NJA 1988 s. 594

Av arvlåtare i testamente utsedd testamentsexekutor har förordnats till boutredningsman trots att efterarvingar till arvlåtarens tidigare avlidna make motsatt sig detta. 19 kap 3 § ÄB.

HovR:n

E.B. avled år 1937. Han efterlämnade som dödsbodelägare dels efterlevande makan E.B. och deras gemensamma dotter E. dels sex barn från ett tidigare äktenskap. Genom inbördes testamente d 2 aug 1936 hade E. och E.B. förordnat att, för det fall E. dog före E.all kvarlåtenskap skulle tillfalla henne efter avdrag för barnens laglotter.

E. och E.B:s dotter E. avled år 1975. I ett av henne upprättat testamente hade hon förordnat att, för det fall hon avled före sin moder, kvarlåtenskapen skulle tillfalla modern.

E.B. avled d 31 dec 1986. Hon hade genom testamente d 15 dec 1981 förordnat att kvarlåtenskapen efter henne, med undantag för vissa legat och särskilda förordnanden, skulle tillfalla hennes syskon och syskonbarn. Till boutredningsman och testamentsexekutor utsågs i testamentet advokaten B.W.

I ansökan hos Stockholms TR hemställde advokaten B.W. att bli förordnad som boutredningsman i dödsboet efter El.B.

Ansökan inkom till TR:n även från B.W. dotter till E.B. Hon hemställde att TR:n skulle utse en erfaren och opartisk boutredningsman.

TR:n (chefsrådmannen Birgitta Karlholm, rådmannen Helge Larsson och tingsfiskalen Lars Nilsson) yttrade i beslut d 1 april 1987: Enligt 19 kap 3 § 3 st ÄB skall, då testamentsexekutor är utsedd, denne förordnas till boutredningsman, om ej skäl är däremot. Omständigheterna är ej sådana att skäl föreligger mot att förordna testamentsexekutorn till boutredningsman.

TR:n förordnar att egendomen i dödsboet efter E.B. skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utser advokaten B.W. att i sådan egenskap handha förvaltningen.

B.W. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte förordna annan än B.W. till boutredningsman. Sex andra dödsbodelägare förklarade sig dela B.W:s uppfattning.

B.W. och fyra dödsbodelägare bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedström och hovrättsrådet Sundström) anförde i beslut d 14 juli 1987: E.B. har i sitt testamente d 15 dec 1981 förklarat sig utse B.W. till boutredningsman och testamentsexekutor. I testamentet har hon förklarat att det ankommer på boutredningsmannen att tillse att hennes kvarlåtenskap i sin helhet skall gå till hennes släkt. Om det enbart varit fråga om kvarlåtenskapen efter E.B. och verkställandet av nyssnämnda testamente, hade hinder likväl ej funnits mot att utse B.W. till boutredningsman. Boutredningen kräver emellertid ställningstaganden även till den rätt som må tillkomma E.B:s arvingar och som kan göras gällande med stöd av makarnas år 1936 upprättade testamente. Uppenbarligen råder motsättningar mellan båda grupperna av dödsbodelägare. Det uppdrag E.B. gett B.W. är inte förenligt med ett objektivt och opartiskt tillgodoseende av de intressen B.W. och hennes anförvanter kan ha i dödsboet. Som boutredningsman bör därför förordnas annan än B.W. eller, jämte denne, ytterligare en boutredningsman. Det bör ankomma i första hand på TR:n att ta ställning till valet av lämplig person. HovR:n upphäver därför TR:ns beslut i vad det avser utseende av B.W. att vara boutredningsman samt återförvisar målet i den delen till TR:n för vidare handläggning.

Hovrättsråden Holmstrand och Karle, referent, var skiljaktiga och anförde: Med hänsyn till vad som anförs i E.B:s testamente d 15 dec 1981 angående tillkomsten av hennes efterlämnade förmögenhet måste avsevärd vikt fästas vid hennes eget val av testamentsexekutor och boutredningsman och vid den inställning de enligt testamentet berättigade personerna har i fråga om valet av boutredningsman. Vad B.W. anfört ger inte tillräckligt fog för bedömningen att B.W, som är advokat, inte på ett objektivt och riktigt sätt skulle kunna utreda boet och därvid även tillgodose de berättigade intressen B.W. och hennes anförvanter kan ha. Om likväl anledning därtill skulle uppkomma, finns enligt 19 kap 17 § AB särskilda kontrollmöjligheter, som står varje delägare till buds, liksom rätten att föra klandertalan enligt 19 kap 19 § och 23 kap 8 § samma balk. Vidare måste beaktas att B.W. ostridigt under lång tid har biträtt E.B. i förvaltningen av hennes förmögenhet, något som bör ha gett honom en ingående kännedom om hennes ekonomiska förhållanden. Från boutredningens synpunkt torde därför B.W. vara väl lämpad. Vi finner därför inte skäl bifalla besvären.

B.W. och fyra dödsbodelägare anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte förordna B.W. till boutredningsman i dödsboet efter E.B.

B.W. (ombud advokaten H.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Engström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HD finner inte skäl att hålla muntligt förhör i målet.

En grundläggande regel när det gäller att utse boutredningsman är att den, vars rätt är beroende av boutredningen, skall ha möjlighet att påverka personvaket. Den särställning som getts testamentsexekutorn i 19 kap 3 § 3 st ÄB grundas på ett likande synsätt, där emellertid arvlåtarens intresse satts framför arvtagarnas.

Under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte, från vilken lag bestämmelsen i 19 kap 3 § 3 st ÄB överförts oförändrad, anförde lagberedningen som skäl för den föreslagna ordningen, att arvlåtare, som fått rätt att genom testamente bestämma om fördelningen av kvarlåtenskapen, måste kunna kräva viss respekt för sina önskemål beträffande dödsboförvaltningen och att arvlåtarens genom exekutionsförordnande lämnade förslag borde tillmätas än större vikt än av dödsbodelägare framlagda förslag. Lagberedningen uttalade vidare att arvlåtaren, som fick anses vara bäst insatt i förvaltningsfrågans tekniska sidor, vanligen hade bättre förutsättningar att vid valet av förvaltare väga mot varandra de intressen som skulle göra sig gällande i boet samt att således ett testamentariskt förordnande att vara exekutor måste betraktas som ett så starkt vägande förord att förslaget i allmänhet inte borde lämnas utan avseende (SOU 1932:16 s 178).

Av handlingarna i målet får anses framgå att dödsboets tillgångar i huvudsak utgörs av egendom som E.B. genom affärsverksamhet förvärvat efter E.B:s bortgång. Vidare framgår att B.W. under lång tid biträtt E.B. i förvaltningen av egendomen.

Den huvudsakliga uppgiften för boutredningsmannen torde komma att gälla E.B:s affärsverksamhet. De skäl som talar för att B.W. förordnas som boutredningsman är med hänsyn härtill och till vad tidigare anförts mycket starka. Mot denna bakgrund är det förhållandet, att viss osäkerhet kan råda i frågan om vilken egendom E.B. ägt att testamentariskt förordna om, i förevarande fall inte av sådan beskaffenhet att B.W. inte bör komma i fråga som boutredningsman. Detsamma gäller de invändningar i övrigt som riktats mot förordnandet av Bengt W. Han bör därför förordnas som boutredningsman.

Skäl att förordna flera boutredningsmän kan inte anses föreligga.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD det slut vartill TR:n kommit.

HD (JustR:n Höglund, Palm, referent, Rydin, Gregow och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Genom TR:ns beslut har avgjorts att dödsboet efter E.B. skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Frågan gäller nu hur bestämmelserna i 19 kap 3 och 4 §§ ÄB skall tillämpas vid val av boutredningsman i ett läge, där förslag från skilda grupper av intressenter står mot varandra. E.B. har i ett år 1981 upprättat testamente utsett B.W. till boutredningsman och testamentsexekutor och denne har med instämmande av hennes arvingar begärt att bli förordnad av rätten, medan B.W. som är efterarvinge till E.B:s år 1937 avlidna make E.B. med tillstyrkan av övriga efterarvingar till honom föreslagit att annan, opartisk, person skall utses.

B.W. har emot ett förordnande för B.W. anfört sammanfattningsvis följande. B.W. har under lång tid biträtt E.B. i förvaltningen av hennes förmögenhet och är därför redovisningsskyldig gentemot dödsboet. Han har medverkat vid utformningen av 1981 års testamente. Det anges där, att E.B:s förmögenhet helt tillkommit efter makens frånfälle och därför i sin helhet skall gå till hennes egna arvingar samt att det ankommer på den i testamentet utsedde boutredningsmannen att tillse att så blir fallet. Det råder vidare mellan de två grupperna av dödsbodelägare oenighet om tolkningen av ett testamente efter en år 1975 avliden dotter till makarna B. Tvisten gäller frågan, om den egendom E.B. erhållit enligt detta testamente tillfallit henne med äganderätt eller enbart med fri förfoganderätt. Också vid tillkomsten av detta testamente har B.W. medverkat. B.W. har genom sin tidigare befattning med aktuella frågor en förhandsinställning i fråga om fördelningen av egendomen i boet till nackdel för E.B:s efterarvingar. Han har också i andra hänseenden uppträtt så att han väckt deras misstro.

Av handlingarna i målet framgår bl a följande. Av behållningen efter E.B. - enligt bouppteckningen knappt 29 000 kr - erhöll E.B. hälften genom bodelning och en fjärdedel på grund av inbördes testamente mellan makarna. Tillgångarna utgjordes huvudsakligen av en fastighet taxerad till ca 20 000 kr och fordringar på vissa dödsbodelägare om ca 10 000 kr. Sedan E.B. och hennes dotter sålt sina andelar i fastigheten till en av dödsbodelägarna för 20 000 kr flyttade de till Stockholm. E.B. förvärvade där efter något år ett sjukhem och ägnade sig senare åt fastighetsaffärer. Hennes efterlämnade förmögenhet uppgår till omkring 5 miljoner kr.

Enligt det nyssnämnda inbördes testamentet mellan E.B. och E.B. gäller att, om båda skulle avlida utan att efterlämna gemensamma bröstarvingar, kvarlåtenskapen vid den sist avlidnes frånfälle skall "fördelas enligt lag, hälften till mina E.B:s bröstarvingar och hälften till mina E.B:s arvsberättigade släktingar". Vid E.B:s frånfälle fanns inga gemensamma bröstarvingar.

Av 1981 års testamente kan utläsas att E.B. som vid testamentets upprättande var 85 år gammal, då hade upphört med sin affärsverksamhet. Vidare framgår, att hennes fastigheter med undantag av en fritidsfastighet i Båstad hade försålts.

Val av boutredningsman skall enligt 19 kap 3 § ÄB träffas så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem vilkas rätt är beroende av utredningen. Är testamentsexekutor utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om inte skäl föreligger däremot. Det förhållandet att B.W. utsetts till testamentsexekutor i E.B:s testamente utgör således en stark grund för att han förordnas som boutredningsman. Detta gäller även vid beaktande av att E.B. inte ägt bestämma över dödsboförvaltningen i vidare mån än hon kunnat förordna om kvarlåtenskapen. B.W. får också antas ha särskilt god kännedom om dödsboets förhållanden efter att under mycket lång tid ha biträtt E.B. i hennes juridiska och ekonomiska angelägenheter. Det är därför all anledning att förmoda att han skall utföra uppdraget med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Denna förtrogenhet med dödsboets förhållanden kan antas bli av särskild betydelse när det senare kommer till fördelning av kvarlåtenskapen mellan de båda släktsidorna och en bedömning skall ske i vad mån den förkovran av boet som ägt rum efter E.B:s död skall komma båda sidorna till godo (jfr 12 kap 1 § och 3 kap 4 § 1 st ÄB).

Mot de skäl som sålunda talar för ett förordnande för B.W. står den misstro som B.W. och hennes medarvingar hyser mot honom. Denna misstro synes huvudsakligen ha sin grund i skilda meningar om hur kvarlåtenskapen skall fördelas. Utredningen i målet ger emellertid inte stöd för att B.W. inte skulle utföra uppdraget som boutredningsman på ett objektivt sätt. Enbart den omständigheten att E.B:s efterarvingar faktiskt hyser misstro mot B.W. utgör inte ett tillräckligt skäl mot ett förordnande för honom.

På grund av det anförda bör, som TR:n funnit, B.W. förordnas till boutredningsman.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD TR:ns förordnande för B.W.