NJA 1988 s. 594

E.B. avled år 1937. Han efterlämnade som dödsbodelägare dels efterlevande makan E.B. och deras gemensamma dotter E. dels sex barn från ett tidigare äktenskap. Genom inbördes testamente d 2 aug 1936 hade E. och E.B. förordnat att, för det fall E. dog före E.all kvarlåtenskap skulle tillfalla henne efter avdrag för barnens laglotter.

E. och E.B:s dotter E. avled år 1975. I ett av henne upprättat testamente hade hon förordnat att, för det fall hon avled före sin moder, kvarlåtenskapen skulle tillfalla modern.

E.B. avled d 31 dec 1986. Hon hade genom testamente d 15 dec 1981 förordnat att kvarlåtenskapen efter henne, med undantag för vissa legat och särskilda förordnanden, skulle tillfalla hennes syskon och syskonbarn. Till boutredningsman och testamentsexekutor utsågs i testamentet advokaten B.W.

I ansökan hos Stockholms TR hemställde advokaten B.W. att bli förordnad som boutredningsman i dödsboet efter El.B.

Ansökan inkom till TR:n även från B.W. dotter till E.B. Hon hemställde att TR:n skulle utse en erfaren och opartisk boutredningsman.

TR:n (chefsrådmannen Birgitta Karlholm, rådmannen Helge Larsson och tingsfiskalen Lars Nilsson) yttrade i beslut d 1 april 1987: Enligt 19 kap 3 § 3 st ÄB skall, då testamentsexekutor är utsedd, denne förordnas till boutredningsman, om ej skäl är däremot. Omständigheterna är ej sådana att skäl föreligger mot att förordna testamentsexekutorn till boutredningsman.

TR:n förordnar att egendomen i dödsboet efter E.B. skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utser advokaten B.W. att i sådan egenskap handha förvaltningen.

B.W. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte förordna annan än B.W. till boutredningsman. Sex andra dödsbodelägare förklarade sig dela B.W:s uppfattning.

B.W. och fyra dödsbodelägare bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedström och hovrättsrådet Sundström) anförde i beslut d 14 juli 1987: E.B. har i sitt testamente d 15 dec 1981 förklarat sig utse B.W. till boutredningsman och testamentsexekutor. I testamentet har hon förklarat att det ankommer på boutredningsmannen att tillse att hennes kvarlåtenskap i sin helhet skall gå till hennes släkt. Om det enbart varit fråga om kvarlåtenskapen efter E.B. och verkställandet av nyssnämnda testamente, hade hinder likväl ej funnits mot att utse B.W. till boutredningsman. Boutredningen kräver emellertid ställningstaganden även till den rätt som må tillkomma E.B:s arvingar och som kan göras gällande med stöd av makarnas år 1936 upprättade testamente. Uppenbarligen råder motsättningar mellan båda grupperna av dödsbodelägare. Det uppdrag E.B. gett B.W. är inte förenligt med ett objektivt och opartiskt tillgodoseende av de intressen B.W. och hennes anförvanter kan ha i dödsboet. Som boutredningsman bör därför förordnas annan än B.W. eller, jämte denne, ytterligare en boutredningsman. Det bör ankomma i första hand på TR:n att ta ställning till valet av lämplig person. HovR:n upphäver därför TR:ns beslut i vad det avser utseende av B.W. att vara boutredningsman samt återförvisar målet i den delen till TR:n för vidare handläggning.

Hovrättsråden Holmstrand och Karle, referent, var skiljaktiga och anförde: Med hänsyn till vad som anförs i E.B:s testamente d 15 dec 1981 angående tillkomsten av hennes efterlämnade förmögenhet måste avsevärd vikt fästas vid hennes eget val av testamentsexekutor och boutredningsman och vid den inställning de enligt testamentet berättigade personerna har i fråga om valet av boutredningsman. Vad B.W. anfört ger inte tillräckligt fog för bedömningen att B.W, som är advokat, inte på ett objektivt och riktigt sätt skulle kunna utreda boet och därvid även tillgodose de berättigade intressen B.W. och hennes anförvanter kan ha. Om likväl anledning därtill skulle uppkomma, finns enligt 19 kap 17 § AB särskilda kontrollmöjligheter, som står varje delägare till buds, liksom rätten att föra klandertalan enligt 19 kap 19 § och 23 kap 8 § samma balk. Vidare måste beaktas att B.W. ostridigt under lång tid har biträtt E.B. i förvaltningen av hennes förmögenhet, något som bör ha gett honom en ingående kännedom om hennes ekonomiska förhållanden. Från boutredningens synpunkt torde därför B.W. vara väl lämpad. Vi finner därför inte skäl bifalla besvären.

B.W. och fyra dödsbodelägare anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte förordna B.W. till boutredningsman i dödsboet efter E.B.

B.W. (ombud advokaten H.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Engström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HD finner inte skäl att hålla muntligt förhör i målet.

En grundläggande regel när det gäller att utse boutredningsman är att den, vars rätt är beroende av boutredningen, skall ha möjlighet att påverka personvaket. Den särställning som getts testamentsexekutorn i 19 kap 3 § 3 st ÄB grundas på ett likande synsätt, där emellertid arvlåtarens intresse satts framför arvtagarnas.

Under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte, från vilken lag bestämmelsen i 19 kap 3 § 3 st ÄB överförts oförändrad, anförde lagberedningen som skäl för den föreslagna ordningen, att arvlåtare, som fått rätt att genom testamente bestämma om fördelningen av kvarlåtenskapen, måste kunna kräva viss respekt för sina önskemål beträffande dödsboförvaltningen och att arvlåtarens genom exekutionsförordnande lämnade förslag borde tillmätas än större vikt än av dödsbodelägare framlagda förslag. Lagberedningen uttalade vidare att arvlåtaren, som fick anses vara bäst insatt i förvaltningsfrågans tekniska sidor, vanligen hade bättre förutsättningar att vid valet av förvaltare väga mot varandra de intressen som skulle göra sig gällande i boet samt att således ett testamentariskt förordnande att vara exekutor måste betraktas som ett så starkt vägande förord att förslaget i allmänhet inte borde lämnas utan avseende (SOU 1932:16 s 178).

Av handlingarna i målet får anses framgå att dödsboets tillgångar i huvudsak utgörs av egendom som E.B. genom affärsverksamhet förvärvat efter E.B:s bortgång. Vidare framgår att B.W. under lång tid biträtt E.B. i förvaltningen av egendomen.

Den huvudsakliga uppgiften för boutredningsmannen torde komma att gälla E.B:s affärsverksamhet. De skäl som talar för att B.W. förordnas som boutredningsman är med hänsyn härtill och till vad tidigare anförts mycket starka. Mot denna bakgrund är det förhållandet, att viss osäkerhet kan råda i frågan om vilken egendom E.B. ägt att testamentariskt förordna om, i förevarande fall inte av sådan beskaffenhet att B.W. inte bör komma i fråga som boutredningsman. Detsamma gäller de invändningar i övrigt som riktats mot förordnandet av Bengt W. Han bör därför förordnas som boutredningsman.

Skäl att förordna flera boutredningsmän kan inte anses föreligga.

HD (JustR:n Höglund, Palm, referent, Rydin, Gregow och Svensson) fattade följande slutliga beslut: