SOU 1932:16

Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken

N 4-0 Gc

oå (—

CU Lu

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTBEDNINGAR 1932 16 5—5 JUSTITIEDEPABTEMENTET _ A.

_ LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ARVDABALKEN

. iv. _ FÖRSLAG

:*LAG OM BOUTREDNING OCH ARVSKIFTE

M.M.

sfr -o 0 K H OL M

"1 '9 3» 2—

'.1 ;)"-g 1 _s !( töfr t 0 mkr) in g, .- > . , * 'v' ' . — *,. ' Boelnlnjerdutredningeue betlinkan'de med förslag till vieea "* '9. Normeliörelag till ,byggnedaordnlngar m. m. i.-Bilagor än . ger i den sociala arnendelegstlttningen. Mercus. . till normalbyggnedeordningar för städer och för lands— ,V'A.121',l.*'iJo.. =, " . . _ , bygden. Mercne. 82 5. K'." . ,. !. Betänkande rörande erkännande och"- verketäliighet av 10. Jordbrumtredningene betänkanden. 8. Promemoria .- utländsk oivlldom. Av E..Marke "van W'drtemberg. rörande inkomsiuivecningen inom Sveriges jordbruki .a' **Merenegds n. 'Ju. '. , - = ' : jämförelse med i andra näringsgrenar och den earn— .7 *Lnfmrevanntredningene betänkande. Utredning beträi- manhang med lönepolitiken. Beckman. . 62 e. Jo. ”dande fhemorbene och eivilbeiolknlngenl skyddande vid 11. qumeltörelug till provisoriska byggnadeiöreehifber. * lui-tanten moi—..Sverlge. Norstedt. 180 :. Fö. . & Marcus. 10 5. .K.' . _ (. :Dödllgheteantegnnden för uvräntetörsllh—ing. Norecadt. ' 12. Jordbruksdcredningene betänkanden. 7. Bemnknnde en— . . uu. IH: ' " , . . gående åtgärder för lindrande av jordbruken kredit;- - ö.:Betänkende rörande frivillige eammanhlntningnr mellan _ svårigheter. Beckman. 99 e.' Jo. * enekildn järnvägar i Skåne _m. .m.— Beckman. 182 s. 18. Skutteutjämningsberednlngen 1. Statistisk utredning en— , &. bilagor. K. ' ' ' grenade deg konåmnnnlåekaiteirycket. Av E. Ahlberg. & . G:a, Normalfdrslag till by gnadsqrdningnr nr. 111. 1. ngg- '4 ' oretedt. 5'- 5 0 5- ' - nedeordning för små köping och större Imaniclpnl- ,14. Jerdbrukeutredningene betänkanden. 8. Arbetarbågen _ ' fenmhlille. Marcus. ”& K. — inorn ff; evegåke jordbruket. Av B. Nyström. Beck- ., ," . ' -' man. !. . ' ' ,Normelilirelng till byggnadeordninge: m. m. 2' Bygg- 15. De ekonomiska verkningar-new: sjöfarten av 1928 Åre gång?”; för mindre mnmclpeieamhiille. __Marcne. _ loteförfattningäakkunnigne förslag till lotsnvgitter.Nor- , ' ' ' ' ' * 'ltedt. 88.9. .-, * . _ '.Normal'iörslag till byggnadeordnlnger m.*m. 8. Bygg- 16... lagberedningens tärning till revision av drvdnbalken. 4. = ._ nedsordningnr och ntomplanébestämmeieer för lande- Förslag till lag om. boutredning och arvskifte m. m. " -_ bygden." Mercus. 18 9. K. , ' - , — . Noretedt. 689 :. Ju. ' *

*. *. Anm. . Om skr-kila tryckeri ej engivernlr trycker-ten Bioekholm. Bokstäverna med fet.-iii utgörs begynnelleboketiivexne "till det departement. under vilket. utredningen avgivits, t. ex. E.» = eckleiiutikdepummenbet, Jo. = jordbrnbdepammentet. . Enligt kungörelsen den 8 iebr. 1822 eng. "eten- oneniiin utredningen yttre anordning (nr 98) utgivna utredning—rna i'em- lfd'g- med enhetligiärg lör varje departement. . -, . . 4 .

JUSTITIEDEPART'EDIENTET

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ÄRVDABALKEN

w.

FÖRSLAG

TILL

| AG OM BOUTREDNI]

OCH ARVSKIFTE

M. M.

———.-—*—

STOCKHOLM 1932 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. nonsrmrr

TILL KONUNGEN.

Sedan lagberedningen den 30 september 1929 till Eders Kungl. Maj:t avi lämnat förslag till lag om testamente och andra med testamentsrätten "sam-: manhängande författningar, har beredningen enligt den plan, somjfastställts

för revision av ärvdabalken , övergått att utarbeta förslag till nya regler an— gående dödsbos utredning och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed äger samband.

Det samarbete, som enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1927 inletts mellan Sverige och Finland, har omfattat jämväl förevarande lagstiftninge- område. Såsom tidigare varit fallet, har i detta gemensamma lagstiftnings- arbete från finsk sida deltagit äldre ledamoten av den finska lagberedningen, förvaltningsrådet F. Grönvall. Överläggningar hava ägt rum i Stockholm under tiden den 12—den 14 november 1929, den 10—den 13 juni och den 13—den 15 oktober 1930, den 9 februari och den 23 mars 1931 samt den 29 febru— ari—den 5 mars 1932. Om innehållet av de förslag, som utarbetats på grund— val av dessa förhandlingar, har enighet uppnåtts i väsentliga delar. Den finska lagberedningens förslag till nya bestämmelser på successionsrättens område föreligga ännu icke i slutgiltigt skick.

Under arbetet fann lagberedningen önskvärt att erhålla tillfälle att med avseende å särskilda frågor inom förevarande lagstiftningsmnråde överlägga med ett antal personer, som i dessa frågor ägde särskild erfarenhet, och till dylika överläggningar hava med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd kallats borg— mästaren G. Bissmark, Halmstad, verkställande direktören i Svenska bank- föreningen K. Dahlberg, Stockholm; häradsdomaren A. E. E. Eriksson, Fullerö, Gamla Uppsala, advokaten 0. E. Lagerström. Stockholm, samt rådmannen C. F. Strömbom, Södertälje.

Beredningen har även rörande särskilda spörsmål rådgjort med bankom- budsmännen N. Erdmann, J. Ljungman och A. Åström, Stockholm.

Efter det att beredningen avlämnat sitt betänkande med förslag till revision av ärvdabalken, tredje avdelningen, hava åtskilliga förändringar ägt rum i beredningens sammansättning. Den 11 oktober 1929 blev beredningens dåvarande ledamot, revisionssekreteraren A. Lindhagen utnämnd till justi— tieråd, och den 13 september samma år förordnades dåvarande hovrätts— rådet R. lelenswärd att från och med den 1 oktober tillsvidare vara ledamot i beredningen. Sedan sistnämnda ledamot den 7 juni 1930 utnämnts till statsråd och följaktligen därefter varit hindrad att deltaga i bered- ningens arbete, blev undertecknad Bergendal den 28 augusti samma år förordnad att från och med den 1 påföljande september tillsvidare vara ledamot i be- redningen. Den 30 april 1931 blev undertecknad Ekeberg utnämnd och förord- nad att från och med den 3 maj samma år vara president i Svea hovrätt, i samband varmed Eders Kungl. Maj:t förordnade f. d. presidenten friherre E. Marks von Wiirtemberg att från och med sistnämnda dag vara bered- ningens Ordförande. Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut skulle emellertid under— tecknad Ekeberg utan hinder av presidentutnämningen såsom ordförande i friherre Marks von Wärtembergs ställe slutföra den beredningen anförtrodde uppgiften att omarbeta ärvdabalken.

Beredningen får nu i underdånighet överlämna av motiv åtföljda förslag

till lag om boutredning och arvskifte och till vissa därmed sammanhängande författningar. Ehuru revisionen härmed utsträckts över ärvdabalkens hela om— råde, hava. de nu föreslagna reglerna icke sammanförts med tidigare utfärdade lagbestämmelser till ett förslag till ny ärvdabalk. Efter nya giftermålsbalkens antagande hava på förslag av lagberedningen tillkommit åtskilliga lagar av sådant innehåll, att deras inordnande under särskilda balkar kräver ingående överväganden. Sannolikt blir det härvid nödvändigt att revidera balkindel- ningen i 1734 års lag. Oavsett de redaktionella jämkningar, som betingas av nämnda uppgift, kunna även uppstå frågor om sådana ändringar i sakligt hänseende, vilka kunna befinnas önskvärda med hänsyn till erfarenheterna från lagarnas praktiska tillämpning. Enligt beredningens mening böra de undersökningar, som sålunda bliva erforderliga, icke fördröja framläggandet av de nu utarbetade lagförslagen. Dessa avse nämligen ett område, där en revision är av behovet synnerligen påkallad. Ännu mindre bör behandlingen av nya regler om boutredning och arvskifte bliva beroende av förslag i den på beredningens program stående frågan om avveckling av bestående fideikommiss. De med detta betänkande framlagda förslagen avse nedan angivna ämnen: 1) lag om boutredning och arvskifte; (' angående införande av lagen om boutredning och arvskifte; " angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken; ' angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv; angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden; ' g angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente; ' angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap;' _' angående ändring i 17 kap. handelsbalken; angående ändring i vissa delar av utsökningslagen; om ändrad lydelse av 11 kap. 11 % rättegångsbalken; angående ändring i vissa delar av konkurslagen; angående ändrad lydelse av 7 % 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas; 13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tio- årig preskription och om årsstämning; 14) lag om ändrad lydelse av 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt 15) lag om ändrad lydelse av 1 % förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Underdånigst BIRGER EKEBERG. . ERIK LIND. ' HARRY GULDBERG. RAGNAR BERGENDAL- Stockholm den 30 juni 1932.

LAGFÖRSLAG.

Förslag till Lag om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser om boutredning.

1 %.

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare ( dödsbodel- ägare) hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testaments- tagare. Den, som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, vare delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. _

Universell testamentstagare skall jämväl innan testamentet blivit ståndande anses såsom delägare; och varde under samma tid såsom delägare ansedd jämväl arvinge, som genom testamente blivit från arv utesluten.

2 %.

Varder vid dödsfall egendomen ej omhändertagen av samtliga delägare och står den ej under vård av förmyndare, syssloman eller annan, skall egendomen, tills den sålunda omhändertages, vårdas av delägare, som med den döde sammanbott eller eljest kan om egendomen taga vård; och har han 'att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om för- mynderskap sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, som ej är delägare i boet.

Är ej någon, som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall hus- folk, husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet; och för-

ordne rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Göres å landet anmälan å tid, då rättegångsdag ej inträffar, äge domaren meddela förordnande att gälla tills rätten fattat beslut i ärendet.

3 %.

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för döndsboet rättshandling, som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 &.

Vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, vare gällande, ändå att flera delägare finnas.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats.

5 %.

Delägare, som var för sin försörjning beroende av den döde, äge såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppen- barligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6 %.

Dödsbodelägarna vare en för alla och alla för en ansvariga för skada, som de vid förvaltningen av boet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är av utredningen beroende. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar 'i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar delägare till last.

2 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutor.

1 %.

Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall av- trädas till boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe (testa- mentsexekutor), äge jämväl han påkalla beslut, som nu är sagt. Sådant be-

slut skall ock meddelas på begäran av borgenär, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att borgenärers rätt eljest äventyras, eller på begäran av den, som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas". nödigt för legatets eller ändamåls- bestämmelsens verkställande.

Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning, men är testamentsexekutor ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra upp- draget, meddele rätten, då anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, beslut som i första stycket sägs.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente, som ej vunnit laga kraft.

2 5.

Vid ansökan eller anmälan, som i 1 % sägs, fogas avskrift av bouppteck- ningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, dennes namn och hemvist.

3 %.

Val av boutredningsman skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende.—

Delägare må förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd, skall förördnandet meddelas honom, om ej skäl däremot äro.

4 %.

Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas. Rätten äge bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och föreskrive därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske.

5 %.

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak, varde han av rätten entledigad.

Finnes boutredningsman icke vara lämplig, varde han entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är av utredningen beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman och förklaras testa- mentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget likväl bör vara honom anförtrott.

6 5. Göres av samtliga delägare ansökan, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, och är ej fall för handen, som i 1 % andra stycket sägs, skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt

det kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke in- hämtas.

7 %.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, vare förordnandet för boutred- ningsman förfallet.

8 %. Dör boutredningsman, skall det av den, som har hans kvarlåtenskap isin vård, utan dröjsmål anmälas hos rätten.

9 %.

Framställning, som avses i 1 eller 5 %, må, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan framställning.

Har den. som gjort framställning enligt 1 %, ej fullgjort vad i 2 % är stad— gat, skall rätten eller domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behand- ling, framställningen skall vara förfallen. Innan rätten meddelar beslut, som avses i 1 eller 5 %, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökan- den på sättnyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

10 %.

Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 %, slutligt avgörande ej omedelbart träffas, äge rätten eller på landet domaren, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess sådant avgörande föreligger; och skall vad i 9 % tredje stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så utan märklig tidsutdräkt kan ske. Har sådant beslut meddelats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag anmälas för rätten.

Mot rättens eller domarens beslut skall, i händelse av missnöje, föras särskild talan.

11 %.

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad här nedan är stadgat, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutrednings- mannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, varde boets egendom avträdd till konkurs.

I angelägenheter av vikt; såsom i fråga om avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller

uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske.

12 %. Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål som röra boet.

13%.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i den förfogande1ätt, som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmsannen utan erforderligt samtycke företagit åtgäid, som i fö1sta stycket säg vare den ogill, om delägare väcker klander därå; instämme dock sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

14 %. Dödsboets egendom må ej sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhörer. Utöver vad av 1 kap 5 % föranledes, må egendom ej förskottsvis till del ägare utgivas, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är av utredningen) beroende.

15 %.

Så snart dödsboet beretts för bodelning elle1 a1vskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt åt av ut1edningen be1oende, göre boutredningsmannen anmälan hä1om till delägarna och avgive redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutrednings- mannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman veikställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, vare han ock redovisningsskyldig.

16 %.

Hava flera boutredningsmän förvaltningen odelad och föreligger ej flertal ' för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut må talan ej föras.

17 %

När dödsbodelägare det begär eller rätten eljest prövar lämpligt, förordne rätten god man att öva tillsynå aboutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äge genomgå räkenskaper och andra

handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.

Är god man ej utsedd, äge rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver av- giva berättelse.

Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, mä rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emel- lan efter deras lotter i boet.

18 %.

Boutredningsman vare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen lie-' roende.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet varde utredningsmännen emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last.

19 %.

Om talan å boutredningsmans förvaltning skall vad om sysslomän är stad— gat äga motsvarande tillämpning. Klandertalan må av envar delägare föras. Den, som anställt klandertalan, vare berättigad att av dödsboet er- hålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad ge- nom rättegången kommit boet till godo.

Boutredningsmannen äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgö— relse gäldas av den, på vars framställning förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svare de en för alla och alla för en.

20 %.

Förordnande "att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Vad i 14—16, 18 och 19 55 sagts om boutredningsman skall äga mot- . svarande tillämpning å testamentsexekutor ävensom å den, som genom testa- mente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är stadgat.

21 %. Talan mot domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet. I ärenden, som avses i 10 &, må talan mot hovrättens beslut ej föras.

22 %. Rättens eller domarens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 %.

8 KAP. Om bouppteckning.

1 %.

Bouppteckning skall förrättas inom tre månader från dödsfallet, såframt ej, på ansökan inom samma tid, rätten eller på landet domaren med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak den tid förlänger.

Har sådant beslut meddelats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag anmälas för rätten. Talan mot domarens beslut föres i hovrätten.

2 %.

Dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att den förrätta. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make varde kal- lad, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall kallelse ock ske å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att taga arv eller testamente.

Varder egendomen ej omhändertagen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankomme på annan, som efter vad i 1 kap. 2 % sägs har boet i sin värd, att föranstalta om bouppteckning.

3 %.

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och sista hemvist samt dödsdagen. så ock deras namn och hem- vist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika; för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast, att han är från del. i kvar; låtenskapen utesluten. Kan uppgift 1 Visst hänseende ej lämnas, varde det anmärkt. ' ' '

,Av bouppteckningen skall framgå, vilka vid förrättningen närvarit. Där någon, som skolat kallas, ej närvarit, skall, vid bouppteckningen fogas bevis, att han blivit i tid kallad. ' , '

* 4 g. '

Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord ans gående förmögenhetsordni'ngen, skall 'det intagasi bouppteckningen eller bifogas i bestyrkt, avskrift. : _ _. . . . .. , .— ;. '

Lag om boutredning och arvskifte, 3 kap. 5 %.

Efter uppgift av den, som har boet i sin vård eller som eljest därmed är bäst förtrogen, antecknas boets tillgångar och skulder, sådana de vid döds- fallet voro. Delägare, som ej uppgiver boet, vare pliktig att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Är bland delägarna efterlevande make eller laglottsberättigad arvinge, skall i bouppteckningen lämnas uppgift jämväl om sådan av den döde tagen liv— försäkring, vars belopp enligt vad särskilt är stadgat ej skall ingå i boet, så ock om egendom, som delägare eller dennes avkomling av den döde mot— tagit såsom förskott eller eljest såsom gåva, med mindre fråga är om sed- vanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas; dock att, där giftorättsgemenskapwar utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes gifto— rättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

6 %. Den, som uppgivit boet, skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall han, på talan av någon vars rätt kan därav bero eller ock av boutredningsman eller testa- mentsexekutor, med ed bestyrka sina uppgifters riktighet. Edgångsplikt åligge jämväl delägare, som ej uppgivit boet. Har annan med egendomen tagit be- fattning, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill äro.

Gode männen skola å handlingen teckna bevis, att allt blivit rätteligen an- tecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

. 7 %- Efterlämnar den döde egendom å flera orter, må särskild bouppteckning å varje ort förrättas. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfatt- ning av boets tillgångar och skulder, och skall vad i 4 % stadgas äga till- lämpning allenast å den bouppteckningen.

8 %. . Bouppteckning skall i stad inom en månad och å landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad efter upprättandet, för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svarai mål som rörde hans person, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas; och varde tiden här- för räknad från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall av sökanden till rätten ingivas eller, där det ej skett, på hans bekostnad ombesörjas. Avskriften skall för- varas hos rätten.

9 5.

Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning varder inom laga tid för- rättad och ingiven. Försittes tid för boupptecknings förrättande eller ingi- vande, äge rätten vid vite förelägga den försumlige viss tid eller, där boupp- teckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Sådant förordnande utgöre ej hinder att vara god man vid förrättningen.

Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där ej vid bouppteckningen så förfarits, som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning bristfällig, äge rät- ten med föreläggande av vite utsätta tid, inom vilken bristen skall avhjälpas.

Den, som är pliktig att lämna uppgift angående boet, må vid vite därtill hållas.

10 &.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gälle om sådan handling vad ovan är 0111 bouppteckning stadgat.

4 KAP. Om den dödes gäld. 1 %. Varder ej på ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen förrättades, den dödes egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, svare delägarna för sådan gäld efter den döde, som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

2 %.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och av- trädes ej egendomen på ansökan, som göres sist en månad därefter, svare delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

Har egendomen avträtts för ny gäld efter vad i första stycket sägs, vare delägarna fria från ansvar jämväl för den förut kända gälden, där de till boet utgiva vad som skulle utöver den avträdda egendomen erfordras till täckning av den gälden.

Där borgenär det begär, skall delägare med ed fästa, att gäld, som efter bouppteckningen yppats, ej var honom veterlig en månad före den dag, an— ' sökningen om egendomsavträde gjordes. Gitter han ej gå eden, svare för den gälden, såsom hade den varit honom tidigare veterlig.

3 %. Varder delägares ansökan om egendomens avträdande till konkurs ej bi- fallen men boutredningsman i stället utsedd, skall så anses, som hade ansökan om förordnande av boutredningsman gjorts, då konkursansökningen ingavs.

4 %.

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej såsom veterlig anses.

5 %. j

Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, gånge bodelningen eller skiftet åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra ma— kens egendom på hans lott belöpt, om gälden vid bodelningen i beräkning gått, skall likväl avträde till förvaltning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostna— derna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna utgivas i det förhållande envar vid bodelningen eller arvskiftet för mycket njutit; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande.

Kan delägare ej fullgöra sin återbäringsskyldighet, fylle de övriga bristen med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6 %. Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld efter den döde.

7 %.

Då egendom äterbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden _fallit. Nödig kostnad för egendomen varde ersatt, så ock nyttig kost- nad, där den var gjord i god tro. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, beträffande egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, dock allenast i den mån egendomen prövas hava medfört nytta.

8 %.

Innan den i 1 % stadgade tid tilländagått eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9 %.

Sedan den i 1 % stadgade tid tilländagått, må borgenär fordra säkerhet för gäld, som ej är till betalning förfallen och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Varder ej inom tre månader säkerhet ställd, må förfallotid ej tillgodonjutas.

10 %.

Är efter den döde gäld, som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, vare dock ej skyl- dig att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna, att han vill hålla sig allenast till säkerheten.

11 %.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 % sägs eller, under tid för egendomsavträde enligt 1 eller 2 %, till men för borgenärer utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svare de för sådan gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

12 %.

Sker bodelning eller arvskifte, innan all gäld är gulden, svare delägarna för gäld, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock ej medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom.

13 %.

Hava delägarna, sedan boet blivit-avträtt till förvaltning av boutrednings- man, utverkat rättens förordnande, att boet icke längre skall sålunda för- valtas, vare i fråga om ansvar för gäld så ansett, som hade egendomsavträdet ej ägt rum.

14 %.

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings för- rättande, svare för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers- rätt.

15 %. Råkar delägare i ansvar för gäld efter den döde, svare han jämväl för annan boets gäld.

16 %.

Vad i 1—4 samt 11—15 %% stadgas om skyldighet för delägare att svara för den dödes gäld skall ej äga tillämpning å delägare, som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan, som företrädes av god man, men svare förmyndaren eller gode mannen borgenärerna för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit

17 %. Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits varde dem emel- lan fördelat enligt den i 1 kap. 6 % stadgade grund.

18 %.

Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej hellerl tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 1 kap. 25! åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, vare han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

19 %.

Finnes efter den döde allenast egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för den dödes gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

5 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser.

1 %.

Legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är av boets utredning beroende.

Företages arvskifte, innan legatet utgivits eller egendom, som därför er- fordras, blivit ställd under särskild vård, vare delägarna en för alla och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. Om delägarnas inbördes ansvar gälle vad i 1 kap. 6 % sägs.

2 &.

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, vare denne pliktig verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är av- sedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror, att egendomen ej till honom utgivits, gälde han skadan.

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest även'tyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård.

4 %.

Avser legat viss egendom, skall, där annat ej följer av testamentet, avkast- ningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av boutredningen, av honom gäldas före egendomens utgivande.

5 %. Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6 %. Vad i detta kapitel är stadgat om utgivande av legat skall äga motsva— rande tillämpning ä verkställande av ändamålsbestämmelse.

7 %.

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande make, universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutor.

Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras av Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

6 KAP.

Om arvskifte.

lå.

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, äge först bodelning rum mellan efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

2 %.

Emot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egen— dom blivit ställd under särskild vard.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, må skifte ej företagas, innan denne anmält, att utredningen slutförts.

3 &. Envar delägare äge vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne, så. långt hans lott förslår.

4 %. Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarn med vittnen. '

5 %.

Då delägare det begär, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistre- ring skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testaments- exekutor, som ej är delägare, vare han utan särskilt förordnande skiftesmanh såframt ej annan förut blivit därtill utsedd.

6 %. Finnes skiftesman icke vara lämplig, varde han entledigad, då det begäres

av någon, vars rätt är av skiftet beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

7 %.

Innan rätten meddelar beslut, som avses i 5 eller 6 %, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig. Där'det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftesman, utan att han därtill samtyckt, eller entledigas från sådant uppdrag, utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

8 %.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde, som Hnnes erforderligt. _ .

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv verkställa skifte och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen skall ofördröjligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Det åligger delägare, som ej godkänner skiftet, att inom tre måna- der efter delgivningen anställa talan mot övriga delägare. Försittes den tid, have han förlorat sin talan. I mål, som nyss är sagt, äge rätten inhämta ytt- rande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.

9 %. Skiftesman äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader.

7 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo.

1 %.

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna rörande den dödes egen- dom överenskommit att leva samman i oskiftat bo, gälle, där ej annat för- anledes av avtalet, om förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 1 kap. 1 % sägs; och skall vad i 3, 4 och 6 %% samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 %. Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hns- hållning eller eljest för gemensam räkning, vare envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

3 %.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare avtalet gällande tills tre månader förflutit, sedan det blivit av någon delägare hos de övriga uppsagt. Samma lag vare, där vid avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

4 %.

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör del- ägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upp- höra att gälla tre månader efter uppsägningen.

Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i första stycket sägs, tillkomma den, åt vars vägnar avtalet slutits.

5 %.

Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande, eller flnnes avtalet av annan särskild orsak ej böra äga bestånd, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för omyndig delägare eller den, för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.

' 6 %. Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo vare förfallet, där boutredningsman förordnas. Ej må sådant förordnande meddelas på ansökan av delägare.

8 KAP. Om dödförklaring. 1 %. Är någon borta och vet man ej, att han inom de sista tio åren eller, där , hans ålder skulle överstiga sjuttiofem år, inom de sista fem åren varit vid ? liv, må han dödförklaras i den ordning nedan sägs. Befann sig den borto- varande i livsfara, då han veterligen senast var i livet, må dödförklaring ske efter det tre år förflutit.

2 %.

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan av dödförklaringen bero, och ingives till rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt.

3 &. _ Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan, som kan antagas senast haft underrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 %.

Utrönes ej, att den bortovarande varit vid liv inom tid, som i 1 % sägs, eller att han avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast å viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten eller domaren. Kungörelsen skall även innehålla an- maning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten eller domaren tillkänna.

Genom domarens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för upp— läsande i kyrkan så snart ske kan.

ö %.

Har den i kungörelsen fastställda dagen tilländagått, och är ej heller då veterligt, att den bortovarande varit vid liv inom tid, som i 1 % sägs, eller att han avlidit, förklare rätten, att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 % första punkten sägs vid utgången av det år, varunder dödförklaring först kunnat ske, samt i fall enligt andra punkten i samma paragraf å den dag eller, om dagen ej är känd, vid ut— gången av den månad, då livsfaran inträffade. I rättens beslut skall angivas, vilken dag sålunda är att för dödsdag antaga.

6 %. Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett, tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.

7 %.

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bare envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag an- tagits, och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom, som skall återbäras, blivit till annan överlåten, vare jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tid, då innehavaren var i ond tro. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där ej innehavaren var i ond tro. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas.

Förslag till

Lag angående införande av lagen om boutredning och arv- skifte. '

Härigenom förordnas som följer:

1 %. Den nu antagna lagen om boutredning och arvskifte skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning.

2 %.

Genom nya lagen upphävas: 9, 11, 12, 13 och 18 kap. ärvdabalken; förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo; förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig;

tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser."

3 %. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 %.

Vad för vissa städer enligt äldre lag gäller om borgmästares och råds be— fattning med bouppteckningars upprättande skall äga tillämpning vid döds— fall, som inträffar före utgången av år 193 . Konungen äger på framställning av sådan stad förordna, att den äldre lagen skall jämväl därefter tillsvidare eller för viss tid gälla för den staden, dock att särskild bouppteckningsavgift ej i något fall skall erläggas,.där dödsfallet inträffat efter nämnda års utgång.

Närmare bestämmelser angående framställning, som i första stycket sägs, meddelas av Konungen. '

5 %. Har ansökan om dödförklaring gjorts, innan nya lagen trätt i kraft, skall ärendet handläggas och avgöras enligt äldre lag.

6 %.

Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och av skiftesman skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. Samma lag vare med avseende å nya lagens regler om särskilda åtgärder till skydd för legat eller ändamålsbestämmelse samt om talan å fullgörande av ändamålsbestämmelse.

Sedan boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall nya lagen i allo lända till efterrättelse. %

I .

Var den döde gift och ägde äldre giftermålsbalken tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden, skola vid nya lagens tillämpning följande särskilda bestämmelser gälla.

1 mom. Den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld egendom och den avlidnes enskilda egendom, så ock efterlevande makens enskilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Har skifte ägt rum mellan makarna, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare.

2 mom. Vid avträde till konkurs skall all egendom i makarnas bo till bor- genärerna överlämnas. Samma lag vare, där beslut om egendomsavträde till boutredningsman meddelas på begäran av borgenär.

Sker eljest egendomsavträde till boutredningsman, skall förvaltningen om- fatta all egendom. i makarnas bo, såframt efterlevande maken ej före be- slutet anmäler, att han under sin förvaltning behåller enskild egendom, varöver han ägde råda. Har sådant förbehåll ägt rum, skall det i beslutet angivas.

Uppgörelse, som i 2 kap. 11 % andra stycket nya lagen avses, vare ej gäl- lande, med mindre den biträdes av efterlevande maken.

3 mom. 1 bouppteckningen efter den döde skall anteckning ske av egendom och gäld i makarnas bo. Egendomen skall värderas; dock vare värdering ej erforderlig med avseende å den efterlevande makens enskilda egendom, där ej efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet.

4 mom. Vad i 4 kap. nya lagen sägs om den dödes egendom och gäld skall äga tillämpning å egendom och gäld i makarnas bo, såvitt ej annat föranledes av vad nedan är stadgat. '

5 mom. Varder all egendom i makarnas bo i laga tid avträdd till förvalt- ning av boutredningsman eller till konkurs, vare efterlevande maken fri från gäld. varför hans enskilda egendom ej svarar. Änka njute ock för framtiden befrielse från övrig gäld, som under äktenskapet tillkommit, utan så är att

hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottslig gärning.

För gäld, som avses i 11 kap. .) % äldre giftermålsbalken, vare änka, evad egendomsavträde sker eller ej, ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda vid mannens död eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Dör hustru och finnes i boet gäld, som nyss sagts, vare döds— bodelägarna, där egendomsavträde ej sker, för den gäld ansvariga endast med egendom, varöver hustrun ägde råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes.

6 mom. Sker skifte av makarnas bo, innan sådan gäld blivit gulden, som då var eller sist vid däreftei förrättad bouppteckning blev bodelägarna ve- terlig, svare de för den gälden. Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning ä gäld, som avses i 11 kap. 5 % äldre giftermålsbalken, men vare delägare, som fått sig tillagd egendom, varmed hustrun svarade för sådan gäld, därmed för gälden ansvarig.

7 mom. Är boet avträtt till konkurs och vill delägare å någondera sidan undanskifta egendom, göre därom skriftlig anmälan inom den för bevakning av fordringar utsatta tid.

Sådan ansökning skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen, och gälde del- ägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.

Sedan delägarna å andra sidan samt borgenäierna, på sätt ikonkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frå— gan yttra sig, varde ansökningen efter lag av rätten bedömd, ändå att jäv däremot ej gjorts.

Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången av den i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 % lagen den 1 juli 1898 om boskillnad finnes stadgat.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman, sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen till sö— kanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift av jävs— skriften, så ock meddelande om tid och ställe för det i 108 % konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan ansökning inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren sökanden om innehållet av den i anledning av efterbevakningen utfärdade kungörelsen.

Vad i lagen om boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom, som endera sidan äger undanskifta, så ock om betalningsrätt för vederlagsfordran gälle även i fall, varom nu är sagt.

8 mom. Innan arvskifte förrättas, tage efterlevande maken fördel av bo oskifto och därefter sin giftorätt i boet.

.9 mom. Avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat överenskommits, avse all egendom i makarnas bo.

Förslag till

Lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken .

Härigenom förordnas, att 12 kap. 2, 3 och 5 åå, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt 13 kap. 1 % giftermålsbalken skola hava följande ändrade lydelse:

12 KAP. 2 %. Emot dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fri- tagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under sär- skild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum utan hinder av delägares bestridande.

3 %. Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen av den dödes egendom efter vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs.

5 %.

Om det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och universella testamentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver. efterlevande maken enligt 4 % äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes.

Vid --— — — utgifter.

13 KAP. 1 %. Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas be- träffande hans arvingar och universella testamentstagare, såvida ej annor- lunda stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum eller äktenskap blivit upplöst, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande lända till efterrättelse, där ej fråga är om äktenskaps upplösning genom makes död och lagen om boutredning och arvskifte skall vinna tillämpning beträffande dödsboet.

Äro makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre gifter-måls— balken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad i denna lag sägs om tillämpning av reglerna om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte.

Förslag till

Lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv.

Med upphävande av 17 kap. 6 % ärvdabalken, förordnas härigenom, att 2 kap. 1 och 5 %% lagen om arv, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt 2) kap. 5 % samma lag skola hava följande ändrade lydelse:

2 KAP. 1 %. Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfalle kvarlåten— skapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan ”annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad så- lunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

5 %. Vid # — lott.

l — — stadgat. Om dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld är stadgat i lagen om boutredning och arvskifte.

9 KAP. 5 %. Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos den, som sitteri kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos domaren. Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med

posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest. kända för rätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Förslag till

Lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

Härigenom förordnas, att 3 samt 7——11 %% lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skola, förstnämnda paragraf i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse: '

3 %. Fondens rätt till egendom, som i 1 % sägs, skall bevakas av kammaradvo- kattiskalsämbetet; och äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden. Behörig — — — hemvist.

7 %.

Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är fonden universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållan- det eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen företräda fonden. Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten ent- ledigad.

Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att gode mannen behörigen fullgör sina skyldigheter.

8 %.

Lös egendom, som tillfallit fonden, skall av gode mannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatliskalsämbetet efter framställning från gode mannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. Om försäljning av fast egendom, som tillfallit ' fonden, gäller vad med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat.

För indrivning av fordran, som tillfallit fonden, äge gode mannen anhän— giggöra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskals- ämbetet.

Äro genom testamente särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa lända till efterrättelse.

9 %. Om god man skall i tillämpliga delar gälla vad om sysslomän är stadgat.— 3—303628

10,5.

Har egendom, vilken ej utgöres av penningar, såsom legat eller gåva till- fallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, och skall vad i 7—9 %% är stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 9.

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 11 kap. 4 5 lagen om förmynderskap sägs, efter preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit fonden, vare han pliktig fullgöra vad enligt 8 % första stycket åligger god man, som där avses.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter-arvl'åtare, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Förslag till Lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 % och 3 kap. 9 % lagen om testamente, förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

4 %.

Till — — syskon.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag, som nu är sagt. Förordnande att vara testamentsexekutor medföre dock ej hinder att vara vittne.

Skall — — — vittnesjäv.

3 KAP. 9 %. Är ändamålsbestämmelse meddelad med avseende å egendom, som till- kommer viss arvinge eller testamentstagare, åligge det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Vad äldre lag innehåller om skyldighet för universell testamentstagare att fullgöra ändamålsbestämmelse skall fortfarande gälla i fråga om dödsboför- valtning, å vilken lagen om boutredning och arvskifte icke äger tillämpning.

Förslag till Lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 7 kap. '3 och 4 %% lagen om förmynderskap, förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:

3 %. Förmyndare mä ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om samman- levnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke. Visar —— —— tilländagått. Innan —— —— ärendet.

4 %.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, för- rättas. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga avtalet. '

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Förslag till Lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 8 %% handelsbalken, sistnämnda lagrum, vilket senast ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), inedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:

4 %.

Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arvode, som honom däri skött hava, så ock borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs eller för beslut om egendomsavträde till boutredningsman, betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning äge ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hä- vande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle med förmåns- rätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del av arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, äge arbetaren för sålunda inne- stående lön enahanda förmånsrätt som nu angående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Därefter skall utgå arvode och kostnadsersättning till den, som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat dödsbos egendom i del- ägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte, så ock till den, som enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs förordnats till rättens ombudsman eller god man, därest det belopp, som skall utgå, bestämts efter ty i nämnda lag sägs.

8 %.

Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är densamma utmätt för fleras fordringar; have den, för vars fordran utmätning först verk- ställdes, företräde: har utmätning skett på en gång; äge var lika rätt. Har .

konkurs följt på ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes, eller, där utmätningen skett för fordran, som tillkommer gäldenärens make, inom ett år från nämnda dag; äge den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum. Då utmätning skett efter gäldenärs död, inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick, äge sådan förmånsrätt ej heller rum, där konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sålunda stadgad tid eller, om på ansökning inom samma tid boet blivit av— trätt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades.

Har —— — rum.

Där _ — påstående.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit, innan den nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Förslag till

Lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, dels att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en ny paragraf av nedan angivna innehåll och betecknad såsom 88 a %, dels ock att 145, 155 och 157 %% i samma lag, 145 och 155 %% inedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

88 a %.

Är utmätning i död mans bo verkställd och hade borgenären ej panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvar- hålla, må, innan en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick eller, där boet står under förvaltning av boutred- ningsman, innan uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, egendomen ej försäljas, med mindre samtycke därtill lämnas av dem, som företräda dödsboet, eller ock egendomen är utsatt för förstörelse eller väsent- lig försämring.

145 %.

Varda _ -— fördelningslängd; och varde därefter utdelning genast verk-

ställd, där ej enligt 156 eller 157 % hinder däremot möter.

155 %. Vill — — — ske. Har — —— —— borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller hinder mot lyftningen möter jämlikt 156 eller 157 %.

157 %.

Är utmätning i död mans bo verkställd, må inom tid, som i 88 a % sågs, betalning ej utan samtycke av dem, som företräda dödsboet, verkställas till borgenär, som ej hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har utmätning skett i dödsboet efter någon, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 % rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 % rättegångsbalken skall hava följande ändrade lydelse:

Stämning å dödsbo varde delgiven den, som äger företräda boet. Äro flera gemensamt därtill behöriga, må stämningen delgivas någon av dem, delägare dock endast om han i boet sitter. Har stämning sålunda delgivits delägare, svare denne var och en av de övriga för att han utan dröjsmål erhåller stämningen i besannad avskrift.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fort— farande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Förslag till Lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 1, 8, 11, 33 och 97 %% konkurslagen , 7, 8, 11 och 97 %% i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:

7 %.

Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom hos kon- kursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför "domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos egendom, skall den göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i mål, som nyss sagts.

Konkursdomare —— — —— upptagas.

8 %.

Vid — — boet.

Till dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna ävensom upplysning om varje delägares boningsort och postadress.

Har delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkurs- domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen.

11 %.

Upptages —— —— konkurs.

Är ansökning om dödsbos avträdande till konkurs ej gjord av samtliga dödsbodelägare eller, där boutredningsman är förordnad, av denne, utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom utfärda kungörelse, som anslås ä rättens dörr samt införes en gång i allmänna tidningarna Och i tidning inom orten, sä ock med posten avsända meddelanden genom re— kommenderade brev till envar delägare, som ej underskrivit ansökningen, där kallelsen kan hinna komma honom till handa. Varder på framställning, som göres sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom ställd under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen för-

fallen. I annat fall meddele konkursdomaren beslut om dödsboets försättande i konkurs. 33 så.

Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen ej ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, om vid bo- delningen egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 å tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens make må återvinning enligt 28—32 åå äga rum, ändå att åtgärd, som för varje fall avses. blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock ej, om den vidtagits mer än ett år innan konkursansökningen gjordes.

Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på ansökning, som gjorts inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tillända- gick eller, om på ansökning inom sålunda stadgad tid boet blivit avträtt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej föreligger enligt vad förut i detta kapi- tel är sagt, avtal, som för dödsboet slutits till skada för borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, om den, med vilken avtalet ingicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Har, efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga borgenärer erhållit betalning eller fått utfäst pant till sig överlämnad, skall i konkursen vad nyss är sagt om återgång av avtal äga motsvarande tillämpning. Är inteckning sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet eller som av den döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga om inteckning enligt 11 kap. 2 & jordabalken, skall, där konkurs inträffar såsom nyss sagts, städse gälla vad i 29 så är stadgat om inteckning.

97 %.

Gäldenår —— — kronor.

Vid _ —— honom.

Har dödsbos egendom avträtts till konkurs, må underhåll ej njutas för tid, som överstiger tre månader från arvlåtarens död.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning; dock skall nya lagen tilläm— pas, där boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte, med iakttagande likväl i fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått dödsbo, innan nya lagen sålunda vinner tillämpning dårå, att motsvarande bestämmelser i äldre lag skola tillämpas, om enligt den lagen, men ej enligt nya lagen, frihet från klander äger rum.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 7 & i. lagen om nya konkurs— lagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

Härigenom förordnas, att 7 % 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende dårå skall iakttagas skall inedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Borgenär — — råda.

Där efter makes död konkursansökning göres av delägare idödsboet, skall vid tillämpning av 11 å andra stycket nya lagen ansökningen vara förfallen allenast om efter framställning, som där sägs, all egendom i makarnas bo varder ställd under förvaltning av boutredningsman.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 .

Förslag till

Lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att överskriften till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning samt %% 9, 11—17 och 20 samma förordning skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning om tioårig preskription och om kallelse ål okända * borgenärer.

59.

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bo- uppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans okända borgenärer. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt. Var den döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer vid den rätt, som har att upptaga fråga om hans försättande i konkurs. Då kallelse, varom nu är stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på alla de borgenärer, som veterliga äro.

% 11.

Då kallelse är så sökt, som i 9 % sägs; utfärde rätten offentlig stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolv å Viss dag, näst efter sex månader, giva sina fordringar skriftligen eller muntligen an: är boet å landet, och äskas ej urtima ting; då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter sex månader infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen sex månader före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två månader innan den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer, som å den i 9 % omförmälda förteckning upptagna äro, skola om stämningen särskilt under- rättas; och foge rätten eller domaren anstalt, att sådan underrättelse varder, minst en månad före inställelsedagen, dem meddelad.

% 12.

Uraktlåter borgenär, den där ej finnes upptagen å omförmälda förteckning, att sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedag angiva, och har han den

ej heller förut angivit, have sin talan förlorat emot gäldenär, som ej visas hava före inställelsetiden ägt, eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär, som för sådan fordran sökes, pliktig, där borgenär det äskar, med ed betyga, att den fordran ej var honom känd före inställelse- tidens utgång: brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om ford- ringen ägt kunskap, som sagt är; betale då sin andel i gälden.

Är kallelse å okända borgenärer av förmyndare tagen för person, som till myndiga år kommit, men blivit under förmyndare ställd; då have ock borgenär, varom nu nämnt är, sin talan förlorat, där ej förmyndaren visas hava om fordringen ägt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagt.

% 13. Äro flera gäldenärer, de där, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet sig iklätt, och har kallelse å någonderas borgenärer ågått; då äge var av de andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen bevaka, ändå att den ej blivit förut hos någondera utsökt.

% 14.

Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vatten— fallsrätt eller i fartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom,'som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 % sägs, ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.

' » ålö.

Utan hinder av kallelse å okända borgenärer må borgenär under anslagstiden sin fordran utsöka.

% 16.

Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdad blivit; have gäldenär, sedan inställelsedagen förbi är, den rätt, som i 6 % stadgas.

% 17.

Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkurs- domaren givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stad- gas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kal— lelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.

% 20.

För fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives, gälle ej vad om tioårig

preskription eller bevakning efter kallelse å okända borgenärer nu sagt är utan lände till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Samma lag vare angående medel, som blivit insatta irikets ständers bank eller riksgäldskontor, eller under annan allmän vård. '

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Vad i lag eller särskild författning är sagt om årsstämning skall gälla kal- lelse å okända borgenärer.

Såvitt enligt övergångsbestämmelse till lagen den 11 juni 1920 (nr 425) angående ändrad lydelse av %% 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning förut gällande lag fortfarande är tillämplig, skall % 9 hava följande ändrade lydelse: -

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga boupp— teckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder boet i konkursmål hörer, begära kallelse å dess okända borgenärer, och give in förteckning på alla dem, som veterliga äro. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 2 och 45% förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 an- gående lagfart å fång till fast egendom, sistnämnda paragraf inedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:

2 %.

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall för arvinge eller universell testamentstagare tiden för lagfarts sökande räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. För testamentstagare skall tid för lagfarts sökande icke i något fall börja löpa, innan testamentet blivit ståndande.

4 %.

Den, som söker lagfart, skall för rätten uppvisa sin fångeshandling; och läte rätten handlingen eller den del därav, som angår fånget och villkoren därför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde Hdei- kommissbrevet till alla delar i] protokollet infört. Sökes lagfart för dödsbo med avseende å egendom, som tillhört arvlåtaren, uppvisas inregistrerad bo uppteckning efter honom.

Skall —— —— andra.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 .

Förslag till

Lag Om ändrad lydelse av 1 % förördningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteck- ningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 % förordningen den 16 juni 1875 angående sär- skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 113), skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm— ligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskaps— protokoll); ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testa— menten, som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För — döde.

Vid —— drives.

Hos —— —— infört.

Har — — —— anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter arvlåtare, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.

Inledning.

En översikt av vissa främmande rättssystems grundläggande regler i de Översikt av ämnen, som avses i lagberedningens förslag till lag om boutredning och arv- ”aint-gå"” skifte, är i flera hänseenden ägnad att belysa de lika viktiga som vanskliga problem, till vilka beredningen haft att taga ställning. Naturligtvis är det härvid i f*äinsta rummet de nu gällande bestämmelserna, som tilldraga sig intresset. Men dessa bestämmelser kunna ofta nog ej rätt uppfattas och bedömas, med mindre de ses i historisk belysning. Beredningen skall därför i det följande söka att genom en kortfattad återblick inställa de huvudsakliga systemen i deras historiska sammanhang. Med hänsyn till den romerska rättens grundläggande betydelse för rättsutvecklingen i skilda länder skola först några ord ägnas åt uppgiften att söka klarlägga innebörden av de egenartade romerska rättsprinciperna på detta område.

Den romerska uppfattningen av successionens väsen har fått ett koncentreratRomeTsk rätt. uttryck i den bekanta satsen: hereditas nihil aliud est, quam successio in universum ius, quod defunctus habuit. Den romerska läran om arvet —— det testamentariska lika väl som det legala —— såsom en universal- succession innebar icke blott att den dödes samtliga rättigheter såsom en enhet övergingo på arvingen. Den innefattade något annat och mera. Arv- låtaren ansågs såsom rättssubjekt fortleva i arvingens person. Denne inträdde i den avlidnes samtliga förmögenhetsrättsliga förhållanden såsom en totalitet; han betraktades i förrnögenhetsrättsligt hänseende såsom vore han identisk med arvlåtaren. En betydelsefull praktisk konsekvens av detta betraktelsesätt var, att arvingen svarade med allt sitt gods för arvlåtarens förbindelser såsom hade de varit stiftade av honom själv. Å andra sidan kunde arvingens egna borgenärer taga den arvfallna egendomen i anspråk utan att den av- lidnes fordringsägare till en början hade någon utväg att förebygga detta. Den nämnda uppfattningen föranledde vidare, att där arvlåtaren efterlämnade flera arvingar, kvarlåtenskapen städse tillföll dessa såsom en enhet att dem emellan fördelas efter ideella andelar; en direkt succession till vissa före- mål eller viss avskild del av förmögenheten var okänd för den romerska rätten. '

Universalsuccessionens idé hade under tidernas lopp vuxit fram ur vissa sakrala föreställningssätt och sammanhängde nära med den romerska juridiskt-

formalistiska uppfattningen av familjesambörigheten. Ej minst på grund av sin förmåga att skapa stadga och förtroende i det ekonomiska livet har denna ide länge bevarat sin livskraft. Den med dödsfall förenade risken för rubbningar i bestående företag och särskilt för borgenärers rätt blir tydligen i möjligaste mån reducerad genom ett system, som i princip förlänar det särskilda rättssubjektet ett evigt liv.

Den nämnda grundsatsen blev emellertid icke i all sin stränghet genom— förd. Det är sålunda att märka, att successionen icke för alla arvingar in- trädde oberoende av arvingens vilja. Detta var händelsen allenast beträffande de närmaste arvingarna, främst heredes sui, vilka stått under den avlidnes patria potestas. För övriga arvingar, heredes extranei, var successionen betingad av en särskild viljeförklaring, aditio hereditatis, vilken dock ej behövde vara uttrycklig. Med tiden tillerkände för övrigt pretorn en arvinge tillhörande den förra kategorien rätt att avstå från arvet (beneficum absti- nendi) och därigenom vinna befrielse från den dödes gäld, detta dock endast under förutsättning att arvingen ej redan tagit befattning med arvet (immiscere se hereditati). Även här erkändes sålunda en valrätt, låt vara under andra former.

Även i ett par andra betydelsefulla hänseenden underkastades universal- successionens princip med tiden väsentliga modifikationer. Sålunda medgav under Hadrianus pretorn den avlidnes borgenärer rätt att freda kvarlåten- skapen för att tagas i anspråk för arvingens gäld (beneficium separationis). Om framställning i sådant syfte gjordes inom viss tid, utsågs en särskild förvaltare, curator bonorum, som likviderade den dödes gäld och utgav behållningen åt arvingen. Dennes borgenärer ägde ej någon motsvarande möjlighet att själva skydda sina intressen. Men under Justinianus öppnades en utväg för arvingen att begränsa sin ansvarighet för arvlåtarens gäld till kvarlåtenskapen. Det stadgades nämligen då, att om arvingen inom viss tid upprättade inventarium över kvarlåtenskapen, hans ansvarighet begränsades till tillgångarna, vilka han hade att använda till borgenärernas tillfredsstäl— lande i den ordning som de framställde sina krav (beneficium inventarii). Olika meningar hava gjorts gällande, huru den i detta fall inträdande an— svarsbegränsningen var att uppfatta: huruvida arvingen intill kvarlåtenska— pens genom inventariet fastslagna värde svarade med allt sitt gods eller huruvida han svarade med de förtecknade tillgångarna. Skillnaden mellan ett ansvar pro viribus hereditatis och ett ansvar cum viribus framträder bland annat. i fall av prisfluktuationer eller förstörelse utan arvingens väl- lande.

Yppade sig ny gäld, sedan arvingen tillträtt kvarlåtenskapen, kunde han enligt ett av Hadrianus medgivet beneficium fritaga sig från ansvar genom att avträda egendomen.

Under den tid, som förflöt tills en heres extraneus tillträtt kvarlåten— skapen, hade denna naturen av hereditas iacens. Då tillträde sedermera

ägde rum, räknades verkningarna därav tillbaka från dödsfallet. Olika me- ningar rådde, huru den rättsliga situationen under mellantiden borde upp— fattas. Praktiskt sett var situationen den att förmögenheten upprätthölls och skyddades i den blivande rättsägarens intresse. Vid behov utsågs en cura- tor att taga vård om kvarlåtenskapen och skydda den mot förskingring och förstörelse.

Där arvingarna voro flera, förelåg dem emellan-en gemenskap av den art, som ej grundade sig på avtal utan uppstått oberoende av intressenternas vilja (communio incidens). De för detta fall givna reglerna präglades av den uppfattningen, att gemenskapen allenast utgjorde en arvingarna av om- ständigheterna påtvungen övergångsform. I enlighet härmed tillerkändes åt den särskilda samarvingen en betydande självständighet. Det förhöll sig icke så, att förmögenheten i förvaltningshänseende utgjorde en enhet, varöver ar- vingarna, allenast gemensamt ägde råda. I och med'förvärvet sönderföll arvet i fasta kvotdelar, motsvarande varje arvinges andel, och en arvinge hade full frihet att genom rättshandling förfoga över sin andel i kvarlåten- skapen eller i de särskilda ting, som ingingo däri. Andelen kunde även tagas i anspråk av hans borgenärer. När som helst kunde han påkalla del— ning och i samband därmed reglering av samtliga ur gemenskapen härfly* tande mellanhavanden, såsom angående rätten till avkastningen, skyldigheten att deltaga i utgifterna, ansvar för egendomens vård (actio familiae erciscundae). Beträffande den avlidnes fordringar och skulder förelåg överhuvud icke något behov av särskild avveckling. Enligt en redan i de tolv tavlornas lag uppställd regel fördelades nämligen dessa, såvitt de ej voro odelbara, omedelbart på grund av lag arvingarna emellan (nomina ipso iu re divisa sunt). Varje arvinge blev sålunda borgenär eller gäldenär efter sin andel i kvarlåtenskapen; något skifte av fordringarna behövdes icke, och uppskov med delningen i övrigt behövde ej ske i avvaktan på skuldernas betalning. I fråga om odelbara fordringar och skulder gällde vanliga regler om s. k. korreala obligationer. Från borgenärernas synpunkt innebar regeln om delat ansvar för den dödes gäld tydligen besvär och risker, vilka senare ytterligare ökades efter införandet av beneficium inventarii.

Läran om universalsnccession i romersk mening var främmande för den gamla germanska rätten. Allra klarast framträdde detta beträffande sådana äldre lagar, som innehöllo olika successionsregler för skilda delar av kvar- låtenskapen allt efter de särskilda föremålens beskaffenhet eller härkomst. Här låg tydligen jämförelsen mellan arvet och förvärv genom rättshandling i levande livet särskilt nära till hands. Och även där enhetliga regler gåvos beträffande arvgången, framstodo tillgångarna såsom successionens föremål, icke förmögenheten i betydelsen av ett inbegrepp av aktiva och passiva. Arvingens rätt inträdde i och med dödsfallet. Någon verklig motsvarighet till den romerska aditio hereditatis förekom icke; även om på sina håll särskilda formaliteter iakttogos, då arvingen omhändertog kvarlåtenskapen,

Äldre ger- mansk rätt.

ansågs han i och med dödsfallet hava erhållit Gewere till densamma. Den germanska uppfattningen uttrycktes i denna del stundom med satsen: der Tote erbt (= macht zum Erben) den Lebendigeu. I fråga om förhål— landet flera arvingar emellan skilde sig den germanska uppfattningen från den romerska bland annat därutinnan, att den förra ställde sig välvillig till egendomens bibehållande under samnad hand, medan den senare här såsom eljest alltmer utvecklade sig i individualistisk riktning.

Beträffande borgenärernas ställning hör till en början nämnas, hurusom den fasta egendomen flerstädes, till exempel enligt Sachsenspiegel, var fri- tagen från deras krav såsom för släkten omistlig. Vissa förbindelser, där- ibland sådana på grund av borgen, ägde en strängt personlig natur och kunde på den grund ej göras gällande efter arvlåtarens död. Till den del borgenärernas rätt kvarstod, ansågs den icke vara riktad mot arvingarna utan allenast omfatta kvarlåtenskapen. I denna hade arvingar och borgenä- rer att konkurrera, varvid, frånsett det förut beträffande fast egendom sagda, gällde satsen: die Gläubiger sind die nächsten Er.ben Kvarlåten— skapen sammanflöt därför ej heller såsom enligt den romerska rätten med arvingens övriga förmögenhet utan förblev principiellt i avvaktan på skul- dernas betalning en särskild förmögenhetsmassa.

Utvecklingen gick emellertid i den riktningen, att borgenärernas rättslägo förbättrades. Regeln att den fasta egendomen var säkerställd mot borge- närernas krav förlorade sin giltighet, likaså bestämmelserna om vissa skul— ders rent personliga natur. Mot slutet av medeltiden synes man ganska allmänt hava hyllat den grundsats, som plågade uttryckas med orden: iver erbt, der zahlt. Den principiella innebörden av denna sats avvek dock åtminstone till en början väsentligt från den romerska rättens lära. Vad som avsågs var nämligen närmast ett ansvar med kvarlåtenskapen; arvingen skulle icke av denna tillgodonjuta mera än som återstod sedan borgenärerna fått sitt. Med utgångspunkt från denna uppfattning framställde sig uppgiften att sörja för att arvingarna ej, borgenärerna till förfång, gjorde sig kvar låtenskapen till godo.' På sina håll blevo borgenärernas intressen tillvara- tagna i den formen, att domstol eller annan offentlig myndighet tog hand om egendomen och sörjde för gäldens betalning. Enligt andra lagar äck detta väl i första hand bliva arvingarnas sak, men om därvid borgenärernas intressen åsidosattes, kunde arvingarna bliva personligen ansvariga för den dödes gäld. Till undvikande av den sålunda med boets avveckling förenade risken kunde de avstå ifrån att taga befattning med boet. Ganska allmänt utbildade sig den regeln, att där detta ej skett inom viss tid, personligt ansvar inträdde. Vid bestämmande av denna tid anknöt man flerstädes till en hävdvunnen regel, enligt vilken arvingen av pietetshänsyn ej borde tränga ut dem, som sutto i boet, innan trettio dagar förflutit från dödsfallet. Nämnda tidrymd fick sålunda naturen av spatium deliberandi.

För att skydda arvingarna mot oförutsedda risker infördes flerstädes regler

om proklama, enligt vilka arvingen för gäld, som ej anmäldes inom proklama- tiden, antingen var fritagen från ansvar eller ock svarade allenast så långt tillgångarna räckte.

Med tiden blev det vanligt, att arvingarna upprättade förteckning över boets ställning. På många håll blev iakttagandet av detta bruk av betydelse för frågan om arvingarnas ansvarighet genom efterbildning av det romerska beneficium inventarii. Även reglerna om separatio bonorum upptogos fler- städes i de på germansk grund vilande rättssystemen. Också i andra hän- seenden än de senast nämnda här den nu i korthet tecknade rättsutveck- lingen påtagliga spår av romerskt inflytande. '

I Tyskland vann på detta liksom på övriga områden den romerska civil- rätten redan under medeltiden på sedvanerättslig väg erkännande såsom rättskälla att tillgripa i brist på inhemska rättsregler. Inom de områden, där den romerska rätten sålunda upptagits såsom allmänt gällande subsidiär rättskälla (gemeines Recht), hade man vad arvsrätten angår att i första hand beakta en mer än eljest brokig mångfald av partikularrättsliga stad- ganden. Behovet av rättsenhet gjorde sig därför här med särskild styrka gällande och blev en av huvudanledningarna till den tyska civillagens till- komst (1896).

Innan beredningen övergår till en framställning av den tyska lagbokens ståndpunkt i hithörande ämnen, må emellertid några ord ägnas åt det vik— tigaste bland de partikulärrättsliga tyska lagverken, Allgemeines Landrecht fiir Preussen (1794). Denna lags arvsrättsliga regler kunna sägas utgöra ett försök att sammansmälta inhemska och romerska rättstankar. Sålunda upptogs i princip den romerska läran om universalsuccession med dennas konsekvenser även beträffande arvinges personliga ansvarighet, men därmed förknippades den germanska regeln att successionen för varje arvinge inträ- der omedelbart på grund av lag, oberoende av arvinges vilja. Ansvarighet för skulderna kunde sålunda ej undvikas genom underlåtenhet att tillträda arvet. Däremot uppställde lagen den egendomliga regeln att arvingen inom viss deliberationsfrist kunde välja, huruvida han ville mottaga arvet med eller utan beneficium inventarii, och att härvid den, som ej inom nämnda tid avgivit förklaring i endera riktningen, behandlades såsom hade han gjort förbehåll 'om sådant beneficium. Obegränsat ansvar ålåg allenast den, som formligen avsagt sig förmånen i fråga eller ock försummat att i laga tid förrätta bouppteckning. I andra fall svarade arvingen allenast med kvar- låtenskapen, icke med sin övriga förmögenhet. Härvid ålåg honom räken- skapsplikt i förhållande till borgenärerna och skyldighet att vid gälds infri- ande tillse att envar av dem fick vad enligt förmånsrättsordningen tillkom honom. För att göra det möjligt att skipa full rättvisa borgenärerna emel- lan kunde arvingen begära proklama, som även medförde temporär befrielse från exekutiva åtgärder. Den som härvid ej anmälde sin fordran inom utsatt tid kunde därefter hålla sig allenast till vad som blev över, sedan de iveder—

Tysk rätt.

börlig ordning bevakade fordringarna blivit guldna. Förhållandet mellan flera arvingar uppfattades ej på samma individualistiska vis som i den ro— merska rätten utan såsom en Gemeinschaft zur gesamten Hand. Den särskilda arvingen ägde sålunda ej en kvotdel i varje enskilt föremål utan allenast en ideell andel i kvarlåtenskapen såsom en helhet. Denna andel kunde överlåtas och tagas i mät. Den dödes borgenärer hade att rikta sitt krav emot samtliga arvingar. Ansvarigheten var dem emellan före skiftet delad men därefter solidarisk, och varje arvinge kunde därför kräva, att gälden betalades före skiftet.

De tidigare förslagen till den tyska civillagen, Biirgerliches Gesetzbuch, voro i hithörande delar ihuvudsak byggda på romerska rättstankar. I systema— tiskt och terminelogiskt hänseende röjer även den slutliga texten stark på— verkan av romersk rätt, men i sak hava här betydliga eftergifter gjorts åt germanska grundsatser. Det har icke lyckats lagstiftaren att sammansmälta de skilda systemen till en av klarhet och följdriktighet präglad enhet; reglerna i ämnet äro oöverskådliga och svårtillgängliga, och mycken osäkerhet råder beträffande lagens ståndpunkt även till spörsmål av principiell natur.

Stridiga meningar gälla sålunda redan angående innebörden av den allmänna bestämmelse, som inleder lagens femte bok, Erbrecht, och enligt vilken arv- låtarens förmögenhet i och med dödsfallet såsom ett helt övergår till arvin- garna. Det är nämligen omtvistat, huruvida härmed är föreskriven en universal— succession i romersk mening, så att arvingarna i denna egenskap bliva an— svariga för arvlåtarens förbindelser. Av reglerna angående dessa förbindelser följer väl att borgenärernas rätt i stor utsträckning blir begränsad till de arvfallna tillgångarna. Men oklart är, huruvida även i sådant fall arvingarna äro att anse såsom gäldenärer. Denna fråga sammanhänger nära med spörs- målet, huruvida och under vilka förutsättningar dödsboet får betraktas såsom ett självständigt rättssubjekt, en juridisk person. Enligt den härskande me- ningen anses dödsboet aldrig äga sådan karaktär och arvingarna betraktas följaktligen såsom gäldenärer även då ansvarigheten är på förenämnda sätt begränsad. Den nu berörda kontroversen är huvudsakligen av teore— tisk art.

Ur praktisk synpunkt knyter sig intresset särskilt till dödsboförvaltningens anordnande. Härutinnan föreligga enligt den tyska lagen tre olika alternativ: förvaltning genom arvingarna själva, genom en i testamente utsedd exekutor eller genom ett av domstol tillsatt organ. Sistnämnda förvaltningsform, vilken är slutförd i och med förbindelsernas likvidering och sålunda ej innefattar fördelning av möjligen befmtligt överskott arvingarna emellan, har naturen antingen av Nachlasskonkurs, i huvudsak anordnad enligt vanliga konkurs- rättsliga regler, eller ock av Nachlassverwaltung, som handhaves av en eller flera Nachlassverwalter, vilka icke äro underkastade instruktioner eller offentlig kontroll. Konkurs eller Nachlassverwaltung anordnas aldrig ex officio utan förutsätter ansökan av arvingarna eller av borgenär, till vilken sist—

nämnda kategori även räknas legatarie och laglottsberättigad. Utverkande av förvaltning i sådan ordning är för arvingarna ett medel dock icke det enda att vinna begränsning i ansvar för dödsboets förbindelser, för borge- när åter en utväg att trygga sin rätt emot förlustbringande åtgärder från arvinges sida eller mot dennes enskilda borgenärer. Här kan sålunda sägas föreligga en viss motsvarighet till såväl beneficium inventarii som beneflcium separationis.

Det vanligaste är, att boutredningen handhaves av arvingarna själva, var— vid är att märka, att till arvingar räknas även vad vi kalla universella testa- mentstagare. Arvingens förvärv blir ej definitivt i och med dödsfallet, utan han har viss tid (sex veckor) på sig att avgöra, huruvida han önskar mottaga arvet med därav följande rättigheter och förpliktelser. Först i och med det att han på ett eller annat sätt giver tillkänna, att han mottager arvet, eller ock låter tiden gå till ända utan att i viss ordning avböja arvet, inträder han 'slutgiltigt i arvinges ställning. Avböjer han, får den, som efter honom är närmast till arv, samma tid på sig att fatta beslut i saken; endast staten saknar rätt att avböja arv. Så länge rättsläget ännu är svävande, är arvingen ej pliktig men väl berättigad att taga befattning med kvarlåtenskapen. De förvaltningsåtgärder han under denna tid vidtager bliva, om hans förvärv sedermera blir definitivt, att bedöma såsom om han redan från början tillträtt arvet. Avböjer han däremot sedermera detta, anses det, såvitt angår hans förhållande till den slutliga arvingen, såsom hade han i egenskap av negotiorum gester handhaft kvarlåtenskapen; dispositioner i förhållande till tredje man bliva bindande för boet, om de ej utan olägenhet kunna anstå. Då ingen arvinge är känd eller det eljest är ovisst, huruvida arvinge kommer att mot- taga kvarlåtenskapen, har vederbörande domstol, Nachlassgericht, att vid- taga nödiga åtgärder för boets vård. Domstolen kan sålunda föranstalta om bouppteckning, om försegli'ng eller om deposition av vissa tillgångar eller ock utse god man, Pfleger, för den, som kvarlåtenskapen slutligen kan komma att tillfalla.

För det normala fallet att arvingarna äro flera gäller, att förvaltningen an- .kommer på dem gemensamt. Brådskande åtgärder för egendomens bevarande äger arvinge dock vidtaga utan de övrigas medverkan, och inom vissa gränser kan beslut angående egendomens tillgodogörande fattas med majoritet efter andelar räknat. För avhändelse eller pantsättning av boets egendom kräves enhällighet. Likvid för dödsboets fordringar skall mottagas av arvingarna samfällt, och i rättegång måste de i allmänhet uppträda gemensamt, dock att en arvinge ensam kan göra ett boet tillkommande anspråk på det sätt gäl- lande, att han påyrkar prestation till dem alla eller deposition för gemensam räkning. Lagen stadgar en allmän förpliktelse för varje arvinge att medverka till åtgärder, som krävas för ändamålsenlig förvaltning, och även att bispringa med erforderliga medel. Dessa förpliktelser kunna göras gällande i rättegångs— väg. Däremot ger bristande enighet ej arvinge rätt att påkalla utredningens

anförtroende åt ,Nachlassverwalter; sådant förordnande meddelas nämligen allenast på begäran av samtliga arvingar.

Förrättande av bouppteckning är icke obligatoriskt; skyldighet därtill in- träder endast genom föreläggande av domstol, vilket meddelas allenast på begäran av borgenär och riktas mot viss eller vissa arvingar. I vår rätt spelar bouppteckningen en viktig roll även såsom legitimationsmedel. Denna uppgift fvlles i Tyskland av en särskild handling, kallad Erbschein, vilken på arvinges begäran utfärdas av domstolen, sedan erforderlig utredning förebragts. Erb— schein grundlägger väl allenast en motbevislig presumtion om arvsrätt, men emot tredje man, som handlat i förlitan på handlingens innehåll, kan pre— sumtionens bevisliga oriktighet ej göras gällande.

I fråga om gäldsansvaret är lagens principiella ståndpunkt, att arvingen svarar för boets förbindelser däri inbegripet förbindelser pågrund av laglottsrätt, legat eller ändamålsbestämmelse — och att om arvingarna äro flera, detta ansvar är solidariskt. Emellertid uppställas mycket vittgående be— gränsningar beträffande arvingens ansvarighet. Den sakliga innebörden av reglerna i detta ämne kan sägas vara, att arvingarna bliva personligen an— svariga för boets gäld allenast om de underlåta att vidtaga särskilda åtgärder för att undgå sådant ansvar, och möjligheten att sålunda skydda sig är icke begränsad till viss tidsfrist (spatium deliberandi) utan står öppen sålänge de icke förverkat rätten därtill genom åtgärd eller försummelse, varmed lagen förknippar sådan påföljd. Reglerna i ämnet uppbäras överhuvud av en strävan att i möjligaste mån tillmötesgå arvingarnas önskan att själva omhänderhava boutredningen och därigenom tillgodose sina vid förvaltningen knutna intressen av ekonomisk och ideell art.

Arvingen kan i förhållande till borgenärerna få sitt ansvar begränsat till boets tillgångar genom att avträda boet till Nachlassverwaltung eller konkurs eller ock, om tillgångarna ej skulle förslå att täcka de med sådan utredning förenade kostnaderna, genom att, i den mån borgenärer skrida till exekution, utlämna dödsboets tillgångar, så långt de räcka, utan någon skyldighet att sörja för att förmånsrättsordningen iakttages eller att borgenärerna erhålla proportionell täckning. Mellan de båda formerna för egendomsavträde före- ligger ej valfrihet. Konkursförfarande kan inledas allenast om dödsboets till- gångar anses otillräckliga till gäldens betalning. Arvinge, som inser eller borde inse, att boets läge är sådant, men likväl underlåter att avträda boet till konkurs, ådrager sig visserligen icke obegränsat ansvar för boets gäld men väl skadeståndsskvldighet. Närmast åsyftas härvid den förlust, som till följd av full likvid" av vissa borgenärers fordringar drabbar andra. Beträffande arvinges skyldighet att ersätta förlust på grund av andra åtgärder än betal- ning av gäld gälla allmänna regler om svsslomannaskap eller, såvitt angår tiden innan arvingen slutligen tillträtt arvet, reglerna om negotiorum gestio. Verkan av egendomsavträde visar sig däruti, att en mot arvingen personligen inledd specialexekution på hans begäran förfaller, liksom också en exekution

i dödsboets egendom för arvingens gäld, och att de båda massorna under förrättningens fortgång förbliva åtskilda. Rätten att vinna ansvarsbefrielse genom egendomsavträde kan vara förverkad dels genom försummelse att efterkomma föreläggande att förrätta bouppteckning, dels genom oredlighet vid boupptecknings upprättande. Sedan arvskifte ägt rum, kunna arvingarna icke vidare utverka Nachlassverwaltung men väl, på vanliga villkor och med vanliga rättsverkningar, konkurs. Det bör tilläggas, att arvinge isärskilda av lagen angivna fall kan hava gått sin avträdesförmån förlustig mot allenast vissa borgenärer. Å andra sidan intaga somliga borgenärer en sämre ställning än andra. Den, som försummat att i anledning av Aufgebot (proklama) anmäla sin fordran eller att göra sin fordran gällande inom fem år efter dödsfallet, står sålunda i regel efter övriga borgenärer, och arvingen svarar i förhållande till sådan borgenär överhuvud allenast enligt reglerna om obehörig vinst.

Lagens hithörande bestämmelser behandla i första hand det fall att allenast en arvinge finnes. För det i verkligheten mycket vanligare fallet att arvingarna äro flera stadgar lagen den allmänna begränsningen i arvingarnas ansvarighet, att dessa i regel kunna vägra att låta sin enskilda egendom gå i betalning, så länge skifte ej skett; det mellan arvingarna bestående bolagsliknande för— hållandet och den därmed förknippade inskränkningen i förfoganderätten över boet har ansetts innebära ett slags avskiljande av kvarlåtenskapen från arvin- garnas övriga egendom till skydd för dödsboets borgenärer. Dessa äro sålunda intill skiftet i allmänhet hänvisade till att göra sin rätt gällande i kvarlåten- skapen eller, om de finna detta besvärligt med hänsyn till nödvändigheten att rikta sin talan emot samtliga arvingar, att vända sig mot allenast viss arvinge för att erhålla exekution i hans lott i dödsboet. '

Icke heller det förut berörda principuttalandet om samarvingars solidariska ansvarighet är att taga efter orden; i betydande utsträckning svarar nämligen den enskilda arvingen allenast i förhållande till sin andel i kvarlåtenskapen. llärvid är att märka, att ansvarighetens anordnande såsom solidariskt eller delat är oberoende av dess egenskap att vara obegränsat eller begränsat. Det förekommer sålunda, att en arvinge svarar för en förbindelses hela belopp (solidariskt), men endast med sin lott i boet (begränsat), och omvänt. Uppen- bart är emellertid, att frågan om solidariskt eller delat ansvar har sin största praktiska betydelse för de fall, då arvingen svarar med allt sitt gods. Om före skiftet borgenären vänder sig mot samtliga arvingar i syfte att få betalt ur boets egendom, kommer motsättningen mellan solidariskt och delat ansvar icke till synes. Vänder han sig åter allenast mot viss arvinge, svarar denne solidariskt med sin lott i boet, men till den del han ådragit sig skyldighet att gälda förbindelsen även med annan egendom, är hans ansvar delat. Efter skiftes verkställande svara arvingarna i regel solidariskt, dock med åtskilliga undantag för sådana fall, då det ansetts icke kunna läggas arvingarna till last såsom försummelse, att den gäld, varom fråga är, ej infriats före skiftet.

Fransk rätt.

Enligt tysk rätt äger arvinge i betydande utsträckning tillgodonjuta anstånd med gälds betalning. Innan han definitivt inträtt i arvinges ställning, är han överhuvud ej skyldig att taga befattning med betalning av boets gäld. Även därefter kan han under en tid av tre månader vägra betalning, och om pro— klamaförfarande inledes inom ett år sedan arvingen tillträtt arvet, njuter han anstånd, så länge förfarandet pågår. Anstånd utesluter ej talans anställande, ej heller vidtagande av förberedande exekutiva åtgärder.

Testamentsexekutor kan utses allenast genom testamente. Såvitt ej annat framgår av förordnandet, har han ej blott att sörja för verkställighet av testamentariska dispositioner utan ock att handhava förvaltningen och att efter arvingarnas hörande verkställa skifte. Angående exekutorförvaltningen gälla i det hela samma regler som om förvaltning genom arvingarna själva, dock att exekutorns behörighet att belasta boet med gäld är mera begränsad. Att förvaltningen omhändertages av testamentsexekutor inverkar icke på arvin- garnas ansvarighet för den dödes gäld.

Nachlassverwaltung eller konkurs kan komma till stånd även på ansökan av borgenär. Såvitt angår Nachlassverwaltung, skall borgenär framställa sitt yrkande inom två år sedan arvet tillträddes och visa, att fullgörande av döds— boets tförbindelser sättes i fara genom arvinges förvaltning eller genom exeku- tiva åtgärder emot kvarlåtenskapen från hans borgenärers sida. Av institutets syfte följer, att specialexekution i kvarlåtenskapen blir utesluten genom an- ordnande av Nachlassverwaltung.

Enligt fransk rätt inträder arvingen i och med dödsfallet omedelbarti arvlåtarens rättigheter och förpliktelser; någon motsvarighet till det romerska hereditas jacens erkännes icke. Arvingen är emellertid helt naturligt icke pliktig att mottaga arvet. Han har i själva verket tre alternativ att välja emellan: att utan vidare mottaga arvet, att mottaga det under beneficium inventarii eller att helt och hållet avstå från detsamma. I vissa fall är val— rätten dock mera begränsad. Sålunda kan å omyndigs vägnar arv mottagas allenast under beneficium inventarii. Arvingen kan ej tvingas att omedelbart träffa sitt val mellan de olika utvägar, som stå honom till buds; han har först tre månader på sig för boupptecknings upprättande och därefter en betänketid på fyrtio dagar. Under denna frist äger han möta borgenärens krav med en exception dilatoire. Har han ej träffat sitt val före utgången av denna tid, är emellertid valrätten ej därmed förlorad; han kan till och med, om han senare utsättes för borgenärers krav, erhålla ny betänketid, om rätten finner skäl därtill. Först. med utgången av en trettioårig preskrip- tionstid inträder nämnda påföljd; den som ej under nämnda tid mottagit arvet, är utesluten från rätt därtill. För avstående från arv och för benefici— arisk accept stadgar lagen viss form, varemot ren accept kan äga rum även genom konkludenta handlingar (actes dlhéritier). Såsom sådana räknas icke blott åtgärder, vilka ådagalägga avsikt att inträda såsom arvinge, utan över- huvud sådana dispositioner över kvarlåtenskapen, som endast arvinge äger

vidtaga. Till sistnämnda kategori höra ej sådana förvaltningsåtgärder, som äro erforderliga för kvarlåtenskapens vidmakthållande. Den som uppsåtligen undandöljer tillgångar anses också hava träffat sitt val; han har gått förlustig rätten att vinna begränsning i ansvaret för boets gäld.

Ren accept medför för arvingen obegränsat ansvar för dödsboets förbin- delser. Äro arvingarna två eller flera, är emellertid ansvaret dem emellan delat efter vars och ens andel i kvarlåtenskapen. Angående gäldens betalning och utredningens verkställande överhuvud ger lagen allenast några enstaka bestämmelser, vilka äro föga vägledande. Mycket vanligt är att utredningen anförtros åt en notarie, men beslut därom förutsätter enighet. Den dödes borgenärer äga till skydd för sin rätt ett slags beneficium separationis, ett institut som emellertid ej innefattar kvarlåtenskapens ställande under särskild förvaltning utan allenast bereder varje särskild borgenär en utväg att utesluta konkurrens från arvingarnas egna borgenärer i arvfallen egendom eller vad som trätt i stället för sådan egendom. Såvitt lös egendom angår, är denna rätt begränsad till en tid av tre år. Dess utövande medför ingen inskränk- ning i arvingens personliga ansvar, och dennes enskilda borgenärer äga ej motsvarande möjlighet att skydda hans egendom mot konkurrens från den dödes borgenärer. Då fransk rätt känner konkursförfarandet allenast såvitt angår köpmän, står denna utväg att få dödsboet ställt under särskild för- valtning borgenärerna öppen allenast om arvlåtaren var köpman och även för detta fall allenast under förutsättning att han ilivstiden inställt sina betalningar.

Av det tidigare sagda följer, att arvingen även efter deliberationsfristens utgång kan få gäldsansvaret begränsat till dödsboets tillgångar, så länge ren accept ännu ej kan anses föreligga. Vill arvingen åtnjuta denna förmån, har han att låta boet upptecknas av en notarie och att i ärendet göra framställ- ning till offentlig myndighet. Accept under beneficium inventarii medför, för- ut0m_ nämnda begränsning i gäldsansvaret, jämväl att arvlåtarens förmögen- het i princip anses såsom en från arvingens egen skild massa. Såframt ej annat bestämmes, bibehåller emellertid arvingen förvaltningen, och han utövar denna icke såsom en blott representant för borgenärerna utan såsom ägare men med skyldighet att iakttaga vissa till borgenärernas skydd uppställda regler. Han äger sålunda ej försälja till kvarlåtenskapen hörande fast egen— dom annat än med rättens samtycke och i den ordning som är stadgad be- träffande omyndigs gods. Lös egendom får i regel säljas allenast å offentlig auktion. Äsidosätter arvinge vad sålunda åligger honom, blir följden icke rättshandlingens ogiltighet men väl att arvingen går sitt beneficium förlustig. Beträffande gäldens infriande innehåller lagen, förutom ett stadgande om intecknad gäld, den allmänna bestämmelsen, att borgenär äger genom oppo- sition, som kan bestå i ett formlöst tillkännagivande, föranleda att likvid för föryttrad egendom får ske allenast i den ordning, som rätten bestämmer. Har opposition ej ägt rum, kan arvingen betala borgenärerna i den ordning

de göra sin rätt gällande och sålunda börja med att taga likvid för egna fordringar. I praxis har emellertid arvingens kännedom om en fordrans existens ansetts hava samma verkan som om opposition inlagts. Om arvingen betalar gäld i strid mot dessa regler eller eljest gör sig skyldig till »fautes graves» vid förvaltningens utövande, blir han skadeståndsskyldig. Opponenten kan också vända sig mot borgenär, som med orätt kommit i åtnjutande av betalning. Har arvingen i laga ordning använt samtliga tillgångar till betal- ning av gäld, hava borgenärer, som senare anmäla sig, icke någon rätt emot honom eller emot de borgenärer, som redan fått likvid, men väl, inom viss preskriptionstid, emot legatarie, som utfått egendom ur boet. Arvingen är, på begäran av borgenär eller legatarie, pliktig att ställa säkerhet för värdet av den lösa egendomen och för fastighets värde utöver inteckningarna, så ock att avgiva redovisning för sin förvaltning. Ställes ej begärd säkerhet, kan egen- domen försäljas och betalningen deponeras; försummas räkenskapsplikten, kan betalning sökas i arvingens eget gods.

Arvinge med begränsad ansvarighet kan när som helst frigöra sig f1ån besväret med likvidationen genom aban don, det vill säga genom att över— lämna samtliga tillgångar till borgenärer och legatarier att av dem användas i likvidationssyfte. Lagen föreskriver ingen form för abandon; i praxis tillgår så att arvingen ger särskilt meddelande åt varje borgenär och ntlämnar kvarlåtenskapen åt dem, som först anmäla sig. Abandon innefattar icke >>renonciation»; den abandonnerande förbliver sålunda arvinge och ägare och . har blott avstått från boutredningens handhavande. Han har sålunda anspråk på överskott, som uppstår, sedan borgenärer och legatarier fått sitt. Han kan även återtaga förvaltningen men anses, om så sker, gå förlustig förmånen att tillgodonjuta begränsning i ansvarigheten. Den av borgenärer och lega- tarier efter abandon handhavda likvidationen regleras ej närmare av lagen. Vanligen torde de uppdraga bestyret åt en av dem utsedd förvaltare, men någon lösning gives icke av de svårigheter, som kunna uppstå, därest oenig- het uppstår vid valet av förvaltare eller eljest.

Lagen ålägger icke en arvinge, som åtnjuter beneficium inventarii, att på- skynda avvecklingen av boets gäld; han kan tillsvidare behålla egendomen i befintligt skick och lämna åt borgenärerna att på laglig väg göra sina anspråk gällande. Om han emellertid gör sig skyldig till oskäligt dröjsmål med avvecklingen eller eljest äventyrar borgenärernas intressen, utser dom- stol numera, utan stöd i lag, på ansökan en administrator, som omhän— dertager förvaltningen i arvingens ställe. På samma sätt förfares, då i andra hänseenden svårigheter uppstå vid utredningens genomförande. Admi— nistratorns befogenheter bero på domstolens förordnande i det särskilda fallet. Domstolen kan icke medgiva administratorn större handlingsfrihet än arvingen själv skulle hava ägt, men väl kan den snävare begränsa hans kompetens. Då arvingarna äro flera, kan det inträffa, att allenast en eller annan bland dem tillträder arvet under beneflcium inventarii, medan den eller de övriga

tillträda utan förbehåll. För den situation, som då uppstår, äro regler ej givna. l praxis har man löst frågan så, att i avbidan på skifte kvarlåten— skapen hålles skild från arvingarnas privata förmögenhet och får följa de vid beneficiarisk accept gällande reglerna, medan efter skiftet varje arvinges rättsställning blir beroende på beskaffenheten av hans accept. Ifall av denna art har det förekommit att rätten utsett en administrator för det oskiftade boet i dess helhet, sålunda även till den del som motsvarar de arvingars lotter, vilka tillträtt utan förbehåll. ,

Vad i det föregående sagts om arvinge gäller jämväl vissa testamentstagare. Den skillnad mellan testamentsarvinge och legatarie, som från romersk rätt upptagits i ett flertal moderna rättssystem, saknar full motsvarighet i code civil. Såsom beredningen i annat sammanhang1 omnämnt, skiljes här mellan tre olika arter av testamentariska förordnanden: legs universels, som avse hela kvarlåtenskapen eller det obestämda överskottet, legs a titre universel, som angå en kvotdel av kvarlåtenskapen eller ock all den fasta eller all den lösa egendomen eller en kvotdel utav endera, samt slutligen legs ä titre particulier, som omfatta övriga förordnanden. Den rättsliga skillnaden mellan dessa tre arter av legs visar sig bland annat i det hänseende, varom här är fråga. Huru gränsen bör dragas, då det gäller att bestämma, vilka testamentstagare, särskilt beträffande ansvarighet för den dödes gäld, äro att likställa med arvingar, är emellertid i viss mån föremål för delade meningar. Enligt den åsikt, som på senare tid kommit till uttryck i högsta domstolens praxis, är med arvinge att likställa allenast sådan testamentstagare, som äger la saisine, det vill säga rätt att vid dödsfallet omedelbart, utan iakttagande av några formaliteter, sätta sig i besittning av kvarlåtenskapen. Sådan rätt tillkommer ej annan testamentstagare än legataire universel och ej heller honom, om laglottsberättigad arvinge finnes. Enligt en annan mening, som synes vara den härskande i modern rättsvetenskap, har la saisine allenast med själva besittningstagandet att göra men ej med frågan om testaments- tagarens ställning av arvinge; den utgör varken förklaring till eller kriterium på ansvarighet för den dödes gäld. Även en légataire universel, som saknar la saisine, och en légataire å titre universel är enligt denna åsikt i fråga om gäldsansvar att likställa med legal arvinge.

Staten såsom arvinge blir aldrig ansvarig utöver tillgångarna. Även enligt den schweiziska civillagen (1907) inträder arvingen i och med dödsfallet regelmässigt i arvlåtarens rättigheter och förpliktelser. Om ingen särskild åtgärd vidtages, uppstår härvid i regel obegränsat personligt gälds- ansvar; äro flera arvingar, svara de solidariskt. Emellertid anvisar lagen tre skilda vägar till undvikande eller begränsning av sådant ansvar: arvingen kan avstå _ från arvet (ausschlagen), han kan tillträda i anslutning till en av offentlig myndighet förrättad bouppteckning (Annahme unter öffentlichem lnventarl eller han kan begära offentlig boutredning (amtliche Liquidation).

' Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 36.

Schweizisk rätt.

Den, som inom viss tid eller i viss ordning avstått från arvet, svarar för den dödes förbindelser allenast till den del han under de sista fem åren före dödsfallet mottagit förskott, som han är skyldig att återbära. Var arvlåtaren notoriskt insolvent, är formligt avstående ej erforderligt; i detta fall presumeras nämligen, att arvingen ej önskar tillträda arvet.

Vill arvlåtaren hålla möjlighet öppen att tillträda i anslutning till boupp— teckning, har han att inom viss tid begära, att bouppteckning förrättas av offentlig myndighet. Under fortgången av denna förrättning, vilken är för— knippad med proklama (Rechnungsruf), fåi regel endast sådana förvaltnings— åtgärder vidtagas, som erfordras för egendomens bevarande, och arvlåtarens förbindelser få ej göras gällande. Efter förrättningens slut har arvingen att inom en kort frist träffa sitt val mellan samtliga de alternativ, s'om förut om— nämnts. Om han ej uttryckligen bestämmer sig för någon annan lösning, anses han hava tillträtt arvet i anslutning till bouppteckningen. Detta innebär, att utredningen handhaves av honom själv, varvid han antages hava redan vid dödsfallet inträtt i arvlåtarens rättigheter och skyldigheter. Skillnaden från det obetingade tillträdet av kvarlåtenskapen visar sig därutinnan, att obe- gränsat personligt ansvar inträder allenast för skulder, som upptagits i bo- uppteckningen. För övriga förbindelser svarar han endast under förutsättning att borgenär utan egen skuld försummat att göra anmälan eller att fordran trots anmälan ej upptagits i bouppteckningen, och även i dessa fall allenast enligt reglerna om obehörig vinst. Borgenär, som har pant för sin fordran, kan dock städse göra panträtten gällande. Om offentlig bouppteckning för- rättas i nämnda ordning, inträder beträffande borgensförbindelser en begräns- ning av ansvarigheten, som gäller även för den händelse arvingen bestämmer sig för att tillträda arvet utan förbehåll. För borgensförbindelser, vilka skola särskilt förtecknas, svarar nämligen arvingen visserligen med allt sitt gods men allenast intill det belopp, som skulle hava utgått, om kvarlåtenskapen blivit avträdd till konkurs. Denna regel betecknades vid lagens tillkomst såsom en eftergift åt den fordom härskande uppfattningen av borgen såsom en för- bindelse av personlig art, vilken utslocknade vid gäldenärens död. I detta sammanhang skall slutligen nämnas, att då arvet tillfaller det allmänna, proklama alltid skall utfärdas och ansvarigheten städse är begränsad till tillgångarna.

Offentlig boutredning kan av arvinge begäras antingen omedelbart eller i anslutning till offentlig bouppteckning. Medarvinge äger dock utan hinder av sådan ansökan tillträda arvet. Borgenär eller legatarie äger ock påkalla offent- lig boutredning, om hans rätt är hotad och betalning eller säkerhet ej på begäran erhålles. Avstå samtliga närmaste arvingar från arvet, skall även, frånsett vissa undantagsfall, utredningen ske i nämnda ordning. Om insolvent arvinge till skada för sina borgenärer avstått från arv, kan borgenär, om säkerhet ej ställes för hans fordran, klandra nämnda åtgärd. Vid bifall till hans talan blir arvet föremål för offentlig boutredning. Om härvid efter in-

friande av den dödes förbindelser behållning föreligger, skall denna i första hand komma den klandrande borgenären till godo, därefter arvingens övriga borgenärer och i sista hand den, till vars förmån arvingen velat avstå från sin rätt.

Offentlig boutredning företages, om boet är insolvent, iform av konkurs, men eljest av myndighet, som i den kantonala lagstiftningen bestämmes, eller av en eller flera dödsboförvaltare, utsedda av nämnda myndighet. An- gående utredningens verkställande, då konkurs ej inträder, ger lagen allenast vissa allmänna direktiv. Sålunda stadgas, att arvlåtarens affärer skola av- vecklas, hans förbindelser infrias, hans skulder betalas, legat i mån av tillgång fullgöras, hans rättigheter och förpliktelser lagligen fastställas och hans tillgångar förvandlas i penningar. Fast egendom får ej utan samtliga arvingars medgivande avyttras annorledes än å offentlig auktion. Arvingarna äga redan under likvidationens gång utfå egendom, som ej behöver tagas i anspråk för annat ändamål.

Vid avveckling i denna form sammanflyter ej arvlåtarens förmögenhet med arvingens, och denne senare blir ej personligen ansvarig för arvlåtarens gäld. Rättsinstitutet i fråga erinrar sålunda till sina verkningar om de romerska beneficier, som förut omnämnts.

Är avvecklingen ej anförtrodd åt offentlig myndighet, handhaves boutred- ningen, där flera arvingar finnas, av dem gemensamt. För disposition över boets egendom liksom i allmänhet för vidtagande av förvaltningsåtgärder kräves enhällighet mellan arvingarna. Mindre betydelsefulla åtgärder i den löpande förvaltningen kunna dock företagas utan att samtliga arvingars sam- tycke inhämtas. Med hänsyn till de svårigheter, som kunna uppstå, då ar— vingarna vistas på skilda håll eller enighet dem emellan ej kan vinnas, stadgas, att vederbörande myndighet på arvinges begäran kan utse någon att i arvingarnas ställe ombesörja utredningen. Denne företräder då ensam boet i förhållande till tredje man och handhar ensam förvaltningen. Hans befogenhet bestämmes av syftet, som är likvidation av kvarlåtenskapen. Han är ej skyldig att taga direktiv av delägarna, men enligt kantonal rätt äga dessa möjlighet att söka rättelse i hans beslut. Uppdraget skall återkallas, om arvingarna enhälligt önska det. Förordnandet av sådan boutredningsman inverkar ej på arvingarnas ansvarighet för den dödes gäld. Med skiftet har boutredningsmannen icke att taga befattning.

Varje arvinge kan när som helst påkalla skifte, domaren dock obetaget att förordna om uppskov till förebyggande av förluster. Innan skifte sker, skall, där någon arvinge det begär, gälden betalas eller säkerhet därför ställas. Skiftet har i regel naturen av en fri överenskommelse mellan arvingarna. Lagen innehåller emellertid åtskilliga anvisningar angående skiftets verkstäl- lande, särskilt för det fall att fast egendom ingår i kvarlåtenskapen. Särskilda föreskrifter kunna ock i vissa fall givas av vederbörande myndighet, liksom sådana naturligtvis kunna vara meddelade genom testamente.

Engelsk rätt. Enligt engelsk rätt gäller numera såsom allmän regel, att kvarlåtenskapen aldrig övergår direkt till arvingarna utan att den i första hand tillfaller en dödsboförvaltare. Denna regel, som av ålder gällt beträffande lös egendom (chattels), har 1925 utsträckts att omfatta även den fasta förmögenheten (real estate), vilken tidigare vid arvlåtarens död omedelbart tillföll arvingarna. Förvaltaren räknades förr såsom verklig universalsuccessor men anses nu- mera intaga den ställning, som enligt engelsk rätt i allmänhet tillkommer förvaltare (trustee) av sådan egendom, som gjorts till föremål för särskild stiftelse (trust). Kvarlåtenskapen tillkommer honom med flduciarisk rätt. Han har att utreda boet, betala skulderna och företaga för detta ändamål nödiga realisationer samt att utgiva behållningen till vederbörande legala arvingar och testamentstagare. Härmed är även svaret givet på frågan om arvinges ansvarighet för arvlåtarens förbindelser; detta problem uppkommer överhuvud icke, då ju arvingen aldrig inträder i sin rätt, förrän skulderna redan äro avvecklade.

Dödsboförvaltaren kan vara utsedd av arvlåtaren genom testamente och kallas då executor. Är ingen sålunda förordnad, ankommer det på rätten att förordna lämplig person. I sistnämnda fall kallas förvaltaren administrator. Testamentariskt förordnande av boutredningsman skal] av rätten bekräftas, men executor kan i viss utsträckning träda i funktion, innan sådan bekräftelse vunnits. Executors, men ej administrators funktioner övergå vid hans död till den, som har att i egenskap av förvaltare omhändertaga hans egen kvarlåtenskap. Ävenjuridisk person kan utses till dödsboförvaltare. Förvaltarna kunna vara flera, högst fyra. Är någon dödsbodelägare omyndig, skall upp- giften anförtros åt minst två personer eller ock åt en institution.

Till uppdraget att vara administrator hava intressenterna iboet företrädes- rätt i viss ordning. I första hand har efterlevande maken rätt att komma i åtanke och därefter närmaste arvinge. Är boet insolvent eller föreligger eljest särskild anledning, kan dock domstolen utse någon annan. Valet faller härvid vanligen på en borgenär. Bland flera sådana plägar den väljas, som har mest att fordra. Särskilda regler angående val av administrator gälla för vissa fall, såsom då arvlåtaren efterlämnat testamente utan att dock utse executor, då utsedd executor ej kan eller ej vill fungera eller då administratorns upp- gift är till tiden eller på annat sätt begränsad. Den som skall förordnas har att avgiva en »administration bond», en urkund, innehållande med vederhäftig borgen försedd utfästelse att för fall av pliktförsummelse betala ett vite, vanligen motsvarande kvarlåtenskapens dubbla värde.

Sedan någon tillträtt befattningen såsom executor eller administrator, kan han endast i vissa snävt begränsade fall skiljas från sin befattning; regeln är, att han har både rätt och plikt att föra uppgiften till slut.

I fråga om uppteckningsplikt gäller, att då fastställelse å executorför- ordnande sökes eller förordnande begäres för administrator, sådana uppgifter angående boet skola lämnas, som äro erforderliga för arvsskattens beräk-

nande. Fullständig, under edlig förpliktelse underskriven bouppteckning upp- rättas allenast. efter särskilt föreläggande, vilket plägar meddelas, så snart någon intressent det yrkar eller rätten eljest finner anledning därtill.

Såsom redan nämnt, övergår kvarlåtenskapen med fiduciarisk rätt till för- valtaren. Han kan med stor frihet förfoga däröver, men är naturligtvis för- pliktad att utöva denna rätt icke i sitt eget utan i bodelägarnas och borge- närernas intresse. Det åliggar honom att inom ett år sörja för betalning av dödsboets gäld och behållna kvarlåtenskapens fördelning mellan arvingar och testamentstagare. l förstnämnda syfte har han att anskaffa nödiga kontanter genom att i erforderlig utsträckning realisera boets egendom. Sedan gälden blivit gulden eller utredningen utvisar att erforderliga medel till dess täckande äro förhanden, utbetalas legaten.

Om insolvens befinnes föreligga, kan avvecklingen ske i skilda former. Den kan även i detta fall handhavas av executor eller administrator, men den kan också, på ansökan av honom eller av bodelägare eller borgenär, omhändertagas av domstol (administration by the court) eller, i anledning av borgenärs framställning, övergå till formlig konkurs, ivilket fall förvaltningen handhaves av en trustee in bankruptcy. Vilkendera formen som än väljes, gälla angående panthavares realisationsrätt och borgenärers inbördes företräde i det hela enahanda regler. Så länge executor eller administrator bibehåller förvaltningen, är det dock honom obetaget att bland flera fordringar med samma förmånsrätt giva den ena företrädet framför den andra och sålunda tillfullo infria den ena, ehuru den andra till följd därav kan bliva li- dande. Detta gäller även, då fråga är om en fordran, som tillkommer ho— nom själv.

Förvaltaren svarar ej personligen utan allenast med kvarlåtenskapen för den dödes gäld. Förpliktelse, som den avlidne ådragit sig genom rättsstridig handling, kan emot dödsboet göras gällande, allenast om handlingen företagits inom sex månader före dödsfallet och talan emot förvaltaren väckes inom sex månader efter det han övertog förvaltningen. Naturligtvis kan förvalta- ren råka i personligt ansvar på grund av det sätt,,varpå förvaltningen hand- haves. Den engelska lagen innehåller härutinnan ett flertal bestämmelser, delvis av kasuistisk natur, om ansvar på grund av vårdslöshet eller försum- melse. Den stadgar vidare, att förvaltare, som fortsätter en av den avlidne driven handelsrörelse, blir personligen ansvarig, även om han handlat med stöd av den avlidnes testamentariska föreskrifter.

Även i Danmark bygger rättsutvecklingen inom detta område på germansk grund. Christian V:s lag gav också uttryck åt principen, att arvlåtarens gäld förföll vid dödsfallet och skulle betalas av oskifto. Samtidigt stadgades emellertid personligt ansvar för arvinge, som tog befattning med boet, innan borgenärerna fått sitt. För arvingen stod i själva verket valet mellan två utvägar. Antingen kunde han taga befattning med boet och blev då person- ligen ansvarig för gälden, eller ock kunde han avstå därifrån med påföljd

Dansk rätt.

att boet gick i konkurs. Genom en förordning den 8 april 1768 öppnades emellertid en möjlighet för arvingar att undvika konkurs utan att likväl ut- sätta sig för personligt ansvar. Det nya rättsinstitutet jämställdes i författ- ningen med det romerska beneficium inventarii men hade i verkligheten medl detta senare ingenting annat gemensamt än syftet att begränsa arvingens an— svar till tillgångarna. Detta syfte förverkligades här i den formen att arvingen fick avstå från egendomens förvaltning, vilken anförtroddes åt en offentlig myndighet, skifteretten. Denna hade att sörja för avvecklingen och för för- delning av vad som kunde återstå, sedan borgenärerna fått sitt. Yppades efter skiftet ytterligare gäld efter den döde, svarade arvingarna för denna allenast med värdet av vad de bekommit vid skiftet.

Frågan om behandling av död mans bo regleras numera av »skifteloven» den 30 november 1874. Enligt denna lag är det regel, att underrätten i orten i särskild egenskap av skifteret ex officio omhändertager varje dödsbo, med mindre det upplyses, att betingelserna för privat skifte äro förhanden, och det är väl sörjt för att varje dödsfall omedelbart kommer till skifte- rettens kännedom. Förutsättningarna för anställande av privat skifte äro, att ej någon av arvingarna är omyndig eller ikonkurstillstånd, att arvingarna träffa överenskommelse om denna form för boutredningen samt att arvlåta- ren ej förordnat om offentligt skifte. Till arvingar räknas enligt den danska lagens terminologi även universella testamentstagare.

Vid privat skifte sker avvecklingen på arvingarnas personliga ansvar och i den ordning, varom de kunna enas. Envar arvinge kan dock påkalla till- lämpning av vissa i skifteloven givna bestämmelser angående realisation av tillgångarna, borgenärernas inkallande, uppskov med delningen i avvaktan på gäldens betalning samt delningens verkställande. Uppkommande tvister slitas av allmän domstol, dock äger skifteretten kompetens att upptaga tvist mellan arvingarna, där dessa äro ense om att hänskjuta tvisten till skifterettens av- görande. Vid oenighet arvingarna emellan kan för övrigt vem som helst av dem påkalla att skifteretten övertager hela avvecklingen, i vilket fall skiftet övergår från privat till offentligt skifte. Befrielse från det personliga ansva— ret för den dödes gäld vinnes emellertid härigenom icke.

Vid offentligt skifte äro skifterettens första uppgifter att omhändertaga boets medel, att utreda vilka i egenskap av arvingar eller legatarier äga rätt i kvarlåtenskapen och underrätta dem om dödsfallet samt att uppteckna boet (registrering). Till sistnämnda förrättning kallas arvingar och legatarier. I samband med bouppteckningen eller snarast möjligt därefter erhålla arvin- garna tillfälle att fatta ståndpunkt till frågan, huruvida de vilja »vedgaa gälden». Äro de alla villiga härtill, sker avvecklingen i den ordning, som gäller för »gaeldsvedgaaelsesbo»; i annat fall behandlas det såsom >>gaclds- fragaaelsesbo». Förmyndaren för omyndig arvinge må ej utan overövrig- hedens samtycke vedgaa gaelden. I praktiken synes myndigheten ofta säga nej, och offentligt skifte på delägarnas ansvar förekommer överhuvud rätt

sällan. Den väsentliga skillnaden mellan de båda avvecklingsformerna ligger däruti, att i gaeldsfragaaelsesboer syftet i främsta rummet går ut på att skaffa borgenärerna likvid, medan behandlingen av ett gazldsvedgaaelsesbo huvud— sakligen har naturen av en uppgörelse i arvingarnas intresse.

I gaeldsfragaaelsesbo utfärdas kallelse å borgenärer med preklusiv verkan. Specialexekution är utesluten, men om det upplyses, att boet icke är solvent, har borgenär rätt att få boet försatt i konkurs och därmed bringa reglerna om återvinning i tillämpning. Frågor om tvistiga fordringar avgöras av skifte- retten, vars »kendelser» väl ej äro i vanlig mening exigibla men kunna verk- ställas av skifteretten själv under den fortsatta behandlingen av dödsboet. Så länge gälden utestår, äga borgenärerna bestämmanderätt i boets ange— lägenheter, såvitt de äro eniga. Yppas skiljaktiga meningar, träffas däremot avgörandet av skifteretten, som i vissa fall även kan vägra godkännande av enhälliga beslut. I fråga om förfallotid och inbördes prioritet är borgenärer- nas ställning densamma som vid konkurs. Sedan borgenärerna fått betal- ning eller säkerhet, erhålla arvingarna samma inflytande på boets behand- ling, som förut tillkommit borgenärerna.

Skola reglerna om gaeldsvedgaaelsesbo vinna tillämpning, vinna arvingarna redan från början sådant inflytande på avvecklingen, som nyss sades. Kal- lelse å borgenärerna sker endast om arvinge det begär eller om arvinge är omyndig eller frånvarande. Specialexekution i kvarlåtenskapen för den dödes gäld är icke utesluten, men borgenärerna sakna rätt att få dödsboet försatt i konkurs; någon motsvarighet till den romerska rättens ius separationis föreligger sålunda här icke. Då arvingarna iklätt sig ansvarighet för den dödes gäld, kunna däremot dennes borgenärer vända sig emot den enskilda arvingen och under vanliga villkor få honom försatt i konkurs. Vill borge— när få sin rätt i förhållande till boet fastslagen, kan han antingen gå den vanliga domstolsvägen eller ock vända sig till skifteretten, som kan bringa sitt beslut till verkställighet i boets medel. Till borgenärernas säkerhet är stadgat, att skifte ej må äga rum, innan de kreditorer, som i anledning av kallelse eller eljest anmält sitt krav, erhållit likvid eller säkerhet eller ock samtyckt till skiftet. Dödsfallet medför här icke någon rubbning beträffande förfallotiden. Efter skiftet svara arvingarna solidariskt för gäld, varå krav dessförinnan skett, men för annan gäld i regel blott pro determinata parte.

I vissa hänseenden gälla för de båda nämnda avvecklingsformerna över— ensstämmande regler, såsom angående sättet för realisation av boets till- gångar, delningens verkställande och skifterettens befogenhet att anlita bi- träde. Försäljning skall i regel ske å offentlig auktion. Åt de undantag, som stadgats, gives dock i praktiken en vidsträckt tillämpning. Vid skiftet äger arvinge efter värdering uttaga de föremål, han själv bestämmer. Önska flera erhålla samma sak, sker lottdragning dem emellan. Beslut angående delningen liksom angående likvid åt borgenärerna fattas av skifteretten, vars beslut kan överklagas.

Skifteretten äger vid utförande av sitt uppdrag anlita biträde, såframt ej boet är så ringa, att det ej skäligen bör belastas med särskilda kostnader för sådant ändamål. Numera utses ofta en »skifterettens medhjaclper», i regel en advokat, som under skifterettens tillsyn till mycket väsentlig del utför, arbetet. Det är sålunda endast i ringare hon, som arbetet mera odelat ligger på skifteretten.

I mycket fattiga bon inskränker sig skifterettens verksamhet till ett minimum. När omständigheterna giva vid handen, att tillgångarna ej förslå till andra utgifter än begravningskostnaderna, äger nämligen skifteretten utgiva vad som finnes i boet till den, som haft eller är villig att åtaga sig dessa kostnader. Denna regel spelar i praktiken en betydande roll.

Det är vidare att märka, att en dödsbobehandling, vilken påbörjats såsom offentligt skifte, på ett senare stadium kan övergå till privat skifte. Detta är sålunda händelsen, om förutsättningarna för sådant skifte senare inträda, arvingarna äro ense om att övertaga boet och borgenärer, som ej erhållit betalning eller säkerhet,. lämna sitt samtycke. Sedan registrering ägt rum, kan skifteretten medgiva att boet sålunda övertages till privat skifte utan hinder därav att vissa delägare äro omyndiga eller frånvarande. Då sådana delägare finnas, utövar dock skifteretten viss tillsyn över utredningen.

Särskilda regler givas för det fall att den döde var gift och »formuefmlles- skab» helt eller delvis rådde mellan makarna. Skifteretten omhändertager då i regel blott den egendom, som stod under den dödes förvaltning. Föreligger särskild anledning att befara, att den efterlevande otillbörligen förrycker boets ställning, kan dock skifteretten vidtaga nödiga anstalter i syfte att fråntaga honom förvaltningen av gods, varöver han ägde råda, och anförtro förvalt- ningen åt särskilt förordnad >>vaerge>>. Vid skiftet äger maken efter gottfin- nande ur >>faellesboet» uttaga egendom jämväl om denna i värde överstiger lotten, med skyldighet dock att kontant gälda överskottet.

För dödsbos behandling av skifteretten erlägges avgift, som för gaeldsved- gaaelsesbo är något lägre än eljest.

Vid sidan av de hittills berörda formerna för boutredningen känner den danska rätten ytterligare en skiftebehandling genom exekutor. Sådan kan av arvlåtaren utses genom testamente, och detta även om bröstarvingar finnas. Den sålunda utsedde är dock icke utan vidare behörig att omhändertaga boet utan måste först erhålla kungl. bevilling, med stöd av vilken han äger hos skifteretten påkalla att få övertaga boets förvaltning. Exekutorn utövar, med ledning av vissa i lag givna direktiv, de eljest på skifteretten ankommande befogenheterna, dock ej de judiciella. Exekutorskifte räknas såsom en art av offentligt skifte, vars anordnande medför befrielse från ansvar för den dödes gäld, såframt ej arvingarna »vedgaa» gälden. Om detta ej sker, skall emellertid förvaltningen övertagas av skifteretten, därest borgenärerna med viss majoritet besluta det och skifteretten ej prövar boet vara solvent. Enligt en lag av den 20 april 1926 är exekutor underkastad offentlig myndighets

kontroll. Han är pliktig att efter tillsynsmyndighetens närmare beprövande ställa säkerhet för sin förvaltning; sker det ej, skall boet omhändertagas av skifteretten. Exekutorn kan även entledigas på grund av olämplighet eller pliktförsummelse. Även i detta fall övergår förvaltningen till skifteretten. Den offentliga kontrollen betingar viss avgift till statskassan. ' I Norge har utvecklingen även efter skilsmässan från Danmark i stort sett gått i samma banor som i sistnämnda land. Norge erhöll emellertid först den 21 februari 1930 en närmare reglering av ämnet genom en särskild lov om skifte. Liksom den danska skifteloven skiljer den "norska mellan tre av- vecklingsformer: privat skifte, offentligt skifte, vilket ombesörjes av herreds- eller byretten i egenskap av skifterett, och skifte genom >>testamentsfullbyr— dere». Förutsättningarna för boets övertagande till privat skifte äro i det hela desamma som i Danmark. Att märka är dock att förmyndare för under- årig, som fyllt aderton år, med dennes samtycke kan med laga verkan del- taga i beslut om privat skifte. Även den norska lagen skiljer mellan offentlig skiftesbehandling då arvingarna åtagit sig ansvar för den dödes gäld och då detta icke skett. En betydelsefull principiell avvikelse från dansk rätt ligger däruti, att för den händelse arvingarna övertaga ansvaret för gälden, ius separationis tillkommer borgenär, som gör sannolikt, att hans utsikt till full likvid skulle väsentligt förminskas till följd av arvingarnas förhållande eller svaga ekonomi. Under denna förutsättning äger nämligen borgenär på- kalla, att boet förvaltas av skifteretten enligt de regler som gälla, då arvin— garna ej övertagit betalningsskyldigheten. Beträffande arvinges ansvarighet har klart fastslagits, att den inträder allenast under den förutsättningen, att arvingarna till skifteretten avgiva förklaring att de övertaga gälden. Den om- ständigheten att arvingarna sätta sig i besittning av egendom tillhörande dödsboet och förfoga däröver kan väl medföra skyldighet att ersätta borge- närerna därav uppkommen skada men föranleder icke att arvingarna bliva ansvariga för gälden i den avlidnes ställe. Än mindre kan sistnämnda på- följd föranledas av en blott passivitet från arvingarnas sida. Sedan dessa en gång åtagit sig betalningsskyldighet, kunna de däremot ej undandraga sig denna därför att ny gäld yppats eller de eljest misstagit sig beträffande boets ställning. Deras ansvarighet är solidarisk.

Hava arvingarna iklätt sig ansvaret för gälden, går skifterettens befattning med boet närmast ut på skifte av tillgångarna. Varje delägare äger dock fordra att förfallen gäld betalas före skiftet och att egendom avsättes till täckning för icke förfallen gäld eller att dess infriande eljest säkerställes.

Där arvingarna ej övertagit ansvaret, skall skifteretten alltid först ombe— sörja betalning av all anmäld gäld. Tillvägagångssättet härvid är beroende av huruvida boet kan antagas vara solvent eller icke. I förra fallet böra borgenärerna utan uppskov erhålla likvid för förfallna fordringar. I det se- nare har skifteretten att i ett sammanhang pröva vilken rätt till utdelning, med hänsyn till förmånsrättsordningen, tillkommer varje särskild borgenär.

Norsk rätt.

Svensk rätt.

Historisk översikt.

Först sedan denna prövning skett, äger betalning rum. Dock kan likvid även tidigare ske för massafordringar och prioriterade fordringar, för vilka till— gångarna kunna antagas lämna full täckning. I ett insolvent bo höra i regel jämväl kreditorerna kallas till »skiftesamling» för prövning av fordringarna. , Frågor om tvistiga fordringsanspråk prövas av skifteretten, dock att tvist om massafordran kan anhängiggöras även vid annan domstol.

Såsom allmän regel gäller, att skifteretten skall giva delägarna tillfälle att , yttra sig, innan avgörande träffas av större betydelse för boets förvaltning eller angående krav ”emot boet. Äro delägarna eniga, blir rätten bunden av deras beslut, såframt detta icke beflnnes stridande mot omyndig eller från- varande delägares eller kreditorers intressen. Liksom i Danmark kan skifte-_ retten vid behov anlita medhjälpare. Efterlevande make äger härvid företräde. Under särskilda omständigheter kan utses en >>bestyrer>> med uppgift att bi- stå med hela boets förvaltning.

Offentligt skifte äger ej rum, om boets medel antagas icke täcka omkost— naderna för skiftet och säkerhet ej ställes för kostnaderna. Om av sådan anledning offentligt skifte ej kommer till stånd, svara arvingarna solidariskt för gälden intill värdet av tillgångarna. Efterlevande make, som levde i för- mögenhetsgemenskap med den avlidne, kan i stor utsträckning förebygga att >>fellesboet» indrages under skifterettens behandling.

Testamentsexekutor kan av arvlåtare, som ej efterlämnar omyndiga eller frånvarande bröstarvingar, utses genom testamente. Förordnandets giltighet är beroende på godkännande av skifteretten, som bland annat har att pröva den utseddes lämplighet, och förordnandet är ej bindande för bröstarvinge eller efterlevande make, som levat i förmögenhetsgemenskap med den avlidne, med mindre han lämnat sitt samtycke. Liksom enligt dansk rätt inträder testamentsexekutorn i skifterettens befogenheter med undantag av de judici- ella. I vissa fall skall emellertid skifteretten övertaga förvaltningen, bland annat om boets solvens ej står utom tvivel och arvingarna ej övertagit an— svaret för gälden. Exekutorn står under skifterettens kontroll och skall ställa säkerhet för sin förvaltning. Kontrollen föranleder också här viss avgift. Exekutor med nu angivna officiella ställning kan ej förordnas utan stöd av arvlåtarens testamente.

De svenska medeltidslagarna giva i fråga om successionens natur .uttryck åt samma principiella ståndpunkt som de äldre germanska rättskällornai allmänhet. Arvingarna inträdde icke både vad rättigheter och förpliktelser angick i arvlåtarens stad och ställe, utan allenast tillgångarna betraktades såsom successionens föremål. Borgenärernas rätt riktade sig sålunda ej mot arvingarna personligen utan allenast mot kvarlåtenskapen. Till denna hade de emellertid bättre rätt än arvingarna.1 Dessa fingo ej skifta, innan gäld var gulden, men om kvarlåtenskapen ej räckte till, voro arvingarna saklösa och

1 Äldre Västgötalagen stadgade för visst fall, att skulder skulle betalas allenast intill tre mark.

borgenärerna fingo vidkännas proportionellt avdrag. Meningen syneshava varit, att boutredningen skulle handhavas av arvingarna, ehuru några regler angående förfarandet härvid icke, såsom i norsk och isländsk rätt, gåvos i de svenska lagarna. Av urkundsmaterialet framgår, att testamentsexekutorer förekommit redan under medeltiden. Om sammanlevnad ioskiftat bo och om arvskifte innehöllo lagarna delvis ganska utförliga regler. Redan tidigt möter oss grundsatsen, att arvingarna ådrogo sig ansvar för den dödes gäld genom att undandölja tillgångar eller skifta, innan gälden var betald.

Sin närmare utbildning fingo hithörande rättsinstitut genom 1600-talets rätts- praxis och lagstiftning. Av särskild betydelse äro de regler, som härvid ut- formades angående bouppteckning och urarvagörelse.

Med stigande ekonomisk utveckling vann bruket att uppteckna den dödes egendom insteg även i vårt land. Först jämförelsevis sent upptogs emellertid detta ämne till behandling i lagstiftningen. I Kristinas privilegier för Stock- holm av den 10 mars 1636 gåvos bestämmelser härom, närmast till betryg- gande av arvingarnas rätt. Ät bouppteckningen förlänades här naturen av offentlig förrättning, anförtrodd åt borgmästare och råd, vilka även fingo att verkställa arvskifte. Samma ämne upptogs ånyo till behandling iförordningen om inrättande av en förmyndarkammare i Stockholm den 27 april 1667. Här trädde borgenärernas intresse mera i förgrunden; dessa skulle till en viss dag instämmas för att bevaka sina intressen. I den för hela riket gäl— lande förmyndarordningen den 17 mars 1669 gåvos för första gången all- männa bestämmelser i ämnet. Efterlevande make skulle låta i två exemplar upprätta bouppteckning eller inventarium, såsom det efter romerskt mönster kallades, och överlämna det ena exemplaret till barnens närmaste fränder å den dödes sida eller till rätten att tjäna till ledning särskilt vid blivande av- vittring. Vid efterlevande makens död skulle, för möjliggörande av kontroll över förmyndaren, på motsvarande sätt förfaras. Att gäld skulle betalas av oskifto inskärptes i sistnämnda författningar.

Genom kungl. förklaringen den 28 maj 1687 om lagens rätta förstånd i åtskilliga punkter ställdes reglerna om bouppteckningsplikt i samband med föreskrifter om egendomsavträde till vinnande av befrielse från ansvar för den dödes gäld. Sistnämnda institut framskymtar redan i medeltidslagarna, och det hade hunnit vinna fast fot i rättstillämpningen, då det upptogs i nyssnämnda författning. Denna hade särskilt till uppgift att i vissa hänseen- den skapa klarhet angående det från den romerska rätten hämtade beneficium cessionis . bonorum, möjligheten att för framtiden i större eller mindre ut— sträckning vinna befrielse från borgenärernas »kvab genom att till deras förnöjande avstå sin egendom. Beträffande arvingars ansvarighet för den dödes gäld uppställdes här först den allmänna regeln, att ansvarigheten skulle vara begränsad till den dödes egendom, om vid dödsfallet egendomen redan var avträdd till borgenärerna eller ock arvingarna strax därefter förklarade sig icke vilja taga arv eller befatta sig med kvarlåtenskapen. I annat samman-

hang meddelades närmare föreskrifter angående villkoren för avträdesförmåns tillgodonjutande i detta fall. Efterlevande make eller arvinge, som visste eller märkte, att efter den döde var gäld, hade att inom två månader efter döds— fallet »låta ordenteligen och lageligen inventera all egendom och sedan innan den tredje månaden förklara sig, om densamma vill vara arvinge eller ej». ? Uppskov kunde beviljas av domaren. Men om osäkerhet förelåg, borde in— venteringen påskyndas samt arvingars och borgenärers trygghet tillvaratagas genom borgen, kvarstad eller egendomens ställande under särskild vård. Hade arvingarna tillträtt egendomen, antingen enligt behörigen förrättad bo- uppteckning eller, i tro att boet ej var gäldbundet, utan att hava förrättat bouppteckning, voro de även fria från vidare ansvar, >>när de med svornom ed ifrån sig leverera allt vad de emottagit, eller där det vore förskingrat, dess rätta värde». Den som »svikeligen och otillbörligen med arvet omgångit» var städse pliktig att »av sitt eget uppfylla vad för kreditorerne på deras skälige fordring kan brista». Författningen innehöll vissa allmänna bestäm- melser om konkurs, tillämpliga även för fall av urarvagörelse.

Bestämmelserna om ansvar för död mans gäld i 1687 års förklaring bära, liksom för övrigt även vissa uttalanden i ämnet av dåtida svenska rättslärda, i flera hänseenden spår av romerskrättsligt inflytande. Sålunda kunde de valda ordalagen synas giva uttryck åt den uppfattningen, att arvingarna prin- cipiellt vore ansvariga för den dödes gäld och genom egendomsavträdet vunne befrielse från ett redan föreliggande ansvar. Tanken på ett brott emot den nedärvda uppfattningen torde dock hava varit lagstiftaren främmande; san— nolikt hava de mera principiella motsättningarna mellan romersk och ger— mansk uppfattning i dessa frågor stått skäligen oklara för dåtida svenska jurister. I varje fall kom 1687 års förklaring icke att uppfattas såsom ett avsteg ifrån utan såsom en närmare utveckling av de gamla lagarnas torftiga stadganden i ämnet.

Den gamla germanska uppfattningen av successionens natur blev också ganska klart fastslagen i 1734 års lag. Det heter här i 10 kap. 1 % Ä. B.: »Dör man och är gäld i boet; då skall den av oskifto gäldas, och arvingarna skiften det åter är. Ingen have våld skifta något arv, eller testamente taga, förr än gäld gulden är. Räcker egendomen ej till gäldens betalning; vare arvinge fri för det, som brister, då han ej något av det arv njutit.» Ansvar utöver tillgångarna inträder allenast såsom påföljd därav, att borgenärernas intressen kränkas eller äventyras genom åsidosättande av vissa till deras skydd givna föreskrifter. Sålunda stadgas i 9 kap. 6 %, att arvinge, som sätter sig i egendomen utan att fullgöra den i samma kapitel närmare reglerade bouppteckningsplikten, är ansvarig för fulla gälden, evad egendomen räcker till eller ej. I 10 kap. 2 % stadgas enahanda påföljd för det fall att arv skif— tas, innan all veterlig gäld är gulden. Men ehuru begreppet urarvagörelse ingalunda är för lagen främmande, såsom framgår av 11 kap. 5 % J. B. samt 8 kap. 2 % och 10 kap. 2 % B. B., saknas motsvarighet till den regeln i

1687 års förklaring, att den, som ville betjäna sig av cessio bonorum,'skulle iakttaga viss tid. Anledningen härtill kan ej med säkerhet fastställas. I det äldsta av de förslag till handelsbalk, som äro bevarade, återfinnes i konkurs- kapitlet en föreskrift om viss tids iakttagande, i sak nära överensstämmande med nyssnämnda regel, men denna föreskrift—försvann vid den av Cron- hielm verkställda starka sammandragningen av bestämmelserna om död mans gäld, vilka i tidigare förslag voro spridda iskilda sammanhang och företedde många upprepningar. Möjligen har härvid ett redaktionsfel förelupit. Nehr- man förordade, att egendomsavträde, då anledning därtill förelåg, skulle verk- ställas vid boupptecknings ingivande till rätten, vilket skulle ske inom en månad efter bouppteckningens upprättande.

Uttryckliga bestämmelser angående urarvagörelse och tid därför upptogos sedermera i konkursförfattningarna av 1767, 1773 och 1798, vilkas regler i hithörande ämnen förete stor inbördes överensstämmelse. Urarvagörelse skulle ske inom en månad efter bouppteckningens förrättande vid äventyr av ansvar- för gälden och förlust av uppteckningsförmån. Yppades efter den tids förlopp förut okänd gäld, så att boets egendom till dess betalning ej förslog, hade arvingarna att med svuren ed avträda boet inom en månad efter därom vunnen vetskap vid äventyr att de gingo urarvaförmån förlustiga. Konkurs- lagarna av 1818 och 1830 innehöllo i fråga om tid för urarvagörelse och verkan av sådan åtgärds försummande regler, som nära överensstämde med hithörande bestämmelser i den alltjämt gällande förordningen den 18 sep- tember 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

Gällande svensk lag bygger på samma uppfattning av successionens natur, Gällande rätt. som alltifrån äldsta tider varit den svenska rättens och som kommit till ut— tryck i det anförda stadgandet i ärvdabalken av 1734 års lag. Urarvaförord- ningen inledes nämligen med följande bestämmelse av principiell natur: »Ej må man taga arv, utan att den dödas gäld betala: ej heller må testamente tagas av annan den dödas kvarlåtenskap, än den, som återstår, sedan gälden betald blivit.»

Beredningen får i det följande anledning att återkomma till urarvalagens särskilda bestämmelser liksom till den gällande rättens övriga detaljstadganden på förevarande område. I detta sammanhang skall allenast ikorta drag givas en översiktlig framställning av vår lagstiftnings ståndpunkt.

Boutredningen ombesörjes, såsom i vårt land av ålder varit fallet, regel- mässigt av bodelägarna själva. Naturligtvis kunna dessa anförtro uppgiften åt en syssloman, som då vanligen kallas boutredningsman, och sådan kan även vara utsedd genom arvlåtarens testamente. I ena som i andra fallet är fråga om en förrättning av privat natur. Endast om boet, till undvikande av ansvar för den dödes gäld, avträdes till konkurs, ankommer det på offentlig myndighet att taga närmare befattning med boets avveckling. Någon för sol- venta dödsbon lämpad form för dödsbos utredning genom offentlig myndig- hets försorg erbjuder vår lag icke.

Såsom dödsbodelägare, eller stärbhusdelägare, för att använda urarvaför- ordningens terminologi, räknas ej alla, som hava rätt till del i kvarlåtenska- pen, utan allenast arvingar och efterlevande make. Enligt urarvalagens prin- cipiella ståndpunkt har testamentstagare icke ens om han genom ett uni- versellt förordnande är insatt i arvinges ställe rätt att deltaga i kvarlåten- skapens förvaltning. I praktiken lärer det dock bliva allt vanligare, att uni- versell testamentstagare medverkar vid utredningen likasom arvinge. Någon närmare reglering av delägarnas samförvaltning ger lagen icke. Otvivelaktigt är, att för förvaltningsåtgärders vidtagande i princip kräves enhällighet. Nå— gon utväg för den händelse att enighet ej kan uppnås är ej anvisad; vad i lagen om samäganderätt för detta fall stadgas saknar här motsvarighet. Ej heller ger lagen någon klarhet angående samfällighetens rättsliga natur och den därmed sammanhängande frågan om möjlighet för boet såsom sådant att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Den fråga, som framför andra uppmärksammats av lagstiftningen, gäller arvinges ansvarighet för arvlåtarens förbindelser. Såsom framgår av den redan anförda inledande bestämmelsen i urarvaförordningen, utgår den gällande rätten även härutinnan från samma grundåskådning som den äldre. Arvingen är sålunda icke i denna sin egenskap ansvarig för gälden, men om han överhuvud tager befattning med boet, ådrager han sig sådan ansvarighet, där- est han försummar att till betryggande av borgenärernas rätt inom en kort frist avträda egendomen till konkurs. Möjligheten att genom sådan urarva- görelse skydda sig emot gäldsansvar går han förlustig, om han underlåter att i laga tid förrätta bouppteckning eller om han före avträdestidens utgång deltager i bodelning eller skifte eller företager annan åtgärd, som äventyrar borgenärers rätt och fördenskull av lagen förknippats med nämnda påföljd.

I vårt successionsrättsliga system intager bouppteckningen en central plats. I motsats till vad som gäller i vissa främmande länder är boupptecknings upp- rättande obligatoriskt i varje dödsbo. Vid förrättningen kräves väl i allmänhet ej medverkan av offentlig myndighet utan allenast av gode män, utsedda av delägarna själva, men bouppteckningspliktens riktiga fullgörande står under domstols kontroll och de med försumlighet förknippade påföljderna hava i stort sett visat sig utöva tillbörlig verkan. Överhuvud kan bouppteckningen, som regleras av ärvdabalkens i stort sett oförändrade bestämmelser, sägas tillhöra de rättsinstitut, som vunnit det säkraste” rotfäste i det allmänna med— vetandet." Denna handling erbjuder därför i regel en tillförlitlig grundval för boutredningen, till betryggande av såväl borgenärers som delägares och övriga rättsägares intressen.

Liksom händelsen i regel är med bouppteckningen, har arvskiftet, som också i det hela kvarstår i den gestaltning, institutet erhöll genom 1734 års lag, bibehållit naturen av enskild förrättning; den utgör ett mellan delägarna slutet avtal om kvarlåtenskapens delning. Beträffande delningens verkställande innehåller lagen några korta anvisningar, som emellertid ej äro förbindande.

Avtalsfrihetens princip är sålunda rådande, och frånsett ett enstaka undantag, saknar vår lag motsvarighet till de på sina håll utomlands mötande delnings- föreskrifter, som fullfölja syftet att förhindra en ur ekonomisk synpunkt oför- månlig splittring av jorden eller annan produktiv egendom. För den händelse enighet ej kan uppnås angående delningen, kunna betydande svårigheter upp- stå; lagen erbjuder nämligen för detta fall icke några betryggande korrektiv. Lagen tillerkänner uttryckligen varje dödsbodelägare skiftesvitsord. Den rätt för efterlevande make att kvarsitta i oskiftat bo med bröstarvingar, vil- ken sedan länge är ett utmärkande drag för den danska och norska succes— sionsrätten, saknar motsvarighet hos oss. Även 1734 års lag ställer sig emel- lertid välvillig till en på avtal grundad sammanlevnad i oskiftat bo och inne- håller vissa kortfattade regler angående avtal om sådan sammanlevnad.

Enligt en allmän och förvisso välgrundad mening tillhöra de svenska Kritik av .rättsreglerna på förevarande område dem, som mer än andra äro i behovgällandc Ta”-

av en genomgripande nydaning. De knapphändiga och i många stycken oklara bestämmelserna i 1734 års lag hava visserligen i_ senare tid delvis ersatts eller fullständigats av andra regler. Men även emot dessa kunna befogade anmärkningar göras. Icke minst gäller detta om den viktigaste bland hithörande författningar, 1862 års urarvaförordning. I lagtekniskt hänseende lämnar denna rum för berättigad kritik till följd av svårfattlighet och bristande överskådlighet, och den lösning, som här givits åt legislativa problem av central betydelse, måste från saklig synpunkt betecknas såsom i flera avseenden olämplig.

Oklara, ofullständiga och i sak otillfredsställande äro framför allt reglerna om boutredningens handhavande. Frånsett det fall att testamentsexekutor är förordnad, erbjuder lagen härutinnan för dödsbodelägarna icke något annat val än att antingen behålla boet under samförvaltning eller avträda egendo- men till konkurs. Sistnämnda utväg är föga tilltalande redan på grund därav, att nödvändigheten att avveckla kvarlåtenskapen i denna form ganska allmänt anses kasta en skugga över den dödes minne. Härtill komma de dryga kostnader, som äro förknippade med en konkurs, och den forcerade och ofta förlustbringande realisationen av tillgångarna. Endast under trycket av ett verkligt nödtvång plågar därför detta alternativ väljas. Den andra utvägen, boets avveckling genom delägarnas egen försorg, har sin styrka i den möjlighet den öppnar till smidig anpassning efter de personliga och ekonomiska förhållandena i varje särskilt fall. Delägarna själva bestämma, i vilken utsträckning och i vilket tempo realisation av tillgångarna skall äga rum. De kunna lämpa avvecklingen efter omständigheterna, taga skyldig hänsyn till de skäl av personlig eller ekonomisk natur, som tala för egen- domens bevarande i mer eller mindre oförändrat skick, och sålunda mildra . den omvälvning i livets jämna gång, varmed ett dödsfall ofta hotar de efter- levande. Men detta låter sig göra allenast under förutsättning att samför- ståndär rådande mellan delägarna. Då för dispositioner rörande kvarlåten-

arbetet.

skapen förutsättes enhällighet dem emellan, kan tydligen en enda del- ägare lägga hinder i vägen för en avveckling, som på tillbörligt sätt tillgodo- ser allas rätt och intressen. Emot följderna av sådana misshälligheter erbjuder lagen icke några tillfredsställande korrektiv. Såsom lätteligen inses, kan denna sakernas .ordning föranleda mycket besvärande olägen- heter. Sådana hava även ofta nog framträtt i praktiken. Det är snarast anmärkningsvärt, att de ej gjort sig än mer kännbara; måhända har denna omständighet sin förklaring däruti, att de möjligheter till missbruk, som gällan- de lag erbjuder, ej varit allmänt insedda.

Det val mellan avveckling i samförvaltningens eller konkursens form, var- till delägarna äro hänvisade, är för dem synnerligen maktpåliggande också därför att samförvaltningen är förknippad med personligt ansvar för den dödes gäld. Att delägarna ej få övertaga kvarlåtenskapen till förvaltning i fria former utan att tillika bliva förbundna till ansvar för skulderna, är en regel, som på goda grunder kan anses betingad av hänsyn till borgenärernas intressen. Men det framstår onekligen icke sällan såsom obilligt emot döds- bodelägarna, att de oundvikligen skola iråka sådan ansvarighet, såframt de ej inom en jämförelsevis kort frist kunna besluta sig att avträda boet till konkurs. En naturlig och lovvärd önskan att sörja för full likvid av den dödes förbindelser i förening med en måhända alltför optimistisk uppskatt- ning av boets läge kan enligt vad erfarenheten bestyrker lätt föranleda de efterlevande att åtaga sig en skuldbörda, som överstiger deras krafter. Sär- skilt kunna bodelägarna oförvållat drabbas av ruinerande förluster, om en icke förutsedd försämring av konjunkturerna inträder under utredningens fortgång.

Skilda vägar Då det gäller att genom ny lagstiftning söka avhjälpa de nu angivna bris- för reform-

terna i gällande rätt, böra tydligen de lärdomar tillgodogöras, som kunna .vara att hämta i främmande rättssystem. Den förut lämnade översikten

lärer härvid med erforderlig tydlighet giva vid handen, att valet mellan skilda praktiska utvägar för hithörande frågors lösning icke på något avgörande sätt bestämmes av den principiella motsättning i uppfattning av successio— nens natur, som av ålder varit rådande mellan de på romersk och de på germansk grund byggda rättssystemen. Skilda former för dödsboförvaltning hava valts inom rättssystem, tillhörande vardera av dessa grundtyper. Sär- skilt bör framhållas, att den romerska läran om universalsuccession inga— lunda med nödvändighet leder till en strängare ståndpunkt beträffande frågan om bodelägares ansvarighet för den dödes gäld än vad händelsen är med den germanska läran om succession allenast i tillgångarna; en jämförelse mellan å ena sidan tysk, å andra sidan svensk rätt är härutinnan upply— sande. Den regel om ovillkorligt ansvar, som innefattades i den romerska universalsuccessionen i dess ursprungliga innebörd, har på skilda sätt modi— fierats och slutligen i gällande tysk rätt så utformats, att den historiska och teoretiska utgångspunkten knappast längre kan skönjas. Den germanska

tanken att borgenären väl i princip har att hålla sig allenast till kvarlåten- skapen men kan vinna rätt även emot arvingen personligen, om denne åsido- sätter borgenärernas intressen, har å andra sidan särskilt i vårt land genom— förts på sådant sätt, att arvingen praktiskt taget iregel blir personligen ansvarig. Vid nu angivna förhållanden föreligger tydligen desto mindre någon anledning att söka i vårt rättsliv inplantera den för oss främmande romerska grundåskådningen. I själva verket lärer det bäst överensstämma med svenska lagstiftningsprinciper att överhuvud ej belasta lagtexten med någon princip- deklaration i detta ämne, motsvarande bestämmelsen i % 1 urarvaförordningen. Det är tillfyllest att så utforma de särskilda lagbuden, att de ej råka istrid med den nedärvda grunduppfattningen. Utformningen av successionsrättens teori får lämnas åt doktrinen.

De skilda lösningar av det föreliggande problemet, på vilka den förut givna översikten erbjuder exempel, hava envar sina fördelar. Anförtror man, så- som i Danmark och Norge, boutredningen åt offentlig myndighet, blir tydligen på bästa sätt sörjt för att allt går riktigt till och att icke någon intressent obehörigen gynnas på de övrigas bekostnad. För borgenärernas rätt är denna ordning i hög grad betryggande, och mindre erfarna delägare riskera ej att få stå tillbaka för dem, som bättre förstå att tillvarataga sina intres- sen. Ett genomförande av det dansk-norska systemet här i Sverige skulle emellertid förutsätta omfattande organisatoriska nybildningar. Våra under- rätter kunna icke vare sig i sin nuvarande gestalt eller efter den tilltänkta rättegångsreformens genomförande anses lämpade att handhava de uppgifter av övervägande administrativ och ekonomisk natur, varom här är fråga. Några andra för uppgiften väl lämpade samhällsorgan äga vi ej heller. En- ligt beredningens mening skulle det också alltför mycket strida mot vårt folks vanor och åskådningssätt att härutinnan följa grannländernas exempel. I vårt land är befolkningen av ålder van att i frågor av denna art reda sig själv, och tanken att såsom regel lägga boutredningen i händerna på domstol eller annan offentlig myndighet skulle säkerligen ej mötas med förståelse. Icke utan fog kunde det befaras, att en sådan ordning komme att lida av bristande smidighet och bleve alltför kostsam. De gynnsamma erfarenheter, som i grannländerna vunnits särskildt såvitt angår avvecklingen av smärre dödsbon, kunna ej anföras såsom ett avgörande argument. Frånsett vissa olikheter i folklynnet, som äro av betydelse för såväl myndigheternas som allmänhetens inställning till en dylik ordning, saknas hos oss den fasta tra- dition, som iDanmark och Norge bär upp detta institut och som i våra dagar svårligen skulle kunna skapas. Det är nämligen att märka, att upp- giftens behöriga handhavande stundom förutsätter ingripanden från myndig- hetens sida, vilka kunna kännas ganska besvärande. Då det är uteslutet att kostnaderna för en organisation, som avser förmögenhetsförvaltning, skulle få stanna på det allmänna, måste de i en eller annan form läggas på intres— senterna, vilket naturligtvis skulle öka allmänhetens betänkligheter emotden

nya ordningen. Helt visst bleve det nödvändigt att åtminstone i mycket stor utsträckning medgiva delägarna valfrihet mellan privat och offentlig boutred- ning, och det kunde befaras, att den förra formen valdes i sådan omfatt- ning, att det nya institutet därigenom undergrävdes.

Beredningen anser sig följaktligen ej böra föreslå en så genomgripande och kostsam nydaning, som bleve erforderlig, om man ville följa det dansk- norska exemplet. I betraktande av det nu anförda kunde måhända synas ligga närmast till hands att stanna vid en sådan reglering av samförvaltnin- gen, att de med denna för närvarande förknippade bristerna bortfölle. För- ändringar bleve härvid påkallade, särskilt i två riktningar: den möjlighet som nu tillkommer en delägare att av allehanda mindre respektabla skäl lägga hinder i vägen för avvecklingens fortgång måste förebyggas, och bodel- ägarna måste få sig anvisad någon annan utväg än konkursen för att skydda sig mot risken för ett ruinerande ansvar för arvlåtarens förbindelser. Till vinnande av förstnämnda syfte stode knappast någon annan utväg öppen än att utbilda dödsboet till en särskild bolagsform med beslutande, förvaltande och kontrollerande organ. För genomförande av denna tanke skulle emel— lertid krävas en ganska invecklad lagstiftning, och denna lösning kan redan på den grund icke förordas. Samförvaltningen av dödsbo grundar sig icke på frivillig överenskommelse mellan bodelägarna, utan här föreligger en tvungen gemenskap. Då denna på grund av sitt syfte är av tillfällig natur och i flertalet fall avser reglering av föga invecklade rättsförhållanden, skulle det i allmänhet framstå såsom opåkallat att tillgripa en så tung och inveck- lad organisation, och delägarna finge helt visst ofta svårt att komma tillrätta med regler av nämnda art. Det synes därför riktigast att låta samförvalt- ning av dödsbo i huvudsak följa samma enkla regler som hittills, med andra ord att bygga på principen om enhällighet mellan bodelägarna. Enligt vad erfarenheten utvisar, föreligger i det stora flertalet fall ett sådant förhållande mellan bodelägarna, att enighet angående kvarlåtenskapens förvaltning utan svårighet kan vinnas; bodelägarna stå ju i regel varandra personligen mycket nära. Skulle emellertid misshälligheter uppstå, får därmed också grundför- utsättningen för en boutredning i samförvaltningens form anses hava brustit." Vida bättre än att i ett sådant läge söka en form för de särskilda tvistefrå- gornas lösning _ majoritetsbeslut, hänvändelse till skiljeman eller till offent- lig myndighet är det enligt beredningens mening att överlämna hela ut— redningen i andra händer.

Behov av en subsidiär ordning för utredningens verkställande föreligger även från den andra synpunkt, som beredningen nyss berörde; utväg måste nämligen beredas delägarna att annorledes än genom egendomens avträdande till konkurs förebygga uppkomsten av gäldsansvar. Såväl tysk som fransk rätt erbjuda visserligen exempel på rättsregler, enligt vilka samförvaltning kan fortgå och slutföras utan att därmed förknippas obegränsat personligt ansvar . för den dödes gäld. Dessa regler synas emellertid icke förtjäna att efterliknas.

Enligt den tyska lagen är rätten att med gäldsbefriande verkan avträda egendomen icke begränsad till viss tid utan står öppen så länge den icke förverkats genom åtgärd eller försummelse, varmed lagen förknippar denna påföljd. Dessa regler sakna den klarhet och överskådlighet, som ej minst på detta område äro önskvärda, och de erbjuda ej borgenärerna den trygg- het, varpå dessa med fog kunna göra anspråk. Liknande anmärkningar kunna göras emot de franska bestämmelserna om arvets mottagande under beneficium inventarii. Beredningen har gjort försök att åt sistnämnda insti- tut giva en utformning, som motsvarar berättigade krav på klarhet och trygghet, men funnit denna väg icke vara framkomlig. Det schweiziska in- stitutet Annahme unter öffentlichem Inventar innebär, frånsett den egendom- liga regeln om ansvar för borgensförbindelse, icke för dödsbodelägarna några förmåner, som ej kunna vinnas genom ett vanligt proklamaförfarande.

Av större intresse ur den svenska lagstiftningens synpunkt äro däremot dels det tyska institutet Nachlassverwaltung, dels den engelska rättens prin- cip för dödsboförvaltningen. Vid Nachlassverwaltung ombesörjes boets av- veckling av en eller flera förvaltare, vilka på ansökan av delägarna eller av borgenär utses av rätten men icke äro underkastade instruktioner eller offent- lig kontroll. Denna anordning tjänar samma syfte som de romerska benefi- cium inventarii och beneficium separationis. Med nämnda förvaltningsform närbesläktad är den schweiziska rättens amtliche Liquidation, vilken också kan anförtros åt en eller flera av offentlig myndighet utsedda förtroendemän. Den engelska dödsboförvaltningen handhaves regelmässigt av en av arvlåtaren eller rätten utsedd förtroendeman, som vanligen själv är delägare eller borge— när o'ch handhar utredningen med stor frihet, obunden av allt byråkratiskt tvång.

De nu senast berörda typerna för dödsboförvaltningen utmärkas onekligen av enkla och klara linjer och stor smidighet. Genom att lägga utredningen i händerna på en särskilt för ändamålet utsedd förtroendeman med erfor- derliga kvalifikationer kan man undvika de olägenheter, som äro förenade med samförvaltningen; avvecklingen kan fullföljas utan alla störande slitnin— gar mellan stridiga intressen, kvarlåtenskapen sammanhålles lättare såsom en enhet, skild från delägarnas enskilda förmögenhet, och den dödes borgenärer bliva så väl tillgodosedda, att de icke behöva säkerställas genom att ansvar för gälden ålägges delägarna. Å andra sidan går man fri från den stela, kostsamma och även eljest oekonomiska apparat, som en avveckling genom offentlig myndighets försorg lätt kommer att innebära. Såsom en ny, med samförvaltningen sidoordnad form för boutredning föreslår därför berednin- gen utredningens anförtroende åt en av rätten utsedd förvaltare, kallad boutredningsman. Beredningen har sålunda ej gått så långt som den engelska rätten, som överhuvud förmenar delägarna att behålla kvarlåten— skapen under samförvaltning. Erfarenheten visar, att särskilt i mera enkla förhållanden sistnämnda form väl fyller sitt syfte. Förvaltning genom

Grundtanken i berednin- 1 gens förslag]

boutredningsman har närmast karaktären av en utväg för sådana fall då delägarna ej kunna enas eller ej vilja åtaga sig det gäldsansvar, som är priset för samförvaltningen, eller ock borgenärer eller andra intressenter till sin trygghet finna erforderligt att få kvarlåtenskapen avskild och satt under särskild förvaltning. En delägare kan också finna boets anförtroende åt en boutredningsman vara det bästa sättet att nå fram till ett ekonomiskt för- delaktigt resultat. Beredningen har trott det bäst överensstämma med den allmänna uppfattningen i vårt land och även vara bäst ägnat att främja boutredningens syfte, att rätten, som enligt förslaget har att utse boutred— ningsman, får välja den i varje särskilt fall lämpligaste och att den sålunda utsedde erhåller vidsträckt handlingsfrihet. Såväl vid val av boutrednings- man som vid uppdragets fullgörande skall väl avseende fästas vid intressen- ternas mening, men något bestämmande inflytande skall ej tillkomma dem. Denna nya förvaltningsform är avsedd ej blott för solventa dödsbon utan även för sådana, där ställningen är oviss eller underskott måste antagas föreligga. I fall av sistnämnda beskaffenhet gäller det för delägarna att undgå personligt ansvar utan att nödgas tillgripa den för dem ofta motbju— dande utvägen att försätta boet i konkurs. Boutredningsmannens tillsättande erbjuder, där ställningen är tvivelaktig, rådrum för närmare undersökning huruvida tillgångarna förslå till täckning av gälden. Befinnes detta icke vara händelsen, skall boutredningsmannen söka träffa uppgörelse med borge- närerna angående deras förnöjande. Visar detta sig omöjligt och fylla ej delägarna bristen, skall egendomen avträdas till konkurs. Det har av flera skäl ansetts olämpligt att, vid sidan av konkursen, utbilda ett enklare, kon- kursliknande förfarande under boutredningsmannens ledning. Boutrednings- mannainstitutet blir icke på den grund utan värde beträffande insolventa dödsbon. En avveckling genom boutredningsmannens försorg framstår ofta även för borgenärerna såsom den förmånligaste utvägen, och där förhållan- dena äro någorlunda överskådliga, lärer därför en uppgörelse ej sällan ligga inom möjligheternas gränser. Vad angår garantierna för att boutrednings- mannen behörigen fullgör sina förpliktelser, märkes till en början, att för— ordnandet skall meddelas av rätten efter grundlig prövning. Det ligger vidare i sakens natur, att kontroll över förvaltningen kommer att utövas av intres— senterna. Beredningen har stannat vid att icke föreslå inrättandet av offent— lig kontroll beträffande varje uppdrag av förevarande art. Endast då del- ägare det begär eller särskild anledning eljest anses föreligga, skall rätten utse någon att öva tillsyn å förvaltningen eller träffa vissa andra anordnin- gar i kontrollsyfte.

Införandet. av denna form för boutredning utgör? den centrala nyheten i beredningens nu framlagda förslag. Genom det nya boutredningsmanna- institutet undanröjas enligt beredningens tanke på ett enkelt sätt, med und- vikande av kostsamma organisatoriska nydaningar, de huvudsakliga olägen- heter, som varit förknippade med nu gällande ordning: de svårigheter, som

kunna uppstå på grund av oenighet dödsbodelägare emellan, och den hårdhet, som utmärker grundsatsen, att bodelägare allenast genom kvarlåtenskapens avträdande till urarvakonkurs kan undgå personligt ansvar för den dödes gäld. Till vad beredningen i denna del föreslagit anknyta sig nära dei 6 kap. upptagna reglerna om arvskiftes förrättande genom särskild skiftesman, där någon delägare det önskar. Även i övrigt innebär förslaget, förutom en systematisering och komplettering av rättsreglerna på förevarande område, - ett flertal delvis betydelsefulla sakliga avvikelser från den gällande rätten. Innan beredningen övergår till att närmare motivera och förklara förslagets särskilda bestämmelser, skall här givas en kort sammanfattning av lagför- slagens innehåll med särskild hänsyn till de mera väsentliga nyheterna.

Beredningen stannar härvid först vid förslaget till lag om boutredning Översikt av och arvskifte. Här behandlas till en början de huvudsakliga former för dödsbos be??)izzgmu förvaltning, vilka äro avsedda att vinna tillämpning vid sidan av urarva-Lag om bbut- konkursen: samförvaltning samt förvaltning genom boutredningsman eller redning och testamentsexekutor. Il kap. äro sålunda under rubriken Allmänna be- ”"Skifte- stämmelser om boutredning upptagna, bland andra, stadganden angående samförvaltning av dödsbo. Såsom dödsbodelägare räknas icke blott efter- levande make och arvingar utan även universella testamentstagare. Dessa senare äga sålunda deltaga i förvaltningen, varvid är att märka, att under tid, då frågan om testamentes giltighet är svävande, såväl universell testa- mpntstagare som arvinge, vilken genom testamentet blivit från arv utesluten, anses vara delägare. Spörsmålet om sekundosuccessorers ställning får också här sin lösning. Förslaget bringar vidare klarhet i den omstridda frågan om dödsboets juridiska natur; detta betraktas såsom ett särskilt rättssubjekt, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Förvaltningen, vars_ syfte angives vara boets utredning, handhaves av delägarna gemensamt, och behörighet att företräda boet mot tredje man tillkommer ej heller den enskilda delägaren utan alla i förening. Åtgärd, som ej tål uppskov, må dock före- tagas, oaktat samtycke ej kan inhämtas från dem alla. Då förslagets regler sålunda bygga på principen om enhällighet, kräves icke någon närmare ut- formning av samförvaltningen såsom rättsinstitut. En lösning måste dock givas för det fall att enighet ej kan vinnas mellan delägarna. Såsom i det föregående redan framhållits, anvisar förslaget utvägen att påkalla rättens förordnande av en boutredningsman, som övertager förvaltningen i delägarnas ställe. Vidare erfordras vissa bestämmelser i tredje mans intresse. Ioch med dödsboets erkännande såsom särskilt rättssubjekt uppstår tydligen en möjlig- het för bodelägarna såsom representanter för dödsboet att ikläda detta nya förbindelser, och denna rätt måste begränsas av hänsyn till andra rättsägare i boet, främst arvlåtarens borgenärer. Enligt förslaget är rättshandling, som ej är erforderlig för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller för- valtning, icke för boet bindande, med mindre medkontrahenten var i god tro. Till vinnande av säkerhet i den allmänna samfärdseln tillerkännes vidare

bouppteckningen betydelse såsom legitimationsdokument; vad tredje mani god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, skall gälla, även om det visar sig, att flera delägare finnas. Innan boupp— teckning hunnit upprättas, kan rättshandling, som skäligen ej tål uppskov, utan risk slutas med efterlevande make och arvingar; skulle det senare upp- lysas, att arvlåtaren insatt universell testamentstagare, inverkar detta ej på rättshandlingens giltighet. Denna regel blir av betydelse exempelvis i de ofta förekommande fall, då livförsäkring eller banktillgodohavande skall lyftas för täckande av begravningskostnader eller andra nödvändiga utgifter för boet. Till skydd för den dödes borgenärer stadgas i annat sammanhang per— sonlig ansvarighet för arvlåtarens gäld såsom påföljd av vissa förvaltnings— åtgärder.

Bland de allmänna bestämmelserna upptagas också regler om provisorisk vård av kvarlåtenskapen i avvaktan på att denna blir omhändertagen av samtliga delägare. Här regleras också bodelägares rätt att för sin försörjning utfå förskott å sin lott samt att i vissa fall under en kortare tid njuta nödigt underhåll av kvarlåtenskapen, även om hans lott ej förslår därtill. Sistnämnda stadganden, liksom bestämmelserna angående den omfattning vari rättshand— lingar kunna företagas med förbindande verkan för dödsboet, äga tillämpning, även om boet ej är föremål för samförvaltning utan utredes i annan ordning.

Om boutredningsman och testamentsexekutor handlar den före- slagna lagens 2 kap. Huvuddragen av det nya boutredningsmannainstitutet hava redan angivits i det föregående. De regler, som i detta kapitel med delas, avse till en början rätten att påkalla förordnande om egendomens avträdande till boutredningsman samt val eller entledigande av sådan. Då anlitandet av denna utredningsform i allmänhet torde vara ägnad att tillgodose 'samtliga rättsägares intresse, har vid utformandet av reglerna om förfaran- det vid anordnande av boutredningsmannaförvaltning kravet på enkelhet och snabbhet kunnat väl tillgodoses. Initiativrätt tillkommer ej blott varje enskild bodelägare samt testamentsexekutor utan också, under vissa betingelser, borgenär, legatarie eller den, som äger föra talan om fullgörande av ända— målsbestämmelse. Arvlåtarens testamentariska föreskrifter. kunna även giva anledning, till förordnande, varom här är fråga. Iärenden av denna art skola bodelägarna såvitt möjligt erhålla tillfälle att yttra sig. Valet av bout- redningsman ligger i händerna på rätten, som emellertid skall fästa särskilt avseende vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende, och ej äger förbigå en genom testamente utsedd exekutor, med mindre skäl tala emot honom. Den ledande principen är lämpligheten för det uppdrag, varom fråga är. I vissa fall kan den lyckligaste lösningen vara att uppdraget an— förtros åt någon bland dödsbodelägarna själva, möjligen med annan person såsom medförvaltare. Detta kan särskilt bliva händelsen, då kvarlåtenskapen väsentligen består av en rörelse av ett eller annat slag, vars skötsel redan förut handhafts av bodelägaren i fråga. Borgenär kan även utses till bout—

redningsman. Beredningen har ansett riktigast att icke binda boutrednings- mannen vid detaljerade direktiv beträffande uppdragets utförande. Fördelen med denna avvecklingsform i jämförelse med konkursförfarandet skall till stor del ligga i möjligheten för en smidigare anpassning efter omständig- heterna i varje särskilt fall och den därmed förknippade utsikten till ett gynnsammare ekonomiskt resultat. Boutredningsmannen, som äger företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder och företräder dödsboet emot tredje man, träffar i regel ensam avgörandet men skall i angelägenheter av vikt inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. 1 ett fall är han emellertid hunden i sin handlingsfrihet; han äger ej utan bodelägarnas eller rättens samtycke överlåta fast egendom eller tomträtt. Om bodelägarna ej finna det tillräckligt med den kontroll de själva äga utöva beträffande boets förvaltning, kunna de hos rätten påkalla förordnande av god man, som äger genomgå räkenskaper och andra handlingar, tid efter annan verkställa inventering och i övrigt utöva fortlöpande tillsyn. Rätten kan också ex officio meddela sådant förordnande. Om boutredningsmannen föredrager att genom tecknande av försäkring eller på annat sätt ställa säkerhet för ersätt- ning, som han kan finnas skyldig att utgiva, blir han dock fritagen från kontroll i förenämnda ordning. Är god man ej utsedd, kan rätten, utan anordnande av en fortlöpande tillsyn, förelägga boutredningsmannen att av- giva redogörelse för vad som åtgjorts i förvaltningen eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Bo- utredningsmannen svarar för skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende. Om talan å hans förvaltning gälla samma regler som beträffande syssloman. Han äger rätt till skäligt arvode, som skall gäldas av dödsboet eller, vid bristande tillgång, av sökanden.

Med testamentsexekutor förstås i förslaget den, som genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och univer- sella testamentstagares ställe. Såvitt ej annat framgår av testamentet, skall testamentsexekutor i det hela anses äga en lika vidsträckt kompetens som boutredningsmannen. Såtillvida har han en friare ställning, som han ej behöver inhämta samtycke till överlåtelse av fast egendom eller tomträtt och ej är pliktig att i angelägenheter av vikt inhämta delägarnas samtycke. Be— träffande entledigande, skadeståndsplikt och arvodesrätt är han likställd med boutredningsman, och detta gäller även den, som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde och som allt- så ej är testamentsexekutor i förslagets mening. Då testamentsexekutor grundar sin ställning allenast på testators förordnande och hans lämplighet för uppdraget sålunda ej blivit prövad under ämbetsmannaansvar, medför hans övertagande av förvaltningen tydligen ej samma trygghet från borge- närernas synpunkt som kvarlåtenskapens avträdandetill boutredningsman. Den omständigheten att egendomen omhändertages av testamentsexekutor är

därför utan betydelse för frågan om bodelägarnas ansvar för arvlåtarens gäld. Emellertid står det testamentariska exekutorförordnandet ej- hindrande i vägen för bifall till ansökan om anordnande av förvaltning genom bout- redningsman. Om sådan ansökan göres inom avträdestiden, kan sålunda uppkomsten av gäldsansvar förhindras. Det har förut nämnts, att sådan ansökan kan göras även av testamentsexekutor och att denne har viss prio- ritetsrätt till förordnandet såsom boutredningsman.

Om bouppteckning givas bestämmelser i 3 kap. av förevarande förslag. Beredningen har förut erinrat om den mycket betydelsefulla roll, som i vårt successionsrättsliga system tillkommer bouppteckningen. Detta institut har på grundvalen av ärvdabalkens bestämmelser genom rättstillämpningen fått en ganska fast och i huvudsak tillfredsställande utbildning. Beredningen har sålunda här kunnat i det hela inskränka sig till att närmare utveckla och klarlägga en ordning, som redan vinner allmän tillämpning. Sålunda inne- fattar förslaget, förutom ett fastslående av själva bouppteckningsplikten, närmare bestämmelser om kallelse till förrättningen, om bouppteckningens innehåll och form, om uppgifts- och edgångsplikt, om registrering samt om kontroll över bouppteckningspliktens behöriga fullgörande. Den viktigaste avvikelse, som detta kapitel företer vid jämförelse med 9 kap. Ä. B., ligger däruti, att vad i sistnämnda kapitel stadgas om borgmästares och råds be— fattning med bouppteckningar här saknar motsvarighet. En ordning, i allt väsentligt motsvarande den, som för närvarande tillämpas på landet och i flertalet städer, är här upptagen såsom den enda gällande. Såsom framgår av promulgationslagen, är dock möjlighet öppnad för stad, där magistraten nu har befattning med boupptecknings förrättande, att med Kungl. Maj:ts tillstånd bibehållas vid denna ordning, dock att efter förloppet av viss övergångstid bouppteckningsavgifterna överallt skola upphöra. Iden mån den enhetliga ordningen för boupptecknings förrättande genomföres, bortfaller en grund att göra särskilda bouppteckningar för egendom, befintlig ä skilda orter. Enligt förevarande kapitel skall upprättandet av flera bouppteck— ningar ej för något fall 'vara obligatoriskt men väl vara medgivet, så snart egendom finnes å flera orter. Tages denna möjlighet i bruk, skall i en av bouppteckningarna intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder. I motsats till gällande lag innehåller förslaget uttryckliga regler för det fall att efter boupptecknings förrättande yppas ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen.

Förslagets 4 kap. här titeln Om den dödes gäld. Här behandlas de viktiga och svårlösta frågor, som för närvarande regleras genom urarvaför- ordningen. Med den dödes gäld är enligt förslaget att likställa annan boets gäld, främst sådan som gjorts för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Såsom redan nämnts, betraktar förslaget liksom den gällande rätten den ordningen såsom den normala, att boet övertages att ut- _ redas av dödsbodelägarna själva på det sätt de finna lämpligast. Priset för

denna frihet blir emellertid liksom hittills primär och solidarisk ansvarighet för den dödes gäld. Till borgenärernas säkerhet skall gälla, att efterlevande make, så ock annan delägare, som njutit förmån av eller tagit befattning med boet, ådrager sig sådant ansvar, om han ej inom en kort deliberations- frist avträder egendomen, varvid emellertid avträde till förvaltning av bo- utredningsman likställes med avträde till konkurs. Under denna frist får betalning av gäld verkställas allenast där det med fog kan antagas, att be— talningen ej länder till men för borgenärer, och delägarna måste överhuvud avhålla sig från åtgärder, som äro menliga för borgenärerna; boets ställning skall sålunda rubbas så litet som möjligt. Iakttages icke detta, kunna delägarna förverka rätten att genom egendomsavträde undvika ansvar för gälden. Ansvarigheten avser i regel blott veterlig gäld, ett begrepp som i förslaget närmare bestämmes. Allenast försummelse av bouppteckningsplikten eller svikligt förfarande vid bouppteckningens förrättande eller edfästande medför ansvar även för gäld, som sedermera yppas. I andra fall begynner ny av- trädestid att löpa, då ny gäld blir veterlig. Reglerna om verkan av egendoms— avträde i detta fall och om återbäring av egendom, för den händelse bodelning eller arvskifte redan ägt rum, tillhöra för närvarande de dunklaste punkterna i denna invecklade materia. Beredningen har här sökt att finna en så klar och enkel lösning som omständigheterna medgiva. En annan punkt, där nya regler visat sig vara särskilt påkallade, angår ansvarighetsfrågans ordnande för det fall att bodelägare är omyndig eller företrädes av god man. Förslaget lägger, liksom urarvaförordningen, ansvaret på förmyndaren eller gode man- nen, men låter det stanna vid ansvar för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit. Förutom sådana ändringar, som åsyfta större klarhet och följdriktighet, är i övrigt att märka stadgandet, att personligt ansvar för den dödes gäld ej inträder, om efter den döde allenast finnes egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät. .

Fjärde kapitlet har i det hela ej avseende på fall, då kvarlåtenskapen blivit avträdd till boutredningsman. Ett undantag innebär emellertid regeln, att där boet står under sådan förvaltning och uppgörelse ännu ej träffats an- gående borgenärernas förnöjande, betalning av gäld må verkställas allenast där det med fog kan antagas, att betalningen icke länder till men för borge- närer; motsvarande regel gäller vid samförvaltning endast under deliberations- fristen. I utsökningslagen föreslås en härmed sammanhängande bestämmelse, enligt vilken under sagda tid utmätning väl får äga rum ikvarlåtenskapen, men i allmänhet ej försäljning av det utmätta godset.

Reglerna i förslagets 5 kap., Om verkställighet av legat och ända- målsbestämmelser, sakna i det hela motsvarighet i gällande lag. Här givas till en början bestämmelser angående tidpunkten för verkställande av legat. Legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är av boets utredning beroende. Äligger det däremot viss arvinge eller testamentstagare att sörja för verkställigheten, skall denna äga rum, när han

erhållit den egendom, som är avsedd att anlitas för ändamålet, varvid emel- lertid är att märka, att han kan ådraga sig skadeståndsskyldighet genom underlåtenhet att sörja för att nämnda egendom utan dröjsmål kommer honom tillhanda. I det föregående har nämnts, hurusom legatarie kan utverka boets avträdande till boutredningsman, där hans rätt skulle äventyras, om kvar- låtenskapen finge förbliva under delägarnas förvaltning. Till skydd mot samma fara anvisas här ytterligare den utvägen, att rätten på ansökan förordnar om säkerhets ställande eller om deponering av egendom, varom fråga är; om legatarieus rätt kan tryggas på denna väg, uppstår ej behov av boutrednings- mannaförordnande. Här stadgas också, att delägarna genom att skifta innan legat utgivits eller egendom som därför erfordras ställts under särskild vård bliva solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. Den delvis omtvistade frågan om legataries rätt till avkastning erhåller jämväl sin lösning. Ä penninglegat skall, såvitt ej annat följer av testa- mentet, utbetalas ränta efter fem procent, men först för tiden efter det fyra månader förflutit från testators död. Det antages bäst överensstämma med arvlåtarens intentioner, att dödsboförvaltningen får skälig tid på sig att över- blicka boets ställning och anskaffa likvida medel och att först därefter ränteplikt inträder men då är så avsevärd, att legatets fullgörande påskyndas. Avser legat. viss egendom, skall, där annat ej följer av förordnandet, avkastningen allt ifrån dödsfallet tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av boutredningen, av honom gäldas före egendomens utgivande. Vad sålunda i detta kapitel stadgas om utgivande av legat skall äga motsvarande tillämpning å verkställande av ändamålsbestämmelse. Beträffande rätt att föra talan om sådan verkställighet gäller för närvarande en i 8 kap. 9 % testaments- lagen upptagen föreskrift. Enligt förslaget skall denna överflyttas till nu ifråga— varande kapitel och på det sätt kompletteras, att talerätt tillerkännes bout- redningsman samt, där förordnandet främjar allmännyttigt ändamål, Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske. Genom sistnämnda tillägg är sörjt för en till tiden obegränsad möjlighet att ingripa för att framtvinga verkställighet av förordnanden i allmännyttigt syfte.

Om arvskifte givas regler i 6 kap. Uppfattningen av arvskiftet såsom ett enskilt avtal delägarna emellan fastslås uttryckligen genom den inledande bestämmelsen i detta kapitel. I fråga om rätten att påkalla skifte stadgas, att skifte ej må företagas emot delägares bestridande, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. För den händelse legat eller ändamålsbestämmelse skall fullgöras av oskifto, gäller motsvarande förbehåll. En delägare kan sålunda ej tvingas att deltaga i ett skifte, som för honom medför skyldighet att personligen svara för gäld eller för verkställande av testamentariskt förordnande, med mindre genom depo— sition av erforderlig egendom säkerhet skapas för att ansvarigheten ej slut- ligen stannar på honom, därför att andra delägare ej längre hava sina lotter i

behåll och ej heller eljest hava.medel till täckande av sin del av ansvaret. Förvaltas boet av boutredningsman eller testamentsexekutor, får skifte ej äga rum, innan denne anmält att. utredningen slutförts. Den omtvistade frågan, huruvida arvskifte kräver viss form, får sin lösning genom stadgandet att över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Beträffande lottläggningen givas, såsom förut blivit antytt, i främ- mande lagar stundom särskilda regler i syfte att förebygga delning av vissa lags egendom, särskilt jordbruksfastighet. Till vinnande av nämnda ändamål plägar härvid den delägare vanligen äldste sonen -— i vars hand egen— domen skall bevaras odelad, på ett eller annat sätt gynnas på övriga del- ägares bekostnad, exempelvis därigenom att egendomen i fråga får övertagas efter en låg värdering eller övriga delägare tillförbindas att låta sina lotter stå inne såsom lån till den förstnämnde. Efter ingående prövning har lag— beredningen stannat vid att icke erkänna några sådana legala skiftesprivi— legier, vilka torde strida mot den allmänna uppfattningen i vårt land och på den grund kunde visa sig ägnade att skapa split och ovilja mellan närstående. Angående skiftets verkställande uppställes i förslaget den huvudregeln, att envar delägare äger njuta lott i varje slag av egendom. Härtill göres dock det modiflerande tillägget, att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott. Fordran hos delägare skall tillskiftas denne, så långt hans lott förslår. Av det sagda framgår, hurusom det enligt förslaget i första hand ankommer på delägarna själva att genom godvillig överens— kommelse träffa en ordning, som kan befinnas önskvärd i syfte att bevara viss egendom odelad i släktens ägo. Det är anledning antaga, att denna i vårt land beprövade väg säkrare leder till målet än en lösning, som bygger på tvång. Om i en fråga av denna art eller eljest enighet ej kan vinnas an- gående skiftets verkställande, uppstå för närvarande stora svårigheter. Enligt förslaget lösas dessa med hjälp av en skiftesman. Denne förordnas av rätten, då delägare det begär och sedan övriga delägare fått tillfälle att yttra sig. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, som ej är delägare, är emellertid denne utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill utsedd. Skiftesmannen bestämmer tid och ort för skiftet, kallar delägarna till förrättningen och lämnar dem vid denna erforderligt biträde. Kan enighet ej vinnas, har Skiftesmannen att själv verk- ställa skifte. Den däröver upprättade handlingen delgives envar delägare, och skiftet blir bindande emot den, som ej inom viss tid efter delgivningen drager frågan under rättens prövning.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo stadgas i 7 kap., som är avsett att träda i stället för de knapphändiga bestämmelser i detta ämne, vilka för närvarande återfinnas i 11 kap. Ä. B. Avtal av denna art kunna tjäna vitt skilda syften och därför till sin innebörd vara ganska växlande. Några fullständiga och bindande föreskrifter kunna följaktligen icke givas i detta ämne, men då på grund av det intima förhållande, som i regel råder !

Promulga- tionslagen.

mellan kontrahenterna, överenskommelsen _ofta träffas formlöst eller i varje fall får ett mer eller mindre summariskt innehåll, föreligger obestridligen på vissa väsentliga punkter behov av lagstadganden att träda i tillämpning i brist på avtalsmässig reglering. I förevarande kapitel äro. sålunda upp- tagna bestämmelser av innehåll, att beträffande förvaltningens handhavande, och boets företrädande de för samförvaltning meddelade reglerna skola vinna tillämpning, där ej annat följer av avtalet; att såvitt avkastningen ej , skall användas till bekostande av gemensam hushållning eller eljest för ge? mensam räkning, envar delägare skall vara berättigad att efter varje kalen— derårs utgång fordra delning av behållen avkastning; samt att avtal, som gäller för obestämd tid, upphör tre månader efter uppsägning. I vissa hänseenden uppställas regler av tvingande natur. Av denna art är bestämmelsen att de i 1 kap. givna reglerna om möjligheten att belasta dödsboet med gäld och om bouppteckningens betydelse i legitimationshänseende skola äga motsva- rande tillämpning. Detsamma gäller föreskriften om avtalets förtida hävande genom rättens beslut, där en väsentlig förutsättning för avtalet brustit eller detta av annan särskild grund finnes ej böra äga bestånd, ävensom bestäm- melsen att avtalet förfaller, om boutredningsman förordnas, något som dock ej kan äga rum på ansökan av delägare.

I 8 kap., Om dödförklaring, behandlas ett ämne, som för närvarande regleras genom särskild författning förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig —— men som redan i äldre lagberedningens förslag var upptaget till behandling i ärvdabalken. Dödförklaringen är väl av betydelse även utanför ärvdabalkens område, såsom för frågan'om rätt för den försvunnes make att träda i nytt gifte, men av skäl, som närmare skola utvecklas i motiveringen till 8 kap., har det ansetts bäst överensstämmande med den allmänna planen för den svenska civillagstiftningens revision att låta reglerna i ämnet inflyta i detta sammanhang. De av beredningen före- slagna reglerna äro byggda på samma principer som 1854 års förordning. Den viktigaste avvikelsen består i en avsevärd förkortning av de tider, efter , vilkas förlopp dödförklaring kan vinnas.

Den föreslagna promulgationslagen stadgar angående den nya lagens tillämplighet såsom huvudregel, att tiden för dödsfallet skall vara avgörande; om arvlåtaren avlider före den dag som fastställes för ikraftträdandet, skall sålunda boutredningen fortgå och avslutas enligt äldre lag och de, som hava boutredningen om händer, behöva ej anpassa sig efter de nya bestämmel- serna. Från denna huvudregel göras dock vissa undantag. Det betydelseful- laste av dessa innebär, att förordnande av boutredningsman eller skiftesman kan påkallas enligt nya lagen, även om arvlåtaren avlidit före dess ikraft- trädande, samt att, där sådant förordnande meddelas, nya lagen i fortsätt- ningen blir i allo tillämplig beträffande boutredningen eller skiftet. De stora praktiska fördelar, som äro förknippade med de båda nämnda instituten,

kunna sålunda tillgodogöras även vid en boutredning, som pågår vid ikraft- trädandet. I promulgationslagen hava, i så kortfattad och överskådlig" form som möjligt, sammanförts de särskilda bestämmelser, som befunnits erfor— derliga vid nya lagens tillämpning i sådana fall, där den avlidne var gift och äldre giftermålsbalken ägde tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden. Liksom ärvdabalkens och urarvaförordningens hithörande regler i deras nu- varande lydelse, äro nämligen den nya lagens stadganden, såvitt angår dödsbo efter gift person, avfattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens be— stämmelser.

Liksom varje annat större lagförslag på ett centralt område, föranleder det nu förevarande ändringar av och tillägg till ett flertal lagar och författningar på angränsande rättsgebit. Sålunda måste giftermålsbalkens bestämmelser om bodelning bringas i samklang med den nya lagens regler om arvskifte, vissa jämkningar krävas i lagarna om arv, om testamente och om allmänna arvs- fonden ävensom i lagen om förmynderskap. Handelsbalkens bestämmelser om förmånsrätt i dödsbo måste kompletteras, särskilt med tanke på det nya bo— utredningsmannainstitutet, och rättegångsbalkens bestämmelser om stämning å dödsbo tarva även någon ändring. Ikonkurslagen föreslår beredningen vissa ändringar och tillägg i syfte, bland annat, att förebygga ett förhastat inledande av konkursförfarande i sådana fall, då förvaltning genom boutred- ningsman kan visa sig vara den lämpligare formen för en avveckling, och i utsökningslagen hava upptagits regler till förhindrande av att boets ställning försämras genom realisationer i exekutiv väg under den tid, som skall stå delägarna till buds för att överväga läget eller boutredningsmannen för att söka träffa uppgörelse med borgenärerna. För att öppna möjlighet att snab- bare bringa boutredningen till slut i sådana fall, då kallelse å okända bor- genärer finnes påkallad, har den i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning stadgade proklamatiden föreslagits förkortad till sex må— nader, en lagändring, som även med hänsyn till andra rättsområden än det nu föreliggande torde vara välkommen. I lagfartsförordningen äro ändringar påkallade, bland annat till klargörande av att lagfart skall kunna meddelas för dödsbo såsom sådant. Slutligen har en jämkning av formell natur före— slagits i förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Övriga lag- förslag.

Boutrednin— .. . gens andamal.

Olika former för bmm-ed- ningen.

Förslag till lag om boutredning och arvskifte.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser om boutredning.

De successionsrättsliga reglerna gå i första hand ut på att bestämma om fördelningen av död mans kvarlåtenskap. Genom arvsordningen, som är fast- ställd i lagen om arv, har angivits, huru kvarlåtenskapen skall fördelas, då arvlåtaren själv ej träffat särskilda förfoganden för dödsfalls skull. Om dylika förordnanden och vad därmed sammanhänger handlar lagen om testamente. Behovet av legala föreskrifter på successionsrättens område är emellertid icke tillgodosett allenast genom sådana bestämmelser, som reglera kvarlåtenskapens fördelning. Ehuru kvarlåtenskapen anses övergå på successorerna genom döds- fallet, kan fördelningen av den egendom, som tillhört den döde, icke tillgå så, att var och en av successorerna utan "vidare uttager vad som skall till- komma honom. Dödsboets omfattning och beskaffenhet måste till en början genom bouppteckning klarläggas, och eftersom successorerna hava rätt endast till nettobehållningen, skola den dödes borgenärer förnöjas. Finnas flera universalsuccessorer (arvingar eller universella testamentstagare), måste slut— ligen vars och ens lott genom skifte fastställas. Var den döde gift, skall skif- tet i regel föregås av bodelning i och för utbrytning av den efterlevandes andel i giftorättsgodset. ,

Under den tid, som åtgår för boets utredning, måste den dödes egendom » omhänderhavas och förvaltas på sådant sätt, att de olika rättsägarnas intressen behörigen tillvaratagas, och med själva egendomsförvaltningen förknippas lämpligen de särskilda uppgifter, vilka ingå såsom led i boutredningen, näm- ligen förrättande av bouppteckning, betalning av den dödes gäld samt verk— ställande av legat och ändamålsbestämmelser. 4

Dödsboförvaltningen kan tänkas legislativt anordnad på olika sätt. Med bortseende från detaljfrågor har man emellertid att räkna med tvenne huvud- former, nämligen en av statliga organ genomförd boutredning, å ena sidan, samt dödsboförvaltning genom rättsägarna själva, å den andra sidan. Av den redo— görelse, som lämnats i den allmänna inledningen, har framgått, huru frågan om dödsboförvaltningen vunnit sin lösning i skilda rättssystem. De flesta ut— ländska lagar, som där upptagits till behandling, ansluta sig till den senare av de båda huvudformerna, även om den statliga kontroll, som utövas å den

enskilda förvaltningen, ibland är så stark, att boutredningen i viss mån er- håller officiell karaktär eller officiell boutredning i särskilda fall skall äga rum. Å andra sidan torde dödsboförvaltning genom offentliga organ icke någonstädes vara den enda formen. Där officiell utredning är huvudform, så? som i Danmark och Norge, kan den under särskilda förutsättningar ersättas av en dödsboförvaltning, som har privat karaktär.

Då boutredningen överlämnas åt de enskilda intressenterna, utgöras de för- valtningsberättigade i allmänhet av den dödes universella successorer, d.v.s. legala arvingar och universella testamentstagare. Dessa äro också av flera skäl närmast till att få ifrågavarande uppgift sig anförtrodd. Till en början åter- finnas oftast inom denna krets de personer, som på grund av sitt förhållande till arvlåtaren äro bäst insatta i hans ekonomiska angelägenheter. Vidare hava dessa successorer i sin rätt till andel i kvarlåtenskapen ett påtagligt intresse i dödsboförvaltningens utövande på sådant sätt., att kvarlåtenskapen blir så stor som möjligt. Successorer på grund av singulära förordnanden hava ej samma intresse i själva dödsboförvaltningen. Deras rätt, som är till omfattningen bestämd redan genom testamentet, röner icke i lika hög grad inflytande av den större eller mindre skicklighet, varmed förvaltningen genomföres. Lega- tarier äro visserligen alltid såtillvida beroende av förvaltningen, att försum- melse och vårdslöshet kan äventyra den förmån,*som förordnandet innebär. Emellertid blir den rätt, som innefattas i legatariskt förordnande, i allmänhet tillräckligt tillgodosedd genom kontroll å dödsboförvaltningen och genom möjlighet att påfordra vidtagande av särskilda säkerhetsåtgärder. Vad som anförts rörande legat har motsvarande tillämpning å förordnande om ända— målsbestämmelse. '

Till de enskilda rättsägarna böra även räknas den dödes borgenärer. Dessa hava dock icke något omedelbart intresse i dödsboförvaltningens handhavande, med mindre boet är på obestånd eller det föreligger risk för att boet blir insolvent genom olämpliga förvaltningsåtgärder. Borgenärs rätt tillvaratages på grund härav i allmänhet så, att han kan kräva anordnande av en sär— skild förvaltning i sådana fall, då hans betalningsrätt är i fara.

Den principen, att dödsboförvaltningen i regel tillkommer de universella successorerna i egenskap av bodelägare, utesluter naturligen icke, att den gemensamma förvaltningen kan i vissa fall ersättas av en särskilt anordnad boutredning, exempelvis genom en förvaltare, som utses av domstol eller annat officiellt organ. Vidare är det allmänt erkänt, att den legala förvalt- ningsordningen kan åsidosättas på grund av testamentariskt förordnande, var- igenom arvlåtaren utsett en eller flera exekutorer.

I svensk rätt har dödsboutredningen av ålder ansetts såsom en angelägenhet, vilken ankommer på de enskilda rättsägarna. Frånsett urarvakonkurs samt det i vissa städer gällande boupptecknings ,och arvskiftesprivilegiet, har offentlig myndighet icke att besörja boutredning eller överhuvud taga befatt- ning med dödsbo i vidare mån än som föranledes av bouppteckningsgransk-

Gällande svensk rätt.

ningen.1 Det kan sålunda fastslås, att boutredningen icke har karaktär av officialförfarande.

Gällande lag är sparsam på stadganden, som hava avseende å boutred- ningens genomförande. Bestämmelser, som fastställa allmänna grunder för boutredningen och förvaltningen av den dödes egendom, fmnas överhuvud icke. Emellertid utgå de olika regler, som avse hithörande spörsmål,” ifrån principen att förvaltningen av död mans bo tillkommer de legala arvin— garna i förening.3 Var den döde gift, har efterlevande maken vid tillämpning av den äldre äktenskapsrätten att jämte arvingarna deltaga i dödsboförvalt— ningen under tiden till skifte i makarnas bo. Enligt de principer, efter vilka ma— kars förmögenhetsrättsliga förhållanden där gestaltas, betraktas nämligen egen- domen såsom en enhet i förvaltningshänseende, och att maken är förvalt- ningsberättigad framgår såväl av urarvaförordningens föreskrifter som av för- ordningen den 24 september 1861. Särskilt må påpekas, att det enligt sist— nämnda förordning i första hand ankommer på efterlevande maken att taga vård om dödsboets egendom. Är nya giftermålsbalken tillämplig, skall enligt uttrycklig föreskrift i 12 kap. 3 % nämnda balk den dödes giftorättsgods för- valtas av arvingarna och efterlevande maken i förening med iakttagande av urarvaförordningens regler, under det att efterlevande maken enligt 12 kap. 4 % är berättigad att intill bodelningen fortfarande förvalta det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet. Om förvaltningen av den dödes enskilda egendom saknas uttryckliga bestämmelser. Det kan sålunda frågas, huru- vida den olikhet, som nya giftermålsbalken företer i förhållande till den äldre rätten, föranleder ändring i uppfattningen av den dödes egendom såsom en enhet, i vars förvaltning efterlevande maken, oavsett egendomens beskaf- fenhet, tager del till dess att bodelning ägt rum.4 Till förmån för åsikten, att efterlevande makens och arvingarnas samfällda förvaltning borde omfatta endast den dödes giftorättsgods samt att förvaltningen av den dödes enskilda egendom vore förbehållen åt arvingarna? kunna åberopas de ändrade prin— ciper för egendomsförvaltningen, som innefattas i den nya giftermålsbalken. Enligt denna intaga makarna under äktenskapet en självständig ställning i förhållande till varandra, och makarnas bo har ersatts av särskilda för- mögenhetsmassor. Är denna mening riktig, bör boutredningen inledas med ett särskiljande av den enskilda egendomen, och en sådan anordning, som ibland förutsätter en ingående prövning, måste umbära stöd av reglerande föreskrifter.

Den, som är universalsuccessor på grund av testamentariskt förordnande,

* Jfr N. J. A. 1882 s. 28. 2 Se särskilt förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo och för- ordningen om urarvagörelse den 18 september 1862 samt 12 kap. G. B.

' Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m.m. IV s. 362 och Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 217 f., 643 f. och 665 f.

4 Jfr lagberedningens förslag till revision av ärvdabalkenI 5. 299. 5 Se Stenbeck-Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen s. 113.

torde icke kunna anses såsom legalt förvaltningsberättigad dödsbodelägare, även om det i praxis ej sällan förekommer, att universell testamentstagare tager del i boutredningen på samma sätt som en arvinge. Det har visserligen gjorts gällande, att den universella testamentstagaren skulle, oavsett att testamentet icke vunnit laga kraft, äga påkalla deltagande i dödsboförvaltningen mot borgen enligt 18 kap. 3 % Ä. B.1 Den rätt att mot säkerhet komma i besitt- ning av testamenterad egendom, som stadgasji sistnämnda lagrum, torde emellertid hava avseende allenast å speciella testamentstagare.2 Vore den universella testamentstagaren tillerkänd en dylik befogenhet, borde åt honom även inrymmas rätt att med stöd av testamente, som vunnit laga kraft, allt efter förordnandets omfattning ensam eller jämte annan handhava förvalt- ningen. Emellertid kan en sådan förvaltningsrätt icke anses förenlig med grunderna för urarvaförordningen, som förutsätter överensstämmelse mellan rätten att utöva dödsboförvaltningen och plikten att under vissa förutsättningar infria den dödes gäld. Det är även att märka, att lagstiftaren i 12 kap. 3 % G. B. endast omnämnt arvingar såsom jämte efterlevande maken be— rättigade att förvalta den avlidnes giftorättsgodsf Att de universella testaments- tagarna icke likställts med arvingarna sammanhänger med förhållandet mellan legal och testamentarisk succession. Enligt den äldre germanska rätten var den legala arvsföljden förhärskande, medan fång på grund av testamente ut- gjorde sällsynta undantagsfall. Att arvingarna, som stått arvlåtaren personligen nära, omhänderhade dödsboförvaltningen fattades därför såsom en naturlig sak jämväl i sådant fall, då annan genom testamente tillerkänts del i kvar- låtenskapen. Med tiden vann iden testamentariska successionen visserligen alltmera erkännande, men släktarvsrättens övervägande betydelse har präglat lagstiftningen ända intill våra dagar. Även sedan testamentarisk succession blivit vanlig, har uppfattningen. om testamentet såsom sekundär successions- grund bidragit till att den universella testamentstagaren alltjämt av lagen hållits utanför dödsboförvaltningen, fastän han på grund av sin andelsrätt i kvarlåtenskapen måste anses hava samma sakliga intresse i dödsboutredningen som den legala arvingen.

Jämväl i vårt land är det sedan länge erkänt, att arvlåtaren har rätt att bestämma om dödsboförvaltningen genom att utse en eller flera testaments- exekutorer. Sådant förordnande,x anses innebära bemyndigande att i succes- sorernas ställe företaga alla åtgärder, som erfordras för boutredningens genomförande.4

Genom dödsfallet upphör egendomens förbindelse med arvlåtaren såsom

1 Se Nordling, Ärvdabalken, 3 uppl., s. 222 f., 263 och Om boskillnad och om behand— lingen av död mans bo, 3 uppl., s. 105, Olivecrona, Testamentsrätten enligt svensk lagstift- ning, 2 uppl., s. 376 f. samt Winroth a. a,. s. 646. Jfr ock Gänthers uttalande i äldre lag- beredningens protokoll till A. B. (1847) s. 60. ? Jfr vad beredningen yttrat i förslaget till lag om testamente s. 64 f. ” Jfr ock N. J. A. 1912 s. 390 (särskilt justitierådet K. G. Carlsons votum). 4 Angående den närmare innebörden av ett testamentsexekutorsförordnande se vad nedan yttrats i inledningen till 2 kap. samt under 20 % nämnda kapitel.

subjekt för rättigheter och skyldigheter. Å andra sidan blir egendomen icke på fullt motsvarande sätt ånyo anknuten till särskilda rättssubjekt, förrän boutredningen är till ända och skifte ägt rum. Oavsett att äganderätt tillsak- legat anses inträda i och med arvlåtarens död, sker en dylik anknytning först genom verkställande av legat och ändamålsbestämmelser, såvitt fråga är om singulära testamentariska förordnanden, men i övrigt, då flera delägare; finnas, genom en skiftesförrättning. Under den tid, som förflyter till dess att? den dödes egendom sålunda på nytt kan anknytas till enskilda rättssubjekt, ligger egendomen under dödsboförvaltning, vars ändamål är att med tillgodo— seende av samtliga rättsägares intressen förmedla egendomens överflyttande på de olika successorerna. Intill skiftet föreligger en särskild förmögenhets- massa, underkastad förvaltning av delägarna men skild från den egendom,. som kan tillkomma envar av dem.1

Denna förmögenhetsmassa kan även avträdas till konkurs. Ehuru viss egendom i kvarlåtenskapen eller andel i sådan egendom icke tillkommer den enskilda delägaren, innan erforderlig delning ägt rum, föreligger det alltifrån; dödsfallet en andelsrätt i'den oskiftade kvarlåtenskapen. Sådan andelsrätt har ansetts kunna vara föremål för överlåtelse samt för utmätning.2

För den rättsliga gemenskap, som sålunda föreligger under boutredningen, användes sedan gammalt beteckningen dödsbo. Vad denna gemenskap i själva verket innebär är emellertid i viss mån oklart. Å ena sidan är erkänt, att dödsboet utgör en självständig förmögenhetsmassa, även i förhållande till bodelägarna,3 men å andra sidan har man icke velat medgiva, att de rätts- handlingar, som företagas med avseende å boutredningen, gälla dödsboet så- som sådant. Det har nämligen såväl i praxis som inom doktrinen i allmän- het ansetts, att de av arvingarna för dödsboet ingångna förpliktelserna binda dem personligen, icke dödsboet.4 Att märka är dock, att då testaments- exekutör, på grund av sin allmänna befogenhet att verkställa boutredningen,, försålt i boet ingående fastighet, försäljningen i vissa fall icke ansetts beröra dödsbodelägarna personligen; någon lagfart för delägarna har icke funnits påkallad, utan köparen har erhållit lagfart med åberopande av den lagfart, som meddelats för den döde.5

Oaktat dödsboet åtminstone i vissa hänseenden framstår såsom en rättslig enhet, plågar det icke betraktas såsom någon juridisk person.6 Enligt gängse åskådningssätt företer dödsboet icke det mått av självständighet, som kan krä—

1 Jfr N. J. A. 1902 s. 435, 1909 s. 306, 1913 s. 632 och 1926 s. 60 samt Sv. J. T. 1920 Rf s. 33 och 76. 2 Se N. J. A. 1914 s. 73. Jfr ock 7 kap. 5 5 andra stycket förmynderskapslagen. ” Jfr t. ex. Sv. J. T. 193? Rf s. 18. 4 Se härom vidare vad beredningen anfört under 3 % i detta. kapitel. 5 Se N. J. A. 1886 s. 235, 1893 s. 410, 1906 s. 224, 1909 s. 175 och 1912 s. 64. 0 Se Kallenberg, Svensk Civilprocessrått 111 s. 532 f. samt Winroth a. a. s. 440 f. och 747 f. samt V 5. 24 och 36 f. Jfr ock Thyrén, Kommentar till strafdagen kap. 20 s. 44 samt Un dén, Kommentar till lagfartsförordningen s. 17. Angående finsk rättsuppfattning se Ch)"— denius, Lärobok i finsk arvs— och testamentsrätt, 3 uppl., s. 96 f.

vas för egen rättspersonlighet. Den mindre fasta karaktär, som dödsboet hittills i verkligheten haft, torde, liksom den härav beroende obenägenheten att i dödsboet se en juridisk person, ytterst hava sin grund i uppfattningen, att successorernas rätt inträder omedelbart vid dödsfallet. Begreppet juridisk per— son har för övrigt jämförelsevis sent vunnit insteg i svenskt rättsliv, och det är rätt naturligt, att den urgamla rättsgemenskap, varom här är fråga, icke i högre grad berörts av nya lärosatser och deras praktiska tillämpning. Emel— lertid saknas icke förespråkare för den meningen, att dödsboet kan räknas till de juridiska personerna.l Till stöd för denna mening framhålles främst det allmänt erkända förhållandet, att dödsboet utgör en samfällighet för för— valtning av en förmögenhetsmassa, i vilken de olika tillgångarna icke äro föremål för förfogande från delägarnas sida. Vidare göres gällande, att döds— boets egendom häftar enhetligt för åtminstone de förbindelser under boutred- ningen, som äro förenliga med förvaltningens ändamål att likvidera den dödes ekonomiska förhållanden. Sistnämnda förhållande tillmätes dock icke avgörande betydelse; även om den under förvaltningen stiftade gälden, såsom allmänt antagits, vore dödsbodelägarnas enskilda förbindelser, syntes ändock delägarna i stor utsträckning samfällt framträda såsom handlande subjekt gentemot tredje man, i varje fall såvitt anginge avhändelser, och dödsboet borde, hur det än kunde förhålla sig med möjligheten att ikläda dödsboet ny gäld, anses belastat med ansvarigheten för den dödes förpliktelser.

Såsom i den allmänna inledningen utvecklas, har lagberedningen icke funnit Lagberffdnin- lämpligt föreslå någon genomgripande omläggning av den ordning, i vilken gens forslag. boutredningen skall bedrivas. Något officialförfarande' skall sålunda enligt förslaget icke komma till användning, även om vissa bestämmelser innebära, att från det allmännas sida lämnas betydligt mera bistånd än för närvarande är förhållandet.

Jämväl enligt förslaget skall boutredningen utgöra en angelägenhet, som i första hand ankommer på dem, vilka hava successionsrätt till kvarlåten— skapen. Då den testamentariska successionen numera anses likvärdig med den legala, är tiden inne att draga den fulla konsekvensen härav, såvitt angår dödsboförvaltningen och vad därmed sammanhänger. Den första och viktigaste åtgärden blir då att erkänna den universella testamentstagaren såsom förvaltningsberättigad dödsbodelägare vid sidan av arvinge. Visser— ligen har det i många fall, då tvist ej förelegat om testamentets giltighet, ansetts naturligt, att universaltestamentstagaren utövat förvaltningen på samma sätt som en arvinge, men någon i lag grundad rätt därtill har ej funnits. I viss män kan dock den senare tidens lagstiftning sägas hava föregripit den ståndpunkt, som intagits i föreliggande lagförslag. Enligt 9 kap. 14 % för- mynderskapslagen skola sålunda vid förmyndarens frånfälle vissa i nämnda kapitel givna bestämmelser om förmyndares redovisningsskyldighet äga mot-

1 Se Hjalmar Karlgren, Studier över privaträtteus juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet s. 284 f. och 98. 7—303628

svarande tillämpning å delägarna i den avlidnes bo, och bland dem, som skola träda i förmyndarens ställe, äro att räkna även universella testaments- tagare.1 I testamentslagens 3 kap. 9 %, som innehåller föreskrift om talan å fullgörande av testamentarisk ändamålsbestämmelse, upptages universell testa- mentstagare såsom taleberättigad vid sidan av arvinge, efterlevande make och * testamentsexekutor.

Dödsboförvaltningens anordnande är en grundläggande fråga inom det lag— ? stiftningsområde, som nu är föremål för behandling. Enär detta spörsmål praktiskt sett är det första, som möter vid utredningen av död mans bo, har det synts lämpligt att den nya lagen inledes med regler om den för- valtningsordning, som skall gälla, där annat icke föranledes av särskilda bestämmelser. I kapitlets första paragraf angives, åt vilka förvaltningen av den dödes egendom på grund av lag är anförtrodd. Samma paragraf reg- lerar också närmare de förutsättningar, under—vilka arvingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, den efterlevande maken iegen- skap av dödsbodelägare äga utöva förvaltningen, och där karakteriseras även den rättsgemenskap, som de förvaltningsbprättigade bilda vid fullgörande av dem åvilande uppgifter. De följande paragraferna upptaga ytterligare be— stämmelser rörande vissa med dödsboförvaltningen sammanhängande frågor, såsom stiftande av gäld och slutande av avtal för dödsboets räkning, tredje mans ställning vid rättshandlingar med dödsboet eller med dödsbodelägarna i denna deras egenskap samt rätt till förskott å bodelägares lott och under- håll av den dödes egendom. 12 % givas föreskrifter om vården av den dödes egendom från dödsfallet och intill den tidpunkt, då egendomen blivit omhändertagen av samtliga delägare och därmed underkastad de regler, som i kapitlet uppställts för delägarnas gemensamma förvaltning. Den legala ut- redningen genom dödsbodelägarnas försorg skall'enligt lagberedningens för— slag kunna ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutred- ningsman. Regler för denna förvaltningsform hava sammanförts till ett sär- skilt kapitel (2 kap.), som även innehåller stadganden angående förvaltning genom testamentsexekutor.

De bestämmelser, som meddelas i förevarande kapitel, hava endast på vissa punkter av jämförelsevis underordnad betydelse motsvarighet i äldre lag. I stort sett innefattar förslaget emellertid icke annat än fastställande av vad som anses vara gällande rätt.. Nyheter av större betydelse äro en- dast de stadganden, som avse universell testamentstagares rätt att deltaga i förvaltningen, samt reglerna om förskott å bodelägares lott i boet och om underhåll för efterlevande make, barn eller adoptivbarn. Eftersom det hit- tills känts såsom en brist, att i lag icke givits uttryck för principerna rörande dödsboförvaltningen i allmänhet, torde avhjälpandet av denna brist komma att uppfattas såsom en i och för sig beaktansvärd fördel.

1 Se N. J. A. 1924 II s. 474 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 64. Jfr ock N. J. A. 1928 s. 640.

15.

Till dem, som på grund av sin ställning till arvlåtaren äro berättigade att inträda i förvaltning av den dödes egendom, räknas enligt lagförslaget ar- vingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, den efterlevande maken. Dessa äga under de förutsättningar, som angivits i före- varande paragraf, i egenskap av dödsbodelägare övertaga förvaltningen av den dödes egendom och verkställa boutredningen, i den mån annan förvalt- ningsordning icke skall vinna tillämpning efter vad i 2 kap. är stadgat.

Arvinges del i förvaltningen är naturligen betingad av hans på den legala arvsrätten grundade rätt till del i kvarlåtenskapen. Om kretsen av den dödes arvingar samt de olika arvingarnas lotter är stadgat i lagen om arv. I 1 kap. behandlas arvsrätt på grund av skyldskap. Angående makes arvs- rätt givas bestämmelser i 2 kap., som även upptager föreskrifter om en legal sekundosuccession, nämligen andelsrätt för den först avlidna makens arvingar i boet efter den sist avlidna maken. Rätt till arv tillkommer vidare under närmare angivna villkor barn utom äktenskap enligt 3 kap. och adop- tivbarn enligt 4 kap. samma lag.

Finnes ej arvinge jämlikt 1—4 kap. arvslagen, tillfaller arvet allmänna arvsfonden efter vad i 5 kap. nämnda lag är stadgat. I samband med de regler, som i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden givits rörande förvaltningen av nämnda fond, hava jämväl upptagits bestämmelser om för- valtningen av den dödes egendom, då ej annan arvinge finnes än fonden. I sådant fall skall till rätten göras anmälan av den, som har boet i sin vård, och rätten har att, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, nämna utredningsman i boet. Beträffande dylik utredningsmans skyldigheter hava vidare upptagits närmare föreskrifter, vilka avse såväl den egentliga boutredningen som behandlingen av den arvfallna egendomen efter boutredningens avslutande .och intill dess att den i penningar förvandlade egendomen inlevereras till statskontoret. Vid avfattningen av dessa före- skrifter gjordes icke någon åtskillnad mellan själva dödsboförvaltningen och övriga förvaltningsuppgifter, som åligga boutredningsmannen. Det förelåg icke heller någon anledning att särskilja de olika uppgifterna. Ehuru utred- ningsmannen är att betrakta allenast såsom en representant för fonden, blir han, med tillämpning av gällande förvaltningsbestämmelser angående död mans bo, i själva verket ensamförvaltare av den dödes egendom. Det må dock anmärkas, att utredningsman, som avses i arvsfondslagen, ej bör förordnas, när fondens rätt till arv är utesluten genom testamente, som vunnit laga kraft eller mot vilket anledning till klander ej föreligger.1 Med tillkomsten av en ny lag, som i förvaltningshänseende jämställer arvingar och universella testamentstagare, blir situationen i viss mån en annan. Har

1 Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 450.

Dödsbodel-

ägarna.

Arvingar.

arvlåtaren genom testamente insatt lottägare i boet vid sidan av fonden, fin— nas tydligen förutsättningar för en samförvaltning, utövad av testamentstaga— ren och fondens representant, och först genom skifte blir den egendom be— stämd, som skall tillkomma fonden. Även om fonden är utesluten genom

testamente, förefinnes enligt förslaget anledning till gemensam förvaltning för : tiden intill dess att förordnandet vunnit laga kraft. I sistnämnda fall kom— mer dock samförvaltningen att avse allenast den tid, som förflyter till dess att frågan om testamentets bestånd blivit slutligen prövad. Det har varit under övervägande, huruvida åt den för fonden förordnade boutrednings- mannen ändock borde givasen exklusiv befogenhet att verkställa boutrednin- gen i alla de fall, då ej annan arvinge funnes än fonden. Eftersom en sådan ordning skulle komma i strid med lagförslagets principer angående dödsboförvaltningen, har det emellertid synts lagberedningen lämpligare att bi- behålla utredningsmannen såsom representant allenast för fonden och Vid— taga de jämkningar, som äro betingade av de föreslagna reglerna om bout— redning och arvskifte. Under arvinge såsom dödsbodelägare enligt före- varande paragraf inbegripes sålunda jämväl allmänna arvsfonden. För dess behörigen utsedda representant gälla icke blott de förvaltningsbestämmelser, som upptagits i det nu behandlade kapitlet, utan även övriga stadganden i den nya lagen, i den mån de överhuvud hava tillämpning å fonden i egenskap av arvinge. De föreskrifter i arvsfondslagen, som angå i lagen om boutred— ning och arvskifte reglerade förhållanden, böra alltså utgå, varefter först— nämnda lag kommer att innehålla allenast de stadganden, som avse fonden och utredningsmannens uppdrag. Till undvikande av förväxling med bout- redningsman, varom stadgas i 2 kap. av föreliggande lagförslag, har det varit nödvändigt att skapa en annan beteckning å den, som enligt arvsfondslagen skall företräda fonden. Till denna fråga och till de särskilda föreskrifter, som skola gälla förvaltningen av den arvsfonden tillfallna egendomen, åter- kommer beredningen vid det ändringsförslag till lagen om allmänna arvs— fonden, som beredningen samtidigt framlägger.

En arvsrätt av särskilt slag utgör den sekundosuccession, varom stadgas i 2 kap. arvslagen. När bröstarvingar saknas, tager efterlevande make hela kvarlåtenskapen i arv, men vid den efterlevandes död äga den först avlidnes arvingar av andra parentelen (fader, moder, syskon eller syskons avkom- lingar), om sådana då leva, taga viss kvotdel av efterlevande makens bo. ,Någon skillnad upprätthålles icke mellan den dödes kvarlåtenskap och den efterlevandes egendom, och den här tillämpade successionsordningen innebär, att den efterlevande utan föregående delning får till sitt förfogande en enhetlig förmögenhetsmassa, över vilken han har att råda såsom ägare. Sekundc— successorernas rätt avser sålunda endast andel av den egendom, som finnes .i behåll vid den sist avlidna makens död. Då sekundosuccessorerna icke taga arv förrän vid efterlevande makens död, hava de först vid nämnda tidpunkt grundade anspråk på att få deltaga i förvaltningen av den egendom, som

tillfallit dem. Arvsrätten ter sig i verkligheten såsom en andelsrätt i den efterlevande makens dödsbo, och det är därför naturligt, att de slutliga arv— tagarna räknas såsom delägare i sistnämnda bo. Ett i andra stycket av före— varande paragraf infört stadgande klarlägger den ställning, som sekundo- successorer enligt 2 kap. arvslagen intaga i förvaltningshänseende, och be- redningen återkommer härtill i det följande.

Universell testamentstagare är den, som erhållit kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller översko.tt dårå. Den universella testamentstagaren har av arvlåtaren tillerkänts en rätt, som till sitt innehåll nära överensstämmer med den legala arvingens. l 3 kap. 10 % andra stycket testamentslagen, där begreppet universell testamentstagare närmare bestämts, har därför till klarläggande av successionens natur angivits, att sådan testa- mentstagare är den, som av testator insatts i arvinges ställe.1 Såsom redan i inledningen till förevarande kapitel anförts, hänför sig den sakliga grunden för denna likställighet till successionens egenskap att medföra andelsrätti kvarlåtenskapen. Visserligen kvarstår alltjämt den olikheten, att arvsrätten följer omedelbart av lag, medan den universella testamentstagaren måste åbe- ropa arvlåtarens särskilda förordnande, men denna skillnad, som förut spelat en stor roll, har förlorat avgörande betydelse i och med att den testamenta- riska successionen anses likvärdig med den legala. Då befogenheten atti egenskap av dödsbodelägare deltaga i boutredningen nu tillerkännes univer- sella testamentstagare vid sidan av arvingar, innebär förslaget på denna punkt icke annat än ett av nutidens förhållanden betingat hänsynstagande till de intressen, som göra sig gällande i död mans bo.

Även i förhållande till den, som tillgodosetts genom singulärt testamen- tariskt förordnande, är för den universella testamentstagaren betecknande, att han fått en andelsrätt i kvarlåtenskapen och icke, såsom legatarien, alle- nast en särskild i testamentet bestämd förmån. Det är emellertid icke själva ordalydelsen i testamentet utan dess materiella innehåll, som avgör, huruvida det föreligger ett universellt förordnande eller enbart ett legat. Ett förordnande, som av ordalagen att döma är ett legat, kan i själva verket utgöra ett uni— versellt förordnande. Det kan synas betänkligt, att inträdet av de viktiga rätts- följder, som äro anknutna till egenskapen av dödsbodelägare, sålunda skall vara beroende av en prövning av förordnandets innebörd. I verkligheten kunna emellertid dessa betänkligheter icke tillmätas någon egentlig betydelse. Endast i rena undantagsfall skall det visa sig förenat med svårighet att fastställa, huru- vida ett visst förordnande bör betraktas såsom universellt eller legatariskt. Till bedömande av en sådan fråga kan på förhand icke givas annan ledning än att testamentstagaren skall anses såsom dödsbodelägare, när han med hänsyn till förhandenvarande omständigheter intager enahanda ställning till kVarlåtenskapen som en arvinge. Denna anvisning är för övrigt, såsom förut

1 Angående innebörden av termen universell testamentstagare se vidare lagberedningens förslag till lag om testamente s. 247 och 65 f.

Universella testaments- tagare.

nämnts, lämnad vid den begreppsbestämning, som i 3 kap. 10 å andra stycket testamentslagen är gjord med avseende å universell testamentstagare.1

I testamentet kan vara föreskrivet, att testamentstagarens rätt skall upp- höra vid viss framtida tidpunkt eller på grund av inträffande av visst villkor. Dylika tidsbestämmelser och villkor hindra icke testamentstagaren från att vara delägare i arvlåtarens dödsbo. Är däremot inträdet av .testamentstagarens rätt förknippat med tidsbestämmelse eller villkor, får i varje särskilt fall av- göras, huruvida testamentet är så att förstå, att testamentstagaren skall de]- taga i dödsboförvaltningén. Denna tolkning får ske med ledning av omstän- digheterna i det särskilda fallet, därvid innehållet och omfattningen av testa— mentstagarens rätt närmast komma i betraktande. Att den på testamentet grundade förmånen är genom tidsbestämmelse framflyttad kan i och för sig tillräckligt tydligt angiva, att testamentstagaren icke skall anses såsom dödsbo— delägare. Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att tidsbestämmelsen skäligen icke bör försätta testamentstagaren i en särställning. Detta gäller särskilt, när fråga är om en jämförelsevis obetydlig framflyttning av testa— mentets verkställighet. Men testamentstagaren kan även finnas förvaltnings- berättigad i sådana fall, då testamentsrätten skall inträda vid en framskjuten tidpunkt. Skall kvarlåtenskapen, till vilken A tillerkänts nyttjande- eller av- komsträtt, med äganderätt tillfalla B, äl den senare vid direkt tillämpning av den i förevarande paragraf givna huvudregeln berättigad att deltagai dödsboförvaltningen. Därest testamentet avfattats så, att B:s rätt skall inträda först efter A:s död, lärer denna skillnad icke i och för sig böra föranleda, att B frånkännes egenskap av förvaltningsberättigad delägare. En sådan ut— gång, som skulle kunna vara otillfredsställande ur praktiska synpunkter med hänsyn därtill, att A såsom legatarie är ställd utom dödslmförvaltningen, låter sig i allmänhet icke grunda på presumtion om arvlåtarens avsikter. Liknande betraktelsesätt är att anlägga, då det gäller att pröva verkningarna av suspen- siva' villkor. Åt den, som fått sin i testamentet givna förmån beroende av dylikt villkor, torde dock jämförelsevis sällan kunna inrymmas rätt att utöva dödsboförvaltning. Är det ovisst, huruvida testamentstagaren någonsin kommer i åtnjutande av rätt enligt testamentet, kan möjligheten att i framtiden erhålla egendom ur kvarlåtenskapen icke anses vara förenad med någon rätt att deltaga i boutredningen efter arvlåtaren. Har A exempelvis förordnat, att kvarlåtenskapen skall tillfalla hans hustru B med äganderätt, fastän under villkor att omgifte föranleder egendomens utgivande till en viss stiftelse, lärer stiftelsen icke vara att anse såsom delägare i dödsboet efter A. En annan sak är, att det vid omgifte kan erfordras ett med boutredning jämförligt förfarande i ändamål att avskilja den egendom, som skall tillkomma den slutliga mot— tagaren.2 Det kan förefalla besvärande, att icke alltid från förordnandets yttre gestaltning kan direkt slutas, huruvida testamentstagaren intager ställ-

1 Jfr ock lagberedningens förslag till lag om testamente s. 222, 247 och 65 f. 2 Jfr N. J. A. 1929 s. 395.

ning av dödsbodelägare eller icke. De fall, om vilka här är fråga, utgöra emellertid undantag och medföra nästan aldrig några svårigheter i praktiken redan på den grund, att arvlåtaren själv föranstaltat om dödsboförvaltningen genom att utse en testamentsexekutor. Vad angår den inverkan, som dessa tolkningsspörsmål hava på frågan om det personliga ansvaret för den dödes gäld, får beredningen hänvisa till 4 kap. 18 %, enligt vilket stadgande faran för ett obehörigt övervältrande av betalningsansvar å testamentstagaren måste anses vara väsentligen undanröjd.

När testamentstagarens rätt på grund av tidsbestämmelse eller villkor in— träder först efter arvlåtarens död, kan följden bliva, att det är ovisst, vem som i framtiden blir ägare till den av förordnandet omfattade egendomen. Denna omständighet utgör dock icke i och för sig hinder för tillämpning av regeln om universell testamentstagare såsom delägare i arvlåtarens dödsbo. Enligt 11 kap. 4 % 5. förmynderskapslagen kan god man vid behov förordnas att bevaka blivande ägares rätt, och gode mannen har då att utöva den rätt, som tillkommer testamentstagare i egenskap av dödsbodelägare.1

I detta sammanhang skall slutligen framhållas, att testamentstagaren i fall av framskjutet äganderättsförvärv kan vara att anse såsom delägare i en föregående successors dödsbo. Till denna fråga återkommer beredningen vid redogörelse för de undantag, varom föreskrift givits i andra stycket av före- varande paragraf.

Var den döde gift, måste i allmänhet bodelning företagas för uppdelning av makarnas giftorättsgods mellan den efterlevande maken och den dödes successorer. Redan det intresse, som efterlevande maken sålunda har i dödsboet, gör det naturligt, att maken räknas till delägare i boet.2 Härutinnan stadfästes i förslaget en princip, som förut erkänts i 12 kap. 3 % G. B. Ehuru bodelningen omfattar allenast giftorättsgodset, kommer efterlevande maken i egenskap av delägare att utöva förvaltning jämväl av den egendom, som må hava tillhört den döde enskilt. Innan delning företages av den dödes egendom, bör denna nämligen av praktiska skäl betraktas såsom en enhetlig förmögenhetsmassa, förvaltad av samtliga dödsbodelägare. Eljest skulle bo- utredningen inledas av en särskild förrättning med uppgift att särskilja egendom, vilken borde förvaltas allenast av arvingar och universella testa- mentstagare på den grund att den tillhört den döde enskilt. De olägenheter, som skulle kunna följa av att efterlevande maken deltager iförvaltningen av egendom, i vilken han icke har något rättsligt intresse, äro enligt förslaget undanröjda genom den i 2 kap. givna möjligheten att påkalla särskild döds- boförvaltning genom boutredningsman. Därest det skulle förhålla sig så, att efterlevande maken med tillämpning av nya giftermålsbalken för närvarande

* Anmärkas må ock, att blivande testamentstagare i särskilt fall kunna företrädas av dem, lågfoerggViss tidpunkt äro närmast att inträda såsom testamentstagare; se 3 kap. 2 % i detta

'" Angående efterlevande makes rätt och plikt med avseende å den dödes bojämför lagbered- ningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 360 f'.

Efterlevande make.

ej är berättigad att utöva dödsboförvaltning i avseende å den dödes enskilda egendom,1 är det sålunda enligt förslaget klart, att maken, i den mån han överhuvud skall räknas såsom dödsbodelägare, deltager i förvaltningen av all den egendom, som är föremål för arvingars och universella testamentstagares gemensamma förvaltning. I detta sammanhang är slutligen att märka, att till dödsboet hörer det mot efterlevande maken riktade anspråk, som den dödes successorer hava på utfående av hälften av makarnas behållna giftorättsgods.

!

Detta anspråk, som uppfylles vid bodelningen, rubbar dock icke den för— valtningsrätt, som enligt lag tillkommer efterlevande maken med avseende å det egna giftorättsgodset.2 Sedan bodelning ägt rum, äro de ekonomiska förhållanden, som betingats av äktenskapet, helt och hållet avvecklade, och det finnes icke längre någon grund för efterlevande makens befattning med dödsboet. Företages bodelning i tiden före arvskiftet, inträder sålunda i boutredningen en slutperiod, var- under maken icke äger taga del i dödsboförvaltningen. Iallmänhet sker emellertid bodelningen i omedelbart samband med skiftet, och den regel, som i andra stycket av förevarande paragraf begränsar efterlevande makes del— aktighet i dödsboet, har sålunda icke större praktisk betydelse, såvitt angår bodelning efter dödsfallet. Har bodelning ägt rum redan före arvlåtarens frånfälle, saknas överhuvud anledning för efterlevande maken att uppträda såsom delägare i dödsboet, och detsamma gäller, då giftorätt genom äkten— skapsförord är utesluten. Den regel, som nyss berörts, har alltså fått det innehåll, att efterlevande maken ej skall anses såsom dödsbodelägare, då bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Efter äktenskapsskillnad har frånskild make, därest bodelning vid andra makens död ännu ej ägt rum, naturligen rätt att deltaga i boutredningen på sätt om efterlevande make är stadgat. Vidare skall anmärkas, att ifrågavarande stadgande endast har av— seende å efterlevande make i denna hans egenskap. Maken kan såsom arvinge eller testamentstagare vara dödsbodelägare, ehuru förutsättningar saknas för delägareskap på grund av giftorätt. En erinran härom har för tydlighets skull upptagits i lagtexten. Sekundosuc- I fråga om arvlåtarens efterlevande make har anmärkts, att i andra stycket ;ååäordålggiäiz av förevarande paragraf stadgas undantag från huvudregeln om make såsom

i föregående delägare i arvlåtarens bo. I samband härmed gives även föreskrift om att

”"%s:???” arvingar och universella testamentstagare under vissa förhållanden icke äro

arvlåtarens. att räkna till delägare i arvlåtarens dödsbo utan i stället i boet efter annan, som själv intager ställning av arvinge eller testamentstagare.

Lagberedningen har i det föregående visat, att den sekundosuccessionsrätt efter den först avlidna maken, varom stadgas i 2 kap. lagen om arv, utgör

* Se vad ovan anförts i inledningen s. 94. ' Enligt 12 kap. 4 % G. B. är efterlevande maken berättigad att fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet, men maken är pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

r

en andelsrätt i den efterlevande makens dödsbo. Det är med hänsyn härtill mest ändamålsenligt att betrakta ifrågavarande successorer såsom delägare i sistnämnda dödsbo, oaktat de i verkligheten härleda sin rätt från den först avlidna maken. l överensstämmelse härmed har från huvudregeln i para- grafens första stycke meddelats undantag, enligt vilket den, som äger taga arv först efter det att annan arvinge avlidit, skall anses såsom delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. Förslaget innebär härutinnan en bekräftelse på den ståndpunkt, som intagits vid tillkomsten av nya arvslagen.l

Det kan genom testamente vara bestämt,, att arvlåtarens make i första hand skall njuta kvarlåtenskapen tillgodo samt att testators arvingar av andra parentelen efter makens död skola erhålla egendomen till fördelning enligt legal arvsordning. Den undantagsregel, varom nu är fråga, omfattar jämväl ett sådant fall; de slutliga mottagarna äro att anse såsom delägare i efter— levande makens bo. Förutsättning för regelns tillämplighet är emellertid, att maken är universalsuccessor, d. v. s. med en av sekundosuccessionen betingad äganderätt mottagit kvarlåtenskapen i dess helhet, kvotdel därav eller obe- stämt överskott. Endast då medför de slutliga mottagarnas succession en delning av efterlevande makens bo. Har efterlevande maken erhållit kvarlåtenskapen med nyttjande- eller avkomsträtt, föreligger legat till förmån för maken, och de legala arvingar, som bekommit egendomen med äganderätt vid arvfallet, äro att anse såsom delägare i boet efter arvlåtaren. Skall äganderätten enligt testamentet inträda först vid en senare tidpunkt, får med tillämpning av de principer, som avse verkningarna av tidsbestäm- melser eller villkor, avgöras, huruvida äganderätten är förenad med rätt att deltaga i förvaltningen av arvlåtarens bo? Det har förut framhållits, att möjlighet finnes att enligt 11 kap. 4 % 5. förmynderskapslagen förordna god man till bevakande av blivande ägares rätt.3

Efterlevande make är ej sällan insatt såsom testamentstagare med bröst- arvingar såsom slutliga mottagare. Även i dylikt fall inträda dessa såsom delägare i efterlevande makens dödsbo under förutsättning att maken intager ställning av universalsuccessor. Gör bröstarvinge sin laglottsrätt gällande, blir han emellertid med avseende å laglotten delägare iboet efter arvlåtaren. I detta sammanhang må ock anmärkas, att på förhållandet mellan maken såsom universell testamentstagare och de slutliga arvingarna tillämpas reglerna i 2 kap. arvslagen, icke blott då arvssituationen är den, som avses i nämnda kapitel, utan även när de slutliga mottagarna äro arvlåtarens bröstarvingar.4

Testamente kan vara gjort till annan än make med arvlåtarens legala

* Se 27kap. 5 % tredje stycket lagen om arv samt lagberedningens motiv til samma lag s. 196—19 .

' Jfr ovan 5. 102.

3 Det må påpekas, att enligt särskilt stadgande i 7 kap. 4 % andra stycket testamentslagen legala sekundosuccessorer kunna vid prövning av frågan om testamentes giltighet företrädas av dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator. 4 "' Se 4 kap. 1 % testamentslagen och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 259 f.

arvingar (bröstarvingar eller arvingar av andra parentelen) såsom slutliga mottagare vid testamentstagarens död. Den nu behandlade regeln omfattar även ett sådant fall, för den händelse första mottagaren är att anse såsom universell testamentstagare. Emellertid lärer det vara endast i undantagsfall, som testator avser att åt annan än make inrymma rätt att före arvingar åtnjuta egendom i egenskap av universell testamentstagare. Sekundosucces- sorerna bliva nämligen här i viss mån försatta i annan ställning än då efterlevande make är första mottagare. För den delning, som skall verkstäl- las vid testamentstagarens död, kunna icke, såsom då testamentstagaren är efterlevande make, tillämpas de regler, som givits i 2 kap. arvslagen, utan för den analogiska tillämpning, som kan komma i fråga, måste särskild utred- ning alltid förebringas angående värdet av den första successorns egendom vid testators död. Och därvid har man ej, såsom vid efterlevande makes död, ledning att hämta av någon bouppteckning.1 Är det testators avsikt, att den egendom, varav första mottagaren skall njuta förmån, upprätthålles såsom en särskild förmögenhetsmassa, har förordnandet legats natur, och om de slutliga mottagarnas rätt bestämts till visst belopp att utgå ur första mottagarens kvarlåtenskap, äro i allt fall de slutliga mottagarna hänvisade att intaga ställning av legatarier.

I det föregående har beredningen berört endast sådana fall, i vilka de slutliga mottagarna äro legala arvingar. En succession av den art, varom i detta sammanhang är fråga, kan dock även vara anordnad så, att den slut— liga mottagaren är testamentstagare, medan föregående successor åtnjuter egendomen i egenskap av testamentstagare eller såsom arvinge, vars legala rätt inskränkts genom sekundosuccessionsförordnandet. Om den första mot— tagaren är universalsuccessor, gäller också här, att de slutliga mottagarna äro att anse såsom delägare i den föregående testamentstagarens dödsbo men ej i arvlåtarens. Merendels har testamentet sådant innehåll, att första mot- tagaren är efterlevande make, som fått sin rätt bestämd genom testamentet eller genom en hänvisning till den legala arvsordningen. I dylikt fall äga reglerna i 2 kap. arvslagen motsvarande tillämpning, under det att förhållan- det mellan första mottagaren och de slutliga testamentstagarna eljest regleras genom testamentets föreskrifter eller vad därur tolkningsvis kan framgå. Har första successorns rätt legats karaktär, får med ledning av huvudregeln i första stycket avgöras, huruvida de slutliga mottagarna äro berättigade att i egenskap av universella testamentstagare uppträda såsom delägare i arv- låtarens bo.

För tillämpning av regeln i andra punkten av förevarande paragrafs andra stycke fordras, att den slutliga mottagarens rätt inträder vid föregående successors död. Här komma sålunda icke i betraktande de fall av sekundo-

* Angående dessa frågor och anledningen till att särskilda regler icke uppställts för annan än efterlevande make såsom primosuccessor se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 262—254.

succession, då den slutliga mottagarens rätt gjorts beroende av någon hän— delse i föregående successors livstid, exempelvis omgifte. Efter huvudregeln, som därvid alltjämt gäller, lärer det befinnas, att den, vars rätt gjorts bero- ende av villkor, icke är att betrakta såsom dödsbodelägare efter arvlåtaren. Emellertid kan den slutliga mottagaren, om hans rätt blir aktuell, vara berättigad att i analogi med reglerna om boutredning deltaga i förvaltningen av egendom, som skall tillkomma honom.1 Beträffande dessa spörsmål får beredningen hänvisa till vad som tidigare anförts med avseende å universella testamentstagare såsom dödsbodelägare.

Medan arvingen i lagens regler har en otvetydig grund för sina successions- Universell .. . ., .. .. . . testamentsta- rattshga ansprak, ar testamentstagarens ratt beroende av giltigheten av detgar6 ägcrdel_ testamentariska förordnande, som upprättats till hans förmån. Prövningentagaiförvalf- av testamentets giltighet kan emellertid taga en avsevärd tid i anspråk, ocli%;:'f,fiåg,älgg det är icke rimligt att betaga den, som grundar sitt anspråk på testamentet, ei vunnit laga möjligheten att före dess slutliga prövning deltaga i boutredningen. Särskilt kraft gäller detta, om boets förvaltning eljest skulle ligga i händerna på en ar- vinge, som uteslutes genom testamentet. I tredje stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att universell testamentstagare äger att deltaga i dödsboförvaltningen jämväl innan testamentet blivit ståndande. Att döds— boförvaltning även utövas av den testamentstagare, som i verkligheten icke får njuta lott i kvarlåtenskapen, kan i och för sig synas mindre lämpligt. Ett dylikt förhållande kunde visserligen i avsevärd mån undgås, därest testa— mentstagarens rätt att deltaga i förvaltningen förutsatte en omedelbar och till testamentstagarens förmån utfallande förhandsprövning av testamentets giltighet, men en sådan anordning kan icke anses motiverad enbart ur denna synpunkt.g Någon egentlig fara för arvingarna föreligger för övrigt icke, eftersom dessa, enligt vad i det följande skall närmare utvecklas, under den tid, som åtgår för prövning av testamentets giltighet, äro att behandla såsom dödsbodelägare även när arvsrätten är helt och hållet åsidosatt genom testamentet. Den rätt att deltaga i dödsboförvaltningen, som sålunda till- erkänts universell testamentstagare, har av lagtekniska skäl uttryckts så, att han skall anses såsom delägare under den tid, som här avses. Härav får dock icke dragas den slutsatsen, att testamentstagaren under ifrågavarande tid materiellt är delaktig i kvarlåtenskapen.

Testamentstagare har enligt 7 kap. 1 % testamentslagen att vid domstol bevaka förordnandet. Eljest förlorar han jämlikt 3 % samma kapitel sin rätt mot arvinge, som ej avstått från att klandra testamentet. Det kan vid så— dant förhållande spörjas, huruvida testamentstagare, innan förordnandet vun- nit laga kraft, må anses såsom dödsbodelägare under annan förutsättning än att testamentet uppvisats för bevakning. Icke ens detta krav har emellertid

1 Jfr N. J. A. 1929 s. 395. " Jfr vad beredningen under 2 kap. yttrat om testamentsexekutors rätt att inträda i för- valtningen utan hinder av att testamentet icke tagit åt sig laga kraft.

uppställts. Det är mången gång av stor vikt, att testamentstagaren omedel- bart efter arvlåtarens död kan taga befattning med dödsboet, och denna möjlighet skulle bliva testamentstagaren förmenad, därest verkställd bevakning gjordes till villkor. Å andra sidan kan icke enbait föregivande av testamen— tarisk rätt räcka såsom grund för rätten att vara dödsbodelägare. Den, som önskar att i egenskap av universell testamentstagare deltaga iboutredningen, måste vara beredd att. till stöd för sin rätt förete sådan handling, om vilken med fog kan användas beteckningen testamente. Emot bestridande torde muntligt testamente i allmänhet icke kunna åberopas för deltagande i för valtningen, med mindre förordnandet bestyrkts av vittnen. I detta sammanhang bör närmare utredas, huru det under ifrågavarande tid ställer sig med förvaltningsrätten, då testamentsexekutor blivit utsedd. Det ligger nära till hands att i sådant fall frånkänna testamentstagaren för- valtningsrätt, eftersom denna icke blivit honom tillerkänd i testamentet. Icke destomindre skall testamentstagaren under tid, då testamentet är på prövning beroende, anses såsom förvaltningsberättigad delägare. Denna ordning är föranledd av praktiska skäl. Det är nämligen att märka, att den utsedda exekutorn icke kan på testamentet grunda någon förvaltningsrätt, innan för- ordnandet vunnit laga kraft. Han har endast möjlighet att enligt 2 kap. 1 % påkalla förordnande av boutredningsman. Under sådana förhållanden är det naturligt, att förvaltningsrätt utövas av testamentstagaren på sätt som gäller om lottägare i allmänhet. Förvaltningen kunde eljest komma att ligga i hän- derna pä legalarvingar, som icke hava förutsättningar att tillfredsställande lösa den föreliggande uppgiften. Den förvaltningsrätt, som sålunda tillkommer testamentstagaren, står säkerligen också i överensstämmelse med arvlåtarens vilja och kan uppfattas såsom en sida av testamentstagarens rätt under den tid, då frågan om testamentets giltighet och därmed även den slutliga formen för boutredningen ännu är svävande. Emheredcrad Den arvinge, som genom testamente slutgiltigt uteslutits från andel i slagg??? kvarlåtenskapen, har tydligen icke någon rätt att deltaga i förvaltningen valtningen, in- av den dödes egendom. Därest arvingen ifrågasätter testamentets giltighet, Zgnvieiiåfä' bör det emellertid icke förmenas honom att utöva förvaltningsrätt under den ga kraft. tid, då denna fråga ännu icke är avgjord. Har arvingen fog för sitt testa- mentsklander, tillkommer honom nämligen en verklig andelsrätt, som blir bäst bevakad, om arvingen får deltaga i boutredningen redan från arvfallet. Den ställning, som den exherederade arvingen sålunda intager med avseende å dödsboförvaltningen, är angiven i tredje stycket av förevarande paragraf, där det stadgas, att arvinge skall anses såsom bodelägare under den tid, då testamentets giltighet är föremål för prövning. Arvinge eller Arvinge, som förverkat sin rätt efter vad_i 10 kap. arvslagen är stadgat, 553263?" kan ej göra gällande de rättigheter. som äro förbundna med arvet. Han har öwerkat sin sålunda ej rätt att deltaga 1 dödsboförvaltningen. Föreligger tvist, huruvida för- rätt verkandeskäl är för handen, bör emellertid den, som enligt arvsordningen

intager arvinges ställning, icke hindras att uppträda såsom dödsbodelägare till dess att frågan blivit slutligen prövad.1 Vad sålunda anförts om arvinge har även tillämpning å testamentstagare, som enligt 6 kap. lagen om testa- mente förverkat sin rätt. Några uttryckliga bestämmelser till klarläggande av förverkandereglernas återverkan på dödsboutredningen hava icke ansetts er— forderliga. Tillräcklig ledning torde för de sällsynta fall, då frågan blir aktuell, givas av de regler, som i förevarande paragraf uppställts rörande dödsboförvaltningen.

Till den egendom, som genom dödsfallet blir föremål för delägarnas ge- Dödsbo- mensamma förvaltning, är att räkna all den egendom, som ingått i den dödesförmzmmgm förmögenhet. Praktiskt taget komma här i betraktande samtliga rättigheter, Den dödes som tillkommit den döde. Undantag måste endast göras med avseende å så- egendom dana rättigheter, sem ej kunna uppbäras av annan än den döde personligen. Det förtjänar ock anmärkas, att försäkringsbelopp, som utfalla efter försäk— ringstagarens död, under vissa förhållanden ej ingå i dennes kvarlåtenskap (se 104 % lagen om försäkringsavtal). En uppräkning av vad som inbegripes under den dödes egendom kan icke äga rum utan risk för ofullständighet och skulle för övrigt icke vara till större nytta. Det är för lagens tillämpning tillräckligt att hålla fast vid den begränsning i omfattningen av den dödes egendom, som förut angivits. Dödsboförvaltningen avser den dödes egendom i det skick, vari den befinner sig vid arvlåtarens död. Vid dödsfallet inträda dödsbodelägarna omedelbart i utövningen av de rättigheter, som förut till- kommit den döde.2

Var den döde gift, utgöres den efterlämnade egendomen av hans giftorätts— gods och den egendom, som tillhört honom enskilt. I den dödes egendom ingår även det anspråk på andel av båda makarnas behållna giftorättsgods, som enligt giftermålsbalken finnes vid äktenskapets upplösning.

Av det föregående har framgått, att kretsen av dödsbodelägare kan skifta under boutredningens lopp. Även i fråga om den förmögenhetsmassa, som ligger under dödsboförvaltning, gäller, att förändringar kunna inträda. Från- sett sådana åtgärder, som innebära viss egendoms ersättande med annan, medför bodelning, där dylik förrättning företages i tiden före skifte mellan universella successorer, i allmänhet en genomgripande omgestaltning av förvalt- ningens föremål. Vidare undergår den i boet ingående egendomen minskning genom gäldsbetalning samt verkställande av legat och ändamålsbestämmelser.

Den dödes egendom betecknas ibland. såsom kvarlåtenskapen efter den döde. Emellertid användes sistnämnda begrepp vanligen i en trängre bety- delse, nämligen såsom" sammanfattning för den egendom, som efter verk- ställd bodelning, därest sådan är erforderlig, står till förfogande för succes—

1 Jfr Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 104. 2 Jfr N. J. A. 1914 s. 45. Se ock Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av (löd mans bo s. 92 f.

Förvalt— ningens uppgift.

Förvaltningen utövas av del- ägarna gemen samt.

sorerna. I denna mening återfinnes uttrycket kvarlåtenskapen flerstädes i den nya testamentslagen.

Dödsboförvaltningen har till uppgift att, under tillgodoseende av samtliga rättsägares1 intresse, förmedla kvarlåtenskapens överförande på dem, som utgöra den dödes successorer enligt lag eller testamentariskt förordnande. Genom denna uppgift får dödsboförvaltningen sin särskilda karaktär. Dödsbo- förvaltningen är sålunda en mer eller mindre tillfällig ekonomisk verksam- het, vilken av sig själv upphör, då kvarlåtenskapen slutgiltigt övergått till successorerna. Varje förvaltningsåtgärd röner vidare inverkan av den om- ständigheten, att verksamheten endast går ut på en avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden. Det är nämligen icke fråga om att fortsätta den dödes verksamhet utan om att, med bevarande såvitt möjligt av de ekono- miska värdena, skapa förutsättningar för egendomens användning under de förändrade former, som betingas av successionen.

En förvaltning av den art, varom här är fråga, kan tänkas anordnad på olika sätt. Enligt förevarande paragraf är den överlämnad åt efterlevande make och de successorer, som äga andelsrätt i kvarlåtenskapen. En sådan - lösning kan sägas innebära, att maken och vissa successorer, som i regel

hava en väsentlig del i kvarlåtenskapen, erhållit förtroende att, med tillvara— tagande av övriga successorers och andra rättsägares intressen, utöva för— valtningen av den dödes egendom under den avveckling, som måste äga rum. Denna förvaltning får, naturligen sin prägel av dödsboutredningens särskilda och begränsade ändamål men karakteriseras därjämte av att förvaltningen ut— övas av dödsbodelägarna gemensamt. Härutinnan innefattar förslaget stad- fästande av en princip, som för närvarande gäller.2 Visserligen hava i praxis förekommit åtskilliga exempel på att några av ett flertal delägare i ett dödsbo tillåtits föra talan för boet,8 men dessa fall torde icke vara att betrakta så- som ett principiellt uppgivande av huvudregeln om samfällt beslut i dödsbo- förvaltningen utan allenast innebära av omständigheterna betingade undantag i ändamål att undvika de ur praktisk synpunkt otillfredsställande resultat, som skolat följa av regelns konsekventa tillämpning Det må ock anmärkas, att på talan av en delägare i ett dödsbo betalningsskyldighet till boet ålagts annan bodelägare.

Enligt förslaget äro delägarna var för sig lika berättigade att deltaga i för- valtningen, men vars och ens rätt är begränsad av att förvaltningen är en för alla gemensam angelägenhet. Densamförvaltning, för vilken den dödes

1 Med rättsägare i boet avses i allmänhet icke innehavare av sakrätt i den döde tillhörig egendom. Dessa. bibehålla, oavsett boutredningen, samma rätt till den ifrågavarande egendomen som under arvlåtarens livstid. Jfr Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 100. ? Se N. J. A. 1902 s. 435, 1913 s. 632, 1926 s. 60. 5 Se N. J. A. 1930 s. 487 och där anmärkte. äldre rättsfall samt 8- J. A. XVI s. 524. Jfr ock N. J. A. 1880 s. 231, 1900 s. 535, 1923 s. 89 och 1926 s. 496 samt regeringsrättens årsbok 1918 s. 11. ' 4 Se Sv. J. T. 1932 Rf s. 17.

egendom blir föremål, innebär sålunda, att de särskilda förvaltningsåtgärderna förutsätta ett samfällt beslut av de olika dödsbodelägarna.1 Denna förutsätt- ning, som sammanhänger med förvaltningens karaktär av en avvecklingi gemensamt intresse, kan naturligen praktiskt sett vara förenad med olägen- heter. Visserligen lärer förvaltningens syfte och den samhörighetskänsla, som ofta redan på förhand förefinnes mellan delägarna, i allmänhet leda till ett fruktbringande och förtroendefullt samarbete, men det kan hända, att per— sonliga motsättningar eller bristande god vilja hos den enskilda delägaren föranleda allvarliga hinder för genomförande av nyttiga eller till och med nödiga åtgärder. En dödsboutredning i samförvaltningens form kan jämväl äventyras av omständigheter av annan art. Yttre förhållanden, såsom del- ägarnas stora antal och skilda vistelseorter eller dödsboets komplicerade be- skaffenhet, försvåra ibland i och för sig samförvaltningen, vilken på samma sätt som varje annan ekonomisk verksamhet bäst fyller sin uppgift, om den kan verka snabbt och smidigt. Då olägenheter av ett eller annat slag upp— komma, bringa dödsbodelägarna i allmänhet förvaltningsfrågan i bättre läge genom att uppdraga åt en eller flera utredningsmän att övertaga förvaltningen med behörighet att företräda dödsboet emot tredje man, men omständighe- terna kunna vara sådana, att enighet icke kan åvägabringas ens om en åt- gärd av denna art. I själva verket råkar härvid samförvaltningen i ett läge, då den bevisat sin egen oförmåga att lösa den föreliggande uppgiften och bör lämna rum för en annan ordning. Det har hittills känts såsom en be- svärande brist, att lagen icke möjliggjort samförvaltningens utbytande mot en annan förvaltningsform, och att avhjälpa denna brist har varit en av den nya lagstiftningens viktigaste uppgifter. Enligt de stadganden, som upptagits i 2 kap. av förslaget, kan samförvaltningen ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman, och enligt 1 % samma kapitel skall sådan boutredningsman förordnas, så snart det begäres av någon bodelägare. Redan en framställning om dylikt förordnande anses sålunda utgöra tillräck- ligt skäl att bringa samförvaltningen till upphörande. Med dessa bestämmelser undanröjas väsentligen de praktiska olägenheter, som kunna vara förknip— pade med dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, och någon anledning föreligger icke längre att medgiva undantag från fordran på samfällt beslut om de särskilda förvaltningsåtgärderna i andra fall än då fråga är om brådskande angelägenheter.? I övrigt får beredningen angående förutsätt- ningarna för ett boutredningsmannaförordnande och karaktären av den för- valtning, som är förknippad med dylikt förordnande, hänvisa till de i2 kap. meddelade bestämmelserna.

Beträffande de olika åtgärder, som innefattas i dödsbodelägarnas samför-

1 Beträffande omyndig gäller, att förmyndaren icke kan deltaga ivissa rättshandlingar utan överförmyndareus samtycke. Se härom lagen om förmynderskap 7 kap., som innehåller sär- skilda föreskrifter om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo. Jfr s. 110 och där anförda rättsfall.

valtning, äro detaljföreskrifter ej upptagna i förslaget. Sådana föreskrifter äro ej heller erforderliga i det system, som i lagförslaget tillämpas. Då varje särskild åtgärd förutsätter ett samfällt beslut från delägarnas sida, är lag- stiftning obehövlig, såvitt angår delägarna själva och deras inbördes förhål— lande. Vad åter beträffar övriga rättsägare i dödsboet, äro deras intressen väsentligen tillgodosedda genom möjlighet att under vissa omständigheter få i till stånd förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman efter , vad i 2 kap. 1 % är stadgat. Till skydd för legat och ändamålsbestämmelser har därjämte medgivits rätt att påkalla särskilda säkerhetsåtgärder under de förutsättningar, som angivits i 5 kap. 3 %. I förevarande paragraf är sålunda endast föreskrivet, att förvaltningen skall avse verkställande av boutredning, och varje särskild förvaltningsåtgärd är att bedöma ur synpunkten, huruvida nämnda syfte därigenom befordras. Förvaltningens karaktär av en avvecke lande verksamhet har emellertid ytterligare understrukits i 3 % i förevarande kapitel, där det stadgas, att för dödsbo företagen rättshandling, som ej er— fordras för den dödes begravning eller för boets uppteckning, vård eller för— valtning, ej är för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro. Till den närmare innebörden av denna regel återkommer lagberedningen vid 3 %.

Eftersom utredningen har till ändamål att färdigställa den dödes egendom till fördelning mellan dödsbodelägarna, måste förvaltningen gå ut på att få fram den nettobehållning, som står till förfogande för delning. Sedan ur den förmögenhetsmassa, som övertages av delägarna, urskilts vad som till äventyrs kan vara annans tillhörighet, blir uppgiften närmast att betala gäld, som åvilat arvlåtaren. För gäldsbetalningen, som naturligen icke endast be- rör successorerna utan även kan äga stor betydelse för borgenärerna och deras inbördes förhållande, äro särskilda föreskrifter givna i 4 kap. av för- slaget. Dessa föreskrifter avse dock allenast själva gäldshetalningen och dess verkningar, och i den mån den dödes egendom behöver förvandlas i pengar för att täcka gälden, föreligger en förvaltningsfråga, som är att lösa enligt den allmänna regeln i nu behandlade paragraf. Att här uppdraga några fasta riktlinjer låter sig svårligen göra och är ej heller behövligt. Det har, såsom förut anförts, i stort sett kunnat överlämnas åt delägarna, vilkas rätt närmast är i fråga, att bestämma om de särskilda förvaltningsåtgärderna. Emellertid kan det icke anses opåkallat att söka angiva de principer, efter vilka förvaltningen lämpligen bör bedrivas. En negativ handledning kani allt fall givas såtillvida, att utredningen i det längsta bör gå ut på bevarande av sådan egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att behålla oför— vandlad till den slutliga delningen. Består den dödes egendom exempelvis huvudsakligen av en fastighet, som lämpligen övergår på hans efterkommande, bör naturligen annan egendom i första hand tillgripas för gäldens betalning. Motsvarande förhållande inträder, då dödsboets ekonomi väsentligen vilar på en av den döde driven affärsrörelse, som anses böra upprätthållas i förut—

varande omfattning. Står valet mellan värdehandlingar av olika natur, lärer det ofta visa sig välbetänkt att avyttra sådan egendom, som mer än annan är beroende av de växlande konjunkturerna. De överväganden, vilka nu berörts, erbjuda, såsom förut påpekats, här icke större intresse med hän- ' syn till kravet på enighet från de huvudsakliga rättsägarnas sida. Vida större betydelse hava dessa förvaltningsfrågor med avseende å dödsbo- utredning, vilken är anförtrodd åt boutredningsman eller testamentsexekutor. Denne har då icke blott att iakttaga dödsboets rätt och bästa utan måste även beakta vad den enskilda bodelägarens intresse skäligen kan kräva under förberedelserna till skiftet.

Till sist må här blott anmärkas, att sådan egendom, som gjorts till föremål för speciellt testamentariskt förordnande, så långt det överhuvud är möjligt bör skonas vid infriande av den dödes förbindelser.1

Enligt reglerna om ansvar för den dödes gäld löper viss tid, inom vilken delägarna hava att besluta om egendomsavträde i gäldsbefriande syfte. Emellertid medföra vissa förfaranden under den för egendomsavträde be- stämda tiden, att delägarna iråka personligt ansvar. Bestämmelserna härom reglera visserligen en sida av dödsboförvaltningen men äro av systematiska skäl givna i 4 kap., som handlar om gälden och dess betalning.

Den egendom, som är i behåll efter det att gälden betalats, blir i regel underkastad en konserverande förvaltning i avbidan på verkställande av bo- delning och arvskifte. Vissa förändringar kunna dock vara påkallade dels av önskvärdheten att upprätthålla kvarlåtenskapens värde och dels av be— hovet att äga ett lämpligt utgångsläge för blivande lottläggning. Om dessa åtgärder gäller med ännu större fog vad förut sagts angående egendoms för- vandling i och för gäldsbetalning under samförvaltning. Eftersom varje sär- skild åtgärd förutsätter ett samfällt beslut, är det icke något behov av regle- rande föreskrifter, såvitt angår delägarnas inbördes förhållande. Därest del- ägare företrädes av förmyndare eller god man enligt 11 kap. förmynderskaps- lagen, har denne här liksom eljest att iakttaga vad i nämnda lag är stadgat med avseende å vården av delägarens rätt i det oskiftade boet.

Har arvlåtaren gjort förordnande om legat och ändamålsbestämmelser, an- kommer det på dödsbodelägarna att gå i författning om verkställigheten, så snart förutsättningar därför föreligga. Denna sida av dödsboets avveckling kan i fråga om de singulära successorerna sägas motsvara vad skiftet be— tyder för arvingar och universella testamentstagare. Liksom skiftet behand— lats i ett särskilt kapitel (6 kap.), hava reglerna om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser sammanförts till en särskild del av lagförslaget (5 kap.).

Var den döde gift, behåller, såsom förut framhållits, efterlevande maken förvaltningen av sitt giftorättsgods. Med hänsyn till blivande bodelning bör

1 Angående konkurrens mellan olika slag av förordnanden se testamentslagen 3 kap. 2 och 3 55 samt arvslagen 7 kap. 3 5 första stycket.

Dödsboets juridiska natur.

emellertid maken i denna sin förvaltning handla i samförstånd med övriga delägare i dödsboet. Detta samarbete har hittills ej varit närmare reglerat. och torde, ej heller kräva stöd av särskilda lagbestämmelser. På grund av de faktiska förhållandena är det utan vidare klart, att efterlevande maken å sin sida vidtager sådana åtgärder, som innebära nödig förberedelse till bo— delningen. I detta sammanhang må ock erinras om det stadgande, somi 12 kap. ö % G. E. givits till skydd för arvingarna med avseende å blivande * bodelning och som innefattar rätt att påkalla avskiljande av egendom under efterlevande makens-förvaltning. Denna rätt har enligt lagberedningens för- slag utsträckts att gälla till förmån för universella successorer i allmänhet.

Enligt förslaget utgör dödsboet, liksom enligt gällande rätt, en faktisk och rättslig enhet. I förhållande till tredje man föreligger en förmögenhetsmassa, som är underkastad särskild förvaltning i avvecklingssyfte. På grund av lag an- kommer denna förvaltning på dödsbodelägarna, men dessa hava lika litet härvid som under den särskilda dödsboförvaltning, vilken enligt 2 kap. utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor, någon omedelbar rätt till de olika tillgångarna utan endast en andelsrätt i den oskiftade kvar- låtenskapen. De tillgångar, som den döde efterlämnat, äro belastade med den dödes förbindelser, och när i dödsboförvaltningen påkallas åtgärder av olika slag, verka dessa närmast endast för den rättsgemenskap, som döds- boet utgör. Enligt beredningens mening handlas för dödsboets räkning icke blott vid betalning av den dödes gäld och försäljning av egendom, som tillhört den döde, utan överhuvud då i dödsboförvaltningen företages rättshandling, som 'är erforderlig för boutredningen. Eftersom dödsboet så— som sådant svarar för de förpliktelser, vilka den döde åsamkat sig, och kan på grund av dessa avträdas till konkurs, synas några bärande skäl icke kunna anföras mot att anse dödsboet belastat även med de förpliktelser, som tillkomma under boutredningen och avse avvecklingens genomförande. Såvitt dödsboet betraktas såsom en samfällighet i likvidation, möter det sålunda icke hinder att uppfatta dödsboet såsom subjekt för rättigheter och skyldig- heter. En fråga för sig är, i vilken omfattning dödsboet kan under utred- ningstiden förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Denna fråga bör enligt beredningens mening lösas med hänsyn tagen till det särskilda ända— mål, som dödsboförvaltningen har att fylla. Då denna förvaltning är anord— nad endast i avvecklingssyfte, finnes det icke anledning att till dödsboet så som sådant knyta andra rättshandlingar än sådana, som äro betingade av detta syfte. Ehuru förvaltningens karaktär är uttryckt redan i denna para— graf, har den begränsning, som förvaltningen sålunda bör vara underkastad, närmare angivits i 3 %, till vilket stadgande beredningen hänvisar.

Den historiskt givna uppfattningen, att successionen äger rum omedelbart vid dödsfallet, synes icke stå i motsättning till det betraktelsesätt, som ovan återgivits. Ehuru successionen räknas från arvfallet, sker förvärvet på sådant sätt, att egendomen är underkastad särskild förvaltning, under Vilken döds-

boets egendom utgör en självständig förmögenhetsmassa. Vad de'universella successorerna angår, har för övrigt redan förut ansetts, att de intill verkställd delning icke hava annat än en andelsrätt i kvarlåtenskapen. Att den under dödsboförvaltning liggande egendomsmassan undergår förändringar på grund av bodelning eller verkställande av testamentariska förordnanden kan icke heller hindra, att dödsboet anses såsom ett särskilt rättssubjekt. Genom sadana förändringar belyses emellertid rättsgemenskapens ändamål att verka för en avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden.

I fråga om den ri-ittsgemenskap, som betingas av dödsboförvaltningen, är att märka, att i lag hittills icke funnits närmare bestämmelser om sådan för- valtning och om förhållandet till tredje man. Det kan antagas, att dessa omständigheter i sin mån bidragit till obenägenheten att erkänna dödsboet såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter i förut angivna mening. I och med meddelande av föreskrifter, vilka såväl principiellt som praktiskt belysa dödsboförvaltningen, framstår emellertid klart, att dödsbobegreppet har det innehåll, för vilket i det föregående redogjorts.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att dödsboet utgör ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter men att den rättsliga gemenskapen får sin karaktär av förvaltningens ändamål att avveckla den dödes ekono— miska förhållanden. Det är ytterst en terminologisk fråga, huruvida dödsboet skall räknas såsom juridisk person. Menas därmed icke annat än en särskild förmögenhetsmassa, vilken genom behörigt förvaltningsorgan kan uppbära rättigheter och belastas med skyldigheter, kan dödsboet på goda grunder hänföras till de juridiska personerna. Lagberedningen vill för sin del använda en dylik terminologi men betonar vikten av att icke ur begreppet juridisk person dragas mera vittgående slutsatser än som stå i sakligt samband med den säregna rättsliga företeelse, vilken dödsboet utgör. Till denna fråga åter- kommer beredningen vid 3 % samt vid förslag till ändrad lydelse av 2 och +'- åå förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Samtidigt som delägarnas gemensamma förvaltning inåt innebär en befogen- Delägarna het att företaga de åtgärder, som äro erforderliga för genomförande av ut"dö£ä£å£1älieziot redningens syftemål, tillkommer det delägarna att utåt företräda den sär- tredje man. skilda förmögenhetsmassa, som betecknas såsom dödsboet. Genom dödsbo- delägarnas rättshandlingar med tredje man blir dödsboet berättigat och för- pliktat i förhållande till denne. Ät denna sats har uttryck givits i själva lagtexten, och härigenom har på en viktig punkt lagberedningens nyss an- givna uppfattning av dödsboets rättsliga natur blivit fastslagen.1

Den gemensamma förvaltningen innebär, såsom tidigare flera gånger fram- Samtliga del- hållits, att enighet mellan delägarna är förutsättning för verkställande av de 15331??ngng- särskilda förvaltningsåtgärderna. Från denna huvudregel är det dock avderligt'ifrdga praktiska skäl påkallat att göra visst undantag. I ett dödsbo kan det, lik—og; 252233?

1 Jfr även 2 kap. 12 å i förslaget.

Dödsboför- valtning ge- nom en enda

universal-

successor.

som i en annan ekonomisk verksamhet, vara nödvändigt att med skyndsam- het vidtaga anstalter, utan vilka egendomens värde icke kan upprätthållas. Det kan mången gång vara så, att underlåtenhet i sådant hänseende medför avsevärd skada. Behovet av hastigt ingripande kommer ibland i motsätt- ning till kravet på enigt beslut av samtliga delägare. Det måste då i deras eget intresse vara möjligt att vidtaga den erforderliga åtgärden, ehuru samt- liga delägares samtycke ej föreligger. Med hänsyn till sådana fall, som här åsyftas, har därför första stycket i förevarande paragraf avslutats med före- skrift om att åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga del- & ägares samtycke ej kan inhämtas. Stadgandet öppnar sålunda möjlighet för den av delägarna, som på grund av omständigheterna står närmast till att ordna en brådskande angelägenhet, att vidtaga nödiga åtgärder med bindande verkan för dödsboet. Det måste emellertid fasthållas, att detta undantag gäller endast i fråga om åtgärder, som ej utan men kunna uppskjutas. Dessa åtgärder kunna vara av såväl faktisk som rättslig art. Såsom typiska må nämnas arbeten, vilka med skyndsamhet måste göras, om viss egendom ej skall utsättas för stor värdeminskning, men även i den rent ekonomiska förvaltningen kan ett hastigt ingripande vara påkallat. Överhuvud får ej gränsen för de åtgärder, som omfattas av undantagsregeln, göras alltför snäv. Redan av hänsyn till tredje man, som träder i förbindelse med dödsboet och dess delägare, kan det krävas, att boet blir bundet, så snart det är fråga om en åtgärd, som för ett vanligt betraktelsesätt framstår såsom bråd- skande.1 Å andra sidan får regeln icke åberopas allenast på den grund att det är förenat med besvär och omgång att inhämta delägarnas mening. Och även där tidsspillan kan innebära risker, bör om möjligt ett samfällt beslut föregå sådan åtgärd, som medför ökad ekonomisk belastning av mera avse- värd omfattning i förhållande till värdet av dödsboets egendom. Det skall vidare understrykas, att i detta sammanhang endast är fråga om att undan- tagsvis avstå från kravet på enighet på den grund att samtycke från en eller annan delägare ej hinner inhämtas. Följaktligen kan ej ensiett brådskande ärende någon åtgärd genomdrivas mot bestridande av delägare, som anmält sig till deltagande i beslutet.

Det har ej i lagtexten uttryckligen angivits, att åtgärd, som avses i sist be- handlade undantagsregel, skall företagas av dödsbodelägare. Från huvudregeln kan emellertid motsättningsvis slutas, att det är fråga om en modifikation i kravet på enighet mellan samförvaltande delägare. Det kan naturligtvis tän- kas, att någon utomstående i mycket brådskande fall vidtager åtgärd av här avsedd beskaffenhet. Åtgärden kan då bliva bindande för dödsboet med till- lämpning av de regler, som i allmänhet antagas gälla för negotiorum gestio-

I regel efterlämnar den döde flera dödsbodelägare, och de i förevarande paragraf givna reglerna hava avseende å den samförvaltning, för vilken den

1 Angående förhållandet till tredje man jämför reglerna i 3 och 4 %% detta kapitel.

dödes egendom då blir föremål. Det kan dock förhålla sig så., att i döds- boet fmnes en enda universalsuccessor, antingen arvinge eller universell testamentstagare. Att denne i sådant fall inträder i förvaltningen av den dödes egendom är uppenbart, och något särskilt stadgande härom har icke ansetts behövligt. För denna form av dödsboförvaltning hava speciella före- skrifter ej heller meddelats. Såsom förut påpekats, har det i första rummet gällt att närmare bestämma förhållandet mellan de olika delägarna i ett dödsbo, och ur denna synpunkt erfordras tydligen icke någon regleringi förevarande fall. Frånsett dödsbodelägarnas inbördes förhållande, hava de i förevarande kapitel meddelade reglerna emellertid betydelse för övriga rätts- ägare i boet. Denna sida av boets avveckling måste beaktas, oavsett huru- vida kvarlåtenskapen skall tillfalla en arvinge eller testamentstagare eller gå till fördelning mellan flera delägare. När fråga är om dödsboutredning genom en enda universalsuccessor, böra sålunda här givna stadganden tillämpas, i den mån de överhuvud kunna hava avseende å ensamförvaltare.

Vid samförvaltning mellan flera universella successorer utmynnar utred- ningen regelmässigt i ett skifte, ibland föregånget av bodelning. Genom en- bart bodelning avslutas den form av gemensam förvaltning, som utövas av efterlevande make i förening med en enda universalsuccessor. Då dödsboets egendom övertages till ensamförvaltning av en universalsuccessor, kommer sålunda förvaltningens säregna karaktär väsentligen till synes därigenom, att någon delningsförrättning icke är erforderlig. Iövrigt ter sig utredningen i stort sett på samma sätt som vid samförvaltning. Den dödes gäld skall betalas med iakttagande av de i 4 kap. givna reglerna. Legat och ända- målsbestämmelser, om vilka arvlåtaren kan hava förordnat, böra ock verk- ställas i den ordning, som i 5 kap. stadgas. Utredningen kan jämväl komma att fullföljas efter de särskilda föreskrifter, som i 2 kap. givits rörande för- valtning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. .

Sker skifte mellan flera delägare, får dödsboförvaltningen därmed sini särskild förrättning tydligt angivna avslutning. Utredningen erhåller icke någon motsvarande slutpunkt, därest kvarlåtenskapen icke behöver undergå skifte. Vederbörande successor inträder utan särskild åtgärd i full rätt till arvlåtarens egendom, ehuru eventuellt med den inskränkningen, att bodel- ning därförut måste äga rum i förhållande till efterlevande make. Den om- ständigheten, att skifte ej förekommer, synes emellertid icke föranleda en annan principiell uppfattning av dödsboförvaltningen och dödsboets rättsliga ställning än den vanliga, även om frånvaron av den gemenskap, som har sin grund i tillvaron av flera dödsbodelägare, medför vissa modifikationer. Den dödes egendom utgör, så länge gälden ej betalats och singulära testa- mentariska förordnanden ej verkställts, en särskild förmögenhetsmassa, som för alla rättsägares räkning omhänderhaves av den förvaltningsberättigade.1

1 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt II s. 660 not. 1.

I samma ögonblick som själva avvecklingen är genomförd, är läget jämför- ligt med det, som eljest inträder genom skifte mellan flera delägare.1 En sak för sig är, att det praktiskt sett kan vara svårt att särskilja" dödsboets egendom från den egendom, som eljest tillhör den ensamförvaltande del- ägaren, och denna svårighet kan onekligen vara av betydelse i sådant. fall, då dödsboets egendom väl täcker den dödes förbindelser men successorn är insolvent. Vid all förvaltning för annans räkning är det angeläget, att egen- domen icke sammanblandas med vad förvaltaren eller utomstående tredje man tillhörer. Denna princip har i fråga om sådan dödsboförvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor, fastslagits i 2 kap. 14 % första punkten. För boutredningsman eller testamentsexekutor kan ett åsidosät- tande av nämnda föreskrift betyda, att han ådrager sig icke blott skade— ståndsskyldighet utan även ansvar för förskingring. Något motsvarande stad- gande har icke "föreslagits beträffande förvaltning genom dödsbodelägare enligt förevarande kapitel. Kravet på enighet om de särskilda förvalt— ningsåtgärderna under dödsbodelägarnas samförvaltning medför, att ett för- bud mot egendomssammanblandning skulle bliva utan större betydelse be- träffande delägarnas inbördes förhållande. Vad åter angår övriga rättsägare i dödsboet, skulle ett sådant förbud i sak ej skänka större skydd än som bere- des genom bestämmelserna om gäldens betalning och verkställande av testamen- tariska förordnanden. För övrigt skulle ett strängt upprätthållande av åtskillnad mellan dödsboets egendom och delägarens förmögenhet stöta [på vissa prak- tiska olägenheter. En regel i ämnet kunde tydligen icke göra undantag för de dödsbon, där annans rätt överhuvud icke vore i fara, och det måste för solvent delägare i solvent dödsbo kännas besvärande att nödgas konse- kvent genomföra en skillnad mellan de olika egendomsmassorna. Detta torde särskilt gälla i sådana fall, då kvarlåtenskapen tillfallit en enda suc- cessor. Frånvaron av en regel av ifrågavarande innehåll får emellertid icke tydas såsom ett uppgivande av varje fordran på lämplig förvaring av döds— boets egendom. Till god ordning hör städse sådan förvaring, att egendomen kan skiljas från vad annan tillhörer, när det kräves av hänsyn till annans rätt. ldetta sammanhang skall ock anmärkas, att dödsboets borgenärer enligt 2 kap. 1 % kunna påkalla särskild dödsboförvaltning på den grund att deras rätt äventyras genom svårigheterna att särskilja dödsboets egen- dom från den successionsberättigades egen förmögenhet. Anledning att ur denna synpunkt begära boutredningsmannaförordnande lärer ej minst yppas i sådana fall, då kvarlåtenskapen övergår på en enda arvinge eller testa- mentstagare.

När hela kvarlåtenskapen enligt 5 kap." lagen om arv tillfaller allmänna arvsfonden, föreligger ett specialfall av den boutredningsform, som senast

0

berörts. Med avseende a sådant arvfall må erinras, att fonden under bout-

1 Jfr dock 2 % lagfartsförordningen, där med avseende tå. lagfartsskyldighetens inträde bo- uppteckningens avslutande är jämställt med arvskiftet.

redningen företrädes av särskilt utsedd representant samt att närmare be- stämmelser om vad denne har att iakttaga äro meddelade i lagen om all— männa arvsfonden, i vilken lag vissa jämkningar blivit föreslagna.

Förut. har framhållits, att den dödes tillgångar först genom arvskiftet, där "Verkan av .. .. .. . .. . . . .. . .. orerldfelse av sadan förrättning ar erforderhg, slutligt anknytas till- de sarskilda delägarna andel ,- oskif- såsom individuellt berättigade rättssubjekt. Så länge tillgångarna icke varit fa? dödsbo- föremål för skifte, är det till en början tydligt, att ingen delägare är ensam ägare till något särskilt i dödsboet ingående förmögenhetsobjekt. Det är icke heller så, att varje delägare skulle till en ideell andel, motsvarande hans lott i boet, jämte övriga delägare vara subjekt för varje särskild i boet ingående förmö— genhetsrättighet. Detta sammanhänger därmed, att det blivande arvskiftet kan ske och i allmänhet sker på det sätt, att vissa tillgångar odelade tillskiftas en enda delägare. Med den anförda utgångspunkten är det uppen— bart, att en delägare icke kan med sakrättslig verkan överlåta vad på honom - belöper eller kommer att belöpa av någon viss boets tillgång, t. ex. en fas- tighet, och att följaktligen icke heller en sådan andel i viss tillgång kan göras till föremål för utmätning.1

Det nu anförda innebär icke, att det förmögenhetsvärde, som representeras av en andel i kvarlåtenskapen, skulle under den iåtskilliga fall ganska långa tid, som kan förflyta mellan dödsfallet och boutredningens avslutning genom arvskifte, vara undandraget den ekonomiska omsättningen. Detta skulle tyd- ligen ofta strida emot såväl en arvinges som hans borgenärers intresse. Det är emellertid endast andelen i den till dödsboet hörande odelade förmögen- hetsmassan, som kan vara föremål för rättsliga dispositioner. Varje deläga- res andel kan sålunda av honom överlåtas,2 helt och hållet eller till en viss kvotdel; härför erfordras icke samtycke eller annan medverkan av övriga dödsbodelägare. Då ifrågavarande andel (>>rätt till arv») sålunda är över- låtbar, kan den jämväl utmätas för delägarens gäld och genom exekutiv försäljning övergå till ny ägare. Det är visserligen tydligt, att med den ovisshet, som ej sällan råder om det verkliga värdet av en arvs- eller testa- mentslott, utmätning därav ofta skall medföra oskälig förlust för arvingen. På detta förhållande, som på senare tid påkallat ej ringa uppmärksamhet, och på möjligheterna för dess avhjälpande genom förbättringar av exekutions- förfarandet, har lagberedningen ej att i förevarande sammanhang närmare ingå.

Ej heller har beredningen funnit nödigt att föreslå särskilda lagbestämmel- ser angående de verkningar i privaträttsligt hänseende, som skola tilläggas de på det hela tagetganska sällsynt förekommande, frivilliga eller exekutiva, överlåtelserna av andelar i oskiftade dödsbon. Hithörande spörsmål torde hädanefter såsom hittills utan större olägenhet kunna överlämnas till lösning

1 Se N. J. A. 1909 s. 306. 2 Jfr N. J. A. 1914 s. 73 samt Trygger, Kommentar till utsökningslagen, 2 uppl., s. 194, Björling, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, 2 uppl., II sf 74. Angående finslkoritttsuppfattning se ock Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 0 .

Verkan av delägares död.

Egendomens vård tills den omhänder— tages av samt— liga delägare.

enligt allmänna rättsgrundsatser med beaktande av de särskilda rättshand- lingarnas innebörd. Då en andel blivit i sin helhet överlåten, innebär detta, såvitt angår det inre förhållandet mellan dödsbodelägarna, att den, som ur— sprungligen var berättigad till andelen, upphört att vara delägare, och för- värvaren i stället inträtt såsom sådan. Detta gäller både delägarskapets in- nehåll och dess mera formella sida, (1. v. s. förvaltningsbefogenheten. För- = värvaren äger sålunda att göra gällande skiftesvitsord och deltaga iarvskifte samt utbekomma vad därvid belöper å den av honom förvärvade lotten. Han äger även göra ansökan om förordnande av boutredningsman och utöva de befogenheter,'som i övrigt med avseende å boutredningsmannaförvaltning äro i 2 kap. stadgade för delägare. Det må anmärkas, att de olägenheter, som för övriga delägare obestridligen kunna föranledas av att en helt utom- stående person sålunda erhåller rätt att såsom bodelägare i överlåtarens ställe taga del i boets förvaltning, enligt förslaget bliva väsentligt mindre betydelsefulla därigenom, att även de övriga delägarna kunna åvägabringa förvaltning genom boutredningsman.

Beträffande yttre rättsförhållanden inträder likaledes i princip förvärvaren i överlåtarens ställe, men här bliva undantag att iakttaga, vilka grundas på hänsyn till det allmänna eller till tredje mans intresse. Mot förvärvarens förvaltningsbefogenhet svarar en behörighet att deltaga i boets företrädande utåt, och det är också tydligt, att den i 4 % första stycket givna regeln till skydd för tredje man i god tro äger tillämpning även efter en överlåtelse av andel. Annorlunda ställer det sig emellertid med de skyldigheter, somi skilda hänseenden åligga delägare, och till dessa frågor återkommer lagbe- redningen i annat sammanhang.

Av icke mindre praktisk betydelse än överlåtelse genom frivillig eller exekutiv försäljning är en andels övergång genom delägarens död till dem, som äro _delägare i dödsboet efter honom. I det inre förhållandet gäller även i detta fall vad ovan blivit för förstnämnda fall angivet. Det är härvid att märka, att delägarna i den avlidna delägarens dödsbo endast gemensamt äga deltaga i förvaltningen av hans arvlåtares dödsbo; om delägarens dödsbo förvaltas av boutredningsman, tillkommer det denne "att jämte övriga del- ägare i arvlåtarens bo deltaga i förvaltningen av sistnämnda bo.

2 &.

Med denna paragraf avses att reglera vården av den dödes egendom, tills denna kommer under förvaltning av samtliga dödsbodelägare på sätti 1 % är stadgat. Då det här är fråga om åtgärder, som i tiden föregå bodelägarnas samförvaltning, skulle ett strängt fasthållande vid tidsföljden kräva, att lagen inleddes med ifrågavarande stadganden, måhända i form av ett särskilt kapitel om förberedande åtgärder i boutredningen. Emellertid har hela spörs— målet icke den vikt och omfattning, att en sådan redigering kan anses på- kallad. Enligt beredningens mening är det fastmera ur praktiska synpunkter

lämpligt, att erforderliga lagbestämmelser givas i förevarande kapitel i omedel- bar anslutning till de för dödsboförvaltningen grundläggande regler, som återfinnas i 1 %.

Enligt förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans Gällande rätt. bo, utfärdad såsom tillägg till vad lagen stadgar angående bouppteckning,1 skall den omedelbara vårdnaden om boet ligga å efterlevande make eller närmaste arvinge. Är make eller arvinge ej i tillfälle att omhändertaga boet och finnes ej annan, som av arvlåtaren förordnats till syssloman i boet, skall detta förhållande genast hos rätten anmälas av husfolk eller av husvärd, som har att taga vård om boet tills rätten meddelat beslut i ärendet. Yppas behov av dylikt beslut under tid, då rättegångssammanträde ej infaller å landet, äger domaren meddela interimistiskt förordnande.

Förordningen innehöll därjämte (2 &) bestämmelser om god man för döds- bodelägare å okänd eller fjärran ort och kompletterade härutinnan de knapp- händiga regler, som funnos i 12 kap. 1 5 och 15 kap. 5 % Ä. B. I denna del har förordningen emellertid ersatts av andra föreskrifter, vilka för när- varande i ett vidsträcktare sammanhang förekomma i 11 kap. 4 % lagen om förmynderskap.2 De bestämmelser, som avse tillvaratagande av den enskilda delägarens rätt, äro väsentligen av annan natur än de, som hava till ändamål att åvägabringa en tillfredsställande vård av egendomen vidarvlåtarens död, och det är därför naturligt, att förstnämnda regler utbrutits ur 1861 års för- ordning och undergått de förändringar, som betingats av förmynderskaps— rättens utveckling.

Det är enligt 1861 års förordning på efterlevande make och arvingar, som dödsboets vård i första hand ankommer. Att vid dödsfall omhändertaga dödsboets egendom är såväl en rättighet som en plikt iförhållande till andra rättsägare i boet. För efterlevande maken består rätt och plikt att vårda boet även i sådant fall, då giftorätt varit utesluten.s F örutsättning för skyl-

1 Förordningen tillkom såsom ett särskilt led i den lagstiftning, som berodde av då- varande revision av de konkursrättsliga reglerna. Förslag till ifrågavarande stadganden fram— lades av 1859 års kommitté för omarbetning av konkurslagen och därmed sammanhängande författningar men är hämtat från äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk. Sistnämnda förslag har i sin tur motsvarighet i lagkommitténs förut avgivna förslag i samma ämne. ? Beträffande god man, som i anledning av timat dödsfall av domstol förordnats att vårda frånvarandes rätt i dödsbo eller förvalta hans lott i boet, förklarades dels genom lagen den 16 maj 1890, att 1884 års lag om tillsyn å. förmyndares förvaltning skulle vara. tillämplig, dels ock genom lagen den 29 maj 1896, att gode mannen skulle i allt, som med detta upp- drag hade samband, den frånvarande med laga verkan företräda. I lagen om god man för bortovarande den 11 juni 1920 upptogs det huvudsakliga innehållet av då gällande bestämmel- ser rörande god man för frånvarande delägare i dödsbo, varjämte bestämmelserna utvidgades att omfatta alla fall, då det tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas. Härigenom blev föreskriften i 2 % av 1861 års förordning överflödig. Stadgandena i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande införlivades därefter med lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap under 11 kap. 4 5, som sedermera varit föremål för jämkning i sam- band med utfärdandet av de nya lagarna om arv (den 8 juni 1928) och om testamente (den 25 april 1930). __ 3 Se angående tolkningen av 1861 års förordning Nordling, Arvdabalken s.100 f. och Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 100 f. samt Winroth, Svensk Civilrätt II s. 643 f.

digheten att omhändertaga egendomen är emellertid, att efterlevande maken eller arvingen sammanbott med den döde eller eljest är i stånd att vårda egendomen. När det gäller att bedöma, huruvida efterlevande maken eller arvingen får anses befriad från ifrågavarande skyldighet, mäste förhållandet till den döde komma i betraktande. Efterlevande make har sålunda svårare att finna försvar för sin underlåtenhet än arvinge, och på bröstarvinge kunna ställas större krav än på en sidoarvinge. Äro flera oförhindrade att vårda egendomen, hava de att gemensamt taga boet om hand. Efterlevande maken utesluter sålunda "icke arvinge. Ligger dödsboets egendom under vård av make eller arvinge, bör den i förordningen stadgade skyldigheten å andra sidan icke utkrävas av annan. Förordningens syftemål är nämligen uppnått, så snart en tillfredsställande vård blivit anordnad. Arvinge, som genom testamente uteslutits från rätt till arv, är icke pliktig att omhändertaga döds- boet, men det kan icke förmenas honom att deltaga i egendomens vård, till dess att frågan om testamentets giltighet blivit rättskraftigt avgjord.

Vidare nämnes såsom egendomens vårdare den, som av den döde insatts till syssloman i boet. Angående innebörden av förordningen i denna del råda något skiftande meningar. Nordling anser, att här åsyftas den, som av den döde förordnats att omhänderhava dödsboförvaltningen, och enligt Nordling kan dylikt förordnande meddelas även i annan ordning än genom testamente. Nordling tillägger dock, att förmyndareförvaltning, som varit anordnad med avseende å arvlåtarens egendom, icke omedelbart upphör genom dödsfallet utan att förmyndaren är att betrakta såsom laglig vårdare. Winroth uttalar, att med syssloman närmast avsetts testamentsexekutor men att den, som i den avlidnes livstid förvaltat hans egendom, tydligen bör fort— sätta därmed till dess att andra anstalter vidtagits för ändamålet.1 Ehuru syssloman nämnes i andra rummet, lärer han vara berättigad att före arvingarna omhänderhava egendomen. Finnes efterlevande make, bör emeller- tid vården utövas gemensamt med denne. Ifråga om testamentsexekutor är det tvivelaktigt, huruvida rätt att omhändertaga den dödes egendom före— ligger under annan förutsättning än att testamentet vunnit laga kraft eller av vederbörande rättsägare erkännes kunna grunda förvaltningsbefogenhet. Nord— ling antager dock, att exekutorn har rätt att övertaga egendomen mot borgen enligt 18 kap. 3 % Ä. B.

Därest den dödes egendom icke omhändertages av efterlevande make, arvinge eller syssloman, åligger det husfolk eller husvärd att taga hand om boet samt göra anmälan hos rätten, vilken förordnar god man att vårda egendomen. Oaktat rätten förutsättes handla på särskild anmälan, föreligger det icke något hinder för ett ingripande ex officio.

Ehuru 1861 års förordning närmast har till uppgift att tillgodose det omedelbara behov av egendomsvård, som yppas ianledning av inträffat döds-

! Jfr i denna fråga ock lagutskottets utlåtande nr 16 vid 1915 års riksdag.

fall,l hava där givna stadganden till följd av bristen på grundläggande före— skrifter om dödsboförvaltningen i allmänhet fått betydelse även för boutred- ningen i det hela. Det är jämväl att märka, att förordningens innehåll hämtats från lagförslag, vilka avsågo att utgöra en allmän reglering av boutredningen. För de principer, som inom doktrinen utvecklats med avseende å boutred— ningen, har huvudsakligt stöd hämtats ur ifrågavarande förordning iförening med de bestämmelser, som i urarvaförordningen hava betydelse för dödsbo- förvaltningen.2

I praktiken lärer det ej ofta bliva anledning att fråga efter den legala ordningen för vården av den dödes egendom intill den tidpunkt, då dödsboet

Beredningens yttrande.

blir föremål för delägarnas samförvaltning eller sådan särskild förvaltning, »

som i 2 kap. avses. I regel kan någon av de vanliga förvaltningsformerna träda i tillämpning omedelbart efter dödsfallet, och då detta ej är händelsen, blir uppskovet vanligen så kort, att de faktiska förhållandena lösa frågan om boets vård. Det fattas nämligen såsom en naturlig sak, att den, som stått den döde närmast, tillsvidare omhändertager egendomen. Först om vården drager ut över en mera avsevärd tid, uppkommer verkligt behov av en särskild ordning för ifrågavarande angelägenhet, och för sådant fall hava lagregler i ämnet obestridligen en uppgift att fylla. Spörsmålet om den förberedande dödsboförvaltningen har sålunda statistiskt sett icke större be- tydelse, men det sätt, på vilket förvaltningen ordnas, kan vara av stor vikt för rättsägarna i det dödsbo, där frågan blir aktuell.

De regler, som i ämnet givits i 1861 års förordning, hava varit orubbade alltsedan förordningens tillkomst, och lagstiftaren har där funnit en lösning, som i stort sett alltjämt är ändamålsenlig. Till den. del förordhingen stadgar skyldighet för arvlåtaren närstående personer att taga vård om egendomen, kan det tydligen icke ifrågakomma att införa avvikande bestämmelser, och ej heller beträffande den subsidiära förvaltningsform, som måste tillhanda— hållas, synes det vara anledning att stadga annan ordning än den, som under lång tid tillämpats utan att bliva föremål för anmärkningar. Vid sådant för- hållande kan lagstiftarens uppgift nu i huvudsak inskränkas till att införliva gällande regler med nya lagen. Beredningen har dock föreslagit några av praktiska hänsyn betingade tillägg och förtydliganden, för vilka redogörelse i det följande skall lämnas.

Det skall understrykas, att de i förevarande paragraf givna reglerna icke avse annat än vården av dödsboets egendom, till dess att boutredning kan påbör— jas genom delägarnas gemensamma förvaltning eller ivannan ordning. Till den del, som 1861 års förordning har betydelse för själva boutredningen, erhåller förordningen motsvarighet i andra stadganden i förslaget.

Såsom förut nämnts, äro dödsbodelägarna i allmänhet beredda att själva eller genom ombud övertaga förvaltningen av den dödes egendom så snart

* Jfr Richerts yttrande till äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk, prot. s. 45. 2 Jfr särskilt Winroth, Svensk Civilrätt 11 s. 647 och 665.

Första stycket. Vården an- kommer i för- sta hand på ' delägare.

efter dödsfallet, att det överhuvud ej blir fråga om någon förberedande vård. Emellertid kan delägare vara bosatt å. så avlägsen ort, att samtliga delägare ej hinna bliva insatta i förvaltningen, då boutredningen skall påbörjas. Hinder kan vidare möta på den grund, att det är förenat med svårigheter att fast- ställa, vilka som äro förvaltningsberättigade i egenskap av dödsbodelägare. Någon gång lärer även delägares liknöjdhet eller tredska föranleda uppskov med igångsättande av samförvaltning i normal ordning. Det är under dylika omständigheter nära nog självfallet, att den eller de delägare, som samman— bott med den döde eller eljest äro i tillfälle att taga vård om egendomen, omhänderhava denna i avbidan på undanröjande av de hinder, som mött för gemensam förvaltning. Den föreskrift, som i sådant avseende influtit i lagen, innebär emellertid icke blott fastställande av någonting, som faktiskt skulle hava trätt i verket oavsett lagens regler, utan har sin stora betydelse därut- innan, att dödsboets vård förklarats åvila delägaren såsom en rättslig plikt, vars åsidosättande kan medföra skyldighet att i förhållande till andra rätts— ägare i boet, främst övriga bodelägare, gälda ersättning för uppkommen skada.

Ifrågavarande skyldighet drabbar sålunda i första hand delägare, som sam- manbott med den döde, men sträcker sig också till annan delägare, som är i stånd att taga vård om egendomen. Innebörden av sistnämnda uttryck kan måhända förefalla något obestämd. I praktiken lära dock tolkningssvårigheter ej göra sig gällande redan på den grund, att delägarens eget intresse bjuder honom att påtaga sig en plikt, som merendels på samma gång innebär en förmån. Det är i allt fall uppenbart, att en delägare icke kan till befrielse åberopa allenast den omständigheten, att egna angelägenheter taga tid och krafter i anspråk. Den verksamhet, som åligger delägaren, är nämligen, såsom i det följande skall visas, icke av maktpåliggande art, och det möter naturligen ej hinder att anlita annan såsom syssloman.

[ sakens natur ligger, att den egendomsförvaltning, som medföljer plikten att vårda den dödes egendom, är av huvudsakligen konserverande natur. Det gäller att i möjligaste mån bevara egendomen oförändrad, till dess att den egentliga boutredningen kan taga sin början. legenskap av vårdare bör emellertid delägaren gå i författning om sådana förändringar, som äro oundgängligen nödvändiga för upprätthållande av egendomens värde. Dessa åtgärder kunna vara av väsentligen faktisk art (t. ex. reparationsarbeten, omhändertagande av egendom) eller hava huvudsakligen rättslig beskaffenhet (t. ex. förnyelse av inteckning, avbrytande av preskription, försäljning till und— gående av förlust i anledning av varas förskämning). Däremot kan vår— daren icke anses äga en generell rätt att vidtaga omplaceringar i en förmö- genhet, bestående av värdepapper. Av det anförda framgår, att vårdaren endast undantagsvis är befogad att belasta dödsboet med ny gäld. Det är dock klart, att han har att föranstalta om den dödes begravning och att för

boet ingå de förbindelser, som därmed äga samband.1 Med den avfattning, som förslaget erhållit, blir vårdarens behörighet att företräda dödsboet inför rätta underkastad en lika snäv begränsning som nyss sagts beträffande hans befogenhet i allmänhet.2

Enär den värd, som i detta sammanhang avses, endast har till ändamål att upprätthålla egendomen tills den kan bliva föremål för bodelägarnas sam- förvaltning, 'har det ansetts böra åvila vårdande delägare att sörja för att den normala förvaltningsformen kommer i tillämpning så snart som möjligt. I detta syfte är stadgat, att delägaren skall ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för någon delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om förmynderskap är föreskrivet. Under- rättelseplikt i förhållande till övriga delägare föreligger naturligtvis endast i den mån dessa icke i annan ordning äga kännedom om dödsfallet. Med hänvisningen till förmynderskapslagen åsyftas sådana fall, då delägares rätt icke kan tillgodoses utan att särskilt kuratel blir anordnat. Dessa godman- skap äro behandlade i 11 kap. 4 % nämnda lag, vartill beredningen hänvi- sar.” Samma lagrum innehåller även föreskrift om skyldighet för den, som har boet i sin vård, att anmäla behov av godmansförordnande i fråga om dödsbodelägare, och såtillvida är det i förevarande paragraf upptagna stad- gandet alltså endast en erinran om vad som redan gäller.

Under delägare inbegripes även allmänna arvsfonden. Denna är emellertid i regel ensam delägare, och någon förberedande vård kommer då ickei fråga efter vad i första stycket stadgas. Så snart representant för fonden utsetts, börjar nämligen dödsboförvaltning ivanlig ordning. Däremot kan det väl tänkas, att den dödes egendom'i sådant fall, då annan arvinge ej finnes än fonden, tarvar Vård enligt reglerna i andra stycket av denna paragraf.

Enligt 1 % andra stycket skall efterlevande make ej anses såsom döds- Efterlevande. bodelägare, om bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Trots attnåikåäågogefl makarnas gemenskap icke omfattat de ekonomiska förhållandena, är efter-barskyldighet levande maken dock i allmänhet den, som stått den döde närmast, ochattVårdaboet' det är därför naturligt, att den plikt att omhändertaga dödsboet, som åvilar delägare, utsträckes att avse efterlevande make i sådant fall, då denne ej är delägare i boet. I denna del torde förslaget icke innefatta avsteg från 1861 års förordning, som utan någon reservation förklarar efterlevande maken skyldig att taga vård om boet. Å andra sidan bör uppmärksammas, att maken i förevarande hänseende icke har belastats med vidsträcktare skyl- digheter än delägare. Stadgandet kan åberopas endast mot efterlevande

1 Jfr N. J. A. 1896 s. 161. Angående gäld för dödsboets räkning se vidare 3 % i detta kapitel. »

' Jfr Kallenberg a. a. s. 535 och 594.

3 Angående innebörden av de särskilda godmanskap som uppräknas i 11 kap. 4 % förmynder- skapslagen se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 422 f.

Den förbere- dande vården omfattar ej egendom, vil- ken vid döds- fallet vårdas avförmyndare, syssloman el- ler annan.

make, som sammanbodde med den döde eller eljest kan om egendomen taga vård. _

Med ifrågavarande föreskrifter avses icke annat än att skapa säkerhet för vården av den dödes egendom intill dess att den egentliga boutredningen kan påbörjas i form av delägarnas samförvaltning eller i annan ordning. Är egen— domen eller någon del _därav redan vid dödsfallet under betryggande vård av annan än den döde, synes det icke vara anledning att vidtaga rubbning i ändamål att överlämna egendomen till någon tillfällig vårdare. Såsom förutsättning för egendomens omhändertagande efter vad i förevarande paragraf är stad— gat har därför angivits, att egendomen ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan. Har förmyndare varit förordnad för den döde, fort— far alltså förmyndaren med vården av egendomen tills denna kan läggas under delägarnas samförvaltning eller eventuellt kommer under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor. Detsamma gäller om annan förut anordnad vård, som har sin grund i uppdrag från arvlåtaren. Därest den döde uppdragit åt någon att utöva ekonomisk egendomsförvaltning, har denne att på grund av sitt sysslomannaskap behålla egendomen under sin vård i avbidan på boutredning under någon av de vanliga formerna, bodelägarnas samförvaltning eller särskild förvaltning enligt 2 kap. Visserligen. skall det mera sällan befinnas, att arvlåtaren överlämnat all sin egendom i annans hand, men det inträffar ofta, att den, som har sin förmögenhet placerad i värdepapper, uppdrager åt annan person att sköta förvaltningen av sådan egendom.

I det föregående är icke uttömmande angivet, när förutvarande vård skall fortsätta efter dödsfallet. Ytterligare komma naturligtvis i betraktande sådana godmanskap, som avses i 11. kap. förmynderskapslagen. Vad angår dispositioner, som träffats av arvlåtaren själv, behöver det ej vara fråga om förvaltning i vanlig mening för att tidigare anordning skall bestå efter vad här är stadgat. Har arvlåtaren lämnat sina värdepapper i förvar i bank, tillkommer det icke den enskilda bodelägaren att utan vidare fordra utgivande av dessa hand- lingar med åberopande av sin rätt och plikt att interimistiskt vårda den dödes egendom. Den förut anordnade vården utesluter dock icke bodeläga— ren från all befattning med egendomen. I bodelägares rätt och plikt att vårda egendomen ingår nämligen i dylikt fall att föranstalta om sådana speciella förvaltningsåtgärder, som äro nödvändiga för egendomens bevarande och som icke falla inom ramen för bankens uppdrag. Omfattar bankdeposi- tionen exempelvis en inteckning, som bör uppvisas för förnyelse, skall den för dylikt ändamål utlämnas till bodelägaren, för den händelse banken icke själv åtagit sig att verkställa åtgärden. Vidare är det tydligt, att depositio— nen icke utgör hinder för delägaren att utan rubbning av bankens vård in— ventera tillgångarna under betryggande uppsikt från bankens sida. Av det anförda framgår, att förut anordnad vård består allenast i den mån den är ägnad att fylla de uppgifter, som ankomma på vårdare enligt förevarande

paragraf. Det låter sig knappast göra. att uppräkna alla de olika fall, då egendomens vård redan är ordnad på ett sätt, som helt eller delvis utesluter dödsbodelägare från befattning med egendomen i egenskap av vårdare under förberedelserna till den egentliga boutredningen. Härav beror också den all- mänt hållna formulering, som lagtexten i denna del erhållit. Genom de valda exemplen har dock angivits, att betydelse icke bör tillmätas den tillfälliga besittning, som annan vid dödsfallet kan hava med avseende å den dödes egendom.

På denna punkt innefattar förslaget jämkning i förhållande till 1861 års för- ordning. Denna talar endast om »annan person, som av den döde till sysslo- man i boet satt är». Om härmed ej avsetts annan än testamentsexekutor, har förslaget genom att taga hänsyn till den värd, som utövas redan vid arv- fallet genom förmyndare, syssloman eller annan, modifierat förutsättningarna för den enskilda delägarens egendomsvård enligt förevarande paragraf. Å andra sidan räknar förslaget icke här med testamentsexekutor såsom egen— domens vårdare i första hand. Beträffande testamentsexekutor och hans för- valtning hava i 2 kap. upptagits bestämmelser, enligt vilka testamentsexe- kutor kan begära särskild dödsboförvaltning på vilket stadium av utredningen som helst. Med anledning av sådan framställning blir testamentsexekutor i regel själv förordnad till förvaltare. Det är vid sådant förhållande tydligen icke mycket utrymme för en provisorisk vård genom utsedd testamentsexe- kutor, och det har icke ansetts behövligt att räkna med honom i samband med regleringen av frågan om den förberedande vården av den dödes egen— dom.1 Ehuru testamentsexekutor sålunda rättsligen ej kan tillträda den dödes egendom utan att utöva dödsboförvaltning i någon av dess normala former, d. v. s. såsom boutredningsman eller med stöd av lagakraftvunnet testamente, kan det naturligtvis ofta inträffa, att han med bodelägarnas goda minne om- händertager egendomen tills sådan förvaltning kan taga sin början.

Om den vård, som åvilar förmyndare, syssloman eller annan med avse- ende å död mans egendom, hava några särskilda föreskrifter ej meddelats. Det ligger i sakens natur, att de med vården förenade förvaltningsåtgärderna gå ut på bibehållande av egendomen till den tidpunkt, då dödsboförvaltning i vanlig mening kan träda i verket, och beredningen kan hänvisa till vad härom förut anförts. '

Med förevarande paragraf avses, såsom förut nämnts, endast att sörja för Vården upp- egendomens vård från dödsfallet och till den tid, då bodelägarna äro i till—hfångågbgrf' fälle att upptaga boutredningen efter vad i 1 % är stadgat. Slutpunkten för den börja 'i vanlig vård, varom här är fråga, är följaktligen synnerligen beroende av omstän- ordning" digheterna i det särskilda fallet. Än kommer den normala delägareförvalt- ningen i gång så snart, att det knappast blir tillfälle till några förberedande åtgärder från den tillfälliga vårdarens sida, än kunna svårigheterna att samla

* Jfr vad förut anförts angående gällande rätt 3. 122.

de olika delägarna föranleda, att boet under en jämförelsevis lång tid ligger under vård av någon, som avses i första stycket av denna paragraf. Ehuru det regelmässiga är, att den förberedande vården avlöses av dödsbodelägarnas samförvaltning, kan boutredning genom boutredningsman eller testamentsexe— kutor ibland inträda så tidigt, att någon samförvaltning i verkligheten aldrig blir utövad.

Då närmare bestämmelser ej givits rörande den i förevarande paragraf av- sedda vården av den dödes egendom, har det ännu mindre kommit i fråga att meddela några föreskrifter angående redovisning för egendomen. Därav får icke slutas, att någon redovisningsskyldighet icke skulle föreligga. Vår— daren får vara beredd att redogöra för sina åtgärder på samma sätt som varje annan, vilken handhaver annans gods. Men om sättet för dylik redo- visning är ingenting stadgat. I detta ämne kunna för övrigt svårligen givas bestämmelser, som lämpa sig för alla förekommande fall. I allmänhet äro omständigheterna sådana, att det icke blir fråga om någon särskild redovis- ning utan allenast om egendomens utlämnande till vederbörande dödsboför- valtare. Endast om egendomens vård utsträckes över en längre tid, lärer det bliva anledning att kräva närmare uppgifter om vidtagna åtgärder, och i sådant fall måste vårdaren räkna med att avfordras vad som i regel plägar kallas redovisning. Att lagstadganden hittills saknats har veterligen icke medfört några olägenheter, och det skall säkerligen även i fortsättningen visa sig möj- ligt att komma till rätta med dessa spörsmål utan stöd av lag. Vid behov kunna reglerna i 18 kap. handelsbalken finna analogisk användning. Därest avgiven redovisning skall göras till föremål för klander, kunna goda skäl an- föras för en tillämpning av den för syssloman stadgade preskriptionstiden.1

Om arvode och kostnadsersättning äro bestämmelser ej heller meddelade. Delägare, som omhändertagit boet, lärer häri se uppfyllande av en skyldighet, för vilken ersättning ej skall givas. Skulle det i något undantagsfall bliva fråga om ett mera omfattande arbete, som skäligen icke bör bliva utan sin särskilda lön, kan sådan utgå efter de allmänna rättsprinciper, vilka ligga till grund för bestämmelserna om arvode åt syssloman (18 kap. 5 % H. B.). Att vårdare bör erhålla gottgörelse för direkta utgifter å egendomen är själv- fallet och behöver ej framhållas i lagtexten. Enligt den grundsats, som kommit till uttrycklig tillämpning i 2 kap. 19 å andra stycket av förslaget, skall döds- boet svara för arvode och kostnader. Betalning utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & H. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse.

Andrastycket. När det ej finnes någon, som är pliktig att vårda den dödes egendom efter Vården an- vad i första stycket är stadgat, regleras egendomens vård av de bestämmelser, kåånllgnå gå" som givits i andra stycket av förevarande paragraf. Därunder inbegripes också husfolk, hus- den situation, då det väl finnes sådan person, som avses i första stycket, Väg, 9813]? gg'men denne underlåter att omhändertaga egendomen. Innehållet i förevarande

därtill när-

mast. 1 Angående redovisning för egendom i dödsbo jämför N. J. A. 1889 s. 488 och 1915 s. 471.

lagstadgande är grundat på samma princip, som ligger bakom regeln i första stycket. Skyldighet att vårda den dödes egendom har även här ansetts böra åläggas den, som står närmast till att omhänderhava egendomen. Har arv— låtaren vid sin död icke stått i närmare förbindelse med någon, som på grund av dödsfallet erhåller egenskap av bodelägare, eller finnes icke annan delägare än allmänna arvsfonden, utgöres ofta den dödes närmaste omgivning av någon eller några personer, som plåga betecknas såsom hans husfolk. Till nämnda kategori, som i detta sammanhang sålunda först kommer i be- traktande, äro att räkna icke blott varaktigt anställda personer (hushållerska, hembiträde) utan även sådana, som tillhandagått den döde utan att dela bo- stad med honom. Därest den döde överhuvud icke haft egen hushållning, står den, som åt honom upplåtit bostad, närmast till att fullgöra den skyl- dighet, varom här är fråga. Icke endast fastighetsägare, som på längre tid uthyrt lägenhet åt den döde, inbegripes under begreppet husvärd utan även den, hos vilken den döde tillfälligt haft sin bostad. Arvlåtaren kan emellertid avlida under sådana omständigheter, att det icke ens finnes någon, som kan betraktas såsom den dödes husvärd, även om detta begrepp tages i en mycket vidsträckt bemärkelse. Så är exempelvis förhållandet, då dödsfallet inträffat på ett sjukhus eller på en försörjningsinrättning. I praxis fullgör den, som har ansvar för anstaltens förvaltning, de skyldigheter, vilka enligt 1861 års förordning lagts å husfolk eller husvärd, men då dessa båda begrepp icke äro tillfyllest för alla tänkbara fall, har det ansetts lämpligt att i lagen tyd- ligt angiva, att det alltid finnes någon, som är kallad att omhändertaga den dödes egendom. Genom föreskrift om att denna skyldighet åligger den, som. därtill är närmast, har för övrigt ett tydligt uttryck givits åt den grund- sats, som vunnit tillämpning vid avfattningen av samtliga i detta ämne med- delade regler.

Den, som är pliktig omhändertaga den dödes egendom enligt vad i andra _stycket är stadgat, intager i viss mån en annan ställning än den, som över- tager egendomens vård jämlikt första stycket. I fråga om bodelägare måste den ålagda skyldigheten ses i förbindelse med den rätt, som han själv har till den dödes egendom, och efterlevande maken, som i något undantagsfall ej har direkt ekonomiskt intresse i boets utredning, kan ändock på goda grunder jämställas med bodelägare. Då vården ankommer på husfolk, hus- värd eller annan, som är närmast att omhändertaga egendomen, föreligger däremot icke annat än en skyldighet i tredje mans intresse. Denna skillnad kan icke undgå att inverka så, att anspråken'i sistnämnda fall ställas på annat sätt än gentemot den, som är pliktig vårda egendomen i egenskap av bodelägare eller efterlevande make. Därest någon'kallas att omhändertaga annans egendom endast på den grund, .att han vid inträffat dödsfall råkar vara därtill närmast, kan av honom skäligen icke fordras mera än vidtagande av nödiga anstalter för egendomens bevarande, och det bör vara honom möj- ligt att befria sig från fortsatt. vård utan hänsyn till den mer eller mindre

I sista hand anförtms vår- den åt god man, förord— nad av rätten.

framskjutna tidpunkt, då boutredningen kan börja i vanlig ordning genom bodelägarnas samförvaltning, förvaltning genom behörig representant för arvs- fonden eller särskild dödsboförvaltning enligt 2 kap. Den, som är pliktig att vårda den dödes egendom efter vad i andra stycket är sagt, har ej heller annat att göra än att omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare, som kan övertaga vården efter vad som i första stycket sägs, eller ock göra an- mälan om dödsfallet hos rätten, som vid behov förordnar god man att full— göra vad enligt första stycket åligger delägare. Det föreligger full valrätt mellan de sålunda angivna åtgärder, genom vilka vårdaren kan vinna be- frielse från uppdraget. Finnes delägare, som kan omhändertaga egendomen, är det lämpligt, att denne tillkallas, men möjligheten att genom anmälan om dödsfallet påkalla godmansförordnande står städse öppen. Vad angår de åt— gärder, som innefattas i egendomens vård, skilja de sig icke väsentligen från dem, som åligga delägare enligt första stycket, och beredningen kan inskränka sig till att hänvisa till de uttalanden, som gjorts i anslutning till sistnämnda stadganden.1 Den, som underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt andra stycket av denna paragraf, kan bliva skyldig att utgiva ersättning för upp- kommen skada. Med hänsyn'till de jämförelsevis svaga anspråk, som kunna ställas på vårdaren, torde skadeståndsskyldighet icke ifrågakomma i andra fall än då det föreligger försummelse av allvarligare beskaffenhet.

Såsom redan anförts, kommer vården av den dödes egendom i sista hand att åvila god man, förordnad av rätten, och härutinnan överensstämmer för— slaget sålunda med 1861 års förordning. Dylikt förordnande skall meddelas, då anmälan göres av den, som omhändertagit egendomen efter vad i andra stycket av förevarande paragraf är stadgat, och det är nödvändigt att vid— taga fortsatta anstalter för egendomens vård. I allmänhet skall sådan anmälan, som här avses, visa sig förenad med behov av godmansförordnande, men en dylik rättens åtgärd kan någon gång vara obehövlig, exempelvis om arvinge eller universell testamentstagare träder till eller då arvet tillfaller allmänna arvsfonden och förvaltningen omedelbart kan övertagas av behörig represen- tant för fonden. Någon form har icke stadgats för en anmälan av ifråga— varande slag. Huvudsaken är, att rätten får kännedom om att det föreligger behov av särskilda anstalter för vården av den dödes egendom. Det är också tydligt, att rätten kan ingripa med godmansförordnande redan med stöd av upplysningar, vunna i annan ordning än genom anmälan från någon, som omhändertagit egendomen.

Därest god man förordnats, har denne att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Det är alltså fråga om att vårda egendomen tills den kom- mer under förvaltning av vederbörande delägare enligt 1 % detta kapitel eller under sådan särskild dödsboförvaltning, som avses i 2 kap. Har god man förordnats, upphör sålunda icke hans uppdrag redan på den grund att

1 Det må i detta sammanhang anmärkas, att: bouppteckningsskyldighet någon gång kan vara. förenad med plikten att vårda egendomen. Se 3 kap. 2 5 andra stycket.

någon delägare är benägen att övertaga egendomens vård. Om de åtgärder, som innefattas i den vårdande verksamheten, äro några föreskrifter ej med- delade utöver den förut berörda hänvisningen till första stycket av före— varande paragraf. Det förtjänar dock att understrykas, att gode mannen vår- dar egendomen i samtliga rättsägares intresse samt att förvaltningen bör vara väsentligen av konserverande art. Han har alltså att akta icke endast på delägarnas bästa utan även på borgenärers rätt och på framtida verkstäl- lighet av möjligen förekommande testamentsförordnanden rörande legat och ändamålsbestämmelser,1 och han är icke befogad att vidtaga andra för- ändringar med egendomsmassan än sådana, som äro nödvändiga för egen- domens upprätthållande? På gode mannen vilar dessutom boupptecknings- skyldighet efter vad i 3 kap. 2 % andra stycket är stadgat.

Bestämmelser om redovisning, arvode och kostnadsersättning hava ej an- setts erforderliga i anslutning till de regler om vård av den dödes egendom. som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, och beredningen kan i stort sett hänvisa till vad som i detta ämne anförts under första stycket. Beträffande arvode föreligger visserligen icke något personligt intresse i kvar- låtenskapen, som i och för sig kan utgöra tillräckligt vederlag för omsorgen om egendomen, men det utförda arbetet är ofta av så obetydlig omfattning, att några ersättningskrav icke komma i fråga. Det kan emellertid tänkas, att vården är förenad med en mera avsevärd tidsspillan, och skäligt arvode bör då utgå ur dödsboet. Särskilt kan detta bliva fallet, då egendomen under en längre tid blir liggande under vård av god man. Till undvikande av misstag skall slutligen framhållas, att god man, förordnad enligt förevarande paragraf, icke är underkastad de bestämmelser, som hava avseende å god man enligt förmynderskapslagen. För lösning av uppkommande spörsmål, som röra god man enligt förevarande paragraf, ligger det närmast till hands att söka led- ning analogivis i de regler, som gälla om sysslomannaskap.

I 1861 års förordning har avseende fästs vid det förhållandet, att behov Preliminärt av godmansförordnande kan på landet yppas mellan rättegångsdagarna, ochbfååläitkäeåå detta behov har tillgodosetts så, att domaren äger meddela erforderligt för- delas av do- ordnande att gälla tills rätten efter domarens anmälan beslutat i ämnet. mare” Denna ordning, som är påkallad av det jämförelsevis långa uppehållet mellan rättegångstillfällena, har bibehållits i förslaget. På landet kan alltså domaren, då han finner det behövligt, meddela tillfälligt förordnande, som gäller tills slutligt avgörande träffats av rätten. Att dylikt förordnande skall så snart ske kan av domaren anmälas för rätten är självklart, och lagtexten har där- för ej vidare belastats med särskild föreskrift härom.

Av sakliga skäl bör det vara uteslutet att klaga över en preliminär åtgärd,

1 Vid riksdagsbehandlingen av de regler, som iniiöto i 1861 års förordning, framhölls sår- skilt borgenärernas behov av säkrare garantier mot förskingring av den dödes bo (se lagut- skottets betänkande nr 42 vid riksdagen 1859—1860). 2 Jfr N. J. A. 1923 s. 438.

Forum.

Rättshand- lingar för dödsbo.

Gällande rätt.

som icke” innefattar annat än att viss egendom omhändertages och vårdas. Några bestämmelser om talan mot de beslut, som behandlas i förevarande paragraf, hava ej heller upptagits i förslaget,l och härav följer, att domarens beslut ej får göras till föremål för särskild talan. I fråga om slutligt beslut är däremot enligt allmänna processuella regler rättsmedlet besvär till veder- börande hovrätt. Tiden för besvär räknas, då annat ej stadgats, från beslu- ' tets meddelande.2 Av rätten meddelat beslut bör dock enligt sakens natur gå i verkställighet utan hinder av förd talan.

Med rätten avses i detta sammanhang, såsom eljest i denna lag, under- rätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. Såsom hemvist anses man— talsskrivningsorten eller, om den döde ej var mantalsskriven, dödsorten. Var den döde bosatt "utom riket, ankommer erforderlig åtgärd på rätten i den ort, där han senast var mantalsskriven, eller, om han aldrig varit mantals— skriven här i riket, på Stockholms rådhusrätt.

35.

I 1 & är angivet, att dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning går ut på att genomföra dödsboutredningen. Därest förvaltningen övertages av boutred- ningsman eller testamentsexekutor, har även denne att företaga de åtgärder, som erfordras för nämnda ändamål. Förevarande paragraf avser att närmare ut- reda, huru det särskilda syfte, som dödsboförvaltningen sålunda tjänar, åter- verkar på möjligheten att för dödsboets räkning stifta gäld eller företaga andra rättshandlingar. I samband därmed regleras även förhållandet mellan dödsboet och tredje man.

På grund av den oklarhet, som råder om dödsboets juridiska natur, är det vanskligt att fastställa den gällande rättens ställning till förevarande spörsmål. Såsom förut framhållits, har dödsboet hittills i allmänhet icke upp— fattats såsom något självständigt rättssubjekt. I varje fall torde de sär— skilda rättshandlingar, som företagas med avseende å förvaltningen av den , dödes egendom, icke kunna anknytas till dödsboet såsom en självständig för— mögenhetsmassa.

Vad angår gäld, som stiftas i samband med dödsboutredning, framgår av 17 kap. 4 % H. B., att utgifterna för den dödes begravning och för boupp— teckningen kunna göras gällande i uppkommen konkurs. Här är emellertid endast fråga om betalningsrätt i ett särskilt fall, och den förhärskande meningen synes vara, att gäld icke därutöver kan av dödsboförvaltningen läggas å kvarlåtenskapen.5 Det har visserligen förekommit, att förbindelse, som dödsbo- delägare för boets räkning utfärdat för omsättning av den dödes gäld, ansetts

1 Bestämmelser om fullföljd saknas även i 1861 års förordning. * Samma regel gäller i 3 kap. 1 %. Jfr däremot 2 kap. 21 %. 3 Se Winroth, Svensk Civilrätt II s. 747, Kallenberg, a. a. s. 536 och Benckert. Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt i Tidsskrift for Retsvidenskap 1926 s. 176. Jfr ock Björling i Svensk Juristtidning 1928 s. 54 samt Karlgren a. a. s. 286 f..

vara begränsad till dödsboets egendom, men grunden härtill har säkerligen varit, att den nya förbindelsen i dylikt fall icke funnits böra medföra annat betalningsansvar än som varit förenat med den ursprungliga gälden.1 Vid domstols prövning av innebörden av den betalningsskyldighet, som grundas på förskrivning av dödsbodelägare för boets räkning, har resultatet eljest regelmässigt gått ut på personligt ansvar för bodelägarna.2 I särskilda vota har uttryckts den meningen, att betalningsskyldigheten vore begränsad till egendomen i dödsboet. Därmed torde dock icke hava avsetts att fastställa gäldsansvar för dödsboet såsom sådant utan endast att uttrycka, att delägarnas personliga ansvar varit på visst sätt begränsat.

Såsom lagberedningen närmare utvecklat under 1 %, utgör dödsboet enligt Lagbered— förslaget en särskild förmögenhetsmassa, som kan förvärva rättigheter och 225,22? ikläda sig skyldigheter. Med erkännande av dödsboet såsom ett självständigt Behörigheter: rättssubjekt följer emellertid icke, att i dödsboförvaltningen kunna företagas att för döds- vilka rättshandlingar som helst med bindande verkan för dödsboet. Avgörande biäååfåffa är fastmer, huru förhållandena gestalta sig i sakligt hänseende. Därvid är ättlingar bestäm- märka, att förvaltningen icke avser en varaktig ekonomisk verksamhet utan ?;ltnchqå? allenast har till ändamål att genomföra boutredningen. Med hänsyn härtill ändaradl. är det principiellt icke anledning att under dödsboförvaltningen hänföra andra rättshandlingar än sådana, som företagas i boutredningssyfte.

Den begränsning, som dödsboförvaltningen sålunda är underkastad, kan sägas vara i princip uttryckt redan i 1 &, där det stadgas, att dödsbodel- ägarna hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Några närmare före- skrifter äro ej heller påkallade, såvitt rörer dödsbodelägarna själva. Delägarnas samfällda intresse bjuder, att allenast sådan förvaltning, varigenom största möjliga behållning bevaras till skiftet, ligger inom ramen för boutredningen, och kravet på enighet om de särskilda åtgärderna utgör garanti för att dessa icke obehörigen gynna någon delägare på de övrigas bekostnad. I allmänhet finnas emellertid i ett dödsbo andra rättsägare, vilkas intressen kräva beak- tande vid boutredningens genomförande. Vad till en början angår sådan testa- mentarisk successionsrätt, som ej stöder sig på universellt förordnande, är visst skydd lämnat dels i 2 kap. genom bestämmelse om rätt för lega- tarie att under vissa förhållanden begära boutredningsmannaförvaltning och dels i 5 kap. genom de närmare föreskrifter, som där givits rörande verk— ställighet av legat och ändamålsbestämmelser. Beträffande borgenärer, som utgöra en annan grupp av utomstående rättsägare, hava deras intressen till— godosetts icke blott i 2 kap., som öppnat möjlighet för borgenär att ernå särskild dödsboförvaltning i stället för *en avveckling i konkursens form, utan även i 4 kap., där frågan om ansvaret för den dödes gäld närmare regleras. I ett sådant system är det naturligt, att det ej är något egentligt

* Jfr N. J. A. 1923 s. 416. 2 Se N. J. A. 1888 s. 446, 1889 s. 76, 1915 s. 243, 1923 s. 666.

behov av speciella regler i fråga om förvaltningens utövande. Frånsett de särskilda bestämmelser, som hava avseende å förvaltning genom boutred- ningsman och testamentsexekutor, innehåller förslaget icke heller några stad— ganden av ifrågavarande art.1 Att märka är dock, att vissa för borgenä- rerna skadliga förfaranden från bodelägarnas sida under den för egendoms- avträde bestämda tiden medföra förlust av den förmån, som består i rätten till egendomsavträde. De härom givna stadgandena, som i viss mån kunna sägas avse dödsboförvaltningen, äro av systematiska skäl införlivade med det kapitel, som handlar om den dödes gäld i allmänhet.2

I samband därmed, att dödsboet erkänts såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter, har det emellertid ansetts lämpligt att något närmare reg- lera, i vilken omfattning rättshandlingar må företagas för dödsboet. En sådan reglering är, såsom i det följande skall visas, av speciellt intresse för utom" stående rättsägare. Det har ock visat sig angeläget att i lag klarlägga, huru den av förvaltningens ändamål betingade begränsningen i möjligheten att för dödsboet stifta gäld eller företaga annan rättshandling ställer sig i förhållande till tredje man. Den regel, som föreslagits i ämnet, har avseende icke blott å dödsbodelägarnas förvaltning utan även å den särskilda dödsboförvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor. I fråga om sist- nämnda förvaltning har stadgandet särskild betydelse såtillvida, att detär belysande även för förhållandet mellan dödsboförvaltaren och bodelägarna.

Eftersom boutredningen innefattar en avveckling, är det tydligt, att förvalt- ningen i allmänhet går ut på att i erforderlig utsträckning använda dödsboets egendom till infriande av den dödes gäld samt att med den återstående egen- domen vidtaga allenast sådana förändringar, som giva ett bättre utgångsläge för skiftet. Frånsett själva gäldsbetalningen, kunna emellertid de rättshand- lingar. som härvid erfordras, vara av olika slag. I allmänhet är det fråga om försäljning av egendom i boet,lmen det kan även vara lämpligt att genom köp eller byte förvärva annan egendom till boet. Sådan egendom kan be— hövas för förbrukning under boutredningen eller ock vara avsedd att vid slutförd utredning tillhandahållas successorerna eller någon av dem. En ekonomisk nödvändighet är ofta att för boets räkning ingå arbetsavtal av olika innehåll. Även andra rättshandlingar, såsom upplåtelse av nyttjanderätt och panträtt, kunna vara påkallade. Åtgärd, som är erforderlig för boutredningen, kan vidare uppenbarligen innebära, att dödsboet belastas med gäld. Lika tydligt är, att stiftande av gäld i och för sig icke är att bedöma på annat sätt än vilken annan rättshandling som helst. Såvitt ett mot gälden svarande värde tillföres dödsboet eller åtgärden eljest är betingad av boutredningens behöriga genomförande, böra några hinder icke möta. Emellertid kan gäld tänkas stiftad under sådana förhållanden, att åtgärden icke innebär annat än en försämring av dödsboets ekonomiska ställning. En sådan rättshandling faller utom ramen

1 Jfr i detta sammanhang äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk 7 kap. 3 %. 2 Se 4 kap. 11 %.

för dödsboförvaltningen och bör principiellt icke erhålla bindande verkan för boet. Vad nu sagts om stiftande av gäld gäller även andra rättshandlingar, som kunna ifrågakomma för dödsboets räkning. Lika med gäld, som innebär belastning utan motsvarande valuta, verka exempelvis gåvor eller liknande rättshandlingar av huvudsakligen benefik karaktär.1

Då det i förevarande paragraf fastslås, att för dödsbo icke må göras annan gäld eller överhuvud företagas annan rättshandling än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning,? innebär detta icke annat än en närmare utveckling av dödsboförvaltningens i 1 % angivna ändamål. Emellertid är det, såsom förut antytts, av vikt, att nämnda begränsning av dödsboets verksamhet blir behörigen iakttagen. Först och främst hava de bor- genärer, som stödja sin betalningsrätt på förbindelser av den döde, berättigade anspråk på att egendomen icke ytterligare belastas, men det är också för dem, som erhålla fordringar under boutredningen, av intresse att de nya för- bindelserna erhålla begränsad omfattning. I regel kunna den dödes borge- närer hålla sig även till delägarna såsom personligen ansvariga för gälden, och frågan har då reell betydelse endast för sådant fall, att det personliga ansvaret icke erbjuder tillräcklig säkerhet. Vinna bodelägarna befrielse från ansvar för den dödes gäld, hava den dödes borgenärer däremot ett påtagligt intresse av att andra icke erhålla rätt till betalning ur den egendom, som står till förfogande. Detta gäller såväl den särskilda förvaltning, vilken anordnas i anledning av egendomsavträde, som dödsbodelägarnas förvaltning under tiden tills egendomsavträdet ägt rum. Om dödsbodelägarna gäller dock, att de även under den för egendomsavträde bestämda tiden kunna iråka personligt ansvar genom åtgärder, som skada borgenärernas rätt, samt att gäldstiftande kan vara att räkna till sådant förfarande, som medför förlust av_rätten att vinna befrielse från ansvar för den dödes gäld.s Beträffande de borgenärer, som tillkommit under boutredningens gång, ligger risken även för dem i den för- lustbringande konkurrens, till vilken de kunna bliva hänvisade, när det gäller betalning ur dödsboets egendom. Vad nu sagts om borgenärer har i stort sett tillämpning jämväl å dem, som grunda sin rätt i boet på singulära testamentariska förordnanden.

När det gäller att i ett särskilt fall avgöra, huruvida dödsboet må belastas med gäld, måste lösningen ske med hänsyn tagen till de uppgifter, som bo- utredningen avser att fylla. Eftersom utredningens ändamål är att avveckla den dödes ekonomiska förhållanden, bör dödsboet, vilket såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter upphör vid skifte mellan delägarna, iklädas endast sådana förpliktelser, som äro betingade av syftet med boutredningen.

Av dödsfallet föranledas vissa oundgängliga utgifter, för vilka täckning

1 Angående fast egendom, tomträtt och vattenfallsrätt se vidare vad lagberedningen yttrat under förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 an- gående lagfart & fång till fast egendom. " Jfr 48 å i sjölagen, där en liknande princip kommit till uttryck på annat rättsområde. 3 Se 4 kap. 11 å och motiven därtill s. 412.

Stiftande av gäld.

närmast bör sökas i den dödes egendom. Att dessa utgifter under beteck- ningen gäld för den dödes begravning upptagits främst i förevarande samiman- hang torde icke tarva ytterligare förklaring. Till begravningskostnader äro att räkna alla de utgifter av olika slag, som enligt sed hava anknytning till begravningen.1

Enligt lag skall uppteckning äga rum av den dödes tillgångar och skulder, och det är därför också utan vidare klart, att den härav föranledda kostnaden bör räknas såsom en skuld för dödsboet.

Därest gäldsförbindelser måste ingås med anledning av den värd, för vilken den dödes egendom blir föremål, innan dödsboförvaltningen kan taga sin början, skall sådan gäld vila på dödsboet, vare sig egendomen omhänder- tagits av någon, som enligt 2 & är närmast till att vårda egendomen, eller av god man, som erhållit rättens förordnande att fullgöra vad enligt första stycket i nämnda paragraf åligger delägare. - I övrigt skall dödsboet bära all gäld, som sammanhänger med den nödiga" förvaltningen under utredningstiden. Frånsett det särskilda skydd, som be— retts tredje man, kommer här icke i betraktande annan gäld än sådan, som verkligen är betingad av boutredningen. Denna förutsättning är emellertid uppfylld, såväl när gälden stiftas i ändamål att bereda dödsboets egendom för bodelning eller arvskifte som då åtgärden avser upprätthållande av själva förvaltningsorganisationen..

Då den dödes gäld förfaller till betalning, visar det sig ej sällan lämpligt att för framflyttande av betalningstiden utställa ny förbindelse å samma be- lopp eller det belopp, som återstår efter verkställd avbetalning. Det möter i allmänhet icke något hinder att räkna den nya gälden till den kategori, som avses i förevarande paragraf I verkligheten är det icke fråga om annat än förändring av betalningstiden för arvlåtarens gäld.

Gäld, som avses i förevarande paragraf, åvilar dödsboet såsom sådant och kommer att konkurrera med de äldre förbindelsei, som ingåtts av den döde. Det är alltså icke fråga om gäld, vilken utgår ur den dödes egendom på samma sätt som de med konkurs förenade kostnaderna drabba konkurs— massan. Gäldsansvaret är emellertid icke alltid begränsat till dödsboets egen— dom. Råkar delägare i ansvar för den dödes gäld, skall han enligt föreslaget stadgande i 4 kap. 15 % jämväl svara för gäld, som gjorts för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Angående den närmare innebörden av detta ansvar får beredningen hänvisa till Vad därom anförts. under nyssnämnda regel.

Slutligen bör anmärkas, att det i fråga om gäld, som uppgives vara gjord för dödsbo men icke ligger inom den i förevarande paragraf angivna ramen, icke är borgenären betaget att enligt allmänna grundsatser hålla sig till den, som med överskridande av sin befogenhet ingått förbindelse i dödsboets namn. Det ansvar, som sålunda må utkrävas, kan representera ett sådant värde, att 1 Jfr N. J. A. 1895 s. 161.

det för borgenären praktiskt sett är tämligen likgiltigt, huruvida gälden bör ' hänföras till dödsboets gäld eller icke.

Vad nu sagts om gäld har motsvarande tillämpning å andra rättshandlingar, AMT? rätts' handlingar

r dödsboets

som företagas för dödsboets räkning. Varje särskild åtgärd får bedömas ur fo räkning. synpunkten, huruvida den erfordras för begravningen eller för boets upp- teckning, vård eller förvaltning. I fråga om åtskilliga åtgärder, som förekomma i en boutredning, är det

förande. Dessa svårigheter kunna icke undgå? att öva inflytande på förhållan— det till tredje man, som träder i förbindelse med dödsboet. Denne, som icke alltid kan förutsättas äga ingående kännedom om dödsboet, ställes ofta inför en vansklig uppgift, när han å sin sida har att pröva, huruvida viss rätts— handling må med bindande verkan företagas för dödsboet. Under sådana om- ständigheter skulle ett strängt upprätthållande av den i det föregående be- handlade principen rörande rättshandlingar för dödsboets räkning lätt leda till mindre önskvärt resultat. Det kunde nämligen befaras, att ogiltighet skulle inträda i många fall, då _tredje man haft skälig anledning att antaga, att rätts- handlingen varit erforderlig för boets utredning. En sådan utgång måste anses lända till obehörigt intrång i tredje mans intresse, och den rättsliga osäker- het, som är förknippad härmed, kan vidare ej sällan tänkas medföra, att . slutande av avtal förhindras även då dödsboet skulle hava dragit stor fördel av att avtalet kommit till stånd. *

Med hänsyn till de olägenheter, vilka följa av begränsningen i möjligheten att för dödsboet stifta gäld och företaga andra rättshandlingar, har åt den regel, som uttrycker nämnda begränsning, givits sådant" innehåll, att rätts- handling, som icke är att räkna till de i förevarande paragraf angivna kate- gorierna, ändock är för boet bindande, såframt den, mot vilken rättshand— lingen företages, var i god tro. Enligt vad i gällande rätt allmänt erkännes, är denna förutsättning för handen, då tredje man varken insett eller bort inse, att rättshandlingen icke var erforderlig för begravningen eller för boets upp- teckning, vård eller förvaltning. Å andra sidan måste betonas, att detta av den allmänna omsättningens säkerhet betingade undantagsstadgande icke får leda till ett uppgivande av den här förutsättningsvis behandlade huvudregeln. Eftersom boutredningen normalt går ut på att infria den dödes gäld och att med behållna egendomen vidtaga allenast förberedelser till skifte, eventuellt föregånget av verkställande av legat och ändamålsbestämmelser, måste det tvärtom sägas ligga en viss presumtion emot nödvändigheten av förbindelser, som innebära en ny belastning på dödsboet. Denna presumtion är starkare beträffande gäld av större omfattning än i fråga om smärre förbindelser, som pläga förekomma i samband med egendomsförvaltning i allmänhet. Av den, som med ett dödsbo ingår avtal av alldaglig natur, kan det i allmänhet icke krävas, att han gör någon undersökning, huruvida rättshandlingen är erfor- . derlig för dödsboutredningen eller icke.

Skydd för a .. . .. . .. . tredje man, svart att avgora, huruv1da de aro erforderliga for boutrednmgens genom-som ä,. ,- god

tro.

Handel _eller Därest den döde idkat handel eller annan näring, är det tydligt, att de aygfzöägzlgeförbindelser, som under boutredningen ingås för verksamhetens fortsättande räkning. och upprätthållande, skola räknas till dödsboets gäld, vare sig boet är före— mål för dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning eller för förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. Det skall emellertid erinras, att dödsbodelägare, som bliva ansvariga för den dödes gäld, därmed även iråka . ansvar för boets gäld.

Enligt % 5 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfri— het må efter näringsidkares död rörelsen för bodelägarnas räkning fortsättas under ett år. Grunden till detta stadgande torde vara, att rörelse under den lösliga rättsgemenskap, som delägarna enligt gällande rätt utgöra, icke lämp- ligen bör fortgå längre tid än som erfordras för att rörelsen skall kunna inordnas under annan form, som är bättre ägnad för fortlöpande affärsverk- ' samhet. När det gäller att pröva, huruvida den tidsbegränsning, som här fastställts, bör bibehållas, är att märka, att den i rörelsen stiftade gälden enligt nuvarande rättsuppfattning utgör dödsbodelägarnas personliga gäld men enligt förslaget belastar dödsboet såsom sådant och _drabbar delägarna själva endast i den mån de hava personligt betalningsansvar för den dödes gäld. Redan med hänsyn till den gällanderätten kan ifrågasättas, huruvida den 4 här behandlade regeln fyller någon viktigare uppgift, och det är tydligt, att den ändring, som inträder genom förslaget, icke förstärker behovet av samma regel. Lagberedningen har emellertid icke funnit skäl att föreslå något avsteg från vad för närvarande gäller. Frågan har huvudsakligen handelspolitisk och näringsrättslig betydelse och torde lämpligen komma under övervägandei annat sammanhang. Ehuru en redaktionell ändring skulle bringa stadgandeti bättre överensstämmelse med de nya principerna för boutredningen, har be— redningen i nuvarande läge icke heller funnit påkallat att framställa förslag i sådant hänseende.

Det skall vidare anmärkas, att vissa ändringar kunde tänkas vidtagna i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. När det där talas om dödsbodelägare, såsom i 15 å och 21 å andra momentet, borde i anslutning till 1 kap. 1 och 3 %% i lagförslaget i stället användas begreppet dödsbo. Även i sin nuvarande avfattning kunna emellertid ifrågavarande stadganden förstås så, att vad om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning är stadgat skall gälla även förvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor. Vid sådant förhållande har lagberedningen ansett, att med dessa jämkningar utan olägenhet kan anstå, till dess att 1887 års lag blir föremål för revision.

4 %. Bouppteck- Då den dödes egendom är föremål för dödsbodelägarnas gemensamma för— åriga i; valtnmg, utgor delägarnas samfällda beslut en forutsattning for glltighetelf av

legitimations- varje särskild förvaltningsåtgärd. Endast åtgärd, som ej tål uppskov, må före- handling.

tagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Att samtliga del- ägare utgöra verkställande organ för dödsboet medför icke endast en viss tyngd i dödsboförvaltningen utan föranleder även svårigheter i förhållande till tredje man. För den, som ingår avtal med ett dödsbo, är det icke så lätt att skaffa sig säkerhet för" att boet är behörigen företrätt av dem, som å boets sida deltaga i avtalet. Vid förbindelse med exempelvis ett aktiebolag eller en ekonomisk förening erbjudes tredje man ett tillförlitligt skydd genom den officiella registreringen av de beslut, som angå styrelse och Hrmateckning. Motsvarande garanti står ej till buds beträffande den rättsgemenskap, som dödsboet utgör. Det kan ej heller utan trängande skäl komma i fråga att med .avseende å dödsbo skapa motsvarighet till de regler, som gälla för bolag, före- ningar och därmed jämförliga juridiska personer. Med ett bolag eller en förening avses att upprätthålla en perdurerande ekonomisk verksamhet. Ett dödsbo däremot har endast till uppgift att, med avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden, förmedla nettobehållningens överflyttning på de successions- berättigade. Även om det med hänsyn till dödsboets begränsade uppgift och fortvaro icke kan bliva tal om någon mera omfattande organisation i tredje mans intresse, är det uppenbarligen angeläget, att detta intresse tillgodoses så långt det är möjligt inom ramen för de allmänna bestämmelserna om boutredningens genomförande. Vid närmare övervägande finner man, att reg- lerna om bouppteckning ägna sig såsom utgångspunkt för de särskilda före- skrifter, som äro påkallade av hänsyn till tredje man.

Av 3 kap. framgår, att bouppteckningen bibehållits såsom den centrala förrättning, vilken i ett sammanhang klarlägger dödsboets omfattning och till— stånd. Liksom enligt gällande rätt skall bouppteckningen enligt förslaget även innehålla uppgift om samtliga dödsbodelägare med namn och hemvist, var- förutom för underårig skall angivas hans födelsedag. En behörigen förrättad bouppteckning lämnar sålunda upplysningar av stor betydelse för tredje man. Denne kan nämligen därav se, med vilka han har att räkna vid slutande av avtal med dödsboet. I fråga om omyndig fäster bouppteckningen visserligen i allmänhet endast uppmärksamhet på det förhållande, att förmyndareförord- nande är erforderligt, men redan denna anvisning är, i förening med upp- giften om övriga delägare, av värde för den, som träder i förbindelse med dödsboet.

Bouppteckningen är resultatet av en enskild förrättning, men föreskrifterna om biträde av tvenne gode män och om bouppteckningshandlingens. registre- ring hos rätten giva åt bouppteckningen en annan karaktär än som i all- mänhet tillkommer enskilda handlingar. Genom edgångsplikten för den, som lämnat uppgifter till bouppteckningen eller eljest haft befattning med boet, är det också understruket, att bouppteckningen bör lämna fullständiga och tillför- litliga uppgifter i de ämnen, som där behandlas. Det ligger under sådana omständigheter nära till hands att räkna med bouppteckningen såsom en handling av rättslig betydelse icke blott för dem, som närmast beröras av

dödsfallet. För den, som under utredningen träder i ekonomisk förbindelse» med dödsboet och endast med svårighet på annan väg kan skaffa sig säkra upplysningar om bodelägarna, vore det tydligen till stor hjälp, om boupp— teckningen finge tagas för god i dylikt hänseende. Att på detta sätt tillgodo- se tredje mans intresse synes icke uppkalla några allvarliga betänkligheter med hänsyn till vad som anförts om de jämförelsevis betryggande omstän- digheter, under vilka bouppteckningen tillkommer. Eftersom bouppteckningen är helt och hållet beroende på delägarnas lojala medverkan, är det också naturligt att hellre lägga risken för felaktigheter på delägarna själva än på tredje man. Från sådana synpunkter har det synts lagberedningen påkallat att i förslaget tillerkänna bouppteckningen ett visst vitsord i fråga om del- ägarna i dödsboet. I första stycket av denna paragraf har nämligen stad- gats, att vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteck— ningen äro dödsbodelägare, skall vara gällande, även om flera delägare. finnas. Denna regel torde komma att uppfattas såsom ett stadfästande av vad som numera motsvarar rättsuppfattningen i ämnet.1 I verkligheten har nämligen bouppteckningen länge fått gälla såsom legitimationshandling.

Bouppteckningens erkännande såsom legitimationshandling innebär, att dödsboet anses behörigen företrätt av dem, som enligt bouppteckningen äro delägare i boet. Regeln kan också uttryckas så, att felaktighet i bouppteck— ningen icke skall gå ut över tredje man. Rättshandling, som ingås med dem, som i bouppteckningen angivits såsom delägare, är för dödsboet bin- dande, även om bouppteckningen skulle vara oriktig. Denna verkan förlorar regeln endast om tredje man var i ond tro, d. v. 5. vid avtalets ingående ägde eller bort äga kännedom om att annan delägare funnits än sådan, som deltagit i avtalet. Tredje man har emellertid rätt att utgå ifrån att boupp— teckningen är riktig. Han har icke skyldighet att undersöka sanningsenlig- heten av däri lämnade uppgifter, med mindre anledning finnes att antaga någon felaktighet.

I fråga om räckvidden av god tro bör understrykas, att tredje man ibland måste räkna med viss komplettering av bouppteckningen. Den, som ingår rättshandling med dödsbo, får icke bortse från delägare, om vilken i boupp— teckningen lämnas ofullständiga upplysningar. Så snart delägares existens står klar för tredje man eller bort av honom inses, verkar icke det skydd, som med ifrågavarande stadgande avses. . Den här stadfästa principen har större betydelse i förbindelse med de nu föreslagna reglerna om dödsbodelägarnas samförvaltning än om den kommit itillämpning å dödsboförvaltningen enligt gällande rätt. För närvarande utgöras nämligen dödsbodelägarna endast av de legala arvingarna samt, om den döde var gift, hans efterlevande make, och att fastställa, vilka del— ägarna äro, låter sig i regel göra utan större olägenhet med hänsyn till den

1 Jfr N. J. A. 1928 s. 540.

apr—'_'» an.-="! L am.-'"?” *

ru great-_LEQDJJ: & sw: .'

:'1 :r—uni-äk- -

nyligen genomförda arvsrättsbegränsningen. Helt annorlunda förhåller det sig enligt förslaget, som inrymt jämväl universella testamentstagare i döds- boförvaltningen. För tredje man ställer det sig naturligen mycket svårare att skaffa säker kännedom om förefintliga testamentsförordnanden. I själva verket är den givna legitimationsregeln redan med hänsyn härtill ett nöd- vändigt komplement till de nya bestämmelserna om dödsbodelägarnas gemen— samma förvaltning.

Såsom framgår av 1 % i detta kapitel, kan kretsen av delägare bliva be- roende på händelser, som inträffa efter dödsfallet. Sedan bodelning skett, är efterlevande make ej längre bodelägare. Har testamente, varigenom legal arvinge uteslutits från arv, erhållit laga kraft, upphör arvingen att vara delägare, medan i motsatt fall, (1. v. s. om testamentet förklaras ogiltigt, testamentstagaren förlorar egenskap av bodelägare. Då dessa. förändringar endastpverka inskränkning i bodelägarnas antal, medföra de icke några svå— righeter med avseende å dödsboets förhållande till tredje man. Denne har att hålla sig till bouppteckningen, i den mån det icke är upplyst, att med hänsyn till inträdda förhållanden medverkan icke längre kräves av någon, som där upptagits såsom delägare.

Kretsen av delägare kan även undergå förändring därigenom, att någon i bouppteckningen upptagen person avlider. Då rättshandling gentemot den avlidne är utesluten, löser det föreslagna stadgandet icke direkt frågan, huru i dylikt fall bör förfaras. Genom kännedom om dödsfallet blir emellertid tredje man uppmärksamgjord på att medverkan kräves av den dödes rätts- ägare, och med avseende å dessa synes det utan vidare vara klart, att bo- uppteckningen efter den döde bodelägaren bör tillerkännas vitsord iöverens- stämmelse med vad här är stadgat.

Dödsbodelägarnas samförvaltning kan bliva ersatt av annan dödsboförvalt- ning efter vad i 2 kap. är stadgat om boutredningsman och testamentsexe- kutor, och med förordnande såsom boutredningsman eller testamentsexeku— tor följer behörighet att företräda dödsboet mot tredje man.1 Någon särskild ordning, varigenom dylik förändring i dödsboförvaltningen bringas till tredje mans kännedom, är icke stadgad. Såvitt angår förvaltning genom testa- mentsexekutor, har det hittills icke visat sig behövligt att giva offentlighet åt förvaltningsformen, och större behov av dylikt kungörande lärer. icke upp- . komma med anledning av tillkomsten av den särskilda förvaltningsordning,

som betingas av boutredningsmannaförordnande. LikSOm för närvarande kan det säkerligen beräknas, att omständigheterna i sig själva skola lämna till- räckligt tydlig upplysning om den förvaltningsform, som i det särskilda fallet är i tillämpning.

En särskild fråga är, huruvida och i vilken mån den nu behandlade regeln kan erhålla motsvarande tillämpning å förvaltning, som grundas på

1 Angående testamentsexekutor se dock vad som anförts under 2 kap. 20 å.

Innan boupp- teckning skett,

kan rätts-

avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Till denna fråga återkommer lagberedningen vid 7 kap. (se 5. 570).

Det skydd, som i första stycket av denna paragraf erbjudes tredje man, är betingat av att bouppteckning kommit till stånd. Under den tid, som för—

handling vara flyter till bouppteckningens förrättande, är den, som inlåter sig i förbindelse

giltig utan testaments- tagares med- verkan.

med dödsboet, hänvisad att i annan ordning erhålla upplysningar om döds- bodelägarna. Därvid möter det i regel icke större svårigheter att fastställa, vilka som äro delägare i egenskap av legala arvingar. Är efterlevande make delägare i boet, lärer makens rätt att deltaga iförvaltningen icke heller bliva förbisedd. Annorlunda förhåller det sig emellertid med testamentstagare. In- sikt om att universell testamentstagare är bodelägare förutsätter en känne— dom om dödsboets förhållanden, som icke alltid kan påräknas hos utom— stående. Med hänsyn till möjligen förekommande testamentstagare är det så— lunda vanskligt för tredje man att träda i förbindelse med dödsboet på ett sätt, som innebär full garanti för att reglerna om dödsbodelägares samförvaltning behörigen efterlevas. Dessa vanskligheter kunna i själva verket vara stora nog att hindra slutande av avtal även i sådant fall, då det kunde bliva av största betydelse för såväl boet som tredje man. Ej minst kan det för dödsboet vara oundgängligt att vissa åtgärder vidtagas till undvikande av skada eller förlust.

Den risk, som tredje man löper innan bouppteckningen föreligger, kunde nästan fullständigt avlägsnas, därest avtal under ifrågavarande tid finge slutas med bortseende från universella testamentstagare såsom delägarei dödsboet. En sådan anordning låter sig dock icke förena med dödsboför— valtningens huvudprinciper, enligt vilka de universella successorerna skola vara förvaltningsberättigade delägare, oavsett huruvida successionen grundas på arv eller på testamente. Däremot synes det icke möta betänkligheter att, med tillgodoseende av tredje mans intresse, göra undantag från huvudregeln i särskilda fall, när dess upprätthållande skulle lända till större skada än nytta. Såsom förut framhållits, kunna legitimationssvårigheterna hindra ge- nomförande av åtgärder, som icke utan våda tåla att uppskjutas till den tidpunkt, då bouppteckningen förrättats och legitimationsfrågan därmed kom- mit i ett annat och klarare läge. Med anledning härav har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att rättshandling, som före boupptecknin- gens upprättande företagits utan medverkan av testamentstagare, ej är på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skä- ligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats. Av det anförda fram- går, att detta stadgande har sitt försvar däri, att huvudregeln måste vika på en punkt, där dess fulla tillämpning skulle vara otillfredsställande ur prak- tiska synpunkter.

Enligt den ifrågavarande regeln kan en rättshandling bliva bindande för ett under samförvaltning liggande dödsbo, oaktat universell testamentstagare ej medverkat. Det förutsättes dock, att tredje man varit i god tro. Har han haft kännedom om testamentets existens, kan regeln ej åberopas. Lik-

som i fråga om första stycket gäller emellertid, att några särskilda efter- forskningar icke kunna åläggas tredje man, såframt anledning därtill ej före- kommer. Vidare är regeln tillämplig allenast å rättshandling, som skäligen ej kunnat anstå tills bouppteckningen förrättats. Villkor är sålunda, att rätts- handlingens uppskjutande till tiden efter bouppteckningen kan antagas hava medfört skada eller förlust eller eljest betydande olägenhet. Det gäller na- turligen att bedöma denna förutsättning med utgångspunkt från den situa- tion, som föreligger, då behov uppkommer att företaga rättshandlingen. Befinnes det därvid objektivt sett påkallat att företaga rättshandlingen, röner den icke inverkan av att förhållandena sedermera utveckla sig så, att uppskov kunnat äga rum. Det måste medgivas, att det avgörande, som här skall träffas, icke alltid är lätt. Till en början kan det vara tämli- gen ovisst, när bouppteckning kommer till stånd, och även om tidpunk— ten låter sig ungefärligen beräkna, blir det ofta en vansklig sak att bedöma, huruvida rättshandlingen skäligen kan anstå. Vid sådant förhållande synes det befogat att i tvivelaktiga fall snarare tillägga rättshandlingen giltighet än att låta den falla på grund av bristande medverkan från testamentstagares sida. I synnerhet i fråga om avtal av alldaglig natur är det med hänsyn till den allmänna omsättningens säkerhet rimligare att lägga risken på döds- boet än på medkontrahenten.

Under stadgandet inbegripas alla slags rättshandlingar, som kunna vara av betydelse för dödsboets förhållande till tredje man. I främsta rummet avses naturligtvis ömsesidiga avtal, men därutöver ifrågakomma även ensidiga rätts- handlingar, bland vilka uppfyllelse genom betalning kan nämnas såsom det vanligaste exemplet.

Den här givna regeln bör noga skiljas från den föreskrift, som upptagits i 1 % första stycket andra punkten. Sistnämnda stadgande inrymmer åt den enskilda delägaren en rätt att företaga åtgärd av så brådskande art, att det icke är möjligt att upprätthålla principen om gemensamt beslut av samtliga dödsbodelägare. I förevarande paragraf är det däremot endast fråga om att till skydd för tredje man binda dödsboet i vissa fall, då det skäligen icke kunnat åläggas honom att övervaka tillämpningen av huvudregeln angående dödsbodelägarnas samförvaltning.

åå.

Vid dödsfall kunna bland de efterlevande finnas personer, som för sin försörjning varit beroende av den döde. Detta är mycket ofta förhållandet, då en avliden man efterlämnar familj. Ehuru det blivit mer vanligt än förr, att kvinnan förvärvar inkomst även under äktenskapet, är hustrun ännu i övervägande antalet äktenskap beroende av mannens förvärvsverksamhet. Å andra sidan kan det även förekomma, att mannen har sitt uppehälle av hus-

Förskoit till dödsbodel- ägare under boutred- ningen.

truns inkomster. Finnas minderåriga barn eller adoptivbarn, hava dessa i regel varit hänvisade till försörjning genom föräldrarna, särskilt fadern.

Även andra än efterlevande make, barn och adoptivbarn kunna hava haft sin utkomst genom arvlåtaren. I främsta rummet äro att nämna nära släk— tingar, såsom föräldrar och syskon, men ibland kunna oskylda ifrågakomma såsom understödstagare, vilka därvid vanligen grunda sin förmån på vän- skapsband eller på tjänsteförhållande av längre varaktighet.

För den, som sålunda åtnjuter understöd, skulle dödsfallet mången gång vara ödesdigert, för den händelse understödet därmed upphörde och frågan om vidare ekonomisk hjälp bleve helt beroende av den omständigheten, huru- vida understödstagaren vore berättigad till succession i kvarlåtenskapen. Och där sådan rätt föreligger, kan den visserligen i värde komma att mot— svara det förut erhållna understödet, men boutredningen medför oftast ett mer eller mindre långvarigt uppskov med åtnjutandet av den förmån, som successionsrätten innebär. Detta uppskov blir i regel avsevärt längre för ar- vingar och universella testamentstagare än för legatarier. Medan de senare kunna utfå dem tillkommande egendom redan på ett tidigt stadium av boutred— ningen, måste de förra vanligen avvakta utredningens avslutandeiform av skifte.

Där behov finnes, fattas det vid boutredningen ofta såsom en naturlig sak, att underhåll utgår ur dödsboets egendom. Sådant underhåll har emellertid olika karaktär alltefter omständigheterna, och även likartade fall behandlas så olika, att det är svårt att tala om någon fast praxis på området. Är det fråga om efterlevande make och minderåriga barn, torde nästan undantags— löst medgivas utfående av nödigt underhåll redan från dödsdagen, ochi många dödsbon torde vad sålunda utgivits icke beräknas vid blivande del- ning. Annorlunda kan det dock ställa sig, om boutredningen tager en osed— vanligt lång tid i anspråk. I dylika fall kan det förhålla sig så, att det underhåll, som lämnas under tiden närmast efter dödsfallet, icke kommer i beräkning, men att de belopp, vilka därefter utgå, betraktas såsom förskott å blivande lotter i kvarlåtenskapen. Det frivilligt lämnade underhåll, som i detta sammanhang avses, är visserligen vanligast i förhållande till efter- levande make och barn men förekommer även till andra personer, som varit beroende av den döde. Vid underhållsbehov utanför den närmaste familje— kretsen är det emellertid visst icke givet, att den ifrågavarande personen till- hör kretsen av bodelägare eller ens de successionsherättigade överhuvud. Det är särskilt i dödsbon av större omfattning icke ovanligt, att understöd utgår till avlägsnare skyldemän eller till personer, som på grund av tidigare tjänsteställning betraktas såsom pensionärer. Har någon, som är bodelägare, ur oskiftade boet erhållit understöd, lärer detta behandlas såsom förskott å blivande skifteslott. Är det åter fråga om någon, som icke intager denna ställning och ej heller tillgodosetts med legat, blir underhållet att anse såsom benefikt från dödsboets sida. Av sistnämnda karaktär är tydligen sådant runderstöd, som utgör fortsatt betalning av pensionsbelopp.

Några regler hava hittills icke funnits rörande utgivande ur dödsboet av medel, som kunna betraktas såsom förskott ur kvarlåtenskapen, eller över- huvud angående underhållsbidrag under den tid, som boutredningen varar. Det måste" också medgivas, att en lagreglering på detta område är en ömtå— lig sak. Å ena sidan synes hänsynen till den, som tidigare erhållit sin för- sörjning genom den döde, kräva tämligen vidsträckta möjligheter att tillgodo— se sådant behov. Emellertid böra å andra sidan icke några bestämmelser meddelas, som skada rättsägarna i boet eller leda till risk för deras rätt. Vad dödsbodelägarna angår, äro de visserligen, så länge dödsboet är före- mål för samförvaltning, i viss män i tillfälle att bevaka sina egna intres- sen, men regler i ämnet måste äga giltighet även å särskild förvaltning en- ligt 2 kap. och erhålla där sin största betydelse. Därtill kommer, att hän- syn städse behöver tagas till de rättsägare, som icke hava omedelbart in- flytande på dödsboförvaltningen. Trots de vanskligheter, som äro'förenade med en reglering av detta ämne, synes lagstiftaren knappast vara försvarad med att fortfarande intaga en passiv hållning. Ehuru uppkommande frågor i allmänhet få sin lösning på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt, kunna situationer inträda, då skäliga anspråk icke kunna tillgodoses utan lagens stöd. De regler, som lagberedningen föreslagit, hava främst till ända— mål att lämna dylikt stöd. Att dessa regler fått en tämligen begränsad räckvidd beror av hänsynen till den mångfald intressen, som gör sig gällande i ett dödsbo. Det torde dock kunna förutsättas, att underhållsbehov, som icke inbegripes under lagens stadgande, även i framtiden komma att vinna beak— tande på det praktiska och från småsinne fria sätt, som måste erkännas hava i allmänhet präglat dödsboutredningen i denna del.

Det föreslagna stadgandet innehåller dels en huvudregel om rätt för bodel- ägare att under vissa förutsättningar utfå förskott å blivande lott i boet och dels en särskild föreskrift om rätt för efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn att städse under viss tid åtnjuta underhåll ur boet.

Bodelägare, som för sin försörjning varit beroende av den döde, äger en- ligt första stycket av förevarande paragraf såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och för- skottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Underhållsbehov har så- lunda här lagens stöd allenast i fråga om den, som är delägare i dödsboet. Till delägare äro enligt 1 % att räkna efterlevande make, arvingar och uni— versella testamentstagare, och beredningen får beträffande de närmare förut— sättningarna för delägareskap hänvisa till sina uttalanden under nämnda lag- rum. Utanför lagreglering ligga alltjämt de fall, då annan än bodelägare haft sin försörjning genom arvlåtaren. Det skulle här i regel icke blott bliva fråga om förskott utan om en verklig underhållsrätt, och att medgiva en dylik rätt skulle tydligen föra för långt. En sådan åtgärd skulle, även om den hölles inom snäva gränser, i själva verket betyda att vid sidan av reglerna i 8

10—303628

kap. arvslagen om underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen infördes1 en annan legal rätt till kvarlåtenskapen att gälla med företräde framför de vanliga successions- formerna arv och testamente. Ett stadgande i denna riktning föreligger vis- serligen i andra stycket av denna paragraf, men sistnämnda föreskrift kan uppfattas såsom en i.och för sig icke särdeles betydande utbyggnad av den företrädesrätt, som redan förut tillkommer arvlåtaren mycket närstående per— soner. Det måste emellertid erkännas, att underhåll åt annan än bodelägare ibland kan förefalla synnerligen rimligt, särskilt i fråga om den, som under lång tid och intill oförmåga att själv försörja sig varit i arvlåtarens tjänst. För sådana personer lärer dock arvlåtaren ofta hava sörjt genom legat, van- ligen i form av livränta, som tämligen snart efter dödsfallet kan bringas i tillämpning. För den tid, som förflyter dessförinnan, torde det sällan möta svårighet att utan stöd av lagregler erhålla förskott, där sådant visas vara behövligt.

I lagtexten har betonats, att bodelägare kan åberopa ifrågavarande stad- gande allenast då han varit för sin försörjning beroende av den döde. Denna förutsättning är att i någon mån bedöma efter de förhållanden, under vilka arvlåtaren och den underhållsbehövande levat under tiden före dödsfallet. Alltför stora hänsyn kunna dock icke tagas till olika grader av levnadsstan— dard. Det skall vara fråga om behov av medel till livets uppehälle. Be- träffande barn tillkommer naturligtvis hänsyn till vad som behöves för upp— fostran och undervisning.

Vad som utfås skall räknas såsom förskott å blivande lott i boet. Det är alltså icke fråga om annan fördel framför övriga successorer än att förmån ur kvarlåtenskapen kan åtnjutas utan avbidan på delningsförrättning. Särskild hänsyn skall emellertid vid delningen icke tagas till den omständigheten, att förmån utgått i förtid. Avräkning av förskottet skall ske efter den mottagna egendomens värde vid mottagandet, och det är i fråga om uppburna penningar icke meningen, att bodelägaren skall belastas med ränta.

Ehuru i stadgandet föreskrives förskottsberäkning, står det uppenbarligen övriga delägare öppet att, i den mån allenast deras rätt är i fråga, medgiva försörjningsbidrag utan avräkning å blivande lott. Det kan förväntas, att sådant medgivande även i framtiden kommer att lämnas, särskilt av myndiga och självförsörjande barn i förhållande till moder och omyndiga syskon. Här skall ock förutskickas, att det står delägarna fritt att, i den mån andra rättsägares intressen icke skadas, oavsett försörjningsbehov besluta om för— skott å blivande arvs— eller testamentslott att utgå under de villkor, som delägarna själva bestämma.

Rätten till förskott i försörjningsändamål är betingad av vissa villkor. Till en början fordras, att bodelägarens blivande lott uppenbarligen förslår. Före utgivande av förskott fordras alltså en förhandsuppskattning av arvs— eller

1 Jfr ock 11 % lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap.

! E |

testamentslotten. Det är här icke fråga om några ingående beräkningar, men under alla omständigheter förutsättes en överblick över boets tillgångar och skulder. Lotten skall >>uppenbarligen» förslå, vilket innebär, att ut— givande av förskott icke kan krävas, där det föreligger tvivel om att förskot- tet kommer att täckas vid kvarlåtenskapens delning. Även då dödsboets ställning i och för sig är god, kunna vissa omständigheter medföra, att bo— delägaren överhuvud icke har anspråk på utfående av förskott. Härmed åsyftas verkningarna av ett testamente, vars giltighet ännu är svävande. Testamentstagare, som icke kan åberopa ett lagakraftvunnet förordnande, kan icke begära förskott med stöd av denna paragraf, eftersom testamentets slutliga prövning till äventyrs utesluter honom från rätt till kvarlåtenskapen. På motsvarande sätt är arvinge, som genom testamente är utesluten från arvsrätt, betagen rätt att kräva försörjningsbidrag, oaktat han enligt 1 % är att anse såsom dödsbodelägare. Om ett testamente, som ännu icke slutli- gen prövats, endast delvis åsidosätter arvsrätten, måste naturligen också hän- syn tagas till testamentet vid den överslagsberäkning, som skall verkställas med avseende å blivande lotter.

Slutligen fordras, att förskottet kan lämnas utan olägenhet för boutred— ningen. Därmed avses, att förskottet icke kan tillåtas att på ett störande sätt ingripa i gången av de olika åtgärder, som normalt tillhöra utredningen. Verkställande av förskott får sålunda icke inverka menligt på gäldsbetal- ningen och ej heller framtvinga förhastade och förlustbringande realisationer av egendom, som ingår i dödsboet. Denna förutsättning kan synas obe— stämd till sitt innehåll, men den kan icke i lagtexten utvecklas närmare med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka en boutredning försiggår. Det måste dock understrykas, att ett av trängande försörjningsbehov betingat krav icke får avvisas med åberopande av ifrågavarande bestämmelse utan att olägenhet verkligen skulle vållas av förskottets utgivande.

Ehuru de uppställda villkoren i regel torde utgöra garanti för att förskot- tet ligg er inom ramen för bodelägarens på giftorätt, arv eller testamente grundade rätt i boet, kan det vid hastig och betydande värdeförsämring av dödsboets egendom inträffa, att förskottet icke täckes av den lott, som till- lägges delägaren vid delningen. Under sådana förhållanden föreligger åter— bäringsskyldighet med avseende å överskottet. Det är nämligen här icke fråga om någon underhållsrätt på andra rättsägares bekostnad utan allenast om utgivande i förtid av egendom, som på grund av arvfall tillkommer del- ägare i dödsbo. Förhållandet är sålunda ett annat än vid förskott å arv, där utgivandet innebär, att arvlåtaren definitivt avhänt sig egendomen.1 Inne- börden av här ifrågavarande förskott torde med tillräcklig tydlighet framgå därav, att i lagtexten ej står att finna någon föreskrift om befrielse från av- räkningsskyldighet.

* Jfr 6 kap. 4 % arvslagen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn äga städse dtnjutatmder- håll under viss tid.

Bland bodelägarna kunna efterlevande make, oförsörjda barn och adop— tivbarn sägas utgöra en grupp för sig. Dessa personer stå regelmässigt i så mycket närmare förhållande till arvlåtaren än andra bodelägare, att deras anspråk på fortsatt försörjning ur dödsboet förtjänar särskilt hänsynstagande. Med dödsfallet inträder en sådan rubbning i den naturliga grundvalen för efterlevande makens och barnens existens, att det med fog kan göras gäl- '

lande en starkare rätt till nödigt underhåll ur boet än som följer av första 1

stycket i denna paragraf. En dylik rätt synes för efterlevande make icke böra vara beroende av hans egenskap av delägare i dödsboet.

Av hänsyn till den särställning, som sålunda tillkommer efterlevande make, oförsörjda barn och adoptivbarn, har i andra stycket av förevarande paragraf åt dem inrymts rätt att städse njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. Stadgandet innebär, att efterlevande make, barn och adoptivbarn under den angivna tiden äro tillförsäkrade för livets uppehälle nödiga medel, såvitt boets tillgångar förslå. I de fall, då under- hållet täckes av blivande andel i boets behållning, innehåller andra stycket icke annat än en tillämpning av regeln i paragrafens första stycke, ehuru med frånträdande av såväl kravet på förhandsuppskattning av förskottets förhållande till den vid delning utfallande egendomen som villkoret om att utbetalningen kan ske utan olägenhet för utredningen. Det är naturligtvis en fördel att alltid kunna fordra förskott å nödigt underhåll, men stadgandet har sin största betydelse för sådana fall, då den egendom, som vid delnin- gen tillkommer den underhållsberättigade, icke förslår till medgivet underhåll. Någon återbäringsskyldighet föreligger nämligen icke, utan vad som utgör överskott i förhållande till lotten verkar närmast motsvarande minskning av den egendom, som tillfaller övriga bodelägare. Underhållet kan vidare komma att förringa den rätt, som sammanhänger med testamentariskt förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse. Räcker ej behållningen för tillgodo— seende av ifrågavarande underhållsrätt, inkräktar denna slutligen även på borgenärers rätt till betalning ur dödsboet. Den verkan, som underhålls- rätten sålunda har, är i lagtexten uttryckt därmed. att underhållet städse skall utgå under viss tid från arvlåtarens död. I den mån utgivet belopp icke täckes av blivande lott i kvarlåtenskapen, föreligger alltså en med utom— ordentligt företräde utrustad rätt att för nödigt underhåll erhålla egendom, som ingår i dödsbo.

Rätten till underhåll är betingad av att medel till försörjning icke stå till buds i annan ordning. Där efterlevande make kan genom eget kapital eller arbete erhålla erforderligt underhåll, saknas förutsättningar för tillämpning av förevarande stadgande. Vid prövning, huruvida viss utgift kan inräknas under sådan behovstäckning, som här avses, är i någon mån hänsyn att taga till de omständigheter, under vilka den underhållskrävande befunnit sig under sammanlevnaden med arvlåtaren, men det bör betonas, att det aldrig kan bliva fråga om utgifter för andra ändamål än sådana, som samman—

hänga med livets nödtorft. Under detta begrepp skola beträffande minder- åriga inbegripas nödiga medel för utbildning.

Den tid, under vilken underhåll må åtnjutas, har fastställts till tre måna- der från arvlåtarens död. Visserligen äro förhållandena så skiftande, att denna tid kan förefalla än väl lång och än något för kort, men det är tydligen omöjligt att låta tidens längd bliva beroende av särskild prövning från fall till fall. Efter utgången av tre månader hava den dödes efterlevande haft rådrum för de anstalter, som förr eller senare måste vidtagas med anledning av de genom dödsfallet ändrade förhållandena. Tiden är en månad längre än den, som för ett liknande fall är stadgad i 97 % konkurslagen . Skillna— den förklaras emellertid av olikheten i utgångsläget för underhållsberäknin- gen. Dödsfallet är vanligen en långt mera ingripande och ofta en mera oförutsedd händelse än konkursen.

Vad beträffar efterlevande make, som icke är bodelägare, skall särskilt anmärkas, att arvingar och universella testamentstagare icke kunna genom ' skifte förringa den rätt, som här tillerkänts maken.

Rätt till underhåll företinnes ej endast om behov därav är för handen redan vid arvlåtarens död. Även om behovet yppas senare, t. ex. i följd av sjukdom, föreligger sådan rätt, dock icke för längre tid än tre månader från dödsfallet.

Den underhållsrätt ur konkursho, varom föreskrift är given i 97 % kon— kurslagen, tillkommer med avseende å dödsbo, som avträtts till konkurs, efterlevande make, oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades. Det är emellertid icke rimligt, att underhåll beräknas enligt konkurslagen utan hänsyn till vad i förevarande paragraf stadgats. Den tid, för vilken underhållet skall utgå ur konkursboet, torde böra minskas så mycket som är behövligt för att hela underhållstiden icke skall överstiga tre månader från dödsfallet. Någon för- längning av underhållet utöver den i förevarande paragraf utmätta tiden synes nämligen icke påkallad av den anledning att konkurs inträtt. Har underhåll exempelvis redan åtnjutits i tre månader från dödsfallet, bör kon- kursen icke föranleda utgivande av ytterligare underhåll ur konkursboet. Å andra sidan bör den tid, under vilken underhåll åtnjutes ur konkursboet, aldrig sträckas utöver två månader. Där konkurs inträffar inom kortare tid än en månad från dödsfallet, kommer sammanlagda underhållstiden icke att uppgå till tre månader. De särskilda bestämmelser, som i enlighet med det anförda äro erforderliga med avseende å underhåll vid inträdande konkurs, hava meddelats i form av tillägg till 97 % konkurslagen.

Slutligen skall framhållas, att förevarande underhållsregel är, liksom stad- gandet i första stycket av denna paragraf, för sin tillämpning oberoende av den form, under vilken boutredningen bedrives. Regeln gäller följaktligen såväl för dödsbodelägarnas samförvaltning som för dödsboförvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. Medan underhåll iförra fallet

Förskott för annat ända- mål än i denna para-_ graf är stadgat.

Ansvarighet för skada ge- nom dödsbo-

delägarnas

förvaltning.

blir beroende av samfällt beslut av bodelägarna, tillkommer deti senare fallet boutredningsmannen eller testamentsexekutorn att pröva, huruvida det föreligger förutsättningar för utgivande av underhåll. Någon särskild talan i anledning av beslut, som i sådant ärende fattas av dödsboförvaltaren, är icke stadgad. Vid avslag på begäran om underhåll kan emellertid rättmätigheten av anspråket omedelbart dragas under domstols avgörande. Den, som för- menar, att någon erhållit mer än som bort tillkomma honom efter vad i förevarande paragraf är stadgat, har å sin sida möjlighet att få frågan prö- vad genom klander av den redovisning, som skall avgivas över dödsboför- valtningen.

De regler, som i förevarande paragraf uppställts, utgöra, såsom redan antytts, icke något hinder för att förskott utgår ur boet i andra fall än som där angivits. Är boet föremål för samförvaltning, ankommer på delägarna att besluta i sådant ärende. Därvid få de emellertid icke skada annans rätt (jfr 1 kap. 6 ©). Utgivande av förskott till men för borgenärer kan även räknas till de åtgärder, som enligt 4 kap. 11 % medföra förlust av rätt att genom egendomsavträde undgå gäldsansvar. Beträffande förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor har särskild föreskrift upptagits i 2 kap. 14 %.

6 &.

Dä dödsbodelägarna gemensamt förvalta dödsboet, hava de ej blott att be— vaka sin egen successionsrätt. De skola överhuvud sörja för att 'boutred- ningen genomföres på ett sätt, som innebär tillbörligt beaktande av samtliga rättsägares intressen. Hava delägarna brustit i den omsorg, som sålunda åligger dem, bliva de pliktiga att ersätta skada, som därigenom uppkommer.

Den ansvarighet, som sålunda åvilar dödsbodelägarna, måste bedömas med hänsyn till de omständigheter, som karakterisera dödsboförvaltningen. Sär- skilt måste beaktas, att den förvaltning i annans intresse, som här föreligger, icke beror på avtal utan har sin grund i den ställning, som vederbörande förvaltare intager i förhållande till arvlåtaren. På dödsboförvaltningen kan därför icke ställas samma krav som på förvaltning av anförtrott gods.1 Nå— gon skyldighet att produktivt använda eller placera dödsboets tillgångar kan icke heller åläggas dödsbodelägarna. I stort settkan av dödsbodelägarna icke fordras annat än att egendomen under utredningstiden bevaras såsom en sär— skild förmögenhetsmassa.

Av de utomstående rättsägarna i dödsboet hava borgenärerna icke ofta anledning åberopa bodelägarnas skadeståndsansvar. Det förhåller sig nämligen så, att dödsboförvaltning från delägarnas sida iallmänhet icke kan före— komma utan personligt betalningsansvar för gälden, och-det är därvid icke anledning att pröva följderna av de särskilda förvaltningsåtgärderna. Det är

1 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 660 not. 1.

också att märka, att skadliga åtgärder under den tid, då frågan om det per— sonliga gäldsansvaret ännu är öppen, iregel medföra förlust av'avträdes- förmån. Endast om skadan varit ringa eller åtgärden företagits av obetänk— samhet eller bristande kännedom om boets ställning, inskränker sig påföljden till skadeståndsansvar.1

Vida större betydelse har frågan om dödsbodelägarnas skadeståndsskyldig- het, såvitt angår förhållandet till legatarier, och med legat få i detta sam— manhang jämställas förordnanden, som innefatta ändamålsbestämmelse. Endast om skifte sker före verkställande av legat eller ändamålsbestämmelser, bliva delägarna personligen ansvariga för förordnandet, och ansvaret är därvid be— gränsat till vad som kunnat utgå ur kvarlåtenskapen.2 Det bör dock påpekas, att rättsskyddet för legat och ändamålsbestämmelser väsentligen består i möj— ligheten att påkalla säkerhetsåtgärder enligt 5 kap. 3 % eller förordnande av boutredningsman enligt 2 kap. 1 %. Anledning att utkräva skadeståndsansvar föreligger sålunda särskilt för tid, som hunnit förlöpa innan dylikt rättsskydd blivit anordnat. Skadan kan uppstå såväl genom omedelbar förminskning eller försämring av testamenterad egendom som indirekt, exempelvis genom utgivande av visst legat på bekostnad av övriga testamentstagares rätt. Det bör dock understrykas, att testamenterad egendom övergår på testaments- tagaren i det skick, vari egendomen befann sig vid arvfallet. Testaments— tagaren har sålunda i princip att själv bära risken för skada å egendomen genom olyckshändelse. Om och i vad män på dödsboförvaltningen ankommer att hålla egendomen försäkrad, får avgöras efter omständigheterna i det sär— skilda fallet. Hava delägarna gjort sig skyldiga till dröjsmål med verkställig— heten, kan härigenom inträda skärpning av ansvaret för skada, som ej beror av vållande.3

Skadeståndsskyldighet kan även förekomma i förhållande till bodelägare, som av en eller annan anledning icke deltagit i dödsboförvaltningen.

I förevarande paragraf har frågan om dödsbodelägarnas ansvar för skada reglerats så, att dödsbodelägarna äro en för alla och alla för en förpliktade att ersätta skada, som de vid förvaltningen av boet uppsåtligen eller av vårds- löshet tillskyndat någon, vars rätt är av utredningen beroende. Såvitt häri— genom för den enskilda delägaren stadgats ansvarighet för skada, som har sin grund i uppsåtligt eller försumligt handlande, föreligger säkerligen icke annat än en erinran om vad som ändock skolat gälla enligt oskrivna rätts— regler. Av allmänna rättsgrundsatser följer också, att gemensam ansvarighet är solidarisk i fråga om brottsligt handlande eller vållande till egendoms- skadaf I övrigt torde emellertid ansvarigheten efter gängse uppfattning vara delad, såframt annat ej föranledes av avtal eller positivt stadgande, och då

1 Se härom 4 kap. 11 å och motiven därtill. ” Se 5 kap. 1 % andra stycket. '3 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt V s. 188 f. 4 Jfr lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 293 f. Se ock S. J. A. II 5. 468.

Delägarnas inbördes an- svarighet.

ansvarigheten i föreliggande fall bör vara solidarisk, har det funnits erfor- derligt att meddela uttrycklig föreskrift i ämnet.1

När flera äro solidariskt ansvariga, uppstår fråga, huru ansvaret skall dem emellan fördelas. Vid dödsboförvaltning, som utövas av delägarna gemensamt, föreligger en samfällighet, i vilken den enskilda delägaren representerar ho- nom tillkommande andel av kvarlåtenskapen, och det är därför naturligt, att vad som utgivits på grund av skadeshåndsskyldighet skall fördelas mellan de betalningsskyldiga efter deras andelar.

Denna norm för regressrätten bör gälla såväl för sådan skada, vilken plägar bedömas efter reglerna för s. k. utomobligatoriskt skadestånd, som för den skada, vilken i övrigt kan uppkomma vid det gemensamma handhavandet av dödsboförvaltningen. Såvitt angår förfarande av brottslig eller eljest rätts- stridig karaktär, stadgas härigenom ett undantag från den äldre rättsgrund- sats, enligt vilken regressrätt ansetts vara utesluten mellan flera, som på sådan grund blivit ersättningspliktiga.2

Den princip, som sålunda skall tillämpas för delägarnas inbördes ansvarig- het, har i lagtexten uttryckts så, att fördelningen skall ske efter andel i kvar— låtenskapen. Om bland de ansvariga delägarna befinner sig efterlevande make, förutsätter regeln, att maken vid bodelning erhållit något av den dödes egen— dom, och härvid skall uppenbarligen endast tagas i beräkning vad maken er— hållit såsom netto, d. v. s. utöver värdet av sådana tillgångar, som kunna hava från samma makes sida tillförts den dödes egendom och gått i fördel- ning mellan arvingar och universella testamentstagare.

Det är uppenbart, att det avgörande är värdet av vad en delägare på sin andel bekommit ur boet vid_bodelning eller arvskifte och icke vad därav kan hos honom finnas i behåll vid den tidpunkt, då ett regressanspråk göres gällande. Att en delägare förskingrat sin lott eller eljest genom eget förvål- lande är ur stånd att disponera däröver skall icke falla övriga delägare till last. Även detta torde följa av den uppställda regeln, vilken åsyftar delägarnas inbördes rättsförhållande med avseende å successionen i kvarlåtenskapen.

Fördelning efter andelar i kvarlåtenskapen bör rimligen icke genomföras längre än dessa andelar faktiskt förslå, och för ett överskjutande ersättnings- belopp kan enligt lagberedningens mening icke såsom huvudregel stadgas någon mera rättvis beräkningsgrund än fördelning mellan de ansvariga efter huvudtalet. I förhållande till. borgenär eller till legatarie, som har rätt till visst penningbelopp, blir det överhuvud icke fråga om annat ansvar än efter huvudtalet. Skadeståndet har nämligen i sådant fall sin grund i den omstän- digheten, att kvarlåtenskapen icke förslår.

Är dödsbodelägare i förvaltningen företrädd av förmyndare eller god man,

* Jfr motsvarande regel i 2 kap. 18 å. Undantag stå även att finna i åtskilliga nyare lagar. I detta sammanhang må särskilt erinras om förmynderskapslagen 6 kap. 9 %, och riktigheten av den äldre uppfattningen har överhuvud på senare tid alltmera dragits i tvivelsmål.

drabbas denne av skadeståndsskyldighet under de förutsättningar, som gälla för delägare i allmänhet. Då förmyndare eller god man icke själv har andel i kvarlåtenskapen, blir emellertid regeln om den inbördes ansvarigheten av betydelse endast såvitt den stadgar fördelning efter huvudtalet.

Då det gäller att fastställa regeln för regressrätten, kan ej bortses från det förhållandet, att de ansvariga ibland förete en större eller mindre grad av skuld. I åtskilliga lagar, där regleringen avsett skadeståndsskyldighet iutom— obligatoriska rättsförhållanden, har det på grund härav ansetts riktigt att låta ansvarigheten slutligen bäras efter graden av den skuld, som finnes ligga envar av de ansvariga till last; endast om det ej kan klarläggas, att den enes skuld är större än den andres, inträder ett jämnt fördelat ansvar.1 Att denna princip icke varit bestämmande för huvudregeln i förevarande para— graf, ehuru ansvarigheten grundar sig omedelbart på lagens stadgande, beror därpå, att det är fråga om skada i en förvaltningsgemenskap, i vilken de ansvariga taga del efter sin andelsrätt i den av förvaltningen omfattade egen— domen. Skulden blir därvid i allmänhet så jämnt fördelad, att den norm, som i förevarande paragraf primärt upptagits, länder till ett rättvist resultat. Emellertid förekomma onekligen fall, då så icke är förhållandet, och uppen- bar obillighet kan inträda, exempelvis om en skadlig åtgärd är att tillskriva en delägare med obetydlig andel i kvarlåtenskapen, under det att annan del- ägare, vilken har huvudsaklig del i kvarlåtenskapen, allenast kan påbördas, att han brustit i kontroll. Med hänsyn härtill har lagberedningen ansett lämp— ligt, att domstol i sista hand får möjlighet att jämka ansvarigheten efter den större eller mindre skuld, som ligger den enskilda delägaren till last. En sådan jämkning, varom föreskrift givits i förslaget, skall kunna genomföras även i förhållandet mellan flera företrädare för dödsbodelägare eller mellan dylika företrädare och andra delägare än de sålunda företrädda.

Därest någon saknar tillgång till gäldande av vad på honom belöper, måste på grund av den solidariska ansvarigheten bristen drabba de övriga. Det är tydligt, att ansvarigheten för sådan brist skall bestämmas efter enahanda grunder som ansvarigheten för det primära ersättningsbeloppet.

1 Denna norm för den inbördes ansvarigheten återfinnes bl. a. i 6 kap. 9 % förmynderskaps- lagen. Jfr ock 2 kap. 18 å i detta lagförslag.

Särskild dödsboför- valtning.

Gällande rätt.

2 KAP. Om boutredningsman och testamentsexekutor.

Dödsbodelägarnas samförvaltning är icke den enda möjliga formen för ut— redning av död mans bo. Frånsett sådan dödsboförvaltning, som utövas helt och hållet genom offentlig myndighets försorg, kan arvlåtaren själv hava be— stämt om förvaltningen. Vidare är det tänkbart, att åt delägare eller annan rättsägare i boet inrymmes rätt att påkalla tillsättning av en särskild dödsbo- förvaltare. I sistnämnda fall föreligger en blandform av enskild och offentlig förvaltning; den utsedde verkställer boutredningen ungefär på samma sätt som om han haft delägarnas uppdrag men grundar i själva verket sin be- fogenhet på ett offentligt förordnande.

Såsom i den allmänna inledningen framhållits, finnes i Sverige icke någon motsvarighet till det officiella boutredningsförfarandet i Danmark och Norge. Dödsboförvaltningen har hos oss alltid betraktats såsom en privat angelägen- het. Delägarnas samförvaltning är visserligen den normala formen för bout— redningen,-men det har länge varit brukligt, att arvlåtaren genom testamente utser en eller flera personer att övertaga dödsboets förvaltning. Oaktat direkt stöd i lag icke funnits, har arvlåtarens befogenhet till dylik disposition icke varit ifrågasatt. Arvlåtarens rätt att förordna om kvarlåtenskapens förvaltning och boutredningens verkställande har betraktats allenast såsom en sida av hans allmänna befogenhet att genom testamente förordna om kvarlåtenskapen.

Visst stöd har testamentsexekutorsförvaltningen i de äldre lagförslagen, ivilka återfinnes en principiellt fullständig, om än mycket kortfattad reglering av ämnet. Såväl i lagkommitténs som i äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk upptogos nämligen kortfattade stadganden om rätt för arvlåtaren att insätta en eller flera testamentsexekutorer; beträffande förvaltningens utövande hänvisades till allmänna regler om sysslomannaskap. Rätten att utse testa- mentsexekutor erkännes också indirekt av några stadganden i gällande lag. I 3 kap. 9 % testamentslagen är uttryckligen angivet, att testamentsexe— kutor kan vara förordnad, och redan därförut var i förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo förutsatt, att någon kunde vara av den döde satt till syssloman i boet. Däremot hava olika meningar gjort sig gällande, huruvida arvlåtaren har möjlighet att genom rättshandling inter vivos bestämma om kvarlåtenskapens förvaltning.1 Då ett exekutorsför- ordnande innefattar en avvikelse från den legala ordningen i fråga om döds- boförvaltningen, torde det emellertid efter testamentslagens tillkomst vara ställt utom tvivel, att sådant förordnande liksom varje annat förordnande för döds-

1 Se å ena sidan Benokert, Tidsskrift for Retsvidenskap 1926 s. 164, å den andra Nord- ling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl., s. 104; jfr Björling, Svensk Juristtidning 1928 s. 54.

falls skull måste meddelas i testamentets form. 1 kap. 1 % i nämnda lag, jämförd med lagen om arvsavtal, angiver nämligen uttryckligen, att förord— nande om kvarlåtenskap skall äga rum genom testamente.

I riksdagen har vid tvenne tillfällen (åren 1899 och 1915) motionsvis väckts förslag om utarbetande av särskilda lagregler angående testamentsexe- kutorer.1 I motionerna framhölls. att behov av lagstiftning framträdde huvud— sakligen i frågan, huruvida testamentsexekutor vore berättigad att utöva någon förvaltningsrätt innan testamentet tagit åt sig laga kraft. Lagutskottet avstyrkte vidtagande av åtgärd under hänvisning till den väntade revisionen av de bestämmelser, som rörde testamente och boutredning överhuvud, och motio- nerna föranledde icke heller någon riksdagens skrivelse, ehuru andra kam- maren vid det ena tillfället (1899) biföll vad motionären hemställt.

När exekutor blivit utsedd genom testamente, har det merendels skett genom testators i korta ordalag avfattade förordnande att verkställa boutred- ningen. Sällan hava därutöver givits närmare föreskrifter angående förvalt— ningen och dess utövning. Ett allmänt hållet uppdrag att vara testaments— exekutor har dock tolkningsvis ansetts innefatta bemyndigande att företaga alla de åtgärder, som erfordras för att bereda arvskiftet. I brist på särskilda föreskrifter om testamentsexekutor och hans förvaltning hava sådana frågor, som röra förhållandet mellan exekutorn och rättsägarna iboet, måst be— handlas med analogisk tillämpning av de regler, som gälla angående sysslo- mannaskap. 2

Har testamentsexekutor ej utsetts och kunna dödsbodelägarna ej enas vid samförvaltningen, finnes enligt gällande rätt icke någon möjlighet för den enskilda delägaren att åstadkomma en särskild dödsboförvaltning. Kan enig- heten drivas åtminstone så långt, att någon får delägarnas uppdrag att verk' ställa boutredningen, är naturligen mycket vunnet, men eljest äro delägarna alltjämt hänvisade till en samförvaltning, för vilken de praktiska förutsätt— ningarna ej längre föreligga. I detta sammanhang kan man bortse ifrån möjlig— - heten att få boet försatt i konkurstillstånd. Konkursen utgör en för insolvens- fallen avsedd avvecklingsform, som med hänsyn till därmed förenade om— kostnader och realisationsförluster är föga ägnad att tillgodose delägarnas intressen. ,

Då den enskilda delägaren sålunda kan enbart genom sin tredska äventyra boutredningens behöriga fortgång, har bristen på hjälpmedel varit besvärande. I det praktiska rättslivet hava ibland gjorts försök att komma ifrån det oefterrättlighetstillstånd, som kan följa av en tvungen samförvaltning. Man har åberopat 3 % i lagen om samäganderätt den 30 september 1904, enligt vilket lagrum den under samäganderätt liggande egendomen kan bliva om—' händertagen av en utav rätten utsedd god man, för den händelse delägarna ej enas rörande egendomens förvaltning eller nyttjande. Eftersom denna lag icke

* Se härom N. J. A. 11 1899 nr 11 4. och 1915 s. 415. 2 Se härom vidare vad beredningen yttrat under 20 % detta kapitel s. 224.

är tillämplig på delägare i oskift dödsbo, har domstols medverkan till ord- nande av särskild förvaltning i denna väg icke kunnat vinnas, men redan hotet om framställning med stöd av nämnda lagstadgande lärer ej sällan hava åvägabragt nödig enighet mellan delägare, som icke varit underkunniga om begränsningen av samäganderättslagens tillämplighetsområde. För det fall att arvlåtaren i testamente tillagt testamentstagare hela kvarlå— tenskapen eller obestämt överskott utan att förordna exekutor, har inom dok— trinen uppställts frågan, huruvida testamentstagaren med stöd av 18 kap. 3 % , Ä. B. kunnat kräva särskild förvaltning.1 Enligt sistnämnda lagrum äger den, i som fått testamente, trots klandertalan, behålla vad honom givits i testamentet, där han ställer borgen, och det heteri samma paragraf vidare, att egendomen eljest skall stå i kvarstad eller i goda mäns händer och vård till laga utslag. Att med stöd av dessa bestämmelser kräva särskild dödsboförvaltning torde emel— lertid ej vara möjligt. I 1734 års lag, som i denna del icke frångåtts, intager testamentstagare överhuvud icke ställning av förvaltningsberättigad delägarei boet. Med det anförda stadgandet har lagstiftaren säkerligen icke velat utsäga mera än att legatarie i fall av tvist om testamentets giltighet får mot borgen stanna i besittningen av den testamenterade egendomen samt att denna eljest kan sättas under särskild vård. Regeln har också ansetts grunda möjlighet för legatarie att oavsett klander kräva omedelbar besittning eller särskild vård av den testamenterade egendomen, men att ur stadgandet härleda rätt för universell testamentstagare att ingripa i förvalt— ningen strider mot de- allmänna grunderna för dödsboförvaltningen enligt gäl- . lande lag. * Ehuru oenighet isamförvaltningen i främsta rummet medfört behov av l annan dödsboförvaltning, har en dylik utredning i bodelägarnas eget intresse l l l

framstått såsom lämplig även för avvecklingen av ett gäldbelastat dödsbo med osäker ställning. Möjlighet till särskild förvaltning har vidare efterlysts för tillgodoseende av andra intressen än dem, som sammanhänga med delägar- nas behov av en förmånlig avveckling av dödsboet. Såvitt angår andra rätts— ägare, har man särskilt att beakta borgenärers rätt att ur boet erhålla betal- ning för sina fordringar hos den döde.2 _Lagbcred- Det har länge _stått klart, att en av de mest angelägna uppgifterna för den ”mygl'åsgför' pågående lagrevisionen vore att skaffa ändamålsenliga föreskrifter i fråga om anordnande av en särskild dödsboförvaltning, där en sådan av olika skäl kunde anses påkallad. Såsom i den allmänna inledningen framhållits, har lagberedningen icke velat föreslå någon rubbning i den gällande ordningen, såvitt den innebär,

' Se Nordling, Ärvdabalken, 3 uppl., s. 222. Jfr ock Winroth. Svensk Civilrätt II 5. 646.

" Angelägenheten av förvaltning i borgenärernas intresse har länge varit erkänd; jfr utta- lande av justitiekanslern von Koch i äldre__lagberedningens protokoll s. 72. De utläggningar, som inom doktrinen gjorts av 18 kap. 3 % A. B., vittna också om behovet av särskilt anord— nad dödsboförvaltning.

att boutredningen i normalfallen utgör delägarnas egen angelägenhet. De brister, som vidlåda denna ordning, synas kunna bliva avhjälpta med mindre medel och på billigare villkor än dem, som äro förknippade med upprättande av en omfattande statlig organisation. De lagbestämmelser, som beredningen föreslagit i ämnet, upptagas i förevarande kapitel och avse dels att reglera förvaltning genom en av rätten särskilt förordnad boutredningsman och dels att meddela närmare föreskrifter angående boutredningen i fall, då denna anförtros åt en av testator utsedd förvaltare.

få.

Behov av att ersätta bodelägarnas samförvaltning med en särskilt anordnad dödsboförvaltning föreligger främst, då delägarna icke kunna enas om de åtgärder, som måste vidtagas för boutredningen. Det oskiftade dödsboet, i vilket samtliga delägare trätt i stället för arvlåtaren, kan icke i den van— liga formen avvecklas utan att den enskilda delägaren, med insikt om sam— fällighetens säregna karaktär, håller hela boets intressen för ögonen och är beredd att i någon mån bortse från den särskilda fördel, som den ena eller den andra förvaltningsåtgärden kan medföra för honom. Oftast skapar pieteten för arvlåtaren och den på blodsbandet grundade samhörighet, som behärskar delägarna, tillräckliga förutsättningar för ett lyckligt genomförande av sam- förvaltningen, och skulle olika uppfattningar förspörjas, kunna delägarna enas om att anförtro utredningen åt någon opartisk tredje man. Boet behöver för övrigt icke vara av vidlyftigare beskaffenhet för att ett sådant uppdrag skall befinnas motiverat av rent praktiska skäl. Ej sällan utsesnågon av delägarna till förtroendeman för de övriga. Emellertid kan det hända, att de, som genom arvlåtarens död bringas i förvaltningsgemenskap, icke "på förhand känna någon samhörighet. En sådan situation kan lätt inträda, då arvlåtaren insatt en universell testamentstagare, som står främmande för de legala arvingarna. Även i ett dödsbo, vars delägare från början äro inställda på ett förtroendefullt samarbete, kunna under utredningen så starka intressemot— sättningar uppkomma, att en gemensam förvaltning omöjliggöres.

Kan samförvaltningen icke fullföljas på grund. av delägarnas bristande enighet och lösa delägarna ej själva förvaltningsfrågan genom att utse en privat boutredningsman, föreligger enligt förevarande paragraf möjlighet till förordnande av en officiell exekutor. Den dödes personliga forum har redan förut ansetts vara bestämmande för rättsliga åtgärder under boutredningen, och enligt denna princip bör det tydligen tillkomma samma domstol att handlägga alla de frågor, som sammanhänga med anordnande av särskild dödsboförvaltning efter vad i detta kapitel föreslagits.

Det är emellertid icke allenast bodelägarnas oenighet, som kan framkalla behov av särskild boutredningsman. Enligt 4 kap. av förslaget skall den

Förordnande av boutred— ningsman pd delägares be- göran.

'betryggande förvaltning, som genom rättens förmedling kan åvägabringas, kunna medföra den verkan, att delägarna undgå personligt ansvar för den dödes gäld. Innan den i 1 & av nämnda kapitel stadgade tiden gått till ända, har delägaren skäl att överväga, huruvida förordnande av boutredningsman kan vara påkallat i gäldsbefriande syfte. Anledning härtill föreligger särskilt, då boets ställning är oviss eller då boet visserligen är insolvent men möjlighet finnes att undgå konkurs genom uppgörelse med borgenärerna.

Finnes endast en universalsuccessor, kan boutredningsmannaförordnande naturligen ej vara betingat av de skäl, som sammanhänga med gemensam för- valtning. Men denne har samma intresse som samförvaltande delägare, när fråga uppkommer om dylikt förordnande såsom medel för befrielse från gälds— ansvar.

Enligt förslaget behöver bodelägaren icke anföra något skäl för sin begäran om boutredningsmannaförordnande. Ansökningen får i och för sig anses utgöra tillräckligt bevis om behovet av sådan dödsboförvaltning. Att kräva särskild bevisning därom skulle onödigtvis hämma användningen av det officiella boutredningsmannainstitutet, vilket är avsett att bliva ett smidigt hjälpmedel för åstadkommande av en ändamålsenlig förvaltning.

Redan i detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida bodelägare kan begära förordnande av boutredningsman även då testamentsexekutor är ut- sedd. Svaret på denna fråga måste ställas i beroende av de rättsverkningar, som äro förknippade med testamentsexekutorsförordnandet. Åt detta kan icke tillmätas större verkan än ett testamentariskt förordnande i allmänhet. Arvlåtaren kan med andra ord icke bestämma över dödsboförvaltningen i vidare mån än denna sammanhänger med rätten till succession i kvarlåten- skapen. Ett testamentsexekutorsförordnande berör sålunda icke efterlevande make och får ej vara till men för borgenär och andra utomstående rätts- ägare. Såsom framgår av reglerna i4 kap., inverkar ej heller ett testa- mentsexekutorsförordnande i och för sig på frågan om ansvaret för den dödes gäld. Ett förordnande såsom boutredningsman innebär däremot, att åt någon, som utsetts efter objektiv prövning, anförtrotts att för samtliga dödsbointres- senters räkning genomföra boutredningen utan risk och ansvar för dem, som enligt lag äro förvaltningsberättigade delägare i boet. Det är därför tydligt, att ett testamentsexekutorsförordnande ej skall utgöra hinder för ett bout- redningsmannaförordnande, vare sig ansökningen göres av bodelägare eller annan. Att även universell testamentstagare i dylikt fall anses såsom döds— bodelägare framgår av de i 1 kap. 1 % upptagna reglerna.

Vad nu sagts gäller även, då testamentet vunnit laga kraft. Av det förut anförda följer, att åt bodelägare måste inrymmas möjlighet att genom boutred— ningsmannaförordnande vinna befrielse från ansvar för den dödes gäld, och icke heller efter det att gäldsansvar inträtt, bör det vara bodelägare förmenat att få boutredningen, som sker på hans risk, genomförd i den betryggande ordning, som med boutredningsmannaförvaltningen avses. En sak för sig

är, att den utsedda testamentsexekutorn tillerkänts ett visst företräde till förordnande såsom boutredningsman.1

Befogenhet att göra ansökning om förordnande av boutredningsman till- kommer varje bodelägare för sig. Emellertid blir förfarandet betydligt förenklat, om samtliga delägare förena sig om framställningen; se vidare nedan under 2 och 9 åå. Beträffande förutsättningarna för egenskap av dödsbodelägare är närmare stadgat i 1 kap. 1 5, till vilket lagrum här må hänvisas.

Boutredningsmannainstitutet kan ej vinna avsedd effektivitet, med mindre det för boutredningsmannen givna förordnandet medför, att han får boets förvalt— ning på sig överflyttad. Förslaget innebär i överensstämmelse härmed, att bout- redningsmannen har till uppgift att självständigt verkställa boutredningen. Denna uppgift blir närmare bestämd genom en rad stadganden, som upptagits i före— varande kapitel. I princip är emellertid boutredningsmannens ställning an- given genom föreskriften, att egendomen skall avträdas till boutrednings— mannen och att denne skall i sådan egenskap handhava förvaltningen. Man får icke av den omständigheten, att termen egendomsavträde för när— varande användes i samband med konkurs, förledas till den uppfattningen, att här skulle åsyftas allenast insolventa dödsbon. Ibegreppet egendoms- avträde ligger i och för sig icke någon uppskattning av boets tillstånd.

Av formuleringen framgår, att rättens åtgärd innefattar dels ett beslut om anordnande av särskild förvaltning (avträde till boutredningsman) och dels förordnande för någon att utöva denna förvaltning. Iregel komma dessa båda beslut att fattas samtidigt, men skulle de av någon orsak, exempelvis på grund av svårigheter i valet av boutredningsman, bliva åtskilda, inträda de viktiga rättsverkningar, som äro anknutna till boutredningsmannainstitutet, redan genom beslutet om avträde till särskild förvaltning.

Det har funnits lämpligt, att boutredningsmannen, vars verksamhet går ut på förberedelse till skifte mellan delägarna, även biträder dessa vid skiftes- förrättningen. Då de stadganden, som närmare reglera arvskiftet, sammanförts till ett särskilt kapitel, har boutredningsmannens befattning med skiftet där fått sin behandling.

Enligt förslaget är förordnande såsom boutredningsman ej begränsat att avse fysiska personer. Det torde så mycket mindre vara anledning att förbehålla | förvaltningsuppdrag av denna art åt fysisk person, som även annan kan vara ' ägnad att mottaga dylikt uppdrag. Sålunda erbjuda bankerna genom sina notariatavdelningar exempel på en sådan förvaltningsform. För den ståndpunkt, som i förslaget intagits, tala även andra skäl. Det har ej ansetts böra möta hin- der att fortfarande utse juridisk person till testamentsexekutor, och det bör redan på den grund vara möjligt att till boutredningsman enligt förevarande paragraf förordna även juridisk person. Denna möjlighet framgår av det neutrala uttryckssätt, som kommit till användning i första punkten med avseende å

1 Se 3 % tredje stycket i detta kapitel.

den, som skall av rätten utses att handhava förvaltningen. Närmare före— skrifter om boutredningsmannens kvalifikationer lämnas i 3 %. grogg??? Är testamentsexekutor utsedd, kommer frågan om ett officiellt förordnande ningsman pdav boutredningsman i viss män i annat läge än i normalfallet, då bodel- åiååmåf ägarna övertaga förvaltningen enligt lag. Såsom förut nämnts, utesluter ett menton exekutorsförordnande emellertid icke, att delägarna själva hava anledning att kräva rättens förordnande av boutredningsman. Har testamente vun— nit laga kraft eller hava delägarna medgivit, att exekutorn utövar förvalt- ningen, föreligger väl icke behov av boutredningsmannaförordnande på grund av oenighet mellan delägarna om förvaltningens handhavande. Men ett dylikt förordnande kan vara önskvärt med hänsyn till reglerna i 4 kap. om ansvaret för den dödes gäld; förvaltning genom vanlig testamentsexekutor medför näm- ligen icke sådan gäldsbefriande verkan, varom stadgas i 4 kap. 1 %. Och även frånsett gäldsansvaret synes det överhuvud icke böra förmenas en bo- delägare att få till stånd särskild dödsboförvaltning av ifrågavarande slag. Bestrider bodelägare giltigheten av testamentet, i vad det angår exekutors- förordnandet, fortgår förvaltningen enligt de i 1 kap. givna reglerna, och det , är då utan vidare klart, att delägaren skall kunna begära utseende av en offi- ciell boutredningsman. Förefintligheten av ett testamentsexekutorsförordnande bör sålunda icke i något fall hindra delägare från att påkalla förordnande av boutredningsman, och första punkten av förevarande paragraf upptager ej heller någon inskränkning i sådant avseende. En sak för sig är, att testaments- exekutorn oftast ifrågakommer till att få förordnande såsom boutredningsman. Såsom närmare skall utvecklas under 3 %, måste testamentsexekutorn tiller- kännas företräde vid val av boutredningsman, även om detta företräde till graden ställer sig olika alltefter omständigheterna i det särskilda fallet. * Betydligt svårare är att avgöra, vilken ställning testamentsexekutorn själv skall intaga i förhållande till boutredningsmannainstitutet. Med utgångspunkt j från grunderna för stadgandet i första punkten skall till en början under— sökas, huruvida förordnande av boutredningsman på begäran av testaments- exekutor kan vara påkallat av delägarnas omedelbara intresse. Är boets till— stånd sådant, att ett boutredningsmannaförordnande är önskvärt med hänsyn till dess gäldsbefriande verkan, synes det rimligt, att en testamentsexekutor, som utövar förvaltningen, skall kunna utverka dylikt förordnande. Han hand- lar då endast för delägarnas räkning. l Frågan bör emellertid ses även ur andra synpunkter. Testamentsexekutorn j stöder sitt uppdrag allenast på testators förordnande, och testamentet skänker * icke någon förvaltningsbefogenhet förrän det tagit åt sig laga kraft. Den tid, under vilken frågan om exekutorsförordnandets giltighet svävar, kan bliva ganska lång. Godkänna arvingarna icke testamentet, måste iförsta hand klandertiden utlöpa, och går frågan om testamentets giltighet till rättegång, kan det dröja flera år, innan testamentet lämnar stöd för exekutorsuppdragets fullgörande. Det är tydligen icke tillfredsställande, att.testamentsexekutorns förvaltnings—

befogenhet skall vara beroende enbart av testamentet. Visserligen ligger kvar- låtenskapen icke utan förvaltning, eftersom det alltid finnes någon, som enligt 1 kap. har legal förvaltningsrätt. Men denne är mången gång föga lämpad att utöva förvaltningen. Särskilt gäller detta i sådana fall, då förvaltningen skall vila på arvinge, vilken, utesluten från arvet, utan bärande skäl kland— rar testamentet. Lämnade man därvid ej möjlighet för testamentsexekutorn att inträda i förvaltningen, oaktat testamentet icke vunnit laga kraft, bleve de verkliga rättsägarnas intressen betänkligt äventyrade. Det kan förvåna, att bristen på lagbestämmelser i ämnet icke gjort sig mera kännbar än som varit fallet. I verkligheten torde det förhålla sig så, att bodelägarna i allmänhet låtit testamentsexekutorn omedelbart övertaga förvaltningen, även om testa— mentet varit föremål för tvist. I stället för att utse en vanlig privat bout- redningsman, har man av förtroende till den utsedda testamentsexekutorn låtit honom utföra sitt uppdrag. Då lagreglerna på området äro föremål för revi- sion, kan man emellertid icke slå sig till ro med att frågan löses av sig själv. För lagstiftaren gäller det här endast att välja en lösning, som är på en gång effektiv och enkel.

Man har i själva verket att utreda, i vilken form förvaltningsrätt skall kunna tillerkännas testamentsexekutorn, ehuru hans förordnande icke vunnit. laga kraft. Närmast till hands ligger onekligen att på ett eller annat sätt reglera testamentsexekutorns ställning allenast för den tid, under vilken frågan om testamentets giltighet ännu är svävande. Det kunde sålunda tänkas, att exekutorn finge under nämnda tid utöva förvaltningen, såframt rätten med- delat särskilt tillstånd. Rättens befattning med dylikt ärende komme då att bestå i en viss förhandsprövning av testamentets giltighet och en undersökning om lämpligheten av att förvaltningen anförtroddes åt testamentsexekutorn. En sådan lösning, som är rationell såtillvida, att den direkt svarar mot det yp— pade behovet, lider dock av åtskilliga svagheter, huvudsakligen av praktisk art. Det för testamentsexekutorn meddelade tilltståndet borde till sin verkan & förfalla i och med att frågan om testamentets giltighet blivit slutligen avgjord. Men detta förhållande kan lätt undandraga sig tredje mans uppmärksamhet. Frågan har mindre betydelse, om testamentet erhåller laga kraft; exekutorns förvaltningsrätt blir då endast ännu starkare grundad än förut. Förklaras testa- mentet däremot ogiltigt, har exekutorn icke längre något som helst stöd för vidare befattning med dödsboet. Det är dock tydligt, att det för honom meddelade tillståndet måste mot godtroende tredje man gälla, så länge det ej är åter— kallat. Och att reglera återkallelsen på ändamålsenligt sätt möter stora tek- niska svårigheter. Det skulle för övrigt verka besvärande, om man vid sidan av det officiella boutredningsmannainstitutet ägde ett särskilt och invecklat förfarande, som avsåge förvaltning genom testamentsexekutor utan stöd av lagakraftvunnet testamente. Vad som nu anförts har givit anledning till över— vägande, huruvida icke nämnda institut kunde utvidgas att täcka även det behov, varom här är fråga. En sådan lösning uppkallar genast invändningen, 11—303628

att verkan av ett beslut om kvarlåtenskapens avträde till boutredningsman en- ligt första punkten icke gjorts beroende av frågan om giltigheten av eventuellt testamente samt att boutredningsmannaförvaltning sålunda komme att bestå, även efter det testamentet blivit slutligen prövat. Blir boutredningsmanna— institutet anlitat för att lösa frågan om testamentsexekutorns ställning under den tid, då förordnandets giltighet är beroende på prövning, får hjälp- medlet sålunda kraftigare verkningar än som är påkallat. Denna invändning synes dock icke få tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till de stora praktiska fördelar, som äro förenade med en lösning i den antydda riktningen. För övrigt är i verkligheten redan ett steg taget i nämnda riktning. Enligt 1 kap. 1 % tredje stycket äger universell testamentstagare jämväl innan testa— mentet blivit ståndande deltaga iförvaltningen, och förvaltningsrätt tillkommer under nämnda tid även arvinge, som genom testamente blivit från arv ute- sluten. Avgörandet i frågan om testamentets giltighet kan komma att tids- begränsa förvaltningsrätten; står sig testamentet, förlorar arvingen sin förvalt- ningsrätt, medan i motsatt fall testamentstagaren avskäres från vidare befatt- ning med kvarlåtenskapen. I egenskap av bodelägare kan såväl arvingen som testamentstagarenenligt första punkten av förevarande paragraf påkalla förordnande av boutredningsman och har därmed möjlighet att inverka på förvaltningens ordnande även efter den tidpunkt, då bodelägareskapet upp- hört. Jämförelsen kan drivas ännu längre. Testamentsexekutorn företer, innan testamentets giltighet prövats, med avseende å sin ställning till boförvaltningen sakligt sett åtskilliga likheter med testamentstagare eller arvinge, varom stad- gas i 1 kap. 1 % tredje stycket. Redan denna omständighet talar för att åt testamentsexekutor inrymma minst de befogenheter, som tillkomma testaments- tagaren eller arvingen. Beredningen har ej heller tvekat att föreslå, att frågan om dödsboförvaltningen, då testamentsexekutor är utsedd men förordnandet icke vunnit laga kraft, löses genom stadgande om rätt för testamentsexe- kutorn att själv begära rättens förordnande av boutredningsman. Stadgandet har formulerats så allmänt, att det även täcker det ovan först behandlade fallet, när ett boutredningsmannaförordnande på testamentsexekutors ansökan kan vara befogat enbart med hänsyn till delägarna, särskilt deras intresse av att med minsta omgång vinna befrielse från gäldsansvar. Det får ej heller förbises, att en testamentsexekutor, oavsett stödet av ett lagakraftvunnet för- ordnande, kan hava nytta av den officiella legitimation, som medföljer ett boutredningsmannaförordnande.

Har någon genom testamente blivit utsedd att utreda boet, äger han sålunda jämlikt andra punkten i förevarande paragraf att påkalla beslut, varom stadgas i första punkten. Detta innebär iförsta hand, att egen- domen skall avträdas till boutredningsman, och i andra hand, att någon för- ordnas att handhava förvaltningen. När förordnandet meddelas för testaments- exekutor, är det sålunda tekniskt icke fråga om ett personligt tillstånd eller en utfyllnad av brist i behörighet på grund av testamentet utan om anord-

nande av särskild boförvaltning av samma slag, som omtalas i första punkten av denna paragraf. Emellertid är i 3 % tredje stycket stadgat, att förordnande såsom boutredningsman skall meddelas testamentsexekutorn, om ej skäl där- emot äro. På grund härav kommer såsom regel testamentsexekutorn att er- hålla det förordnande, som skall meddelas. Denna utgång är fullt avsedd och medför, att det praktiskt sett ställer sig på ungefär samma sätt, som om testamentsexekutorn fått rättens förordnande enbart i denna sin egenskap. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att testamentsexekutorn icke är för- hindrad att förbinda sin ansökning med den betingelsen, att han själv blir utsedd till boutredningsman. Den närmare innebörden av bestämmelserna om testamentsexekutorns företräde vid val av boutredningsman skall beredningen utveckla vid behandlingen av 3 %.

Det företräde, som sålunda tillkommer testamentsexekutorn, är tydligen direkt beroende av testamentet. Skulle detta förklaras ogiltigt, finnes det icke längre anledning att tillerkänna honom någon särställning. Är testaments- exekutorn redan förordnad till boutredningsman, kan hans förordnande emellertid icke få förfalla på den grund att testamentet blivit ogiltigt. Irätts- säkerhetens intresse måste nämligen dödsboförvaltningen bedrivas under fas— tare former. Enligt 5 % tredje stycket skall dock rätten på särskild begäran pröva, huruvida uppdraget likväl bör tillkomma den i testamentet utsedda exekutorn. Det är i sådant ärende endast boutredningsmannens lämplighet, som blir föremål för omprövning. Beslutet om egendomens förvaltning genom boutredningsman står nämligen alltjämt fast. Lösningen av personfrågan kan utfalla så, att testamentsexekutorn behåller sin egenskap av boutredningsman. Är han, alldeles frånsett den företrädesrätt som tidigare tillkommit honom, väl skickad att handhava dödsboförvaltningen, är det naturligen ur praktiska synpunkter icke skäl att ersätta honom med någon annan förvaltare. Till detta spörsmål får beredningen anledning återkomma under 5 %.

Rätt att påkalla förordnande av boutredningsman tillkommer endast den, som i successorernas ställe utsetts att-utreda dödsboet. Den, som av testa- tor fått allenast viss förvaltningsuppgift, intager till dödsboet icke alls samma ställning som den vanliga testamentsexekutorn; den förre representerar icke dödsboets intressen på samma sätt som den senare.

Har det sålunda från början stått klart, att den med begränsad kompetens utrustade exekutorn — vilken i det följande för korthetens skull benämnes specialexekutor icke kan jämställas med den vanliga testamentsexekutorn, kvarstår emellertid frågan, om ej den förre bör, liksom den senare, äga möj- lighet att utöva sitt förvaltningsuppdrag, innan testamentet vunnit laga kraft. Då denna fråga ej kan lösas genom anlitande av det officiella boutrednings- mannaförfarandet, skulle det för ändamålet krävas en särskild ordningi stil med den, som förut antytts på tal om den vanliga testamentsexekutorn. Det har emellertid befunnits, att en sådan ordning skulle te sig såsom en alltför in- gripande lagstiftningsåtgärd i förhållande till behovet. Först och främst är

Förordnande av boutred- ningsman på

det mycket sällan, som ett testamente innehåller uppdrag av begränsad art. Och även då så är fallet, är det för specialexekutorn mycket mindre angeläget att omedelbart träda till förvaltningsuppdraget än för den vanliga testaments- exekutorn. Såsom tidigare framhållits, skulle en särskild reglering medföra betydande tekniska svårigheter. En dylik reglering vid sidan av det officiella boutredningsmannainstitutet kan vid sådant förhållande icke anses påkallad för specialexekutorns skull.

Lika litet som en specialexekutor har rätt att i denna sin egenskap på— kalla boutredningsmannaförordnande, äger han det företräde till förordnandet, som tillkommer vanlig testamentsexekutor. Redan den omständigheten, att det testamentariska förordnandet omfattar allenast en speciell uppgift, giver vid handen, att den utsedde ej- bör före andra ifrågakomma, när förvalt— ningsuppdraget gäller dödsboet i det hela. Något hinder att utse special— exekutor till boutredningsman föreligger å andra sidan icke, och det kan under vissa förhållanden tänkas vara önskvärt, att han vid sidan av annan erhåller förordnande att såsom boutredningsman verkställa utredningen på det särskilda område, som med testators förordnande avses. För en sådan lösning lämnar stadgandet i 4 % erforderligt utrymme.

Den nu behandlade regeln i andra punkten av förevarande paragraf gör det nödvändigt att noga skilja specialexekutorn från den vanliga testaments— exekutorn. I själva verket är det icke så lätt att här draga en bestämd gräns. Beteckningen testamentsexekutor användes i lagen endast å den, som fått testators förordnande att i arvingars och universella testamentstagares ställe utöva dödsboförvaltningen i det hela, men sådan förvaltare kan vara under— kastad vissa inskränkningar utan att därigenom förlora sin egenskap av testamentsexekutor. Enligt 13 % är den officiella boutredningsmannen be- gränsad i sin förvaltningsrätt med hänsyn till vissa åtgärder med fast egen— dom eller tomträtt. Har den av testator utsedda förvaltaren på motsvarande sätt fått sin handlingsfrihet beskuren, hör han tydligen icke på den grund betraktas såsom specialexekutor. På frågan, i vilken utsträckning ytterligare inskränkningar kunna häfta vid det för en testamentsexekutor meddelade för- ordnandet utan att detta förändrar karaktär, kan icke lämnas något uttöm— mande svar. Detta spörsmål måste lämnas till avgörande i varje särskilt fall, och någon annan norm för prövningen kan icke givas än att såsom testa- mentsexekutor bör anses allenast den, som trots inskränkande föreskrifter intager ställning av dödsboförvaltare.

Är dödsboet insolvent, ligger det i borgenärernas intresse, att tillgångarna förvaltas på ett ändamålsenligt och betryggande sätt samt att enskild borgenär

begäran av icke njuter förmån av boet på de övriga borgenärernas bekostnad. Det van- borgenär.

liga konkursförfarandet avser att erbjuda sådana garantier, och då denna avvecklingsform varit den normala på grund av insolvens hos arvlåtaren själv, kan det spörjas, om någon annan ordning är påkallad med avseende å dödsboet. Emellertid ställer sig saken annorlunda, sedan man infört en

ny form av dödsboförvaltning. Denna, som är tillkommen närmast för bo— delägarnas skull, tager bland annat sikte på delägarnas intresse av att få till stånd en smidigare och mindre kostsam avveckling än som är förenad med konkursförfarandet. Då boutredningsmannaförvaltningen sålunda är av- sedd att på begäran av bodelägare användas vid dödsboets insolvens, synes det lämpligt att låta samma förvaltning inträda även på framställning av borgenär, såframt. borgenärsintresset därigenom på ett legitimt sätt tillgodo- ses. Tydligen kan förvaltning genom boutredningsman utgöra ett skydd för borge- närers rätt och i många fall medföra en avveckling, som lämnar bättre eko- nomiskt utbyte än konkursförfarandet. Borgenär bör sålunda kunna fordra tillsättande av boutredningsman, då dödsboet är på obestånd. Liksom bo- delägare får borgenär härigenom särskild möjlighet att uppnå en i friare former genomförd avveckling. Det härom givna stadgandet förutsätter icke någon undersökning, huruvida borgenär, som gjort framställning om boutredningsmannaförordnande, på grund av panträtt eller eljest genom för- månsrätt har säkerhet för sin fordrans fulla gäldande (jfr 1 kap. 6 % kon- kurslagen). Förutsättningarna för ett bontredningsmannaförordnande böra vara så enkla som möjligt, och ett dylikt förordnande kan icke i sina rätts- verkningar på långt när jämföras med försättande i konkurs. Boutrednings- mannaförvaltningen erbjuder överhuvud en lämplig ordning för dödsboutred- ningen och kan för övrigt övergå i vanlig samförvaltning, om bodelägarna det önska och annans rätt ej är i fara (se 6 % i detta kapitel).

Även frånsett dödsboets obestånd kan bodelägarnas gemensamma förvalt- ning innebära fara för borgenärers rätt. Samförvaltningen är ofta en olämp— lig förvaltningsform, särskilt i sådana fall, då delägarna sakna ekonomisk insikt och boet är av vidlyftigare beskaffenhet. Förhastade åtgärder kunna lika väl som obehöriga dröjsmål lända till stor skada, och boets ställ- ning, som måhända från början förefallit god, kan på en kort tid förändras till obestånd. Det kan också vara grund till misstro mot delägarnas vilja eller förmåga att hålla kvarlåtenskapen skild från egna tillgångar. Vad som nu sagts om samförvaltning gäller även, då boets förvaltning övertagits av en enda arvinge eller testamentstagare. Då möjligheterna för dödsboet att tillfullo infria sina förbindelser kan sättas ifråga, hava borgenärerna sålunda så starkt intresse av en i olika hänseenden betryggande förvaltning, att de böra äga rätt att påkalla förordnande av boutredningsman, för den händelse delägare— förvaltningen icke erbjuder tillräcklig säkerhet. I enlighet härmed haritredje punkten av förevarande paragraf upptagits föreskrift om att beslut, varom i första punkten sägs, skall meddelas på begäran av borgenär, icke blott där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd, utan även då det finnes an- ledning förmoda, att borgenärers rätt eljest äventyras.

Därest någon bodelägare är på obestånd, bör denna omständighet icke i och för sig inverka på den rätt, som tillkommer borgenärerna i dödsboet. För den enskilda delägarens gäld svarar icke dödsboet utan endast deläga-

Förordnande av boutred— ningsman på begäran av legatarie.

rens lott i behållna kvarlåtenskapen, och i överensstämmelse härmed upp- rätthålles principiellt en bestämd skillnad mellan .de tillgångar, som tillhöra dödsboet, och den enskilda bodelägarens egendom. Reglerna i 1 kap. förut— sätta även, att den dödes egendom förvaltas skild från egendom, som tillhör delägare eller annan. Att genomföra en sådan skillnad kan dock i verkligheten vara svårt. Särskilt gäller detta, då den dödes egendom och dess förvaltning övergår på en enda successor. I dylikt fall medföra ofta de faktiska förhållandena, att dödsboets egendom icke förvaltas såsom en fullt avskild förmögenhetsmassa. Det är tydligt, att dödsboets borgenärer på grund härav riskera att i konkurrens med successorns enskilda borgenärer ej er— hålla full betalning, oaktat dödsboet i och för sig lämnar tillgång därtill. Enligt gällande rätt torde dödsboets borgenärer icke hava möjlighet att i så— dant fall erhålla skydd genom utövande av separationsrätt. Konkursanledning mot dödsboet föreligger icke, och någon annan ordning för särskild förvalt- ning av dödsboets egendom står ej till buds. Enligt förslaget är läget så- tillvida ett annat, att boutredningsmannaförvaltning kan påkallas, så snart borgenärers rätt äventyras. Det är nämligen uppenbart, att denna förutsätt- ning är uppfylld, då delägares obestånd hotar att förringa dödsboborge- närernas rätt att ur boets egendom erhålla betalning.1

Beträffande förutsättningarna för ett beslut om boutredningsmannaförvalt- ning på borgenärs begäran skall understrykas, att borgenären icke behöver till fullo styrka, att obestånd föreligger eller att borgenärers rätt äventyras. Det är tillfyllest, att borgenären kan förebringa stöd för ett berättigat anta- gande om dessa relevanta förhållanden. Endast genom sådan frihet i bevis- föringen ernås den smidiga tillämpning, som är avsedd åt reglerna om bo- utredningsmannainstitutet.

Med hänsyn till syftet med boutredningsmannainstitutet står möjligheten att påkalla boutredningsmannaförvaltning till buds, så länge behov överhuvud före— finnes att anordna särskild förvaltning av egendom, som ingår i dödsboet. Sålunda kan sådan förvaltning på borgenärs begäran komma till stånd, även efter det att dödsboets egendom varit föremål för delning. På framställ- ning av delägare kan boutredningsmannaförvaltning anordnas efter företaget skifte, allenast om nya omständigheter påkalla återupptagande av boutred- ningen. Att ny gäld yppats kan giva anledning till dylik framställning,? vilken eljest är befogad endast i rena undantagsfall. Såsom lagberedningen i annat sammanhang utvecklat, blir omfattningen av den förvaltning, som skall inträda efter verkställd delning, betingad av det ändamål, som förvalt— ningen i dylikt fall skall tjäna.3

Den, som genom testamente erhållit ett legat, intager icke ställning av

Angående separationsrätt enligt gällande rätt jfr Nordling, Om boskillnad och om be- handlingen av död mans bo s. 201.

”Jfr 4 kap. 2 5. Jfr 4 kap. 6 %.

dödsbodelägare.1 Legatarien har anspråk på att få den av legatet omfattade egendomen till sig utlämnad i enlighet med testators förordnande men har därutöver icke något intresse av dödsboförvaltningen. Han är icke ansvarig för den dödes gäld, och det angår honom icke, huruvida förvaltningen lämnar ett större eller mindre överskott. Emellertid är att märka, att ett förordnande, som efter testamentets ordalydelse skänker testamentstagaren ställning av legatarie, i själva verket kan vara att jämställa med ett universellt förord— nande. I sådant fall bör testamentstagaren betraktas såsom universell testa- mentstagare, och de bestämmelser, som gälla för dödsbodelägare, bliva där— med tillämpliga även å honom. Det måste överlämnas åt testamentstolkningen att avgöra, huruvida ett förordnande, som ter sig såsom legatariskt, är att anse såsom universellt. Och problemet kan också uppkomma i motsatt rikt- ning så, att det gäller att utröna, huruvida ett till ordalagen universellt för- ordnande bör betraktas och behandlas såsom legatariskt. Angående dessa tolkningsspörsmål får beredningen hänvisa till vad som yttrats vid förarbetena till testamentslagen.” Det kan förefalla, som om betydande olägenheter skulle vara förenade med det förhållande, att så grundläggande frågor som tillämp- ligheten av reglerna om dödsboförvaltning och gäldsansvar gjorts beroende av särskild testamentstolkning. Dessa olägenheter, som icke kunna undgås vid en dödsbobehandling efter i förslaget-tillämpade grunder, hava emellertid icke större praktisk betydelse. Dess bättre kan man räkna med att de tolk— ningsfrågor, som här berörts, endast undantagsvis komma att medföra verk- liga svårigheter.3

Ehuru legatarien icke är dödsbodelägare, måste lagen naturligen erbjuda honom det skydd, som hans rätt i dödsboet kräver. I ett särskilt kapitel (5 kap.) har lagberedningen sammanfört åtskilliga stadganden, som avse att närmare reglera verkställigheten av legat och ändamålsbestämmelser. I 3 % av nämnda kapitel hava upptagits bestämmelser, som giva legatarien en viss säkerhet för att hans rätt blir tillvaratagen under dödsboförvaltningen. Lega— tariens rätt går närmast ut på att egendomen tillhandahålles i det skick, som med förordnandet avses. Blir denna hans rätt äventyrad genom vanvård eller eljest, kan på ansökan av legatarien meddelas förordnande, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga år, skall sättas under särskild vård. Till den närmare innebörden av nämnda stadgande återkommer beredningen under 5 kap. 3 %. I detta sammanhang har emel- lertid måst förutskickas, att legatarien härmed fått en möjlighet till ingri- pande vid en dödsboförvaltning, som icke tager nödig hänsyn till hans rätt.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det föreslagna stadgandet i 5 kap. 3 % alltid erbjuder tillräcklig säkerhet för legatarie. Hans rätt kan vara sådan, '

1 Angående innebörden av legatariskt förordnande se testamentslagen 3 kap. 10 % och där- i;)iclll1 åsiktnutna uttalanden i lagberedningens förslag till lag om testamente, särskilt s. 247 ” Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 222, 247 och 66 f. Jfr vad beredningen yttrat under 1 kap. 1 5 s. 101.

Förordnamle av boutred- ningsman till skydd för ändamåls- bestämmelse.

Förordnande av boutred- ningsman med stöd av testamente.

att den icke verksamt tillgodoses, med mindre han får en ännu större kon— troll över dödsboförvaltningen. Av denna beskaffenhet är legatariens rätt, då den egendom, som omfattas av legatet, utgör en så betydande del av kvar- låtenskapen, att boutredningen till väsentlig del består iförvaltning av denna egendom. Det kan vidare inträffa, att kvarlåtenskapen blivit uttömd genom legatariska förordnanden. Därmed är att jämställa även sådant fall, då för- ordnande visserligen gjorts om den del av kvarlåtenskapen, som återstår efter fullgörande av legat eller ändamålsbestämmelser, men överskottet är så obe- tydligt, att testamentstagaren tolkningsvis bör anses såsom legatarie. Har testamentsexekutor icke utsetts, är frågan om förvaltningen i dylika fall icke lätt att lösa. Att låta samtliga legatarier inträda i gemensam förvaltning synes icke vara lämpligt.1 Därmed finge man nämligen till stånd en samfällighet, som oftast icke vore ägnad att genomföra boutredningen. Den bästalösningen torde vara, att varje legatarie får rätt att göra framställning om utseende av boutredningsman. En särskilt anordnad förvaltning ärjust vad som motsvarar behovet i ett dylikt sakläge. Boutredningsmannaförvaltning är säkerligen också lämpligaste hjälpmedel för en legatarie, vars rätt är av den beskaf- fenhet, att han har av omständigheterna berättigade anspråk på kontroll, som ej äro tillgodosedda genom regeln i 5 kap. 3 %. Visserligen kunde det tänkas att åt sådan legatarie inrymma rätt till deltagande i förvaltningen, men ett undantagsstadgande i denna riktning synes knappast påkallat, om legatarien får möjlighet att begära förordnande av boutredningsman. Med tanke på den ställning, som legatarie sålunda under vissa omständigheter intager och som grundar anspråk på inflytande å själva dödsboförvaltningen, har bered— ningen givit förevarande paragraf sådan avfattning, att beslut, varom i första punkten sägs, kan meddelas jämväl på begäran av legatarie, där det prövas nödigt för bevarande av hans rätt. Regelns tillämpning har således icke in— skränkts till de särskilda fall, för vilka förut redogjorts, men formuleringen av förutsättningen för legataries framställning om boutredningsmannaförord— nande angiver, att dylik ansökning är befogad allenast då 5 kap. 3 % icke erbjuder tillräckligt skydd åt legatariens rätt.

Rätten att påkalla beslut om boutredningsmannaförvaltning har även ut- sträckts att avse testamentarisk ändamålsbestämmelse. Skyldigheten att full— göra en ändamålsbestämmelse svarar visserligen icke mot någon rättighet för visst rättssubjekt, men med den rätt till talan, varom särskilt stadgande givits i 5 kap. 7 %, kan lämpligen förenas rätt att begära boutredningsmanna— förordnande, där det finnes nödigt för ändamålsbestämmelsens verkställande.

När arvlåtaren själv bestämt om kvarlåtenskapens förvaltning genom att utse testamentsexekutor, är förordnandet mången gång att fatta såsom en föreskrift om att förvaltningen skall vara dödsbodelägarna undantagen och i första hand överlämnad åt den i testamentet utsedda exekutorn. Har testa-

1 Jfr Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 233—234.

mentet sådan innebörd, komme man testators avsikt närmast, om man sörjde för att särskild förvaltning bleve anordnad även isådant fall, då hinder mötte för den utsedda förvaltaren att fullgöra uppdraget. Enligt gällande rätt finnes icke någon möjlighet att på detta sätt komplettera testators förord- nande. Har testator icke varit så förutseende, att han genom nämnande av ersättare för den i första hand förordnade exekutorn skapat säkerhet för en särskild förvaltning, får uppkommande hinder för uppdragets utförande till följd, att bodelägarna övertaga boet till samförvaltning i enlighet med lagens regler. Att på denna punkt säkra efterlevnad åt testators vilja med avse- ende å förvaltningen måste utgöra en viktig uppgift för en ny lagstift- ning. Det är i själva verket anledning att gå ett steg längre och åt testa- tor lämna möjlighet att helt allmänt förordna om särskild förvaltning utan att han därvid behöver utse någon, som skall handhava förvaltningen. I så- dant fall kan testator med lagens hjälp få dödsboförvaltningen genomförd på annat sätt än genom delägarnas samförvaltning. Att för testator öppna denna möjlighet möter icke några svårigheter, sedan lagen redan för andra ändamål inrättat det officiella boutredningsmannainstitutet. Med anledning härav har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att boutredningsmannaför- ordnande kan meddelas, då egendomen enligt testamente skall vara undan- tagen dödsbodelägarnas förvaltning, men testamentsexekutor ej är utsedd eller den därtill utsedde ej kan utföra uppdraget.

För regelns tillämpning förutsättes, att testator avsett att få boutredningen verkställd i annan ordning än som följer av de i 1 kap. 1 % meddelade reglerna. Denna avsikt ligger alldeles klar, när testator givit förordnande om särskild förvaltning utan att utse någon förvaltare. Det är då tydligt, att dödsbodelägarnas förvaltning är åsidosatt, såvitt på arvlåtaren beror.

Har testator däremot, såsom vanligen sker, utsett testamentsexekutor utan att utsäga, att delägareförvaltning skall vara utesluten, är det icke givet, att re— geln i andra stycket bör tillämpas, så snart den utsedde ej kan utföra upp- draget. Ett sådant testamentsexekutorsförordnande kan visserligen uppfattas såsom avseende dödsboförvaltningens ovillkorliga utövande genom en utred— ningsman, men grunden till ett dylikt förordnande kan också vara testators särskilda förtroende till den utsedda personen. [ betraktande har måhända även kommit en avsikt att tillförsäkra testamentsexekutorn den förmån, som uppdragets utförande för honom kan innebära i ekonomiskt hänseende. Ställd inför frågan om förvaltningens ordnande i det fall, att den utsedda exekutorn icke kan utföra uppdraget, kunde testator hava varit mera benä- gen att överlämna denna fråga åt delägarna än att låta det officiella bo- utredningsmannainstitutet komma till användning. För att testators avsik- ter icke skola bliva obehörigen åsidosatta, har lagregeln formulerats så, att den träder i tillämpning, allenast då egendomen enligt testamentet skall vara undantagen delägarnas förvaltning. Sålunda skall ett naket exekutors- förordnande icke utan vidare anses innefatta föreskrift om att dödsboförvalt-

ningen under alla förhållanden skall vara dödsbodelägarna undantagen. Alla tvivelsmål bliva naturligen undanröjda, därest testator i sitt förordnande ut- tryckligen utsäger, att egendomen skall vara undantagen delägarnas förvalt- ning eller att dödsboförvaltning skall vara anordnad efter vad därom är sär- skilt stadgat. Blir förslaget upphöjt till lag, lärer det snart ingå i allmänna medvetandet, att andra stycket av förevarande paragraf skänker möjlighet till ett vidsträcktare förvaltningsförordnande än det vanliga, och testatorer, som önska begagna denna möjlighet, komma säkerligen att giva uttryck åt sina önskningar i ordalag, som icke lämna några tvivel om rätta meningen. Emel- lertid är regelns tillämpning icke utesluten i de fall, då delägarnas samför- valtning icke uttryckligen är upphävd genom testamentet. Av detta kan tolk- ningsvis framgå, att testator ändock avsett en särskild dödsboförvaltning, sedan hinder mött för den utsedda exekutorn. Har testator exempelvis till testamentsexekutor förordnat en banks notariatavdelhing, ligger det i sakens natur, att det icke är fråga om ett rent personligt uppdrag utan om anord- nande av en betryggande dödsboförvaltning, som skall träda i stället för del— , ägarnas samförvaltning. Kan banken icke utföra uppdraget, bör boutrednings- i man kunna förordnas med stöd av ifrågavarande lagregel. Ej sällan utser l testator ersättare för den ursprungligen insatta testamentsexekutorn. Ett så- j dant förordnande kan utgöra tillräckligt bevis om att testator avsett genom- l förande av en särskild dödsboförvaltning samt att lagen får åberopas för j utseende av förvaltare, sedan hinder mött för den i testamentet förordnade j ersättaren. Även ett vanligt testamentsexekutorsförordnande kan läggas till grund för framställning enligt ifrågavarande lagstadgande, om det får antagas, att testator velat undantaga förvaltningen från bodelägarna. Särskilt vid tolkning av de förordnanden, som tillkommit före nya lagens utfärdande, synes det vara anledning att ej fordra alltför starka bevis för testators avsikter * l i förevarande hänseende.

Anledningen till att den utsedda testamentsexekutorn ej kan utföra upp— draget har icke någon betydelse för prövningen, huruvida särskild förvaltning fortfarande skall vara anordnad. Det vanligaste hindret torde vara, att exe- kutorn avlidit efter arvfallet. Har exekutorn dött före testator, lärer denne i regel hava fullständigat sitt förordnande på denna punkt. Fråga om fortsatt särförvaltning kan också uppkomma, då exekutorn efter avsägelse eller av annan särskild anledning blivit entledigad efter vad i 5 och 20 %% stadgas.

Det är rätten, som meddelar beslut om boutredningsmannaförordnande, sedan det konstaterats, att de i förevarande stadgande angivna förutsätt- ningarna äro för handen. Sådant förordnande skall meddelas på anmälan av någon, som har intresse av att förvaltningen fortgår enligt de för bout- redningsman gällande bestämmelserna. Närmast ifrågakomma såsom rätts- ägare arvingar och universella testamentstagare, men för dessa har regeln mindre betydelse, eftersom samma resultat kunnat av dem ernås redan med stöd av första stycket av denna paragraf. Viktigare är, att rätt till sådan an-

mälan tillkommer varje legatarie, icke blott den, som med stöd av sista punkten i paragrafens första stycke ägt framtvinga förordnande av boutred— ningsman. Anledning att påkalla beslut, som här avses, kan även föreligga för den, som har rätt till talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse. Då det ytterst gäller att förverkliga testators vilja, har åt rätten tillagts befogenhet att meddela beslut i dylikt ärende, oberoende av anmälan från enskild rättsägare. Denna befogenhet är på samma gång en skyldigheti sådana fall, då rätten på ett eller annat sätt erhållit kunskap om att förut— sättningar föreligga för ett boutredningsmannaförordnande. Å andra sidan kan det icke av rätten fordras, att den vidtager särskilda anstalter eller efter- forskningar för att förskaffa sig en sådan kunskap. Rätten har här i stort sett samma ställning som i fråga om godmansförordnande enligt 11 kap. 4 % i förmynderskapslagen. Sådant förordnande skall nämligen också meddelas, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt.

Den, som erhåller förordnande såsom boutredningsman enligt andra stycket i förevarande paragraf, har att utöva en verksamhet av en iviss mån annan karaktär än den vanliga testamentsexekutorsförvaltningen. Såsom under 20 % närmare skall utvecklas, intager testamentsexekutorn i åtskilliga hänseenden en friare ställning än den officiella boutredningsmannen. Då det gäller att efter testators anvisning utse förvaltare, kunde det synas ligga närmast till hands att åt denne giva samma befogenheter som en testamentsexekutor. Emellertid beror testamentsexekutorns särställning på det särskilda förtroende, som testators eget val får anses innebära. Då någon av testator utsedd för- valtare ej ifrågakommer, finnes det icke någon anledning att åt den av rätten efter fri prövning utsedda förvaltaren bereda en annan ställning än som i all- mänhet tillkommer boutredningsman.

Vidare är att märka, att en boutredningsman utövar förvaltningen i alla dödsbodelägarnas ställe, under det att en testamentsexekutor ersätter allenast arvingar och universella testamentstagare, icke efterlevande make, som är bodelägare i denna sin egenskap. Denna jämförelse uppkallar frågan, om icke arvlåtaren genom förevarande stadgande fått möjlighet att på en omväg bestämma över makens förvaltningsrätt. Emellertid måste medgivas, att det är en betydande skillnad mellan befogenheten att utse en viss dödsboförvaltare, å ena sidan, samt möjligheten att lämna utrymme för ett av rätten meddelat förordnande för lämplig förvaltare, å den andra sidan. Ett förordnande av senare slaget innebär icke åsidosättande av någon dödsbodelägares rätt. När varje delägare äger påkalla förordnande av boutredningsman, är det helt na- turligt, att arvlåtaren kan i sitt testamente lämna anvisning på samma form för boets utredning.

Det förekommer, att testator i samband med utseende av viss testaments- exekutor uppdrager åt någon att förordna om ersättare.1 l sådan händelse

* Jfr N. T. 1883 s. 24 (även i N. J. A. 1875 s. 575).

denna para—

mente, som e,; vunnit laga kraft.

graf må grun— das pd testa:

är den utsedda ersättaren att anse såsom vanlig testamentsexekutor. Kommer förordnande enligt andra stycket av förevarande paragraf till stånd under de förutsättningar, som angivits i 4 kap. 1 g, bliva dödsbodelägarna befriade från ansvar för den dödes gäld. Då ett vanligt testamentsexekutorsförordnande icke medför sådan verkan, kan denna skillnad mellan de båda slagen av testamentariska förvaltningsuppdrag mången gång vara förtjänt att särskilt beaktas.

Beslut enligt Då det är fråga om tillämpning av denna paragraf, ligger ej sällan ett

testamente till grund för beslutet. Innan testamente tagit åt sig. laga kraft, kan det i allmänhet icke åberopas för några verkställighetsåtgärder. Emeller- tid skulle de beslut, som i detta sammanhang avses, förlora avsevärt i be- tydelse, om de ej, såsom i paragrafens sista stycke föreskrivits, kunde grundas jämväl å testamente, vilket ej vunnit laga kraft.

Vad angår förordnande enligt andra punkten av första stycket, är det avsett att ifrågakomma främst när det gäller att skaffa testamentsexelmtor möjlighet att utöva för 'altningen under den tid, då testamentets giltighet ännu icke är slutligen prövad. Det skall dock erinras, att stadgandet icke giver testamentsexekutorn obetingad rätt till förordnande såsom boutredningsman. Stadgandet gör honom endast berättigad att påkalla dylikt beslut, vartill kommer, att han enligt 3 % tredje stycket har ett visst företräde till för— ordnandet. Och detta företräde gäller icke, sedan testamentet förklarats ogiltigt; omprövning av redan meddelat förordnande kan då äga rum efter vad i 5 % stadgas.

Regeln i sista stycket medgiver även legatarie att fordra boutrednings- mannaförordnande, ehuru det testamente, på vilket han grundar sin rätt, ej är lagakraftvunnet. Skulle testamentet sedermera förklaras ogiltigt, har grunden för ansökningen visserligen bortfallit, men påföljden blir icke, att boutredningsmannaförordnandet utan vidare upphör. Förvaltningen fortgår i övriga rättsägares intresse, såframt bodelägarna ej med tillämpning av 6 % begära boutredningsmannens entledigande.

Även beslut, som avses i andra stycket av förevarande paragraf, kunna grundas på testamente, som ej vunnit laga kraft. Det är ej minst i sådana fall av vikt att få en särskild förvaltning anordnad under den tid, som åtgår för prövningen av testamentet. Förlorar testamentet sin giltighet, hava jäm— väl här bodelägarna möjlighet att enligt 6 % få egendomen överlämnad till samförvaltning.

Det kan ur principiella synpunkter invändas, att regeln i tredje stycket ibland länder till beslut, som i viss mån sträcker sina verkningar utöver grunden för beslutet. Denna invändning får emellertid icke väga alltför tungt emot de stora praktiska fördelar, som äro förenade med att boutred— ningsmannaförvaltning ej blott kan komma till stånd under tid, då frågan om testamentets giltighet svävar, utan även bestå efter det testamentet för— klarats ogiltigt. Skall boutredningsmannainstitutet tjäna sitt ändamål, måste

det verka med säkerhet och stadga samt erbjuda trygghet såväl för rättsägare i boet som för tredje man, vilken träder i förbindelse med boet. De enskilda intressen, för vilkas tillgodoseende verkningarna av ett ogiltigt testamente kunna krävas undanröjda, hava blivit beaktade genom föreskrifterna i 5 % tredje stycket och 6 %.

Såsom förut framhållits, är den dödes personliga forum bestämmande för Forum- de åtgärder, som i detta kapitel avses. Framställning om förordnande av boutredningsman skall sålunda ske vid rätten i den ort, där den döde var mantalsskriven. Har mantalsskrivning ägt rum å flera orter, kan ansök- ningen göras a vilken som helst av dessa. Var den döde ej mantalsskriveni riket, skall åtgärden vidtagas i dödsorten. Då dödsfallet inträffat utrikes, skall framställningen äga rum vid rätten i den ort, där testator sist var man- talsskriven, eller om han aldrig varit mantalsskriven här i landet, vid Stock— holms rådhusrätt.

I detta sammanhang kan framhållas, att handläggning av framställning om boutredningsmannaförordnande ej skall äga rum i den ordning, varom stadgas i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. ' Eftersom framställningen ej sällan föranleder en ingående prövning, vid vilken häradsnämndens personalkännedom är av stor betydelse, har det icke funnits lämpligt inordna dessa ärenden under ovan- nämnda lag.

2 %.

För att rätten skall kunna meddela beslut om boutredningsmannaförord—Anå'ölffm eller nande erfordras städse en viss utredning. I första hand kräves tillgång till 221323;ng- uppgifter, som klart och tydligt identifiera det dödsbo, varom fråga är. mamaföt'ord- Vidare är det nödigt, att rätten äger närmare kännedom om boets ställning nande' och andra omständigheter, som tjäna till belysning av den förestående för- valtningsuppgiften. Rätten har nämligen enligt 3 % att träffa sitt val av bo- utredningsman så, att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. I 9 % har också stadgats, att bodelägarna skola erhålla tillfälle att yttra sig, innan beslut meddelas om förordnande av boutredningsman. Det är sålunda redan på den grund nödvändigt, att rätten erhåller fullständiga upplysningar om samtliga delägare i dödsboet.

De uppgifter, som i det föregående avsetts, lämnas bäst i form av boupp- teckning efter den döde. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf före- skrivits, att vid ansökan eller anmälan, som i 1 så sägs, skall fogas avskrift av bouppteckningen eller, där inregistrering skett, uppgift ä dagen därför. Vad det sistnämnda alternativet beträffar, har det upptagits med hänsyn där- till, att rätten efter bouppteckningens inregistrering har tillgång till ett exem-' plar av bouppteckningen och följaktligen kan därifrån hämta. erforderliga

upplysningar med ledning av uppgift om dagen för inregistreringen. Ej sällan lärer ansökan eller anmälan om beslut enligt 1 % komma att göras före den tidpunkt, då bouppteckningen föreligger. Därvid måste bouppteckningen er- sättas av en trovärdig uppgift, som avser delägarna iboet och deras hemvist. Närmare bestämmelser om sådan uppgift hava icke upptagits i lagen. Säker- ligen bliva ifrågavarande ärenden bäst och smidigast behandlade, därest åt rätten inrymmes en förhållandevis stor frihet i bevisprövningen. En uppgift av två personer, om vilkas trovärdighet tvivel ej råder, bör alltid utgöra till- räckligt bevis. Emellertid kunna boets förhållanden vara för rättens leda— möter så kända, att bestyrkande uppgifter. överhuvud ej erfordras. Det är tydligt, att uppgift ibland måste godtagas, oaktat samtliga delägare icke namn- givits. Ej sällan förekomma nämligen fall, då delägare äro till namnet okända, och på uppgiften kan då ej ställas högre anspråk än att nämnda förhållande vederbörligen angives. Har god man förordnats att bevaka okänd eller borto— . varande delägares rätt, bör upplysning lämnas om gode mannens namn och hemvist.

Redan under 1 % har anmärkts, att utsedd testamentsexekutor enligt 3 % tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman. Är bo- uppteckning förrättad, skall denna handling eller bilaga "därtill lämna er— forderliga upplysningar för beaktande av nämnda föreskrift.1 Göres fram- ställning om boutredningsmannaförordnande före bouppteckningens upprättande och föreligger testamentsexekutorsförordnande, bör vid framställningen fogas uppgift om exekutorns namn och hemvist.

För det fall att bouppteckning ännu ej är upprättad, har det icke funnits böra åläggas sökanden att bifoga någon särskild utredning om boets ställning. Ett dylikt krav skulle mången gång tvinga sökanden att avvakta boupptecknings- förrättningens slutförande. Det får i stället förutsättas, att rätten, om den icke äger nödig kännedom om boet för att träffa sitt val av boutrednings- man, avfordrar sökanden eller på annat sätt införskaffar de uppgifter om boets tillstånd och beskaffenhet, som behöva förebringas.

I förevarande paragraf upptagas föreskrifter om den utredning, till vilken rätten under alla omständigheter måste hava tillgång för fattande av beslut. Av 1 % följer emellertid, att sökanden i vissa fall har att därutöver visa fog för sin framställning. En testamentsexekutor måste naturligen förete det testa- mente, som stöder hans uppdrag, och på borgenär eller legatarie ankommer att visa, att sådana förutsättningar föreligga, som i 1 % närmare angivas. I fall enligt andra stycket av 1 % har den, som gör ansökan eller anmälan om boutredningsmannaförordnande, att styrka det testamentariska förordnande, som ligger till grund för framställningen; därest denna är föranledd av hinder för den utsedda testamentsexekutorn, skall hindret ävenledes styrkas.

När rätten ex officio upptager fråga om förordnande av boutredningsman,

* Se 3 kap. 41%.

i

i

har rätten själv att sörja för tillgång till nödiga upplysningar rörande döds- bodelägarna. Det åligger dock icke rätten att vidtaga särskilda anstalter för införskaffande av utredning.

Av 9 % framgår, att framställning, som i 1 % avses, må, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan framställning. I 9 % meddelas därjämte föreskrifter om den processuella behandlingen.

gg.

I denna paragraf givas närmare bestämmelser om rättens val av boutred-BoutredninQS- . . .. ., ., . . mannens kva- ningsman. Sasom av det foregaende framgått, hava reglerna 1 1 & betingats lijikationer. av behovet att äga tillgång till en förvaltningsform, i vilken boutredningen kan förväntas genomförd med insikt och oväld. Boets förvaltare fyller sin uppgift, om han å ena sidan vidtager sådana förvaltningsåtgärder, som äro påkallade av praktiska och ekonomiska synpunkter, samt å andra sidan opartiskt iakttager de olika rättsägarnas intressen. Då det gäller att avgöra, huruvida boutredningsmannen motsvarar de krav, som sålunda ställas på honom, måste prövningen ske med hänsyn tagen till beskaffenheten av det dödsbo, som skall ställas under hans förvaltning. Ett bo med tillgångar av olika slag, invecklade gäldsförhållanden och många rättsägare kräver natur- ligen större insikt och erfarenhet än ett skuldfritt dödsbo med ett fåtal delägare och med tillgångar, som utgöras av kontanta medel och säkra värdepapper. Ibland måste dödsboförvaltaren besitta särskilda förutsättningar för att kunna utföra sitt uppdrag. Har exempelvis den döde drivit rörelse av ett eller annat slag, bör boutredningsmannen helst vara så insatt i den ifrågavarande verksamheten, att den kan av honom fortsättas för dödsboets räkning. Det är icke möjligt att i detalj reglera de fordringar, som kunna ställas å bout- redningsmannen med avseende å uppdragets genomförande. I lagtexten har endast fastslagits, att val av boutredningsman skall träffas så, att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Med denna kortfattade föreskrift torde emellertid hava med tillräcklig tydlighet utsagts, att valet bör ske efter sådana principer, som i det föregående när- mare angivits.

Det är vidare av största vikt, att boutredningsmannen utför uppdraget ärligt och redbart. Att de personliga egenskaper, som här avses, måste förefinnas torde emellertid vara så självklart, att särskilt lagstadgande är överflödigt. Då en dålig ekonomisk ställning kan misstänkliggöra'en bout- redningsmans förmåga att fullt fritt och självständigt genomföra uppdraget, bör valet vidare göras bland dem, vilkas solvens är oomtvistlig. Ehuru konkurstillstånd ej upptagits såsom särskild diskvalifikationsgrund, har bered- ningen utgått ifrån att uppdraget icke kommer att anförtros åt någon, som är försatt i konkurs.

Förslag till boutrednings-

man.

Redan under 1 % har beredningen anmärkt, att uppdraget kan meddelas åt juridisk person. Då fråga uppkommer att till boutredningsman utse juri- disk person, bör valet uppenbarligen ske med hänsyn tagen till det sätt, på vilket förvaltningen kan förväntas bliva utövad.

Ehuru det är önskligt, att boutredningen anförtros åt den, som är därtill bäst ägnad, kan åt rätten icke lämnas att alldeles fritt träffa sitt val. Vid uppdragets fullgörande är av betydelse, att boutredningsmannen icke står främmande för dem, vilkas intressen han blivit satt att tjäna och bevaka. Det är ej avsett, att dessa uppdrag skola förbehållas en snäv krets av per- soner, som vanligen anlitas för uppdrag av liknande natur. På grund härav har i första stycket av förevarande paragraf jämväl upptagits föreskrift om att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av ut- redningen beroende. Denna föreskrift medför icke något eftersättande av det allmänna önskemålet att till förvaltare förvärva den därtill mest lämpade utan innefattar blott en närmare utveckling av boutredningsmannens lämp— lighet från en särskild synpunkt. Bleve valet av boutredningsman träffat utan beaktande av hans förhållande till intressenterna i boet, komme ifråga- varande institut i själva verket icke att fylla avsett ändamål. Såsom redan antytts, underlättas uppdragets genomförande i hög grad av att boutrednings- mannen åtnjuter särskilt förtroende, och det kan mången gång förhålla sig så, att den, som är i besittning av samtliga intressenters förord, bör före— dragas framför en för dem främmande person, även om denne skulle äga större förutsättningar att tekniskt genomföra boutredningen.

Förslag till val av boutredningsman kan framställas av vem som helst, vars rätt är av utredningen beroende. Lämpligen, göres sådant förslagi samband med framställning enligt 1 % eller i yttrande, som avgives i anled- ning av dylik framställning. Det avseende, som skall fästas vid förslaget, blir i hög grad beroende av den relativa betydelsen av det intresse, som ligger bakom förslaget. Ett förslag, som omfattas av samtliga delägare i boet, väger avsevärt mycket tyngre än ett annat, som endast uppbäres av enskild delägare med jämförelsevis obetydlig rätt i dödsboet. Det kan visser- ligen ibland vara svårt att tillerkänna avgivet förslag just det avseende, som det förtjänar, men verkliga svårigheter möta först i sådana fall, då förslag framställas från olika håll bland rättsägarna. Att giva ledning för lösningen av alla hithörande spörsmål är omöjligt. I det följande skola dock lämnas några exempel på tillämpningen av de allmänna grunder, efter vilka av- görandet bör ske.

Härrör förslaget från samtliga delägare i ett fullt solvent dödsbo, bör den föreslagne förordnas, såframt ej alldeles särskilda skäl tala däremot. Är boet insolvent, har delägarnas enighet däremot ej samma avgörande be- tydelse. De egentliga rättsägarna i boet utgöras då av borgenärerna. I all— mänhet blir en borgenär ej i tillfälle framställa förslag, med mindre ansök- ning om boutredningsmannaförordnande göres av honom. Emellertid står

det borgenär alltid öppet att framställa önskemål, vilka rätten har att beakta i den mån det kan anses påkallat med hänsyn till borgenärers rätt i boet. Även utan förslag från borgenärernas sida skall rätten träffa sitt val på sådant sätt, som innebär särskilt avseende vid borgenärernas rätt. Uppstå vid förslags avgivande inbördes motsättningar mellan de olika rättsägarna, äro övervägande hänsyn att taga till förslag av dem, som motsvara de mera betydande intressena i boet, men i många fall kan själva motsättningen vara tillräcklig anledning för rätten att till boutredningsman utse någon, som intager en fri ställning i förhållande till de särskilda rättsägarna. Sådan anledning torde särskilt föreligga, då olika förslag framkommit från efterlevande make, å ena sidan. samt övriga bodelägare, å den andra sidan. Att lösningen kan gå ut på förordnande av två eller flera boutredningsmän skall närmare utvecklas under 4: %.

Det förhåller sig ej sällan så, att någon bland delägarna biträtt arvlåtaren Delägare må i skötseln av hans ekonomiska angelägenheter eller av annan anledning jiåflj'åxgzäffingåf förhand är insatt i dödsboets ekonomiska förhållanden. En son har exempel- man. vis varit faderns medarbetare i yrkesverksamheten, såsom lantbruk, hantverk eller handelsrörelse. Dör fadern i hög ålder, kan det i verkligheten hava varit sonen, som under faderns senare levnadsår drivit verksamheten. Än tydligare framstår det här åsyftade förhållandet, då efterlevande make idkat den näring, som varit makarnas gemensamma förvärvskälla. l sistnämnda fall är det nära nog en nödvändighet, att den ekonomiska skötseln av döds— boet ligger i händerna på delägaren. Under andra likartade situationer kan det i allt fall vara lämpligt, att dödsboförvaltningen anförtros åt den del- ägare, som på angivet sätt redan förut handhar den ifrågavarande egendo- men. Så snart boets tillgångar huvudsakligen ligga i en rörelse av ena eller andra slaget, är det för upprätthållande av värdet synnerligen ange- läget, att rörelsen får fortsätta under former, som innebära minsta möjliga rubbning av förutvarande förhållanden. Med beaktande av sådana syn- punkter har i andra stycket av denna paragraf upptagits föreskrift om att delägare må förordnas till boutredningsman. Detta stadgande får emellertid icke fattas så, att delägare bör erhålla uppdraget allenast om det föreligger sådana förutsättningar, som enligt vad förut utvecklats synnerligen starkt tala för en sådan lösning. Även om delägaren icke på förhand är inrymd iförvaltningen, kan han med hänsyn till sina personliga egenskaper och omständigheterna i övrigt vara synnerligen skickad att utses till boutred— ningsman. Å andra sidan giver den ställning, som en delägare vid arvlåta— rens död intager med avseende å förvaltningens faktiska utövande, icke något obetingat företräde vid boutredningsmannaförordnandet. Det kan föreligga särskilda förhållanden, på grund varav han är mindre ägnad eller rentav olämplig för en fortsatt förvaltning. Man måste här, liksom på många andra punkter inom förevarande lagstiftningsområde, överlämna åt rätten att efter en tämligen fri prövning träffa det riktiga avgöiandet. En viss ledning torde

Testaments-

emellertid lagregeln giva genom sin formulering, som angiver, att egenskap av delägare i dödsboet icke i och för sig utgör hinder för erhållande av uppdrag såsom boutredningsman.

Redan under 1 % har framhållits, att utsedd testamentsexekutor hör till—

633323? erkännas företräde vid förordnande av boutredningsman. Riktigheten härav

utses till bo-

utrednings-

man.

framgår av grunderna för den i första stycket av förevarande paragraf upp- tagna regeln, att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende. Bäst ägnad för uppdraget är den, som på förhand intager förtroendeställning. En sådan ställning dokumenteras av förslag från delägares sida men också av arvlåtarens i form av testaments- exekutorsförordnande uttryckta mening. Då arvlåtaren har rätt att genom testamente bestämma om kvarlåtenskapens fördelning, måste han även kunna kräva en viss respekt för sina önskemål beträffande dödsboförvaltningen. I själva verket bör åt arvlåtarens exekutorsförordnande, såsom förslag be- traktat, tillmätas ännu större vikt än åt det av delägare framställda för— slaget. Arvlåtaren, som får anses vara bäst insatt i förvaltningsfrågans tek- niska sidor, har naturligen vid valet av förvaltare även större förutsättnin— gar än delägaren att mot varandra väga de intressen, som göra sig gällande iboet. Ett testamentariskt förordnande, som innehåller uppdrag att vara testamentsexekutor, måste med andra ord betraktas såsom ett så starkt vä- gande förord till boutredningsmannaförordnande, att ett sådant förslag iall— mänhet ickebör lämnas utan avseende. Därest flera testamentsexekutorer utsetts, böra de i regel förordnas att gemensamt utöva dödsboförvaltningen (jfr 4 % i detta kapitel). Härmed har i korthet angivits innebörden av deti tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet, att förordnandet skall meddelas utsedd testamentsexekutor, om ej skäl däremot äro.

Från de allmänna synpunkter, som ligga till grund för nämnda stadgande, måste i det särskilda fallet bedömas, huruvida förordnandet bör meddelas testamentsexekutorn. En mera ingående handledning har icke kunnat givas utan en vidlyftighet, som i allt fall icke förmått leda till en uttömmande reglering. I det följande skall emellertid erinras om de huvudfall, då fråga uppkommer om uppdrag för testamentsexekutor att vara boutredningsman enligt 1 %. Iregel lärer framställningen komma från testamentsexekutorn själv och vara föranledd av dennes önskan att utöva förvaltningen, oaktat testamentet ej vunnit laga kraft. Det kan hända, att arvingarna i sin egen- skap av förvaltningsberättigade delägare icke hava något att erinra mot testamentsexekutorns förvaltningsuppdrag, ehuru de icke velat godkänna testamentet. I sådant fall möter lösningen naturligen icke några svårigheter. Vägra arvingarna att godtaga testamentsexekutorn såsom dödsboets förval— tare, lärer det ofta förhålla sig så, att de ej vilja erkänna testamentets gil— tighet och ej heller hava förtroende för den utsedda exekutorn. För rätten är det då nödvändigt att ingå på en viss förhandsprövning av testamentets giltighet, på samma gång som rätten har att bedöma exekutorns lämplighet

efter vanliga principer. Kan det antagas, att testamentet icke kommer att stå sig inför angrepp på dess giltighet, är grundvalen rubbad för det förord, som ligger i förevarande lagstadgande. Är den utsedde ur objektiva syn— punkter olämplig för uppdraget, kan samma förord ej heller få gälla. När allmänna arvsfonden är delägare i dödsboet, verkar testamentsexekutorns företrädesrätt överhuvud ej fullt så starkt som eljest; till förvaltningsuppdra- get kan då på goda grunder ifrågakomma den, som representerar fonden.

Vid den lämplighetsprövning, som skall företagas, har rätten att taga särskild hänsyn till de önskemål, som framställas av efterlevande make såsom dödsbodelägare. Ifråga om den rätt, som tillkommer efterlevande maken i denna hans egenskap, kan arvlåtarens testamentariska förfogande överhuvud ej verka annorlunda än som ett förslag till förvaltningens ord— nande.

I det föregående har talats endast om sådana fall, då en testaments— exekutor i viss motsättning till delägarna önskar den befogenhet, som ett boutredningsmannaförordnande medför. Emellertid kan testamentsexekutorn även handla i fullt samförstånd med delägarna. Så är fallet, då ett förord- nande utverkas i syfte att befria delägarna från ansvar för den dödes gäld. Är testamentsexekutor utsedd, lärer denna avsikt merendels ligga bakom en bodelägares ansökning, vari denne begär förordnande av boutredningsman utan att framställa särskilt förslag angående valet. Att testamentsexekutorn då skall hava företräde till förordnandet är utan vidare klart. Slutligen bör anmärkas,'att ifrågavarande stadgande i allmänhet ej torde medföra en pröv- ning efter andra riktlinjer än de förut nämnda i sådana fall, då framställ. ning om beslut enligt 1 % göres av borgenär eller av legatarie. Det bör också i detta sammanhang understrykas, att rätten har att i varje särskilt fall fästa det största avseende vid boets beskaffenhet och tillstånd. Är boet insolvent, gäller det sålunda främst att få till stånd en förvaltning, som tillvaratager borgenärernas rätt.

årg.

Ehuru det i regel är lämpligt att i samband med beslut om egendoms—Fleraboutred- avträde enligt 1 % utse allenast en boutredningsman, föreligga ibland skä att förordna flera. En sådan anordning kan vara påkallad såväl ur förvalt— ningstekniska synpunkter som av hänsyn till den förtroendeställning, som dödsboförvaltaren intager iförhållande till de särskilda rättsägarna. Boets tillgångar kunna vara av sådant slag, att en med speciell sakkunskap före— nad förvaltning på begränsat område är för utredningen förmånlig. Består kvarlåtenskapen exempelvis i en lantbruksfastighet och en mångfald andra värden, blir utredningen måhända bäst genomförd, om förvaltningen av fastigheten uppdrages åt en i jordbruk förfaren boutredningsman, medan en annan handhar utredningen i övrigt. Är boet av vidlyftig beskaffenhet, kan

1 ningsmän md

förordnas.

Odelad för- valtning.

Uppdelning av förvalt— ningen.

det mången gång vara lämpligt, att den praktiska erfarenheten och den juri— diska sakkunskapen bliva representerade genom särskilda personer i egen- skap av utredningsmän, vilka gemensamt utöva förvaltningen. lett annat läge ligger frågan, då hänsyn till de olika rättsägarna i boet kräver förord- nande av två eller flera boutredningsmän. Behovet framkallas här av de motsättningar, som uppstått mellan rättsägarna och som kanske tagit sig ut- tryck i flera förslag i fråga om utseende av förvaltare. Omfattas ett. veder— häftigt förslag av de mera betydande intressenterna, är rätten visserligen försvarad med att lämna utan avseende motförslag, som i mer eller mindre maskerat obstruktionssyfte framförts av en minoritet. Men mot varandra kunna stå jämngoda förslag, som representera betydande intressen i boet. Såsom under 3 % anförts, består den bästa lösningen ibland i ett'förord- nande för någon, som ej varit föreslagen, men omständigheterna kunna å andra sidan tala för att förvaltningen uppdrages åt de föreslagna gemen- samt. Lagberedningen har tidigare framhållit, att även ett testamentsexeku- torsförordnande av begränsad omfattning kan giva anledning till att förvalt- ningsbefogenheterna fördelas på flera händer.

Med tanke huvudsakligen på sådana fall, för vilka nu redogjorts, har lag- beredningen under denna paragraf upptagit föreskrift om att flera boutred- ningsmän må förordnas, där det prövas erforderligt. Stadgandet är emeller- tid, såsom avfattningen angiver, tillämpligt i alla de fall, då förvaltningens fördelning på flera händer innebär en lämplig anordning. Det kan icke för— nekas, att själva förvaltningsorganisationen därigenom tynges och invecklas. Särskilda olägenheter äro också att befara vid uppkommande oenighet mel— lan boutredningsmännen. Dessa omständigheter mana till en viss försiktig— het, när fråga uppkommer att, med tillämpning av förevarande paragraf, för— ordna två eller flera boutredningsmän.

Ett förordnande för två eller flera boutredningsmän innebär in dubio, att förvaltningen är odelad. I sådant fall må de ej annorledes än samfällt av— hända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som för boet medför för— pliktelse. Beträffande delgivning av stämning i mål, som angå dödsboet, gälla särskilda bestämmelser, som upptagits i 11 kap. 11 % B. B. i dess av beredningen föreslagna nya lydelse. Yppas meningsskiljaktighet, skall enligt 16 % förevarande kapitel gälla den mening, som omfattas av flertalet. Föreligger ej flertal för viss mening, skall saken enligt sistnämnda lagrum hänskjutas till rättens avgörande. Att dessa senare föreskrifter ej upptagits redani förevarande paragraf har sin förklaring i lagtekniska skäl; kapitlet har in— letts med de grundläggande bestämmelser, som avse boutredningsmannaför— valtningen, och närmare föreskrifter om förvaltningens utövande hava givits i ett senare sammanhang.

En uppdelning av förvaltningsuppgifterna innefattar under vissa förhållan- den en mera ändamålsenlig anordning, och det har därför'stadgats, att rät- ten äger bestämma härom och tillika föreskriva, efter vilka grunder delnin-

gen skall ske. En sådan uppdelning ligger i sakens natur, då det flerfaldiga förordnandet är betingat av särskild sakkunskap i fråga om viss del av boets tillgångar.

lr fördelningen av förvaltningen fullt genomförd, äger varje utrednings- man självständigt handla och vandla inom sitt verksamhetsområde med den befogenhet, som eljest tillkommer en boutredningsman. Han äger jämväl därvid företräda dödsboet emot tredje man. Angående den närmare inne- börden av boutredningsmans befogenhet och behörighet kan beredningen hänvisa till vad härom yttrats under 11 och 12 %% i detta kapitel.

:) %.

Det föreligger icke någon förpliktelse att mottaga förordnande såsom bout-Boutrednings- redningsman. Även om viss person är särskilt ägnad att utöva dödsboför- låttååjufgäiå valtningen, kan han icke sägas vara så oumbärlig, att rättsordningen böregen begäran. påtvinga honom ett förordnande. För övrigt äro de intressen, som äro an- knutna till boutredningsmannaförvaltningen av den art, att de icke äro be— tjänta av att någon tages i anspråk mot sin vilja.

Har någon mottagit förordnande av ifrågavarande slag, hör han emellertid icke kunna utan vidare avsäga sig uppdraget, innan det slutförts. Liksom en vanlig syssloman enligt 18 kap. 7 % H. B. blir befriad från uppdraget allenast om han hindras >>av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller annan skälig orsak», skall boutredningsman, som vill frånträda sitt uppdrag, enligt första stycket av denna paragraf ej kunna utverka entledigande, med mindre han visar skälig orsak.1 Det måste tydligen föreligga en tämligen fri pröv- ningsrätt i fråga om de skäl, som åberopas till befrielse från uppdraget. I allmänhet lära rättsägarna i boet å sin sida icke vara betjänta med att upp— draget fullgöres motvilligt och utan intresse.2

Har rätten entledigat boutredningsman med anledning av avsägelse enligt förevarande stadgande, följer av huvudregeln i 1 Q, att ny boutredningsman skall förordnas i den entledigades ställe.

Trots den prövning, som rätten skall ägna åt frågan om boutredningsman-Boutrednings- nens lämplighet, kan det med hänsyn till förhållandena bliva erforderligt attlettltggådznfaä överväga, huruvida den utsedda boutredningsmannen må tillåtas att fullfölja begäran av ett påbörjat uppdrag. Anledning härtill yppas främst, då boutredningsman— %%gnärv'gf nen visat vårdslöshet och försumlighet i förvaltningen. I betraktande komma utredningen såväl positiva åtgärder som underlåtenhetshandlingar. Eftersom uppdraget beramde' går ut på åstadkommande av en snabb och förmånlig boutredning, kan den omständigheten, att utredningen i onödan drager ut på tiden, vara lika skadlig för rättsägarna som sådana förvaltningsåtgärder, vilka motverka en god utgång av avvecklingen. Det är tydligt, att rättsägarna i boet icke kunna anses tillräckligt skyddade genom den skadeståndsplikt, som boutred—

1 Jfr angående ett liknande fall lagen den 30 september 1904 om samäganderätt, 16 å. ? Jfr Hasselrot, Några spörsmål ang. sysslomannaskap m. m. 5. 67 f.

ningsmannen ådrager sig genom dylikt förfarande, och i andra stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att boutredningsman, som finnes icke vara lämplig för sitt uppdrag, kan bliva entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är av utredningen beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt. Detta stadgande bör emellertid icke tillämpas vid vilken som helst försummelse från boutredningsmannens sida. Av de använda ordalagen torde framgå, att det skall vara fråga om sådant förhållande, som utvisat boutred- ningsmannens olämplighet för uppdraget. Å andra sidan inbegripes under det allmänt hållna stadgandet om boutredningsmannens entledigande icke blott sådant förfarande, varpå exempel nyss lämnats, utan även andra om- ständigheter, som innebära, att det brister i förutsättningarna för en i normal ordning genomförd förvaltning. Boutredningsmannen kan sålunda själv råka i sådana ekonomiska svårigheter, att ett slutförande av uppdraget icke bör ifrågakomma. Av en eller annan anledning kunna också genom boutred- ningsmannens förvållande uppstå så starka motsättningar mellan honom och rättsägarna i boet eller en del av dem, att boutredningsmannens entledigande är den lämpligaste lösningen av konflikten. Då anledning till boutrednings— mannens entledigande sålunda icke alltid sammanhänger med hans personliga egenskaper, behöver ett skiljande från uppdraget icke uppfattas såsom något för boutredningsmannen nedsättande.

Enligt 3 % i detta kapitel skall testamentsexekutor hava företräde till föl- ordnande såsom boutredningsman. Emellertid kan det inträffa, att förefintlig heten av ett exekutorsförordnande blir förbisedd och att boutredningsmanna- förordnandet av denna anledning meddelas någon annan. Risk hai for föle— finnes särskilt, då framställning om beslut enligt 1 % göres på ett mycket tidigt stadium av boutredningen. .Även i dylikt fall kan möjligen erforderlig rättelse ske genom entledigande av den fölordnade boutredningsmannen med stöd av förevarande paragraf. Oaktat han i och för sig uppfyller kraven på en dödsboförvaltare, kan han med hänsyn till de föreliggande omständig- heterna finnas icke vara lämplig för uppdraget.

Prövning av boutredningsmans lämplighet för fortsatt uppdrag må påkallas av envar, vars rätt är av utredningen beroende. Sådan framställning kan alltså göras av varje bodelägare. Talerätt tillkommer även legatarie, i den mån hans rätt beror av sättet för utredningen. Eftersom legatarie i allmän- het ieke har något intresse av formen för förvaltningen, lärer ansökning av legatarie endast böra komma under bedömande isådana fall, då han ägt begära förordnande av boutredningsman enligt 1 % första stycket. Det bör dock framhållas, att legatarie, som icke är taleberättigad enligt denna para- graf, kan i annan ordning erhålla skydd för sin rätt. Det står honom näm— ligen under i 5 kap. 3 % angivna förutsättningar öppet att utverka åläggande för boutredningsmannen att ställa säkerhet eller ock förordnande om egen- domens sättande under särskild vård. Vad nu sagts om legatarie gäller ock den, som äger föra talan om verkställande av ändamålsbestämmelse.

Det är icke endast arvingar och testamentstagare, som i egenskap av rätts- ägare kunna begära boutredningsmannens entledigande. Därest dödsboet är insolvent, är det främst borgenärerna, som hava intresse av förvaltningens behöriga utövande. Oavsett huruvida särskild framställning göres, ankommer det i sista hand på rätten att ingripa mot boutredningsmannen, för den händelse det blivit för rätten känt, att denne icke vidare är lämplig för sitt uppdrag. När rätten beslutar att entlediga en boutredningsman enligt förevarande stadgande, bör det naturligen tillses, att annan boutredningsman förordnas i den avgångnes ställe. Det förtjänar slutligen att framhållas, att framställning om entledigande kan, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan framställ- ning.1 Enligt 1 % äger testamentsexekutor påkalla beslut, varom i samma para- Nyprövning o .. o . . (w förordnan- graf stadgas, och beslutet ma grundas jamval a testamente, som ej vunr'ntde, som med- laga kraft. I 3 % tredje stycket har vidare föreskrivits, att förordnande delats testa- såsom boutredningsman skall meddelas utsedd testamentsexekutor, om ej mig??;- skäl däremot äro. Det företräde till förordnandet, som därigenom lämnats testamentsexekutorn, är betingat av testamentet. Är detta ogiltigt, intager den utsedda testamentsexekutorn icke någon särställning i förhållande till annan, som kan komma ifråga vid val av boutredningsman. Såsom under .3 % påpekats, kan man emellertid icke bortse från den omständig— heten, att testamentsexekutorn med tillämpning av 1 och 3 %% trätt i utöv— ning av uppdraget, ehuru testamentet icke var lagligen tillkommet. Uppdra— get kan tydligen" icke få förfalla redan på den grund att testamentet förkla- ras ogiltigt. Vid det nya sakläge, som inträder genom en ogiltighetsförklaring, kan icke fästas större avseende, än att tillfälle öppnas för en förnyad prövning av valet av boutredningsman. I överensstämmelse härmed har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att en sådan nyprövning skall äga rum på därom framställt yrkande. Den prövning, som rätten i dylikt fall har att företaga, gäller endast fråv gan, huruvida uppdraget bör behållas trots testamentets ogiltighet. Det enligt 1 % meddelade beslutet står alltså fast i vad det innefattar förordnande om egendomens avträde till särskild förvaltning genom boutredningsman. Ehuru den utsedda testamentsexekutorns företräde till förordnandet principiellt bort- fallit genom testamentets ogiltighet, kan valet av boutredningsman icke sägas bliva fullständigt återbragt i samma läge som vid det tillfälle, då testaments— exekutorn erhöll rättens förordnande. Den nyprövning, som skall äga rum, kan ej undgå inflytande av den omständigheten, att testamentsexekutorn iverklighe- ten utövat ifrågavarande uppdrag. Har han idenna sin verksamhet ådagalagt

* Se 9 % första stycket i detta kapitel.

skicklighet och nit, är det icke lämpligt att fråntaga honom uppdraget, även om han måhända icke kommit i fråga, för den händelse testamentet vid det tidigare valet icke kommit i betraktande. I själva verket är kontinuiteten i denna art av förvaltning av så pass stor betydelse, att det först meddelade förordnandet i regel bör lämnas orubbat, därest sökanden icke för uppdragets återkallande kan förebringa något annat skäl än blotta omständigheten, att testamentet förlorat sin verkan. Det är emellertid med avsikt, som lagberedningen icke vid förslaget på denna punkt fogat närmare föreskrifter till ledning för rättens prövning. Förhållandena kunna nämligen ställa sig så olika, att det icke låter sig göra att uppställa direktiv, som passa för alla tänkbara fall. Icke minst i fråga om det avgörande, som ankommer på rätten enligt föreva— rande stadgande, måste lagstiftaren lita till grundsatsen, att en god domare är bättre än lagen själv.

Kommer rätten till den slutsatsen, att testamentsexekutorn icke bör be- hålla uppdraget, har rätten således att utse ny boutredningsman. Därvid skola de bestämmelser, som givits i 3 %, träda i tillämpning. Såsom fram— går av 9 %, sättas bodelägarna genom särskilda meddelanden i tillfälle att i avgivna yttranden framkomma med förslag.

Begäran om förnyad prövning av det för testamentsexekutor givna förord- nandet kan framställas av den, vars rätt är av utredningen beroende. Tale— rätt tillkommer sålunda i första hand bodelägarna, men framställning kan också göras av andra, därest deras rätt är beroende av förvaltningens handhavande. Förutsättning för sådan framställning är naturligen, att det testamente, som innefattar exekutorsförordnandet, frånkänts verkan genom lagakraftägande beslut. Däremot är det likgiltigt, huruvida detta beslut är resultatet av vanligt testamentsklander eller har fattats i en rättegång, som anhängiggjorts i annan ordning.

Med anledning av det nu behandlade stadgandet uppställer sig spörsmålet, huruvida icke en prövning vore befogad också av själva förvaltningsformen, då beslut enligt 1 % meddelats på framställning av testamentstagare'och testamentet sedermera frånkännes giltighet. En sådan nyprövning skulle uppenbarligen bliva mycket mera omfattande än den, som föreskrives i före— varande paragraf. Ehuru vissa principiella skäl tala för en dylik ordning, har lagberedningen med hänsyn till den stadga, som ur rättssäkerhetens synpunkt måste förlänas åt formerna för dödsboförvaltningen, i förslaget icke upptagit någon föreskrift angående förnyad prövning av själva egen— domsavträdet.1 Emellertid kan enligt 6 % boutredningsmans förvaltning under vissa omständigheter upphöra och ersättas av samförvaltning i över- ensstämmelse med reglerna i 1 kap. Till den närmare innebörden av denna bestämmelse återkommer lagberedningen under nästföljande paragraf.

* Jfr vad ovan yttrats i anslutnin till I sista stycket s. 172. g

6 %

Da särskild förvaltning blivit anordnad enligt 1 %, träder denna förvalt- ning i stället för bodelägarnas samförvaltning, som utgör den primära for- men för boutredningen efter den döde. Det kan emellertid under utrednin— gens fortgång inträffa, att förutsättningar för särskild förvaltning genom bo— utredningsman ej längre föreligga. Under sådana omständigheter synas hinder icke böra möta för en återgång till den i 1 kap. stadgade förvaltnin- gen. Närmare bestämmelser om boutredningsmannaförvaltningens upphörande på sådan grund hava upptagits i förevarande paragraf.

Såsom ledande princip för regler i detta ämne måste fastslås, att samtliga bodelägare äro ense om återgång till samförvaltning samt att en sådan för- ändring icke är till men för annan. I enlighet härmed innehåller också det uppställda huvudstadgandet, att rätten skall, på yrkande av samtliga bodel- ägare, förordna om upphörande av boutredningsmannaförvaltningen och om entledigande av boutredningsmannen, såframt det kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. Härvid kommer borgenärers och legatariers rätt främst i betraktande. Är gälden betald eller boet fullt solvent, lärer det sålunda icke möta hinder för delägarna att återtaga för- valtningen, frånsett det undantagsfall att särskild förvaltning fortfarande är påkallad i annans intresse. Skulle boet däremot vara på obestånd eller föreligger fara för försämring av borgenärernas rätt genom bodelägarnas förvaltning, bör en framställning av ifrågavarande slag icke bifallas, med mindre borgenärerna samtyckt därtill. Visserligen bliva bodelägarna genom att övertaga förvaltningen ansvariga för den dödes gäld enligt 4 kap. 13 5, men om sådana omständigheter föreligga, att borgenärerna kunna begära särskild förvaltning enligt förevarande kapitel, bör naturligen beslut ej fattas om upphörande av sådan förvaltning. Sådant beslut får, såsom redan an- tytts, ej heller "lända till men för legatarie; särskilt avseende är att fästa vid legataries rätt, för den händelse det är på hans begäran, som boutred- ningsmannen förordnats. Hänsyn till det behöriga fullgörandet av ändamåls— bestämmelser, som åvila den oskiftade kvarlåtenskapen, kunna även kräva bibehållande av boutredningsmannaförvaltningen. Det kan förväntas, att beslut enligt 1 % ej sällan tillkommer på bodelägarnas eget föranstaltande i avsikt att undgå personligt ansvar för den dödes gäld. En återgång till samförvaltning är i sådant fall möjlig, så snart boets tillgångar visa sig vara tillräckliga för gäldens betalning. Är förordnande för boutredningsman med- delat på begäran av testamentstagare och förklaras testamentet sedermera ogiltigt, kan det nya läget också bliva anledning till att tillämpa förevarande stadgande. _

Den anförda huvudregeln är vidare underkastad två särskilda inskränk- ningar. I överensstämmelse med vad som stadgats i 1 % andra stycket kan det förhålla sig så, att kvarlåtenskapen enligt testators förordnande skall

Upphörande av boutred- ningsmanna- förvaltning.

vara undandragen bodelägarnas förvaltning. Under nämnda lagrum har framhållits, att sådant testamentariskt förordnande icke alltid är givet i ut— tryckliga ordalag utan kan framgå tolkningsvis av testamentet. Är sådant fall för handen, som i 1 % andra stycket sägs, tillkommer det icke delägarna att, med åsidosättande av testators vilja, övertaga kvarlåtenskapen till gemen— sam förvaltning. Därest testamentet förklarats ogiltigt, utgör det naturligen icke längre hinder för tillämpning av den i förevarande paragraf upptagna huvudregeln.

Även ett vanligt testamentsexekutorsförordnande medför såsom regel, att delägarna icke äga bestämmanderätt i fråga om förvaltningens handhavande. Rättens beslut, varigenom boutredningsmannaförvaltning skall upphöra, kan sålunda icke i och för sig återföra förvaltningen till delägarna, för den hän- delse testamentsexekutor är utsedd. Därest testamentsexekutorn varit för- ordnad till boutredningsman, kan annan förändring i hans ställning icke in: träda än att han återgår att vara testamentsexekutor i vanlig mening. Emellertid synes av praktiska skäl icke ens en sådan förändring böra äga rum, med mindre testamentsexekutorn-houtredningsmannen lämnat sitt samtycke därtill. Vid tillämpningen av förevarande paragraf har därför knutits den ytter- ligare begränsningen, att där avsett beslut icke må fattas, med mindre testa- mentsexekutor, som innehar förordnande såsom boutredningsman, för sin del biträder delägarnas framställning. Med testamentsexekutor avses här, liksom i 1 %, endast den, som blivit utsedd att utreda boet i dess helhet. Har en exekutor med "speciellt uppdrag förordnats till boutredningsman, utgör hans samtycke icke förutsättning för meddelande av beslut enligt förevarande stadgande. En sak för sig är, att samförvaltande delägare städse äro skyl- l diga att tåla den inskränkning i förvaltningsrätten, som betingas av ett laga- l kraftvunnet testamente, vare sig detta innefattar ett vanligt testamentsexeku- torsförordnande eller ett speciellt förvaltningsuppdrag.

I och med lagakraftägande beslut enligt ifrågavarande paragraf gälla icke l l l l längre de föreskrifter, som hava avseende å förvaltningen genom boutred— ningsman. I stället blir förvaltningen underkastad reglerna för samförvalt- ning i 1 kap., i vissa fall med modifikation av givna testamentariska bestäm- melser rörande förvaltningen. Å andra sidan verkar rättens beslut icke rubbning i de dispositioner, som boutredningsmannen förut vidtagit med stöd av sitt förordnande.

?g.

Boutrednings- Därest dödsboets egendom avträdes till konkurs, skall egendomen förvaltas mgidfö'iföf'enligt de särskilda bestämmelser, som återflnnas i konkurslagen . Därmed faller vid upphör boutredningsmannens förvaltning, och i förevarande paragraf har

””'”” stadgats, att hans förordnande skall förfalla. Något särskilt beslut om bo—

utredningsmannaförvaltningens upphörande behöver sålunda icke fattas, utan

konkursens inträde har automatiskt den verkan, att det meddelade förord— nandet förfaller. Det ligger i sakens natur, att boutredningsmannen omhän— derhar dödsboets egendom till dess att den överlämnas till någon, som äger att för konkursboels räkning fortsätta förvaltningen.

8 %.

Avlider boutredningsmannen, är det angeläget, att annan utses att i hans Boutrednings. ställe övertaga förvaltningen av dödsboets egendom. Vid dödsfallet kommerskZ'l'll'anZåas egendomens handhavande att i första hand övergå på den, som har boutred— hos rätten. ningsmannens kvarlåtenskap i sin vård, och det har i förevarande paragraf ålagts den vårdnadsskyldige att utan dröjsmål anmäla dödsfallet hos rätten Med anledning av sådan anmälan har rätten att, med tillämpning av övriga i detta kapitel upptagna regler, pröva frågan om förordnande av ny boutred— ningsman. '

9 %.

Ansökan eller anmälan, som avses i 1 %, kan naturligen göras hos sittande Inga-ande av rätt, på landet till häradsrätten under pågående sammanträde och i stadåfllgftäll'åyå till rådstuvurätten under ordinarie session. När framställningen har till syfte 5 5. att befria bodelägarna från ansvar för den dödes gäld, måste den enligt 4 kap. -1 % göras inom en månad efter det bouppteckningen skedde. Denna regel förutsätter, att ansökan eller anmälan av ifrågavarande slag får göras även under tid, då rätten icke sammanträder. I första stycket av förevarande paragraf har också stadgats, att framställningen må, då rättegångsdag ej in— träffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan ansökan eller anmälan. På landet är sålunda domhavanden utan vidare behörig att mottaga framställningen, medan den rättssökande i staden har att vända sig till den ledamot av rätten, som enligt detta lagrum särskilt utsetts. Till jämförelse må erinras, att kon- kursansökning skall göras hos konkursdomaren samt att denne är på landet domaren i orten och i stad den lagfarne ledamot irätten, som därtill är satt.

Vad nu sagts om ansökan eller anmälan enligt 1 % skall enligt förslaget även gälla om framställning enligt 5 %. Visserligen tala härför icke så vägande skäl som beträffande framställning om boutredningsmannaförordnande, men det kan mången gång vara lämpligt, att de förberedande åtgärder, som erfordras för beslut i ärendet, bliva vidtagna innan rätten sammanträder. Och vidare är det önskligt att även i sådant ärende, liksom i fråga om för- ordnande av boutredningsman, lämna tillfälle till interimistiskt beslut.

Därest framställning om förordnande enligt 1 % har till syfte att frltagaFörelägqande dödsbodelägarna från ansvar för den dödes gäld, måste den göras inom tid,;ffttjljgmglgåf' som i 4 kap. är föreskriven. Det är tydligen angeläget, att denna förmån ning enligt icke går förlorad därför att ansökningen icke kan upptagas till prövning 1 5 med hänsyn till bestämmelserna i 2 % förevarande kapitel. Risken torde

icke vara så stor, eftersom en framställning endast i undantagsfall göres sa. sent, att erforderliga handlingar eller uppgifter icke kunna införskaffas irätt tid. Emellertid måste beaktas, att urarvagörelse för närvarande sker genom en enkel ansökan om avträde till konkurs, och även frånsett detta förhållande. är det lämpligt, att de åtgärder, genom vilka bodelägare heredes befrielse från gäldsansvar, kunna vidtagas i en ordning, som såvitt möjligt utesluter rättsförlust. I andra stycket av förevarande paragraf har därför upptagits föreskrift om att den, som icke fullgjort vad i 2 & är stadgat, skall före- läggas att inom viss tid inkomma med det felande vid äventyr att, där det ?

ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, framställningen

skall vara förfallen. »

Denna föreskrift är närmast given med hänsyn till bodelägare. Emellertid kan framställning ibland göras av annan i bodelägares intresse, och stad gandet har därför fått sådant innehåll, att det omfattar alla slag av fram- ställningar enligt 1 %. Motsvarande bestämmelse är även upptagen i 8 % konkurslagen.

Bodelägar/na Beslut, som meddelas enligt 1 %, innebär upphävande av den primära

såååaåzgtblc' formen för dödsboets utredning, nämligen bodelägarnas samförvaltning i över—

eller 5 5 37. ensstämmelse med reglerna i 1 kap. Denna förändring berör bodelägarnas ?åålaygiåfå? rätt på sådant sätt, att den icke bör vidtagas, innan delägarna varit i till—

'fälle att yttra sig. De hava ett berättigat anspråk på att få uttala sig ej

blott över frågan, huruvida den idetta sammanhang avsedda förvaltnings- formen överhuvud skall anlitas, utan även över de förslag till val av bout— * redningsman, som kunna vara framställda. Genom en kommunikationsät- y gärd bliva delägarnavidare i tillfälle att framkomma med egna förslag * rörande boutredningsmannaförordnandet. l

Såsom under föregående paragrafer i detta kapitel flerstädes framhållits, j

berör beslut enligt 1 % även borgenärerna i dödsboet, för den händelse boet j ' är insolvent. Ät borgenär har inrymts rätt att under de i 1 % närmare an—

l l

givna förutsättningarna påkalla beslut, som där avses. Borgenär kan vidare enligt 3 % vara berättigad att framställa förslag till val av boutredningsman. Följdriktigheten kunde synas kräva, att jämväl borgenärer under sådana om- ständigheter skulle erhålla tillfälle till yttrande på samma sätt som bodel— ägarna. En dylik ordning medför emellertid så stora praktiska svårigheter, att den icke lämpligen kan genomföras. Medan bodelägarnas krets framgår av den utredning, som enligt 2 % skall åtfölja framställning om boutrednings— mannaförordnande, saknas före bouppteckningens förrättande dylikt underlag för delgivningsförfarande i fråga om borgenärerna. Det är då ej heller möj— ligt att avfordra sökanden motsvarande uppgift med avseende å dödsboets borgenärer; boets gäldsförhållanden kunna på detta skede av boutredningen ännu icke överblickas. Även när borgenärerna på grund av att bouppteck— ' ning förrättats eller eljest äro kända, skulle det ofta vara förenat med alltför stor omgång att i ärenden av denna art, i vilka borgenärsintresset icke i

högre grad står på spel, föranstalta om hörande av borgenärerna. I 3 % är emellertid förutsatt, att rätten skall göra sig underkunnig om boets tillstånd och beskaffenhet. Befinnes boet därvid vara på obestånd, har rätten att ex officio beakta borgenärernas rätt, särskilt med hänsyn till valet av boutred— ningsman. '

Boutredningsmannaförvaltningen är ej heller utan betydelse för den, som på grund av testamente intager en legataries ställning i dödsboet. Legatarie kan emellertid endast undantagsvis själv begära beslut enligt 1 &, och det kan redan på denna grund icke komma i fråga att påbjuda delgivning iför- hållande till legatarier i allmänhet. Då det ej heller låter sig göra att an— ordna delgivning med de legatarier, som avses i 1 %, får även på denna punkt överlämnas at rätten att, i den mån rätten äger närmare kännedom om dödsboets förhållanden, skänka legataries intresse det särskilda beaktande, som undantagsvis kan vara påkallat.

Ehuru varken» borgenärer eller legatarier sättas i tillfälle avgiva yttranden, står det naturligen en borgenär eller en legatarie, vars rätt är av utrednin- gen beroende, fritt att av eget initiativ göra sina synpunkter gällande hos rätten.

Vad som nu anförts om beslut enligt 1 % gäller även beslut, som fattas enligt 5 så. Det avgörande, som äger rum med tillämpning av sistnämnda lagrum, är av sådan betydelse för boets förvaltning, att bodelägarna hava berättigade anspråk på att bliva hörda före meddelande av beslut.

Det är utan vidare klart, att förordnande av ny boutredningsman i avliden eller avgången boutredningsmans ställe icke skall ske utan delägarnas hörande. I sådant fall föreligger nämligen beslut, som i 1 % avses. Däremot påkallas icke något delgivningsförfarande i sådant ärende, som behandlas i 6 %; för beslut fordras här framställning av samtliga bodelägare.

Vid det i ämnet givna stadgandet har knutits den inskränkningen, att bo— delägarna skola erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Denna begränsning är betingad av praktiska skäl. Någon bodelägare är exempelvis bosatt å så fjärran ort, att en kommunikation är förenad med be- tydande omgång. Då det ofta är angeläget, att beslut enligt 1 % kommer skynd— samt till stånd, är det icke rimligt att äventyra betydande intressen för att en enstaka bodelägare skall få tillfälle till yttrande. Fara för skadlig tidsutdräkt kan även bero av den omständigheten, att alla bodelägarna icke äro kända eller att åtgärder ej hunnit vidtagas för anordnande av erforderligt godmanskap enligt 11 kap. 4 % förmynderskapslagen. Då för delgivningsförfarandet möta svårigheter av denna art, ankommer det på rätten att avgöra, huruvida önsk- värdheten av en snabb handläggning av ärendet överväger den enskilda bo- delägarens anspråk på att bliva hörd före beslutets meddelande. Åt rätten måste här tillerkännas en jämförelsevis fri prövning. Ett beslut kan så— lunda i allmänhet icke med framgång angripas på den grund, att det seder- mera skulle visas icke hava förelegat fara i dröjsmål för inhämtande av

Delgivnings- förfarandet.

Före förord-

nande skall

boutrednings-

mans sam-

tycke inhäm- tas.

::

yttrande från någon a fjärran ort bosatt delägare eller från god man för okänd eller bortovarande delägare.

Enligt förslaget skola bodelägarna genom särskilda meddelanden erhålla tillfälle till yttrande. Rätten har lämpligen att genom brev eller brevkort underrätta varje delägare om den ansökan eller den anmälan, som är före- mål för prövning. Innehåller ansökningen förslag å boutredningsman, bör detta förslag innefattas i meddelandet. Slutligen skall rätten utsätta viss tid, inom vilken delägaren har att inkomma med sitt yttrande.

Det förfarande, som här stadgas, är alltså betydligt enklare än det, som föreskrivits exempelvis i fråga om konkursansökan (12 och 14 %% konkurs- lagen). Redogörelsen för innehållet i föregående paragrafer av detta kapitel torde i och för sig utgöra tillräcklig förklaring till den processuella ordning, som upptagits i förevarande paragraf. Boutredningsmannainstitutet kan ej bliva till verklig nytta, med mindre det göres till ett smidigt och lätthanter— ligt redskap för de olika intressen, som skola tillgodoses. Och det är av alldeles särskild vikt, att man icke genom bestämmelser'av formell natur uppreser hinder för själva tillkomsten av ett beslut enligt 1 &. De intressen, som befordras genom ett beslut om egendomsavträde enligt 1 %, förtjäna i regel mycket större avseende än de, som tala i motsatt riktning. Någon verklig fara för rättsförlust torde aldrig vara förbunden med beslutet, såvitt därigenom anordnas särskild dödsboförvaltning. Intressemotsättningar av betydelse kunna uppstå först i och med valet av boutredningsman, och i denna del är beslutet av den art, att en förändring kan åvägabringastför den händelse boutredningsmannen befinnes olämplig för sitt uppdrag.

Det har ej funnits nödigt att i lagtexten upptaga närmare föreskrifter an— gående utfärdande av kallelser å delägarna. Rätten får i varje särskilt fall bedöma den tid, som bör stå delägare till buds för avgivande av ytt— rande. Om skäl därtill föreligga, kan kallelsen ntskickas i rekommenderat brev. Ersättning för de kostnader, som föranledas av det i förevarande paragraf stadgade delgivningsförfarandet, har rätten att uttaga av den, som i ärendet gjort ansökan eller anmälan.

Kommer boutredningsmannaförvaltning till stånd, äro de med beslutet förenade kostnaderna att anse såsom dödsboets gäld. Att borgenär vid in- träffande konkurs har förmånsrätt för dessa kostnader framgår av 17 kap. 4 5 H. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse.

Såsom redan under 5 5 första stycket framhållits, är uppdraget att vara boutredningsman ej av den karaktär, att dess mottagande bör fattas såsom en medborgerlig plikt. Så starka allmänna intressen stå ej på spel, att en sådan skyldighet kan utkrävas. Det är särskilt att märka, att uppdraget väsentligen består i en rent ekonomisk förvaltning. Vid uppdragets utfö— rande är det ej fråga om personlig vårdnad eller liknande uppgift, för vilken viss person kan vara ägnad före varje annan. I överensstämmelse härmed

har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att ej någon må för- ordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt.

Det är allmänt erkänt, att icke någon må dömas ohörd. Beslut om Boutrednings- entledigande av boutredningsman innefattar en så genomgripande åtgärd, att £ij %%;ij den icke bör företagas utan att han varit i tillfälle att avgiva yttrande, och till yttrande en föreskrift av sådant innehåll har också upptagits i tredje stycket av före- ”råd;???” varande paragraf. Boutredningsmannens yttrande skall inhämtas vare sig beslutet grundas på 5 eller 6 % i detta kapitel, och det är likgiltigt, huru- vida frågan blivit väckt på framställning av någon rättsägare i boet eller upptagits av rätten genom official—prövning.

I detta sammanhang skall erinras om bestämmelsen i sista punkten av 6 &. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, kan rätten ej med- dela beslut enligt nämnda paragraf, med mindre samtycke lämnats av bout— redningsmannen—testamentsexekutorn.

Framställning, som i 1 eller 5 & avses, får, då rättegångsdag ej inträffar, Erforderliga enligt första stycket i denna paragraf ingivas på landet till domaren och ingå???” stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan gas av doma- framställning. För tids vinnande är det mången gång lämpligt, att domaren ”"' vidtager de förberedande åtgärder, som äro erforderliga före meddelande av beslut. Med hänsyn till de täta sammanträden, som rätten håller i stad, göra motsvarande önskemål sig ej gällande i fråga om den lagfarne leda- mot, som är utsedd att mottaga framställning av ifrågavarande slag. Av andra stycket i förevarande paragraf framgår, att domaren äger vidtaga åt— gärd, som enligt vad där stadgas eljest ankommer på rätten. I första hand avses erforderligt föreläggande samt sådan delgivning, varigenom bodelägarna bliva i tillfälle att yttra sig före meddelande av beslut, men domaren kan även föranstalta om åtgärd, varom stadgas i tredje stycket av denna paragraf.

Det föreligger för domaren icke någon ovillkorlig plikt att vidtaga sådan åtgärd, som i det föregående avses. Är framställningen av den beskaffenhet, att den bör avslås, påkallas överhuvud icke någon förhandsåtgärd. I vissa fall åter kan det vara lämpligt, att rätten handlägger ärendet i dess helhet. Föranleda omständigheterna då icke skyndsam handläggning, har domaren skäl att låta anstå med ärendets behandling. Slutligen skall påpekas, att interimistiska avgöranden ibland kunna trääas utan att några förberedelser vidtagits. Till sistnämnda fråga återkommer lagberedningen vid nästföljande paragraf.

Under 1 % inbegripas fall, som inbördes förete stora olikheter. Ofta ärInställelse in- genom ansökningen klart, att boutredningsmannaförordnande skall meddelas, för "ätten och föremål för egentligt övervägande år då endast frågan, för vem förord— nandet skall utfärdas. Så är förhållandet, när framställningen göres av döds- bodelägare eller av testamentsexekutor. I fråga om testamentsexekutors an- sökning gäller dock, att en viss förhandsprövning måste äga rum med av- seende å testamentets giltighet. Påkallas boutredningsmannaförordnande åter

av borgenär eller legatarie eller den, som äger föra talan om verkställande av ändamålsbestämmelse, mäste beslutet om själva egendomsavträdet före— gås av prövning, huruvida i 1 % angivna förutsättningar föreligga. Vad slut- ligen beträffar åtgärd enligt andra stycket av samma paragraf, ankommer här på rätten att först undersöka, om testamentet lämnar stöd för ett för- ordnande, och därefter utse någon som är lämplig att innehava uppdraget.

Den utredning, som erfordras för beslut i ärendet, lärer i allmänhet vinnas . genom ansökningen och de till rätten avgivna yttrandena. Emellertid kan det förhålla sig så, att den sålunda åvägabragta utredningen icke är till- räcklig. Särskilt kan detta förväntas bliva fallet, när borgenär eller legatarie ' i sin framställning lämnat Obestyrkta uppgifter, vilka blivit av dödsbodel— * ägarna bestridda. Tillfälle till ytterligare utredning bör då lämpligen beredas genom förhandling inför rätten, och i andra stycket av förevarande paragraf har därför utsagts, att delägare skall, där det prövas erforderligt, jämte sö- kanden kallas att inställa sig inför rätten. Sådan kallelse skall enligt samma stadgande äga rum på sätt förut är föreskrivet, d. v. 5. genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren. Att ålägga sökanden verkställa del- givning har nämligen icke ansetts överensstämma med den förenklade pro- cedur, som i detta kapitel i övrigt tillämpats.1

Utredning genom förhör inför rätten kan även befinnas önskvärd i sådana ärenden, som avse entledigande av boutredningsman. Tydligt är, att bout- redningsmannen kan kallas till dylikt förhör.

Ehuru förhör i allmänhet ifrågakommer först sedan det visat sig, att det vanliga kommunikationsförfarandet icke varit tillfyllest, har rätten eller doma— , ren möjlighet att redan i första hand föranstalta om förhör. Giver ansök- % ningen grundad anledning till antagande, att erforderlig utredning icke kan t åvägabringas utan förhör, ter sig omedelbar kallelse till förhör såsom en % lämplig åtgärd, särskilt då ett snabbt avgörande är önskvärt.

Hava delägarna haft tillfälle till yttrande, behöver förhör icke anställas med andra än dem, som kunna förväntas genom vidare upplysningar bidraga till komplettering av utredningen. Sökanden bör emellertid städse kallas. Därest någon blivit vederbörligen kallad, utgör hans utevaro naturligen icke hinder för beslut i ärendet.

10 %. Interimis'iiskt Det kan vara angeläget, att beslut enligt 1 5 kommer skyndsamt till stånd. % 282325;ij Den legala förvaltningsordningen enligt 1 kap. erbjuder i vissa fall så ringa ligt 1 5. garanti för egendomens sammanhållande och bevarande, att anordnandet .av förvaltning genom boutredningsman är starkt av behovet påkallat. Därest man krävde, att de vanliga förutsättningarna för ett beslut i ärendet vore uppfyllda, riskerades betydande intressen, vilka kunde verksamt tillgodoses __ l

1 Jfr 12 kap. 4 % förmynderskapslagen.

genom ett snabbt ingripande. I förevarande paragraf har därför öppnats möj- lighet för meddelandc av ett interimistiskt beslut, om slutligt avgörande ej omedelbart kan träffas. Sådant beslut kan givas av rätten eller på landet av domaren. Med hänsyn till de täta sammanträdesturer, som tillämpas i stad, har det icke ansetts erforderligt att där inrymma denna befogenhet åt annan ' än rätten.

På rätten eller domaren ankommer att avgöra, huruvida ett interimistiskt beslut är av omständigheterna påkallat. Enligt särskild föreskrift skall bout- redningsmans samtycke inhämtas före förordnandet; men eljest ligger det i rättens eller domarens skön, i vilken mån förberedande åtgärder skola vid- tagas. Har domaren meddelat beslut av denna art, behöver det ej under- ställas rättens prövning. Det interimistiska beslutet gäller, till dess att slut- ligt beslut meddelats, vare sig detta innefattar bifall eller avslag.1 Enligt särskild föreskrift är domaren skyldig vidtaga sådan anstalt, att det interi- mistiska beslutet blir vederbörligen antecknat i rättens protokoll. Den tillfälligt förordnade boutredningsmannen är underkastad de bestämmelser, som gälla för den enligt 1 % anordnade förvaltningen. Blir han genom det slutliga beslutet utsedd till boutredningsman, är det tydligt, att han icke behöver avgiva sär- skild redovisning för den tid, under vilken han haft tillfälligt förordnande.

Även då fråga är om boutredningsmans entledigande enligt 5 %, kunna såInteri-mistiskt viktiga intressen stå på spel, att ett interimistiskt beslut är påkallat. Ehuru bed"; gnu-('t den interimistiska åtgärden i lagtexten betecknats såsom tillfälligt beslut om ' entledigande, är det i själva verket allenast fråga om ett skiljande från ut- övningen av boutredningsmannaförvaltningen. Den av förvaltningen omfattade egendomen skall naturligtvis genast utlämnas jämte de uppgifter, som äro nödvändiga för den fortsatta boutredningen, men skyldighet att avgiva slutlig redovisning inträder icke förrän boutredningsmannen blivit entledigad genom slutligt beslut. Den, som förordnas att övertaga dödsboets förvaltning, kan ej heller få vanlig boutredningsmans ställning, även om hans befogenhet istort sett är lika med en boutredningsmans; intill det slutliga avgörandet har ifrågavarande förordnande egenskap av tillfälligt förordnande enligt denna paragraf. Interimistiskt beslut har sin största betydelse för fall av entledi- gande enligt 5 & andra stycket. Framställningar om entledigande enligt 5 % första och tredje styckena torde endast undantagsvis vara betingade av så- dana förhållanden, att en förändring av förvaltningen ter sig synnerligen brådskande. I anslutning härtill skall påpekas, att förevarande paragraf av skäl, som framgå av det förut anförda, icke gjorts tillämplig å beslut, som avses i 6 %. , .

Befogenhet att besluta i ärende av ifrågavarande art tillkommer, liksom i fråga om tillfälligt förordnande av boutredningsman, rätten eller på landet * domaren. Att åtgärden ej alltid behöver bero av särskild ansökning eller an-

1 Jfr 12 kap. 14 % förmynderskapslagen. 13—303628

Särskild ta- lan mot rät- tens eller domarens beslut.

Boutred— ningsmanne- förordnan- dets innebörd.

Boutred- ningsman- nens allmän- na befogen— het.

mälan framgår av 5 å, som lämnar utrymme för ett ingripande ex officio. ] förslaget har ej upptagits någon föreskrift om att rätten vid första inträffande rättegångstillfälle skall taga under omprövning, huruvida av domaren med- delat beslut skall äga bestånd.l Utan fara kan förordnandet lämnas att gälla, tills rätten blivit i tillfälle upptaga ärendet till slutligt avgörande. Iregel kommer sådan prövning att äga rum vid nästa rättegångstillfälle.

Enligt förslaget skall boutredningsmannen före interimistiskt beslut om ent- ledigande erhålla tillfälle att yttra sig, allenast om det kan ske utan märklig tidsutdräkt. En obetingad tillämpning av regeln i 9 % tredje stycket kan näin- ligen här icke upprätthållas med hänsyn till den fara, som ligger i dröjsmål. Att inhämta yttrande från boutredningsmannen är exempelvis obehövligt, då han tilläventyrs till undvikande av efterräkningar avvikit till annan ort eller eljest håller sig undan.

I andra stycket av förevarande paragraf har stadgats, att den, som är missnöjd med rättens eller domarens beslut, skall föra särskild talan mot beslutet.

Redan i sakens natur ligger, att en interimistisk åtgärd bör gå i verk- ställighet omedelbart och utan hinder av förd talan. Detta utsäges beträffande beslut av förevarande slag i 22 %, där det stadgas, att rättens eller doma— rens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse. Det är emellertid att märka, att ett beslut av interi- mistisk karaktär icke gäller längre än intill dess slutligt avgörande träffas i första instans. -

11 %.

Redan i 1 %, som reglerar förutsättningarna för anordnande av särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, är syftet med detta institut åter- givet, ehuru i mycket sammanträngd form. Egendomen skall till boutred- ningsmannen avträdas, och denne skall i stället för dödsbodelägarna hand- hava förvaltningen i avvecklingssyfte. Med innehållet i nu förevarande para— graf avses att närmare utreda innebörden. av boutredningsmannaförordnandet, såvitt det angår förvaltningen samt förhållandet till bodelägarna och övriga rättsägare i boet. I första stycket karakteriserasi korthet boutredningsmannens allmänna befogenhet, medan andra stycket närmare behandlar sådant fall, då tillgångarna ej förslå till gäldens betalning. Slutligen upptagas i tredje styc- ket särskilda regler angående förhållandet till dödsbodelägarna med avseende å vissa rättshandlingar för dödsboets räkning.

Ett dödsbo uppbär sammanfattningsvis rättigheter och skyldigheter, som varit anknutna till den döde. Men dödsboet har icke till uppgift att fortsätta den ekonomiska förvaltningen på" samma sätt som om den döde ännu varit i livet. Dödsboet har principiellt att avveckla den dödes förmögenhetsför-

1 Jfr 12 kap. 15 % förmynderskapslagen.

hållanden, och detta sker genom sådana åtgärder, som förmedla egendomens utgivande till successorerna, i den mån den icke användes till infriande av den dödes förbindelser. Finnas flera delägare i boet, är det genom delning dem emellan, som avvecklingen slutligen genomföres. På grund av den dödes testamente kan egendom emellertid komma att utgivas även utan samband med företagen delningsförrättning. De åtgärder, som innefatta utgivande av legat eller fullgörande av ändamålsbestämmelser, komma nämligen i allmän- het till stånd före den slutliga delning, som måste företagas, om flera del- ägare flnnas. Ändamålet med dödsboförvaltningen har, såvitt angår delägarnas gemensamma förvaltning, i 1 kap. 1 % uttryckts så, att delägarna hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom. Dödsboförvaltningen har samma syfte även då den utövas av boutrednings- man enligt detta kapitel. Emellertid har det ansetts önskligt att själva för- valtningen även här bleve till sin allmänna karaktär bestämd, och då det gäller att kort och enkelt angiva förvaltningsuppgifterna för boutrednings- mannen, kan enligt lagberedningens mening förvaltningens karaktär av avveckling icke bättre framhävas än genom ett stadgande om att boutred- ningsmannen har att, med iakttagande av de detaljbestämmelser, som äro meddelade, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Ehuru även denna föreskrift är mycket allmänt hållen, giver den i själva verket icke obetydlig ledning vid företagande av de olika åtgärder, som ankomma på boutredningsmannen. Om varje särskild åtgärd gäller nämligen, att den är befogad allenast om den främjar en snabb och för rättsägarna förmånlig avveckling.

På boutredningsmannen falla icke endast sådana uppgifter, som kunna betecknas såsom förvaltningsåtgärder i vanlig mening. Boutredningsmannen kan sålunda hava skyldighet att föranstalta om förrättande av bouppteck- ning, och det tillkommer honom att med stöd av arvlåtarens testamente verkställa legat och ändamålsbestämmelser. Han har slutligen att lämna sin medverkan vid bodelning eller arvskifte, i den mån delägarna på grund av oenighet icke kunna själva genomföra sådan delningsförrättning. Iföreva- rande kapitel behandlas emellertid endast de uppgifter, som äro att anse såsom förvaltningsåtgärder i egentlig mening. Om boutredningsmans befatt- ning med bouppteckning stadgas i 3 kap.; de regler, som i 5 kap. upptagits rörande verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, hava även avse- ende å boutredningsman, och i 6 kap. regleras närmare boutredningsmannens medverkan vid bodelning och arvskifte.1

Ehuru betalningen av den dödes gäld utgör ett led i avvecklingen och även angår förvaltningen av den dödes egendom, hava de regler, som givits med avseende å gälden och dess betalning, sammanförts till ett särskilt kapitel (4 kap.). I förevarande kapitel kommer sålunda gälden ibetraktande allenast j é Angående bodelning hava reglerna i 6 kap. gjorts tillämpliga. genom hänvisningi 13 kap. " 1 G. B.

i den mån som den återverkar på själva förvaltningen. Det ligger dock i sakens natur, att vissa föreskrifter därigenom erhållit ett nära samband med reglerna i 4 kap. Till detta förhållande får beredningen anledning att åter- komma vid behandlingen av andra stycket i förevarande paragraf.

Boutredningsman bör vid förvaltningens övertagande skaffa sig en tillför- litlig uppfattning om dödsboets ställning. Är bouppteckning redan upprättad, bildar denna ett naturligt'underlag för en sådan undersökning. Blir boutred— ningsmannen förordnad före bouppteckningsförrättningen, har han att i sam- band med förberedelserna till bouppteckningen så snart som möjligt sätta sig in i dödsboets förhållanden. Ehuru boutredningsmannen handhar förvalt- ningen, behöver han icke under alla omständigheter själv övertaga vården av boets tillgångar. I fråga om fastighet på landet kan det sålunda visa sig mest ändamålsenligt, att den under boutredningsmannens kontroll brukas av dödsbodelägarna eller någon eller några av dem. Är fastigheten belägen i stad, torde det däremot i regel vara lämpligast, att boutredningsmannen om- besörjer de ekonomiska angelägenheter, som därmed äga samband. De lös— ören, som funnits i den dödes hem, förbliva i allmänhet i förvar hos den eller dem, som vid dödsfallet stått arvlåtaren nära; åt efterlevande make torde sålunda nästan undantagslöst lämnas att ohindrat besitta och nyttja den ifrågavarande lösegendomen intill bodelning och skifte. Egendom, som består i kontanta medel eller värdepapper, bör emellertid boutredningsman- nen taga i sin vård, för den händelse tillfredsställande förvaltning icke är anordnad på annat sätt, exempelvis genom banks notariatavdelning. Finner boutredningsmannen, att viss egendom alltjämt bör handhavas av annan, skall denne städse snarast möjligt underrättas om den ändrade formen för dödsboutredningen. Om penningmedel gäller för övrigt, att de böra göras räntebärande. Uppenbart är, att placeringen skall vara betryggande. Den får ej ske på sådant sätt, att svårigheter vållas vid blivande delning. Iregel lärer insättning å bankräkning framstå såsom den bästa lösningen. Även för utred- ningsman enligt delägarnas uppdrag samt för testamentsexekutor torde för närvarande gälla skyldighet att förränta omhänderhavda medel.1 I äldre tid har dock en annan uppfattning varit rådande.2

Det tillkommer boutredningsmannen att bestämma över tillgångarnas an— vändning för gäldsbetalning. I första hand böra därtill anvisas de likvida medel, som ingå i dödsboet. När det blir fråga om att anskaffa dylika medel genom försäljning av andra tillgångar, är det svårt att närmare fastslå det lämpligaste förfaringssättet. Under alla omständigheter bör dock boutred— ningsmannen söka undvika avyttring av sådan egendom, som har särskilt värde för delägarna och fördenskull bör oförvandlad ingå i delningen. Ehuru såsom regel torde gälla, att egendom, vars värde är osäkert, bör utgå ur

1 Se N. J. A. 1900 s. 166. Jfr ock angående ränta å legat vid särskild dödsboförvaltning. N. J. A. 1897 s. 179 och 1905 s. 226. 2 Se N. J. A. 1876 s. 513 och 1877 s. 473 (även ref. i N. T. 1878 s. 187).

i

boet före säkra tillgångar med jämn avkastning, kan det någon gång vara skäl att behålla egendom av det förra slaget, där omständigheterna giva an- ledning att antaga en framtida värdestegring.1

Vad nu sagts om förberedelse till gäldsbetalning har motsvarande tillämp— ning å de åtgärder, som äro nödvändiga för utbetalning av penninglegat enligt arvlåtarens testamente eller för verkställighet av ändamålsbestämmel- ser medelst kontanta medel. Beträffande legat i viss egendom gäller natur- ligen, att de skola av boutredningsmannen tillhandahållas testamentstagaren i det skick, som förordnandet förutsätter.

Fråga om egendomens förvandling i annan valuta kommer i ett nytt läge, sedan dylik åtgärd icke längre är betingad av gäldens betalning eller av verkställande av testamentariska förordnanden. Såsom regel är avyttring icke påkallad, med mindre det gäller att undvika befarade kapitalförluster eller egendomen icke lämpligen kan i befintligt skick ingå i delningen. Å andra sidan måste åt boutredningsmannen tillerkännas tämligen stort utrymmei fråga om bedömandet av förutsättningarna för en försäljningsåtgärd, liksom han måste äga en ganska omfattande rörelsefrihet vid prövningen av för- säljningsvillkoren. En dödsboförvaltning av denna art fyller bäst sin uppgift, om med förtroende överlämnas åt boutredningsmannen att handla efter eget omdöme. Det uppstår i det hela färre olägenheter på grund av en så vid- sträckt befogenhet än genom en ordning, som innebär detaljerade anvisningar för de särskilda förvaltningsåtgärderna. Risken för förhastade och obetänk- samma beslut är med andra ord mindre än faran för förluster, som upp- komma därigenom, att förvaltningen tilläventyrs icke kan genomföras smidigt och affärsmässigt.

Beträffande avyttring i ändamål att underlätta blivande delning bör nödig hänsyn tagas icke blott till egendomens beskaffenhet utan även till an- talet delägare och deras inbördes förhållande. Viss egendom, som med fördel kan tillskiftas några varandra närstående delägare, lämpar sig ofta icke alls för delning mellan ett flertal successorer, vilka kanske icke hava annat gemensamt än att de genom arvlåtarens död sammanförts såsom del- ägare i dödsboet.

Den dödes fordringar intaga i förvaltningshänseende en särställning. Vis- serligen gäller om fordringar, som representeras av obligationer och liknande fordringsbevis, att de utgöra fasta tillgångar av ungefär samma slag som aktier, banklotter, andelsbevis i ekonomiska föreningar och andra sådana värde- handlingar. Och härvid kan även bortses från de fordringar, som avse på vanliga bankräkningar insatta medel; dessa äro nämligen i själva verket lik- värdiga med kontanta penningbelopp. Men eljest utgöras den dödes fordringar i allmänhet av sådana tillgångar, som icke lämpligen böra bestå oförvand- lade och utskiftas på delägarna. Att indriva fordringarna är sålunda en av

1 Jfr vad beredningen yttrat under 1 kap. 1 % i fråga om dödsbodelägarnas förvaltning 5. 112.

boutredningsmannens viktigaste uppgifter och motsvarar på dödsboets aktiv- sida vad gäldsbetalningen innebär på passivsidan. Undantagsvis kan emeller- tid en fordran vara av den art, att den ingår i den slutliga delningen, lik- som det ibland är ändamålsenligt, att arvlåtarens successorer övertaga an- svaret för viss gäld.

Förvaltningsfrågan kommer merendels i ett särskilt läge, när den döde drivit hantverk, handelsrörelse eller liknande ekonomisk verksamhet. Bevarandet av det värde, som ligger i tillgångar av ifrågavarande slag, gör det nästan all— tid nödvändigt, att rörelsen fortsättes för dödsboets räkning. Är boutrednings- mannen själv icke i tillfälle att fullfölja arvlåtarens av döden avbrutna verk— samhet, bör denna av boutredningsmannen överlämnas i kompetenta händer. Därefter har han att taga ställning till spörsmålet, huruvida rörelsen bör överlåtas på annan eller behållas för skifte. Denna prövning är i så hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, att någon vägled- ning svårligen kan givas. Det kan förhålla sig så, att rörelsens överlåtelse på viss annan person ter sig såsom en naturlig sak. Skulle denne vara del— ägare i boet, kan överlåtelsen ordnas antingen såsom en affär med dödsboet eller såsom ett led i den slutliga delningen. Ej sällan hava delägarna anledning att överväga, huruvida den bästa avvecklingen består i verksamhetens fort— sättande i form av handelsbolag eller aktiebolag. Föreligga icke sådana om- ständigheter, som utpeka någon viss lösning, torde det för dödsboet vara mest ekonomiskt, om rörelsen snarast möjligt förvandlas i annan valuta ge— nom överlåtelse. Värdet äventyras nämligen alltid genom provisorisk förvalt- ning, som utsträckes över en längre tid.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att det av boutredningsmannen kräves särskild försiktighet, då efter arvlåtaren finnes testamente, som ej vunnit laga kraft. Varje åtgärd bör kunna försvaras, såväl om testamentet blir ståndande som för den händelse det förklaras ogiltigt. Innefattar testa- mentet betydande avvikelser från den legala ordningen, blir förvaltningen ofta av huvudsakligen konserverande natur, så länge frågan om testamentets giltighet är svävande.

Regeln i första stycket av förevarande paragraf har närmast avseende å normalfallet, då kvarlåtenskapen skall gå till delning. Vad som nu sagts om boutredningsmannens förvaltning har emellertid tillämpning även å sådant fall, då kvarlåtenskapen övergår på en enda arvinge eller testamentstagare och någon delningsförrättning ej är behövlig. Boutredningen har i sistnämnda fall till ändamål att utlämna egendomen till universalsuccessorn efter vidtagande av alla åtgärder, som varit erforderliga för betalning av gäld och verkstäl- lande av testamentariska förordnanden.

l 7 kap. förmynderskapslagen givas särskilda bestämmelser med avseende å vården av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo. I den mån dessa bestämmelser angå själva dödsboförvaltningen, hava de icke någon tillämpning å boutred- ningsman, vars befogenhet regleras i förevarande kapitel. Å andra sidan är

naturligen den omständigheten, att boutredningsmannaförvaltning är anordnad, icke ägnad att befria förmyndaren från sådana i 7 kap. förmynderskapslagen stadgade förpliktelser, som icke hava samband med själva dödsboförvalt- ningen. Vad som nu anförts gäller även godmanskap enligt 11 ”kap. förmyn- derskapslagen.

Var den döde gift, bör det samband, som tidigare upprätthållits mellan dödsboförvaltningen och efterlevande makens förvaltning av det egna gifto- rättsgodset, icke brytas därför att boutredningsman förordnats. Med hänsyn till blivande bodelning kan det tvärtom vara lämpligt, att boutredningsmannen av efterlevande maken befullmäktigas att omhänderhava förvaltningen även av dennes giftorättsgods.

Då boutredningen lämnat överskott att fördelas genom bodelning eller arv- skifte, skall boutredningsmannen göra anmälan till bodelägarna. Närmare bestämmelser härom samt om slutredovisning äro meddelade i 15 %.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, är dödsboets avveckling ekonomiskt sett en angelägenhet, som huvudsakligen angår borgenärerna. Dessa hava också möjlighet att när som helst försätta dödsboet i konkurs och därigenom erhålla tillämpning av den vanliga ordningen för betalning ur en förmögenhetsmassa, vars värde understiger sammanlagda gäldsbeloppet. Det visar sig emellertid ej sällan, att en avveckling, som grundas på frivillig uppgörelse med borgenärerna, bättre tillgodoser borgenärernas intressen än en konkurs. Rätt att erhålla ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs tillkommer visserligen icke oskiftat dödsbo, och ej heller efter in- förandet av boutredningsmannainstitutet har man att räkna med förutsättningar för tillämpning av det i nämnda lag stadgade förfarandet. Möjligheten till under— handsackord står däremot öppen för dödsboet likaväl som för varje annan för- mögenhetsmassa under självständig förvaltning. Därest boutredningsmannaför— valtning är anordnad, ökas förvisso avsevärt utsikterna för en på överens- kommelsens väg genomförd avveckling. Boutredningsmannen, som vanligen redan genom sitt förordnande fått ställning av borgenärernas förtroendeman, kan naturligen lättare få till stånd en uppgörelse än de samförvaltande döds- bodelägarna. Av 1 % har också framgått, att lagberedningen räknat med en frivillig uppgörelse såsom en vanlig avvecklingsform för insolventa dödsbon. Borgenär har nämligen erhållit rätt att påkalla beslut, som avses i nämnda paragraf, och det egentliga ändamålet med denna föreskrift är att bereda till— fälle för en avveckling under ifrågavarande form. De ökade möjligheterna för en frivillig avveckling äro jämväl av betydelse för dödsbodelägarna, främst i det fall, då boets ställning är osäker men en på längre sikt inriktad för— valtning måhända lämnar överskott. En sådan förvaltning kan tänkas genom— förd på grundval av särskild överenskommelse med borgenärerna, medan en konkurs ej alltid möjliggör en tillräckligt affärsmässig förvaltning. Konkurs— förfarandet drager också med sig större kostnader, som lätteligen omintet— göra utsikten till överskott åt delägarna i boet. En avveckling under hand

Förvaltning av insolvent dödsbo.

erbjuder vidare vissa fördelar för delägarna ur rent personliga synpunkter. Med hänsyn till den dödes minne framstår konkursen för de efterlevande såsom en mindre önskvärd utredningsform, under det att en uppgörelse med borgenärerna ter sig såsom en naturlig åtgärd.

Boutredningsmannainstitutet bör sålunda enligt lagberedningens mening vara till gagn icke minst vid utredningen av insolventa dödsbon, och att denna förvaltningsform skapar bättre förutsättningar för en avveckling i annan ord— ning än genom konkurs har kommit till uttryck i andra stycket av före- varande paragraf. Här stadgas nämligen, att boutredningsman, som finner tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. En sådan uppgörelse skall åsyfta dödsboets befriande från gälden. I lagen har beredningen icke upptagit när- mare föreskrifter rörande uppgörelsen och dess tillämpning. Det sakliga ut- gångsläget för en avveckling under hand kan vara så skiftande, att en lag- reglering av förfarandet riskerar att bliva till större hinder än nytta. Liksom det hittills icke mött svårighet att kläda en administration av en ännu levande persons förmögenhet eller en underhandsavveckling av ett insolvent aktie- bolag i den lämpligaste formen, skall det säkerligen vara möjligt för bout- redningsmannen att utfinna den bästa lösning, som med hänsyn till omstän— digheterna står till buds. Särskilt på ett område, där de ekonomiska faktorerna måste tillmätas en avgörande betydelse, har lagstiftaren anledning att iakt— taga försiktighet i fråga om detaljreglering. Den fortgående utvecklingen är i själva verket mest betjänt av en viss rörelsefrihet. Emellertid får det i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet icke fattas allenast så- som uttryck för en självklar sak, som skulle hava vunnit erforderligt beak- tande även utan särskilt omnämnande i lag. Stadgandet torde verka beford- rande på tillkomsten av där avsedda uppgörelser i sådana fall, då en under- handsavveckling är önskvärd. Boutredningsmannen är uttryckligen ålagd att arbeta för en sådan lösning, och borgenärerna å sin sida hava fått an— ledning överväga lämpligheten av en uppgörelse till undvikande av konkurs.

Det skall icke fördöljas, att det väsentligen beror av borgenärerna, huru- vida uppgörelsen kommer till stånd. Hos den enskilda borgenären måste för- utsättas icke blott insikt om att den frivilliga avvecklingen är en mera eko- nomisk utredningsform än konkursen utan'även en viss förmåga att se sina egna intressen i sammanhang med övriga borgenärers. Uppgörelsen äventyras, så snart en borgenär för sitt bifall uppställer villkor, vilka innebära en oskälig förmån på bekostnad av övriga borgenärer. För en mindre nogräknad borgenär blir frestelsen att intaga en dylik ståndpunkt särskilt stark, då hans krav innefattar jämförelsevis ringa belopp och betydande värden stå på spel för borgenärerna i övrigt. Med hänsyn härtill har beredningen övervägt in— förande av en ordning, som medför tvångsanslutning till en avveckling av denna privata karaktär. Det har emellertid visat sig, att en sådan ordning icke kan åstadkommas, med mindre åt förfarandet gives en helt annan ka-

raktär. Så snart den frivilliga överenskommelsen icke räcker såsom grundval för avvecklingen, är man inne på ett lagreglerat förfarande, som fyller kon- kursens eller den officiella ackordsförhandlingens uppgifter, även om det av- viker i formerna. Rätt att erhålla ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs är, såsom förut nämnts, betagen det oskiftade dödsboet, och att för det här behandlade lagstiftningsområdet föreslå ett officiellt avveck- lingsförfarande vid sidan av de förutvarande synes icke kunna komma i fråga. Skall lagen tillhandahålla en ny och enklare likvidationsordning, bör den få allmän giltighet och icke begränsas till att avse insolventa dödsbon. Bered- ningen har icke ens velat förorda upptagande av en regel, på grund varav boutredningsmannen vid träffande av uppgörelse med borgenärerna kunde bortse från fordringar utan utsikt till utdelning i möjligen inträffande konkurs. Redan en sådan regel innebär nämligen ett steg i riktning mot ett lagreglerat avvecklingsförfarande, i det att den förutsätter inskränkningar i rätten att påkalla konkurs.

Förut har framhållits, att innehållet i en uppgörelse med borgenärerna får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Man kan dock räkna med att avtalet vanligen innefattar ett ackord av ett eller annat slag. Medel till fullgörande av ackordet kunna vara att hämta i själva dödsboet, men det kan även tänkas, att medel ställas till förfogande från dödsbodelägarnas sida. När delägarna, oavsett boutredningsmannaförvaltningen, äro personligen an- svariga för gälden, hava de tydligen intresse av att deras betalningsskyldighet icke ökas genom de kostnader, som sammanhänga med en avveckling ikon- kursens form. Äro borgenärerna hänvisade enbart till dödsboet, finnes ibland utsikt till sådan överenskommelse, att boet av boutredningsmannen avvecklas på borgenärernas risk och med rätt för dem att erhålla utdelning i tillgäng- lig egendom efter huvudsakligen samma principer, som gälla i konkurs. Upp- görelsen kan emellertid också gå ut på egendomens överlämnande till en av borgenärerna utsedd förvaltare, som de anse äga större förutsättningar för av. vecklingens genomförande än boutredningsmannen. Det bör vara boutrednings— mannen angeläget att tillse, såväl att uppgörelsen omfattas av alla borgenärer som att de stipulerade villkoren bliva tydligt och klart angivna. Ehuru någon form ej föreskrivits, är det tydligt, att överenskommelsen såvitt möjligt bör avfattas skriftligen.

Kan uppgörelse med borgenärerna ej ernås, återstår icke någon annan utväg än att avträda dödsboets egendom till konkurs, och föreskrift härom har upptagits i anslutning till bestämmelserna om boutredningsmannens be- fattning med frivillig avveckling. I ändamål att understryka, att boutrednings- mannen i dessa frågor skall iakttaga bodelägarnas intresse, har såsom förut- sättning för en konkursansökan tillika angivits, att delägarna ej av egna medel fyllt bristen. Konkurs kan också undgås, om av delägarna eller någon av dem ställes garanti, som av borgenärerna godkännes. I dylikt fall föreligger emellertid en form av uppgörelse, som åsyftas i det föregående. Därest för-

Dödsbodel ägarnas me- ning skall in- hämtas i vik- tigare frågor.

endast förhala de nödvändiga åtgärderna.

hållandena äro sådana, att konkurs framstår såsom den enda möjliga lös- ningen, är boutredningsmannen naturligen icke hindrad att omedelbart begära boet i konkurs. Särskilda försök till uppgörelse skulle nämligen i dylikt fall

Genom bestämmelserna om uppgörelse med borgenärerna ernås viss mot- svarighet till de stadganden, som i urarvaförordningen hava avseende å till— träde av avträdd egendom. Det syfte, som man velat vinna med dessa stad— ganden, lärer i själva verket bliva bättre tillgodosett genom möjlighet till godvillig avveckling under den kontroll, som boutredningsmannaförvaltningen innebär.

Det är att märka, att borgenärerna icke äro betagna rätten att påkalla konkurs på den grund att det föreligger möjlighet för en avveckling under hand. Då en sådan avveckling lagts helt och hållet under enskild prövning, kunna icke ens inledda underhandlingar om en uppgörelse få utgöra hinder ' för en konkursansökan. Det torde emellertid kunna förväntas, att borgenärs * eget intresse skall avhålla honom från att igångsätta ett konkursförfarande, för den händelse det finnes goda utsikter för en privat överenskommelse. Vidare är att märka, att de ändringar, som föreslagits angående förmånsrätt och återvinning, skänka borgenärerna ett särskilt skydd och isin mån kunna förväntas bidraga till att den enskilda borgenären icke onödigtvis hindrar en rimlig uppgörelse.

Av inledningen till andra stycket av förevarande paragraf framgår, att däri upptagna stadganden äro tillämpliga, först sedan boutredningsmannen funnit dödsboet vara på obestånd. Innan insolvens konstateras, äger boutred- ningsmannen utöva förvaltningen, som om det gällde att ivanlig ordning för— . bereda bodelning och arvskifte. Emellertid är det tydligt, att han bör iakt- ' taga en viss varsamhet, så snart han har anledning misstänka, att tillgångarna ej komma att förslå till gäldens betalning. Ett särskilt spörsmål utgör betal- ningen av ,den dödes gäld under sådana förhållanden, som innebära insolvens hos dödsboet eller fara för inträdande obestånd. Till detta spörsmål, som * närmast angår förhållandet mellan boets borgenärer, återkommer beredningen vid behandlingen av de regler, som i 4 kap. uppställts rörande gäldsbetalning i allmänhet. Här skall blott anmärkas, att dessa regler avse att genomföra likställighet mellan de olika borgenärerna. Därest boutredningsmannen inser, att egendomen ej är tillräcklig, men ändock låter egendomen användas till förnöjande av någon borgenär på övriga borgenärers bekostnad, har boutred— ningsmannen därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet efter vad i 18 & är närmare stadgat?

En av boutredningsmannaförvaltningens största fördelar är, att beslutande- rätten i fråga om de särskilda åtgärderna icke är beroende av samstämmig— het mellan ett flertal likaberättigade delägare. Emellertid kunna i förvaltningen

?

1 Angående ansvar för förvaltare, som ej är dödsbodelägare, enligt gällande rätt se Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 121.

uppkomma frågor av sådan vikt, att delägarna rimligen icke böra undan- dragas allt inflytande på avgörandet. Att giva delägarna bestämmanderätt innebär principiellt en återgång till samförvaltningen och kan därför uppen- barligen endast komma i fråga i sådana undantagsfall, då särskilt starka skäl kunna anföras. Dylika skäl föreligga beträffande överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, och en regel om delägares medverkan vid överlåtelse av så— dant slag har upptagits i 13 %. I övrigt tillkommer det boutredningsmannen att besluta om de åtgärder, som han finner erforderliga, men det har synts lämpligt, att han inhämtar delägarnas mening i angelägenheter av vikt. Häri- genom tillspillogivas ingalunda de fördelar, som en enhetlig förvaltning avser att medföra. Fastmer utgör den i ämnet givna regeln i tredje stycket av före- varande paragraf knappast mera än en närmare utveckling av vad som än- dock skulle hava kommit att gälla. Förvaltningen är i allmänhet anordnad för delägarnas skull, och boutredningsmannen kan då svårligen tillgodose delägarnas intressen utan att på vissa punkter taga hänsyn till framställda önskemål.

I lagtexten hava vissa exempel lämnats på angelägenheter av sådan vikt, att delägarnas mening bör inhämtas. I första hand har nämnts avyttring av egendom, som har särskilt värde för delägarna. Härmed avses, liksom i ett motsvarande stadgande i 4 kap. 4 % testamentslagen, sådan egendom, som på grund av sitt konstnärliga, historiska eller vetenskapliga värde eller också av rent personliga skäl är av särskild betydelse för delägarna och därför om möjligt bör bibehållas i boet till delningen. Vidare har uppmärksamheten fästs vid avveckling av rörelse, som den döde idkat. En dylik verksamhet är nämligen ofta så nära förknippad med delägarnas egen livsföring, att de böra få säga sitt ord, innan rörelsen övergår i andra händer. Slutligen har i detta sammanhang upptagits sådan uppgörelse med borgenärerna, som av- ses i andra stycket av förevarande paragraf. Även om delägarna på grund av boets ställning icke hava något omedelbart ekonomiskt intresse i avveck- lingen, utgör denna i det hela alltid en så viktig angelägenhet, att delägarna icke böra hållas utanför. Med den gjorda uppräkningen är icke uttömmande angivet, när delägarna skola lämnas tillfälle att yttra sig. De anförda exemplen visa dock, att boutredningsmannen icke har skyldighet att inhämta delägarnas mening, med mindre frågan på ett mera personligt sätt berör delägarna eller ingriper i avvecklingen med kraftigare verkningar än förvaltningsåtgärder i allmänhet. Det är tydligt, att stadgandets tillämpning blir i någon mån be- roende av boets ställning. Är boet klart insolvent, har en viss åtgärd icke samma betydelse för delägarna som om den ifrågavarande egendomen kan förväntas ingå i skifte. Sedan uppgörelse träffats om en avveckling under hand, hava delägarna ej längre berättigade anspråk på inflytande Över de ' åtgärder, som innebära avvecklingens genomförande.

Vid ifrågavarande regel har fästs den inskränkningen, att delägarnas me— ning skall inhämtas allenast där det lämpligen kan ske. Viktiga avgöranden

Boutrednings- mannens be— bärighet.

få icke uppehållas av svårigheter att erhålla förbindelse med någon delägare, och personliga motsättningar, som tagit den allvarliga karaktären av obstruk- tion från delägares sida, kunna göra det utsiktslöst att följa lagens anvisning på denna punkt.

12 %.

Att dödsboets egendom avträdes till förvaltning av boutredningsman med— för icke blott en vidsträckt befogenhet med avseende å de särskilda för— valtningsåtgärderna utan även behörighet för boutredningsmannen att före- Aträda dödsboet emot tredje man samt att tala och svara i mål som röra

boet. Medan boutredningsmannens befogenhet närmare utretts i 11 &, fast— slås i förevarande paragraf den behörighet, som sålunda är förknippad med boutredningsmannaförordnandet.

Därest särskild förvaltning blivit anordnad enligt 1 %, är det genom bout-

] l i

redningsmannen, som dödsboet blir berättigat och förpliktat i förhållandew till tredje man. I 1 kap. 3 % är emellertid fastslaget, att för dödsbo ej må göras annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets upp— teckning, vård eller förvaltning samt att för boet ej heller må företagas annan rättshandling, som ej är erforderlig för sådant ändamål. Innebörden av denna allmänna begränsningi behörigheten att för dödsboet företaga rätts— handlingar har lagberedningen närmare utvecklat under 1 kap. 3 %, och be- redningen kan här inskränka sig till att hänvisa till denna framställning. Det skall vidare framhållas,-att den regel, som i samma lagrum givits till skydd för tredje man, kan åberopas även av den, som träder i förbindelse med boutredningsman i denna hans egenskap. Dödsboet blir i regel bundet, så snart rättshandlingen faller inom ramen för dödsboförvaltningen eller till ; sin allmänna typ innefattas under verkställande av boutredning. Boutredningsmannens behörighet är ytterligare inskränkt genom speciella stadganden, som hava avseende å ifrågavarande förvaltningsform. I 13 % är nämligen föreskrivet, att det erfordras bodelägarnas medverkan vid överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. I detta sammanhang må ock erinras om de föreskrifter, som i 11 % tredje stycket upptagits rörande inhämtande av bo— delägarnas mening. Dessa bestämmelser reglera emellertid endast en sida av boutredningsmannens allmänna befogenhet och äro icke att uppfatta så- ; som en inskränkning i behörigheten. En annan sak är, att boutredningsman, ; som härvid gör sig skyldig till försummelse, kan i förhållande till delägarna * ådraga sig skadeståndsplikt efter vad i 18 % stadgas.

Behörigheten att tala och svara i mål, som röra boet, är naturligen icke begränsad till rättegångar vid allmän domstol. Boutredningsmannen äger före— träda boet inför alla myndigheter, som kunna komma att handlägga boets angelägenheter. Det tillkommer honom exempelvis att föra boets talan i lag- sökningsmäl och exekutionsärenden. Om delgivning av stämning givas sär—

skilda regler i 11 kap. B. B., och till denna fråga återkommer beredningen vid behandlingen av de ändringar, som föreslagits i 11 så av nämnda kapitel. I lagen hava icke upptagits några särskilda bestämmelser angående bout— redningsmannens rätt att för dödsboet påkalla skiljemannaförfarande eller träffa förlikning. Ehuru boutredningsmannen på detta område lämpligen bör iakttaga en viss försiktighet, har det icke funnits erforderligt att här uppställa in- skränkningar. Det är nämligen svårt att giva sådana föreskrifter, som klart och tydligt begränsa boutredningsmannens handlingsfrihet i förevarande avse- ende. För övrigt torde det icke vara förenat med någon våda att låta denna fråga lösas i belysning av förvaltningsuppdragets allmänna innebörd. Svaret kommer då att gå ut på en allmän behörighet för boutredningsman- nen att påkalla skiljedom och ingå förlikning. I förhållande till delägarna får han emellertid, liksom eljest, vara beredd på klander och ersättnings— skyldighet, för den händelse delägarnas rätt icke vederbörligen iakttagits. Angående behörighet i sådana fall, då förvaltningen är delad mellan flera boutredningsmän, har lagberedningen uttalat sig under 4 %. i

13 %.

Enligt 11 % tredje stycket skall boutredningsmannen i angelägenheter av Överlåtelse a,, vikt inhämta bodelägarnas mening, där det lämpligen kan ske. I sambandfast 6.06"de med utläggningen av nämnda stadgande har beredningen framhållit, att över-eu" tomtmtt' låtelse av fast egendom eller tomträtt intager en särställning, som motiverar en inskränkning i boutredningsmannens allmänna befogenhet att fritt och självständigt företaga alla till förberedande av bodelning och arvskifte erfor- derliga åtgärder.

Ät den fasta egendomen måste tillerkännas en särskild betydelse, som ställer detta slags egendom i en klass för sig. Ännu f1nnes i vårt land mycket kvar av den urgamla åskådningen, att jorden är en tillhörighet mera .för släkten än för den enskilda individen. Trots de genomgripande föränd- ringar, som samhällslivet undergått, utgör den fasta egendomen mångenstä- des ett stadigare underlag för produktionen än annan egendom; fastigheten går från far till son eller behålles inom släkten. Vidare är att märka, att fastigheten ofta utgör underlaget för det hem, som genom dödsfallet står i fara att upplösas men som bör bevaras, om betingelser därför föreligga. På grund av dessa omständigheter erhåller fastigheten ett värde, som sträcker sig utöver det rent privatekonomiska. Och detta värde förtjänar förvisso att tillvaratagas, i den mån det kan ske utan åsidosättande av andra intressen. Det förhåller sig också så, att den fasta egendomen i annat sammanhang blivit omgärdad med särskilt rättsskydd. Enligt 8 kap. 15 % förmynderskaps- lagen skall sålunda förmyndare, som vill överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom, taga rättens tillstånd till sådan åtgärd. Det är delvis motsvarande betraktelsesätt, som ligger till grund även för det

206 . Lag om boutredning och argskifte, .? kap. 18 5. i 6 kap. 4 % G. B. meddelade stadgandet, att make ej må avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill.

De skäl, som tala för särskilda regler beträffande fast egendom, gälla i högre grad jordbruksegendom än fastighet i stad. Den senare skiljer sig ofta ej mycket från de flesta andra objekt för kapitalinvestering. Att göra undantag för sådana fall är emellertid ej möjligt, och i gällande lagstiftning göres ej heller i liknande fall någon skillnad mellan fastighet i stad och på landet.

Med fast egendom kan på goda grunder jämställas tomträtt, särskilt ur synpunkten att skydda det hem, till vars grundande den döde medverkat. Vad i de förut anförda lagrummen är stadgat om fast egendom har följakt- ligen fått tillämpning jämväl å tomträtt.

Med hänsyn till det särskilda värde, som sålunda är förknippat med fast egendom och tomträtt, har det ej ansetts lämpligt att åt boutredningsmannen inrymma oinskränkt förfoganderätt med avseende å sådan egendom, och bo- delägarnas intresse har ansetts bliva bäst tillgodosett genom stadgande, att fast egendom eller tomträtt ej må av boutredningsmannen överlåtas utan att bodelägarna skriftligen med två vittnen lämnat sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden.

Såsom av denna regel framgår, har bodelägarnas intresse av egendomens bibehållande i dödsboet icke ansetts utgöra tillräcklig grund för att göra samtycke till oeftergivlig förutsättning för överlåtelse. Därest starka skäl tala för en överlåtelse, har boutredningsmannen möjlighet att med rättens tillstånd genomdriva åtgärden, ehuru delägarnas samtycke ej kunnat erhållas. Med vägran från delägarnas sida får jämställas sådant fall, då delägares mening ej kunnat inhämtas eller besked uteblivit. Att samtycket enligt för— slaget skall givas skriftligen med två Vittnen sammanhänger naturligen med den omständigheten, att själva överlåtelsen är bunden vid en sådan form.

Det ifrågavarande stadgandet har begränsats att avse försäljning eller an- nan överlåtelse. Inteckning i fast egendom eller tomträtt är en åtgärd, som sällan faller inom ramen för dödsboutredningen, och är sådan inteckning någon gång påkallad, kan den icke till sina verkningar jämställas med över- låtelse; egendomen är nämligen alltjämt kvar i boet och blir underkastad bodelägarnas disposition vid bodelning eller arvskifte. Uppkommer fråga om inteckning, torde ärendet dock vara av den vikt, att boutredningsmannen såvitt möjligt bör inhämta delägarnas mening efter vad i 11 & tredje stycket är föreskrivet.

Bodelägarnas samtycke enligt förevarande paragraf skall inhämtas, även om boet är insolvent. Visserligen kan det särskilda värde, som tillkommer fast egendom eller tomträtt, icke längre innefatta något bärande skäl, sedan avvecklingen på grund av överenskommelse med borgenärerna blivit en ekonomisk angelägenhet huvudsakligen för dessa, men det möter stora tek-

niska svårigheter att på ett rationellt och för tredje mans rätt betryggande sätt utsöndra de fall, då regeln om delägarnas samtycke ej behövde gälla med hänsyn till dödsboets obestånd. I sak torde den omfattning, som regeln sålunda fått, ej medföra några svårigheter. Delägarna hava tydligen ej an- ledning vägra sitt samtycke i insolvensfallen, och även om samtycke ej kan erhållas, vinner frågan sin lösning genom hänvändelse till rätten. Finnes fast egendom eller tomträtt i ett dödsbo, där uppgörelse med borgenärerna kan komma till stånd efter vad i 11 å andra stycket stadgas, förfar bout— redningsmannen lämpligen så, att han i samband med uppgörelsen förskaffar sig bodelägarnas samtycke på sätt i förevarande paragraf är angivet.

Förordnande, varigenom testamentsexekutor insättes, innefattar i regel ett Stadgandet uppdrag att utreda boet och verkställa testamentets bestämmelser utan in- ej ”stumma, skränkningar med avseende å särskilda rättshandlingar. l överensstämmelse exekutorSföf- härmed har i 20 & upptagits stadgande, att förordnande att vara testaments— exekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta be- myndigande att företaga alla för dödsboets utredning erforderliga åtgärder. Då det sålunda tillkommer testamentsexekutor att utan delägarnas samtycke överlåta fast egendom eller tomträtt, bör ett; för honom meddelat förordnande att vara boutredningsman rimligen icke medföra någon förändring av hans ställning, såvitt angår rättshandlingar av ifrågavarande slag. Till huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf har därför fogats föreskrift, att vad där sagts ej skall lända till inskränkning i den rätt, som kan tillkomma boutred- ningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente. Det skall understrykas, att bo- utredningsmannen icke äger åberopa detta undantagsstadgande, med mindre testamentet blivit ståndande. Så länge frågan om testamentets giltighet svävar, har han icke annat stöd än sitt förordnande såsom boutredningsman. Måhända kan det invändas, att den olikhet i behörighet, som betingas av ett möjligen förekommande testamentariskt förordnande, kan vara av olägenhet för tredje man. Den, som träffar avtal med boutredningsmannen angående överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, har emellertid anledning utgå från den i före- varande paragraf givna huvudregeln och får icke bortse från delägarnas samtycke, med mindre han förvissat sig om att boutredningsmannen har stöd av lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke, varmed förstås med-Ogiltighet av givande från bodelägarna eller tillstånd av rätten, företagit rättshandling,

skrift i andra stycket av denna paragraf inträder ogiltighet, allenast om dödsbodelägare väcker klander å överlåtelsen, och delägaren har att in- stämma sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom om åtgär- . den, och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljades. På detta område är det nämhgen särskilt angeläget, att frågan om en rättshand- lings ogiltighet icke hålles svävande under längre tid. Och något obehörigt intrång i delägarens rätt sker förvisso icke, då av honom fordras, att han

- -— ., . . . . _ _, utan erforder- som 1 forsta stycket avses, är atgärden 1cke utan Vidare ogiltig. Enligt fore- ligt samtycke.

i skall inom den angivna tiden framställa anspråk på ogiltighet i anledning l av sådan brist, varom här är fråga. '

Rätt till talan tillkommer varje delägare för sig, och bifall till anställt klander innebär, att överlåtelsen förklaras ogiltig, såvitt angår dödsboet. Det är nämligm icke fråga allenast om den enskilda delägarens rätt utan om en brist i boutredningsmannens behörighet att för dödsboets räkning företaga viss förvaltningsåtgärd. Huruvida medkontrahenten kan å sin sida kräva återgång av överlåtelsen är ett spörsmål, vilket icke beröresi lagen utan är att besvara enligt allmänna rättsgrundsatser. För jämförelses skull kani detta sammanhang hänvisas till motsvarande regler i 8 kap. 15 % förmynder- skapslagen och 6 kap. 4 % G. B. ävensom till ett liknande stadgande i 4 kap. 6 % lagen om testamente.

14 %.

Dödsboets I första stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift om att dödsboets 362233;an egendom ej må sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan till- blandas med hörer. Innehållet i denna regel kan synas onödigt, då redan 1 % och grun- annäszgm' derna för boutredningsmannainstitutet angiva, att boets egendom skall upprätt-

hållas såsom en särskild förmögenhetsmassa, skild från annan egendom. Denna sida av förvaltningen är emellertid så viktig, att uttrycklig bestämmelse i ämnet icke är opåkallad. Regeln har sin praktiska betydelse med avseende å för— valtning av penningar och annan fungibel egendom. Här inskärpes sålunda, att boutredningsmannen icke får hava boets medel innestående å bankräkning tillsammans med medel, som utgöra hans enskilda tillhörighet. I fråga om ting, vilkas identitet utan svårighet kan fastslås, hindrar regeln däremot icke förvaring på samma rum som annan egendom. Det är exempelvis icke nöd- vändigt att ur ett lösörebo, i vilket finnes egendom med olika ägare, utbryta och särskilt förvara de till dödsboet hörande föremålen. Emellertid föreligger i dylikt fall icke sammanblandning i juridiskt-teknisk mening, och dethär därför icke varit behövligt att betunga lagtexten med undantag från den all- männa princip, som här fastslagits för förvaltningens utövande. 4 I lagen hava icke upptagits närmare föreskrifter om förvaringen av den egendom, som boutredningsmannen har under sin förvaltning. Det har icke funnits nödigt eller ens lämpligt att binda honom vid detaljerade bestämmel- ser på samma sätt som skett i fråga om förmyndare. Reglerna i 8 kap. för- mynderskapslagen kunna dock i vissa hänseenden vara till ledning även för , boutredningsmannaförvaltningen.

Reglerna i Enligt 5 % i 1 kap. äger bodelägare, som var för sin försörjning beroende . 1 kalk 55 om av den döde, såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, underhåll ur ,, . . .. ., .. .. .. dödsbo avse savrttlotten uppenbarhgen forslar och forskottet kan lamnas utan olägenhet ävwföfvalt' för utredningen. Vidare har i samma lagrum upptagits stadgande om att ning genom .. .. . . .. n . bautrednmgg. efterlevande make och oforsorjda barn eller adoptivbarn stadse ma njuta

""m- nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. Dessa före—

skrifter gälla även då boutredningsmannaförvaltning är anordnad. Det är över- lämnat åt boutredningsmannen att avgöra, om förutsättningar föreligga för utgivande av underhåll efter vad i nämnda lagrum är stadgat. Särskiltifråga om förskott enligt första stycket måste boutredningsmannen äga en tämligen fri prövningsrätt. Därest en begäran om förskott tillkommit mera av bekväm- lighetshänsyn än av verkligt behov, har boutredningsmannen rätt att ställa sig avvisande, så snart utredningen kan befaras i ogynnsam riktning röna inflytande av ett bifall till framställningen. Det skall dock icke döljas, att dessa föreskrifter äro ägnade att ställa boutredningsmannen inför avgöranden av ömtålig natur. Icke minst med hänsyn härtill är det önskligt, att till bo- utredningsman icke utses annan än den, som från början intager en auk— toritativ ställning i förhållande till dödsbodelägarna. Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande regler får beredningen hänvisa till behandlingen av 1 kap. 5 %.

Frågan om förskott ur dödsbo är icke uttömmande behandlad genom 1 kap. 12578??? i 5 %. Ehuru nämnda stadgande icke är tillämpligt, kan förskott vara påka1-?"f'f,a;5ag , lat med hänsyn till lämplighet och skälighet. Beträffande dödsbodelägarnas är angivet- gemensamma förvaltning har emellertid i denna del icke erfordrats ytterligare föreskrifter. Den enskilda bodelägarens intresse är då tillgodosett genom kravet på enighet om de särskilda förvaltningsåtgärderna, och frånsett möj- ligheten att påkalla boutredningsmannaförvaltning, äro dödsboets borgenärer skyddade genom 4 kap. 11 %, medan verkställigheten av singulära testamen- tariska förordnanden säkerställts genom reglerna i 5 kap. 1 och 3 åå. Vad åter angår boutredningsmannaförvaltning, ligger i sakens natur, att utredningen i sina detaljer skall verkställas utan skada för någon, som är rättsägare i boet, och redan på grund härav torde det vara klart, att förskott utöver vad som föranledes av 1 kap. 5 % icke bör till bodelägare utgå, med mindre det kan äga rum utan men för annan. Då en regel av sådan innebörd ändock upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, har det huvudsakligen skett för att få fastslaget, att boutredningsman icke är förbjuden att utgiva förskott, där det finnes lämpligt. Av regeln i 1 kap. 5 % i förening med frånvaron av särskild bestämmelse i sammanhang med boutredningsmannaför- valtningen skulle eljest måhända kunna dragas slutsatsen, att förskott över- huvud ej tinge under sådan utredning meddelas i andra fall än i nämnda lagrum är angivet. Det är också en viss fördel, att för boutredningsmanna- förvaltningen finnes motsvarighet till stadganden, som med avseende å döds- bodelägarnas gemensamma förvaltning uppställts till skydd för utomstående rättsägare: Av den här upptagna regelns avfattning torde framgå, att det icke är fråga om någon rätt att erhålla förskott ur boet utan endast om gränsen för boutredningsmannens befogenhet att av lämplighetsskäl bevilja förskott.

15%

Var den döde gift, blir förhållandet mellan efterlevande maken och övriga .Boutred- delägare slutligen reglerat genom bodelning. Den egendom, som därvid faller liggsår,)??? på arvingar och universella testamentstagare, skall i sin ordning, sedan sin- mäla, när bo—gulära testamentariska förordnanden verkställts, fördelas genom arvskifte. ctärberettför '. .. . E, . .. . .. bodelning d_Vad om skifte ar sagt har naturligen ocksa tillämpning, nar efterlevande ler arvskiftemake icke kommer i betraktande vid boutredningen.

Bodelning eller arvSkifte bör företagas, så snart erforderliga åtgärder därför vidtagits. Att närmare fixera tidpunkten låter sig icke göra utan en ingående reglering, som ändock icke kan bliva uttömmande. Ät boutredningsmannen måste i viss utsträckning lämnas att avgöra, när utredningen fortskridit så långt, att delning lämpligen kan äga rum. Emellertid måste för egendomens utlämnande till bodelning eller arvskifte uppställas den allmänna betingelsen, .att delningen kan skelutan men för någon, vars rätt är av utredningen be- roende. Boutredningsmannen, som verkställer utredningen i alla rättsägares intresse, har att tillse, att delningen icke länder någon till förfång. Härvid komma närmast i betraktande de rättsägare, som själva icke deltaga i del- ningen. Vad först angår borgenärerna, måste deras rätt till betalning iakt- tagas, och på denna sida av boutredningen ligger särskild vikt, när delägarna äro fria från personligt gäldsansvar. Borgenärernas intresse fordrar dock icke alltid, att gälden betalas före delningen. Därest egendomen under betryg- gande former avsättes för framtida betalning, kan gälden kvarstå, och det kan även under särskilda omständigheter vara förenligt med borgenärsintresset att låta delägarna verkställa delningen med övertagande av personligt betal- ningsansvar för utestående gäld. I detta sammanhang må erinras, att frågan om gäldsansvaret i anledning av verkställt skifte reglerats i 4 kap. 12 %. Å andra sidan framgår av 6 kap. 2 %, att delning mot delägares bestridande ej må företagas, innan all veterlig gäld är gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Boutredningsmannen skall vidare tillse, att delning icke verkar intrång i singulära testamentariska förordnanden. Såsom regel skola dessa verkställas före arvskiftet, och om verkställigheten av särskild anledning ej kan ske före skiftet, bör förordnandet säkerställas, varvid avsättning av erforderlig egen- dom är den naturliga lösningen. För den händelse skifte företages, innan förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse fullgjorts eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro för övrigt bodel- ägarna enligt 5 kap. 1 % solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. ' Eftersom det ankommer på delägarna själva att genomföra erforderliga delningsförrättningar,1 har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att boutredningsmannen skall till delägarna anmäla, när dödsboet är veder—

1 Angående boutredningsmannens befattning med delningen se 6 kap. 5 %.

börligen berett för delning. Med hänsyn till de olika intressen, som göra sig gällande i boet, har därjämte i lagtexten angivits, att sådan anmälan ej får göras, förrän delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är av utredningen beroende.

När boutredningsmannen vidtagit erforderliga åtgärder för bodelning och Boutrednings- arvskifte, är förvaltningsuppdraget i huvudsak fullgjort. I samband därmed ”gåzzgfä bör boutredningsmannen avgiva slutlig redovisning, och föreskrift om sådan utredningen_ skyldighet har upptagits i första stycket av förevarande paragraf.

Närmare bestämmelser hava icke givits rörande det sätt, på vilket redo- visningen skall upprättas. Man torde nämligen kunna lita till den sedvänja, som råder angående redovisning för uppdrag av ifrågavarande karaktär. Ändamålet med redovisningen är tydligen att klarlägga, vilka verkningar för- valtningen haft i förmögenhetshänseende. Med utgångspunkt från dödsboets beskaffenhet vid tillträdet har boutredningsmannen att uppvisa, genom vilka åtgärder boet erhållit sin slutliga ställning. I allmänhet företages bodelning i sammanhang med arvskifte. Skulle bodelning av särskild anledning föregå, ligger det i sakens natur, att boutredningsmannen vid bodelning lämnar den redogörelse för förvaltningen, som är erforderlig för genomförande av bodel- ningen. I dylikt fall kommer redovisningen att föreligga i olika, till tiden skilda delar. .

Av omständigheterna i det särskilda fallet får bero, i vad mån boutred- ningsmannen skall låta redovisningen åtföljas av de handlingar (verifikationer), som äro erforderliga för granskningen av redovisningens riktighet. I ett dödsbo av vidlyftig beskaffenhet torde det i allmänhet vara tillfyllest, om delägarna få tillfälle att hos boutredningsmannen granska verifikationerna. I mindre förhållanden möter det däremot mången gång icke någon svårighet för boutredningsmannen att utlämna avskrifter av förefintliga verifikationer. Boutredningsmannen kan i allt fall icke anses hava skyldighet att lämna ifrån sig sådana handlingar, som han behöver till försvar vid en framtida klandertalan,

Till sin egen säkerhet bör boutredningsmannen skaffa sig bevis om att han fullgjort sin redovisningsskyldighet. I regel tillgår detta lämpligen så, att avskrift av redovisningshandlingen bevisligen tillställes envar av delägarna. Är redovisningen av synnerligen omfattande slag, torde det även låta sig göra att genom utsättande av tid och plats lämna delägarna tillfälle till erforderlig granskning.

Därest boutredningsmannen vägrar att avgiva slutredovisning eller gör sig skyldig till dröjsmål, kan delägare i dödsboet efter stämning få boutrednings- mannen vid vite förpliktad att fullgöra sin redovisningsplikt.1 Själva anspråket på redovisning är såsom en fordringsrätt underkastat de regler, som givits i förordningen om tioårig preskription.

* Jfr i denna fråga Hasselrot a. a. s. 99 f.

Boutrednings

mannen hand- har egendo- men intill delningen.

Redovisning, dd uppdraget eljest fran- frädes.

Det nu behandlade stadgandet avser i första hand sådan boutredning, som avslutas genom delning av den dödes egendom, men vad där sägs bör också gälla i sådana fall, då den slutförda boutredningen utvisar behållning men någon delningsförrättning icke förekommer. Blir det efter gäldens be— talning och verkställande av legat och ändamålsbestämmelser behållning i ett dödsbo med en enda arvinge eller testamentstagare, skall slutredovisning lämnas till denne i samband med egendomens utgivande. .

Hava flera boutredningsmän förordnats att utöva odelad förvaltning, böra de avgiva gemensam redovisning. Är förvaltningen delad, torde deti regel vara mest ändamålsenligt, att boutredningsmännen var för sig redogöra för uppdraget

Efter det bodelning eller arvskifte verkställts av delägarna, har envar av dem rätt att utfå egendom, som enligt förrättningen tillkommer honom Där- förinnan bör boutredningsmannen lämpligen behålla egendomen i sin vård, och denna vårdnadsplikt har i andra stycket av denna paragraf uttryckts genom åläggande för boutredningsmannen att till envar av delägarna utgiva honom enligt delningen tillkommande egendom. Därest delägarna på grund av oenighet icke kunna själva genomföra delningen, har boutredningsmannen att i egenskap av skiftesman verkställa förrättningen efter vad i 6 kap. är stadgat. I sistnämnda fall ävensom då undantagsvis någon annan såsom skiftesman , förrättar delningen bör boutredningsmannen icke utgiva egendomen, förrän delningen blivit ståndande, och bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Boutredningsmannen kan frånträda uppdraget utan att detta blivit slutfört efter vad förut är sagt, och i dylikt fall bör det också föreligga redovisnings- plikt. Stadga'nde härom har upptagits i tredje stycket av denna paragraf. Avträdes ett under boutredningsmannaförvaltning liggande dödsbo till konkurs, upphör boutredningsmannaförvaltningen och boutredningsmannen har atti förhållande till konkursförvaltningen redovisa för sitt uppdrag. Lyckas bo— , utredningsmannen åvägabringa en uppgörelse med borgenärerna till undvikande av konkurs, beror i viss mån av omständigheterna, när redovisningsskyldighet skall anses inträda. Uppdraget torde i regel vara avslutat i och med att avtalet kommit till stånd, och boutredningsmannen har då att omedelbart redovisa till dödsbodelägare och borgenärer. Det kan emellertid förhålla sig så, att boutredningsmannen erhållit förnyat förvaltningsuppdrag, som har sin grund i själva uppgörelsen. I sådant fall torde praktiska skäl få avgöra, huruvida särskild redovisning till borgenärerna skall lämnas i anledning av boutredningsmannaförordnandet eller om med redovisningen kan anstå. till dess att boutredningsmannen upphört att överhuvud taga befattning med dödsboet i egenskap av förvaltare.

Slutredovisning skall naturligen också avgivas i alla de fall, då boutred- ningsmannen av någon anledning upphör att taga befattning med förvaltningen vid en tidpunkt, då boutredningen ännu pågår. Här avses främst boutrednings-

mannens frivilliga avgång eller hans entledigande enligt 5 eller 65. Vid dödsfall ligger redovisningsskyldigheten på dödsboet efter den avlidna boutrednings- mannen eller, ifall hans kvarlåtenskap är avträdd till konkurs, på konkurs- förvaltningen.1 Har någon förordnats till boutredningsman genom interi- mistiskt beslut och blir annan utsedd vid det slutliga avgörandet, har den. förstnämnde att redovisa för den tid han utövat förvaltningen. Under 10 % har redan anmärkts, att särskild redovisning för den tillfälliga förvalt— ningen icke erfordras, då den utsedde slutligen förordnas till boutredningsman. I alla de fall, då boutredningsman upphör att utöva uppdraget utan att bo- utredningen är slutförd, skall redovisningen lämnas till dödsbodelägarna och icke till den, som utsetts till boutredningsman i den avgångnes ställe.

16 &.

Enligt 4 % kunna flera boutredningsmän förordnas, där det prövas erfor- Skiljaktiga derligt. Lagberedningen har under nämnda paragraf närmare utrett, undergifg'åzzngg vilka förutsättningar en sådan anordning kan tänkas befordra avvecklingen/lem bomma. IIava flera boutredningsmän förordnats, är förvaltningen odelad dem emellan, "i”gsmän- därest rätten icke föreskrivit en uppdelning och angivit grunderna därför. Beträffande själva förvaltningen i de fall, då denna är odelad, påkallas särskild föreskrift allenast med avseende å åtgärd i sådana frågor, i vilka boutredningsmännen icke äro ense. Förevarande paragraf innefattar den lösningen, att flertalets beslut gäller samt att avgörandet skall hänskjutas till rätten, för den händelse det ej föreligger flertal för viss mening. Det ligger i sakens natur, att rätten har att inhämta fullständiga upplysningar om tvistefrågan och de olika meningar, som framkommit.

Den, som är skiljaktig i fråga om genomförande av viss åtgärd, är natur- ligen icke ansvarig för skada, som av åtgärden kommit. Det bör därför ligga i hans intresse att skaffa sig tydligt bevis om sin skiljaktighet.

När rätten fattar beslut i hänskjuten tvist, är det mindre fråga om en rättslig prövning än om ett av lämplighetsskäl betingat avgörande, och det har därför i förevarande paragraf jämväl stadgats, att beslutet ej må över- klagas. Detta stadgande överensstämmer med den föreskrift, som på ett motsvarande område givits i förmynderskapslagen (12 kap. 17 å andra stycket)? .

Slutligen skall anmärkas, att viss åtgärd, varom beslut genomdrivits emot viss boutredningsmans mening, kan bringas till verkställighet utan hans med— verkan. Sålunda kan giltig köpehandling utfärdas, fastän den skiljaktige icke tecknat underskrift såsom säljare.

1 Jfr 9 kap. 14 % förmynderskapslagen. ? Jfr ock 62 % konkurslagen.

Kontroll & boutrednings-

mans förvalt- .

ning.

17 5.

Den vidsträckta befogenhet, som följer av uppdraget att vara boutrednings— man, uppkallar frågan, huruvida rättsägarna i boet äro tillräckligt skyddade genom den ersättningsplikt, som åligger boutredningsmannen på grund av försummelse eller vårdslöshet. Därest denna fråga besvaras nekande, blir det lagstiftningens uppgift att ytterligare säkerställa rättsägarna.

Till en början kan tänkas, att erforderlig trygghet vunnes genom skyldighet för boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin förvalt- ning. En sådan ordning skulle emellertid uppfattas såsom ett personligt miss- troende, ochf den skulle för övrigt verka ekonomiskt betungande i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighctsförsäkring torde ej heller vara lämpligt. Den ekonomiska belastning, som härigenom åsamkas samtliga döds- bon under boutredningsmannaförvaltning, synes icke uppvägd av den fördel, som ett sådant system innebär för rättsägarna i ett eller annat dödsbo.

Den här väckta frågan får emellertid icke förfalla i och med att ovan— nämnda utvägar icke funnits framkomliga. Det återstår att undersöka, huruvida icke rättsägarna böra skyddas genom anordnande av särskild kontroll. Visser- ligen ligger i den prövning, som skall föregå valet av boutredningsman, en förhandskontroll, men denna kan icke alltid bliva så fullständig, att vidare kontroll är obehövlig. För övrigt kan redan den omständigheten, att rätten utser boutredningsmannen, anses innebära ett visst ansvar från det allmännas sida med avseende å boutredningsmannainstitutets verkningar. Det är under sådana omständigheter nödvändigt att i en eller annan form bereda möjlighet till en kontroll å förvaltningen eller till en övervakning av boutrednings- mannens verksamhet.

Står det sålunda klart, att en kontroll icke kan undvaras, är det å andra sidan förenat med ganska stora svårigheter att finna den rätta formen för kontrollen. Värdet av ifrågavarande institut ligger väsentligen i den jäm- , förelsevis självständiga ställning, som tillkommer boutredningsmannen. Utan

denna kommer förvaltningen lätt nog att drabbas av enahanda svårigheter, som det med boutredningsmannaförordnandet gällt att undvika. En kontroll, som binder boutredningsmannen i hans verksamhet, bör sålunda icke komma till stånd. En mycket sträng övervakning skulle för övrigt i normalfallen kunna uppfattas såsom ett ogrundat underkännande av boutredningsmannens duglig- het och hederlighet och på den grund bland de för uppgiften mest lämpade alstra obenägenhet att åtaga sig densamma.

Från dessa utgångspunkter har lagberedningen övervägt, huruvida kontroll skulle kunna anordnas på sådant sätt, att boutredningsmännen ställdes under inspektion av en central myndighet. Onekligen skulle härigenom kunna ernås vissa fördelar; boutredningsmannen behövde icke besväras med ständig tillsyn, och övervakningen kunde anförtros åt ett fåtal verkligt sakkunniga personer. Emellertid kan ifrågasättas, om ett sådant system i det hela komme att verka

tillräckligt effektivt, och själva organisationsproblemet, inberäknat frågan om kostnaderna och deras gäldande, erbjuder mycket stora svårigheter. Ett för- slag om att för kontrollen anlita de personer, som fungera såsom överför- myndare, har ej heller visat sig medföra någon tillfredsställande ordning. Beredningen har därför trott sig böra söka lösningen iett kontrollförfarande, vilket ytterst grundas på självverksamhet av rättsägarna i förening med över- vakning från domstolens sida I enlighet härmed ha1 beledningen öppnat möjlighet till anordnande av kontroll genom en av rätten förordnad god man, som skall hava till uppgift att utöva tillsynå aförvaltningen. Dessutom skall det enligt förslaget vara möjligt att åvägabringa en tillfällig revision, därest god man ej blivit utsedd.

Enligt den i första stycket upptagna regeln skall 1ätten förordna god God man för

.. . . . .. tillsyn (2 för-

man att öva tillsyna a boutrednmgsmannens förvaltning, när bodelägare det mum-”ge,, begär eller rätten eljest prövar lämpligt Ät varje bodelägare har sålunda (första styv inrymts rätt att påkalla tillsyn av ifrågavaiande slag, och några skäl för ket "') sådan begäran behöver sökanden icke anföra. Det kan förefalla, som om härigenom öppnats alltför vidsträckt möjlighet att åvägabringa en övervak- ning, som onekligen kan vara besvärande för boutredningsmannen i hans verksamhet. Beredningen har icke förbisett, att lagregeln någon gång skulle kunna komma till användning mera av tiakasseringslust än för einående av behövlig kontroll, men man har ansett, att uppställandet av särskilda förut- sättningar för bifall till ansökningen skulle äventyra syftet med det ifråga— varande stadgandet. Redan skyldighet att påvisa någon anledning till kontroll kunde komma att förhindra tillkomsten av ett godmansförordnande i vissa fall, då en tillsyn vore av behovet påkallad. Det berättigade intresset av ett lättillgängligt kontrollförfarande synes därför böra få uppväga de olägenheter, som förut antytts. Risken för missbruk torde för övrigt till stor del vara undanröjd genom den i paragrafens sista stycke givna bestämmelsen, till vilken beredningen återkommer i det följande.

Tillsyn av den art, varom här är fraga, torde särskilt komma att påkallas, då särskilda stridigheter föregått valet av boutredningsman. Uppträda olika grupper rättsägare med skilda kandidater, kan rättens beslut tänkas gå ut på förordnande för flera boutredningsmän. Blir endast en boutredningsman ut- sedd, ligger det nära till hands, att de, som ej erhållit bifall till sitt förslag, begära tillsyn enligt vad i förevarande paragraf är stadgat. Sådan framställ- ning kan också vara föranledd av boutredningsmannaförordnande för testa- mentsexekutor, för vilken delägarna av någon anledning ej hava förtroende.

Rätt att påkalla tillämpning av förevarande stadgande tillkommer delägarna gemensamt eller var för sig. Motsvarande befogenhet hai icke tillagts annan, vars rätt kan vara av utredningen beroende. Även om borgenär eller lega— tarie enligt 1 % kan inverka på beslut om förordnande av boutredningsman, följer icke därav, att han bör hava samma rätt att begära kontroll som bo- delägaren, vilken såsom legalt förvaltningsberättigad onekligen intager en sär-

ställning med avseende å boutredningen. Oberoende av bodelägares ansökan äger emellertid enligt förslaget rätten att ex officio anställa kontroll genom förordnande av god man. Sådant förordnande kan meddelas bland annat på grund av förhållanden, som bragts till rättens kännedom av legatarie eller borgenär. Såsom framgått av åtskilliga bestämmelser ldetta kapitel, är rätten redan förut tillsynsmyndighet. Det är nog att erinra om den fria prövnings- rätt, som tillkommer rätten vid val av boutredningsman, samt om rättens befogenhet att ex officio entlediga boutredningsman, som befunnits olämplig för sitt uppdrag.

Framställning om godmansförordnande enligt första stycket av förevarande paragraf har i regel sin grund i misstro till boutredningsmannens förmåga att ekonomiskt genomföra utredningen utan skada för delägarna. Det är därför rimligt, att sådant förordnande skall kunna undgås, därest boutred- ningsmannen ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. I det stadgande, som härom upptagits i förslaget, förutsättes, att rätten skall pröva, huruvida erbjuden säkerhet kan godkännas.

God man, som förordnats enligt första stycket av denna paragraf, har att utöva en fortlöpande kontroll. Fördenskull har åt honom inrymts rätt att genomgå boets räkenskaper och andra handlingar samt att verkställa inven- tering av egendomen. Dylika åtgärder böra tydligen icke företagas på sådant sätt, att boutredningsmannen i onödan besväras vid fullgörande av sitt upp- drag. Å andra sidan är gode mannens tillsyn icke inskränkt till revision av nämnda karaktär. Han har att med intresse följa utredningen i dess fortgång, och det kan befinnas lämpligt, att boutredningsmannen håller gode mannen underkunnig om viktigare förvaltningsärenden.

Då boutredningen går ut på avveckling och i allmänhet är slutförd inom en jämförelsevis kort tid, har det icke funnits tillräckliga skäl att ålägga gode mannen att i viss form avgiva rapporter eller berättelse i anledning av sin tillsynsverksamhet. I stället har föreskrivits, att gode mannen skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten. På grund av sistnämnda anmälningsskyldighet får rätten tillfälle att ingripa, därest så svåra missförhållanden föreligga, att bo— utredningsmannen bör entledigas enligt 5 % i detta kapitel. En sådan åtgärd synes endast skola tillgripas såsom sista utväg. Iallmänhet bör gode mannen söka att under hand få till stånd rättelse, där anledning förekommer till anmärkning mot boutredningsmannens förvaltning.

Tillfällig Såsom förut antytts, innefattar förslaget jämväl tillgång till ett enklare £???)ng kontrollförfarande än den ständiga tillsyn, varom stadgas i första stycket av ningen (andra denna paragraf. Ar god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av bodelägare

Styckev' eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin för- valtning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Detta stadgande, som intagits i andra stycket

av förevarande paragraf, innefattar sålunda alternativa former för en engångs- granskning i sådana fall, dåständig tillsyn ej är anordnad. Antingen kan boutredningsmannen åläggas att redogöra för förvaltningen vid ett visst till- fälle under utredningens fortgång, eller ock kan någon förordnas att företaga särskild granskning av förvaltningen och skriftligen framlägga resultatet av granskningen. Det har så mycket mindre mött betänklighet att anordna en dylik tillfällig revision, som syssloman i allmänhet anses skyldig att på be- gäran av huvudmannen lämna denne erforderlig underrättelse om ärendets gång.1 Av samma skäl, som anförts under första stycket, har bodelägare tillerkänts rätt att begära dylik kontrollåtgärd utan att visa särskilt behov av tillsyn å förvaltningen. Det skall dock i detta sammanhang understrykas, att rätten icke har skyldighet att utan vidare bifalla ansökningen. Av det använda uttryckssättet framgår nämligen, att det ankommer på rätten att avgöra, huru- vida ansökningen bör bifallas. Den prövning, som har tillerkänts rätten, är visserligen av rätt ömtålig art, och det kan förväntas, att en gjord framställ— ning blir avslagen endast i sådana undantagsfall, då den har till syfte att bereda boutredningsmannen besvär och omak. Lagberedningen hyser dock den uppfattningen, att rättens diskretionära prövning i väsentlig mån undanröjer möjligheten till missbruk av bodelägarnas rätt att påkalla tillämpning av det föreslagna stadgandet. Därest missförhållanden yppa sig under boutred- ningsmannaförvaltningen och komma till rättens kännedom, kan rätten även utan särskild framställning allt efter omständigheterna förordna om kontroll- förfarande enligt andra stycket eller anordna tillsyn av sådant slag, som föreskrives i första stycket. Av andra stycket framgår, att där avsedd kontroll icke är utesluten på den grund att boutredningsmannen ställt säkerhet för ' sin förvaltning.

Den kontroll, som anordnas enligt första eller andra stycket av förevarande paragraf, är omedelbart betingad av boutredningen och anknuten till den särskilda förvaltning, som utövas genom boutredningsman. Kostnaden för kontrollen bör därför falla på dödsboet. Av boets medel utgår i överens- stämmelse härmed arvode och kostnadsersättning såväl till god man enligt första stycket som till den, vilken förordnats att företaga revision efter vad i andra stycket är stadgat. Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upp- tagits i lagen, men att arvode och kostnadsersättning belastar dödsboet fram- går indirekt av innehållet i paragrafens tredje stycke, i vilket meddelas en särskild föreskrift med avseende å kostnadens slutliga gäldande. Har be- slut om kontroll tillkommit på ansökan av allenast vissa delägare, må det nämligen av rätten prövas, huruvida kostnaden skall från boet överflyttas på sökandena. Meddelas beslut i denna riktning, hava sökandena'att sinsemellan bära kostnaden i förhållande till sina lotter i boet. Anledningen till detta stad- gande har antytts i det föregående. Därest den framställning, som legat till

1 Jfr Hasselrot a. a. s. 95.

Kostnaderna för kontrol- len.

Boutrednings- mans ansva— righet för skada.

grund för kontrollförfarandet, icke uppbäres av ett berättigat intresse, är det ' icke rimligt, att dödsboet skall belastas med den kostnad, som därav föranletts. I stället bör kostnaden drabba den, som ställt sig såsom sökande i ärendet, och för det inbördes ansvaret utgör delaktigheten i boet den riktiga normen. Prövning av sådan fråga skall ske på talan av delägare. Denna talerätt kan ej anses innefatta något principiellt undantag från vanliga regler i fråga om rätten att företräda dödsboet; det är nämligen här icke fråga allenast om dödsboets rätt utan om förhållandet mellan delägarna inbördes.

Det skall anmärkas, att förslaget icke upptager någon särskild föreskrift rörande den ordning, i vilken skäligheten av fordrat arvode kan bliva före— mål för prövning. Den omständigheten, att boutredningsmannen utbetalat arvode av boets medel, kan naturligen icke i och för sig utgöra ett godkän— nande av arvodesbeloppet. Fråga-härom kan exempelvis upptagas under den granskning, som boutredningen i det hela blir underkastad i samband med bodelning och arvskifte. Uppkommer tvist om skäligheten av fordrat eller utgivet belopp, kan frågan i vanlig ordning dragas under rättslig prövning, och talan lärer kunna anställas av envar dödsbodelägare med verkan för delägarna i gemen.1

Enligt 17 kap. 4 % H. B. i den ändrade lydelse, som detta lagrum erhållit i lagberedningens förslag, skall arvode för tillsyn eller granskning, som avses i förevarande paragraf, utgå med förmånsrätt.

18 %.

Ehuru detaljerade föreskrifter icke äro meddelade rörande de åtgärder, som ankomma på boutredningsmannen, hava de allmänna riktlinjer, som i 11 % uppdragits för förvaltningen, givit vid handen, att boutredningsmannen skall med omsorg och nit förbereda bodelning och arvskifte. Han har där— vid icke blott att befordra dödsboets rätt och bästa utan även att undvika varje handlande till förfång för annan. Genom att tillgodose dödsboet beaktar boutredningsmannen på samma gång i allmänhet dödsbodelägares rätt, men boutredningsmannen har att fästa avseende även vid andra, vilkas intressen äro anknutna till dödsboet. Härvid komma särskilt i betraktande legatarier och borgenärer. Någon närmare utläggning av det sätt, på vilket boutred- ningsmannen har att utöva sitt uppdrag, innefattas icke i förslaget. Emellertid har skyldigheten att bevaka vederbörande rättsägares intressen på några punkter särskilt belysts, såsom i fråga om utgivande av förskott och bout-. redningens avslutande. Dessutom har boutredningsmannens plikt att iakttaga normal aktsamhet kommit till uttryck genom det i första stycket av föreva- rande paragraf upptagna stadgandet, att boutredningsmannen är pliktig er- sätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende.

1 Jfr vad nedan anförts under 19 %.

Förutsättningar för skadeståndsskyldighet inträda, så snart boutrednings— mannens förfarande icke är försvarligt efter måttet av normal aktsamhet. Det är sålunda likgiltigt, huruvida den förpliktelse, vars åsidosättande föran- lett skadan, är uttryckligen fastslagen i lagen eller icke. Den uppställda regeln avser såväl uppsåtligt handlande som enbart vårdslöshet. Till grund för ersättningsskyldighet kunna ligga såväl underlåtenhetshandlingar som positiva åtgärder. Med skada avses i detta sammanhang ekonomisk skada av vad slag som helst.

Hava flera boutredningsmän gemensamt vållat viss skada, är första stycket Ansvarighet tillämpligt på envar av, dem. Ett dylikt gemensamt vållande lärer prak- Qirfåifnåå tiskt taget inträffa allenast när förvaltningen är odelad. Aro flera boutred- man. ningsmän ansvariga för samma skada, kan emellertid grunden till ansvaret vara olika. Därest det föreligger uppsåtligt handlande från en av boutred- ningsmännen, kan en annan vara medansvarig på grund av oaktsamheti form av försummad kontroll.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller till en början en be- stämmelse, som ytterligare reglerar skadeståndsansvaret, då flera boutred- ningsmän vållat skadan gemensamt. Äro flera utredningsmän ersättnings— pliktiga, skola de svara för ersättningen solidariskt. Härutinnan överens- stämmer förslaget med åtskilliga stadganden på andra rättsområden, där det gällt att reglera skadeståndsskyldighet för personer, som intaga ställning av syssloman. Det föreslagna stadgandet innefattar sålunda ytterligare ett undan- tag från den i äldre svensk rätt antagna principen, att ansvaret för skada i s. k. obligatoriskt förhållande är delat, om flera äro skadeståndsskyldiga.1 Mot solidariskt ansvar i förevarande fall kan icke anföras, att en boutrednings- man varken har inflytande å valet av annan boutredningsman eller bestäm— manderätt i fråga om uppdragets delning. Det är nämligen icke någon med- borgerlig plikt att mottaga och behålla uppdrag av detta slag tillsammans med annan, som icke ingiver förtroende och förhoppningar om gott samarbete.

Det har varit en omstridd fråga, huruvida de, som genom rättsstridigt förfarande ådragit sig skadeståndsskyldighet, äga regressrätt inbördes.2 Emel- lertid måste regressrätt städse anses påkallad beträffande förhållandet mellan flera boutredningsmän. Den motsatta ordningen skulle i själva verket föra till obilliga resultat. Det vore, för att nämna ett exempel, icke rimligt, att en boutredningsman, som har mycket ringa skuld, icke skulle få kräva delning av ersättningen med en annan boutredningsman, som varit huvudsakligen vållande. Den regel om regressrätt, som i överensstämmelse härmed upptagits i andra stycket av denna paragraf, har motsvarighet på ett liknande rättsom- råde, nämligen i fråga om det inbördes förhållandet mellan flera förmyndare (6 kap. 9 å andra stycket förmynderskapslagen).

1 Jfr 6 ka . 9 % förmynderskapslagen, 70, 76 och 110 %% lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag sa i; 87 % konkurslagen. Se ang. äldre rättsuppfattning S. J. A. II s. 458. 4 Jfr vad lagberedningen yttrat under 1 kap. 6 %.

Enligt den föreslagna regeln skall ersättningsbeloppet mellan boutrednings- männen slutligen fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last.1 Med stöd av detta stadgande kan domstolen följaktligen i sådana fall, då någon boutredningsman huvudsakligen har skul- den, låta ersättningsbeloppet till största delen stanna å honom. Därest ut- redning icke kan förebringas, huruvida en boutredningsmans skuld är större än en annans, måste emellertid utgången tydligen bliva en fördelning efter huvudtalet.

Skulle någon av de ansvariga utredningsmännen sakna tillgång till gäl— dande av vad på honom belöper, måste bristen enligt huvudprincipen om solidariskt ansvar drabba de övriga. Av regeln 'om ersättningens slutliga gäldande följer vidare, att den inbördes ansvarigheten för bristen skall be- stämmas efter samma grund som gäller för den primära fördelningen av ersättningsbeloppet.

BWitednånqs- I fråga om kriminellt ansvar är att märka, att en boutredningsman, som

mans krimz— . . . .. .. .

Mua ansvara strid med regeln 1 14 % forsta stycket om förbud mot sammanblandnlng förfogar över boets medel, kan ådraga sig ansvar enligt 22 kap. 11 & straff- lagen, såframt erforderliga subjektiva förutsättningar äro för handen. Bout— redningsman är vidare att räkna till de personer, som jämlikt 22 kap. 14 % strafflagen kunna straffas för trolöshet mot huvudman. Första stycket i nämnda paragraf syftar närmast på sysslomannaskap med stöd av enskilt uppdrag, men sakligt sett intager boutredningsman, vars verksamhet vilar på domstols förordnande, samma förtroendeställning som vanlig syssloman. Det har varit under övervägande, huruvida tillämpningen av förevarande lagrum skulle fastslås genom uttrycklig föreskrift, på sätt som skedde med avseende å för- myndare vid nya förmynderskapslagens tillkomst. En dylik föreskrift synes emellertid icke kunna meddelas, med mindre tillika uttryckligen angåves, att ifrågavarande straffbestämmelser även gällde för andra, vilka intaga liknande förtroendeställning och sålunda skola vara underkastade samma straffrättsliga ansvar, nämligen testamentsexekutor, god man, förordnad enligt 1 kap. 2 % denna lag, skiftesman enligt 6 kap. samt god man att företräda arvsfonden. 1 En sådan åtgärd skulle emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, 1 att i andra stycket av 22 kap. 14 % strafflagen uttömmande uppräknades alla de fall, då trolöshetsbrott kunde begås av annan än den, som vore j syssloman enligt enskilt uppdrag.2 ;

1 Jfr ock angående fördelande av ersättningsbelopp efter skuld 9 5 lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal, 220 % sjölagen och 8 % lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift med flera lagbestämmelser av liknande art ävensom 6 kap. 1 % S. L. 2 Det må anmärkas, att 22 kap. 14 % lärer hava tillämpning även i åtskilliga andra fall, som i paragrafens andra stycke icke blivit berörda, exempelvis å konkursförvaltare, god man enligt 1904 års lag om samäganderätt samt ledamot i styrelse för stiftelse.

19 5.

Enligt 18 kap. 9 % H. B. skall den, som vill tala å sysslomans förrättning, anställa klandertalan inom ett år från det sysslomannen blivit skild från uppdraget och avgivit redovisning. Denna regel har vunnit tillämpning icke blott för sysslomannaskap i allmänhet utan även i fråga om några uppdrag, som i lagen särskilt reglerats. I 14 % lagen om samäganderätt den 30 september 1904 har föreskrivits, att vad i 18 kap. H. B. är för syssloman stadgat i fråga om ansvarighet och redovisning skall gälla även för god man, som avses i nämnda lag. Och beträffande boutredningsman, varom stadgas i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden, skall enligt 9 % samma lag i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är föreskrivet. Jämväli fråga om talan å förvaltning, som utövas av boutredningsman enligt före- varande lag, har i första stycket av denna paragraf gjorts en hänvisning till de allmänna bestämmelserna rörande syssloman.

Den, som vill klandra boutredningsmannens förvaltning, har sålunda, vid äventyr av talans förlust, att inom ett år från redovisningens mottagande instämma boutredningsmannen till den domstol, inom vars domvärjo han utövat sin befattning (10 kap. 4 % B. B.). Om den klandrande kan visa laga förfall av stadigvarande art, kan dock klandertiden enligt 18 kap. 9 % H. B. bliva utsträckt till ett år från det förfallet upphört.

Det kan måhända invändas, att den ettåriga klandertiden är onödigt lång.]L Att på detta område avvika från den allmänna preskriptionstiden i 18 kap. 9 % H. B. har dock icke ansetts lämpligt. Denna tid har för övrigt, såsom förut anförts, vunnit uttryckligt erkännande i vissa fall, som äro jämförliga med det nu behandlade. Det må även framhållas, att samma tid enligt 6 kap. 10 % förmynderskapslagen gäller för klander å förmyndares förvaltning. Måhända kan det dock i en framtid, i samband med revision av reglerna om syssloman, befinnas befogat att införa en kortare preskriptionstid än den nu gällande.

Klandertiden börjar för envar delägare att löpa i och med att boutred— ningsmannen emot honom verkställt sådan slutredovisning, som avses i 15 %. Den omständigheten, att avgiven redovisning tilläventyrs är ofullständig, ute— sluter naturligen icke klandertidsberäkning. Klandertalan torde dock alltjämt stå öppen, därest den handling, vilken av boutredningsmannen åberopas, överhuvud icke förtjänar att betecknas såsom redovisning.

Bestämmelsen om klandertid avser icke blott anmärkningar mot innehållet i redovisningen utan skall tillämpas, så snart anledning finnes till anmärk- ning mot boutredningsmannens förvaltning. Anspråk på skadestånd enligt 18 % första stycket skall sålunda anhängiggöras inom natt och år efter ve— derbörligen avgiven redovisning. På detta område gäller liksom eljest, att

1 Jfr 19]. % konkurslagen , som stadgar klandertid av tre månader.

Talan d bo- utrednings- mans förvalt- m'ng.

Rätt till ar- vode och kost- ”adsersätt- ning.

den stämning, varigenom klandertalan anhängiggöres, skall för att verka preskriptionsavbrytande vara boutredningsmannen delgiven inom preskrip- tionstiden. Av allmänna rättsgrundsatser följer, att ifrågavarande preskrip- tionstid ej kan åberopas, då en skadeståndstalan grundas på brottsligt för- farande.1

Den stadgade klandertiden har endast avseende å talan rörande själva för- valtningen. Anspråk på utbekommande av belopp, som boutredningsmannen enligt redovisningen kan vara pliktig att utgiva, är underkastat de allmänna preskriptionsreglerna. När det gäller utfående av viss i boet ingående egen- dom, föreligger åter ett sakrättsligt anspråk, som överhuvud icke beröres av preskription. Har egendom frånhänts boet, finnes däremot utrymme för den tioåriga preskriptionen.

Befogenhet att föra klandertalan tillkommer envar, vars rätt är av utred— ningen beroende. I första hand ifrågakomma dödsbodelägarna själva, och i regel kunna endast dessa lida förfång av sättet för boutredningens genom— förande. När delägare anställer klandertalan, är det icke fråga om någon förvaltningsåtgärd. Varje delägare äger alltså föra talan, och den rättelse, som han härigenom kan vinna, länder till förmån för dödsboet i det hela eller för övriga delägare, oaktat de icke uppträtt i rättegången. För tydlig- hets skull har den enskilda bodelägarens rätt till talan kommit till uttryck i lagtexten.

Är dödsboet på obestånd, kan talan föras av borgenär eller, om egendomen avträtts till konkurs, av konkursförvaltningen. Har boutredningsman förord- nats på begäran av legatarie, är denne taleberättigad. Även eljest äga lega- tarier anmärka på förvaltningen, i den mån deras rätt därav berörts. Då slutredovisning torde bliva avlämnad till legatarie allenast i undantagsfall, lärer boutredningsmannen i regel ej heller kunna mot legatarie åberopa den ettåriga preskriptionstiden. Att ersättningstalan får föras av här nämnda rätts- ägare var för sig följer så klart av sakens natur, att någon särskild föreskrift härom icke ansetts påkallad.

Därest anställd talan föranleder Ökning av boets behållning, är det rimligt, att rättegångskostnad, som eljest skulle drabba den klandrande, blir gulden av boets medel, i den mån denna kostnad täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. Ett i överensstämmelse härmed avfattat stadgande, som för likartade fall har motsvarighet i 192 % konkurslagen och 88 % aktiebolagslagen , är jämväl upptaget i första stycket av förevarande paragraf.

Att boutredningsmannen skall äga rätt till arvode för uppdraget samt till ersättning för sina kostnader är uppenbart och behöver måhända i och för sig icke omnämnas i lag. Då en regel av sådant innehåll ändock upptagits i andra stycket av denna paragraf, har det skett för att få fastslaget, att arvode och kostnadsersättning skall utgå av dödsboet, icke av rättsägarna i boet. En

1 Jfr N. J. A. 1905 s. 175.

sak för sig är, att dödsbodelägarna kunna jämlikt 4 kap. 15 % råka i person- ligt ansvar för boets gäld och sålunda även för den ifrågavarande förpliktelsen.1

Boutredningsmannen äger uppbära arvodesbelopp, som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Vid denna prövning skall avseende fästas vid det arbete, som uppdraget krävt, och den tid, som åtgått, men i betraktande kommer jämväl den skicklighet, varmed boutredningen genom- förts. I viss mån kan slutligen boets omfattning öva inflytande på arvodes- beloppet. Detta får emellertid icke sättas i omedelbar relation till behållningen i boet, så att beloppet i verkligheten bestämmes i form av viss procent å behållna dödsboet i stället för, såsom sig bör, efter en uppskattning av för- valtningens omfattning. Lika förkastligt är tydligen att låta arvodet utgå efter den tid, som utredningen varat?

Utom arvode har boutredningsmannen rätt att erhålla ersättning för de direkta utgifter, som föranletts av uppdragets utförande. Denna bestämmelse torde icke få så stor praktisk betydelse, eftersom det i allmänhet ligger när- mast till hands att upptaga ifrågavarande belopp såsom omkostnader i för- valtningen. ,

I lagen har icke upptagits föreskrift om någon särskild ordning, i vilken arvode och kostnadsersättning skola bestämmas. Vid sådant förhållande har boutredningsman att tillgodoräkna sig det belopp, som han själv finner skä- ligt eller av omständigheterna påkallat, och den, som ej åtnöjes med bout- redningsmannens egen beräkning, får å sin sida draga frågan under rättens prövning. Beträffande talerätt i förevarande hänseende kan hänvisas till vad förut anförts om klander å boutredningsmannens förvaltning. Någon tid för sådan talan, som angår skäligheten av arvode och kostnadsersättning, har icke heller föreskrivits. Har boutredningsmannen i sin slutredovisning upptagit havda utgifter eller fordrat arvode, och försumma de taleberättigade den vanliga klandertiden, torde de emellertid icke vidare kunna anmärka på be- loppen.3

Blir skäligheten av fordrat belopp föremål för prövning i annan ordning än genom klander av slutredovisning, bör den princip, som ligger till grund för tredje punkten i paragrafens första stycke, träda i tillämpning. Att giva särskilt stadgande härom har emellertid ej ansetts behövligt.

I regel bör boutredningsmannen icke uttaga arvode, förrän uppdraget är slutfört. Emellertid kan utredningen draga så lån g tid, att det icke rimligen kan förmenas honom att tillgodoräkna sig arvode för en del av det utförda arbetet. Tager utredningen längre tid i anspråk än ett år, synes någon anmärkning icke kunna göras, därest boutredningsmannen årligen uppbär förskott å det

1 Jfr regeln i 6 kap. 9 5 om skiftesmans arvode och kostnadsersättning. Ett motsvarande stadgande är även givet i 9 % lagen om allmänna arvsfonden, där ansvaret emellertid är be- gränsat till de medel, som nr dödsboet tillkomma fonden. Sistnämnda begränsning skall enligt beredningens förslag bortfalla. . 2 Jfr 8 kap. 18 % förmynderskapslagen och 82 % konkurslagen. 5 Jfr N. J. A. 1915 s. 206.

Förvaltning

genom testa- mentsexeku- tor.

slutliga arvodet med belopp, som efter försiktig beräkning motsvarar vad på hans arbete under den ifrågavarande tiden belöper. Ersättning för åsamkade utgifter har boutredningsmannen däremot rätt att utfå, så snart han själv gjort utbetalningen.

Slutligen skall i detta sammanhang anmärkas, att arvode och kostnads- ersättning utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 % H. B. i den lydelse, som detta lagrum erhållit enligt beredningens förslag.

En särskild fråga är, huru det ställer sig med arvode och kostnadsersätt- ning, då dödsboet icke innehåller tillräckliga medel. I ett dylikt läge synes det rimligt, att betalningsskyldighet åvilar dem, på vars framställning bout- redningsmannaförordnandet meddelats, samt att solidarjskt ansvar inträder, när flera äro betalningsskyldiga. Eftersom bodelägare vid avträde till konkurs icke har skyldighet att gälda förvaltningsarvode (jfr 188 % konkurslagen), kunde det tänkas att i överensstämmelse härmed fritaga delägare från ansvar även i förhållande till boutredningsman, åtminstone då förordnandet begärts i gäldsbefriande syfte. Emellertid har lagberedningen icke dragit i betänkande att föreslå ett generellt stadgande av det innehåll, som nyss återgivits. För— slår boets egendom icke ens till gottgörelse åt boutredningsmannen, är egen— domens avträdande till konkurs den enda lämpliga formen för åtgärd, vari- genom delägare erhåller befrielse från gäldsansvar; ett boutredningsmanna- förordnande medför i sådant fall endast onödig omgång. Delägare, som ändock påkallar tillämpning av 1 % detta kapitel, kan vid dylikt förhållande icke hava anspråk på att bliva behandlad på annat sätt än varje annan, som gjort framställning av ifrågavarande slag.

20 %.

I inledningen till detta kapitel har framhållits, att arvlåtaren har möjlighet att själv bestämma om dödsboförvaltningens handhavande genom att i testa— mente utse en eller flera dödsboförvaltare. Ett dylikt förordnande plågar avfattas i ordalag, som angiva, att testamentsexekutorn har att utreda döds- boet och verkställa testamentets bestämmelser. Ibland förklaras exekutorn hava till uppgift allenast att utreda boet, och det förekommer även, att testator utsett någon att vara testamentsexekutor utan att närmare angiva befogen- heterna. Trots olikheterna i formuleringen föreligger för den utsedde i alla dessa fall ett allmänt hållet förordnande att i stället för arvingar och univer— sella testamentstagare utreda boet i dess helhet. Vad angår själva förvalt- ningen, medför sålunda testamentet, att den förvaltningsrätt, som enligt 1 kap. tillkommer arvingar och universella testamentstagare, överflyttas på testaments- exekutorn. Förordnande att vara testamentsexekutor avser uppenbarligen icke endast förvaltningsåtgärder i inskränkt mening. Exekutorn har att överhuvud verkställa testamentet, vare sig denna befogenhet kommit till uttryck i för— ordnandet eller icke, och testators mening torde även i regel hava varit, att exekutorn skall biträda bodelägarna vid skiftet. Testamentsexekutorns befattning

med verkställande av legat och ändamålsbestämmelser är enligt förslaget reg- lerad i 5 kap., och föreskrifterna om skifte hava sammanförts i 6 kap. Vi- dare kan exekutorn hava att svara för förrättande av bouppteckning efter vad i 3 kap. stadgas.1 I förevarande kapitel kommer testamentsexekutors. förordnandet sålunda i betraktande närmast i vad det angår den egentliga dödsboförvaltningen.

Ett exekutorsförordnande kan hava ännu mera vidsträckt omfattning än vad nu angivits. Bland testamentsexekutorns uppgifter kan exempelvis ingå att förvalta egendom i dödsboet även efter det den egentliga boutredningen slutförts.

Å andra sidan förtjänar framhållas, att testamentsexekutorn icke har till uppgift att bestämma om kvarlåtenskapens fördelning. En arvlåtare kan icke överlämna åt annan att testera i hans ställe. Denna grundsats får naturligtvis icke drivas så långt, att icke avgörande i vissa detaljfrågor må tillkomma testamentsexekutorn. Sedan testator givit tillkänna, för vilket ändamål kvar- låtenskapen eller viss däri ingående egendom skall användas, är det mången gång ur praktiska synpunkter lämpligt att åt exekutorn inrymma befogenhet att i samband med verkställigheten träffa närmare bestämmelser till förverk- ligandet av testators vilja.2 Det är måhända icke alltid lätt att uppdraga gränsen för en sådan befogenhet. Man har därvid att ytterst följa den ledande princip, som redan framhållits; testamentsexekutorn skall verkställa arvlåtarens i laga form uttryckta vilja men har icke rätt att göra testamente i arvlåtarens ställe.

Testator har icke möjlighet att testamentariskt förfoga över något annat än sin kvarlåtenskap. Lika litet som han kan bestämma om fördelningen av annan egendom än sådan, som ingår i kvarlåtenskapen, äger han giva för- valtningsföreskrifter, som sträcka sina verkningar utöver kvarlåtenskapen. Härav följer, att ett testamentsexekutorsförordnande icke berör den rätt till del i dödsboförvaltningen, som enligt 1 kap. 1 % tillkommer efterlevande make i denna hans egenskap. Endast i den mån maken är arvinge eller testaments- tagare, övergår förvaltningsrätten på testamentsexekutorn. En annan sak är, att arvlåtaren i testamente kan giva anvisning å den utredningsform, som följer av beslut enligt 1 % detta kapitel.3

Enligt gällande rätt torde ett testamentsexekutorsförordnande icke utgöra något hinder för arvlåtarens bröstarvinge att utöva den förvaltning, som sam- manhänger med hans rätt till laglott. Med hänsyn till det sätt, på vilket dödsboutredningen för närvarande är gestaltad, skulle arvlåtaren eljest kunna genom förvaltningsföreskrifter äventyra laglottsrättens ekonomiska värdeff

* Jfr N. J. A. 1925 s. 389. 2 Jfr N. 'll. 1883 s. 24 (även i N. J. A. 1875 s. 575), N. J. A. 1897 s. 535 och 1899 s. 319. Se ock lagberedningens förslag till lag om testamente s. 309. '

Se 1 % andra stycket. ”* Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 326—327 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 69. Jfr ock N. J. A. 1876 s. 351 och Winroth a. a. s. 646.

15—803628

Testaments- emekutors befogenhet.

Denna fråga har emellertid enligt lagberedningens förslag kommit i annat läge. Arvingar äro överhuvud icke längre pliktiga att finna sig i annans förvaltning, som har stöd enbart i personligt förordnande från arvlåtarens sida. ()avsett att testamentsexekutor utsetts, har envar dödsbodelägare rätt att när som helst under boutredningen påkalla förordnande enligt 1 S' detta kapitel, och genom denna rättighet är i själva verket skydd berett åt lag— lottsberättigad arvinge, även om hänsyn tages till det förhållande, att testa— mentsexekutorn enligt 3 % tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman. Innan förordnandet meddelas exekutorn, skall nämligen hans lämplighet för uppdraget städse prövas av rätten. I detta sammanhang må ock erinras om 1 % andra stycket, enligt vilket stadgande sadant boutred— ningsmannaförordnande, som har sin grund i arvlåtarens testamente, icke ansetts lända till intrång i någon dödsbodelägares rätt. Det är sålunda enligt lagberedningens mening icke behövligt att i fråga om laglottsberättigad arvinge uppställa förbehåll, som skulle skänka denne befogenhet att med avseende a. laglottsrätten deltaga i dödsboförvaltningen utan hinder av meddelat. testa— mentsexekutorsförordnande.

Ett förordnande att såsom testamentsexekutor utreda dödsboet måste anses innebära bemyndigande att med den begränsning, som förut angivits med avseende å efterlevande make, vidtaga alla sådana åtgärder, som erfordras för boutredningen. Att förordnandet in dubio har dylikt innehåll är uttryckt i första stycket av förevarande paragraf. Detta stadgande utgör i själva verket endast en närmare utveckling av den karakteristik av testamentsexekutors— förordnandet, som gjorts i 1 % första stycket. Där har utsagts, att ett dylikt förordnande innefattar uppdrag att i avseende å förvaltningen av den dödes egendom träda i arvingars och universella testamentstagares ställe,. och i denna föreskrift ligger en hänvisning till 1 kap. 1 8, enligt vilket lagrum dödsboförvaltningen har till ändamål att verkställa boutredningen.

'l'estamentsexekutorn har sålunda i första hand att vidtaga de förvaltnings— åtgärder, som sammanhänga med betalningen av den dödes gäld efter vad i 4 kap. närmare stadgas. Liksom för boutredningsman gäller härvid för exekutorn, att kontanta medel i första hand böra tillgripas och att, om försäljning är nödvändig, sådan åtgärd såvitt möjligt undvikes beträffande egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att få bevarad till delningen. Iövrigt bör avyttring av boets egendom äga rum, allenast i den mån det. är ändamåls— enligt med hänsyn till den förestående delningen. Därest delägarna äro många och viss egendom ej lämpar sig för utskiftning, är en försäljning välgrundad. Naturligen har exekutorn även rätt att sälja egendom i hela boets intresse till undvikande av befarad kapitalförlust. Å andra sidan kan han icke sägas hava skyldighet att. med hänsyn till allmänna konjunkturförändringar vidtaga omfattande omplaceringar av den i boet ingående förmögenheten, och han har icke någon rätt att inlåta sig på spekulationsaffärer i- syfte att tillföra boet en ökad behållning.

För testamentsexekutorn gälla icke några särskilda inskränkningar beträf— fande fast egendom eller tomt =ätt. Ett vanligt exekutorsförordnande anses för närvarande innefatta samma befogenhet med avseende ii egendom av ifråga— varande slag som angående annan egendom,1 och det har icke funnits någon anledning att frångå denna uppfattning av förordnandets innebörd.

Bland testamentsexekutorns uppgifter ingår även att indriva dödsboets ford- ringar. 'l'ill skifte böra nämligen icke utestå andra fordringar än sådana, som av särskild anledning lämpligen kunna ingå i delningen.

Liksom i fråga om boutredningsman gäller, att testamentsexekutorn har att iakttaga vad i 1 kap. ö & är föreskrivet om underhåll ur dödsboet.

För det fall att dödsbo, som ligger under testamentsexekutorsförvaltning, är insolvent, hava icke uppställts några särskilda regler. Den omständigheten, att testamentsexekutor är förordnad, inverkar nämligen icke i och för sig på frågan om ansvaret för den dödes gäld; testamentsexekutorsförvaltningen, som har sin grund enbart. i arvlåtarens förordnande, erbjuder icke sådana garantier, att den kan, liksom l)outredningsmannaförvaltningen, tjäna till av— vecklingsform för insolventa dödsbon. Blir egendomen avträdd till förvalt- ning av boutredningsman eller till konkurs, upphör naturligen exekutorsför- valtningen. Skulle sådant avträde ej äga rum inom den i 4 kap. 1 % stad- gade tiden, inträder för dödsbodelägarna personligt betalningsansvar, och testamentsexekutorn har ändock att utöva förvaltningen i arvingars och uni— versella t.estamentstagares ställe efter huvudsakligen samma principer, som gälla för exekutorsförvaltning i allmänhet. Erbjuder delägarnas personliga ansvarighet icke tillräckliga säkerhet för borgenärerna, lära dessa begära döds— boet i konkurs, och därmed övergår exekutorsförvaltningen i en konkursför— valtning. Förhållandena kunna också vara sådana, att exekutorn blir i tillfälle att medverka till en uppgörelse om avveckling under hand mel— lan dödsbodelägarna, å ena sidan, och borgenärerna, å den andra. Det är att märka, att exekutorn i en sådan uppgörelse icke kan enbart på grund av sitt testamentariska förordnande företräda arvingar och universella testa- mentstagare, lika litet som förordnandet skänker honom självständig befogen— het att avträda dödsboets egendom till konkurs. I denna del överensstämmer förslaget med den uppfattning, som för närvarande är rådande i fråga om innebörden av ett testamentsexekutorsförordnande.2

I detta sammanhang ma erinras, att testamentsexekutor enligt 1 % har rätt att påkalla sådant beslut, som i nämnda paragraf avses.. På åtgärd av exe- kutorn kunna dödsbodelägarna sålunda vinna befrielse från personligt ansvar för den dödes gäld, därest boutredningsmannaförordnande begäres inom den i 4: kap. 1 % angivna tiden. Testamentsexekutorn kan emellertid icke ens i förhållande till arvingar och universella testamentstagare anses skyldig att

1 Se N. J. A. 1909 s. 175 och 1912 s. 64. Jfr ock N. J. A. 1886 s. 235, 1893 S. 410 och 1906 s. 224. 2 Jfr Benckert a. a. s. 179.

vidtaga sådan åtgärd; dessa hava nämligen själva samma möjlighet att undgå betalningsansvaret. Måhända kan under vissa omständigheter för exekutorn uppstå skadeståndsskyldighet på den grund att han underlåtit lämna arvingar och universella testamentstagare upplysningar om boets tillstånd.

Testamentsexekutorn har befogenhet att verkställa testamentsbevakning. Da sådan åtgärd kan för vederbörande testamentstagares räkning verkställas av vem som helst utan särskild legitimation, behöver bevakning, företagen av testamentsexekutor, för övrigt knappast räknas såsom någon funktion av exe- kutorn i denna hans egenskap.1 Däremot har testamentsexekutor i allmänhet icke behörighet att i mål om klander av testamentet föra talan i syfte av testamentets upprätthållande.2 Det tillkommer nämligen de särskilda testa— mentstagarna att själva härutinnan tillvarataga sin rätt. Angripes testamentet, såvitt det angår exekutorsförordnandet, eller i fråga om någon ändamåls— bestämmelse, kan det dock icke förmenas exekutorn att vid klander tala för testamentets giltighet.3

Ehuru testamentsexekutorn har en vidsträckt befogenhet att i arvingars och universella testamentstagares ställe vidtaga till förberedande av slut— lig delning erforderliga åtgärder, fattar exekutorn rätt sin uppgift, allenast om han i möjligaste mån söker ernå samförstånd med dem, vilkas intressen han är satt att iakttaga. Visserligen kan en förpliktelse i överensstämmelse med 11 % tredje stycket icke här stadgas med stöd av en genomsnittlig testa— torsvilja, men en exekutor, som vill med nit och omsorg fullgöra sitt upp- drag, bör låta sig angeläget vara att angående åtgärder av vikt inhämta del- ägarnas mening, där det lämpligen kan ske.

För vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo hava i 7 kap. lagen om för- mynderskap uppställts särskilda regler. Där stadgas bland annat, att förmyn- dare i fråga om vissa rättshandlingar har att. inhämta samtycke av överför- myndare eller rätten. Dessa bestämmelser avse endast förmyndareförvaltning och hava sålunda icke tillämpning å testamentsexekutor, vars befogenheter bestämmas av testamentet. Att dödsboförvaltning utövas av testamentsexekutor utgör emellertid icke hinder för tillämpning av sådana i 7 kap. förmynder- skapslagen givna föreskrifter, som icke direkt angå dödsboförvaltningen. För- myndaren har sålunda städse att iakttaga vad i 8 och 9 åå nämnda kapitel är stadgat. Vad som sagts om förmyndare gäller ock om god man enligt 11 kap. förmynderskapslagen. '

Såsom förut nämnts, kan ett exekutorsförordnande icke upphäva den för- valtningsrätt, som tillkommer efterlevande make i annan egenskap än arvinge eller testamentstagare.' Uppkommer oenighet i den förvaltning, som testaments- exekutorn har att utöva gemensamt med efterlevande make, kan en enhetlig

* Jfr 7 kap 1 % lagen om testamente samt lagberedningens förslag till lag om testamente & 54525 N. J. A. 1915 s. 57.

” Se beträffande ändamålsbestämmelse 3 kap. 9 % testamentslagen. Jfr ock N. J. A. 1899 s. 319.

förvaltning anordnas därigenom, att boutredningsmannaförordnande påkallas efter vad i 1 % är stadgat. Fastän exekutorn enligt 3 & tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman, får i ett sådant konflikt— fall särskilt undersökas, huruvida icke skäl tala emot att förordnandet med— delas honom.

Därest förvaltningsrätt icke tillkommer arvlåtarens efterlevande make, Testaments- företräder exekutorn ensam dödsboet samt äger tala och svara i mål, som 133322. röra boet. Om testamentsexekutorns behörighet i dylikt fall gäller i stort sett vad under 12 % anförts om boutredningsman.1 Har testamentsexekutorn för boets räkning ingått avtal med tredje man, blir boet sålunda i allmänhet bundet av avtalet. Visserligen är exekutorns befogenhet såtillvida begränsad, att han icke får vidtaga andra åtgärder än dem, som innefatta verkställande av boutredning, men denna begränsning lärer endast undantagsvis'medföra, att företagen rättshandling blir Ogiltig. Det kan tydligen i allmänhet icke för- utsättas, att medkontrahenten skall ingå på närmare undersökning, huruvida den ifrågavarande rättshandlingen är erforderlig ur boutredningssynpunkt, och endast för den händelse medkontrahenten inser eller bort inse, att exe— kutorn överskridit sin befogenhet, kan rättshandlingen ryggas från boets sida. Vid jämförelse med 12 å bör vidare märkas, att testamentsexekutorn icke är underkastad den begränsning med avseende å fast egendom och tomträtt, som stadgas för boutredningsman i 13 %.

Handhar testamentsexekutor dödsboförvaltningen gemensamt med den dödes efterlevande make, ankommer på båda att i förening företräda döds— boet, så länge maken är delägare.

Förevarande paragraf är tillämplig först sedan testamentsexekutorsförord- Förvaltnings- nandet vunnit laga kraft. Den utsedda testamentsexekutorn har emellertid”? inträde"! . . . . . .. .. forst sedan möjlighet att under den tid, da fragan om testamentets giltighet ar svavande,jömrdnandgt påkalla beslut om egendomens avträde till boutredningsman efter vad i 1 % ”"%??fiaga är stadgat, och därvid liksom i fall, då annan gör framställning om bout— ' redningsmannaförordnande, bör testamentsexekutorn enligt 3 % tredje stycket företrädesvis ifrågakomma till sådant förordnande. Rörande dessa spörsmål får lagberedningen hänvisa till berörda stadganden i förslaget.

Även sedan testamentet vunnit laga kraft, kan det tänkas förekomma an- ledning för testamentsexekutorn att begära boutredningsmannaförordnande. Den särskilda legitimation, som innefattas i ett dylikt förordnande, kan näm- ligen ibland vara av betydelse, särskilt i förhållande till utlandet.

Av det föregående har framgått, att testamentsexekutorns förvaltningsupp- Regler om drag företer stor likhet med boutredningsmannens. Det är därför önskligt, båfge'åägfgs' att de regler, som gälla för boutredningsman, till vinnande av likformighetviss utsträck- erhålla motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. När det gäller att'gzg åt?-läg?"

mentsexe- kutor.

* Jfr N. J. A. 1897 s. 535.

undersöka, i vad mån sådan lagstiftning kan genomföras, måste beaktas, att testamentsexekutorn utövar dödsboförvaltningen med stöd av arvlåtarens för- ordnande samt att arvlåtaren sålunda har makt att i viss utsträckning be— stämma om testamentsexekutorns rättsliga ställning. Av de regler, som hava avseende å boutredningsman, äro å andra sidan nägra av den beskaffenhet, att de städse böra vinna tillämpning även för testamentsexekutor.

Första stycket av förevarande paragraf utgör en direkt motsvarighet till 11 % första stycket, och av vad förut anförts har framgått, att andra och tredje styckena i sistnämnda paragraf icke böra gälla för testamentsexekutorsför- valtningen. Då frågan om testamentsexekutors behörighet icke kan regleras närmare än som skett i huvudstadgandet om testamentsexekutors allmänna befogenhet, tarvas ej heller vidare motsvarighet till 12 %. Av skäl, som redan angivits, skall 13 % ej heller vinna tillämpning.

De föreskrifter, som givits i 14 %, böra däremot erhålla motsvarande till- lämpning å testamentsexekutor. Liksom boutredningsmannen har testaments- exekutor att förvalta dödsboets egendom såsom en från annan egendom av- skild förmögenhetsmassa. Det är också tydligt, att egendom i boet normalt bör utgivas till delägarna efter vederbörligen verkställd delning samt att för- skott sålunda ej må, frånsett fall enligt 1 kap. ö %, utgå till bodelägare. med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är av utredningen beroende.

I fråga om förvaltningens slutförande bör testamentsexekutorn iakttaga vadi 15 % är om boutredningsman stadgat. Denna hänvisning kan lika litet som de förut berörda anses innefatta någon nyhet i förhållande till gäl— lande rätt. Det har hittills varit vanligt, att testamentsexekutorn gjort an— mälan till delägarna, när boet kan undergå delning, och exekutorn hart analogi med reglerna om uppdrag ansetts redovisningsskyldig i förhållande till arvingar och universella testamentstagare.1

Därest förordnande meddelats för två eller flera testamentsexekiitorer, blir av testamentet beroende, huruvida förvaltningen skall handhavas gemensamt eller om uppgifterna skola mellan dem fördelas. Innehåller testamentet icke några bestämmelser i ämnet, får antagas, att testators avsikt varit att anordna en odelad förvaltning. Uppkomma under boutredningens fortgång olika meningar om åtgärd i förvaltningen, har det synts lämpligt, att tvisten slitesi den ordning, som i 16 åstadgats för boutredningsmannaförvaltningen. Skulle i testamentet hava meddelats särskilda föreskrifter för lösning av en sådan konflikt, bör testamentet tjäna till ledning; i dylikt fall saknas överhuvud förutsättningar för en tillämpning av 16 %.

De bestämmelser, som i 17 % upptagits rörande kontroll å boutrednings— mannens förvaltning, hava icke gjorts tillämpliga a testamentsexekutor i denna hans egenskap. Den omständigheten, att testator utsett någon att handhava

1 Se Benckert'a. a. s. 167 och U. J. A. 1893 s. 190.

dödsboförvaltningen, innefattar i regel sådant förtröende för den utsedde, att det icke skulle överensstämma med testators vilja att anordna tillsyn av ifrågavarande art. Däremot blir den, som med föranledande av testamente förordnas till boutredningsman enligt 1 % andra stycket, underkastad reglerna i 17 %. Ehuru sistnämnda paragraf icke gäller för testamentsexekutor i all- mänhet, är det icke uteslutet, att. bodelägarna i undantagsfall kunna av en exekutor, som i onödan drager ut på utredningen, fordra redovisning eller åtminstone en förklaring till dröjsmålet med utredningens slutförande.1

Beträffande ersättningsskyldighet för skada, som testamentsexekutor upp- såtligen eller av vårdslöshet tillskyndar dödsboet eller rättsägare däri, bör samma grundsats gälla som i 18 % fastställts beträffande boutredningsman. Härigenom blir för övrigt i huvudsak fastslaget vad som för närvarande gäller.? När frågan om talan å boutredningsmans förvaltning nu blivit föremål för särskild behandling, är det vidare naturligt, att den i 19 % meddelade regeln i ämnet får motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. Jämväl i denna del torde förslaget i stort sett innebära allenast en närmare utformning av rådande praxis.3

Att testamentsexekutorn har rätt till arvode och kostnadsersättning behövde måhända icke särskilt fastställas i detta sammanhangf men då boutrednings- mannen uttryckligen tillerkänts dylik rätt, har även 19 å andra stycket er- hållit motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. Ej sällan har arvlåta- ren i testamentet bestämt visst belopp att utgå i arvode till testamentsexeku— torn. En sådan bestämmelse skall tillämpas, om förordnandet eljest är gil- tigt. Lagregeln om arvode är nämligen icke avsedd att resa något hinder för arvlåtarens rätt att bestämma om kvarlåtenskapens fördelning. Över— stiger det fastställda beloppet vad som kan anses utgöra skäligt arvode, bör emellertid överskottet betraktas såsom ett legat till förmån för exekutorn.5

Det torde vara tvivelaktigt, huruvida testamentsexekutor enligt gällande rätt kan på grund av vårdslöshet eller försummelse skiljas från sin befatt— ning med dödsboförvaltningen.G Därest arvingar och universella testaments- tagare, vilkas rätt allvarligt äventyras genom testamentsexekutorns förvalt— ning, icke äga ett sådant skyddsmedel, föreligger en brist, som enligt förslå-- get avhjälpes. I förevarande paragraf har nämligen stadgats, att testaments— exekutor kan entledigas i samma ordning, som gäller 0111 boutredningsman.

' Jfr N. J. A. 1919 s. 318. I detta sammanhang kan ock-hänvisas till Nordling, Om bo- skillnad och om behandlingen av död mans bo s. 106 och Arvdabalken s. 101—102. Enligt Nordling skulle mot testamentsexekutor kunna framställas kravet, att han lämnar säkerhet för uppburna medel, och domstol skulle hava att pröva sådant yrkande med hänsyn till behov av skydd för rättsägarnas intressen. Rättspraxis utvisar dock icke anslutning till denna mening.

? Se Benckert a. a. s. 167 och N. J. A. 1929 s. 67. 3 Se Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 121. Jfr ock N. J. A. 1874 s. 188 och Winroth, a. a. s. 647 not. 2.

* Jfr N. J. A. 1875 S. 351 och 675, 1876 s. 513, 1895 s. 587 och 1900 s. 166.

Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 174.

6 Jfr dock Benckert a. a. s. 167.

Är testamentet av den art, som avses i 1 % andra stycket, skall rätten i entledigad exekutors ställe förordna boutredningsman, men eljest övergår för-'

valtningen på dödsbodelägarna i enlighet med reglerna i 1 kap. 1 %.

Jämväl i andra hänseenden, där boutredningsmannens förvaltning icke sär- skilt reglerats, kan det för uppfattningen om testamentsexekutorns rättsliga ställning vara av intresse att göra en jämförelse. Härutinnan må hänvisas till vad lagberedningen under 11 % anfört. I detta sammanhang skall endast erinras om vad som yttrats rörande boutredningsmans skyldighet att förränta omhänderhavda medel.

Särskilda Såsom förut framhållits, avses med beteckningen testamentsexekutor den, %fåzzzggf' som erhållit ett allmänt förordnande att i stället för arvingar och uni— i testamentet. versella testamentstagare utreda dödsboet. Ehuru förordnandet har sådant

innehåll, kan testamentet stadga begränsning av exekutorns befogenhet i vissa hänseenden, och det är av sådan anledning, som till regeln i paragrafens första stycke fogats en reservation med hänsyn till testamentets innehåll. När testamentet stadgar inskränkning i exekutorns förvaltningsrätt, torde det oftare vara fråga om att överlämna vissa uppgifter å en för ändamålet ut— sedd specialexekutor än att inrymma bestämmanderätt åt dödsbodelägarna.1 Därest i testamentet uppställts många och vittgående begränsningar, kan det visserligen frågas, huruvida icke den utsedde är att betrakta såsom sådan förvaltare, som förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde. Frågan är emellertid icke av större betydelse, såvitt angår till- lämpningen av förevarande paragraf. Även om förordnandet skulle medföra ställning av förvaltare med särskilda uppgifter (specialexekutor), gälla enligt förslaget för denne samma bestämmelser som beträffande vanlig testamentsexe- kutor. Däremot har detta spörsmål mera intresse, när det gäller testaments- exekutors befogenhet att påkalla beslut enligt 1 % ävensom hans företräde till boutredningsmannaförordnande enligt 3 % tredje Stycket, och beredningen får hänvisa till vad härom yttrats i anslutning till nämnda stadganden. Förordnande Har någon genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa %sadånzgkf utredningen efter den döde, är det tydligt, att den förvaltningsrätt, som enligt ställa, dödsbo-1 kap. tillkommer arvingar och universella testamentstagare, är åsidosatt "hänt”—flm" endast i den omfattning, som i förordnandet angivits. Liksom i fråga om vanlig testamentsexekutor är att märka, att sådant förordnande ej berör den dödes efterlevande make i denna hans egenskap.

Förordnanden av den art, som här avses, äro i själva verket sällsynta. De kunna vara betingade av att förvaltningen i viss del fordrar särskild sakkun- skap med hänsyn till egendomens natur eller till de åtgärder, som på— kallas i utredningssyfte. Den befogenhet, som förordnandets innehåll giver vid handen, inträder tydligen icke, förrän testamentet vunnit laga kraft. Det är ock att beakta, att förordnande av ifrågavarande slag icke medför rätt

' Jfr N. T. 1867 s. 484.

att begära beslut enligt 1 % eller företräde till förordnande att vara boutred- ningsman. '

Enligt förevarande paragraf skola åtskilliga av de stadganden, som givits rörande boutredningsman, äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. I de ämnen, som här behandlas, finnes det icke någon anledning att göra åt— skillnad mellan testamentsexekutorsförvaltningen och sådan utredning, som bedrives av en specialexekutor. Nämnda regler hava därför erhållit tillämp- ning även i fråga om förvaltare av sistnämnda typ.1

21 %.

Av allmänna processuella regler följer, att talan mot rättens beslut i an- Talan mot .. . .. . . .. .. . rättens eller sokningsarenden enligt detta kapitel skall foras genom besvar. Samma ord- domarens be- ning bör gälla om beslut, som meddelas av domaren, och uttrycklig föreskrift slut. härom har upptagits i förslaget, varjämte det utsagts, att klagan över do- marens beslut skall föras i hovrätten samt att tiden för besvärs anförande är att räkna från det klaganden erhöll del av beslutet.

I andra stycket av förevarande paragraf har vidare stadgats, att talan emot hovrättens beslut ej må föras i ärenden, som avses i 10 %. I frågor av så tillfällig natur som de, vilka bliva föremål för behandling enligt nämnda lag- rum, bör det vara tillräckligt med prövning i två instanser. Därtill kommer, att fullföljd till Kungl. Maj:t i de flesta fall skulle sakna praktisk betydelse.

22 %.

När fråga är om sådana åtgärder, vilka behandlas i förevarande kapitel, Beslut lända framstår det i allmänhet såsom angeläget, att det beslut, som fattas av rätten &;igfåttflge eller domaren, får omedelbart verkställas. Detta syfte kunde icke vinnas, om utan" hinder verkställigheten skulle uppskjutas, tills beslutet vunnit laga kraft. Idenna $$$? paragraf har därför stadgats, att rättens eller domarens'beslut enligt före- varande kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, Detta stadgande innebär, att ett överklagat beslut gäller intill den tidpunkt, då det i högre instans meddelade beslutet vunnit laga kraft.2

Behov av omedelbar verkställighet kan icke sägas föreligga i fråga om be— slut, varigenom bodelägarna återtaga dödsboförvaltningen enligt 6 %, och så- dant beslut har därför undantagits från huvudregelns tillämplighet.

Det har hittills ofta förekommit, att dödsbodelägarna i stället för att gemen— Boutred— samt utöva förvaltningen uppdragit åt någon att verkställa boutredningen, och 3173??ng aven efter utfärdande av en ny lag 1 ämnet komma sannolikt dylika upp- ägarnas upp- drag att bliva vanliga. dmg'

1 Jfr angående arvode N. T. 1867 s. 484. "' Jfr 12 kap. 27 % förmynderskapslagen.

Ett uppdrag av denna art skiljer sig till sin rättsliga karaktär icke från sysslomannaskap i allmänhet. Förhållandet mellan bodelägarna och den ut- sedda dödsboförvaltaren bestämmes i första hand av det meddelade uppdraget, och fullmakten reglerar även förvaltarens behörighet i förhållande till tredje man. I betraktande komma därjämte de regler, som gälla för sysslomanna- skap i 18 kap. H. B?

Då de uppgifter, som falla & sådan dödsboförvaltare, i stort sett överens- stämma med dem, som grundas på ett av arvlåtaren itestamente givet uppdrag, kan det förväntas, att de i förevarande kapitel meddelade lagreg— lerna få viss betydelse vid utförandet av sådan förvaltning, som har stöd i delägarnas uppdrag. Visserligen pläga de fullmakter, som av dödsbodelägare utfärdas, tämligen utförligt angiva de uppgifter, som skola tillkomma för— valtaren, men om denne fått uppdrag att verkställa boutredningen, utan att uppdraget närmare beskrivits, ligger det nära till hands att. tolka fullmakten så, att den skänker rätt att på samma sätt som en testamentsexekutor verk- ställa testamentariska förordnanden om legat och ändamålsbestämmelser, betala dödsboets gäld samt även i övrigt företaga till förberedande av bo— delning och arvskifte erforderliga åtgärder. I uppdraget kan även ingå att sörja för boupptecknings förrättande.

l l l

Ett allmänt hållet boutredningsuppdrag från samtliga delägare skänker även behörighet att företräda dödsboet emot tredje man.2

De givna reglerna om slutredovisning, skadeståndsplikt,” klandertalan, ar- vode4 och kostnadsersättning ägna sig i de delar, som innefatta en komplet- tering av 18 kap. H. B., för analogisk tillämpning & den förvaltning, som ut- övas med stöd av bodelägarnas uppdrag.

3 KAP.

Om bouppteckning.

Inledning. Enligt 9 kap. 1 & Ä. B. skall, om den dödes bo lyder under stadsdomstol eller om egendomen äi fastighet i stad, borgmästare och råd nämna två eller , flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. I prästhus äga * dock arvingarna därtill kalla och bruka, den de helst vilja.” Ytterligare l undantag från regeln om sättet för boupptecknings förrättande i stad äro l meddelade i särskilda författningar. Enligt lag den 24 mars 1916 om rätt l

* Jfr S. J. A. III s. 435 och XXIII s. 510 samt N. J. A. 1874 s. 221. * Se N. J. A. 1905 s. 226; jfr dock N. J. A. 1897 s. 179. 3 Jfr dock S. J. A. II 5. 458. 4 Angående bestämmande av arvode se S. J. A. XXIX s. 489; N. T. 1877 s. 506,1883 s. 81; N. J. A. 1909 s. 553.

5 Magistrat äger icke taga befattning med bouppteckningars och arvskiftens upprättande efter akademistat tillhörande personer. Se N. J. A. 1911 s. 458.

domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän äga sålunda delägare i dödsbo efter frälsemau eller ofrälse ledamot i Svenska akademien, jämväl efter det bestämmelserna om särskild domstol för dem numera upp- hävts, att till bouppteclmings och arvskiftes förrättande kalla dem de vilja. '_l'ill boupptecknings- och arvskiftesmän efter ofrälse män, hörande till ami— ralitelsstaten, äga enligt kungl. brevet den 27 mars 1795 stärbhusen kalla vilken behörig person de helst åstunda utan att därvid behöva anlita magi- stateiis biträde eller erlägga någon avgift till denna. Lyder boet under annan än stadsdomstol eller är egendomen fastighet å landet, äga stärbhus— delägarna kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och vär— deringen förrätta. Frågan om vem som har att förrätta bouppteckning är sålunda. i vad rör lös egendom, beroende av den dödes allmänna personliga forum enligt 10 kap. 1 och 2 Så R. 13. (forum hereditatis). Var detta stads— domstol, sker uppteckningen genom magistratens försorg även beträffande egendom, som finnes ä landet. Där den dödes personliga forum var lands— rätt, äga dödsbodelägarna själva utse gode män att förrätta bouppteckningen jämväl i vad rör lös egendom, befmtlig i stad. För fast egendom är städse belägenheten avgörande. Av en jämförelse med 12 kap. 2 % A. B. framgår, att magistraten äger under de förutsättningar, som nyss nämnts, jämväl utse gode män att. förrätta arvskifte.

Den i ovannämnda lagrum i ärvdabalken magistrat tillerkända rätt att för- anstalta om bouppteckning och arvskifte är numera i ett stort antal städer avskaffad. Genom förordningen den 1 maj 1868 angående bouppteckningars och arvskiftens upprättande i stad förordnas sålunda, att stadgandet i9 kap. 1, % A. B. om uppteckning genom magistratens försorg av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres av fastighet i stad, finge efter Konungens förordnande upphöra att gälla i avseende å bouppteck— ning i deu stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förättande icke vidare toges i beräkning till bestridande av löner eller andra allmänna utgifter; och skulle stärbhusdelägarna därefter äga att till såväl uppteckning och värdering av egendomen som ock till arvskifte kalla gode män på sätt som vore stadgat om bo, vilket ej lydde under stadsdomstol. Enligt sär- skilda-kungl. brev skall denna förordning äga tillämpning å ej mindre än 61 städer, som f. n. hava egen jurisdiktion.1 Av rikets 88 Städer med egen jurisdiktion tillkommer följaktligen ifrågavarande privilegium allenast 27.2

1 Dessa städer äro Alingsås, Askersund, Borås, Enköping, Eskilstuna, Falkenberg, Fal- köping, Falau, Halmstad, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Härnösand, Kalmar, Karlstad, Kristine— hamn, Kungsbacka, Köping, Laholm, Landskrona, Lindesberg, Linköping, Lysekil, Luleå, Marie- stad, Marstrand, Motala, Nora, Norrtälje, Nyköping, Piteå, Ronneby, Simrishamn, Skara, Skellefteå, Skänninge, Skövde, Strängnäs, Sundsvall, Säter, Söderhamn, Söderköping, Söder— tälje, Sölvesborg, Torshälla, Trälleborg, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vadstena, Vaxholm, Väners— borg, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Angelholm, Orebro, Örnsköldsvik, Ostersund. ? Arboga, Eksjö, Filipstad, Gränna, Gävle, Göteborg, Jönköping, Hälsingborg (stadens be- fattning med arvskiften har med ingången av år 1922 upphört), Karlshamn, Karlskrona. Kristianstad. Lidköping, Lund, Malmö, Mariefred, Norrköping, Oskarshamn, Sala, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Stockholm, Strömstad, Trosa, I'lricehamn, Varberg, Vimmerby, Visby.

Bouppteck— ningspr'ivile- giet i vissa städer.

Grunderna för boumzteck— m'ngsavgifter—

nas beräk-

nande

Beträffande 8 av berörda 61 städer1 gäller, att magistraterna är;) skyldiga att vid 'påfordran förrätta bouppteckningar och arvskiften, därvid i vad angår 5 av nämnda 8 städer stadgats, att delägarna, om de anlita magistraten, skola till stadskassan erlägga 1' % av boets behållning.2 När fullständiga stads- privilegier numera lämnas någon ort, göres alltid förbehåll, att den blivande stadens invånare skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare. 3

Av svenska stadsförbundet har, på anmodan av lagberedningen, hemställts till magistraterna i dels de städer, där boupptecknings- eller arvskiftesprivi— legium består, dels de städer, där bouppteckning och arvskifte skall vid på- fordran förrättas av staden. att avgiva yttranden rörande vissa, i en av be— redningen upprättad promemoria angivna frågor.4 Sådana yttranden hava avgivits av samtliga de hörda städerna.

Den första frågan avsåg att erhålla upplysning, efter vilka grunder boupp— teckningsavgifterna och arvskiftesprovisionerna beräknas samt om den unge- färliga summan av inflytande belopp.

Såsom förut nämnts, gäller ifrågavarande privilegium fortfarande i 27 stä- der. I 4 av dessa, Stockholm, Eksjö, Gränna och Jönköping, utgå emeller— tid numera ej några avgifter. Själva privilegiet har för övrigt kommit ur bruk i Eksjö och Jönköping. Beträffande de 5 städer, som på anmodan äro pliktiga att mot avgift verkställa ifrågavarande förrättningar, har upplysts, att någon förrättning överhuvud ej påkallas.5 Ibetraktande komma alltså här 23 städer.

Enligt förordningen den 10 december 1756, jämförd med förordningen den 1 mars 1749, gäller att för bouppteckningar uppbäres 1 % av hela egen— domen i inventeringsarvode, ovissa utestående fordringar undantagna men utan avdrag för gäld, och att för delningen 1/2 % av hela egendomen mä uppbäras, dock så att för ovissa fordringar icke något erlägges. Afgifterna

' Falun, Karlstad, Landskropa, Nora, Skövde, Vänersborg, Åmål, Örebro. Falun, Karlstad, Skövde, Amål, Orebro. & Enligt lag den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, vilken lag skall träda i kraft den 1 juli s. å., äger Kungl Maj:t pä framställning av stads- fullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars rådhusrätt borg- mästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, mä Kungl. Maj:t, när borgmästartjänsten är ledig under vissa i lagen angivna närmare förutsättningar även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande om rädhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga. Av den nya lagen beröras följande 16 av de privilegierade städerna, nämligen Arboga, Eksjö, Filipstad, Gränna, Karls- hamn, Lidköping, Mariefred, Oskarshamn, Sala, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Strömstad, Trosa, Ulricehamn, Varberg, Vimmerby. Av de 8 städer, i yilka magistraterna. äro skyldiga att vid påfordran förrätta bouppteckning, beröras Skövde och Amål av den nya la en. I den mån någon av ifrågavarande städer förenas med landsbygdi judiciellt avseende, kommer stadens bo- uppteckningsprivilegium eller dess skyldighet att förrätta bouppteckning att upphöra.

* Yttrande har ej inhämtats från Stockholm, enär för denna stad tryckta uppgifter redan funnos tillgängliga. .. __

Detta gäller undantagslöst beträffande Falun, Karlstad, Amål och Orebro. I Skövde har vid ett tillfälle (1911) bouppteckning förrättats av magistraten.

beräknas sålunda jämlikt dessa bestämmelser å tillgångarna, ej å behållningen. För flertalet av de 23 städer, där avgift faktiskt utgår, äro emellertid sär- skilda bestämmelser sedermera givna. I 15 av dem beräknas sålunda bo—

!;

uppteckningsavgiften a behållningen1 och i 13" utgår arvskiftesprovisionen & behållningen (delningssumman).2 Avgift och provision i dessa fall äro van- ligen bestämda till samma procenttal som i 1756 års förordning, d. v. s. 1 resp. 1/=.> %.3

I berörda 23 städer uppgå ifrågavarande avgifter'f till följande belopp5 i årligt medeltalG: Arboga 12,500:——, Filipstad 6,500:——, Gävle 26,360:-—, Göteborg 167,740: —, Hälsingborg 75,770: _, Karlshamn 7,000: —, Karlskrona 15.130: —. Kristianstad 6,600:—, Lidköping 4,000: —; Lund 31,800: —, Malmö 137,400: —, Mariefred 1,500: —, Norrköping 46,500: —, Oskarshamn 8.560: — (därav arvskiftesprovision 1,450: _), Sala 8,420: —, Sigtuna 2,000:—, Skanör med Falsterbo 3,920: —, Strömstad 5,500:—, Trosa 7,950: -— (därav arvskiftesprovision 650: —), Ulricehamn 9.500: —-, Varberg 6,000: — Vimmer- by 6,000: —, Visby 8,490: —.

Från städerna har vidare i förenämnda ordning uppgift inhämtats, huru- , vida provisionerna användas för bestridande av löner eller andra allmänna utgifter eller hur de eljest disponeras. Av dessa framgår, att av de 23 stä- der, där avgifter faktiskt utgå, beloppen i 10 städer7 inflyta i stadskassan och användas för bestridande av städernas allmänna utgifter. ] likaledes 10

1 Arboga, Filipstad, Gävle, Göteborg, Hälsingborg. Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad. Lidköping, Lund, Malmö, Norrköping, Sala, Varberg, Visby. I Sala gäller nämnda beräk- ningsgrund enligt frivilligt åtagande. 2 Arboga, Filipstad, Gävle, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad, Lidköping, Malmö, Sig— tuna, Trosa, Ulricehamn, Vimmerby, Visby. I åtskilliga av de privilegierade städerna utgår ej längre arvskiftesprovision. Undantag utgöra Kristianstad och Lidköping, där bouppteckningsavgiften utgår med 1/2 %, samt Göteborg, där denna avgift utgår med 2la % av behållningen, dock ej till högre belopp än som motsvarar 1/9 % av boets alla tillgångar utom osäkra fordringar; men då ingen be- hållning finnes eller 2ls % av behållningen uppgår till mindre än 1 pro mille av boets alla tillgångar med undantag av osäkra fordringar, efter sistnämnda beräkningsgrund. — I Lund, där avgiften utgör 1 % av behållningen, osäkra fordringar oräknade, är minsta avgiften 6: __ Där summan av tillgångarna, osäkra fordringar oräknade, icke överstiger 1,000: —, utan av- drag av skulder, erlägges icke något arvode. Vad angår arvskiftesprovisionen, utgör denna i Filipstad och Karlshamn 1 % och i Kristian- stad och Lidköping '/4 %. - * I den mån upplysning lämnats, anges huru stor del av sammanlagda avgiften arvskiftes- provisionen utgör. På de fiesta håll har emellertid arvskiftesprovision överhuvud ej utgått. "* Beloppen hava avrundats till jämna tiotal. 6 Det årliga medeltalet har i allmänhet beräknats med ledning av uppgifterna för de sista tio åren. I en del fall hava städerna emellertid lagt ett färre antal år till grund för beräk- ningen. 7 Filipstad, Gävle, Göteborg, Karlshamn, Kristianstad, Lidköping, Lund, Malmö, Norrköping, Visby. Angående Malmö märkes, att ifrågavarande provisioner i samband med en är 1873 skedd lönereglering för rådhusrätten och magistraten indragits till stadens kassa och bokföras å finansförvaltningens stat. Magistraten har uttalat, att då de ämbets- och tjänstemän, som hava hand om bouppteckningarnas upprättande, avlönas av staden, det'torde få anses, att medlen fortfarande användas för avlönande av magistratens ämbets- och tjänstemän.

Ordningen för boupp- tecknings för-

städer tagas beloppen i anspråk för bestridande av löner.1 Beträffande 3 städer gäller en kombination av nu omförmälda båda svstmn.2 Iovannämnda till städerna riktade förfrågan har vidare hemställts om upplysning, i vilken form i'nagistraten medverkar vid förrättande av boupp—

rättande i de teckningar och arvskiften. Detaljerade uppgifter önskades, bl. a., huruvida privilegierade

städerna..

bouppteckningen eller arvskiftet förrättades, där egendomen funnes. huruvida värderingen till bouppteckningen skedde av magistraten, vilka uppgifter för bouppteckningen som avkrävdes dödsbodelägarna och på vad sätt dessa upp— gifter kontrollerades. Att lämna en uttömmande framställning av de avgivna svaren kan tydligen ej ifrågakomma, men beredningen skall söka att med ledning av dessa i stora drag angiva, huru förfarandet ställer sig i de stä- der, där bouppteckning förrättas av magistraten. Beträffande arvskifte har magistratens rätt att verkställa sadan förrättning på flera håll, särskilt i de större städerna, kommit helt ur bruk och torde också i övrigt mindre ofta komma till användning.

Bouppteckning i de städer, där magistratsprivilegiet råder, förrättas än av magistratens ledamöter, än av en eller flera bland dem eller av tjänstemän tillhörande magistraten.3 I en del av de mindre städerna sker förrättningen, där egendomen finnes, men eljest är detta endast ett sällan förekommande undantagsfall, i det att förrättningen i regel försiggår å ämbetsrummet. Da så sker, företages emellertid värderingen stundom av särskilda, av magi— straten utsedda värderingsmän, vilka i ett par städer uppbära ersättning härför av staden. I övrigt. sker bouppteckningen med ledning av antingen muntliga uppgifter, som på förfrågan lämnas vederbörande förrättningsmän, eller koncept, som tillhandahålles dessa av bouppgivaren. Sistnämnda ord— ning tillämpas regelmässigt i tlertalet av de största städerna (Stockholm,

"II sistnämnda 10 städer användas avgifterna på följande sätt. Hälsingborg: för be- stridande av magistratens utgifter. — Karlskrona.: i den mån de räcka till, till magistra- tens, stadsbokhållarens och kronouppbördskassörens avlöningar; beloppen inflyta först till stadskassan, som utbetalar avlöningarna. — Mariefred: beloppen fördelas mellan magistra- tens medlemmar. —— Sigtuna: borgmästaren erhåller f..-. och envar av de tre rådmännen 1/:._ Beloppen inräknas bland deras sportelinkomster och utgöra huvudparten av rådmännens in— komster. Skanör med Falsterbo: 3/5 tillfalla borgmästaren och % vardera av rädmännen. — Strömstad: 1/._, tillfaller borgmästaren och 1/i vardera rådmannen. Till följd härav utgöra lönerna för borgmästaren endast 2,500:— och för rådmännen 37öz— vardera. —— Trosa: 1/, tillfaller borgmästaren och 1/i vardera av rådmännen. Beloppen utgå såsom sport— ler. -— Ulricehamn: beloppen ingå i borgmästarens och rädmännens löner. De uppbäras 'av borgmästaren, som utgiver 1/r» till var och en av tre rådmän. Varberg: beloppen in levereras av magistraten till stadens kassa och bokföras såsom inkomst å magistratens och rådhusrättens konto, vadan de minska det belopp, som beslutsmassigt utgår av andra inkom- ster till löner m. m. för magistraten och rådhusrätten. —— Vimmerby: beloppen tillfalla borgmästaren med =/:— och envar av de tre rådmannen med I/.-..

2 I Arboga ingå sålunda av de till 12.500:— uppgående avgifterna, vilka äro indragna till stadens kassa, i magistratens fasta löneförmåner J(,000: —, enligt en av K. M:t i lönestaten fastställd fördelning. — I Oskarshamn användas avgifterna intill ett belopp av 6,000: till bestridande av” magistratens och rådhusrättens löner, under det att resten (2.560: —) till- faller stadens kassa. I Sala tillfalla beloppen med 2/7. borgmästaren och med 19. envar av två rådmän samt stadens kassa. I Karlshamn, där bouppteckningsprivilegiet gäller, påkallas magistratens medverkan blott sällan. .

Göteborg, Norrköping, Gävle). Magistratens verksamhet blir av huvudsak- ligen kontrollerande natur. Vare sig den ena eller andra ordningen använ- des, kan fordran på styrkandet av de uppgifter som lämnas ställa sig olika. ?å vissa håll, t. ex. i Stockholm, är kontrollen mycket noggrann. Det krä- ves sålunda regelmässigt prästbetvg till styrkande av uppgifterna angående den döde och arvingarna, och vid själva förrättningen tillses, att samtliga delägare äro närvarande personligen, genom laga representanter eller genom befullmäktigade ombud; underlåter någon, ehuru behörigen kallad, att infinna sig, utgör naturligen hans utevaro ej hinder för förrättningen.

Det ovan anförda har avseende å de städer, där bouppteckningsprivilegiet rader i hela sin omfattning. I de 8 städer, där bouppteckning skall förrättas på anmodan -— med eller utan ersättning — förekommer det på ett undantag när1 praktiskt taget aldrig,? att magistratens medverkan påkallas.

De städer, som åtnjuta ifrågavarande privilegium eller där bouppteckning Magis'lt'atW ?; . . . .. nas yttranden pa anmodan skall ske, hava slutligen anmodats yttra sig om, v1lka fordelar angående rd- och nackdelar kunna anses förknippade med det där rådande svstemet samt dande

. n .. . .. . .. ' ordmrzg. huruv1da nagra avgorande mvandmngar kunna anforas mot dettas utbytande mot en ordning, som i princip överensstämmer med den för närvarande å landet tillämpade.

Såsom den väsentligaste fördelen med gällande system har frånsett Fördelar- städernas ekonomiska intresse i nu ifrågavarande avgifter — iallmänhet framhållits, att större garanti vunnes för bouppteckningarnas tillförlitlighet i alla avseenden, när upprättandet sker av sakligt och juridiskt kvalificerade personer, tillhörande magistraten; särskilt har betonats vikten av att vär— deringen sker efter enhetliga grunder. Mera detaljerade uttalanden i denna del hava avgivits av magistraterna i Göteborg och Hälsingborg. Magistraten i Göteborg yttrar sålunda bl. a., att det nuvarande systemet medför, att stärbhusdelägarna behörigen angivas, att egendomen upptages till i lag föreskrivna värden, att fast egendom antecknas med rätt benämning, att egendomen i boet efter avliden gift person upptages enligt sin riktiga natur av enskild eller gemensam för den avlidne och hans make och att i övrigt alla lagliga föreskrifter iakttagas i fråga. om bouppteckningens form och inne- håll, så att den kan uppfylla sitt ändamål att utgöra en riktig grund dels för beräknande av arvsskatten och dels för egendomens fördelning mellan delägarna. lf'inge dessa rätt att för boupptecknings verkställande anlita vilka personer de önskade, skulle följden enligt magistraten säkerligen bliva, att bouppteckningarna i ett flertal fall komme att bliva felaktiga i något avse— ende och därför ej kunna i oförändrat skick användas för ovannämnda ända- mål. Det hade också, då bouppteckningar rörande fast egendom å annan ort.,

' Landskrona. Magistraten där anlitas emellertid blott i ringa omfattning (under åren 1928 —1930 för resp. 12, 15 och 22 bouppteckningar, vilka i regel avsett hon med ringa tillgångar. samt för ett arvskifte).

" Jfr not 5 s. 236.

Nackdelar.

upprättade av andra personer, företetts för egendomens anteckning i huvudbo— uppteckningen, visat sig, att dessa ofta varit felaktiga i fråga om såväl egendo- mens natur av enskild eller gemensam som dess benämning. Delvis samma synpunkter framföras av magistraten i Hälsingborg, som därjämte fram- håller, att vid bouppteckning uppdelning av gälden skall ske, åtkomsthand- lingar granskas och förekomsten av gåvor undersökas, i vilket hänseende utredningen borde omfatta icke blott gåvor inom de sista två åren före döds— fallet utan även eventuellt tidigare gåvor. Givet vore, att kontrollen och undersökningen i alla hänseenden måste bliva mera genomgripande och full- ständig, när bouppteckningen förrättades av myndighet i delägarnas när- varo än om dessa åtgärder lades i händerna på personer, som ofta vore i avsaknad av all kunskap på dessa områden och kanske på grund av sitt beroende av delägarna i deras intresse förtege viktiga omständigheter.

Att uppgivandet sker inför offentlig myndighet anses av vissa magistrater medföra större känsla av ansvar för uppgifternas riktighet. Härigenom skulle ock vinnas, att bouppteckningarna upprättades och avlämnades inom föreskriven tid. Från några håll uttalas, att i de förevarande städerna värderingen bleve mera effektiv än i de orter, där bouppteckningen verkställes genom gode män, som anlitas av delägarna. En flera gånger framhållen omständighet är, att kostnaden för små dödsbon bleve mindre än om privata bouppteck- ningsmän behövde anlitas. För samtliga bon vore det en fördel, att kost— nadsfri upplysning och hjälp stode att erhålla hos vederbörande tjänstemän. Från ett håll har framhållits, att bouppteckningarnas upprättande av offentlig myndighet medförde den praktiska fördelen, att hållbart papper och enhetligt format användes för bouppteckningsinstrumenten.

Vad angår nackdelarna med den i de privilegierade städerna gällande ord— ningen medgiva till en början flera av magistraterna i dessa städer, att så- som en sådan måste betecknas kostnaden för dödsbona. Sålunda kan fram— hållas, att magistraten i Malmö — som avstyrker ändring i gällande ord— ning — förklarar det vara möjligt, att bouppteckning understundom skulle kunna ske för lägre kostnad än den utgående provisionen; att enligt magi- straten i Lidköping det måste anses såsom en påfallande nackdel, att döds- bodelägarna vore förhindrade att såsom förrättningsmän anlita dem, till vilka de skulle hellre än till rådmännen önskat vända sig uti ifrågavarande, många gånger intima affärsangelägenheter och med vilka de möjligen kunnat avtala om ett lägre ersättningsbelopp än det till stadskassan utgående, vilket av många ansåges såsom en extra avgift till staden för egendom, beträffande vilken kommunalskatt utgått eller komme att utgå i vanlig ordning; att en— ligt magistraten i Strömstad ifrågavarande sätt att avlöna magistratens le- damöter vore mindre tilltalande och att här vore fråga om en ganska be— tungande och mindre rättvis beskattning; att bouppteckningsavgifterna enligt magistraten i Visby ur den enskildes synpunkt givetvis innebure en extra beskattning, vilken torde kännas särskilt betungande i de städer, där magi-

stratens befattning med bouppteckningarnas upprättande endast vore av mera formell natur. Av intresse är den synpunkt, som framföres av magistraten i Lund. Magistraten,'— som, på sätt nedan skall närmare omnämnas, för- ordar att boutredningen i dess helhet skall ske av offentlig myndighet —— framhåller, att även med en sådan ordning särskild boutredningsman i många fall vore erforderlig och att det därför syntes rimligast, att nu till det allmänna utgående boupptecknings och arvskiftesavgifter bortfölle. Det måste beteck- nas såsom mindre tillfredsställande, att ett stärbhus skulle nödgas erlägga såväl dylika avgifter som boutredningsmannaarvode. I likhet med det stora flertalet magistrater, som avgivit yttrande i denna del, anser också magistra- ten i Lund, att avgifternas borttagande nödvändiggör en uppgörelse mellan staten och vederbörande städer.

Mot den bristande likformigheten på olika orter i förevarande avseende vänder sig magistraten i Norrköping. Magistraten tager sålunda i över- vägande, huruvida den gällande ordningen kunde anses tidsenlig, och fram- håller därvid, att i forna tider, då befolkningen i städerna och på landsbyg- den med hänsyn till sin levnadsföring och näringsverksamhet m. m. levde under mera olikartade förhållanden än i våra dagar och vore uppdelad i stånd, betingad av olika uppgifter i samhället, näppeligen någon anmärkning funnes att framställa mot olikheten i bestämmelserna, vilken sammanhängde med ståndens och städernas privilegier. Bouppteckningsprovisionen hade såsom ett borgerskapet påvilande särskilt bidrag till de förvaltningsuppgifter, som ålåge staden, sin historiska förklaring. Att införa bouppteckningsav- gifter i .de nya städer, som sedermera tillkommit, vore ej tänkbart. Numera funnes ej heller något skäl, varför somliga medborgare skulle belastas därmed, medan andra vore befriade därifrån. Likhet torde ej kunna åstadkommas genom att utsträcka tvånget att omfatta alla med- borgare utan endast genom att avskaffa privilegiet i de städer, som fortfarande åtnjöte detsamma. För magistratens önskemål beträffande den nya ordningen skall redogörelse lämnas i det följande. Från magi- straten i Gävle framhållas, att det skulle innebära en förbättring om före— skrift meddelades därom, att vid bouppteckning skulle fogas utdrag ur för— samlingsbok rörande stärbhusdelägarna samt att vid bouppteckningen över- vakades, att samtliga delägare bevisligen beretts tillfälle att närvara vid bouppteckningen. Magistraten i Kristianstad yttrar, att några nackdelar med det rådande systemet icke kunna påvisas i annan mån än att det givet- vis kan ifrågasättas, huruvida ej valfrihet borde finnas för stärbhusen i fråga om utseende av bouppteckningsförrättare. AV magistraten i Visby, som anser den huvudsakliga fördelen med privilegiet ligga i den större garanti, som därigenom skapas för bouppteckningarnas riktighet, framhålles, att denna synpunkt emellertid i mån av advokatväsendets utveckling minskar i betydelse.

Beredningen övergår nu till en framställning av städernas svar å ovan- Avgörargde in- nämnda spörsmål, huruvida några avgörande invändningar kunna anföras vandnmg”

mot en ny 16—303628 ordning?

mot en ordning, som i princip överensstämmer med den för närvarande på landet rådande. En del av magistraterna i de privilegierade städerna mot- sätta sig uttryckligen en sådan ordningl under åberopande av de fördelar som enligt det förut nämnda vore förenade med det rådande systemet. Vissa städer måste, ehuru ståndpunkt till frågan om övergång till en ny ordning ej uttryckligen tagits, på grund av sina uttalanden hänföras till samma grupp.2 AV yttrandena från förstnämnda städer må anföras följande. Det nuvarande systemet sådant det tillämpas i Gävle_anses av magistra— ten där äga ett avgjort företräde framför den på landet rådande ordningen under förutsättning att det ändrades i överenstämmelse med magistratens ovan omtalade önskemål. Enligt magistraten i Karlskrona borde det ej kunna vara tal om att i städerna införa samma ordning som på landet, utan skulle förändring vidtagas, borde denna snarare gå i motsatt riktning, så att frihe- ten på landet för vem som helst att. upprätta ifrågavarande handlingar borde upphöra. Magistraten iLund anser, att icke blott bouppteckningens upp- rättande utan hela boutredningen jämte dess avslutande genom bodelning och skifte eller genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kunde till för- del för såväl det allmänna som enskilda ske i offentlig ordning. I samman- hang med bouppteckningens inregistrering kunde domstolen helt naturligt icke företaga någon mera ingående granskning. Annorlunda förhölle det sig, om någon myndighet hade tillfälle att följa boets avveckling från början till slut samt öva sitt inflytande genom personliga förhandlingar och underi övrigt enkla former. Därigenom vunnes större säkerhet för att utredningen bleve fullständig och enhetlig och att alla de skiftande spörsmål, som kunde uppkomma, finge en riktig lösning. Större trygghet ernåddes också, att alla i boet intresserades rätt bleve tillvaratagen, oberoende av deras större eller mindre erfarenhet och deras förmåga att göra sina anspråk gällande, i vilka avseenden stor olikhet kunde förefinnas mellan intressenterna. Emellertid skulle även med den ifrågasatta ordningen särskild boutredningsman i många fall vara erforderlig, i det att åt myndigheten icke gärna kunde givas en annan ställning än en huvudsakligen övervakande och kontrollerande. Det nuvarande systemet tillmätes av magistraten i Malmö så stor betydelse, att magistraten avstyrker ändring i den gällande ordningen. Den skillnad, som förefunnes mellan landsbygdens och städernas förhållanden bland annat däri, att större rörlighet kännetecknade städernas befolkning, hade också sin be- tydelse. I staden vore det icke sällsynt, att ett dödsbo mycket snabbt sking- rades, och därefter vore det svårt att få fram en tillfredsställande boupp- teckning.

1 Filipstad, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Karlskrona, Lund, Malmö, Sigtuna. Ulricehamn. Arboga, Mariefred, Oskarshamn, Sala, Trosa.. Magistraten i Kristianstad yttrar, att några avgörande invändningar mot en övergång till den på landet gällande ordningen ej torde kunna göras i annan mån än att det rådande systemet säkerligen medförde större ordning och reda än vad följden skulle bliva, om detta system ersattes med ett, som grundats på valfrihet i fråga om bouppteckningsförrättare.

Åtskilliga av magistraterna i de hörda städerna hava tillstyrkt ett infö- rande av den på landet gällande ordningen. Så är förhållandet beträffande 5 av de 8 städer, där bouppteckning och arvskifte skall ske på anmodan.1 Magistraterna i de återstående 3 av dessa städer hava ej uttalat sig i denna del.2 Också en del av magistraterna ide privilegierade städerna hava ej motsatt sig privilegiets avskaffande? Tillstyrkandet sker regelmässigt under förbehåll av att ersättning lämnas staden.4 Magistraten i Norrköping, vars motivering för övergivande av nuvarande ordning angivits ovan i samband med redogörelsen angående bouppteckningsavgifterna, yttrar, att om det så- lunda vore följdriktigast att avskaffa denna beskattningsform, följde dock icke därav, att vem som helst borde godkännas såsom värderingsman. Det måste tillses, att de personer, som därför anlitades, hade erforderliga kvalifikationer och särskilt att de vore kunniga och redbara. På landsbygden anlitades i stor utsträckning nämndemän vid bouppteckningsförrättnmg men ej sällan inträffade, att personer utan kompetens tillkallades och resultatet bleve så— som följd därav ofta otillförlitligt. Samma förhållande förekomme även i städerna. Domstolen hade visserligen skyldighet att före inregistrering av bouppteckning tillse, att statens rätt till stämpelavgift icke åsidosattes, men den granskning, som för detta ändamål verkställdes, kunde i regel ej få sådan omfattning, att t. ex. även de satta värdena kontrollerades. Anledning kunde således finnas att vid en revision av bestämmelserna om boupptecknings förrättande pröva frågan om] värderingsmän med offi- ciell karaktär, så att personer i saknad av kompetens ej komme att äga dylik befogenhet. Kretsen av värderingsmän kunde givetvis bliva ganska vid, och det vore av vikt, att värderingsmännen erhölle tjänsteställning med därtill hörande ansvar. Magistraten i Skanör och Falsterbo. som ansåge, att den på landet rådande ordningen vore underlägsen magistratens hand- havande av bouppteckningar och arvskiften, ville icke uttala sig emot ett upphörande av denna befattning men funne det riktigaste vara, att såväl på land som i stad meddelades lagstadganden av innehåll, att ifrågavarande handlingar finge upprättas endast av juridiskt kvalificerade personer.

Innan lagberedningen övergår till att angiva, huru bouppteckningsförfaran— det enligt beredningens mening bör ordnas, skall redogörelse lämnas för vissa förslag, som tidigare framkommit i ämnet. Enligt lagkommittén skulle inom varje rätts domvärjo, såväl å land som istad,f1nnas särskilda av rätten tillsatta kunniga och redliga män att hålla boutredningar. Av dessa skulle stärbhusdelägarna kalla en att förrätta bouppteckningen. Åsämjdes

1 Nora, Skövde, Vänersborg, Åmål, Örebro. _ 2 Falun, Karlstad, Landskrona. 3 Jönköping, Karlshamn, Lidköping, Norrköping, Strömstad, Varberg, Vimmerby, Visby. Ma- gistraten i Eksjö uppger, att systemet med privilegiet är föråldrat och numera. aldrig till- lämpas. * Sådant förbehåll göres ej av Lidköping. Från Visby ifrågasattes, huruvida icke, åtmin— stone under en övergångsperiod, ersättning kunde beredas staden.

Äldre lagför-

slagen.

delägarna att låta bouppteckning förrättas av annan person, som de hade förtroende till, skulle det anmälas hos rätten, som hade att förordna honom, där ej rätten prövade honom ej vara skicklig till befattningen. Bouppteck— ningsförrättaren skulle såsom biträde taga två ojäviga män. Kommittén an- förde, att friheten för delägarna att å landet kalla gode män efter eget val i stället för att bereda åsyftad fördel ofta åstadkommit stora olägenheter. Arvingar hade stundom lämnat sitt förtroende åt personer, som icke varit skickliga att verkställa det dem givna uppdraget. Då uppteckning av död mans bo icke förrättades med urskillning, förfelades dess ändamål att, såvitt kunde ske, grundlägga en säker kännedom om stärbhusets tillhörigheter samt deras beskaffenhet och värde, och de, som hade del eller anspråk i boet, saknade den nödiga vägledning, varigenom oreda och tvister för fram- tiden kunde förekommas. Erfarenheten vittnade, att ganska många bland de vid domstolarna å landet förekomna rättegångarna lett sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och därpå grundade oriktiga arvskiften samt att det ofta varit svårt att efter längre tids förlopp erhålla tillförlitliga upplys- ningar om boets tillstånd vid dödsfallet. Genom kungl. brev den 27 maj 1801 hade väl stadgats, att häradshövdingarna skulle, vid boupptecknings- och skiftesinstrumentens emottagande, noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer finge befatta sig med sådana förrättningar; men då denna tillsyn förutsatte en för tidig granskning, som utan närmare kännedom om boet icke kunde bliva fullständig, hade någon påföljd därav sällan ägt rum i andra fall än där uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna om ny bouppteckning hade ofta funnits leda till betänkliga följder, i synner- het då stärbhuset varit obemedlat eller med gäld besvärat. Kommittén, som ansåge ändamålet kunna vinnas genom föreskrifter av nyss angivet innehåll, fortsatte, att då dessa föreskrifter åsyftade allmän nytta, de ock borde bliva allmänt gällande. Lagskipningens enhet skulle utan nödvändighet störas, om man för särskilda samfundsklasser medgåve undantag från den allmänna regeln. Den säkerhet, som för städernas invånare varit 'åsyftad med stad— gandet, att borgmästare och råd kunde för varje tillfälle nämna bouppteck- ningsmän, vunnes sannolikt i större mån, då stärbhusdelägarna hade alter— nativet att kunna vända sig till sådana personer, som vore en gång för alla förordnade, eller att själva utse andra skickliga förrättningsmän.

I motsats till lagkommittén omfattade äldre lagberedningen principen om rätt för delägarna att till bouppteckningsman välja den de ha förtroende för. Sämjdes de ej om valet, skulle på anmälan bouppteckningsman förord- nas av rätten. Bouppteckningsförrättaren skulle, liksom enligt lagkommitténs förslag, biträdas av två ojäviga män. Beredningen anförde, att ehuru ganska många skäl talade för lagkommitténs förslag, att i varje ort vissa personer skulle vara tillsatta att förrätta bouppteckningar, beredningen dock trott det vara rådligast att icke inskränka den frihet i val till sådana befattningar vilken dittills ägt rum; och beredningen hade därför ansett denna frihet

böra göras allmän, enär den på ståndsskillnad grundade olikheten ej kunde komma i fråga att bibehållas. Om det framdeles skulle, allmännare än dittills skett, erkännas vara för vårt land lämpligt, att vissa personer för- ordnades till sådana förrättningar, kunde det lätteligen bliva genom särskild lag därom förordnat. Beredningens förslag var emellertid ej enhälligt. Det omfattades av tre ledamöter (Richert, Giinther och Bergfalk), medan däremot Schlyter, med instämmande av von Koch, yttrade, att då giltigt skäl ej syntes vara till bibehållande av de på ståndsskillnad grundade då gällande stadgandena angående bouppteckningars förrättande av vissa tillför— ordnade personer eller av sådana, som delägarna själva utsåge, han ansett det vara mera betänkligt att till städerna utsträcka den frihet att välja bo- uppteckningsmän, vilken dittills på landet varit så ofta överklagad, än att tvärtom till landet utsträcka stadgandet om bouppteckningars förrättande av vissa förordnade personer; och hade han därför trott vad lagkommitténs förslag innehölle böra antagas. Men då ändamålet därmed ej skulle full- komligt vinnas, om det medgåves delägarna att, när de därom åsämjdes, låta bouppteckningar förrättas av annan person, som de hade förtroende för, hade han ansett det, som angående en sådan frihet förekomme ikommitténs förslag, böra uteslutas.

Frågorna om magistratsprivilegiet och bouppteckningsavgifterna hava sedan början av förra århundradet många gånger varit under diskussion i riks- dagen.1 I motioner hava sålunda riktats angrepp såväl mot bestämmelseni ovannämnda förordning av år 1756, att bouppteckningsavgifterna skulle utgå efter boets behållning utan avdrag för skulderna, som mot bouppteckningsav- gifterna överhuvud och bouppteckningsprivilegiet.

l anledning av motioner, som vid riksdagen 1859—1860 väckts inom borgare— och bondestånden,” anförde lagutskottet (utlåtande nr 42), att om

1 1809, 1815, 1828—30, 1834—35, 1840—41, 1850—51, 1856—58, 1859—60, 1863. Jfr Herlitz, Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen s. 20.

I en av dessa (av herr Sundvallson) anfördes bl. a., att av ålder stärbhusdelägare hade brukat och varit berättigade att, utan någon myndigheternas tutelära inblandning uti stärb- husens ågande- och familjerättsangelägenheter, själva taga. vård om och skifta den dödes bo, vilken rätt adelsmannen och bonden ej någonsin avträtt. och att boupptecknings och arvskiftes- procenten således egentligen endast vore en stadsskatt, tillkommen under andra kredit— och affärsförhållanden än de dåvarande för att bereda städerna nödiga hjälpinkomster till deras tjänstemäns avlönande. Anledningen till beskattningen hade sålunda ursprungligen varit icke en civilrättslig nödvändighet utan endast en kommunal—finansiell åtgärd, ej avsedd att bereda större ordning i stärbhus och arvsförhållanden men blott att skapa en ny stadsinkomst. Sedan denna stärbhusskatt blivit år 1693 utsträckt till alla ofrälse samhällsklasser i Stockholm och därefter småningom införd i rikets övriga städer samt frågan slutligen reglerats genom 1734 års lag, vore det likväl mera genom självmyndig tillämpning av samma lag jämte bestående kommunalstadganden och 1756 års förordning än i följd av lagens tydliga föreskrift och me- ning, som det urgamla bruket och rätten uti nämnda hänseende småningom förvandlats i rikets städer från en stärbhusdelägares förut okvalda rättighet till en numera föråldrad både vidrig, obillig och betungande skattskyldighet under städernas magistrater eller deras drätselverk. Stä- dernas invånare vore de enda rikets innebyggare, vilka nödgades erlägga ifrågavarande stärbhus- skatt, 1 % av summa inventarii uti inventerings— och V, % uti arvskiftesavgift, vars obillighet blivit dess mera uppenbar därigenom, att man dels för Stockholm och Göteborg nedsatt dessa avgifter till hälften, dels ock uttoge dem, icke efter boets verkliga behållning utan efter hela

Spörsmålets behandling i riksdagen.

ifrågavarande avgift än kunde synas mindre billig, den dock utgjorde en väsentlig del av magistraternas avlöning och för sådant ändamål även blivit städernas innevånare pålagd. Då nu städerna själva avlönade sina magistrats- personer, vore ett borttagande eller en förminskning av avgiften lika för- närmande för varande magistratspersoner som städerna själva, vilka därigenom nödgades på annat sätt anskaffa medel till de förras avlönande eller ock äventyra att bliva i saknad av skickliga tjänstemän. Vad anginge yrkandet att stärbhusdelägarna i stad skulle äga till förrättningsmän kalla den de önskade, hade utskottet även funnit betänkligt att understödja detta förslag av det skäl, att sådant ofta kunde bliva betungande för delägarna, vilka därigenom nödgades, förutom den för magistratspersonerna bestämda pro— centen, jämväl utgiva särskild ersättning till de av delägarna tillkallade för- rättningsmännen. En sådan särskild ersättning måste dock anses icke kunna ifrågakomma, icke ens i det fall att, såsom motionärerna påstått vara lagens rätta mening, magistrat förordnade andra personer än sina egna ledamöter att förrätta bouppteckningen.

Vid 1862—1863 års riksdag intog utskottet emellertid en annan ställ- ning till frågan om magistratsprivilegiet. I sitt utlåtande (nr 18) över i ämnet väckta motioner förklarade utskottet sig icke hava kunnat undgå att, lika med motionärerna, finna att ifrågavarande undantagslag vore till själva sin grund obillig och ofta för ett stärbhus måste kännas tryckande. Efter att hava åberopat äldre lagberedningens ovan återgivna uttalande att det ej kunde kommai fråga att bibehålla den på ståndsskillnad grundade olikheten, fortsatte utskottet, att oavsett det missnöje, som en sådan olikhet alltid måste väcka hos” de tillbakasatta och vilket icke för första gången blivit genom ifrågavarande motioner tolkat, kunde obilligheten av själva beräknings— grunden för bouppteckningsprocenten utan svårighet av en var inses. Ty då denna grund vore summa_inventarii utan avdrag för skulderna, kunde lätte—

boets affärsställning, skulderna inberäknade, så att den ännu hårdare orättvisan inträffade, att efterlevande maka, barn eller anhöriga, som ofta nog ingenting ägde att förlora av det gäld— bundna boet, finge ena året betala för faderns, det andra för moderns och kanske det tredje för en medarvinges eller kampanjens död fullt 1 % varje gång av och för samma egendom, till- gångar och skulder. Aven utan sålunda på varandra hopade dödsfall kunde det ofta hända och hade även hänt, att stärbhus måst endast för bouppteckningsprocentens skull avträdas till borgenärernas eller rättare magistratspersonernas förnöjande, varigenom mången värnlös och torftig familj sett sin av ett dödsfall fördystrade framtid ännu mera fördystras av bekymmer och förtvivlan. Dessa missförhållanden stegrades till förhatlig olaglighet av den omständig- heten, att procenten utginge efter procenttagarnas egen uppteckning och värdering, varigenom ej ens skenet av opartiskhet iakttoges, vilken oformlighet, huru plikttrogen och samvetsgrann varje människa i allmänhet och magistratspersoner i synnerhet än kunde vara, dock vore ett förbiseende av den såsom en rättvisans vårdande ande genom hela vår lagstiftning fortlöpande föreskriften om opartiskhet och laga jäv, helst magistratsperson påtagligen ägde nyttaneller skada av själva förrättningen. I motionen framhölls vidare, bl. a., att då i 9 kap. 1 % A. B. stadgades, att borgmästare och råd skulle nämna två eller flera redliga män att egendomen uppteckna och värdera, det därför ej medgåves dem att nämna sina egna ledamöter. Det hem- ställdes därför att även stärbhusdelägare i städerna måtte åtnjuta samma rättighet som alla rikets övriga innebyggare att till boupptecknings och arvskiftesförrättare välja den de hade förtroende för. ' .

l l l |

ligen inträffa, evad boet vore stort eller ringa, att den behållning, som eljest skulle uppstått, åtginge till bouppteckningsarvodet, ja att till och med boet just för detta arvode måste avträdas till konkurs. Och för övrigt låge onek- ligen en oformlighet däruti att, fastän magistraternas ledamöter kunde hava nytta eller skada av värderingen, de likväl icke ansåges jäviga att till och med själva verkställa densamma. Även vid flera föregående riksdagar hade obilligheten av omförmälda avgift varit i viss mån erkänd av vederbörande utskott. Men enär ifrågavarande av Konung och ständer medgivna arvode utgjorde en väsentlig del av magistraternas avlöning och vid bestämmandet av magistratspersonernas löner, vilka bekostades av städerna allena, tagits i beräk- ning. så hade däruti städse funnits ett hinder emot förändring av ifrågavarande lagstiftning. En sådan förändring hade visserligen ansetts påkalla förutgående åt- gärder för betryggande därav, att någons tillförsäkrade rätt icke bleve inskränkt och att sådana löner i annan ordning komme att utgå, att städerna kunde påräkna att fortfarande äga skickliga magistratspersoner. Även utskottet ansåge väl å ena sidan de sålunda anförda omständigheterna fortfarande utgöra giltigt hinder för ett enkelt bifall till den påyrkade lagändringen. Men å andra sidan hade utskottet trott tiden vara inne att från representationens sida taga ini- tiativ till åstadkommande av sådana åtgärder, som syntes böra förutgå en ny författning i ämnet. Det nedbrytande av de mellan städernas invånare från fordom uppställda skrankor, som nyss begynt, och det därav betingade jäm- nandet av rättigheter och skyldigheter dem emellan syntes oavvisligen kräva likställighet jämväl i ifrågavarande hänseende. Utskottet ansåge ock, att de för frågans lösning nödiga förberedelser säkrast och snabbast kunna vinnas, därest Kungl. Maj:t med anlitande av de utvägar, som stode regeringsmakten till buds, vidtoge verksamma åtgärder till beredande av ersättning åt städernas magistrater för ifrågavarande sportler. Utskottet hemställde därför, att rikets ständer måtte — med tillkännagivande att ständerna för sin del ansåge den borgmästare och råd tillkommande rätt att, när annorlunda ej vore stadgat, nämna gode män att förrätta bouppteckning och arvskifte samt där- för uppbära visst arvode borde försvinna — hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder till beredande av ersättning åt magistraterna för den sportelinkomst, de genom en sådan anordning kunde förlora. Utskottets hemställan blev av ständerna bifallen.

I anledning av ständernas berörda hemställan framlades för 1868 års riks- dag en proposition (nr 2) i ämnet. Däri anfördes bl. a., att upplysningar blivit infordrade från städerna angående beloppet av den inkomst, magistraterna genom ifrågavarande sportler uppburit, och att städernas invånare blivit hörda, huruvida de ville åtaga sig att bereda magistraterna ersättning för uppbärande av nämnda sportler. Av de till följd därav inkomna yttrandena hade det Visat sig, dels att ifrågavarande avgifter i de flesta städer, såsom av ålder varit vanligt, inginge bland magistratspersonernas avlöningsförmåner, dock att de på åtskilliga ställen till någon del eller helt och hållet användes till

andra ändamål, dels ock att, under det invånarna i större delen av rikets städer samtyckte att utgiva ersättning för den minskning i inkomster, som genom den föreslagna ändringen skulle uppstå, därvid dock på flera ställen särskilda villkor blivit fästade vid nämnda medgivande, invånarna i ett ej obetydligt antal städer vägrat att utgiva sådan ersättning. Då sålunda hinder fortfarande finge anses möta för den föreslagna förändringens genomförande på en gång i alla rikets städer, men sådant genomförande lämpligen borde kunna ske för varje särskild stad, allteftersom ersättning bereddes för de inkomster, vilka dittills influtit genom boupptecknings och arvskiftesarvoden, framlade Kungl. Maj:t ett förslag till förordning angående boupptecknings och arvskiftens upprättande i stad, vilket på hemställan av lagutskottet (utlåtande nr 6) antogs av riksdagen och överensstämmer med ännu gällande förordning den 1 maj 1868. Enligt denna må ifrågavarande magistratsprivilegium efter Konungens förordnande upphöra att gälla i avseende å bouppteckning i stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande av löner eller andra allmänna utgifter. Så- som ovan nämnts, är privilegiet numera avskaffat i 61 av rikets 88 städer med egen jurisdiktion men består fortfarande i 27.

Vid lagutskottets ovannämnda utlåtande var fogad dels en reservation in blanco, dels en reservation av herr Bergström med instämmande av två andra ledamöter av utskottet, vilka ansågo, att lagförslaget ej borde bifalles. Då reservanterna företräda en ståndpunkt, som avser att överhuvud betaga dödsbodelägarna rättigheten att själva fritt utse bouppteckningsmän, är det till frågans belysning av intresse att här närmare redogöra för densamma. I sistnämnda reservation anfördes sålunda bl. a., att lagstiftarens vårdnad borde ligga därå, att bouppteckningen verkställdes med all möjlig omsorg och skick- lighet. För avseende därå måste den abstrakta frihetens anspråk vika. Så hade ock skett i Danmark och Norge, där uppteckning och värdering av kvarlåtenskap vore en judiciell förrättning, som tillkomme den s. k. skifte- retten. Enahanda omvårdnad hade franska lagstiftningen ägnat frågan genom föreskrifter, att vid bouppteckning skulle iakttagas alla de formaliteter, som den hade gemensamt med andra notariatsurkunder, och därtill åtskilliga andra. Efter att hava redogjort för lagkommitténs kritik av den på landet rådande ordningen fortsatte reservanten, att han icke tvekade att instämma i denna klagan, liksom han trodde, att var och en, som förvaltat domareämbete å landet, skulle erkänna befogenheten av densamma. Annorlunda och bättre hade förhållandena gestaltat sig i städerna till följd av den städernas magi- strater tillagda rättighet att förrätta bouppteckningar och arvskiften Det sätt, varpå dessa förrättningar i städerna verkställts, hade i allmänhet icke givit anledning till klander eller föranlett rättegångar; och även det fattigaste bo hade icke kommit att sakna laglig behandling. Visserligen funnes i städerna stärbhus, vari delägarna på grund av undantagsstadganden åtnjöte enahanda frihet uti ifrågavarande avseende som stärbhusdelägarna å landet. Men van-

ligen vore delägarna i sådana stärbhus så upplysta, att de till fullo insågo vådan av att lämna sitt förtroende åt okunniga och oskickliga boutredare, varför de anförtrodde förvaltningen antingen åt någon magistratsperson eller annan lika sakkunnig. Huru önskvärt således det än kunde vara, att i ett ämne, som fölle under allmänna lagen, likhet i bestämmelser kunde råda, funne reservanten dock olämpligt att tillvägabringa sådan likhet därigenom, att man inom de rättskretsar, varest ett bättre tillstånd ägde rum, införde det sämre, som rådde i allmänhet. Hellre hade likheten, om den nu nödvän— digt måste genomföras, bort åstadkommas på det sätt lagkommittén föreslagit.

När justitieombudsmannen till 1911 års riksdag avgav framställning om upphävande av adelsmäns rätt till särskilt forum ivissa mål, behandlade han även förbehållet för delägare i adliga dödsbon i stad att till bouppteck- ning och arvskifte kalla förrättningsmän efter eget val. Efter en redogörelse för nu ifrågavarande privilegium för vissa städer, med särskilt avseende å förhållandena i Stockholm, yttrar justitieombudsmannen,1 att boupptecknings— avgifter där icke längre med rätta kunde betecknas såsom en skälig ersätt— ning för ett utfört arbete. Klart vore nämligen, att stärbhusen, som själva finge ombestyra det egentliga arbetet med boupptecknings upprättande, också finge gottgöra detta arbete. Bouppteckningsavgiften vore därmed till sin ka— raktär förändrad till att i själva verket utgöra en skatt på stärbhusen i huvudstaden, betydligare i den mån behållningen iboet vore större. Att lägga denna skatt på adliga stärbhus, vilka dittills varit därifrån befriade, skullei justitieombudsmannens tanke både vara orättvist och utgöra ett verkligt skäl för motstånd mot genomförandet av reformen att avskaffa adelns domstols- privilegium. I överensstämmelse med justitieombudsmannens sålunda uttalade uppfattning stadgades också, när berörda reform genom lagen den 24 mars 1916 om rätt domstol i vissa mål ock ärenden angående frälsemän åvägabragtes, att genom lagen ej skedde inskränkning i den rätt, som tillkom delägarna i dödsbo efter frälsemän eller efter ofrälse ledamot i Svenska akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla dem han ville.

Till de städer, där rätt att upprätta bouppteckning tillkommer magistraten, _Boupptgck- hör också Stockholm. Bouppteckningsavgift har där utgått intill den 1 januari gång-202352: 1931. Med dessa avgifter, vilka uppgingo till betydande beloppf bestredos teckning.-iför- förmyndarkammarens förvaltningskostnader, varefter 250 kronor tillföllo går.—ii.??? frimurarbarnhuset och återstoden allmänna barnhuset i Stockholm. I sam- band med den nya förmynderskapslagens ikraftträdande den 1 januari 1925 upphävdes kammarens befattning med förvaltning av omyndigas medel utom såvitt angick medel, som där innestodo vid nämnda tidpunkt, och kammarens uppgifter begränsades till att tillsvidare avse vad som åligger överförmyndare.

Under tiden närmast före och efter 1925 gjordes till Kungl. Maj:t åtskilliga framställningar från förmyndarkammaren, magistraten och allmänna barnhuset,

1 Se justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1911 s. 297. Aren 1928 och 1929 uppgingo avgifterna till resp. 475,000 kr. och 532,000 kr.

som sammanhängde med förmyndarkammarens framtida upphörande, därvid från barnhuset framställdes anspråk på vederlag, därest barnhuset icke finge oavkortat åtnjuta överskottsmedlen. Sedan stadsfullmäktige år 1926'till Kungl. Maj:t avgivit yttrande i ärendet under hemställan bl. a. om upphörande av bo— uppteckningsavgifterna, fann Kungl. Maj:t sistnämnda år med hänsyn till frågans läge nödigt att, innan ärendet företogs till slutligt avgörande, förhandlingar ägde rum mellan delegerade för Stockholms stad, förmyndarkammaren och direk- tionen för allmänna barnhuset angående bouppteckningsavgifternas upphörande samt förmyndarkammarens avveckling och vad därmed ägde samband. Sedan sådana förhandlingar därefter inletts, visade det sig snart, att förhandlingarna mellan staden och barnhuset rörande de ekonomiska mellanhavandena helt borde skiljas från spörsmålet om förmyndarkammarens avveckling. Med hän- syn därtill fördes särskilda förhandlingar mellan stadens och förmyndar- kammarens delegerade angående kammarens avveckling och därmed samman- hängande frågor. Dessa förhandlingar resulterade i, att delegerade]l för staden och förmyndarkammaren den 30 januari 1929 avgåvo ett förslag i ärendet. De delegerade framhöllo, såvitt nu är i fråga, att i Stockholm frågan om avskaffandet av bouppteckningsavgifterna sedan åtskillig tid stått på dagordningen. Efter att hava erinrat om att lagberedningen imotiven till den nya förmynderskapslagen framhållit, att förevarande fråga komme under behandling vid det fortsatta arbetet med en revision av ärvdabalken, yttrade de delegerade bl. a., att det enligt deras uppfattning varken vore nödvändigt eller lämpligt att förlänga tiden för bouppteckningsavgifternas fortsatta ut- gående genom avvaktande av en ny lagstiftning om bouppteckningars förrät- tande. De allmänna skälen för ifrågavarande beskattningsforms upphörande vore av sådan styrka, att avgifterna borde avskaffas oberoende av dylik ny lagstiftning. Därest bouppteckningsavgifterna borttoges, uppstode frågan, huru- vida den nuvarande ordningen med bouppteckningsförfarandet borde bibehållas i Stockholm. Även om avgifterna avskaffades, kunde det enligt delegerades uppfattning ifrågasättas, huruvida icke vissa fördelar för den rättssökande allmänheten skulle vinnas genom att bouppteckningarnas förrättande fort— farande förbehölles åt deputerade, utsedda av rätten. Förvisso skulle däri- genom önskvärd enhetlighet och reda i bouppteckningarna befrämjas och därmed många anledningar till oklarhet och tvistigheter undanröjas. Förebilder till en dylik ordning torde icke helt saknas. Med hänsyn till den större per- sonalkostnad en dylik anordning krävde, jämförd med det eljest vanligen tillämpade förfaringssättet, hade delegerade emellertid icke ansett sig böra framställa något förslag i sådan riktning utan hemställde, att rådhusrättens åliggande att förrätta bouppteckningar måtte upphöra att gälla i samband med bouppteckningsavgifternas avskaffande.

* De delegerade voro för Stockholms stad bnrgarråden 0. Larsson, Y. Larsson och G. Söderlund samt för förmyndarkammarenaborgmäst-aren C. Lindhagen, magistratssekrete— raren W. H. Wistrand och kamreraren B. _Aberg.

Förmyndarkammaren avgav den 9 juli 1930 yttrande i ärendet.1 Be- träffande frågan om bouppteckningsavgifternas avskaffande var förmyndar- kammaren ense med de delegerade, därvid kammaren föreslog, att skyldig- het att utgiva sådan avgift icke skulle åligga dödsbon efter dem, vilka avledo efter ingången av år 1931. I vad rör spörsmålet, huruvida efter avgifternas upphörande rådhusrättens skyldighet att verkställa bouppteckning skulle upp- höra, ansåge sig däremot förmyndarkammaren böra understryka de betänk- ligheter, som delegerade uttalat mot ett frigivande av bouppteckningsförfa— randet. Därest stärbhusdelägarna själva skulle få utse sina boupptecknings- förrättare, vore det att befara, att en stor del av bouppteckningarna i fram- tiden komme att bliva behäftade med allvarliga brister i olika avseenden. En granskni