NJA 1988 s. 161
Part som i TR:n fört talan om fastställelse av skadeståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott har som alternativa grunder åberopat dels i HovR:n att motparten genom sitt uppträdande under avtalsförhandlingarna blivit skadeståndsskyldig på grund av oaktsamhet (culpa in contrahendo), dels i HD att motparten därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet även oberoende av vållande. Fråga om de nya grunderna inneburit otillåten taleändring enligt 13 kap 3 § RB eller om de enligt 50 kap 25 § 3 st och 55 kap 13 § samma balk i vart fall inte fick åberopas i högre instans.
Sedan Svenska Rotormaskiner Aktiebolag, nedan kallat SRM eller bolaget, vid Södra Roslags TR väckt talan mot B.L. och fordrat ersättning med 19 674 kr 25 öre för levererade vacuumpumpar, genstämde B.L. SRM med yrkande om att bolaget skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med 1 061 000 kr. B.L. medgav samtidigt SRM rätt att å sistnämnda belopp avräkna 19 674 kr 25 öre.
TR:n förklarade målet mellan SRM och B.L. vilande.
B.L. yrkade att TR:n genom mellandom måtte fastställa att SRM var skyldigt att till honom utge skadestånd i anledning av kontraktsbrott.
SRM bestred bifall till B.L:s talan.
TR:n (rådmännen Rossipal och Eriksson samt tingsfiskalen Rubenson) anförde i mellandom d 17 sept 1985: Parternas talan.
B.L. har till utveckling av sin talan anfört: Sommaren 1979 visade uppfinnaren G.S. honom en broschyr om en tryckluftsdriven vacuumpump. S. hade erhållit broschyren på en mässa i Tyskland och visade B.L. den i tron att det rörde sig om en tysk pump. B.L. tog emellertid reda på att vacuumpumpen var en svensk konstruktion och att den tillverkades av ett företag vid namn PIAB. B.L. kontaktade PIAB och fick löfte därifrån att få marknadsföra pumpen i Sverige. Sedan S. studerat vacuumpumpen närmare, förklarade han för B.L. att pumpen kunde utvecklas ytterligare. S. konstruerade därefter en vacuumpump som kom att skilja sig så mycket från PIAB:s konstruktion att den kunde betraktas som en ny produkt. S. sökte sedermera patent på sin uppfinning. Den av S. konstruerade vaccumpumpen gavs namnet Super-V-pumpen.
Under det att S. ägnade sig åt den tekniska utvecklingen av Super-V- pumpen stod B.L. efter överenskommelse med S. för marknadsföringen. Det var emellertid nödvändigt för B.L. att engagera någon ytterligare person. I samförstånd med S. av talade B.L. därför d 8 jan 1981 med ett företag Lavenco och dess ägare, G.L. att B.L. och L. gemensamt genom sina respektive företag, Teknoel Lab Products och Lavenco AB, skulle marknadsföra Super-V-pumpen. B.L. och L. bestämde hur de skulle dela upp marknaden emellan sig och vilka målgrupper respektive part skulle inrikta sig på. B.L. skulle sålunda ägna sig åt kunder som på lång sikt kunde tänkas bli storanvändare, medan L. skulle syssla med relativt snabba affärer med smärre kunder.
På mässan Scanautomatic i Göteborg i dec 1980 träffade B.L. och L. en representant för SRM, L.F. Denne visade stort intresse för Super-V- pumpen. F. kontaktade S. och framförde att SRM var intresserat att övertaga S:s rättigheter till Super-V-pumpen. SRM var också intresserade av den fortsatta marknadsföringen av pumpen. Efter ett sammanträde d 9 jan 1981 mellan B.L. och L. och företrädare för SRM, bl a F, träffade B.L. och L. F. d 20 jan 1981. Detta sammanträde utmynnade i ett muntligt avtal som gav Teknoel och Lavenco exklusiv rätt till försäljning i Sverige av den av S. uppfunna tryckluftsdrivna vacuumpumpen under förutsättning av att SRM förvärvade S:s rättigheter till pumpen. Vidare kom man i stora drag överens om hur avtalet i övrigt mellan SRM å ena sidan och Teknoel och Lavenco å den andra skulle se ut. Vad som sålunda överenskommits sammanfattades av F. i en av honom d 9 febr 1981 dagtecknad promemoria, vilken låg till grund för vidare diskussioner under våren 1981 om närmare detaljer angående vacuumpumpens marknadsföring. I maj 1981 erhöll B.L. ett brev från SRM, i vilket brev SRM bekräftade, att bolaget träffat ett samarbetsavtal med S:s bolag, Intek Technical Products AB. SRM informerade B.L. i samma brev om att samarbetsavtalet bl a innebar att Teknoel och Lavenco skulle ha rätt att teckna försäljningsavtal om försäljning av Super-V-pumpen. B.L. visste att S:s avtal med SRM var ett s k optionsavtal som löpte under begränsad tid. I brevet från SRM angavs även, att om parterna i samarbetsavtalet inte kom överens om ett nytt avtal senast d 31 dec 1981, så skulle rättigheterna återgå till S:s bolag. Detta förhållande oroade emellertid ej B.L. eftersom han redan hade ett avtal med S. om försäljningsrätt till Super-V-pumpen. B.L. ansåg att han genom brevet från SRM fått bekräftat att den utfästelse SRM givit honom d 20 jan 1981 - och som F. hade bekräftat i sin promemoria - var gällande. Det hinder som tidigare förelegat för att han skulle känna sig helt säker på försäljningsrätten av pumpen, nämligen att SRM skulle övertaga S:s rättigheter, var ju nu undanröjt.
B.L. lade ned både tid och pengar för att marknadsföra Super-V-pumpen och han höll SRM kontinuerligt informerat om sina åtgärder. Han kunde dock förmärka att bolaget förhöll sig alltmer passivt. I nov 1981 skrev B.L. därför en längre redogörelse till SRM om sitt arbete med att marknadsföra Super-V-pumpen. Han uppmanade även bolaget i samma brev att inleda förhandlingar med honom om ett slutgiltigt avtal eller att i allt fall diskutera eventuella andra förslag från bolagets sida. B.L. fick emellertid inget svar på sitt brev och han ringde därför upp SRM:s verkställande direktör, O.M. i febr 1982. Han hade vid denna tid ett par telefonsamtal med M. och han talade även med F. Varken M. eller F. gav uttryck för något annat än att utfästelsen från d 20 jan 1981 alltjämt stod fast. I maj 1982 mottog B.L. ett brev från M. I brevet informerade M. B.L. om att SRM förhandlade med ett annat företag om försäljningsrätten till pumparna. M. uppgav vidare att det nu rörde sig om "en ny generation" pumpar vilket enligt B.L:s uppfattning var felaktigt, eftersom de av M. åsyftade pumparna hade samma grundkonstruktion som de tidigare. I ett senare brev, från okt 1982, räknade M. upp en rad argument varför SRM inte ansåg sig bundet av försäljningsuppdraget, vilka argument dock saknar bärkraft.
I medvetande om att B.L. hade ett avtal med S. om rätt för B.L. att marknadsföra Super-V-pumpen så lämnade SRM d 20 jan 1981 en bindade utfästelse till B.L. om att - för den händelse bolaget kom att övertaga S:s rättigheter till Super-V-pumpen - försäljningsrättigheterna skulle tillkomma B.L. och ett annat företag. SRM har brutit denna utfästelse genom att giva försäljningsuppdraget till andra.
SRM har till utveckling av sin talan anfört: Ett dotterbolag till SRM vid namn SRM-T träffade d 21 jan 1981 ett samarbetsavtal med S. I detta avtal gavs SRM-T rätt att vid 1981 års utgång bestämma sig för om man slutligen skulle förvärva S:s rättigheter. Detta avtal var bakgrunden till F:s förhandlingar med B.L. och L. Under 1981 skulle SRM-T prova och utvärdera S:s uppfinning. Om SRM-T efter provtiden fortfarande var intresserade så skulle S. och SRM-T teckna licensavtal eller liknande avtal för att närmare reglera sina förhållanden. SRM eller SRM-T hade varken under 1981 eller tidigare någon rätt till S:s uppfinning. Samarbetsavtalet avd 21 jan 1981 innehöll en passus om rätt för Teknoel och Lavenco att sälja pumpar för den händelse saken var aktuell vid ett slutligt avtal med S. om övertagande av dennes rättigheter. Ett sådant aval träffades mellan SRM-T och S. d 16 febr 1982. Detta avtal innehöll dock icke någon klausul om att Teknoel eller B.L. skulle ha rätt till försäljningsuppdrag.
Bolaget har om sina kontakter med B.L. framhållit följande: SRM förhandlade med B.L. och L. från dec 1980 till aug 1981. Parterna träffades vid några tillfällen och flera brev och telefonsamtal utväxlades. I mars 1981 köpte SRM på B.L:s begäran Super-V-pumpar av tillverkaren för sammanlagt 317 000 kr. SRM finansierade på detta sätt ett lager för B.L. och L. SRM lagerhöll de inköpta pumparna och meningen var att B.L. och L. skulle sälja de pumpar som fanns i lagret. Överenskommelsen med B.L. begränsades till detta. Under tiden mars 1981 till jan 1982 sålde B.L. dock bara en pump och bolaget ansåg bl a på grund av detta att B.L. var en dålig försäljare. Bolaget ville därför inte ha något ytterligare med honom att göra och något försäljningsavtal, som för öyrigt alltid upprättades skriftligen av bolaget med styrelsens godkännade, kom därför ej till stånd. Härtill kommer att Lavenco under hösten 1981 hade blivit försatt i konkurs. Den försäljningsrätt som varit föremål för förhandlingar byggde på Teknoels och Lavencos gemensamma engagemang. Dessutom har B.L. under den aktuella tiden sålt konkurrerande företags pumpar och därigenom visat att han ej ens för eget vidkommande ansåg F:s promemoria bindande.
Domskäl. B.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har hållits, på B.L:s begäran med S. och på SRM:s begäran med F. och L. Parterna har härjämte förebringat omfattande skiftlig bevisning.
- - -
TR:n gör följande bedömning.
F. har lämnat en godtagbar förklaring till brevet i maj 1981 och hans berättelse stöds delvis av B.L.
Vid avtalsslut i samband med förhandlingar får man skilja mellan förhandlingsstadiet och det stadium då bindande viljeförklaringar kommer till stånd. Förhandlingsbud är normalt ej att anse som viljeförklaringar. Förhandlingarna mellan SRM och B.L. byggde på förutsättningen att SRM skulle förvärva S:s rättigheter. SRM förvärvade en villkorad rätt till S:s uppfinning. F:s promemoria lämnar viktiga frågor öppna. B.L. måste varit medveten om att hans engagemang i form av tid och pengar medförde ett stort risktagande för egen del. Förutom att F:s promemoria lämnar viktiga frågor öppna har på promemorian tillskrivits formuleringen under avsnittet om försäljningsrätten "förslag till avtalstext", vilket enligt TR:ns mening pekar på att avsikten var att ett skriftligt avtal skulle upprättas. SRM har även hävdat att detta är regel när bolaget ingår viktigare avtal. På grund av det nu anförda och då B.L. ej heller i övrigt visat på några omständigheter som givit vid handen att SRM lämnat en bindande utfästelse av det innehåll B.L. gjort gällande, lämnar TR:n hans talan utan bifall.
Vid angiven utgång skall målet vilandeförklaras i avvaktan på att lagakraftägande mellandom föreligger.
Domslut
Domslut. B.L:s fastställelsetalan lämnas utan bifall.
Målet i övrigt förklaras vilande i avvaktan på att denna dom vinner laga kraft.
Svea HovR
B.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda fastställelsetalan om rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott. Han yrkade vidare - för det fall HovR:n inte skulle finna att avtal träffats mellan parterna - fastställelse av rätt till skadestånd av SRM på grund av bolagets vårdslöshet (culpa in contrahendo).
SRM bestred ändring och gjorde därutöver gällande, att vad B.L. först i HovR:n anfört om skadestånd på grund av culpa innefattade nya grunder som TR:n aldrig prövat, varför B.L:s talan i den delen borde avvisas.
HovR:n (hovrättslagmannen Peter von Möller, hovrättsråden Zachrisson, referent, och Westberg samt adj led Stefan Strömberg) anförde i dom d 4 nov 1986: B.L. har i HovR:n, liksom vid TR:n, till grund och utvecklande av sin talan anfört bl a följande. Han är berättigad till skadestånd av bolaget, eftersom detta brutit det muntliga avtalet av d 20 jan 1981 eller i allt fall åsidosatt en "bindande utfästelse" gentemot honom av innebörd att han skulle erhålla försäljningsrätten till Super-V- pumparna, därest S:s rättigheter till pumparna förvärvades av bolaget. Avtalsinnehållet togs in i F:s promemoria av d 9 febr 1981. Brevet från bolaget till honom d 13 maj samma år uppfattade han som en skriftlig bekräftelse på avtalet. B.L. har vidare, under åberopande av i allt väsentligt samma faktiska sakförhållanden som vid TR:n, gjort gällande att, även om avtal med nyss angett innehåll inte träffades redan d 20 jan 1981, sådant avtal likväl senare skall anses ha kommit till stånd till följd av B.L:s åtgärder inför det till tänkta försäljningsuppdraget och bolagets uppträdande mot honom, bl a dess långa passivitet efter hans brev till bolaget d 12 nov 1981. B.L. har slutligen här också anfört - såsom en enligt hans mening i fastställelsetalan vid TR:n ingående andrahandsgrund - att, även om ett bindande avtal aldrig kom till stånd mellan parterna, förhandlingarna fortskridit så långt att en lojalitetsplikt inträtt dem emellan. Bolaget har emellertid brustit mot denna plikt genom att ej informera B.L. i tid eller före d 12 mars 1982 om sina ändrade planer om försäljningsrätten. F:s promemoria kunde ses som en s k avsiktsförklaring ("letter of intent") som bolaget inte kunde frånträda utan giltigt skäl, om det ville undgå skadeståndsskyldighet mot honom. Något giltigt skäl fanns inte när bolaget utsåg annan innehavare av försäljningsrätten till pumparna. Bolaget har alltså gjort sig skyldigt till culpa in contrahendo. Skadeståndets storlek skall därvid bestämmas intill värdet av det s k negativa kontraktsintresset.
SRM har i HovR:n till stöd för sin talan, liksom vid TR:n, gjort gällande att något avtal med eller någon bindande utfästelse mot B.L. avseende försäljningsrätten till pumparna aldrig kommit till stånd. Bolaget har vidare anfört följande. B.L:s yrkande om rätt till skadestånd på grund av culpa in contrahendo bestrids under alla förhållanden, eftersom bolaget inte i något avseende brustit gentemot B.L. vare sig i förhandlingssituationen eller eljest. Bolaget hade snarare under år 1981 - ett provår för utvärdering och analys av pumparna - underlättat B.L:s situation genom att träffa ett begränsat lagerfinansieringsavtal med honom och Lavenco AB. B.L. och Lavenco AB fick därmed möjlighet att sälja pumpar, som bolaget finansierat och lagerhöll åt dem. Överenskommelsen med B.L. begränsades till detta.
Domskäl
Domskäl. I HovR:n har på nytt B.L. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med G.S. och L.F. Vidare har, liksom vid TR:n, å ömse sidor åberopats en tämligen omfattande skriftlig dokumentation av händelseförloppet, nämligen F:s promemoria av d 9 febr 1981, mellan parterna växlade brev samt utskrifter av bandade telefonsamtal.
- - -
HovR:n behandlar först frågan huruvida hinder möter mot prövning av B.L:s yrkande om fastställelse av rätt till skadestånd på grund av vårdslöshet från bolagets sida.
Vid TR:n begärde B.L. i mellandom fastställelse av rätt till skadestånd av bolaget på grund av kontraktsbrott. I sin vadetalan har B.L. hållit fast vid denna begäran. Dessutom har B.L. såsom han vid huvudförhandlingen i HovR:n bestämt sin talan, i andra hand, yrkat fastställelse av rätt till skadestånd på grund av vårdslöshet från bolagets sida. Det kan inte anses att B.L. genom sitt andrahandsyrkande har inskränkt sin talan. Yrkandet är nytt i HovR:n och innebär en otillåten ändring av talan enligt 13 kap 3 § RB. B.L:s talan i denna del skall alltså avvisas.
Vad beträffar B.L:s vadetalan i övrigt delar HovR:n TR:ns bedömning att B.L. ej förmått visa att något avtal med det innehåll han påstått kommit till stånd redan d 20 jan 1981. Om man beaktar bolagets hållning gentemot B.L. under resten av året och hans egna arbetsinsatser under samma tid, i den mån de kan särskiljas från de åtgärder som föranletts av lagerfinansieringsavtalet, har B.L. inte genom den förebragta utredningen styrkt att bolaget måste ha insett att han handlat i tron att ett bindande avtal om försäljningsrätten träffats. Bolagets hållning har, sedd för sig, inte heller givit B.L. fog för uppfattningen att något sådant avtal ingåtts. Med hänsyn härtill och då övriga omständigheter inte heller talar för att avtal eller bindande utfästelse av den innebörd B.L. angett, kan anses ha kommit till stånd mellan bolaget och B.L. skall hans vadetalan lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HovR:n avvisar B.L:s vadetalan såvitt därigenom yrkats fastställelse av rätt till skadestånd på grund av vårdslöshet.
HovR:n fastställer TR:ns domslut.
B.L. (ombud advokaten L.M.) sökte revision och yrkade med åberopande av att SRM inte gett honom uppdrag som fast återförsäljare av Super-V- pumparna i första hand att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte förklara att SRM var skyldigt att ersätta honom för skada på grund av bolagets kontraktsbrott, i andra hand att HD, med undanröjande av HovR:ns avvisningsbeslut, måtte förklara att SRM var skyldigt att ersätta honom för skada på grund av bolagets vårdslöshet (culpa in contrahendo) eller återförvisa målet i denna del till HovR:n för ny handläggning samt i tredje hand att HD måtte förklara att SRM på grund av bolagets förhållande under avtalsförhandlingarna var skyldigt att ersätta honom för hans utgifter inför erhållande av uppdraget som återförsäljare.
SRM (ombud advokaten H.F.) bestred ändring och yrkade att B.L:s först i HD framställda tredjehandsyrkande måtte avvisas.
B.L. åberopade ett av professorn P.O.E. avgivet utlåtande.
HD meddelade d 15 juni 1987 prövningstillstånd beträffande frågan huruvida HovR:n haft att till prövning ta upp B.L:s yrkande om fastställelse av rätt till skadestånd av bolaget på grund av bolagets vårdslöshet (culpa in contrahendo). I avbidan på prövningen i denna del förklarade HD frågan om meddelande av prövningstillstånd i övriga delar av målet vilande.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ingrid Olsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. B.L. åberopade i TR:n att SRM gjort sig skyldigt till kontraktsbrott genom att inte ge honom uppdrag som fast återförsäljare. I sitt genkäromål yrkade han på den grunden förpliktande för SRM att till honom utge skadestånd med 1 061 000 kr fördelat på dels sju poster om sammanlagt 461 000 kr för direkta kostnader som blivit onyttiga, dels en post om 600 000 kr för uteblivna täckningsbidrag under fem år, med rätt för SRM att räkna av det belopp bolaget yrkat i huvudkäromålet.
För det fall att avtal med utfästelse om uppdrag inte anses ha kommit till stånd har B.L. i HovR:n gjort gällande att SRM på grund av vårdslöshet (culpa in contrahendo) blivit skadeståndsskyldigt i och med att bolaget inte gav honom uppdraget. B.L. har inte angett för vilka skador och med vilka belopp han yrkar skadestånd om detta grundas på culpa in contrahendo. Det får antas vara fråga om samma poster, med bortfall av en eller annan, och högst samma belopp för de olika posterna som han angett för skadestånd på grund av kontraktsbrott.
Satt i relation till den väckta fullgörelsetalan innebär B.L:s andrahandsinställning att han anför culpa in contrahendo som en till kontraktsbrott alternativ grund för samma eller mindre anspråk på ersättning för skador med anledning av att uppdraget uteblivit. Om TR:n inte hade delat upp handläggningen och B.L:s andrahandsinställning hade anförts i vadetalan inte mot en mellandom utan mot en dom varigenom genkäromålet ogillats, skulle andrahandsinställningen därför inte ha inneburit någon ändring av talan i strid mot 13 kap 3 § RB. Enligt 50 kap 25 § 3 st samma balk gäller dock att part får åberopa ny omständighet i HovR:n endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten vid TR:n, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten åberopas.
Har det då någon betydelse att B.L:s andrahandsinställning anfördes i vadetalan mot en mellandom?
På framställning från B.L. och mot bolagets bestridande beslutade TR:n att dela upp handläggningen av B.L:s fullgörelsetalan genom att meddela mellandom i frågan huruvida SRM var skadeståndsskyldigt gentemot B.L. i anledning av kontraktsbrott, den då enda åberopade grunden för B.L:s skadeståndsanspråk. B.L:s yrkande om fastställelse av rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott har inte angetts vara en självständig fastställelsetalan utan får anses framställt endast för prövning genom mellandom enligt 17 kap 5 § 2 st RB.
Om B.L. hade fört fram sin andrahandsinställning redan i TR:n, skulle frågan om skadeståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott knappast ensam ha brutits ut till mellandom. Det hade visserligen varit tekniskt möjligt att göra detta och att låta frågan om skadeståndsskyldighet på grund av culpa in contrahendo anstå (se prop 1971:45 s 105 f), men en sådan uppdelning skulle - med hänsyn till att grunderna ligger nära varandra och till att utredningen är gemensam i stora delar - sannolikt ha framstått som onaturlig och stridande mot en mellandoms syfte att ge processekonomiska fördelar.
Mellandomen blir genom s k intraprocessuell rättskraft bindande vid TR:ns senare prövning av B.L:s yrkande om skadestånd. Denna rättskraft måste anses begränsad till den i själva fastställelseyrkandet inbyggda grunden kontraktsbrott. Den hindrar därför inte B.L. från att efter målets återupptagande i TR:n göra gällande att skadeståndsskyldighet föreligger på grund av culpa in contrahendo. Det är inte heller för sent att då föra fram en på culpa in contrahendo grundad andrahandsinställning. B.L:s underlåtenhet att göra detta innan målet företogs till huvudförhandling i frågan om skadeståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott kan emellertid få betydelse vid fördelningen av rättegångskostnaderna.
När B.L. i samband med överklagande av TR:ns mellandom i HovR:n yrkat fastställelse av skadeståndsskyldighet på grund av culpa in contrahendo har han gått utom ramen för den av TR:n till mellandom utbrutna frågan. HovR:n har därför inte kunnat ta upp yrkandet till saklig prövning och har inte heller ägt avvisa det med verkan för den fortsatta handläggningen i TR:n. En möjlighet som har stått HovR:n till buds är att - eftersom en förutsättning för den gjorda uppdelningen av handläggningen rubbats - med undanröjande av mellandomen visa målet i den berörda delen åter till TR:n för ny behandling. Då denna möjlighet inte utnyttjades har HovR:n haft att avvisa yrkandet på den grunden att det inte kan prövas i förevarande ordning.
I det läge som nu uppkommit bör HovR:ns beslut om avvisning fastställas med förklaring att avvisningen inte utgör hinder för B.L. att vid målets återupptagande i TR:n anföra culpa in contrahendo som grund för sin fullgörelsetalan.
B.L:s i tredje hand framställda yrkande om fastställelse av rätt till ersättning på grund av bolagets icke fullföljda avsiktsförklaring kan inte prövas av HD i förevarande ordning av skäl motsvarande dem som anförts beträffande HovR:ns befogenhet att pröva yrkandet om fastställelse av rätt till skadestånd på grund av bolagets culpa in contrahendo. Tredjehandsyrkandet skall därför avvisas.
Vad gäller B.L:s revisionstalan i övrigt finner HD ej skäl att meddela prövningstillstånd.
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut om avvisning med förklaring att avvisningen inte utgör hinder för B.L. att vid målets återupptagande i TR:n anföra culpa in contrahendo som grund för sin fullgörelsetalan.
HD avvisar B.L:s här i tredje hand framställda yrkande.
HD meddelar ej prövningstillstånd i anledning av B.L:s revisionstalan i övrigt. HovR:ns dom i motsvarande del skall därför stå fast.
HD (JustR:n Welamson, Nyman, Bengtsson, referent, Heuman och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Vad först angår innebörden av den talan B.L. för i målet framgår följande av handlingarna. Sedan B.L. i genstämning yrkat förpliktande för SRM att utge skadestånd till honom, anförde han i skrift till TR:n d 9 okt 1984 att "parterna enats om att genkärandetalan skall gå ut på en mellandom å fastställelse av att SRM ådragit sig påstådd skadeståndsskyldighet". Enligt protokoll vid första inställelse d 28 nov 1984 framställde B.L. yrkande om mellandom, medan SRM motsatte sig att mellandom meddelades. I beslut samma dag yttrade TR:n utan motivering bl a: "Särskild dom skall ges över talan i detta mål i fråga om grund föreligger för att kärandebolaget skall förklaras vara skadeståndsskyldigt gentemot B.L. i anledning av kontraktsbrott." I protokoll vid huvudförhandling i målet d 20 aug 1985 antecknades som B.L:s yrkande att SRM "på grund av brott mot bindande utfästelse om fast återförsäljaruppdrag skall vara förpliktad att ersätta den skada som detta brott åsamkat B.L.". I TR:ns mellandom lämnades B.L:s "fastställelsetalan" utan bifall. I HovR:ns dom anges att B.L. yrkat bifall till sin vid TR:n förda fastställelsetalan om rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott.
I likhet med vad TR:n och HovR:n måste ha ansett finner HD att B.L:s talan, såvitt nu är i fråga, utgör en fastställelsetalan och att mellandomen getts med stöd av 17 kap 5 § 1 st RB.
Frågan blir då om B.L. varit berättigad att på sätt som skett ändra denna fastställelsetalan i HovR:n genom att alternativt yrka fastställelse av rätt till skadestånd på grund av vårdslöshet från SRM:s sida.
B.L:s yrkande om mellandom i TR:n grundades på att SRM underlåtit att fullfölja ett med B.L. träffat avtal. Enligt TR:ns dom gjorde B.L. gällande att muntligt avtal slutits d 20 jan 1981 med L.F. vilken handlat på SRM:s vägnar, och att överenskommelsen sammanfattats genom en promemoria av L.F. d 9 febr 1981; B.L. redogjorde vidare för sina fortsatta mellanhavanden med SRM, varvid han bl a framhöll att bolaget genom sitt uppträdande i olika hänseenden bestyrkt hans uppfattning att ett avtal gällde mellan parterna.
I HovR:n åberopade B.L. vidare bl a den grunden för sin talan att, även om ett bindande avtal inte kommit till stånd mellan parterna, förhandlingarna fortskridit så långt att en lojalitetsplikt inträtt mellan dem mot vilken SRM brutit, samt att L.F:s promemoria kunde ses som en avsiktsförklaring ("letter of intent"), vilken SRM frånträtt utan giltigt skäl; bolaget hade alltså gjort sig skyldigt till culpa in contrahendo och var skadeståndsskyldigt intill värdet av det negativa kontraktsintresset.
B.L. har sålunda som en självständig grund för skadestånd åberopat förhållanden som han tidigare anfört till stöd för att ett bindande avtal träffats. Med hänsyn till att B.L:s i HovR:n förda talan avser fastställelse av skadeståndsskyldighet saknar det betydelse, vilken verkan hans nya ståndpunkt kan få för beräkningen av ett eventuellt skadestånd. Den nya grunden - vilken är alternativ till den i TR:n åberopade i den meningen att endast en av dem kan leda till framgång - kan inte anses innebära ändring av saken. Inte heller i övrigt har något hinder enligt 13 kap 3 § RB funnits för HovR:n att pröva den angivna nya grunden.
Vad sedan angår frågan, om enligt 50 kap 25 § 3 st RB grunden kunnat åberopas i HovR:n, framgår av det anförda att B.L. till stöd för sin talan i TR:n hänvisat till såväl L.F:s promemoria som SRM:s fortsatta uppträdande mot Bertil L. närmast såsom bekräftelser på att bindande avtal slutits mellan parterna. När B.L. i HovR:n gjort gällande, att promemorian och bolagets uppträdande även i och för sig grundat en skyldighet för SRM att fullfölja avtalsförhandlingarna, kan B.L. inte anses ha därigenom åberopat ny omständighet i det angivna lagrummets mening. HovR:n har alltså också enligt detta lagrum haft att ta upp den nya grunden till prövning.
B.L. har slutligen i HD gjort gällande att SRM på grund av sitt förhållande under avtalsförhandlingarna är skadeståndsskyldigt mot B.L. oberoende av vårdslöshet. I överensstämmelse med vad som anförts rörande B.L:s nyss behandlade grund innebär den angivna ståndpunkten varken ändring av saken eller ett otillåtet åberopande av ny omständighet i högre instans.
Av det förut sagda framgår att HovR:ns avvisningsbeslut skall undanröjas. Eftersom beslutet och målet i övrigt rör samma sak bör, sedan prövningstillstånd meddelats, HovR:ns dom undanröjas, utom såvitt gäller rättshjälp, och målet återförvisas till HovR:n för prövning av samtliga åberopade grunder för B.L:s talan i ett sammanhang.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns avvisningsbeslut.
HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt samt undanröjer HovR:ns dom även i denna del.
Målet återförvisas till HovR:n.