NJA 1988 s. 279

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Oja) anförde i dom d 18 dec 1986: Domskäl. R.L. har förnekat brottslig gärning. Han har vitsordat att han haft samlag med C.B. vid ca åtta tillfällen under juni och aug 1986. R.L. har gjort gällande att han inte förmått henne till det sexuella umgänget genom att utnyttja hennes sjukdomstillstånd. Samlagen har i stället förekommit på direkt initiativ från C.B:s sida. Samlagen har i huvudsak förekommit i ett utrymme på sjukhuset och i en av sjukhuset disponerad träningslägenhet i Bollnäs samt vid ett tillfälle på toaletten på en restaurang i Järvsö.

R.L. har vidare uppgivit att han arbetade som skötare på den avdelning där C.B. var intagen och att han blev hennes kontaktman och att hon därför blev mycket fäst vid honom.

Enligt ett av klinikchefen B.P. utfärdat intyg lider C.B. av en psykisk störning som kan jämställas med psykisk sjukdom och vårdas hon vid Bollnäs psykiatriska kliniker enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

I målet har vidare framkommit att det sexuella umgänget mellan R.L. och C.B. uppdagats genom att C.B. vänt sig till en av sjukhusets läkare.

Den av åklagaren åberopade lagbestämmelsen om sexuellt utnyttjande infördes d 1 juli 1984. Innan dess fanns i 6 kap 2 § BrB bestämmelser om frihetskränkande otukt. Som sådant brott ansågs bl a att någon förmådde annan till samlag eller annat könsligt umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av dennes beroende ställning eller att någon övade könsligt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne var sinnessjuk eller sinnesslö.

I förarbetena till den nuvarande lydelsen av 6 kap BrB (NJA II 1984 s 152 f) sägs att det tidigare brottet frihetskränkande otukt delats upp på två brott, varav det ena är sexuellt tvång och det andra är sexuellt utnyttjande, vilket senare brott avser grovt missbruk av annans beroende ställning eller otillbörligt utnyttjande av annans hjälplösa tillstånd, psykiska sjukdom eller psykiska utvecklingsstörning. I fråga om rekvisiten har endast språkliga ändringar gjorts i förhållande till den tidigare lydelsen av 6 kap 2 § BrB och kriminaliseringens räckvidd är i princip densamma som tidigare.

Bestämmelsen om straff för sexuellt utnyttjande avser att skydda psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt sjuka från att bli sexuellt utnyttjade eftersom de kan ha särskilda svårigheter att värja sin sexuella och personliga integritet. Bestämmelsen avser dock inte att hindra dessa personer från att ha ett sexualliv.

Vad som anförts i förarbetena ger vid handen att det för straffbarhet i fall som det aktuella är tillräckligt att annans psykiska sjukdom otillbörligt utnyttjas, utan att den som utnyttjar annans psykiska sjukdom behövt vara särskilt aktiv för att få det sexuella umgänget till stånd genom övertalning eller liknande.

TR:n finner att R.L, som har varit skötare på den avdelning där C.B. vårdats för sin psykiska sjukdom, otillbörligt har utnyttjat hennes psykiska sjukdom och den bindning hon erhållit till honom när han haft sexuellt umgänge med henne.

Enligt TR:ns uppfattning kan R.L. inte undgå ansvar för sexuellt utnyttjande oavsett att det direkta initiativet till umgänget möjligen kan ha kommit från C.B.

En försvårande omständighet är att R.L. deltagit i vården av C.B. på sjukhuset när det sexuella umgänget kommit till stånd. Påföljden bör därför av hänsyn till allmän laglydnad bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.L. enligt 6 kap 3 § BrB för sexuellt utnyttjande till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. R.L. har hörts på nytt i HovR:n och har därvid, liksom vid TR:n, vidgått att han vid åtta tillfällen under den tid åklagaren angivit haft samlag med C.B. Han har även i övrigt redovisat samma inställning till åtalet som vid TR:n samt har vidare uppgivit bl a: Han anställdes som skötare vid psykiatriska klinikerna vid Bollnäs sjukhus 1965. Han blev förste skötare 1979 och sedan 1980 tjänstgjorde han på avdelning 21, som fungerar som en rehabiliteringsavdelning inom klinikerna. Under hösten 1985 kom C.B. som patient till avdelningen. Han tog del av hennes journal och erfor att hon haft en bedrövlig uppväxttid. Till en början hade C. inte någon särskild kontakt med just honom men allteftersom tiden gick kom hon att ty sig till honom mer och mer. När hon var ledsen och nere ville hon att han skulle hålla om henne och krama henne. Så småningom begärde hon detta av honom även vid tillfällen när hon inte var påtagligt deprimerad. Det är fel som sagts i förundersökningsprotokollet att han vid sådana tillfällen även smekt henne på brösten. Sådana smekningar förekom bara när de sedermera hade samlag med varandra. C. var, liksom det övriga klientelet på avdelningen, en arbetsam och krävande patient. Det blev så att han tog sig an henne särskilt mycket. Han tror, att hon kom att tycka mycket om honom, och han för sin del "fick en känsla av att han var kär i henne". C. uppträdde mer och mer så att han förstod att hon ville ligga med honom. Han märkte att han inte var opåverkad av hennes närmanden. Vid ett tillfälle under april eller maj 1986 for han och C. tillsammans med några andra vårdare och patienter på avdelningen till Idre för en fjällvistelse under några dagar. Han delade därvid rum med C. vilket för övrigt inte alls var något märkvärdigt i och för sig. De hade skilda sängar, och på natten kom C. över till hans säng och började smeka honom på olika ställen på kroppen, bl a på hans könsorgan, och visade klart att hon ville att de skulle ha samlag med varandra. Han lyckades emellertid avstyra situationen och något samlag kom alltså inte till stånd. Någon månad senare, när han och C. hade varit ute och plockat blommor och på återvägen till avdelningen passerade ett behandlingsrum i källaren på sjukhuset, fick C. en ny ingivelse att vilja ha samlag med honom. Denna gång stod han inte emot, och båda gick in i behandlingsrummet där de lade sig på en mjuk dyna som fanns utlagd på golvet. C. drog av honom byxorna och förde sedan själv in hans penis i slidan. Samlaget varade bara några ögonblick. Han tyckte att han handlade orätt och han knuffade därför undan henne. Fastän samlaget varade bara en kortare stund, verkade det som om hon ändå var mycket nöjd. Efter denna händelse hade de samlag med varandra vid ytterligare sju tillfällen. Det var på C:s eget initiativ som samlagen kom till stånd; de var alla i allmänhet mycket kortvariga. Bara vid ett av tillfällena gick det så långt att han fick utlösning.

I HovR:n har på R.L:s begäran vittnesförhör ägt rum med överläkaren Birgitta P, klinikchef å bl a avdelning 21 vid Bollnäs sjukhus.

Av utredningen har framgått att C.B. vid tiden för åtalet var intagen för vård på grund av psykisk sjukdom på avdelning 21 vid psykiatriska klinikerna på Bollnäs sjukhus och att R.L. svarade för hennes omedelbara vård och behandling såsom förste skötare på avdelningen. Genom R.L:s egna uppgifter och utredningen i övrigt är styrkt att R.L. därvid vid åtta olika tillfällen haft samlag med C.B. Även om det varit på C.B:s initiativ som samlagen kommit till stånd, har det ålegat R.L. att avstyra hennes förehavanden. R.L. har emellertid underlåtit detta, och omständigheterna vid samlagen ger vid handen att R.L. har utnyttjat de uppkomna situationerna även för eget syfte. HovR:n finner därför, i likhet med TR:n, att R.L. får anses ha förmått C.B. till sexuellt umgänge genom otillbörligt utnyttjande av hennes psykiska sjukdom. Han skall således dömas för brott enligt 6 kap 3 § BrB.

Vad R.L. låtit komma sig till last förskyller ett fängelsestraff. Tillräckliga skäl att därvid frångå TR:ns straffmätning har inte visats föreligga.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer överklagade domen.

R.L. (offentlig försvarare advokaten K-G.M.) sökte revision med samma yrkanden som i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen B.W.).

Domskäl

Domskäl. Målet har företagits till huvudförhandling, varvid på nytt hörts R.L. samt - beträffande C.B. och hennes personliga förhållanden - överläkaren B.P. Härvid har lämnats i huvudsak samma uppgifter som framgår av HovR:ns dom.

Enligt 6 kap 3 § BrB skall, såvitt här är i fråga, den dömas för sexuellt utnyttjande som förmår annan till sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon är psykiskt sjuk.

Uttrycket förmår kan med hänsyn till legalitetsprincipen inte ges annan innebörd än att däri ligger ett krav på åtminstone något mått av aktivitet i form av fysisk eller psykisk påverkan.

I målet är styrkt att R.L. vid åtta tillfällen haft samlag med C.B. Utredningen ger emellertid inte annat vid handen än att det var C.B:s önskan att ha samlagen med R.L. och att det var hon som, utan någon aktiv påverkan från hans sida, vid samtliga tillfällen tog initiativet och var aktiv för att samlagen skulle bli av. R.L. kan därför inte anses ha förmått C.B. till det sexuella umgänget. Redan med hänsyn härtill skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet mot R.L.