SOU 1932:16
Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken
N 4-0 Gc
oå (—
— CU Lu
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTBEDNINGAR 1932 16 5—5 JUSTITIEDEPABTEMENTET _ A.
_ LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ARVDABALKEN
. iv. _ FÖRSLAG
:*LAG OM BOUTREDNING OCH ARVSKIFTE
M.M.
sfr -o 0 K H OL M
"1 '9 3» 2—
'.1 ;)"-g 1 _s !( töfr t 0 mkr) in g, .- > . , * 'v' ' . — *,. ' Boelnlnjerdutredningeue betlinkan'de med förslag till vieea "* '9. Normeliörelag till ,byggnedaordnlngar m. m. i.-Bilagor än . ger i den sociala arnendelegstlttningen. Mercus. . till normalbyggnedeordningar för städer och för lands— ,V'A.121',l.*'iJo.. =, " . . _ , bygden. Mercne. 82 5. K'." . ,. !. Betänkande rörande erkännande och"- verketäliighet av 10. Jordbrumtredningene betänkanden. 8. Promemoria .- utländsk oivlldom. Av E..Marke "van W'drtemberg. rörande inkomsiuivecningen inom Sveriges jordbruki .a' **Merenegds n. 'Ju. '. , - = ' : jämförelse med i andra näringsgrenar och den earn— .7 *Lnfmrevanntredningene betänkande. Utredning beträi- manhang med lönepolitiken. Beckman. . 62 e. Jo. ”dande fhemorbene och eivilbeiolknlngenl skyddande vid 11. qumeltörelug till provisoriska byggnadeiöreehifber. * lui-tanten moi—..Sverlge. Norstedt. 180 :. Fö. . & Marcus. 10 5. .K.' . _ (. :Dödllgheteantegnnden för uvräntetörsllh—ing. Norecadt. ' 12. Jordbruksdcredningene betänkanden. 7. Bemnknnde en— . . uu. IH: ' " , . . gående åtgärder för lindrande av jordbruken kredit;- - ö.:Betänkende rörande frivillige eammanhlntningnr mellan _ svårigheter. Beckman. 99 e.' Jo. * enekildn järnvägar i Skåne _m. .m.— Beckman. 182 s. 18. Skutteutjämningsberednlngen 1. Statistisk utredning en— , &. bilagor. K. ' ' ' grenade deg konåmnnnlåekaiteirycket. Av E. Ahlberg. & . G:a, Normalfdrslag till by gnadsqrdningnr nr. 111. 1. ngg- '4 ' oretedt. 5'- 5 0 5- ' - nedeordning för små köping och större Imaniclpnl- ,14. Jerdbrukeutredningene betänkanden. 8. Arbetarbågen _ ' fenmhlille. Marcus. ”& K. — inorn ff; evegåke jordbruket. Av B. Nyström. Beck- ., ," . ' -' man. !. . ' ' ,Normelilirelng till byggnadeordninge: m. m. 2' Bygg- 15. De ekonomiska verkningar-new: sjöfarten av 1928 Åre gång?”; för mindre mnmclpeieamhiille. __Marcne. _ loteförfattningäakkunnigne förslag till lotsnvgitter.Nor- , ' ' ' ' ' * 'ltedt. 88.9. .-, * . _ '.Normal'iörslag till byggnadeordnlnger m.*m. 8. Bygg- 16... lagberedningens tärning till revision av drvdnbalken. 4. = ._ nedsordningnr och ntomplanébestämmeieer för lande- Förslag till lag om. boutredning och arvskifte m. m. " -_ bygden." Mercus. 18 9. K. , ' - , — . Noretedt. 689 :. Ju. ' *
*. *. Anm. . Om skr-kila tryckeri ej engivernlr trycker-ten Bioekholm. Bokstäverna med fet.-iii utgörs begynnelleboketiivexne "till det departement. under vilket. utredningen avgivits, t. ex. E.» = eckleiiutikdepummenbet, Jo. = jordbrnbdepammentet. . Enligt kungörelsen den 8 iebr. 1822 eng. "eten- oneniiin utredningen yttre anordning (nr 98) utgivna utredning—rna i'em- lfd'g- med enhetligiärg lör varje departement. . -, . . 4 .
JUSTITIEDEPART'EDIENTET
LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV ÄRVDABALKEN
w.
FÖRSLAG
TILL
| AG OM BOUTREDNI]
OCH ARVSKIFTE
M. M.
———.-—*—
STOCKHOLM 1932 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. nonsrmrr
TILL KONUNGEN.
Sedan lagberedningen den 30 september 1929 till Eders Kungl. Maj:t avi lämnat förslag till lag om testamente och andra med testamentsrätten "sam-: manhängande författningar, har beredningen enligt den plan, somjfastställts
för revision av ärvdabalken , övergått att utarbeta förslag till nya regler an— gående dödsbos utredning och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed äger samband.
Det samarbete, som enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1927 inletts mellan Sverige och Finland, har omfattat jämväl förevarande lagstiftninge- område. Såsom tidigare varit fallet, har i detta gemensamma lagstiftnings- arbete från finsk sida deltagit äldre ledamoten av den finska lagberedningen, förvaltningsrådet F. Grönvall. Överläggningar hava ägt rum i Stockholm under tiden den 12—den 14 november 1929, den 10—den 13 juni och den 13—den 15 oktober 1930, den 9 februari och den 23 mars 1931 samt den 29 febru— ari—den 5 mars 1932. Om innehållet av de förslag, som utarbetats på grund— val av dessa förhandlingar, har enighet uppnåtts i väsentliga delar. Den finska lagberedningens förslag till nya bestämmelser på successionsrättens område föreligga ännu icke i slutgiltigt skick.
Under arbetet fann lagberedningen önskvärt att erhålla tillfälle att med avseende å särskilda frågor inom förevarande lagstiftningsmnråde överlägga med ett antal personer, som i dessa frågor ägde särskild erfarenhet, och till dylika överläggningar hava med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd kallats borg— mästaren G. Bissmark, Halmstad, verkställande direktören i Svenska bank- föreningen K. Dahlberg, Stockholm; häradsdomaren A. E. E. Eriksson, Fullerö, Gamla Uppsala, advokaten 0. E. Lagerström. Stockholm, samt rådmannen C. F. Strömbom, Södertälje.
Beredningen har även rörande särskilda spörsmål rådgjort med bankom- budsmännen N. Erdmann, J. Ljungman och A. Åström, Stockholm.
Efter det att beredningen avlämnat sitt betänkande med förslag till revision av ärvdabalken, tredje avdelningen, hava åtskilliga förändringar ägt rum i beredningens sammansättning. Den 11 oktober 1929 blev beredningens dåvarande ledamot, revisionssekreteraren A. Lindhagen utnämnd till justi— tieråd, och den 13 september samma år förordnades dåvarande hovrätts— rådet R. lelenswärd att från och med den 1 oktober tillsvidare vara ledamot i beredningen. Sedan sistnämnda ledamot den 7 juni 1930 utnämnts till statsråd och följaktligen därefter varit hindrad att deltaga i bered- ningens arbete, blev undertecknad Bergendal den 28 augusti samma år förordnad att från och med den 1 påföljande september tillsvidare vara ledamot i be- redningen. Den 30 april 1931 blev undertecknad Ekeberg utnämnd och förord- nad att från och med den 3 maj samma år vara president i Svea hovrätt, i samband varmed Eders Kungl. Maj:t förordnade f. d. presidenten friherre E. Marks von Wiirtemberg att från och med sistnämnda dag vara bered- ningens Ordförande. Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut skulle emellertid under— tecknad Ekeberg utan hinder av presidentutnämningen såsom ordförande i friherre Marks von Wärtembergs ställe slutföra den beredningen anförtrodde uppgiften att omarbeta ärvdabalken.
Beredningen får nu i underdånighet överlämna av motiv åtföljda förslag
till lag om boutredning och arvskifte och till vissa därmed sammanhängande författningar. Ehuru revisionen härmed utsträckts över ärvdabalkens hela om— råde, hava. de nu föreslagna reglerna icke sammanförts med tidigare utfärdade lagbestämmelser till ett förslag till ny ärvdabalk. Efter nya giftermålsbalkens antagande hava på förslag av lagberedningen tillkommit åtskilliga lagar av sådant innehåll, att deras inordnande under särskilda balkar kräver ingående överväganden. Sannolikt blir det härvid nödvändigt att revidera balkindel- ningen i 1734 års lag. Oavsett de redaktionella jämkningar, som betingas av nämnda uppgift, kunna även uppstå frågor om sådana ändringar i sakligt hänseende, vilka kunna befinnas önskvärda med hänsyn till erfarenheterna från lagarnas praktiska tillämpning. Enligt beredningens mening böra de undersökningar, som sålunda bliva erforderliga, icke fördröja framläggandet av de nu utarbetade lagförslagen. Dessa avse nämligen ett område, där en revision är av behovet synnerligen påkallad. Ännu mindre bör behandlingen av nya regler om boutredning och arvskifte bliva beroende av förslag i den på beredningens program stående frågan om avveckling av bestående fideikommiss. De med detta betänkande framlagda förslagen avse nedan angivna ämnen: 1) lag om boutredning och arvskifte; (' angående införande av lagen om boutredning och arvskifte; " angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken; ' angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv; angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden; ' g angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente; ' angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap;' _' angående ändring i 17 kap. handelsbalken; angående ändring i vissa delar av utsökningslagen; om ändrad lydelse av 11 kap. 11 % rättegångsbalken; angående ändring i vissa delar av konkurslagen; angående ändrad lydelse av 7 % 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas; 13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tio- årig preskription och om årsstämning; 14) lag om ändrad lydelse av 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt 15) lag om ändrad lydelse av 1 % förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
Underdånigst BIRGER EKEBERG. . ERIK LIND. ' HARRY GULDBERG. RAGNAR BERGENDAL- Stockholm den 30 juni 1932.
LAGFÖRSLAG.
Förslag till Lag om boutredning och arvskifte.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Allmänna bestämmelser om boutredning.
1 %.
Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare ( dödsbodel- ägare) hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.
Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testaments- tagare. Den, som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, vare delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. _
Universell testamentstagare skall jämväl innan testamentet blivit ståndande anses såsom delägare; och varde under samma tid såsom delägare ansedd jämväl arvinge, som genom testamente blivit från arv utesluten.
2 %.
Varder vid dödsfall egendomen ej omhändertagen av samtliga delägare och står den ej under vård av förmyndare, syssloman eller annan, skall egendomen, tills den sålunda omhändertages, vårdas av delägare, som med den döde sammanbott eller eljest kan om egendomen taga vård; och har han 'att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om för- mynderskap sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, som ej är delägare i boet.
Är ej någon, som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall hus- folk, husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet; och för-
ordne rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Göres å landet anmälan å tid, då rättegångsdag ej inträffar, äge domaren meddela förordnande att gälla tills rätten fattat beslut i ärendet.
3 %.
Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för döndsboet rättshandling, som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.
4 &.
Vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, vare gällande, ändå att flera delägare finnas.
Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats.
5 %.
Delägare, som var för sin försörjning beroende av den döde, äge såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppen- barligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.
Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.
6 %.
Dödsbodelägarna vare en för alla och alla för en ansvariga för skada, som de vid förvaltningen av boet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är av utredningen beroende. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar 'i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar delägare till last.
2 KAP.
Om boutredningsman och testamentsexekutor.
1 %.
Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall av- trädas till boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe (testa- mentsexekutor), äge jämväl han påkalla beslut, som nu är sagt. Sådant be-
slut skall ock meddelas på begäran av borgenär, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att borgenärers rätt eljest äventyras, eller på begäran av den, som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas". nödigt för legatets eller ändamåls- bestämmelsens verkställande.
Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning, men är testamentsexekutor ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra upp- draget, meddele rätten, då anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, beslut som i första stycket sägs.
Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente, som ej vunnit laga kraft.
2 5.
Vid ansökan eller anmälan, som i 1 % sägs, fogas avskrift av bouppteck- ningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, dennes namn och hemvist.
3 %.
Val av boutredningsman skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende.—
Delägare må förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd, skall förördnandet meddelas honom, om ej skäl däremot äro.
4 %.
Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas. Rätten äge bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och föreskrive därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske.
5 %.
Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak, varde han av rätten entledigad.
Finnes boutredningsman icke vara lämplig, varde han entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är av utredningen beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.
Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman och förklaras testa- mentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget likväl bör vara honom anförtrott.
6 5. Göres av samtliga delägare ansökan, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, och är ej fall för handen, som i 1 % andra stycket sägs, skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt
det kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke in- hämtas.
7 %.
Avträdes dödsbos egendom till konkurs, vare förordnandet för boutred- ningsman förfallet.
8 %. Dör boutredningsman, skall det av den, som har hans kvarlåtenskap isin vård, utan dröjsmål anmälas hos rätten.
9 %.
Framställning, som avses i 1 eller 5 %, må, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan framställning.
Har den. som gjort framställning enligt 1 %, ej fullgjort vad i 2 % är stad— gat, skall rätten eller domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behand- ling, framställningen skall vara förfallen. Innan rätten meddelar beslut, som avses i 1 eller 5 %, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökan- den på sättnyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.
Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.
10 %.
Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 %, slutligt avgörande ej omedelbart träffas, äge rätten eller på landet domaren, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess sådant avgörande föreligger; och skall vad i 9 % tredje stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så utan märklig tidsutdräkt kan ske. Har sådant beslut meddelats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag anmälas för rätten.
Mot rättens eller domarens beslut skall, i händelse av missnöje, föras särskild talan.
11 %.
Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad här nedan är stadgat, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.
Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutrednings- mannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, varde boets egendom avträdd till konkurs.
I angelägenheter av vikt; såsom i fråga om avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller
uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske.
12 %. Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål som röra boet.
13%.
Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i den förfogande1ätt, som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.
Har boutredningsmsannen utan erforderligt samtycke företagit åtgäid, som i fö1sta stycket säg vare den ogill, om delägare väcker klander därå; instämme dock sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljades.
14 %. Dödsboets egendom må ej sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhörer. Utöver vad av 1 kap 5 % föranledes, må egendom ej förskottsvis till del ägare utgivas, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är av utredningen) beroende.
15 %.
Så snart dödsboet beretts för bodelning elle1 a1vskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt åt av ut1edningen be1oende, göre boutredningsmannen anmälan hä1om till delägarna och avgive redovisning för sin förvaltning.
Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutrednings- mannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman veikställd delning blivit ståndande.
Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, vare han ock redovisningsskyldig.
16 %.
Hava flera boutredningsmän förvaltningen odelad och föreligger ej flertal ' för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut må talan ej föras.
17 %
När dödsbodelägare det begär eller rätten eljest prövar lämpligt, förordne rätten god man att öva tillsynå aboutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äge genomgå räkenskaper och andra
handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.
Är god man ej utsedd, äge rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver av- giva berättelse.
Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, mä rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emel- lan efter deras lotter i boet.
18 %.
Boutredningsman vare pliktig ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen lie-' roende.
Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet varde utredningsmännen emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last.
19 %.
Om talan å boutredningsmans förvaltning skall vad om sysslomän är stad— gat äga motsvarande tillämpning. Klandertalan må av envar delägare föras. Den, som anställt klandertalan, vare berättigad att av dödsboet er- hålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad ge- nom rättegången kommit boet till godo.
Boutredningsmannen äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgö— relse gäldas av den, på vars framställning förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svare de en för alla och alla för en.
20 %.
Förordnande "att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.
Vad i 14—16, 18 och 19 55 sagts om boutredningsman skall äga mot- . svarande tillämpning å testamentsexekutor ävensom å den, som genom testa- mente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är stadgat.
21 %. Talan mot domarens beslut föres i hovrätten, och varde tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet. I ärenden, som avses i 10 &, må talan mot hovrättens beslut ej föras.
22 %. Rättens eller domarens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 %.
8 KAP. Om bouppteckning.
1 %.
Bouppteckning skall förrättas inom tre månader från dödsfallet, såframt ej, på ansökan inom samma tid, rätten eller på landet domaren med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak den tid förlänger.
Har sådant beslut meddelats av domaren, skall det å nästa rättegångsdag anmälas för rätten. Talan mot domarens beslut föres i hovrätten.
2 %.
Dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att den förrätta. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make varde kal- lad, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall kallelse ock ske å den, som vid tiden för bouppteckningen är närmast att taga arv eller testamente.
Varder egendomen ej omhändertagen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankomme på annan, som efter vad i 1 kap. 2 % sägs har boet i sin värd, att föranstalta om bouppteckning.
3 %.
I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och sista hemvist samt dödsdagen. så ock deras namn och hem- vist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika; för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast, att han är från del. i kvar; låtenskapen utesluten. Kan uppgift 1 Visst hänseende ej lämnas, varde det anmärkt. ' ' '
,Av bouppteckningen skall framgå, vilka vid förrättningen närvarit. Där någon, som skolat kallas, ej närvarit, skall, vid bouppteckningen fogas bevis, att han blivit i tid kallad. ' , '
* 4 g. '
Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord ans gående förmögenhetsordni'ngen, skall 'det intagasi bouppteckningen eller bifogas i bestyrkt, avskrift. : _ _. . . . .. , .— ;. '
Lag om boutredning och arvskifte, 3 kap. 5 %.
Efter uppgift av den, som har boet i sin vård eller som eljest därmed är bäst förtrogen, antecknas boets tillgångar och skulder, sådana de vid döds- fallet voro. Delägare, som ej uppgiver boet, vare pliktig att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.
Är bland delägarna efterlevande make eller laglottsberättigad arvinge, skall i bouppteckningen lämnas uppgift jämväl om sådan av den döde tagen liv— försäkring, vars belopp enligt vad särskilt är stadgat ej skall ingå i boet, så ock om egendom, som delägare eller dennes avkomling av den döde mot— tagit såsom förskott eller eljest såsom gåva, med mindre fråga är om sed- vanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.
Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas; dock att, där giftorättsgemenskapwar utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes gifto— rättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.
6 %. Den, som uppgivit boet, skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall han, på talan av någon vars rätt kan därav bero eller ock av boutredningsman eller testa- mentsexekutor, med ed bestyrka sina uppgifters riktighet. Edgångsplikt åligge jämväl delägare, som ej uppgivit boet. Har annan med egendomen tagit be- fattning, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill äro.
Gode männen skola å handlingen teckna bevis, att allt blivit rätteligen an- tecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.
. 7 %- Efterlämnar den döde egendom å flera orter, må särskild bouppteckning å varje ort förrättas. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfatt- ning av boets tillgångar och skulder, och skall vad i 4 % stadgas äga till- lämpning allenast å den bouppteckningen.
8 %. . Bouppteckning skall i stad inom en månad och å landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad efter upprättandet, för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svarai mål som rörde hans person, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas; och varde tiden här- för räknad från det den sista bouppteckningen upprättades.
Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall av sökanden till rätten ingivas eller, där det ej skett, på hans bekostnad ombesörjas. Avskriften skall för- varas hos rätten.
9 5.
Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning varder inom laga tid för- rättad och ingiven. Försittes tid för boupptecknings förrättande eller ingi- vande, äge rätten vid vite förelägga den försumlige viss tid eller, där boupp- teckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Sådant förordnande utgöre ej hinder att vara god man vid förrättningen.
Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där ej vid bouppteckningen så förfarits, som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning bristfällig, äge rät- ten med föreläggande av vite utsätta tid, inom vilken bristen skall avhjälpas.
Den, som är pliktig att lämna uppgift angående boet, må vid vite därtill hållas.
10 &.
Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gälle om sådan handling vad ovan är 0111 bouppteckning stadgat.
4 KAP. Om den dödes gäld. 1 %. Varder ej på ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen förrättades, den dödes egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, svare delägarna för sådan gäld efter den döde, som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.
2 %.
Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och av- trädes ej egendomen på ansökan, som göres sist en månad därefter, svare delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.
Har egendomen avträtts för ny gäld efter vad i första stycket sägs, vare delägarna fria från ansvar jämväl för den förut kända gälden, där de till boet utgiva vad som skulle utöver den avträdda egendomen erfordras till täckning av den gälden.
Där borgenär det begär, skall delägare med ed fästa, att gäld, som efter bouppteckningen yppats, ej var honom veterlig en månad före den dag, an— ' sökningen om egendomsavträde gjordes. Gitter han ej gå eden, svare för den gälden, såsom hade den varit honom tidigare veterlig.
3 %. Varder delägares ansökan om egendomens avträdande till konkurs ej bi- fallen men boutredningsman i stället utsedd, skall så anses, som hade ansökan om förordnande av boutredningsman gjorts, då konkursansökningen ingavs.
4 %.
Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej såsom veterlig anses.
5 %. j
Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, gånge bodelningen eller skiftet åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra ma— kens egendom på hans lott belöpt, om gälden vid bodelningen i beräkning gått, skall likväl avträde till förvaltning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostna— derna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna utgivas i det förhållande envar vid bodelningen eller arvskiftet för mycket njutit; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande.
Kan delägare ej fullgöra sin återbäringsskyldighet, fylle de övriga bristen med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit.
6 %. Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld efter den döde.
7 %.
Då egendom äterbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden _fallit. Nödig kostnad för egendomen varde ersatt, så ock nyttig kost- nad, där den var gjord i god tro. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, beträffande egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, dock allenast i den mån egendomen prövas hava medfört nytta.
8 %.
Innan den i 1 % stadgade tid tilländagått eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.
9 %.
Sedan den i 1 % stadgade tid tilländagått, må borgenär fordra säkerhet för gäld, som ej är till betalning förfallen och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Varder ej inom tre månader säkerhet ställd, må förfallotid ej tillgodonjutas.
10 %.
Är efter den döde gäld, som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, vare dock ej skyl- dig att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna, att han vill hålla sig allenast till säkerheten.
11 %.
Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 % sägs eller, under tid för egendomsavträde enligt 1 eller 2 %, till men för borgenärer utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svare de för sådan gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.
12 %.
Sker bodelning eller arvskifte, innan all gäld är gulden, svare delägarna för gäld, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock ej medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom.
13 %.
Hava delägarna, sedan boet blivit-avträtt till förvaltning av boutrednings- man, utverkat rättens förordnande, att boet icke längre skall sålunda för- valtas, vare i fråga om ansvar för gäld så ansett, som hade egendomsavträdet ej ägt rum.
14 %.
Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings för- rättande, svare för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers- rätt.
15 %. Råkar delägare i ansvar för gäld efter den döde, svare han jämväl för annan boets gäld.
16 %.
Vad i 1—4 samt 11—15 %% stadgas om skyldighet för delägare att svara för den dödes gäld skall ej äga tillämpning å delägare, som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan, som företrädes av god man, men svare förmyndaren eller gode mannen borgenärerna för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit
17 %. Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits varde dem emel- lan fördelat enligt den i 1 kap. 6 % stadgade grund.
18 %.
Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej hellerl tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 1 kap. 25! åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, vare han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.
19 %.
Finnes efter den döde allenast egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för den dödes gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.
5 KAP.
Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser.
1 %.
Legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är av boets utredning beroende.
Företages arvskifte, innan legatet utgivits eller egendom, som därför er- fordras, blivit ställd under särskild vård, vare delägarna en för alla och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. Om delägarnas inbördes ansvar gälle vad i 1 kap. 6 % sägs.
2 &.
Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, vare denne pliktig verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är av- sedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror, att egendomen ej till honom utgivits, gälde han skadan.
Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest även'tyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård.
4 %.
Avser legat viss egendom, skall, där annat ej följer av testamentet, avkast- ningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av boutredningen, av honom gäldas före egendomens utgivande.
5 %. Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från testators död.
6 %. Vad i detta kapitel är stadgat om utgivande av legat skall äga motsva— rande tillämpning ä verkställande av ändamålsbestämmelse.
7 %.
Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande make, universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutor.
Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras av Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske.
6 KAP.
Om arvskifte.
lå.
Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, äge först bodelning rum mellan efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.
2 %.
Emot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.
Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egen— dom blivit ställd under särskild vard.
Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, må skifte ej företagas, innan denne anmält, att utredningen slutförts.
3 &. Envar delägare äge vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne, så. långt hans lott förslår.
4 %. Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarn med vittnen. '
5 %.
Då delägare det begär, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistre- ring skett, uppgift å dagen därför.
Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testaments- exekutor, som ej är delägare, vare han utan särskilt förordnande skiftesmanh såframt ej annan förut blivit därtill utsedd.
6 %. Finnes skiftesman icke vara lämplig, varde han entledigad, då det begäres
av någon, vars rätt är av skiftet beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt.
7 %.
Innan rätten meddelar beslut, som avses i 5 eller 6 %, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig. Där'det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.
Ej må någon förordnas till skiftesman, utan att han därtill samtyckt, eller entledigas från sådant uppdrag, utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.
8 %.
Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde, som Hnnes erforderligt. _ .
Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv verkställa skifte och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen skall ofördröjligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Det åligger delägare, som ej godkänner skiftet, att inom tre måna- der efter delgivningen anställa talan mot övriga delägare. Försittes den tid, have han förlorat sin talan. I mål, som nyss är sagt, äge rätten inhämta ytt- rande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.
9 %. Skiftesman äge av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader.
7 KAP.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo.
1 %.
Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna rörande den dödes egen- dom överenskommit att leva samman i oskiftat bo, gälle, där ej annat för- anledes av avtalet, om förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 1 kap. 1 % sägs; och skall vad i 3, 4 och 6 %% samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.
2 %. Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostande av gemensam hns- hållning eller eljest för gemensam räkning, vare envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.
3 %.
Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare avtalet gällande tills tre månader förflutit, sedan det blivit av någon delägare hos de övriga uppsagt. Samma lag vare, där vid avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.
4 %.
Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör del- ägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upp- höra att gälla tre månader efter uppsägningen.
Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i första stycket sägs, tillkomma den, åt vars vägnar avtalet slutits.
5 %.
Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande, eller flnnes avtalet av annan särskild orsak ej böra äga bestånd, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.
Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för omyndig delägare eller den, för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.
' 6 %. Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo vare förfallet, där boutredningsman förordnas. Ej må sådant förordnande meddelas på ansökan av delägare.
8 KAP. Om dödförklaring. 1 %. Är någon borta och vet man ej, att han inom de sista tio åren eller, där , hans ålder skulle överstiga sjuttiofem år, inom de sista fem åren varit vid ? liv, må han dödförklaras i den ordning nedan sägs. Befann sig den borto- varande i livsfara, då han veterligen senast var i livet, må dödförklaring ske efter det tre år förflutit.
2 %.
Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan av dödförklaringen bero, och ingives till rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt.
3 &. _ Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan, som kan antagas senast haft underrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.
4 %.
Utrönes ej, att den bortovarande varit vid liv inom tid, som i 1 % sägs, eller att han avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast å viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten eller domaren. Kungörelsen skall även innehålla an- maning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten eller domaren tillkänna.
Genom domarens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för upp— läsande i kyrkan så snart ske kan.
ö %.
Har den i kungörelsen fastställda dagen tilländagått, och är ej heller då veterligt, att den bortovarande varit vid liv inom tid, som i 1 % sägs, eller att han avlidit, förklare rätten, att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 % första punkten sägs vid utgången av det år, varunder dödförklaring först kunnat ske, samt i fall enligt andra punkten i samma paragraf å den dag eller, om dagen ej är känd, vid ut— gången av den månad, då livsfaran inträffade. I rättens beslut skall angivas, vilken dag sålunda är att för dödsdag antaga.
6 %. Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett, tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.
7 %.
Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bare envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag an- tagits, och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.
Har egendom, som skall återbäras, blivit till annan överlåten, vare jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.
Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tid, då innehavaren var i ond tro. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där ej innehavaren var i ond tro. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas.
Förslag till
Lag angående införande av lagen om boutredning och arv- skifte. '
Härigenom förordnas som följer:
1 %. Den nu antagna lagen om boutredning och arvskifte skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning.
2 %.
Genom nya lagen upphävas: 9, 11, 12, 13 och 18 kap. ärvdabalken; förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo; förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;
förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig;
tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser."
3 %. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
4 %.
Vad för vissa städer enligt äldre lag gäller om borgmästares och råds be— fattning med bouppteckningars upprättande skall äga tillämpning vid döds— fall, som inträffar före utgången av år 193 . Konungen äger på framställning av sådan stad förordna, att den äldre lagen skall jämväl därefter tillsvidare eller för viss tid gälla för den staden, dock att särskild bouppteckningsavgift ej i något fall skall erläggas,.där dödsfallet inträffat efter nämnda års utgång.
Närmare bestämmelser angående framställning, som i första stycket sägs, meddelas av Konungen. '
5 %. Har ansökan om dödförklaring gjorts, innan nya lagen trätt i kraft, skall ärendet handläggas och avgöras enligt äldre lag.
6 %.
Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman och av skiftesman skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. Samma lag vare med avseende å nya lagens regler om särskilda åtgärder till skydd för legat eller ändamålsbestämmelse samt om talan å fullgörande av ändamålsbestämmelse.
Sedan boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall nya lagen i allo lända till efterrättelse. %
I .
Var den döde gift och ägde äldre giftermålsbalken tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden, skola vid nya lagens tillämpning följande särskilda bestämmelser gälla.
1 mom. Den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld egendom och den avlidnes enskilda egendom, så ock efterlevande makens enskilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Har skifte ägt rum mellan makarna, vare efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller universell testamentstagare.
2 mom. Vid avträde till konkurs skall all egendom i makarnas bo till bor- genärerna överlämnas. Samma lag vare, där beslut om egendomsavträde till boutredningsman meddelas på begäran av borgenär.
Sker eljest egendomsavträde till boutredningsman, skall förvaltningen om- fatta all egendom. i makarnas bo, såframt efterlevande maken ej före be- slutet anmäler, att han under sin förvaltning behåller enskild egendom, varöver han ägde råda. Har sådant förbehåll ägt rum, skall det i beslutet angivas.
Uppgörelse, som i 2 kap. 11 % andra stycket nya lagen avses, vare ej gäl- lande, med mindre den biträdes av efterlevande maken.
3 mom. 1 bouppteckningen efter den döde skall anteckning ske av egendom och gäld i makarnas bo. Egendomen skall värderas; dock vare värdering ej erforderlig med avseende å den efterlevande makens enskilda egendom, där ej efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. —
4 mom. Vad i 4 kap. nya lagen sägs om den dödes egendom och gäld skall äga tillämpning å egendom och gäld i makarnas bo, såvitt ej annat föranledes av vad nedan är stadgat. '
5 mom. Varder all egendom i makarnas bo i laga tid avträdd till förvalt- ning av boutredningsman eller till konkurs, vare efterlevande maken fri från gäld. varför hans enskilda egendom ej svarar. Änka njute ock för framtiden befrielse från övrig gäld, som under äktenskapet tillkommit, utan så är att
hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottslig gärning.
För gäld, som avses i 11 kap. .) % äldre giftermålsbalken, vare änka, evad egendomsavträde sker eller ej, ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda vid mannens död eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Dör hustru och finnes i boet gäld, som nyss sagts, vare döds— bodelägarna, där egendomsavträde ej sker, för den gäld ansvariga endast med egendom, varöver hustrun ägde råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes.
6 mom. Sker skifte av makarnas bo, innan sådan gäld blivit gulden, som då var eller sist vid däreftei förrättad bouppteckning blev bodelägarna ve- terlig, svare de för den gälden. Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning ä gäld, som avses i 11 kap. 5 % äldre giftermålsbalken, men vare delägare, som fått sig tillagd egendom, varmed hustrun svarade för sådan gäld, därmed för gälden ansvarig.
7 mom. Är boet avträtt till konkurs och vill delägare å någondera sidan undanskifta egendom, göre därom skriftlig anmälan inom den för bevakning av fordringar utsatta tid.
Sådan ansökning skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen, och gälde del- ägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.
Sedan delägarna å andra sidan samt borgenäierna, på sätt ikonkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frå— gan yttra sig, varde ansökningen efter lag av rätten bedömd, ändå att jäv däremot ej gjorts.
Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången av den i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 % lagen den 1 juli 1898 om boskillnad finnes stadgat.
Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman, sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen till sö— kanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift av jävs— skriften, så ock meddelande om tid och ställe för det i 108 % konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan ansökning inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren sökanden om innehållet av den i anledning av efterbevakningen utfärdade kungörelsen.
Vad i lagen om boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom, som endera sidan äger undanskifta, så ock om betalningsrätt för vederlagsfordran gälle även i fall, varom nu är sagt.
8 mom. Innan arvskifte förrättas, tage efterlevande maken fördel av bo oskifto och därefter sin giftorätt i boet.
.9 mom. Avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat överenskommits, avse all egendom i makarnas bo.
Förslag till
Lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken .
Härigenom förordnas, att 12 kap. 2, 3 och 5 åå, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt 13 kap. 1 % giftermålsbalken skola hava följande ändrade lydelse:
12 KAP. 2 %. Emot dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fri- tagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under sär- skild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum utan hinder av delägares bestridande.
3 %. Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen av den dödes egendom efter vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs.
5 %.
Om det finnes erforderligt till betryggande av arvingars och universella testamentstagares rätt, skall giftorättsgods, varöver. efterlevande maken enligt 4 % äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes.
Vid --— — — utgifter.
13 KAP. 1 %. Bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död skall förrättas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel; och skall vid bodelningen vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning.
Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas be- träffande hans arvingar och universella testamentstagare, såvida ej annor- lunda stadgas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum eller äktenskap blivit upplöst, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande lända till efterrättelse, där ej fråga är om äktenskaps upplösning genom makes död och lagen om boutredning och arvskifte skall vinna tillämpning beträffande dödsboet.
Äro makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre gifter-måls— balken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad i denna lag sägs om tillämpning av reglerna om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte.
Förslag till
Lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv.
Med upphävande av 17 kap. 6 % ärvdabalken, förordnas härigenom, att 2 kap. 1 och 5 %% lagen om arv, sistnämnda lagrum i nedan angivna del, samt 2) kap. 5 % samma lag skola hava följande ändrade lydelse:
2 KAP. 1 %. Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfalle kvarlåten— skapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan ”annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad så- lunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
5 %. Vid # — — lott.
l — — — stadgat. Om dödsboets förvaltning och ansvar för den dödes gäld är stadgat i lagen om boutredning och arvskifte.
9 KAP. 5 %. Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos den, som sitteri kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos domaren. Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med
posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest. kända för rätten.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter den, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till
Lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.
Härigenom förordnas, att 3 samt 7——11 %% lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skola, förstnämnda paragraf i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse: '
3 %. Fondens rätt till egendom, som i 1 % sägs, skall bevakas av kammaradvo- kattiskalsämbetet; och äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden. Behörig — — — hemvist.
7 %.
Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är fonden universell testamentstagare, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållan- det eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen företräda fonden. Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten ent- ledigad.
Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att gode mannen behörigen fullgör sina skyldigheter.
8 %.
Lös egendom, som tillfallit fonden, skall av gode mannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatliskalsämbetet efter framställning från gode mannen annat medgiver. Fordringar må dock försäljas allenast i den mån de ej kunna indrivas. Om försäljning av fast egendom, som tillfallit ' fonden, gäller vad med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat.
För indrivning av fordran, som tillfallit fonden, äge gode mannen anhän— giggöra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskals- ämbetet.
Äro genom testamente särskilda föreskrifter lämnade, skola dessa lända till efterrättelse.
9 %. Om god man skall i tillämpliga delar gälla vad om sysslomän är stadgat.— 3—303628
10,5.
Har egendom, vilken ej utgöres av penningar, såsom legat eller gåva till- fallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, och skall vad i 7—9 %% är stadgat äga motsvarande tillämpning.
11 9.
Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 11 kap. 4 5 lagen om förmynderskap sägs, efter preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit fonden, vare han pliktig fullgöra vad enligt 8 % första stycket åligger god man, som där avses.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter-arvl'åtare, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till Lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 % och 3 kap. 9 % lagen om testamente, förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:
2 KAP.
4 %.
Till — — — syskon.
Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag, som nu är sagt. Förordnande att vara testamentsexekutor medföre dock ej hinder att vara vittne.
Skall — — — vittnesjäv.
3 KAP. 9 %. Är ändamålsbestämmelse meddelad med avseende å egendom, som till- kommer viss arvinge eller testamentstagare, åligge det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Vad äldre lag innehåller om skyldighet för universell testamentstagare att fullgöra ändamålsbestämmelse skall fortfarande gälla i fråga om dödsboför- valtning, å vilken lagen om boutredning och arvskifte icke äger tillämpning.
Förslag till Lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.
Härigenom förordnas, att 7 kap. '3 och 4 %% lagen om förmynderskap, förstnämnda lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:
3 %. Förmyndare mä ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om samman- levnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke. Visar —— — —— tilländagått. Innan —— —— — ärendet.
4 %.
Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte, så snart ske kan, för- rättas. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga avtalet. '
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till Lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 8 %% handelsbalken, sistnämnda lagrum, vilket senast ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), inedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:
4 %.
Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor, till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arvode, som honom däri skött hava, så ock borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs eller för beslut om egendomsavträde till boutredningsman, betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning äge ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hä- vande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle med förmåns- rätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del av arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, äge arbetaren för sålunda inne- stående lön enahanda förmånsrätt som nu angående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare tid.
Därefter skall utgå arvode och kostnadsersättning till den, som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat dödsbos egendom i del- ägarnas ställe eller biträtt vid boutredning eller arvskifte, så ock till den, som enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs förordnats till rättens ombudsman eller god man, därest det belopp, som skall utgå, bestämts efter ty i nämnda lag sägs.
8 %.
Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. Är densamma utmätt för fleras fordringar; have den, för vars fordran utmätning först verk- ställdes, företräde: har utmätning skett på en gång; äge var lika rätt. Har .
konkurs följt på ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes, eller, där utmätningen skett för fordran, som tillkommer gäldenärens make, inom ett år från nämnda dag; äge den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum. Då utmätning skett efter gäldenärs död, inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick, äge sådan förmånsrätt ej heller rum, där konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sålunda stadgad tid eller, om på ansökning inom samma tid boet blivit av— trätt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades.
Har —— — — rum.
Där — _ — påstående.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit, innan den nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till
Lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen.
Härigenom förordnas, dels att i 4 kap. utsökningslagen skall införas en ny paragraf av nedan angivna innehåll och betecknad såsom 88 a %, dels ock att 145, 155 och 157 %% i samma lag, 145 och 155 %% inedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:
88 a %.
Är utmätning i död mans bo verkställd och hade borgenären ej panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvar- hålla, må, innan en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick eller, där boet står under förvaltning av boutred- ningsman, innan uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, egendomen ej försäljas, med mindre samtycke därtill lämnas av dem, som företräda dödsboet, eller ock egendomen är utsatt för förstörelse eller väsent- lig försämring.
145 %.
Varda — _ -— fördelningslängd; och varde därefter utdelning genast verk-
ställd, där ej enligt 156 eller 157 % hinder däremot möter.
155 %. Vill — — — ske. Har — —— —— borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller hinder mot lyftningen möter jämlikt 156 eller 157 %.
157 %.
Är utmätning i död mans bo verkställd, må inom tid, som i 88 a % sågs, betalning ej utan samtycke av dem, som företräda dödsboet, verkställas till borgenär, som ej hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har utmätning skett i dödsboet efter någon, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 % rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 % rättegångsbalken skall hava följande ändrade lydelse:
Stämning å dödsbo varde delgiven den, som äger företräda boet. Äro flera gemensamt därtill behöriga, må stämningen delgivas någon av dem, delägare dock endast om han i boet sitter. Har stämning sålunda delgivits delägare, svare denne var och en av de övriga för att han utan dröjsmål erhåller stämningen i besannad avskrift.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fort— farande äga tillämpning, där ej boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till Lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 1, 8, 11, 33 och 97 %% konkurslagen , 7, 8, 11 och 97 %% i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse:
7 %.
Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom hos kon- kursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför "domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos egendom, skall den göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i mål, som nyss sagts.
Konkursdomare —— — —— upptagas.
8 %.
Vid — — — boet.
Till dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna ävensom upplysning om varje delägares boningsort och postadress.
Har delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkurs- domaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen.
11 %.
Upptages — —— —— konkurs.
Är ansökning om dödsbos avträdande till konkurs ej gjord av samtliga dödsbodelägare eller, där boutredningsman är förordnad, av denne, utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom utfärda kungörelse, som anslås ä rättens dörr samt införes en gång i allmänna tidningarna Och i tidning inom orten, sä ock med posten avsända meddelanden genom re— kommenderade brev till envar delägare, som ej underskrivit ansökningen, där kallelsen kan hinna komma honom till handa. Varder på framställning, som göres sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom ställd under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen för-
fallen. I annat fall meddele konkursdomaren beslut om dödsboets försättande i konkurs. 33 så.
Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen ej ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, om vid bo- delningen egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 å tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens make må återvinning enligt 28—32 åå äga rum, ändå att åtgärd, som för varje fall avses. blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock ej, om den vidtagits mer än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på ansökning, som gjorts inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tillända- gick eller, om på ansökning inom sålunda stadgad tid boet blivit avträtt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej föreligger enligt vad förut i detta kapi- tel är sagt, avtal, som för dödsboet slutits till skada för borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, om den, med vilken avtalet ingicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Har, efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga borgenärer erhållit betalning eller fått utfäst pant till sig överlämnad, skall i konkursen vad nyss är sagt om återgång av avtal äga motsvarande tillämpning. Är inteckning sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet eller som av den döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga om inteckning enligt 11 kap. 2 & jordabalken, skall, där konkurs inträffar såsom nyss sagts, städse gälla vad i 29 så är stadgat om inteckning.
97 %.
Gäldenår — —— — kronor.
Vid _ — —— honom.
Har dödsbos egendom avträtts till konkurs, må underhåll ej njutas för tid, som överstiger tre månader från arvlåtarens död.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning; dock skall nya lagen tilläm— pas, där boutredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte, med iakttagande likväl i fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått dödsbo, innan nya lagen sålunda vinner tillämpning dårå, att motsvarande bestämmelser i äldre lag skola tillämpas, om enligt den lagen, men ej enligt nya lagen, frihet från klander äger rum.
Förslag till
Lag angående ändrad lydelse av 7 & i. lagen om nya konkurs— lagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.
Härigenom förordnas, att 7 % 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende dårå skall iakttagas skall inedan angivna del hava följande ändrade lydelse:
Borgenär — — — råda.
Där efter makes död konkursansökning göres av delägare idödsboet, skall vid tillämpning av 11 å andra stycket nya lagen ansökningen vara förfallen allenast om efter framställning, som där sägs, all egendom i makarnas bo varder ställd under förvaltning av boutredningsman.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 .
Förslag till
Lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om årsstämning.
Härigenom förordnas, att överskriften till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning samt %% 9, 11—17 och 20 samma förordning skola hava följande ändrade lydelse:
Förordning om tioårig preskription och om kallelse ål okända * borgenärer.
59.
Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bo- uppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans okända borgenärer. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt. Var den döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer vid den rätt, som har att upptaga fråga om hans försättande i konkurs. Då kallelse, varom nu är stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på alla de borgenärer, som veterliga äro.
% 11.
Då kallelse är så sökt, som i 9 % sägs; utfärde rätten offentlig stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolv å Viss dag, näst efter sex månader, giva sina fordringar skriftligen eller muntligen an: är boet å landet, och äskas ej urtima ting; då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som näst efter sex månader infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen sex månader före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två månader innan den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer, som å den i 9 % omförmälda förteckning upptagna äro, skola om stämningen särskilt under- rättas; och foge rätten eller domaren anstalt, att sådan underrättelse varder, minst en månad före inställelsedagen, dem meddelad.
% 12.
Uraktlåter borgenär, den där ej finnes upptagen å omförmälda förteckning, att sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedag angiva, och har han den
ej heller förut angivit, have sin talan förlorat emot gäldenär, som ej visas hava före inställelsetiden ägt, eller å nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär, som för sådan fordran sökes, pliktig, där borgenär det äskar, med ed betyga, att den fordran ej var honom känd före inställelse- tidens utgång: brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om ford- ringen ägt kunskap, som sagt är; betale då sin andel i gälden.
Är kallelse å okända borgenärer av förmyndare tagen för person, som till myndiga år kommit, men blivit under förmyndare ställd; då have ock borgenär, varom nu nämnt är, sin talan förlorat, där ej förmyndaren visas hava om fordringen ägt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagt.
% 13. Äro flera gäldenärer, de där, en för alla och alla för en, betalningsskyldighet sig iklätt, och har kallelse å någonderas borgenärer ågått; då äge var av de andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen bevaka, ändå att den ej blivit förut hos någondera utsökt.
% 14.
Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vatten— fallsrätt eller i fartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom,'som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 % sägs, ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
' » ålö.
Utan hinder av kallelse å okända borgenärer må borgenär under anslagstiden sin fordran utsöka.
% 16.
Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdad blivit; have gäldenär, sedan inställelsedagen förbi är, den rätt, som i 6 % stadgas.
% 17.
Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkurs- domaren givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stad- gas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kal— lelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.
% 20.
För fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives, gälle ej vad om tioårig
preskription eller bevakning efter kallelse å okända borgenärer nu sagt är utan lände till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Samma lag vare angående medel, som blivit insatta irikets ständers bank eller riksgäldskontor, eller under annan allmän vård. '
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . Vad i lag eller särskild författning är sagt om årsstämning skall gälla kal- lelse å okända borgenärer.
Såvitt enligt övergångsbestämmelse till lagen den 11 juni 1920 (nr 425) angående ändrad lydelse av %% 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning förut gällande lag fortfarande är tillämplig, skall % 9 hava följande ändrade lydelse: -
Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga boupp— teckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder boet i konkursmål hörer, begära kallelse å dess okända borgenärer, och give in förteckning på alla dem, som veterliga äro. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, äge denne ock begära kallelse, som nu är sagt.
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 2 och 45% förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 an- gående lagfart å fång till fast egendom, sistnämnda paragraf inedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:
2 %.
Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall för arvinge eller universell testamentstagare tiden för lagfarts sökande räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. För testamentstagare skall tid för lagfarts sökande icke i något fall börja löpa, innan testamentet blivit ståndande.
4 %.
Den, som söker lagfart, skall för rätten uppvisa sin fångeshandling; och läte rätten handlingen eller den del därav, som angår fånget och villkoren därför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde Hdei- kommissbrevet till alla delar i] protokollet infört. Sökes lagfart för dödsbo med avseende å egendom, som tillhört arvlåtaren, uppvisas inregistrerad bo uppteckning efter honom.
Skall — —— —— andra.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 .
Förslag till
Lag Om ändrad lydelse av 1 % förördningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteck- ningar och andra ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 % förordningen den 16 juni 1875 angående sär- skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 113), skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:
Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm— ligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskaps— protokoll); ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testa— menten, som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).
För — — — döde.
Vid — —— — drives.
Hos —— —— — infört.
Har — — —— anmärkt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 193 . I fråga om boutredning efter arvlåtare, som avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning, där ej utredningen skall verkställas enligt lagen om boutredning och arvskifte.
MOTIV.
Inledning.
En översikt av vissa främmande rättssystems grundläggande regler i de Översikt av ämnen, som avses i lagberedningens förslag till lag om boutredning och arv- ”aint-gå"” skifte, är i flera hänseenden ägnad att belysa de lika viktiga som vanskliga problem, till vilka beredningen haft att taga ställning. Naturligtvis är det härvid i f*äinsta rummet de nu gällande bestämmelserna, som tilldraga sig intresset. Men dessa bestämmelser kunna ofta nog ej rätt uppfattas och bedömas, med mindre de ses i historisk belysning. Beredningen skall därför i det följande söka att genom en kortfattad återblick inställa de huvudsakliga systemen i deras historiska sammanhang. Med hänsyn till den romerska rättens grundläggande betydelse för rättsutvecklingen i skilda länder skola först några ord ägnas åt uppgiften att söka klarlägga innebörden av de egenartade romerska rättsprinciperna på detta område.
Den romerska uppfattningen av successionens väsen har fått ett koncentreratRomeTsk rätt. uttryck i den bekanta satsen: hereditas nihil aliud est, quam successio in universum ius, quod defunctus habuit. Den romerska läran om arvet —— det testamentariska lika väl som det legala —— såsom en universal- succession innebar icke blott att den dödes samtliga rättigheter såsom en enhet övergingo på arvingen. Den innefattade något annat och mera. Arv- låtaren ansågs såsom rättssubjekt fortleva i arvingens person. Denne inträdde i den avlidnes samtliga förmögenhetsrättsliga förhållanden såsom en totalitet; han betraktades i förrnögenhetsrättsligt hänseende såsom vore han identisk med arvlåtaren. En betydelsefull praktisk konsekvens av detta betraktelsesätt var, att arvingen svarade med allt sitt gods för arvlåtarens förbindelser såsom hade de varit stiftade av honom själv. Å andra sidan kunde arvingens egna borgenärer taga den arvfallna egendomen i anspråk utan att den av- lidnes fordringsägare till en början hade någon utväg att förebygga detta. Den nämnda uppfattningen föranledde vidare, att där arvlåtaren efterlämnade flera arvingar, kvarlåtenskapen städse tillföll dessa såsom en enhet att dem emellan fördelas efter ideella andelar; en direkt succession till vissa före- mål eller viss avskild del av förmögenheten var okänd för den romerska rätten. '
Universalsuccessionens idé hade under tidernas lopp vuxit fram ur vissa sakrala föreställningssätt och sammanhängde nära med den romerska juridiskt-
formalistiska uppfattningen av familjesambörigheten. Ej minst på grund av sin förmåga att skapa stadga och förtroende i det ekonomiska livet har denna ide länge bevarat sin livskraft. Den med dödsfall förenade risken för rubbningar i bestående företag och särskilt för borgenärers rätt blir tydligen i möjligaste mån reducerad genom ett system, som i princip förlänar det särskilda rättssubjektet ett evigt liv.
Den nämnda grundsatsen blev emellertid icke i all sin stränghet genom— förd. Det är sålunda att märka, att successionen icke för alla arvingar in- trädde oberoende av arvingens vilja. Detta var händelsen allenast beträffande de närmaste arvingarna, främst heredes sui, vilka stått under den avlidnes patria potestas. För övriga arvingar, heredes extranei, var successionen betingad av en särskild viljeförklaring, aditio hereditatis, vilken dock ej behövde vara uttrycklig. Med tiden tillerkände för övrigt pretorn en arvinge tillhörande den förra kategorien rätt att avstå från arvet (beneficum absti- nendi) och därigenom vinna befrielse från den dödes gäld, detta dock endast under förutsättning att arvingen ej redan tagit befattning med arvet (immiscere se hereditati). Även här erkändes sålunda en valrätt, låt vara under andra former.
Även i ett par andra betydelsefulla hänseenden underkastades universal- successionens princip med tiden väsentliga modifikationer. Sålunda medgav under Hadrianus pretorn den avlidnes borgenärer rätt att freda kvarlåten- skapen för att tagas i anspråk för arvingens gäld (beneficium separationis). Om framställning i sådant syfte gjordes inom viss tid, utsågs en särskild förvaltare, curator bonorum, som likviderade den dödes gäld och utgav behållningen åt arvingen. Dennes borgenärer ägde ej någon motsvarande möjlighet att själva skydda sina intressen. Men under Justinianus öppnades en utväg för arvingen att begränsa sin ansvarighet för arvlåtarens gäld till kvarlåtenskapen. Det stadgades nämligen då, att om arvingen inom viss tid upprättade inventarium över kvarlåtenskapen, hans ansvarighet begränsades till tillgångarna, vilka han hade att använda till borgenärernas tillfredsstäl— lande i den ordning som de framställde sina krav (beneficium inventarii). Olika meningar hava gjorts gällande, huru den i detta fall inträdande an— svarsbegränsningen var att uppfatta: huruvida arvingen intill kvarlåtenska— pens genom inventariet fastslagna värde svarade med allt sitt gods eller huruvida han svarade med de förtecknade tillgångarna. Skillnaden mellan ett ansvar pro viribus hereditatis och ett ansvar cum viribus framträder bland annat. i fall av prisfluktuationer eller förstörelse utan arvingens väl- lande.
Yppade sig ny gäld, sedan arvingen tillträtt kvarlåtenskapen, kunde han enligt ett av Hadrianus medgivet beneficium fritaga sig från ansvar genom att avträda egendomen.
Under den tid, som förflöt tills en heres extraneus tillträtt kvarlåten— skapen, hade denna naturen av hereditas iacens. Då tillträde sedermera
ägde rum, räknades verkningarna därav tillbaka från dödsfallet. Olika me- ningar rådde, huru den rättsliga situationen under mellantiden borde upp— fattas. Praktiskt sett var situationen den att förmögenheten upprätthölls och skyddades i den blivande rättsägarens intresse. Vid behov utsågs en cura- tor att taga vård om kvarlåtenskapen och skydda den mot förskingring och förstörelse.
Där arvingarna voro flera, förelåg dem emellan-en gemenskap av den art, som ej grundade sig på avtal utan uppstått oberoende av intressenternas vilja (communio incidens). De för detta fall givna reglerna präglades av den uppfattningen, att gemenskapen allenast utgjorde en arvingarna av om- ständigheterna påtvungen övergångsform. I enlighet härmed tillerkändes åt den särskilda samarvingen en betydande självständighet. Det förhöll sig icke så, att förmögenheten i förvaltningshänseende utgjorde en enhet, varöver ar- vingarna, allenast gemensamt ägde råda. I och med'förvärvet sönderföll arvet i fasta kvotdelar, motsvarande varje arvinges andel, och en arvinge hade full frihet att genom rättshandling förfoga över sin andel i kvarlåten- skapen eller i de särskilda ting, som ingingo däri. Andelen kunde även tagas i anspråk av hans borgenärer. När som helst kunde han påkalla del— ning och i samband därmed reglering av samtliga ur gemenskapen härfly* tande mellanhavanden, såsom angående rätten till avkastningen, skyldigheten att deltaga i utgifterna, ansvar för egendomens vård (actio familiae erciscundae). Beträffande den avlidnes fordringar och skulder förelåg överhuvud icke något behov av särskild avveckling. Enligt en redan i de tolv tavlornas lag uppställd regel fördelades nämligen dessa, såvitt de ej voro odelbara, omedelbart på grund av lag arvingarna emellan (nomina ipso iu re divisa sunt). Varje arvinge blev sålunda borgenär eller gäldenär efter sin andel i kvarlåtenskapen; något skifte av fordringarna behövdes icke, och uppskov med delningen i övrigt behövde ej ske i avvaktan på skuldernas betalning. I fråga om odelbara fordringar och skulder gällde vanliga regler om s. k. korreala obligationer. Från borgenärernas synpunkt innebar regeln om delat ansvar för den dödes gäld tydligen besvär och risker, vilka senare ytterligare ökades efter införandet av beneficium inventarii.
Läran om universalsnccession i romersk mening var främmande för den gamla germanska rätten. Allra klarast framträdde detta beträffande sådana äldre lagar, som innehöllo olika successionsregler för skilda delar av kvar- låtenskapen allt efter de särskilda föremålens beskaffenhet eller härkomst. Här låg tydligen jämförelsen mellan arvet och förvärv genom rättshandling i levande livet särskilt nära till hands. Och även där enhetliga regler gåvos beträffande arvgången, framstodo tillgångarna såsom successionens föremål, icke förmögenheten i betydelsen av ett inbegrepp av aktiva och passiva. Arvingens rätt inträdde i och med dödsfallet. Någon verklig motsvarighet till den romerska aditio hereditatis förekom icke; även om på sina håll särskilda formaliteter iakttogos, då arvingen omhändertog kvarlåtenskapen,
Äldre ger- mansk rätt.
ansågs han i och med dödsfallet hava erhållit Gewere till densamma. Den germanska uppfattningen uttrycktes i denna del stundom med satsen: der Tote erbt (= macht zum Erben) den Lebendigeu. I fråga om förhål— landet flera arvingar emellan skilde sig den germanska uppfattningen från den romerska bland annat därutinnan, att den förra ställde sig välvillig till egendomens bibehållande under samnad hand, medan den senare här såsom eljest alltmer utvecklade sig i individualistisk riktning.
Beträffande borgenärernas ställning hör till en början nämnas, hurusom den fasta egendomen flerstädes, till exempel enligt Sachsenspiegel, var fri- tagen från deras krav såsom för släkten omistlig. Vissa förbindelser, där- ibland sådana på grund av borgen, ägde en strängt personlig natur och kunde på den grund ej göras gällande efter arvlåtarens död. Till den del borgenärernas rätt kvarstod, ansågs den icke vara riktad mot arvingarna utan allenast omfatta kvarlåtenskapen. I denna hade arvingar och borgenä- rer att konkurrera, varvid, frånsett det förut beträffande fast egendom sagda, gällde satsen: die Gläubiger sind die nächsten Er.ben Kvarlåten— skapen sammanflöt därför ej heller såsom enligt den romerska rätten med arvingens övriga förmögenhet utan förblev principiellt i avvaktan på skul- dernas betalning en särskild förmögenhetsmassa.
Utvecklingen gick emellertid i den riktningen, att borgenärernas rättslägo förbättrades. Regeln att den fasta egendomen var säkerställd mot borge- närernas krav förlorade sin giltighet, likaså bestämmelserna om vissa skul— ders rent personliga natur. Mot slutet av medeltiden synes man ganska allmänt hava hyllat den grundsats, som plågade uttryckas med orden: iver erbt, der zahlt. Den principiella innebörden av denna sats avvek dock åtminstone till en början väsentligt från den romerska rättens lära. Vad som avsågs var nämligen närmast ett ansvar med kvarlåtenskapen; arvingen skulle icke av denna tillgodonjuta mera än som återstod sedan borgenärerna fått sitt. Med utgångspunkt från denna uppfattning framställde sig uppgiften att sörja för att arvingarna ej, borgenärerna till förfång, gjorde sig kvar låtenskapen till godo.' På sina håll blevo borgenärernas intressen tillvara- tagna i den formen, att domstol eller annan offentlig myndighet tog hand om egendomen och sörjde för gäldens betalning. Enligt andra lagar äck detta väl i första hand bliva arvingarnas sak, men om därvid borgenärernas intressen åsidosattes, kunde arvingarna bliva personligen ansvariga för den dödes gäld. Till undvikande av den sålunda med boets avveckling förenade risken kunde de avstå ifrån att taga befattning med boet. Ganska allmänt utbildade sig den regeln, att där detta ej skett inom viss tid, personligt ansvar inträdde. Vid bestämmande av denna tid anknöt man flerstädes till en hävdvunnen regel, enligt vilken arvingen av pietetshänsyn ej borde tränga ut dem, som sutto i boet, innan trettio dagar förflutit från dödsfallet. Nämnda tidrymd fick sålunda naturen av spatium deliberandi.
För att skydda arvingarna mot oförutsedda risker infördes flerstädes regler
om proklama, enligt vilka arvingen för gäld, som ej anmäldes inom proklama- tiden, antingen var fritagen från ansvar eller ock svarade allenast så långt tillgångarna räckte.
Med tiden blev det vanligt, att arvingarna upprättade förteckning över boets ställning. På många håll blev iakttagandet av detta bruk av betydelse för frågan om arvingarnas ansvarighet genom efterbildning av det romerska beneficium inventarii. Även reglerna om separatio bonorum upptogos fler- städes i de på germansk grund vilande rättssystemen. Också i andra hän- seenden än de senast nämnda här den nu i korthet tecknade rättsutveck- lingen påtagliga spår av romerskt inflytande. '
I Tyskland vann på detta liksom på övriga områden den romerska civil- rätten redan under medeltiden på sedvanerättslig väg erkännande såsom rättskälla att tillgripa i brist på inhemska rättsregler. Inom de områden, där den romerska rätten sålunda upptagits såsom allmänt gällande subsidiär rättskälla (gemeines Recht), hade man vad arvsrätten angår att i första hand beakta en mer än eljest brokig mångfald av partikularrättsliga stad- ganden. Behovet av rättsenhet gjorde sig därför här med särskild styrka gällande och blev en av huvudanledningarna till den tyska civillagens till- komst (1896).
Innan beredningen övergår till en framställning av den tyska lagbokens ståndpunkt i hithörande ämnen, må emellertid några ord ägnas åt det vik— tigaste bland de partikulärrättsliga tyska lagverken, Allgemeines Landrecht fiir Preussen (1794). Denna lags arvsrättsliga regler kunna sägas utgöra ett försök att sammansmälta inhemska och romerska rättstankar. Sålunda upptogs i princip den romerska läran om universalsuccession med dennas konsekvenser även beträffande arvinges personliga ansvarighet, men därmed förknippades den germanska regeln att successionen för varje arvinge inträ- der omedelbart på grund av lag, oberoende av arvinges vilja. Ansvarighet för skulderna kunde sålunda ej undvikas genom underlåtenhet att tillträda arvet. Däremot uppställde lagen den egendomliga regeln att arvingen inom viss deliberationsfrist kunde välja, huruvida han ville mottaga arvet med eller utan beneficium inventarii, och att härvid den, som ej inom nämnda tid avgivit förklaring i endera riktningen, behandlades såsom hade han gjort förbehåll 'om sådant beneficium. Obegränsat ansvar ålåg allenast den, som formligen avsagt sig förmånen i fråga eller ock försummat att i laga tid förrätta bouppteckning. I andra fall svarade arvingen allenast med kvar- låtenskapen, icke med sin övriga förmögenhet. Härvid ålåg honom räken- skapsplikt i förhållande till borgenärerna och skyldighet att vid gälds infri- ande tillse att envar av dem fick vad enligt förmånsrättsordningen tillkom honom. För att göra det möjligt att skipa full rättvisa borgenärerna emel- lan kunde arvingen begära proklama, som även medförde temporär befrielse från exekutiva åtgärder. Den som härvid ej anmälde sin fordran inom utsatt tid kunde därefter hålla sig allenast till vad som blev över, sedan de iveder—
Tysk rätt.
börlig ordning bevakade fordringarna blivit guldna. Förhållandet mellan flera arvingar uppfattades ej på samma individualistiska vis som i den ro— merska rätten utan såsom en Gemeinschaft zur gesamten Hand. Den särskilda arvingen ägde sålunda ej en kvotdel i varje enskilt föremål utan allenast en ideell andel i kvarlåtenskapen såsom en helhet. Denna andel kunde överlåtas och tagas i mät. Den dödes borgenärer hade att rikta sitt krav emot samtliga arvingar. Ansvarigheten var dem emellan före skiftet delad men därefter solidarisk, och varje arvinge kunde därför kräva, att gälden betalades före skiftet.
De tidigare förslagen till den tyska civillagen, Biirgerliches Gesetzbuch, voro i hithörande delar ihuvudsak byggda på romerska rättstankar. I systema— tiskt och terminelogiskt hänseende röjer även den slutliga texten stark på— verkan av romersk rätt, men i sak hava här betydliga eftergifter gjorts åt germanska grundsatser. Det har icke lyckats lagstiftaren att sammansmälta de skilda systemen till en av klarhet och följdriktighet präglad enhet; reglerna i ämnet äro oöverskådliga och svårtillgängliga, och mycken osäkerhet råder beträffande lagens ståndpunkt även till spörsmål av principiell natur.
Stridiga meningar gälla sålunda redan angående innebörden av den allmänna bestämmelse, som inleder lagens femte bok, Erbrecht, och enligt vilken arv- låtarens förmögenhet i och med dödsfallet såsom ett helt övergår till arvin- garna. Det är nämligen omtvistat, huruvida härmed är föreskriven en universal— succession i romersk mening, så att arvingarna i denna egenskap bliva an— svariga för arvlåtarens förbindelser. Av reglerna angående dessa förbindelser följer väl att borgenärernas rätt i stor utsträckning blir begränsad till de arvfallna tillgångarna. Men oklart är, huruvida även i sådant fall arvingarna äro att anse såsom gäldenärer. Denna fråga sammanhänger nära med spörs- målet, huruvida och under vilka förutsättningar dödsboet får betraktas såsom ett självständigt rättssubjekt, en juridisk person. Enligt den härskande me- ningen anses dödsboet aldrig äga sådan karaktär och arvingarna betraktas följaktligen såsom gäldenärer även då ansvarigheten är på förenämnda sätt begränsad. Den nu berörda kontroversen är huvudsakligen av teore— tisk art.
Ur praktisk synpunkt knyter sig intresset särskilt till dödsboförvaltningens anordnande. Härutinnan föreligga enligt den tyska lagen tre olika alternativ: förvaltning genom arvingarna själva, genom en i testamente utsedd exekutor eller genom ett av domstol tillsatt organ. Sistnämnda förvaltningsform, vilken är slutförd i och med förbindelsernas likvidering och sålunda ej innefattar fördelning av möjligen befmtligt överskott arvingarna emellan, har naturen antingen av Nachlasskonkurs, i huvudsak anordnad enligt vanliga konkurs- rättsliga regler, eller ock av Nachlassverwaltung, som handhaves av en eller flera Nachlassverwalter, vilka icke äro underkastade instruktioner eller offentlig kontroll. Konkurs eller Nachlassverwaltung anordnas aldrig ex officio utan förutsätter ansökan av arvingarna eller av borgenär, till vilken sist—
nämnda kategori även räknas legatarie och laglottsberättigad. Utverkande av förvaltning i sådan ordning är för arvingarna ett medel — dock icke det enda — att vinna begränsning i ansvar för dödsboets förbindelser, för borge- när åter en utväg att trygga sin rätt emot förlustbringande åtgärder från arvinges sida eller mot dennes enskilda borgenärer. Här kan sålunda sägas föreligga en viss motsvarighet till såväl beneficium inventarii som beneflcium separationis.
Det vanligaste är, att boutredningen handhaves av arvingarna själva, var— vid är att märka, att till arvingar räknas även vad vi kalla universella testa- mentstagare. Arvingens förvärv blir ej definitivt i och med dödsfallet, utan han har viss tid (sex veckor) på sig att avgöra, huruvida han önskar mottaga arvet med därav följande rättigheter och förpliktelser. Först i och med det att han på ett eller annat sätt giver tillkänna, att han mottager arvet, eller ock låter tiden gå till ända utan att i viss ordning avböja arvet, inträder han 'slutgiltigt i arvinges ställning. Avböjer han, får den, som efter honom är närmast till arv, samma tid på sig att fatta beslut i saken; endast staten saknar rätt att avböja arv. Så länge rättsläget ännu är svävande, är arvingen ej pliktig men väl berättigad att taga befattning med kvarlåtenskapen. De förvaltningsåtgärder han under denna tid vidtager bliva, om hans förvärv sedermera blir definitivt, att bedöma såsom om han redan från början tillträtt arvet. Avböjer han däremot sedermera detta, anses det, såvitt angår hans förhållande till den slutliga arvingen, såsom hade han i egenskap av negotiorum gester handhaft kvarlåtenskapen; dispositioner i förhållande till tredje man bliva bindande för boet, om de ej utan olägenhet kunna anstå. Då ingen arvinge är känd eller det eljest är ovisst, huruvida arvinge kommer att mot- taga kvarlåtenskapen, har vederbörande domstol, Nachlassgericht, att vid- taga nödiga åtgärder för boets vård. Domstolen kan sålunda föranstalta om bouppteckning, om försegli'ng eller om deposition av vissa tillgångar eller ock utse god man, Pfleger, för den, som kvarlåtenskapen slutligen kan komma att tillfalla.
För det normala fallet att arvingarna äro flera gäller, att förvaltningen an- .kommer på dem gemensamt. Brådskande åtgärder för egendomens bevarande äger arvinge dock vidtaga utan de övrigas medverkan, och inom vissa gränser kan beslut angående egendomens tillgodogörande fattas med majoritet efter andelar räknat. För avhändelse eller pantsättning av boets egendom kräves enhällighet. Likvid för dödsboets fordringar skall mottagas av arvingarna samfällt, och i rättegång måste de i allmänhet uppträda gemensamt, dock att en arvinge ensam kan göra ett boet tillkommande anspråk på det sätt gäl- lande, att han påyrkar prestation till dem alla eller deposition för gemensam räkning. Lagen stadgar en allmän förpliktelse för varje arvinge att medverka till åtgärder, som krävas för ändamålsenlig förvaltning, och även att bispringa med erforderliga medel. Dessa förpliktelser kunna göras gällande i rättegångs— väg. Däremot ger bristande enighet ej arvinge rätt att påkalla utredningens
anförtroende åt ,Nachlassverwalter; sådant förordnande meddelas nämligen allenast på begäran av samtliga arvingar.
Förrättande av bouppteckning är icke obligatoriskt; skyldighet därtill in- träder endast genom föreläggande av domstol, vilket meddelas allenast på begäran av borgenär och riktas mot viss eller vissa arvingar. I vår rätt spelar bouppteckningen en viktig roll även såsom legitimationsmedel. Denna uppgift fvlles i Tyskland av en särskild handling, kallad Erbschein, vilken på arvinges begäran utfärdas av domstolen, sedan erforderlig utredning förebragts. Erb— schein grundlägger väl allenast en motbevislig presumtion om arvsrätt, men emot tredje man, som handlat i förlitan på handlingens innehåll, kan pre— sumtionens bevisliga oriktighet ej göras gällande.
I fråga om gäldsansvaret är lagens principiella ståndpunkt, att arvingen svarar för boets förbindelser — däri inbegripet förbindelser pågrund av laglottsrätt, legat eller ändamålsbestämmelse — och att om arvingarna äro flera, detta ansvar är solidariskt. Emellertid uppställas mycket vittgående be— gränsningar beträffande arvingens ansvarighet. Den sakliga innebörden av reglerna i detta ämne kan sägas vara, att arvingarna bliva personligen an— svariga för boets gäld allenast om de underlåta att vidtaga särskilda åtgärder för att undgå sådant ansvar, och möjligheten att sålunda skydda sig är icke begränsad till viss tidsfrist (spatium deliberandi) utan står öppen sålänge de icke förverkat rätten därtill genom åtgärd eller försummelse, varmed lagen förknippar sådan påföljd. Reglerna i ämnet uppbäras överhuvud av en strävan att i möjligaste mån tillmötesgå arvingarnas önskan att själva omhänderhava boutredningen och därigenom tillgodose sina vid förvaltningen knutna intressen av ekonomisk och ideell art.
Arvingen kan i förhållande till borgenärerna få sitt ansvar begränsat till boets tillgångar genom att avträda boet till Nachlassverwaltung eller konkurs eller ock, om tillgångarna ej skulle förslå att täcka de med sådan utredning förenade kostnaderna, genom att, i den mån borgenärer skrida till exekution, utlämna dödsboets tillgångar, så långt de räcka, utan någon skyldighet att sörja för att förmånsrättsordningen iakttages eller att borgenärerna erhålla proportionell täckning. Mellan de båda formerna för egendomsavträde före- ligger ej valfrihet. Konkursförfarande kan inledas allenast om dödsboets till- gångar anses otillräckliga till gäldens betalning. Arvinge, som inser eller borde inse, att boets läge är sådant, men likväl underlåter att avträda boet till konkurs, ådrager sig visserligen icke obegränsat ansvar för boets gäld men väl skadeståndsskvldighet. Närmast åsyftas härvid den förlust, som till följd av full likvid" av vissa borgenärers fordringar drabbar andra. Beträffande arvinges skyldighet att ersätta förlust på grund av andra åtgärder än betal- ning av gäld gälla allmänna regler om svsslomannaskap eller, såvitt angår tiden innan arvingen slutligen tillträtt arvet, reglerna om negotiorum gestio. Verkan av egendomsavträde visar sig däruti, att en mot arvingen personligen inledd specialexekution på hans begäran förfaller, liksom också en exekution
i dödsboets egendom för arvingens gäld, och att de båda massorna under förrättningens fortgång förbliva åtskilda. Rätten att vinna ansvarsbefrielse genom egendomsavträde kan vara förverkad dels genom försummelse att efterkomma föreläggande att förrätta bouppteckning, dels genom oredlighet vid boupptecknings upprättande. Sedan arvskifte ägt rum, kunna arvingarna icke vidare utverka Nachlassverwaltung men väl, på vanliga villkor och med vanliga rättsverkningar, konkurs. Det bör tilläggas, att arvinge isärskilda av lagen angivna fall kan hava gått sin avträdesförmån förlustig mot allenast vissa borgenärer. Å andra sidan intaga somliga borgenärer en sämre ställning än andra. Den, som försummat att i anledning av Aufgebot (proklama) anmäla sin fordran eller att göra sin fordran gällande inom fem år efter dödsfallet, står sålunda i regel efter övriga borgenärer, och arvingen svarar i förhållande till sådan borgenär överhuvud allenast enligt reglerna om obehörig vinst.
Lagens hithörande bestämmelser behandla i första hand det fall att allenast en arvinge finnes. För det i verkligheten mycket vanligare fallet att arvingarna äro flera stadgar lagen den allmänna begränsningen i arvingarnas ansvarighet, att dessa i regel kunna vägra att låta sin enskilda egendom gå i betalning, så länge skifte ej skett; det mellan arvingarna bestående bolagsliknande för— hållandet och den därmed förknippade inskränkningen i förfoganderätten över boet har ansetts innebära ett slags avskiljande av kvarlåtenskapen från arvin- garnas övriga egendom till skydd för dödsboets borgenärer. Dessa äro sålunda intill skiftet i allmänhet hänvisade till att göra sin rätt gällande i kvarlåten- skapen eller, om de finna detta besvärligt med hänsyn till nödvändigheten att rikta sin talan emot samtliga arvingar, att vända sig mot allenast viss arvinge för att erhålla exekution i hans lott i dödsboet. '
Icke heller det förut berörda principuttalandet om samarvingars solidariska ansvarighet är att taga efter orden; i betydande utsträckning svarar nämligen den enskilda arvingen allenast i förhållande till sin andel i kvarlåtenskapen. llärvid är att märka, att ansvarighetens anordnande såsom solidariskt eller delat är oberoende av dess egenskap att vara obegränsat eller begränsat. Det förekommer sålunda, att en arvinge svarar för en förbindelses hela belopp (solidariskt), men endast med sin lott i boet (begränsat), och omvänt. Uppen- bart är emellertid, att frågan om solidariskt eller delat ansvar har sin största praktiska betydelse för de fall, då arvingen svarar med allt sitt gods. Om före skiftet borgenären vänder sig mot samtliga arvingar i syfte att få betalt ur boets egendom, kommer motsättningen mellan solidariskt och delat ansvar icke till synes. Vänder han sig åter allenast mot viss arvinge, svarar denne solidariskt med sin lott i boet, men till den del han ådragit sig skyldighet att gälda förbindelsen även med annan egendom, är hans ansvar delat. Efter skiftes verkställande svara arvingarna i regel solidariskt, dock med åtskilliga undantag för sådana fall, då det ansetts icke kunna läggas arvingarna till last såsom försummelse, att den gäld, varom fråga är, ej infriats före skiftet.
Fransk rätt.
Enligt tysk rätt äger arvinge i betydande utsträckning tillgodonjuta anstånd med gälds betalning. Innan han definitivt inträtt i arvinges ställning, är han överhuvud ej skyldig att taga befattning med betalning av boets gäld. Även därefter kan han under en tid av tre månader vägra betalning, och om pro— klamaförfarande inledes inom ett år sedan arvingen tillträtt arvet, njuter han anstånd, så länge förfarandet pågår. Anstånd utesluter ej talans anställande, ej heller vidtagande av förberedande exekutiva åtgärder.
Testamentsexekutor kan utses allenast genom testamente. Såvitt ej annat framgår av förordnandet, har han ej blott att sörja för verkställighet av testamentariska dispositioner utan ock att handhava förvaltningen och att efter arvingarnas hörande verkställa skifte. Angående exekutorförvaltningen gälla i det hela samma regler som om förvaltning genom arvingarna själva, dock att exekutorns behörighet att belasta boet med gäld är mera begränsad. Att förvaltningen omhändertages av testamentsexekutor inverkar icke på arvin- garnas ansvarighet för den dödes gäld.
Nachlassverwaltung eller konkurs kan komma till stånd även på ansökan av borgenär. Såvitt angår Nachlassverwaltung, skall borgenär framställa sitt yrkande inom två år sedan arvet tillträddes och visa, att fullgörande av döds— boets tförbindelser sättes i fara genom arvinges förvaltning eller genom exeku- tiva åtgärder emot kvarlåtenskapen från hans borgenärers sida. Av institutets syfte följer, att specialexekution i kvarlåtenskapen blir utesluten genom an- ordnande av Nachlassverwaltung.
Enligt fransk rätt inträder arvingen i och med dödsfallet omedelbarti arvlåtarens rättigheter och förpliktelser; någon motsvarighet till det romerska hereditas jacens erkännes icke. Arvingen är emellertid helt naturligt icke pliktig att mottaga arvet. Han har i själva verket tre alternativ att välja emellan: att utan vidare mottaga arvet, att mottaga det under beneficium inventarii eller att helt och hållet avstå från detsamma. I vissa fall är val— rätten dock mera begränsad. Sålunda kan å omyndigs vägnar arv mottagas allenast under beneficium inventarii. Arvingen kan ej tvingas att omedelbart träffa sitt val mellan de olika utvägar, som stå honom till buds; han har först tre månader på sig för boupptecknings upprättande och därefter en betänketid på fyrtio dagar. Under denna frist äger han möta borgenärens krav med en exception dilatoire. Har han ej träffat sitt val före utgången av denna tid, är emellertid valrätten ej därmed förlorad; han kan till och med, om han senare utsättes för borgenärers krav, erhålla ny betänketid, om rätten finner skäl därtill. Först. med utgången av en trettioårig preskrip- tionstid inträder nämnda påföljd; den som ej under nämnda tid mottagit arvet, är utesluten från rätt därtill. För avstående från arv och för benefici— arisk accept stadgar lagen viss form, varemot ren accept kan äga rum även genom konkludenta handlingar (actes dlhéritier). Såsom sådana räknas icke blott åtgärder, vilka ådagalägga avsikt att inträda såsom arvinge, utan över- huvud sådana dispositioner över kvarlåtenskapen, som endast arvinge äger
vidtaga. Till sistnämnda kategori höra ej sådana förvaltningsåtgärder, som äro erforderliga för kvarlåtenskapens vidmakthållande. Den som uppsåtligen undandöljer tillgångar anses också hava träffat sitt val; han har gått förlustig rätten att vinna begränsning i ansvaret för boets gäld.
Ren accept medför för arvingen obegränsat ansvar för dödsboets förbin- delser. Äro arvingarna två eller flera, är emellertid ansvaret dem emellan delat efter vars och ens andel i kvarlåtenskapen. Angående gäldens betalning och utredningens verkställande överhuvud ger lagen allenast några enstaka bestämmelser, vilka äro föga vägledande. Mycket vanligt är att utredningen anförtros åt en notarie, men beslut därom förutsätter enighet. Den dödes borgenärer äga till skydd för sin rätt ett slags beneficium separationis, ett institut som emellertid ej innefattar kvarlåtenskapens ställande under särskild förvaltning utan allenast bereder varje särskild borgenär en utväg att utesluta konkurrens från arvingarnas egna borgenärer i arvfallen egendom eller vad som trätt i stället för sådan egendom. Såvitt lös egendom angår, är denna rätt begränsad till en tid av tre år. Dess utövande medför ingen inskränk- ning i arvingens personliga ansvar, och dennes enskilda borgenärer äga ej motsvarande möjlighet att skydda hans egendom mot konkurrens från den dödes borgenärer. Då fransk rätt känner konkursförfarandet allenast såvitt angår köpmän, står denna utväg att få dödsboet ställt under särskild för- valtning borgenärerna öppen allenast om arvlåtaren var köpman och även för detta fall allenast under förutsättning att han ilivstiden inställt sina betalningar.
Av det tidigare sagda följer, att arvingen även efter deliberationsfristens utgång kan få gäldsansvaret begränsat till dödsboets tillgångar, så länge ren accept ännu ej kan anses föreligga. Vill arvingen åtnjuta denna förmån, har han att låta boet upptecknas av en notarie och att i ärendet göra framställ- ning till offentlig myndighet. Accept under beneficium inventarii medför, för- ut0m_ nämnda begränsning i gäldsansvaret, jämväl att arvlåtarens förmögen- het i princip anses såsom en från arvingens egen skild massa. Såframt ej annat bestämmes, bibehåller emellertid arvingen förvaltningen, och han utövar denna icke såsom en blott representant för borgenärerna utan såsom ägare men med skyldighet att iakttaga vissa till borgenärernas skydd uppställda regler. Han äger sålunda ej försälja till kvarlåtenskapen hörande fast egen— dom annat än med rättens samtycke och i den ordning som är stadgad be- träffande omyndigs gods. Lös egendom får i regel säljas allenast å offentlig auktion. Äsidosätter arvinge vad sålunda åligger honom, blir följden icke rättshandlingens ogiltighet men väl att arvingen går sitt beneficium förlustig. Beträffande gäldens infriande innehåller lagen, förutom ett stadgande om intecknad gäld, den allmänna bestämmelsen, att borgenär äger genom oppo- sition, som kan bestå i ett formlöst tillkännagivande, föranleda att likvid för föryttrad egendom får ske allenast i den ordning, som rätten bestämmer. Har opposition ej ägt rum, kan arvingen betala borgenärerna i den ordning
de göra sin rätt gällande och sålunda börja med att taga likvid för egna fordringar. I praxis har emellertid arvingens kännedom om en fordrans existens ansetts hava samma verkan som om opposition inlagts. Om arvingen betalar gäld i strid mot dessa regler eller eljest gör sig skyldig till »fautes graves» vid förvaltningens utövande, blir han skadeståndsskyldig. Opponenten kan också vända sig mot borgenär, som med orätt kommit i åtnjutande av betalning. Har arvingen i laga ordning använt samtliga tillgångar till betal- ning av gäld, hava borgenärer, som senare anmäla sig, icke någon rätt emot honom eller emot de borgenärer, som redan fått likvid, men väl, inom viss preskriptionstid, emot legatarie, som utfått egendom ur boet. Arvingen är, på begäran av borgenär eller legatarie, pliktig att ställa säkerhet för värdet av den lösa egendomen och för fastighets värde utöver inteckningarna, så ock att avgiva redovisning för sin förvaltning. Ställes ej begärd säkerhet, kan egen- domen försäljas och betalningen deponeras; försummas räkenskapsplikten, kan betalning sökas i arvingens eget gods.
Arvinge med begränsad ansvarighet kan när som helst frigöra sig f1ån besväret med likvidationen genom aban don, det vill säga genom att över— lämna samtliga tillgångar till borgenärer och legatarier att av dem användas i likvidationssyfte. Lagen föreskriver ingen form för abandon; i praxis tillgår så att arvingen ger särskilt meddelande åt varje borgenär och ntlämnar kvarlåtenskapen åt dem, som först anmäla sig. Abandon innefattar icke >>renonciation»; den abandonnerande förbliver sålunda arvinge och ägare och . har blott avstått från boutredningens handhavande. Han har sålunda anspråk på överskott, som uppstår, sedan borgenärer och legatarier fått sitt. Han kan även återtaga förvaltningen men anses, om så sker, gå förlustig förmånen att tillgodonjuta begränsning i ansvarigheten. Den av borgenärer och lega- tarier efter abandon handhavda likvidationen regleras ej närmare av lagen. Vanligen torde de uppdraga bestyret åt en av dem utsedd förvaltare, men någon lösning gives icke av de svårigheter, som kunna uppstå, därest oenig- het uppstår vid valet av förvaltare eller eljest.
Lagen ålägger icke en arvinge, som åtnjuter beneficium inventarii, att på- skynda avvecklingen av boets gäld; han kan tillsvidare behålla egendomen i befintligt skick och lämna åt borgenärerna att på laglig väg göra sina anspråk gällande. Om han emellertid gör sig skyldig till oskäligt dröjsmål med avvecklingen eller eljest äventyrar borgenärernas intressen, utser dom- stol numera, utan stöd i lag, på ansökan en administrator, som omhän— dertager förvaltningen i arvingens ställe. På samma sätt förfares, då i andra hänseenden svårigheter uppstå vid utredningens genomförande. Admi— nistratorns befogenheter bero på domstolens förordnande i det särskilda fallet. Domstolen kan icke medgiva administratorn större handlingsfrihet än arvingen själv skulle hava ägt, men väl kan den snävare begränsa hans kompetens. Då arvingarna äro flera, kan det inträffa, att allenast en eller annan bland dem tillträder arvet under beneflcium inventarii, medan den eller de övriga
tillträda utan förbehåll. För den situation, som då uppstår, äro regler ej givna. l praxis har man löst frågan så, att i avbidan på skifte kvarlåten— skapen hålles skild från arvingarnas privata förmögenhet och får följa de vid beneficiarisk accept gällande reglerna, medan efter skiftet varje arvinges rättsställning blir beroende på beskaffenheten av hans accept. Ifall av denna art har det förekommit att rätten utsett en administrator för det oskiftade boet i dess helhet, sålunda även till den del som motsvarar de arvingars lotter, vilka tillträtt utan förbehåll. ,
Vad i det föregående sagts om arvinge gäller jämväl vissa testamentstagare. Den skillnad mellan testamentsarvinge och legatarie, som från romersk rätt upptagits i ett flertal moderna rättssystem, saknar full motsvarighet i code civil. Såsom beredningen i annat sammanhang1 omnämnt, skiljes här mellan tre olika arter av testamentariska förordnanden: legs universels, som avse hela kvarlåtenskapen eller det obestämda överskottet, legs a titre universel, som angå en kvotdel av kvarlåtenskapen eller ock all den fasta eller all den lösa egendomen eller en kvotdel utav endera, samt slutligen legs ä titre particulier, som omfatta övriga förordnanden. Den rättsliga skillnaden mellan dessa tre arter av legs visar sig bland annat i det hänseende, varom här är fråga. Huru gränsen bör dragas, då det gäller att bestämma, vilka testamentstagare, särskilt beträffande ansvarighet för den dödes gäld, äro att likställa med arvingar, är emellertid i viss mån föremål för delade meningar. Enligt den åsikt, som på senare tid kommit till uttryck i högsta domstolens praxis, är med arvinge att likställa allenast sådan testamentstagare, som äger la saisine, det vill säga rätt att vid dödsfallet omedelbart, utan iakttagande av några formaliteter, sätta sig i besittning av kvarlåtenskapen. Sådan rätt tillkommer ej annan testamentstagare än legataire universel och ej heller honom, om laglottsberättigad arvinge finnes. Enligt en annan mening, som synes vara den härskande i modern rättsvetenskap, har la saisine allenast med själva besittningstagandet att göra men ej med frågan om testaments- tagarens ställning av arvinge; den utgör varken förklaring till eller kriterium på ansvarighet för den dödes gäld. Även en légataire universel, som saknar la saisine, och en légataire å titre universel är enligt denna åsikt i fråga om gäldsansvar att likställa med legal arvinge.
Staten såsom arvinge blir aldrig ansvarig utöver tillgångarna. Även enligt den schweiziska civillagen (1907) inträder arvingen i och med dödsfallet regelmässigt i arvlåtarens rättigheter och förpliktelser. Om ingen särskild åtgärd vidtages, uppstår härvid i regel obegränsat personligt gälds- ansvar; äro flera arvingar, svara de solidariskt. Emellertid anvisar lagen tre skilda vägar till undvikande eller begränsning av sådant ansvar: arvingen kan avstå _ från arvet (ausschlagen), han kan tillträda i anslutning till en av offentlig myndighet förrättad bouppteckning (Annahme unter öffentlichem lnventarl eller han kan begära offentlig boutredning (amtliche Liquidation).
' Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 36.
Schweizisk rätt.
Den, som inom viss tid eller i viss ordning avstått från arvet, svarar för den dödes förbindelser allenast till den del han under de sista fem åren före dödsfallet mottagit förskott, som han är skyldig att återbära. Var arvlåtaren notoriskt insolvent, är formligt avstående ej erforderligt; i detta fall presumeras nämligen, att arvingen ej önskar tillträda arvet.
Vill arvlåtaren hålla möjlighet öppen att tillträda i anslutning till boupp— teckning, har han att inom viss tid begära, att bouppteckning förrättas av offentlig myndighet. Under fortgången av denna förrättning, vilken är för— knippad med proklama (Rechnungsruf), fåi regel endast sådana förvaltnings— åtgärder vidtagas, som erfordras för egendomens bevarande, och arvlåtarens förbindelser få ej göras gällande. Efter förrättningens slut har arvingen att inom en kort frist träffa sitt val mellan samtliga de alternativ, s'om förut om— nämnts. Om han ej uttryckligen bestämmer sig för någon annan lösning, anses han hava tillträtt arvet i anslutning till bouppteckningen. Detta innebär, att utredningen handhaves av honom själv, varvid han antages hava redan vid dödsfallet inträtt i arvlåtarens rättigheter och skyldigheter. Skillnaden från det obetingade tillträdet av kvarlåtenskapen visar sig därutinnan, att obe- gränsat personligt ansvar inträder allenast för skulder, som upptagits i bo- uppteckningen. För övriga förbindelser svarar han endast under förutsättning att borgenär utan egen skuld försummat att göra anmälan eller att fordran trots anmälan ej upptagits i bouppteckningen, och även i dessa fall allenast enligt reglerna om obehörig vinst. Borgenär, som har pant för sin fordran, kan dock städse göra panträtten gällande. Om offentlig bouppteckning för- rättas i nämnda ordning, inträder beträffande borgensförbindelser en begräns- ning av ansvarigheten, som gäller även för den händelse arvingen bestämmer sig för att tillträda arvet utan förbehåll. För borgensförbindelser, vilka skola särskilt förtecknas, svarar nämligen arvingen visserligen med allt sitt gods men allenast intill det belopp, som skulle hava utgått, om kvarlåtenskapen blivit avträdd till konkurs. Denna regel betecknades vid lagens tillkomst såsom en eftergift åt den fordom härskande uppfattningen av borgen såsom en för- bindelse av personlig art, vilken utslocknade vid gäldenärens död. I detta sammanhang skall slutligen nämnas, att då arvet tillfaller det allmänna, proklama alltid skall utfärdas och ansvarigheten städse är begränsad till tillgångarna.
Offentlig boutredning kan av arvinge begäras antingen omedelbart eller i anslutning till offentlig bouppteckning. Medarvinge äger dock utan hinder av sådan ansökan tillträda arvet. Borgenär eller legatarie äger ock påkalla offent- lig boutredning, om hans rätt är hotad och betalning eller säkerhet ej på begäran erhålles. Avstå samtliga närmaste arvingar från arvet, skall även, frånsett vissa undantagsfall, utredningen ske i nämnda ordning. Om insolvent arvinge till skada för sina borgenärer avstått från arv, kan borgenär, om säkerhet ej ställes för hans fordran, klandra nämnda åtgärd. Vid bifall till hans talan blir arvet föremål för offentlig boutredning. Om härvid efter in-
friande av den dödes förbindelser behållning föreligger, skall denna i första hand komma den klandrande borgenären till godo, därefter arvingens övriga borgenärer och i sista hand den, till vars förmån arvingen velat avstå från sin rätt.
Offentlig boutredning företages, om boet är insolvent, iform av konkurs, men eljest av myndighet, som i den kantonala lagstiftningen bestämmes, eller av en eller flera dödsboförvaltare, utsedda av nämnda myndighet. An- gående utredningens verkställande, då konkurs ej inträder, ger lagen allenast vissa allmänna direktiv. Sålunda stadgas, att arvlåtarens affärer skola av- vecklas, hans förbindelser infrias, hans skulder betalas, legat i mån av tillgång fullgöras, hans rättigheter och förpliktelser lagligen fastställas och hans tillgångar förvandlas i penningar. Fast egendom får ej utan samtliga arvingars medgivande avyttras annorledes än å offentlig auktion. Arvingarna äga redan under likvidationens gång utfå egendom, som ej behöver tagas i anspråk för annat ändamål.
Vid avveckling i denna form sammanflyter ej arvlåtarens förmögenhet med arvingens, och denne senare blir ej personligen ansvarig för arvlåtarens gäld. Rättsinstitutet i fråga erinrar sålunda till sina verkningar om de romerska beneficier, som förut omnämnts.
Är avvecklingen ej anförtrodd åt offentlig myndighet, handhaves boutred- ningen, där flera arvingar finnas, av dem gemensamt. För disposition över boets egendom liksom i allmänhet för vidtagande av förvaltningsåtgärder kräves enhällighet mellan arvingarna. Mindre betydelsefulla åtgärder i den löpande förvaltningen kunna dock företagas utan att samtliga arvingars sam- tycke inhämtas. Med hänsyn till de svårigheter, som kunna uppstå, då ar— vingarna vistas på skilda håll eller enighet dem emellan ej kan vinnas, stadgas, att vederbörande myndighet på arvinges begäran kan utse någon att i arvingarnas ställe ombesörja utredningen. Denne företräder då ensam boet i förhållande till tredje man och handhar ensam förvaltningen. Hans befogenhet bestämmes av syftet, som är likvidation av kvarlåtenskapen. Han är ej skyldig att taga direktiv av delägarna, men enligt kantonal rätt äga dessa möjlighet att söka rättelse i hans beslut. Uppdraget skall återkallas, om arvingarna enhälligt önska det. Förordnandet av sådan boutredningsman inverkar ej på arvingarnas ansvarighet för den dödes gäld. Med skiftet har boutredningsmannen icke att taga befattning.
Varje arvinge kan när som helst påkalla skifte, domaren dock obetaget att förordna om uppskov till förebyggande av förluster. Innan skifte sker, skall, där någon arvinge det begär, gälden betalas eller säkerhet därför ställas. Skiftet har i regel naturen av en fri överenskommelse mellan arvingarna. Lagen innehåller emellertid åtskilliga anvisningar angående skiftets verkstäl- lande, särskilt för det fall att fast egendom ingår i kvarlåtenskapen. Särskilda föreskrifter kunna ock i vissa fall givas av vederbörande myndighet, liksom sådana naturligtvis kunna vara meddelade genom testamente.
Engelsk rätt. Enligt engelsk rätt gäller numera såsom allmän regel, att kvarlåtenskapen aldrig övergår direkt till arvingarna utan att den i första hand tillfaller en dödsboförvaltare. Denna regel, som av ålder gällt beträffande lös egendom (chattels), har 1925 utsträckts att omfatta även den fasta förmögenheten (real estate), vilken tidigare vid arvlåtarens död omedelbart tillföll arvingarna. Förvaltaren räknades förr såsom verklig universalsuccessor men anses nu- mera intaga den ställning, som enligt engelsk rätt i allmänhet tillkommer förvaltare (trustee) av sådan egendom, som gjorts till föremål för särskild stiftelse (trust). Kvarlåtenskapen tillkommer honom med flduciarisk rätt. Han har att utreda boet, betala skulderna och företaga för detta ändamål nödiga realisationer samt att utgiva behållningen till vederbörande legala arvingar och testamentstagare. Härmed är även svaret givet på frågan om arvinges ansvarighet för arvlåtarens förbindelser; detta problem uppkommer överhuvud icke, då ju arvingen aldrig inträder i sin rätt, förrän skulderna redan äro avvecklade.
Dödsboförvaltaren kan vara utsedd av arvlåtaren genom testamente och kallas då executor. Är ingen sålunda förordnad, ankommer det på rätten att förordna lämplig person. I sistnämnda fall kallas förvaltaren administrator. Testamentariskt förordnande av boutredningsman skal] av rätten bekräftas, men executor kan i viss utsträckning träda i funktion, innan sådan bekräftelse vunnits. Executors, men ej administrators funktioner övergå vid hans död till den, som har att i egenskap av förvaltare omhändertaga hans egen kvarlåtenskap. Ävenjuridisk person kan utses till dödsboförvaltare. Förvaltarna kunna vara flera, högst fyra. Är någon dödsbodelägare omyndig, skall upp- giften anförtros åt minst två personer eller ock åt en institution.
Till uppdraget att vara administrator hava intressenterna iboet företrädes- rätt i viss ordning. I första hand har efterlevande maken rätt att komma i åtanke och därefter närmaste arvinge. Är boet insolvent eller föreligger eljest särskild anledning, kan dock domstolen utse någon annan. Valet faller härvid vanligen på en borgenär. Bland flera sådana plägar den väljas, som har mest att fordra. Särskilda regler angående val av administrator gälla för vissa fall, såsom då arvlåtaren efterlämnat testamente utan att dock utse executor, då utsedd executor ej kan eller ej vill fungera eller då administratorns upp- gift är till tiden eller på annat sätt begränsad. Den som skall förordnas har att avgiva en »administration bond», en urkund, innehållande med vederhäftig borgen försedd utfästelse att för fall av pliktförsummelse betala ett vite, vanligen motsvarande kvarlåtenskapens dubbla värde.
Sedan någon tillträtt befattningen såsom executor eller administrator, kan han endast i vissa snävt begränsade fall skiljas från sin befattning; regeln är, att han har både rätt och plikt att föra uppgiften till slut.
I fråga om uppteckningsplikt gäller, att då fastställelse å executorför- ordnande sökes eller förordnande begäres för administrator, sådana uppgifter angående boet skola lämnas, som äro erforderliga för arvsskattens beräk-
nande. Fullständig, under edlig förpliktelse underskriven bouppteckning upp- rättas allenast. efter särskilt föreläggande, vilket plägar meddelas, så snart någon intressent det yrkar eller rätten eljest finner anledning därtill.
Såsom redan nämnt, övergår kvarlåtenskapen med fiduciarisk rätt till för- valtaren. Han kan med stor frihet förfoga däröver, men är naturligtvis för- pliktad att utöva denna rätt icke i sitt eget utan i bodelägarnas och borge- närernas intresse. Det åliggar honom att inom ett år sörja för betalning av dödsboets gäld och behållna kvarlåtenskapens fördelning mellan arvingar och testamentstagare. l förstnämnda syfte har han att anskaffa nödiga kontanter genom att i erforderlig utsträckning realisera boets egendom. Sedan gälden blivit gulden eller utredningen utvisar att erforderliga medel till dess täckande äro förhanden, utbetalas legaten.
Om insolvens befinnes föreligga, kan avvecklingen ske i skilda former. Den kan även i detta fall handhavas av executor eller administrator, men den kan också, på ansökan av honom eller av bodelägare eller borgenär, omhändertagas av domstol (administration by the court) eller, i anledning av borgenärs framställning, övergå till formlig konkurs, ivilket fall förvaltningen handhaves av en trustee in bankruptcy. Vilkendera formen som än väljes, gälla angående panthavares realisationsrätt och borgenärers inbördes företräde i det hela enahanda regler. Så länge executor eller administrator bibehåller förvaltningen, är det dock honom obetaget att bland flera fordringar med samma förmånsrätt giva den ena företrädet framför den andra och sålunda tillfullo infria den ena, ehuru den andra till följd därav kan bliva li- dande. Detta gäller även, då fråga är om en fordran, som tillkommer ho— nom själv.
Förvaltaren svarar ej personligen utan allenast med kvarlåtenskapen för den dödes gäld. Förpliktelse, som den avlidne ådragit sig genom rättsstridig handling, kan emot dödsboet göras gällande, allenast om handlingen företagits inom sex månader före dödsfallet och talan emot förvaltaren väckes inom sex månader efter det han övertog förvaltningen. Naturligtvis kan förvalta- ren råka i personligt ansvar på grund av det sätt,,varpå förvaltningen hand- haves. Den engelska lagen innehåller härutinnan ett flertal bestämmelser, delvis av kasuistisk natur, om ansvar på grund av vårdslöshet eller försum- melse. Den stadgar vidare, att förvaltare, som fortsätter en av den avlidne driven handelsrörelse, blir personligen ansvarig, även om han handlat med stöd av den avlidnes testamentariska föreskrifter.
Även i Danmark bygger rättsutvecklingen inom detta område på germansk grund. Christian V:s lag gav också uttryck åt principen, att arvlåtarens gäld förföll vid dödsfallet och skulle betalas av oskifto. Samtidigt stadgades emellertid personligt ansvar för arvinge, som tog befattning med boet, innan borgenärerna fått sitt. För arvingen stod i själva verket valet mellan två utvägar. Antingen kunde han taga befattning med boet och blev då person- ligen ansvarig för gälden, eller ock kunde han avstå därifrån med påföljd
Dansk rätt.
att boet gick i konkurs. Genom en förordning den 8 april 1768 öppnades emellertid en möjlighet för arvingar att undvika konkurs utan att likväl ut- sätta sig för personligt ansvar. Det nya rättsinstitutet jämställdes i författ- ningen med det romerska beneficium inventarii men hade i verkligheten medl detta senare ingenting annat gemensamt än syftet att begränsa arvingens an— svar till tillgångarna. Detta syfte förverkligades här i den formen att arvingen fick avstå från egendomens förvaltning, vilken anförtroddes åt en offentlig myndighet, skifteretten. Denna hade att sörja för avvecklingen och för för- delning av vad som kunde återstå, sedan borgenärerna fått sitt. Yppades efter skiftet ytterligare gäld efter den döde, svarade arvingarna för denna allenast med värdet av vad de bekommit vid skiftet.
Frågan om behandling av död mans bo regleras numera av »skifteloven» den 30 november 1874. Enligt denna lag är det regel, att underrätten i orten i särskild egenskap av skifteret ex officio omhändertager varje dödsbo, med mindre det upplyses, att betingelserna för privat skifte äro förhanden, och det är väl sörjt för att varje dödsfall omedelbart kommer till skifte- rettens kännedom. Förutsättningarna för anställande av privat skifte äro, att ej någon av arvingarna är omyndig eller ikonkurstillstånd, att arvingarna träffa överenskommelse om denna form för boutredningen samt att arvlåta- ren ej förordnat om offentligt skifte. Till arvingar räknas enligt den danska lagens terminologi även universella testamentstagare.
Vid privat skifte sker avvecklingen på arvingarnas personliga ansvar och i den ordning, varom de kunna enas. Envar arvinge kan dock påkalla till- lämpning av vissa i skifteloven givna bestämmelser angående realisation av tillgångarna, borgenärernas inkallande, uppskov med delningen i avvaktan på gäldens betalning samt delningens verkställande. Uppkommande tvister slitas av allmän domstol, dock äger skifteretten kompetens att upptaga tvist mellan arvingarna, där dessa äro ense om att hänskjuta tvisten till skifterettens av- görande. Vid oenighet arvingarna emellan kan för övrigt vem som helst av dem påkalla att skifteretten övertager hela avvecklingen, i vilket fall skiftet övergår från privat till offentligt skifte. Befrielse från det personliga ansva— ret för den dödes gäld vinnes emellertid härigenom icke.
Vid offentligt skifte äro skifterettens första uppgifter att omhändertaga boets medel, att utreda vilka i egenskap av arvingar eller legatarier äga rätt i kvarlåtenskapen och underrätta dem om dödsfallet samt att uppteckna boet (registrering). Till sistnämnda förrättning kallas arvingar och legatarier. I samband med bouppteckningen eller snarast möjligt därefter erhålla arvin- garna tillfälle att fatta ståndpunkt till frågan, huruvida de vilja »vedgaa gälden». Äro de alla villiga härtill, sker avvecklingen i den ordning, som gäller för »gaeldsvedgaaelsesbo»; i annat fall behandlas det såsom >>gaclds- fragaaelsesbo». Förmyndaren för omyndig arvinge må ej utan overövrig- hedens samtycke vedgaa gaelden. I praktiken synes myndigheten ofta säga nej, och offentligt skifte på delägarnas ansvar förekommer överhuvud rätt
sällan. Den väsentliga skillnaden mellan de båda avvecklingsformerna ligger däruti, att i gaeldsfragaaelsesboer syftet i främsta rummet går ut på att skaffa borgenärerna likvid, medan behandlingen av ett gazldsvedgaaelsesbo huvud— sakligen har naturen av en uppgörelse i arvingarnas intresse.
I gaeldsfragaaelsesbo utfärdas kallelse å borgenärer med preklusiv verkan. Specialexekution är utesluten, men om det upplyses, att boet icke är solvent, har borgenär rätt att få boet försatt i konkurs och därmed bringa reglerna om återvinning i tillämpning. Frågor om tvistiga fordringar avgöras av skifte- retten, vars »kendelser» väl ej äro i vanlig mening exigibla men kunna verk- ställas av skifteretten själv under den fortsatta behandlingen av dödsboet. Så länge gälden utestår, äga borgenärerna bestämmanderätt i boets ange— lägenheter, såvitt de äro eniga. Yppas skiljaktiga meningar, träffas däremot avgörandet av skifteretten, som i vissa fall även kan vägra godkännande av enhälliga beslut. I fråga om förfallotid och inbördes prioritet är borgenärer- nas ställning densamma som vid konkurs. Sedan borgenärerna fått betal- ning eller säkerhet, erhålla arvingarna samma inflytande på boets behand- ling, som förut tillkommit borgenärerna.
Skola reglerna om gaeldsvedgaaelsesbo vinna tillämpning, vinna arvingarna redan från början sådant inflytande på avvecklingen, som nyss sades. Kal- lelse å borgenärerna sker endast om arvinge det begär eller om arvinge är omyndig eller frånvarande. Specialexekution i kvarlåtenskapen för den dödes gäld är icke utesluten, men borgenärerna sakna rätt att få dödsboet försatt i konkurs; någon motsvarighet till den romerska rättens ius separationis föreligger sålunda här icke. Då arvingarna iklätt sig ansvarighet för den dödes gäld, kunna däremot dennes borgenärer vända sig emot den enskilda arvingen och under vanliga villkor få honom försatt i konkurs. Vill borge— när få sin rätt i förhållande till boet fastslagen, kan han antingen gå den vanliga domstolsvägen eller ock vända sig till skifteretten, som kan bringa sitt beslut till verkställighet i boets medel. Till borgenärernas säkerhet är stadgat, att skifte ej må äga rum, innan de kreditorer, som i anledning av kallelse eller eljest anmält sitt krav, erhållit likvid eller säkerhet eller ock samtyckt till skiftet. Dödsfallet medför här icke någon rubbning beträffande förfallotiden. Efter skiftet svara arvingarna solidariskt för gäld, varå krav dessförinnan skett, men för annan gäld i regel blott pro determinata parte.
I vissa hänseenden gälla för de båda nämnda avvecklingsformerna över— ensstämmande regler, såsom angående sättet för realisation av boets till- gångar, delningens verkställande och skifterettens befogenhet att anlita bi- träde. Försäljning skall i regel ske å offentlig auktion. Åt de undantag, som stadgats, gives dock i praktiken en vidsträckt tillämpning. Vid skiftet äger arvinge efter värdering uttaga de föremål, han själv bestämmer. Önska flera erhålla samma sak, sker lottdragning dem emellan. Beslut angående delningen liksom angående likvid åt borgenärerna fattas av skifteretten, vars beslut kan överklagas.
Skifteretten äger vid utförande av sitt uppdrag anlita biträde, såframt ej boet är så ringa, att det ej skäligen bör belastas med särskilda kostnader för sådant ändamål. Numera utses ofta en »skifterettens medhjaclper», i regel en advokat, som under skifterettens tillsyn till mycket väsentlig del utför, arbetet. Det är sålunda endast i ringare hon, som arbetet mera odelat ligger på skifteretten.
I mycket fattiga bon inskränker sig skifterettens verksamhet till ett minimum. När omständigheterna giva vid handen, att tillgångarna ej förslå till andra utgifter än begravningskostnaderna, äger nämligen skifteretten utgiva vad som finnes i boet till den, som haft eller är villig att åtaga sig dessa kostnader. Denna regel spelar i praktiken en betydande roll.
Det är vidare att märka, att en dödsbobehandling, vilken påbörjats såsom offentligt skifte, på ett senare stadium kan övergå till privat skifte. Detta är sålunda händelsen, om förutsättningarna för sådant skifte senare inträda, arvingarna äro ense om att övertaga boet och borgenärer, som ej erhållit betalning eller säkerhet,. lämna sitt samtycke. Sedan registrering ägt rum, kan skifteretten medgiva att boet sålunda övertages till privat skifte utan hinder därav att vissa delägare äro omyndiga eller frånvarande. Då sådana delägare finnas, utövar dock skifteretten viss tillsyn över utredningen.
Särskilda regler givas för det fall att den döde var gift och »formuefmlles- skab» helt eller delvis rådde mellan makarna. Skifteretten omhändertager då i regel blott den egendom, som stod under den dödes förvaltning. Föreligger särskild anledning att befara, att den efterlevande otillbörligen förrycker boets ställning, kan dock skifteretten vidtaga nödiga anstalter i syfte att fråntaga honom förvaltningen av gods, varöver han ägde råda, och anförtro förvalt- ningen åt särskilt förordnad >>vaerge>>. Vid skiftet äger maken efter gottfin- nande ur >>faellesboet» uttaga egendom jämväl om denna i värde överstiger lotten, med skyldighet dock att kontant gälda överskottet.
För dödsbos behandling av skifteretten erlägges avgift, som för gaeldsved- gaaelsesbo är något lägre än eljest.
Vid sidan av de hittills berörda formerna för boutredningen känner den danska rätten ytterligare en skiftebehandling genom exekutor. Sådan kan av arvlåtaren utses genom testamente, och detta även om bröstarvingar finnas. Den sålunda utsedde är dock icke utan vidare behörig att omhändertaga boet utan måste först erhålla kungl. bevilling, med stöd av vilken han äger hos skifteretten påkalla att få övertaga boets förvaltning. Exekutorn utövar, med ledning av vissa i lag givna direktiv, de eljest på skifteretten ankommande befogenheterna, dock ej de judiciella. Exekutorskifte räknas såsom en art av offentligt skifte, vars anordnande medför befrielse från ansvar för den dödes gäld, såframt ej arvingarna »vedgaa» gälden. Om detta ej sker, skall emellertid förvaltningen övertagas av skifteretten, därest borgenärerna med viss majoritet besluta det och skifteretten ej prövar boet vara solvent. Enligt en lag av den 20 april 1926 är exekutor underkastad offentlig myndighets
kontroll. Han är pliktig att efter tillsynsmyndighetens närmare beprövande ställa säkerhet för sin förvaltning; sker det ej, skall boet omhändertagas av skifteretten. Exekutorn kan även entledigas på grund av olämplighet eller pliktförsummelse. Även i detta fall övergår förvaltningen till skifteretten. Den offentliga kontrollen betingar viss avgift till statskassan. ' I Norge har utvecklingen även efter skilsmässan från Danmark i stort sett gått i samma banor som i sistnämnda land. Norge erhöll emellertid först den 21 februari 1930 en närmare reglering av ämnet genom en särskild lov om skifte. Liksom den danska skifteloven skiljer den "norska mellan tre av- vecklingsformer: privat skifte, offentligt skifte, vilket ombesörjes av herreds- eller byretten i egenskap av skifterett, och skifte genom >>testamentsfullbyr— dere». Förutsättningarna för boets övertagande till privat skifte äro i det hela desamma som i Danmark. Att märka är dock att förmyndare för under- årig, som fyllt aderton år, med dennes samtycke kan med laga verkan del- taga i beslut om privat skifte. Även den norska lagen skiljer mellan offentlig skiftesbehandling då arvingarna åtagit sig ansvar för den dödes gäld och då detta icke skett. En betydelsefull principiell avvikelse från dansk rätt ligger däruti, att för den händelse arvingarna övertaga ansvaret för gälden, ius separationis tillkommer borgenär, som gör sannolikt, att hans utsikt till full likvid skulle väsentligt förminskas till följd av arvingarnas förhållande eller svaga ekonomi. Under denna förutsättning äger nämligen borgenär på- kalla, att boet förvaltas av skifteretten enligt de regler som gälla, då arvin— garna ej övertagit betalningsskyldigheten. Beträffande arvinges ansvarighet har klart fastslagits, att den inträder allenast under den förutsättningen, att arvingarna till skifteretten avgiva förklaring att de övertaga gälden. Den om- ständigheten att arvingarna sätta sig i besittning av egendom tillhörande dödsboet och förfoga däröver kan väl medföra skyldighet att ersätta borge- närerna därav uppkommen skada men föranleder icke att arvingarna bliva ansvariga för gälden i den avlidnes ställe. Än mindre kan sistnämnda på- följd föranledas av en blott passivitet från arvingarnas sida. Sedan dessa en gång åtagit sig betalningsskyldighet, kunna de däremot ej undandraga sig denna därför att ny gäld yppats eller de eljest misstagit sig beträffande boets ställning. Deras ansvarighet är solidarisk.
Hava arvingarna iklätt sig ansvaret för gälden, går skifterettens befattning med boet närmast ut på skifte av tillgångarna. Varje delägare äger dock fordra att förfallen gäld betalas före skiftet och att egendom avsättes till täckning för icke förfallen gäld eller att dess infriande eljest säkerställes.
Där arvingarna ej övertagit ansvaret, skall skifteretten alltid först ombe— sörja betalning av all anmäld gäld. Tillvägagångssättet härvid är beroende av huruvida boet kan antagas vara solvent eller icke. I förra fallet böra borgenärerna utan uppskov erhålla likvid för förfallna fordringar. I det se- nare har skifteretten att i ett sammanhang pröva vilken rätt till utdelning, med hänsyn till förmånsrättsordningen, tillkommer varje särskild borgenär.
Norsk rätt.
Svensk rätt.
Historisk översikt.
Först sedan denna prövning skett, äger betalning rum. Dock kan likvid även tidigare ske för massafordringar och prioriterade fordringar, för vilka till— gångarna kunna antagas lämna full täckning. I ett insolvent bo höra i regel jämväl kreditorerna kallas till »skiftesamling» för prövning av fordringarna. , Frågor om tvistiga fordringsanspråk prövas av skifteretten, dock att tvist om massafordran kan anhängiggöras även vid annan domstol.
Såsom allmän regel gäller, att skifteretten skall giva delägarna tillfälle att , yttra sig, innan avgörande träffas av större betydelse för boets förvaltning eller angående krav ”emot boet. Äro delägarna eniga, blir rätten bunden av deras beslut, såframt detta icke beflnnes stridande mot omyndig eller från- varande delägares eller kreditorers intressen. Liksom i Danmark kan skifte-_ retten vid behov anlita medhjälpare. Efterlevande make äger härvid företräde. Under särskilda omständigheter kan utses en >>bestyrer>> med uppgift att bi- stå med hela boets förvaltning.
Offentligt skifte äger ej rum, om boets medel antagas icke täcka omkost— naderna för skiftet och säkerhet ej ställes för kostnaderna. Om av sådan anledning offentligt skifte ej kommer till stånd, svara arvingarna solidariskt för gälden intill värdet av tillgångarna. Efterlevande make, som levde i för- mögenhetsgemenskap med den avlidne, kan i stor utsträckning förebygga att >>fellesboet» indrages under skifterettens behandling.
Testamentsexekutor kan av arvlåtare, som ej efterlämnar omyndiga eller frånvarande bröstarvingar, utses genom testamente. Förordnandets giltighet är beroende på godkännande av skifteretten, som bland annat har att pröva den utseddes lämplighet, och förordnandet är ej bindande för bröstarvinge eller efterlevande make, som levat i förmögenhetsgemenskap med den avlidne, med mindre han lämnat sitt samtycke. Liksom enligt dansk rätt inträder testamentsexekutorn i skifterettens befogenheter med undantag av de judici- ella. I vissa fall skall emellertid skifteretten övertaga förvaltningen, bland annat om boets solvens ej står utom tvivel och arvingarna ej övertagit an— svaret för gälden. Exekutorn står under skifterettens kontroll och skall ställa säkerhet för sin förvaltning. Kontrollen föranleder också här viss avgift. Exekutor med nu angivna officiella ställning kan ej förordnas utan stöd av arvlåtarens testamente.
De svenska medeltidslagarna giva i fråga om successionens natur .uttryck åt samma principiella ståndpunkt som de äldre germanska rättskällornai allmänhet. Arvingarna inträdde icke både vad rättigheter och förpliktelser angick i arvlåtarens stad och ställe, utan allenast tillgångarna betraktades såsom successionens föremål. Borgenärernas rätt riktade sig sålunda ej mot arvingarna personligen utan allenast mot kvarlåtenskapen. Till denna hade de emellertid bättre rätt än arvingarna.1 Dessa fingo ej skifta, innan gäld var gulden, men om kvarlåtenskapen ej räckte till, voro arvingarna saklösa och
1 Äldre Västgötalagen stadgade för visst fall, att skulder skulle betalas allenast intill tre mark.
borgenärerna fingo vidkännas proportionellt avdrag. Meningen syneshava varit, att boutredningen skulle handhavas av arvingarna, ehuru några regler angående förfarandet härvid icke, såsom i norsk och isländsk rätt, gåvos i de svenska lagarna. Av urkundsmaterialet framgår, att testamentsexekutorer förekommit redan under medeltiden. Om sammanlevnad ioskiftat bo och om arvskifte innehöllo lagarna delvis ganska utförliga regler. Redan tidigt möter oss grundsatsen, att arvingarna ådrogo sig ansvar för den dödes gäld genom att undandölja tillgångar eller skifta, innan gälden var betald.
Sin närmare utbildning fingo hithörande rättsinstitut genom 1600-talets rätts- praxis och lagstiftning. Av särskild betydelse äro de regler, som härvid ut- formades angående bouppteckning och urarvagörelse.
Med stigande ekonomisk utveckling vann bruket att uppteckna den dödes egendom insteg även i vårt land. Först jämförelsevis sent upptogs emellertid detta ämne till behandling i lagstiftningen. I Kristinas privilegier för Stock- holm av den 10 mars 1636 gåvos bestämmelser härom, närmast till betryg- gande av arvingarnas rätt. Ät bouppteckningen förlänades här naturen av offentlig förrättning, anförtrodd åt borgmästare och råd, vilka även fingo att verkställa arvskifte. Samma ämne upptogs ånyo till behandling iförordningen om inrättande av en förmyndarkammare i Stockholm den 27 april 1667. Här trädde borgenärernas intresse mera i förgrunden; dessa skulle till en viss dag instämmas för att bevaka sina intressen. I den för hela riket gäl— lande förmyndarordningen den 17 mars 1669 gåvos för första gången all- männa bestämmelser i ämnet. Efterlevande make skulle låta i två exemplar upprätta bouppteckning eller inventarium, såsom det efter romerskt mönster kallades, och överlämna det ena exemplaret till barnens närmaste fränder å den dödes sida eller till rätten att tjäna till ledning särskilt vid blivande av- vittring. Vid efterlevande makens död skulle, för möjliggörande av kontroll över förmyndaren, på motsvarande sätt förfaras. Att gäld skulle betalas av oskifto inskärptes i sistnämnda författningar.
Genom kungl. förklaringen den 28 maj 1687 om lagens rätta förstånd i åtskilliga punkter ställdes reglerna om bouppteckningsplikt i samband med föreskrifter om egendomsavträde till vinnande av befrielse från ansvar för den dödes gäld. Sistnämnda institut framskymtar redan i medeltidslagarna, och det hade hunnit vinna fast fot i rättstillämpningen, då det upptogs i nyssnämnda författning. Denna hade särskilt till uppgift att i vissa hänseen- den skapa klarhet angående det från den romerska rätten hämtade beneficium cessionis . bonorum, möjligheten att för framtiden i större eller mindre ut— sträckning vinna befrielse från borgenärernas »kvab genom att till deras förnöjande avstå sin egendom. Beträffande arvingars ansvarighet för den dödes gäld uppställdes här först den allmänna regeln, att ansvarigheten skulle vara begränsad till den dödes egendom, om vid dödsfallet egendomen redan var avträdd till borgenärerna eller ock arvingarna strax därefter förklarade sig icke vilja taga arv eller befatta sig med kvarlåtenskapen. I annat samman-
hang meddelades närmare föreskrifter angående villkoren för avträdesförmåns tillgodonjutande i detta fall. Efterlevande make eller arvinge, som visste eller märkte, att efter den döde var gäld, hade att inom två månader efter döds— fallet »låta ordenteligen och lageligen inventera all egendom och sedan innan den tredje månaden förklara sig, om densamma vill vara arvinge eller ej». ? Uppskov kunde beviljas av domaren. Men om osäkerhet förelåg, borde in— venteringen påskyndas samt arvingars och borgenärers trygghet tillvaratagas genom borgen, kvarstad eller egendomens ställande under särskild vård. Hade arvingarna tillträtt egendomen, antingen enligt behörigen förrättad bo- uppteckning eller, i tro att boet ej var gäldbundet, utan att hava förrättat bouppteckning, voro de även fria från vidare ansvar, >>när de med svornom ed ifrån sig leverera allt vad de emottagit, eller där det vore förskingrat, dess rätta värde». Den som »svikeligen och otillbörligen med arvet omgångit» var städse pliktig att »av sitt eget uppfylla vad för kreditorerne på deras skälige fordring kan brista». Författningen innehöll vissa allmänna bestäm- melser om konkurs, tillämpliga även för fall av urarvagörelse.
Bestämmelserna om ansvar för död mans gäld i 1687 års förklaring bära, liksom för övrigt även vissa uttalanden i ämnet av dåtida svenska rättslärda, i flera hänseenden spår av romerskrättsligt inflytande. Sålunda kunde de valda ordalagen synas giva uttryck åt den uppfattningen, att arvingarna prin- cipiellt vore ansvariga för den dödes gäld och genom egendomsavträdet vunne befrielse från ett redan föreliggande ansvar. Tanken på ett brott emot den nedärvda uppfattningen torde dock hava varit lagstiftaren främmande; san— nolikt hava de mera principiella motsättningarna mellan romersk och ger— mansk uppfattning i dessa frågor stått skäligen oklara för dåtida svenska jurister. I varje fall kom 1687 års förklaring icke att uppfattas såsom ett avsteg ifrån utan såsom en närmare utveckling av de gamla lagarnas torftiga stadganden i ämnet.
Den gamla germanska uppfattningen av successionens natur blev också ganska klart fastslagen i 1734 års lag. Det heter här i 10 kap. 1 % Ä. B.: »Dör man och är gäld i boet; då skall den av oskifto gäldas, och arvingarna skiften det åter är. Ingen have våld skifta något arv, eller testamente taga, förr än gäld gulden är. Räcker egendomen ej till gäldens betalning; vare arvinge fri för det, som brister, då han ej något av det arv njutit.» Ansvar utöver tillgångarna inträder allenast såsom påföljd därav, att borgenärernas intressen kränkas eller äventyras genom åsidosättande av vissa till deras skydd givna föreskrifter. Sålunda stadgas i 9 kap. 6 %, att arvinge, som sätter sig i egendomen utan att fullgöra den i samma kapitel närmare reglerade bouppteckningsplikten, är ansvarig för fulla gälden, evad egendomen räcker till eller ej. I 10 kap. 2 % stadgas enahanda påföljd för det fall att arv skif— tas, innan all veterlig gäld är gulden. Men ehuru begreppet urarvagörelse ingalunda är för lagen främmande, såsom framgår av 11 kap. 5 % J. B. samt 8 kap. 2 % och 10 kap. 2 % B. B., saknas motsvarighet till den regeln i
1687 års förklaring, att den, som ville betjäna sig av cessio bonorum,'skulle iakttaga viss tid. Anledningen härtill kan ej med säkerhet fastställas. I det äldsta av de förslag till handelsbalk, som äro bevarade, återfinnes i konkurs- kapitlet en föreskrift om viss tids iakttagande, i sak nära överensstämmande med nyssnämnda regel, men denna föreskrift—försvann vid den av Cron- hielm verkställda starka sammandragningen av bestämmelserna om död mans gäld, vilka i tidigare förslag voro spridda iskilda sammanhang och företedde många upprepningar. Möjligen har härvid ett redaktionsfel förelupit. Nehr- man förordade, att egendomsavträde, då anledning därtill förelåg, skulle verk- ställas vid boupptecknings ingivande till rätten, vilket skulle ske inom en månad efter bouppteckningens upprättande.
Uttryckliga bestämmelser angående urarvagörelse och tid därför upptogos sedermera i konkursförfattningarna av 1767, 1773 och 1798, vilkas regler i hithörande ämnen förete stor inbördes överensstämmelse. Urarvagörelse skulle ske inom en månad efter bouppteckningens förrättande vid äventyr av ansvar- för gälden och förlust av uppteckningsförmån. Yppades efter den tids förlopp förut okänd gäld, så att boets egendom till dess betalning ej förslog, hade arvingarna att med svuren ed avträda boet inom en månad efter därom vunnen vetskap vid äventyr att de gingo urarvaförmån förlustiga. Konkurs- lagarna av 1818 och 1830 innehöllo i fråga om tid för urarvagörelse och verkan av sådan åtgärds försummande regler, som nära överensstämde med hithörande bestämmelser i den alltjämt gällande förordningen den 18 sep- tember 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.
Gällande svensk lag bygger på samma uppfattning av successionens natur, Gällande rätt. som alltifrån äldsta tider varit den svenska rättens och som kommit till ut— tryck i det anförda stadgandet i ärvdabalken av 1734 års lag. Urarvaförord- ningen inledes nämligen med följande bestämmelse av principiell natur: »Ej må man taga arv, utan att den dödas gäld betala: ej heller må testamente tagas av annan den dödas kvarlåtenskap, än den, som återstår, sedan gälden betald blivit.»
Beredningen får i det följande anledning att återkomma till urarvalagens särskilda bestämmelser liksom till den gällande rättens övriga detaljstadganden på förevarande område. I detta sammanhang skall allenast ikorta drag givas en översiktlig framställning av vår lagstiftnings ståndpunkt.
Boutredningen ombesörjes, såsom i vårt land av ålder varit fallet, regel- mässigt av bodelägarna själva. Naturligtvis kunna dessa anförtro uppgiften åt en syssloman, som då vanligen kallas boutredningsman, och sådan kan även vara utsedd genom arvlåtarens testamente. I ena som i andra fallet är fråga om en förrättning av privat natur. Endast om boet, till undvikande av ansvar för den dödes gäld, avträdes till konkurs, ankommer det på offentlig myndighet att taga närmare befattning med boets avveckling. Någon för sol- venta dödsbon lämpad form för dödsbos utredning genom offentlig myndig- hets försorg erbjuder vår lag icke.
Såsom dödsbodelägare, eller stärbhusdelägare, för att använda urarvaför- ordningens terminologi, räknas ej alla, som hava rätt till del i kvarlåtenska- pen, utan allenast arvingar och efterlevande make. Enligt urarvalagens prin- cipiella ståndpunkt har testamentstagare icke ens om han genom ett uni- versellt förordnande är insatt i arvinges ställe rätt att deltaga i kvarlåten- skapens förvaltning. I praktiken lärer det dock bliva allt vanligare, att uni- versell testamentstagare medverkar vid utredningen likasom arvinge. Någon närmare reglering av delägarnas samförvaltning ger lagen icke. Otvivelaktigt är, att för förvaltningsåtgärders vidtagande i princip kräves enhällighet. Nå— gon utväg för den händelse att enighet ej kan uppnås är ej anvisad; vad i lagen om samäganderätt för detta fall stadgas saknar här motsvarighet. Ej heller ger lagen någon klarhet angående samfällighetens rättsliga natur och den därmed sammanhängande frågan om möjlighet för boet såsom sådant att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.
Den fråga, som framför andra uppmärksammats av lagstiftningen, gäller arvinges ansvarighet för arvlåtarens förbindelser. Såsom framgår av den redan anförda inledande bestämmelsen i urarvaförordningen, utgår den gällande rätten även härutinnan från samma grundåskådning som den äldre. Arvingen är sålunda icke i denna sin egenskap ansvarig för gälden, men om han överhuvud tager befattning med boet, ådrager han sig sådan ansvarighet, där- est han försummar att till betryggande av borgenärernas rätt inom en kort frist avträda egendomen till konkurs. Möjligheten att genom sådan urarva- görelse skydda sig emot gäldsansvar går han förlustig, om han underlåter att i laga tid förrätta bouppteckning eller om han före avträdestidens utgång deltager i bodelning eller skifte eller företager annan åtgärd, som äventyrar borgenärers rätt och fördenskull av lagen förknippats med nämnda påföljd.
I vårt successionsrättsliga system intager bouppteckningen en central plats. I motsats till vad som gäller i vissa främmande länder är boupptecknings upp- rättande obligatoriskt i varje dödsbo. Vid förrättningen kräves väl i allmänhet ej medverkan av offentlig myndighet utan allenast av gode män, utsedda av delägarna själva, men bouppteckningspliktens riktiga fullgörande står under domstols kontroll och de med försumlighet förknippade påföljderna hava i stort sett visat sig utöva tillbörlig verkan. Överhuvud kan bouppteckningen, som regleras av ärvdabalkens i stort sett oförändrade bestämmelser, sägas tillhöra de rättsinstitut, som vunnit det säkraste” rotfäste i det allmänna med— vetandet." Denna handling erbjuder därför i regel en tillförlitlig grundval för boutredningen, till betryggande av såväl borgenärers som delägares och övriga rättsägares intressen.
Liksom händelsen i regel är med bouppteckningen, har arvskiftet, som också i det hela kvarstår i den gestaltning, institutet erhöll genom 1734 års lag, bibehållit naturen av enskild förrättning; den utgör ett mellan delägarna slutet avtal om kvarlåtenskapens delning. Beträffande delningens verkställande innehåller lagen några korta anvisningar, som emellertid ej äro förbindande.
Avtalsfrihetens princip är sålunda rådande, och frånsett ett enstaka undantag, saknar vår lag motsvarighet till de på sina håll utomlands mötande delnings- föreskrifter, som fullfölja syftet att förhindra en ur ekonomisk synpunkt oför- månlig splittring av jorden eller annan produktiv egendom. För den händelse enighet ej kan uppnås angående delningen, kunna betydande svårigheter upp- stå; lagen erbjuder nämligen för detta fall icke några betryggande korrektiv. Lagen tillerkänner uttryckligen varje dödsbodelägare skiftesvitsord. Den rätt för efterlevande make att kvarsitta i oskiftat bo med bröstarvingar, vil- ken sedan länge är ett utmärkande drag för den danska och norska succes— sionsrätten, saknar motsvarighet hos oss. Även 1734 års lag ställer sig emel- lertid välvillig till en på avtal grundad sammanlevnad i oskiftat bo och inne- håller vissa kortfattade regler angående avtal om sådan sammanlevnad.
Enligt en allmän och förvisso välgrundad mening tillhöra de svenska Kritik av .rättsreglerna på förevarande område dem, som mer än andra äro i behovgällandc Ta”-
av en genomgripande nydaning. De knapphändiga och i många stycken oklara bestämmelserna i 1734 års lag hava visserligen i_ senare tid delvis ersatts eller fullständigats av andra regler. Men även emot dessa kunna befogade anmärkningar göras. Icke minst gäller detta om den viktigaste bland hithörande författningar, 1862 års urarvaförordning. I lagtekniskt hänseende lämnar denna rum för berättigad kritik till följd av svårfattlighet och bristande överskådlighet, och den lösning, som här givits åt legislativa problem av central betydelse, måste från saklig synpunkt betecknas såsom i flera avseenden olämplig.
Oklara, ofullständiga och i sak otillfredsställande äro framför allt reglerna om boutredningens handhavande. Frånsett det fall att testamentsexekutor är förordnad, erbjuder lagen härutinnan för dödsbodelägarna icke något annat val än att antingen behålla boet under samförvaltning eller avträda egendo- men till konkurs. Sistnämnda utväg är föga tilltalande redan på grund därav, att nödvändigheten att avveckla kvarlåtenskapen i denna form ganska allmänt anses kasta en skugga över den dödes minne. Härtill komma de dryga kostnader, som äro förknippade med en konkurs, och den forcerade och ofta förlustbringande realisationen av tillgångarna. Endast under trycket av ett verkligt nödtvång plågar därför detta alternativ väljas. Den andra utvägen, boets avveckling genom delägarnas egen försorg, har sin styrka i den möjlighet den öppnar till smidig anpassning efter de personliga och ekonomiska förhållandena i varje särskilt fall. Delägarna själva bestämma, i vilken utsträckning och i vilket tempo realisation av tillgångarna skall äga rum. De kunna lämpa avvecklingen efter omständigheterna, taga skyldig hänsyn till de skäl av personlig eller ekonomisk natur, som tala för egen- domens bevarande i mer eller mindre oförändrat skick, och sålunda mildra . den omvälvning i livets jämna gång, varmed ett dödsfall ofta hotar de efter- levande. Men detta låter sig göra allenast under förutsättning att samför- ståndär rådande mellan delägarna. Då för dispositioner rörande kvarlåten-
arbetet.
skapen förutsättes enhällighet dem emellan, kan tydligen en enda del- ägare lägga hinder i vägen för en avveckling, som på tillbörligt sätt tillgodo- ser allas rätt och intressen. Emot följderna av sådana misshälligheter erbjuder lagen icke några tillfredsställande korrektiv. Såsom lätteligen inses, kan denna sakernas .ordning föranleda mycket besvärande olägen- heter. Sådana hava även ofta nog framträtt i praktiken. Det är snarast anmärkningsvärt, att de ej gjort sig än mer kännbara; måhända har denna omständighet sin förklaring däruti, att de möjligheter till missbruk, som gällan- de lag erbjuder, ej varit allmänt insedda.
Det val mellan avveckling i samförvaltningens eller konkursens form, var- till delägarna äro hänvisade, är för dem synnerligen maktpåliggande också därför att samförvaltningen är förknippad med personligt ansvar för den dödes gäld. Att delägarna ej få övertaga kvarlåtenskapen till förvaltning i fria former utan att tillika bliva förbundna till ansvar för skulderna, är en regel, som på goda grunder kan anses betingad av hänsyn till borgenärernas intressen. Men det framstår onekligen icke sällan såsom obilligt emot döds- bodelägarna, att de oundvikligen skola iråka sådan ansvarighet, såframt de ej inom en jämförelsevis kort frist kunna besluta sig att avträda boet till konkurs. En naturlig och lovvärd önskan att sörja för full likvid av den dödes förbindelser i förening med en måhända alltför optimistisk uppskatt- ning av boets läge kan enligt vad erfarenheten bestyrker lätt föranleda de efterlevande att åtaga sig en skuldbörda, som överstiger deras krafter. Sär- skilt kunna bodelägarna oförvållat drabbas av ruinerande förluster, om en icke förutsedd försämring av konjunkturerna inträder under utredningens fortgång.
Skilda vägar Då det gäller att genom ny lagstiftning söka avhjälpa de nu angivna bris- för reform-
terna i gällande rätt, böra tydligen de lärdomar tillgodogöras, som kunna .vara att hämta i främmande rättssystem. Den förut lämnade översikten
lärer härvid med erforderlig tydlighet giva vid handen, att valet mellan skilda praktiska utvägar för hithörande frågors lösning icke på något avgörande sätt bestämmes av den principiella motsättning i uppfattning av successio— nens natur, som av ålder varit rådande mellan de på romersk och de på germansk grund byggda rättssystemen. Skilda former för dödsboförvaltning hava valts inom rättssystem, tillhörande vardera av dessa grundtyper. Sär- skilt bör framhållas, att den romerska läran om universalsuccession inga— lunda med nödvändighet leder till en strängare ståndpunkt beträffande frågan om bodelägares ansvarighet för den dödes gäld än vad händelsen är med den germanska läran om succession allenast i tillgångarna; en jämförelse mellan å ena sidan tysk, å andra sidan svensk rätt är härutinnan upply— sande. Den regel om ovillkorligt ansvar, som innefattades i den romerska universalsuccessionen i dess ursprungliga innebörd, har på skilda sätt modi— fierats och slutligen i gällande tysk rätt så utformats, att den historiska och teoretiska utgångspunkten knappast längre kan skönjas. Den germanska
tanken att borgenären väl i princip har att hålla sig allenast till kvarlåten- skapen men kan vinna rätt även emot arvingen personligen, om denne åsido- sätter borgenärernas intressen, har å andra sidan särskilt i vårt land genom— förts på sådant sätt, att arvingen praktiskt taget iregel blir personligen ansvarig. Vid nu angivna förhållanden föreligger tydligen desto mindre någon anledning att söka i vårt rättsliv inplantera den för oss främmande romerska grundåskådningen. I själva verket lärer det bäst överensstämma med svenska lagstiftningsprinciper att överhuvud ej belasta lagtexten med någon princip- deklaration i detta ämne, motsvarande bestämmelsen i % 1 urarvaförordningen. Det är tillfyllest att så utforma de särskilda lagbuden, att de ej råka istrid med den nedärvda grunduppfattningen. Utformningen av successionsrättens teori får lämnas åt doktrinen.
De skilda lösningar av det föreliggande problemet, på vilka den förut givna översikten erbjuder exempel, hava envar sina fördelar. Anförtror man, så- som i Danmark och Norge, boutredningen åt offentlig myndighet, blir tydligen på bästa sätt sörjt för att allt går riktigt till och att icke någon intressent obehörigen gynnas på de övrigas bekostnad. För borgenärernas rätt är denna ordning i hög grad betryggande, och mindre erfarna delägare riskera ej att få stå tillbaka för dem, som bättre förstå att tillvarataga sina intres- sen. Ett genomförande av det dansk-norska systemet här i Sverige skulle emellertid förutsätta omfattande organisatoriska nybildningar. Våra under- rätter kunna icke vare sig i sin nuvarande gestalt eller efter den tilltänkta rättegångsreformens genomförande anses lämpade att handhava de uppgifter av övervägande administrativ och ekonomisk natur, varom här är fråga. Några andra för uppgiften väl lämpade samhällsorgan äga vi ej heller. En- ligt beredningens mening skulle det också alltför mycket strida mot vårt folks vanor och åskådningssätt att härutinnan följa grannländernas exempel. I vårt land är befolkningen av ålder van att i frågor av denna art reda sig själv, och tanken att såsom regel lägga boutredningen i händerna på domstol eller annan offentlig myndighet skulle säkerligen ej mötas med förståelse. Icke utan fog kunde det befaras, att en sådan ordning komme att lida av bristande smidighet och bleve alltför kostsam. De gynnsamma erfarenheter, som i grannländerna vunnits särskildt såvitt angår avvecklingen av smärre dödsbon, kunna ej anföras såsom ett avgörande argument. Frånsett vissa olikheter i folklynnet, som äro av betydelse för såväl myndigheternas som allmänhetens inställning till en dylik ordning, saknas hos oss den fasta tra- dition, som iDanmark och Norge bär upp detta institut och som i våra dagar svårligen skulle kunna skapas. Det är nämligen att märka, att upp- giftens behöriga handhavande stundom förutsätter ingripanden från myndig- hetens sida, vilka kunna kännas ganska besvärande. Då det är uteslutet att kostnaderna för en organisation, som avser förmögenhetsförvaltning, skulle få stanna på det allmänna, måste de i en eller annan form läggas på intres— senterna, vilket naturligtvis skulle öka allmänhetens betänkligheter emotden
nya ordningen. Helt visst bleve det nödvändigt att åtminstone i mycket stor utsträckning medgiva delägarna valfrihet mellan privat och offentlig boutred- ning, och det kunde befaras, att den förra formen valdes i sådan omfatt- ning, att det nya institutet därigenom undergrävdes.
Beredningen anser sig följaktligen ej böra föreslå en så genomgripande och kostsam nydaning, som bleve erforderlig, om man ville följa det dansk- norska exemplet. I betraktande av det nu anförda kunde måhända synas ligga närmast till hands att stanna vid en sådan reglering av samförvaltnin- gen, att de med denna för närvarande förknippade bristerna bortfölle. För- ändringar bleve härvid påkallade, särskilt i två riktningar: den möjlighet som nu tillkommer en delägare att av allehanda mindre respektabla skäl lägga hinder i vägen för avvecklingens fortgång måste förebyggas, och bodel- ägarna måste få sig anvisad någon annan utväg än konkursen för att skydda sig mot risken för ett ruinerande ansvar för arvlåtarens förbindelser. Till vinnande av förstnämnda syfte stode knappast någon annan utväg öppen än att utbilda dödsboet till en särskild bolagsform med beslutande, förvaltande och kontrollerande organ. För genomförande av denna tanke skulle emel— lertid krävas en ganska invecklad lagstiftning, och denna lösning kan redan på den grund icke förordas. Samförvaltningen av dödsbo grundar sig icke på frivillig överenskommelse mellan bodelägarna, utan här föreligger en tvungen gemenskap. Då denna på grund av sitt syfte är av tillfällig natur och i flertalet fall avser reglering av föga invecklade rättsförhållanden, skulle det i allmänhet framstå såsom opåkallat att tillgripa en så tung och inveck- lad organisation, och delägarna finge helt visst ofta svårt att komma tillrätta med regler av nämnda art. Det synes därför riktigast att låta samförvalt- ning av dödsbo i huvudsak följa samma enkla regler som hittills, med andra ord att bygga på principen om enhällighet mellan bodelägarna. Enligt vad erfarenheten utvisar, föreligger i det stora flertalet fall ett sådant förhållande mellan bodelägarna, att enighet angående kvarlåtenskapens förvaltning utan svårighet kan vinnas; bodelägarna stå ju i regel varandra personligen mycket nära. Skulle emellertid misshälligheter uppstå, får därmed också grundför- utsättningen för en boutredning i samförvaltningens form anses hava brustit." Vida bättre än att i ett sådant läge söka en form för de särskilda tvistefrå- gornas lösning _ majoritetsbeslut, hänvändelse till skiljeman eller till offent- lig myndighet — är det enligt beredningens mening att överlämna hela ut— redningen i andra händer.
Behov av en subsidiär ordning för utredningens verkställande föreligger även från den andra synpunkt, som beredningen nyss berörde; utväg måste nämligen beredas delägarna att annorledes än genom egendomens avträdande till konkurs förebygga uppkomsten av gäldsansvar. Såväl tysk som fransk rätt erbjuda visserligen exempel på rättsregler, enligt vilka samförvaltning kan fortgå och slutföras utan att därmed förknippas obegränsat personligt ansvar . för den dödes gäld. Dessa regler synas emellertid icke förtjäna att efterliknas.
Enligt den tyska lagen är rätten att med gäldsbefriande verkan avträda egendomen icke begränsad till viss tid utan står öppen så länge den icke förverkats genom åtgärd eller försummelse, varmed lagen förknippar denna påföljd. Dessa regler sakna den klarhet och överskådlighet, som ej minst på detta område äro önskvärda, och de erbjuda ej borgenärerna den trygg- het, varpå dessa med fog kunna göra anspråk. Liknande anmärkningar kunna göras emot de franska bestämmelserna om arvets mottagande under beneficium inventarii. Beredningen har gjort försök att åt sistnämnda insti- tut giva en utformning, som motsvarar berättigade krav på klarhet och trygghet, men funnit denna väg icke vara framkomlig. Det schweiziska in- stitutet Annahme unter öffentlichem Inventar innebär, frånsett den egendom- liga regeln om ansvar för borgensförbindelse, icke för dödsbodelägarna några förmåner, som ej kunna vinnas genom ett vanligt proklamaförfarande.
Av större intresse ur den svenska lagstiftningens synpunkt äro däremot dels det tyska institutet Nachlassverwaltung, dels den engelska rättens prin- cip för dödsboförvaltningen. Vid Nachlassverwaltung ombesörjes boets av- veckling av en eller flera förvaltare, vilka på ansökan av delägarna eller av borgenär utses av rätten men icke äro underkastade instruktioner eller offent- lig kontroll. Denna anordning tjänar samma syfte som de romerska benefi- cium inventarii och beneficium separationis. Med nämnda förvaltningsform närbesläktad är den schweiziska rättens amtliche Liquidation, vilken också kan anförtros åt en eller flera av offentlig myndighet utsedda förtroendemän. Den engelska dödsboförvaltningen handhaves regelmässigt av en av arvlåtaren eller rätten utsedd förtroendeman, som vanligen själv är delägare eller borge— när o'ch handhar utredningen med stor frihet, obunden av allt byråkratiskt tvång.
De nu senast berörda typerna för dödsboförvaltningen utmärkas onekligen av enkla och klara linjer och stor smidighet. Genom att lägga utredningen i händerna på en särskilt för ändamålet utsedd förtroendeman med erfor- derliga kvalifikationer kan man undvika de olägenheter, som äro förenade med samförvaltningen; avvecklingen kan fullföljas utan alla störande slitnin— gar mellan stridiga intressen, kvarlåtenskapen sammanhålles lättare såsom en enhet, skild från delägarnas enskilda förmögenhet, och den dödes borgenärer bliva så väl tillgodosedda, att de icke behöva säkerställas genom att ansvar för gälden ålägges delägarna. Å andra sidan går man fri från den stela, kostsamma och även eljest oekonomiska apparat, som en avveckling genom offentlig myndighets försorg lätt kommer att innebära. Såsom en ny, med samförvaltningen sidoordnad form för boutredning föreslår därför berednin- gen utredningens anförtroende åt en av rätten utsedd förvaltare, kallad boutredningsman. Beredningen har sålunda ej gått så långt som den engelska rätten, som överhuvud förmenar delägarna att behålla kvarlåten— skapen under samförvaltning. Erfarenheten visar, att särskilt i mera enkla förhållanden sistnämnda form väl fyller sitt syfte. Förvaltning genom
Grundtanken i berednin- 1 gens förslag]
boutredningsman har närmast karaktären av en utväg för sådana fall då delägarna ej kunna enas eller ej vilja åtaga sig det gäldsansvar, som är priset för samförvaltningen, eller ock borgenärer eller andra intressenter till sin trygghet finna erforderligt att få kvarlåtenskapen avskild och satt under särskild förvaltning. En delägare kan också finna boets anförtroende åt en boutredningsman vara det bästa sättet att nå fram till ett ekonomiskt för- delaktigt resultat. Beredningen har trott det bäst överensstämma med den allmänna uppfattningen i vårt land och även vara bäst ägnat att främja boutredningens syfte, att rätten, som enligt förslaget har att utse boutred— ningsman, får välja den i varje särskilt fall lämpligaste och att den sålunda utsedde erhåller vidsträckt handlingsfrihet. Såväl vid val av boutrednings- man som vid uppdragets fullgörande skall väl avseende fästas vid intressen- ternas mening, men något bestämmande inflytande skall ej tillkomma dem. Denna nya förvaltningsform är avsedd ej blott för solventa dödsbon utan även för sådana, där ställningen är oviss eller underskott måste antagas föreligga. I fall av sistnämnda beskaffenhet gäller det för delägarna att undgå personligt ansvar utan att nödgas tillgripa den för dem ofta motbju— dande utvägen att försätta boet i konkurs. Boutredningsmannens tillsättande erbjuder, där ställningen är tvivelaktig, rådrum för närmare undersökning huruvida tillgångarna förslå till täckning av gälden. Befinnes detta icke vara händelsen, skall boutredningsmannen söka träffa uppgörelse med borge- närerna angående deras förnöjande. Visar detta sig omöjligt och fylla ej delägarna bristen, skall egendomen avträdas till konkurs. Det har av flera skäl ansetts olämpligt att, vid sidan av konkursen, utbilda ett enklare, kon- kursliknande förfarande under boutredningsmannens ledning. Boutrednings- mannainstitutet blir icke på den grund utan värde beträffande insolventa dödsbon. En avveckling genom boutredningsmannens försorg framstår ofta även för borgenärerna såsom den förmånligaste utvägen, och där förhållan- dena äro någorlunda överskådliga, lärer därför en uppgörelse ej sällan ligga inom möjligheternas gränser. Vad angår garantierna för att boutrednings- mannen behörigen fullgör sina förpliktelser, märkes till en början, att för— ordnandet skall meddelas av rätten efter grundlig prövning. Det ligger vidare i sakens natur, att kontroll över förvaltningen kommer att utövas av intres— senterna. Beredningen har stannat vid att icke föreslå inrättandet av offent— lig kontroll beträffande varje uppdrag av förevarande art. Endast då del- ägare det begär eller särskild anledning eljest anses föreligga, skall rätten utse någon att öva tillsyn å förvaltningen eller träffa vissa andra anordnin- gar i kontrollsyfte.
Införandet. av denna form för boutredning utgör? den centrala nyheten i beredningens nu framlagda förslag. Genom det nya boutredningsmanna- institutet undanröjas enligt beredningens tanke på ett enkelt sätt, med und- vikande av kostsamma organisatoriska nydaningar, de huvudsakliga olägen- heter, som varit förknippade med nu gällande ordning: de svårigheter, som
kunna uppstå på grund av oenighet dödsbodelägare emellan, och den hårdhet, som utmärker grundsatsen, att bodelägare allenast genom kvarlåtenskapens avträdande till urarvakonkurs kan undgå personligt ansvar för den dödes gäld. Till vad beredningen i denna del föreslagit anknyta sig nära dei 6 kap. upptagna reglerna om arvskiftes förrättande genom särskild skiftesman, där någon delägare det önskar. Även i övrigt innebär förslaget, förutom en systematisering och komplettering av rättsreglerna på förevarande område, - ett flertal delvis betydelsefulla sakliga avvikelser från den gällande rätten. Innan beredningen övergår till att närmare motivera och förklara förslagets särskilda bestämmelser, skall här givas en kort sammanfattning av lagför- slagens innehåll med särskild hänsyn till de mera väsentliga nyheterna.
Beredningen stannar härvid först vid förslaget till lag om boutredning Översikt av och arvskifte. Här behandlas till en början de huvudsakliga former för dödsbos be??)izzgmu förvaltning, vilka äro avsedda att vinna tillämpning vid sidan av urarva-Lag om bbut- konkursen: samförvaltning samt förvaltning genom boutredningsman eller redning och testamentsexekutor. Il kap. äro sålunda under rubriken Allmänna be- ”"Skifte- stämmelser om boutredning upptagna, bland andra, stadganden angående samförvaltning av dödsbo. Såsom dödsbodelägare räknas icke blott efter- levande make och arvingar utan även universella testamentstagare. Dessa senare äga sålunda deltaga i förvaltningen, varvid är att märka, att under tid, då frågan om testamentes giltighet är svävande, såväl universell testa- mpntstagare som arvinge, vilken genom testamentet blivit från arv utesluten, anses vara delägare. Spörsmålet om sekundosuccessorers ställning får också här sin lösning. Förslaget bringar vidare klarhet i den omstridda frågan om dödsboets juridiska natur; detta betraktas såsom ett särskilt rättssubjekt, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Förvaltningen, vars_ syfte angives vara boets utredning, handhaves av delägarna gemensamt, och behörighet att företräda boet mot tredje man tillkommer ej heller den enskilda delägaren utan alla i förening. Åtgärd, som ej tål uppskov, må dock före- tagas, oaktat samtycke ej kan inhämtas från dem alla. Då förslagets regler sålunda bygga på principen om enhällighet, kräves icke någon närmare ut- formning av samförvaltningen såsom rättsinstitut. En lösning måste dock givas för det fall att enighet ej kan vinnas mellan delägarna. Såsom i det föregående redan framhållits, anvisar förslaget utvägen att påkalla rättens förordnande av en boutredningsman, som övertager förvaltningen i delägarnas ställe. Vidare erfordras vissa bestämmelser i tredje mans intresse. Ioch med dödsboets erkännande såsom särskilt rättssubjekt uppstår tydligen en möjlig- het för bodelägarna såsom representanter för dödsboet att ikläda detta nya förbindelser, och denna rätt måste begränsas av hänsyn till andra rättsägare i boet, främst arvlåtarens borgenärer. Enligt förslaget är rättshandling, som ej är erforderlig för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller för- valtning, icke för boet bindande, med mindre medkontrahenten var i god tro. Till vinnande av säkerhet i den allmänna samfärdseln tillerkännes vidare
bouppteckningen betydelse såsom legitimationsdokument; vad tredje mani god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, skall gälla, även om det visar sig, att flera delägare finnas. Innan boupp— teckning hunnit upprättas, kan rättshandling, som skäligen ej tål uppskov, utan risk slutas med efterlevande make och arvingar; skulle det senare upp- lysas, att arvlåtaren insatt universell testamentstagare, inverkar detta ej på rättshandlingens giltighet. Denna regel blir av betydelse exempelvis i de ofta förekommande fall, då livförsäkring eller banktillgodohavande skall lyftas för täckande av begravningskostnader eller andra nödvändiga utgifter för boet. Till skydd för den dödes borgenärer stadgas i annat sammanhang per— sonlig ansvarighet för arvlåtarens gäld såsom påföljd av vissa förvaltnings— åtgärder.
Bland de allmänna bestämmelserna upptagas också regler om provisorisk vård av kvarlåtenskapen i avvaktan på att denna blir omhändertagen av samtliga delägare. Här regleras också bodelägares rätt att för sin försörjning utfå förskott å sin lott samt att i vissa fall under en kortare tid njuta nödigt underhåll av kvarlåtenskapen, även om hans lott ej förslår därtill. Sistnämnda stadganden, liksom bestämmelserna angående den omfattning vari rättshand— lingar kunna företagas med förbindande verkan för dödsboet, äga tillämpning, även om boet ej är föremål för samförvaltning utan utredes i annan ordning.
Om boutredningsman och testamentsexekutor handlar den före- slagna lagens 2 kap. Huvuddragen av det nya boutredningsmannainstitutet hava redan angivits i det föregående. De regler, som i detta kapitel med delas, avse till en början rätten att påkalla förordnande om egendomens avträdande till boutredningsman samt val eller entledigande av sådan. Då anlitandet av denna utredningsform i allmänhet torde vara ägnad att tillgodose 'samtliga rättsägares intresse, har vid utformandet av reglerna om förfaran- det vid anordnande av boutredningsmannaförvaltning kravet på enkelhet och snabbhet kunnat väl tillgodoses. Initiativrätt tillkommer ej blott varje enskild bodelägare samt testamentsexekutor utan också, under vissa betingelser, borgenär, legatarie eller den, som äger föra talan om fullgörande av ända— målsbestämmelse. Arvlåtarens testamentariska föreskrifter. kunna även giva anledning, till förordnande, varom här är fråga. Iärenden av denna art skola bodelägarna såvitt möjligt erhålla tillfälle att yttra sig. Valet av bout- redningsman ligger i händerna på rätten, som emellertid skall fästa särskilt avseende vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende, och ej äger förbigå en genom testamente utsedd exekutor, med mindre skäl tala emot honom. Den ledande principen är lämpligheten för det uppdrag, varom fråga är. I vissa fall kan den lyckligaste lösningen vara att uppdraget an— förtros åt någon bland dödsbodelägarna själva, möjligen med annan person såsom medförvaltare. Detta kan särskilt bliva händelsen, då kvarlåtenskapen väsentligen består av en rörelse av ett eller annat slag, vars skötsel redan förut handhafts av bodelägaren i fråga. Borgenär kan även utses till bout—
redningsman. Beredningen har ansett riktigast att icke binda boutrednings- mannen vid detaljerade direktiv beträffande uppdragets utförande. Fördelen med denna avvecklingsform i jämförelse med konkursförfarandet skall till stor del ligga i möjligheten för en smidigare anpassning efter omständig- heterna i varje särskilt fall och den därmed förknippade utsikten till ett gynnsammare ekonomiskt resultat. Boutredningsmannen, som äger företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder och företräder dödsboet emot tredje man, träffar i regel ensam avgörandet men skall i angelägenheter av vikt inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. 1 ett fall är han emellertid hunden i sin handlingsfrihet; han äger ej utan bodelägarnas eller rättens samtycke överlåta fast egendom eller tomträtt. Om bodelägarna ej finna det tillräckligt med den kontroll de själva äga utöva beträffande boets förvaltning, kunna de hos rätten påkalla förordnande av god man, som äger genomgå räkenskaper och andra handlingar, tid efter annan verkställa inventering och i övrigt utöva fortlöpande tillsyn. Rätten kan också ex officio meddela sådant förordnande. Om boutredningsmannen föredrager att genom tecknande av försäkring eller på annat sätt ställa säkerhet för ersätt- ning, som han kan finnas skyldig att utgiva, blir han dock fritagen från kontroll i förenämnda ordning. Är god man ej utsedd, kan rätten, utan anordnande av en fortlöpande tillsyn, förelägga boutredningsmannen att av- giva redogörelse för vad som åtgjorts i förvaltningen eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Bo- utredningsmannen svarar för skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende. Om talan å hans förvaltning gälla samma regler som beträffande syssloman. Han äger rätt till skäligt arvode, som skall gäldas av dödsboet eller, vid bristande tillgång, av sökanden.
Med testamentsexekutor förstås i förslaget den, som genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och univer- sella testamentstagares ställe. Såvitt ej annat framgår av testamentet, skall testamentsexekutor i det hela anses äga en lika vidsträckt kompetens som boutredningsmannen. Såtillvida har han en friare ställning, som han ej behöver inhämta samtycke till överlåtelse av fast egendom eller tomträtt och ej är pliktig att i angelägenheter av vikt inhämta delägarnas samtycke. Be— träffande entledigande, skadeståndsplikt och arvodesrätt är han likställd med boutredningsman, och detta gäller även den, som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde och som allt- så ej är testamentsexekutor i förslagets mening. Då testamentsexekutor grundar sin ställning allenast på testators förordnande och hans lämplighet för uppdraget sålunda ej blivit prövad under ämbetsmannaansvar, medför hans övertagande av förvaltningen tydligen ej samma trygghet från borge- närernas synpunkt som kvarlåtenskapens avträdandetill boutredningsman. Den omständigheten att egendomen omhändertages av testamentsexekutor är
därför utan betydelse för frågan om bodelägarnas ansvar för arvlåtarens gäld. Emellertid står det testamentariska exekutorförordnandet ej- hindrande i vägen för bifall till ansökan om anordnande av förvaltning genom bout- redningsman. Om sådan ansökan göres inom avträdestiden, kan sålunda uppkomsten av gäldsansvar förhindras. Det har förut nämnts, att sådan ansökan kan göras även av testamentsexekutor och att denne har viss prio- ritetsrätt till förordnandet såsom boutredningsman.
Om bouppteckning givas bestämmelser i 3 kap. av förevarande förslag. Beredningen har förut erinrat om den mycket betydelsefulla roll, som i vårt successionsrättsliga system tillkommer bouppteckningen. Detta institut har på grundvalen av ärvdabalkens bestämmelser genom rättstillämpningen fått en ganska fast och i huvudsak tillfredsställande utbildning. Beredningen har sålunda här kunnat i det hela inskränka sig till att närmare utveckla och klarlägga en ordning, som redan vinner allmän tillämpning. Sålunda inne- fattar förslaget, förutom ett fastslående av själva bouppteckningsplikten, närmare bestämmelser om kallelse till förrättningen, om bouppteckningens innehåll och form, om uppgifts- och edgångsplikt, om registrering samt om kontroll över bouppteckningspliktens behöriga fullgörande. Den viktigaste avvikelse, som detta kapitel företer vid jämförelse med 9 kap. Ä. B., ligger däruti, att vad i sistnämnda kapitel stadgas om borgmästares och råds be— fattning med bouppteckningar här saknar motsvarighet. En ordning, i allt väsentligt motsvarande den, som för närvarande tillämpas på landet och i flertalet städer, är här upptagen såsom den enda gällande. Såsom framgår av promulgationslagen, är dock möjlighet öppnad för stad, där magistraten nu har befattning med boupptecknings förrättande, att med Kungl. Maj:ts tillstånd bibehållas vid denna ordning, dock att efter förloppet av viss övergångstid bouppteckningsavgifterna överallt skola upphöra. Iden mån den enhetliga ordningen för boupptecknings förrättande genomföres, bortfaller en grund att göra särskilda bouppteckningar för egendom, befintlig ä skilda orter. Enligt förevarande kapitel skall upprättandet av flera bouppteck— ningar ej för något fall 'vara obligatoriskt men väl vara medgivet, så snart egendom finnes å flera orter. Tages denna möjlighet i bruk, skall i en av bouppteckningarna intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder. I motsats till gällande lag innehåller förslaget uttryckliga regler för det fall att efter boupptecknings förrättande yppas ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen.
Förslagets 4 kap. här titeln Om den dödes gäld. Här behandlas de viktiga och svårlösta frågor, som för närvarande regleras genom urarvaför- ordningen. Med den dödes gäld är enligt förslaget att likställa annan boets gäld, främst sådan som gjorts för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Såsom redan nämnts, betraktar förslaget liksom den gällande rätten den ordningen såsom den normala, att boet övertages att ut- _ redas av dödsbodelägarna själva på det sätt de finna lämpligast. Priset för
denna frihet blir emellertid liksom hittills primär och solidarisk ansvarighet för den dödes gäld. Till borgenärernas säkerhet skall gälla, att efterlevande make, så ock annan delägare, som njutit förmån av eller tagit befattning med boet, ådrager sig sådant ansvar, om han ej inom en kort deliberations- frist avträder egendomen, varvid emellertid avträde till förvaltning av bo- utredningsman likställes med avträde till konkurs. Under denna frist får betalning av gäld verkställas allenast där det med fog kan antagas, att be— talningen ej länder till men för borgenärer, och delägarna måste överhuvud avhålla sig från åtgärder, som äro menliga för borgenärerna; boets ställning skall sålunda rubbas så litet som möjligt. Iakttages icke detta, kunna delägarna förverka rätten att genom egendomsavträde undvika ansvar för gälden. Ansvarigheten avser i regel blott veterlig gäld, ett begrepp som i förslaget närmare bestämmes. Allenast försummelse av bouppteckningsplikten eller svikligt förfarande vid bouppteckningens förrättande eller edfästande medför ansvar även för gäld, som sedermera yppas. I andra fall begynner ny av- trädestid att löpa, då ny gäld blir veterlig. Reglerna om verkan av egendoms— avträde i detta fall och om återbäring av egendom, för den händelse bodelning eller arvskifte redan ägt rum, tillhöra för närvarande de dunklaste punkterna i denna invecklade materia. Beredningen har här sökt att finna en så klar och enkel lösning som omständigheterna medgiva. En annan punkt, där nya regler visat sig vara särskilt påkallade, angår ansvarighetsfrågans ordnande för det fall att bodelägare är omyndig eller företrädes av god man. Förslaget lägger, liksom urarvaförordningen, ansvaret på förmyndaren eller gode man- nen, men låter det stanna vid ansvar för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit. Förutom sådana ändringar, som åsyfta större klarhet och följdriktighet, är i övrigt att märka stadgandet, att personligt ansvar för den dödes gäld ej inträder, om efter den döde allenast finnes egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät. .
Fjärde kapitlet har i det hela ej avseende på fall, då kvarlåtenskapen blivit avträdd till boutredningsman. Ett undantag innebär emellertid regeln, att där boet står under sådan förvaltning och uppgörelse ännu ej träffats an- gående borgenärernas förnöjande, betalning av gäld må verkställas allenast där det med fog kan antagas, att betalningen icke länder till men för borge- närer; motsvarande regel gäller vid samförvaltning endast under deliberations- fristen. I utsökningslagen föreslås en härmed sammanhängande bestämmelse, enligt vilken under sagda tid utmätning väl får äga rum ikvarlåtenskapen, men i allmänhet ej försäljning av det utmätta godset.
Reglerna i förslagets 5 kap., Om verkställighet av legat och ända- målsbestämmelser, sakna i det hela motsvarighet i gällande lag. Här givas till en början bestämmelser angående tidpunkten för verkställande av legat. Legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är av boets utredning beroende. Äligger det däremot viss arvinge eller testamentstagare att sörja för verkställigheten, skall denna äga rum, när han
erhållit den egendom, som är avsedd att anlitas för ändamålet, varvid emel- lertid är att märka, att han kan ådraga sig skadeståndsskyldighet genom underlåtenhet att sörja för att nämnda egendom utan dröjsmål kommer honom tillhanda. I det föregående har nämnts, hurusom legatarie kan utverka boets avträdande till boutredningsman, där hans rätt skulle äventyras, om kvar- låtenskapen finge förbliva under delägarnas förvaltning. Till skydd mot samma fara anvisas här ytterligare den utvägen, att rätten på ansökan förordnar om säkerhets ställande eller om deponering av egendom, varom fråga är; om legatarieus rätt kan tryggas på denna väg, uppstår ej behov av boutrednings- mannaförordnande. Här stadgas också, att delägarna genom att skifta innan legat utgivits eller egendom som därför erfordras ställts under särskild vård bliva solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. Den delvis omtvistade frågan om legataries rätt till avkastning erhåller jämväl sin lösning. Ä penninglegat skall, såvitt ej annat följer av testa- mentet, utbetalas ränta efter fem procent, men först för tiden efter det fyra månader förflutit från testators död. Det antages bäst överensstämma med arvlåtarens intentioner, att dödsboförvaltningen får skälig tid på sig att över- blicka boets ställning och anskaffa likvida medel och att först därefter ränteplikt inträder men då är så avsevärd, att legatets fullgörande påskyndas. Avser legat. viss egendom, skall, där annat ej följer av förordnandet, avkastningen allt ifrån dödsfallet tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av boutredningen, av honom gäldas före egendomens utgivande. Vad sålunda i detta kapitel stadgas om utgivande av legat skall äga motsvarande tillämpning å verkställande av ändamålsbestämmelse. Beträffande rätt att föra talan om sådan verkställighet gäller för närvarande en i 8 kap. 9 % testaments- lagen upptagen föreskrift. Enligt förslaget skall denna överflyttas till nu ifråga— varande kapitel och på det sätt kompletteras, att talerätt tillerkännes bout- redningsman samt, där förordnandet främjar allmännyttigt ändamål, Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske. Genom sistnämnda tillägg är sörjt för en till tiden obegränsad möjlighet att ingripa för att framtvinga verkställighet av förordnanden i allmännyttigt syfte.
Om arvskifte givas regler i 6 kap. Uppfattningen av arvskiftet såsom ett enskilt avtal delägarna emellan fastslås uttryckligen genom den inledande bestämmelsen i detta kapitel. I fråga om rätten att påkalla skifte stadgas, att skifte ej må företagas emot delägares bestridande, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. För den händelse legat eller ändamålsbestämmelse skall fullgöras av oskifto, gäller motsvarande förbehåll. En delägare kan sålunda ej tvingas att deltaga i ett skifte, som för honom medför skyldighet att personligen svara för gäld eller för verkställande av testamentariskt förordnande, med mindre genom depo— sition av erforderlig egendom säkerhet skapas för att ansvarigheten ej slut- ligen stannar på honom, därför att andra delägare ej längre hava sina lotter i
behåll och ej heller eljest hava.medel till täckande av sin del av ansvaret. Förvaltas boet av boutredningsman eller testamentsexekutor, får skifte ej äga rum, innan denne anmält att. utredningen slutförts. Den omtvistade frågan, huruvida arvskifte kräver viss form, får sin lösning genom stadgandet att över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Beträffande lottläggningen givas, såsom förut blivit antytt, i främ- mande lagar stundom särskilda regler i syfte att förebygga delning av vissa lags egendom, särskilt jordbruksfastighet. Till vinnande av nämnda ändamål plägar härvid den delägare — vanligen äldste sonen -— i vars hand egen— domen skall bevaras odelad, på ett eller annat sätt gynnas på övriga del- ägares bekostnad, exempelvis därigenom att egendomen i fråga får övertagas efter en låg värdering eller övriga delägare tillförbindas att låta sina lotter stå inne såsom lån till den förstnämnde. Efter ingående prövning har lag— beredningen stannat vid att icke erkänna några sådana legala skiftesprivi— legier, vilka torde strida mot den allmänna uppfattningen i vårt land och på den grund kunde visa sig ägnade att skapa split och ovilja mellan närstående. Angående skiftets verkställande uppställes i förslaget den huvudregeln, att envar delägare äger njuta lott i varje slag av egendom. Härtill göres dock det modiflerande tillägget, att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott. Fordran hos delägare skall tillskiftas denne, så långt hans lott förslår. Av det sagda framgår, hurusom det enligt förslaget i första hand ankommer på delägarna själva att genom godvillig överens— kommelse träffa en ordning, som kan befinnas önskvärd i syfte att bevara viss egendom odelad i släktens ägo. Det är anledning antaga, att denna i vårt land beprövade väg säkrare leder till målet än en lösning, som bygger på tvång. Om i en fråga av denna art eller eljest enighet ej kan vinnas an- gående skiftets verkställande, uppstå för närvarande stora svårigheter. Enligt förslaget lösas dessa med hjälp av en skiftesman. Denne förordnas av rätten, då delägare det begär och sedan övriga delägare fått tillfälle att yttra sig. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, som ej är delägare, är emellertid denne utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill utsedd. Skiftesmannen bestämmer tid och ort för skiftet, kallar delägarna till förrättningen och lämnar dem vid denna erforderligt biträde. Kan enighet ej vinnas, har Skiftesmannen att själv verk- ställa skifte. Den däröver upprättade handlingen delgives envar delägare, och skiftet blir bindande emot den, som ej inom viss tid efter delgivningen drager frågan under rättens prövning.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo stadgas i 7 kap., som är avsett att träda i stället för de knapphändiga bestämmelser i detta ämne, vilka för närvarande återfinnas i 11 kap. Ä. B. Avtal av denna art kunna tjäna vitt skilda syften och därför till sin innebörd vara ganska växlande. Några fullständiga och bindande föreskrifter kunna följaktligen icke givas i detta ämne, men då på grund av det intima förhållande, som i regel råder !
Promulga- tionslagen.
mellan kontrahenterna, överenskommelsen _ofta träffas formlöst eller i varje fall får ett mer eller mindre summariskt innehåll, föreligger obestridligen på vissa väsentliga punkter behov av lagstadganden att träda i tillämpning i brist på avtalsmässig reglering. I förevarande kapitel äro. sålunda upp- tagna bestämmelser av innehåll, att beträffande förvaltningens handhavande, och boets företrädande de för samförvaltning meddelade reglerna skola vinna tillämpning, där ej annat följer av avtalet; att såvitt avkastningen ej , skall användas till bekostande av gemensam hushållning eller eljest för ge? mensam räkning, envar delägare skall vara berättigad att efter varje kalen— derårs utgång fordra delning av behållen avkastning; samt att avtal, som gäller för obestämd tid, upphör tre månader efter uppsägning. I vissa hänseenden uppställas regler av tvingande natur. Av denna art är bestämmelsen att de i 1 kap. givna reglerna om möjligheten att belasta dödsboet med gäld och om bouppteckningens betydelse i legitimationshänseende skola äga motsva- rande tillämpning. Detsamma gäller föreskriften om avtalets förtida hävande genom rättens beslut, där en väsentlig förutsättning för avtalet brustit eller detta av annan särskild grund finnes ej böra äga bestånd, ävensom bestäm- melsen att avtalet förfaller, om boutredningsman förordnas, något som dock ej kan äga rum på ansökan av delägare.
I 8 kap., Om dödförklaring, behandlas ett ämne, som för närvarande regleras genom särskild författning — förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig —— men som redan i äldre lagberedningens förslag var upptaget till behandling i ärvdabalken. Dödförklaringen är väl av betydelse även utanför ärvdabalkens område, såsom för frågan'om rätt för den försvunnes make att träda i nytt gifte, men av skäl, som närmare skola utvecklas i motiveringen till 8 kap., har det ansetts bäst överensstämmande med den allmänna planen för den svenska civillagstiftningens revision att låta reglerna i ämnet inflyta i detta sammanhang. De av beredningen före- slagna reglerna äro byggda på samma principer som 1854 års förordning. Den viktigaste avvikelsen består i en avsevärd förkortning av de tider, efter , vilkas förlopp dödförklaring kan vinnas.
Den föreslagna promulgationslagen stadgar angående den nya lagens tillämplighet såsom huvudregel, att tiden för dödsfallet skall vara avgörande; om arvlåtaren avlider före den dag som fastställes för ikraftträdandet, skall sålunda boutredningen fortgå och avslutas enligt äldre lag och de, som hava boutredningen om händer, behöva ej anpassa sig efter de nya bestämmel- serna. Från denna huvudregel göras dock vissa undantag. Det betydelseful- laste av dessa innebär, att förordnande av boutredningsman eller skiftesman kan påkallas enligt nya lagen, även om arvlåtaren avlidit före dess ikraft- trädande, samt att, där sådant förordnande meddelas, nya lagen i fortsätt- ningen blir i allo tillämplig beträffande boutredningen eller skiftet. De stora praktiska fördelar, som äro förknippade med de båda nämnda instituten,
kunna sålunda tillgodogöras även vid en boutredning, som pågår vid ikraft- trädandet. I promulgationslagen hava, i så kortfattad och överskådlig" form som möjligt, sammanförts de särskilda bestämmelser, som befunnits erfor— derliga vid nya lagens tillämpning i sådana fall, där den avlidne var gift och äldre giftermålsbalken ägde tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden. Liksom ärvdabalkens och urarvaförordningens hithörande regler i deras nu- varande lydelse, äro nämligen den nya lagens stadganden, såvitt angår dödsbo efter gift person, avfattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens be— stämmelser.
Liksom varje annat större lagförslag på ett centralt område, föranleder det nu förevarande ändringar av och tillägg till ett flertal lagar och författningar på angränsande rättsgebit. Sålunda måste giftermålsbalkens bestämmelser om bodelning bringas i samklang med den nya lagens regler om arvskifte, vissa jämkningar krävas i lagarna om arv, om testamente och om allmänna arvs- fonden ävensom i lagen om förmynderskap. Handelsbalkens bestämmelser om förmånsrätt i dödsbo måste kompletteras, särskilt med tanke på det nya bo— utredningsmannainstitutet, och rättegångsbalkens bestämmelser om stämning å dödsbo tarva även någon ändring. Ikonkurslagen föreslår beredningen vissa ändringar och tillägg i syfte, bland annat, att förebygga ett förhastat inledande av konkursförfarande i sådana fall, då förvaltning genom boutred- ningsman kan visa sig vara den lämpligare formen för en avveckling, och i utsökningslagen hava upptagits regler till förhindrande av att boets ställning försämras genom realisationer i exekutiv väg under den tid, som skall stå delägarna till buds för att överväga läget eller boutredningsmannen för att söka träffa uppgörelse med borgenärerna. För att öppna möjlighet att snab- bare bringa boutredningen till slut i sådana fall, då kallelse å okända bor- genärer finnes påkallad, har den i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning stadgade proklamatiden föreslagits förkortad till sex må— nader, en lagändring, som även med hänsyn till andra rättsområden än det nu föreliggande torde vara välkommen. I lagfartsförordningen äro ändringar påkallade, bland annat till klargörande av att lagfart skall kunna meddelas för dödsbo såsom sådant. Slutligen har en jämkning av formell natur före— slagits i förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
Övriga lag- förslag.
Boutrednin— .. . gens andamal.
Olika former för bmm-ed- ningen.
Förslag till lag om boutredning och arvskifte.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser om boutredning.
De successionsrättsliga reglerna gå i första hand ut på att bestämma om fördelningen av död mans kvarlåtenskap. Genom arvsordningen, som är fast- ställd i lagen om arv, har angivits, huru kvarlåtenskapen skall fördelas, då arvlåtaren själv ej träffat särskilda förfoganden för dödsfalls skull. Om dylika förordnanden och vad därmed sammanhänger handlar lagen om testamente. Behovet av legala föreskrifter på successionsrättens område är emellertid icke tillgodosett allenast genom sådana bestämmelser, som reglera kvarlåtenskapens fördelning. Ehuru kvarlåtenskapen anses övergå på successorerna genom döds- fallet, kan fördelningen av den egendom, som tillhört den döde, icke tillgå så, att var och en av successorerna utan "vidare uttager vad som skall till- komma honom. Dödsboets omfattning och beskaffenhet måste till en början genom bouppteckning klarläggas, och eftersom successorerna hava rätt endast till nettobehållningen, skola den dödes borgenärer förnöjas. Finnas flera universalsuccessorer (arvingar eller universella testamentstagare), måste slut— ligen vars och ens lott genom skifte fastställas. Var den döde gift, skall skif- tet i regel föregås av bodelning i och för utbrytning av den efterlevandes andel i giftorättsgodset. ,
Under den tid, som åtgår för boets utredning, måste den dödes egendom » omhänderhavas och förvaltas på sådant sätt, att de olika rättsägarnas intressen behörigen tillvaratagas, och med själva egendomsförvaltningen förknippas lämpligen de särskilda uppgifter, vilka ingå såsom led i boutredningen, näm- ligen förrättande av bouppteckning, betalning av den dödes gäld samt verk— ställande av legat och ändamålsbestämmelser. 4
Dödsboförvaltningen kan tänkas legislativt anordnad på olika sätt. Med bortseende från detaljfrågor har man emellertid att räkna med tvenne huvud- former, nämligen en av statliga organ genomförd boutredning, å ena sidan, samt dödsboförvaltning genom rättsägarna själva, å den andra sidan. Av den redo— görelse, som lämnats i den allmänna inledningen, har framgått, huru frågan om dödsboförvaltningen vunnit sin lösning i skilda rättssystem. De flesta ut— ländska lagar, som där upptagits till behandling, ansluta sig till den senare av de båda huvudformerna, även om den statliga kontroll, som utövas å den
enskilda förvaltningen, ibland är så stark, att boutredningen i viss mån er- håller officiell karaktär eller officiell boutredning i särskilda fall skall äga rum. Å andra sidan torde dödsboförvaltning genom offentliga organ icke någonstädes vara den enda formen. Där officiell utredning är huvudform, så? som i Danmark och Norge, kan den under särskilda förutsättningar ersättas av en dödsboförvaltning, som har privat karaktär.
Då boutredningen överlämnas åt de enskilda intressenterna, utgöras de för- valtningsberättigade i allmänhet av den dödes universella successorer, d.v.s. legala arvingar och universella testamentstagare. Dessa äro också av flera skäl närmast till att få ifrågavarande uppgift sig anförtrodd. Till en början åter- finnas oftast inom denna krets de personer, som på grund av sitt förhållande till arvlåtaren äro bäst insatta i hans ekonomiska angelägenheter. Vidare hava dessa successorer i sin rätt till andel i kvarlåtenskapen ett påtagligt intresse i dödsboförvaltningens utövande på sådant sätt., att kvarlåtenskapen blir så stor som möjligt. Successorer på grund av singulära förordnanden hava ej samma intresse i själva dödsboförvaltningen. Deras rätt, som är till omfattningen bestämd redan genom testamentet, röner icke i lika hög grad inflytande av den större eller mindre skicklighet, varmed förvaltningen genomföres. Lega- tarier äro visserligen alltid såtillvida beroende av förvaltningen, att försum- melse och vårdslöshet kan äventyra den förmån,*som förordnandet innebär. Emellertid blir den rätt, som innefattas i legatariskt förordnande, i allmänhet tillräckligt tillgodosedd genom kontroll å dödsboförvaltningen och genom möjlighet att påfordra vidtagande av särskilda säkerhetsåtgärder. Vad som anförts rörande legat har motsvarande tillämpning å förordnande om ända— målsbestämmelse. '
Till de enskilda rättsägarna böra även räknas den dödes borgenärer. Dessa hava dock icke något omedelbart intresse i dödsboförvaltningens handhavande, med mindre boet är på obestånd eller det föreligger risk för att boet blir insolvent genom olämpliga förvaltningsåtgärder. Borgenärs rätt tillvaratages på grund härav i allmänhet så, att han kan kräva anordnande av en sär— skild förvaltning i sådana fall, då hans betalningsrätt är i fara.
Den principen, att dödsboförvaltningen i regel tillkommer de universella successorerna i egenskap av bodelägare, utesluter naturligen icke, att den gemensamma förvaltningen kan i vissa fall ersättas av en särskilt anordnad boutredning, exempelvis genom en förvaltare, som utses av domstol eller annat officiellt organ. Vidare är det allmänt erkänt, att den legala förvalt- ningsordningen kan åsidosättas på grund av testamentariskt förordnande, var- igenom arvlåtaren utsett en eller flera exekutorer.
I svensk rätt har dödsboutredningen av ålder ansetts såsom en angelägenhet, vilken ankommer på de enskilda rättsägarna. Frånsett urarvakonkurs samt det i vissa städer gällande boupptecknings ,och arvskiftesprivilegiet, har offentlig myndighet icke att besörja boutredning eller överhuvud taga befatt- ning med dödsbo i vidare mån än som föranledes av bouppteckningsgransk-
Gällande svensk rätt.
ningen.1 Det kan sålunda fastslås, att boutredningen icke har karaktär av officialförfarande.
Gällande lag är sparsam på stadganden, som hava avseende å boutred- ningens genomförande. Bestämmelser, som fastställa allmänna grunder för boutredningen och förvaltningen av den dödes egendom, fmnas överhuvud icke. Emellertid utgå de olika regler, som avse hithörande spörsmål,” ifrån principen att förvaltningen av död mans bo tillkommer de legala arvin— garna i förening.3 Var den döde gift, har efterlevande maken vid tillämpning av den äldre äktenskapsrätten att jämte arvingarna deltaga i dödsboförvalt— ningen under tiden till skifte i makarnas bo. Enligt de principer, efter vilka ma— kars förmögenhetsrättsliga förhållanden där gestaltas, betraktas nämligen egen- domen såsom en enhet i förvaltningshänseende, och att maken är förvalt- ningsberättigad framgår såväl av urarvaförordningens föreskrifter som av för- ordningen den 24 september 1861. Särskilt må påpekas, att det enligt sist— nämnda förordning i första hand ankommer på efterlevande maken att taga vård om dödsboets egendom. Är nya giftermålsbalken tillämplig, skall enligt uttrycklig föreskrift i 12 kap. 3 % nämnda balk den dödes giftorättsgods för- valtas av arvingarna och efterlevande maken i förening med iakttagande av urarvaförordningens regler, under det att efterlevande maken enligt 12 kap. 4 % är berättigad att intill bodelningen fortfarande förvalta det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet. Om förvaltningen av den dödes enskilda egendom saknas uttryckliga bestämmelser. Det kan sålunda frågas, huru- vida den olikhet, som nya giftermålsbalken företer i förhållande till den äldre rätten, föranleder ändring i uppfattningen av den dödes egendom såsom en enhet, i vars förvaltning efterlevande maken, oavsett egendomens beskaf- fenhet, tager del till dess att bodelning ägt rum.4 Till förmån för åsikten, att efterlevande makens och arvingarnas samfällda förvaltning borde omfatta endast den dödes giftorättsgods samt att förvaltningen av den dödes enskilda egendom vore förbehållen åt arvingarna? kunna åberopas de ändrade prin— ciper för egendomsförvaltningen, som innefattas i den nya giftermålsbalken. Enligt denna intaga makarna under äktenskapet en självständig ställning i förhållande till varandra, och makarnas bo har ersatts av särskilda för- mögenhetsmassor. Är denna mening riktig, bör boutredningen inledas med ett särskiljande av den enskilda egendomen, och en sådan anordning, som ibland förutsätter en ingående prövning, måste umbära stöd av reglerande föreskrifter.
Den, som är universalsuccessor på grund av testamentariskt förordnande,
* Jfr N. J. A. 1882 s. 28. 2 Se särskilt förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo och för- ordningen om urarvagörelse den 18 september 1862 samt 12 kap. G. B.
' Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m.m. IV s. 362 och Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 217 f., 643 f. och 665 f.
4 Jfr lagberedningens förslag till revision av ärvdabalkenI 5. 299. 5 Se Stenbeck-Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen s. 113.
torde icke kunna anses såsom legalt förvaltningsberättigad dödsbodelägare, även om det i praxis ej sällan förekommer, att universell testamentstagare tager del i boutredningen på samma sätt som en arvinge. Det har visserligen gjorts gällande, att den universella testamentstagaren skulle, oavsett att testamentet icke vunnit laga kraft, äga påkalla deltagande i dödsboförvaltningen mot borgen enligt 18 kap. 3 % Ä. B.1 Den rätt att mot säkerhet komma i besitt- ning av testamenterad egendom, som stadgasji sistnämnda lagrum, torde emellertid hava avseende allenast å speciella testamentstagare.2 Vore den universella testamentstagaren tillerkänd en dylik befogenhet, borde åt honom även inrymmas rätt att med stöd av testamente, som vunnit laga kraft, allt efter förordnandets omfattning ensam eller jämte annan handhava förvalt- ningen. Emellertid kan en sådan förvaltningsrätt icke anses förenlig med grunderna för urarvaförordningen, som förutsätter överensstämmelse mellan rätten att utöva dödsboförvaltningen och plikten att under vissa förutsättningar infria den dödes gäld. Det är även att märka, att lagstiftaren i 12 kap. 3 % G. B. endast omnämnt arvingar såsom jämte efterlevande maken be— rättigade att förvalta den avlidnes giftorättsgodsf Att de universella testaments- tagarna icke likställts med arvingarna sammanhänger med förhållandet mellan legal och testamentarisk succession. Enligt den äldre germanska rätten var den legala arvsföljden förhärskande, medan fång på grund av testamente ut- gjorde sällsynta undantagsfall. Att arvingarna, som stått arvlåtaren personligen nära, omhänderhade dödsboförvaltningen fattades därför såsom en naturlig sak jämväl i sådant fall, då annan genom testamente tillerkänts del i kvar- låtenskapen. Med tiden vann iden testamentariska successionen visserligen alltmera erkännande, men släktarvsrättens övervägande betydelse har präglat lagstiftningen ända intill våra dagar. Även sedan testamentarisk succession blivit vanlig, har uppfattningen. om testamentet såsom sekundär successions- grund bidragit till att den universella testamentstagaren alltjämt av lagen hållits utanför dödsboförvaltningen, fastän han på grund av sin andelsrätt i kvarlåtenskapen måste anses hava samma sakliga intresse i dödsboutredningen som den legala arvingen.
Jämväl i vårt land är det sedan länge erkänt, att arvlåtaren har rätt att bestämma om dödsboförvaltningen genom att utse en eller flera testaments- exekutorer. Sådant förordnande,x anses innebära bemyndigande att i succes- sorernas ställe företaga alla åtgärder, som erfordras för boutredningens genomförande.4
Genom dödsfallet upphör egendomens förbindelse med arvlåtaren såsom
1 Se Nordling, Ärvdabalken, 3 uppl., s. 222 f., 263 och Om boskillnad och om behand— lingen av död mans bo, 3 uppl., s. 105, Olivecrona, Testamentsrätten enligt svensk lagstift- ning, 2 uppl., s. 376 f. samt Winroth a. a,. s. 646. Jfr ock Gänthers uttalande i äldre lag- beredningens protokoll till A. B. (1847) s. 60. ? Jfr vad beredningen yttrat i förslaget till lag om testamente s. 64 f. ” Jfr ock N. J. A. 1912 s. 390 (särskilt justitierådet K. G. Carlsons votum). 4 Angående den närmare innebörden av ett testamentsexekutorsförordnande se vad nedan yttrats i inledningen till 2 kap. samt under 20 % nämnda kapitel.
subjekt för rättigheter och skyldigheter. Å andra sidan blir egendomen icke på fullt motsvarande sätt ånyo anknuten till särskilda rättssubjekt, förrän boutredningen är till ända och skifte ägt rum. Oavsett att äganderätt tillsak- legat anses inträda i och med arvlåtarens död, sker en dylik anknytning först genom verkställande av legat och ändamålsbestämmelser, såvitt fråga är om singulära testamentariska förordnanden, men i övrigt, då flera delägare; finnas, genom en skiftesförrättning. Under den tid, som förflyter till dess att? den dödes egendom sålunda på nytt kan anknytas till enskilda rättssubjekt, ligger egendomen under dödsboförvaltning, vars ändamål är att med tillgodo— seende av samtliga rättsägares intressen förmedla egendomens överflyttande på de olika successorerna. Intill skiftet föreligger en särskild förmögenhets- massa, underkastad förvaltning av delägarna men skild från den egendom,. som kan tillkomma envar av dem.1
Denna förmögenhetsmassa kan även avträdas till konkurs. Ehuru viss egendom i kvarlåtenskapen eller andel i sådan egendom icke tillkommer den enskilda delägaren, innan erforderlig delning ägt rum, föreligger det alltifrån; dödsfallet en andelsrätt i'den oskiftade kvarlåtenskapen. Sådan andelsrätt har ansetts kunna vara föremål för överlåtelse samt för utmätning.2
För den rättsliga gemenskap, som sålunda föreligger under boutredningen, användes sedan gammalt beteckningen dödsbo. Vad denna gemenskap i själva verket innebär är emellertid i viss mån oklart. Å ena sidan är erkänt, att dödsboet utgör en självständig förmögenhetsmassa, även i förhållande till bodelägarna,3 men å andra sidan har man icke velat medgiva, att de rätts- handlingar, som företagas med avseende å boutredningen, gälla dödsboet så- som sådant. Det har nämligen såväl i praxis som inom doktrinen i allmän- het ansetts, att de av arvingarna för dödsboet ingångna förpliktelserna binda dem personligen, icke dödsboet.4 Att märka är dock, att då testaments- exekutör, på grund av sin allmänna befogenhet att verkställa boutredningen,, försålt i boet ingående fastighet, försäljningen i vissa fall icke ansetts beröra dödsbodelägarna personligen; någon lagfart för delägarna har icke funnits påkallad, utan köparen har erhållit lagfart med åberopande av den lagfart, som meddelats för den döde.5
Oaktat dödsboet åtminstone i vissa hänseenden framstår såsom en rättslig enhet, plågar det icke betraktas såsom någon juridisk person.6 Enligt gängse åskådningssätt företer dödsboet icke det mått av självständighet, som kan krä—
1 Jfr N. J. A. 1902 s. 435, 1909 s. 306, 1913 s. 632 och 1926 s. 60 samt Sv. J. T. 1920 Rf s. 33 och 76. 2 Se N. J. A. 1914 s. 73. Jfr ock 7 kap. 5 5 andra stycket förmynderskapslagen. ” Jfr t. ex. Sv. J. T. 193? Rf s. 18. 4 Se härom vidare vad beredningen anfört under 3 % i detta. kapitel. 5 Se N. J. A. 1886 s. 235, 1893 s. 410, 1906 s. 224, 1909 s. 175 och 1912 s. 64. 0 Se Kallenberg, Svensk Civilprocessrått 111 s. 532 f. samt Winroth a. a. s. 440 f. och 747 f. samt V 5. 24 och 36 f. Jfr ock Thyrén, Kommentar till strafdagen kap. 20 s. 44 samt Un dén, Kommentar till lagfartsförordningen s. 17. Angående finsk rättsuppfattning se Ch)"— denius, Lärobok i finsk arvs— och testamentsrätt, 3 uppl., s. 96 f.
vas för egen rättspersonlighet. Den mindre fasta karaktär, som dödsboet hittills i verkligheten haft, torde, liksom den härav beroende obenägenheten att i dödsboet se en juridisk person, ytterst hava sin grund i uppfattningen, att successorernas rätt inträder omedelbart vid dödsfallet. Begreppet juridisk per— son har för övrigt jämförelsevis sent vunnit insteg i svenskt rättsliv, och det är rätt naturligt, att den urgamla rättsgemenskap, varom här är fråga, icke i högre grad berörts av nya lärosatser och deras praktiska tillämpning. Emel— lertid saknas icke förespråkare för den meningen, att dödsboet kan räknas till de juridiska personerna.l Till stöd för denna mening framhålles främst det allmänt erkända förhållandet, att dödsboet utgör en samfällighet för för— valtning av en förmögenhetsmassa, i vilken de olika tillgångarna icke äro föremål för förfogande från delägarnas sida. Vidare göres gällande, att döds— boets egendom häftar enhetligt för åtminstone de förbindelser under boutred- ningen, som äro förenliga med förvaltningens ändamål att likvidera den dödes ekonomiska förhållanden. Sistnämnda förhållande tillmätes dock icke avgörande betydelse; även om den under förvaltningen stiftade gälden, såsom allmänt antagits, vore dödsbodelägarnas enskilda förbindelser, syntes ändock delägarna i stor utsträckning samfällt framträda såsom handlande subjekt gentemot tredje man, i varje fall såvitt anginge avhändelser, och dödsboet borde, hur det än kunde förhålla sig med möjligheten att ikläda dödsboet ny gäld, anses belastat med ansvarigheten för den dödes förpliktelser.
Såsom i den allmänna inledningen utvecklas, har lagberedningen icke funnit Lagberffdnin- lämpligt föreslå någon genomgripande omläggning av den ordning, i vilken gens forslag. boutredningen skall bedrivas. Något officialförfarande' skall sålunda enligt förslaget icke komma till användning, även om vissa bestämmelser innebära, att från det allmännas sida lämnas betydligt mera bistånd än för närvarande är förhållandet.
Jämväl enligt förslaget skall boutredningen utgöra en angelägenhet, som i första hand ankommer på dem, vilka hava successionsrätt till kvarlåten— skapen. Då den testamentariska successionen numera anses likvärdig med den legala, är tiden inne att draga den fulla konsekvensen härav, såvitt angår dödsboförvaltningen och vad därmed sammanhänger. Den första och viktigaste åtgärden blir då att erkänna den universella testamentstagaren såsom förvaltningsberättigad dödsbodelägare vid sidan av arvinge. Visser— ligen har det i många fall, då tvist ej förelegat om testamentets giltighet, ansetts naturligt, att universaltestamentstagaren utövat förvaltningen på samma sätt som en arvinge, men någon i lag grundad rätt därtill har ej funnits. I viss män kan dock den senare tidens lagstiftning sägas hava föregripit den ståndpunkt, som intagits i föreliggande lagförslag. Enligt 9 kap. 14 % för- mynderskapslagen skola sålunda vid förmyndarens frånfälle vissa i nämnda kapitel givna bestämmelser om förmyndares redovisningsskyldighet äga mot-
1 Se Hjalmar Karlgren, Studier över privaträtteus juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet s. 284 f. och 98. 7—303628
svarande tillämpning å delägarna i den avlidnes bo, och bland dem, som skola träda i förmyndarens ställe, äro att räkna även universella testaments- tagare.1 I testamentslagens 3 kap. 9 %, som innehåller föreskrift om talan å fullgörande av testamentarisk ändamålsbestämmelse, upptages universell testa- mentstagare såsom taleberättigad vid sidan av arvinge, efterlevande make och * testamentsexekutor.
Dödsboförvaltningens anordnande är en grundläggande fråga inom det lag— ? stiftningsområde, som nu är föremål för behandling. Enär detta spörsmål praktiskt sett är det första, som möter vid utredningen av död mans bo, har det synts lämpligt att den nya lagen inledes med regler om den för- valtningsordning, som skall gälla, där annat icke föranledes av särskilda bestämmelser. I kapitlets första paragraf angives, åt vilka förvaltningen av den dödes egendom på grund av lag är anförtrodd. Samma paragraf reg- lerar också närmare de förutsättningar, under—vilka arvingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, den efterlevande maken iegen- skap av dödsbodelägare äga utöva förvaltningen, och där karakteriseras även den rättsgemenskap, som de förvaltningsbprättigade bilda vid fullgörande av dem åvilande uppgifter. De följande paragraferna upptaga ytterligare be— stämmelser rörande vissa med dödsboförvaltningen sammanhängande frågor, såsom stiftande av gäld och slutande av avtal för dödsboets räkning, tredje mans ställning vid rättshandlingar med dödsboet eller med dödsbodelägarna i denna deras egenskap samt rätt till förskott å bodelägares lott och under- håll av den dödes egendom. 12 % givas föreskrifter om vården av den dödes egendom från dödsfallet och intill den tidpunkt, då egendomen blivit omhändertagen av samtliga delägare och därmed underkastad de regler, som i kapitlet uppställts för delägarnas gemensamma förvaltning. Den legala ut- redningen genom dödsbodelägarnas försorg skall'enligt lagberedningens för— slag kunna ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutred- ningsman. Regler för denna förvaltningsform hava sammanförts till ett sär- skilt kapitel (2 kap.), som även innehåller stadganden angående förvaltning genom testamentsexekutor.
De bestämmelser, som meddelas i förevarande kapitel, hava endast på vissa punkter av jämförelsevis underordnad betydelse motsvarighet i äldre lag. I stort sett innefattar förslaget emellertid icke annat än fastställande av vad som anses vara gällande rätt.. Nyheter av större betydelse äro en- dast de stadganden, som avse universell testamentstagares rätt att deltaga i förvaltningen, samt reglerna om förskott å bodelägares lott i boet och om underhåll för efterlevande make, barn eller adoptivbarn. Eftersom det hit- tills känts såsom en brist, att i lag icke givits uttryck för principerna rörande dödsboförvaltningen i allmänhet, torde avhjälpandet av denna brist komma att uppfattas såsom en i och för sig beaktansvärd fördel.
1 Se N. J. A. 1924 II s. 474 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 64. Jfr ock N. J. A. 1928 s. 640.
15.
Till dem, som på grund av sin ställning till arvlåtaren äro berättigade att inträda i förvaltning av den dödes egendom, räknas enligt lagförslaget ar- vingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, den efterlevande maken. Dessa äga under de förutsättningar, som angivits i före- varande paragraf, i egenskap av dödsbodelägare övertaga förvaltningen av den dödes egendom och verkställa boutredningen, i den mån annan förvalt- ningsordning icke skall vinna tillämpning efter vad i 2 kap. är stadgat.
Arvinges del i förvaltningen är naturligen betingad av hans på den legala arvsrätten grundade rätt till del i kvarlåtenskapen. Om kretsen av den dödes arvingar samt de olika arvingarnas lotter är stadgat i lagen om arv. I 1 kap. behandlas arvsrätt på grund av skyldskap. Angående makes arvs- rätt givas bestämmelser i 2 kap., som även upptager föreskrifter om en legal sekundosuccession, nämligen andelsrätt för den först avlidna makens arvingar i boet efter den sist avlidna maken. Rätt till arv tillkommer vidare under närmare angivna villkor barn utom äktenskap enligt 3 kap. och adop- tivbarn enligt 4 kap. samma lag.
Finnes ej arvinge jämlikt 1—4 kap. arvslagen, tillfaller arvet allmänna arvsfonden efter vad i 5 kap. nämnda lag är stadgat. I samband med de regler, som i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden givits rörande förvaltningen av nämnda fond, hava jämväl upptagits bestämmelser om för- valtningen av den dödes egendom, då ej annan arvinge finnes än fonden. I sådant fall skall till rätten göras anmälan av den, som har boet i sin vård, och rätten har att, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, nämna utredningsman i boet. Beträffande dylik utredningsmans skyldigheter hava vidare upptagits närmare föreskrifter, vilka avse såväl den egentliga boutredningen som behandlingen av den arvfallna egendomen efter boutredningens avslutande .och intill dess att den i penningar förvandlade egendomen inlevereras till statskontoret. Vid avfattningen av dessa före- skrifter gjordes icke någon åtskillnad mellan själva dödsboförvaltningen och övriga förvaltningsuppgifter, som åligga boutredningsmannen. Det förelåg icke heller någon anledning att särskilja de olika uppgifterna. Ehuru utred- ningsmannen är att betrakta allenast såsom en representant för fonden, blir han, med tillämpning av gällande förvaltningsbestämmelser angående död mans bo, i själva verket ensamförvaltare av den dödes egendom. Det må dock anmärkas, att utredningsman, som avses i arvsfondslagen, ej bör förordnas, när fondens rätt till arv är utesluten genom testamente, som vunnit laga kraft eller mot vilket anledning till klander ej föreligger.1 Med tillkomsten av en ny lag, som i förvaltningshänseende jämställer arvingar och universella testamentstagare, blir situationen i viss mån en annan. Har
1 Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 450.
Dödsbodel-
ägarna.
Arvingar.
arvlåtaren genom testamente insatt lottägare i boet vid sidan av fonden, fin— nas tydligen förutsättningar för en samförvaltning, utövad av testamentstaga— ren och fondens representant, och först genom skifte blir den egendom be— stämd, som skall tillkomma fonden. Även om fonden är utesluten genom
testamente, förefinnes enligt förslaget anledning till gemensam förvaltning för : tiden intill dess att förordnandet vunnit laga kraft. I sistnämnda fall kom— mer dock samförvaltningen att avse allenast den tid, som förflyter till dess att frågan om testamentets bestånd blivit slutligen prövad. Det har varit under övervägande, huruvida åt den för fonden förordnade boutrednings- mannen ändock borde givasen exklusiv befogenhet att verkställa boutrednin- gen i alla de fall, då ej annan arvinge funnes än fonden. Eftersom en sådan ordning skulle komma i strid med lagförslagets principer angående dödsboförvaltningen, har det emellertid synts lagberedningen lämpligare att bi- behålla utredningsmannen såsom representant allenast för fonden och Vid— taga de jämkningar, som äro betingade av de föreslagna reglerna om bout— redning och arvskifte. Under arvinge såsom dödsbodelägare enligt före- varande paragraf inbegripes sålunda jämväl allmänna arvsfonden. För dess behörigen utsedda representant gälla icke blott de förvaltningsbestämmelser, som upptagits i det nu behandlade kapitlet, utan även övriga stadganden i den nya lagen, i den mån de överhuvud hava tillämpning å fonden i egenskap av arvinge. De föreskrifter i arvsfondslagen, som angå i lagen om boutred— ning och arvskifte reglerade förhållanden, böra alltså utgå, varefter först— nämnda lag kommer att innehålla allenast de stadganden, som avse fonden och utredningsmannens uppdrag. Till undvikande av förväxling med bout- redningsman, varom stadgas i 2 kap. av föreliggande lagförslag, har det varit nödvändigt att skapa en annan beteckning å den, som enligt arvsfondslagen skall företräda fonden. Till denna fråga och till de särskilda föreskrifter, som skola gälla förvaltningen av den arvsfonden tillfallna egendomen, åter- kommer beredningen vid det ändringsförslag till lagen om allmänna arvs— fonden, som beredningen samtidigt framlägger.
En arvsrätt av särskilt slag utgör den sekundosuccession, varom stadgas i 2 kap. arvslagen. När bröstarvingar saknas, tager efterlevande make hela kvarlåtenskapen i arv, men vid den efterlevandes död äga den först avlidnes arvingar av andra parentelen (fader, moder, syskon eller syskons avkom- lingar), om sådana då leva, taga viss kvotdel av efterlevande makens bo. ,Någon skillnad upprätthålles icke mellan den dödes kvarlåtenskap och den efterlevandes egendom, och den här tillämpade successionsordningen innebär, att den efterlevande utan föregående delning får till sitt förfogande en enhetlig förmögenhetsmassa, över vilken han har att råda såsom ägare. Sekundc— successorernas rätt avser sålunda endast andel av den egendom, som finnes .i behåll vid den sist avlidna makens död. Då sekundosuccessorerna icke taga arv förrän vid efterlevande makens död, hava de först vid nämnda tidpunkt grundade anspråk på att få deltaga i förvaltningen av den egendom, som
tillfallit dem. Arvsrätten ter sig i verkligheten såsom en andelsrätt i den efterlevande makens dödsbo, och det är därför naturligt, att de slutliga arv— tagarna räknas såsom delägare i sistnämnda bo. Ett i andra stycket av före— varande paragraf infört stadgande klarlägger den ställning, som sekundo- successorer enligt 2 kap. arvslagen intaga i förvaltningshänseende, och be- redningen återkommer härtill i det följande.
Universell testamentstagare är den, som erhållit kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller översko.tt dårå. Den universella testamentstagaren har av arvlåtaren tillerkänts en rätt, som till sitt innehåll nära överensstämmer med den legala arvingens. l 3 kap. 10 % andra stycket testamentslagen, där begreppet universell testamentstagare närmare bestämts, har därför till klarläggande av successionens natur angivits, att sådan testa- mentstagare är den, som av testator insatts i arvinges ställe.1 Såsom redan i inledningen till förevarande kapitel anförts, hänför sig den sakliga grunden för denna likställighet till successionens egenskap att medföra andelsrätti kvarlåtenskapen. Visserligen kvarstår alltjämt den olikheten, att arvsrätten följer omedelbart av lag, medan den universella testamentstagaren måste åbe- ropa arvlåtarens särskilda förordnande, men denna skillnad, som förut spelat en stor roll, har förlorat avgörande betydelse i och med att den testamenta- riska successionen anses likvärdig med den legala. Då befogenheten atti egenskap av dödsbodelägare deltaga i boutredningen nu tillerkännes univer- sella testamentstagare vid sidan av arvingar, innebär förslaget på denna punkt icke annat än ett av nutidens förhållanden betingat hänsynstagande till de intressen, som göra sig gällande i död mans bo.
Även i förhållande till den, som tillgodosetts genom singulärt testamen- tariskt förordnande, är för den universella testamentstagaren betecknande, att han fått en andelsrätt i kvarlåtenskapen och icke, såsom legatarien, alle- nast en särskild i testamentet bestämd förmån. Det är emellertid icke själva ordalydelsen i testamentet utan dess materiella innehåll, som avgör, huruvida det föreligger ett universellt förordnande eller enbart ett legat. Ett förordnande, som av ordalagen att döma är ett legat, kan i själva verket utgöra ett uni— versellt förordnande. Det kan synas betänkligt, att inträdet av de viktiga rätts- följder, som äro anknutna till egenskapen av dödsbodelägare, sålunda skall vara beroende av en prövning av förordnandets innebörd. I verkligheten kunna emellertid dessa betänkligheter icke tillmätas någon egentlig betydelse. Endast i rena undantagsfall skall det visa sig förenat med svårighet att fastställa, huru- vida ett visst förordnande bör betraktas såsom universellt eller legatariskt. Till bedömande av en sådan fråga kan på förhand icke givas annan ledning än att testamentstagaren skall anses såsom dödsbodelägare, när han med hänsyn till förhandenvarande omständigheter intager enahanda ställning till kVarlåtenskapen som en arvinge. Denna anvisning är för övrigt, såsom förut
1 Angående innebörden av termen universell testamentstagare se vidare lagberedningens förslag till lag om testamente s. 247 och 65 f.
Universella testaments- tagare.
nämnts, lämnad vid den begreppsbestämning, som i 3 kap. 10 å andra stycket testamentslagen är gjord med avseende å universell testamentstagare.1
I testamentet kan vara föreskrivet, att testamentstagarens rätt skall upp- höra vid viss framtida tidpunkt eller på grund av inträffande av visst villkor. Dylika tidsbestämmelser och villkor hindra icke testamentstagaren från att vara delägare i arvlåtarens dödsbo. Är däremot inträdet av .testamentstagarens rätt förknippat med tidsbestämmelse eller villkor, får i varje särskilt fall av- göras, huruvida testamentet är så att förstå, att testamentstagaren skall de]- taga i dödsboförvaltningén. Denna tolkning får ske med ledning av omstän- digheterna i det särskilda fallet, därvid innehållet och omfattningen av testa— mentstagarens rätt närmast komma i betraktande. Att den på testamentet grundade förmånen är genom tidsbestämmelse framflyttad kan i och för sig tillräckligt tydligt angiva, att testamentstagaren icke skall anses såsom dödsbo— delägare. Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att tidsbestämmelsen skäligen icke bör försätta testamentstagaren i en särställning. Detta gäller särskilt, när fråga är om en jämförelsevis obetydlig framflyttning av testa— mentets verkställighet. Men testamentstagaren kan även finnas förvaltnings- berättigad i sådana fall, då testamentsrätten skall inträda vid en framskjuten tidpunkt. Skall kvarlåtenskapen, till vilken A tillerkänts nyttjande- eller av- komsträtt, med äganderätt tillfalla B, äl den senare vid direkt tillämpning av den i förevarande paragraf givna huvudregeln berättigad att deltagai dödsboförvaltningen. Därest testamentet avfattats så, att B:s rätt skall inträda först efter A:s död, lärer denna skillnad icke i och för sig böra föranleda, att B frånkännes egenskap av förvaltningsberättigad delägare. En sådan ut— gång, som skulle kunna vara otillfredsställande ur praktiska synpunkter med hänsyn därtill, att A såsom legatarie är ställd utom dödslmförvaltningen, låter sig i allmänhet icke grunda på presumtion om arvlåtarens avsikter. Liknande betraktelsesätt är att anlägga, då det gäller att pröva verkningarna av suspen- siva' villkor. Åt den, som fått sin i testamentet givna förmån beroende av dylikt villkor, torde dock jämförelsevis sällan kunna inrymmas rätt att utöva dödsboförvaltning. Är det ovisst, huruvida testamentstagaren någonsin kommer i åtnjutande av rätt enligt testamentet, kan möjligheten att i framtiden erhålla egendom ur kvarlåtenskapen icke anses vara förenad med någon rätt att deltaga i boutredningen efter arvlåtaren. Har A exempelvis förordnat, att kvarlåtenskapen skall tillfalla hans hustru B med äganderätt, fastän under villkor att omgifte föranleder egendomens utgivande till en viss stiftelse, lärer stiftelsen icke vara att anse såsom delägare i dödsboet efter A. En annan sak är, att det vid omgifte kan erfordras ett med boutredning jämförligt förfarande i ändamål att avskilja den egendom, som skall tillkomma den slutliga mot— tagaren.2 Det kan förefalla besvärande, att icke alltid från förordnandets yttre gestaltning kan direkt slutas, huruvida testamentstagaren intager ställ-
1 Jfr ock lagberedningens förslag till lag om testamente s. 222, 247 och 65 f. 2 Jfr N. J. A. 1929 s. 395.
ning av dödsbodelägare eller icke. De fall, om vilka här är fråga, utgöra emellertid undantag och medföra nästan aldrig några svårigheter i praktiken redan på den grund, att arvlåtaren själv föranstaltat om dödsboförvaltningen genom att utse en testamentsexekutor. Vad angår den inverkan, som dessa tolkningsspörsmål hava på frågan om det personliga ansvaret för den dödes gäld, får beredningen hänvisa till 4 kap. 18 %, enligt vilket stadgande faran för ett obehörigt övervältrande av betalningsansvar å testamentstagaren måste anses vara väsentligen undanröjd.
När testamentstagarens rätt på grund av tidsbestämmelse eller villkor in— träder först efter arvlåtarens död, kan följden bliva, att det är ovisst, vem som i framtiden blir ägare till den av förordnandet omfattade egendomen. Denna omständighet utgör dock icke i och för sig hinder för tillämpning av regeln om universell testamentstagare såsom delägare i arvlåtarens dödsbo. Enligt 11 kap. 4 % 5. förmynderskapslagen kan god man vid behov förordnas att bevaka blivande ägares rätt, och gode mannen har då att utöva den rätt, som tillkommer testamentstagare i egenskap av dödsbodelägare.1
I detta sammanhang skall slutligen framhållas, att testamentstagaren i fall av framskjutet äganderättsförvärv kan vara att anse såsom delägare i en föregående successors dödsbo. Till denna fråga återkommer beredningen vid redogörelse för de undantag, varom föreskrift givits i andra stycket av före- varande paragraf.
Var den döde gift, måste i allmänhet bodelning företagas för uppdelning av makarnas giftorättsgods mellan den efterlevande maken och den dödes successorer. Redan det intresse, som efterlevande maken sålunda har i dödsboet, gör det naturligt, att maken räknas till delägare i boet.2 Härutinnan stadfästes i förslaget en princip, som förut erkänts i 12 kap. 3 % G. B. Ehuru bodelningen omfattar allenast giftorättsgodset, kommer efterlevande maken i egenskap av delägare att utöva förvaltning jämväl av den egendom, som må hava tillhört den döde enskilt. Innan delning företages av den dödes egendom, bör denna nämligen av praktiska skäl betraktas såsom en enhetlig förmögenhetsmassa, förvaltad av samtliga dödsbodelägare. Eljest skulle bo- utredningen inledas av en särskild förrättning med uppgift att särskilja egendom, vilken borde förvaltas allenast av arvingar och universella testa- mentstagare på den grund att den tillhört den döde enskilt. De olägenheter, som skulle kunna följa av att efterlevande maken deltager iförvaltningen av egendom, i vilken han icke har något rättsligt intresse, äro enligt förslaget undanröjda genom den i 2 kap. givna möjligheten att påkalla särskild döds- boförvaltning genom boutredningsman. Därest det skulle förhålla sig så, att efterlevande maken med tillämpning av nya giftermålsbalken för närvarande
* Anmärkas må ock, att blivande testamentstagare i särskilt fall kunna företrädas av dem, lågfoerggViss tidpunkt äro närmast att inträda såsom testamentstagare; se 3 kap. 2 % i detta
'" Angående efterlevande makes rätt och plikt med avseende å den dödes bojämför lagbered- ningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 360 f'.
Efterlevande make.
ej är berättigad att utöva dödsboförvaltning i avseende å den dödes enskilda egendom,1 är det sålunda enligt förslaget klart, att maken, i den mån han överhuvud skall räknas såsom dödsbodelägare, deltager i förvaltningen av all den egendom, som är föremål för arvingars och universella testamentstagares gemensamma förvaltning. I detta sammanhang är slutligen att märka, att till dödsboet hörer det mot efterlevande maken riktade anspråk, som den dödes successorer hava på utfående av hälften av makarnas behållna giftorättsgods.
!
Detta anspråk, som uppfylles vid bodelningen, rubbar dock icke den för— valtningsrätt, som enligt lag tillkommer efterlevande maken med avseende å det egna giftorättsgodset.2 Sedan bodelning ägt rum, äro de ekonomiska förhållanden, som betingats av äktenskapet, helt och hållet avvecklade, och det finnes icke längre någon grund för efterlevande makens befattning med dödsboet. Företages bodelning i tiden före arvskiftet, inträder sålunda i boutredningen en slutperiod, var- under maken icke äger taga del i dödsboförvaltningen. Iallmänhet sker emellertid bodelningen i omedelbart samband med skiftet, och den regel, som i andra stycket av förevarande paragraf begränsar efterlevande makes del— aktighet i dödsboet, har sålunda icke större praktisk betydelse, såvitt angår bodelning efter dödsfallet. Har bodelning ägt rum redan före arvlåtarens frånfälle, saknas överhuvud anledning för efterlevande maken att uppträda såsom delägare i dödsboet, och detsamma gäller, då giftorätt genom äkten— skapsförord är utesluten. Den regel, som nyss berörts, har alltså fått det innehåll, att efterlevande maken ej skall anses såsom dödsbodelägare, då bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Efter äktenskapsskillnad har frånskild make, därest bodelning vid andra makens död ännu ej ägt rum, naturligen rätt att deltaga i boutredningen på sätt om efterlevande make är stadgat. Vidare skall anmärkas, att ifrågavarande stadgande endast har av— seende å efterlevande make i denna hans egenskap. Maken kan såsom arvinge eller testamentstagare vara dödsbodelägare, ehuru förutsättningar saknas för delägareskap på grund av giftorätt. En erinran härom har för tydlighets skull upptagits i lagtexten. Sekundosuc- I fråga om arvlåtarens efterlevande make har anmärkts, att i andra stycket ;ååäordålggiäiz av förevarande paragraf stadgas undantag från huvudregeln om make såsom
i föregående delägare i arvlåtarens bo. I samband härmed gives även föreskrift om att
”"%s:???” arvingar och universella testamentstagare under vissa förhållanden icke äro
arvlåtarens. att räkna till delägare i arvlåtarens dödsbo utan i stället i boet efter annan, som själv intager ställning av arvinge eller testamentstagare.
Lagberedningen har i det föregående visat, att den sekundosuccessionsrätt efter den först avlidna maken, varom stadgas i 2 kap. lagen om arv, utgör
* Se vad ovan anförts i inledningen s. 94. ' Enligt 12 kap. 4 % G. B. är efterlevande maken berättigad att fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet, men maken är pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.
r
en andelsrätt i den efterlevande makens dödsbo. Det är med hänsyn härtill mest ändamålsenligt att betrakta ifrågavarande successorer såsom delägare i sistnämnda dödsbo, oaktat de i verkligheten härleda sin rätt från den först avlidna maken. l överensstämmelse härmed har från huvudregeln i para- grafens första stycke meddelats undantag, enligt vilket den, som äger taga arv först efter det att annan arvinge avlidit, skall anses såsom delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. Förslaget innebär härutinnan en bekräftelse på den ståndpunkt, som intagits vid tillkomsten av nya arvslagen.l
Det kan genom testamente vara bestämt,, att arvlåtarens make i första hand skall njuta kvarlåtenskapen tillgodo samt att testators arvingar av andra parentelen efter makens död skola erhålla egendomen till fördelning enligt legal arvsordning. Den undantagsregel, varom nu är fråga, omfattar jämväl ett sådant fall; de slutliga mottagarna äro att anse såsom delägare i efter— levande makens bo. Förutsättning för regelns tillämplighet är emellertid, att maken är universalsuccessor, d. v. s. med en av sekundosuccessionen betingad äganderätt mottagit kvarlåtenskapen i dess helhet, kvotdel därav eller obe- stämt överskott. Endast då medför de slutliga mottagarnas succession en delning av efterlevande makens bo. Har efterlevande maken erhållit kvarlåtenskapen med nyttjande- eller avkomsträtt, föreligger legat till förmån för maken, och de legala arvingar, som bekommit egendomen med äganderätt vid arvfallet, äro att anse såsom delägare i boet efter arvlåtaren. Skall äganderätten enligt testamentet inträda först vid en senare tidpunkt, får med tillämpning av de principer, som avse verkningarna av tidsbestäm- melser eller villkor, avgöras, huruvida äganderätten är förenad med rätt att deltaga i förvaltningen av arvlåtarens bo? Det har förut framhållits, att möjlighet finnes att enligt 11 kap. 4 % 5. förmynderskapslagen förordna god man till bevakande av blivande ägares rätt.3
Efterlevande make är ej sällan insatt såsom testamentstagare med bröst- arvingar såsom slutliga mottagare. Även i dylikt fall inträda dessa såsom delägare i efterlevande makens dödsbo under förutsättning att maken intager ställning av universalsuccessor. Gör bröstarvinge sin laglottsrätt gällande, blir han emellertid med avseende å laglotten delägare iboet efter arvlåtaren. I detta sammanhang må ock anmärkas, att på förhållandet mellan maken såsom universell testamentstagare och de slutliga arvingarna tillämpas reglerna i 2 kap. arvslagen, icke blott då arvssituationen är den, som avses i nämnda kapitel, utan även när de slutliga mottagarna äro arvlåtarens bröstarvingar.4
Testamente kan vara gjort till annan än make med arvlåtarens legala
* Se 27kap. 5 % tredje stycket lagen om arv samt lagberedningens motiv til samma lag s. 196—19 .
' Jfr ovan 5. 102.
3 Det må påpekas, att enligt särskilt stadgande i 7 kap. 4 % andra stycket testamentslagen legala sekundosuccessorer kunna vid prövning av frågan om testamentes giltighet företrädas av dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator. 4 "' Se 4 kap. 1 % testamentslagen och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 259 f.
arvingar (bröstarvingar eller arvingar av andra parentelen) såsom slutliga mottagare vid testamentstagarens död. Den nu behandlade regeln omfattar även ett sådant fall, för den händelse första mottagaren är att anse såsom universell testamentstagare. Emellertid lärer det vara endast i undantagsfall, som testator avser att åt annan än make inrymma rätt att före arvingar åtnjuta egendom i egenskap av universell testamentstagare. Sekundosucces- sorerna bliva nämligen här i viss mån försatta i annan ställning än då efterlevande make är första mottagare. För den delning, som skall verkstäl- las vid testamentstagarens död, kunna icke, såsom då testamentstagaren är efterlevande make, tillämpas de regler, som givits i 2 kap. arvslagen, utan för den analogiska tillämpning, som kan komma i fråga, måste särskild utred- ning alltid förebringas angående värdet av den första successorns egendom vid testators död. Och därvid har man ej, såsom vid efterlevande makes död, ledning att hämta av någon bouppteckning.1 Är det testators avsikt, att den egendom, varav första mottagaren skall njuta förmån, upprätthålles såsom en särskild förmögenhetsmassa, har förordnandet legats natur, och om de slutliga mottagarnas rätt bestämts till visst belopp att utgå ur första mottagarens kvarlåtenskap, äro i allt fall de slutliga mottagarna hänvisade att intaga ställning av legatarier.
I det föregående har beredningen berört endast sådana fall, i vilka de slutliga mottagarna äro legala arvingar. En succession av den art, varom i detta sammanhang är fråga, kan dock även vara anordnad så, att den slut— liga mottagaren är testamentstagare, medan föregående successor åtnjuter egendomen i egenskap av testamentstagare eller såsom arvinge, vars legala rätt inskränkts genom sekundosuccessionsförordnandet. Om den första mot— tagaren är universalsuccessor, gäller också här, att de slutliga mottagarna äro att anse såsom delägare i den föregående testamentstagarens dödsbo men ej i arvlåtarens. Merendels har testamentet sådant innehåll, att första mot- tagaren är efterlevande make, som fått sin rätt bestämd genom testamentet eller genom en hänvisning till den legala arvsordningen. I dylikt fall äga reglerna i 2 kap. arvslagen motsvarande tillämpning, under det att förhållan- det mellan första mottagaren och de slutliga testamentstagarna eljest regleras genom testamentets föreskrifter eller vad därur tolkningsvis kan framgå. Har första successorns rätt legats karaktär, får med ledning av huvudregeln i första stycket avgöras, huruvida de slutliga mottagarna äro berättigade att i egenskap av universella testamentstagare uppträda såsom delägare i arv- låtarens bo.
För tillämpning av regeln i andra punkten av förevarande paragrafs andra stycke fordras, att den slutliga mottagarens rätt inträder vid föregående successors död. Här komma sålunda icke i betraktande de fall av sekundo-
* Angående dessa frågor och anledningen till att särskilda regler icke uppställts för annan än efterlevande make såsom primosuccessor se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 262—254.
succession, då den slutliga mottagarens rätt gjorts beroende av någon hän— delse i föregående successors livstid, exempelvis omgifte. Efter huvudregeln, som därvid alltjämt gäller, lärer det befinnas, att den, vars rätt gjorts bero- ende av villkor, icke är att betrakta såsom dödsbodelägare efter arvlåtaren. Emellertid kan den slutliga mottagaren, om hans rätt blir aktuell, vara berättigad att i analogi med reglerna om boutredning deltaga i förvaltningen av egendom, som skall tillkomma honom.1 Beträffande dessa spörsmål får beredningen hänvisa till vad som tidigare anförts med avseende å universella testamentstagare såsom dödsbodelägare.
Medan arvingen i lagens regler har en otvetydig grund för sina successions- Universell .. . ., .. .. . . testamentsta- rattshga ansprak, ar testamentstagarens ratt beroende av giltigheten av detgar6 ägcrdel_ testamentariska förordnande, som upprättats till hans förmån. Prövningentagaiförvalf- av testamentets giltighet kan emellertid taga en avsevärd tid i anspråk, ocli%;:'f,fiåg,älgg det är icke rimligt att betaga den, som grundar sitt anspråk på testamentet, ei vunnit laga möjligheten att före dess slutliga prövning deltaga i boutredningen. Särskilt kraft gäller detta, om boets förvaltning eljest skulle ligga i händerna på en ar- vinge, som uteslutes genom testamentet. I tredje stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att universell testamentstagare äger att deltaga i dödsboförvaltningen jämväl innan testamentet blivit ståndande. Att döds— boförvaltning även utövas av den testamentstagare, som i verkligheten icke får njuta lott i kvarlåtenskapen, kan i och för sig synas mindre lämpligt. Ett dylikt förhållande kunde visserligen i avsevärd mån undgås, därest testa— mentstagarens rätt att deltaga i förvaltningen förutsatte en omedelbar och till testamentstagarens förmån utfallande förhandsprövning av testamentets giltighet, men en sådan anordning kan icke anses motiverad enbart ur denna synpunkt.g Någon egentlig fara för arvingarna föreligger för övrigt icke, eftersom dessa, enligt vad i det följande skall närmare utvecklas, under den tid, som åtgår för prövning av testamentets giltighet, äro att behandla såsom dödsbodelägare även när arvsrätten är helt och hållet åsidosatt genom testamentet. Den rätt att deltaga i dödsboförvaltningen, som sålunda till- erkänts universell testamentstagare, har av lagtekniska skäl uttryckts så, att han skall anses såsom delägare under den tid, som här avses. Härav får dock icke dragas den slutsatsen, att testamentstagaren under ifrågavarande tid materiellt är delaktig i kvarlåtenskapen.
Testamentstagare har enligt 7 kap. 1 % testamentslagen att vid domstol bevaka förordnandet. Eljest förlorar han jämlikt 3 % samma kapitel sin rätt mot arvinge, som ej avstått från att klandra testamentet. Det kan vid så— dant förhållande spörjas, huruvida testamentstagare, innan förordnandet vun- nit laga kraft, må anses såsom dödsbodelägare under annan förutsättning än att testamentet uppvisats för bevakning. Icke ens detta krav har emellertid
1 Jfr N. J. A. 1929 s. 395. " Jfr vad beredningen under 2 kap. yttrat om testamentsexekutors rätt att inträda i för- valtningen utan hinder av att testamentet icke tagit åt sig laga kraft.
uppställts. Det är mången gång av stor vikt, att testamentstagaren omedel- bart efter arvlåtarens död kan taga befattning med dödsboet, och denna möjlighet skulle bliva testamentstagaren förmenad, därest verkställd bevakning gjordes till villkor. Å andra sidan kan icke enbait föregivande av testamen— tarisk rätt räcka såsom grund för rätten att vara dödsbodelägare. Den, som önskar att i egenskap av universell testamentstagare deltaga iboutredningen, måste vara beredd att. till stöd för sin rätt förete sådan handling, om vilken med fog kan användas beteckningen testamente. Emot bestridande torde muntligt testamente i allmänhet icke kunna åberopas för deltagande i för valtningen, med mindre förordnandet bestyrkts av vittnen. I detta sammanhang bör närmare utredas, huru det under ifrågavarande tid ställer sig med förvaltningsrätten, då testamentsexekutor blivit utsedd. Det ligger nära till hands att i sådant fall frånkänna testamentstagaren för- valtningsrätt, eftersom denna icke blivit honom tillerkänd i testamentet. Icke destomindre skall testamentstagaren under tid, då testamentet är på prövning beroende, anses såsom förvaltningsberättigad delägare. Denna ordning är föranledd av praktiska skäl. Det är nämligen att märka, att den utsedda exekutorn icke kan på testamentet grunda någon förvaltningsrätt, innan för- ordnandet vunnit laga kraft. Han har endast möjlighet att enligt 2 kap. 1 % påkalla förordnande av boutredningsman. Under sådana förhållanden är det naturligt, att förvaltningsrätt utövas av testamentstagaren på sätt som gäller om lottägare i allmänhet. Förvaltningen kunde eljest komma att ligga i hän- derna pä legalarvingar, som icke hava förutsättningar att tillfredsställande lösa den föreliggande uppgiften. Den förvaltningsrätt, som sålunda tillkommer testamentstagaren, står säkerligen också i överensstämmelse med arvlåtarens vilja och kan uppfattas såsom en sida av testamentstagarens rätt under den tid, då frågan om testamentets giltighet och därmed även den slutliga formen för boutredningen ännu är svävande. Emheredcrad Den arvinge, som genom testamente slutgiltigt uteslutits från andel i slagg??? kvarlåtenskapen, har tydligen icke någon rätt att deltaga i förvaltningen valtningen, in- av den dödes egendom. Därest arvingen ifrågasätter testamentets giltighet, Zgnvieiiåfä' bör det emellertid icke förmenas honom att utöva förvaltningsrätt under den ga kraft. tid, då denna fråga ännu icke är avgjord. Har arvingen fog för sitt testa- mentsklander, tillkommer honom nämligen en verklig andelsrätt, som blir bäst bevakad, om arvingen får deltaga i boutredningen redan från arvfallet. Den ställning, som den exherederade arvingen sålunda intager med avseende å dödsboförvaltningen, är angiven i tredje stycket av förevarande paragraf, där det stadgas, att arvinge skall anses såsom bodelägare under den tid, då testamentets giltighet är föremål för prövning. Arvinge eller Arvinge, som förverkat sin rätt efter vad_i 10 kap. arvslagen är stadgat, 553263?" kan ej göra gällande de rättigheter. som äro förbundna med arvet. Han har öwerkat sin sålunda ej rätt att deltaga 1 dödsboförvaltningen. Föreligger tvist, huruvida för- rätt verkandeskäl är för handen, bör emellertid den, som enligt arvsordningen
intager arvinges ställning, icke hindras att uppträda såsom dödsbodelägare till dess att frågan blivit slutligen prövad.1 Vad sålunda anförts om arvinge har även tillämpning å testamentstagare, som enligt 6 kap. lagen om testa- mente förverkat sin rätt. Några uttryckliga bestämmelser till klarläggande av förverkandereglernas återverkan på dödsboutredningen hava icke ansetts er— forderliga. Tillräcklig ledning torde för de sällsynta fall, då frågan blir aktuell, givas av de regler, som i förevarande paragraf uppställts rörande dödsboförvaltningen.
Till den egendom, som genom dödsfallet blir föremål för delägarnas ge- Dödsbo- mensamma förvaltning, är att räkna all den egendom, som ingått i den dödesförmzmmgm förmögenhet. Praktiskt taget komma här i betraktande samtliga rättigheter, Den dödes som tillkommit den döde. Undantag måste endast göras med avseende å så- egendom dana rättigheter, sem ej kunna uppbäras av annan än den döde personligen. Det förtjänar ock anmärkas, att försäkringsbelopp, som utfalla efter försäk— ringstagarens död, under vissa förhållanden ej ingå i dennes kvarlåtenskap (se 104 % lagen om försäkringsavtal). En uppräkning av vad som inbegripes under den dödes egendom kan icke äga rum utan risk för ofullständighet och skulle för övrigt icke vara till större nytta. Det är för lagens tillämpning tillräckligt att hålla fast vid den begränsning i omfattningen av den dödes egendom, som förut angivits. Dödsboförvaltningen avser den dödes egendom i det skick, vari den befinner sig vid arvlåtarens död. Vid dödsfallet inträda dödsbodelägarna omedelbart i utövningen av de rättigheter, som förut till- kommit den döde.2
Var den döde gift, utgöres den efterlämnade egendomen av hans giftorätts— gods och den egendom, som tillhört honom enskilt. I den dödes egendom ingår även det anspråk på andel av båda makarnas behållna giftorättsgods, som enligt giftermålsbalken finnes vid äktenskapets upplösning.
Av det föregående har framgått, att kretsen av dödsbodelägare kan skifta under boutredningens lopp. Även i fråga om den förmögenhetsmassa, som ligger under dödsboförvaltning, gäller, att förändringar kunna inträda. Från- sett sådana åtgärder, som innebära viss egendoms ersättande med annan, medför bodelning, där dylik förrättning företages i tiden före skifte mellan universella successorer, i allmänhet en genomgripande omgestaltning av förvalt- ningens föremål. Vidare undergår den i boet ingående egendomen minskning genom gäldsbetalning samt verkställande av legat och ändamålsbestämmelser.
Den dödes egendom betecknas ibland. såsom kvarlåtenskapen efter den döde. Emellertid användes sistnämnda begrepp vanligen i en trängre bety- delse, nämligen såsom" sammanfattning för den egendom, som efter verk- ställd bodelning, därest sådan är erforderlig, står till förfogande för succes—
1 Jfr Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 104. 2 Jfr N. J. A. 1914 s. 45. Se ock Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av (löd mans bo s. 92 f.
Förvalt— ningens uppgift.
Förvaltningen utövas av del- ägarna gemen samt.
sorerna. I denna mening återfinnes uttrycket kvarlåtenskapen flerstädes i den nya testamentslagen.
Dödsboförvaltningen har till uppgift att, under tillgodoseende av samtliga rättsägares1 intresse, förmedla kvarlåtenskapens överförande på dem, som utgöra den dödes successorer enligt lag eller testamentariskt förordnande. Genom denna uppgift får dödsboförvaltningen sin särskilda karaktär. Dödsbo- förvaltningen är sålunda en mer eller mindre tillfällig ekonomisk verksam- het, vilken av sig själv upphör, då kvarlåtenskapen slutgiltigt övergått till successorerna. Varje förvaltningsåtgärd röner vidare inverkan av den om- ständigheten, att verksamheten endast går ut på en avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden. Det är nämligen icke fråga om att fortsätta den dödes verksamhet utan om att, med bevarande såvitt möjligt av de ekono- miska värdena, skapa förutsättningar för egendomens användning under de förändrade former, som betingas av successionen.
En förvaltning av den art, varom här är fråga, kan tänkas anordnad på olika sätt. Enligt förevarande paragraf är den överlämnad åt efterlevande make och de successorer, som äga andelsrätt i kvarlåtenskapen. En sådan - lösning kan sägas innebära, att maken och vissa successorer, som i regel
hava en väsentlig del i kvarlåtenskapen, erhållit förtroende att, med tillvara— tagande av övriga successorers och andra rättsägares intressen, utöva för— valtningen av den dödes egendom under den avveckling, som måste äga rum. Denna förvaltning får, naturligen sin prägel av dödsboutredningens särskilda och begränsade ändamål men karakteriseras därjämte av att förvaltningen ut— övas av dödsbodelägarna gemensamt. Härutinnan innefattar förslaget stad- fästande av en princip, som för närvarande gäller.2 Visserligen hava i praxis förekommit åtskilliga exempel på att några av ett flertal delägare i ett dödsbo tillåtits föra talan för boet,8 men dessa fall torde icke vara att betrakta så- som ett principiellt uppgivande av huvudregeln om samfällt beslut i dödsbo- förvaltningen utan allenast innebära av omständigheterna betingade undantag i ändamål att undvika de ur praktisk synpunkt otillfredsställande resultat, som skolat följa av regelns konsekventa tillämpning Det må ock anmärkas, att på talan av en delägare i ett dödsbo betalningsskyldighet till boet ålagts annan bodelägare.
Enligt förslaget äro delägarna var för sig lika berättigade att deltaga i för- valtningen, men vars och ens rätt är begränsad av att förvaltningen är en för alla gemensam angelägenhet. Densamförvaltning, för vilken den dödes
1 Med rättsägare i boet avses i allmänhet icke innehavare av sakrätt i den döde tillhörig egendom. Dessa. bibehålla, oavsett boutredningen, samma rätt till den ifrågavarande egendomen som under arvlåtarens livstid. Jfr Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 100. ? Se N. J. A. 1902 s. 435, 1913 s. 632, 1926 s. 60. 5 Se N. J. A. 1930 s. 487 och där anmärkte. äldre rättsfall samt 8- J. A. XVI s. 524. Jfr ock N. J. A. 1880 s. 231, 1900 s. 535, 1923 s. 89 och 1926 s. 496 samt regeringsrättens årsbok 1918 s. 11. ' 4 Se Sv. J. T. 1932 Rf s. 17.
egendom blir föremål, innebär sålunda, att de särskilda förvaltningsåtgärderna förutsätta ett samfällt beslut av de olika dödsbodelägarna.1 Denna förutsätt- ning, som sammanhänger med förvaltningens karaktär av en avvecklingi gemensamt intresse, kan naturligen praktiskt sett vara förenad med olägen- heter. Visserligen lärer förvaltningens syfte och den samhörighetskänsla, som ofta redan på förhand förefinnes mellan delägarna, i allmänhet leda till ett fruktbringande och förtroendefullt samarbete, men det kan hända, att per— sonliga motsättningar eller bristande god vilja hos den enskilda delägaren föranleda allvarliga hinder för genomförande av nyttiga eller till och med nödiga åtgärder. En dödsboutredning i samförvaltningens form kan jämväl äventyras av omständigheter av annan art. Yttre förhållanden, såsom del- ägarnas stora antal och skilda vistelseorter eller dödsboets komplicerade be- skaffenhet, försvåra ibland i och för sig samförvaltningen, vilken på samma sätt som varje annan ekonomisk verksamhet bäst fyller sin uppgift, om den kan verka snabbt och smidigt. Då olägenheter av ett eller annat slag upp— komma, bringa dödsbodelägarna i allmänhet förvaltningsfrågan i bättre läge genom att uppdraga åt en eller flera utredningsmän att övertaga förvaltningen med behörighet att företräda dödsboet emot tredje man, men omständighe- terna kunna vara sådana, att enighet icke kan åvägabringas ens om en åt- gärd av denna art. I själva verket råkar härvid samförvaltningen i ett läge, då den bevisat sin egen oförmåga att lösa den föreliggande uppgiften och bör lämna rum för en annan ordning. Det har hittills känts såsom en be- svärande brist, att lagen icke möjliggjort samförvaltningens utbytande mot en annan förvaltningsform, och att avhjälpa denna brist har varit en av den nya lagstiftningens viktigaste uppgifter. Enligt de stadganden, som upptagits i 2 kap. av förslaget, kan samförvaltningen ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman, och enligt 1 % samma kapitel skall sådan boutredningsman förordnas, så snart det begäres av någon bodelägare. Redan en framställning om dylikt förordnande anses sålunda utgöra tillräck- ligt skäl att bringa samförvaltningen till upphörande. Med dessa bestämmelser undanröjas väsentligen de praktiska olägenheter, som kunna vara förknip— pade med dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, och någon anledning föreligger icke längre att medgiva undantag från fordran på samfällt beslut om de särskilda förvaltningsåtgärderna i andra fall än då fråga är om brådskande angelägenheter.? I övrigt får beredningen angående förutsätt- ningarna för ett boutredningsmannaförordnande och karaktären av den för- valtning, som är förknippad med dylikt förordnande, hänvisa till de i2 kap. meddelade bestämmelserna.
Beträffande de olika åtgärder, som innefattas i dödsbodelägarnas samför-
1 Beträffande omyndig gäller, att förmyndaren icke kan deltaga ivissa rättshandlingar utan överförmyndareus samtycke. Se härom lagen om förmynderskap 7 kap., som innehåller sär- skilda föreskrifter om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo. ” Jfr s. 110 och där anförda rättsfall.
valtning, äro detaljföreskrifter ej upptagna i förslaget. Sådana föreskrifter äro ej heller erforderliga i det system, som i lagförslaget tillämpas. Då varje särskild åtgärd förutsätter ett samfällt beslut från delägarnas sida, är lag- stiftning obehövlig, såvitt angår delägarna själva och deras inbördes förhål— lande. Vad åter beträffar övriga rättsägare i dödsboet, äro deras intressen väsentligen tillgodosedda genom möjlighet att under vissa omständigheter få i till stånd förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman efter , vad i 2 kap. 1 % är stadgat. Till skydd för legat och ändamålsbestämmelser har därjämte medgivits rätt att påkalla särskilda säkerhetsåtgärder under de förutsättningar, som angivits i 5 kap. 3 %. I förevarande paragraf är sålunda endast föreskrivet, att förvaltningen skall avse verkställande av boutredning, och varje särskild förvaltningsåtgärd är att bedöma ur synpunkten, huruvida nämnda syfte därigenom befordras. Förvaltningens karaktär av en avvecke lande verksamhet har emellertid ytterligare understrukits i 3 % i förevarande kapitel, där det stadgas, att för dödsbo företagen rättshandling, som ej er— fordras för den dödes begravning eller för boets uppteckning, vård eller för— valtning, ej är för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro. Till den närmare innebörden av denna regel återkommer lagberedningen vid 3 %.
Eftersom utredningen har till ändamål att färdigställa den dödes egendom till fördelning mellan dödsbodelägarna, måste förvaltningen gå ut på att få fram den nettobehållning, som står till förfogande för delning. Sedan ur den förmögenhetsmassa, som övertages av delägarna, urskilts vad som till äventyrs kan vara annans tillhörighet, blir uppgiften närmast att betala gäld, som åvilat arvlåtaren. För gäldsbetalningen, som naturligen icke endast be- rör successorerna utan även kan äga stor betydelse för borgenärerna och deras inbördes förhållande, äro särskilda föreskrifter givna i 4 kap. av för- slaget. Dessa föreskrifter avse dock allenast själva gäldshetalningen och dess verkningar, och i den mån den dödes egendom behöver förvandlas i pengar för att täcka gälden, föreligger en förvaltningsfråga, som är att lösa enligt den allmänna regeln i nu behandlade paragraf. Att här uppdraga några fasta riktlinjer låter sig svårligen göra och är ej heller behövligt. Det har, såsom förut anförts, i stort sett kunnat överlämnas åt delägarna, vilkas rätt närmast är i fråga, att bestämma om de särskilda förvaltningsåtgärderna. Emellertid kan det icke anses opåkallat att söka angiva de principer, efter vilka förvaltningen lämpligen bör bedrivas. En negativ handledning kani allt fall givas såtillvida, att utredningen i det längsta bör gå ut på bevarande av sådan egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att behålla oför— vandlad till den slutliga delningen. Består den dödes egendom exempelvis huvudsakligen av en fastighet, som lämpligen övergår på hans efterkommande, bör naturligen annan egendom i första hand tillgripas för gäldens betalning. Motsvarande förhållande inträder, då dödsboets ekonomi väsentligen vilar på en av den döde driven affärsrörelse, som anses böra upprätthållas i förut—
varande omfattning. Står valet mellan värdehandlingar av olika natur, lärer det ofta visa sig välbetänkt att avyttra sådan egendom, som mer än annan är beroende av de växlande konjunkturerna. De överväganden, vilka nu berörts, erbjuda, såsom förut påpekats, här icke större intresse med hän- ' syn till kravet på enighet från de huvudsakliga rättsägarnas sida. Vida större betydelse hava dessa förvaltningsfrågor med avseende å dödsbo- utredning, vilken är anförtrodd åt boutredningsman eller testamentsexekutor. Denne har då icke blott att iakttaga dödsboets rätt och bästa utan måste även beakta vad den enskilda bodelägarens intresse skäligen kan kräva under förberedelserna till skiftet.
Till sist må här blott anmärkas, att sådan egendom, som gjorts till föremål för speciellt testamentariskt förordnande, så långt det överhuvud är möjligt bör skonas vid infriande av den dödes förbindelser.1
Enligt reglerna om ansvar för den dödes gäld löper viss tid, inom vilken delägarna hava att besluta om egendomsavträde i gäldsbefriande syfte. Emellertid medföra vissa förfaranden under den för egendomsavträde be- stämda tiden, att delägarna iråka personligt ansvar. Bestämmelserna härom reglera visserligen en sida av dödsboförvaltningen men äro av systematiska skäl givna i 4 kap., som handlar om gälden och dess betalning.
Den egendom, som är i behåll efter det att gälden betalats, blir i regel underkastad en konserverande förvaltning i avbidan på verkställande av bo- delning och arvskifte. Vissa förändringar kunna dock vara påkallade dels av önskvärdheten att upprätthålla kvarlåtenskapens värde och dels av be— hovet att äga ett lämpligt utgångsläge för blivande lottläggning. Om dessa åtgärder gäller med ännu större fog vad förut sagts angående egendoms för- vandling i och för gäldsbetalning under samförvaltning. Eftersom varje sär- skild åtgärd förutsätter ett samfällt beslut, är det icke något behov av regle- rande föreskrifter, såvitt angår delägarnas inbördes förhållande. Därest del- ägare företrädes av förmyndare eller god man enligt 11 kap. förmynderskaps- lagen, har denne här liksom eljest att iakttaga vad i nämnda lag är stadgat med avseende å vården av delägarens rätt i det oskiftade boet.
Har arvlåtaren gjort förordnande om legat och ändamålsbestämmelser, an- kommer det på dödsbodelägarna att gå i författning om verkställigheten, så snart förutsättningar därför föreligga. Denna sida av dödsboets avveckling kan i fråga om de singulära successorerna sägas motsvara vad skiftet be— tyder för arvingar och universella testamentstagare. Liksom skiftet behand— lats i ett särskilt kapitel (6 kap.), hava reglerna om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser sammanförts till en särskild del av lagförslaget (5 kap.).
Var den döde gift, behåller, såsom förut framhållits, efterlevande maken förvaltningen av sitt giftorättsgods. Med hänsyn till blivande bodelning bör
1 Angående konkurrens mellan olika slag av förordnanden se testamentslagen 3 kap. 2 och 3 55 samt arvslagen 7 kap. 3 5 första stycket.
Dödsboets juridiska natur.
emellertid maken i denna sin förvaltning handla i samförstånd med övriga delägare i dödsboet. Detta samarbete har hittills ej varit närmare reglerat. och torde, ej heller kräva stöd av särskilda lagbestämmelser. På grund av de faktiska förhållandena är det utan vidare klart, att efterlevande maken å sin sida vidtager sådana åtgärder, som innebära nödig förberedelse till bo— delningen. I detta sammanhang må ock erinras om det stadgande, somi 12 kap. ö % G. E. givits till skydd för arvingarna med avseende å blivande * bodelning och som innefattar rätt att påkalla avskiljande av egendom under efterlevande makens-förvaltning. Denna rätt har enligt lagberedningens för- slag utsträckts att gälla till förmån för universella successorer i allmänhet.
Enligt förslaget utgör dödsboet, liksom enligt gällande rätt, en faktisk och rättslig enhet. I förhållande till tredje man föreligger en förmögenhetsmassa, som är underkastad särskild förvaltning i avvecklingssyfte. På grund av lag an- kommer denna förvaltning på dödsbodelägarna, men dessa hava lika litet härvid som under den särskilda dödsboförvaltning, vilken enligt 2 kap. utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor, någon omedelbar rätt till de olika tillgångarna utan endast en andelsrätt i den oskiftade kvar- låtenskapen. De tillgångar, som den döde efterlämnat, äro belastade med den dödes förbindelser, och när i dödsboförvaltningen påkallas åtgärder av olika slag, verka dessa närmast endast för den rättsgemenskap, som döds- boet utgör. Enligt beredningens mening handlas för dödsboets räkning icke blott vid betalning av den dödes gäld och försäljning av egendom, som tillhört den döde, utan överhuvud då i dödsboförvaltningen företages rättshandling, som 'är erforderlig för boutredningen. Eftersom dödsboet så— som sådant svarar för de förpliktelser, vilka den döde åsamkat sig, och kan på grund av dessa avträdas till konkurs, synas några bärande skäl icke kunna anföras mot att anse dödsboet belastat även med de förpliktelser, som tillkomma under boutredningen och avse avvecklingens genomförande. Såvitt dödsboet betraktas såsom en samfällighet i likvidation, möter det sålunda icke hinder att uppfatta dödsboet såsom subjekt för rättigheter och skyldig- heter. En fråga för sig är, i vilken omfattning dödsboet kan under utred- ningstiden förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Denna fråga bör enligt beredningens mening lösas med hänsyn tagen till det särskilda ända— mål, som dödsboförvaltningen har att fylla. Då denna förvaltning är anord— nad endast i avvecklingssyfte, finnes det icke anledning att till dödsboet så som sådant knyta andra rättshandlingar än sådana, som äro betingade av detta syfte. Ehuru förvaltningens karaktär är uttryckt redan i denna para— graf, har den begränsning, som förvaltningen sålunda bör vara underkastad, närmare angivits i 3 %, till vilket stadgande beredningen hänvisar.
Den historiskt givna uppfattningen, att successionen äger rum omedelbart vid dödsfallet, synes icke stå i motsättning till det betraktelsesätt, som ovan återgivits. Ehuru successionen räknas från arvfallet, sker förvärvet på sådant sätt, att egendomen är underkastad särskild förvaltning, under Vilken döds-
boets egendom utgör en självständig förmögenhetsmassa. Vad de'universella successorerna angår, har för övrigt redan förut ansetts, att de intill verkställd delning icke hava annat än en andelsrätt i kvarlåtenskapen. Att den under dödsboförvaltning liggande egendomsmassan undergår förändringar på grund av bodelning eller verkställande av testamentariska förordnanden kan icke heller hindra, att dödsboet anses såsom ett särskilt rättssubjekt. Genom sadana förändringar belyses emellertid rättsgemenskapens ändamål att verka för en avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden.
I fråga om den ri-ittsgemenskap, som betingas av dödsboförvaltningen, är att märka, att i lag hittills icke funnits närmare bestämmelser om sådan för- valtning och om förhållandet till tredje man. Det kan antagas, att dessa omständigheter i sin mån bidragit till obenägenheten att erkänna dödsboet såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter i förut angivna mening. I och med meddelande av föreskrifter, vilka såväl principiellt som praktiskt belysa dödsboförvaltningen, framstår emellertid klart, att dödsbobegreppet har det innehåll, för vilket i det föregående redogjorts.
Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att dödsboet utgör ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter men att den rättsliga gemenskapen får sin karaktär av förvaltningens ändamål att avveckla den dödes ekono— miska förhållanden. Det är ytterst en terminologisk fråga, huruvida dödsboet skall räknas såsom juridisk person. Menas därmed icke annat än en särskild förmögenhetsmassa, vilken genom behörigt förvaltningsorgan kan uppbära rättigheter och belastas med skyldigheter, kan dödsboet på goda grunder hänföras till de juridiska personerna. Lagberedningen vill för sin del använda en dylik terminologi men betonar vikten av att icke ur begreppet juridisk person dragas mera vittgående slutsatser än som stå i sakligt samband med den säregna rättsliga företeelse, vilken dödsboet utgör. Till denna fråga åter- kommer beredningen vid 3 % samt vid förslag till ändrad lydelse av 2 och +'- åå förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.
Samtidigt som delägarnas gemensamma förvaltning inåt innebär en befogen- Delägarna het att företaga de åtgärder, som äro erforderliga för genomförande av ut"dö£ä£å£1älieziot redningens syftemål, tillkommer det delägarna att utåt företräda den sär- tredje man. skilda förmögenhetsmassa, som betecknas såsom dödsboet. Genom dödsbo- delägarnas rättshandlingar med tredje man blir dödsboet berättigat och för- pliktat i förhållande till denne. Ät denna sats har uttryck givits i själva lagtexten, och härigenom har på en viktig punkt lagberedningens nyss an- givna uppfattning av dödsboets rättsliga natur blivit fastslagen.1
Den gemensamma förvaltningen innebär, såsom tidigare flera gånger fram- Samtliga del- hållits, att enighet mellan delägarna är förutsättning för verkställande av de 15331??ngng- särskilda förvaltningsåtgärderna. Från denna huvudregel är det dock avderligt'ifrdga praktiska skäl påkallat att göra visst undantag. I ett dödsbo kan det, lik—og; 252233?
1 Jfr även 2 kap. 12 å i förslaget.
Dödsboför- valtning ge- nom en enda
universal-
successor.
som i en annan ekonomisk verksamhet, vara nödvändigt att med skyndsam- het vidtaga anstalter, utan vilka egendomens värde icke kan upprätthållas. Det kan mången gång vara så, att underlåtenhet i sådant hänseende medför avsevärd skada. Behovet av hastigt ingripande kommer ibland i motsätt- ning till kravet på enigt beslut av samtliga delägare. Det måste då i deras eget intresse vara möjligt att vidtaga den erforderliga åtgärden, ehuru samt- liga delägares samtycke ej föreligger. Med hänsyn till sådana fall, som här åsyftas, har därför första stycket i förevarande paragraf avslutats med före- skrift om att åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga del- & ägares samtycke ej kan inhämtas. Stadgandet öppnar sålunda möjlighet för den av delägarna, som på grund av omständigheterna står närmast till att ordna en brådskande angelägenhet, att vidtaga nödiga åtgärder med bindande verkan för dödsboet. Det måste emellertid fasthållas, att detta undantag gäller endast i fråga om åtgärder, som ej utan men kunna uppskjutas. Dessa åtgärder kunna vara av såväl faktisk som rättslig art. Såsom typiska må nämnas arbeten, vilka med skyndsamhet måste göras, om viss egendom ej skall utsättas för stor värdeminskning, men även i den rent ekonomiska förvaltningen kan ett hastigt ingripande vara påkallat. Överhuvud får ej gränsen för de åtgärder, som omfattas av undantagsregeln, göras alltför snäv. Redan av hänsyn till tredje man, som träder i förbindelse med dödsboet och dess delägare, kan det krävas, att boet blir bundet, så snart det är fråga om en åtgärd, som för ett vanligt betraktelsesätt framstår såsom bråd- skande.1 Å andra sidan får regeln icke åberopas allenast på den grund att det är förenat med besvär och omgång att inhämta delägarnas mening. Och även där tidsspillan kan innebära risker, bör om möjligt ett samfällt beslut föregå sådan åtgärd, som medför ökad ekonomisk belastning av mera avse- värd omfattning i förhållande till värdet av dödsboets egendom. Det skall vidare understrykas, att i detta sammanhang endast är fråga om att undan- tagsvis avstå från kravet på enighet på den grund att samtycke från en eller annan delägare ej hinner inhämtas. Följaktligen kan ej ensiett brådskande ärende någon åtgärd genomdrivas mot bestridande av delägare, som anmält sig till deltagande i beslutet.
Det har ej i lagtexten uttryckligen angivits, att åtgärd, som avses i sist be- handlade undantagsregel, skall företagas av dödsbodelägare. Från huvudregeln kan emellertid motsättningsvis slutas, att det är fråga om en modifikation i kravet på enighet mellan samförvaltande delägare. Det kan naturligtvis tän- kas, att någon utomstående i mycket brådskande fall vidtager åtgärd av här avsedd beskaffenhet. Åtgärden kan då bliva bindande för dödsboet med till- lämpning av de regler, som i allmänhet antagas gälla för negotiorum gestio-
I regel efterlämnar den döde flera dödsbodelägare, och de i förevarande paragraf givna reglerna hava avseende å den samförvaltning, för vilken den
1 Angående förhållandet till tredje man jämför reglerna i 3 och 4 %% detta kapitel.
dödes egendom då blir föremål. Det kan dock förhålla sig så., att i döds- boet fmnes en enda universalsuccessor, antingen arvinge eller universell testamentstagare. Att denne i sådant fall inträder i förvaltningen av den dödes egendom är uppenbart, och något särskilt stadgande härom har icke ansetts behövligt. För denna form av dödsboförvaltning hava speciella före- skrifter ej heller meddelats. Såsom förut påpekats, har det i första rummet gällt att närmare bestämma förhållandet mellan de olika delägarna i ett dödsbo, och ur denna synpunkt erfordras tydligen icke någon regleringi förevarande fall. Frånsett dödsbodelägarnas inbördes förhållande, hava de i förevarande kapitel meddelade reglerna emellertid betydelse för övriga rätts- ägare i boet. Denna sida av boets avveckling måste beaktas, oavsett huru- vida kvarlåtenskapen skall tillfalla en arvinge eller testamentstagare eller gå till fördelning mellan flera delägare. När fråga är om dödsboutredning genom en enda universalsuccessor, böra sålunda här givna stadganden tillämpas, i den mån de överhuvud kunna hava avseende å ensamförvaltare.
Vid samförvaltning mellan flera universella successorer utmynnar utred- ningen regelmässigt i ett skifte, ibland föregånget av bodelning. Genom en- bart bodelning avslutas den form av gemensam förvaltning, som utövas av efterlevande make i förening med en enda universalsuccessor. Då dödsboets egendom övertages till ensamförvaltning av en universalsuccessor, kommer sålunda förvaltningens säregna karaktär väsentligen till synes därigenom, att någon delningsförrättning icke är erforderlig. Iövrigt ter sig utredningen i stort sett på samma sätt som vid samförvaltning. Den dödes gäld skall betalas med iakttagande av de i 4 kap. givna reglerna. Legat och ända- målsbestämmelser, om vilka arvlåtaren kan hava förordnat, böra ock verk- ställas i den ordning, som i 5 kap. stadgas. Utredningen kan jämväl komma att fullföljas efter de särskilda föreskrifter, som i 2 kap. givits rörande för- valtning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. .
Sker skifte mellan flera delägare, får dödsboförvaltningen därmed sini särskild förrättning tydligt angivna avslutning. Utredningen erhåller icke någon motsvarande slutpunkt, därest kvarlåtenskapen icke behöver undergå skifte. Vederbörande successor inträder utan särskild åtgärd i full rätt till arvlåtarens egendom, ehuru eventuellt med den inskränkningen, att bodel- ning därförut måste äga rum i förhållande till efterlevande make. Den om- ständigheten, att skifte ej förekommer, synes emellertid icke föranleda en annan principiell uppfattning av dödsboförvaltningen och dödsboets rättsliga ställning än den vanliga, även om frånvaron av den gemenskap, som har sin grund i tillvaron av flera dödsbodelägare, medför vissa modifikationer. Den dödes egendom utgör, så länge gälden ej betalats och singulära testa- mentariska förordnanden ej verkställts, en särskild förmögenhetsmassa, som för alla rättsägares räkning omhänderhaves av den förvaltningsberättigade.1
1 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt II s. 660 not. 1.
I samma ögonblick som själva avvecklingen är genomförd, är läget jämför- ligt med det, som eljest inträder genom skifte mellan flera delägare.1 En sak för sig är, att det praktiskt sett kan vara svårt att särskilja" dödsboets egendom från den egendom, som eljest tillhör den ensamförvaltande del- ägaren, och denna svårighet kan onekligen vara av betydelse i sådant. fall, då dödsboets egendom väl täcker den dödes förbindelser men successorn är insolvent. Vid all förvaltning för annans räkning är det angeläget, att egen- domen icke sammanblandas med vad förvaltaren eller utomstående tredje man tillhörer. Denna princip har i fråga om sådan dödsboförvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor, fastslagits i 2 kap. 14 % första punkten. För boutredningsman eller testamentsexekutor kan ett åsidosät- tande av nämnda föreskrift betyda, att han ådrager sig icke blott skade— ståndsskyldighet utan även ansvar för förskingring. Något motsvarande stad- gande har icke "föreslagits beträffande förvaltning genom dödsbodelägare enligt förevarande kapitel. Kravet på enighet om de särskilda förvalt— ningsåtgärderna under dödsbodelägarnas samförvaltning medför, att ett för- bud mot egendomssammanblandning skulle bliva utan större betydelse be- träffande delägarnas inbördes förhållande. Vad åter angår övriga rättsägare i dödsboet, skulle ett sådant förbud i sak ej skänka större skydd än som bere- des genom bestämmelserna om gäldens betalning och verkställande av testamen- tariska förordnanden. För övrigt skulle ett strängt upprätthållande av åtskillnad mellan dödsboets egendom och delägarens förmögenhet stöta [på vissa prak- tiska olägenheter. En regel i ämnet kunde tydligen icke göra undantag för de dödsbon, där annans rätt överhuvud icke vore i fara, och det måste för solvent delägare i solvent dödsbo kännas besvärande att nödgas konse- kvent genomföra en skillnad mellan de olika egendomsmassorna. Detta torde särskilt gälla i sådana fall, då kvarlåtenskapen tillfallit en enda suc- cessor. Frånvaron av en regel av ifrågavarande innehåll får emellertid icke tydas såsom ett uppgivande av varje fordran på lämplig förvaring av döds— boets egendom. Till god ordning hör städse sådan förvaring, att egendomen kan skiljas från vad annan tillhörer, när det kräves av hänsyn till annans rätt. ldetta sammanhang skall ock anmärkas, att dödsboets borgenärer enligt 2 kap. 1 % kunna påkalla särskild dödsboförvaltning på den grund att deras rätt äventyras genom svårigheterna att särskilja dödsboets egen- dom från den successionsberättigades egen förmögenhet. Anledning att ur denna synpunkt begära boutredningsmannaförordnande lärer ej minst yppas i sådana fall, då kvarlåtenskapen övergår på en enda arvinge eller testa- mentstagare.
När hela kvarlåtenskapen enligt 5 kap." lagen om arv tillfaller allmänna arvsfonden, föreligger ett specialfall av den boutredningsform, som senast
0
berörts. Med avseende a sådant arvfall må erinras, att fonden under bout-
1 Jfr dock 2 % lagfartsförordningen, där med avseende tå. lagfartsskyldighetens inträde bo- uppteckningens avslutande är jämställt med arvskiftet.
redningen företrädes av särskilt utsedd representant samt att närmare be- stämmelser om vad denne har att iakttaga äro meddelade i lagen om all— männa arvsfonden, i vilken lag vissa jämkningar blivit föreslagna.
Förut. har framhållits, att den dödes tillgångar först genom arvskiftet, där "Verkan av .. .. .. . .. . . . .. . .. orerldfelse av sadan förrättning ar erforderhg, slutligt anknytas till- de sarskilda delägarna andel ,- oskif- såsom individuellt berättigade rättssubjekt. Så länge tillgångarna icke varit fa? dödsbo- föremål för skifte, är det till en början tydligt, att ingen delägare är ensam ägare till något särskilt i dödsboet ingående förmögenhetsobjekt. Det är icke heller så, att varje delägare skulle till en ideell andel, motsvarande hans lott i boet, jämte övriga delägare vara subjekt för varje särskild i boet ingående förmö— genhetsrättighet. Detta sammanhänger därmed, att det blivande arvskiftet kan ske — och i allmänhet sker — på det sätt, att vissa tillgångar odelade tillskiftas en enda delägare. Med den anförda utgångspunkten är det uppen— bart, att en delägare icke kan med sakrättslig verkan överlåta vad på honom - belöper eller kommer att belöpa av någon viss boets tillgång, t. ex. en fas- tighet, och att följaktligen icke heller en sådan andel i viss tillgång kan göras till föremål för utmätning.1
Det nu anförda innebär icke, att det förmögenhetsvärde, som representeras av en andel i kvarlåtenskapen, skulle under den iåtskilliga fall ganska långa tid, som kan förflyta mellan dödsfallet och boutredningens avslutning genom arvskifte, vara undandraget den ekonomiska omsättningen. Detta skulle tyd- ligen ofta strida emot såväl en arvinges som hans borgenärers intresse. Det är emellertid endast andelen i den till dödsboet hörande odelade förmögen- hetsmassan, som kan vara föremål för rättsliga dispositioner. Varje deläga- res andel kan sålunda av honom överlåtas,2 helt och hållet eller till en viss kvotdel; härför erfordras icke samtycke eller annan medverkan av övriga dödsbodelägare. Då ifrågavarande andel (>>rätt till arv») sålunda är över- låtbar, kan den jämväl utmätas för delägarens gäld och genom exekutiv försäljning övergå till ny ägare. Det är visserligen tydligt, att med den ovisshet, som ej sällan råder om det verkliga värdet av en arvs- eller testa- mentslott, utmätning därav ofta skall medföra oskälig förlust för arvingen. På detta förhållande, som på senare tid påkallat ej ringa uppmärksamhet, och på möjligheterna för dess avhjälpande genom förbättringar av exekutions- förfarandet, har lagberedningen ej att i förevarande sammanhang närmare ingå.
Ej heller har beredningen funnit nödigt att föreslå särskilda lagbestämmel- ser angående de verkningar i privaträttsligt hänseende, som skola tilläggas de på det hela tagetganska sällsynt förekommande, frivilliga eller exekutiva, överlåtelserna av andelar i oskiftade dödsbon. Hithörande spörsmål torde hädanefter såsom hittills utan större olägenhet kunna överlämnas till lösning
1 Se N. J. A. 1909 s. 306. 2 Jfr N. J. A. 1914 s. 73 samt Trygger, Kommentar till utsökningslagen, 2 uppl., s. 194, Björling, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, 2 uppl., II sf 74. Angående finslkoritttsuppfattning se ock Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 0 .
Verkan av delägares död.
Egendomens vård tills den omhänder— tages av samt— liga delägare.
enligt allmänna rättsgrundsatser med beaktande av de särskilda rättshand- lingarnas innebörd. Då en andel blivit i sin helhet överlåten, innebär detta, såvitt angår det inre förhållandet mellan dödsbodelägarna, att den, som ur— sprungligen var berättigad till andelen, upphört att vara delägare, och för- värvaren i stället inträtt såsom sådan. Detta gäller både delägarskapets in- nehåll och dess mera formella sida, (1. v. s. förvaltningsbefogenheten. För- = värvaren äger sålunda att göra gällande skiftesvitsord och deltaga iarvskifte samt utbekomma vad därvid belöper å den av honom förvärvade lotten. Han äger även göra ansökan om förordnande av boutredningsman och utöva de befogenheter,'som i övrigt med avseende å boutredningsmannaförvaltning äro i 2 kap. stadgade för delägare. Det må anmärkas, att de olägenheter, som för övriga delägare obestridligen kunna föranledas av att en helt utom- stående person sålunda erhåller rätt att såsom bodelägare i överlåtarens ställe taga del i boets förvaltning, enligt förslaget bliva väsentligt mindre betydelsefulla därigenom, att även de övriga delägarna kunna åvägabringa förvaltning genom boutredningsman.
Beträffande yttre rättsförhållanden inträder likaledes i princip förvärvaren i överlåtarens ställe, men här bliva undantag att iakttaga, vilka grundas på hänsyn till det allmänna eller till tredje mans intresse. Mot förvärvarens förvaltningsbefogenhet svarar en behörighet att deltaga i boets företrädande utåt, och det är också tydligt, att den i 4 % första stycket givna regeln till skydd för tredje man i god tro äger tillämpning även efter en överlåtelse av andel. Annorlunda ställer det sig emellertid med de skyldigheter, somi skilda hänseenden åligga delägare, och till dessa frågor återkommer lagbe- redningen i annat sammanhang.
Av icke mindre praktisk betydelse än överlåtelse genom frivillig eller exekutiv försäljning är en andels övergång genom delägarens död till dem, som äro _delägare i dödsboet efter honom. I det inre förhållandet gäller även i detta fall vad ovan blivit för förstnämnda fall angivet. Det är härvid att märka, att delägarna i den avlidna delägarens dödsbo endast gemensamt äga deltaga i förvaltningen av hans arvlåtares dödsbo; om delägarens dödsbo förvaltas av boutredningsman, tillkommer det denne "att jämte övriga del- ägare i arvlåtarens bo deltaga i förvaltningen av sistnämnda bo.
2 &.
Med denna paragraf avses att reglera vården av den dödes egendom, tills denna kommer under förvaltning av samtliga dödsbodelägare på sätti 1 % är stadgat. Då det här är fråga om åtgärder, som i tiden föregå bodelägarnas samförvaltning, skulle ett strängt fasthållande vid tidsföljden kräva, att lagen inleddes med ifrågavarande stadganden, måhända i form av ett särskilt kapitel om förberedande åtgärder i boutredningen. Emellertid har hela spörs— målet icke den vikt och omfattning, att en sådan redigering kan anses på- kallad. Enligt beredningens mening är det fastmera ur praktiska synpunkter
lämpligt, att erforderliga lagbestämmelser givas i förevarande kapitel i omedel- bar anslutning till de för dödsboförvaltningen grundläggande regler, som återfinnas i 1 %.
Enligt förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans Gällande rätt. bo, utfärdad såsom tillägg till vad lagen stadgar angående bouppteckning,1 skall den omedelbara vårdnaden om boet ligga å efterlevande make eller närmaste arvinge. Är make eller arvinge ej i tillfälle att omhändertaga boet och finnes ej annan, som av arvlåtaren förordnats till syssloman i boet, skall detta förhållande genast hos rätten anmälas av husfolk eller av husvärd, som har att taga vård om boet tills rätten meddelat beslut i ärendet. Yppas behov av dylikt beslut under tid, då rättegångssammanträde ej infaller å landet, äger domaren meddela interimistiskt förordnande.
Förordningen innehöll därjämte (2 &) bestämmelser om god man för döds- bodelägare å okänd eller fjärran ort och kompletterade härutinnan de knapp- händiga regler, som funnos i 12 kap. 1 5 och 15 kap. 5 % Ä. B. I denna del har förordningen emellertid ersatts av andra föreskrifter, vilka för när- varande i ett vidsträcktare sammanhang förekomma i 11 kap. 4 % lagen om förmynderskap.2 De bestämmelser, som avse tillvaratagande av den enskilda delägarens rätt, äro väsentligen av annan natur än de, som hava till ändamål att åvägabringa en tillfredsställande vård av egendomen vidarvlåtarens död, och det är därför naturligt, att förstnämnda regler utbrutits ur 1861 års för- ordning och undergått de förändringar, som betingats av förmynderskaps— rättens utveckling.
Det är enligt 1861 års förordning på efterlevande make och arvingar, som dödsboets vård i första hand ankommer. Att vid dödsfall omhändertaga dödsboets egendom är såväl en rättighet som en plikt iförhållande till andra rättsägare i boet. För efterlevande maken består rätt och plikt att vårda boet även i sådant fall, då giftorätt varit utesluten.s F örutsättning för skyl-
1 Förordningen tillkom såsom ett särskilt led i den lagstiftning, som berodde av då- varande revision av de konkursrättsliga reglerna. Förslag till ifrågavarande stadganden fram— lades av 1859 års kommitté för omarbetning av konkurslagen och därmed sammanhängande författningar men är hämtat från äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk. Sistnämnda förslag har i sin tur motsvarighet i lagkommitténs förut avgivna förslag i samma ämne. ? Beträffande god man, som i anledning av timat dödsfall av domstol förordnats att vårda frånvarandes rätt i dödsbo eller förvalta hans lott i boet, förklarades dels genom lagen den 16 maj 1890, att 1884 års lag om tillsyn å. förmyndares förvaltning skulle vara. tillämplig, dels ock genom lagen den 29 maj 1896, att gode mannen skulle i allt, som med detta upp- drag hade samband, den frånvarande med laga verkan företräda. I lagen om god man för bortovarande den 11 juni 1920 upptogs det huvudsakliga innehållet av då gällande bestämmel- ser rörande god man för frånvarande delägare i dödsbo, varjämte bestämmelserna utvidgades att omfatta alla fall, då det tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas. Härigenom blev föreskriften i 2 % av 1861 års förordning överflödig. Stadgandena i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande införlivades därefter med lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap under 11 kap. 4 5, som sedermera varit föremål för jämkning i sam- band med utfärdandet av de nya lagarna om arv (den 8 juni 1928) och om testamente (den 25 april 1930). __ 3 Se angående tolkningen av 1861 års förordning Nordling, Arvdabalken s.100 f. och Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 100 f. samt Winroth, Svensk Civilrätt II s. 643 f.
digheten att omhändertaga egendomen är emellertid, att efterlevande maken eller arvingen sammanbott med den döde eller eljest är i stånd att vårda egendomen. När det gäller att bedöma, huruvida efterlevande maken eller arvingen får anses befriad från ifrågavarande skyldighet, mäste förhållandet till den döde komma i betraktande. Efterlevande make har sålunda svårare att finna försvar för sin underlåtenhet än arvinge, och på bröstarvinge kunna ställas större krav än på en sidoarvinge. Äro flera oförhindrade att vårda egendomen, hava de att gemensamt taga boet om hand. Efterlevande maken utesluter sålunda "icke arvinge. Ligger dödsboets egendom under vård av make eller arvinge, bör den i förordningen stadgade skyldigheten å andra sidan icke utkrävas av annan. Förordningens syftemål är nämligen uppnått, så snart en tillfredsställande vård blivit anordnad. Arvinge, som genom testamente uteslutits från rätt till arv, är icke pliktig att omhändertaga döds- boet, men det kan icke förmenas honom att deltaga i egendomens vård, till dess att frågan om testamentets giltighet blivit rättskraftigt avgjord.
Vidare nämnes såsom egendomens vårdare den, som av den döde insatts till syssloman i boet. Angående innebörden av förordningen i denna del råda något skiftande meningar. Nordling anser, att här åsyftas den, som av den döde förordnats att omhänderhava dödsboförvaltningen, och enligt Nordling kan dylikt förordnande meddelas även i annan ordning än genom testamente. Nordling tillägger dock, att förmyndareförvaltning, som varit anordnad med avseende å arvlåtarens egendom, icke omedelbart upphör genom dödsfallet utan att förmyndaren är att betrakta såsom laglig vårdare. Winroth uttalar, att med syssloman närmast avsetts testamentsexekutor men att den, som i den avlidnes livstid förvaltat hans egendom, tydligen bör fort— sätta därmed till dess att andra anstalter vidtagits för ändamålet.1 Ehuru syssloman nämnes i andra rummet, lärer han vara berättigad att före arvingarna omhänderhava egendomen. Finnes efterlevande make, bör emeller- tid vården utövas gemensamt med denne. Ifråga om testamentsexekutor är det tvivelaktigt, huruvida rätt att omhändertaga den dödes egendom före— ligger under annan förutsättning än att testamentet vunnit laga kraft eller av vederbörande rättsägare erkännes kunna grunda förvaltningsbefogenhet. Nord— ling antager dock, att exekutorn har rätt att övertaga egendomen mot borgen enligt 18 kap. 3 % Ä. B.
Därest den dödes egendom icke omhändertages av efterlevande make, arvinge eller syssloman, åligger det husfolk eller husvärd att taga hand om boet samt göra anmälan hos rätten, vilken förordnar god man att vårda egendomen. Oaktat rätten förutsättes handla på särskild anmälan, föreligger det icke något hinder för ett ingripande ex officio.
Ehuru 1861 års förordning närmast har till uppgift att tillgodose det omedelbara behov av egendomsvård, som yppas ianledning av inträffat döds-
! Jfr i denna fråga ock lagutskottets utlåtande nr 16 vid 1915 års riksdag.
fall,l hava där givna stadganden till följd av bristen på grundläggande före— skrifter om dödsboförvaltningen i allmänhet fått betydelse även för boutred- ningen i det hela. Det är jämväl att märka, att förordningens innehåll hämtats från lagförslag, vilka avsågo att utgöra en allmän reglering av boutredningen. För de principer, som inom doktrinen utvecklats med avseende å boutred— ningen, har huvudsakligt stöd hämtats ur ifrågavarande förordning iförening med de bestämmelser, som i urarvaförordningen hava betydelse för dödsbo- förvaltningen.2
I praktiken lärer det ej ofta bliva anledning att fråga efter den legala ordningen för vården av den dödes egendom intill den tidpunkt, då dödsboet
Beredningens yttrande.
blir föremål för delägarnas samförvaltning eller sådan särskild förvaltning, »
som i 2 kap. avses. I regel kan någon av de vanliga förvaltningsformerna träda i tillämpning omedelbart efter dödsfallet, och då detta ej är händelsen, blir uppskovet vanligen så kort, att de faktiska förhållandena lösa frågan om boets vård. Det fattas nämligen såsom en naturlig sak, att den, som stått den döde närmast, tillsvidare omhändertager egendomen. Först om vården drager ut över en mera avsevärd tid, uppkommer verkligt behov av en särskild ordning för ifrågavarande angelägenhet, och för sådant fall hava lagregler i ämnet obestridligen en uppgift att fylla. Spörsmålet om den förberedande dödsboförvaltningen har sålunda statistiskt sett icke större be- tydelse, men det sätt, på vilket förvaltningen ordnas, kan vara av stor vikt för rättsägarna i det dödsbo, där frågan blir aktuell.
De regler, som i ämnet givits i 1861 års förordning, hava varit orubbade alltsedan förordningens tillkomst, och lagstiftaren har där funnit en lösning, som i stort sett alltjämt är ändamålsenlig. Till den. del förordhingen stadgar skyldighet för arvlåtaren närstående personer att taga vård om egendomen, kan det tydligen icke ifrågakomma att införa avvikande bestämmelser, och ej heller beträffande den subsidiära förvaltningsform, som måste tillhanda— hållas, synes det vara anledning att stadga annan ordning än den, som under lång tid tillämpats utan att bliva föremål för anmärkningar. Vid sådant för- hållande kan lagstiftarens uppgift nu i huvudsak inskränkas till att införliva gällande regler med nya lagen. Beredningen har dock föreslagit några av praktiska hänsyn betingade tillägg och förtydliganden, för vilka redogörelse i det följande skall lämnas.
Det skall understrykas, att de i förevarande paragraf givna reglerna icke avse annat än vården av dödsboets egendom, till dess att boutredning kan påbör— jas genom delägarnas gemensamma förvaltning eller ivannan ordning. Till den del, som 1861 års förordning har betydelse för själva boutredningen, erhåller förordningen motsvarighet i andra stadganden i förslaget.
Såsom förut nämnts, äro dödsbodelägarna i allmänhet beredda att själva eller genom ombud övertaga förvaltningen av den dödes egendom så snart
* Jfr Richerts yttrande till äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk, prot. s. 45. 2 Jfr särskilt Winroth, Svensk Civilrätt 11 s. 647 och 665.
Första stycket. Vården an- kommer i för- sta hand på ' delägare.
efter dödsfallet, att det överhuvud ej blir fråga om någon förberedande vård. Emellertid kan delägare vara bosatt å. så avlägsen ort, att samtliga delägare ej hinna bliva insatta i förvaltningen, då boutredningen skall påbörjas. Hinder kan vidare möta på den grund, att det är förenat med svårigheter att fast- ställa, vilka som äro förvaltningsberättigade i egenskap av dödsbodelägare. Någon gång lärer även delägares liknöjdhet eller tredska föranleda uppskov med igångsättande av samförvaltning i normal ordning. Det är under dylika omständigheter nära nog självfallet, att den eller de delägare, som samman— bott med den döde eller eljest äro i tillfälle att taga vård om egendomen, omhänderhava denna i avbidan på undanröjande av de hinder, som mött för gemensam förvaltning. Den föreskrift, som i sådant avseende influtit i lagen, innebär emellertid icke blott fastställande av någonting, som faktiskt skulle hava trätt i verket oavsett lagens regler, utan har sin stora betydelse därut- innan, att dödsboets vård förklarats åvila delägaren såsom en rättslig plikt, vars åsidosättande kan medföra skyldighet att i förhållande till andra rätts— ägare i boet, främst övriga bodelägare, gälda ersättning för uppkommen skada.
Ifrågavarande skyldighet drabbar sålunda i första hand delägare, som sam- manbott med den döde, men sträcker sig också till annan delägare, som är i stånd att taga vård om egendomen. Innebörden av sistnämnda uttryck kan måhända förefalla något obestämd. I praktiken lära dock tolkningssvårigheter ej göra sig gällande redan på den grund, att delägarens eget intresse bjuder honom att påtaga sig en plikt, som merendels på samma gång innebär en förmån. Det är i allt fall uppenbart, att en delägare icke kan till befrielse åberopa allenast den omständigheten, att egna angelägenheter taga tid och krafter i anspråk. Den verksamhet, som åligger delägaren, är nämligen, såsom i det följande skall visas, icke av maktpåliggande art, och det möter naturligen ej hinder att anlita annan såsom syssloman.
[ sakens natur ligger, att den egendomsförvaltning, som medföljer plikten att vårda den dödes egendom, är av huvudsakligen konserverande natur. Det gäller att i möjligaste mån bevara egendomen oförändrad, till dess att den egentliga boutredningen kan taga sin början. legenskap av vårdare bör emellertid delägaren gå i författning om sådana förändringar, som äro oundgängligen nödvändiga för upprätthållande av egendomens värde. Dessa åtgärder kunna vara av väsentligen faktisk art (t. ex. reparationsarbeten, omhändertagande av egendom) eller hava huvudsakligen rättslig beskaffenhet (t. ex. förnyelse av inteckning, avbrytande av preskription, försäljning till und— gående av förlust i anledning av varas förskämning). Däremot kan vår— daren icke anses äga en generell rätt att vidtaga omplaceringar i en förmö- genhet, bestående av värdepapper. Av det anförda framgår, att vårdaren endast undantagsvis är befogad att belasta dödsboet med ny gäld. Det är dock klart, att han har att föranstalta om den dödes begravning och att för
boet ingå de förbindelser, som därmed äga samband.1 Med den avfattning, som förslaget erhållit, blir vårdarens behörighet att företräda dödsboet inför rätta underkastad en lika snäv begränsning som nyss sagts beträffande hans befogenhet i allmänhet.2
Enär den värd, som i detta sammanhang avses, endast har till ändamål att upprätthålla egendomen tills den kan bliva föremål för bodelägarnas sam- förvaltning, 'har det ansetts böra åvila vårdande delägare att sörja för att den normala förvaltningsformen kommer i tillämpning så snart som möjligt. I detta syfte är stadgat, att delägaren skall ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för någon delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i lagen om förmynderskap är föreskrivet. Under- rättelseplikt i förhållande till övriga delägare föreligger naturligtvis endast i den mån dessa icke i annan ordning äga kännedom om dödsfallet. Med hänvisningen till förmynderskapslagen åsyftas sådana fall, då delägares rätt icke kan tillgodoses utan att särskilt kuratel blir anordnat. Dessa godman- skap äro behandlade i 11 kap. 4 % nämnda lag, vartill beredningen hänvi- sar.” Samma lagrum innehåller även föreskrift om skyldighet för den, som har boet i sin vård, att anmäla behov av godmansförordnande i fråga om dödsbodelägare, och såtillvida är det i förevarande paragraf upptagna stad- gandet alltså endast en erinran om vad som redan gäller.
Under delägare inbegripes även allmänna arvsfonden. Denna är emellertid i regel ensam delägare, och någon förberedande vård kommer då ickei fråga efter vad i första stycket stadgas. Så snart representant för fonden utsetts, börjar nämligen dödsboförvaltning ivanlig ordning. Däremot kan det väl tänkas, att den dödes egendom'i sådant fall, då annan arvinge ej finnes än fonden, tarvar Vård enligt reglerna i andra stycket av denna paragraf.
Enligt 1 % andra stycket skall efterlevande make ej anses såsom döds- Efterlevande. bodelägare, om bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Trots attnåikåäågogefl makarnas gemenskap icke omfattat de ekonomiska förhållandena, är efter-barskyldighet levande maken dock i allmänhet den, som stått den döde närmast, ochattVårdaboet' det är därför naturligt, att den plikt att omhändertaga dödsboet, som åvilar delägare, utsträckes att avse efterlevande make i sådant fall, då denne ej är delägare i boet. I denna del torde förslaget icke innefatta avsteg från 1861 års förordning, som utan någon reservation förklarar efterlevande maken skyldig att taga vård om boet. Å andra sidan bör uppmärksammas, att maken i förevarande hänseende icke har belastats med vidsträcktare skyl- digheter än delägare. Stadgandet kan åberopas endast mot efterlevande
1 Jfr N. J. A. 1896 s. 161. Angående gäld för dödsboets räkning se vidare 3 % i detta kapitel. »
' Jfr Kallenberg a. a. s. 535 och 594.
3 Angående innebörden av de särskilda godmanskap som uppräknas i 11 kap. 4 % förmynder- skapslagen se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 422 f.
Den förbere- dande vården omfattar ej egendom, vil- ken vid döds- fallet vårdas avförmyndare, syssloman el- ler annan.
make, som sammanbodde med den döde eller eljest kan om egendomen taga vård. _
Med ifrågavarande föreskrifter avses icke annat än att skapa säkerhet för vården av den dödes egendom intill dess att den egentliga boutredningen kan påbörjas i form av delägarnas samförvaltning eller i annan ordning. Är egen— domen eller någon del _därav redan vid dödsfallet under betryggande vård av annan än den döde, synes det icke vara anledning att vidtaga rubbning i ändamål att överlämna egendomen till någon tillfällig vårdare. Såsom förutsättning för egendomens omhändertagande efter vad i förevarande paragraf är stad— gat har därför angivits, att egendomen ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan. Har förmyndare varit förordnad för den döde, fort— far alltså förmyndaren med vården av egendomen tills denna kan läggas under delägarnas samförvaltning eller eventuellt kommer under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor. Detsamma gäller om annan förut anordnad vård, som har sin grund i uppdrag från arvlåtaren. Därest den döde uppdragit åt någon att utöva ekonomisk egendomsförvaltning, har denne att på grund av sitt sysslomannaskap behålla egendomen under sin vård i avbidan på boutredning under någon av de vanliga formerna, bodelägarnas samförvaltning eller särskild förvaltning enligt 2 kap. Visserligen. skall det mera sällan befinnas, att arvlåtaren överlämnat all sin egendom i annans hand, men det inträffar ofta, att den, som har sin förmögenhet placerad i värdepapper, uppdrager åt annan person att sköta förvaltningen av sådan egendom.
I det föregående är icke uttömmande angivet, när förutvarande vård skall fortsätta efter dödsfallet. Ytterligare komma naturligtvis i betraktande sådana godmanskap, som avses i 11. kap. förmynderskapslagen. Vad angår dispositioner, som träffats av arvlåtaren själv, behöver det ej vara fråga om förvaltning i vanlig mening för att tidigare anordning skall bestå efter vad här är stadgat. Har arvlåtaren lämnat sina värdepapper i förvar i bank, tillkommer det icke den enskilda bodelägaren att utan vidare fordra utgivande av dessa hand- lingar med åberopande av sin rätt och plikt att interimistiskt vårda den dödes egendom. Den förut anordnade vården utesluter dock icke bodeläga— ren från all befattning med egendomen. I bodelägares rätt och plikt att vårda egendomen ingår nämligen i dylikt fall att föranstalta om sådana speciella förvaltningsåtgärder, som äro nödvändiga för egendomens bevarande och som icke falla inom ramen för bankens uppdrag. Omfattar bankdeposi- tionen exempelvis en inteckning, som bör uppvisas för förnyelse, skall den för dylikt ändamål utlämnas till bodelägaren, för den händelse banken icke själv åtagit sig att verkställa åtgärden. Vidare är det tydligt, att depositio— nen icke utgör hinder för delägaren att utan rubbning av bankens vård in— ventera tillgångarna under betryggande uppsikt från bankens sida. Av det anförda framgår, att förut anordnad vård består allenast i den mån den är ägnad att fylla de uppgifter, som ankomma på vårdare enligt förevarande
paragraf. Det låter sig knappast göra. att uppräkna alla de olika fall, då egendomens vård redan är ordnad på ett sätt, som helt eller delvis utesluter dödsbodelägare från befattning med egendomen i egenskap av vårdare under förberedelserna till den egentliga boutredningen. Härav beror också den all- mänt hållna formulering, som lagtexten i denna del erhållit. Genom de valda exemplen har dock angivits, att betydelse icke bör tillmätas den tillfälliga besittning, som annan vid dödsfallet kan hava med avseende å den dödes egendom.
På denna punkt innefattar förslaget jämkning i förhållande till 1861 års för- ordning. Denna talar endast om »annan person, som av den döde till sysslo- man i boet satt är». Om härmed ej avsetts annan än testamentsexekutor, har förslaget genom att taga hänsyn till den värd, som utövas redan vid arv- fallet genom förmyndare, syssloman eller annan, modifierat förutsättningarna för den enskilda delägarens egendomsvård enligt förevarande paragraf. Å andra sidan räknar förslaget icke här med testamentsexekutor såsom egen— domens vårdare i första hand. Beträffande testamentsexekutor och hans för- valtning hava i 2 kap. upptagits bestämmelser, enligt vilka testamentsexe- kutor kan begära särskild dödsboförvaltning på vilket stadium av utredningen som helst. Med anledning av sådan framställning blir testamentsexekutor i regel själv förordnad till förvaltare. Det är vid sådant förhållande tydligen icke mycket utrymme för en provisorisk vård genom utsedd testamentsexe- kutor, och det har icke ansetts behövligt att räkna med honom i samband med regleringen av frågan om den förberedande vården av den dödes egen— dom.1 Ehuru testamentsexekutor sålunda rättsligen ej kan tillträda den dödes egendom utan att utöva dödsboförvaltning i någon av dess normala former, d. v. s. såsom boutredningsman eller med stöd av lagakraftvunnet testamente, kan det naturligtvis ofta inträffa, att han med bodelägarnas goda minne om- händertager egendomen tills sådan förvaltning kan taga sin början.
Om den vård, som åvilar förmyndare, syssloman eller annan med avse- ende å död mans egendom, hava några särskilda föreskrifter ej meddelats. Det ligger i sakens natur, att de med vården förenade förvaltningsåtgärderna gå ut på bibehållande av egendomen till den tidpunkt, då dödsboförvaltning i vanlig mening kan träda i verket, och beredningen kan hänvisa till vad härom förut anförts. '
Med förevarande paragraf avses, såsom förut nämnts, endast att sörja för Vården upp- egendomens vård från dödsfallet och till den tid, då bodelägarna äro i till—hfångågbgrf' fälle att upptaga boutredningen efter vad i 1 % är stadgat. Slutpunkten för den börja 'i vanlig vård, varom här är fråga, är följaktligen synnerligen beroende av omstän- ordning" digheterna i det särskilda fallet. Än kommer den normala delägareförvalt- ningen i gång så snart, att det knappast blir tillfälle till några förberedande åtgärder från den tillfälliga vårdarens sida, än kunna svårigheterna att samla
* Jfr vad förut anförts angående gällande rätt 3. 122.
de olika delägarna föranleda, att boet under en jämförelsevis lång tid ligger under vård av någon, som avses i första stycket av denna paragraf. Ehuru det regelmässiga är, att den förberedande vården avlöses av dödsbodelägarnas samförvaltning, kan boutredning genom boutredningsman eller testamentsexe— kutor ibland inträda så tidigt, att någon samförvaltning i verkligheten aldrig blir utövad.
Då närmare bestämmelser ej givits rörande den i förevarande paragraf av- sedda vården av den dödes egendom, har det ännu mindre kommit i fråga att meddela några föreskrifter angående redovisning för egendomen. Därav får icke slutas, att någon redovisningsskyldighet icke skulle föreligga. Vår— daren får vara beredd att redogöra för sina åtgärder på samma sätt som varje annan, vilken handhaver annans gods. Men om sättet för dylik redo- visning är ingenting stadgat. I detta ämne kunna för övrigt svårligen givas bestämmelser, som lämpa sig för alla förekommande fall. I allmänhet äro omständigheterna sådana, att det icke blir fråga om någon särskild redovis- ning utan allenast om egendomens utlämnande till vederbörande dödsboför- valtare. Endast om egendomens vård utsträckes över en längre tid, lärer det bliva anledning att kräva närmare uppgifter om vidtagna åtgärder, och i sådant fall måste vårdaren räkna med att avfordras vad som i regel plägar kallas redovisning. Att lagstadganden hittills saknats har veterligen icke medfört några olägenheter, och det skall säkerligen även i fortsättningen visa sig möj- ligt att komma till rätta med dessa spörsmål utan stöd av lag. Vid behov kunna reglerna i 18 kap. handelsbalken finna analogisk användning. Därest avgiven redovisning skall göras till föremål för klander, kunna goda skäl an- föras för en tillämpning av den för syssloman stadgade preskriptionstiden.1
Om arvode och kostnadsersättning äro bestämmelser ej heller meddelade. Delägare, som omhändertagit boet, lärer häri se uppfyllande av en skyldighet, för vilken ersättning ej skall givas. Skulle det i något undantagsfall bliva fråga om ett mera omfattande arbete, som skäligen icke bör bliva utan sin särskilda lön, kan sådan utgå efter de allmänna rättsprinciper, vilka ligga till grund för bestämmelserna om arvode åt syssloman (18 kap. 5 % H. B.). Att vårdare bör erhålla gottgörelse för direkta utgifter å egendomen är själv- fallet och behöver ej framhållas i lagtexten. Enligt den grundsats, som kommit till uttrycklig tillämpning i 2 kap. 19 å andra stycket av förslaget, skall döds- boet svara för arvode och kostnader. Betalning utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & H. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse.
Andrastycket. När det ej finnes någon, som är pliktig att vårda den dödes egendom efter Vården an- vad i första stycket är stadgat, regleras egendomens vård av de bestämmelser, kåånllgnå gå" som givits i andra stycket av förevarande paragraf. Därunder inbegripes också husfolk, hus- den situation, då det väl finnes sådan person, som avses i första stycket, Väg, 9813]? gg'men denne underlåter att omhändertaga egendomen. Innehållet i förevarande
därtill när-
mast. 1 Angående redovisning för egendom i dödsbo jämför N. J. A. 1889 s. 488 och 1915 s. 471.
lagstadgande är grundat på samma princip, som ligger bakom regeln i första stycket. Skyldighet att vårda den dödes egendom har även här ansetts böra åläggas den, som står närmast till att omhänderhava egendomen. Har arv— låtaren vid sin död icke stått i närmare förbindelse med någon, som på grund av dödsfallet erhåller egenskap av bodelägare, eller finnes icke annan delägare än allmänna arvsfonden, utgöres ofta den dödes närmaste omgivning av någon eller några personer, som plåga betecknas såsom hans husfolk. Till nämnda kategori, som i detta sammanhang sålunda först kommer i be- traktande, äro att räkna icke blott varaktigt anställda personer (hushållerska, hembiträde) utan även sådana, som tillhandagått den döde utan att dela bo- stad med honom. Därest den döde överhuvud icke haft egen hushållning, står den, som åt honom upplåtit bostad, närmast till att fullgöra den skyl- dighet, varom här är fråga. Icke endast fastighetsägare, som på längre tid uthyrt lägenhet åt den döde, inbegripes under begreppet husvärd utan även den, hos vilken den döde tillfälligt haft sin bostad. Arvlåtaren kan emellertid avlida under sådana omständigheter, att det icke ens finnes någon, som kan betraktas såsom den dödes husvärd, även om detta begrepp tages i en mycket vidsträckt bemärkelse. Så är exempelvis förhållandet, då dödsfallet inträffat på ett sjukhus eller på en försörjningsinrättning. I praxis fullgör den, som har ansvar för anstaltens förvaltning, de skyldigheter, vilka enligt 1861 års förordning lagts å husfolk eller husvärd, men då dessa båda begrepp icke äro tillfyllest för alla tänkbara fall, har det ansetts lämpligt att i lagen tyd- ligt angiva, att det alltid finnes någon, som är kallad att omhändertaga den dödes egendom. Genom föreskrift om att denna skyldighet åligger den, som. därtill är närmast, har för övrigt ett tydligt uttryck givits åt den grund- sats, som vunnit tillämpning vid avfattningen av samtliga i detta ämne med- delade regler.
Den, som är pliktig omhändertaga den dödes egendom enligt vad i andra _stycket är stadgat, intager i viss mån en annan ställning än den, som över- tager egendomens vård jämlikt första stycket. I fråga om bodelägare måste den ålagda skyldigheten ses i förbindelse med den rätt, som han själv har till den dödes egendom, och efterlevande maken, som i något undantagsfall ej har direkt ekonomiskt intresse i boets utredning, kan ändock på goda grunder jämställas med bodelägare. Då vården ankommer på husfolk, hus- värd eller annan, som är närmast att omhändertaga egendomen, föreligger däremot icke annat än en skyldighet i tredje mans intresse. Denna skillnad kan icke undgå att inverka så, att anspråken'i sistnämnda fall ställas på annat sätt än gentemot den, som är pliktig vårda egendomen i egenskap av bodelägare eller efterlevande make. Därest någon'kallas att omhändertaga annans egendom endast på den grund, .att han vid inträffat dödsfall råkar vara därtill närmast, kan av honom skäligen icke fordras mera än vidtagande av nödiga anstalter för egendomens bevarande, och det bör vara honom möj- ligt att befria sig från fortsatt. vård utan hänsyn till den mer eller mindre
I sista hand anförtms vår- den åt god man, förord— nad av rätten.
framskjutna tidpunkt, då boutredningen kan börja i vanlig ordning genom bodelägarnas samförvaltning, förvaltning genom behörig representant för arvs- fonden eller särskild dödsboförvaltning enligt 2 kap. Den, som är pliktig att vårda den dödes egendom efter vad i andra stycket är sagt, har ej heller annat att göra än att omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare, som kan övertaga vården efter vad som i första stycket sägs, eller ock göra an- mälan om dödsfallet hos rätten, som vid behov förordnar god man att full— göra vad enligt första stycket åligger delägare. Det föreligger full valrätt mellan de sålunda angivna åtgärder, genom vilka vårdaren kan vinna be- frielse från uppdraget. Finnes delägare, som kan omhändertaga egendomen, är det lämpligt, att denne tillkallas, men möjligheten att genom anmälan om dödsfallet påkalla godmansförordnande står städse öppen. Vad angår de åt— gärder, som innefattas i egendomens vård, skilja de sig icke väsentligen från dem, som åligga delägare enligt första stycket, och beredningen kan inskränka sig till att hänvisa till de uttalanden, som gjorts i anslutning till sistnämnda stadganden.1 Den, som underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt andra stycket av denna paragraf, kan bliva skyldig att utgiva ersättning för upp- kommen skada. Med hänsyn'till de jämförelsevis svaga anspråk, som kunna ställas på vårdaren, torde skadeståndsskyldighet icke ifrågakomma i andra fall än då det föreligger försummelse av allvarligare beskaffenhet.
Såsom redan anförts, kommer vården av den dödes egendom i sista hand att åvila god man, förordnad av rätten, och härutinnan överensstämmer för— slaget sålunda med 1861 års förordning. Dylikt förordnande skall meddelas, då anmälan göres av den, som omhändertagit egendomen efter vad i andra stycket av förevarande paragraf är stadgat, och det är nödvändigt att vid— taga fortsatta anstalter för egendomens vård. I allmänhet skall sådan anmälan, som här avses, visa sig förenad med behov av godmansförordnande, men en dylik rättens åtgärd kan någon gång vara obehövlig, exempelvis om arvinge eller universell testamentstagare träder till eller då arvet tillfaller allmänna arvsfonden och förvaltningen omedelbart kan övertagas av behörig represen- tant för fonden. Någon form har icke stadgats för en anmälan av ifråga— varande slag. Huvudsaken är, att rätten får kännedom om att det föreligger behov av särskilda anstalter för vården av den dödes egendom. Det är också tydligt, att rätten kan ingripa med godmansförordnande redan med stöd av upplysningar, vunna i annan ordning än genom anmälan från någon, som omhändertagit egendomen.
Därest god man förordnats, har denne att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Det är alltså fråga om att vårda egendomen tills den kom- mer under förvaltning av vederbörande delägare enligt 1 % detta kapitel eller under sådan särskild dödsboförvaltning, som avses i 2 kap. Har god man förordnats, upphör sålunda icke hans uppdrag redan på den grund att
1 Det må i detta sammanhang anmärkas, att: bouppteckningsskyldighet någon gång kan vara. förenad med plikten att vårda egendomen. Se 3 kap. 2 5 andra stycket.
någon delägare är benägen att övertaga egendomens vård. Om de åtgärder, som innefattas i den vårdande verksamheten, äro några föreskrifter ej med- delade utöver den förut berörda hänvisningen till första stycket av före— varande paragraf. Det förtjänar dock att understrykas, att gode mannen vår- dar egendomen i samtliga rättsägares intresse samt att förvaltningen bör vara väsentligen av konserverande art. Han har alltså att akta icke endast på delägarnas bästa utan även på borgenärers rätt och på framtida verkstäl- lighet av möjligen förekommande testamentsförordnanden rörande legat och ändamålsbestämmelser,1 och han är icke befogad att vidtaga andra för- ändringar med egendomsmassan än sådana, som äro nödvändiga för egen- domens upprätthållande? På gode mannen vilar dessutom boupptecknings- skyldighet efter vad i 3 kap. 2 % andra stycket är stadgat.
Bestämmelser om redovisning, arvode och kostnadsersättning hava ej an- setts erforderliga i anslutning till de regler om vård av den dödes egendom. som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, och beredningen kan i stort sett hänvisa till vad som i detta ämne anförts under första stycket. Beträffande arvode föreligger visserligen icke något personligt intresse i kvar- låtenskapen, som i och för sig kan utgöra tillräckligt vederlag för omsorgen om egendomen, men det utförda arbetet är ofta av så obetydlig omfattning, att några ersättningskrav icke komma i fråga. Det kan emellertid tänkas, att vården är förenad med en mera avsevärd tidsspillan, och skäligt arvode bör då utgå ur dödsboet. Särskilt kan detta bliva fallet, då egendomen under en längre tid blir liggande under vård av god man. Till undvikande av misstag skall slutligen framhållas, att god man, förordnad enligt förevarande paragraf, icke är underkastad de bestämmelser, som hava avseende å god man enligt förmynderskapslagen. För lösning av uppkommande spörsmål, som röra god man enligt förevarande paragraf, ligger det närmast till hands att söka led- ning analogivis i de regler, som gälla om sysslomannaskap.
I 1861 års förordning har avseende fästs vid det förhållandet, att behov Preliminärt av godmansförordnande kan på landet yppas mellan rättegångsdagarna, ochbfååläitkäeåå detta behov har tillgodosetts så, att domaren äger meddela erforderligt för- delas av do- ordnande att gälla tills rätten efter domarens anmälan beslutat i ämnet. mare” Denna ordning, som är påkallad av det jämförelsevis långa uppehållet mellan rättegångstillfällena, har bibehållits i förslaget. På landet kan alltså domaren, då han finner det behövligt, meddela tillfälligt förordnande, som gäller tills slutligt avgörande träffats av rätten. Att dylikt förordnande skall så snart ske kan av domaren anmälas för rätten är självklart, och lagtexten har där- för ej vidare belastats med särskild föreskrift härom.
Av sakliga skäl bör det vara uteslutet att klaga över en preliminär åtgärd,
1 Vid riksdagsbehandlingen av de regler, som iniiöto i 1861 års förordning, framhölls sår- skilt borgenärernas behov av säkrare garantier mot förskingring av den dödes bo (se lagut- skottets betänkande nr 42 vid riksdagen 1859—1860). 2 Jfr N. J. A. 1923 s. 438.
Forum.
Rättshand- lingar för dödsbo.
Gällande rätt.
som icke” innefattar annat än att viss egendom omhändertages och vårdas. Några bestämmelser om talan mot de beslut, som behandlas i förevarande paragraf, hava ej heller upptagits i förslaget,l och härav följer, att domarens beslut ej får göras till föremål för särskild talan. I fråga om slutligt beslut är däremot enligt allmänna processuella regler rättsmedlet besvär till veder- börande hovrätt. Tiden för besvär räknas, då annat ej stadgats, från beslu- ' tets meddelande.2 Av rätten meddelat beslut bör dock enligt sakens natur gå i verkställighet utan hinder av förd talan.
Med rätten avses i detta sammanhang, såsom eljest i denna lag, under- rätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. Såsom hemvist anses man— talsskrivningsorten eller, om den döde ej var mantalsskriven, dödsorten. Var den döde bosatt "utom riket, ankommer erforderlig åtgärd på rätten i den ort, där han senast var mantalsskriven, eller, om han aldrig varit mantals— skriven här i riket, på Stockholms rådhusrätt.
35.
I 1 & är angivet, att dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning går ut på att genomföra dödsboutredningen. Därest förvaltningen övertages av boutred- ningsman eller testamentsexekutor, har även denne att företaga de åtgärder, som erfordras för nämnda ändamål. Förevarande paragraf avser att närmare ut- reda, huru det särskilda syfte, som dödsboförvaltningen sålunda tjänar, åter- verkar på möjligheten att för dödsboets räkning stifta gäld eller företaga andra rättshandlingar. I samband därmed regleras även förhållandet mellan dödsboet och tredje man.
På grund av den oklarhet, som råder om dödsboets juridiska natur, är det vanskligt att fastställa den gällande rättens ställning till förevarande spörsmål. Såsom förut framhållits, har dödsboet hittills i allmänhet icke upp— fattats såsom något självständigt rättssubjekt. I varje fall torde de sär— skilda rättshandlingar, som företagas med avseende å förvaltningen av den , dödes egendom, icke kunna anknytas till dödsboet såsom en självständig för— mögenhetsmassa.
Vad angår gäld, som stiftas i samband med dödsboutredning, framgår av 17 kap. 4 % H. B., att utgifterna för den dödes begravning och för boupp— teckningen kunna göras gällande i uppkommen konkurs. Här är emellertid endast fråga om betalningsrätt i ett särskilt fall, och den förhärskande meningen synes vara, att gäld icke därutöver kan av dödsboförvaltningen läggas å kvarlåtenskapen.5 Det har visserligen förekommit, att förbindelse, som dödsbo- delägare för boets räkning utfärdat för omsättning av den dödes gäld, ansetts
1 Bestämmelser om fullföljd saknas även i 1861 års förordning. * Samma regel gäller i 3 kap. 1 %. Jfr däremot 2 kap. 21 %. 3 Se Winroth, Svensk Civilrätt II s. 747, Kallenberg, a. a. s. 536 och Benckert. Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt i Tidsskrift for Retsvidenskap 1926 s. 176. Jfr ock Björling i Svensk Juristtidning 1928 s. 54 samt Karlgren a. a. s. 286 f..
vara begränsad till dödsboets egendom, men grunden härtill har säkerligen varit, att den nya förbindelsen i dylikt fall icke funnits böra medföra annat betalningsansvar än som varit förenat med den ursprungliga gälden.1 Vid domstols prövning av innebörden av den betalningsskyldighet, som grundas på förskrivning av dödsbodelägare för boets räkning, har resultatet eljest regelmässigt gått ut på personligt ansvar för bodelägarna.2 I särskilda vota har uttryckts den meningen, att betalningsskyldigheten vore begränsad till egendomen i dödsboet. Därmed torde dock icke hava avsetts att fastställa gäldsansvar för dödsboet såsom sådant utan endast att uttrycka, att delägarnas personliga ansvar varit på visst sätt begränsat.
Såsom lagberedningen närmare utvecklat under 1 %, utgör dödsboet enligt Lagbered— förslaget en särskild förmögenhetsmassa, som kan förvärva rättigheter och 225,22? ikläda sig skyldigheter. Med erkännande av dödsboet såsom ett självständigt Behörigheter: rättssubjekt följer emellertid icke, att i dödsboförvaltningen kunna företagas att för döds- vilka rättshandlingar som helst med bindande verkan för dödsboet. Avgörande biäååfåffa är fastmer, huru förhållandena gestalta sig i sakligt hänseende. Därvid är ättlingar bestäm- märka, att förvaltningen icke avser en varaktig ekonomisk verksamhet utan ?;ltnchqå? allenast har till ändamål att genomföra boutredningen. Med hänsyn härtill ändaradl. är det principiellt icke anledning att under dödsboförvaltningen hänföra andra rättshandlingar än sådana, som företagas i boutredningssyfte.
Den begränsning, som dödsboförvaltningen sålunda är underkastad, kan sägas vara i princip uttryckt redan i 1 &, där det stadgas, att dödsbodel- ägarna hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Några närmare före- skrifter äro ej heller påkallade, såvitt rörer dödsbodelägarna själva. Delägarnas samfällda intresse bjuder, att allenast sådan förvaltning, varigenom största möjliga behållning bevaras till skiftet, ligger inom ramen för boutredningen, och kravet på enighet om de särskilda åtgärderna utgör garanti för att dessa icke obehörigen gynna någon delägare på de övrigas bekostnad. I allmänhet finnas emellertid i ett dödsbo andra rättsägare, vilkas intressen kräva beak- tande vid boutredningens genomförande. Vad till en början angår sådan testa- mentarisk successionsrätt, som ej stöder sig på universellt förordnande, är visst skydd lämnat dels i 2 kap. genom bestämmelse om rätt för lega- tarie att under vissa förhållanden begära boutredningsmannaförvaltning och dels i 5 kap. genom de närmare föreskrifter, som där givits rörande verk— ställighet av legat och ändamålsbestämmelser. Beträffande borgenärer, som utgöra en annan grupp av utomstående rättsägare, hava deras intressen till— godosetts icke blott i 2 kap., som öppnat möjlighet för borgenär att ernå särskild dödsboförvaltning i stället för *en avveckling i konkursens form, utan även i 4 kap., där frågan om ansvaret för den dödes gäld närmare regleras. I ett sådant system är det naturligt, att det ej är något egentligt
* Jfr N. J. A. 1923 s. 416. 2 Se N. J. A. 1888 s. 446, 1889 s. 76, 1915 s. 243, 1923 s. 666.
behov av speciella regler i fråga om förvaltningens utövande. Frånsett de särskilda bestämmelser, som hava avseende å förvaltning genom boutred- ningsman och testamentsexekutor, innehåller förslaget icke heller några stad— ganden av ifrågavarande art.1 Att märka är dock, att vissa för borgenä- rerna skadliga förfaranden från bodelägarnas sida under den för egendoms- avträde bestämda tiden medföra förlust av den förmån, som består i rätten till egendomsavträde. De härom givna stadgandena, som i viss mån kunna sägas avse dödsboförvaltningen, äro av systematiska skäl införlivade med det kapitel, som handlar om den dödes gäld i allmänhet.2
I samband därmed, att dödsboet erkänts såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter, har det emellertid ansetts lämpligt att något närmare reg- lera, i vilken omfattning rättshandlingar må företagas för dödsboet. En sådan reglering är, såsom i det följande skall visas, av speciellt intresse för utom" stående rättsägare. Det har ock visat sig angeläget att i lag klarlägga, huru den av förvaltningens ändamål betingade begränsningen i möjligheten att för dödsboet stifta gäld eller företaga annan rättshandling ställer sig i förhållande till tredje man. Den regel, som föreslagits i ämnet, har avseende icke blott å dödsbodelägarnas förvaltning utan även å den särskilda dödsboförvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor. I fråga om sist- nämnda förvaltning har stadgandet särskild betydelse såtillvida, att detär belysande även för förhållandet mellan dödsboförvaltaren och bodelägarna.
Eftersom boutredningen innefattar en avveckling, är det tydligt, att förvalt- ningen i allmänhet går ut på att i erforderlig utsträckning använda dödsboets egendom till infriande av den dödes gäld samt att med den återstående egen- domen vidtaga allenast sådana förändringar, som giva ett bättre utgångsläge för skiftet. Frånsett själva gäldsbetalningen, kunna emellertid de rättshand- lingar. som härvid erfordras, vara av olika slag. I allmänhet är det fråga om försäljning av egendom i boet,lmen det kan även vara lämpligt att genom köp eller byte förvärva annan egendom till boet. Sådan egendom kan be— hövas för förbrukning under boutredningen eller ock vara avsedd att vid slutförd utredning tillhandahållas successorerna eller någon av dem. En ekonomisk nödvändighet är ofta att för boets räkning ingå arbetsavtal av olika innehåll. Även andra rättshandlingar, såsom upplåtelse av nyttjanderätt och panträtt, kunna vara påkallade. Åtgärd, som är erforderlig för boutredningen, kan vidare uppenbarligen innebära, att dödsboet belastas med gäld. Lika tydligt är, att stiftande av gäld i och för sig icke är att bedöma på annat sätt än vilken annan rättshandling som helst. Såvitt ett mot gälden svarande värde tillföres dödsboet eller åtgärden eljest är betingad av boutredningens behöriga genomförande, böra några hinder icke möta. Emellertid kan gäld tänkas stiftad under sådana förhållanden, att åtgärden icke innebär annat än en försämring av dödsboets ekonomiska ställning. En sådan rättshandling faller utom ramen
1 Jfr i detta sammanhang äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk 7 kap. 3 %. 2 Se 4 kap. 11 %.
för dödsboförvaltningen och bör principiellt icke erhålla bindande verkan för boet. Vad nu sagts om stiftande av gäld gäller även andra rättshandlingar, som kunna ifrågakomma för dödsboets räkning. Lika med gäld, som innebär belastning utan motsvarande valuta, verka exempelvis gåvor eller liknande rättshandlingar av huvudsakligen benefik karaktär.1
Då det i förevarande paragraf fastslås, att för dödsbo icke må göras annan gäld eller överhuvud företagas annan rättshandling än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning,? innebär detta icke annat än en närmare utveckling av dödsboförvaltningens i 1 % angivna ändamål. Emellertid är det, såsom förut antytts, av vikt, att nämnda begränsning av dödsboets verksamhet blir behörigen iakttagen. Först och främst hava de bor- genärer, som stödja sin betalningsrätt på förbindelser av den döde, berättigade anspråk på att egendomen icke ytterligare belastas, men det är också för dem, som erhålla fordringar under boutredningen, av intresse att de nya för- bindelserna erhålla begränsad omfattning. I regel kunna den dödes borge- närer hålla sig även till delägarna såsom personligen ansvariga för gälden, och frågan har då reell betydelse endast för sådant fall, att det personliga ansvaret icke erbjuder tillräcklig säkerhet. Vinna bodelägarna befrielse från ansvar för den dödes gäld, hava den dödes borgenärer däremot ett påtagligt intresse av att andra icke erhålla rätt till betalning ur den egendom, som står till förfogande. Detta gäller såväl den särskilda förvaltning, vilken anordnas i anledning av egendomsavträde, som dödsbodelägarnas förvaltning under tiden tills egendomsavträdet ägt rum. Om dödsbodelägarna gäller dock, att de även under den för egendomsavträde bestämda tiden kunna iråka personligt ansvar genom åtgärder, som skada borgenärernas rätt, samt att gäldstiftande kan vara att räkna till sådant förfarande, som medför förlust av_rätten att vinna befrielse från ansvar för den dödes gäld.s Beträffande de borgenärer, som tillkommit under boutredningens gång, ligger risken även för dem i den för- lustbringande konkurrens, till vilken de kunna bliva hänvisade, när det gäller betalning ur dödsboets egendom. Vad nu sagts om borgenärer har i stort sett tillämpning jämväl å dem, som grunda sin rätt i boet på singulära testamentariska förordnanden.
När det gäller att i ett särskilt fall avgöra, huruvida dödsboet må belastas med gäld, måste lösningen ske med hänsyn tagen till de uppgifter, som bo- utredningen avser att fylla. Eftersom utredningens ändamål är att avveckla den dödes ekonomiska förhållanden, bör dödsboet, vilket såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter upphör vid skifte mellan delägarna, iklädas endast sådana förpliktelser, som äro betingade av syftet med boutredningen.
Av dödsfallet föranledas vissa oundgängliga utgifter, för vilka täckning
1 Angående fast egendom, tomträtt och vattenfallsrätt se vidare vad lagberedningen yttrat under förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 an- gående lagfart & fång till fast egendom. " Jfr 48 å i sjölagen, där en liknande princip kommit till uttryck på annat rättsområde. 3 Se 4 kap. 11 å och motiven därtill s. 412.
Stiftande av gäld.
närmast bör sökas i den dödes egendom. Att dessa utgifter under beteck- ningen gäld för den dödes begravning upptagits främst i förevarande samiman- hang torde icke tarva ytterligare förklaring. Till begravningskostnader äro att räkna alla de utgifter av olika slag, som enligt sed hava anknytning till begravningen.1
Enligt lag skall uppteckning äga rum av den dödes tillgångar och skulder, och det är därför också utan vidare klart, att den härav föranledda kostnaden bör räknas såsom en skuld för dödsboet.
Därest gäldsförbindelser måste ingås med anledning av den värd, för vilken den dödes egendom blir föremål, innan dödsboförvaltningen kan taga sin början, skall sådan gäld vila på dödsboet, vare sig egendomen omhänder- tagits av någon, som enligt 2 & är närmast till att vårda egendomen, eller av god man, som erhållit rättens förordnande att fullgöra vad enligt första stycket i nämnda paragraf åligger delägare. - I övrigt skall dödsboet bära all gäld, som sammanhänger med den nödiga" förvaltningen under utredningstiden. Frånsett det särskilda skydd, som be— retts tredje man, kommer här icke i betraktande annan gäld än sådan, som verkligen är betingad av boutredningen. Denna förutsättning är emellertid uppfylld, såväl när gälden stiftas i ändamål att bereda dödsboets egendom för bodelning eller arvskifte som då åtgärden avser upprätthållande av själva förvaltningsorganisationen..
Då den dödes gäld förfaller till betalning, visar det sig ej sällan lämpligt att för framflyttande av betalningstiden utställa ny förbindelse å samma be- lopp eller det belopp, som återstår efter verkställd avbetalning. Det möter i allmänhet icke något hinder att räkna den nya gälden till den kategori, som avses i förevarande paragraf I verkligheten är det icke fråga om annat än förändring av betalningstiden för arvlåtarens gäld.
Gäld, som avses i förevarande paragraf, åvilar dödsboet såsom sådant och kommer att konkurrera med de äldre förbindelsei, som ingåtts av den döde. Det är alltså icke fråga om gäld, vilken utgår ur den dödes egendom på samma sätt som de med konkurs förenade kostnaderna drabba konkurs— massan. Gäldsansvaret är emellertid icke alltid begränsat till dödsboets egen— dom. Råkar delägare i ansvar för den dödes gäld, skall han enligt föreslaget stadgande i 4 kap. 15 % jämväl svara för gäld, som gjorts för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Angående den närmare innebörden av detta ansvar får beredningen hänvisa till Vad därom anförts. under nyssnämnda regel.
Slutligen bör anmärkas, att det i fråga om gäld, som uppgives vara gjord för dödsbo men icke ligger inom den i förevarande paragraf angivna ramen, icke är borgenären betaget att enligt allmänna grundsatser hålla sig till den, som med överskridande av sin befogenhet ingått förbindelse i dödsboets namn. Det ansvar, som sålunda må utkrävas, kan representera ett sådant värde, att 1 Jfr N. J. A. 1895 s. 161.
det för borgenären praktiskt sett är tämligen likgiltigt, huruvida gälden bör ' hänföras till dödsboets gäld eller icke.
Vad nu sagts om gäld har motsvarande tillämpning å andra rättshandlingar, AMT? rätts' handlingar
r dödsboets
som företagas för dödsboets räkning. Varje särskild åtgärd får bedömas ur fo räkning. synpunkten, huruvida den erfordras för begravningen eller för boets upp- teckning, vård eller förvaltning. I fråga om åtskilliga åtgärder, som förekomma i en boutredning, är det
förande. Dessa svårigheter kunna icke undgå? att öva inflytande på förhållan— det till tredje man, som träder i förbindelse med dödsboet. Denne, som icke alltid kan förutsättas äga ingående kännedom om dödsboet, ställes ofta inför en vansklig uppgift, när han å sin sida har att pröva, huruvida viss rätts— handling må med bindande verkan företagas för dödsboet. Under sådana om- ständigheter skulle ett strängt upprätthållande av den i det föregående be- handlade principen rörande rättshandlingar för dödsboets räkning lätt leda till mindre önskvärt resultat. Det kunde nämligen befaras, att ogiltighet skulle inträda i många fall, då _tredje man haft skälig anledning att antaga, att rätts- handlingen varit erforderlig för boets utredning. En sådan utgång måste anses lända till obehörigt intrång i tredje mans intresse, och den rättsliga osäker- het, som är förknippad härmed, kan vidare ej sällan tänkas medföra, att . slutande av avtal förhindras även då dödsboet skulle hava dragit stor fördel av att avtalet kommit till stånd. *
Med hänsyn till de olägenheter, vilka följa av begränsningen i möjligheten att för dödsboet stifta gäld och företaga andra rättshandlingar, har åt den regel, som uttrycker nämnda begränsning, givits sådant" innehåll, att rätts- handling, som icke är att räkna till de i förevarande paragraf angivna kate- gorierna, ändock är för boet bindande, såframt den, mot vilken rättshand— lingen företages, var i god tro. Enligt vad i gällande rätt allmänt erkännes, är denna förutsättning för handen, då tredje man varken insett eller bort inse, att rättshandlingen icke var erforderlig för begravningen eller för boets upp- teckning, vård eller förvaltning. Å andra sidan måste betonas, att detta av den allmänna omsättningens säkerhet betingade undantagsstadgande icke får leda till ett uppgivande av den här förutsättningsvis behandlade huvudregeln. Eftersom boutredningen normalt går ut på att infria den dödes gäld och att med behållna egendomen vidtaga allenast förberedelser till skifte, eventuellt föregånget av verkställande av legat och ändamålsbestämmelser, måste det tvärtom sägas ligga en viss presumtion emot nödvändigheten av förbindelser, som innebära en ny belastning på dödsboet. Denna presumtion är starkare beträffande gäld av större omfattning än i fråga om smärre förbindelser, som pläga förekomma i samband med egendomsförvaltning i allmänhet. Av den, som med ett dödsbo ingår avtal av alldaglig natur, kan det i allmänhet icke krävas, att han gör någon undersökning, huruvida rättshandlingen är erfor- . derlig för dödsboutredningen eller icke.
Skydd för a .. . .. . .. . tredje man, svart att avgora, huruv1da de aro erforderliga for boutrednmgens genom-som ä,. ,- god
tro.
Handel _eller Därest den döde idkat handel eller annan näring, är det tydligt, att de aygfzöägzlgeförbindelser, som under boutredningen ingås för verksamhetens fortsättande räkning. och upprätthållande, skola räknas till dödsboets gäld, vare sig boet är före— mål för dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning eller för förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. Det skall emellertid erinras, att dödsbodelägare, som bliva ansvariga för den dödes gäld, därmed även iråka . ansvar för boets gäld.
Enligt % 5 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfri— het må efter näringsidkares död rörelsen för bodelägarnas räkning fortsättas under ett år. Grunden till detta stadgande torde vara, att rörelse under den lösliga rättsgemenskap, som delägarna enligt gällande rätt utgöra, icke lämp- ligen bör fortgå längre tid än som erfordras för att rörelsen skall kunna inordnas under annan form, som är bättre ägnad för fortlöpande affärsverk- ' samhet. När det gäller att pröva, huruvida den tidsbegränsning, som här fastställts, bör bibehållas, är att märka, att den i rörelsen stiftade gälden enligt nuvarande rättsuppfattning utgör dödsbodelägarnas personliga gäld men enligt förslaget belastar dödsboet såsom sådant och _drabbar delägarna själva endast i den mån de hava personligt betalningsansvar för den dödes gäld. Redan med hänsyn till den gällanderätten kan ifrågasättas, huruvida den 4 här behandlade regeln fyller någon viktigare uppgift, och det är tydligt, att den ändring, som inträder genom förslaget, icke förstärker behovet av samma regel. Lagberedningen har emellertid icke funnit skäl att föreslå något avsteg från vad för närvarande gäller. Frågan har huvudsakligen handelspolitisk och näringsrättslig betydelse och torde lämpligen komma under övervägandei annat sammanhang. Ehuru en redaktionell ändring skulle bringa stadgandeti bättre överensstämmelse med de nya principerna för boutredningen, har be— redningen i nuvarande läge icke heller funnit påkallat att framställa förslag i sådant hänseende.
Det skall vidare anmärkas, att vissa ändringar kunde tänkas vidtagna i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. När det där talas om dödsbodelägare, såsom i 15 å och 21 å andra momentet, borde i anslutning till 1 kap. 1 och 3 %% i lagförslaget i stället användas begreppet dödsbo. Även i sin nuvarande avfattning kunna emellertid ifrågavarande stadganden förstås så, att vad om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning är stadgat skall gälla även förvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor. Vid sådant förhållande har lagberedningen ansett, att med dessa jämkningar utan olägenhet kan anstå, till dess att 1887 års lag blir föremål för revision.
4 %. Bouppteck- Då den dödes egendom är föremål för dödsbodelägarnas gemensamma för— åriga i; valtnmg, utgor delägarnas samfällda beslut en forutsattning for glltighetelf av
legitimations- varje särskild förvaltningsåtgärd. Endast åtgärd, som ej tål uppskov, må före- handling.
tagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Att samtliga del- ägare utgöra verkställande organ för dödsboet medför icke endast en viss tyngd i dödsboförvaltningen utan föranleder även svårigheter i förhållande till tredje man. För den, som ingår avtal med ett dödsbo, är det icke så lätt att skaffa sig säkerhet för" att boet är behörigen företrätt av dem, som å boets sida deltaga i avtalet. Vid förbindelse med exempelvis ett aktiebolag eller en ekonomisk förening erbjudes tredje man ett tillförlitligt skydd genom den officiella registreringen av de beslut, som angå styrelse och Hrmateckning. Motsvarande garanti står ej till buds beträffande den rättsgemenskap, som dödsboet utgör. Det kan ej heller utan trängande skäl komma i fråga att med .avseende å dödsbo skapa motsvarighet till de regler, som gälla för bolag, före- ningar och därmed jämförliga juridiska personer. Med ett bolag eller en förening avses att upprätthålla en perdurerande ekonomisk verksamhet. Ett dödsbo däremot har endast till uppgift att, med avveckling av den dödes ekonomiska förhållanden, förmedla nettobehållningens överflyttning på de successions- berättigade. Även om det med hänsyn till dödsboets begränsade uppgift och fortvaro icke kan bliva tal om någon mera omfattande organisation i tredje mans intresse, är det uppenbarligen angeläget, att detta intresse tillgodoses så långt det är möjligt inom ramen för de allmänna bestämmelserna om boutredningens genomförande. Vid närmare övervägande finner man, att reg- lerna om bouppteckning ägna sig såsom utgångspunkt för de särskilda före- skrifter, som äro påkallade av hänsyn till tredje man.
Av 3 kap. framgår, att bouppteckningen bibehållits såsom den centrala förrättning, vilken i ett sammanhang klarlägger dödsboets omfattning och till— stånd. Liksom enligt gällande rätt skall bouppteckningen enligt förslaget även innehålla uppgift om samtliga dödsbodelägare med namn och hemvist, var- förutom för underårig skall angivas hans födelsedag. En behörigen förrättad bouppteckning lämnar sålunda upplysningar av stor betydelse för tredje man. Denne kan nämligen därav se, med vilka han har att räkna vid slutande av avtal med dödsboet. I fråga om omyndig fäster bouppteckningen visserligen i allmänhet endast uppmärksamhet på det förhållande, att förmyndareförord- nande är erforderligt, men redan denna anvisning är, i förening med upp- giften om övriga delägare, av värde för den, som träder i förbindelse med dödsboet.
Bouppteckningen är resultatet av en enskild förrättning, men föreskrifterna om biträde av tvenne gode män och om bouppteckningshandlingens. registre- ring hos rätten giva åt bouppteckningen en annan karaktär än som i all- mänhet tillkommer enskilda handlingar. Genom edgångsplikten för den, som lämnat uppgifter till bouppteckningen eller eljest haft befattning med boet, är det också understruket, att bouppteckningen bör lämna fullständiga och tillför- litliga uppgifter i de ämnen, som där behandlas. Det ligger under sådana omständigheter nära till hands att räkna med bouppteckningen såsom en handling av rättslig betydelse icke blott för dem, som närmast beröras av
dödsfallet. För den, som under utredningen träder i ekonomisk förbindelse» med dödsboet och endast med svårighet på annan väg kan skaffa sig säkra upplysningar om bodelägarna, vore det tydligen till stor hjälp, om boupp— teckningen finge tagas för god i dylikt hänseende. Att på detta sätt tillgodo- se tredje mans intresse synes icke uppkalla några allvarliga betänkligheter med hänsyn till vad som anförts om de jämförelsevis betryggande omstän- digheter, under vilka bouppteckningen tillkommer. Eftersom bouppteckningen är helt och hållet beroende på delägarnas lojala medverkan, är det också naturligt att hellre lägga risken för felaktigheter på delägarna själva än på tredje man. Från sådana synpunkter har det synts lagberedningen påkallat att i förslaget tillerkänna bouppteckningen ett visst vitsord i fråga om del- ägarna i dödsboet. I första stycket av denna paragraf har nämligen stad- gats, att vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteck— ningen äro dödsbodelägare, skall vara gällande, även om flera delägare. finnas. Denna regel torde komma att uppfattas såsom ett stadfästande av vad som numera motsvarar rättsuppfattningen i ämnet.1 I verkligheten har nämligen bouppteckningen länge fått gälla såsom legitimationshandling.
Bouppteckningens erkännande såsom legitimationshandling innebär, att dödsboet anses behörigen företrätt av dem, som enligt bouppteckningen äro delägare i boet. Regeln kan också uttryckas så, att felaktighet i bouppteck— ningen icke skall gå ut över tredje man. Rättshandling, som ingås med dem, som i bouppteckningen angivits såsom delägare, är för dödsboet bin- dande, även om bouppteckningen skulle vara oriktig. Denna verkan förlorar regeln endast om tredje man var i ond tro, d. v. 5. vid avtalets ingående ägde eller bort äga kännedom om att annan delägare funnits än sådan, som deltagit i avtalet. Tredje man har emellertid rätt att utgå ifrån att boupp— teckningen är riktig. Han har icke skyldighet att undersöka sanningsenlig- heten av däri lämnade uppgifter, med mindre anledning finnes att antaga någon felaktighet.
I fråga om räckvidden av god tro bör understrykas, att tredje man ibland måste räkna med viss komplettering av bouppteckningen. Den, som ingår rättshandling med dödsbo, får icke bortse från delägare, om vilken i boupp— teckningen lämnas ofullständiga upplysningar. Så snart delägares existens står klar för tredje man eller bort av honom inses, verkar icke det skydd, som med ifrågavarande stadgande avses. . Den här stadfästa principen har större betydelse i förbindelse med de nu föreslagna reglerna om dödsbodelägarnas samförvaltning än om den kommit itillämpning å dödsboförvaltningen enligt gällande rätt. För närvarande utgöras nämligen dödsbodelägarna endast av de legala arvingarna samt, om den döde var gift, hans efterlevande make, och att fastställa, vilka del— ägarna äro, låter sig i regel göra utan större olägenhet med hänsyn till den
1 Jfr N. J. A. 1928 s. 540.
apr—'_'» an.-="! L am.-'"?” *
ru great-_LEQDJJ: & sw: .'
:'1 :r—uni-äk- -
nyligen genomförda arvsrättsbegränsningen. Helt annorlunda förhåller det sig enligt förslaget, som inrymt jämväl universella testamentstagare i döds- boförvaltningen. För tredje man ställer det sig naturligen mycket svårare att skaffa säker kännedom om förefintliga testamentsförordnanden. I själva verket är den givna legitimationsregeln redan med hänsyn härtill ett nöd- vändigt komplement till de nya bestämmelserna om dödsbodelägarnas gemen— samma förvaltning.
Såsom framgår av 1 % i detta kapitel, kan kretsen av delägare bliva be- roende på händelser, som inträffa efter dödsfallet. Sedan bodelning skett, är efterlevande make ej längre bodelägare. Har testamente, varigenom legal arvinge uteslutits från arv, erhållit laga kraft, upphör arvingen att vara delägare, medan i motsatt fall, (1. v. s. om testamentet förklaras ogiltigt, testamentstagaren förlorar egenskap av bodelägare. Då dessa. förändringar endastpverka inskränkning i bodelägarnas antal, medföra de icke några svå— righeter med avseende å dödsboets förhållande till tredje man. Denne har att hålla sig till bouppteckningen, i den mån det icke är upplyst, att med hänsyn till inträdda förhållanden medverkan icke längre kräves av någon, som där upptagits såsom delägare.
Kretsen av delägare kan även undergå förändring därigenom, att någon i bouppteckningen upptagen person avlider. Då rättshandling gentemot den avlidne är utesluten, löser det föreslagna stadgandet icke direkt frågan, huru i dylikt fall bör förfaras. Genom kännedom om dödsfallet blir emellertid tredje man uppmärksamgjord på att medverkan kräves av den dödes rätts- ägare, och med avseende å dessa synes det utan vidare vara klart, att bo- uppteckningen efter den döde bodelägaren bör tillerkännas vitsord iöverens- stämmelse med vad här är stadgat.
Dödsbodelägarnas samförvaltning kan bliva ersatt av annan dödsboförvalt- ning efter vad i 2 kap. är stadgat om boutredningsman och testamentsexe- kutor, och med förordnande såsom boutredningsman eller testamentsexeku— tor följer behörighet att företräda dödsboet mot tredje man.1 Någon särskild ordning, varigenom dylik förändring i dödsboförvaltningen bringas till tredje mans kännedom, är icke stadgad. Såvitt angår förvaltning genom testa- mentsexekutor, har det hittills icke visat sig behövligt att giva offentlighet åt förvaltningsformen, och större behov av dylikt kungörande lärer. icke upp- . komma med anledning av tillkomsten av den särskilda förvaltningsordning,
som betingas av boutredningsmannaförordnande. LikSOm för närvarande kan det säkerligen beräknas, att omständigheterna i sig själva skola lämna till- räckligt tydlig upplysning om den förvaltningsform, som i det särskilda fallet är i tillämpning.
En särskild fråga är, huruvida och i vilken mån den nu behandlade regeln kan erhålla motsvarande tillämpning å förvaltning, som grundas på
1 Angående testamentsexekutor se dock vad som anförts under 2 kap. 20 å.
Innan boupp- teckning skett,
kan rätts-
avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Till denna fråga återkommer lagberedningen vid 7 kap. (se 5. 570).
Det skydd, som i första stycket av denna paragraf erbjudes tredje man, är betingat av att bouppteckning kommit till stånd. Under den tid, som för—
handling vara flyter till bouppteckningens förrättande, är den, som inlåter sig i förbindelse
giltig utan testaments- tagares med- verkan.
med dödsboet, hänvisad att i annan ordning erhålla upplysningar om döds- bodelägarna. Därvid möter det i regel icke större svårigheter att fastställa, vilka som äro delägare i egenskap av legala arvingar. Är efterlevande make delägare i boet, lärer makens rätt att deltaga iförvaltningen icke heller bliva förbisedd. Annorlunda förhåller det sig emellertid med testamentstagare. In- sikt om att universell testamentstagare är bodelägare förutsätter en känne— dom om dödsboets förhållanden, som icke alltid kan påräknas hos utom— stående. Med hänsyn till möjligen förekommande testamentstagare är det så— lunda vanskligt för tredje man att träda i förbindelse med dödsboet på ett sätt, som innebär full garanti för att reglerna om dödsbodelägares samförvaltning behörigen efterlevas. Dessa vanskligheter kunna i själva verket vara stora nog att hindra slutande av avtal även i sådant fall, då det kunde bliva av största betydelse för såväl boet som tredje man. Ej minst kan det för dödsboet vara oundgängligt att vissa åtgärder vidtagas till undvikande av skada eller förlust.
Den risk, som tredje man löper innan bouppteckningen föreligger, kunde nästan fullständigt avlägsnas, därest avtal under ifrågavarande tid finge slutas med bortseende från universella testamentstagare såsom delägarei dödsboet. En sådan anordning låter sig dock icke förena med dödsboför— valtningens huvudprinciper, enligt vilka de universella successorerna skola vara förvaltningsberättigade delägare, oavsett huruvida successionen grundas på arv eller på testamente. Däremot synes det icke möta betänkligheter att, med tillgodoseende av tredje mans intresse, göra undantag från huvudregeln i särskilda fall, när dess upprätthållande skulle lända till större skada än nytta. Såsom förut framhållits, kunna legitimationssvårigheterna hindra ge- nomförande av åtgärder, som icke utan våda tåla att uppskjutas till den tidpunkt, då bouppteckningen förrättats och legitimationsfrågan därmed kom- mit i ett annat och klarare läge. Med anledning härav har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att rättshandling, som före boupptecknin- gens upprättande företagits utan medverkan av testamentstagare, ej är på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skä- ligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats. Av det anförda fram- går, att detta stadgande har sitt försvar däri, att huvudregeln måste vika på en punkt, där dess fulla tillämpning skulle vara otillfredsställande ur prak- tiska synpunkter.
Enligt den ifrågavarande regeln kan en rättshandling bliva bindande för ett under samförvaltning liggande dödsbo, oaktat universell testamentstagare ej medverkat. Det förutsättes dock, att tredje man varit i god tro. Har han haft kännedom om testamentets existens, kan regeln ej åberopas. Lik-
som i fråga om första stycket gäller emellertid, att några särskilda efter- forskningar icke kunna åläggas tredje man, såframt anledning därtill ej före- kommer. Vidare är regeln tillämplig allenast å rättshandling, som skäligen ej kunnat anstå tills bouppteckningen förrättats. Villkor är sålunda, att rätts- handlingens uppskjutande till tiden efter bouppteckningen kan antagas hava medfört skada eller förlust eller eljest betydande olägenhet. Det gäller na- turligen att bedöma denna förutsättning med utgångspunkt från den situa- tion, som föreligger, då behov uppkommer att företaga rättshandlingen. Befinnes det därvid objektivt sett påkallat att företaga rättshandlingen, röner den icke inverkan av att förhållandena sedermera utveckla sig så, att uppskov kunnat äga rum. Det måste medgivas, att det avgörande, som här skall träffas, icke alltid är lätt. Till en början kan det vara tämli- gen ovisst, när bouppteckning kommer till stånd, och även om tidpunk— ten låter sig ungefärligen beräkna, blir det ofta en vansklig sak att bedöma, huruvida rättshandlingen skäligen kan anstå. Vid sådant förhållande synes det befogat att i tvivelaktiga fall snarare tillägga rättshandlingen giltighet än att låta den falla på grund av bristande medverkan från testamentstagares sida. I synnerhet i fråga om avtal av alldaglig natur är det med hänsyn till den allmänna omsättningens säkerhet rimligare att lägga risken på döds- boet än på medkontrahenten.
Under stadgandet inbegripas alla slags rättshandlingar, som kunna vara av betydelse för dödsboets förhållande till tredje man. I främsta rummet avses naturligtvis ömsesidiga avtal, men därutöver ifrågakomma även ensidiga rätts- handlingar, bland vilka uppfyllelse genom betalning kan nämnas såsom det vanligaste exemplet.
Den här givna regeln bör noga skiljas från den föreskrift, som upptagits i 1 % första stycket andra punkten. Sistnämnda stadgande inrymmer åt den enskilda delägaren en rätt att företaga åtgärd av så brådskande art, att det icke är möjligt att upprätthålla principen om gemensamt beslut av samtliga dödsbodelägare. I förevarande paragraf är det däremot endast fråga om att till skydd för tredje man binda dödsboet i vissa fall, då det skäligen icke kunnat åläggas honom att övervaka tillämpningen av huvudregeln angående dödsbodelägarnas samförvaltning.
åå.
Vid dödsfall kunna bland de efterlevande finnas personer, som för sin försörjning varit beroende av den döde. Detta är mycket ofta förhållandet, då en avliden man efterlämnar familj. Ehuru det blivit mer vanligt än förr, att kvinnan förvärvar inkomst även under äktenskapet, är hustrun ännu i övervägande antalet äktenskap beroende av mannens förvärvsverksamhet. Å andra sidan kan det även förekomma, att mannen har sitt uppehälle av hus-
Förskoit till dödsbodel- ägare under boutred- ningen.
truns inkomster. Finnas minderåriga barn eller adoptivbarn, hava dessa i regel varit hänvisade till försörjning genom föräldrarna, särskilt fadern.
Även andra än efterlevande make, barn och adoptivbarn kunna hava haft sin utkomst genom arvlåtaren. I främsta rummet äro att nämna nära släk— tingar, såsom föräldrar och syskon, men ibland kunna oskylda ifrågakomma såsom understödstagare, vilka därvid vanligen grunda sin förmån på vän- skapsband eller på tjänsteförhållande av längre varaktighet.
För den, som sålunda åtnjuter understöd, skulle dödsfallet mången gång vara ödesdigert, för den händelse understödet därmed upphörde och frågan om vidare ekonomisk hjälp bleve helt beroende av den omständigheten, huru- vida understödstagaren vore berättigad till succession i kvarlåtenskapen. Och där sådan rätt föreligger, kan den visserligen i värde komma att mot— svara det förut erhållna understödet, men boutredningen medför oftast ett mer eller mindre långvarigt uppskov med åtnjutandet av den förmån, som successionsrätten innebär. Detta uppskov blir i regel avsevärt längre för ar- vingar och universella testamentstagare än för legatarier. Medan de senare kunna utfå dem tillkommande egendom redan på ett tidigt stadium av boutred— ningen, måste de förra vanligen avvakta utredningens avslutandeiform av skifte.
Där behov finnes, fattas det vid boutredningen ofta såsom en naturlig sak, att underhåll utgår ur dödsboets egendom. Sådant underhåll har emellertid olika karaktär alltefter omständigheterna, och även likartade fall behandlas så olika, att det är svårt att tala om någon fast praxis på området. Är det fråga om efterlevande make och minderåriga barn, torde nästan undantags— löst medgivas utfående av nödigt underhåll redan från dödsdagen, ochi många dödsbon torde vad sålunda utgivits icke beräknas vid blivande del- ning. Annorlunda kan det dock ställa sig, om boutredningen tager en osed— vanligt lång tid i anspråk. I dylika fall kan det förhålla sig så, att det underhåll, som lämnas under tiden närmast efter dödsfallet, icke kommer i beräkning, men att de belopp, vilka därefter utgå, betraktas såsom förskott å blivande lotter i kvarlåtenskapen. Det frivilligt lämnade underhåll, som i detta sammanhang avses, är visserligen vanligast i förhållande till efter- levande make och barn men förekommer även till andra personer, som varit beroende av den döde. Vid underhållsbehov utanför den närmaste familje— kretsen är det emellertid visst icke givet, att den ifrågavarande personen till- hör kretsen av bodelägare eller ens de successionsherättigade överhuvud. Det är särskilt i dödsbon av större omfattning icke ovanligt, att understöd utgår till avlägsnare skyldemän eller till personer, som på grund av tidigare tjänsteställning betraktas såsom pensionärer. Har någon, som är bodelägare, ur oskiftade boet erhållit understöd, lärer detta behandlas såsom förskott å blivande skifteslott. Är det åter fråga om någon, som icke intager denna ställning och ej heller tillgodosetts med legat, blir underhållet att anse såsom benefikt från dödsboets sida. Av sistnämnda karaktär är tydligen sådant runderstöd, som utgör fortsatt betalning av pensionsbelopp.
Några regler hava hittills icke funnits rörande utgivande ur dödsboet av medel, som kunna betraktas såsom förskott ur kvarlåtenskapen, eller över- huvud angående underhållsbidrag under den tid, som boutredningen varar. Det måste" också medgivas, att en lagreglering på detta område är en ömtå— lig sak. Å ena sidan synes hänsynen till den, som tidigare erhållit sin för- sörjning genom den döde, kräva tämligen vidsträckta möjligheter att tillgodo— se sådant behov. Emellertid böra å andra sidan icke några bestämmelser meddelas, som skada rättsägarna i boet eller leda till risk för deras rätt. Vad dödsbodelägarna angår, äro de visserligen, så länge dödsboet är före- mål för samförvaltning, i viss män i tillfälle att bevaka sina egna intres- sen, men regler i ämnet måste äga giltighet även å särskild förvaltning en- ligt 2 kap. och erhålla där sin största betydelse. Därtill kommer, att hän- syn städse behöver tagas till de rättsägare, som icke hava omedelbart in- flytande på dödsboförvaltningen. Trots de vanskligheter, som äro'förenade med en reglering av detta ämne, synes lagstiftaren knappast vara försvarad med att fortfarande intaga en passiv hållning. Ehuru uppkommande frågor i allmänhet få sin lösning på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt, kunna situationer inträda, då skäliga anspråk icke kunna tillgodoses utan lagens stöd. De regler, som lagberedningen föreslagit, hava främst till ända— mål att lämna dylikt stöd. Att dessa regler fått en tämligen begränsad räckvidd beror av hänsynen till den mångfald intressen, som gör sig gällande i ett dödsbo. Det torde dock kunna förutsättas, att underhållsbehov, som icke inbegripes under lagens stadgande, även i framtiden komma att vinna beak— tande på det praktiska och från småsinne fria sätt, som måste erkännas hava i allmänhet präglat dödsboutredningen i denna del.
Det föreslagna stadgandet innehåller dels en huvudregel om rätt för bodel- ägare att under vissa förutsättningar utfå förskott å blivande lott i boet och dels en särskild föreskrift om rätt för efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn att städse under viss tid åtnjuta underhåll ur boet.
Bodelägare, som för sin försörjning varit beroende av den döde, äger en- ligt första stycket av förevarande paragraf såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och för- skottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Underhållsbehov har så- lunda här lagens stöd allenast i fråga om den, som är delägare i dödsboet. Till delägare äro enligt 1 % att räkna efterlevande make, arvingar och uni— versella testamentstagare, och beredningen får beträffande de närmare förut— sättningarna för delägareskap hänvisa till sina uttalanden under nämnda lag- rum. Utanför lagreglering ligga alltjämt de fall, då annan än bodelägare haft sin försörjning genom arvlåtaren. Det skulle här i regel icke blott bliva fråga om förskott utan om en verklig underhållsrätt, och att medgiva en dylik rätt skulle tydligen föra för långt. En sådan åtgärd skulle, även om den hölles inom snäva gränser, i själva verket betyda att vid sidan av reglerna i 8
10—303628
kap. arvslagen om underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen infördes1 en annan legal rätt till kvarlåtenskapen att gälla med företräde framför de vanliga successions- formerna arv och testamente. Ett stadgande i denna riktning föreligger vis- serligen i andra stycket av denna paragraf, men sistnämnda föreskrift kan uppfattas såsom en i.och för sig icke särdeles betydande utbyggnad av den företrädesrätt, som redan förut tillkommer arvlåtaren mycket närstående per— soner. Det måste emellertid erkännas, att underhåll åt annan än bodelägare ibland kan förefalla synnerligen rimligt, särskilt i fråga om den, som under lång tid och intill oförmåga att själv försörja sig varit i arvlåtarens tjänst. För sådana personer lärer dock arvlåtaren ofta hava sörjt genom legat, van- ligen i form av livränta, som tämligen snart efter dödsfallet kan bringas i tillämpning. För den tid, som förflyter dessförinnan, torde det sällan möta svårighet att utan stöd av lagregler erhålla förskott, där sådant visas vara behövligt.
I lagtexten har betonats, att bodelägare kan åberopa ifrågavarande stad- gande allenast då han varit för sin försörjning beroende av den döde. Denna förutsättning är att i någon mån bedöma efter de förhållanden, under vilka arvlåtaren och den underhållsbehövande levat under tiden före dödsfallet. Alltför stora hänsyn kunna dock icke tagas till olika grader av levnadsstan— dard. Det skall vara fråga om behov av medel till livets uppehälle. Be- träffande barn tillkommer naturligtvis hänsyn till vad som behöves för upp— fostran och undervisning.
Vad som utfås skall räknas såsom förskott å blivande lott i boet. Det är alltså icke fråga om annan fördel framför övriga successorer än att förmån ur kvarlåtenskapen kan åtnjutas utan avbidan på delningsförrättning. Särskild hänsyn skall emellertid vid delningen icke tagas till den omständigheten, att förmån utgått i förtid. Avräkning av förskottet skall ske efter den mottagna egendomens värde vid mottagandet, och det är i fråga om uppburna penningar icke meningen, att bodelägaren skall belastas med ränta.
Ehuru i stadgandet föreskrives förskottsberäkning, står det uppenbarligen övriga delägare öppet att, i den mån allenast deras rätt är i fråga, medgiva försörjningsbidrag utan avräkning å blivande lott. Det kan förväntas, att sådant medgivande även i framtiden kommer att lämnas, särskilt av myndiga och självförsörjande barn i förhållande till moder och omyndiga syskon. Här skall ock förutskickas, att det står delägarna fritt att, i den mån andra rättsägares intressen icke skadas, oavsett försörjningsbehov besluta om för— skott å blivande arvs— eller testamentslott att utgå under de villkor, som delägarna själva bestämma.
Rätten till förskott i försörjningsändamål är betingad av vissa villkor. Till en början fordras, att bodelägarens blivande lott uppenbarligen förslår. Före utgivande av förskott fordras alltså en förhandsuppskattning av arvs— eller
1 Jfr ock 11 % lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap.
! E |
testamentslotten. Det är här icke fråga om några ingående beräkningar, men under alla omständigheter förutsättes en överblick över boets tillgångar och skulder. Lotten skall >>uppenbarligen» förslå, vilket innebär, att ut— givande av förskott icke kan krävas, där det föreligger tvivel om att förskot- tet kommer att täckas vid kvarlåtenskapens delning. Även då dödsboets ställning i och för sig är god, kunna vissa omständigheter medföra, att bo— delägaren överhuvud icke har anspråk på utfående av förskott. Härmed åsyftas verkningarna av ett testamente, vars giltighet ännu är svävande. Testamentstagare, som icke kan åberopa ett lagakraftvunnet förordnande, kan icke begära förskott med stöd av denna paragraf, eftersom testamentets slutliga prövning till äventyrs utesluter honom från rätt till kvarlåtenskapen. På motsvarande sätt är arvinge, som genom testamente är utesluten från arvsrätt, betagen rätt att kräva försörjningsbidrag, oaktat han enligt 1 % är att anse såsom dödsbodelägare. Om ett testamente, som ännu icke slutli- gen prövats, endast delvis åsidosätter arvsrätten, måste naturligen också hän- syn tagas till testamentet vid den överslagsberäkning, som skall verkställas med avseende å blivande lotter.
Slutligen fordras, att förskottet kan lämnas utan olägenhet för boutred— ningen. Därmed avses, att förskottet icke kan tillåtas att på ett störande sätt ingripa i gången av de olika åtgärder, som normalt tillhöra utredningen. Verkställande av förskott får sålunda icke inverka menligt på gäldsbetal- ningen och ej heller framtvinga förhastade och förlustbringande realisationer av egendom, som ingår i dödsboet. Denna förutsättning kan synas obe— stämd till sitt innehåll, men den kan icke i lagtexten utvecklas närmare med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka en boutredning försiggår. Det måste dock understrykas, att ett av trängande försörjningsbehov betingat krav icke får avvisas med åberopande av ifrågavarande bestämmelse utan att olägenhet verkligen skulle vållas av förskottets utgivande.
Ehuru de uppställda villkoren i regel torde utgöra garanti för att förskot- tet ligg er inom ramen för bodelägarens på giftorätt, arv eller testamente grundade rätt i boet, kan det vid hastig och betydande värdeförsämring av dödsboets egendom inträffa, att förskottet icke täckes av den lott, som till- lägges delägaren vid delningen. Under sådana förhållanden föreligger åter— bäringsskyldighet med avseende å överskottet. Det är nämligen här icke fråga om någon underhållsrätt på andra rättsägares bekostnad utan allenast om utgivande i förtid av egendom, som på grund av arvfall tillkommer del- ägare i dödsbo. Förhållandet är sålunda ett annat än vid förskott å arv, där utgivandet innebär, att arvlåtaren definitivt avhänt sig egendomen.1 Inne- börden av här ifrågavarande förskott torde med tillräcklig tydlighet framgå därav, att i lagtexten ej står att finna någon föreskrift om befrielse från av- räkningsskyldighet.
* Jfr 6 kap. 4 % arvslagen.
Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn äga städse dtnjutatmder- håll under viss tid.
Bland bodelägarna kunna efterlevande make, oförsörjda barn och adop— tivbarn sägas utgöra en grupp för sig. Dessa personer stå regelmässigt i så mycket närmare förhållande till arvlåtaren än andra bodelägare, att deras anspråk på fortsatt försörjning ur dödsboet förtjänar särskilt hänsynstagande. Med dödsfallet inträder en sådan rubbning i den naturliga grundvalen för efterlevande makens och barnens existens, att det med fog kan göras gäl- '
lande en starkare rätt till nödigt underhåll ur boet än som följer av första 1
stycket i denna paragraf. En dylik rätt synes för efterlevande make icke böra vara beroende av hans egenskap av delägare i dödsboet.
Av hänsyn till den särställning, som sålunda tillkommer efterlevande make, oförsörjda barn och adoptivbarn, har i andra stycket av förevarande paragraf åt dem inrymts rätt att städse njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. Stadgandet innebär, att efterlevande make, barn och adoptivbarn under den angivna tiden äro tillförsäkrade för livets uppehälle nödiga medel, såvitt boets tillgångar förslå. I de fall, då under- hållet täckes av blivande andel i boets behållning, innehåller andra stycket icke annat än en tillämpning av regeln i paragrafens första stycke, ehuru med frånträdande av såväl kravet på förhandsuppskattning av förskottets förhållande till den vid delning utfallande egendomen som villkoret om att utbetalningen kan ske utan olägenhet för utredningen. Det är naturligtvis en fördel att alltid kunna fordra förskott å nödigt underhåll, men stadgandet har sin största betydelse för sådana fall, då den egendom, som vid delnin- gen tillkommer den underhållsberättigade, icke förslår till medgivet underhåll. Någon återbäringsskyldighet föreligger nämligen icke, utan vad som utgör överskott i förhållande till lotten verkar närmast motsvarande minskning av den egendom, som tillfaller övriga bodelägare. Underhållet kan vidare komma att förringa den rätt, som sammanhänger med testamentariskt förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse. Räcker ej behållningen för tillgodo— seende av ifrågavarande underhållsrätt, inkräktar denna slutligen även på borgenärers rätt till betalning ur dödsboet. Den verkan, som underhålls- rätten sålunda har, är i lagtexten uttryckt därmed. att underhållet städse skall utgå under viss tid från arvlåtarens död. I den mån utgivet belopp icke täckes av blivande lott i kvarlåtenskapen, föreligger alltså en med utom— ordentligt företräde utrustad rätt att för nödigt underhåll erhålla egendom, som ingår i dödsbo.
Rätten till underhåll är betingad av att medel till försörjning icke stå till buds i annan ordning. Där efterlevande make kan genom eget kapital eller arbete erhålla erforderligt underhåll, saknas förutsättningar för tillämpning av förevarande stadgande. Vid prövning, huruvida viss utgift kan inräknas under sådan behovstäckning, som här avses, är i någon mån hänsyn att taga till de omständigheter, under vilka den underhållskrävande befunnit sig under sammanlevnaden med arvlåtaren, men det bör betonas, att det aldrig kan bliva fråga om utgifter för andra ändamål än sådana, som samman—
hänga med livets nödtorft. Under detta begrepp skola beträffande minder- åriga inbegripas nödiga medel för utbildning.
Den tid, under vilken underhåll må åtnjutas, har fastställts till tre måna- der från arvlåtarens död. Visserligen äro förhållandena så skiftande, att denna tid kan förefalla än väl lång och än något för kort, men det är tydligen omöjligt att låta tidens längd bliva beroende av särskild prövning från fall till fall. Efter utgången av tre månader hava den dödes efterlevande haft rådrum för de anstalter, som förr eller senare måste vidtagas med anledning av de genom dödsfallet ändrade förhållandena. Tiden är en månad längre än den, som för ett liknande fall är stadgad i 97 % konkurslagen . Skillna— den förklaras emellertid av olikheten i utgångsläget för underhållsberäknin- gen. Dödsfallet är vanligen en långt mera ingripande och ofta en mera oförutsedd händelse än konkursen.
Vad beträffar efterlevande make, som icke är bodelägare, skall särskilt anmärkas, att arvingar och universella testamentstagare icke kunna genom ' skifte förringa den rätt, som här tillerkänts maken.
Rätt till underhåll företinnes ej endast om behov därav är för handen redan vid arvlåtarens död. Även om behovet yppas senare, t. ex. i följd av sjukdom, föreligger sådan rätt, dock icke för längre tid än tre månader från dödsfallet.
Den underhållsrätt ur konkursho, varom föreskrift är given i 97 % kon— kurslagen, tillkommer med avseende å dödsbo, som avträtts till konkurs, efterlevande make, oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades. Det är emellertid icke rimligt, att underhåll beräknas enligt konkurslagen utan hänsyn till vad i förevarande paragraf stadgats. Den tid, för vilken underhållet skall utgå ur konkursboet, torde böra minskas så mycket som är behövligt för att hela underhållstiden icke skall överstiga tre månader från dödsfallet. Någon för- längning av underhållet utöver den i förevarande paragraf utmätta tiden synes nämligen icke påkallad av den anledning att konkurs inträtt. Har underhåll exempelvis redan åtnjutits i tre månader från dödsfallet, bör kon- kursen icke föranleda utgivande av ytterligare underhåll ur konkursboet. Å andra sidan bör den tid, under vilken underhåll åtnjutes ur konkursboet, aldrig sträckas utöver två månader. Där konkurs inträffar inom kortare tid än en månad från dödsfallet, kommer sammanlagda underhållstiden icke att uppgå till tre månader. De särskilda bestämmelser, som i enlighet med det anförda äro erforderliga med avseende å underhåll vid inträdande konkurs, hava meddelats i form av tillägg till 97 % konkurslagen.
Slutligen skall framhållas, att förevarande underhållsregel är, liksom stad- gandet i första stycket av denna paragraf, för sin tillämpning oberoende av den form, under vilken boutredningen bedrives. Regeln gäller följaktligen såväl för dödsbodelägarnas samförvaltning som för dödsboförvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. Medan underhåll iförra fallet
Förskott för annat ända- mål än i denna para-_ graf är stadgat.
Ansvarighet för skada ge- nom dödsbo-
delägarnas
förvaltning.
blir beroende av samfällt beslut av bodelägarna, tillkommer deti senare fallet boutredningsmannen eller testamentsexekutorn att pröva, huruvida det föreligger förutsättningar för utgivande av underhåll. Någon särskild talan i anledning av beslut, som i sådant ärende fattas av dödsboförvaltaren, är icke stadgad. Vid avslag på begäran om underhåll kan emellertid rättmätigheten av anspråket omedelbart dragas under domstols avgörande. Den, som för- menar, att någon erhållit mer än som bort tillkomma honom efter vad i förevarande paragraf är stadgat, har å sin sida möjlighet att få frågan prö- vad genom klander av den redovisning, som skall avgivas över dödsboför- valtningen.
De regler, som i förevarande paragraf uppställts, utgöra, såsom redan antytts, icke något hinder för att förskott utgår ur boet i andra fall än som där angivits. Är boet föremål för samförvaltning, ankommer på delägarna att besluta i sådant ärende. Därvid få de emellertid icke skada annans rätt (jfr 1 kap. 6 ©). Utgivande av förskott till men för borgenärer kan även räknas till de åtgärder, som enligt 4 kap. 11 % medföra förlust av rätt att genom egendomsavträde undgå gäldsansvar. Beträffande förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor har särskild föreskrift upptagits i 2 kap. 14 %.
6 &.
Dä dödsbodelägarna gemensamt förvalta dödsboet, hava de ej blott att be— vaka sin egen successionsrätt. De skola överhuvud sörja för att 'boutred- ningen genomföres på ett sätt, som innebär tillbörligt beaktande av samtliga rättsägares intressen. Hava delägarna brustit i den omsorg, som sålunda åligger dem, bliva de pliktiga att ersätta skada, som därigenom uppkommer.
Den ansvarighet, som sålunda åvilar dödsbodelägarna, måste bedömas med hänsyn till de omständigheter, som karakterisera dödsboförvaltningen. Sär- skilt måste beaktas, att den förvaltning i annans intresse, som här föreligger, icke beror på avtal utan har sin grund i den ställning, som vederbörande förvaltare intager i förhållande till arvlåtaren. På dödsboförvaltningen kan därför icke ställas samma krav som på förvaltning av anförtrott gods.1 Nå— gon skyldighet att produktivt använda eller placera dödsboets tillgångar kan icke heller åläggas dödsbodelägarna. I stort settkan av dödsbodelägarna icke fordras annat än att egendomen under utredningstiden bevaras såsom en sär— skild förmögenhetsmassa.
Av de utomstående rättsägarna i dödsboet hava borgenärerna icke ofta anledning åberopa bodelägarnas skadeståndsansvar. Det förhåller sig nämligen så, att dödsboförvaltning från delägarnas sida iallmänhet icke kan före— komma utan personligt betalningsansvar för gälden, och-det är därvid icke anledning att pröva följderna av de särskilda förvaltningsåtgärderna. Det är
1 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 660 not. 1.
också att märka, att skadliga åtgärder under den tid, då frågan om det per— sonliga gäldsansvaret ännu är öppen, iregel medföra förlust av'avträdes- förmån. Endast om skadan varit ringa eller åtgärden företagits av obetänk— samhet eller bristande kännedom om boets ställning, inskränker sig påföljden till skadeståndsansvar.1
Vida större betydelse har frågan om dödsbodelägarnas skadeståndsskyldig- het, såvitt angår förhållandet till legatarier, och med legat få i detta sam— manhang jämställas förordnanden, som innefatta ändamålsbestämmelse. Endast om skifte sker före verkställande av legat eller ändamålsbestämmelser, bliva delägarna personligen ansvariga för förordnandet, och ansvaret är därvid be— gränsat till vad som kunnat utgå ur kvarlåtenskapen.2 Det bör dock påpekas, att rättsskyddet för legat och ändamålsbestämmelser väsentligen består i möj— ligheten att påkalla säkerhetsåtgärder enligt 5 kap. 3 % eller förordnande av boutredningsman enligt 2 kap. 1 %. Anledning att utkräva skadeståndsansvar föreligger sålunda särskilt för tid, som hunnit förlöpa innan dylikt rättsskydd blivit anordnat. Skadan kan uppstå såväl genom omedelbar förminskning eller försämring av testamenterad egendom som indirekt, exempelvis genom utgivande av visst legat på bekostnad av övriga testamentstagares rätt. Det bör dock understrykas, att testamenterad egendom övergår på testaments- tagaren i det skick, vari egendomen befann sig vid arvfallet. Testaments— tagaren har sålunda i princip att själv bära risken för skada å egendomen genom olyckshändelse. Om och i vad män på dödsboförvaltningen ankommer att hålla egendomen försäkrad, får avgöras efter omständigheterna i det sär— skilda fallet. Hava delägarna gjort sig skyldiga till dröjsmål med verkställig— heten, kan härigenom inträda skärpning av ansvaret för skada, som ej beror av vållande.3
Skadeståndsskyldighet kan även förekomma i förhållande till bodelägare, som av en eller annan anledning icke deltagit i dödsboförvaltningen.
I förevarande paragraf har frågan om dödsbodelägarnas ansvar för skada reglerats så, att dödsbodelägarna äro en för alla och alla för en förpliktade att ersätta skada, som de vid förvaltningen av boet uppsåtligen eller av vårds- löshet tillskyndat någon, vars rätt är av utredningen beroende. Såvitt häri— genom för den enskilda delägaren stadgats ansvarighet för skada, som har sin grund i uppsåtligt eller försumligt handlande, föreligger säkerligen icke annat än en erinran om vad som ändock skolat gälla enligt oskrivna rätts— regler. Av allmänna rättsgrundsatser följer också, att gemensam ansvarighet är solidarisk i fråga om brottsligt handlande eller vållande till egendoms- skadaf I övrigt torde emellertid ansvarigheten efter gängse uppfattning vara delad, såframt annat ej föranledes av avtal eller positivt stadgande, och då
1 Se härom 4 kap. 11 å och motiven därtill. ” Se 5 kap. 1 % andra stycket. '3 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt V s. 188 f. 4 Jfr lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 293 f. Se ock S. J. A. II 5. 468.
Delägarnas inbördes an- svarighet.
ansvarigheten i föreliggande fall bör vara solidarisk, har det funnits erfor- derligt att meddela uttrycklig föreskrift i ämnet.1
När flera äro solidariskt ansvariga, uppstår fråga, huru ansvaret skall dem emellan fördelas. Vid dödsboförvaltning, som utövas av delägarna gemensamt, föreligger en samfällighet, i vilken den enskilda delägaren representerar ho- nom tillkommande andel av kvarlåtenskapen, och det är därför naturligt, att vad som utgivits på grund av skadeshåndsskyldighet skall fördelas mellan de betalningsskyldiga efter deras andelar.
Denna norm för regressrätten bör gälla såväl för sådan skada, vilken plägar bedömas efter reglerna för s. k. utomobligatoriskt skadestånd, som för den skada, vilken i övrigt kan uppkomma vid det gemensamma handhavandet av dödsboförvaltningen. Såvitt angår förfarande av brottslig eller eljest rätts- stridig karaktär, stadgas härigenom ett undantag från den äldre rättsgrund- sats, enligt vilken regressrätt ansetts vara utesluten mellan flera, som på sådan grund blivit ersättningspliktiga.2
Den princip, som sålunda skall tillämpas för delägarnas inbördes ansvarig- het, har i lagtexten uttryckts så, att fördelningen skall ske efter andel i kvar— låtenskapen. Om bland de ansvariga delägarna befinner sig efterlevande make, förutsätter regeln, att maken vid bodelning erhållit något av den dödes egen— dom, och härvid skall uppenbarligen endast tagas i beräkning vad maken er— hållit såsom netto, d. v. s. utöver värdet av sådana tillgångar, som kunna hava från samma makes sida tillförts den dödes egendom och gått i fördel- ning mellan arvingar och universella testamentstagare.
Det är uppenbart, att det avgörande är värdet av vad en delägare på sin andel bekommit ur boet vid_bodelning eller arvskifte och icke vad därav kan hos honom finnas i behåll vid den tidpunkt, då ett regressanspråk göres gällande. Att en delägare förskingrat sin lott eller eljest genom eget förvål- lande är ur stånd att disponera däröver skall icke falla övriga delägare till last. Även detta torde följa av den uppställda regeln, vilken åsyftar delägarnas inbördes rättsförhållande med avseende å successionen i kvarlåtenskapen.
Fördelning efter andelar i kvarlåtenskapen bör rimligen icke genomföras längre än dessa andelar faktiskt förslå, och för ett överskjutande ersättnings- belopp kan enligt lagberedningens mening icke såsom huvudregel stadgas någon mera rättvis beräkningsgrund än fördelning mellan de ansvariga efter huvudtalet. I förhållande till. borgenär eller till legatarie, som har rätt till visst penningbelopp, blir det överhuvud icke fråga om annat ansvar än efter huvudtalet. Skadeståndet har nämligen i sådant fall sin grund i den omstän- digheten, att kvarlåtenskapen icke förslår.
Är dödsbodelägare i förvaltningen företrädd av förmyndare eller god man,
* Jfr motsvarande regel i 2 kap. 18 å. ” Undantag stå även att finna i åtskilliga nyare lagar. I detta sammanhang må särskilt erinras om förmynderskapslagen 6 kap. 9 %, och riktigheten av den äldre uppfattningen har överhuvud på senare tid alltmera dragits i tvivelsmål.
drabbas denne av skadeståndsskyldighet under de förutsättningar, som gälla för delägare i allmänhet. Då förmyndare eller god man icke själv har andel i kvarlåtenskapen, blir emellertid regeln om den inbördes ansvarigheten av betydelse endast såvitt den stadgar fördelning efter huvudtalet.
Då det gäller att fastställa regeln för regressrätten, kan ej bortses från det förhållandet, att de ansvariga ibland förete en större eller mindre grad av skuld. I åtskilliga lagar, där regleringen avsett skadeståndsskyldighet iutom— obligatoriska rättsförhållanden, har det på grund härav ansetts riktigt att låta ansvarigheten slutligen bäras efter graden av den skuld, som finnes ligga envar av de ansvariga till last; endast om det ej kan klarläggas, att den enes skuld är större än den andres, inträder ett jämnt fördelat ansvar.1 Att denna princip icke varit bestämmande för huvudregeln i förevarande para— graf, ehuru ansvarigheten grundar sig omedelbart på lagens stadgande, beror därpå, att det är fråga om skada i en förvaltningsgemenskap, i vilken de ansvariga taga del efter sin andelsrätt i den av förvaltningen omfattade egen— domen. Skulden blir därvid i allmänhet så jämnt fördelad, att den norm, som i förevarande paragraf primärt upptagits, länder till ett rättvist resultat. Emellertid förekomma onekligen fall, då så icke är förhållandet, och uppen- bar obillighet kan inträda, exempelvis om en skadlig åtgärd är att tillskriva en delägare med obetydlig andel i kvarlåtenskapen, under det att annan del- ägare, vilken har huvudsaklig del i kvarlåtenskapen, allenast kan påbördas, att han brustit i kontroll. Med hänsyn härtill har lagberedningen ansett lämp— ligt, att domstol i sista hand får möjlighet att jämka ansvarigheten efter den större eller mindre skuld, som ligger den enskilda delägaren till last. En sådan jämkning, varom föreskrift givits i förslaget, skall kunna genomföras även i förhållandet mellan flera företrädare för dödsbodelägare eller mellan dylika företrädare och andra delägare än de sålunda företrädda.
Därest någon saknar tillgång till gäldande av vad på honom belöper, måste på grund av den solidariska ansvarigheten bristen drabba de övriga. Det är tydligt, att ansvarigheten för sådan brist skall bestämmas efter enahanda grunder som ansvarigheten för det primära ersättningsbeloppet.
1 Denna norm för den inbördes ansvarigheten återfinnes bl. a. i 6 kap. 9 % förmynderskaps- lagen. Jfr ock 2 kap. 18 å i detta lagförslag.
Särskild dödsboför- valtning.
Gällande rätt.
2 KAP. Om boutredningsman och testamentsexekutor.
Dödsbodelägarnas samförvaltning är icke den enda möjliga formen för ut— redning av död mans bo. Frånsett sådan dödsboförvaltning, som utövas helt och hållet genom offentlig myndighets försorg, kan arvlåtaren själv hava be— stämt om förvaltningen. Vidare är det tänkbart, att åt delägare eller annan rättsägare i boet inrymmes rätt att påkalla tillsättning av en särskild dödsbo- förvaltare. I sistnämnda fall föreligger en blandform av enskild och offentlig förvaltning; den utsedde verkställer boutredningen ungefär på samma sätt som om han haft delägarnas uppdrag men grundar i själva verket sin be- fogenhet på ett offentligt förordnande.
Såsom i den allmänna inledningen framhållits, finnes i Sverige icke någon motsvarighet till det officiella boutredningsförfarandet i Danmark och Norge. Dödsboförvaltningen har hos oss alltid betraktats såsom en privat angelägen- het. Delägarnas samförvaltning är visserligen den normala formen för bout— redningen,-men det har länge varit brukligt, att arvlåtaren genom testamente utser en eller flera personer att övertaga dödsboets förvaltning. Oaktat direkt stöd i lag icke funnits, har arvlåtarens befogenhet till dylik disposition icke varit ifrågasatt. Arvlåtarens rätt att förordna om kvarlåtenskapens förvaltning och boutredningens verkställande har betraktats allenast såsom en sida av hans allmänna befogenhet att genom testamente förordna om kvarlåtenskapen.
Visst stöd har testamentsexekutorsförvaltningen i de äldre lagförslagen, ivilka återfinnes en principiellt fullständig, om än mycket kortfattad reglering av ämnet. Såväl i lagkommitténs som i äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk upptogos nämligen kortfattade stadganden om rätt för arvlåtaren att insätta en eller flera testamentsexekutorer; beträffande förvaltningens utövande hänvisades till allmänna regler om sysslomannaskap. Rätten att utse testa- mentsexekutor erkännes också indirekt av några stadganden i gällande lag. I 3 kap. 9 % testamentslagen är uttryckligen angivet, att testamentsexe— kutor kan vara förordnad, och redan därförut var i förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo förutsatt, att någon kunde vara av den döde satt till syssloman i boet. Däremot hava olika meningar gjort sig gällande, huruvida arvlåtaren har möjlighet att genom rättshandling inter vivos bestämma om kvarlåtenskapens förvaltning.1 Då ett exekutorsför- ordnande innefattar en avvikelse från den legala ordningen i fråga om döds- boförvaltningen, torde det emellertid efter testamentslagens tillkomst vara ställt utom tvivel, att sådant förordnande liksom varje annat förordnande för döds-
1 Se å ena sidan Benokert, Tidsskrift for Retsvidenskap 1926 s. 164, å den andra Nord- ling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl., s. 104; jfr Björling, Svensk Juristtidning 1928 s. 54.
falls skull måste meddelas i testamentets form. 1 kap. 1 % i nämnda lag, jämförd med lagen om arvsavtal, angiver nämligen uttryckligen, att förord— nande om kvarlåtenskap skall äga rum genom testamente.
I riksdagen har vid tvenne tillfällen (åren 1899 och 1915) motionsvis väckts förslag om utarbetande av särskilda lagregler angående testamentsexe- kutorer.1 I motionerna framhölls. att behov av lagstiftning framträdde huvud— sakligen i frågan, huruvida testamentsexekutor vore berättigad att utöva någon förvaltningsrätt innan testamentet tagit åt sig laga kraft. Lagutskottet avstyrkte vidtagande av åtgärd under hänvisning till den väntade revisionen av de bestämmelser, som rörde testamente och boutredning överhuvud, och motio- nerna föranledde icke heller någon riksdagens skrivelse, ehuru andra kam- maren vid det ena tillfället (1899) biföll vad motionären hemställt.
När exekutor blivit utsedd genom testamente, har det merendels skett genom testators i korta ordalag avfattade förordnande att verkställa boutred- ningen. Sällan hava därutöver givits närmare föreskrifter angående förvalt— ningen och dess utövning. Ett allmänt hållet uppdrag att vara testaments— exekutor har dock tolkningsvis ansetts innefatta bemyndigande att företaga alla de åtgärder, som erfordras för att bereda arvskiftet. I brist på särskilda föreskrifter om testamentsexekutor och hans förvaltning hava sådana frågor, som röra förhållandet mellan exekutorn och rättsägarna iboet, måst be— handlas med analogisk tillämpning av de regler, som gälla angående sysslo- mannaskap. 2
Har testamentsexekutor ej utsetts och kunna dödsbodelägarna ej enas vid samförvaltningen, finnes enligt gällande rätt icke någon möjlighet för den enskilda delägaren att åstadkomma en särskild dödsboförvaltning. Kan enig- heten drivas åtminstone så långt, att någon får delägarnas uppdrag att verk' ställa boutredningen, är naturligen mycket vunnet, men eljest äro delägarna alltjämt hänvisade till en samförvaltning, för vilken de praktiska förutsätt— ningarna ej längre föreligga. I detta sammanhang kan man bortse ifrån möjlig— - heten att få boet försatt i konkurstillstånd. Konkursen utgör en för insolvens- fallen avsedd avvecklingsform, som med hänsyn till därmed förenade om— kostnader och realisationsförluster är föga ägnad att tillgodose delägarnas intressen. ,
Då den enskilda delägaren sålunda kan enbart genom sin tredska äventyra boutredningens behöriga fortgång, har bristen på hjälpmedel varit besvärande. I det praktiska rättslivet hava ibland gjorts försök att komma ifrån det oefterrättlighetstillstånd, som kan följa av en tvungen samförvaltning. Man har åberopat 3 % i lagen om samäganderätt den 30 september 1904, enligt vilket lagrum den under samäganderätt liggande egendomen kan bliva om—' händertagen av en utav rätten utsedd god man, för den händelse delägarna ej enas rörande egendomens förvaltning eller nyttjande. Eftersom denna lag icke
* Se härom N. J. A. 11 1899 nr 11 4. och 1915 s. 415. 2 Se härom vidare vad beredningen yttrat under 20 % detta kapitel s. 224.
är tillämplig på delägare i oskift dödsbo, har domstols medverkan till ord- nande av särskild förvaltning i denna väg icke kunnat vinnas, men redan hotet om framställning med stöd av nämnda lagstadgande lärer ej sällan hava åvägabragt nödig enighet mellan delägare, som icke varit underkunniga om begränsningen av samäganderättslagens tillämplighetsområde. För det fall att arvlåtaren i testamente tillagt testamentstagare hela kvarlå— tenskapen eller obestämt överskott utan att förordna exekutor, har inom dok— trinen uppställts frågan, huruvida testamentstagaren med stöd av 18 kap. 3 % , Ä. B. kunnat kräva särskild förvaltning.1 Enligt sistnämnda lagrum äger den, i som fått testamente, trots klandertalan, behålla vad honom givits i testamentet, där han ställer borgen, och det heteri samma paragraf vidare, att egendomen eljest skall stå i kvarstad eller i goda mäns händer och vård till laga utslag. Att med stöd av dessa bestämmelser kräva särskild dödsboförvaltning torde emel— lertid ej vara möjligt. I 1734 års lag, som i denna del icke frångåtts, intager testamentstagare överhuvud icke ställning av förvaltningsberättigad delägarei boet. Med det anförda stadgandet har lagstiftaren säkerligen icke velat utsäga mera än att legatarie i fall av tvist om testamentets giltighet får mot borgen stanna i besittningen av den testamenterade egendomen samt att denna eljest kan sättas under särskild vård. Regeln har också ansetts grunda möjlighet för legatarie att oavsett klander kräva omedelbar besittning eller särskild vård av den testamenterade egendomen, men att ur stadgandet härleda rätt för universell testamentstagare att ingripa i förvalt— ningen strider mot de- allmänna grunderna för dödsboförvaltningen enligt gäl- . lande lag. * Ehuru oenighet isamförvaltningen i främsta rummet medfört behov av l annan dödsboförvaltning, har en dylik utredning i bodelägarnas eget intresse l l l
framstått såsom lämplig även för avvecklingen av ett gäldbelastat dödsbo med osäker ställning. Möjlighet till särskild förvaltning har vidare efterlysts för tillgodoseende av andra intressen än dem, som sammanhänga med delägar- nas behov av en förmånlig avveckling av dödsboet. Såvitt angår andra rätts— ägare, har man särskilt att beakta borgenärers rätt att ur boet erhålla betal- ning för sina fordringar hos den döde.2 _Lagbcred- Det har länge _stått klart, att en av de mest angelägna uppgifterna för den ”mygl'åsgför' pågående lagrevisionen vore att skaffa ändamålsenliga föreskrifter i fråga om anordnande av en särskild dödsboförvaltning, där en sådan av olika skäl kunde anses påkallad. Såsom i den allmänna inledningen framhållits, har lagberedningen icke velat föreslå någon rubbning i den gällande ordningen, såvitt den innebär,
' Se Nordling, Ärvdabalken, 3 uppl., s. 222. Jfr ock Winroth. Svensk Civilrätt II 5. 646.
" Angelägenheten av förvaltning i borgenärernas intresse har länge varit erkänd; jfr utta- lande av justitiekanslern von Koch i äldre__lagberedningens protokoll s. 72. De utläggningar, som inom doktrinen gjorts av 18 kap. 3 % A. B., vittna också om behovet av särskilt anord— nad dödsboförvaltning.
att boutredningen i normalfallen utgör delägarnas egen angelägenhet. De brister, som vidlåda denna ordning, synas kunna bliva avhjälpta med mindre medel och på billigare villkor än dem, som äro förknippade med upprättande av en omfattande statlig organisation. De lagbestämmelser, som beredningen föreslagit i ämnet, upptagas i förevarande kapitel och avse dels att reglera förvaltning genom en av rätten särskilt förordnad boutredningsman och dels att meddela närmare föreskrifter angående boutredningen i fall, då denna anförtros åt en av testator utsedd förvaltare.
få.
Behov av att ersätta bodelägarnas samförvaltning med en särskilt anordnad dödsboförvaltning föreligger främst, då delägarna icke kunna enas om de åtgärder, som måste vidtagas för boutredningen. Det oskiftade dödsboet, i vilket samtliga delägare trätt i stället för arvlåtaren, kan icke i den van— liga formen avvecklas utan att den enskilda delägaren, med insikt om sam— fällighetens säregna karaktär, håller hela boets intressen för ögonen och är beredd att i någon mån bortse från den särskilda fördel, som den ena eller den andra förvaltningsåtgärden kan medföra för honom. Oftast skapar pieteten för arvlåtaren och den på blodsbandet grundade samhörighet, som behärskar delägarna, tillräckliga förutsättningar för ett lyckligt genomförande av sam- förvaltningen, och skulle olika uppfattningar förspörjas, kunna delägarna enas om att anförtro utredningen åt någon opartisk tredje man. Boet behöver för övrigt icke vara av vidlyftigare beskaffenhet för att ett sådant uppdrag skall befinnas motiverat av rent praktiska skäl. Ej sällan utsesnågon av delägarna till förtroendeman för de övriga. Emellertid kan det hända, att de, som genom arvlåtarens död bringas i förvaltningsgemenskap, icke "på förhand känna någon samhörighet. En sådan situation kan lätt inträda, då arvlåtaren insatt en universell testamentstagare, som står främmande för de legala arvingarna. Även i ett dödsbo, vars delägare från början äro inställda på ett förtroendefullt samarbete, kunna under utredningen så starka intressemot— sättningar uppkomma, att en gemensam förvaltning omöjliggöres.
Kan samförvaltningen icke fullföljas på grund. av delägarnas bristande enighet och lösa delägarna ej själva förvaltningsfrågan genom att utse en privat boutredningsman, föreligger enligt förevarande paragraf möjlighet till förordnande av en officiell exekutor. Den dödes personliga forum har redan förut ansetts vara bestämmande för rättsliga åtgärder under boutredningen, och enligt denna princip bör det tydligen tillkomma samma domstol att handlägga alla de frågor, som sammanhänga med anordnande av särskild dödsboförvaltning efter vad i detta kapitel föreslagits.
Det är emellertid icke allenast bodelägarnas oenighet, som kan framkalla behov av särskild boutredningsman. Enligt 4 kap. av förslaget skall den
Förordnande av boutred— ningsman pd delägares be- göran.
'betryggande förvaltning, som genom rättens förmedling kan åvägabringas, kunna medföra den verkan, att delägarna undgå personligt ansvar för den dödes gäld. Innan den i 1 & av nämnda kapitel stadgade tiden gått till ända, har delägaren skäl att överväga, huruvida förordnande av boutredningsman kan vara påkallat i gäldsbefriande syfte. Anledning härtill föreligger särskilt, då boets ställning är oviss eller då boet visserligen är insolvent men möjlighet finnes att undgå konkurs genom uppgörelse med borgenärerna.
Finnes endast en universalsuccessor, kan boutredningsmannaförordnande naturligen ej vara betingat av de skäl, som sammanhänga med gemensam för- valtning. Men denne har samma intresse som samförvaltande delägare, när fråga uppkommer om dylikt förordnande såsom medel för befrielse från gälds— ansvar.
Enligt förslaget behöver bodelägaren icke anföra något skäl för sin begäran om boutredningsmannaförordnande. Ansökningen får i och för sig anses utgöra tillräckligt bevis om behovet av sådan dödsboförvaltning. Att kräva särskild bevisning därom skulle onödigtvis hämma användningen av det officiella boutredningsmannainstitutet, vilket är avsett att bliva ett smidigt hjälpmedel för åstadkommande av en ändamålsenlig förvaltning.
Redan i detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida bodelägare kan begära förordnande av boutredningsman även då testamentsexekutor är ut- sedd. Svaret på denna fråga måste ställas i beroende av de rättsverkningar, som äro förknippade med testamentsexekutorsförordnandet. Åt detta kan icke tillmätas större verkan än ett testamentariskt förordnande i allmänhet. Arvlåtaren kan med andra ord icke bestämma över dödsboförvaltningen i vidare mån än denna sammanhänger med rätten till succession i kvarlåten- skapen. Ett testamentsexekutorsförordnande berör sålunda icke efterlevande make och får ej vara till men för borgenär och andra utomstående rätts- ägare. Såsom framgår av reglerna i4 kap., inverkar ej heller ett testa- mentsexekutorsförordnande i och för sig på frågan om ansvaret för den dödes gäld. Ett förordnande såsom boutredningsman innebär däremot, att åt någon, som utsetts efter objektiv prövning, anförtrotts att för samtliga dödsbointres- senters räkning genomföra boutredningen utan risk och ansvar för dem, som enligt lag äro förvaltningsberättigade delägare i boet. Det är därför tydligt, att ett testamentsexekutorsförordnande ej skall utgöra hinder för ett bout- redningsmannaförordnande, vare sig ansökningen göres av bodelägare eller annan. Att även universell testamentstagare i dylikt fall anses såsom döds— bodelägare framgår av de i 1 kap. 1 % upptagna reglerna.
Vad nu sagts gäller även, då testamentet vunnit laga kraft. Av det förut anförda följer, att åt bodelägare måste inrymmas möjlighet att genom boutred— ningsmannaförordnande vinna befrielse från ansvar för den dödes gäld, och icke heller efter det att gäldsansvar inträtt, bör det vara bodelägare förmenat att få boutredningen, som sker på hans risk, genomförd i den betryggande ordning, som med boutredningsmannaförvaltningen avses. En sak för sig
är, att den utsedda testamentsexekutorn tillerkänts ett visst företräde till förordnande såsom boutredningsman.1
Befogenhet att göra ansökning om förordnande av boutredningsman till- kommer varje bodelägare för sig. Emellertid blir förfarandet betydligt förenklat, om samtliga delägare förena sig om framställningen; se vidare nedan under 2 och 9 åå. Beträffande förutsättningarna för egenskap av dödsbodelägare är närmare stadgat i 1 kap. 1 5, till vilket lagrum här må hänvisas.
Boutredningsmannainstitutet kan ej vinna avsedd effektivitet, med mindre det för boutredningsmannen givna förordnandet medför, att han får boets förvalt— ning på sig överflyttad. Förslaget innebär i överensstämmelse härmed, att bout- redningsmannen har till uppgift att självständigt verkställa boutredningen. Denna uppgift blir närmare bestämd genom en rad stadganden, som upptagits i före— varande kapitel. I princip är emellertid boutredningsmannens ställning an- given genom föreskriften, att egendomen skall avträdas till boutrednings— mannen och att denne skall i sådan egenskap handhava förvaltningen. Man får icke av den omständigheten, att termen egendomsavträde för när— varande användes i samband med konkurs, förledas till den uppfattningen, att här skulle åsyftas allenast insolventa dödsbon. Ibegreppet egendoms- avträde ligger i och för sig icke någon uppskattning av boets tillstånd.
Av formuleringen framgår, att rättens åtgärd innefattar dels ett beslut om anordnande av särskild förvaltning (avträde till boutredningsman) och dels förordnande för någon att utöva denna förvaltning. Iregel komma dessa båda beslut att fattas samtidigt, men skulle de av någon orsak, exempelvis på grund av svårigheter i valet av boutredningsman, bliva åtskilda, inträda de viktiga rättsverkningar, som äro anknutna till boutredningsmannainstitutet, redan genom beslutet om avträde till särskild förvaltning.
Det har funnits lämpligt, att boutredningsmannen, vars verksamhet går ut på förberedelse till skifte mellan delägarna, även biträder dessa vid skiftes- förrättningen. Då de stadganden, som närmare reglera arvskiftet, sammanförts till ett särskilt kapitel, har boutredningsmannens befattning med skiftet där fått sin behandling.
Enligt förslaget är förordnande såsom boutredningsman ej begränsat att avse fysiska personer. Det torde så mycket mindre vara anledning att förbehålla | förvaltningsuppdrag av denna art åt fysisk person, som även annan kan vara ' ägnad att mottaga dylikt uppdrag. Sålunda erbjuda bankerna genom sina notariatavdelningar exempel på en sådan förvaltningsform. För den ståndpunkt, som i förslaget intagits, tala även andra skäl. Det har ej ansetts böra möta hin- der att fortfarande utse juridisk person till testamentsexekutor, och det bör redan på den grund vara möjligt att till boutredningsman enligt förevarande paragraf förordna även juridisk person. Denna möjlighet framgår av det neutrala uttryckssätt, som kommit till användning i första punkten med avseende å
1 Se 3 % tredje stycket i detta kapitel.
den, som skall av rätten utses att handhava förvaltningen. Närmare före— skrifter om boutredningsmannens kvalifikationer lämnas i 3 %. grogg??? Är testamentsexekutor utsedd, kommer frågan om ett officiellt förordnande ningsman pdav boutredningsman i viss män i annat läge än i normalfallet, då bodel- åiååmåf ägarna övertaga förvaltningen enligt lag. Såsom förut nämnts, utesluter ett menton exekutorsförordnande emellertid icke, att delägarna själva hava anledning att kräva rättens förordnande av boutredningsman. Har testamente vun— nit laga kraft eller hava delägarna medgivit, att exekutorn utövar förvalt- ningen, föreligger väl icke behov av boutredningsmannaförordnande på grund av oenighet mellan delägarna om förvaltningens handhavande. Men ett dylikt förordnande kan vara önskvärt med hänsyn till reglerna i 4 kap. om ansvaret för den dödes gäld; förvaltning genom vanlig testamentsexekutor medför näm- ligen icke sådan gäldsbefriande verkan, varom stadgas i 4 kap. 1 %. Och även frånsett gäldsansvaret synes det överhuvud icke böra förmenas en bo- delägare att få till stånd särskild dödsboförvaltning av ifrågavarande slag. Bestrider bodelägare giltigheten av testamentet, i vad det angår exekutors- förordnandet, fortgår förvaltningen enligt de i 1 kap. givna reglerna, och det , är då utan vidare klart, att delägaren skall kunna begära utseende av en offi- ciell boutredningsman. Förefintligheten av ett testamentsexekutorsförordnande bör sålunda icke i något fall hindra delägare från att påkalla förordnande av boutredningsman, och första punkten av förevarande paragraf upptager ej heller någon inskränkning i sådant avseende. En sak för sig är, att testaments- exekutorn oftast ifrågakommer till att få förordnande såsom boutredningsman. Såsom närmare skall utvecklas under 3 %, måste testamentsexekutorn tiller- kännas företräde vid val av boutredningsman, även om detta företräde till graden ställer sig olika alltefter omständigheterna i det särskilda fallet. * Betydligt svårare är att avgöra, vilken ställning testamentsexekutorn själv skall intaga i förhållande till boutredningsmannainstitutet. Med utgångspunkt j från grunderna för stadgandet i första punkten skall till en början under— sökas, huruvida förordnande av boutredningsman på begäran av testaments- exekutor kan vara påkallat av delägarnas omedelbara intresse. Är boets till— stånd sådant, att ett boutredningsmannaförordnande är önskvärt med hänsyn till dess gäldsbefriande verkan, synes det rimligt, att en testamentsexekutor, som utövar förvaltningen, skall kunna utverka dylikt förordnande. Han hand- lar då endast för delägarnas räkning. l Frågan bör emellertid ses även ur andra synpunkter. Testamentsexekutorn j stöder sitt uppdrag allenast på testators förordnande, och testamentet skänker * icke någon förvaltningsbefogenhet förrän det tagit åt sig laga kraft. Den tid, under vilken frågan om exekutorsförordnandets giltighet svävar, kan bliva ganska lång. Godkänna arvingarna icke testamentet, måste iförsta hand klandertiden utlöpa, och går frågan om testamentets giltighet till rättegång, kan det dröja flera år, innan testamentet lämnar stöd för exekutorsuppdragets fullgörande. Det är tydligen icke tillfredsställande, att.testamentsexekutorns förvaltnings—
befogenhet skall vara beroende enbart av testamentet. Visserligen ligger kvar- låtenskapen icke utan förvaltning, eftersom det alltid finnes någon, som enligt 1 kap. har legal förvaltningsrätt. Men denne är mången gång föga lämpad att utöva förvaltningen. Särskilt gäller detta i sådana fall, då förvaltningen skall vila på arvinge, vilken, utesluten från arvet, utan bärande skäl kland— rar testamentet. Lämnade man därvid ej möjlighet för testamentsexekutorn att inträda i förvaltningen, oaktat testamentet icke vunnit laga kraft, bleve de verkliga rättsägarnas intressen betänkligt äventyrade. Det kan förvåna, att bristen på lagbestämmelser i ämnet icke gjort sig mera kännbar än som varit fallet. I verkligheten torde det förhålla sig så, att bodelägarna i allmänhet låtit testamentsexekutorn omedelbart övertaga förvaltningen, även om testa— mentet varit föremål för tvist. I stället för att utse en vanlig privat bout- redningsman, har man av förtroende till den utsedda testamentsexekutorn låtit honom utföra sitt uppdrag. Då lagreglerna på området äro föremål för revi- sion, kan man emellertid icke slå sig till ro med att frågan löses av sig själv. För lagstiftaren gäller det här endast att välja en lösning, som är på en gång effektiv och enkel.
Man har i själva verket att utreda, i vilken form förvaltningsrätt skall kunna tillerkännas testamentsexekutorn, ehuru hans förordnande icke vunnit. laga kraft. Närmast till hands ligger onekligen att på ett eller annat sätt reglera testamentsexekutorns ställning allenast för den tid, under vilken frågan om testamentets giltighet ännu är svävande. Det kunde sålunda tänkas, att exekutorn finge under nämnda tid utöva förvaltningen, såframt rätten med- delat särskilt tillstånd. Rättens befattning med dylikt ärende komme då att bestå i en viss förhandsprövning av testamentets giltighet och en undersökning om lämpligheten av att förvaltningen anförtroddes åt testamentsexekutorn. En sådan lösning, som är rationell såtillvida, att den direkt svarar mot det yp— pade behovet, lider dock av åtskilliga svagheter, huvudsakligen av praktisk art. Det för testamentsexekutorn meddelade tilltståndet borde till sin verkan & förfalla i och med att frågan om testamentets giltighet blivit slutligen avgjord. Men detta förhållande kan lätt undandraga sig tredje mans uppmärksamhet. Frågan har mindre betydelse, om testamentet erhåller laga kraft; exekutorns förvaltningsrätt blir då endast ännu starkare grundad än förut. Förklaras testa- mentet däremot ogiltigt, har exekutorn icke längre något som helst stöd för vidare befattning med dödsboet. Det är dock tydligt, att det för honom meddelade tillståndet måste mot godtroende tredje man gälla, så länge det ej är åter— kallat. Och att reglera återkallelsen på ändamålsenligt sätt möter stora tek- niska svårigheter. Det skulle för övrigt verka besvärande, om man vid sidan av det officiella boutredningsmannainstitutet ägde ett särskilt och invecklat förfarande, som avsåge förvaltning genom testamentsexekutor utan stöd av lagakraftvunnet testamente. Vad som nu anförts har givit anledning till över— vägande, huruvida icke nämnda institut kunde utvidgas att täcka även det behov, varom här är fråga. En sådan lösning uppkallar genast invändningen, 11—303628
att verkan av ett beslut om kvarlåtenskapens avträde till boutredningsman en- ligt första punkten icke gjorts beroende av frågan om giltigheten av eventuellt testamente samt att boutredningsmannaförvaltning sålunda komme att bestå, även efter det testamentet blivit slutligen prövat. Blir boutredningsmanna— institutet anlitat för att lösa frågan om testamentsexekutorns ställning under den tid, då förordnandets giltighet är beroende på prövning, får hjälp- medlet sålunda kraftigare verkningar än som är påkallat. Denna invändning synes dock icke få tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till de stora praktiska fördelar, som äro förenade med en lösning i den antydda riktningen. För övrigt är i verkligheten redan ett steg taget i nämnda riktning. Enligt 1 kap. 1 % tredje stycket äger universell testamentstagare jämväl innan testa— mentet blivit ståndande deltaga iförvaltningen, och förvaltningsrätt tillkommer under nämnda tid även arvinge, som genom testamente blivit från arv ute- sluten. Avgörandet i frågan om testamentets giltighet kan komma att tids- begränsa förvaltningsrätten; står sig testamentet, förlorar arvingen sin förvalt- ningsrätt, medan i motsatt fall testamentstagaren avskäres från vidare befatt- ning med kvarlåtenskapen. I egenskap av bodelägare kan såväl arvingen som testamentstagarenenligt första punkten av förevarande paragraf påkalla förordnande av boutredningsman och har därmed möjlighet att inverka på förvaltningens ordnande även efter den tidpunkt, då bodelägareskapet upp- hört. Jämförelsen kan drivas ännu längre. Testamentsexekutorn företer, innan testamentets giltighet prövats, med avseende å sin ställning till boförvaltningen sakligt sett åtskilliga likheter med testamentstagare eller arvinge, varom stad- gas i 1 kap. 1 % tredje stycket. Redan denna omständighet talar för att åt testamentsexekutor inrymma minst de befogenheter, som tillkomma testaments- tagaren eller arvingen. Beredningen har ej heller tvekat att föreslå, att frågan om dödsboförvaltningen, då testamentsexekutor är utsedd men förordnandet icke vunnit laga kraft, löses genom stadgande om rätt för testamentsexe- kutorn att själv begära rättens förordnande av boutredningsman. Stadgandet har formulerats så allmänt, att det även täcker det ovan först behandlade fallet, när ett boutredningsmannaförordnande på testamentsexekutors ansökan kan vara befogat enbart med hänsyn till delägarna, särskilt deras intresse av att med minsta omgång vinna befrielse från gäldsansvar. Det får ej heller förbises, att en testamentsexekutor, oavsett stödet av ett lagakraftvunnet för- ordnande, kan hava nytta av den officiella legitimation, som medföljer ett boutredningsmannaförordnande.
Har någon genom testamente blivit utsedd att utreda boet, äger han sålunda jämlikt andra punkten i förevarande paragraf att påkalla beslut, varom stadgas i första punkten. Detta innebär iförsta hand, att egen- domen skall avträdas till boutredningsman, och i andra hand, att någon för- ordnas att handhava förvaltningen. När förordnandet meddelas för testaments- exekutor, är det sålunda tekniskt icke fråga om ett personligt tillstånd eller en utfyllnad av brist i behörighet på grund av testamentet utan om anord-
nande av särskild boförvaltning av samma slag, som omtalas i första punkten av denna paragraf. Emellertid är i 3 % tredje stycket stadgat, att förordnande såsom boutredningsman skall meddelas testamentsexekutorn, om ej skäl där- emot äro. På grund härav kommer såsom regel testamentsexekutorn att er- hålla det förordnande, som skall meddelas. Denna utgång är fullt avsedd och medför, att det praktiskt sett ställer sig på ungefär samma sätt, som om testamentsexekutorn fått rättens förordnande enbart i denna sin egenskap. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att testamentsexekutorn icke är för- hindrad att förbinda sin ansökning med den betingelsen, att han själv blir utsedd till boutredningsman. Den närmare innebörden av bestämmelserna om testamentsexekutorns företräde vid val av boutredningsman skall beredningen utveckla vid behandlingen av 3 %.
Det företräde, som sålunda tillkommer testamentsexekutorn, är tydligen direkt beroende av testamentet. Skulle detta förklaras ogiltigt, finnes det icke längre anledning att tillerkänna honom någon särställning. Är testaments- exekutorn redan förordnad till boutredningsman, kan hans förordnande emellertid icke få förfalla på den grund att testamentet blivit ogiltigt. Irätts- säkerhetens intresse måste nämligen dödsboförvaltningen bedrivas under fas— tare former. Enligt 5 % tredje stycket skall dock rätten på särskild begäran pröva, huruvida uppdraget likväl bör tillkomma den i testamentet utsedda exekutorn. Det är i sådant ärende endast boutredningsmannens lämplighet, som blir föremål för omprövning. Beslutet om egendomens förvaltning genom boutredningsman står nämligen alltjämt fast. Lösningen av personfrågan kan utfalla så, att testamentsexekutorn behåller sin egenskap av boutredningsman. Är han, alldeles frånsett den företrädesrätt som tidigare tillkommit honom, väl skickad att handhava dödsboförvaltningen, är det naturligen ur praktiska synpunkter icke skäl att ersätta honom med någon annan förvaltare. Till detta spörsmål får beredningen anledning återkomma under 5 %.
Rätt att påkalla förordnande av boutredningsman tillkommer endast den, som i successorernas ställe utsetts att-utreda dödsboet. Den, som av testa- tor fått allenast viss förvaltningsuppgift, intager till dödsboet icke alls samma ställning som den vanliga testamentsexekutorn; den förre representerar icke dödsboets intressen på samma sätt som den senare.
Har det sålunda från början stått klart, att den med begränsad kompetens utrustade exekutorn — vilken i det följande för korthetens skull benämnes specialexekutor — icke kan jämställas med den vanliga testamentsexekutorn, kvarstår emellertid frågan, om ej den förre bör, liksom den senare, äga möj- lighet att utöva sitt förvaltningsuppdrag, innan testamentet vunnit laga kraft. Då denna fråga ej kan lösas genom anlitande av det officiella boutrednings- mannaförfarandet, skulle det för ändamålet krävas en särskild ordningi stil med den, som förut antytts på tal om den vanliga testamentsexekutorn. Det har emellertid befunnits, att en sådan ordning skulle te sig såsom en alltför in- gripande lagstiftningsåtgärd i förhållande till behovet. Först och främst är
Förordnande av boutred- ningsman på
det mycket sällan, som ett testamente innehåller uppdrag av begränsad art. Och även då så är fallet, är det för specialexekutorn mycket mindre angeläget att omedelbart träda till förvaltningsuppdraget än för den vanliga testaments- exekutorn. Såsom tidigare framhållits, skulle en särskild reglering medföra betydande tekniska svårigheter. En dylik reglering vid sidan av det officiella boutredningsmannainstitutet kan vid sådant förhållande icke anses påkallad för specialexekutorns skull.
Lika litet som en specialexekutor har rätt att i denna sin egenskap på— kalla boutredningsmannaförordnande, äger han det företräde till förordnandet, som tillkommer vanlig testamentsexekutor. Redan den omständigheten, att det testamentariska förordnandet omfattar allenast en speciell uppgift, giver vid handen, att den utsedde ej- bör före andra ifrågakomma, när förvalt— ningsuppdraget gäller dödsboet i det hela. Något hinder att utse special— exekutor till boutredningsman föreligger å andra sidan icke, och det kan under vissa förhållanden tänkas vara önskvärt, att han vid sidan av annan erhåller förordnande att såsom boutredningsman verkställa utredningen på det särskilda område, som med testators förordnande avses. För en sådan lösning lämnar stadgandet i 4 % erforderligt utrymme.
Den nu behandlade regeln i andra punkten av förevarande paragraf gör det nödvändigt att noga skilja specialexekutorn från den vanliga testaments— exekutorn. I själva verket är det icke så lätt att här draga en bestämd gräns. Beteckningen testamentsexekutor användes i lagen endast å den, som fått testators förordnande att i arvingars och universella testamentstagares ställe utöva dödsboförvaltningen i det hela, men sådan förvaltare kan vara under— kastad vissa inskränkningar utan att därigenom förlora sin egenskap av testamentsexekutor. Enligt 13 % är den officiella boutredningsmannen be- gränsad i sin förvaltningsrätt med hänsyn till vissa åtgärder med fast egen— dom eller tomträtt. Har den av testator utsedda förvaltaren på motsvarande sätt fått sin handlingsfrihet beskuren, hör han tydligen icke på den grund betraktas såsom specialexekutor. På frågan, i vilken utsträckning ytterligare inskränkningar kunna häfta vid det för en testamentsexekutor meddelade för- ordnandet utan att detta förändrar karaktär, kan icke lämnas något uttöm— mande svar. Detta spörsmål måste lämnas till avgörande i varje särskilt fall, och någon annan norm för prövningen kan icke givas än att såsom testa- mentsexekutor bör anses allenast den, som trots inskränkande föreskrifter intager ställning av dödsboförvaltare.
Är dödsboet insolvent, ligger det i borgenärernas intresse, att tillgångarna förvaltas på ett ändamålsenligt och betryggande sätt samt att enskild borgenär
begäran av icke njuter förmån av boet på de övriga borgenärernas bekostnad. Det van- borgenär.
liga konkursförfarandet avser att erbjuda sådana garantier, och då denna avvecklingsform varit den normala på grund av insolvens hos arvlåtaren själv, kan det spörjas, om någon annan ordning är påkallad med avseende å dödsboet. Emellertid ställer sig saken annorlunda, sedan man infört en
ny form av dödsboförvaltning. Denna, som är tillkommen närmast för bo— delägarnas skull, tager bland annat sikte på delägarnas intresse av att få till stånd en smidigare och mindre kostsam avveckling än som är förenad med konkursförfarandet. Då boutredningsmannaförvaltningen sålunda är av- sedd att på begäran av bodelägare användas vid dödsboets insolvens, synes det lämpligt att låta samma förvaltning inträda även på framställning av borgenär, såframt. borgenärsintresset därigenom på ett legitimt sätt tillgodo- ses. Tydligen kan förvaltning genom boutredningsman utgöra ett skydd för borge- närers rätt och i många fall medföra en avveckling, som lämnar bättre eko- nomiskt utbyte än konkursförfarandet. Borgenär bör sålunda kunna fordra tillsättande av boutredningsman, då dödsboet är på obestånd. Liksom bo- delägare får borgenär härigenom särskild möjlighet att uppnå en i friare former genomförd avveckling. Det härom givna stadgandet förutsätter icke någon undersökning, huruvida borgenär, som gjort framställning om boutredningsmannaförordnande, på grund av panträtt eller eljest genom för- månsrätt har säkerhet för sin fordrans fulla gäldande (jfr 1 kap. 6 % kon- kurslagen). Förutsättningarna för ett bontredningsmannaförordnande böra vara så enkla som möjligt, och ett dylikt förordnande kan icke i sina rätts- verkningar på långt när jämföras med försättande i konkurs. Boutrednings- mannaförvaltningen erbjuder överhuvud en lämplig ordning för dödsboutred- ningen och kan för övrigt övergå i vanlig samförvaltning, om bodelägarna det önska och annans rätt ej är i fara (se 6 % i detta kapitel).
Även frånsett dödsboets obestånd kan bodelägarnas gemensamma förvalt- ning innebära fara för borgenärers rätt. Samförvaltningen är ofta en olämp— lig förvaltningsform, särskilt i sådana fall, då delägarna sakna ekonomisk insikt och boet är av vidlyftigare beskaffenhet. Förhastade åtgärder kunna lika väl som obehöriga dröjsmål lända till stor skada, och boets ställ- ning, som måhända från början förefallit god, kan på en kort tid förändras till obestånd. Det kan också vara grund till misstro mot delägarnas vilja eller förmåga att hålla kvarlåtenskapen skild från egna tillgångar. Vad som nu sagts om samförvaltning gäller även, då boets förvaltning övertagits av en enda arvinge eller testamentstagare. Då möjligheterna för dödsboet att tillfullo infria sina förbindelser kan sättas ifråga, hava borgenärerna sålunda så starkt intresse av en i olika hänseenden betryggande förvaltning, att de böra äga rätt att påkalla förordnande av boutredningsman, för den händelse delägare— förvaltningen icke erbjuder tillräcklig säkerhet. I enlighet härmed haritredje punkten av förevarande paragraf upptagits föreskrift om att beslut, varom i första punkten sägs, skall meddelas på begäran av borgenär, icke blott där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd, utan även då det finnes an- ledning förmoda, att borgenärers rätt eljest äventyras.
Därest någon bodelägare är på obestånd, bör denna omständighet icke i och för sig inverka på den rätt, som tillkommer borgenärerna i dödsboet. För den enskilda delägarens gäld svarar icke dödsboet utan endast deläga-
Förordnande av boutred— ningsman på begäran av legatarie.
rens lott i behållna kvarlåtenskapen, och i överensstämmelse härmed upp- rätthålles principiellt en bestämd skillnad mellan .de tillgångar, som tillhöra dödsboet, och den enskilda bodelägarens egendom. Reglerna i 1 kap. förut— sätta även, att den dödes egendom förvaltas skild från egendom, som tillhör delägare eller annan. Att genomföra en sådan skillnad kan dock i verkligheten vara svårt. Särskilt gäller detta, då den dödes egendom och dess förvaltning övergår på en enda successor. I dylikt fall medföra ofta de faktiska förhållandena, att dödsboets egendom icke förvaltas såsom en fullt avskild förmögenhetsmassa. Det är tydligt, att dödsboets borgenärer på grund härav riskera att i konkurrens med successorns enskilda borgenärer ej er— hålla full betalning, oaktat dödsboet i och för sig lämnar tillgång därtill. Enligt gällande rätt torde dödsboets borgenärer icke hava möjlighet att i så— dant fall erhålla skydd genom utövande av separationsrätt. Konkursanledning mot dödsboet föreligger icke, och någon annan ordning för särskild förvalt- ning av dödsboets egendom står ej till buds. Enligt förslaget är läget så- tillvida ett annat, att boutredningsmannaförvaltning kan påkallas, så snart borgenärers rätt äventyras. Det är nämligen uppenbart, att denna förutsätt- ning är uppfylld, då delägares obestånd hotar att förringa dödsboborge- närernas rätt att ur boets egendom erhålla betalning.1
Beträffande förutsättningarna för ett beslut om boutredningsmannaförvalt- ning på borgenärs begäran skall understrykas, att borgenären icke behöver till fullo styrka, att obestånd föreligger eller att borgenärers rätt äventyras. Det är tillfyllest, att borgenären kan förebringa stöd för ett berättigat anta- gande om dessa relevanta förhållanden. Endast genom sådan frihet i bevis- föringen ernås den smidiga tillämpning, som är avsedd åt reglerna om bo- utredningsmannainstitutet.
Med hänsyn till syftet med boutredningsmannainstitutet står möjligheten att påkalla boutredningsmannaförvaltning till buds, så länge behov överhuvud före— finnes att anordna särskild förvaltning av egendom, som ingår i dödsboet. Sålunda kan sådan förvaltning på borgenärs begäran komma till stånd, även efter det att dödsboets egendom varit föremål för delning. På framställ- ning av delägare kan boutredningsmannaförvaltning anordnas efter företaget skifte, allenast om nya omständigheter påkalla återupptagande av boutred- ningen. Att ny gäld yppats kan giva anledning till dylik framställning,? vilken eljest är befogad endast i rena undantagsfall. Såsom lagberedningen i annat sammanhang utvecklat, blir omfattningen av den förvaltning, som skall inträda efter verkställd delning, betingad av det ändamål, som förvalt— ningen i dylikt fall skall tjäna.3
Den, som genom testamente erhållit ett legat, intager icke ställning av
Angående separationsrätt enligt gällande rätt jfr Nordling, Om boskillnad och om be- handlingen av död mans bo s. 201.
”Jfr 4 kap. 2 5. ” Jfr 4 kap. 6 %.
dödsbodelägare.1 Legatarien har anspråk på att få den av legatet omfattade egendomen till sig utlämnad i enlighet med testators förordnande men har därutöver icke något intresse av dödsboförvaltningen. Han är icke ansvarig för den dödes gäld, och det angår honom icke, huruvida förvaltningen lämnar ett större eller mindre överskott. Emellertid är att märka, att ett förordnande, som efter testamentets ordalydelse skänker testamentstagaren ställning av legatarie, i själva verket kan vara att jämställa med ett universellt förord— nande. I sådant fall bör testamentstagaren betraktas såsom universell testa- mentstagare, och de bestämmelser, som gälla för dödsbodelägare, bliva där— med tillämpliga även å honom. Det måste överlämnas åt testamentstolkningen att avgöra, huruvida ett förordnande, som ter sig såsom legatariskt, är att anse såsom universellt. Och problemet kan också uppkomma i motsatt rikt- ning så, att det gäller att utröna, huruvida ett till ordalagen universellt för- ordnande bör betraktas och behandlas såsom legatariskt. Angående dessa tolkningsspörsmål får beredningen hänvisa till vad som yttrats vid förarbetena till testamentslagen.” Det kan förefalla, som om betydande olägenheter skulle vara förenade med det förhållande, att så grundläggande frågor som tillämp- ligheten av reglerna om dödsboförvaltning och gäldsansvar gjorts beroende av särskild testamentstolkning. Dessa olägenheter, som icke kunna undgås vid en dödsbobehandling efter i förslaget-tillämpade grunder, hava emellertid icke större praktisk betydelse. Dess bättre kan man räkna med att de tolk— ningsfrågor, som här berörts, endast undantagsvis komma att medföra verk- liga svårigheter.3
Ehuru legatarien icke är dödsbodelägare, måste lagen naturligen erbjuda honom det skydd, som hans rätt i dödsboet kräver. I ett särskilt kapitel (5 kap.) har lagberedningen sammanfört åtskilliga stadganden, som avse att närmare reglera verkställigheten av legat och ändamålsbestämmelser. I 3 % av nämnda kapitel hava upptagits bestämmelser, som giva legatarien en viss säkerhet för att hans rätt blir tillvaratagen under dödsboförvaltningen. Lega— tariens rätt går närmast ut på att egendomen tillhandahålles i det skick, som med förordnandet avses. Blir denna hans rätt äventyrad genom vanvård eller eljest, kan på ansökan av legatarien meddelas förordnande, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga år, skall sättas under särskild vård. Till den närmare innebörden av nämnda stadgande återkommer beredningen under 5 kap. 3 %. I detta sammanhang har emel- lertid måst förutskickas, att legatarien härmed fått en möjlighet till ingri- pande vid en dödsboförvaltning, som icke tager nödig hänsyn till hans rätt.
Det kan emellertid ifrågasättas, om det föreslagna stadgandet i 5 kap. 3 % alltid erbjuder tillräcklig säkerhet för legatarie. Hans rätt kan vara sådan, '
1 Angående innebörden av legatariskt förordnande se testamentslagen 3 kap. 10 % och där- i;)iclll1 åsiktnutna uttalanden i lagberedningens förslag till lag om testamente, särskilt s. 247 ” Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 222, 247 och 66 f. ” Jfr vad beredningen yttrat under 1 kap. 1 5 s. 101.
Förordnamle av boutred- ningsman till skydd för ändamåls- bestämmelse.
Förordnande av boutred- ningsman med stöd av testamente.
att den icke verksamt tillgodoses, med mindre han får en ännu större kon— troll över dödsboförvaltningen. Av denna beskaffenhet är legatariens rätt, då den egendom, som omfattas av legatet, utgör en så betydande del av kvar- låtenskapen, att boutredningen till väsentlig del består iförvaltning av denna egendom. Det kan vidare inträffa, att kvarlåtenskapen blivit uttömd genom legatariska förordnanden. Därmed är att jämställa även sådant fall, då för- ordnande visserligen gjorts om den del av kvarlåtenskapen, som återstår efter fullgörande av legat eller ändamålsbestämmelser, men överskottet är så obe- tydligt, att testamentstagaren tolkningsvis bör anses såsom legatarie. Har testamentsexekutor icke utsetts, är frågan om förvaltningen i dylika fall icke lätt att lösa. Att låta samtliga legatarier inträda i gemensam förvaltning synes icke vara lämpligt.1 Därmed finge man nämligen till stånd en samfällighet, som oftast icke vore ägnad att genomföra boutredningen. Den bästalösningen torde vara, att varje legatarie får rätt att göra framställning om utseende av boutredningsman. En särskilt anordnad förvaltning ärjust vad som motsvarar behovet i ett dylikt sakläge. Boutredningsmannaförvaltning är säkerligen också lämpligaste hjälpmedel för en legatarie, vars rätt är av den beskaf- fenhet, att han har av omständigheterna berättigade anspråk på kontroll, som ej äro tillgodosedda genom regeln i 5 kap. 3 %. Visserligen kunde det tänkas att åt sådan legatarie inrymma rätt till deltagande i förvaltningen, men ett undantagsstadgande i denna riktning synes knappast påkallat, om legatarien får möjlighet att begära förordnande av boutredningsman. Med tanke på den ställning, som legatarie sålunda under vissa omständigheter intager och som grundar anspråk på inflytande å själva dödsboförvaltningen, har bered— ningen givit förevarande paragraf sådan avfattning, att beslut, varom i första punkten sägs, kan meddelas jämväl på begäran av legatarie, där det prövas nödigt för bevarande av hans rätt. Regelns tillämpning har således icke in— skränkts till de särskilda fall, för vilka förut redogjorts, men formuleringen av förutsättningen för legataries framställning om boutredningsmannaförord— nande angiver, att dylik ansökning är befogad allenast då 5 kap. 3 % icke erbjuder tillräckligt skydd åt legatariens rätt.
Rätten att påkalla beslut om boutredningsmannaförvaltning har även ut- sträckts att avse testamentarisk ändamålsbestämmelse. Skyldigheten att full— göra en ändamålsbestämmelse svarar visserligen icke mot någon rättighet för visst rättssubjekt, men med den rätt till talan, varom särskilt stadgande givits i 5 kap. 7 %, kan lämpligen förenas rätt att begära boutredningsmanna— förordnande, där det finnes nödigt för ändamålsbestämmelsens verkställande.
När arvlåtaren själv bestämt om kvarlåtenskapens förvaltning genom att utse testamentsexekutor, är förordnandet mången gång att fatta såsom en föreskrift om att förvaltningen skall vara dödsbodelägarna undantagen och i första hand överlämnad åt den i testamentet utsedda exekutorn. Har testa-
1 Jfr Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 233—234.
mentet sådan innebörd, komme man testators avsikt närmast, om man sörjde för att särskild förvaltning bleve anordnad även isådant fall, då hinder mötte för den utsedda förvaltaren att fullgöra uppdraget. Enligt gällande rätt finnes icke någon möjlighet att på detta sätt komplettera testators förord- nande. Har testator icke varit så förutseende, att han genom nämnande av ersättare för den i första hand förordnade exekutorn skapat säkerhet för en särskild förvaltning, får uppkommande hinder för uppdragets utförande till följd, att bodelägarna övertaga boet till samförvaltning i enlighet med lagens regler. Att på denna punkt säkra efterlevnad åt testators vilja med avse- ende å förvaltningen måste utgöra en viktig uppgift för en ny lagstift- ning. Det är i själva verket anledning att gå ett steg längre och åt testa- tor lämna möjlighet att helt allmänt förordna om särskild förvaltning utan att han därvid behöver utse någon, som skall handhava förvaltningen. I så- dant fall kan testator med lagens hjälp få dödsboförvaltningen genomförd på annat sätt än genom delägarnas samförvaltning. Att för testator öppna denna möjlighet möter icke några svårigheter, sedan lagen redan för andra ändamål inrättat det officiella boutredningsmannainstitutet. Med anledning härav har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att boutredningsmannaför- ordnande kan meddelas, då egendomen enligt testamente skall vara undan- tagen dödsbodelägarnas förvaltning, men testamentsexekutor ej är utsedd eller den därtill utsedde ej kan utföra uppdraget.
För regelns tillämpning förutsättes, att testator avsett att få boutredningen verkställd i annan ordning än som följer av de i 1 kap. 1 % meddelade reglerna. Denna avsikt ligger alldeles klar, när testator givit förordnande om särskild förvaltning utan att utse någon förvaltare. Det är då tydligt, att dödsbodelägarnas förvaltning är åsidosatt, såvitt på arvlåtaren beror.
Har testator däremot, såsom vanligen sker, utsett testamentsexekutor utan att utsäga, att delägareförvaltning skall vara utesluten, är det icke givet, att re— geln i andra stycket bör tillämpas, så snart den utsedde ej kan utföra upp- draget. Ett sådant testamentsexekutorsförordnande kan visserligen uppfattas såsom avseende dödsboförvaltningens ovillkorliga utövande genom en utred— ningsman, men grunden till ett dylikt förordnande kan också vara testators särskilda förtroende till den utsedda personen. [ betraktande har måhända även kommit en avsikt att tillförsäkra testamentsexekutorn den förmån, som uppdragets utförande för honom kan innebära i ekonomiskt hänseende. Ställd inför frågan om förvaltningens ordnande i det fall, att den utsedda exekutorn icke kan utföra uppdraget, kunde testator hava varit mera benä- gen att överlämna denna fråga åt delägarna än att låta det officiella bo- utredningsmannainstitutet komma till användning. För att testators avsik- ter icke skola bliva obehörigen åsidosatta, har lagregeln formulerats så, att den träder i tillämpning, allenast då egendomen enligt testamentet skall vara undantagen delägarnas förvaltning. Sålunda skall ett naket exekutors- förordnande icke utan vidare anses innefatta föreskrift om att dödsboförvalt-
ningen under alla förhållanden skall vara dödsbodelägarna undantagen. Alla tvivelsmål bliva naturligen undanröjda, därest testator i sitt förordnande ut- tryckligen utsäger, att egendomen skall vara undantagen delägarnas förvalt- ning eller att dödsboförvaltning skall vara anordnad efter vad därom är sär- skilt stadgat. Blir förslaget upphöjt till lag, lärer det snart ingå i allmänna medvetandet, att andra stycket av förevarande paragraf skänker möjlighet till ett vidsträcktare förvaltningsförordnande än det vanliga, och testatorer, som önska begagna denna möjlighet, komma säkerligen att giva uttryck åt sina önskningar i ordalag, som icke lämna några tvivel om rätta meningen. Emel- lertid är regelns tillämpning icke utesluten i de fall, då delägarnas samför- valtning icke uttryckligen är upphävd genom testamentet. Av detta kan tolk- ningsvis framgå, att testator ändock avsett en särskild dödsboförvaltning, sedan hinder mött för den utsedda exekutorn. Har testator exempelvis till testamentsexekutor förordnat en banks notariatavdelhing, ligger det i sakens natur, att det icke är fråga om ett rent personligt uppdrag utan om anord- nande av en betryggande dödsboförvaltning, som skall träda i stället för del— , ägarnas samförvaltning. Kan banken icke utföra uppdraget, bör boutrednings- i man kunna förordnas med stöd av ifrågavarande lagregel. Ej sällan utser l testator ersättare för den ursprungligen insatta testamentsexekutorn. Ett så- j dant förordnande kan utgöra tillräckligt bevis om att testator avsett genom- l förande av en särskild dödsboförvaltning samt att lagen får åberopas för j utseende av förvaltare, sedan hinder mött för den i testamentet förordnade j ersättaren. Även ett vanligt testamentsexekutorsförordnande kan läggas till grund för framställning enligt ifrågavarande lagstadgande, om det får antagas, att testator velat undantaga förvaltningen från bodelägarna. Särskilt vid tolkning av de förordnanden, som tillkommit före nya lagens utfärdande, synes det vara anledning att ej fordra alltför starka bevis för testators avsikter * l i förevarande hänseende.
Anledningen till att den utsedda testamentsexekutorn ej kan utföra upp— draget har icke någon betydelse för prövningen, huruvida särskild förvaltning fortfarande skall vara anordnad. Det vanligaste hindret torde vara, att exe- kutorn avlidit efter arvfallet. Har exekutorn dött före testator, lärer denne i regel hava fullständigat sitt förordnande på denna punkt. Fråga om fortsatt särförvaltning kan också uppkomma, då exekutorn efter avsägelse eller av annan särskild anledning blivit entledigad efter vad i 5 och 20 %% stadgas.
Det är rätten, som meddelar beslut om boutredningsmannaförordnande, sedan det konstaterats, att de i förevarande stadgande angivna förutsätt- ningarna äro för handen. Sådant förordnande skall meddelas på anmälan av någon, som har intresse av att förvaltningen fortgår enligt de för bout- redningsman gällande bestämmelserna. Närmast ifrågakomma såsom rätts- ägare arvingar och universella testamentstagare, men för dessa har regeln mindre betydelse, eftersom samma resultat kunnat av dem ernås redan med stöd av första stycket av denna paragraf. Viktigare är, att rätt till sådan an-
mälan tillkommer varje legatarie, icke blott den, som med stöd av sista punkten i paragrafens första stycke ägt framtvinga förordnande av boutred— ningsman. Anledning att påkalla beslut, som här avses, kan även föreligga för den, som har rätt till talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse. Då det ytterst gäller att förverkliga testators vilja, har åt rätten tillagts befogenhet att meddela beslut i dylikt ärende, oberoende av anmälan från enskild rättsägare. Denna befogenhet är på samma gång en skyldigheti sådana fall, då rätten på ett eller annat sätt erhållit kunskap om att förut— sättningar föreligga för ett boutredningsmannaförordnande. Å andra sidan kan det icke av rätten fordras, att den vidtager särskilda anstalter eller efter- forskningar för att förskaffa sig en sådan kunskap. Rätten har här i stort sett samma ställning som i fråga om godmansförordnande enligt 11 kap. 4 % i förmynderskapslagen. Sådant förordnande skall nämligen också meddelas, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt.
Den, som erhåller förordnande såsom boutredningsman enligt andra stycket i förevarande paragraf, har att utöva en verksamhet av en iviss mån annan karaktär än den vanliga testamentsexekutorsförvaltningen. Såsom under 20 % närmare skall utvecklas, intager testamentsexekutorn i åtskilliga hänseenden en friare ställning än den officiella boutredningsmannen. Då det gäller att efter testators anvisning utse förvaltare, kunde det synas ligga närmast till hands att åt denne giva samma befogenheter som en testamentsexekutor. Emellertid beror testamentsexekutorns särställning på det särskilda förtroende, som testators eget val får anses innebära. Då någon av testator utsedd för- valtare ej ifrågakommer, finnes det icke någon anledning att åt den av rätten efter fri prövning utsedda förvaltaren bereda en annan ställning än som i all- mänhet tillkommer boutredningsman.
Vidare är att märka, att en boutredningsman utövar förvaltningen i alla dödsbodelägarnas ställe, under det att en testamentsexekutor ersätter allenast arvingar och universella testamentstagare, icke efterlevande make, som är bodelägare i denna sin egenskap. Denna jämförelse uppkallar frågan, om icke arvlåtaren genom förevarande stadgande fått möjlighet att på en omväg bestämma över makens förvaltningsrätt. Emellertid måste medgivas, att det är en betydande skillnad mellan befogenheten att utse en viss dödsboförvaltare, å ena sidan, samt möjligheten att lämna utrymme för ett av rätten meddelat förordnande för lämplig förvaltare, å den andra sidan. Ett förordnande av senare slaget innebär icke åsidosättande av någon dödsbodelägares rätt. När varje delägare äger påkalla förordnande av boutredningsman, är det helt na- turligt, att arvlåtaren kan i sitt testamente lämna anvisning på samma form för boets utredning.
Det förekommer, att testator i samband med utseende av viss testaments- exekutor uppdrager åt någon att förordna om ersättare.1 l sådan händelse
* Jfr N. T. 1883 s. 24 (även i N. J. A. 1875 s. 575).
denna para—
mente, som e,; vunnit laga kraft.
graf må grun— das pd testa:
är den utsedda ersättaren att anse såsom vanlig testamentsexekutor. Kommer förordnande enligt andra stycket av förevarande paragraf till stånd under de förutsättningar, som angivits i 4 kap. 1 g, bliva dödsbodelägarna befriade från ansvar för den dödes gäld. Då ett vanligt testamentsexekutorsförordnande icke medför sådan verkan, kan denna skillnad mellan de båda slagen av testamentariska förvaltningsuppdrag mången gång vara förtjänt att särskilt beaktas.
Beslut enligt Då det är fråga om tillämpning av denna paragraf, ligger ej sällan ett
testamente till grund för beslutet. Innan testamente tagit åt sig. laga kraft, kan det i allmänhet icke åberopas för några verkställighetsåtgärder. Emeller- tid skulle de beslut, som i detta sammanhang avses, förlora avsevärt i be- tydelse, om de ej, såsom i paragrafens sista stycke föreskrivits, kunde grundas jämväl å testamente, vilket ej vunnit laga kraft.
Vad angår förordnande enligt andra punkten av första stycket, är det avsett att ifrågakomma främst när det gäller att skaffa testamentsexelmtor möjlighet att utöva för 'altningen under den tid, då testamentets giltighet ännu icke är slutligen prövad. Det skall dock erinras, att stadgandet icke giver testamentsexekutorn obetingad rätt till förordnande såsom boutredningsman. Stadgandet gör honom endast berättigad att påkalla dylikt beslut, vartill kommer, att han enligt 3 % tredje stycket har ett visst företräde till för— ordnandet. Och detta företräde gäller icke, sedan testamentet förklarats ogiltigt; omprövning av redan meddelat förordnande kan då äga rum efter vad i 5 % stadgas.
Regeln i sista stycket medgiver även legatarie att fordra boutrednings- mannaförordnande, ehuru det testamente, på vilket han grundar sin rätt, ej är lagakraftvunnet. Skulle testamentet sedermera förklaras ogiltigt, har grunden för ansökningen visserligen bortfallit, men påföljden blir icke, att boutredningsmannaförordnandet utan vidare upphör. Förvaltningen fortgår i övriga rättsägares intresse, såframt bodelägarna ej med tillämpning av 6 % begära boutredningsmannens entledigande.
Även beslut, som avses i andra stycket av förevarande paragraf, kunna grundas på testamente, som ej vunnit laga kraft. Det är ej minst i sådana fall av vikt att få en särskild förvaltning anordnad under den tid, som åtgår för prövningen av testamentet. Förlorar testamentet sin giltighet, hava jäm— väl här bodelägarna möjlighet att enligt 6 % få egendomen överlämnad till samförvaltning.
Det kan ur principiella synpunkter invändas, att regeln i tredje stycket ibland länder till beslut, som i viss mån sträcker sina verkningar utöver grunden för beslutet. Denna invändning får emellertid icke väga alltför tungt emot de stora praktiska fördelar, som äro förenade med att boutred— ningsmannaförvaltning ej blott kan komma till stånd under tid, då frågan om testamentets giltighet svävar, utan även bestå efter det testamentet för— klarats ogiltigt. Skall boutredningsmannainstitutet tjäna sitt ändamål, måste
det verka med säkerhet och stadga samt erbjuda trygghet såväl för rättsägare i boet som för tredje man, vilken träder i förbindelse med boet. De enskilda intressen, för vilkas tillgodoseende verkningarna av ett ogiltigt testamente kunna krävas undanröjda, hava blivit beaktade genom föreskrifterna i 5 % tredje stycket och 6 %.
Såsom förut framhållits, är den dödes personliga forum bestämmande för Forum- de åtgärder, som i detta kapitel avses. Framställning om förordnande av boutredningsman skall sålunda ske vid rätten i den ort, där den döde var mantalsskriven. Har mantalsskrivning ägt rum å flera orter, kan ansök- ningen göras a vilken som helst av dessa. Var den döde ej mantalsskriveni riket, skall åtgärden vidtagas i dödsorten. Då dödsfallet inträffat utrikes, skall framställningen äga rum vid rätten i den ort, där testator sist var man- talsskriven, eller om han aldrig varit mantalsskriven här i landet, vid Stock— holms rådhusrätt.
I detta sammanhang kan framhållas, att handläggning av framställning om boutredningsmannaförordnande ej skall äga rum i den ordning, varom stadgas i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. ' Eftersom framställningen ej sällan föranleder en ingående prövning, vid vilken häradsnämndens personalkännedom är av stor betydelse, har det icke funnits lämpligt inordna dessa ärenden under ovan- nämnda lag.
2 %.
För att rätten skall kunna meddela beslut om boutredningsmannaförord—Anå'ölffm eller nande erfordras städse en viss utredning. I första hand kräves tillgång till 221323;ng- uppgifter, som klart och tydligt identifiera det dödsbo, varom fråga är. mamaföt'ord- Vidare är det nödigt, att rätten äger närmare kännedom om boets ställning nande' och andra omständigheter, som tjäna till belysning av den förestående för- valtningsuppgiften. Rätten har nämligen enligt 3 % att träffa sitt val av bo- utredningsman så, att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. I 9 % har också stadgats, att bodelägarna skola erhålla tillfälle att yttra sig, innan beslut meddelas om förordnande av boutredningsman. Det är sålunda redan på den grund nödvändigt, att rätten erhåller fullständiga upplysningar om samtliga delägare i dödsboet.
De uppgifter, som i det föregående avsetts, lämnas bäst i form av boupp- teckning efter den döde. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf före- skrivits, att vid ansökan eller anmälan, som i 1 så sägs, skall fogas avskrift av bouppteckningen eller, där inregistrering skett, uppgift ä dagen därför. Vad det sistnämnda alternativet beträffar, har det upptagits med hänsyn där- till, att rätten efter bouppteckningens inregistrering har tillgång till ett exem-' plar av bouppteckningen och följaktligen kan därifrån hämta. erforderliga
upplysningar med ledning av uppgift om dagen för inregistreringen. Ej sällan lärer ansökan eller anmälan om beslut enligt 1 % komma att göras före den tidpunkt, då bouppteckningen föreligger. Därvid måste bouppteckningen er- sättas av en trovärdig uppgift, som avser delägarna iboet och deras hemvist. Närmare bestämmelser om sådan uppgift hava icke upptagits i lagen. Säker- ligen bliva ifrågavarande ärenden bäst och smidigast behandlade, därest åt rätten inrymmes en förhållandevis stor frihet i bevisprövningen. En uppgift av två personer, om vilkas trovärdighet tvivel ej råder, bör alltid utgöra till- räckligt bevis. Emellertid kunna boets förhållanden vara för rättens leda— möter så kända, att bestyrkande uppgifter. överhuvud ej erfordras. Det är tydligt, att uppgift ibland måste godtagas, oaktat samtliga delägare icke namn- givits. Ej sällan förekomma nämligen fall, då delägare äro till namnet okända, och på uppgiften kan då ej ställas högre anspråk än att nämnda förhållande vederbörligen angives. Har god man förordnats att bevaka okänd eller borto— . varande delägares rätt, bör upplysning lämnas om gode mannens namn och hemvist.
Redan under 1 % har anmärkts, att utsedd testamentsexekutor enligt 3 % tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman. Är bo- uppteckning förrättad, skall denna handling eller bilaga "därtill lämna er— forderliga upplysningar för beaktande av nämnda föreskrift.1 Göres fram- ställning om boutredningsmannaförordnande före bouppteckningens upprättande och föreligger testamentsexekutorsförordnande, bör vid framställningen fogas uppgift om exekutorns namn och hemvist.
För det fall att bouppteckning ännu ej är upprättad, har det icke funnits böra åläggas sökanden att bifoga någon särskild utredning om boets ställning. Ett dylikt krav skulle mången gång tvinga sökanden att avvakta boupptecknings- förrättningens slutförande. Det får i stället förutsättas, att rätten, om den icke äger nödig kännedom om boet för att träffa sitt val av boutrednings- man, avfordrar sökanden eller på annat sätt införskaffar de uppgifter om boets tillstånd och beskaffenhet, som behöva förebringas.
I förevarande paragraf upptagas föreskrifter om den utredning, till vilken rätten under alla omständigheter måste hava tillgång för fattande av beslut. Av 1 % följer emellertid, att sökanden i vissa fall har att därutöver visa fog för sin framställning. En testamentsexekutor måste naturligen förete det testa- mente, som stöder hans uppdrag, och på borgenär eller legatarie ankommer att visa, att sådana förutsättningar föreligga, som i 1 % närmare angivas. I fall enligt andra stycket av 1 % har den, som gör ansökan eller anmälan om boutredningsmannaförordnande, att styrka det testamentariska förordnande, som ligger till grund för framställningen; därest denna är föranledd av hinder för den utsedda testamentsexekutorn, skall hindret ävenledes styrkas.
När rätten ex officio upptager fråga om förordnande av boutredningsman,
* Se 3 kap. 41%.
i
i
har rätten själv att sörja för tillgång till nödiga upplysningar rörande döds- bodelägarna. Det åligger dock icke rätten att vidtaga särskilda anstalter för införskaffande av utredning.
Av 9 % framgår, att framställning, som i 1 % avses, må, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan framställning. I 9 % meddelas därjämte föreskrifter om den processuella behandlingen.
gg.
I denna paragraf givas närmare bestämmelser om rättens val av boutred-BoutredninQS- . . .. ., ., . . mannens kva- ningsman. Sasom av det foregaende framgått, hava reglerna 1 1 & betingats lijikationer. av behovet att äga tillgång till en förvaltningsform, i vilken boutredningen kan förväntas genomförd med insikt och oväld. Boets förvaltare fyller sin uppgift, om han å ena sidan vidtager sådana förvaltningsåtgärder, som äro påkallade av praktiska och ekonomiska synpunkter, samt å andra sidan opartiskt iakttager de olika rättsägarnas intressen. Då det gäller att avgöra, huruvida boutredningsmannen motsvarar de krav, som sålunda ställas på honom, måste prövningen ske med hänsyn tagen till beskaffenheten av det dödsbo, som skall ställas under hans förvaltning. Ett bo med tillgångar av olika slag, invecklade gäldsförhållanden och många rättsägare kräver natur- ligen större insikt och erfarenhet än ett skuldfritt dödsbo med ett fåtal delägare och med tillgångar, som utgöras av kontanta medel och säkra värdepapper. Ibland måste dödsboförvaltaren besitta särskilda förutsättningar för att kunna utföra sitt uppdrag. Har exempelvis den döde drivit rörelse av ett eller annat slag, bör boutredningsmannen helst vara så insatt i den ifrågavarande verksamheten, att den kan av honom fortsättas för dödsboets räkning. Det är icke möjligt att i detalj reglera de fordringar, som kunna ställas å bout- redningsmannen med avseende å uppdragets genomförande. I lagtexten har endast fastslagits, att val av boutredningsman skall träffas så, att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt, som boets beskaffenhet kräver. Med denna kortfattade föreskrift torde emellertid hava med tillräcklig tydlighet utsagts, att valet bör ske efter sådana principer, som i det föregående när- mare angivits.
Det är vidare av största vikt, att boutredningsmannen utför uppdraget ärligt och redbart. Att de personliga egenskaper, som här avses, måste förefinnas torde emellertid vara så självklart, att särskilt lagstadgande är överflödigt. Då en dålig ekonomisk ställning kan misstänkliggöra'en bout- redningsmans förmåga att fullt fritt och självständigt genomföra uppdraget, bör valet vidare göras bland dem, vilkas solvens är oomtvistlig. Ehuru konkurstillstånd ej upptagits såsom särskild diskvalifikationsgrund, har bered- ningen utgått ifrån att uppdraget icke kommer att anförtros åt någon, som är försatt i konkurs.
Förslag till boutrednings-
man.
Redan under 1 % har beredningen anmärkt, att uppdraget kan meddelas åt juridisk person. Då fråga uppkommer att till boutredningsman utse juri- disk person, bör valet uppenbarligen ske med hänsyn tagen till det sätt, på vilket förvaltningen kan förväntas bliva utövad.
Ehuru det är önskligt, att boutredningen anförtros åt den, som är därtill bäst ägnad, kan åt rätten icke lämnas att alldeles fritt träffa sitt val. Vid uppdragets fullgörande är av betydelse, att boutredningsmannen icke står främmande för dem, vilkas intressen han blivit satt att tjäna och bevaka. Det är ej avsett, att dessa uppdrag skola förbehållas en snäv krets av per- soner, som vanligen anlitas för uppdrag av liknande natur. På grund härav har i första stycket av förevarande paragraf jämväl upptagits föreskrift om att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av ut- redningen beroende. Denna föreskrift medför icke något eftersättande av det allmänna önskemålet att till förvaltare förvärva den därtill mest lämpade utan innefattar blott en närmare utveckling av boutredningsmannens lämp— lighet från en särskild synpunkt. Bleve valet av boutredningsman träffat utan beaktande av hans förhållande till intressenterna i boet, komme ifråga- varande institut i själva verket icke att fylla avsett ändamål. Såsom redan antytts, underlättas uppdragets genomförande i hög grad av att boutrednings- mannen åtnjuter särskilt förtroende, och det kan mången gång förhålla sig så, att den, som är i besittning av samtliga intressenters förord, bör före— dragas framför en för dem främmande person, även om denne skulle äga större förutsättningar att tekniskt genomföra boutredningen.
Förslag till val av boutredningsman kan framställas av vem som helst, vars rätt är av utredningen beroende. Lämpligen, göres sådant förslagi samband med framställning enligt 1 % eller i yttrande, som avgives i anled- ning av dylik framställning. Det avseende, som skall fästas vid förslaget, blir i hög grad beroende av den relativa betydelsen av det intresse, som ligger bakom förslaget. Ett förslag, som omfattas av samtliga delägare i boet, väger avsevärt mycket tyngre än ett annat, som endast uppbäres av enskild delägare med jämförelsevis obetydlig rätt i dödsboet. Det kan visser- ligen ibland vara svårt att tillerkänna avgivet förslag just det avseende, som det förtjänar, men verkliga svårigheter möta först i sådana fall, då förslag framställas från olika håll bland rättsägarna. Att giva ledning för lösningen av alla hithörande spörsmål är omöjligt. I det följande skola dock lämnas några exempel på tillämpningen av de allmänna grunder, efter vilka av- görandet bör ske.
Härrör förslaget från samtliga delägare i ett fullt solvent dödsbo, bör den föreslagne förordnas, såframt ej alldeles särskilda skäl tala däremot. Är boet insolvent, har delägarnas enighet däremot ej samma avgörande be- tydelse. De egentliga rättsägarna i boet utgöras då av borgenärerna. I all— mänhet blir en borgenär ej i tillfälle framställa förslag, med mindre ansök- ning om boutredningsmannaförordnande göres av honom. Emellertid står
det borgenär alltid öppet att framställa önskemål, vilka rätten har att beakta i den mån det kan anses påkallat med hänsyn till borgenärers rätt i boet. Även utan förslag från borgenärernas sida skall rätten träffa sitt val på sådant sätt, som innebär särskilt avseende vid borgenärernas rätt. Uppstå vid förslags avgivande inbördes motsättningar mellan de olika rättsägarna, äro övervägande hänsyn att taga till förslag av dem, som motsvara de mera betydande intressena i boet, men i många fall kan själva motsättningen vara tillräcklig anledning för rätten att till boutredningsman utse någon, som intager en fri ställning i förhållande till de särskilda rättsägarna. Sådan anledning torde särskilt föreligga, då olika förslag framkommit från efterlevande make, å ena sidan. samt övriga bodelägare, å den andra sidan. Att lösningen kan gå ut på förordnande av två eller flera boutredningsmän skall närmare utvecklas under 4: %.
Det förhåller sig ej sällan så, att någon bland delägarna biträtt arvlåtaren Delägare må i skötseln av hans ekonomiska angelägenheter eller av annan anledning jiåflj'åxgzäffingåf förhand är insatt i dödsboets ekonomiska förhållanden. En son har exempel- man. vis varit faderns medarbetare i yrkesverksamheten, såsom lantbruk, hantverk eller handelsrörelse. Dör fadern i hög ålder, kan det i verkligheten hava varit sonen, som under faderns senare levnadsår drivit verksamheten. Än tydligare framstår det här åsyftade förhållandet, då efterlevande make idkat den näring, som varit makarnas gemensamma förvärvskälla. l sistnämnda fall är det nära nog en nödvändighet, att den ekonomiska skötseln av döds— boet ligger i händerna på delägaren. Under andra likartade situationer kan det i allt fall vara lämpligt, att dödsboförvaltningen anförtros åt den del- ägare, som på angivet sätt redan förut handhar den ifrågavarande egendo- men. Så snart boets tillgångar huvudsakligen ligga i en rörelse av ena eller andra slaget, är det för upprätthållande av värdet synnerligen ange- läget, att rörelsen får fortsätta under former, som innebära minsta möjliga rubbning av förutvarande förhållanden. Med beaktande av sådana syn- punkter har i andra stycket av denna paragraf upptagits föreskrift om att delägare må förordnas till boutredningsman. Detta stadgande får emellertid icke fattas så, att delägare bör erhålla uppdraget allenast om det föreligger sådana förutsättningar, som enligt vad förut utvecklats synnerligen starkt tala för en sådan lösning. Även om delägaren icke på förhand är inrymd iförvaltningen, kan han med hänsyn till sina personliga egenskaper och omständigheterna i övrigt vara synnerligen skickad att utses till boutred— ningsman. Å andra sidan giver den ställning, som en delägare vid arvlåta— rens död intager med avseende å förvaltningens faktiska utövande, icke något obetingat företräde vid boutredningsmannaförordnandet. Det kan föreligga särskilda förhållanden, på grund varav han är mindre ägnad eller rentav olämplig för en fortsatt förvaltning. Man måste här, liksom på många andra punkter inom förevarande lagstiftningsområde, överlämna åt rätten att efter en tämligen fri prövning träffa det riktiga avgöiandet. En viss ledning torde
Testaments-
emellertid lagregeln giva genom sin formulering, som angiver, att egenskap av delägare i dödsboet icke i och för sig utgör hinder för erhållande av uppdrag såsom boutredningsman.
Redan under 1 % har framhållits, att utsedd testamentsexekutor hör till—
633323? erkännas företräde vid förordnande av boutredningsman. Riktigheten härav
utses till bo-
utrednings-
man.
framgår av grunderna för den i första stycket av förevarande paragraf upp- tagna regeln, att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är av utredningen beroende. Bäst ägnad för uppdraget är den, som på förhand intager förtroendeställning. En sådan ställning dokumenteras av förslag från delägares sida men också av arvlåtarens i form av testaments- exekutorsförordnande uttryckta mening. Då arvlåtaren har rätt att genom testamente bestämma om kvarlåtenskapens fördelning, måste han även kunna kräva en viss respekt för sina önskemål beträffande dödsboförvaltningen. I själva verket bör åt arvlåtarens exekutorsförordnande, såsom förslag be- traktat, tillmätas ännu större vikt än åt det av delägare framställda för— slaget. Arvlåtaren, som får anses vara bäst insatt i förvaltningsfrågans tek- niska sidor, har naturligen vid valet av förvaltare även större förutsättnin— gar än delägaren att mot varandra väga de intressen, som göra sig gällande iboet. Ett testamentariskt förordnande, som innehåller uppdrag att vara testamentsexekutor, måste med andra ord betraktas såsom ett så starkt vä- gande förord till boutredningsmannaförordnande, att ett sådant förslag iall— mänhet ickebör lämnas utan avseende. Därest flera testamentsexekutorer utsetts, böra de i regel förordnas att gemensamt utöva dödsboförvaltningen (jfr 4 % i detta kapitel). Härmed har i korthet angivits innebörden av deti tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet, att förordnandet skall meddelas utsedd testamentsexekutor, om ej skäl däremot äro.
Från de allmänna synpunkter, som ligga till grund för nämnda stadgande, måste i det särskilda fallet bedömas, huruvida förordnandet bör meddelas testamentsexekutorn. En mera ingående handledning har icke kunnat givas utan en vidlyftighet, som i allt fall icke förmått leda till en uttömmande reglering. I det följande skall emellertid erinras om de huvudfall, då fråga uppkommer om uppdrag för testamentsexekutor att vara boutredningsman enligt 1 %. Iregel lärer framställningen komma från testamentsexekutorn själv och vara föranledd av dennes önskan att utöva förvaltningen, oaktat testamentet ej vunnit laga kraft. Det kan hända, att arvingarna i sin egen- skap av förvaltningsberättigade delägare icke hava något att erinra mot testamentsexekutorns förvaltningsuppdrag, ehuru de icke velat godkänna testamentet. I sådant fall möter lösningen naturligen icke några svårigheter. Vägra arvingarna att godtaga testamentsexekutorn såsom dödsboets förval— tare, lärer det ofta förhålla sig så, att de ej vilja erkänna testamentets gil— tighet och ej heller hava förtroende för den utsedda exekutorn. För rätten är det då nödvändigt att ingå på en viss förhandsprövning av testamentets giltighet, på samma gång som rätten har att bedöma exekutorns lämplighet
efter vanliga principer. Kan det antagas, att testamentet icke kommer att stå sig inför angrepp på dess giltighet, är grundvalen rubbad för det förord, som ligger i förevarande lagstadgande. Är den utsedde ur objektiva syn— punkter olämplig för uppdraget, kan samma förord ej heller få gälla. När allmänna arvsfonden är delägare i dödsboet, verkar testamentsexekutorns företrädesrätt överhuvud ej fullt så starkt som eljest; till förvaltningsuppdra- get kan då på goda grunder ifrågakomma den, som representerar fonden.
Vid den lämplighetsprövning, som skall företagas, har rätten att taga särskild hänsyn till de önskemål, som framställas av efterlevande make såsom dödsbodelägare. Ifråga om den rätt, som tillkommer efterlevande maken i denna hans egenskap, kan arvlåtarens testamentariska förfogande överhuvud ej verka annorlunda än som ett förslag till förvaltningens ord— nande.
I det föregående har talats endast om sådana fall, då en testaments— exekutor i viss motsättning till delägarna önskar den befogenhet, som ett boutredningsmannaförordnande medför. Emellertid kan testamentsexekutorn även handla i fullt samförstånd med delägarna. Så är fallet, då ett förord- nande utverkas i syfte att befria delägarna från ansvar för den dödes gäld. Är testamentsexekutor utsedd, lärer denna avsikt merendels ligga bakom en bodelägares ansökning, vari denne begär förordnande av boutredningsman utan att framställa särskilt förslag angående valet. Att testamentsexekutorn då skall hava företräde till förordnandet är utan vidare klart. Slutligen bör anmärkas,'att ifrågavarande stadgande i allmänhet ej torde medföra en pröv- ning efter andra riktlinjer än de förut nämnda i sådana fall, då framställ. ning om beslut enligt 1 % göres av borgenär eller av legatarie. Det bör också i detta sammanhang understrykas, att rätten har att i varje särskilt fall fästa det största avseende vid boets beskaffenhet och tillstånd. Är boet insolvent, gäller det sålunda främst att få till stånd en förvaltning, som tillvaratager borgenärernas rätt.
årg.
Ehuru det i regel är lämpligt att i samband med beslut om egendoms—Fleraboutred- avträde enligt 1 % utse allenast en boutredningsman, föreligga ibland skä att förordna flera. En sådan anordning kan vara påkallad såväl ur förvalt— ningstekniska synpunkter som av hänsyn till den förtroendeställning, som dödsboförvaltaren intager iförhållande till de särskilda rättsägarna. Boets tillgångar kunna vara av sådant slag, att en med speciell sakkunskap före— nad förvaltning på begränsat område är för utredningen förmånlig. Består kvarlåtenskapen exempelvis i en lantbruksfastighet och en mångfald andra värden, blir utredningen måhända bäst genomförd, om förvaltningen av fastigheten uppdrages åt en i jordbruk förfaren boutredningsman, medan en annan handhar utredningen i övrigt. Är boet av vidlyftig beskaffenhet, kan
1 ningsmän md
förordnas.
Odelad för- valtning.
Uppdelning av förvalt— ningen.
det mången gång vara lämpligt, att den praktiska erfarenheten och den juri— diska sakkunskapen bliva representerade genom särskilda personer i egen- skap av utredningsmän, vilka gemensamt utöva förvaltningen. lett annat läge ligger frågan, då hänsyn till de olika rättsägarna i boet kräver förord- nande av två eller flera boutredningsmän. Behovet framkallas här av de motsättningar, som uppstått mellan rättsägarna och som kanske tagit sig ut- tryck i flera förslag i fråga om utseende av förvaltare. Omfattas ett. veder— häftigt förslag av de mera betydande intressenterna, är rätten visserligen försvarad med att lämna utan avseende motförslag, som i mer eller mindre maskerat obstruktionssyfte framförts av en minoritet. Men mot varandra kunna stå jämngoda förslag, som representera betydande intressen i boet. Såsom under 3 % anförts, består den bästa lösningen ibland i ett'förord- nande för någon, som ej varit föreslagen, men omständigheterna kunna å andra sidan tala för att förvaltningen uppdrages åt de föreslagna gemen- samt. Lagberedningen har tidigare framhållit, att även ett testamentsexeku- torsförordnande av begränsad omfattning kan giva anledning till att förvalt- ningsbefogenheterna fördelas på flera händer.
Med tanke huvudsakligen på sådana fall, för vilka nu redogjorts, har lag- beredningen under denna paragraf upptagit föreskrift om att flera boutred- ningsmän må förordnas, där det prövas erforderligt. Stadgandet är emeller- tid, såsom avfattningen angiver, tillämpligt i alla de fall, då förvaltningens fördelning på flera händer innebär en lämplig anordning. Det kan icke för— nekas, att själva förvaltningsorganisationen därigenom tynges och invecklas. Särskilda olägenheter äro också att befara vid uppkommande oenighet mel— lan boutredningsmännen. Dessa omständigheter mana till en viss försiktig— het, när fråga uppkommer att, med tillämpning av förevarande paragraf, för— ordna två eller flera boutredningsmän.
Ett förordnande för två eller flera boutredningsmän innebär in dubio, att förvaltningen är odelad. I sådant fall må de ej annorledes än samfällt av— hända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som för boet medför för— pliktelse. Beträffande delgivning av stämning i mål, som angå dödsboet, gälla särskilda bestämmelser, som upptagits i 11 kap. 11 % B. B. i dess av beredningen föreslagna nya lydelse. Yppas meningsskiljaktighet, skall enligt 16 % förevarande kapitel gälla den mening, som omfattas av flertalet. Föreligger ej flertal för viss mening, skall saken enligt sistnämnda lagrum hänskjutas till rättens avgörande. Att dessa senare föreskrifter ej upptagits redani förevarande paragraf har sin förklaring i lagtekniska skäl; kapitlet har in— letts med de grundläggande bestämmelser, som avse boutredningsmannaför— valtningen, och närmare föreskrifter om förvaltningens utövande hava givits i ett senare sammanhang.
En uppdelning av förvaltningsuppgifterna innefattar under vissa förhållan- den en mera ändamålsenlig anordning, och det har därför'stadgats, att rät- ten äger bestämma härom och tillika föreskriva, efter vilka grunder delnin-
gen skall ske. En sådan uppdelning ligger i sakens natur, då det flerfaldiga förordnandet är betingat av särskild sakkunskap i fråga om viss del av boets tillgångar.
lr fördelningen av förvaltningen fullt genomförd, äger varje utrednings- man självständigt handla och vandla inom sitt verksamhetsområde med den befogenhet, som eljest tillkommer en boutredningsman. Han äger jämväl därvid företräda dödsboet emot tredje man. Angående den närmare inne- börden av boutredningsmans befogenhet och behörighet kan beredningen hänvisa till vad härom yttrats under 11 och 12 %% i detta kapitel.
:) %.
Det föreligger icke någon förpliktelse att mottaga förordnande såsom bout-Boutrednings- redningsman. Även om viss person är särskilt ägnad att utöva dödsboför- låttååjufgäiå valtningen, kan han icke sägas vara så oumbärlig, att rättsordningen böregen begäran. påtvinga honom ett förordnande. För övrigt äro de intressen, som äro an- knutna till boutredningsmannaförvaltningen av den art, att de icke äro be— tjänta av att någon tages i anspråk mot sin vilja.
Har någon mottagit förordnande av ifrågavarande slag, hör han emellertid icke kunna utan vidare avsäga sig uppdraget, innan det slutförts. Liksom en vanlig syssloman enligt 18 kap. 7 % H. B. blir befriad från uppdraget allenast om han hindras >>av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller annan skälig orsak», skall boutredningsman, som vill frånträda sitt uppdrag, enligt första stycket av denna paragraf ej kunna utverka entledigande, med mindre han visar skälig orsak.1 Det måste tydligen föreligga en tämligen fri pröv- ningsrätt i fråga om de skäl, som åberopas till befrielse från uppdraget. I allmänhet lära rättsägarna i boet å sin sida icke vara betjänta med att upp— draget fullgöres motvilligt och utan intresse.2
Har rätten entledigat boutredningsman med anledning av avsägelse enligt förevarande stadgande, följer av huvudregeln i 1 Q, att ny boutredningsman skall förordnas i den entledigades ställe.
Trots den prövning, som rätten skall ägna åt frågan om boutredningsman-Boutrednings- nens lämplighet, kan det med hänsyn till förhållandena bliva erforderligt attlettltggådznfaä överväga, huruvida den utsedda boutredningsmannen må tillåtas att fullfölja begäran av ett påbörjat uppdrag. Anledning härtill yppas främst, då boutredningsman— %%gnärv'gf nen visat vårdslöshet och försumlighet i förvaltningen. I betraktande komma utredningen såväl positiva åtgärder som underlåtenhetshandlingar. Eftersom uppdraget beramde' går ut på åstadkommande av en snabb och förmånlig boutredning, kan den omständigheten, att utredningen i onödan drager ut på tiden, vara lika skadlig för rättsägarna som sådana förvaltningsåtgärder, vilka motverka en god utgång av avvecklingen. Det är tydligt, att rättsägarna i boet icke kunna anses tillräckligt skyddade genom den skadeståndsplikt, som boutred—
1 Jfr angående ett liknande fall lagen den 30 september 1904 om samäganderätt, 16 å. ? Jfr Hasselrot, Några spörsmål ang. sysslomannaskap m. m. 5. 67 f.
ningsmannen ådrager sig genom dylikt förfarande, och i andra stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att boutredningsman, som finnes icke vara lämplig för sitt uppdrag, kan bliva entledigad, då det begäres av någon, vars rätt är av utredningen beroende, eller förhållandet eljest varder kunnigt. Detta stadgande bör emellertid icke tillämpas vid vilken som helst försummelse från boutredningsmannens sida. Av de använda ordalagen torde framgå, att det skall vara fråga om sådant förhållande, som utvisat boutred- ningsmannens olämplighet för uppdraget. Å andra sidan inbegripes under det allmänt hållna stadgandet om boutredningsmannens entledigande icke blott sådant förfarande, varpå exempel nyss lämnats, utan även andra om- ständigheter, som innebära, att det brister i förutsättningarna för en i normal ordning genomförd förvaltning. Boutredningsmannen kan sålunda själv råka i sådana ekonomiska svårigheter, att ett slutförande av uppdraget icke bör ifrågakomma. Av en eller annan anledning kunna också genom boutred- ningsmannens förvållande uppstå så starka motsättningar mellan honom och rättsägarna i boet eller en del av dem, att boutredningsmannens entledigande är den lämpligaste lösningen av konflikten. Då anledning till boutrednings— mannens entledigande sålunda icke alltid sammanhänger med hans personliga egenskaper, behöver ett skiljande från uppdraget icke uppfattas såsom något för boutredningsmannen nedsättande.
Enligt 3 % i detta kapitel skall testamentsexekutor hava företräde till föl- ordnande såsom boutredningsman. Emellertid kan det inträffa, att förefintlig heten av ett exekutorsförordnande blir förbisedd och att boutredningsmanna- förordnandet av denna anledning meddelas någon annan. Risk hai for föle— finnes särskilt, då framställning om beslut enligt 1 % göres på ett mycket tidigt stadium av boutredningen. .Även i dylikt fall kan möjligen erforderlig rättelse ske genom entledigande av den fölordnade boutredningsmannen med stöd av förevarande paragraf. Oaktat han i och för sig uppfyller kraven på en dödsboförvaltare, kan han med hänsyn till de föreliggande omständig- heterna finnas icke vara lämplig för uppdraget.
Prövning av boutredningsmans lämplighet för fortsatt uppdrag må påkallas av envar, vars rätt är av utredningen beroende. Sådan framställning kan alltså göras av varje bodelägare. Talerätt tillkommer även legatarie, i den mån hans rätt beror av sättet för utredningen. Eftersom legatarie i allmän- het ieke har något intresse av formen för förvaltningen, lärer ansökning av legatarie endast böra komma under bedömande isådana fall, då han ägt begära förordnande av boutredningsman enligt 1 % första stycket. Det bör dock framhållas, att legatarie, som icke är taleberättigad enligt denna para- graf, kan i annan ordning erhålla skydd för sin rätt. Det står honom näm— ligen under i 5 kap. 3 % angivna förutsättningar öppet att utverka åläggande för boutredningsmannen att ställa säkerhet eller ock förordnande om egen- domens sättande under särskild vård. Vad nu sagts om legatarie gäller ock den, som äger föra talan om verkställande av ändamålsbestämmelse.
Det är icke endast arvingar och testamentstagare, som i egenskap av rätts- ägare kunna begära boutredningsmannens entledigande. Därest dödsboet är insolvent, är det främst borgenärerna, som hava intresse av förvaltningens behöriga utövande. Oavsett huruvida särskild framställning göres, ankommer det i sista hand på rätten att ingripa mot boutredningsmannen, för den händelse det blivit för rätten känt, att denne icke vidare är lämplig för sitt uppdrag. När rätten beslutar att entlediga en boutredningsman enligt förevarande stadgande, bör det naturligen tillses, att annan boutredningsman förordnas i den avgångnes ställe. Det förtjänar slutligen att framhållas, att framställning om entledigande kan, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan framställ- ning.1 Enligt 1 % äger testamentsexekutor påkalla beslut, varom i samma para- Nyprövning o .. o . . (w förordnan- graf stadgas, och beslutet ma grundas jamval a testamente, som ej vunr'ntde, som med- laga kraft. I 3 % tredje stycket har vidare föreskrivits, att förordnande delats testa- såsom boutredningsman skall meddelas utsedd testamentsexekutor, om ej mig??;- skäl däremot äro. Det företräde till förordnandet, som därigenom lämnats testamentsexekutorn, är betingat av testamentet. Är detta ogiltigt, intager den utsedda testamentsexekutorn icke någon särställning i förhållande till annan, som kan komma ifråga vid val av boutredningsman. Såsom under .3 % påpekats, kan man emellertid icke bortse från den omständig— heten, att testamentsexekutorn med tillämpning av 1 och 3 %% trätt i utöv— ning av uppdraget, ehuru testamentet icke var lagligen tillkommet. Uppdra— get kan tydligen" icke få förfalla redan på den grund att testamentet förkla- ras ogiltigt. Vid det nya sakläge, som inträder genom en ogiltighetsförklaring, kan icke fästas större avseende, än att tillfälle öppnas för en förnyad prövning av valet av boutredningsman. I överensstämmelse härmed har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att en sådan nyprövning skall äga rum på därom framställt yrkande. Den prövning, som rätten i dylikt fall har att företaga, gäller endast fråv gan, huruvida uppdraget bör behållas trots testamentets ogiltighet. Det enligt 1 % meddelade beslutet står alltså fast i vad det innefattar förordnande om egendomens avträde till särskild förvaltning genom boutredningsman. Ehuru den utsedda testamentsexekutorns företräde till förordnandet principiellt bort- fallit genom testamentets ogiltighet, kan valet av boutredningsman icke sägas bliva fullständigt återbragt i samma läge som vid det tillfälle, då testaments— exekutorn erhöll rättens förordnande. Den nyprövning, som skall äga rum, kan ej undgå inflytande av den omständigheten, att testamentsexekutorn iverklighe- ten utövat ifrågavarande uppdrag. Har han idenna sin verksamhet ådagalagt
* Se 9 % första stycket i detta kapitel.
skicklighet och nit, är det icke lämpligt att fråntaga honom uppdraget, även om han måhända icke kommit i fråga, för den händelse testamentet vid det tidigare valet icke kommit i betraktande. I själva verket är kontinuiteten i denna art av förvaltning av så pass stor betydelse, att det först meddelade förordnandet i regel bör lämnas orubbat, därest sökanden icke för uppdragets återkallande kan förebringa något annat skäl än blotta omständigheten, att testamentet förlorat sin verkan. Det är emellertid med avsikt, som lagberedningen icke vid förslaget på denna punkt fogat närmare föreskrifter till ledning för rättens prövning. Förhållandena kunna nämligen ställa sig så olika, att det icke låter sig göra att uppställa direktiv, som passa för alla tänkbara fall. Icke minst i fråga om det avgörande, som ankommer på rätten enligt föreva— rande stadgande, måste lagstiftaren lita till grundsatsen, att en god domare är bättre än lagen själv.
Kommer rätten till den slutsatsen, att testamentsexekutorn icke bör be- hålla uppdraget, har rätten således att utse ny boutredningsman. Därvid skola de bestämmelser, som givits i 3 %, träda i tillämpning. Såsom fram— går av 9 %, sättas bodelägarna genom särskilda meddelanden i tillfälle att i avgivna yttranden framkomma med förslag.
Begäran om förnyad prövning av det för testamentsexekutor givna förord- nandet kan framställas av den, vars rätt är av utredningen beroende. Tale— rätt tillkommer sålunda i första hand bodelägarna, men framställning kan också göras av andra, därest deras rätt är beroende av förvaltningens handhavande. Förutsättning för sådan framställning är naturligen, att det testamente, som innefattar exekutorsförordnandet, frånkänts verkan genom lagakraftägande beslut. Däremot är det likgiltigt, huruvida detta beslut är resultatet av vanligt testamentsklander eller har fattats i en rättegång, som anhängiggjorts i annan ordning.
Med anledning av det nu behandlade stadgandet uppställer sig spörsmålet, huruvida icke en prövning vore befogad också av själva förvaltningsformen, då beslut enligt 1 % meddelats på framställning av testamentstagare'och testamentet sedermera frånkännes giltighet. En sådan nyprövning skulle uppenbarligen bliva mycket mera omfattande än den, som föreskrives i före— varande paragraf. Ehuru vissa principiella skäl tala för en dylik ordning, har lagberedningen med hänsyn till den stadga, som ur rättssäkerhetens synpunkt måste förlänas åt formerna för dödsboförvaltningen, i förslaget icke upptagit någon föreskrift angående förnyad prövning av själva egen— domsavträdet.1 Emellertid kan enligt 6 % boutredningsmans förvaltning under vissa omständigheter upphöra och ersättas av samförvaltning i över- ensstämmelse med reglerna i 1 kap. Till den närmare innebörden av denna bestämmelse återkommer lagberedningen under nästföljande paragraf.
* Jfr vad ovan yttrats i anslutnin till I sista stycket s. 172. g
6 %
Da särskild förvaltning blivit anordnad enligt 1 %, träder denna förvalt- ning i stället för bodelägarnas samförvaltning, som utgör den primära for- men för boutredningen efter den döde. Det kan emellertid under utrednin— gens fortgång inträffa, att förutsättningar för särskild förvaltning genom bo— utredningsman ej längre föreligga. Under sådana omständigheter synas hinder icke böra möta för en återgång till den i 1 kap. stadgade förvaltnin- gen. Närmare bestämmelser om boutredningsmannaförvaltningens upphörande på sådan grund hava upptagits i förevarande paragraf.
Såsom ledande princip för regler i detta ämne måste fastslås, att samtliga bodelägare äro ense om återgång till samförvaltning samt att en sådan för- ändring icke är till men för annan. I enlighet härmed innehåller också det uppställda huvudstadgandet, att rätten skall, på yrkande av samtliga bodel- ägare, förordna om upphörande av boutredningsmannaförvaltningen och om entledigande av boutredningsmannen, såframt det kan ske utan fara för någon, vars rätt är av utredningen beroende. Härvid kommer borgenärers och legatariers rätt främst i betraktande. Är gälden betald eller boet fullt solvent, lärer det sålunda icke möta hinder för delägarna att återtaga för- valtningen, frånsett det undantagsfall att särskild förvaltning fortfarande är påkallad i annans intresse. Skulle boet däremot vara på obestånd eller föreligger fara för försämring av borgenärernas rätt genom bodelägarnas förvaltning, bör en framställning av ifrågavarande slag icke bifallas, med mindre borgenärerna samtyckt därtill. Visserligen bliva bodelägarna genom att övertaga förvaltningen ansvariga för den dödes gäld enligt 4 kap. 13 5, men om sådana omständigheter föreligga, att borgenärerna kunna begära särskild förvaltning enligt förevarande kapitel, bör naturligen beslut ej fattas om upphörande av sådan förvaltning. Sådant beslut får, såsom redan an- tytts, ej heller "lända till men för legatarie; särskilt avseende är att fästa vid legataries rätt, för den händelse det är på hans begäran, som boutred- ningsmannen förordnats. Hänsyn till det behöriga fullgörandet av ändamåls— bestämmelser, som åvila den oskiftade kvarlåtenskapen, kunna även kräva bibehållande av boutredningsmannaförvaltningen. Det kan förväntas, att beslut enligt 1 % ej sällan tillkommer på bodelägarnas eget föranstaltande i avsikt att undgå personligt ansvar för den dödes gäld. En återgång till samförvaltning är i sådant fall möjlig, så snart boets tillgångar visa sig vara tillräckliga för gäldens betalning. Är förordnande för boutredningsman med- delat på begäran av testamentstagare och förklaras testamentet sedermera ogiltigt, kan det nya läget också bliva anledning till att tillämpa förevarande stadgande. _
Den anförda huvudregeln är vidare underkastad två särskilda inskränk- ningar. I överensstämmelse med vad som stadgats i 1 % andra stycket kan det förhålla sig så, att kvarlåtenskapen enligt testators förordnande skall
Upphörande av boutred- ningsmanna- förvaltning.
vara undandragen bodelägarnas förvaltning. Under nämnda lagrum har framhållits, att sådant testamentariskt förordnande icke alltid är givet i ut— tryckliga ordalag utan kan framgå tolkningsvis av testamentet. Är sådant fall för handen, som i 1 % andra stycket sägs, tillkommer det icke delägarna att, med åsidosättande av testators vilja, övertaga kvarlåtenskapen till gemen— sam förvaltning. Därest testamentet förklarats ogiltigt, utgör det naturligen icke längre hinder för tillämpning av den i förevarande paragraf upptagna huvudregeln.
Även ett vanligt testamentsexekutorsförordnande medför såsom regel, att delägarna icke äga bestämmanderätt i fråga om förvaltningens handhavande. Rättens beslut, varigenom boutredningsmannaförvaltning skall upphöra, kan sålunda icke i och för sig återföra förvaltningen till delägarna, för den hän- delse testamentsexekutor är utsedd. Därest testamentsexekutorn varit för- ordnad till boutredningsman, kan annan förändring i hans ställning icke in: träda än att han återgår att vara testamentsexekutor i vanlig mening. Emellertid synes av praktiska skäl icke ens en sådan förändring böra äga rum, med mindre testamentsexekutorn-houtredningsmannen lämnat sitt samtycke därtill. Vid tillämpningen av förevarande paragraf har därför knutits den ytter- ligare begränsningen, att där avsett beslut icke må fattas, med mindre testa- mentsexekutor, som innehar förordnande såsom boutredningsman, för sin del biträder delägarnas framställning. Med testamentsexekutor avses här, liksom i 1 %, endast den, som blivit utsedd att utreda boet i dess helhet. Har en exekutor med "speciellt uppdrag förordnats till boutredningsman, utgör hans samtycke icke förutsättning för meddelande av beslut enligt förevarande stadgande. En sak för sig är, att samförvaltande delägare städse äro skyl- l diga att tåla den inskränkning i förvaltningsrätten, som betingas av ett laga- l kraftvunnet testamente, vare sig detta innefattar ett vanligt testamentsexeku- torsförordnande eller ett speciellt förvaltningsuppdrag.
I och med lagakraftägande beslut enligt ifrågavarande paragraf gälla icke l l l l längre de föreskrifter, som hava avseende å förvaltningen genom boutred— ningsman. I stället blir förvaltningen underkastad reglerna för samförvalt- ning i 1 kap., i vissa fall med modifikation av givna testamentariska bestäm- melser rörande förvaltningen. Å andra sidan verkar rättens beslut icke rubbning i de dispositioner, som boutredningsmannen förut vidtagit med stöd av sitt förordnande.
?g.
Boutrednings- Därest dödsboets egendom avträdes till konkurs, skall egendomen förvaltas mgidfö'iföf'enligt de särskilda bestämmelser, som återflnnas i konkurslagen . Därmed faller vid upphör boutredningsmannens förvaltning, och i förevarande paragraf har
””'”” stadgats, att hans förordnande skall förfalla. Något särskilt beslut om bo—
utredningsmannaförvaltningens upphörande behöver sålunda icke fattas, utan
konkursens inträde har automatiskt den verkan, att det meddelade förord— nandet förfaller. Det ligger i sakens natur, att boutredningsmannen omhän— derhar dödsboets egendom till dess att den överlämnas till någon, som äger att för konkursboels räkning fortsätta förvaltningen.
8 %.
Avlider boutredningsmannen, är det angeläget, att annan utses att i hans Boutrednings. ställe övertaga förvaltningen av dödsboets egendom. Vid dödsfallet kommerskZ'l'll'anZåas egendomens handhavande att i första hand övergå på den, som har boutred— hos rätten. ningsmannens kvarlåtenskap i sin vård, och det har i förevarande paragraf ålagts den vårdnadsskyldige att utan dröjsmål anmäla dödsfallet hos rätten Med anledning av sådan anmälan har rätten att, med tillämpning av övriga i detta kapitel upptagna regler, pröva frågan om förordnande av ny boutred— ningsman. '
9 %.
Ansökan eller anmälan, som avses i 1 %, kan naturligen göras hos sittande Inga-ande av rätt, på landet till häradsrätten under pågående sammanträde och i stadåfllgftäll'åyå till rådstuvurätten under ordinarie session. När framställningen har till syfte 5 5. att befria bodelägarna från ansvar för den dödes gäld, måste den enligt 4 kap. -1 % göras inom en månad efter det bouppteckningen skedde. Denna regel förutsätter, att ansökan eller anmälan av ifrågavarande slag får göras även under tid, då rätten icke sammanträder. I första stycket av förevarande paragraf har också stadgats, att framställningen må, då rättegångsdag ej in— träffar, ingivas på landet till domaren och i stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan ansökan eller anmälan. På landet är sålunda domhavanden utan vidare behörig att mottaga framställningen, medan den rättssökande i staden har att vända sig till den ledamot av rätten, som enligt detta lagrum särskilt utsetts. Till jämförelse må erinras, att kon- kursansökning skall göras hos konkursdomaren samt att denne är på landet domaren i orten och i stad den lagfarne ledamot irätten, som därtill är satt.
Vad nu sagts om ansökan eller anmälan enligt 1 % skall enligt förslaget även gälla om framställning enligt 5 %. Visserligen tala härför icke så vägande skäl som beträffande framställning om boutredningsmannaförordnande, men det kan mången gång vara lämpligt, att de förberedande åtgärder, som erfordras för beslut i ärendet, bliva vidtagna innan rätten sammanträder. Och vidare är det önskligt att även i sådant ärende, liksom i fråga om för- ordnande av boutredningsman, lämna tillfälle till interimistiskt beslut.
Därest framställning om förordnande enligt 1 % har till syfte att frltagaFörelägqande dödsbodelägarna från ansvar för den dödes gäld, måste den göras inom tid,;ffttjljgmglgåf' som i 4 kap. är föreskriven. Det är tydligen angeläget, att denna förmån ning enligt icke går förlorad därför att ansökningen icke kan upptagas till prövning 1 5 med hänsyn till bestämmelserna i 2 % förevarande kapitel. Risken torde
icke vara så stor, eftersom en framställning endast i undantagsfall göres sa. sent, att erforderliga handlingar eller uppgifter icke kunna införskaffas irätt tid. Emellertid måste beaktas, att urarvagörelse för närvarande sker genom en enkel ansökan om avträde till konkurs, och även frånsett detta förhållande. är det lämpligt, att de åtgärder, genom vilka bodelägare heredes befrielse från gäldsansvar, kunna vidtagas i en ordning, som såvitt möjligt utesluter rättsförlust. I andra stycket av förevarande paragraf har därför upptagits föreskrift om att den, som icke fullgjort vad i 2 & är stadgat, skall före- läggas att inom viss tid inkomma med det felande vid äventyr att, där det ?
ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, framställningen
skall vara förfallen. »
Denna föreskrift är närmast given med hänsyn till bodelägare. Emellertid kan framställning ibland göras av annan i bodelägares intresse, och stad gandet har därför fått sådant innehåll, att det omfattar alla slag av fram- ställningar enligt 1 %. Motsvarande bestämmelse är även upptagen i 8 % konkurslagen.
Bodelägar/na Beslut, som meddelas enligt 1 %, innebär upphävande av den primära
såååaåzgtblc' formen för dödsboets utredning, nämligen bodelägarnas samförvaltning i över—
eller 5 5 37. ensstämmelse med reglerna i 1 kap. Denna förändring berör bodelägarnas ?åålaygiåfå? rätt på sådant sätt, att den icke bör vidtagas, innan delägarna varit i till—
'fälle att yttra sig. De hava ett berättigat anspråk på att få uttala sig ej
blott över frågan, huruvida den idetta sammanhang avsedda förvaltnings- formen överhuvud skall anlitas, utan även över de förslag till val av bout— * redningsman, som kunna vara framställda. Genom en kommunikationsät- y gärd bliva delägarnavidare i tillfälle att framkomma med egna förslag * rörande boutredningsmannaförordnandet. l
Såsom under föregående paragrafer i detta kapitel flerstädes framhållits, j
berör beslut enligt 1 % även borgenärerna i dödsboet, för den händelse boet j ' är insolvent. Ät borgenär har inrymts rätt att under de i 1 % närmare an—
l l
givna förutsättningarna påkalla beslut, som där avses. Borgenär kan vidare enligt 3 % vara berättigad att framställa förslag till val av boutredningsman. Följdriktigheten kunde synas kräva, att jämväl borgenärer under sådana om- ständigheter skulle erhålla tillfälle till yttrande på samma sätt som bodel— ägarna. En dylik ordning medför emellertid så stora praktiska svårigheter, att den icke lämpligen kan genomföras. Medan bodelägarnas krets framgår av den utredning, som enligt 2 % skall åtfölja framställning om boutrednings— mannaförordnande, saknas före bouppteckningens förrättande dylikt underlag för delgivningsförfarande i fråga om borgenärerna. Det är då ej heller möj— ligt att avfordra sökanden motsvarande uppgift med avseende å dödsboets borgenärer; boets gäldsförhållanden kunna på detta skede av boutredningen ännu icke överblickas. Även när borgenärerna på grund av att bouppteck— ' ning förrättats eller eljest äro kända, skulle det ofta vara förenat med alltför stor omgång att i ärenden av denna art, i vilka borgenärsintresset icke i
högre grad står på spel, föranstalta om hörande av borgenärerna. I 3 % är emellertid förutsatt, att rätten skall göra sig underkunnig om boets tillstånd och beskaffenhet. Befinnes boet därvid vara på obestånd, har rätten att ex officio beakta borgenärernas rätt, särskilt med hänsyn till valet av boutred— ningsman. '
Boutredningsmannaförvaltningen är ej heller utan betydelse för den, som på grund av testamente intager en legataries ställning i dödsboet. Legatarie kan emellertid endast undantagsvis själv begära beslut enligt 1 &, och det kan redan på denna grund icke komma i fråga att påbjuda delgivning iför- hållande till legatarier i allmänhet. Då det ej heller låter sig göra att an— ordna delgivning med de legatarier, som avses i 1 %, får även på denna punkt överlämnas at rätten att, i den mån rätten äger närmare kännedom om dödsboets förhållanden, skänka legataries intresse det särskilda beaktande, som undantagsvis kan vara påkallat.
Ehuru varken» borgenärer eller legatarier sättas i tillfälle avgiva yttranden, står det naturligen en borgenär eller en legatarie, vars rätt är av utrednin- gen beroende, fritt att av eget initiativ göra sina synpunkter gällande hos rätten.
Vad som nu anförts om beslut enligt 1 % gäller även beslut, som fattas enligt 5 så. Det avgörande, som äger rum med tillämpning av sistnämnda lagrum, är av sådan betydelse för boets förvaltning, att bodelägarna hava berättigade anspråk på att bliva hörda före meddelande av beslut.
Det är utan vidare klart, att förordnande av ny boutredningsman i avliden eller avgången boutredningsmans ställe icke skall ske utan delägarnas hörande. I sådant fall föreligger nämligen beslut, som i 1 % avses. Däremot påkallas icke något delgivningsförfarande i sådant ärende, som behandlas i 6 %; för beslut fordras här framställning av samtliga bodelägare.
Vid det i ämnet givna stadgandet har knutits den inskränkningen, att bo— delägarna skola erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Denna begränsning är betingad av praktiska skäl. Någon bodelägare är exempelvis bosatt å så fjärran ort, att en kommunikation är förenad med be- tydande omgång. Då det ofta är angeläget, att beslut enligt 1 % kommer skynd— samt till stånd, är det icke rimligt att äventyra betydande intressen för att en enstaka bodelägare skall få tillfälle till yttrande. Fara för skadlig tidsutdräkt kan även bero av den omständigheten, att alla bodelägarna icke äro kända eller att åtgärder ej hunnit vidtagas för anordnande av erforderligt godmanskap enligt 11 kap. 4 % förmynderskapslagen. Då för delgivningsförfarandet möta svårigheter av denna art, ankommer det på rätten att avgöra, huruvida önsk- värdheten av en snabb handläggning av ärendet överväger den enskilda bo- delägarens anspråk på att bliva hörd före beslutets meddelande. Åt rätten måste här tillerkännas en jämförelsevis fri prövning. Ett beslut kan så— lunda i allmänhet icke med framgång angripas på den grund, att det seder- mera skulle visas icke hava förelegat fara i dröjsmål för inhämtande av
Delgivnings- förfarandet.
Före förord-
nande skall
boutrednings-
mans sam-
tycke inhäm- tas.
::
yttrande från någon a fjärran ort bosatt delägare eller från god man för okänd eller bortovarande delägare.
Enligt förslaget skola bodelägarna genom särskilda meddelanden erhålla tillfälle till yttrande. Rätten har lämpligen att genom brev eller brevkort underrätta varje delägare om den ansökan eller den anmälan, som är före- mål för prövning. Innehåller ansökningen förslag å boutredningsman, bör detta förslag innefattas i meddelandet. Slutligen skall rätten utsätta viss tid, inom vilken delägaren har att inkomma med sitt yttrande.
Det förfarande, som här stadgas, är alltså betydligt enklare än det, som föreskrivits exempelvis i fråga om konkursansökan (12 och 14 %% konkurs- lagen). Redogörelsen för innehållet i föregående paragrafer av detta kapitel torde i och för sig utgöra tillräcklig förklaring till den processuella ordning, som upptagits i förevarande paragraf. Boutredningsmannainstitutet kan ej bliva till verklig nytta, med mindre det göres till ett smidigt och lätthanter— ligt redskap för de olika intressen, som skola tillgodoses. Och det är av alldeles särskild vikt, att man icke genom bestämmelser'av formell natur uppreser hinder för själva tillkomsten av ett beslut enligt 1 &. De intressen, som befordras genom ett beslut om egendomsavträde enligt 1 %, förtjäna i regel mycket större avseende än de, som tala i motsatt riktning. Någon verklig fara för rättsförlust torde aldrig vara förbunden med beslutet, såvitt därigenom anordnas särskild dödsboförvaltning. Intressemotsättningar av betydelse kunna uppstå först i och med valet av boutredningsman, och i denna del är beslutet av den art, att en förändring kan åvägabringastför den händelse boutredningsmannen befinnes olämplig för sitt uppdrag.
Det har ej funnits nödigt att i lagtexten upptaga närmare föreskrifter an— gående utfärdande av kallelser å delägarna. Rätten får i varje särskilt fall bedöma den tid, som bör stå delägare till buds för avgivande av ytt— rande. Om skäl därtill föreligga, kan kallelsen ntskickas i rekommenderat brev. Ersättning för de kostnader, som föranledas av det i förevarande paragraf stadgade delgivningsförfarandet, har rätten att uttaga av den, som i ärendet gjort ansökan eller anmälan.
Kommer boutredningsmannaförvaltning till stånd, äro de med beslutet förenade kostnaderna att anse såsom dödsboets gäld. Att borgenär vid in- träffande konkurs har förmånsrätt för dessa kostnader framgår av 17 kap. 4 5 H. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse.
Såsom redan under 5 5 första stycket framhållits, är uppdraget att vara boutredningsman ej av den karaktär, att dess mottagande bör fattas såsom en medborgerlig plikt. Så starka allmänna intressen stå ej på spel, att en sådan skyldighet kan utkrävas. Det är särskilt att märka, att uppdraget väsentligen består i en rent ekonomisk förvaltning. Vid uppdragets utfö— rande är det ej fråga om personlig vårdnad eller liknande uppgift, för vilken viss person kan vara ägnad före varje annan. I överensstämmelse härmed
har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att ej någon må för- ordnas till boutredningsman utan att han därtill samtyckt.
Det är allmänt erkänt, att icke någon må dömas ohörd. Beslut om Boutrednings- entledigande av boutredningsman innefattar en så genomgripande åtgärd, att £ij %%;ij den icke bör företagas utan att han varit i tillfälle att avgiva yttrande, och till yttrande en föreskrift av sådant innehåll har också upptagits i tredje stycket av före- ”råd;???” varande paragraf. Boutredningsmannens yttrande skall inhämtas vare sig beslutet grundas på 5 eller 6 % i detta kapitel, och det är likgiltigt, huru- vida frågan blivit väckt på framställning av någon rättsägare i boet eller upptagits av rätten genom official—prövning.
I detta sammanhang skall erinras om bestämmelsen i sista punkten av 6 &. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, kan rätten ej med- dela beslut enligt nämnda paragraf, med mindre samtycke lämnats av bout— redningsmannen—testamentsexekutorn.
Framställning, som i 1 eller 5 & avses, får, då rättegångsdag ej inträffar, Erforderliga enligt första stycket i denna paragraf ingivas på landet till domaren och ingå???” stad till den lagfarne ledamot i rätten, som är utsedd att mottaga sådan gas av doma- framställning. För tids vinnande är det mången gång lämpligt, att domaren ”"' vidtager de förberedande åtgärder, som äro erforderliga före meddelande av beslut. Med hänsyn till de täta sammanträden, som rätten håller i stad, göra motsvarande önskemål sig ej gällande i fråga om den lagfarne leda- mot, som är utsedd att mottaga framställning av ifrågavarande slag. Av andra stycket i förevarande paragraf framgår, att domaren äger vidtaga åt— gärd, som enligt vad där stadgas eljest ankommer på rätten. I första hand avses erforderligt föreläggande samt sådan delgivning, varigenom bodelägarna bliva i tillfälle att yttra sig före meddelande av beslut, men domaren kan även föranstalta om åtgärd, varom stadgas i tredje stycket av denna paragraf.
Det föreligger för domaren icke någon ovillkorlig plikt att vidtaga sådan åtgärd, som i det föregående avses. Är framställningen av den beskaffenhet, att den bör avslås, påkallas överhuvud icke någon förhandsåtgärd. I vissa fall åter kan det vara lämpligt, att rätten handlägger ärendet i dess helhet. Föranleda omständigheterna då icke skyndsam handläggning, har domaren skäl att låta anstå med ärendets behandling. Slutligen skall påpekas, att interimistiska avgöranden ibland kunna trääas utan att några förberedelser vidtagits. Till sistnämnda fråga återkommer lagberedningen vid nästföljande paragraf.
Under 1 % inbegripas fall, som inbördes förete stora olikheter. Ofta ärInställelse in- genom ansökningen klart, att boutredningsmannaförordnande skall meddelas, för "ätten och föremål för egentligt övervägande år då endast frågan, för vem förord— nandet skall utfärdas. Så är förhållandet, när framställningen göres av döds- bodelägare eller av testamentsexekutor. I fråga om testamentsexekutors an- sökning gäller dock, att en viss förhandsprövning måste äga rum med av- seende å testamentets giltighet. Påkallas boutredningsmannaförordnande åter
av borgenär eller legatarie eller den, som äger föra talan om verkställande av ändamålsbestämmelse, mäste beslutet om själva egendomsavträdet före— gås av prövning, huruvida i 1 % angivna förutsättningar föreligga. Vad slut- ligen beträffar åtgärd enligt andra stycket av samma paragraf, ankommer här på rätten att först undersöka, om testamentet lämnar stöd för ett för- ordnande, och därefter utse någon som är lämplig att innehava uppdraget.
Den utredning, som erfordras för beslut i ärendet, lärer i allmänhet vinnas . genom ansökningen och de till rätten avgivna yttrandena. Emellertid kan det förhålla sig så, att den sålunda åvägabragta utredningen icke är till- räcklig. Särskilt kan detta förväntas bliva fallet, när borgenär eller legatarie ' i sin framställning lämnat Obestyrkta uppgifter, vilka blivit av dödsbodel— * ägarna bestridda. Tillfälle till ytterligare utredning bör då lämpligen beredas genom förhandling inför rätten, och i andra stycket av förevarande paragraf har därför utsagts, att delägare skall, där det prövas erforderligt, jämte sö- kanden kallas att inställa sig inför rätten. Sådan kallelse skall enligt samma stadgande äga rum på sätt förut är föreskrivet, d. v. 5. genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren. Att ålägga sökanden verkställa del- givning har nämligen icke ansetts överensstämma med den förenklade pro- cedur, som i detta kapitel i övrigt tillämpats.1
Utredning genom förhör inför rätten kan även befinnas önskvärd i sådana ärenden, som avse entledigande av boutredningsman. Tydligt är, att bout- redningsmannen kan kallas till dylikt förhör.
Ehuru förhör i allmänhet ifrågakommer först sedan det visat sig, att det vanliga kommunikationsförfarandet icke varit tillfyllest, har rätten eller doma— , ren möjlighet att redan i första hand föranstalta om förhör. Giver ansök- % ningen grundad anledning till antagande, att erforderlig utredning icke kan t åvägabringas utan förhör, ter sig omedelbar kallelse till förhör såsom en % lämplig åtgärd, särskilt då ett snabbt avgörande är önskvärt.
Hava delägarna haft tillfälle till yttrande, behöver förhör icke anställas med andra än dem, som kunna förväntas genom vidare upplysningar bidraga till komplettering av utredningen. Sökanden bör emellertid städse kallas. Därest någon blivit vederbörligen kallad, utgör hans utevaro naturligen icke hinder för beslut i ärendet.
10 %. Interimis'iiskt Det kan vara angeläget, att beslut enligt 1 5 kommer skyndsamt till stånd. % 282325;ij Den legala förvaltningsordningen enligt 1 kap. erbjuder i vissa fall så ringa ligt 1 5. garanti för egendomens sammanhållande och bevarande, att anordnandet .av förvaltning genom boutredningsman är starkt av behovet påkallat. Därest man krävde, att de vanliga förutsättningarna för ett beslut i ärendet vore uppfyllda, riskerades betydande intressen, vilka kunde verksamt tillgodoses __ l
1 Jfr 12 kap. 4 % förmynderskapslagen.
genom ett snabbt ingripande. I förevarande paragraf har därför öppnats möj- lighet för meddelandc av ett interimistiskt beslut, om slutligt avgörande ej omedelbart kan träffas. Sådant beslut kan givas av rätten eller på landet av domaren. Med hänsyn till de täta sammanträdesturer, som tillämpas i stad, har det icke ansetts erforderligt att där inrymma denna befogenhet åt annan ' än rätten.
På rätten eller domaren ankommer att avgöra, huruvida ett interimistiskt beslut är av omständigheterna påkallat. Enligt särskild föreskrift skall bout- redningsmans samtycke inhämtas före förordnandet; men eljest ligger det i rättens eller domarens skön, i vilken mån förberedande åtgärder skola vid- tagas. Har domaren meddelat beslut av denna art, behöver det ej under- ställas rättens prövning. Det interimistiska beslutet gäller, till dess att slut- ligt beslut meddelats, vare sig detta innefattar bifall eller avslag.1 Enligt särskild föreskrift är domaren skyldig vidtaga sådan anstalt, att det interi- mistiska beslutet blir vederbörligen antecknat i rättens protokoll. Den tillfälligt förordnade boutredningsmannen är underkastad de bestämmelser, som gälla för den enligt 1 % anordnade förvaltningen. Blir han genom det slutliga beslutet utsedd till boutredningsman, är det tydligt, att han icke behöver avgiva sär- skild redovisning för den tid, under vilken han haft tillfälligt förordnande.
Även då fråga är om boutredningsmans entledigande enligt 5 %, kunna såInteri-mistiskt viktiga intressen stå på spel, att ett interimistiskt beslut är påkallat. Ehuru bed"; gnu-('t den interimistiska åtgärden i lagtexten betecknats såsom tillfälligt beslut om ' entledigande, är det i själva verket allenast fråga om ett skiljande från ut- övningen av boutredningsmannaförvaltningen. Den av förvaltningen omfattade egendomen skall naturligtvis genast utlämnas jämte de uppgifter, som äro nödvändiga för den fortsatta boutredningen, men skyldighet att avgiva slutlig redovisning inträder icke förrän boutredningsmannen blivit entledigad genom slutligt beslut. Den, som förordnas att övertaga dödsboets förvaltning, kan ej heller få vanlig boutredningsmans ställning, även om hans befogenhet istort sett är lika med en boutredningsmans; intill det slutliga avgörandet har ifrågavarande förordnande egenskap av tillfälligt förordnande enligt denna paragraf. Interimistiskt beslut har sin största betydelse för fall av entledi- gande enligt 5 & andra stycket. Framställningar om entledigande enligt 5 % första och tredje styckena torde endast undantagsvis vara betingade av så- dana förhållanden, att en förändring av förvaltningen ter sig synnerligen brådskande. I anslutning härtill skall påpekas, att förevarande paragraf av skäl, som framgå av det förut anförda, icke gjorts tillämplig å beslut, som avses i 6 %. , .
Befogenhet att besluta i ärende av ifrågavarande art tillkommer, liksom i fråga om tillfälligt förordnande av boutredningsman, rätten eller på landet * domaren. Att åtgärden ej alltid behöver bero av särskild ansökning eller an-
1 Jfr 12 kap. 14 % förmynderskapslagen. 13—303628
Särskild ta- lan mot rät- tens eller domarens beslut.
Boutred— ningsmanne- förordnan- dets innebörd.
Boutred- ningsman- nens allmän- na befogen— het.
mälan framgår av 5 å, som lämnar utrymme för ett ingripande ex officio. ] förslaget har ej upptagits någon föreskrift om att rätten vid första inträffande rättegångstillfälle skall taga under omprövning, huruvida av domaren med- delat beslut skall äga bestånd.l Utan fara kan förordnandet lämnas att gälla, tills rätten blivit i tillfälle upptaga ärendet till slutligt avgörande. Iregel kommer sådan prövning att äga rum vid nästa rättegångstillfälle.
Enligt förslaget skall boutredningsmannen före interimistiskt beslut om ent- ledigande erhålla tillfälle att yttra sig, allenast om det kan ske utan märklig tidsutdräkt. En obetingad tillämpning av regeln i 9 % tredje stycket kan näin- ligen här icke upprätthållas med hänsyn till den fara, som ligger i dröjsmål. Att inhämta yttrande från boutredningsmannen är exempelvis obehövligt, då han tilläventyrs till undvikande av efterräkningar avvikit till annan ort eller eljest håller sig undan.
I andra stycket av förevarande paragraf har stadgats, att den, som är missnöjd med rättens eller domarens beslut, skall föra särskild talan mot beslutet.
Redan i sakens natur ligger, att en interimistisk åtgärd bör gå i verk- ställighet omedelbart och utan hinder av förd talan. Detta utsäges beträffande beslut av förevarande slag i 22 %, där det stadgas, att rättens eller doma— rens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse. Det är emellertid att märka, att ett beslut av interi- mistisk karaktär icke gäller längre än intill dess slutligt avgörande träffas i första instans. -
11 %.
Redan i 1 %, som reglerar förutsättningarna för anordnande av särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, är syftet med detta institut åter- givet, ehuru i mycket sammanträngd form. Egendomen skall till boutred- ningsmannen avträdas, och denne skall i stället för dödsbodelägarna hand- hava förvaltningen i avvecklingssyfte. Med innehållet i nu förevarande para— graf avses att närmare utreda innebörden. av boutredningsmannaförordnandet, såvitt det angår förvaltningen samt förhållandet till bodelägarna och övriga rättsägare i boet. I första stycket karakteriserasi korthet boutredningsmannens allmänna befogenhet, medan andra stycket närmare behandlar sådant fall, då tillgångarna ej förslå till gäldens betalning. Slutligen upptagas i tredje styc- ket särskilda regler angående förhållandet till dödsbodelägarna med avseende å vissa rättshandlingar för dödsboets räkning.
Ett dödsbo uppbär sammanfattningsvis rättigheter och skyldigheter, som varit anknutna till den döde. Men dödsboet har icke till uppgift att fortsätta den ekonomiska förvaltningen på" samma sätt som om den döde ännu varit i livet. Dödsboet har principiellt att avveckla den dödes förmögenhetsför-
1 Jfr 12 kap. 15 % förmynderskapslagen.
hållanden, och detta sker genom sådana åtgärder, som förmedla egendomens utgivande till successorerna, i den mån den icke användes till infriande av den dödes förbindelser. Finnas flera delägare i boet, är det genom delning dem emellan, som avvecklingen slutligen genomföres. På grund av den dödes testamente kan egendom emellertid komma att utgivas även utan samband med företagen delningsförrättning. De åtgärder, som innefatta utgivande av legat eller fullgörande av ändamålsbestämmelser, komma nämligen i allmän- het till stånd före den slutliga delning, som måste företagas, om flera del- ägare flnnas. Ändamålet med dödsboförvaltningen har, såvitt angår delägarnas gemensamma förvaltning, i 1 kap. 1 % uttryckts så, att delägarna hava att för verkställande av boutredning gemensamt förvalta den dödes egendom. Dödsboförvaltningen har samma syfte även då den utövas av boutrednings- man enligt detta kapitel. Emellertid har det ansetts önskligt att själva för- valtningen även här bleve till sin allmänna karaktär bestämd, och då det gäller att kort och enkelt angiva förvaltningsuppgifterna för boutrednings- mannen, kan enligt lagberedningens mening förvaltningens karaktär av avveckling icke bättre framhävas än genom ett stadgande om att boutred- ningsmannen har att, med iakttagande av de detaljbestämmelser, som äro meddelade, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Ehuru även denna föreskrift är mycket allmänt hållen, giver den i själva verket icke obetydlig ledning vid företagande av de olika åtgärder, som ankomma på boutredningsmannen. Om varje särskild åtgärd gäller nämligen, att den är befogad allenast om den främjar en snabb och för rättsägarna förmånlig avveckling.
På boutredningsmannen falla icke endast sådana uppgifter, som kunna betecknas såsom förvaltningsåtgärder i vanlig mening. Boutredningsmannen kan sålunda hava skyldighet att föranstalta om förrättande av bouppteck- ning, och det tillkommer honom att med stöd av arvlåtarens testamente verkställa legat och ändamålsbestämmelser. Han har slutligen att lämna sin medverkan vid bodelning eller arvskifte, i den mån delägarna på grund av oenighet icke kunna själva genomföra sådan delningsförrättning. Iföreva- rande kapitel behandlas emellertid endast de uppgifter, som äro att anse såsom förvaltningsåtgärder i egentlig mening. Om boutredningsmans befatt- ning med bouppteckning stadgas i 3 kap.; de regler, som i 5 kap. upptagits rörande verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser, hava även avse- ende å boutredningsman, och i 6 kap. regleras närmare boutredningsmannens medverkan vid bodelning och arvskifte.1
Ehuru betalningen av den dödes gäld utgör ett led i avvecklingen och även angår förvaltningen av den dödes egendom, hava de regler, som givits med avseende å gälden och dess betalning, sammanförts till ett särskilt kapitel (4 kap.). I förevarande kapitel kommer sålunda gälden ibetraktande allenast j é Angående bodelning hava reglerna i 6 kap. gjorts tillämpliga. genom hänvisningi 13 kap. " 1 G. B.
i den mån som den återverkar på själva förvaltningen. Det ligger dock i sakens natur, att vissa föreskrifter därigenom erhållit ett nära samband med reglerna i 4 kap. Till detta förhållande får beredningen anledning att åter- komma vid behandlingen av andra stycket i förevarande paragraf.
Boutredningsman bör vid förvaltningens övertagande skaffa sig en tillför- litlig uppfattning om dödsboets ställning. Är bouppteckning redan upprättad, bildar denna ett naturligt'underlag för en sådan undersökning. Blir boutred— ningsmannen förordnad före bouppteckningsförrättningen, har han att i sam- band med förberedelserna till bouppteckningen så snart som möjligt sätta sig in i dödsboets förhållanden. Ehuru boutredningsmannen handhar förvalt- ningen, behöver han icke under alla omständigheter själv övertaga vården av boets tillgångar. I fråga om fastighet på landet kan det sålunda visa sig mest ändamålsenligt, att den under boutredningsmannens kontroll brukas av dödsbodelägarna eller någon eller några av dem. Är fastigheten belägen i stad, torde det däremot i regel vara lämpligast, att boutredningsmannen om- besörjer de ekonomiska angelägenheter, som därmed äga samband. De lös— ören, som funnits i den dödes hem, förbliva i allmänhet i förvar hos den eller dem, som vid dödsfallet stått arvlåtaren nära; åt efterlevande make torde sålunda nästan undantagslöst lämnas att ohindrat besitta och nyttja den ifrågavarande lösegendomen intill bodelning och skifte. Egendom, som består i kontanta medel eller värdepapper, bör emellertid boutredningsman- nen taga i sin vård, för den händelse tillfredsställande förvaltning icke är anordnad på annat sätt, exempelvis genom banks notariatavdelning. Finner boutredningsmannen, att viss egendom alltjämt bör handhavas av annan, skall denne städse snarast möjligt underrättas om den ändrade formen för dödsboutredningen. Om penningmedel gäller för övrigt, att de böra göras räntebärande. Uppenbart är, att placeringen skall vara betryggande. Den får ej ske på sådant sätt, att svårigheter vållas vid blivande delning. Iregel lärer insättning å bankräkning framstå såsom den bästa lösningen. Även för utred- ningsman enligt delägarnas uppdrag samt för testamentsexekutor torde för närvarande gälla skyldighet att förränta omhänderhavda medel.1 I äldre tid har dock en annan uppfattning varit rådande.2
Det tillkommer boutredningsmannen att bestämma över tillgångarnas an— vändning för gäldsbetalning. I första hand böra därtill anvisas de likvida medel, som ingå i dödsboet. När det blir fråga om att anskaffa dylika medel genom försäljning av andra tillgångar, är det svårt att närmare fastslå det lämpligaste förfaringssättet. Under alla omständigheter bör dock boutred— ningsmannen söka undvika avyttring av sådan egendom, som har särskilt värde för delägarna och fördenskull bör oförvandlad ingå i delningen. Ehuru såsom regel torde gälla, att egendom, vars värde är osäkert, bör utgå ur
1 Se N. J. A. 1900 s. 166. Jfr ock angående ränta å legat vid särskild dödsboförvaltning. N. J. A. 1897 s. 179 och 1905 s. 226. 2 Se N. J. A. 1876 s. 513 och 1877 s. 473 (även ref. i N. T. 1878 s. 187).
i
boet före säkra tillgångar med jämn avkastning, kan det någon gång vara skäl att behålla egendom av det förra slaget, där omständigheterna giva an- ledning att antaga en framtida värdestegring.1
Vad nu sagts om förberedelse till gäldsbetalning har motsvarande tillämp— ning å de åtgärder, som äro nödvändiga för utbetalning av penninglegat enligt arvlåtarens testamente eller för verkställighet av ändamålsbestämmel- ser medelst kontanta medel. Beträffande legat i viss egendom gäller natur- ligen, att de skola av boutredningsmannen tillhandahållas testamentstagaren i det skick, som förordnandet förutsätter.
Fråga om egendomens förvandling i annan valuta kommer i ett nytt läge, sedan dylik åtgärd icke längre är betingad av gäldens betalning eller av verkställande av testamentariska förordnanden. Såsom regel är avyttring icke påkallad, med mindre det gäller att undvika befarade kapitalförluster eller egendomen icke lämpligen kan i befintligt skick ingå i delningen. Å andra sidan måste åt boutredningsmannen tillerkännas tämligen stort utrymmei fråga om bedömandet av förutsättningarna för en försäljningsåtgärd, liksom han måste äga en ganska omfattande rörelsefrihet vid prövningen av för- säljningsvillkoren. En dödsboförvaltning av denna art fyller bäst sin uppgift, om med förtroende överlämnas åt boutredningsmannen att handla efter eget omdöme. Det uppstår i det hela färre olägenheter på grund av en så vid- sträckt befogenhet än genom en ordning, som innebär detaljerade anvisningar för de särskilda förvaltningsåtgärderna. Risken för förhastade och obetänk- samma beslut är med andra ord mindre än faran för förluster, som upp- komma därigenom, att förvaltningen tilläventyrs icke kan genomföras smidigt och affärsmässigt.
Beträffande avyttring i ändamål att underlätta blivande delning bör nödig hänsyn tagas icke blott till egendomens beskaffenhet utan även till an- talet delägare och deras inbördes förhållande. Viss egendom, som med fördel kan tillskiftas några varandra närstående delägare, lämpar sig ofta icke alls för delning mellan ett flertal successorer, vilka kanske icke hava annat gemensamt än att de genom arvlåtarens död sammanförts såsom del- ägare i dödsboet.
Den dödes fordringar intaga i förvaltningshänseende en särställning. Vis- serligen gäller om fordringar, som representeras av obligationer och liknande fordringsbevis, att de utgöra fasta tillgångar av ungefär samma slag som aktier, banklotter, andelsbevis i ekonomiska föreningar och andra sådana värde- handlingar. Och härvid kan även bortses från de fordringar, som avse på vanliga bankräkningar insatta medel; dessa äro nämligen i själva verket lik- värdiga med kontanta penningbelopp. Men eljest utgöras den dödes fordringar i allmänhet av sådana tillgångar, som icke lämpligen böra bestå oförvand- lade och utskiftas på delägarna. Att indriva fordringarna är sålunda en av
1 Jfr vad beredningen yttrat under 1 kap. 1 % i fråga om dödsbodelägarnas förvaltning 5. 112.
boutredningsmannens viktigaste uppgifter och motsvarar på dödsboets aktiv- sida vad gäldsbetalningen innebär på passivsidan. Undantagsvis kan emeller- tid en fordran vara av den art, att den ingår i den slutliga delningen, lik- som det ibland är ändamålsenligt, att arvlåtarens successorer övertaga an- svaret för viss gäld.
Förvaltningsfrågan kommer merendels i ett särskilt läge, när den döde drivit hantverk, handelsrörelse eller liknande ekonomisk verksamhet. Bevarandet av det värde, som ligger i tillgångar av ifrågavarande slag, gör det nästan all— tid nödvändigt, att rörelsen fortsättes för dödsboets räkning. Är boutrednings- mannen själv icke i tillfälle att fullfölja arvlåtarens av döden avbrutna verk— samhet, bör denna av boutredningsmannen överlämnas i kompetenta händer. Därefter har han att taga ställning till spörsmålet, huruvida rörelsen bör överlåtas på annan eller behållas för skifte. Denna prövning är i så hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, att någon vägled- ning svårligen kan givas. Det kan förhålla sig så, att rörelsens överlåtelse på viss annan person ter sig såsom en naturlig sak. Skulle denne vara del— ägare i boet, kan överlåtelsen ordnas antingen såsom en affär med dödsboet eller såsom ett led i den slutliga delningen. Ej sällan hava delägarna anledning att överväga, huruvida den bästa avvecklingen består i verksamhetens fort— sättande i form av handelsbolag eller aktiebolag. Föreligga icke sådana om- ständigheter, som utpeka någon viss lösning, torde det för dödsboet vara mest ekonomiskt, om rörelsen snarast möjligt förvandlas i annan valuta ge— nom överlåtelse. Värdet äventyras nämligen alltid genom provisorisk förvalt- ning, som utsträckes över en längre tid.
Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att det av boutredningsmannen kräves särskild försiktighet, då efter arvlåtaren finnes testamente, som ej vunnit laga kraft. Varje åtgärd bör kunna försvaras, såväl om testamentet blir ståndande som för den händelse det förklaras ogiltigt. Innefattar testa- mentet betydande avvikelser från den legala ordningen, blir förvaltningen ofta av huvudsakligen konserverande natur, så länge frågan om testamentets giltighet är svävande.
Regeln i första stycket av förevarande paragraf har närmast avseende å normalfallet, då kvarlåtenskapen skall gå till delning. Vad som nu sagts om boutredningsmannens förvaltning har emellertid tillämpning även å sådant fall, då kvarlåtenskapen övergår på en enda arvinge eller testamentstagare och någon delningsförrättning ej är behövlig. Boutredningen har i sistnämnda fall till ändamål att utlämna egendomen till universalsuccessorn efter vidtagande av alla åtgärder, som varit erforderliga för betalning av gäld och verkstäl- lande av testamentariska förordnanden.
l 7 kap. förmynderskapslagen givas särskilda bestämmelser med avseende å vården av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo. I den mån dessa bestämmelser angå själva dödsboförvaltningen, hava de icke någon tillämpning å boutred- ningsman, vars befogenhet regleras i förevarande kapitel. Å andra sidan är
naturligen den omständigheten, att boutredningsmannaförvaltning är anordnad, icke ägnad att befria förmyndaren från sådana i 7 kap. förmynderskapslagen stadgade förpliktelser, som icke hava samband med själva dödsboförvalt- ningen. Vad som nu anförts gäller även godmanskap enligt 11 ”kap. förmyn- derskapslagen.
Var den döde gift, bör det samband, som tidigare upprätthållits mellan dödsboförvaltningen och efterlevande makens förvaltning av det egna gifto- rättsgodset, icke brytas därför att boutredningsman förordnats. Med hänsyn till blivande bodelning kan det tvärtom vara lämpligt, att boutredningsmannen av efterlevande maken befullmäktigas att omhänderhava förvaltningen även av dennes giftorättsgods.
Då boutredningen lämnat överskott att fördelas genom bodelning eller arv- skifte, skall boutredningsmannen göra anmälan till bodelägarna. Närmare bestämmelser härom samt om slutredovisning äro meddelade i 15 %.
Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, är dödsboets avveckling ekonomiskt sett en angelägenhet, som huvudsakligen angår borgenärerna. Dessa hava också möjlighet att när som helst försätta dödsboet i konkurs och därigenom erhålla tillämpning av den vanliga ordningen för betalning ur en förmögenhetsmassa, vars värde understiger sammanlagda gäldsbeloppet. Det visar sig emellertid ej sällan, att en avveckling, som grundas på frivillig uppgörelse med borgenärerna, bättre tillgodoser borgenärernas intressen än en konkurs. Rätt att erhålla ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs tillkommer visserligen icke oskiftat dödsbo, och ej heller efter in- förandet av boutredningsmannainstitutet har man att räkna med förutsättningar för tillämpning av det i nämnda lag stadgade förfarandet. Möjligheten till under— handsackord står däremot öppen för dödsboet likaväl som för varje annan för- mögenhetsmassa under självständig förvaltning. Därest boutredningsmannaför— valtning är anordnad, ökas förvisso avsevärt utsikterna för en på överens- kommelsens väg genomförd avveckling. Boutredningsmannen, som vanligen redan genom sitt förordnande fått ställning av borgenärernas förtroendeman, kan naturligen lättare få till stånd en uppgörelse än de samförvaltande döds- bodelägarna. Av 1 % har också framgått, att lagberedningen räknat med en frivillig uppgörelse såsom en vanlig avvecklingsform för insolventa dödsbon. Borgenär har nämligen erhållit rätt att påkalla beslut, som avses i nämnda paragraf, och det egentliga ändamålet med denna föreskrift är att bereda till— fälle för en avveckling under ifrågavarande form. De ökade möjligheterna för en frivillig avveckling äro jämväl av betydelse för dödsbodelägarna, främst i det fall, då boets ställning är osäker men en på längre sikt inriktad för— valtning måhända lämnar överskott. En sådan förvaltning kan tänkas genom— förd på grundval av särskild överenskommelse med borgenärerna, medan en konkurs ej alltid möjliggör en tillräckligt affärsmässig förvaltning. Konkurs— förfarandet drager också med sig större kostnader, som lätteligen omintet— göra utsikten till överskott åt delägarna i boet. En avveckling under hand
Förvaltning av insolvent dödsbo.
erbjuder vidare vissa fördelar för delägarna ur rent personliga synpunkter. Med hänsyn till den dödes minne framstår konkursen för de efterlevande såsom en mindre önskvärd utredningsform, under det att en uppgörelse med borgenärerna ter sig såsom en naturlig åtgärd.
Boutredningsmannainstitutet bör sålunda enligt lagberedningens mening vara till gagn icke minst vid utredningen av insolventa dödsbon, och att denna förvaltningsform skapar bättre förutsättningar för en avveckling i annan ord— ning än genom konkurs har kommit till uttryck i andra stycket av före- varande paragraf. Här stadgas nämligen, att boutredningsman, som finner tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. En sådan uppgörelse skall åsyfta dödsboets befriande från gälden. I lagen har beredningen icke upptagit när- mare föreskrifter rörande uppgörelsen och dess tillämpning. Det sakliga ut- gångsläget för en avveckling under hand kan vara så skiftande, att en lag- reglering av förfarandet riskerar att bliva till större hinder än nytta. Liksom det hittills icke mött svårighet att kläda en administration av en ännu levande persons förmögenhet eller en underhandsavveckling av ett insolvent aktie- bolag i den lämpligaste formen, skall det säkerligen vara möjligt för bout- redningsmannen att utfinna den bästa lösning, som med hänsyn till omstän— digheterna står till buds. Särskilt på ett område, där de ekonomiska faktorerna måste tillmätas en avgörande betydelse, har lagstiftaren anledning att iakt— taga försiktighet i fråga om detaljreglering. Den fortgående utvecklingen är i själva verket mest betjänt av en viss rörelsefrihet. Emellertid får det i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet icke fattas allenast så- som uttryck för en självklar sak, som skulle hava vunnit erforderligt beak- tande även utan särskilt omnämnande i lag. Stadgandet torde verka beford- rande på tillkomsten av där avsedda uppgörelser i sådana fall, då en under- handsavveckling är önskvärd. Boutredningsmannen är uttryckligen ålagd att arbeta för en sådan lösning, och borgenärerna å sin sida hava fått an— ledning överväga lämpligheten av en uppgörelse till undvikande av konkurs.
Det skall icke fördöljas, att det väsentligen beror av borgenärerna, huru- vida uppgörelsen kommer till stånd. Hos den enskilda borgenären måste för- utsättas icke blott insikt om att den frivilliga avvecklingen är en mera eko- nomisk utredningsform än konkursen utan'även en viss förmåga att se sina egna intressen i sammanhang med övriga borgenärers. Uppgörelsen äventyras, så snart en borgenär för sitt bifall uppställer villkor, vilka innebära en oskälig förmån på bekostnad av övriga borgenärer. För en mindre nogräknad borgenär blir frestelsen att intaga en dylik ståndpunkt särskilt stark, då hans krav innefattar jämförelsevis ringa belopp och betydande värden stå på spel för borgenärerna i övrigt. Med hänsyn härtill har beredningen övervägt in— förande av en ordning, som medför tvångsanslutning till en avveckling av denna privata karaktär. Det har emellertid visat sig, att en sådan ordning icke kan åstadkommas, med mindre åt förfarandet gives en helt annan ka-
raktär. Så snart den frivilliga överenskommelsen icke räcker såsom grundval för avvecklingen, är man inne på ett lagreglerat förfarande, som fyller kon- kursens eller den officiella ackordsförhandlingens uppgifter, även om det av- viker i formerna. Rätt att erhålla ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs är, såsom förut nämnts, betagen det oskiftade dödsboet, och att för det här behandlade lagstiftningsområdet föreslå ett officiellt avveck- lingsförfarande vid sidan av de förutvarande synes icke kunna komma i fråga. Skall lagen tillhandahålla en ny och enklare likvidationsordning, bör den få allmän giltighet och icke begränsas till att avse insolventa dödsbon. Bered- ningen har icke ens velat förorda upptagande av en regel, på grund varav boutredningsmannen vid träffande av uppgörelse med borgenärerna kunde bortse från fordringar utan utsikt till utdelning i möjligen inträffande konkurs. Redan en sådan regel innebär nämligen ett steg i riktning mot ett lagreglerat avvecklingsförfarande, i det att den förutsätter inskränkningar i rätten att påkalla konkurs.
Förut har framhållits, att innehållet i en uppgörelse med borgenärerna får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Man kan dock räkna med att avtalet vanligen innefattar ett ackord av ett eller annat slag. Medel till fullgörande av ackordet kunna vara att hämta i själva dödsboet, men det kan även tänkas, att medel ställas till förfogande från dödsbodelägarnas sida. När delägarna, oavsett boutredningsmannaförvaltningen, äro personligen an- svariga för gälden, hava de tydligen intresse av att deras betalningsskyldighet icke ökas genom de kostnader, som sammanhänga med en avveckling ikon- kursens form. Äro borgenärerna hänvisade enbart till dödsboet, finnes ibland utsikt till sådan överenskommelse, att boet av boutredningsmannen avvecklas på borgenärernas risk och med rätt för dem att erhålla utdelning i tillgäng- lig egendom efter huvudsakligen samma principer, som gälla i konkurs. Upp- görelsen kan emellertid också gå ut på egendomens överlämnande till en av borgenärerna utsedd förvaltare, som de anse äga större förutsättningar för av. vecklingens genomförande än boutredningsmannen. Det bör vara boutrednings— mannen angeläget att tillse, såväl att uppgörelsen omfattas av alla borgenärer som att de stipulerade villkoren bliva tydligt och klart angivna. Ehuru någon form ej föreskrivits, är det tydligt, att överenskommelsen såvitt möjligt bör avfattas skriftligen.
Kan uppgörelse med borgenärerna ej ernås, återstår icke någon annan utväg än att avträda dödsboets egendom till konkurs, och föreskrift härom har upptagits i anslutning till bestämmelserna om boutredningsmannens be- fattning med frivillig avveckling. I ändamål att understryka, att boutrednings- mannen i dessa frågor skall iakttaga bodelägarnas intresse, har såsom förut- sättning för en konkursansökan tillika angivits, att delägarna ej av egna medel fyllt bristen. Konkurs kan också undgås, om av delägarna eller någon av dem ställes garanti, som av borgenärerna godkännes. I dylikt fall föreligger emellertid en form av uppgörelse, som åsyftas i det föregående. Därest för-
Dödsbodel ägarnas me- ning skall in- hämtas i vik- tigare frågor.
endast förhala de nödvändiga åtgärderna.
hållandena äro sådana, att konkurs framstår såsom den enda möjliga lös- ningen, är boutredningsmannen naturligen icke hindrad att omedelbart begära boet i konkurs. Särskilda försök till uppgörelse skulle nämligen i dylikt fall
Genom bestämmelserna om uppgörelse med borgenärerna ernås viss mot- svarighet till de stadganden, som i urarvaförordningen hava avseende å till— träde av avträdd egendom. Det syfte, som man velat vinna med dessa stad— ganden, lärer i själva verket bliva bättre tillgodosett genom möjlighet till godvillig avveckling under den kontroll, som boutredningsmannaförvaltningen innebär.
Det är att märka, att borgenärerna icke äro betagna rätten att påkalla konkurs på den grund att det föreligger möjlighet för en avveckling under hand. Då en sådan avveckling lagts helt och hållet under enskild prövning, kunna icke ens inledda underhandlingar om en uppgörelse få utgöra hinder ' för en konkursansökan. Det torde emellertid kunna förväntas, att borgenärs * eget intresse skall avhålla honom från att igångsätta ett konkursförfarande, för den händelse det finnes goda utsikter för en privat överenskommelse. Vidare är att märka, att de ändringar, som föreslagits angående förmånsrätt och återvinning, skänka borgenärerna ett särskilt skydd och isin mån kunna förväntas bidraga till att den enskilda borgenären icke onödigtvis hindrar en rimlig uppgörelse.
Av inledningen till andra stycket av förevarande paragraf framgår, att däri upptagna stadganden äro tillämpliga, först sedan boutredningsmannen funnit dödsboet vara på obestånd. Innan insolvens konstateras, äger boutred- ningsmannen utöva förvaltningen, som om det gällde att ivanlig ordning för— . bereda bodelning och arvskifte. Emellertid är det tydligt, att han bör iakt- ' taga en viss varsamhet, så snart han har anledning misstänka, att tillgångarna ej komma att förslå till gäldens betalning. Ett särskilt spörsmål utgör betal- ningen av ,den dödes gäld under sådana förhållanden, som innebära insolvens hos dödsboet eller fara för inträdande obestånd. Till detta spörsmål, som * närmast angår förhållandet mellan boets borgenärer, återkommer beredningen vid behandlingen av de regler, som i 4 kap. uppställts rörande gäldsbetalning i allmänhet. Här skall blott anmärkas, att dessa regler avse att genomföra likställighet mellan de olika borgenärerna. Därest boutredningsmannen inser, att egendomen ej är tillräcklig, men ändock låter egendomen användas till förnöjande av någon borgenär på övriga borgenärers bekostnad, har boutred— ningsmannen därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet efter vad i 18 & är närmare stadgat?
En av boutredningsmannaförvaltningens största fördelar är, att beslutande- rätten i fråga om de särskilda åtgärderna icke är beroende av samstämmig— het mellan ett flertal likaberättigade delägare. Emellertid kunna i förvaltningen
?
1 Angående ansvar för förvaltare, som ej är dödsbodelägare, enligt gällande rätt se Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 121.
uppkomma frågor av sådan vikt, att delägarna rimligen icke böra undan- dragas allt inflytande på avgörandet. Att giva delägarna bestämmanderätt innebär principiellt en återgång till samförvaltningen och kan därför uppen- barligen endast komma i fråga i sådana undantagsfall, då särskilt starka skäl kunna anföras. Dylika skäl föreligga beträffande överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, och en regel om delägares medverkan vid överlåtelse av så— dant slag har upptagits i 13 %. I övrigt tillkommer det boutredningsmannen att besluta om de åtgärder, som han finner erforderliga, men det har synts lämpligt, att han inhämtar delägarnas mening i angelägenheter av vikt. Häri- genom tillspillogivas ingalunda de fördelar, som en enhetlig förvaltning avser att medföra. Fastmer utgör den i ämnet givna regeln i tredje stycket av före- varande paragraf knappast mera än en närmare utveckling av vad som än- dock skulle hava kommit att gälla. Förvaltningen är i allmänhet anordnad för delägarnas skull, och boutredningsmannen kan då svårligen tillgodose delägarnas intressen utan att på vissa punkter taga hänsyn till framställda önskemål.
I lagtexten hava vissa exempel lämnats på angelägenheter av sådan vikt, att delägarnas mening bör inhämtas. I första hand har nämnts avyttring av egendom, som har särskilt värde för delägarna. Härmed avses, liksom i ett motsvarande stadgande i 4 kap. 4 % testamentslagen, sådan egendom, som på grund av sitt konstnärliga, historiska eller vetenskapliga värde eller också av rent personliga skäl är av särskild betydelse för delägarna och därför om möjligt bör bibehållas i boet till delningen. Vidare har uppmärksamheten fästs vid avveckling av rörelse, som den döde idkat. En dylik verksamhet är nämligen ofta så nära förknippad med delägarnas egen livsföring, att de böra få säga sitt ord, innan rörelsen övergår i andra händer. Slutligen har i detta sammanhang upptagits sådan uppgörelse med borgenärerna, som av- ses i andra stycket av förevarande paragraf. Även om delägarna på grund av boets ställning icke hava något omedelbart ekonomiskt intresse i avveck- lingen, utgör denna i det hela alltid en så viktig angelägenhet, att delägarna icke böra hållas utanför. Med den gjorda uppräkningen är icke uttömmande angivet, när delägarna skola lämnas tillfälle att yttra sig. De anförda exemplen visa dock, att boutredningsmannen icke har skyldighet att inhämta delägarnas mening, med mindre frågan på ett mera personligt sätt berör delägarna eller ingriper i avvecklingen med kraftigare verkningar än förvaltningsåtgärder i allmänhet. Det är tydligt, att stadgandets tillämpning blir i någon mån be- roende av boets ställning. Är boet klart insolvent, har en viss åtgärd icke samma betydelse för delägarna som om den ifrågavarande egendomen kan förväntas ingå i skifte. Sedan uppgörelse träffats om en avveckling under hand, hava delägarna ej längre berättigade anspråk på inflytande Över de ' åtgärder, som innebära avvecklingens genomförande.
Vid ifrågavarande regel har fästs den inskränkningen, att delägarnas me— ning skall inhämtas allenast där det lämpligen kan ske. Viktiga avgöranden
Boutrednings- mannens be— bärighet.
få icke uppehållas av svårigheter att erhålla förbindelse med någon delägare, och personliga motsättningar, som tagit den allvarliga karaktären av obstruk- tion från delägares sida, kunna göra det utsiktslöst att följa lagens anvisning på denna punkt.
12 %.
Att dödsboets egendom avträdes till förvaltning av boutredningsman med— för icke blott en vidsträckt befogenhet med avseende å de särskilda för— valtningsåtgärderna utan även behörighet för boutredningsmannen att före- Aträda dödsboet emot tredje man samt att tala och svara i mål som röra
boet. Medan boutredningsmannens befogenhet närmare utretts i 11 &, fast— slås i förevarande paragraf den behörighet, som sålunda är förknippad med boutredningsmannaförordnandet.
Därest särskild förvaltning blivit anordnad enligt 1 %, är det genom bout-
] l i
redningsmannen, som dödsboet blir berättigat och förpliktat i förhållandew till tredje man. I 1 kap. 3 % är emellertid fastslaget, att för dödsbo ej må göras annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets upp— teckning, vård eller förvaltning samt att för boet ej heller må företagas annan rättshandling, som ej är erforderlig för sådant ändamål. Innebörden av denna allmänna begränsningi behörigheten att för dödsboet företaga rätts— handlingar har lagberedningen närmare utvecklat under 1 kap. 3 %, och be- redningen kan här inskränka sig till att hänvisa till denna framställning. Det skall vidare framhållas,-att den regel, som i samma lagrum givits till skydd för tredje man, kan åberopas även av den, som träder i förbindelse med boutredningsman i denna hans egenskap. Dödsboet blir i regel bundet, så snart rättshandlingen faller inom ramen för dödsboförvaltningen eller till ; sin allmänna typ innefattas under verkställande av boutredning. Boutredningsmannens behörighet är ytterligare inskränkt genom speciella stadganden, som hava avseende å ifrågavarande förvaltningsform. I 13 % är nämligen föreskrivet, att det erfordras bodelägarnas medverkan vid överlåtelse av fast egendom eller tomträtt. I detta sammanhang må ock erinras om de föreskrifter, som i 11 % tredje stycket upptagits rörande inhämtande av bo— delägarnas mening. Dessa bestämmelser reglera emellertid endast en sida av boutredningsmannens allmänna befogenhet och äro icke att uppfatta så- ; som en inskränkning i behörigheten. En annan sak är, att boutredningsman, ; som härvid gör sig skyldig till försummelse, kan i förhållande till delägarna * ådraga sig skadeståndsplikt efter vad i 18 % stadgas.
Behörigheten att tala och svara i mål, som röra boet, är naturligen icke begränsad till rättegångar vid allmän domstol. Boutredningsmannen äger före— träda boet inför alla myndigheter, som kunna komma att handlägga boets angelägenheter. Det tillkommer honom exempelvis att föra boets talan i lag- sökningsmäl och exekutionsärenden. Om delgivning av stämning givas sär—
skilda regler i 11 kap. B. B., och till denna fråga återkommer beredningen vid behandlingen av de ändringar, som föreslagits i 11 så av nämnda kapitel. I lagen hava icke upptagits några särskilda bestämmelser angående bout— redningsmannens rätt att för dödsboet påkalla skiljemannaförfarande eller träffa förlikning. Ehuru boutredningsmannen på detta område lämpligen bör iakttaga en viss försiktighet, har det icke funnits erforderligt att här uppställa in- skränkningar. Det är nämligen svårt att giva sådana föreskrifter, som klart och tydligt begränsa boutredningsmannens handlingsfrihet i förevarande avse- ende. För övrigt torde det icke vara förenat med någon våda att låta denna fråga lösas i belysning av förvaltningsuppdragets allmänna innebörd. Svaret kommer då att gå ut på en allmän behörighet för boutredningsman- nen att påkalla skiljedom och ingå förlikning. I förhållande till delägarna får han emellertid, liksom eljest, vara beredd på klander och ersättnings— skyldighet, för den händelse delägarnas rätt icke vederbörligen iakttagits. Angående behörighet i sådana fall, då förvaltningen är delad mellan flera boutredningsmän, har lagberedningen uttalat sig under 4 %. i
13 %.
Enligt 11 % tredje stycket skall boutredningsmannen i angelägenheter av Överlåtelse a,, vikt inhämta bodelägarnas mening, där det lämpligen kan ske. I sambandfast 6.06"de med utläggningen av nämnda stadgande har beredningen framhållit, att över-eu" tomtmtt' låtelse av fast egendom eller tomträtt intager en särställning, som motiverar en inskränkning i boutredningsmannens allmänna befogenhet att fritt och självständigt företaga alla till förberedande av bodelning och arvskifte erfor- derliga åtgärder.
Ät den fasta egendomen måste tillerkännas en särskild betydelse, som ställer detta slags egendom i en klass för sig. Ännu f1nnes i vårt land mycket kvar av den urgamla åskådningen, att jorden är en tillhörighet mera .för släkten än för den enskilda individen. Trots de genomgripande föränd- ringar, som samhällslivet undergått, utgör den fasta egendomen mångenstä- des ett stadigare underlag för produktionen än annan egendom; fastigheten går från far till son eller behålles inom släkten. Vidare är att märka, att fastigheten ofta utgör underlaget för det hem, som genom dödsfallet står i fara att upplösas men som bör bevaras, om betingelser därför föreligga. På grund av dessa omständigheter erhåller fastigheten ett värde, som sträcker sig utöver det rent privatekonomiska. Och detta värde förtjänar förvisso att tillvaratagas, i den mån det kan ske utan åsidosättande av andra intressen. Det förhåller sig också så, att den fasta egendomen i annat sammanhang blivit omgärdad med särskilt rättsskydd. Enligt 8 kap. 15 % förmynderskaps- lagen skall sålunda förmyndare, som vill överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom, taga rättens tillstånd till sådan åtgärd. Det är delvis motsvarande betraktelsesätt, som ligger till grund även för det
206 . Lag om boutredning och argskifte, .? kap. 18 5. i 6 kap. 4 % G. B. meddelade stadgandet, att make ej må avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill.
De skäl, som tala för särskilda regler beträffande fast egendom, gälla i högre grad jordbruksegendom än fastighet i stad. Den senare skiljer sig ofta ej mycket från de flesta andra objekt för kapitalinvestering. Att göra undantag för sådana fall är emellertid ej möjligt, och i gällande lagstiftning göres ej heller i liknande fall någon skillnad mellan fastighet i stad och på landet.
Med fast egendom kan på goda grunder jämställas tomträtt, särskilt ur synpunkten att skydda det hem, till vars grundande den döde medverkat. Vad i de förut anförda lagrummen är stadgat om fast egendom har följakt- ligen fått tillämpning jämväl å tomträtt.
Med hänsyn till det särskilda värde, som sålunda är förknippat med fast egendom och tomträtt, har det ej ansetts lämpligt att åt boutredningsmannen inrymma oinskränkt förfoganderätt med avseende å sådan egendom, och bo- delägarnas intresse har ansetts bliva bäst tillgodosett genom stadgande, att fast egendom eller tomträtt ej må av boutredningsmannen överlåtas utan att bodelägarna skriftligen med två vittnen lämnat sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden.
Såsom av denna regel framgår, har bodelägarnas intresse av egendomens bibehållande i dödsboet icke ansetts utgöra tillräcklig grund för att göra samtycke till oeftergivlig förutsättning för överlåtelse. Därest starka skäl tala för en överlåtelse, har boutredningsmannen möjlighet att med rättens tillstånd genomdriva åtgärden, ehuru delägarnas samtycke ej kunnat erhållas. Med vägran från delägarnas sida får jämställas sådant fall, då delägares mening ej kunnat inhämtas eller besked uteblivit. Att samtycket enligt för— slaget skall givas skriftligen med två Vittnen sammanhänger naturligen med den omständigheten, att själva överlåtelsen är bunden vid en sådan form.
Det ifrågavarande stadgandet har begränsats att avse försäljning eller an- nan överlåtelse. Inteckning i fast egendom eller tomträtt är en åtgärd, som sällan faller inom ramen för dödsboutredningen, och är sådan inteckning någon gång påkallad, kan den icke till sina verkningar jämställas med över- låtelse; egendomen är nämligen alltjämt kvar i boet och blir underkastad bodelägarnas disposition vid bodelning eller arvskifte. Uppkommer fråga om inteckning, torde ärendet dock vara av den vikt, att boutredningsmannen såvitt möjligt bör inhämta delägarnas mening efter vad i 11 & tredje stycket är föreskrivet.
Bodelägarnas samtycke enligt förevarande paragraf skall inhämtas, även om boet är insolvent. Visserligen kan det särskilda värde, som tillkommer fast egendom eller tomträtt, icke längre innefatta något bärande skäl, sedan avvecklingen på grund av överenskommelse med borgenärerna blivit en ekonomisk angelägenhet huvudsakligen för dessa, men det möter stora tek-
niska svårigheter att på ett rationellt och för tredje mans rätt betryggande sätt utsöndra de fall, då regeln om delägarnas samtycke ej behövde gälla med hänsyn till dödsboets obestånd. I sak torde den omfattning, som regeln sålunda fått, ej medföra några svårigheter. Delägarna hava tydligen ej an- ledning vägra sitt samtycke i insolvensfallen, och även om samtycke ej kan erhållas, vinner frågan sin lösning genom hänvändelse till rätten. Finnes fast egendom eller tomträtt i ett dödsbo, där uppgörelse med borgenärerna kan komma till stånd efter vad i 11 å andra stycket stadgas, förfar bout— redningsmannen lämpligen så, att han i samband med uppgörelsen förskaffar sig bodelägarnas samtycke på sätt i förevarande paragraf är angivet.
Förordnande, varigenom testamentsexekutor insättes, innefattar i regel ett Stadgandet uppdrag att utreda boet och verkställa testamentets bestämmelser utan in- ej ”stumma, skränkningar med avseende å särskilda rättshandlingar. l överensstämmelse exekutorSföf- härmed har i 20 & upptagits stadgande, att förordnande att vara testaments— exekutor skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta be- myndigande att företaga alla för dödsboets utredning erforderliga åtgärder. Då det sålunda tillkommer testamentsexekutor att utan delägarnas samtycke överlåta fast egendom eller tomträtt, bör ett; för honom meddelat förordnande att vara boutredningsman rimligen icke medföra någon förändring av hans ställning, såvitt angår rättshandlingar av ifrågavarande slag. Till huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf har därför fogats föreskrift, att vad där sagts ej skall lända till inskränkning i den rätt, som kan tillkomma boutred- ningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente. Det skall understrykas, att bo- utredningsmannen icke äger åberopa detta undantagsstadgande, med mindre testamentet blivit ståndande. Så länge frågan om testamentets giltighet svävar, har han icke annat stöd än sitt förordnande såsom boutredningsman. Måhända kan det invändas, att den olikhet i behörighet, som betingas av ett möjligen förekommande testamentariskt förordnande, kan vara av olägenhet för tredje man. Den, som träffar avtal med boutredningsmannen angående överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, har emellertid anledning utgå från den i före- varande paragraf givna huvudregeln och får icke bortse från delägarnas samtycke, med mindre han förvissat sig om att boutredningsmannen har stöd av lagakraftvunnet testamente.
Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke, varmed förstås med-Ogiltighet av givande från bodelägarna eller tillstånd av rätten, företagit rättshandling,
skrift i andra stycket av denna paragraf inträder ogiltighet, allenast om dödsbodelägare väcker klander å överlåtelsen, och delägaren har att in- stämma sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom om åtgär- . den, och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljades. På detta område är det nämhgen särskilt angeläget, att frågan om en rättshand- lings ogiltighet icke hålles svävande under längre tid. Och något obehörigt intrång i delägarens rätt sker förvisso icke, då av honom fordras, att han
- -— ., . . . . _ _, utan erforder- som 1 forsta stycket avses, är atgärden 1cke utan Vidare ogiltig. Enligt fore- ligt samtycke.
i skall inom den angivna tiden framställa anspråk på ogiltighet i anledning l av sådan brist, varom här är fråga. '
Rätt till talan tillkommer varje delägare för sig, och bifall till anställt klander innebär, att överlåtelsen förklaras ogiltig, såvitt angår dödsboet. Det är nämligm icke fråga allenast om den enskilda delägarens rätt utan om en brist i boutredningsmannens behörighet att för dödsboets räkning företaga viss förvaltningsåtgärd. Huruvida medkontrahenten kan å sin sida kräva återgång av överlåtelsen är ett spörsmål, vilket icke beröresi lagen utan är att besvara enligt allmänna rättsgrundsatser. För jämförelses skull kani detta sammanhang hänvisas till motsvarande regler i 8 kap. 15 % förmynder- skapslagen och 6 kap. 4 % G. B. ävensom till ett liknande stadgande i 4 kap. 6 % lagen om testamente.
14 %.
Dödsboets I första stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift om att dödsboets 362233;an egendom ej må sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan till- blandas med hörer. Innehållet i denna regel kan synas onödigt, då redan 1 % och grun- annäszgm' derna för boutredningsmannainstitutet angiva, att boets egendom skall upprätt-
hållas såsom en särskild förmögenhetsmassa, skild från annan egendom. Denna sida av förvaltningen är emellertid så viktig, att uttrycklig bestämmelse i ämnet icke är opåkallad. Regeln har sin praktiska betydelse med avseende å för— valtning av penningar och annan fungibel egendom. Här inskärpes sålunda, att boutredningsmannen icke får hava boets medel innestående å bankräkning tillsammans med medel, som utgöra hans enskilda tillhörighet. I fråga om ting, vilkas identitet utan svårighet kan fastslås, hindrar regeln däremot icke förvaring på samma rum som annan egendom. Det är exempelvis icke nöd- vändigt att ur ett lösörebo, i vilket finnes egendom med olika ägare, utbryta och särskilt förvara de till dödsboet hörande föremålen. Emellertid föreligger i dylikt fall icke sammanblandning i juridiskt-teknisk mening, och dethär därför icke varit behövligt att betunga lagtexten med undantag från den all- männa princip, som här fastslagits för förvaltningens utövande. 4 I lagen hava icke upptagits närmare föreskrifter om förvaringen av den egendom, som boutredningsmannen har under sin förvaltning. Det har icke funnits nödigt eller ens lämpligt att binda honom vid detaljerade bestämmel- ser på samma sätt som skett i fråga om förmyndare. Reglerna i 8 kap. för- mynderskapslagen kunna dock i vissa hänseenden vara till ledning även för , boutredningsmannaförvaltningen.
Reglerna i Enligt 5 % i 1 kap. äger bodelägare, som var för sin försörjning beroende . 1 kalk 55 om av den döde, såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, underhåll ur ,, . . .. ., .. .. .. dödsbo avse savrttlotten uppenbarhgen forslar och forskottet kan lamnas utan olägenhet ävwföfvalt' för utredningen. Vidare har i samma lagrum upptagits stadgande om att ning genom .. .. . . .. n . bautrednmgg. efterlevande make och oforsorjda barn eller adoptivbarn stadse ma njuta
""m- nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. Dessa före—
skrifter gälla även då boutredningsmannaförvaltning är anordnad. Det är över- lämnat åt boutredningsmannen att avgöra, om förutsättningar föreligga för utgivande av underhåll efter vad i nämnda lagrum är stadgat. Särskiltifråga om förskott enligt första stycket måste boutredningsmannen äga en tämligen fri prövningsrätt. Därest en begäran om förskott tillkommit mera av bekväm- lighetshänsyn än av verkligt behov, har boutredningsmannen rätt att ställa sig avvisande, så snart utredningen kan befaras i ogynnsam riktning röna inflytande av ett bifall till framställningen. Det skall dock icke döljas, att dessa föreskrifter äro ägnade att ställa boutredningsmannen inför avgöranden av ömtålig natur. Icke minst med hänsyn härtill är det önskligt, att till bo- utredningsman icke utses annan än den, som från början intager en auk— toritativ ställning i förhållande till dödsbodelägarna. Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande regler får beredningen hänvisa till behandlingen av 1 kap. 5 %.
Frågan om förskott ur dödsbo är icke uttömmande behandlad genom 1 kap. 12578??? i 5 %. Ehuru nämnda stadgande icke är tillämpligt, kan förskott vara påka1-?"f'f,a;5ag , lat med hänsyn till lämplighet och skälighet. Beträffande dödsbodelägarnas är angivet- gemensamma förvaltning har emellertid i denna del icke erfordrats ytterligare föreskrifter. Den enskilda bodelägarens intresse är då tillgodosett genom kravet på enighet om de särskilda förvaltningsåtgärderna, och frånsett möj- ligheten att påkalla boutredningsmannaförvaltning, äro dödsboets borgenärer skyddade genom 4 kap. 11 %, medan verkställigheten av singulära testamen- tariska förordnanden säkerställts genom reglerna i 5 kap. 1 och 3 åå. Vad åter angår boutredningsmannaförvaltning, ligger i sakens natur, att utredningen i sina detaljer skall verkställas utan skada för någon, som är rättsägare i boet, och redan på grund härav torde det vara klart, att förskott utöver vad som föranledes av 1 kap. 5 % icke bör till bodelägare utgå, med mindre det kan äga rum utan men för annan. Då en regel av sådan innebörd ändock upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, har det huvudsakligen skett för att få fastslaget, att boutredningsman icke är förbjuden att utgiva förskott, där det finnes lämpligt. Av regeln i 1 kap. 5 % i förening med frånvaron av särskild bestämmelse i sammanhang med boutredningsmannaför- valtningen skulle eljest måhända kunna dragas slutsatsen, att förskott över- huvud ej tinge under sådan utredning meddelas i andra fall än i nämnda lagrum är angivet. Det är också en viss fördel, att för boutredningsmanna- förvaltningen finnes motsvarighet till stadganden, som med avseende å döds- bodelägarnas gemensamma förvaltning uppställts till skydd för utomstående rättsägare: Av den här upptagna regelns avfattning torde framgå, att det icke är fråga om någon rätt att erhålla förskott ur boet utan endast om gränsen för boutredningsmannens befogenhet att av lämplighetsskäl bevilja förskott.
15%
Var den döde gift, blir förhållandet mellan efterlevande maken och övriga .Boutred- delägare slutligen reglerat genom bodelning. Den egendom, som därvid faller liggsår,)??? på arvingar och universella testamentstagare, skall i sin ordning, sedan sin- mäla, när bo—gulära testamentariska förordnanden verkställts, fördelas genom arvskifte. ctärberettför '. .. . E, . .. . .. bodelning d_Vad om skifte ar sagt har naturligen ocksa tillämpning, nar efterlevande ler arvskiftemake icke kommer i betraktande vid boutredningen.
Bodelning eller arvSkifte bör företagas, så snart erforderliga åtgärder därför vidtagits. Att närmare fixera tidpunkten låter sig icke göra utan en ingående reglering, som ändock icke kan bliva uttömmande. Ät boutredningsmannen måste i viss utsträckning lämnas att avgöra, när utredningen fortskridit så långt, att delning lämpligen kan äga rum. Emellertid måste för egendomens utlämnande till bodelning eller arvskifte uppställas den allmänna betingelsen, .att delningen kan skelutan men för någon, vars rätt är av utredningen be- roende. Boutredningsmannen, som verkställer utredningen i alla rättsägares intresse, har att tillse, att delningen icke länder någon till förfång. Härvid komma närmast i betraktande de rättsägare, som själva icke deltaga i del- ningen. Vad först angår borgenärerna, måste deras rätt till betalning iakt- tagas, och på denna sida av boutredningen ligger särskild vikt, när delägarna äro fria från personligt gäldsansvar. Borgenärernas intresse fordrar dock icke alltid, att gälden betalas före delningen. Därest egendomen under betryg- gande former avsättes för framtida betalning, kan gälden kvarstå, och det kan även under särskilda omständigheter vara förenligt med borgenärsintresset att låta delägarna verkställa delningen med övertagande av personligt betal- ningsansvar för utestående gäld. I detta sammanhang må erinras, att frågan om gäldsansvaret i anledning av verkställt skifte reglerats i 4 kap. 12 %. Å andra sidan framgår av 6 kap. 2 %, att delning mot delägares bestridande ej må företagas, innan all veterlig gäld är gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Boutredningsmannen skall vidare tillse, att delning icke verkar intrång i singulära testamentariska förordnanden. Såsom regel skola dessa verkställas före arvskiftet, och om verkställigheten av särskild anledning ej kan ske före skiftet, bör förordnandet säkerställas, varvid avsättning av erforderlig egen- dom är den naturliga lösningen. För den händelse skifte företages, innan förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse fullgjorts eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro för övrigt bodel- ägarna enligt 5 kap. 1 % solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum. ' Eftersom det ankommer på delägarna själva att genomföra erforderliga delningsförrättningar,1 har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att boutredningsmannen skall till delägarna anmäla, när dödsboet är veder—
1 Angående boutredningsmannens befattning med delningen se 6 kap. 5 %.
börligen berett för delning. Med hänsyn till de olika intressen, som göra sig gällande i boet, har därjämte i lagtexten angivits, att sådan anmälan ej får göras, förrän delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är av utredningen beroende.
När boutredningsmannen vidtagit erforderliga åtgärder för bodelning och Boutrednings- arvskifte, är förvaltningsuppdraget i huvudsak fullgjort. I samband därmed ”gåzzgfä bör boutredningsmannen avgiva slutlig redovisning, och föreskrift om sådan utredningen_ skyldighet har upptagits i första stycket av förevarande paragraf.
Närmare bestämmelser hava icke givits rörande det sätt, på vilket redo- visningen skall upprättas. Man torde nämligen kunna lita till den sedvänja, som råder angående redovisning för uppdrag av ifrågavarande karaktär. Ändamålet med redovisningen är tydligen att klarlägga, vilka verkningar för- valtningen haft i förmögenhetshänseende. Med utgångspunkt från dödsboets beskaffenhet vid tillträdet har boutredningsmannen att uppvisa, genom vilka åtgärder boet erhållit sin slutliga ställning. I allmänhet företages bodelning i sammanhang med arvskifte. Skulle bodelning av särskild anledning föregå, ligger det i sakens natur, att boutredningsmannen vid bodelning lämnar den redogörelse för förvaltningen, som är erforderlig för genomförande av bodel- ningen. I dylikt fall kommer redovisningen att föreligga i olika, till tiden skilda delar. .
Av omständigheterna i det särskilda fallet får bero, i vad mån boutred- ningsmannen skall låta redovisningen åtföljas av de handlingar (verifikationer), som äro erforderliga för granskningen av redovisningens riktighet. I ett dödsbo av vidlyftig beskaffenhet torde det i allmänhet vara tillfyllest, om delägarna få tillfälle att hos boutredningsmannen granska verifikationerna. I mindre förhållanden möter det däremot mången gång icke någon svårighet för boutredningsmannen att utlämna avskrifter av förefintliga verifikationer. Boutredningsmannen kan i allt fall icke anses hava skyldighet att lämna ifrån sig sådana handlingar, som han behöver till försvar vid en framtida klandertalan,
Till sin egen säkerhet bör boutredningsmannen skaffa sig bevis om att han fullgjort sin redovisningsskyldighet. I regel tillgår detta lämpligen så, att avskrift av redovisningshandlingen bevisligen tillställes envar av delägarna. Är redovisningen av synnerligen omfattande slag, torde det även låta sig göra att genom utsättande av tid och plats lämna delägarna tillfälle till erforderlig granskning.
Därest boutredningsmannen vägrar att avgiva slutredovisning eller gör sig skyldig till dröjsmål, kan delägare i dödsboet efter stämning få boutrednings- mannen vid vite förpliktad att fullgöra sin redovisningsplikt.1 Själva anspråket på redovisning är såsom en fordringsrätt underkastat de regler, som givits i förordningen om tioårig preskription.
* Jfr i denna fråga Hasselrot a. a. s. 99 f.
Boutrednings
mannen hand- har egendo- men intill delningen.
Redovisning, dd uppdraget eljest fran- frädes.
Det nu behandlade stadgandet avser i första hand sådan boutredning, som avslutas genom delning av den dödes egendom, men vad där sägs bör också gälla i sådana fall, då den slutförda boutredningen utvisar behållning men någon delningsförrättning icke förekommer. Blir det efter gäldens be— talning och verkställande av legat och ändamålsbestämmelser behållning i ett dödsbo med en enda arvinge eller testamentstagare, skall slutredovisning lämnas till denne i samband med egendomens utgivande. .
Hava flera boutredningsmän förordnats att utöva odelad förvaltning, böra de avgiva gemensam redovisning. Är förvaltningen delad, torde deti regel vara mest ändamålsenligt, att boutredningsmännen var för sig redogöra för uppdraget
Efter det bodelning eller arvskifte verkställts av delägarna, har envar av dem rätt att utfå egendom, som enligt förrättningen tillkommer honom Där- förinnan bör boutredningsmannen lämpligen behålla egendomen i sin vård, och denna vårdnadsplikt har i andra stycket av denna paragraf uttryckts genom åläggande för boutredningsmannen att till envar av delägarna utgiva honom enligt delningen tillkommande egendom. Därest delägarna på grund av oenighet icke kunna själva genomföra delningen, har boutredningsmannen att i egenskap av skiftesman verkställa förrättningen efter vad i 6 kap. är stadgat. I sistnämnda fall ävensom då undantagsvis någon annan såsom skiftesman , förrättar delningen bör boutredningsmannen icke utgiva egendomen, förrän delningen blivit ståndande, och bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.
Boutredningsmannen kan frånträda uppdraget utan att detta blivit slutfört efter vad förut är sagt, och i dylikt fall bör det också föreligga redovisnings- plikt. Stadga'nde härom har upptagits i tredje stycket av denna paragraf. Avträdes ett under boutredningsmannaförvaltning liggande dödsbo till konkurs, upphör boutredningsmannaförvaltningen och boutredningsmannen har atti förhållande till konkursförvaltningen redovisa för sitt uppdrag. Lyckas bo— , utredningsmannen åvägabringa en uppgörelse med borgenärerna till undvikande av konkurs, beror i viss mån av omständigheterna, när redovisningsskyldighet skall anses inträda. Uppdraget torde i regel vara avslutat i och med att avtalet kommit till stånd, och boutredningsmannen har då att omedelbart redovisa till dödsbodelägare och borgenärer. Det kan emellertid förhålla sig så, att boutredningsmannen erhållit förnyat förvaltningsuppdrag, som har sin grund i själva uppgörelsen. I sådant fall torde praktiska skäl få avgöra, huruvida särskild redovisning till borgenärerna skall lämnas i anledning av boutredningsmannaförordnandet eller om med redovisningen kan anstå. till dess att boutredningsmannen upphört att överhuvud taga befattning med dödsboet i egenskap av förvaltare.
Slutredovisning skall naturligen också avgivas i alla de fall, då boutred- ningsmannen av någon anledning upphör att taga befattning med förvaltningen vid en tidpunkt, då boutredningen ännu pågår. Här avses främst boutrednings-
mannens frivilliga avgång eller hans entledigande enligt 5 eller 65. Vid dödsfall ligger redovisningsskyldigheten på dödsboet efter den avlidna boutrednings- mannen eller, ifall hans kvarlåtenskap är avträdd till konkurs, på konkurs- förvaltningen.1 Har någon förordnats till boutredningsman genom interi- mistiskt beslut och blir annan utsedd vid det slutliga avgörandet, har den. förstnämnde att redovisa för den tid han utövat förvaltningen. Under 10 % har redan anmärkts, att särskild redovisning för den tillfälliga förvalt— ningen icke erfordras, då den utsedde slutligen förordnas till boutredningsman. I alla de fall, då boutredningsman upphör att utöva uppdraget utan att bo- utredningen är slutförd, skall redovisningen lämnas till dödsbodelägarna och icke till den, som utsetts till boutredningsman i den avgångnes ställe.
16 &.
Enligt 4 % kunna flera boutredningsmän förordnas, där det prövas erfor- Skiljaktiga derligt. Lagberedningen har under nämnda paragraf närmare utrett, undergifg'åzzngg vilka förutsättningar en sådan anordning kan tänkas befordra avvecklingen/lem bomma. IIava flera boutredningsmän förordnats, är förvaltningen odelad dem emellan, "i”gsmän- därest rätten icke föreskrivit en uppdelning och angivit grunderna därför. Beträffande själva förvaltningen i de fall, då denna är odelad, påkallas särskild föreskrift allenast med avseende å åtgärd i sådana frågor, i vilka boutredningsmännen icke äro ense. Förevarande paragraf innefattar den lösningen, att flertalets beslut gäller samt att avgörandet skall hänskjutas till rätten, för den händelse det ej föreligger flertal för viss mening. Det ligger i sakens natur, att rätten har att inhämta fullständiga upplysningar om tvistefrågan och de olika meningar, som framkommit.
Den, som är skiljaktig i fråga om genomförande av viss åtgärd, är natur- ligen icke ansvarig för skada, som av åtgärden kommit. Det bör därför ligga i hans intresse att skaffa sig tydligt bevis om sin skiljaktighet.
När rätten fattar beslut i hänskjuten tvist, är det mindre fråga om en rättslig prövning än om ett av lämplighetsskäl betingat avgörande, och det har därför i förevarande paragraf jämväl stadgats, att beslutet ej må över- klagas. Detta stadgande överensstämmer med den föreskrift, som på ett motsvarande område givits i förmynderskapslagen (12 kap. 17 å andra stycket)? .
Slutligen skall anmärkas, att viss åtgärd, varom beslut genomdrivits emot viss boutredningsmans mening, kan bringas till verkställighet utan hans med— verkan. Sålunda kan giltig köpehandling utfärdas, fastän den skiljaktige icke tecknat underskrift såsom säljare.
1 Jfr 9 kap. 14 % förmynderskapslagen. ? Jfr ock 62 % konkurslagen.
Kontroll & boutrednings-
mans förvalt- .
ning.
17 5.
Den vidsträckta befogenhet, som följer av uppdraget att vara boutrednings— man, uppkallar frågan, huruvida rättsägarna i boet äro tillräckligt skyddade genom den ersättningsplikt, som åligger boutredningsmannen på grund av försummelse eller vårdslöshet. Därest denna fråga besvaras nekande, blir det lagstiftningens uppgift att ytterligare säkerställa rättsägarna.
Till en början kan tänkas, att erforderlig trygghet vunnes genom skyldighet för boutredningsmannen att ställa borgen eller annan säkerhet för sin förvalt- ning. En sådan ordning skulle emellertid uppfattas såsom ett personligt miss- troende, ochf den skulle för övrigt verka ekonomiskt betungande i många fall. Att lösa frågan genom någon form av ansvarighctsförsäkring torde ej heller vara lämpligt. Den ekonomiska belastning, som härigenom åsamkas samtliga döds- bon under boutredningsmannaförvaltning, synes icke uppvägd av den fördel, som ett sådant system innebär för rättsägarna i ett eller annat dödsbo.
Den här väckta frågan får emellertid icke förfalla i och med att ovan— nämnda utvägar icke funnits framkomliga. Det återstår att undersöka, huruvida icke rättsägarna böra skyddas genom anordnande av särskild kontroll. Visser- ligen ligger i den prövning, som skall föregå valet av boutredningsman, en förhandskontroll, men denna kan icke alltid bliva så fullständig, att vidare kontroll är obehövlig. För övrigt kan redan den omständigheten, att rätten utser boutredningsmannen, anses innebära ett visst ansvar från det allmännas sida med avseende å boutredningsmannainstitutets verkningar. Det är under sådana omständigheter nödvändigt att i en eller annan form bereda möjlighet till en kontroll å förvaltningen eller till en övervakning av boutrednings- mannens verksamhet.
Står det sålunda klart, att en kontroll icke kan undvaras, är det å andra sidan förenat med ganska stora svårigheter att finna den rätta formen för kontrollen. Värdet av ifrågavarande institut ligger väsentligen i den jäm- , förelsevis självständiga ställning, som tillkommer boutredningsmannen. Utan
denna kommer förvaltningen lätt nog att drabbas av enahanda svårigheter, som det med boutredningsmannaförordnandet gällt att undvika. En kontroll, som binder boutredningsmannen i hans verksamhet, bör sålunda icke komma till stånd. En mycket sträng övervakning skulle för övrigt i normalfallen kunna uppfattas såsom ett ogrundat underkännande av boutredningsmannens duglig- het och hederlighet och på den grund bland de för uppgiften mest lämpade alstra obenägenhet att åtaga sig densamma.
Från dessa utgångspunkter har lagberedningen övervägt, huruvida kontroll skulle kunna anordnas på sådant sätt, att boutredningsmännen ställdes under inspektion av en central myndighet. Onekligen skulle härigenom kunna ernås vissa fördelar; boutredningsmannen behövde icke besväras med ständig tillsyn, och övervakningen kunde anförtros åt ett fåtal verkligt sakkunniga personer. Emellertid kan ifrågasättas, om ett sådant system i det hela komme att verka
tillräckligt effektivt, och själva organisationsproblemet, inberäknat frågan om kostnaderna och deras gäldande, erbjuder mycket stora svårigheter. Ett för- slag om att för kontrollen anlita de personer, som fungera såsom överför- myndare, har ej heller visat sig medföra någon tillfredsställande ordning. Beredningen har därför trott sig böra söka lösningen iett kontrollförfarande, vilket ytterst grundas på självverksamhet av rättsägarna i förening med över- vakning från domstolens sida I enlighet härmed ha1 beledningen öppnat möjlighet till anordnande av kontroll genom en av rätten förordnad god man, som skall hava till uppgift att utöva tillsynå aförvaltningen. Dessutom skall det enligt förslaget vara möjligt att åvägabringa en tillfällig revision, därest god man ej blivit utsedd.
Enligt den i första stycket upptagna regeln skall 1ätten förordna god God man för
.. . . . .. tillsyn (2 för-
man att öva tillsyna a boutrednmgsmannens förvaltning, när bodelägare det mum-”ge,, begär eller rätten eljest prövar lämpligt Ät varje bodelägare har sålunda (första styv inrymts rätt att påkalla tillsyn av ifrågavaiande slag, och några skäl för ket "') sådan begäran behöver sökanden icke anföra. Det kan förefalla, som om härigenom öppnats alltför vidsträckt möjlighet att åvägabringa en övervak- ning, som onekligen kan vara besvärande för boutredningsmannen i hans verksamhet. Beredningen har icke förbisett, att lagregeln någon gång skulle kunna komma till användning mera av tiakasseringslust än för einående av behövlig kontroll, men man har ansett, att uppställandet av särskilda förut- sättningar för bifall till ansökningen skulle äventyra syftet med det ifråga— varande stadgandet. Redan skyldighet att påvisa någon anledning till kontroll kunde komma att förhindra tillkomsten av ett godmansförordnande i vissa fall, då en tillsyn vore av behovet påkallad. Det berättigade intresset av ett lättillgängligt kontrollförfarande synes därför böra få uppväga de olägenheter, som förut antytts. Risken för missbruk torde för övrigt till stor del vara undanröjd genom den i paragrafens sista stycke givna bestämmelsen, till vilken beredningen återkommer i det följande.
Tillsyn av den art, varom här är fraga, torde särskilt komma att påkallas, då särskilda stridigheter föregått valet av boutredningsman. Uppträda olika grupper rättsägare med skilda kandidater, kan rättens beslut tänkas gå ut på förordnande för flera boutredningsmän. Blir endast en boutredningsman ut- sedd, ligger det nära till hands, att de, som ej erhållit bifall till sitt förslag, begära tillsyn enligt vad i förevarande paragraf är stadgat. Sådan framställ- ning kan också vara föranledd av boutredningsmannaförordnande för testa- mentsexekutor, för vilken delägarna av någon anledning ej hava förtroende.
Rätt att påkalla tillämpning av förevarande stadgande tillkommer delägarna gemensamt eller var för sig. Motsvarande befogenhet hai icke tillagts annan, vars rätt kan vara av utredningen beroende. Även om borgenär eller lega— tarie enligt 1 % kan inverka på beslut om förordnande av boutredningsman, följer icke därav, att han bör hava samma rätt att begära kontroll som bo- delägaren, vilken såsom legalt förvaltningsberättigad onekligen intager en sär-
ställning med avseende å boutredningen. Oberoende av bodelägares ansökan äger emellertid enligt förslaget rätten att ex officio anställa kontroll genom förordnande av god man. Sådant förordnande kan meddelas bland annat på grund av förhållanden, som bragts till rättens kännedom av legatarie eller borgenär. Såsom framgått av åtskilliga bestämmelser ldetta kapitel, är rätten redan förut tillsynsmyndighet. Det är nog att erinra om den fria prövnings- rätt, som tillkommer rätten vid val av boutredningsman, samt om rättens befogenhet att ex officio entlediga boutredningsman, som befunnits olämplig för sitt uppdrag.
Framställning om godmansförordnande enligt första stycket av förevarande paragraf har i regel sin grund i misstro till boutredningsmannens förmåga att ekonomiskt genomföra utredningen utan skada för delägarna. Det är därför rimligt, att sådant förordnande skall kunna undgås, därest boutred- ningsmannen ställer säkerhet för ersättning, som han kan finnas skyldig att utgiva. I det stadgande, som härom upptagits i förslaget, förutsättes, att rätten skall pröva, huruvida erbjuden säkerhet kan godkännas.
God man, som förordnats enligt första stycket av denna paragraf, har att utöva en fortlöpande kontroll. Fördenskull har åt honom inrymts rätt att genomgå boets räkenskaper och andra handlingar samt att verkställa inven- tering av egendomen. Dylika åtgärder böra tydligen icke företagas på sådant sätt, att boutredningsmannen i onödan besväras vid fullgörande av sitt upp- drag. Å andra sidan är gode mannens tillsyn icke inskränkt till revision av nämnda karaktär. Han har att med intresse följa utredningen i dess fortgång, och det kan befinnas lämpligt, att boutredningsmannen håller gode mannen underkunnig om viktigare förvaltningsärenden.
Då boutredningen går ut på avveckling och i allmänhet är slutförd inom en jämförelsevis kort tid, har det icke funnits tillräckliga skäl att ålägga gode mannen att i viss form avgiva rapporter eller berättelse i anledning av sin tillsynsverksamhet. I stället har föreskrivits, att gode mannen skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten. På grund av sistnämnda anmälningsskyldighet får rätten tillfälle att ingripa, därest så svåra missförhållanden föreligga, att bo— utredningsmannen bör entledigas enligt 5 % i detta kapitel. En sådan åtgärd synes endast skola tillgripas såsom sista utväg. Iallmänhet bör gode mannen söka att under hand få till stånd rättelse, där anledning förekommer till anmärkning mot boutredningsmannens förvaltning.
Tillfällig Såsom förut antytts, innefattar förslaget jämväl tillgång till ett enklare £???)ng kontrollförfarande än den ständiga tillsyn, varom stadgas i första stycket av ningen (andra denna paragraf. Ar god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av bodelägare
Styckev' eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin för- valtning eller ock förordna någon att företaga granskning av förvaltningen och däröver avgiva berättelse. Detta stadgande, som intagits i andra stycket
av förevarande paragraf, innefattar sålunda alternativa former för en engångs- granskning i sådana fall, dåständig tillsyn ej är anordnad. Antingen kan boutredningsmannen åläggas att redogöra för förvaltningen vid ett visst till- fälle under utredningens fortgång, eller ock kan någon förordnas att företaga särskild granskning av förvaltningen och skriftligen framlägga resultatet av granskningen. Det har så mycket mindre mött betänklighet att anordna en dylik tillfällig revision, som syssloman i allmänhet anses skyldig att på be- gäran av huvudmannen lämna denne erforderlig underrättelse om ärendets gång.1 Av samma skäl, som anförts under första stycket, har bodelägare tillerkänts rätt att begära dylik kontrollåtgärd utan att visa särskilt behov av tillsyn å förvaltningen. Det skall dock i detta sammanhang understrykas, att rätten icke har skyldighet att utan vidare bifalla ansökningen. Av det använda uttryckssättet framgår nämligen, att det ankommer på rätten att avgöra, huru- vida ansökningen bör bifallas. Den prövning, som har tillerkänts rätten, är visserligen av rätt ömtålig art, och det kan förväntas, att en gjord framställ— ning blir avslagen endast i sådana undantagsfall, då den har till syfte att bereda boutredningsmannen besvär och omak. Lagberedningen hyser dock den uppfattningen, att rättens diskretionära prövning i väsentlig mån undanröjer möjligheten till missbruk av bodelägarnas rätt att påkalla tillämpning av det föreslagna stadgandet. Därest missförhållanden yppa sig under boutred- ningsmannaförvaltningen och komma till rättens kännedom, kan rätten även utan särskild framställning allt efter omständigheterna förordna om kontroll- förfarande enligt andra stycket eller anordna tillsyn av sådant slag, som föreskrives i första stycket. Av andra stycket framgår, att där avsedd kontroll icke är utesluten på den grund att boutredningsmannen ställt säkerhet för ' sin förvaltning.
Den kontroll, som anordnas enligt första eller andra stycket av förevarande paragraf, är omedelbart betingad av boutredningen och anknuten till den särskilda förvaltning, som utövas genom boutredningsman. Kostnaden för kontrollen bör därför falla på dödsboet. Av boets medel utgår i överens- stämmelse härmed arvode och kostnadsersättning såväl till god man enligt första stycket som till den, vilken förordnats att företaga revision efter vad i andra stycket är stadgat. Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upp- tagits i lagen, men att arvode och kostnadsersättning belastar dödsboet fram- går indirekt av innehållet i paragrafens tredje stycke, i vilket meddelas en särskild föreskrift med avseende å kostnadens slutliga gäldande. Har be- slut om kontroll tillkommit på ansökan av allenast vissa delägare, må det nämligen av rätten prövas, huruvida kostnaden skall från boet överflyttas på sökandena. Meddelas beslut i denna riktning, hava sökandena'att sinsemellan bära kostnaden i förhållande till sina lotter i boet. Anledningen till detta stad- gande har antytts i det föregående. Därest den framställning, som legat till
1 Jfr Hasselrot a. a. s. 95.
Kostnaderna för kontrol- len.
Boutrednings- mans ansva— righet för skada.
grund för kontrollförfarandet, icke uppbäres av ett berättigat intresse, är det ' icke rimligt, att dödsboet skall belastas med den kostnad, som därav föranletts. I stället bör kostnaden drabba den, som ställt sig såsom sökande i ärendet, och för det inbördes ansvaret utgör delaktigheten i boet den riktiga normen. Prövning av sådan fråga skall ske på talan av delägare. Denna talerätt kan ej anses innefatta något principiellt undantag från vanliga regler i fråga om rätten att företräda dödsboet; det är nämligen här icke fråga allenast om dödsboets rätt utan om förhållandet mellan delägarna inbördes.
Det skall anmärkas, att förslaget icke upptager någon särskild föreskrift rörande den ordning, i vilken skäligheten av fordrat arvode kan bliva före— mål för prövning. Den omständigheten, att boutredningsmannen utbetalat arvode av boets medel, kan naturligen icke i och för sig utgöra ett godkän— nande av arvodesbeloppet. Fråga-härom kan exempelvis upptagas under den granskning, som boutredningen i det hela blir underkastad i samband med bodelning och arvskifte. Uppkommer tvist om skäligheten av fordrat eller utgivet belopp, kan frågan i vanlig ordning dragas under rättslig prövning, och talan lärer kunna anställas av envar dödsbodelägare med verkan för delägarna i gemen.1
Enligt 17 kap. 4 % H. B. i den ändrade lydelse, som detta lagrum erhållit i lagberedningens förslag, skall arvode för tillsyn eller granskning, som avses i förevarande paragraf, utgå med förmånsrätt.
18 %.
Ehuru detaljerade föreskrifter icke äro meddelade rörande de åtgärder, som ankomma på boutredningsmannen, hava de allmänna riktlinjer, som i 11 % uppdragits för förvaltningen, givit vid handen, att boutredningsmannen skall med omsorg och nit förbereda bodelning och arvskifte. Han har där— vid icke blott att befordra dödsboets rätt och bästa utan även att undvika varje handlande till förfång för annan. Genom att tillgodose dödsboet beaktar boutredningsmannen på samma gång i allmänhet dödsbodelägares rätt, men boutredningsmannen har att fästa avseende även vid andra, vilkas intressen äro anknutna till dödsboet. Härvid komma särskilt i betraktande legatarier och borgenärer. Någon närmare utläggning av det sätt, på vilket boutred- ningsmannen har att utöva sitt uppdrag, innefattas icke i förslaget. Emellertid har skyldigheten att bevaka vederbörande rättsägares intressen på några punkter särskilt belysts, såsom i fråga om utgivande av förskott och bout-. redningens avslutande. Dessutom har boutredningsmannens plikt att iakttaga normal aktsamhet kommit till uttryck genom det i första stycket av föreva- rande paragraf upptagna stadgandet, att boutredningsmannen är pliktig er- sätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är av utredningen beroende.
1 Jfr vad nedan anförts under 19 %.
Förutsättningar för skadeståndsskyldighet inträda, så snart boutrednings— mannens förfarande icke är försvarligt efter måttet av normal aktsamhet. Det är sålunda likgiltigt, huruvida den förpliktelse, vars åsidosättande föran- lett skadan, är uttryckligen fastslagen i lagen eller icke. Den uppställda regeln avser såväl uppsåtligt handlande som enbart vårdslöshet. Till grund för ersättningsskyldighet kunna ligga såväl underlåtenhetshandlingar som positiva åtgärder. Med skada avses i detta sammanhang ekonomisk skada av vad slag som helst.
Hava flera boutredningsmän gemensamt vållat viss skada, är första stycket Ansvarighet tillämpligt på envar av, dem. Ett dylikt gemensamt vållande lärer prak- Qirfåifnåå tiskt taget inträffa allenast när förvaltningen är odelad. Aro flera boutred- man. ningsmän ansvariga för samma skada, kan emellertid grunden till ansvaret vara olika. Därest det föreligger uppsåtligt handlande från en av boutred- ningsmännen, kan en annan vara medansvarig på grund av oaktsamheti form av försummad kontroll.
Andra stycket av förevarande paragraf innehåller till en början en be- stämmelse, som ytterligare reglerar skadeståndsansvaret, då flera boutred- ningsmän vållat skadan gemensamt. Äro flera utredningsmän ersättnings— pliktiga, skola de svara för ersättningen solidariskt. Härutinnan överens- stämmer förslaget med åtskilliga stadganden på andra rättsområden, där det gällt att reglera skadeståndsskyldighet för personer, som intaga ställning av syssloman. Det föreslagna stadgandet innefattar sålunda ytterligare ett undan- tag från den i äldre svensk rätt antagna principen, att ansvaret för skada i s. k. obligatoriskt förhållande är delat, om flera äro skadeståndsskyldiga.1 Mot solidariskt ansvar i förevarande fall kan icke anföras, att en boutrednings- man varken har inflytande å valet av annan boutredningsman eller bestäm— manderätt i fråga om uppdragets delning. Det är nämligen icke någon med- borgerlig plikt att mottaga och behålla uppdrag av detta slag tillsammans med annan, som icke ingiver förtroende och förhoppningar om gott samarbete.
Det har varit en omstridd fråga, huruvida de, som genom rättsstridigt förfarande ådragit sig skadeståndsskyldighet, äga regressrätt inbördes.2 Emel- lertid måste regressrätt städse anses påkallad beträffande förhållandet mellan flera boutredningsmän. Den motsatta ordningen skulle i själva verket föra till obilliga resultat. Det vore, för att nämna ett exempel, icke rimligt, att en boutredningsman, som har mycket ringa skuld, icke skulle få kräva delning av ersättningen med en annan boutredningsman, som varit huvudsakligen vållande. Den regel om regressrätt, som i överensstämmelse härmed upptagits i andra stycket av denna paragraf, har motsvarighet på ett liknande rättsom- råde, nämligen i fråga om det inbördes förhållandet mellan flera förmyndare (6 kap. 9 å andra stycket förmynderskapslagen).
1 Jfr 6 ka . 9 % förmynderskapslagen, 70, 76 och 110 %% lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag sa i; 87 % konkurslagen. Se ang. äldre rättsuppfattning S. J. A. II s. 458. 4 Jfr vad lagberedningen yttrat under 1 kap. 6 %.
Enligt den föreslagna regeln skall ersättningsbeloppet mellan boutrednings- männen slutligen fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till last.1 Med stöd av detta stadgande kan domstolen följaktligen i sådana fall, då någon boutredningsman huvudsakligen har skul- den, låta ersättningsbeloppet till största delen stanna å honom. Därest ut- redning icke kan förebringas, huruvida en boutredningsmans skuld är större än en annans, måste emellertid utgången tydligen bliva en fördelning efter huvudtalet.
Skulle någon av de ansvariga utredningsmännen sakna tillgång till gäl— dande av vad på honom belöper, måste bristen enligt huvudprincipen om solidariskt ansvar drabba de övriga. Av regeln 'om ersättningens slutliga gäldande följer vidare, att den inbördes ansvarigheten för bristen skall be- stämmas efter samma grund som gäller för den primära fördelningen av ersättningsbeloppet.
BWitednånqs- I fråga om kriminellt ansvar är att märka, att en boutredningsman, som
mans krimz— . . . .. .. .
Mua ansvara strid med regeln 1 14 % forsta stycket om förbud mot sammanblandnlng förfogar över boets medel, kan ådraga sig ansvar enligt 22 kap. 11 & straff- lagen, såframt erforderliga subjektiva förutsättningar äro för handen. Bout— redningsman är vidare att räkna till de personer, som jämlikt 22 kap. 14 % strafflagen kunna straffas för trolöshet mot huvudman. Första stycket i nämnda paragraf syftar närmast på sysslomannaskap med stöd av enskilt uppdrag, men sakligt sett intager boutredningsman, vars verksamhet vilar på domstols förordnande, samma förtroendeställning som vanlig syssloman. Det har varit under övervägande, huruvida tillämpningen av förevarande lagrum skulle fastslås genom uttrycklig föreskrift, på sätt som skedde med avseende å för- myndare vid nya förmynderskapslagens tillkomst. En dylik föreskrift synes emellertid icke kunna meddelas, med mindre tillika uttryckligen angåves, att ifrågavarande straffbestämmelser även gällde för andra, vilka intaga liknande förtroendeställning och sålunda skola vara underkastade samma straffrättsliga ansvar, nämligen testamentsexekutor, god man, förordnad enligt 1 kap. 2 % denna lag, skiftesman enligt 6 kap. samt god man att företräda arvsfonden. 1 En sådan åtgärd skulle emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, 1 att i andra stycket av 22 kap. 14 % strafflagen uttömmande uppräknades alla de fall, då trolöshetsbrott kunde begås av annan än den, som vore j syssloman enligt enskilt uppdrag.2 ;
1 Jfr ock angående fördelande av ersättningsbelopp efter skuld 9 5 lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal, 220 % sjölagen och 8 % lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift med flera lagbestämmelser av liknande art ävensom 6 kap. 1 % S. L. 2 Det må anmärkas, att 22 kap. 14 % lärer hava tillämpning även i åtskilliga andra fall, som i paragrafens andra stycke icke blivit berörda, exempelvis å konkursförvaltare, god man enligt 1904 års lag om samäganderätt samt ledamot i styrelse för stiftelse.
19 5.
Enligt 18 kap. 9 % H. B. skall den, som vill tala å sysslomans förrättning, anställa klandertalan inom ett år från det sysslomannen blivit skild från uppdraget och avgivit redovisning. Denna regel har vunnit tillämpning icke blott för sysslomannaskap i allmänhet utan även i fråga om några uppdrag, som i lagen särskilt reglerats. I 14 % lagen om samäganderätt den 30 september 1904 har föreskrivits, att vad i 18 kap. H. B. är för syssloman stadgat i fråga om ansvarighet och redovisning skall gälla även för god man, som avses i nämnda lag. Och beträffande boutredningsman, varom stadgas i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden, skall enligt 9 % samma lag i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är föreskrivet. Jämväli fråga om talan å förvaltning, som utövas av boutredningsman enligt före- varande lag, har i första stycket av denna paragraf gjorts en hänvisning till de allmänna bestämmelserna rörande syssloman.
Den, som vill klandra boutredningsmannens förvaltning, har sålunda, vid äventyr av talans förlust, att inom ett år från redovisningens mottagande instämma boutredningsmannen till den domstol, inom vars domvärjo han utövat sin befattning (10 kap. 4 % B. B.). Om den klandrande kan visa laga förfall av stadigvarande art, kan dock klandertiden enligt 18 kap. 9 % H. B. bliva utsträckt till ett år från det förfallet upphört.
Det kan måhända invändas, att den ettåriga klandertiden är onödigt lång.]L Att på detta område avvika från den allmänna preskriptionstiden i 18 kap. 9 % H. B. har dock icke ansetts lämpligt. Denna tid har för övrigt, såsom förut anförts, vunnit uttryckligt erkännande i vissa fall, som äro jämförliga med det nu behandlade. Det må även framhållas, att samma tid enligt 6 kap. 10 % förmynderskapslagen gäller för klander å förmyndares förvaltning. Måhända kan det dock i en framtid, i samband med revision av reglerna om syssloman, befinnas befogat att införa en kortare preskriptionstid än den nu gällande.
Klandertiden börjar för envar delägare att löpa i och med att boutred— ningsmannen emot honom verkställt sådan slutredovisning, som avses i 15 %. Den omständigheten, att avgiven redovisning tilläventyrs är ofullständig, ute— sluter naturligen icke klandertidsberäkning. Klandertalan torde dock alltjämt stå öppen, därest den handling, vilken av boutredningsmannen åberopas, överhuvud icke förtjänar att betecknas såsom redovisning.
Bestämmelsen om klandertid avser icke blott anmärkningar mot innehållet i redovisningen utan skall tillämpas, så snart anledning finnes till anmärk- ning mot boutredningsmannens förvaltning. Anspråk på skadestånd enligt 18 % första stycket skall sålunda anhängiggöras inom natt och år efter ve— derbörligen avgiven redovisning. På detta område gäller liksom eljest, att
1 Jfr 19]. % konkurslagen , som stadgar klandertid av tre månader.
Talan d bo- utrednings- mans förvalt- m'ng.
Rätt till ar- vode och kost- ”adsersätt- ning.
den stämning, varigenom klandertalan anhängiggöres, skall för att verka preskriptionsavbrytande vara boutredningsmannen delgiven inom preskrip- tionstiden. Av allmänna rättsgrundsatser följer, att ifrågavarande preskrip- tionstid ej kan åberopas, då en skadeståndstalan grundas på brottsligt för- farande.1
Den stadgade klandertiden har endast avseende å talan rörande själva för- valtningen. Anspråk på utbekommande av belopp, som boutredningsmannen enligt redovisningen kan vara pliktig att utgiva, är underkastat de allmänna preskriptionsreglerna. När det gäller utfående av viss i boet ingående egen- dom, föreligger åter ett sakrättsligt anspråk, som överhuvud icke beröres av preskription. Har egendom frånhänts boet, finnes däremot utrymme för den tioåriga preskriptionen.
Befogenhet att föra klandertalan tillkommer envar, vars rätt är av utred— ningen beroende. I första hand ifrågakomma dödsbodelägarna själva, och i regel kunna endast dessa lida förfång av sättet för boutredningens genom— förande. När delägare anställer klandertalan, är det icke fråga om någon förvaltningsåtgärd. Varje delägare äger alltså föra talan, och den rättelse, som han härigenom kan vinna, länder till förmån för dödsboet i det hela eller för övriga delägare, oaktat de icke uppträtt i rättegången. För tydlig- hets skull har den enskilda bodelägarens rätt till talan kommit till uttryck i lagtexten.
Är dödsboet på obestånd, kan talan föras av borgenär eller, om egendomen avträtts till konkurs, av konkursförvaltningen. Har boutredningsman förord- nats på begäran av legatarie, är denne taleberättigad. Även eljest äga lega- tarier anmärka på förvaltningen, i den mån deras rätt därav berörts. Då slutredovisning torde bliva avlämnad till legatarie allenast i undantagsfall, lärer boutredningsmannen i regel ej heller kunna mot legatarie åberopa den ettåriga preskriptionstiden. Att ersättningstalan får föras av här nämnda rätts- ägare var för sig följer så klart av sakens natur, att någon särskild föreskrift härom icke ansetts påkallad.
Därest anställd talan föranleder Ökning av boets behållning, är det rimligt, att rättegångskostnad, som eljest skulle drabba den klandrande, blir gulden av boets medel, i den mån denna kostnad täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo. Ett i överensstämmelse härmed avfattat stadgande, som för likartade fall har motsvarighet i 192 % konkurslagen och 88 % aktiebolagslagen , är jämväl upptaget i första stycket av förevarande paragraf.
Att boutredningsmannen skall äga rätt till arvode för uppdraget samt till ersättning för sina kostnader är uppenbart och behöver måhända i och för sig icke omnämnas i lag. Då en regel av sådant innehåll ändock upptagits i andra stycket av denna paragraf, har det skett för att få fastslaget, att arvode och kostnadsersättning skall utgå av dödsboet, icke av rättsägarna i boet. En
1 Jfr N. J. A. 1905 s. 175.
sak för sig är, att dödsbodelägarna kunna jämlikt 4 kap. 15 % råka i person- ligt ansvar för boets gäld och sålunda även för den ifrågavarande förpliktelsen.1
Boutredningsmannen äger uppbära arvodesbelopp, som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Vid denna prövning skall avseende fästas vid det arbete, som uppdraget krävt, och den tid, som åtgått, men i betraktande kommer jämväl den skicklighet, varmed boutredningen genom- förts. I viss mån kan slutligen boets omfattning öva inflytande på arvodes- beloppet. Detta får emellertid icke sättas i omedelbar relation till behållningen i boet, så att beloppet i verkligheten bestämmes i form av viss procent å behållna dödsboet i stället för, såsom sig bör, efter en uppskattning av för- valtningens omfattning. Lika förkastligt är tydligen att låta arvodet utgå efter den tid, som utredningen varat?
Utom arvode har boutredningsmannen rätt att erhålla ersättning för de direkta utgifter, som föranletts av uppdragets utförande. Denna bestämmelse torde icke få så stor praktisk betydelse, eftersom det i allmänhet ligger när- mast till hands att upptaga ifrågavarande belopp såsom omkostnader i för- valtningen. ,
I lagen har icke upptagits föreskrift om någon särskild ordning, i vilken arvode och kostnadsersättning skola bestämmas. Vid sådant förhållande har boutredningsman att tillgodoräkna sig det belopp, som han själv finner skä- ligt eller av omständigheterna påkallat, och den, som ej åtnöjes med bout- redningsmannens egen beräkning, får å sin sida draga frågan under rättens prövning. Beträffande talerätt i förevarande hänseende kan hänvisas till vad förut anförts om klander å boutredningsmannens förvaltning. Någon tid för sådan talan, som angår skäligheten av arvode och kostnadsersättning, har icke heller föreskrivits. Har boutredningsmannen i sin slutredovisning upptagit havda utgifter eller fordrat arvode, och försumma de taleberättigade den vanliga klandertiden, torde de emellertid icke vidare kunna anmärka på be- loppen.3
Blir skäligheten av fordrat belopp föremål för prövning i annan ordning än genom klander av slutredovisning, bör den princip, som ligger till grund för tredje punkten i paragrafens första stycke, träda i tillämpning. Att giva särskilt stadgande härom har emellertid ej ansetts behövligt.
I regel bör boutredningsmannen icke uttaga arvode, förrän uppdraget är slutfört. Emellertid kan utredningen draga så lån g tid, att det icke rimligen kan förmenas honom att tillgodoräkna sig arvode för en del av det utförda arbetet. Tager utredningen längre tid i anspråk än ett år, synes någon anmärkning icke kunna göras, därest boutredningsmannen årligen uppbär förskott å det
1 Jfr regeln i 6 kap. 9 5 om skiftesmans arvode och kostnadsersättning. Ett motsvarande stadgande är även givet i 9 % lagen om allmänna arvsfonden, där ansvaret emellertid är be- gränsat till de medel, som nr dödsboet tillkomma fonden. Sistnämnda begränsning skall enligt beredningens förslag bortfalla. . 2 Jfr 8 kap. 18 % förmynderskapslagen och 82 % konkurslagen. 5 Jfr N. J. A. 1915 s. 206.
Förvaltning
genom testa- mentsexeku- tor.
slutliga arvodet med belopp, som efter försiktig beräkning motsvarar vad på hans arbete under den ifrågavarande tiden belöper. Ersättning för åsamkade utgifter har boutredningsmannen däremot rätt att utfå, så snart han själv gjort utbetalningen.
Slutligen skall i detta sammanhang anmärkas, att arvode och kostnads- ersättning utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 % H. B. i den lydelse, som detta lagrum erhållit enligt beredningens förslag.
En särskild fråga är, huru det ställer sig med arvode och kostnadsersätt- ning, då dödsboet icke innehåller tillräckliga medel. I ett dylikt läge synes det rimligt, att betalningsskyldighet åvilar dem, på vars framställning bout- redningsmannaförordnandet meddelats, samt att solidarjskt ansvar inträder, när flera äro betalningsskyldiga. Eftersom bodelägare vid avträde till konkurs icke har skyldighet att gälda förvaltningsarvode (jfr 188 % konkurslagen), kunde det tänkas att i överensstämmelse härmed fritaga delägare från ansvar även i förhållande till boutredningsman, åtminstone då förordnandet begärts i gäldsbefriande syfte. Emellertid har lagberedningen icke dragit i betänkande att föreslå ett generellt stadgande av det innehåll, som nyss återgivits. För— slår boets egendom icke ens till gottgörelse åt boutredningsmannen, är egen— domens avträdande till konkurs den enda lämpliga formen för åtgärd, vari- genom delägare erhåller befrielse från gäldsansvar; ett boutredningsmanna- förordnande medför i sådant fall endast onödig omgång. Delägare, som ändock påkallar tillämpning av 1 % detta kapitel, kan vid dylikt förhållande icke hava anspråk på att bliva behandlad på annat sätt än varje annan, som gjort framställning av ifrågavarande slag.
20 %.
I inledningen till detta kapitel har framhållits, att arvlåtaren har möjlighet att själv bestämma om dödsboförvaltningens handhavande genom att i testa— mente utse en eller flera dödsboförvaltare. Ett dylikt förordnande plågar avfattas i ordalag, som angiva, att testamentsexekutorn har att utreda döds- boet och verkställa testamentets bestämmelser. Ibland förklaras exekutorn hava till uppgift allenast att utreda boet, och det förekommer även, att testator utsett någon att vara testamentsexekutor utan att närmare angiva befogen- heterna. Trots olikheterna i formuleringen föreligger för den utsedde i alla dessa fall ett allmänt hållet förordnande att i stället för arvingar och univer— sella testamentstagare utreda boet i dess helhet. Vad angår själva förvalt- ningen, medför sålunda testamentet, att den förvaltningsrätt, som enligt 1 kap. tillkommer arvingar och universella testamentstagare, överflyttas på testaments- exekutorn. Förordnande att vara testamentsexekutor avser uppenbarligen icke endast förvaltningsåtgärder i inskränkt mening. Exekutorn har att överhuvud verkställa testamentet, vare sig denna befogenhet kommit till uttryck i för— ordnandet eller icke, och testators mening torde även i regel hava varit, att exekutorn skall biträda bodelägarna vid skiftet. Testamentsexekutorns befattning
med verkställande av legat och ändamålsbestämmelser är enligt förslaget reg- lerad i 5 kap., och föreskrifterna om skifte hava sammanförts i 6 kap. Vi- dare kan exekutorn hava att svara för förrättande av bouppteckning efter vad i 3 kap. stadgas.1 I förevarande kapitel kommer testamentsexekutors. förordnandet sålunda i betraktande närmast i vad det angår den egentliga dödsboförvaltningen.
Ett exekutorsförordnande kan hava ännu mera vidsträckt omfattning än vad nu angivits. Bland testamentsexekutorns uppgifter kan exempelvis ingå att förvalta egendom i dödsboet även efter det den egentliga boutredningen slutförts.
Å andra sidan förtjänar framhållas, att testamentsexekutorn icke har till uppgift att bestämma om kvarlåtenskapens fördelning. En arvlåtare kan icke överlämna åt annan att testera i hans ställe. Denna grundsats får naturligtvis icke drivas så långt, att icke avgörande i vissa detaljfrågor må tillkomma testamentsexekutorn. Sedan testator givit tillkänna, för vilket ändamål kvar- låtenskapen eller viss däri ingående egendom skall användas, är det mången gång ur praktiska synpunkter lämpligt att åt exekutorn inrymma befogenhet att i samband med verkställigheten träffa närmare bestämmelser till förverk- ligandet av testators vilja.2 Det är måhända icke alltid lätt att uppdraga gränsen för en sådan befogenhet. Man har därvid att ytterst följa den ledande princip, som redan framhållits; testamentsexekutorn skall verkställa arvlåtarens i laga form uttryckta vilja men har icke rätt att göra testamente i arvlåtarens ställe.
Testator har icke möjlighet att testamentariskt förfoga över något annat än sin kvarlåtenskap. Lika litet som han kan bestämma om fördelningen av annan egendom än sådan, som ingår i kvarlåtenskapen, äger han giva för- valtningsföreskrifter, som sträcka sina verkningar utöver kvarlåtenskapen. Härav följer, att ett testamentsexekutorsförordnande icke berör den rätt till del i dödsboförvaltningen, som enligt 1 kap. 1 % tillkommer efterlevande make i denna hans egenskap. Endast i den mån maken är arvinge eller testaments- tagare, övergår förvaltningsrätten på testamentsexekutorn. En annan sak är, att arvlåtaren i testamente kan giva anvisning å den utredningsform, som följer av beslut enligt 1 % detta kapitel.3
Enligt gällande rätt torde ett testamentsexekutorsförordnande icke utgöra något hinder för arvlåtarens bröstarvinge att utöva den förvaltning, som sam- manhänger med hans rätt till laglott. Med hänsyn till det sätt, på vilket dödsboutredningen för närvarande är gestaltad, skulle arvlåtaren eljest kunna genom förvaltningsföreskrifter äventyra laglottsrättens ekonomiska värdeff
* Jfr N. J. A. 1925 s. 389. 2 Jfr N. 'll. 1883 s. 24 (även i N. J. A. 1875 s. 575), N. J. A. 1897 s. 535 och 1899 s. 319. Se ock lagberedningens förslag till lag om testamente s. 309. '
” Se 1 % andra stycket. ”* Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 326—327 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 69. Jfr ock N. J. A. 1876 s. 351 och Winroth a. a. s. 646.
15—803628
Testaments- emekutors befogenhet.
Denna fråga har emellertid enligt lagberedningens förslag kommit i annat läge. Arvingar äro överhuvud icke längre pliktiga att finna sig i annans förvaltning, som har stöd enbart i personligt förordnande från arvlåtarens sida. ()avsett att testamentsexekutor utsetts, har envar dödsbodelägare rätt att när som helst under boutredningen påkalla förordnande enligt 1 S' detta kapitel, och genom denna rättighet är i själva verket skydd berett åt lag— lottsberättigad arvinge, även om hänsyn tages till det förhållande, att testa— mentsexekutorn enligt 3 % tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman. Innan förordnandet meddelas exekutorn, skall nämligen hans lämplighet för uppdraget städse prövas av rätten. I detta sammanhang må ock erinras om 1 % andra stycket, enligt vilket stadgande sadant boutred— ningsmannaförordnande, som har sin grund i arvlåtarens testamente, icke ansetts lända till intrång i någon dödsbodelägares rätt. Det är sålunda enligt lagberedningens mening icke behövligt att i fråga om laglottsberättigad arvinge uppställa förbehåll, som skulle skänka denne befogenhet att med avseende a. laglottsrätten deltaga i dödsboförvaltningen utan hinder av meddelat. testa— mentsexekutorsförordnande.
Ett förordnande att såsom testamentsexekutor utreda dödsboet måste anses innebära bemyndigande att med den begränsning, som förut angivits med avseende å efterlevande make, vidtaga alla sådana åtgärder, som erfordras för boutredningen. Att förordnandet in dubio har dylikt innehåll är uttryckt i första stycket av förevarande paragraf. Detta stadgande utgör i själva verket endast en närmare utveckling av den karakteristik av testamentsexekutors— förordnandet, som gjorts i 1 % första stycket. Där har utsagts, att ett dylikt förordnande innefattar uppdrag att i avseende å förvaltningen av den dödes egendom träda i arvingars och universella testamentstagares ställe,. och i denna föreskrift ligger en hänvisning till 1 kap. 1 8, enligt vilket lagrum dödsboförvaltningen har till ändamål att verkställa boutredningen.
'l'estamentsexekutorn har sålunda i första hand att vidtaga de förvaltnings— åtgärder, som sammanhänga med betalningen av den dödes gäld efter vad i 4 kap. närmare stadgas. Liksom för boutredningsman gäller härvid för exekutorn, att kontanta medel i första hand böra tillgripas och att, om försäljning är nödvändig, sådan åtgärd såvitt möjligt undvikes beträffande egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att få bevarad till delningen. Iövrigt bör avyttring av boets egendom äga rum, allenast i den mån det. är ändamåls— enligt med hänsyn till den förestående delningen. Därest delägarna äro många och viss egendom ej lämpar sig för utskiftning, är en försäljning välgrundad. Naturligen har exekutorn även rätt att sälja egendom i hela boets intresse till undvikande av befarad kapitalförlust. Å andra sidan kan han icke sägas hava skyldighet att. med hänsyn till allmänna konjunkturförändringar vidtaga omfattande omplaceringar av den i boet ingående förmögenheten, och han har icke någon rätt att inlåta sig på spekulationsaffärer i- syfte att tillföra boet en ökad behållning.
För testamentsexekutorn gälla icke några särskilda inskränkningar beträf— fande fast egendom eller tomt =ätt. Ett vanligt exekutorsförordnande anses för närvarande innefatta samma befogenhet med avseende ii egendom av ifråga— varande slag som angående annan egendom,1 och det har icke funnits någon anledning att frångå denna uppfattning av förordnandets innebörd.
Bland testamentsexekutorns uppgifter ingår även att indriva dödsboets ford- ringar. 'l'ill skifte böra nämligen icke utestå andra fordringar än sådana, som av särskild anledning lämpligen kunna ingå i delningen.
Liksom i fråga om boutredningsman gäller, att testamentsexekutorn har att iakttaga vad i 1 kap. ö & är föreskrivet om underhåll ur dödsboet.
För det fall att dödsbo, som ligger under testamentsexekutorsförvaltning, är insolvent, hava icke uppställts några särskilda regler. Den omständigheten, att testamentsexekutor är förordnad, inverkar nämligen icke i och för sig på frågan om ansvaret för den dödes gäld; testamentsexekutorsförvaltningen, som har sin grund enbart. i arvlåtarens förordnande, erbjuder icke sådana garantier, att den kan, liksom l)outredningsmannaförvaltningen, tjäna till av— vecklingsform för insolventa dödsbon. Blir egendomen avträdd till förvalt- ning av boutredningsman eller till konkurs, upphör naturligen exekutorsför- valtningen. Skulle sådant avträde ej äga rum inom den i 4 kap. 1 % stad- gade tiden, inträder för dödsbodelägarna personligt betalningsansvar, och testamentsexekutorn har ändock att utöva förvaltningen i arvingars och uni— versella t.estamentstagares ställe efter huvudsakligen samma principer, som gälla för exekutorsförvaltning i allmänhet. Erbjuder delägarnas personliga ansvarighet icke tillräckliga säkerhet för borgenärerna, lära dessa begära döds— boet i konkurs, och därmed övergår exekutorsförvaltningen i en konkursför— valtning. Förhållandena kunna också vara sådana, att exekutorn blir i tillfälle att medverka till en uppgörelse om avveckling under hand mel— lan dödsbodelägarna, å ena sidan, och borgenärerna, å den andra. Det är att märka, att exekutorn i en sådan uppgörelse icke kan enbart på grund av sitt testamentariska förordnande företräda arvingar och universella testa- mentstagare, lika litet som förordnandet skänker honom självständig befogen— het att avträda dödsboets egendom till konkurs. I denna del överensstämmer förslaget med den uppfattning, som för närvarande är rådande i fråga om innebörden av ett testamentsexekutorsförordnande.2
I detta sammanhang ma erinras, att testamentsexekutor enligt 1 % har rätt att påkalla sådant beslut, som i nämnda paragraf avses.. På åtgärd av exe- kutorn kunna dödsbodelägarna sålunda vinna befrielse från personligt ansvar för den dödes gäld, därest boutredningsmannaförordnande begäres inom den i 4: kap. 1 % angivna tiden. Testamentsexekutorn kan emellertid icke ens i förhållande till arvingar och universella testamentstagare anses skyldig att
1 Se N. J. A. 1909 s. 175 och 1912 s. 64. Jfr ock N. J. A. 1886 s. 235, 1893 S. 410 och 1906 s. 224. 2 Jfr Benckert a. a. s. 179.
vidtaga sådan åtgärd; dessa hava nämligen själva samma möjlighet att undgå betalningsansvaret. Måhända kan under vissa omständigheter för exekutorn uppstå skadeståndsskyldighet på den grund att han underlåtit lämna arvingar och universella testamentstagare upplysningar om boets tillstånd.
Testamentsexekutorn har befogenhet att verkställa testamentsbevakning. Da sådan åtgärd kan för vederbörande testamentstagares räkning verkställas av vem som helst utan särskild legitimation, behöver bevakning, företagen av testamentsexekutor, för övrigt knappast räknas såsom någon funktion av exe- kutorn i denna hans egenskap.1 Däremot har testamentsexekutor i allmänhet icke behörighet att i mål om klander av testamentet föra talan i syfte av testamentets upprätthållande.2 Det tillkommer nämligen de särskilda testa— mentstagarna att själva härutinnan tillvarataga sin rätt. Angripes testamentet, såvitt det angår exekutorsförordnandet, eller i fråga om någon ändamåls— bestämmelse, kan det dock icke förmenas exekutorn att vid klander tala för testamentets giltighet.3
Ehuru testamentsexekutorn har en vidsträckt befogenhet att i arvingars och universella testamentstagares ställe vidtaga till förberedande av slut— lig delning erforderliga åtgärder, fattar exekutorn rätt sin uppgift, allenast om han i möjligaste mån söker ernå samförstånd med dem, vilkas intressen han är satt att iakttaga. Visserligen kan en förpliktelse i överensstämmelse med 11 % tredje stycket icke här stadgas med stöd av en genomsnittlig testa— torsvilja, men en exekutor, som vill med nit och omsorg fullgöra sitt upp- drag, bör låta sig angeläget vara att angående åtgärder av vikt inhämta del- ägarnas mening, där det lämpligen kan ske.
För vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo hava i 7 kap. lagen om för- mynderskap uppställts särskilda regler. Där stadgas bland annat, att förmyn- dare i fråga om vissa rättshandlingar har att. inhämta samtycke av överför- myndare eller rätten. Dessa bestämmelser avse endast förmyndareförvaltning och hava sålunda icke tillämpning å testamentsexekutor, vars befogenheter bestämmas av testamentet. Att dödsboförvaltning utövas av testamentsexekutor utgör emellertid icke hinder för tillämpning av sådana i 7 kap. förmynder- skapslagen givna föreskrifter, som icke direkt angå dödsboförvaltningen. För- myndaren har sålunda städse att iakttaga vad i 8 och 9 åå nämnda kapitel är stadgat. Vad som sagts om förmyndare gäller ock om god man enligt 11 kap. förmynderskapslagen. '
Såsom förut nämnts, kan ett exekutorsförordnande icke upphäva den för- valtningsrätt, som tillkommer efterlevande make i annan egenskap än arvinge eller testamentstagare.' Uppkommer oenighet i den förvaltning, som testaments- exekutorn har att utöva gemensamt med efterlevande make, kan en enhetlig
* Jfr 7 kap 1 % lagen om testamente samt lagberedningens förslag till lag om testamente & 54525 N. J. A. 1915 s. 57.
” Se beträffande ändamålsbestämmelse 3 kap. 9 % testamentslagen. Jfr ock N. J. A. 1899 s. 319.
förvaltning anordnas därigenom, att boutredningsmannaförordnande påkallas efter vad i 1 % är stadgat. Fastän exekutorn enligt 3 & tredje stycket har företräde till förordnande såsom boutredningsman, får i ett sådant konflikt— fall särskilt undersökas, huruvida icke skäl tala emot att förordnandet med— delas honom.
Därest förvaltningsrätt icke tillkommer arvlåtarens efterlevande make, Testaments- företräder exekutorn ensam dödsboet samt äger tala och svara i mål, som 133322. röra boet. Om testamentsexekutorns behörighet i dylikt fall gäller i stort sett vad under 12 % anförts om boutredningsman.1 Har testamentsexekutorn för boets räkning ingått avtal med tredje man, blir boet sålunda i allmänhet bundet av avtalet. Visserligen är exekutorns befogenhet såtillvida begränsad, att han icke får vidtaga andra åtgärder än dem, som innefatta verkställande av boutredning, men denna begränsning lärer endast undantagsvis'medföra, att företagen rättshandling blir Ogiltig. Det kan tydligen i allmänhet icke för- utsättas, att medkontrahenten skall ingå på närmare undersökning, huruvida den ifrågavarande rättshandlingen är erforderlig ur boutredningssynpunkt, och endast för den händelse medkontrahenten inser eller bort inse, att exe— kutorn överskridit sin befogenhet, kan rättshandlingen ryggas från boets sida. Vid jämförelse med 12 å bör vidare märkas, att testamentsexekutorn icke är underkastad den begränsning med avseende å fast egendom och tomträtt, som stadgas för boutredningsman i 13 %.
Handhar testamentsexekutor dödsboförvaltningen gemensamt med den dödes efterlevande make, ankommer på båda att i förening företräda döds— boet, så länge maken är delägare.
Förevarande paragraf är tillämplig först sedan testamentsexekutorsförord- Förvaltnings- nandet vunnit laga kraft. Den utsedda testamentsexekutorn har emellertid”? inträde"! . . . . . .. .. forst sedan möjlighet att under den tid, da fragan om testamentets giltighet ar svavande,jömrdnandgt påkalla beslut om egendomens avträde till boutredningsman efter vad i 1 % ”"%??fiaga är stadgat, och därvid liksom i fall, då annan gör framställning om bout— ' redningsmannaförordnande, bör testamentsexekutorn enligt 3 % tredje stycket företrädesvis ifrågakomma till sådant förordnande. Rörande dessa spörsmål får lagberedningen hänvisa till berörda stadganden i förslaget.
Även sedan testamentet vunnit laga kraft, kan det tänkas förekomma an- ledning för testamentsexekutorn att begära boutredningsmannaförordnande. Den särskilda legitimation, som innefattas i ett dylikt förordnande, kan näm- ligen ibland vara av betydelse, särskilt i förhållande till utlandet.
Av det föregående har framgått, att testamentsexekutorns förvaltningsupp- Regler om drag företer stor likhet med boutredningsmannens. Det är därför önskligt, båfge'åägfgs' att de regler, som gälla för boutredningsman, till vinnande av likformighetviss utsträck- erhålla motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. När det gäller att'gzg åt?-läg?"
mentsexe- kutor.
* Jfr N. J. A. 1897 s. 535.
undersöka, i vad mån sådan lagstiftning kan genomföras, måste beaktas, att testamentsexekutorn utövar dödsboförvaltningen med stöd av arvlåtarens för- ordnande samt att arvlåtaren sålunda har makt att i viss utsträckning be— stämma om testamentsexekutorns rättsliga ställning. Av de regler, som hava avseende å boutredningsman, äro å andra sidan nägra av den beskaffenhet, att de städse böra vinna tillämpning även för testamentsexekutor.
Första stycket av förevarande paragraf utgör en direkt motsvarighet till 11 % första stycket, och av vad förut anförts har framgått, att andra och tredje styckena i sistnämnda paragraf icke böra gälla för testamentsexekutorsför- valtningen. Då frågan om testamentsexekutors behörighet icke kan regleras närmare än som skett i huvudstadgandet om testamentsexekutors allmänna befogenhet, tarvas ej heller vidare motsvarighet till 12 %. Av skäl, som redan angivits, skall 13 % ej heller vinna tillämpning.
De föreskrifter, som givits i 14 %, böra däremot erhålla motsvarande till- lämpning å testamentsexekutor. Liksom boutredningsmannen har testaments- exekutor att förvalta dödsboets egendom såsom en från annan egendom av- skild förmögenhetsmassa. Det är också tydligt, att egendom i boet normalt bör utgivas till delägarna efter vederbörligen verkställd delning samt att för- skott sålunda ej må, frånsett fall enligt 1 kap. ö %, utgå till bodelägare. med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är av utredningen beroende.
I fråga om förvaltningens slutförande bör testamentsexekutorn iakttaga vadi 15 % är om boutredningsman stadgat. Denna hänvisning kan lika litet som de förut berörda anses innefatta någon nyhet i förhållande till gäl— lande rätt. Det har hittills varit vanligt, att testamentsexekutorn gjort an— mälan till delägarna, när boet kan undergå delning, och exekutorn hart analogi med reglerna om uppdrag ansetts redovisningsskyldig i förhållande till arvingar och universella testamentstagare.1
Därest förordnande meddelats för två eller flera testamentsexekiitorer, blir av testamentet beroende, huruvida förvaltningen skall handhavas gemensamt eller om uppgifterna skola mellan dem fördelas. Innehåller testamentet icke några bestämmelser i ämnet, får antagas, att testators avsikt varit att anordna en odelad förvaltning. Uppkomma under boutredningens fortgång olika meningar om åtgärd i förvaltningen, har det synts lämpligt, att tvisten slitesi den ordning, som i 16 åstadgats för boutredningsmannaförvaltningen. Skulle i testamentet hava meddelats särskilda föreskrifter för lösning av en sådan konflikt, bör testamentet tjäna till ledning; i dylikt fall saknas överhuvud förutsättningar för en tillämpning av 16 %.
De bestämmelser, som i 17 % upptagits rörande kontroll å boutrednings— mannens förvaltning, hava icke gjorts tillämpliga a testamentsexekutor i denna hans egenskap. Den omständigheten, att testator utsett någon att handhava
1 Se Benckert'a. a. s. 167 och U. J. A. 1893 s. 190.
dödsboförvaltningen, innefattar i regel sådant förtröende för den utsedde, att det icke skulle överensstämma med testators vilja att anordna tillsyn av ifrågavarande art. Däremot blir den, som med föranledande av testamente förordnas till boutredningsman enligt 1 % andra stycket, underkastad reglerna i 17 %. Ehuru sistnämnda paragraf icke gäller för testamentsexekutor i all- mänhet, är det icke uteslutet, att. bodelägarna i undantagsfall kunna av en exekutor, som i onödan drager ut på utredningen, fordra redovisning eller åtminstone en förklaring till dröjsmålet med utredningens slutförande.1
Beträffande ersättningsskyldighet för skada, som testamentsexekutor upp- såtligen eller av vårdslöshet tillskyndar dödsboet eller rättsägare däri, bör samma grundsats gälla som i 18 % fastställts beträffande boutredningsman. Härigenom blir för övrigt i huvudsak fastslaget vad som för närvarande gäller.? När frågan om talan å boutredningsmans förvaltning nu blivit föremål för särskild behandling, är det vidare naturligt, att den i 19 % meddelade regeln i ämnet får motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. Jämväl i denna del torde förslaget i stort sett innebära allenast en närmare utformning av rådande praxis.3
Att testamentsexekutorn har rätt till arvode och kostnadsersättning behövde måhända icke särskilt fastställas i detta sammanhangf men då boutrednings- mannen uttryckligen tillerkänts dylik rätt, har även 19 å andra stycket er- hållit motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. Ej sällan har arvlåta- ren i testamentet bestämt visst belopp att utgå i arvode till testamentsexeku— torn. En sådan bestämmelse skall tillämpas, om förordnandet eljest är gil- tigt. Lagregeln om arvode är nämligen icke avsedd att resa något hinder för arvlåtarens rätt att bestämma om kvarlåtenskapens fördelning. Över— stiger det fastställda beloppet vad som kan anses utgöra skäligt arvode, bör emellertid överskottet betraktas såsom ett legat till förmån för exekutorn.5
Det torde vara tvivelaktigt, huruvida testamentsexekutor enligt gällande rätt kan på grund av vårdslöshet eller försummelse skiljas från sin befatt— ning med dödsboförvaltningen.G Därest arvingar och universella testaments- tagare, vilkas rätt allvarligt äventyras genom testamentsexekutorns förvalt— ning, icke äga ett sådant skyddsmedel, föreligger en brist, som enligt förslå-- get avhjälpes. I förevarande paragraf har nämligen stadgats, att testaments— exekutor kan entledigas i samma ordning, som gäller 0111 boutredningsman.
' Jfr N. J. A. 1919 s. 318. I detta sammanhang kan ock-hänvisas till Nordling, Om bo- skillnad och om behandlingen av död mans bo s. 106 och Arvdabalken s. 101—102. Enligt Nordling skulle mot testamentsexekutor kunna framställas kravet, att han lämnar säkerhet för uppburna medel, och domstol skulle hava att pröva sådant yrkande med hänsyn till behov av skydd för rättsägarnas intressen. Rättspraxis utvisar dock icke anslutning till denna mening.
? Se Benckert a. a. s. 167 och N. J. A. 1929 s. 67. 3 Se Nordling, Om boskillnad och om behandlingen av död mans bo s. 121. Jfr ock N. J. A. 1874 s. 188 och Winroth, a. a. s. 647 not. 2.
* Jfr N. J. A. 1875 S. 351 och 675, 1876 s. 513, 1895 s. 587 och 1900 s. 166.
Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 174.
6 Jfr dock Benckert a. a. s. 167.
Är testamentet av den art, som avses i 1 % andra stycket, skall rätten i entledigad exekutors ställe förordna boutredningsman, men eljest övergår för-'
valtningen på dödsbodelägarna i enlighet med reglerna i 1 kap. 1 %.
Jämväl i andra hänseenden, där boutredningsmannens förvaltning icke sär- skilt reglerats, kan det för uppfattningen om testamentsexekutorns rättsliga ställning vara av intresse att göra en jämförelse. Härutinnan må hänvisas till vad lagberedningen under 11 % anfört. I detta sammanhang skall endast erinras om vad som yttrats rörande boutredningsmans skyldighet att förränta omhänderhavda medel.
Särskilda Såsom förut framhållits, avses med beteckningen testamentsexekutor den, %fåzzzggf' som erhållit ett allmänt förordnande att i stället för arvingar och uni— i testamentet. versella testamentstagare utreda dödsboet. Ehuru förordnandet har sådant
innehåll, kan testamentet stadga begränsning av exekutorns befogenhet i vissa hänseenden, och det är av sådan anledning, som till regeln i paragrafens första stycke fogats en reservation med hänsyn till testamentets innehåll. När testamentet stadgar inskränkning i exekutorns förvaltningsrätt, torde det oftare vara fråga om att överlämna vissa uppgifter å en för ändamålet ut— sedd specialexekutor än att inrymma bestämmanderätt åt dödsbodelägarna.1 Därest i testamentet uppställts många och vittgående begränsningar, kan det visserligen frågas, huruvida icke den utsedde är att betrakta såsom sådan förvaltare, som förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde. Frågan är emellertid icke av större betydelse, såvitt angår till- lämpningen av förevarande paragraf. Även om förordnandet skulle medföra ställning av förvaltare med särskilda uppgifter (specialexekutor), gälla enligt förslaget för denne samma bestämmelser som beträffande vanlig testamentsexe- kutor. Däremot har detta spörsmål mera intresse, när det gäller testaments- exekutors befogenhet att påkalla beslut enligt 1 % ävensom hans företräde till boutredningsmannaförordnande enligt 3 % tredje Stycket, och beredningen får hänvisa till vad härom yttrats i anslutning till nämnda stadganden. Förordnande Har någon genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa %sadånzgkf utredningen efter den döde, är det tydligt, att den förvaltningsrätt, som enligt ställa, dödsbo-1 kap. tillkommer arvingar och universella testamentstagare, är åsidosatt "hänt”—flm" endast i den omfattning, som i förordnandet angivits. Liksom i fråga om vanlig testamentsexekutor är att märka, att sådant förordnande ej berör den dödes efterlevande make i denna hans egenskap.
Förordnanden av den art, som här avses, äro i själva verket sällsynta. De kunna vara betingade av att förvaltningen i viss del fordrar särskild sakkun- skap med hänsyn till egendomens natur eller till de åtgärder, som på— kallas i utredningssyfte. Den befogenhet, som förordnandets innehåll giver vid handen, inträder tydligen icke, förrän testamentet vunnit laga kraft. Det är ock att beakta, att förordnande av ifrågavarande slag icke medför rätt
' Jfr N. T. 1867 s. 484.
att begära beslut enligt 1 % eller företräde till förordnande att vara boutred- ningsman. '
Enligt förevarande paragraf skola åtskilliga av de stadganden, som givits rörande boutredningsman, äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. I de ämnen, som här behandlas, finnes det icke någon anledning att göra åt— skillnad mellan testamentsexekutorsförvaltningen och sådan utredning, som bedrives av en specialexekutor. Nämnda regler hava därför erhållit tillämp- ning även i fråga om förvaltare av sistnämnda typ.1
21 %.
Av allmänna processuella regler följer, att talan mot rättens beslut i an- Talan mot .. . .. . . .. .. . rättens eller sokningsarenden enligt detta kapitel skall foras genom besvar. Samma ord- domarens be- ning bör gälla om beslut, som meddelas av domaren, och uttrycklig föreskrift slut. härom har upptagits i förslaget, varjämte det utsagts, att klagan över do- marens beslut skall föras i hovrätten samt att tiden för besvärs anförande är att räkna från det klaganden erhöll del av beslutet.
I andra stycket av förevarande paragraf har vidare stadgats, att talan emot hovrättens beslut ej må föras i ärenden, som avses i 10 %. I frågor av så tillfällig natur som de, vilka bliva föremål för behandling enligt nämnda lag- rum, bör det vara tillräckligt med prövning i två instanser. Därtill kommer, att fullföljd till Kungl. Maj:t i de flesta fall skulle sakna praktisk betydelse.
22 %.
När fråga är om sådana åtgärder, vilka behandlas i förevarande kapitel, Beslut lända framstår det i allmänhet såsom angeläget, att det beslut, som fattas av rätten &;igfåttflge eller domaren, får omedelbart verkställas. Detta syfte kunde icke vinnas, om utan" hinder verkställigheten skulle uppskjutas, tills beslutet vunnit laga kraft. Idenna $$$? paragraf har därför stadgats, att rättens eller domarens'beslut enligt före- varande kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, Detta stadgande innebär, att ett överklagat beslut gäller intill den tidpunkt, då det i högre instans meddelade beslutet vunnit laga kraft.2
Behov av omedelbar verkställighet kan icke sägas föreligga i fråga om be— slut, varigenom bodelägarna återtaga dödsboförvaltningen enligt 6 %, och så- dant beslut har därför undantagits från huvudregelns tillämplighet.
Det har hittills ofta förekommit, att dödsbodelägarna i stället för att gemen— Boutred— samt utöva förvaltningen uppdragit åt någon att verkställa boutredningen, och 3173??ng aven efter utfärdande av en ny lag 1 ämnet komma sannolikt dylika upp- ägarnas upp- drag att bliva vanliga. dmg'
1 Jfr angående arvode N. T. 1867 s. 484. "' Jfr 12 kap. 27 % förmynderskapslagen.
Ett uppdrag av denna art skiljer sig till sin rättsliga karaktär icke från sysslomannaskap i allmänhet. Förhållandet mellan bodelägarna och den ut- sedda dödsboförvaltaren bestämmes i första hand av det meddelade uppdraget, och fullmakten reglerar även förvaltarens behörighet i förhållande till tredje man. I betraktande komma därjämte de regler, som gälla för sysslomanna- skap i 18 kap. H. B?
Då de uppgifter, som falla & sådan dödsboförvaltare, i stort sett överens- stämma med dem, som grundas på ett av arvlåtaren itestamente givet uppdrag, kan det förväntas, att de i förevarande kapitel meddelade lagreg— lerna få viss betydelse vid utförandet av sådan förvaltning, som har stöd i delägarnas uppdrag. Visserligen pläga de fullmakter, som av dödsbodelägare utfärdas, tämligen utförligt angiva de uppgifter, som skola tillkomma för— valtaren, men om denne fått uppdrag att verkställa boutredningen, utan att uppdraget närmare beskrivits, ligger det nära till hands att. tolka fullmakten så, att den skänker rätt att på samma sätt som en testamentsexekutor verk- ställa testamentariska förordnanden om legat och ändamålsbestämmelser, betala dödsboets gäld samt även i övrigt företaga till förberedande av bo— delning och arvskifte erforderliga åtgärder. I uppdraget kan även ingå att sörja för boupptecknings förrättande.
l l l
Ett allmänt hållet boutredningsuppdrag från samtliga delägare skänker även behörighet att företräda dödsboet emot tredje man.2
De givna reglerna om slutredovisning, skadeståndsplikt,” klandertalan, ar- vode4 och kostnadsersättning ägna sig i de delar, som innefatta en komplet- tering av 18 kap. H. B., för analogisk tillämpning & den förvaltning, som ut- övas med stöd av bodelägarnas uppdrag.
3 KAP.
Om bouppteckning.
Inledning. Enligt 9 kap. 1 & Ä. B. skall, om den dödes bo lyder under stadsdomstol eller om egendomen äi fastighet i stad, borgmästare och råd nämna två eller , flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. I prästhus äga * dock arvingarna därtill kalla och bruka, den de helst vilja.” Ytterligare l undantag från regeln om sättet för boupptecknings förrättande i stad äro l meddelade i särskilda författningar. Enligt lag den 24 mars 1916 om rätt l
* Jfr S. J. A. III s. 435 och XXIII s. 510 samt N. J. A. 1874 s. 221. * Se N. J. A. 1905 s. 226; jfr dock N. J. A. 1897 s. 179. 3 Jfr dock S. J. A. II 5. 458. 4 Angående bestämmande av arvode se S. J. A. XXIX s. 489; N. T. 1877 s. 506,1883 s. 81; N. J. A. 1909 s. 553.
5 Magistrat äger icke taga befattning med bouppteckningars och arvskiftens upprättande efter akademistat tillhörande personer. Se N. J. A. 1911 s. 458.
domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän äga sålunda delägare i dödsbo efter frälsemau eller ofrälse ledamot i Svenska akademien, jämväl efter det bestämmelserna om särskild domstol för dem numera upp- hävts, att till bouppteclmings och arvskiftes förrättande kalla dem de vilja. '_l'ill boupptecknings- och arvskiftesmän efter ofrälse män, hörande till ami— ralitelsstaten, äga enligt kungl. brevet den 27 mars 1795 stärbhusen kalla vilken behörig person de helst åstunda utan att därvid behöva anlita magi- stateiis biträde eller erlägga någon avgift till denna. Lyder boet under annan än stadsdomstol eller är egendomen fastighet å landet, äga stärbhus— delägarna kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och vär— deringen förrätta. Frågan om vem som har att förrätta bouppteckning är sålunda. i vad rör lös egendom, beroende av den dödes allmänna personliga forum enligt 10 kap. 1 och 2 Så R. 13. (forum hereditatis). Var detta stads— domstol, sker uppteckningen genom magistratens försorg även beträffande egendom, som finnes ä landet. Där den dödes personliga forum var lands— rätt, äga dödsbodelägarna själva utse gode män att förrätta bouppteckningen jämväl i vad rör lös egendom, befmtlig i stad. För fast egendom är städse belägenheten avgörande. Av en jämförelse med 12 kap. 2 % A. B. framgår, att magistraten äger under de förutsättningar, som nyss nämnts, jämväl utse gode män att. förrätta arvskifte.
Den i ovannämnda lagrum i ärvdabalken magistrat tillerkända rätt att för- anstalta om bouppteckning och arvskifte är numera i ett stort antal städer avskaffad. Genom förordningen den 1 maj 1868 angående bouppteckningars och arvskiftens upprättande i stad förordnas sålunda, att stadgandet i9 kap. 1, % A. B. om uppteckning genom magistratens försorg av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres av fastighet i stad, finge efter Konungens förordnande upphöra att gälla i avseende å bouppteck— ning i deu stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förättande icke vidare toges i beräkning till bestridande av löner eller andra allmänna utgifter; och skulle stärbhusdelägarna därefter äga att till såväl uppteckning och värdering av egendomen som ock till arvskifte kalla gode män på sätt som vore stadgat om bo, vilket ej lydde under stadsdomstol. Enligt sär- skilda-kungl. brev skall denna förordning äga tillämpning å ej mindre än 61 städer, som f. n. hava egen jurisdiktion.1 Av rikets 88 Städer med egen jurisdiktion tillkommer följaktligen ifrågavarande privilegium allenast 27.2
1 Dessa städer äro Alingsås, Askersund, Borås, Enköping, Eskilstuna, Falkenberg, Fal- köping, Falau, Halmstad, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Härnösand, Kalmar, Karlstad, Kristine— hamn, Kungsbacka, Köping, Laholm, Landskrona, Lindesberg, Linköping, Lysekil, Luleå, Marie- stad, Marstrand, Motala, Nora, Norrtälje, Nyköping, Piteå, Ronneby, Simrishamn, Skara, Skellefteå, Skänninge, Skövde, Strängnäs, Sundsvall, Säter, Söderhamn, Söderköping, Söder— tälje, Sölvesborg, Torshälla, Trälleborg, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vadstena, Vaxholm, Väners— borg, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Angelholm, Orebro, Örnsköldsvik, Ostersund. ? Arboga, Eksjö, Filipstad, Gränna, Gävle, Göteborg, Jönköping, Hälsingborg (stadens be- fattning med arvskiften har med ingången av år 1922 upphört), Karlshamn, Karlskrona. Kristianstad. Lidköping, Lund, Malmö, Mariefred, Norrköping, Oskarshamn, Sala, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Stockholm, Strömstad, Trosa, I'lricehamn, Varberg, Vimmerby, Visby.
Bouppteck— ningspr'ivile- giet i vissa städer.
Grunderna för boumzteck— m'ngsavgifter—
nas beräk-
nande
Beträffande 8 av berörda 61 städer1 gäller, att magistraterna är;) skyldiga att vid 'påfordran förrätta bouppteckningar och arvskiften, därvid i vad angår 5 av nämnda 8 städer stadgats, att delägarna, om de anlita magistraten, skola till stadskassan erlägga 1' % av boets behållning.2 När fullständiga stads- privilegier numera lämnas någon ort, göres alltid förbehåll, att den blivande stadens invånare skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare. 3
Av svenska stadsförbundet har, på anmodan av lagberedningen, hemställts till magistraterna i dels de städer, där boupptecknings- eller arvskiftesprivi— legium består, dels de städer, där bouppteckning och arvskifte skall vid på- fordran förrättas av staden. att avgiva yttranden rörande vissa, i en av be— redningen upprättad promemoria angivna frågor.4 Sådana yttranden hava avgivits av samtliga de hörda städerna.
Den första frågan avsåg att erhålla upplysning, efter vilka grunder boupp— teckningsavgifterna och arvskiftesprovisionerna beräknas samt om den unge- färliga summan av inflytande belopp.
Såsom förut nämnts, gäller ifrågavarande privilegium fortfarande i 27 stä- der. I 4 av dessa, Stockholm, Eksjö, Gränna och Jönköping, utgå emeller— tid numera ej några avgifter. Själva privilegiet har för övrigt kommit ur bruk i Eksjö och Jönköping. Beträffande de 5 städer, som på anmodan äro pliktiga att mot avgift verkställa ifrågavarande förrättningar, har upplysts, att någon förrättning överhuvud ej påkallas.5 Ibetraktande komma alltså här 23 städer.
Enligt förordningen den 10 december 1756, jämförd med förordningen den 1 mars 1749, gäller att för bouppteckningar uppbäres 1 % av hela egen— domen i inventeringsarvode, ovissa utestående fordringar undantagna men utan avdrag för gäld, och att för delningen 1/2 % av hela egendomen mä uppbäras, dock så att för ovissa fordringar icke något erlägges. Afgifterna
' Falun, Karlstad, Landskropa, Nora, Skövde, Vänersborg, Åmål, Örebro. ” Falun, Karlstad, Skövde, Amål, Orebro. & Enligt lag den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, vilken lag skall träda i kraft den 1 juli s. å., äger Kungl Maj:t pä framställning av stads- fullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars rådhusrätt borg- mästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, mä Kungl. Maj:t, när borgmästartjänsten är ledig — under vissa i lagen angivna närmare förutsättningar — även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande om rädhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga. Av den nya lagen beröras följande 16 av de privilegierade städerna, nämligen Arboga, Eksjö, Filipstad, Gränna, Karls- hamn, Lidköping, Mariefred, Oskarshamn, Sala, Sigtuna, Skanör med Falsterbo, Strömstad, Trosa, Ulricehamn, Varberg, Vimmerby. Av de 8 städer, i yilka magistraterna. äro skyldiga att vid påfordran förrätta bouppteckning, beröras Skövde och Amål av den nya la en. I den mån någon av ifrågavarande städer förenas med landsbygdi judiciellt avseende, kommer stadens bo- uppteckningsprivilegium eller dess skyldighet att förrätta bouppteckning att upphöra.
* Yttrande har ej inhämtats från Stockholm, enär för denna stad tryckta uppgifter redan funnos tillgängliga. .. __
” Detta gäller undantagslöst beträffande Falun, Karlstad, Amål och Orebro. I Skövde har vid ett tillfälle (1911) bouppteckning förrättats av magistraten.
beräknas sålunda jämlikt dessa bestämmelser å tillgångarna, ej å behållningen. För flertalet av de 23 städer, där avgift faktiskt utgår, äro emellertid sär- skilda bestämmelser sedermera givna. I 15 av dem beräknas sålunda bo—
!;
uppteckningsavgiften a behållningen1 och i 13" utgår arvskiftesprovisionen & behållningen (delningssumman).2 Avgift och provision i dessa fall äro van- ligen bestämda till samma procenttal som i 1756 års förordning, d. v. s. 1 resp. 1/=.> %.3
I berörda 23 städer uppgå ifrågavarande avgifter'f till följande belopp5 i årligt medeltalG: Arboga 12,500:——, Filipstad 6,500:——, Gävle 26,360:-—, Göteborg 167,740: —, Hälsingborg 75,770: _, Karlshamn 7,000: —, Karlskrona 15.130: —. Kristianstad 6,600:—, Lidköping 4,000: —; Lund 31,800: —, Malmö 137,400: —, Mariefred 1,500: —, Norrköping 46,500: —, Oskarshamn 8.560: — (därav arvskiftesprovision 1,450: _), Sala 8,420: —, Sigtuna 2,000:—, Skanör med Falsterbo 3,920: —, Strömstad 5,500:—, Trosa 7,950: -— (därav arvskiftesprovision 650: —), Ulricehamn 9.500: —-, Varberg 6,000: — Vimmer- by 6,000: —, Visby 8,490: —.
Från städerna har vidare i förenämnda ordning uppgift inhämtats, huru- , vida provisionerna användas för bestridande av löner eller andra allmänna utgifter eller hur de eljest disponeras. Av dessa framgår, att av de 23 stä- der, där avgifter faktiskt utgå, beloppen i 10 städer7 inflyta i stadskassan och användas för bestridande av städernas allmänna utgifter. ] likaledes 10
1 Arboga, Filipstad, Gävle, Göteborg, Hälsingborg. Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad. Lidköping, Lund, Malmö, Norrköping, Sala, Varberg, Visby. I Sala gäller nämnda beräk- ningsgrund enligt frivilligt åtagande. 2 Arboga, Filipstad, Gävle, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad, Lidköping, Malmö, Sig— tuna, Trosa, Ulricehamn, Vimmerby, Visby. I åtskilliga av de privilegierade städerna utgår ej längre arvskiftesprovision. ” Undantag utgöra Kristianstad och Lidköping, där bouppteckningsavgiften utgår med 1/2 %, samt Göteborg, där denna avgift utgår med 2la % av behållningen, dock ej till högre belopp än som motsvarar 1/9 % av boets alla tillgångar utom osäkra fordringar; men då ingen be- hållning finnes eller 2ls % av behållningen uppgår till mindre än 1 pro mille av boets alla tillgångar med undantag av osäkra fordringar, efter sistnämnda beräkningsgrund. — I Lund, där avgiften utgör 1 % av behållningen, osäkra fordringar oräknade, är minsta avgiften 6: __ Där summan av tillgångarna, osäkra fordringar oräknade, icke överstiger 1,000: —, utan av- drag av skulder, erlägges icke något arvode. Vad angår arvskiftesprovisionen, utgör denna i Filipstad och Karlshamn 1 % och i Kristian- stad och Lidköping '/4 %. - * I den mån upplysning lämnats, anges huru stor del av sammanlagda avgiften arvskiftes- provisionen utgör. På de fiesta håll har emellertid arvskiftesprovision överhuvud ej utgått. "* Beloppen hava avrundats till jämna tiotal. 6 Det årliga medeltalet har i allmänhet beräknats med ledning av uppgifterna för de sista tio åren. I en del fall hava städerna emellertid lagt ett färre antal år till grund för beräk- ningen. 7 Filipstad, Gävle, Göteborg, Karlshamn, Kristianstad, Lidköping, Lund, Malmö, Norrköping, Visby. Angående Malmö märkes, att ifrågavarande provisioner i samband med en är 1873 skedd lönereglering för rådhusrätten och magistraten indragits till stadens kassa och bokföras å finansförvaltningens stat. Magistraten har uttalat, att då de ämbets- och tjänstemän, som hava hand om bouppteckningarnas upprättande, avlönas av staden, det'torde få anses, att medlen fortfarande användas för avlönande av magistratens ämbets- och tjänstemän.
Ordningen för boupp- tecknings för-
städer tagas beloppen i anspråk för bestridande av löner.1 Beträffande 3 städer gäller en kombination av nu omförmälda båda svstmn.2 Iovannämnda till städerna riktade förfrågan har vidare hemställts om upplysning, i vilken form i'nagistraten medverkar vid förrättande av boupp—
rättande i de teckningar och arvskiften. Detaljerade uppgifter önskades, bl. a., huruvida privilegierade
städerna..
bouppteckningen eller arvskiftet förrättades, där egendomen funnes. huruvida värderingen till bouppteckningen skedde av magistraten, vilka uppgifter för bouppteckningen som avkrävdes dödsbodelägarna och på vad sätt dessa upp— gifter kontrollerades. Att lämna en uttömmande framställning av de avgivna svaren kan tydligen ej ifrågakomma, men beredningen skall söka att med ledning av dessa i stora drag angiva, huru förfarandet ställer sig i de stä- der, där bouppteckning förrättas av magistraten. Beträffande arvskifte har magistratens rätt att verkställa sadan förrättning på flera håll, särskilt i de större städerna, kommit helt ur bruk och torde också i övrigt mindre ofta komma till användning.
Bouppteckning i de städer, där magistratsprivilegiet råder, förrättas än av magistratens ledamöter, än av en eller flera bland dem eller av tjänstemän tillhörande magistraten.3 I en del av de mindre städerna sker förrättningen, där egendomen finnes, men eljest är detta endast ett sällan förekommande undantagsfall, i det att förrättningen i regel försiggår å ämbetsrummet. Da så sker, företages emellertid värderingen stundom av särskilda, av magi— straten utsedda värderingsmän, vilka i ett par städer uppbära ersättning härför av staden. I övrigt. sker bouppteckningen med ledning av antingen muntliga uppgifter, som på förfrågan lämnas vederbörande förrättningsmän, eller koncept, som tillhandahålles dessa av bouppgivaren. Sistnämnda ord— ning tillämpas regelmässigt i tlertalet av de största städerna (Stockholm,
"II sistnämnda 10 städer användas avgifterna på följande sätt. Hälsingborg: för be- stridande av magistratens utgifter. — Karlskrona.: i den mån de räcka till, till magistra- tens, stadsbokhållarens och kronouppbördskassörens avlöningar; beloppen inflyta först till stadskassan, som utbetalar avlöningarna. — Mariefred: beloppen fördelas mellan magistra- tens medlemmar. —— Sigtuna: borgmästaren erhåller f..-. och envar av de tre rådmännen 1/:._ Beloppen inräknas bland deras sportelinkomster och utgöra huvudparten av rådmännens in— komster. — Skanör med Falsterbo: 3/5 tillfalla borgmästaren och % vardera av rädmännen. — Strömstad: 1/._, tillfaller borgmästaren och 1/i vardera rådmannen. Till följd härav utgöra lönerna för borgmästaren endast 2,500:— och för rådmännen 37öz— vardera. —— Trosa: 1/, tillfaller borgmästaren och 1/i vardera av rådmännen. Beloppen utgå såsom sport— ler. -— Ulricehamn: beloppen ingå i borgmästarens och rädmännens löner. De uppbäras 'av borgmästaren, som utgiver 1/r» till var och en av tre rådmän. — Varberg: beloppen in levereras av magistraten till stadens kassa och bokföras såsom inkomst å magistratens och rådhusrättens konto, vadan de minska det belopp, som beslutsmassigt utgår av andra inkom- ster till löner m. m. för magistraten och rådhusrätten. —— Vimmerby: beloppen tillfalla borgmästaren med =/:— och envar av de tre rådmannen med I/.-..
2 I Arboga ingå sålunda av de till 12.500:— uppgående avgifterna, vilka äro indragna till stadens kassa, i magistratens fasta löneförmåner J(,000: —, enligt en av K. M:t i lönestaten fastställd fördelning. — I Oskarshamn användas avgifterna intill ett belopp av 6,000: — till bestridande av” magistratens och rådhusrättens löner, under det att resten (2.560: —) till- faller stadens kassa. — I Sala tillfalla beloppen med 2/7. borgmästaren och med 19. envar av två rådmän samt stadens kassa. ” I Karlshamn, där bouppteckningsprivilegiet gäller, påkallas magistratens medverkan blott sällan. .
Göteborg, Norrköping, Gävle). Magistratens verksamhet blir av huvudsak- ligen kontrollerande natur. Vare sig den ena eller andra ordningen använ- des, kan fordran på styrkandet av de uppgifter som lämnas ställa sig olika. ?å vissa håll, t. ex. i Stockholm, är kontrollen mycket noggrann. Det krä- ves sålunda regelmässigt prästbetvg till styrkande av uppgifterna angående den döde och arvingarna, och vid själva förrättningen tillses, att samtliga delägare äro närvarande personligen, genom laga representanter eller genom befullmäktigade ombud; underlåter någon, ehuru behörigen kallad, att infinna sig, utgör naturligen hans utevaro ej hinder för förrättningen.
Det ovan anförda har avseende å de städer, där bouppteckningsprivilegiet rader i hela sin omfattning. I de 8 städer, där bouppteckning skall förrättas på anmodan -— med eller utan ersättning — förekommer det på ett undantag när1 praktiskt taget aldrig,? att magistratens medverkan påkallas.
De städer, som åtnjuta ifrågavarande privilegium eller där bouppteckning Magis'lt'atW ?; . . . .. nas yttranden pa anmodan skall ske, hava slutligen anmodats yttra sig om, v1lka fordelar angående rd- och nackdelar kunna anses förknippade med det där rådande svstemet samt dande
. n .. . .. . .. ' ordmrzg. huruv1da nagra avgorande mvandmngar kunna anforas mot dettas utbytande mot en ordning, som i princip överensstämmer med den för närvarande å landet tillämpade.
Såsom den väsentligaste fördelen med gällande system har frånsett Fördelar- städernas ekonomiska intresse i nu ifrågavarande avgifter — iallmänhet framhållits, att större garanti vunnes för bouppteckningarnas tillförlitlighet i alla avseenden, när upprättandet sker av sakligt och juridiskt kvalificerade personer, tillhörande magistraten; särskilt har betonats vikten av att vär— deringen sker efter enhetliga grunder. Mera detaljerade uttalanden i denna del hava avgivits av magistraterna i Göteborg och Hälsingborg. Magistraten i Göteborg yttrar sålunda bl. a., att det nuvarande systemet medför, att stärbhusdelägarna behörigen angivas, att egendomen upptages till i lag föreskrivna värden, att fast egendom antecknas med rätt benämning, att egendomen i boet efter avliden gift person upptages enligt sin riktiga natur av enskild eller gemensam för den avlidne och hans make och att i övrigt alla lagliga föreskrifter iakttagas i fråga. om bouppteckningens form och inne- håll, så att den kan uppfylla sitt ändamål att utgöra en riktig grund dels för beräknande av arvsskatten och dels för egendomens fördelning mellan delägarna. lf'inge dessa rätt att för boupptecknings verkställande anlita vilka personer de önskade, skulle följden enligt magistraten säkerligen bliva, att bouppteckningarna i ett flertal fall komme att bliva felaktiga i något avse— ende och därför ej kunna i oförändrat skick användas för ovannämnda ända- mål. Det hade också, då bouppteckningar rörande fast egendom å annan ort.,
' Landskrona. Magistraten där anlitas emellertid blott i ringa omfattning (under åren 1928 —1930 för resp. 12, 15 och 22 bouppteckningar, vilka i regel avsett hon med ringa tillgångar. samt för ett arvskifte).
" Jfr not 5 s. 236.
Nackdelar.
upprättade av andra personer, företetts för egendomens anteckning i huvudbo— uppteckningen, visat sig, att dessa ofta varit felaktiga i fråga om såväl egendo- mens natur av enskild eller gemensam som dess benämning. Delvis samma synpunkter framföras av magistraten i Hälsingborg, som därjämte fram- håller, att vid bouppteckning uppdelning av gälden skall ske, åtkomsthand- lingar granskas och förekomsten av gåvor undersökas, i vilket hänseende utredningen borde omfatta icke blott gåvor inom de sista två åren före döds— fallet utan även eventuellt tidigare gåvor. Givet vore, att kontrollen och undersökningen i alla hänseenden måste bliva mera genomgripande och full- ständig, när bouppteckningen förrättades av myndighet i delägarnas när- varo än om dessa åtgärder lades i händerna på personer, som ofta vore i avsaknad av all kunskap på dessa områden och kanske på grund av sitt beroende av delägarna i deras intresse förtege viktiga omständigheter.
Att uppgivandet sker inför offentlig myndighet anses av vissa magistrater medföra större känsla av ansvar för uppgifternas riktighet. Härigenom skulle ock vinnas, att bouppteckningarna upprättades och avlämnades inom föreskriven tid. Från några håll uttalas, att i de förevarande städerna värderingen bleve mera effektiv än i de orter, där bouppteckningen verkställes genom gode män, som anlitas av delägarna. En flera gånger framhållen omständighet är, att kostnaden för små dödsbon bleve mindre än om privata bouppteck- ningsmän behövde anlitas. För samtliga bon vore det en fördel, att kost— nadsfri upplysning och hjälp stode att erhålla hos vederbörande tjänstemän. Från ett håll har framhållits, att bouppteckningarnas upprättande av offentlig myndighet medförde den praktiska fördelen, att hållbart papper och enhetligt format användes för bouppteckningsinstrumenten.
Vad angår nackdelarna med den i de privilegierade städerna gällande ord— ningen medgiva till en början flera av magistraterna i dessa städer, att så- som en sådan måste betecknas kostnaden för dödsbona. Sålunda kan fram— hållas, att magistraten i Malmö — som avstyrker ändring i gällande ord— ning — förklarar det vara möjligt, att bouppteckning understundom skulle kunna ske för lägre kostnad än den utgående provisionen; att enligt magi- straten i Lidköping det måste anses såsom en påfallande nackdel, att döds- bodelägarna vore förhindrade att såsom förrättningsmän anlita dem, till vilka de skulle hellre än till rådmännen önskat vända sig uti ifrågavarande, många gånger intima affärsangelägenheter och med vilka de möjligen kunnat avtala om ett lägre ersättningsbelopp än det till stadskassan utgående, vilket av många ansåges såsom en extra avgift till staden för egendom, beträffande vilken kommunalskatt utgått eller komme att utgå i vanlig ordning; att en— ligt magistraten i Strömstad ifrågavarande sätt att avlöna magistratens le- damöter vore mindre tilltalande och att här vore fråga om en ganska be— tungande och mindre rättvis beskattning; att bouppteckningsavgifterna enligt magistraten i Visby ur den enskildes synpunkt givetvis innebure en extra beskattning, vilken torde kännas särskilt betungande i de städer, där magi-
stratens befattning med bouppteckningarnas upprättande endast vore av mera formell natur. Av intresse är den synpunkt, som framföres av magistraten i Lund. Magistraten,'— som, på sätt nedan skall närmare omnämnas, för- ordar att boutredningen i dess helhet skall ske av offentlig myndighet —— framhåller, att även med en sådan ordning särskild boutredningsman i många fall vore erforderlig och att det därför syntes rimligast, att nu till det allmänna utgående boupptecknings och arvskiftesavgifter bortfölle. Det måste beteck- nas såsom mindre tillfredsställande, att ett stärbhus skulle nödgas erlägga såväl dylika avgifter som boutredningsmannaarvode. I likhet med det stora flertalet magistrater, som avgivit yttrande i denna del, anser också magistra- ten i Lund, att avgifternas borttagande nödvändiggör en uppgörelse mellan staten och vederbörande städer.
Mot den bristande likformigheten på olika orter i förevarande avseende vänder sig magistraten i Norrköping. Magistraten tager sålunda i över- vägande, huruvida den gällande ordningen kunde anses tidsenlig, och fram- håller därvid, att i forna tider, då befolkningen i städerna och på landsbyg- den med hänsyn till sin levnadsföring och näringsverksamhet m. m. levde under mera olikartade förhållanden än i våra dagar och vore uppdelad i stånd, betingad av olika uppgifter i samhället, näppeligen någon anmärkning funnes att framställa mot olikheten i bestämmelserna, vilken sammanhängde med ståndens och städernas privilegier. Bouppteckningsprovisionen hade såsom ett borgerskapet påvilande särskilt bidrag till de förvaltningsuppgifter, som ålåge staden, sin historiska förklaring. Att införa bouppteckningsav- gifter i .de nya städer, som sedermera tillkommit, vore ej tänkbart. Numera funnes ej heller något skäl, varför somliga medborgare skulle belastas därmed, medan andra vore befriade därifrån. Likhet torde ej kunna åstadkommas genom att utsträcka tvånget att omfatta alla med- borgare utan endast genom att avskaffa privilegiet i de städer, som fortfarande åtnjöte detsamma. För magistratens önskemål beträffande den nya ordningen skall redogörelse lämnas i det följande. Från magi- straten i Gävle framhållas, att det skulle innebära en förbättring om före— skrift meddelades därom, att vid bouppteckning skulle fogas utdrag ur för— samlingsbok rörande stärbhusdelägarna samt att vid bouppteckningen över- vakades, att samtliga delägare bevisligen beretts tillfälle att närvara vid bouppteckningen. Magistraten i Kristianstad yttrar, att några nackdelar med det rådande systemet icke kunna påvisas i annan mån än att det givet- vis kan ifrågasättas, huruvida ej valfrihet borde finnas för stärbhusen i fråga om utseende av bouppteckningsförrättare. AV magistraten i Visby, som anser den huvudsakliga fördelen med privilegiet ligga i den större garanti, som därigenom skapas för bouppteckningarnas riktighet, framhålles, att denna synpunkt emellertid i mån av advokatväsendets utveckling minskar i betydelse.
Beredningen övergår nu till en framställning av städernas svar å ovan- Avgörargde in- nämnda spörsmål, huruvida några avgörande invändningar kunna anföras vandnmg”
mot en ny 16—303628 ordning?
mot en ordning, som i princip överensstämmer med den för närvarande på landet rådande. En del av magistraterna i de privilegierade städerna mot- sätta sig uttryckligen en sådan ordningl under åberopande av de fördelar som enligt det förut nämnda vore förenade med det rådande systemet. Vissa städer måste, ehuru ståndpunkt till frågan om övergång till en ny ordning ej uttryckligen tagits, på grund av sina uttalanden hänföras till samma grupp.2 AV yttrandena från förstnämnda städer må anföras följande. Det nuvarande systemet sådant det tillämpas i Gävle_anses av magistra— ten där äga ett avgjort företräde framför den på landet rådande ordningen under förutsättning att det ändrades i överenstämmelse med magistratens ovan omtalade önskemål. Enligt magistraten i Karlskrona borde det ej kunna vara tal om att i städerna införa samma ordning som på landet, utan skulle förändring vidtagas, borde denna snarare gå i motsatt riktning, så att frihe- ten på landet för vem som helst att. upprätta ifrågavarande handlingar borde upphöra. Magistraten iLund anser, att icke blott bouppteckningens upp- rättande utan hela boutredningen jämte dess avslutande genom bodelning och skifte eller genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kunde till för- del för såväl det allmänna som enskilda ske i offentlig ordning. I samman- hang med bouppteckningens inregistrering kunde domstolen helt naturligt icke företaga någon mera ingående granskning. Annorlunda förhölle det sig, om någon myndighet hade tillfälle att följa boets avveckling från början till slut samt öva sitt inflytande genom personliga förhandlingar och underi övrigt enkla former. Därigenom vunnes större säkerhet för att utredningen bleve fullständig och enhetlig och att alla de skiftande spörsmål, som kunde uppkomma, finge en riktig lösning. Större trygghet ernåddes också, att alla i boet intresserades rätt bleve tillvaratagen, oberoende av deras större eller mindre erfarenhet och deras förmåga att göra sina anspråk gällande, i vilka avseenden stor olikhet kunde förefinnas mellan intressenterna. Emellertid skulle även med den ifrågasatta ordningen särskild boutredningsman i många fall vara erforderlig, i det att åt myndigheten icke gärna kunde givas en annan ställning än en huvudsakligen övervakande och kontrollerande. Det nuvarande systemet tillmätes av magistraten i Malmö så stor betydelse, att magistraten avstyrker ändring i den gällande ordningen. Den skillnad, som förefunnes mellan landsbygdens och städernas förhållanden bland annat däri, att större rörlighet kännetecknade städernas befolkning, hade också sin be- tydelse. I staden vore det icke sällsynt, att ett dödsbo mycket snabbt sking- rades, och därefter vore det svårt att få fram en tillfredsställande boupp- teckning.
1 Filipstad, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Karlskrona, Lund, Malmö, Sigtuna. Ulricehamn. ” Arboga, Mariefred, Oskarshamn, Sala, Trosa.. Magistraten i Kristianstad yttrar, att några avgörande invändningar mot en övergång till den på landet gällande ordningen ej torde kunna göras i annan mån än att det rådande systemet säkerligen medförde större ordning och reda än vad följden skulle bliva, om detta system ersattes med ett, som grundats på valfrihet i fråga om bouppteckningsförrättare.
Åtskilliga av magistraterna i de hörda städerna hava tillstyrkt ett infö- rande av den på landet gällande ordningen. Så är förhållandet beträffande 5 av de 8 städer, där bouppteckning och arvskifte skall ske på anmodan.1 Magistraterna i de återstående 3 av dessa städer hava ej uttalat sig i denna del.2 Också en del av magistraterna ide privilegierade städerna hava ej motsatt sig privilegiets avskaffande? Tillstyrkandet sker regelmässigt under förbehåll av att ersättning lämnas staden.4 Magistraten i Norrköping, vars motivering för övergivande av nuvarande ordning angivits ovan i samband med redogörelsen angående bouppteckningsavgifterna, yttrar, att om det så- lunda vore följdriktigast att avskaffa denna beskattningsform, följde dock icke därav, att vem som helst borde godkännas såsom värderingsman. Det måste tillses, att de personer, som därför anlitades, hade erforderliga kvalifikationer och särskilt att de vore kunniga och redbara. På landsbygden anlitades i stor utsträckning nämndemän vid bouppteckningsförrättnmg men ej sällan inträffade, att personer utan kompetens tillkallades och resultatet bleve så— som följd därav ofta otillförlitligt. Samma förhållande förekomme även i städerna. Domstolen hade visserligen skyldighet att före inregistrering av bouppteckning tillse, att statens rätt till stämpelavgift icke åsidosattes, men den granskning, som för detta ändamål verkställdes, kunde i regel ej få sådan omfattning, att t. ex. även de satta värdena kontrollerades. Anledning kunde således finnas att vid en revision av bestämmelserna om boupptecknings förrättande pröva frågan om] värderingsmän med offi- ciell karaktär, så att personer i saknad av kompetens ej komme att äga dylik befogenhet. Kretsen av värderingsmän kunde givetvis bliva ganska vid, och det vore av vikt, att värderingsmännen erhölle tjänsteställning med därtill hörande ansvar. Magistraten i Skanör och Falsterbo. som ansåge, att den på landet rådande ordningen vore underlägsen magistratens hand- havande av bouppteckningar och arvskiften, ville icke uttala sig emot ett upphörande av denna befattning men funne det riktigaste vara, att såväl på land som i stad meddelades lagstadganden av innehåll, att ifrågavarande handlingar finge upprättas endast av juridiskt kvalificerade personer.
Innan lagberedningen övergår till att angiva, huru bouppteckningsförfaran— det enligt beredningens mening bör ordnas, skall redogörelse lämnas för vissa förslag, som tidigare framkommit i ämnet. Enligt lagkommittén skulle inom varje rätts domvärjo, såväl å land som istad,f1nnas särskilda av rätten tillsatta kunniga och redliga män att hålla boutredningar. Av dessa skulle stärbhusdelägarna kalla en att förrätta bouppteckningen. Åsämjdes
1 Nora, Skövde, Vänersborg, Åmål, Örebro. _ 2 Falun, Karlstad, Landskrona. 3 Jönköping, Karlshamn, Lidköping, Norrköping, Strömstad, Varberg, Vimmerby, Visby. Ma- gistraten i Eksjö uppger, att systemet med privilegiet är föråldrat och numera. aldrig till- lämpas. * Sådant förbehåll göres ej av Lidköping. Från Visby ifrågasattes, huruvida icke, åtmin— stone under en övergångsperiod, ersättning kunde beredas staden.
Äldre lagför-
slagen.
delägarna att låta bouppteckning förrättas av annan person, som de hade förtroende till, skulle det anmälas hos rätten, som hade att förordna honom, där ej rätten prövade honom ej vara skicklig till befattningen. Bouppteck— ningsförrättaren skulle såsom biträde taga två ojäviga män. Kommittén an- förde, att friheten för delägarna att å landet kalla gode män efter eget val i stället för att bereda åsyftad fördel ofta åstadkommit stora olägenheter. Arvingar hade stundom lämnat sitt förtroende åt personer, som icke varit skickliga att verkställa det dem givna uppdraget. Då uppteckning av död mans bo icke förrättades med urskillning, förfelades dess ändamål att, såvitt kunde ske, grundlägga en säker kännedom om stärbhusets tillhörigheter samt deras beskaffenhet och värde, och de, som hade del eller anspråk i boet, saknade den nödiga vägledning, varigenom oreda och tvister för fram- tiden kunde förekommas. Erfarenheten vittnade, att ganska många bland de vid domstolarna å landet förekomna rättegångarna lett sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och därpå grundade oriktiga arvskiften samt att det ofta varit svårt att efter längre tids förlopp erhålla tillförlitliga upplys- ningar om boets tillstånd vid dödsfallet. Genom kungl. brev den 27 maj 1801 hade väl stadgats, att häradshövdingarna skulle, vid boupptecknings- och skiftesinstrumentens emottagande, noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer finge befatta sig med sådana förrättningar; men då denna tillsyn förutsatte en för tidig granskning, som utan närmare kännedom om boet icke kunde bliva fullständig, hade någon påföljd därav sällan ägt rum i andra fall än där uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna om ny bouppteckning hade ofta funnits leda till betänkliga följder, i synner- het då stärbhuset varit obemedlat eller med gäld besvärat. Kommittén, som ansåge ändamålet kunna vinnas genom föreskrifter av nyss angivet innehåll, fortsatte, att då dessa föreskrifter åsyftade allmän nytta, de ock borde bliva allmänt gällande. Lagskipningens enhet skulle utan nödvändighet störas, om man för särskilda samfundsklasser medgåve undantag från den allmänna regeln. Den säkerhet, som för städernas invånare varit 'åsyftad med stad— gandet, att borgmästare och råd kunde för varje tillfälle nämna bouppteck- ningsmän, vunnes sannolikt i större mån, då stärbhusdelägarna hade alter— nativet att kunna vända sig till sådana personer, som vore en gång för alla förordnade, eller att själva utse andra skickliga förrättningsmän.
I motsats till lagkommittén omfattade äldre lagberedningen principen om rätt för delägarna att till bouppteckningsman välja den de ha förtroende för. Sämjdes de ej om valet, skulle på anmälan bouppteckningsman förord- nas av rätten. Bouppteckningsförrättaren skulle, liksom enligt lagkommitténs förslag, biträdas av två ojäviga män. Beredningen anförde, att ehuru ganska många skäl talade för lagkommitténs förslag, att i varje ort vissa personer skulle vara tillsatta att förrätta bouppteckningar, beredningen dock trott det vara rådligast att icke inskränka den frihet i val till sådana befattningar vilken dittills ägt rum; och beredningen hade därför ansett denna frihet
böra göras allmän, enär den på ståndsskillnad grundade olikheten ej kunde komma i fråga att bibehållas. Om det framdeles skulle, allmännare än dittills skett, erkännas vara för vårt land lämpligt, att vissa personer för- ordnades till sådana förrättningar, kunde det lätteligen bliva genom särskild lag därom förordnat. Beredningens förslag var emellertid ej enhälligt. Det omfattades av tre ledamöter (Richert, Giinther och Bergfalk), medan däremot Schlyter, med instämmande av von Koch, yttrade, att då giltigt skäl ej syntes vara till bibehållande av de på ståndsskillnad grundade då gällande stadgandena angående bouppteckningars förrättande av vissa tillför— ordnade personer eller av sådana, som delägarna själva utsåge, han ansett det vara mera betänkligt att till städerna utsträcka den frihet att välja bo- uppteckningsmän, vilken dittills på landet varit så ofta överklagad, än att tvärtom till landet utsträcka stadgandet om bouppteckningars förrättande av vissa förordnade personer; och hade han därför trott vad lagkommitténs förslag innehölle böra antagas. Men då ändamålet därmed ej skulle full- komligt vinnas, om det medgåves delägarna att, när de därom åsämjdes, låta bouppteckningar förrättas av annan person, som de hade förtroende för, hade han ansett det, som angående en sådan frihet förekomme ikommitténs förslag, böra uteslutas.
Frågorna om magistratsprivilegiet och bouppteckningsavgifterna hava sedan början av förra århundradet många gånger varit under diskussion i riks- dagen.1 I motioner hava sålunda riktats angrepp såväl mot bestämmelseni ovannämnda förordning av år 1756, att bouppteckningsavgifterna skulle utgå efter boets behållning utan avdrag för skulderna, som mot bouppteckningsav- gifterna överhuvud och bouppteckningsprivilegiet.
l anledning av motioner, som vid riksdagen 1859—1860 väckts inom borgare— och bondestånden,” anförde lagutskottet (utlåtande nr 42), att om
1 1809, 1815, 1828—30, 1834—35, 1840—41, 1850—51, 1856—58, 1859—60, 1863. Jfr Herlitz, Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen s. 20.
” I en av dessa (av herr Sundvallson) anfördes bl. a., att av ålder stärbhusdelägare hade brukat och varit berättigade att, utan någon myndigheternas tutelära inblandning uti stärb- husens ågande- och familjerättsangelägenheter, själva taga. vård om och skifta den dödes bo, vilken rätt adelsmannen och bonden ej någonsin avträtt. och att boupptecknings och arvskiftes- procenten således egentligen endast vore en stadsskatt, tillkommen under andra kredit— och affärsförhållanden än de dåvarande för att bereda städerna nödiga hjälpinkomster till deras tjänstemäns avlönande. Anledningen till beskattningen hade sålunda ursprungligen varit icke en civilrättslig nödvändighet utan endast en kommunal—finansiell åtgärd, ej avsedd att bereda större ordning i stärbhus och arvsförhållanden men blott att skapa en ny stadsinkomst. Sedan denna stärbhusskatt blivit år 1693 utsträckt till alla ofrälse samhällsklasser i Stockholm och därefter småningom införd i rikets övriga städer samt frågan slutligen reglerats genom 1734 års lag, vore det likväl mera genom självmyndig tillämpning av samma lag jämte bestående kommunalstadganden och 1756 års förordning än i följd av lagens tydliga föreskrift och me- ning, som det urgamla bruket och rätten uti nämnda hänseende småningom förvandlats i rikets städer från en stärbhusdelägares förut okvalda rättighet till en numera föråldrad både vidrig, obillig och betungande skattskyldighet under städernas magistrater eller deras drätselverk. Stä- dernas invånare vore de enda rikets innebyggare, vilka nödgades erlägga ifrågavarande stärbhus- skatt, 1 % av summa inventarii uti inventerings— och V, % uti arvskiftesavgift, vars obillighet blivit dess mera uppenbar därigenom, att man dels för Stockholm och Göteborg nedsatt dessa avgifter till hälften, dels ock uttoge dem, icke efter boets verkliga behållning utan efter hela
Spörsmålets behandling i riksdagen.
ifrågavarande avgift än kunde synas mindre billig, den dock utgjorde en väsentlig del av magistraternas avlöning och för sådant ändamål även blivit städernas innevånare pålagd. Då nu städerna själva avlönade sina magistrats- personer, vore ett borttagande eller en förminskning av avgiften lika för- närmande för varande magistratspersoner som städerna själva, vilka därigenom nödgades på annat sätt anskaffa medel till de förras avlönande eller ock äventyra att bliva i saknad av skickliga tjänstemän. Vad anginge yrkandet att stärbhusdelägarna i stad skulle äga till förrättningsmän kalla den de önskade, hade utskottet även funnit betänkligt att understödja detta förslag av det skäl, att sådant ofta kunde bliva betungande för delägarna, vilka därigenom nödgades, förutom den för magistratspersonerna bestämda pro— centen, jämväl utgiva särskild ersättning till de av delägarna tillkallade för- rättningsmännen. En sådan särskild ersättning måste dock anses icke kunna ifrågakomma, icke ens i det fall att, såsom motionärerna påstått vara lagens rätta mening, magistrat förordnade andra personer än sina egna ledamöter att förrätta bouppteckningen.
Vid 1862—1863 års riksdag intog utskottet emellertid en annan ställ- ning till frågan om magistratsprivilegiet. I sitt utlåtande (nr 18) över i ämnet väckta motioner förklarade utskottet sig icke hava kunnat undgå att, lika med motionärerna, finna att ifrågavarande undantagslag vore till själva sin grund obillig och ofta för ett stärbhus måste kännas tryckande. Efter att hava åberopat äldre lagberedningens ovan återgivna uttalande att det ej kunde kommai fråga att bibehålla den på ståndsskillnad grundade olikheten, fortsatte utskottet, att oavsett det missnöje, som en sådan olikhet alltid måste väcka hos” de tillbakasatta och vilket icke för första gången blivit genom ifrågavarande motioner tolkat, kunde obilligheten av själva beräknings— grunden för bouppteckningsprocenten utan svårighet av en var inses. Ty då denna grund vore summa_inventarii utan avdrag för skulderna, kunde lätte—
boets affärsställning, skulderna inberäknade, så att den ännu hårdare orättvisan inträffade, att efterlevande maka, barn eller anhöriga, som ofta nog ingenting ägde att förlora av det gäld— bundna boet, finge ena året betala för faderns, det andra för moderns och kanske det tredje för en medarvinges eller kampanjens död fullt 1 % varje gång av och för samma egendom, till- gångar och skulder. Aven utan sålunda på varandra hopade dödsfall kunde det ofta hända och hade även hänt, att stärbhus måst endast för bouppteckningsprocentens skull avträdas till borgenärernas eller rättare magistratspersonernas förnöjande, varigenom mången värnlös och torftig familj sett sin av ett dödsfall fördystrade framtid ännu mera fördystras av bekymmer och förtvivlan. Dessa missförhållanden stegrades till förhatlig olaglighet av den omständig- heten, att procenten utginge efter procenttagarnas egen uppteckning och värdering, varigenom ej ens skenet av opartiskhet iakttoges, vilken oformlighet, huru plikttrogen och samvetsgrann varje människa i allmänhet och magistratspersoner i synnerhet än kunde vara, dock vore ett förbiseende av den såsom en rättvisans vårdande ande genom hela vår lagstiftning fortlöpande föreskriften om opartiskhet och laga jäv, helst magistratsperson påtagligen ägde nyttaneller skada av själva förrättningen. I motionen framhölls vidare, bl. a., att då i 9 kap. 1 % A. B. stadgades, att borgmästare och råd skulle nämna två eller flera redliga män att egendomen uppteckna och värdera, det därför ej medgåves dem att nämna sina egna ledamöter. Det hem- ställdes därför att även stärbhusdelägare i städerna måtte åtnjuta samma rättighet som alla rikets övriga innebyggare att till boupptecknings och arvskiftesförrättare välja den de hade förtroende för. ' .
l l l |
ligen inträffa, evad boet vore stort eller ringa, att den behållning, som eljest skulle uppstått, åtginge till bouppteckningsarvodet, ja att till och med boet just för detta arvode måste avträdas till konkurs. Och för övrigt låge onek- ligen en oformlighet däruti att, fastän magistraternas ledamöter kunde hava nytta eller skada av värderingen, de likväl icke ansåges jäviga att till och med själva verkställa densamma. Även vid flera föregående riksdagar hade obilligheten av omförmälda avgift varit i viss mån erkänd av vederbörande utskott. Men enär ifrågavarande av Konung och ständer medgivna arvode utgjorde en väsentlig del av magistraternas avlöning och vid bestämmandet av magistratspersonernas löner, vilka bekostades av städerna allena, tagits i beräk- ning. så hade däruti städse funnits ett hinder emot förändring av ifrågavarande lagstiftning. En sådan förändring hade visserligen ansetts påkalla förutgående åt- gärder för betryggande därav, att någons tillförsäkrade rätt icke bleve inskränkt och att sådana löner i annan ordning komme att utgå, att städerna kunde påräkna att fortfarande äga skickliga magistratspersoner. Även utskottet ansåge väl å ena sidan de sålunda anförda omständigheterna fortfarande utgöra giltigt hinder för ett enkelt bifall till den påyrkade lagändringen. Men å andra sidan hade utskottet trott tiden vara inne att från representationens sida taga ini- tiativ till åstadkommande av sådana åtgärder, som syntes böra förutgå en ny författning i ämnet. Det nedbrytande av de mellan städernas invånare från fordom uppställda skrankor, som nyss begynt, och det därav betingade jäm- nandet av rättigheter och skyldigheter dem emellan syntes oavvisligen kräva likställighet jämväl i ifrågavarande hänseende. Utskottet ansåge ock, att de för frågans lösning nödiga förberedelser säkrast och snabbast kunna vinnas, därest Kungl. Maj:t med anlitande av de utvägar, som stode regeringsmakten till buds, vidtoge verksamma åtgärder till beredande av ersättning åt städernas magistrater för ifrågavarande sportler. Utskottet hemställde därför, att rikets ständer måtte — med tillkännagivande att ständerna för sin del ansåge den borgmästare och råd tillkommande rätt att, när annorlunda ej vore stadgat, nämna gode män att förrätta bouppteckning och arvskifte samt där- för uppbära visst arvode borde försvinna — hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder till beredande av ersättning åt magistraterna för den sportelinkomst, de genom en sådan anordning kunde förlora. Utskottets hemställan blev av ständerna bifallen.
I anledning av ständernas berörda hemställan framlades för 1868 års riks- dag en proposition (nr 2) i ämnet. Däri anfördes bl. a., att upplysningar blivit infordrade från städerna angående beloppet av den inkomst, magistraterna genom ifrågavarande sportler uppburit, och att städernas invånare blivit hörda, huruvida de ville åtaga sig att bereda magistraterna ersättning för uppbärande av nämnda sportler. Av de till följd därav inkomna yttrandena hade det Visat sig, dels att ifrågavarande avgifter i de flesta städer, såsom av ålder varit vanligt, inginge bland magistratspersonernas avlöningsförmåner, dock att de på åtskilliga ställen till någon del eller helt och hållet användes till
andra ändamål, dels ock att, under det invånarna i större delen av rikets städer samtyckte att utgiva ersättning för den minskning i inkomster, som genom den föreslagna ändringen skulle uppstå, därvid dock på flera ställen särskilda villkor blivit fästade vid nämnda medgivande, invånarna i ett ej obetydligt antal städer vägrat att utgiva sådan ersättning. Då sålunda hinder fortfarande finge anses möta för den föreslagna förändringens genomförande på en gång i alla rikets städer, men sådant genomförande lämpligen borde kunna ske för varje särskild stad, allteftersom ersättning bereddes för de inkomster, vilka dittills influtit genom boupptecknings och arvskiftesarvoden, framlade Kungl. Maj:t ett förslag till förordning angående boupptecknings och arvskiftens upprättande i stad, vilket på hemställan av lagutskottet (utlåtande nr 6) antogs av riksdagen och överensstämmer med ännu gällande förordning den 1 maj 1868. Enligt denna må ifrågavarande magistratsprivilegium efter Konungens förordnande upphöra att gälla i avseende å bouppteckning i stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande av löner eller andra allmänna utgifter. Så- som ovan nämnts, är privilegiet numera avskaffat i 61 av rikets 88 städer med egen jurisdiktion men består fortfarande i 27.
Vid lagutskottets ovannämnda utlåtande var fogad dels en reservation in blanco, dels en reservation av herr Bergström med instämmande av två andra ledamöter av utskottet, vilka ansågo, att lagförslaget ej borde bifalles. Då reservanterna företräda en ståndpunkt, som avser att överhuvud betaga dödsbodelägarna rättigheten att själva fritt utse bouppteckningsmän, är det till frågans belysning av intresse att här närmare redogöra för densamma. I sistnämnda reservation anfördes sålunda bl. a., att lagstiftarens vårdnad borde ligga därå, att bouppteckningen verkställdes med all möjlig omsorg och skick- lighet. För avseende därå måste den abstrakta frihetens anspråk vika. Så hade ock skett i Danmark och Norge, där uppteckning och värdering av kvarlåtenskap vore en judiciell förrättning, som tillkomme den s. k. skifte- retten. Enahanda omvårdnad hade franska lagstiftningen ägnat frågan genom föreskrifter, att vid bouppteckning skulle iakttagas alla de formaliteter, som den hade gemensamt med andra notariatsurkunder, och därtill åtskilliga andra. Efter att hava redogjort för lagkommitténs kritik av den på landet rådande ordningen fortsatte reservanten, att han icke tvekade att instämma i denna klagan, liksom han trodde, att var och en, som förvaltat domareämbete å landet, skulle erkänna befogenheten av densamma. Annorlunda och bättre hade förhållandena gestaltat sig i städerna till följd av den städernas magi- strater tillagda rättighet att förrätta bouppteckningar och arvskiften Det sätt, varpå dessa förrättningar i städerna verkställts, hade i allmänhet icke givit anledning till klander eller föranlett rättegångar; och även det fattigaste bo hade icke kommit att sakna laglig behandling. Visserligen funnes i städerna stärbhus, vari delägarna på grund av undantagsstadganden åtnjöte enahanda frihet uti ifrågavarande avseende som stärbhusdelägarna å landet. Men van-
ligen vore delägarna i sådana stärbhus så upplysta, att de till fullo insågo vådan av att lämna sitt förtroende åt okunniga och oskickliga boutredare, varför de anförtrodde förvaltningen antingen åt någon magistratsperson eller annan lika sakkunnig. Huru önskvärt således det än kunde vara, att i ett ämne, som fölle under allmänna lagen, likhet i bestämmelser kunde råda, funne reservanten dock olämpligt att tillvägabringa sådan likhet därigenom, att man inom de rättskretsar, varest ett bättre tillstånd ägde rum, införde det sämre, som rådde i allmänhet. Hellre hade likheten, om den nu nödvän— digt måste genomföras, bort åstadkommas på det sätt lagkommittén föreslagit.
När justitieombudsmannen till 1911 års riksdag avgav framställning om upphävande av adelsmäns rätt till särskilt forum ivissa mål, behandlade han även förbehållet för delägare i adliga dödsbon i stad att till bouppteck- ning och arvskifte kalla förrättningsmän efter eget val. Efter en redogörelse för nu ifrågavarande privilegium för vissa städer, med särskilt avseende å förhållandena i Stockholm, yttrar justitieombudsmannen,1 att boupptecknings— avgifter där icke längre med rätta kunde betecknas såsom en skälig ersätt— ning för ett utfört arbete. Klart vore nämligen, att stärbhusen, som själva finge ombestyra det egentliga arbetet med boupptecknings upprättande, också finge gottgöra detta arbete. Bouppteckningsavgiften vore därmed till sin ka— raktär förändrad till att i själva verket utgöra en skatt på stärbhusen i huvudstaden, betydligare i den mån behållningen iboet vore större. Att lägga denna skatt på adliga stärbhus, vilka dittills varit därifrån befriade, skullei justitieombudsmannens tanke både vara orättvist och utgöra ett verkligt skäl för motstånd mot genomförandet av reformen att avskaffa adelns domstols- privilegium. I överensstämmelse med justitieombudsmannens sålunda uttalade uppfattning stadgades också, när berörda reform genom lagen den 24 mars 1916 om rätt domstol i vissa mål ock ärenden angående frälsemän åvägabragtes, att genom lagen ej skedde inskränkning i den rätt, som tillkom delägarna i dödsbo efter frälsemän eller efter ofrälse ledamot i Svenska akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla dem han ville.
Till de städer, där rätt att upprätta bouppteckning tillkommer magistraten, _Boupptgck- hör också Stockholm. Bouppteckningsavgift har där utgått intill den 1 januari gång-202352: 1931. Med dessa avgifter, vilka uppgingo till betydande beloppf bestredos teckning.-iför- förmyndarkammarens förvaltningskostnader, varefter 250 kronor tillföllo går.—ii.??? frimurarbarnhuset och återstoden allmänna barnhuset i Stockholm. I sam- band med den nya förmynderskapslagens ikraftträdande den 1 januari 1925 upphävdes kammarens befattning med förvaltning av omyndigas medel utom såvitt angick medel, som där innestodo vid nämnda tidpunkt, och kammarens uppgifter begränsades till att tillsvidare avse vad som åligger överförmyndare.
Under tiden närmast före och efter 1925 gjordes till Kungl. Maj:t åtskilliga framställningar från förmyndarkammaren, magistraten och allmänna barnhuset,
1 Se justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1911 s. 297. ” Aren 1928 och 1929 uppgingo avgifterna till resp. 475,000 kr. och 532,000 kr.
som sammanhängde med förmyndarkammarens framtida upphörande, därvid från barnhuset framställdes anspråk på vederlag, därest barnhuset icke finge oavkortat åtnjuta överskottsmedlen. Sedan stadsfullmäktige år 1926'till Kungl. Maj:t avgivit yttrande i ärendet under hemställan bl. a. om upphörande av bo— uppteckningsavgifterna, fann Kungl. Maj:t sistnämnda år med hänsyn till frågans läge nödigt att, innan ärendet företogs till slutligt avgörande, förhandlingar ägde rum mellan delegerade för Stockholms stad, förmyndarkammaren och direk- tionen för allmänna barnhuset angående bouppteckningsavgifternas upphörande samt förmyndarkammarens avveckling och vad därmed ägde samband. Sedan sådana förhandlingar därefter inletts, visade det sig snart, att förhandlingarna mellan staden och barnhuset rörande de ekonomiska mellanhavandena helt borde skiljas från spörsmålet om förmyndarkammarens avveckling. Med hän- syn därtill fördes särskilda förhandlingar mellan stadens och förmyndar- kammarens delegerade angående kammarens avveckling och därmed samman- hängande frågor. Dessa förhandlingar resulterade i, att delegerade]l för staden och förmyndarkammaren den 30 januari 1929 avgåvo ett förslag i ärendet. De delegerade framhöllo, såvitt nu är i fråga, att i Stockholm frågan om avskaffandet av bouppteckningsavgifterna sedan åtskillig tid stått på dagordningen. Efter att hava erinrat om att lagberedningen imotiven till den nya förmynderskapslagen framhållit, att förevarande fråga komme under behandling vid det fortsatta arbetet med en revision av ärvdabalken, yttrade de delegerade bl. a., att det enligt deras uppfattning varken vore nödvändigt eller lämpligt att förlänga tiden för bouppteckningsavgifternas fortsatta ut- gående genom avvaktande av en ny lagstiftning om bouppteckningars förrät- tande. De allmänna skälen för ifrågavarande beskattningsforms upphörande vore av sådan styrka, att avgifterna borde avskaffas oberoende av dylik ny lagstiftning. Därest bouppteckningsavgifterna borttoges, uppstode frågan, huru- vida den nuvarande ordningen med bouppteckningsförfarandet borde bibehållas i Stockholm. Även om avgifterna avskaffades, kunde det enligt delegerades uppfattning ifrågasättas, huruvida icke vissa fördelar för den rättssökande allmänheten skulle vinnas genom att bouppteckningarnas förrättande fort— farande förbehölles åt deputerade, utsedda av rätten. Förvisso skulle däri- genom önskvärd enhetlighet och reda i bouppteckningarna befrämjas och därmed många anledningar till oklarhet och tvistigheter undanröjas. Förebilder till en dylik ordning torde icke helt saknas. Med hänsyn till den större per- sonalkostnad en dylik anordning krävde, jämförd med det eljest vanligen tillämpade förfaringssättet, hade delegerade emellertid icke ansett sig böra framställa något förslag i sådan riktning utan hemställde, att rådhusrättens åliggande att förrätta bouppteckningar måtte upphöra att gälla i samband med bouppteckningsavgifternas avskaffande.
* De delegerade voro för Stockholms stad bnrgarråden 0. Larsson, Y. Larsson och G. Söderlund samt för förmyndarkammarenaborgmäst-aren C. Lindhagen, magistratssekrete— raren W. H. Wistrand och kamreraren B. _Aberg.
Förmyndarkammaren avgav den 9 juli 1930 yttrande i ärendet.1 Be- träffande frågan om bouppteckningsavgifternas avskaffande var förmyndar- kammaren ense med de delegerade, därvid kammaren föreslog, att skyldig- het att utgiva sådan avgift icke skulle åligga dödsbon efter dem, vilka avledo efter ingången av år 1931. I vad rör spörsmålet, huruvida efter avgifternas upphörande rådhusrättens skyldighet att verkställa bouppteckning skulle upp- höra, ansåge sig däremot förmyndarkammaren böra understryka de betänk- ligheter, som delegerade uttalat mot ett frigivande av bouppteckningsförfa— randet. Därest stärbhusdelägarna själva skulle få utse sina boupptecknings- förrättare, vore det att befara, att en stor del av bouppteckningarna i fram- tiden komme att bliva behäftade med allvarliga brister i olika avseenden. En granskning av de nuvarande bouppteckningsuppgifterna bestyrkte denna farhåga. Det förhölle sig i själva verket så, att i dessa bouppgifter felaktig- heter ofta förekomme i bl.a. följande avseenden: såsom stärbhusdelägare upptoges personer, vilka icke vore arvsberättigade, och tvärtom uteslötes rätta arvingar; fastigheter upptoges under felaktiga eller missvisande beteck- ningar och utan angivande av laga fång och tiden därför; egendom, som ej tillhört dödsboet, upptoges såsom tillgång, medan å andra sidan egendom, som verkligen tillhörde boet, uteslötes; ett särskiljande av olika förmögen- hetsmassor —— enskild eller gemensam egendom, mannens eller hustruns giftorättsgods — samt olika slag av gäld vid bouppteckning efter gift person försummades mycket ofta; i fråga om hopsummering och värdering förelåge ofta felaktigheter. Liknande felaktigheter förekomme enligt förmyndarkam- marens erfarenheter för övrigt även i ganska stor omfattning beträffande bo- uppteckningar, förrättade i landsorten enligt det system, som man nu ville införa i Stockholm. Därest rådhusrätten i framtiden skulle nödgas för in- registrering mottaga uppteckningar, vilka uppgjorts av personer, som ej vore förfarna med detta arbete, skulle säkerligen därav följa avsevärda olägenhe- ter. Att vägra inregistrering av felaktiga bouppteckningar vore ofta vansk- ligt bl. a. med hänsyn till den för urarvagörelse stadgade fatalietiden. Ioch för inregistrering måste väl åtminstone en del av felaktigheterna rättas be- träffande sådana bouppteckningar, för vilka på grund av behållningens storlek arvsskatt skulle utgå. Med stöd av den erfarenhet, som förmyndarkammaren ägde i fråga om de till rådhusrätten ingivna bouppteckningar efter personer, vilka tillhört de i fråga om bouppteckning privilegierade kategorierna, kunde kammaren vitsorda, att det vore förenat med besvär och omgång att erhålla nödtorftig rättelse av felaktigheter i bouppteckningar. För att rättelse skulle kunna vidtagas förutsattes för övrigt medverkan av vederbörande dödsbodel— ägare samt av de enskilt utsedda bouppteckningsförrättarna. I den mån er- forderliga rättelser icke på detta sätt kunde ernås, funnes, därest man icke valde möjligheten att vägra inregistrering, ingen annan utväg än att i stäm-
1 Yttrandet; är undertecknat av C. Lindhagen, B. Äbierg och A. Eriksson.
pelprotokollet göra nödiga anteckningar rörande felaktigheterna i bouppteck- ningen. På nu anförda och åtskilliga andra skäl, vilka dels sammanfalla med dem som enligt den ovan lämnade framställningen också från andra håll anförts till förmån för bibehållande av nuvarande ordning i de privilegie- rade städerna, dels ej torde kunna åberopas därest de av lagberedningen i detta kapitel föreslagna bestämmelserna komma att upphöjas till lag, yttrade förmyndarkammaren, att alla de anförda omständigheterna föranledde, att kammaren för sin del ansåge, att ett avskaffande utan tvingande skäl av den nuvarande, enligt vad erfarenheten utvisade, goda ordningen för upp- rättande av bouppteckningar i huvudstaden vore en reform i felaktig rikt- ning. Den omständigheten att den sämre ordningen gällde i landsorten ut- gjorde enligt kammarens mening icke något skäl för att införa denna sämre ordning också i huvudstaden. Målet för lagstiftningen i fråga om boupp- teckning borde enligt kammarens åsikt i stället vara att införa en förbättrad ordning på landsbygden. Med hänsyn till det anförda föreslog förmyndar- kammaren, att rådhusrätten även efter bouppteckningsavgifternas upphörande måtte tillsvidare, i avvaktan på ny lagstiftning om utredning av dödsbo, och i den omfattning, som dittills ägt rum, genom sina delegerade förrätta upp- teckning jämväl av dödsbon efter personer, vilka avledo efter ingången av den 1 januari 1931.
Magistraten i Stockholm tillstyrkte i yttrande den 28 november 1930 förmyndarkammarens förslag i vad rörde bouppteckningsavgifterna. I fråga om ordningen för förrättande av bouppteckningar ansåge magistraten förmyn- darkammaren hava anfört goda skäl för sin uppfattning att det nuvarande bouppteckningsförfarandet borde, oavsett bouppteckningsavgifternas upphö- rande, fortfarande bibehållas, men magistraten tilltrodde sig likväl icke att omedelbart taga slutgiltig ståndpunkt till denna fråga. 1 avbidan på att jäm- väl andra med ärendet rörande förmyndarkammarens upphörande m. m. sam" manhängande fragor förelåge till prövning hemställde magistraten, att någon ändring i bouppteckningsförfarandet icke måtte för det dåvarande av Kungl. Maj:t föreskrivas. Överståthållarämbetet och Svea Hovrätt anslöto sig till förmyndarkammarens förslag.
Under tiden hade förhandlingarna mellan staden och barnhuset fortsatt. Sedan dessa lett till ett förslag till avtal mellan Stockholms stad och all— männa barnhuset samt förslaget underställts riksdagen och stadsfullmäktige, träffade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande direktionen för barnhuset avtal med staden, enligt vilket barnhuset skulle till förmyndarkammaren återbetala hälften av vad barnhuset uppburit av överskottsmedlen å boupptecknings- avgifterna belöpande å kalenderåret 1928 samt avstode från vidare över— skottsmedel under förutsättning, att staden medgåve avgifternas upphörande för tiden från och med den 1 januari 1931. Kungl. Maj:t förordnade genom brev till överståthållarämbetet den 30 december 1930,1 att skyldighet att utgiva
1 Svensk författningssamling 1930 nr 453.
bouppteckningsavgift i Stockholm icke skulle åligga dödsbon efter personer, vilka avlede efter ingången av år 1931; och skulle i fråga om uppteckning och värdering av egendom, som funnes i bo lydande under rådhusrätten eller utgjordes av fastighet i Stockholm, dittills gällande föreskrifter tills- vidare äga tillämpning.
I sitt slutliga yttrande rörande förmyndarkammarens upphörande m. m., avgivet den 6 februari 1931, instämde magistraten i förmyndarkammarens förslag om bibehållandet av det nuvarande bouppteckningsförfarandet. Ma— gistraten hade sålunda ansett de betänkligheter, som av stadens och förmyn— darkammarens delegerade uttalats mot ett frigivande av bouppteckningsförfa- randet i huvudstaden, vara av sådan vikt, att ett avskaffande av den nuva- rande ordningen i detta hänseende icke kunnat av magistraten förordas. Till förmyndarkammarens förslag anslöto sig även kammarkontoret och drätselnämnden. Förslaget vann även anslutning hos stadskollegiet, som funne kritiken mot de delegerades förslag i denna del övertygande. Ur rättssäkerhetssynpunkt erbjöde det nuvarande förfarandet så bety- dande fördelar, att det icke syntes välbetänkt att ersätta detsamma med ett system, vilket knappast vore tillfredsställande, och detta dessmer som reglerna om uppteckning av död mans bo för närvarande befunne sig under omarbetning. Den merkostnad, som staden förorsakades av det nuvarande bouppteckningsförfarandets bibehållande, vore å andra sidan så ringa, att densamma icke syntes böra påverka stadens ställningstagande till frågan. Kollegiet hemställde, att stadsfullmäktige måtte i underdånig skrivelse åberopa vad stadskollegiet anfört, "och stadsfullmäktige beslöto den 19 oktober 1931 bifalla denna hemställan. Överståthållarämbetet förklarade sig den 29 de— cember 1931 biträda stadsfullmäktiges yttrande såvitt nu är i fråga.
Beträffande uppsättandet av legala handlingar kan man urskilja två var— Lagbered- andra principiellt motsatta system. Enligt det ena, främst företrätt av den ”i”—"m franska rätten, är dylikt uppsättande i allmänhet förbehållet offentlig myn- %ifaupååitim dighet (notarius), medan det andra regelmässigt medgiver vederbörande rätts- tandet av lc- ägare full frihet i nämnda avseende. Det senare systemet har sedan gam-Zåffli'åmgz malt kommit till användning i vårt land. Enligt lagberedningens mening het. är detta också obetingat att föredraga. Väl är ett sådant system behäftat med vissa brister. Det kan sålunda inträffa, att i den skriftliga handlingen ej gives tillräckligt tydligt uttryck åt vad med rättshandlingen avsetts och att på den grund tvister och rättegångar oftare uppstå än när handlingen uppsatts av en yrkesman. När uppsättandet anförtros åt rättsägarna själva, blir det också i fråga om viktigare rättsärenden mången gång nödvändigt att i rättssäkerhetens intresse uppställa formföreskrifter, vilkas eftersättande kunna medföra rättsförlust. Erfarenheten har emellertid visat, att i vårt land nu berörda olägenheter ej äro särskilt framträdande. lvarje fall måste nackdelarna med den motsatta ordningen anses långt mera betydande. Denna medför sålunda en byråkratisering av rättslivet på stora och väsentliga om- t
Bör boupp— teckning ske genom myn- dighets eller delägarnas forsorg?
råden, i det den genom att utestänga den stora allmänheten från att själv eller genom sina fritt valda förtroendemän uppsätta ifrågavarande handlin- gar föranleder att ej blott själva uppsättandet blir förbehållet myndighet, utan även att det reala i rättshandlingen mer eller mindre kommer att fram— stå såsom något, vilket menige man varken kan eller bör befatta sig med. På detta sätt blir kunskapen om rättens innehåll lätt inskränkt till jurister— nas krets och rättslivet kringgärdat med en viss mystik, som praktiska reg- ler minst av allt böra äga. Hos oss har däremot den en och var sedan gammalt medgivna friheten att upprätta legala handlingar av alla slag med- fört, att kännedomen om, i allt fall de mera elementära, rättsreglerna på centrala områden och ej minst successionsrättens ingått i folkmedvetandet på ett sätt som eljest ej varit möjligt. Mest utpräglat framträder detta för— hållande hos vår bondeklass, där lagkunskapen förmedlats främst genom nämndemännen. Genom deras medverkan vid rättsskipningen vidmakthålles på lyckligaste sätt förtroendet till och förståelsen för denna, och åt nämnde- männen framför andra anförtros på landet uppsättandet av de legala hand- lingar, som ifrågakomma och beträffande vilka de hava möjlighet att råd- göra med domaren, en möjlighet som i stor utsträckning tages i anspråk. Det mått av lagkunskap, som förvärvats av nämndemännen, är såsom erfa- renheten nogsamt utvisar i regel tillräckligt för att dessa skola kunna gå allmänheten tillhanda vid uppsättandet av de vanligaste typerna av legala handlingar. I sakens natur ligger, att förhållandet i städerna gestaltar sig väsentligen annorlunda. Uppsättandet av legala handlingar sker där ofta genom advokater eller banknotariat. Lika otvivelaktigt är emellertid, att också i städerna uppsättandet i avsevärd utsträckning verkställes genom ve- börande intressenter själva eller deras förtroendemän utanför de juridiska fackmännens led.
Av vad nu anförts framgår, att det är något för svenskt rättsliv utmär- kande, att uppsättandet av legala handlingar ej gjorts till ett monopol, för- behållet juristerna. Beredningen övergår härefter till att närmare undersöka detta spörsmål, i vad det har avseende å bouppteckning.
Bouppteckningsförfarandet kan, liksom boutredningen i allmänhet, an- ordnas efter två varandra principiellt motsatta system. Medan enligt det ena dödsbodelägarna själva hava att föranstalta om bouppteckningen, ankommer enligt det andra på myndighet att å ämbetets vägnar sköta denna uppgift. Typiska exempel på sistnämnda ordning erbjuder de danska och norska skifteretternas verksamhet på förevarande område. Från början torde också hos oss magistraterna i de städer, där bouppteckningsprivilegium rådde, all- mänt hava å ort och ställe verkställt boets uppteckning och värdering. Möj— lighet förelåg då att beträffande boutredningen i dess helhet i dessa städer nå fram till en ordning, motsvarande den i våra grannländer rådande.1
* Så. har undantagsvis i viss mån skett. I Skanör och Falsterbo t. ex. tager magistraten sålunda hand om boutredningen från dödsfallet till och med arvskiftet.
Vilka konsekvenser detta kunde hava medfört beträffande boupptecknings- förfarandet i allmänhet undandrager sig numera bedömande. Utveck- lingen har nämligen gått den motsatta vägen. För närvarande sker sålunda bouppteckning, som förrättas av magistrat — med undantag för vissa mindre städer — å magistratens tjänsterum på grundval av skriftliga uppgifter, som lämnas av delägarna. Resultatet har blivit, att exempelvis i Stockholm de uppgifter, som skola lämnas av delägarna i ett bo, där uppteckning förrättas av magistraten, praktiskt taget äro överensstämmande med en av delägarna själva där ombesörjd bouppteckning efter t. ex. en "adelsman eller en präst. Det torde med säkerhet kunna antagas, att om magistratsprivilegiet för framtiden bibehölles, utvecklingen skulle överallt fortskrida i denna rikt- ning. Redan detta förhållande kan sägas hava ådagalagt, att en anord- ning, som betager delägarna rätten att ombesörja bouppteckningen, ej är lämpad för vårt land. Det får följaktligen anses uteslutet att i hela riket övergå till en sådan ordning.
Härmed är emellertid icke frågan besvarad, huruvida det nu gällande bouppteckningsprivilegiet kan anses innebära sådana fördelar, att det är till- rådligt att bibehålla detsamma. Det är till en början tydligt, att det i och för sig måste betecknas, såsom en mindre tillfredsställande ordning, att på ett centralt rättsområde av stor praktisk betydelse olika rättsregler skola till- lämpas i särskilda delar av riket. I äldre tider gällde som bekant i det stora hela olika regler för land och stad, men denna skillnad har ej kunnat upprätthållas. Ett ännu kvarstående exempel på skillnad mellan lands- och stadsrätt utgöra bestämmelserna om upprättande av bouppteckning. Beträf- fande bouppteckningsförfarandet är emellertid ej fråga om en absolut mot- sättning mellan land och stad. I det stora flertalet — mer än två tredje— delar —— av de jurisdiktionsberättigade städerna råder fastmera samma ord- ning som på landsbygden. Att i den återstående tredjedelen av städerna, däribland visserligen de större av dessa, avvikande regler gälla, kan därför synas än mer oegentligt. Något för vår tid främmande är det också, att i de ifrågavarande städerna enhetliga bestämmelser ej råda för alla med- borgare, i det att ett mindretal av dessa fortfarande såsom ett gammalt ståndsprivilegium åtnjuta samma frihet som rikets innevånare i övrigt att själva ombestyra bouppteckning. När nu en ny lagstiftning i ämnet skall komma till stånd, bör därför likformighet eftersträvas.
Såsom en bestämd nackdel med bouppteckningsprivilegiet måste otvivel- aktigt betecknas de därmed i regel förenade bouppteckningsavgifterna. Dessa äro i själva verket —— vilket också under frågans tidigare behandling flera gånger framhållits — att anse såsom en särskild, av omständigheterna ej längre påkallad beskattning av dödsbon i de privilegierade städerna. Till vissa frågor, som uppstå vid ett avskaffande av bouppteckningsavgifterna, skall beredningen senare återkomma.
Från åtskilliga magistrater i de privilegierade städerna och, vad angår
Bör boupp- teckningspri- vilegiet bibe- hållas i sin nuvarande omfattning!
Stockholm, även från andra myndigheter hava, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, rests bestämda gensagor mot privilegiets avskaffande, och det har gjorts gällande, att detta medfört en ordning, som avgjort vore att föredraga framför den i riket i övrigt gällande.
Såsom den väsentligaste fördelen av att bouppteckningar upprättas genom magistratens försorg framhålles sålunda, att därigenom större garanti skulle vinnas för bouppteckningens riktighet. Det kan visserligen ej bestridas, att en alldeles särskild garanti härför vinnes, därest förrättningen å ort och ställe verkställes av sakligt och juridiskt kvalificerade myndighetspersoner. Men så är i regel icke förhållandet. Det har tvärtom ovan påvisats, huru- som också i de privilegierade städerna magistratens medverkan i regel in- skränker sig till att på ämbetsrummet kontrollera skriftliga uppgifter, som avgivits av dödsbodelägarna. lnvändningarna grunda sig förty på skäl, som i stort sett ej hava motsvarighet i de för närvarande rådande förhållandena och som säkerligen under utvecklingens gång skulle erhålla allt mindre be— tydelse. 1 den mån rättens verksamhet inskränker sig att vara kontrolle- rande, blir den enahanda vare sig den handling, som är föremål för gransk- ning, redan därförinnan erhållit bouppteckningens form eller den utgör alle— nast en av delägarna lämnad uppgift. Ser man till_ de ovan anförda exemp— len på uppgifter, för vilkas rätta antecknande magistratsprivilegiet skulle utgöra en borgen, finner man också, att det här genomgående är fråga om sådant, som lika väl kan” kontrolleras i samband med boupptecknings re- gistrering. Detta gäller sålunda angivandet av dödsbodelägarna, fast egen- doms antecknande under riktig benämning, uppgifter angående egendomens na— tur av giftorättsgods eller enskild egendom, gäldens beskaffenhet när make lever efter, gåvor givna före dödsfallet o. s. v. Angående frågan om vår- deringen av egendom i dödsbo skall beredningen yttra sig i det följande. Såvitt beredningen kan finna, föreligger i praktiken i stort sett ej annan olik- het mellan de båda systemen än att, när oriktig eller ofullständig uppgift av delägarna lämnats i bouppteckningen, det kan bliva nödvändigt att låta rät- telsen, som kan antecknas ibouppteckningsinstrumentet eller intagas ien särskild handling, underskrivas av gode männen och delägarna, medan när bouppteckningen förrättas av magistraten det städse är möjligt att till följd av den granskning, som av magistraten ägnas delägarnas uppgifter till bo- uppteckningen, ej behöva göra några rättelser i den bouppteckning, som av magistraten upprättas.1
Det har från några håll gjorts gällande, att bouppteckningarna i de orter, där upprättandet ej sker av magistraten, d. v. s. i större delen av riket, ofta skulle vara felaktiga. Såvitt därmed avses, att bouppteckningarna efter skedd registrering skulle innehålla oriktiga uppgifter av någon praktisk betydelse, måste påståendet avvisas. Erfarenheten ger icke några belägg för
1 Angående frågan huru förfaras skall när, efter bouppteckningens förrättande, felaktighet yppas i bouppteckningen, se 10 % i detta kapitel.
en sådan uppfattning utan visar fastmera att bouppteckningarna uppfylla rimliga anspråk på tillförlitlighet. Att en del domstolar kunna uppställa mindre stränga krav på bouppteckningens fullständighet än andra är en sak för sig, vilken kan förekomma vare sig kontrollen sker vid bouppteckningens formella upprättande av magistraten eller vid registreringsfrågans prövning. Skulle magistratsprivilegiet avskaffas, finnes naturligen intet hinder för veder- börande att också i fortsättningen göra bouppteckningarna till föremål för samma noggranna kontroll som hittills. Därest de av lagberedningen i fö- revarande kapitel föreslagna utförliga bestämmelserna angående bolippteck- nings innehåll och form upphöjas till lag, vinnes för övrigt garanti för att kontrollen över boupppteckningarna kommer att ske efter mera enhetliga principer än för närvarande.
Det har från flera av magistraterna framhållits, att boupptecknings upp- rättande av magistraten för delägarna i små dödsbon innebär en fördel där— utinnan, att de erhålla kostnadsfri hjälp med bouppteckningens upprättande, och att överhuvud denna ordning erbjuder lättad utväg att erhålla nödiga råd och anvisningar. Även här gäller, att fördelen försvinner i den mån magistraternas verksamhet vid bouppteckningen inskränkes till en kontroll av delägarnas uppgifter. Emellertid är det naturligen önskligt, att därest bouppteckningsprivilegiet avskaffas, rådhusrätterna i allt fall, i likhet med domhavandena på landet, med råd biträda särskilt den obemedlade allmän- heten.
Beredningen anserfföljaktligen ej tillräckliga skäl föreligga att — med uppoffrande av det krav på likformighet och konsekvens som måste ställas på en ny lagstiftning — lämna det magistraterna i vissa städer tillkommande bouppteckningsprivilegiet orubbat.
Det kan emellertid ej förnekas, att praktiska grunder kunna tala för att ej alldeles undantagslöst genomföra regeln om privilegiets avskaffande. Den kritik, som riktats mot nu gällande ordning, har främst vänt sig mot den extra beskattning av städernas invånare, som dessa avgifter utgöra. Enligt beredningens mening böra också dessa avgifter överallt upphöra. Skulle emellertid från vissa städers sida, trots avgifternas bortfallande, föreligga en önskan, att magistratens befattning med bouppteckningar skall bestå, synes kravet på likformighet i lagstiftningen ej böra utesluta möjlighet att, med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, medgiva undantag från huvudregeln. Där såsom i Stockholm bouppteckningsprivilegiet medfört in- rättandet av en särskild organisation för fullgörande av de uppgifter, som till följd av privilegiet åvila staden, synas sålunda skäl kunna anföras att ej mot stadens önskan framtvinga en ny ordning. Även i andra fall kunna omständigheterna vara sådana, att nu gällande bestämmelser ej utan vidare höra i strid mot den lokala uppfattningen upphävas.
De undantag från regeln om bouppteckningsprivilegiets avskaffande, som enligt det föregående böra kunna medgivas, synas böra fastställas att gälla
tillsvidare eller för viss tid. Prövningen bör lämpligen ske från fall till fall och anförtros åt Kungl. Maj:t.
Beredningen föreslår vidare, att vad enligt äldre lag gäller om magistrats befattning med bouppteckningars upprättande undantagslöst skall äga tillämp— ning vid dödsfall, som inträffa under den närmaste tiden efter nya lagens ikraftträdande; den nya ordningen är i denna del avsedd att träda itillämp— ning först sedan viss tid förflutit från det den föreslagna lagstiftningeni övrigt trätt ikraft. De städer, om vilka här är fråga, erhålla på detta sätt nödigt rådrum att överväga, huruvida framställning bör göras till Kungl. Maj:t om tillstånd att bibehållas vid nu gällande ordning även efter nämnda tids förlopp. En sådan övergångstid skulle vidare möjliggöra för de av de privilegierade städerna, där bouppteckningsavgifterna helt eller delvis tagas i anspråk för _magistraternas avlöning, att söka få till stånd de nya lönestater, som på grund av avgifternas bortfallande kunna bliva nöd- vändiga för att kompensera de tjänstemän, vilka genom avgifternas upphö— rande skulle se sina inkomster minskade.
I anslutning till det nu anförda har i 4 % lagen om införande av lagen om boutredning och arvskifte upptagits ett stadgande av innebörd, att vad i vissa städer enligt äldre lag gäller om borgmästares och råds befattning med bouppteckningars upprättande skall fortfarande äga tillämpning vid dödsfall, som inträffa innan viss tid förflutit från den nya lagstiftningens ikraftträdande, och att Konungen skall äga att på framställning från sådan stad förordna, att den äldre lagen skall jämväl därefter tillsvidare' eller för viss tid gälla för den staden, dock att särskild bouppteckningsavgift ej i något fall skall erläggas, om dödsfallet inträffar efter utgången av förstnämnda tid. Det har tillagts, att närmare bestämmelser i de ämnen, som sålunda avses, meddelas av Konungen.
Då enligt förslaget bouppteckningsavgifterna skola försvinna viss tid efter den nya lagens ikraftträdande, uppkommer spörsmålet, huruvida ersättning av statsmedel skall beredas städerna för den inkomstminskning, som sålunda drabbar dem. Yrkande om sådan ersättning har i allmänhet framställts från de i ärendet hörda städerna. Att genom lag, som stiftas av Konung och riksdag gemensamt, upphäva ifrågavarande avgifter utan ersättning, bör lika litet möta något rättsligt hinder som upphävandet av själva boupp- teckningsprivilegiet.1 Huruvida ersättning bör utgå eller icke synes därför kunna avgöras efter lämplighets- och billighetshänsyn, och det torde falla utanför lagberedningens uppgift att avgiva något förslag i ämnet. Bered- ningen vill emellertid framhålla några synpunkter i frågan. Då avgifterna
* Till jämförelse må hänvisas på upphävandet av städernas rätt till danaarv, vilket blev en följd av nya arvslagens antagande. Ersättning hade yrkats från de städer, där denna in- komstkälla var av någon betydelse, men dessa yrkanden lämnades av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen utan avseende. Jfr vidare Nothin. Städernas särskilda skyldigheter och rättig- heter i förhållande till staten s. 174 f. och Herlitz, Utredning angående vissa spörsmål rö- rande städernas domstolsväsen s. 80 f.
till en början motsvarades av en motprestation från stadens sida genom att bouppteckningen av magistraten förrättades å ort och ställe men de numera i regel antagit karaktären av en mindre lämplig beskattningsform, talar detta i viss mån mot att — åtminstone för all framtid — ersättning skall utgå. Vad angår de städer, där bouppteckningen ej endast formellt upprättas av magi— straten och där bouppteckningsavgifterna följaktligen utgöra en, låt vara synnerligen rikligt tilltagen, motprestation för magistratens arbete med bo- uppteckningens förrättande. kommer arbetet i denna form vid ett antagande av förslaget i regel "att upphöra, varför någon sådan motprestation i dessa fall ej längre är erforderlig. Vidare må framhållas, att det här ej, såsom när de vissa städer tillkommande danaarvsmedlen indrogos till allmänna arvsfonden, är fråga om en indragning av en städernas inkomst till förmån för ett ändamål, för vilket städerna såsom sådana ej hava intresse, utan om avlyftande från städernas egna innevånare av en dem åliggande avgift, för vilken städerna i mån av behov kunna bereda sig ersättning genom beskatt- ning i vanlig ordning. Denna utväg synes böra anlitas i stad, som på egen ansökan kan enligt förenämnda stadgande utverka Kungl. Maj:ts tillstånd att behålla bouppteckningsprivilegiet. Att märka är slutligen, att i en del av de privilegierade städerna bouppteckningsavgifterna ej inflyta i stadskassan och användas för bestridande av städernas allmänna avgifter utan tagas i anspråk för bestridande av löner till magistratens ledamöter eller tjänstemän. Dessa städer utgöra blott ett tiotal, och bouppteckningsavgifterna såsom direkt inkomst för tjänstemännen spela därför i stort sett numera endast en obetydlig roll.1 Då det emellertid vore obilligt, om ett upphävande av bouppteckningsavgif- terna skulle för dessa tjänstemän medföra en minskning i deras löner, har, såsom förut framhållits, genom den föreslagna övergångstiden beretts möjlig- het för ifrågavarande städer att söka få nya lönestater till stånd.
Den av beredningen förordade grundsatsen, att föranstaltandet av boupp— Vilken om. teckning i regel skall tillkomma delägarna själva, kan genomföras mer eller få???? bör mindre strängt. E11nras må sålunda om lagkommitténs förslag, enligt vilket del- cipen ompyål ägarnas frihet att kalla bouppteckningsmän var begränsad till ett antal av %%”ngjförjj domstolen förordnade personer; annan person, för vilken delägarna hade för- rätta 501617!) troende, skulle dock kunna utses, såframt rätten prövade honom vara skick- Vaknin-9? lig till befattningen. Det kan till en början anmärkas, att ett stadgande av sistnämnda art skulle komma att i praktiken medföra stora vanskligheter. Om domstolen godkände den av delägarna utsedde bouppteckningsmannen, så snärt denne ej vore direkt olämplig, komme kravet på rättens prövning lätt att framstå såsom en besvärande formalitet utan motsvarande nytta. Skulle åter domstolen vid utövande av sin prövningsrätt förfara med större stränghet, komme detta säkerligen att väcka starka gensagor. Det var därför fullt konsekvent, när de av äldre lagberedningens ledamöter, vilka till skill-
! Jfr Herlitz a. a. s. 20.
Särskilda värderings- män? -
nad från majoriteten i princip anslöto sig till lagkommitténs förslag, sam- tidigt motsatte sig stadgandet i vad det avsåge berörda begränsade rätt för delägarna att kalla den de hade förtroende för.
Med en ordning, enligt vilken bouppteckningsmän utsåges av rätten, borde följaktligen delägarnas valrätt vara begränsad till dessas krets. Gjordes denna mycket snäv, komme i verkligheten att skapas ett bouppteckningsmonopol, som företedde allenast den avvikelsen från det i vissa städer gällande bouppteck- ningsprivilegiet, att monopolet tillkomme, ej en myndighet utan ett starkt begränsat antal personer i halvofficiell ställning. Emellertid vore det säker— ligen ej möjligt att vidtaga en så stark begränsning av de utav domstolen utsedda bouppteckningsmännen. Det kunde svårligen undvikas att utse samt- liga advokater. jurister vid banknotariat, nämndemän och åklagare. Att utesluta domare och vissa andra ämbetsmän från uppdraget bleve måhända nödvändigt men skulle verka synnerligen stötande, där fråga vore om en bouppteckning efter någon som stått dem nära. Huruvida sakförare utan juridisk utbildning borde kunna utses till bouppteckningsmän, bleve säker- ligen föremål för skilda meningar. Det anförda ger blott några exempel på Vilka svårigheter skulle uppkomma vid en gränsdragning, vare sig denna skedde i lag eller anförtroddes åt domaren. Hur den än anordnades, komme den säkerligen att bliva föremål för mycket missnöje. Mot den ifrå— gavarande anordningen kanlemellertid framförallt anmärkas, att hur vid gränsdragningen än gjordes, delägarna ofta bleve betagna den rätt de av ål- der haft att anförtro den grannlaga uppgiften åt den de helst ville. Erfaren- heten 'visar visserligen. att de i ett mycket stort antal fall vända sig till sådana personer, som kunde antagas bliva av rätten utsedda till bouppteckningsmän. När de föredraga någon annan — en nära anförvant eller vän, som de el- jest plåga anlita i liknande angelägenheter _ bör detta emellertid ej för- vägras, under förutsättning att den utsedde är kunnig och trovärdig. Lag- beredningen anser följaktligen, att det för framtiden liksom hittills bör stå delägarna fritt att till gode män vid bouppteckningen kalla vilka som helst, som innehava nyssnämnda kvaliflkationer.
Även om delägarnas rätt att utse gode män bibehålles oförkränkt, kunde det tänkas, att värderingen av dödsboets egendom anförtroddes åt vissa sär- skilt utsedda personer. Detta har yrkats av åtskilliga magistrater, även av sådana, som ej motsatt sig bouppteckningsprivilegiets avskaffande. Anmärkningar hava sålunda riktats mot den i många städer och särskilt på landsbygden före- kommande värderingen, vilken från ett par håll betecknats såsom för låg. Om också vid utseende av särskilda värderingsmän svårigheterna måhända ej bleve lika stora som beträffande bouppteckningsmän, är det enligt lagbered- ningens mening dock fråga blott om en gradskillnad. Avgörande skäl mot en (sådan ordning är, att den ej kan anses erforderlig. Spörsmålet om värderingens
tillförlitlighet framfördes år 1893 av kommitterade angående utvidgning av arvsbeskattningen samt är 1913 av justitieombudsmannen. Det föreslogs så-
lunda, i anslutning till lagkommitténs förslag, att ingen finge godkännas så- som bouppteckningsman, som ej erhållit domstols förordnande därtill, men förslagen avvisades av riksdagen. Angående denna fråga skall beredningen närmare yttra sig vid 5 % här nedan, där beredningen angiver, varför det överhuvud ej torde finnas anledning att genom meddelande av speciella be- stämmelser söka åstadkomma en ur skattesynpunkt mera betryggande_vär- dering. Här må blott nämnas, att då i gällande arvsskatteförordning detal- jerade föreskrifter äro givna beträffande värderingen av all annan egendom än lösören, frågan är av tämligen ringa praktisk betydelse för det allmänna men att å andra sidan bestämmelser, som avsåge en noggrannare värdering av bohag och husgeråd, vilka för närvarande enligt praxis jämväl istäderna i regel upptagas till låga värden, skulle innebära en kännbar och opåkallad höjning av arvsskattens belopp särskilt för små och medelstora bon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av sådana lösören. Nu anförda skäl tala också emot att meddela föreskrift om särskilt utsedda värderingsmän. Genom en sådan bestämmelse skulle ej heller en ioch för sig önskvärd enhet— lighet i fråga om värderingen vinnas annat än å varje särskild ort. Det är för övrigt redan för närvarande så, att värderingsmännen i regel utses inom en ganska snäv krets. Man anlitar dem, vilka veterligen äga dom- stolens förtroende och vilkas uppskattning på den grund kan förväntas bliva utan närmare prövning godtagen.
Då den rätt, som tillkommer magistraten i vissa städer, att verkställa arv- Magistrate— skifte och uppbära arvskiftesprovision, är av allenast mindre praktisk bety- årgång”? delse, torde betänkligheter ej möta mot ett undantagslöst upphävande av skiftens för- denna rätt beträffande dödsfall, som inträffar efter nya lagens ikraftträdande. rättande'
1 %.
Enligt 9 kap. 2 % Ä. B. må med bouppteckning ej längre uppskjutas än Bouppteck- högst tre månader efter dödsfallet. Såväl en förkortning som en förlängågj-lqgfåikjåå ning av denna tid kan ske. Kan ej något uppskov tålas, fortsätter sålunda lagrummet, skall allt genast upptecknas eller förseglas och i säkert förvar sättas —— ett stadgande som emellertid kommit ur bruk, sedan genom för- ordningen den 24 september 1861 bestämmelser givits i syfte att hindra boets egendom att förfaras.1 Den bestämmelse, som i 3 5 av nämnda kapitel gives om möjlighet till förlängning av den normala uppteckningstiden, när bo är vidlyftigt eller så beskatfat, att bouppteckning ej i vederbörlig tid kan ske, kommer däremot ofta till användning.
Det har i litteraturen2 uttalats, att den gällande normala boupptecknings Förslaget. tiden av tre månader vore mer än tillräcklig och syntes kunna förkortas till De” normala
.. .. .. . _, bouppteck- halften, halst om ratten att Vid behov soka uppskov lämnades kvar. Denna ningstiden.
' uppfattning kan lagberedningen icke dela. De fall, då bouppteckningsplik-
1 Jfr Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 389. ” Nordling, Arvdabalken, 3 uppl., s. 109.
Ei möjlighet till förkort- ning av tiden.
Förlängning av tiden bör medgivas.
ten icke kan utan olägenhet fullgöras på kortare tid än tre månader, torde vara så talrika, att någon allmän nedsättning av denna tid ej kan anses på- kallad. En dylik nedsättning skulle säkerligen medföra en väsentlig steg- ring av antalet ansökningar om tidens förlängning, och dessa skulle väl i allmänhet komma att bifallas. En sådan ordning vore olämplig såväl för dödsbodelägarna som för domstolen. Tidens förkortning skulle vidare åt- minstone till en början medföra fara för att fristen försuttes, och detta bör om möjligt undvikas med hänsyn till den stränga påföljd. som föreslås fortfarande skola inträda beträffande ansvar för den dödes gäld. Berednin— gen har därför ansett bouppteckning böra såsom hittills förrättas inom tre månader från dödsfallet.1 Tiden skall räknas enligt kalendern.2
Någon möjlighet till förkortning av tiden lärer ej böra stadgas. Bered— ningen har i 1 kap. föreslagit bestämmelser, som åsyfta att under alla för— hållanden medföra ett omhändertagande av boets egandom, och genom före- skrifterna om boutredningsman i 2 kap. möjliggöres för rättsägare, som hyser farhåga, att hans rätt ej behörigen tillvaratages, att få boets förvalt- ning överlämnad åt en förtroendeman. Ovan har också nämnts, att den nuvarande föreskriften ej längre tillämpas.
Däremot bör otvivelaktigt möjlighet fortfarande finnas att förlänga tre- månaderstiden. Enligt förslaget skall sådan förlängning kunna ske, om det med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak finnes på— kallat. .
Beslutet om uppskov skall på ansökan, vilken måste vara ingiven före tremånaderstidens utgång, meddelas av rätten eller, på landet, av domaren. Att åt domaren tillerkänts en sådan behörighet innebär i förhållande till gällande rätt en nyhet. Därmed avses att undvika den rättsförlust, som å landet eljest skulle kunna inträffa, om det på grund av boupptecknings- tidens utlöpande före rättens nästa sammanträde ej kunde medhinnas att utverka uppskovsbeslut.3 Framhållas må i detta sammanhang, att laga för- fall ej kan enligt förslaget åberopas såsom ursäkt för underlåtenhet att för— rätta bouppteckning.4
Behörighet att besluta om uppskov tillkommer, såsom framgår av en jäm- förelse med 8 % i detta kapitel, rätten eller på landet domaren i den ort, där den döde skolat svara i mål som rörde hans person eller, om behörig
1 Samma tid föreslogs av såväl lagkommittén som äldre lagberedningen, vilka eljest, såsom i fråga om arvsrättspreskription och dödförklaring, med hänsyn till de efter 1734 änd- rade förhållandena föreslogo väsentlig förkortning av gällande frister. '” Se lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid. 3 Rätt för domaren att bevilja uppskov var ej medgiven enligt äldre lagberedningens förslag (enligt lagkommittén skulle bouppteckning alltid vara hållen inom tre månader från dödsfallet), men i en av Gänther avgiven reservation yrkades, att å landet domaren ; skulle kunna meddela dylikt beslut. " ”* Till befrielse från sådan påföljd, som i 9 kap. 5 % A. B. omtalas, kunde laga förfall åberopas. Se nämnda lagrum och S. J. A. XXV s. 317. Av det i S. J. A. X 3. 308 refererade rättsfallet synes framgå, att laga förfall kunde åberopas också till vinnande av befri- else för gäldsansvar på grund av underläten bouppteckning.
domstol ej sålunda finnes, Stockholms rådstuvurätt.l Ej ens när den döde
::
efterlämnar egendom a flera orter och bouppteckning följaktligen jämlikt 7 % må förrättas å varje ort, kan anstånd beviljas av annan rätt än den nu nämnda. Å andra sidan kommer sålunda beviljat anstånd att avse upp- teckning också av egendom, som är belägen utanför den rättens domvärjo; allenast en ansökan är förty erforderlig.
Bouppteckningen måste vara avslutad inom den sålunda i lag eller genom särskilt beslut föreskrivna tiden; det är ej tillräckligt, att den påbörjats inom sagda tid. Detsamma lärer vara förhållandet enligt gällande rätt? åtminstone beträffande bouppteckning, som förrättas genom delägarnas försorg. När fråga är om förlängning av den normala bouppteckningstiden, är det enligt det ovan anförda tillräckligt, att uppskovsansökningen ingives inom den tiden.
Därest tid för boupptecknings förrättande försittes, äger enligt stadgande i 9 % av detta kapitel rätten vid vite ålägga den försumlige att inom viss tid föranstalta om bouppteckning eller ock förordna någon att göra detta. Ävilar försummelsen delägare, som har boet i sin vård, blir han jämlikt 4 kap. 14 å i förslaget ansvarig för all boets gäld. _
Har beslut om uppskov meddelats av domaren, bör det av honom å nästa
1 Äldre lagberedningen utsade uttryckligen, att uppskovsansökan skulle ske hos rätten i den ort, där den dödes hemvist var (6 kap. 3 5), och stadgade också, att bouppteckningen skulle ingivas till den rätten (13 5). På flera andra ställen (bl. a. i 1 5, som utsade, att anmälan skul-le göras hos rätten, om vårdare av boet ej funnes) talades blott i allmänhet om nåt—tenn. Gänth er ansåg det på den grund mindre klart, att man på alla ställen avsett samma rått, ehuru detta måste vara meningen. I synnerhet skulle en dylik uppställning kunna leda till det missförstånd om 1 %, att man där avsett rätten i den ort, där dödsfallet timat, ehuru det väl icke kunde vara något tvivel, att denna rätt, såvida den ej tillika vore den domstol, varunder den döde lytt, ej kunde hava något att skaffa med hans bo. Härtill genmälde Richert, att då i 1 % vore fråga endast om vården av ett bo, vars egendomar möjligen kunde ligga i särskilda delar av riket, och då vid sådant förhållande omständighe— terna ej sällan torde fordra sådan skyndsamhet, att man måste vända sig till den rätt, var- under egendomen lydde. han trodde det vara klokast att på detta ställe ej föreskriva, att den åtgärd, som kunde vara av nöden, ovillkorligen skulle sökas hos rätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. 2 Denna ståndpunkt intogs i Kungl. Maj:ts dom den 6 februari 1839, refererad i S. J. A. X s. 308. 'J'vii. justitieråd ansågo det vara tillräckligt, att bouppteckningen påbörjats inom laga tid och sedermera fortsatts utan annat uppehåll än sådant som ej berott av sökandena. Jfr det yttrande, som avgavs av justitierådet Isberg vid högsta domstolens behandling den 6 decem- ber 1828 av en till Kungl. Maj:t av K. B. i Blekinge län ingiven framställning angående frågan om lagsökning mot outrett stärbhus för avliden mans ostridiga skuld. Han uttalade sig i samband därmed om stadgandet i 9 kap. 3 % A. B. och fäste uppmärksamhet på, att man någon gång ansett sig fullgöra lagens bud endast man börjat bouppteckningen inom den ut- satta tiden; men dårefter hade man, med större eller mindre skyndsamhet, med längre eller kortare mellanuppehåll, fortsatt den veckor och månader. så att mångdubbelt längre tid än tre månader från dödsfallet åtgått, innan den blivit avslutad, och då fråga sedermera blivit väckt om urarvagörelse, hade man beräknat tiden för anmälan därom ifrån dagen, då boupp- teckningen avslutades. En sådan tydning måste anses obehörig. Emellertid vore måhända lagens ord uti nämnda paragraf icke så bestämda, att för det anmärkte. förfarandet borde till- lämpas det äventyr, som vore utsatt för uppskov med bouppteckning utöver den av lagen medgivna tid. Justitierådet ansåge sig därför böra hemställa, om det icke kunde stadgas, »att bouppteckning borde avslutas inom tre månader från dödsfallet, därest icke förlängd tid blivit hos domaren sökt och beviljad.» Se S. J. A. VIII s. 114—115. Se ock N. J. A. 1913 s. 528. — Se vidare Schrevelius, Lärobok i civilrätt, tredje delen, s. 195.
Särskilda frå- gor angående bouppteck- ningsplikten.
rättegångsdag anmälas för rätten. Det har varit erforderligt föreskriva, att talan mot domarens beslut föres i hovrätten.1 Att klagan mot domarens eller rättens beslut föres genom besvär, behöver däremot ej särskilt utsägasf Tiden för besvärs anförande mot domarens beslut skall, då annat ej före- skrivits, räknas från beslutets meddelande.s
I vissa fall kan det vara tvivelaktigt, huruvida skyldighet att förrätta bo— uppteckning överhuvud föreligger. Detta är förhållandet, när den avlidne vid sin död var i konkurs och bouppteckning följaktligen i anledning av konkursen kommit till stånd. Även om det, såsom vid 4 kap. 1 % närmare utvecklas, enligt förslaget ej kan anses erforderligt för stärbhusdelägarna att, till vinnande av befrielse från gäldsansvar, avträda egendomen till konkurs. då den dödes bo redan vid dödsfallet var sålunda avträtt, synes det böra åligga delägarna att uppge egendom, som ej förut blivit uppgiven, särskilt sådan som tillfallit arvlåtaren efter konkursens början.4 Det lärer emel- lertid härvid ej vara fråga om en uppgiftsplikt enligt nu förevarande be- stämmelser, utan skyldigheten torde åligga delägarna jämlikt grunderna för stadgandet i 10 % av detta kapitel. Underlåtenhet att uppgiva tillgång, som yppats efter konkursbouppteckningen, bör därför ej medföra ansvar för all den dödes gäld enligt 4 kap. 14 % i förslaget.
Det synes vidare städse tillhöra god ordning, att sedvanliga uppgifter om den döde, dödsbodelägarna, testamenten m. m. lämnas också när arvlåtaren var i konkurstillstånd.
Fråga om bouppteckningsplikt uppkommer vidare, när den ende succes- sorn efter den döde avlider, innan bouppteckning förrättats efter denne. Denna omständighet torde icke medföra, att sådan förrättning blir obehövlig; bouppteckning måste ske efter vardera arvlåtaren, något som ock för närva— rande torde iakttagas.'"
En hithörande fråga av praktisk betydelse är, huruvida bouppteckning är erforderlig, också när boets egendom är ringa. För finsk rätt har Chyde— nius uttalat,6 att om ingen eller mycket ringa egendom finnes, bouppteck- ning ej ansetts nödig. Men, tillägger Chydenius, där gäld finnes, bör med hänsyn till borgenärer uppteckning förrättas, ehuru tillgångar saknas. Hos oss torde också vid åtskilliga underrätter den praxis tillämpas, att fordran på bouppteckning eftergives, när enligt tillgängliga uppgifter tillgångarna äro så obetydliga, att de ej förslå till annat än gäldande av begravningskostna-
1 Jfr 5 % promulgationslagen till lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. ” Se i nästföregående not omförmälda lagrum, jämfört med 26 kap. 2 % R. 3. _ ” Jfr däremot 2 kap. 21 % i förslaget, där det med hänsyn till att besvär kan anföras även av andra än sökanden, föreskrivits, att tiden för besvärs anförande skall räknas från det kla- ganden erhöll del av beslut som där avses. * Se GQ. Appelberg i Sv. J. T. 1916 s. 228. Se ock N. J. A. 1885 s. 152. Jfr N. J.A. 19275; (ft. T. 1867 s. 506 och N. J. A. 1905 s. 296. Jfr ock diskussionen i Juridiska före- ningen i Finland, refererad i Tidskrift, utgiven av nämnda förening, 1898 s. 462—466. 6 Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 63.
derna och andra utgifter i anledning av dödsfallet.1 Huruvida denna praxis— kan anses överensstämma med lagens mening, får anses tvivelaktigt. I varje fall synes den ej böra medgivas för framtiden. Enligt lagberedningens åsikt. hör det till god ordning att, också när varken gäld eller tillgångar finnas,, genom bouppteckning fastslås, vilka som äro dödsbodelägare, samt att övriga uppgifter lämnas, vilka skola förekomma i bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunna nämligen sedermera yppa sig, och då är det till gagn, att redan i samband med dödsfallet dessa uppgifter blivit fastslagna. lmånga hithörande fall är en bouppteckningsförrättning av nöden till vinnande av klarhet angående den verkliga ställningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt, då boet kunde anses vara ringa, synes även ur i den synpunkten betänklig, att ovisshet om bouppteckningspliktens förhanden- ' varo stundom kunde uppkomma. Däremot måste det betecknas såsom an- ; geläget, att delägarna i bon med blott ringa tillgångar ej skola vid uraktlåten | bouppteckningsplikt under alla förhållanden ådraga sig ansvar för gälden, | kanske med synnerligen avsevärda belopp. Beredningen har därför i 4 kap. ! 19 % föreslagit, att om efter den döde finnes allenast egendom, som ej kun- nat hos honom tagas i mät, vad i samma kapitel stadgas om ansvar för den dödes gäld ej skall äga tillämpning. Beträffande den närmare innebörden av detta lagrum får beredningen hänvisa till den för detsamma lämnade motiveringen. . Slutligen må nämnas, att när beslut meddelats om dödförklaring, tiden för bouppteckning räknas från det beslutet vann laga kraft. Till frågan, är vilken ort bouppteckning skall förrättas, skall beredningen återkomma vid 7 % i detta kapitel.
2 %. Enligt 9 kap. 1 % Ä. B. åligger skyldigheten att uppgiva och uppteckna Vilka äro bo- boet efterlevande make eller, om make ej finnes, arvingarna eller den som ”pågftlgzgggs' vid dödsfallet haft boet omhänder. Trots ordalagen torde lagens mening ej Gällanderätt_ j kunna anses hava varit, att maken under alla förhållanden utesluter arving- arna från rätten och plikten att föranstalta om bouppteckning, något som också synes framgå av 5 % i samma kapitel, där det förutsättes, att make och arvingar kunna vara »tillika» vållande till försummad bouppteckning.2 Efter tillkomsten av 1861 års förordning angående vård av död mans bo — vilken förordning anger sig utgöra tillägg till vad 9 kap. Ä. B. stadgar an- gående egendoms upptecknande efter död man — lärer det i varje fall kunna antagas, att skyldigheten att ombestyra bouppteckning åligger boets Vårdare,3
1 Då tillgångarna i ett dödsbo äro så ringa, att de icke förslå till begravningskostnaderna och andra utgifter i samband med dödsfallet, anses det enligt praxis i Stockholm vara till; räckligt, om delägarna till rätten ingiva en s. k. fattiguppgift, vilken förutom anteckning om dödsbodelägare endast innehåller en uppgift, att boet är så ringa som nyss sagts. I dylikt; fall verkställes icke bouppteckning genom försorg av rättens deputerade. " Jfr Chydenius a. a. s. 62. ” Jfr Nordling a. a. s. 104, Björling, Lärobok i svensk civilrätt, 5 uppl., s. 346.
vilka enligt förordningen i första hand äro efterlevande make »eller» när- maste arvinge. Såsom Nordling framhåller, lärer trots förordningens ut- tryckssätt arvinge få anses vara sidoordnad med make.1 Universella testa- mentstagare, som hava egendomen i sin vård, böra naturligen tillse, att bo- uppteckning förrättas. Någon plikt härutinnan är emellertid ej uttryckligen ålagd dem, och vid underlåtenhet ådraga de sig ej ansvar för den dödes gäld. Har boutredningsman förordnats att tillvarataga allmänna arvsfondens rätt till arv, åligger bouppteckningsplikten honom.= Är testamentsexekutor förordnad, måste det anses åligga honom, vilken trätt i arvingars och uni— versella testamentstagares ställe, att föranstalta om bouppteckning. Om ma- kar på grund av hemskillnad levde åtskilda vid dödsfallet, är den efterle- vande enligt stadgandei 9 kap. 1 % Ä. B. ej pliktig draga försorg om upp-
teckningen.
FÖVSlaget- Enligt förslaget skall bouppteckning ombesörjas av dödsbodelägare, som BouPR'Gij_ har boets egendom i sin vård. Delägares vård av boet kan hava uppkom- mngsmktfor mit antingen genom ett omhändertagande redan vid dödsfallet eller ock a) dödsbodel- .. ., .. .. ., ägare,somhar sedermera efter underrättelse fran delägare, som utovar varden, eller annan
boets _egen- som omhändertagit egendomen.
dalgåådlsm Dödsbodelägare äro efterlevande make, arvingar och universella testaments-
tagare (1 kap. 1 €). Att dessa äro jämställda i vad rör boupptecknings- plikten är, såsom framgår av det förut nämnda, en nyhet beträffande uni- versell testamentstagare och utgör en konsekvens av att denne berättigats deltaga i förvaltningen. En ytterligare konsekvens härav är, att sådan testamentstagare vid försittande av tid för boupptecknings förrättande blir, liksom övriga bouppteckningspliktiga delägare, ansvarig för all boets gäld.
Anmärkas må, att make — hemskild eller icke _, där bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten och maken ej är arvinge eller universell testamentstagare, icke anses såsom dödsbodelägare (1 kap. få) och följ- aktligen ej är att hänföra till de i första rummet bouppteckningspliktiga, som avses i förevarande stycke.3 En olikhet mot gällande rätt är, att förslaget ej upptager någon motsvarighet till ovannämnda föreskrift i 9
kap. 1 % A.B., att bouppteckningsplikt ej åligger make, som på grund
av hemskillnad vid dödsfallet levde åtskild från andra maken. Har i anledning av hemskillnaden bodelning skett eller var giftorätt eljest utesluten,
föreligger visserligen, såsom nyss nämnts, ej heller enligt förslaget någon bouppteckningsplikt för efterlevande maken. Nämnda stadgande iärvda- balken avser emellertid också det fall, att giftorättsgemenskap mellan de hemskilda makarna alltjämt är rådande. Enligt beredningens mening före- ligger knappast anledning att för detta fall göra något avsteg från regeln om makes bouppteckningsplikt. Innan bodelning skett, är maken dödsbo-
1 Nordling a. a. s. 100—101. 2 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 452. 3 Jfr däremot angående gällande rätt N. J. A. 1918 s. 1.
delägare. Att han också har vården om boet kan ofta inträffa, ehuru hem- skillnad skett. När t. ex. mannen jämte barnen sitter kvar i boet under hemskillnadstiden, hör han uppenbarligen vid hustruns död vara pliktig draga försorg om bouppteckningen. Ändras exemplet därhän, att hustrun efter meddelad hemskillnad men innan äktenskapsskillnad ägt rum jämte barnen sitter i boet, torde det, där hustrun avlider, vara naturligt, att mannen över- tager dess vård, och uppgiftsplikt bör då åligga honom. Förhållandena kunna emellertid ej sällan vara sådana, att den efterlevande hemskilde ma- ken varken vill eller bör taga vård om boet; i dylikt fall blir han ej heller jämlikt det föreslagna stadgandet uppgiftspliktig. Nu angivna fall är för övrigt tämligen opraktiskt, enär det förutsätter, att ena maken avlider mellan hemskillnadsdomens lagakraftvinnande och bodelningen.
Såsom nämnts vid 1 kap. i % anses jämväl en arvinge, som genom testa— mente uteslutits från delaktighet i boet, såsom dödsbodelägare, intill dess testamentet blivit ståndande, och bouppteckningsplikt åligger honom förty enligt nu förevarande stadgande, därest han har boets egendom i sin vård.1 Underlåtenhet att ombesörja bouppteckning ådrager den uteslutne arvingen ansvar för all boets gäld, också därest det sedermera visar sig, att testa- mentet trots arvingens klandertalan består och arvingen således går miste om sin rätt. Detta kan förefalla hårt, men det torde ej vara möjligt att göra gäldsansvaret beroende av utgången av en testamentstvist, som kanske av— göres först efter åratal. Att den uteslutna arvingen sålunda svarar för gäl- den är för övrigt en konsekvens av att han berättigats att deltaga i förvalt- ningen. Där han med begagnande av denna rätt uppträtt med arvsanspråk och omhändertagit egendomen, får han finna sig i att med hänsyn till gälden städse behandlas såsom delägare. Beträffande universell testamentstagare har det nu sagda motsvarande tillämpning. Har testamentstagaren vård om boet, är han sålunda bouppteckningspliktig och blir vid eftersättande av denna plikt ansvarig för gälden, även om testamentet sedermera förklaras ogiltigt. _
Vad nu sagts gäller även beträffande arvinge eller testamentstagare, som förverkat sin arvsrätt men som det oaktat, innan förverkandefrågan blivit slutligen avgjord till hans nackdel, tagit vård om boet.
Är inträdet av arvinges eller testamentstagares förvärv beroende av villkor eller tidsbestämmelse, får i enlighet med de principer/för vilka redogjorts under 1 kap. 1 % här ovan, undersökas huruvida han intager ställning av delägare i det bo, varom fråga är, och spörsmålet om bouppteckningsplikten blir därefter att lösa enligt nu förevarande paragraf.
Vad angår sådana sekundosuccessorer, som äga taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, anses de såsom delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens (1 kap. 1 % andra stycket),
' Jfr Chydenius a.— a. s. 61.
och bouppteckningsplikt jämlikt första stycket i förevarande paragraf åligger dem följaktligen ej förrän vid den förste mottagarens död, därest de då hava egendomen i sin vård. Skulle den förste mottagaren intaga ställning av allenast legatarie — han har exempelvis erhållit kvarlåtenskapen med nytt- janderätt —, äro de, som fått äganderätten, med avseende å dödsboförvalt- ningen att behandla enligt huvudregeln i 1 kap. 1 %. De kunna sålunda vara att anse såsom delägare i arvlåtarens bo och bliva förty boupptecknings— pliktiga, i den mån de hava boets egendom i sin vård.
Den nu lämnade framställningen avser de fall, när dödsboets egendom är föremål för förvaltning enligt 1 kap. lå. Under denna förvaltningsform inbegripas även de fall, då allenast en delägare finnes. Ett sådant fall kan föreligga, när allmänna arvsfonden är arvinge eller ensam testamentstagare. Den lokala representanten för fonden, vilken enligt lagberedningens samtidigt framlagda förslag till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden skall erhålla benämningen god man i stället för boutredningsman, har att. under boutredningen företräda fonden, och han blir följaktligen, liksom den nuva- rande boutredningsmannen, skyldig att fullgöra den bouppteckningsplikt, som enligt förevarande stadgande åvilar fonden såsom delägare.
Bouppteckningsplikt åligger enligt det föreslagna stadgandet allenast del- ägare, som har boet i sin vård, men däremot ej övriga delägare. Dessa, som kanske äro avlägset boende, böra kunna förlita sig på att den, som om- händertagit boet, ombesörjer bouppteckningen och att de ej vid dennes un- derlåtenhet härutinnan skola underkastas den hårda påföljd, som ansvaret för all boets gäld innebär. Är anledningen till att vissa delägare ej hava egendomen i sin värd att tillskriva eftersättande av den skyldighet att om— händertaga boet, som enligt 1 kap. 2 % åligger dem, kunde det måhända förefalla tvivelaktigt, huruvida dylik försummelse bör för dem medföra be- frielse från att föranstalta om bouppteckning. Genom stadgandena i andra stycket av 1 kap. 2 & samt föreVarande paragrafs andra stycke jämfört med 9 % i detta kapitel har det emellertid sörjts för, att boet under alla förhål— landen skall bliva omhändertaget och att bouppteckning kommer till stånd. Då pågrund härav såväl det allmännas som vederbörande rättsägares in- tresse är tillgodosett, lärer något behov ej förefinnas att ålägga också del— ägare, som ej har boet i sin vård, uppteckningsplikt. Skulle så ske, kunde det av skäl, som nyss nämnts, i allt fall näppeligen komma i fråga att ålägga också sådan delägare ansvar för all boets gäld i händelse av för- summad bouppteckning. En sådan ståndpunkt skulle emellertid medföra en bristande korrespondens mellan stadgandena om delägarnas boupptecknings- plikt och delägares ansvar för gäld i händelse av denna plikts eftersättande, och ett dylikt resultat måste av praktiska skäl betecknas såsom mindre lämp- ligt. På grund av vad nu anförts har bouppteckningsplikt enligt förevarande stycke ålagts allenast delägare, som har boet i sin vård.
Lag om boutredning och arvskifte, 3 kap. 2 5. 269 Dödsboförvaltningen kan från delägarna övergå på en boutredningsman, som utsetts jämlikt 2 kap. 1 % i förslaget, eller på en testamentsexekutor, d. v. s. någon som _ enligt definitionen i sistnämnda lagrum — genom testamente bemyndigats att i avseende å förvaltningen av den dödes egen- dom träda i arvingars eller universella testamentstagares ställe. I dylika fall bör det åligga dödsboförvaltaren att föranstalta om boets uppteckning.1 Detta följer redan av stadgandet i 2 kap. 11 och 20 åå, att boutrednings- mannen eller testamentsexekutorn har att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder, men det har av praktiska skäl ansetts lämpligt att i samband med reglerna om bouppteckning utsäga vad denna allmänna före- skrift innebär med avseende å bouppteckningens förrättande. Boutrednings- mannen bör vid bouppteckning liksom eljest söka handla i samförstånd med delägarna.2
Den, som genom testamente förOrdnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde '(se 2 kap. 20 5), är ej boupptecknings-pliktig.
Bouppteckningsplikt åvilar subsidiärt även annan än den, som tillhör nå- gon av ovannämnda kategorier; redogörelse härför skall lämnas i samband med andra stycket.
Den skyldighet att föranstalta om bouppteckning, som enligt det ovan nämnda åligger delägare, vilken har boet i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutor. fullgöres enligt det föreslagna stadgandet därigenom, att den bouppteckningspliktige bestämmer tid och ort för bouppteckning samt utser gode män att den förrätta. Gode männen skola till antalet vara minst två. Har bouppteckningen förrättats- av allenast en god man, kan registrering av bouppteckningen ej ske. Laga bouppteckning kan nämligen i detta fall, strängt taget, ej anses hava kommit till stånd, och rätten har att meddela föreläggande eller förordnande enligt 9 % första stycket i detta kapitel.
De delägare, som ej hava boet i sin vård och förty ej äro boupptecknings— pliktiga, äga ej deltaga i beslutet om tid och ort för bouppteckning eller om utseende av gode män, utan de hava att finna sig i de avgöranden, som härutinnan fattas av den bouppteckningsskyldige. De torde ej heller kunna genom att utverka förordnande av boutredningsman åstadkomma, att denne utser nya gode män, som undantränga de förra, men äga naturligen hos rätten framställa erinringar mot den bouppteckning, som kommer till stånd, samt yrka bouppteckningens edfästande. Vårdas boet av flera delägare, till- kommer det dem att, såsom eljest, gemensamt träffa besluten; kunna de ej enas, kan boutredningsman förordnas, och beslutanderätten ankommer då på honom.
På gode männen har enligt förslaget den fordran uppställts, att de skola vara
* Sådan skyldighet åligger enligt gällande rätt testamentsexekutor. Se N. J. A. 1925 s. 389. 2 Jfr 2 kap. 11 % i förslaget.
b) boutred- nin gsman och testaments- exekutor.
Bouppteck- ningspliktms fullgörande.
Gode män vid boupp- teckning.
Ka llelsa till bo uppteck- ning.
kunniga och trovärdiga.1 Detta innebär allenast en föreskrift av instrukto- risk natur. Skulle nämnda fordran ej vara uppfylld, medför detta i och för sig ej, att bouppteckningen blir ogiltig; en motsatt regel vore redan med hänsyn till påföljden i gäldsavseende orimlig. Skulle bouppteckningen emel— lertid befinnas vara i sak felaktig, skall- registrering av rätten vägras, intill dess bouppteckningen försatts i behörigt skick. Det fordras icke, att gode männen skola vara ojäviga. En sådan fordran torde ej kunna uppställas utan att med dess åsidosättande förknippas ogiltighetspåföljd, något som av nyssnämnda skäl ej synes kunna ifrågakomma. Att delägare ej kan vara bouppteckningsförrättare torde ligga i sakens natur och får för övrigt anses framgå därav, att bouppteckningsförrättare betecknas såsom god man. Bo- uppteckningsförrättare kan ej heller den vara,_som föranstaltar om boupp- teckningen. Undantag har dock i 9 % här nedan ansetts böra göras för den. som —— där bouppteckning ej skett — av rätten förordnats att föranstalta därom,
Av det förut anförda framgår, att det ej tillkommer gode männen utan de uppteckningspliktiga att bestämma tid och ort för bouppteckningen. Själva förrättandet av bouppteckningen tillkommer däremot gode männen; ej blott delägarna utan även boutredningsman och testamentsexekutor äro uteslutna därifrån.2
Enligt 9 kap. 1 % Ä. B. skall bouppteckning ske i delägarnas närvaro. Det torde emellertid vara tillräckligt, att 'de behörigen kallats till förrätt— ningen; har så ej skett, kan registrering av bouppteckningen icke äga rum. I enlighet härmed har i andra punkten av förevarande stycke utsagts, att samtliga delägare skola kallas till förrättningen. Finnes för delägare legal representant, såsom förmyndare eller god man, eller har delägare utsett fullmäktig, är det naturligen åt honom, som kallelse skall ske. Har arvinge genom testamente, som vunnit laga kraft, uteslutits från del i kvarlåtenska- pen, är han ej delägare och skall ej heller kallas. Att han det oaktat skall angivas i bouppteckningen framgår av 3 %. Innan testamentet blivit stån- dande, måste däremot kallelse å sådan arvinge äga rum. Han är nämligen enligt tredje stycket i 1 kap. 1 % i fråga om förvaltningen likställd med delägare, och honom bör förty beredas tillfälle att bevaka sin rätt, för den händelse testamentet förklaras ogiltigt och han sålunda blir bibehållen vid sitt delägarskap i boet. Kallelse å universell testamentstagare skall jämväl ske, ändå att frågan om testamentets giltighet ej blivit slutligen avgjord. Står det fast, att arvinge eller universell testamentstagare förverkat sin rätt, skall kallelse å honom ej ske.
1 I 9 kap. 1 QHA. B. fordras beträffande bouppteckningsförrättare i stad, att de skola vara »redlige män». A landet äga delägarna kalla »gode män, som efter bästa förstånd uppteck- ningen och värderingen förrättat. Enligt de äldre lagförslagen skulle bouppteckningsmän till sitt biträde taga två rojäviga män». ” Jfr N. J. A. 1925 s. 389, enligt vilket rättsfall i testamente förordnad utredningsman ej ägde förrätta bouppteckningen.
Kallelse skall enligt uttrycklig föreskrift verkställas i god tid. Sker ej så, blir förhållandet detsamma, som om kallelse ej ägt rum. Huruvida behörig kallelse företagits, får naturligtvis bedömas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Har kallelse ej skett å samtliga delägare, eller har den ej ägt rum i erforderlig tid, skall registrering vägras, därest den delägare, som är i fråga, ändå ej närvarit. Berörda felaktighet torde dock ej obetingat medföra, att bouppteckning skall anses ej vara förrättad och ansvar för gälden förty inträda; det får i det särskilda fallet avgöras, huruvida felet bör anses vara av så allvarlig art, att sådan påföljd» bör äga rum.1
Det har vidare föreslagits, att kallelse skall ske å efterlevande make, ändå att han ej är delägare. Härmed avses de fall, när bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten samt maken ej är arvingeleller universell testa- mentstagare (jfr 1 kap. 1 % andra stycket). Också i dylika fall torde näm- ligen maken regelmässigt besitta sådan kunskap om förhållandena iboet, att maken lämpligen bör beredas tillfälle att närvara vid bouppteckningen. Stad- gandet gäller också make, som vunnit hemskillnad eller boskillnad och som, på grund av att bodelning skett, ej är att anse såsom delägare.
Ett spörsmål, som i detta sammanhang måste besvaras, är, huruvida se- kundosuccessorer böra kallas till bouppteckningen. Här märkas först de fall, när egendomen skall jämlikt 2 kap. arvslagen tillfalla den efterlevande ma- ken och vid dennes död övergå till den först avlidne makens dåvarande arvingar, tillhörande andra parentelen, d. v. s. föräldrar, syskon eller sys— kons avkomlingar. Samma bestämmelser skola enligt 4 kap. 1 & ilagen om testamente tillämpas också när genom testamente förordnats, att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testaments- tagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, varvid avvikelser-' från arvslagens regler kunna följa av testamentet. Beträffande de fall, som rymmas under sistnämnda stadgande, får beredningen hänvisa till den fram- ställning, som lämnats i motiven därtillg. Det kan slutligen inträffa, att arv- låtaren testamenterat kvarlåtenskapen till annan än make med föreskrift om sekundosuccession vid förste mottagarens död. Dylika förordnanden äro dock tämligen sällsynta.5
De i 2 kap. arvslagen meddelade bestämmelserna innebära en synnerligen omfattande rätt för efterlevande maken. Han äger utan inskränkning under sin livstid disponera över egendomen och är skyddad mot varje ingripande från den först avlidnes arvingar; hans rätt skiljer sig från den fulla ägande- rätten blott i det, låt vara betydelsefulla, hänseendet, att han ej äger bort- giva egendomen genom testamente, Då bestämmelserna i riksdagen erhöllo sitt nuvarande innehåll, betonades med styrka vikten av att efterlevande
1 I rättsfallet 1890 s. 415 förklarades bouppteckning vara utan rättslig betydelse, enär del- ägare (omyndiga barn) icke ens varit kallade till förrättningen. ” Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 269 f. 3 Se i näst föregående not omnämnda förslag s. 252—254.
maken erhölle möjligast självständiga ställning, så att han ej utsattes för trakasserier från sekundosuccessorerna.
Det kunde från nu angivna utgångspunkt med visst fog ifrågasättas, huru- vida åt sekundosuccessorerna, vilkas rätt inträder först vid efterlevande makens död och vilka på den grund enligt uttrycklig föreskrift i 1 kap. 15 av förslaget anses såsom delägare i dennes bo men ej i den först avlidne
'makens, borde inrymmas rätt att närvara vid bouppteckningen efter denne. Övervägande skäl tala dock enligt lagberedningens mening för att de kallas till förrättningen. Enligt 2 kap. arvslagen skall vid efterlevande makens död en proportionell delning ske efter båda sidornas insatser. Denna proportion fastställes i bouppteckningen efter den först avlidne, där i nu förevarande fall skall med åsättande av vården antecknas ej blott dennes utan även all den efterlevandes egendom. Detta fastställande är av stor vikt, i det .att också en i och för sig måhända ej så betydande felaktighet — den må röra egendomens upptagande eller värderande — kan i händelse av en vä- sentlig förändring i boets ställning avsevärt inverka på storleken av de båda sidornas andelar vid efterlevande makens död. Det vore därför ej riktigt, om .sekundosuccessorerna betoges möjlighet att vid bouppteckningen tillvarataga sina intressen. Deras kallande till förrättningen synes tvärtom kunna upp- fattas såsom en konsekvens av bestämmelserna om egendomens delning vid efterlevande makens död. Visserligen kunna sekundosuccessorernas närvaro vid bouppteckningen tänkas understundom vara olägligt för den efterlevande, men detta torde ej böra utesluta dem från sådan rätt. Framhållas må ock, att här ej ifrågasättes sekundosuccessorernas ovillkorliga närvaro utan blott en möjlighet för dem, som så önska, att bevaka sin rätt. Vad nu sagts när— ' mast med avseende å den legala sekundosuccessionen har tillämpning också i ovannämnda fall, när arvlåtaren förordnat att egendomen skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan; reglerna i 2 kap. arvslagen skola här jämlikt 4 kap. 1 % testamentslagen äga tillämpning. Också i de mera sällan förekommande fall, när förste mottagaren är annan än make, måste det an- ses tillbörligt, att sekundosuccessorerna kallas till bouppteckningen efter arv- låtaren.
Sekundosuccessorn bör kallas allenast om han intager ställning av arvinge eller universell testamentstagare, men icke om han är blott legatarie. I sist- nämnda fall är han ej delägare i vare sig arvlåtarens eller förste mottagarens bo, och kallelse till bouppteckning enligt förevarande stycke skall således ej ske å honom. Kallelse bör ske å dem, som vid tiden för bouppteckningen intaga ställning av sekundosuccessorer. Uppenbart är, att så skall ske, när det vid nämnda tidpunkt kan fastställas, vem den blivande successorn är; arvlåtaren har t. ex. genom testamente förordnat, att egendomen skall efter förste mottagarens död tillfalla en redan då existerande juridisk person. Ofta är det emellertid ej möjligt att vid bouppteckningen fastslå, vilka de blivande mottagarna komma att vara; egendomen skall t. ex. efter den efter-
levande makens död tillfalla den först avlidne makens skyldemän efter vad i 2 kap. arvslagen sägs eller, på grund av testamentariskt förordnande, efter makens död övergå till annan fysisk person. I dylikt fall bör tillfälle att när- vara vid bouppteckningen beredas dem, som skulle varit närmast att taga arv eller testamente, därest successionen då inträffat, och de verkliga sekundo- successorerna böra anses hava blivit behörigen företrädda av dem, som så— lunda kallats? I anslutning till vad nu sagts har i sista punkten av första stycket i nu ifrågavarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om lott i kvarlåtenskapen skall åtnjutas först sedan delägare avlidit, kallelse också skall ske å den, som vid tiden för bouppteckningen är när- mast att taga arv eller testamente.
De slutliga mottagarna skola enligt det föreslagna stadgandet kallas till bouppteckningen efter arvlåtaren endast om den föregående mottagaren varit arvinge eller universell testamentstagare. Har den förste mottagaren varit allenast legatarie — han har exempelvis med nyttjanderätt innehaft kvarlå- tenskapen — äro de slutliga mottagarna i regel att anse såsom delägare redan vid arvlåtarens död, och kallelse å dem till bouppteckningen efter honom skall förty ske på grund av stadgandet i andra punkten av detta stycke.
De, som jämlikt 2 kap. lagen om arv äga rätt till sekundosuccession men på grund av testamente uteslutits från sådan rätt, skola kallas, såframt testa- mentet ej vunnit laga kraft. Detta är visserligen ej uttryckligen nämnt i lag- texten. Då emellertid arvinge, som genom ännu ej lagakraftvunnet testamente uteslutits från arv, enligt vad ovan nämnts skall kallas, måste detsamma ock anses gälla beträffande utesluten sekundosuccessor i vad rör tiden före testamentets lagakraftvinnande.
Såsom ovan nämnts, stadgas i första stycket av denna paragraf —— från- sett de fall, när boutredningsman eller testamentsexekutor finnes — boupp- teckningsplikt för delägare, som har boets egendom i sin vård. Det vanliga är, att delägare tager hand om boet och föranstaltar om bouppteckning. Underlåtenhet i sistnämnda hänseende medför gäldsansvar för delägare, som utövar vården.
Om boets egendom ej omhändertages av samtliga delägare eller deras representanter, såsom förmyndare eller sysslomän, åligger det enligt första stycket i 1 kap. 2 % delägare, som är därtill oförhindrad, samt efterlevande make, ändå att maken ej är delägare, att taga vård om egendomen och att underrätta delägarna om dödsfallet. Blir egendom ej omhändertagen av del- ägare eller make, skall jämlikt andra stycket av samma paragraf husfolk, husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen. Dylik vårdare har därefter valrätt mellan att tillkalla delägare eller att hos rätten
* Jfr 7 kap. 4 % testamentslagen, där det föreskrives, att i fall av legal sekundosuccession. testamente må delgivas dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator; dessas åtgärder beträffande klander eller godkännande av testamentet binda dem, som i verk- ligheten bliva sekundosuccessorer.
18 — 303628
Andra stycket.
göra anmälan om dödsfallet. ] sistnämnda fall skall rätten förordna god man att vårda boet och underrätta delägarna.
Genom nu angivna bestämmelser har man sörjt för, att ett provisoriskt omhändertagande av boet städse skall kunna ske och att delägarna alltid bliva underrättade om dödsfallet, så att de bliva i tillfälle att bevaka sin rätt i boet. Emellertid kan det inträffa, att delägarna, trots mottagen under— rättelse, underlåta att omhändertaga boet. Såsom framgår av 1 kap. 2 &, synas de ej böra kunna tvingas därtill. Under sådana omständigheter är det emellertid nödvändigt tillse, att bouppteckning också i dessa fall kommer till stånd. Möjlighet härtill har också beretts genom att rätten jämlikt det föreslagna stadgandet i 9 % avdetta kapitel erhållit behörighet att förordna någon att föranstalta om bouppteckning. Att denna utväg är den enda, som står till buds, för åstadkommande av bouppteckning synes dock ej vara lämpligt. Förhållandena kunna ej sällan vara sådana, att det för delägare, t. ex. sådana som bo långt borta, skulle vara förenat med kostnader och besvär att själva ombesörja bouppteckningen men att annan finnes, exempel— vis någon som sammanbott med den döde, som ur alla synpunkter måste anses väl ägnad att föranstalta om bouppteckningen. För dessa fall vore det en onödig omgång att kräva ett förordnande av rätten. Den naturliga anord— ningen synes tvärtom, i ett sådant exempel som det nämnda, vara, att vår- daren efter överenskommelse med delägarna ombestyr bouppteckningen. Man torde emellertid böra gå ännu ett steg, i det man stadgar boupptecknings— plikt för den, som efter vad i 1 kap. 2 % sägs har boet i sin vård. Då denna plikt innebär allenast att bestämma tid och ort för bouppteckningen samt att tillkalla gode män, synas betänkligheter ej möta mot en sådan föreskrift. Framhållas må härvid särskilt, att den tillfällige vårdaren enligt andra stycket av 1 kap. 2 % städse kan undgå bouppteckningsplikten genom att till rätten göra anmälan, att någon som är vårdnadspliktig enligt första stycket av samma lagrum ej finnes. Den av rätten förordnade gode mannen blir då bouppteckningspliktig jämlikt ett stadgande som det nyss nämnda. En dylik anmälan till rätten kan av den tillfällige vårdaren göras ej blott då någon vårdnadspliktig enligt. första stycket av berörda lagrum ej finnes, utan även sedan det visat sig, att de av honom tillkallade delägarna underlåta att omhändertaga boet. I det stora flertalet fall torde vårdaren för övrigt anse det såsom en naturlig skyldighet att ombesörja bouppteckningen, och det skulle då framstå såsom en onödig formalitet att utverka rättens förordnande. Detta torde ej heller för närvarande erfordras. Av ifrågavarande stadgande och en jämförelse med 1 kap. 2 % andra stycket framgår, att den tillfällige vårdaren ej äger föranstalta om bouppteckning, med mindre det visar sig, att egendomen ej omhändertages av delägare. Sedan vårdaren underrättat delägaren, har han förty att, innan ytterligare åtgärd vidtages, avvakta, huru- vida underrättelsen medför något resultat.
Skulle ej heller, sedan bouppteckning förrättats av sådan vårdnadspliktig
som i andra stycket sägs, boet bliva omhändertaget av delägare, får vårdaren jämlikt 1 kap. 2 % andra stycket om förhållandet göra anmälan till rätten, som äger förordna god man att fullgöra delägares vårdnadsplikt.
3 % Beträffande boupptecknings innehåll finnas i gällande lag föreskrifter alle— Första nast om upptagande av boets tillgångar och skulder. l sakens natur ligger smalfet" emellertid, att bouppteckningen måste för att fylla sitt syfte också innehålla uppgifter om den döde och delägarna; detta iakttages även städse i praxis. Bouppteckningen plägar vidare inledas med en uppgift om dagen för förrätt— ningen. I överensstämmelse härmed har föreslagits, att i bouppteckningen skall angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hem- vist saint dödsdagen, så ock deras namn och hemvist, vilka skola kallas till förrättningen. Av 2 % framgår, att här avses samtliga delägare, efterlevande
, make, ändå att han ej är delägare, samt arvinge eller universell testaments—
tagare, som skall njuta lott först'sedan annans rätt upphört. I samband med uppgivandet av namn och hemvist åt dem, som sålunda skola kallas, bör ock, i anslutning till rådande praxis, antecknas i vilken egenskap veder- börande blivit kallad. I fråga om delägare bör även utsägas, om han är efter-
levande make, arvinge eller universell testamentstagare. För efterlevande make bör lämpligen angivas datum för äktenskapets ingående till vinnande om upplysning, huruvida äldre eller nya giftermålsbalken är tillämplig. Upp- gift skall lämnas, för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Tydligt är, att den artificiella skyldskap, som adop- tion utgör, ock måste angivas. Är maken arvinge, behöver naturligen hans , eventuella skyldskap med arvlåtaren ej utsättas, enär arvsrätten grundas på * hans egenskap av make. När ej annan arvinge än allmänna arvsfonden fin- l nes, skall detta angivas, något som framgår av föreskriften att uppgift skall ' lämnas å delägare, som skola kallas till förrättningen. I detta sammanhang må erinras, att då i bouppteckning ej upptages någon, som enligt 1—4 kap. arvslagen är berättigad till arv, detta kan bero antingen därpå, att det är , ovisst, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före arvsfonden är be- rättigad till arvet, eller ock därpå, att det är utrett, att annan arvinge än fonden ej finnes. [ förra fallet skall kungörelse enligt 9 kap. 2 % arvslagen utfärdas, varemot i det senare dylik kungörelse ej skall äga rum. Det ålig- ger gode männen, som förrätta bouppteckningen, att tillse, att av denna tydligt framgår, vilket av nämnda båda fall är för handen. Att gransknings- skyldighet i detta avseende åligger rätten, hos vilken bouppteckningen skall registreras, framgår av kungl. cirkuläret den 2 november 1928 till rikets underrätter angående utfärdande av sådan kungörelse, som nyss nämnts. Av stadgandet att uppgift skall lämnas å dem, som skola kallas till förrättnin- gen, följer vidare, att där för någon av dessa förmyndare eller god man är förordnad, dennes namn och hemvist skola angivas. "Att uttryckligen före-
Andra stycket.
skriva, att orten för bouppteckningen skall antecknas, har ej ansetts erfor- derligt. Denna kommer ändock att, såsom för närvarande, av gode männen utsättas.
För att möjliggöra kontroll att de uppgifter, som enligt det ovanstående skola lämnas beträffande den döde och dem som skola kallas, äro riktiga, kan det vara lämpligt att såsom på vissa håll, t.. ex. i Stockholm, för när- varande sker, till bouppteckningen fogas prästbevis. Det ankommer på rätten att med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet avgöra, huruvida fordran på ingivande av prästbevis skall uppställas.
Arvinge, som uteslutits genom testamente, bör ändock upptagas i bo- uppteckningen, där testamentet ej vunnit laga kraft; detta följer av nyss— nämnda stadgande, att i bouppteckningen skola upptagas de, som skola kallas till förrättningen. Till dessa höra nämligen dödsbodelägarna, och så— som delägare är, enligt vad som anmärkts vid 2 %, också att räkna utesluten arvinge, så länge testamentet ej vunnit laga kraft. Sedan testamentet väl blivit ståndande, är utesluten arvinge visserligen ej delägare och kallelse å honom skall ej ske, men det synes i allt fall höra till god ordning, att han upptages i bouppteckningen. I andra punkten av denna paragrafs första stycke har därför utsagts, att arvinge skall angivas, ändå att det står fast, att han är från del i kvarlåtenskapen utesluten.
Föreligger fall av legal sekundosuccession, i det att den döde efterlämnar, jämte make, såsom närmaste arvingar skyldemän, som avses i 2 kap. 1 % lagen om arv, men hava de genom testamente uteslutits från sekundosucces- sion, skola också dessa angivas, om testamentet ännu ej vunnit laga kraft. Såsom nämnts vid 2 5, skall nämligen sekundosuccessor i dylikt fall kallas till bouppteckningen, och av stadgandet i första punkten av denna paragraf följer, att angivande av honom då skall ske. Enligt 7 kap. 4 & lagen om testamente må, såvitt sådana skyldemän angår, testamente delgivas dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator, och testaments- tagaren bör av bouppteckningen kunna inhämta, vilka dessa äro. Det synes också höra till god ordning, att av bouppteckningen framgår den legala arvssituation, som skulle ägt rum, därest ej den ena eller andra arvingen varit från arv utesluten. Av grunderna för sistnämnda stadgande torde följa, att också arvinge eller testamentstagare, som förverkat sin rätt, skall angivas, även om det står fast, att förverkande skett.
Därest det av någon anledning ej skulle vara möjligt att utröna visst för- hållande, som enligt det förut nämnda skall uppgivas i bouppteckningen, bör detta där anmärkas. En föreskrift härom har upptagits i sista punkten av första stycket.
I 2 % av detta kapitel hava bestämmelser givits om, vilka som skola kallas till förrättningen. Dessa skola också, enligt första stycket av nu ifrågava- rande paragraf, angivas i bouppteckningen. Syftet med kallelsen är att bereda vederbörande möjlighet att närvara, men deras närvaro är ej erfor-
derlig, därest de blivit kallade. För närvarande fordras i allmänhet, att av bouppteckningen framgår, att de antingen närvarit eller blivit kallade. På åtskilliga håll, särskilt i de större städerna, söker man emellertid upprätthålla krav på, att samtliga delägare skola vara, personligen eller genom legala repre- sentanter eller befullmäktigade ombud, närvarande vid bouppteckningen; vägrar någon att iakttaga sådan inställelse, måste dock bevis om att han vederbör- ligen kallats vara tillräckligt. I anslutning till denna praxis har lagbered- ningen ansett lämpligt föreslå, att av bouppteckningen skall framgå, vilka närvarit vid förrättningen, och att, där någon som skolat kallas ej närvarit, bevis skall fogas vid bouppteckningen, att han blivit i tid kallad. Att kal— lelsen skett i den ordning, som är stadgad för delgivning av stämning, kan naturligen ej fordras. Överhuvud få ej för stränga fordringar uppställas på beviset. Intyg om avsändande av rekommenderad försändelse torde, där annat ej föranledes av omständigheterna, få anses vara tillräckligt., även om mottagningsbevis ej erhållits.
4 %.
Enligt 9 kap. 1 & Ä. B. skall uppteckning ske av all boets egendom »med Handlingar alla skrifter och handlingar», fordringar och gäld. De citerade orden till- som sk?!” . . . fogas vid bo- lämpas 1 prax1s 1 vad rör testamenten och äktenskapsförord så, att hand- uppteckning. lingen intages i bouppteckningen eller fogas därvid. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att där efter den döde är testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, det skall intagas i bouppteckningen eller bifogasi bestyrkt avskrift.1 Att ett bifogande i huvudskrift kan ske, faller av sig självt. I sådant fall åligger det rätten att på sökandens bekostnad ombe- sörja bestyrkt avskrift av testamentet, vilken avskrift skall förvaras hos rätten (se 8 5 i detta kapitel).
Då det i förevarande stadgande talas om äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, åsyftas att undantaga sådana förord, som ej avse annat än en gåva mellan makarna. Hade den avlidne vunnit äktenskaps- skillnad men bodelning ännu ej skett, bör tydligen det föreslagna stadgandet också vinna tillämpning. Att belasta lagtexten med en föreskrift för detta opraktiska fall har ej synts böra ifrågakomma.
När den döde efterlämnar egendom å flera orter och särskild bouppteck— ning förrättas å varje ort, skola beträffande varje bouppteckning stadgandena i detta kapitel gälla. Föreskriften i denna paragraf skall dock enligt ut- tryckligt stadgande i 7 % äga tillämpning allenast å den bouppteckning, där jämlikt sistnämnda paragraf intages en sammanfattning av boets tillgångar och skulder.
Uppgöres sådan särskild handling, innefattande rättelse eller tillägg till
' Motsvarande stadganden funnos ock i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag.
Vem skall uppgiva boet?
Vad skall uppgivas ?
bouppteckning, som omförmäles i 10 %, behöver vid handlingen ej fogas sådana handlingar, som avses i 4 &.
5 %.
I denna paragraf behandlas bouppteckningens innehåll i vad rör själva kvarlåtenskapen. Närmast till hands att uppgiva denna är den, som har boet i sin vård. Det kan emellertid inträffa, att denne, t. ex. en tillfällig vårdare eller en av rätten jämlikt 1 kap. 2 % förordnad god man, saknar tillräcklig kännedom om boets förhållanden eller i varje fall ej är därmed lika förtrogen som annan, vilken ej har vården om boet. Uppgivandet bör då ske av den sistnämnde. ] anslutning till det sagda har, i överensstäm— melse med vad som får anses utgöra gällande rätt,1 föreslagits, att boet skall uppgivas av den, som har det i sin vård eller eljest därmed är bäst förtrogen. Av 9 % tredje stycket framgår, att den uppgiftspliktige kan av rätten vid vite tillhållas att uppgiva boet. 2 Den som vid boets uppgivande uppsåtligen dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk upp- gift av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än eljest vederbort, gör sig förfallen till bötesansvar jämlikt 54 å i förordningen den 19 november 1914 angående arvsskatt och skatt för gåva. Menedsstraff kan ock ifrågakomma för den, som beedigat veterligen oriktig bouppteckning. Någon förverkandepåföljd, motsvarande den för närvarande i9 kap. 7 % Ä. B. stadgade, har däremot ej upptagits i förslagets
Det måste anses tillbörligt, att delägare, som ej uppgiver boet, förpliktas att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen. Sådan skyldighet bör åligga honom vare sig han är närvarande vid bouppteckningen eller icke. Ett stadgande av nu angiven innebörd har därför upptagits i andra punkten av denna paragrafs första stycke. Av 6 å i detta kapitel framgår, att ed— gångsplikt åligger sådan delägare, som nu nämnts. Om han, vid bouppteck- ningen eller dess edfästande, genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt, blir han enligt 4 kap. 14 å i förslaget ansvarig för all den dödes gäld.
Samtliga boets tillgångar och skulder skola enligt föreskrift i detta stycke upptagas. Avgörande tidpunkt för vad som skall upptagas i boupptecknin- gen är dödsfallet. Till senare för dödsboet uppkomna tillgångar och skulder tages ej annan hänsyn än att, vad angår de sistnämnda, jämlikt 14 % arvs- skatteförordningen från behållningen avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnader. Av det föreslagna stadgandets lydelse framgår, att
* Jfr Nordling a.. a. s.106. ” Se angående gällande rätt N. J. A. 1914 s. 456. Frånskild make ålades vid vite att vara personligen tillstädes och uppgiva boet vid förrättning för boets uppteckning för skifte. — N. J. A. 1926 s. 512. En person, som ej var delägare i boet, ansågs med avseende å den befattning han tagit med boet vara skyldig att till bouppteckningen vid vite uppgiva till- gångar och skulder i boet.
3 Se nedan 5. 307.
om i boet finnes egendom, som hör annan till, sådan egendom ej skall an- tecknas.1 Lagkommittén föreslog, att sådan egendom skulle upptagas, men stadgandet ströks av äldre lagberedningen såsom mindre nödigt, varvid beredningen ock framhöll, att stadgandet kunde föranleda olägenheter, enär därav kunde följa, att saker, som ägaren vore berättigad att å avtalad tid eller vid påfordran genast återfå, bleve kvarhållna, till dess att bouppteck- ning skett. I båda lagförslagen var uttryckligen stadgat, att annans egendom skulle utlämnas. Att så skall ske, torde emellertid vara tydligt, utan att lagtexten behöver tyngas med en föreskrift därom.2
Vid tillämpningen av ovannämnda regel, att boets samtliga tillgångar och skulder skola förtecknas, kunna ej sällan uppkomma frågor, vilkas lösning erbjuder vissa svårigheter. Att giva närmare regler härom i lag är natur- ligen uteslutet; det lärer såsom hittills böra överlämnas åt praxis att från fall till fall lösa dessa frågor, vilka för övrigt vanligen uppkomma i sam- band med bouppteckningens stämpelbeläggning och röna inverkan av be— stämmelserna därom.3 Med avseende å ett par ofta uppkommande spörsmål av stor praktisk betydelse hava emellertid särskilda bestämmelser befunnits erforderliga.
Beträffande livförsäkringsbelopp gäller, att om förmånstagare är in- satt, belopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, ej skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Såvitt fråga är om efterlevande makes giftorätt eller rätt till vederlag eller om bröstarvingars laglottsrätt, behandlas dock försäk- ringsbeloppet såsom om det tillhört boet.f Också när beloppet icke ingår i boet, får det enligt nu gällande ordning anses riktigt, att beloppet i bouppteck- ningen angives med uppgift om anledningen till att det ej medräknats bland boets tillgångar.5 Är förmånstagare icke insatt och har försäkringstagaren ej
* Beträffande gällande finsk rätt yttrar Chydenius (a. a. s. 64), att_uppteckningen synes böra omfatta även annan tillhörigt gods. Avfattningen av 9 kap. 1 5 A. B., som föreskriver uppteckning av »allt vad vardera maken ägde» eller av »den död egendom», synes dock tala för den motsatta uppfattningen. "
” Lagförslagen gåvo dessutom föreskrift om utlämnande av allmänna verks och enskilda personers handlingar.
” Såsom belysande för hithörande, i texten ej behandlade frågor må nämnas följande rätts— fall. S. J. A. XXVII s. 489 och N. T. 1864 s. 336 angående upptagande av andel ihandels- bolag. — N. J. A. 1915 s. 325, 1921 s. 547 och 1922 s. 394. Fråga om den avlidnes ford- ran hos viss delägare borde beräknas såsom tillgång. — N. J. A. 1913 s. 622. Fråga huru- vida genom testamente efterskänkt fordran skulle upptagas såsom tillgång. — N. J. A. 1916 s. 668. Bland tillgångarna skulle upptagas äterköpsvärde av livförsäkring å efterlevande makes liv. — N. J. A. 1912 s. 389. Fråga huruvida makes vederlagsfordran finge upptagas såsom skuld i andra makens bo. Jfr N. J. A. 1913 s. 216 och 296. —— N. J. A. 1912 s. 566. Fråga huruvida livräntas kapitalbelopp finge upptagas bland boets skulder. —— N J. A. 1913 s. 022. Fråga huruvida borgensbelopp, vilket guldits av dödsboet, må uppföras såsom en boets behållning minskande post. —— 1927 s. 266. Fråga huruvida borgensförbindelses belopp må upptagas bland boets skulder i vidare mån än det utredes, att förbindelsen vid den avlidnes frånfälle var att betrakta såsom skuld i boet.
* Se 104 % i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal. Jfr N. J. A. 1930 s. 114 och Sv. J. T. 1931, Rf s. 15.
5 Se förslag till lag om försäkringsavtal (1925) s. 200.
heller eljest förfogat över försäkringen, skall försäkringsbeloppet medräknas bland tillgångarna.1
Enligt lagberedningens mening bör det stadgas skyldighet för bouppgivaren, att när bland delägarna finnes efterlevande make eller laglottsberättigad arvinge, i bouppteckningen intaga uppgift om sådan av den döde tagen liv- försäkring, vars belopp enligt vad nyss nämnts ej skall ingå i boet. Ett sådant stadgande tjänar till betryggande av dessa rättsägares intressen. Det är särskilt av betydelse, att den edgång, som enligt 6 % kan åläggas boupp- givare och sådan delägare som ej uppgivit boet, kan avse jämväl frågan, huruvida den döde tagit försäkring av förevarande slag.
Om vad arvinge mottagit i förskott ej kan tillfullo avräknas å hans arvs- lott, är han ej pliktig återbära överskottet, med mindre bestämmelser därom träffats, då förskottet gavs.2 Är sådan bestämmelse träffad, skall förskottet angivas såsom en boets fordran.3 Skall återbäring av arvsförskott ej äga rum, behöver förskottet ej till någon del upptagas. En annan sak är, att enligt arvsskatteförordningen förskott, som lämnats inom två år före döds— fallet — vare sig återbäring skall ske eller ej — tages i betraktande vid arvsbeskattningen och att på den grund bouppteckningen skall vid ingivan— det för registrering vara åtföljd av uppgift å förskottet.4
Ändå att ett förskott ej skall avräknas, kommer det att inverka på be— stämmandet av såväl arvslotterna och laglotten som efterlevande makens giftorättsdel. Enligt 6 kap. 5 % lagen om arv skall sålunda, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen mellan arvingarna (arvskiftet) ökas med förskottets värde eller, om avräkning ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad dårå kan avräknas. 17 kap. 2 % samma lag stadgas vidare, att bröstarvinge är pliktig att å sin laglott av- räkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv. Slutligen gäller enligt 13 kap. 11 a 5 G. B., att då vid makes död förskott, som givits av endera makens giftorättsgods, skall avräknas å arvet efter den döde, vid bodelningen skallfzå den lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller, om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av förskottet. I detta fall skall, sedan tilldelning för gäld ägt rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före bodelningen ökas med ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodel- ningen.5 Med hänsyn till nämnda bestämmelsers tillämpning vid bodelning och arvskifte bör, när bland delägarna finnes efterlevande make eller lag-
1 Se i nästföregående not omförmälda förslag s. 201. 2 Se 6 kap. 4 5 lagen om arv. ” Jfr 14 & förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva, vari stad- gas, att »hemföljd' skall inräknas bland boets tillgångar. Begreppet hemföljd är genom nya giftermålsbalken upphävt. Fe närmare lagberedningens förslag till lag om arv s. 263—264. 4 Se 26 % arvsskatteförordningen. Jfr Eberstein, Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt I 5. 408—409. 5 Angående den närmare innebörden av ovannämnda lagrum se lagberedningens förslag till lag om arv s. 281 f., 303 f. och 460 f.
lottsberättigad arvinge, i bouppteckningen inflyta uppgift om egendom, som av arvlåtaren lämnats såsom förskott utan avräkningsskyldighet. Att endast dylikt, till gåva hänförligt förskott avses med det stadgande, som i ämnet givits i denna paragrafs andra stycke, framgår av stadgandets avfattning.
I 7 kap. 4: % lagen om arv har, för att skydda de laglottsberättigade mot vissa av arvlåtaren under livstiden träffade förfoganden i avsikt att kränka laglottsrätten, stadgats, att om arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till sitt syfte är att likställa med testamente, i avseende å gåvan skall, om ej särskilda skäl däremot äro, äga motsvarande tillämpning dels ovannämnda föreskrift i 7 kap. 2 % arvslagen, dels bestämmelsen i 3 % samma kapitel om rätt för bröst- arvingar att för utfående av laglott påkalla jämkning i testamente. För till- lämpningen av denna för laglottsskyddets effektiva genomförande praktiskt betydelsefulla regel är det av vikt att av bouppteckningen erhålla upplysning om gåvor, som lämnats av arvlåtaren. Skyldighet att i bouppteckningen angiva även andra gåvor än förskott bör därför åligga bouppgivaren, och såväl han som delägare, vilken ej uppgivit boet, böra kunna tillhandahållas att med ed lämna uppgift i ifrågavarande hänseende. Den betydelse, som enligt vad nu sagts tillkommer gåvor med avseende å laglottsrätten, är visserligen icke begränsad till särskilda kategorier av gåvotagare, men den här berörda uppgifts- och edgångsskyldigheten torde icke kunna utsträckas att avse gåvor till andra än delägare eller deras avkomlingar. Även med den inskränkning, som sålunda genomförts i lagberedningens förslag, lärer ett beaktansvärt skydd hava beretts de laglottsberättigade.
Det stadgande, som givits i ämnet, har ej begränsats till gåvor under viss tid före dödsfallet. Ovannämnda bestämmelser angående såväl förskott som andra gåvor innehålla nämligen ej någon sådan begränsning.
Däremot har den inskränkning gjorts i stadgandets tillämplighetsområde, att det ej skall avse sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missför- hållande till givarens villkor.1 Dylika skänker skola sålunda ej angivas i bouppteckningen. Angivande skall ej heller ske av kostnader, som av den döde nedlagts å laglottsberättigades uppehälle och utbildning, såvitt den döde därmed endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet. Dylika kost- nader äro nämligen icke att anse såsom gåva.
Då i det föreslagna stadgandet talas om laglottsberättigad avses därmed såväl bröstarvinge som adoptivbarn.
Regeln att i bouppteckningen skola upptagas samtliga tillgångar och skul- der är av rent civilrättslig natur; den har avseende å förhållandet mellan delägarna inbördes samt dessas förhållande till borgenärer och andra rätts- ägare. Indirekt blir den emellertid av betydelse också med avseende å sta- tens anspråk på arvsskatt. Arvsbeskattningen ansluter sig nämligen i första
1 Jfr 6 kap. 2 % andra stycket lagen om arv.
Värderingert.
hand till bouppteckningens uppgifter om tillgångar och skulder. Den gör emellertid däri vissa av skattehänsyn föranledda modifikationer i inskrän- kande eller utvidgande riktning, i det att dels skattebefrielse medges för viss ibouppteckningen angiven egendom, dels viss egendom, som icke tillhört boet, göres till föremål för beskattning.1 Dessa bestämmelser beröra ett rättsområde, som faller utanför den uppgift, vilken anförtrottslagberedningen.
I sista punkten av denna paragrafs första stycke har stadgats, att tillgån- garna skola upptagas med angivande av värdet. Närmare bestämmelser om värdeberäkningen äro ej givna i förslaget. 1 vad rör förhållandet mellan delägarna, äro bouppteckningsvärdena vanligen ej av omedelbar betydelse, i det att till grund för bodelning och arvsskifte plågar läggas då gällande vär- den. Beträffande övriga rättsägare i boet mä framhållas, att i konkurrens mellan laglottsberättigad arvinge och speciell testamentstagare laglottens stor— lek beräknas med hänsyn till, ej värdet enligt bouppteckningen utan värdet vid den tidpunkt, när boet är utrett.2 Fråga, huruvida egendomen överhu- vud förslår till fullgörande av legat, måste bedömas med hänsyn till dess värde, när testamentet verkställes. När borgenär gör ansökan om boets av- trädande till konkurs eller boutredningsman, måste frågan om boets insol- vens bedömas med hänsyn till värdet vid den tiden. Med avseende å dessa spörsmål böra sålunda bestämmelser angående värderingens verkställande ej vara erforderliga.
Med hänsyn till arvsskatten är däremot den värdering, som äger rum vid bouppteckningen, av betydelse. Vid arvsskattens beräknande skola nämligen i regel lända till efterrättelse de värden, som upptagits i bouppteckningen.3 Vad arvsskatteförordningen innehåller beträffande värderingen är följaktligen att iakttaga vid bouppteckningens upprättande.
Spörsmålet om tillförlitligheten av bouppteckningarna, såväl ur arvs- skattesynpunkt som eljest, har tidigare varit under diskussion, därvid för- slag framförts — av lagkommittén 1826, kommitterade angående utvidgning av arvsbeskattningen 1893 och justitieombudsmannen 1915 — att ingen finge godkännas såsom bouppteckningsman, som ej erhållit domstols förordnande därtill. Beträffande detta spörsmål har lagberedningen i inledningen till detta kapitel angivit de skäl, som enligt beredningens mening föranleda, att någon avvikelse i princip ej bör ske från den för närvarande i allmänhet gällande ordningen, enligt vilken bouppteckningen förrättas av gode män, utsedda av delägarna själva. Tvärtom skall denna ordning utsträckas att gälla jämväl i de städer, som för närvarande äga privilegium att förrätta bo- uppteckningar. Även om sålunda någon ny ordning för uppteckningen av egendomen efter avliden person ej bör stadgas, kunde det måhända ifrågasättas att genom meddelande av mera speciella bestämmelser söka
1 Se Eberstein a. a. s. 406, 407. 2 Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 302—303. 3 Jfr Eberstein a. a. s. 411 f.
åstadkomma en ur skattesynpunkt mera betryggande värdering. lsådant syfte föreslogo 1893 års arvsskattekommitterade införande av en lagbestämmelse, att av domstol utsedda värderingsmän skulle uppskatta egendomen så, som de efter bästa förstånd och samvete prövade den vara värd, därvid värdet av aktier, obligationer och dylika handlingar skulle be— stämmas med ledning av den vid dödstillfället för varje slag av sådana hand- lingar gällande kurs eller eljest gängse pris samt värdet av fordringar, som ej ansåges säkra, efter vad skäligt prövades. Kommitterades förslag — såväl i nu nämnda del som angående frågan om ordningen för bouppteckningen överhuvud — avstyrktes av statskontoret och kammarrätten. De ut— talade, att den av kommitterade föreslagna värderingen av död mans bo skulle bliva för det stora flertalet dödsbon onödigt betungande och för till- godoseende av statens skatteintresse i det hela obehövlig. Vad fast egendom anginge, syntes då gällande bestämmelse, enligt vilken sådan egendom icke finge beräknas till lägre värde än nästföregående års taxeringsvärde, vara tillfyllestgörande, och vad lös egendom beträffade, skulle det enligt ämbets- verkens mening vara för det ändamål, varom vore fråga, i det stora hela tillräckligt, om det t. ex. föreskreves, att vid beräkningen av stämpeln för värdet å aktier, obligationer och övriga dylika värdepapper i ett dödsbo värdet icke finge upptagas lägre än det vid tiden för bouppteckningen i all- mänhet gällande och att angående detta värde skulle vid bouppteckningen fogas intyg av sakkunniga personer. Chefen för finansdepartementet förklarade sig ej dela ämbetsverkens åsikt om obehövligheten av de före- slagna bestämmelserna. Även om enligt regeln de värdefullaste bestånds- delarna i ett bo utgjordes av fastigheter samt aktier, obligationer och andra dylika papper, låge det ofta ett icke ringa värde i yttre och inre in- ventarier av olika slag, såsom kreatursbesättningar, maskiner vid fabriker med mera dylikt. Att vid bouppteckningen lösegendom ofta upptoges med allt för låga värden vore ett känt förhållande. Då nu förslag framlades till en på förändrade grunder fotad, väsentligen utsträckt arvsbeskattning, vore det tvivelsutan att anse såsom en brist i den nya lagstiftningen, därest he- träffande betydande delar av kvarlåtenskapen bestämmandet av de värden, som låge till grund för skattens utgörande, skulle helt och hållet undandra- gas all offentlig kontroll. Vad Kungl. Maj:t på nu anförda grunder föreslog blev emellertid av riksdagen avslaget. Beträffande värdehandlingar antogs dock ett stadgande, som i stort sett överensstämmer med det av kommitte- rade föreslagna. I sin berörda framställning till 1915 års riksdag utveck- lade justitie ombudsmannen i fråga om värderingen i huvudsak samma synpunkter som departementschefen.
Det må i anslutning till vad nu anförts erinras därom, att i gällande arvsskatteförordning detaljerade föreskrifter äro givna angående beräk- nandet av värdet å egendom, vilken såsom föremål för arvsskatt upptages i bouppteckning. Detta är sålunda förhållandet bland annat beträffande såväl
fast egendom som aktier, lottbrev i enskilda banker, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar samt fordringar. Däremot lämnas ej an- visningar för värdering av lösören. Obestridligt är, att dessa fortfarande allmänt uppskattas till mycket låga belopp; särskilt gäller detta beträffande bohag och husgeråd. Såsom förut nämnts lärer det emellertid falla utanför lagberedningens uppgift att närmare pröva, huruvida en noggrannare värde- ring må anses vara påkallad ur skattepolitisk synpunkt. Beredningen anser sig emellertid böra framhålla vissa skäl, vilka synas tala emot en ändring i förevarande hänseende. För det stora antalet små och medelstora hon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av bohag och husgeråd, kunde så- dana tillgångars uppskattande till det verkliga värdet medföra en kännbar höjning av arvsskattens belopp med den påföljden att en del av boets till— hörigheter måste säljas för anskaffande av kontanter till skattens gäldande. De låga bouppteckningsvärdena verka i dessa fall såsom ett >>hemskydd>>, vilket ej utan vissa vådor i socialt avseende kan uppgivas. Vad angår större bon, där dyrbara lösören, såsom samlingar och konstföremål, finnas, brukar en noggrannare värdering äga rum, något som hör av rätten kontrolleras i samband med bouppteckningens registrering. Detsamma gäller i fråga om inventarier till fastigheter, fabriker o. d Då härtill kommer, att den vinst, som skulle tillföras det allmänna genom mera effektiv värdering, näppeligen kunde förväntas bliva av större betydelse och i varje fall ej skulle stå irim- ligt förhållande till de menliga påföljder, som nyss framhållits, tala enligt beredningens mening övervägande skäl för bibehållande av den praxis be— träffande värdering av lösören, som för närvarande råder och som rentav kan sägas hava erhållit karaktären av sedvanerätt.
Boets skulder skola naturligtvis enligt förslaget, liksom för närvarande, förtecknas med angivande av gäldposternas belopp. Huruvida och i vilken mån borgensförbindelser skola upptagas, beror på, om fråga kan anses vara om veterlig gäld, och får beredningen hänvisa till den framställning, som härom lämnas vid 4 kap. 4 5 i förslaget. Även då sådant upptagande ej anses behövligt, synes god ordning kräva, att varje borgensförbindelse an- märkes i bouppteckningen.
Anteckning Det i 9 kap. 1 % Ä. B. upptagna stadgandet om bouppteckning efter av— %;”Z'gzgi'gjliden person torde före den ändring, som i samband med nya gifter- ver efter. målsbalkens antagande år 1920 gjordes i nämnda lagrum, i allmänhet hava, för det fall att den avlidne var gift, tillämpats så, att bouppteckningen om- fattade all makarnas samfällda egendom samt den egendom, som tillhört den avlidne enskilt, varemot den efterlevandes enskilda egendom upptogs allenast genom en utan åsatt värde gjord anteckning. Nämnda år ändra- des emellertid lagrummet sålunda, att bouppteckningen skulle omfatta allt vad vardera maken ägde, d. v. s. båda makarnas giftorättsgods och enskilda egendom. Denna ändring var av saklig innebörd, i vad den avsåg att vår- dering skulle ske även av den efterlevande makens enskilda egendom. Änd—
ringen motiverades med, att det med hänsyn till den avsättning för gäld och den tilldelning av vederlag, som vid bodelning kunde ifrågakomma, vore av vikt, att också den efterlevandes enskilda egendom vore förtecknad och värderad. Detta gällde blott för fall av giftorättsgemenskap; om sådan ge- menskap var utesluten, skulle den efterlevandes egendom ej upptecknas.l Häri gjordes år 1928 den ändring, att dylik uppteckning ock skall ske, när efter den döde äro arvingar eller testamentstagare, som enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas äga vid den efterlevande makens död taga andel i boet. I detta fall skall huvudregeln äga tillämpning, d. v. s. uppteckning och värdering ske jämväl av efterlevande makens enskilda egendom.
Det kan enligt lagberedningens mening knappast förnekas, att en ovillkor- lig föreskrift om värdering av den efterlevandes enskilda egendom, när gifto— rättsgemenskap föreligger, ej sällan framstår såsom onödigt betungande. Dylik värdering underlåtes också vanligen, enligt vad som upplysts av de represen- tanter för den praktiska erfarenheten, med vilka beredningen samrått. En värdering av efterlevande makens enskilda egendom synes ej heller böra föreskrivas såsom regel. En sådan föreskrift skulle nödvändiggöra ett undan- tag för det fall, att make genom testamente tillerkänts hela kvarlåtenskapen och någon bodelning sålunda överhuvud ej skall äga rum. Härigenom skulle de redan förut ej lättillgängliga bestämmelserna i ämnet komma att ytterli- gare kompliceras. Men, vidare måste det ifrågasättas, huruvida det eventu- ella behovet av avsättning för gäld och tilldelning av vederlag överhuvud nödvändiggör en regel om värdering av den efterlevandes enskilda egendom. För dessa ändamål äro nämligen bouppteckningsvärdena ej avgörande, utan de värden, som råda vid tiden för bodelningen. Det synes därför vara till- räckligt, att i mån av behov värdering av den efterlevandes enskilda egen— dom sker i samband med bodelningen. Endast för det förut berörda undan- tagsfallet, då sekundosuccession skall inträda, måste, såsom för närvarande, värdering ske jämväl av efterlevande makens enskilda egendom, och detta även där giftorättsgemenskap var utesluten.
I anslutning till det nu sagda har i sista stycket av denna paragraf före- slagits ett stadgande av följande innehåll. Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas; dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. Vär- dering verkställes av den efterlevandes giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.
Beträffande efterlevande makes gångkläder framhöll äldre lagberednin-Efterlevande gen, att ehuru de dittills ej plägat upptagas i bouppteckningen, hade bered- mall:?ådzgffg' ningen dock ansett det höra, till undanröjande av tvekan, uttryckligen stad-
1 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 467. Jfr lagut- skottets utlåtande nr 115 vid 1844—1845 års riksdag.
gas, att sådana kläder finge från bouppteckningen uteslutas. Då ifrågava— rande förslag ej innehåller någon dylik föreskrift, följer därav, att den ef- terlevandes gångkläder böra upptagas och värderas, i den "mån upptagande och värdering av hans egendom överhuvud sker. Frågan är av ytterst ringa praktisk betydelse. Då kläder enligt gängse praxis vanligen upp- tagas i en enda post, vållar upptagandet intet besvär vid bouppteckningen. Värderingen göres också i dylika fall så låg, att en föreskrift av antydd art ej komme att i realiteten minska skattskyldigheten ens i små bon, vilka äro de enda som kunde tänkas hava fördel av bestämmelsen. Vid så- dant förhållande lärer lagtexten ej böra belastas med en föreskrift i ämnet.1
6 %. Första Den, som uppgivit boet, bör liksom enligt gällande rätt vara skyldig ed- Stkaet' fästa bou teckninoen. Till vinnande av säkerhet att han är medveten om B t 7 zz * pp ” uppoåessdåder denna förpliktelse föreslås, att uppgivaren skall å bouppteckningshandlingen edsförplik- teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter till bouppteckningen MSF” äro i allo riktiaa och att e' något är med vila och vetska utelämnat. s ] o ] P Innehållet av denna försäkran företer i formellt avseende viss avvikelse från den för närvarande i 9 kap. 1 % Ä B. föreskrivna. Avvikelsen beror därpå att man ansett det böra av försäkringen tydligt framgå, att den avser ej blott. tillgångar och skulder utan även övriga uppgifter i bouppteckningen, fram- förallt dem angående delägarna. Finnes ej sådan försäkran åtecknad bo- uppteckningshandlingen, får registrering ej ske.
Framhållas må, att edgångsplikt åligger uppgivaren, oavsett huruvida upp- givandet skett på den grund, att han haft boet i sin vård eller enär han eljest varit därmed bäst förtrogen; det är det faktiska uppgivandet, som medför edgångsplikt enligt stadgandet i första punkten av detta stycke. An- gående innebörden av försäkringen skall beredningen närmare yttra sig här nedan i samband med behandlingen av edstemat.
Delägare, som efter vad i 5 % sägs på anmaning lämnat uppgifter till bo- uppteckningen, är ej pliktig att teckna försäkran angående riktigheten av sina uppgifter. .
Vem äger Angående frågan, vem som äger fordra edgångspliktens fullgörande, sak- Pakalm bo" nas för närvarande bestämmelser. Enligt Nordling2 hava de, som äro i uppteck- . .. . . . nmgscd? boet 1ntresserade, ratt att fordra edgang, saledes efterlevande make, arvmgar, testamentstagare, såväl universella som speciella, samt borgenärer; speciella testamentstagare och borgenärer dock endast om de kunna göra antagligt,
1 Framhållas må, att Schlyter i en reservation till äldre lagberedningens betänkande ytt- rade, att då de kläder, som bures av barn, vilka ännu ej blivit skilda från föräldrarnas hus och erhållit särskild egendom, i allmänhet måste anses tillhöra föräldrarna, men lagens mening ej kunde vara annan än att dessa kläder lika litet som efterlevande makes gångkläder behövde i bouppteckningen upptagas, han ansåge detta böra, till undvikande av missförstånd, uttryckli- gen stadgas. Härtill mä blott anmärkas, att beträffande dessa kläders upptagande gäller det— samma som i texten sagts om efterlevande makes. ? Nordling a. a. s. 107.
att deras rätt beror av bouppteckningens riktighet. Björling anser, att krav på edgång kan framställas av arvingar och testamentstagare. Undantag gö- res ej för speciella testamentstagare; borgenärerna nämnas däremot ej av honom såsom berättigade att framställa dylikt yrkande.1 Enligt Winroth tillkommer rätt att framställa edgångsyrkande i främsta rummet stärbhus— delägarna men i lika ställning befinna sig »testamentstagare och övriga bo- delägare». Däremot kan enligt Winroth borgenär ej påfordra ed annat än om det kommer till konkurs. En annan uppfattning torde visserligen, säger Winroth, hava rått hos 1734 års lagstiftare, enär de utgingo därifrån, att boupptecknings upprättande i laga tid var något, vari alla de, som ägde rätt i dödsboet, hade intresse; för närvarande ansåges däremot borgenärer i annan ordning hava tillräckligen tryggats i sin rätts åtnjutande och därför ej äga föra någon talan beträffande boupptecknings upprättande eller ed- fästande.2
Riktigheten av bouppteckning, som upprättats i boskillnads- eller hemskill- nadsmål, är enligt föreskrifter i 9 kap. 9 % och 11 kap. 20 % G. B. make pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller borgenär, vilkens fordran tillkommit före bodelningen. Också enligt den före nya giftermålsbalken gällande boskillnadslagen kunde edgångsyrkande fram— ställas av borgenär, under förutsättning att hans fordran tillkommit före boskillnadsansökningen. Vid omnämnande av detta stadgande yttrar Win- roth,3 att detta står i motsats till de grundsatser, som iakttagas rörande bo- uppteckning efter avliden person?"
Att rätt att fordra fullgörande av edgångsplikt bör tillkomma arvinge och universell testamentstagare lärer vara otvivelaktigt, och denna rätt synes ej heller böra förvägras legatarie. Enligt lagberedningens mening bör också, i enlighet med vad för närvarande gäller åtminstone beträffande bouppteck— ning, som upprättats i boskillnads- och hemskillnadsmål, sådan rätt till- komma borgenär; i såväl hans som boets intresse ligger, att avträdande till konkurs ej skall vara en förutsättning för den uppgiftspliktiges skyldighet att avlägga ed. Ej minst gäller detta, när boets egendom på ansökan av borgenärerna omhändertagits till förvaltning av boutredningsman. Det har på grund härav föreslagits, att rätt att fordra fullgörande av edgång skall tillkomma envar, vars rätt kan därav bero. Sistnämnda betingelse föreligger städse beträffande arvinge och universell testamentstagare. Annan måste däremot göra antagligt, att hans rätt är i fråga.5 En legatarie får sålunda
1 Björling a a. s. 347. 2 Winroth a. a. s. 710 not 1. ” Winroth a a s 579—580. 4 Jfr rättsfall i Sv. J. T. 1916 s. 388. Se däremot Tidskrift, utgiven av Juridiska före— ningen i Finland, 1877, s. 341. Isitt inledningsanförande angående frågan, vilken åtgärd borde vidtagas av domstol. därest vederbörande vägrade att med ed bekräfta riktigheten av bouppteckning, utgick referenten i föreningens centralavdelning från, att bouppgivaren vore pliktig beediga bouppteckning på yrkande av arvingar, testamentstagare eller borgenär. & Jl'r N. J. A. 1920 s. 619.
exempelvis göra antagligt, att tillgångarna enligt bouppteckningen ej förslå till legatets fullgörande. I sådant fall äger han kräva edgång; han synes lika litet som delägare behöva göra sannolikt, att bouppteckningen är fel- aktig.1
Har arvinge genom testamente, som ej vunnit laga kraft, uteslutits från arv till förmån för universell testamentstagare, tillkommer enligt sista stycket i lkap. 1 % förvaltningsrätt dem båda, och härav följer, att edgångsyrkande kan av dem framställas.2 Utan hinder av att testamentet ej vunnit laga kraft måste också den specielle testamentstagaren hava möjlighet att i före— varande hänseende bevaka sin rätt utan avvaktan på utgången av en tvist angående testamentets giltighet, som avgöres måhända åratal efter boupp- teckningen.
Ej ens för det fall, att testamente vunnit laga kraft, är arvinge, som genom testamentet blivit utesluten från arvsrätt, under alla förhållanden betagen rätten att framställa yrkande om bouppteckningsed. Han kan sålunda på- kalla edgång i syfte att få fastställt, huruvida annat testamente finnes i boet.3 Ej heller beträffande arvinge eller testamentstagare, som förverkat sin rätt, är möjligheten att framställa edgångsyrkande helt utesluten. Det kan så- lunda tänkas, att denne önskar få kännedom om, huruvida ej i boet finnes testamente eller annan handling, som visar att han av arvlåtaren erhållit tillgift för det förfarande, som medfört att han förverkat sin rätt; sådan till- gift är nämligan en av de omständigheter, vilka kunna nedsätta eller ut- plåna förverkandepåföljden.
Yrkande om edgång kan framställas ej blott av den, vars rätt därav beror, utan även av boutredningsman eller testamentsexekutor. Detta har utsagts i förevarande lagrum. Däremot har det här lika litet som eljest varit erfor- derligt att uttryckligen stadga, att representant eller fullmäktig äger för den, han företräder, framställa dylikt yrkande.
När fråga är, huruvida någon vid uppgivande av dödsbo dolt undan till gång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än eljest vederbort, kan enligt 54 % gällande arvskatteförordning yrkande om bouppteckningsed framställas av allmän åklagare.
Yrkande om fullgörande av bouppteckningsed kan enligt förslaget liksom
1 Jfr Nordling a. a. s. 106—107. " Jfr N. J. A. 1890 s. 179 Oaktat testamente ej vunnit laga kraft, har universell testa- mentstagares yrkande om bouppteckningsed bifallits. 3 Se N. J. A. 1874 s. 364. Jfr ock N. J. A. 1932 s. 60. Jfr däremot finska senatens dom den 17 april 1916, refererad i Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1916 s. 344. Senaten fann, i motsats mot underrätterna. att då. den, som enligt lag vore avliden persons närmaste arvinge, genom testamente uteslutits från allt arv efter den döde, han icke vore behörig att föra talan därom, att den, som uppgivit dödsboet, skulle med ed besanna upp- teckningen.
för närvarande ej anhängiggöras efter ansökan utan allenast efter stämning.1 Utan yrkande kan ej domstol föreskriva bouppteckningsed.2
Att i mål angående bouppteckningsed forum hereditatis är behörig dom— stol följer av 10 kap. 2 % B. B.3
Edstemats innehåll framgår av den försäkran, som enligt det ovan sagda skall åtecknas bouppteckningen av den, som uppgivit boet. Han skall följ- aktligen betyga, att uppgifterna till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat. Hinder synes ej böra möta, att om uppgivaren det yrkar, han får betyga att uppgifterna honom veterligen äro riktiga. Önskar han göra ändringar i eller tillägg till bouppteckningen före edens avläggande, kan detta naturligen ske. Det kan vidare här såsom eljest tänkas, att eden behöver i något avseende jämkas. Hava t. ex. från flera personer uppgifter lämnats till bouppteckningen, kan envar beediga allenast vad som av honom uppgivits. Till nämnda förhållande har hänsyn tagits vid stadgandets avfattning.
Föremål för ed äro vanligen uppgifterna om tillgångar och skulder i boet. Däremot kan den av gode männan gjorda värderingen ej omfattas av eden. Även andra uppgifter till bouppteckningen än de, som röra tillgångar och skulder, kunna naturligen edfästas, såsom uppgifter angående delägare, före- komsten av testamente eller äktenskapsförord.”L
Stadgandet i 9 kap. 1 % Ä. B. avser efter orden blott det fall, att boupp- teckningsed skall åläggas den, som uppgivit boet? I åtskilliga rättsfalli ämnet har emellertid — i domar av högsta instansen eller i där uttalade skiljaktiga meningar — den åsikten flera gånger framträtt, att edgångsplikt under vissa omständigheter kan åläggas även annan.G Att den princip, som
1 Se N. J. A. 1911 s. 351. Delägare i dödsbo, som avträtts till urarvakonkurs, iicki sådan egenskap icke annorledes än efter stämning föra talan om åläggande för annan dödsbodel- ägare, vilken uppgivit boet efter den avlidne, att edfästa bouppteckningen. _ S. J. A. XXI s. 216. Sedan dödsbodelägare av hovrätten ålagts bouppteckningsed och anfört besvär över hovrättens utslag, fann högsta domstolen skäligt att, enär edgångsyrkandet vore av tvistemåls egenskap och följaktligen icke bort i den ordning, varuti målet till hovrätten inkommit, till slutligt avgörande upptagas, undanröja överklagade utslaget och hänvisa vederbörande att inom viss tid anmäla sig hos underrätten och erlägga vad. —— Att yrkandet om edgång anhängiggöres genom stämning framgår vidare av t. ex. rättsfallen i N. J. A. 1874 s. 364, 1885 s. 160, 1890 s. 179, 1899 s. 342 och 477, 1903 s. 202, 1905 s. 414 och 1920 s. 619. Se ock Winroth a. a. s. 711, noten från föregående sida, Nordling a. a. s. 107, Chydenius a. a. s. 66 samt det i not 3 s. 288 omnämnda rättsfallet, avgjort genom finska senatens dom den 17 april 1916. 2 Se S. J. A. XVI s. 21 och Winroth a. a. s. 710 not 1. 3 Se Sv. J. T. 1928, Rf. s. 20 och där gjorda litteraturhänvisningar. " Jfr N. J. A. 1903 s. 202. Bouppteckningsed ålades, ehuru käromålet- avsåg allenast att få utrönt, huruvida efter den avlidne funnes annat testamente än ett, som bevakats efter honom. Nedre revisionen hade hemställt __orn yrkandets ogillande, enär sådan ed icke kunde anses in- begripen under den i 9 kap. 1 % A. B. omförmälda bouppteckningsed. 5 Jfr Nordling a. a. s. 107, Björling a. a. s. 347, Chydenius a. a. s. 65. " Se S. J. A. XXI s. 336. Yrkande mot delägare, som »lika med övriga närvarande stärbhusdel- ägare biträtt vid bouppteckningsförrät—tningen», att edfästa bouppteckningens riktighet ogillades, enär mot hans bestridande sagda omständighet ej medförde någon skyldighet att fullgöra den yr- kade edgången, och det ej visats, att sådan skyldighet ålåge honom till följd av andra förhål- landen. Av det senare ledet i- motiveringen framgår, att den omständigheten, att delägaren cj uppgivit boet, ej i och för sig uteslöte edgångsplikt. —— N. J. A. 1877 s. 34 (även refererat i
Edstemat.
Vem åligger edgångsplikt ?
sålunda kommit till uttryck i dessa rättsfall, bör omfattas av en ny lagstift- ning i ämnet, synes lagberedningen uppenbart. Vid övervägande av, i vilken utsträckning annan än bouppgivare bör kunna åläggas edgångsplikt, torde det till en början vara tydligt, att sådan plikt bör åvila delägare, ändå att han ej uppgivit boet. Möjlighet skulle eljest lämnas öppen för ohemult för- farande, i det att delägare kunde låta boet uppgivas av någon, som ej hade annan kännedom därom än den som bibragts honom av delägaren, och där- igenom undgå att själv med ed nödgas besanna bouppteckningens riktighet. Det torde emellertid ej vara tillräckligt att stanna härvid. Även annan kan hava tagit sådan befattning med boet, att det måste anses tillbörligt och lämpligt, att han, om skäl därtill äro, förpliktas att under edsansvar lämna upp- gifter om boets ställning. Det kunde måhända ifrågasättas att utsträcka ed- gångsplikten ända därhän, att för sådan plikt skulle vara tillräckligt, att
N. T. 1877 s. 529). Yrkande om edgångsplikt framställdes mot dels B, som uppgivit boet, dels B:s hustru. Ingen av makarna var bodelägare. Yrkandet bifölls i vad rörde B, men ej beträffande hustrun. Ett justitieråd gillade jämlikt 9 kap. 1 % A. B. hovrättens utslag, varigenom även hustrun ålagts edgång, enär hon, då arvlåtaren vid sin död bott hos makarna B, jämväl måste anses äga kunskap om boets tillstånd. — N. J. A. 1881 s. 106 (även refererat i N. T. 1882 s. 89). Högsta domstolens majoritet, som ansåg det i målet gjorda yrkandet avse att erhålla redovisning, fann käranden hava på grund av preskription förlorat sin talan. Två justitieråd fast- ställde emellertid underrätternas dom, varigenom arvinge, som ej uppgivit boet, ålagts edfästa bouppteckningen. Såsom skäl härför åberopades, förutom vederbörandes egenskap av arvinge, hans av honom ej motbevisade innehav av arvlåtaren tillhörig, honom till förvaltning anförtrodd egendom. Ett justitieråd fann edgångsyrkandet ej kunna bifallas, enär delägaren ej vid bo- uppteckningen uppgivit boet. —N. J. A. 1885 s. 160 (även refererat i N. T. 1886 s. 1953. En person efterlämnade vid sin död änka, vilken kvarlåtenskapen enligt testamente tillföll, och såsom närmaste arvinge en kusin. Ankan avled kort efter mannen, efterlämnande som arvinge sin moder B. Vid bodelning efter makarna uppgavs boet av bodbiträdet E. I samband med klander av testamentet yrkade kusinen åläggande för B och E att edfästa bouppteckningen. Enligt under-rättens dom, vilken fastställdes av de högre instanserna, ålades E edgång, men be- träffande B ogillades yrkandet, enär B icke uppgivit boet eller, såvitt visats. därmed tagit sådan befattning, att B kunde lagligen förpliktas edfästa bouppteckningen. Två justitieråd voro skilj— aktiga: Enär B såsom arvinge efter änkan och då B icke på grund av vad i saken förekom— mit kunde anses hava efter makarnas död varit avstängd från befattning med boet, lagligen varit pliktig uppgiva boet och med cd besanna bouppgifter]; samt den omständigheten att B i stället låtit boet uppgivas av annan, icke vore av beskaffenhet att B finge anses hava däri- genom vunnit befrielse från sin edsplikt, förklarades B pliktig edfästa bouppteckningen. Också av majoritetens domskäl framgår, att ehuru B ej uppgivit boet, "edgång dock kunnat under andra omständigheter åläggas B. — N. J. A. 1899 s. 342. En änka efterlämnade vid sin död tre barn, sonen C, en dotter, gift med L, och en dotter, gift med H. Boet uppgavs av en tjänarinna, vilken avlade bouppteckningsed. Sedan makarna H yrkat åläggande för C och makarna L att avlägga bouppteckningsed, ogillade rådhusrätten käromålet, enär upplyst vore, att icke någon av C och hans medparter till uppteckning uppgivit boet, samt det icke mot deras bestridande blivit visat, att de i övrigt före boets uppteckning tagit befattning med det- samma. Hovrätten, vars dom fastställdes av högsta domstolen, ålade dern däremot edgång, eme- dan upplyst vore, att C omedelbart efter moderns död omhändertagit nycklarna till hennes bostad, samt att makarna L föranstaltat om boets upptecknande, därvid C och hans medparter närvarit och mannen L delvis uppgivit boets skulder. Tre justitieråd fastställde rådhusrättens dom. — N. J. A. 1905 s. 414. Högsta domstolen fastställde häradsrättens utslag, enligt vilket D, som vid dödsfallet haft om händer dels boet tillhörande handlingar, dels annan lösegendom, som tillhört arvlåtaren. dels ock nyckeln till ett skrivbordsskåp, där andra husets nycklar för- varades, ansetts skyldig att under edförpliktelse uppgiva den honom vid dödsfallet omhänder- havda egendom till förteckning och förklarats pliktig edfästa bouppteckningen betr—ältande den del av boet, som han innehaft. (D hade ej uppgivit boet och var ej delägare.) Tre justitieråd ansåg.) lika med hovrätten det ej hava visats, att D, vilken icke till uppteckning uppgivit boet, därmed tagit sådan befattning, att han på grund därav vore skyldig avlägga ed.
vederbörande kunde antagas hava kunskap om boet.1 Då detta emellertid knappast kan anses erforderligt, har beredningen föreslagit, att edgångsplikt skall åligga, förutom uppgivare, delägare, som ej uppgivit boet, samt att annan, som med boet tagit befattning, kan åläggas edgång, om skäl därtill äro.
När ed avlägges av annan än uppgivare, är ej fråga om bouppteckningsed i egentlig mening, d. v. 5. ett bestyrkande av de uppgifter, som lämnats till bouppteckningen. Edsteniat kan därför här ej omedelbart anslutas till bo- uppteckningen utan får i varje särskilt fall avfattas med hänsyn till omstän- digheterna. På grund härav har åt stadgandet i ämnet givits blott den mera allmänna avfattningen, att edgångsplikt — utan närmare bestämning — ålig- ger nyssnämnda kategorier.'
Utan stöd av uttryckligt stadgande lärer den domstol, där edgångsmålet är anhängigt (forum hereditatis), kunna, när särskilda skäl därtill äro, förordna, att edgången må fullgöras inför annan domstol eller i vederbörandes bostad."3
Därest delägare vid bouppteckningens edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt, blir han enligt & kap. 14 å i förslaget ansvarig för all den dödes gäld.
Där den, vilken edgångsplikt enligt det föreslagna stadgandet åligger, vägrar »att gå eden, kan han därtill vid vite av domstolen hållas. Då här är- fråga om en mot vederbörande instämd talan, torde detta ej behöva särskilt ut- sägas på sätt i 9 % av detta kapitel skett beträffande viten, som av dom- stolen kunna åläggas antingen ex officio (första och andra styckena) eller efter ansökan (tredje stycket). .
Av att bouppteckning upprättas skriftligen följer, att de gode män, som förrätta densamma, hava att förse den med sina namnteckningar; försummas det, har bouppteckning ej kommit till stånd. Enligt allmän praxis teckna ock gode männen å bouppteckningen bevis, att förrättningen gjorts av dem, varefter namnteckningarna följa. Ofta lyder beviset allenast »Sålunda för- rättat, betyga». Även andra uttryckssätt förekomma. Enligt beredningens mening bör dylikt bevis krävas också för framtiden. Själva uppgivandet av tillgångarna göres visserligen ej av gode männen. En betydelsefull del av deras uppgift är emellertid, att —— i den mån det låter sig göra — öva kontroll dårå, att all boets egendom blir upptagen i bouppteckningen. Beviset bör därför innehålla jämväl uppgift, att allt rätteligen antecknats. Önska de, i likhet med vad nu ofta sker, uttala att anteckning rätteligen skett »enligt tillgängliga uppgifter», lärer hinder däremot ej böra möta. Enär värderingen sker av gode männen, synes det förenligt med god ordning, att av beviset framgår, att tillgångarna efter bästa förstånd blivit värderade. Föreligger ej
' Se det i föregående not omförmälda rättsfallet i N. J. A. 1877 s. 34, där hovrätten och ett justitieråd funno det vara för edgång tillräckligt, att vederbörande måste anses äga kun- skap om boets tillstånd. — Jfr 93 % konkurslagen.
" Se angående förstnämnda fall Winroth a. a. s. 680. Jfr 92 % konkurslagen.
Andra styc- ket.
sådant bevis av gode männen som nu nämnts, mä registrering av boupp— teckningen ej ske.
Gode männens underskrifter behöva ej vara styrkta av vittnen. Framhållas må i detta sammanhang, att efter gode männens bevis och bouppgivarens under edsförpliktelse avgivna försäkran tillstädesvarande del- ägare lämpligen böra, såsom för närvarande i allmänhet plågar ske, förse handlingen med sina namn. Att detta ej iakttagits, utgör emellertid ej hinder för bouppteckningens registrering, därest denna innehåller uppgift, att de varit närvarande, eller därvid fogats bevis, att de ej närvarande blivit kallade till förrättningen (jfr 3 % andra stycket ovan).
1 %.
Bouppteck. Gällande lag innehåller ej någon föreskrift om den ort, å vilken boupp- igar/152; teckning skall upprättas. I allmänhet finnes egendomen å den ort, där den egendomen dödes personliga forum är, och uppteckningen sker då naturligen å den finnes' orten. Har arvlåtaren bosatt sig å annan ort men ej hunnit att före sin död dit överflytta sin egendom, eller har han med hänsyn till en blivande flyttning överfört sin egendom till annan ort men själv ej hunnit bosätta sig där, enär döden kommit emellan, är det vanligen mest praktiskt att företaga uppteckningen, där egendomen finnes. För nu nämnda fall, där den döde förutsättes hava efterlämnat egendom å allenast en ort, bör det lämpliga för- faringssättet även för framtiden få bestämmas av omständigheterna i det särskilda fallet, och något lagstadgande angående orten för bouppteckningen kan sålunda ej anses erforderligt. Bquppteck. Efterlämnar den döde egendom åt flera orter, ställer sig förfarandet vid 255512, uppteckningen olika i olika fall. Utgöres den åt viss ort befintliga egendomen ”(:ir-egendom allenast av sådan lös egendom som exempelvis värdepapper, förvaradei Ämeosjtzhjiemett bankfack därstädes, torde anledning vanligen knappast förefinnas att Gällande rätt. förrätta särskild bouppteckning å den orten; önska delägarna emellertid göra detta, står det dem fritt.1 Efterlämnar däremot den döde fastighet å annan ort än den, där han vid sin död var bosatt, måste i regel upptecknandet och värderingen ske där fastigheten är belägen. Det är emellertid därför ej nödvändigt att å den orten upprätta ett särskilt bouppteckningsinstrument, utan den handling, vari fastigheten av gode" männen antecknats och Värderats, kan intagas i eller fogas vid den bouppteckning, som upprättas å den ort, där den dödes egendom i övrigt finnes. l praxis torde emellertid i dylika fall särskild bouppteckning i regel ske.2 Det för magistraterna i vissa städer gällande privilegiet att förrätta bouppteckning medför ofta, att fleraboppp—
* Jfr 42 % förordningen den 19 november 1914 angående arvsskatt och skatt för gåva. där det förutsättes, att särskilda bouppteckningar upprättas beträffande den egendom, som finnes å varje särskild ort.
' Jfr Nordling a. a. s. 104. Schrevelius, a. a. s. 199, anser, att då särskilda delar av boet höra under särskilda domstolar, även särskilda bouppteckningar böra upprättas, av vilka vardera till sin domstol ingives.
teckningar upprättas. Så blir förhållandet, då den döde efterlämnat egendom i två städer, där dylikt privilegium är rådande, eller när den döde lytt under domstol i stad, som har bouppteckningsprivilegium, och efterlämnar jämväl fastighet är landet, eller han lytt under landsrätt men efterlämnat fast egen- dom i sådan stad, som nyss nämnts. För nu berörda fall, att uppteckning förrättas å orter, belägna inom olika jurisdiktionsområden, finnes ej någon föreskrift, att i en av bouppteckningarna skall intagas en sammanfattning av boets tillgångar och skulder. '
Också lagkommittén förutsatte, att uppteckning skulle kunna ske är skilda orter, men föreskrev för sådant fall, att det skulle anmärkas i bouppteck- ningen å den ort, där den döde hade sitt hemvist. Kommittén avsåg med sistnämnda föreskrift att befordra en dittills saknad redighet och ordning. Äldre lagberedningen föreslog, att om den döde efterlämnat egendom på flera orter, uppteckning skulle hållas å varje ort; uppteckning fick således i detta fall ej ske å blott en ort. Vidare föreslogs, att om varje särskild upp— teckning anmärkning skulle göras i bouppteckningen å den ort, där den döde hade sitt hemvist, och denna huvudbouppteckning skulle förty ej anses slutad förrän de särskilda uppteckningarna voro hållna.
Då enligt lagberedningens förslag det magistraterna i vissa städer till— kommande privilegiet att förrätta bouppteckning i stort sett är avsett att upphöra, blir det i framtiden ej av sådan grund nödvändigt-att räkna med särskilda bouppteckningsinstrument. Frågan, huru bouppteckningsförfarandet skall anordnas, när egendom finnes å flera orter, kan därför lösas genom enhetliga regler.
Det kunde härvid ifrågasättas att i överskådlighetens intresse påbjuda upp— rättande av allenast en bouppteckning även i sådana fall, då egendom finnes åt flera orter. Ett sådant förbud emot flera bouppteckningars upprättande kunde dock förväntas giva upphov till vissa olägenheter. Av förbudet skulle följa, att samma gode män måste åtaga sig ansvaret för förteckning och värdering av egendom, som funnes på skilda orter. Detta kunde medföra svårigheter att förvärva lämpliga personer för uppdraget och föranleda, att uppgifterna bleve mindre tillförlitliga. Det är ej tillräckligt, att gode männen från de särskilda orterna införskaffa uppgifter angående där befintlig egendom och dennas värde. Värderingen måste i stor utsträckning grunda sig på personlig iakttagelse, och en lika viktig uppgift som värderingen är för gode männen att tillse, att all boets egendom verkligen blir upptagen i boupp— teckningen. En dylik kontroll måste av dem utövas å ort och ställe. Emeller- tid förhåller det sig ofta så, 'att personer, som äro väl skickade att öva kontroll och verkställa uppskattning av den egendom, som finnes å en ort, ej lika väl lämpa sig, då det gäller egendom, som fmnes annorstädes. Ett belysande exempel erbjuder det fall, att den döde efterlämnar dels ett i stad beläget hem, dels en jordbruksegendom.
Om det således ej lärer böra föreskrivas, att städse blott en bouppteckning
Lagkam— mittén och äldre lag- beredningen.
Lat/hered- ningen.
skall förrättas, återstår att avgöra, huruvida särskild bouppteckning undan- tagslöst skall, såsom äldre lagberedningen föreslagit, ske å varje ort., där den döde efterlämnat egendom, eller huruvida icke möjlighet bör, såsom för närvarande, beredas att å en ort förrätta uppteckning också av egendom, belägen å annan ort. Enligt lagberedningens mening synes det saknas anled— ning att förvägra delägarna att göra uppteckningen å en enda ort. Förhållan- dena kunna vara sådana, att en dylik ordning framstår såsom ändamålsenlig, och den bör då ej av lagstiftningen förbjudas.
På sätt lagkommittén framhållit, måste det anses såsom ett missförhållande, att för närvarande ej någon av bouppteckningarna behöver innehålla uppgift därom, att andra bouppteckningar finnas. Äldre lagberedningens förslag om en särskild huvudbouppteckning avsåg också att råda bot på nämnda miss— förhållande. Det torde också, med hänsyn till borgenärers och andra rätts- ägares intresse, böra krävas, att i en av bouppteckningarna intages en sam- manfattning av boets tillgångar och skulder.1
Enligt båda lagförslagen skulle uppgiften om andra bouppteckningar inflyta i den uppteckning som förrättades, där den döde hade sitt hemvist. En mot- svarande föreskrift är enligt beredningens mening ej lämplig. Det kan näm— ligen inträffa, att egendomen, eller i allt fall den huvudsakliga egendomen, ej finnes å den "orten. Den döde har exempelvis kort före sin död över- flyttat egendomen till annan ort, där han skolat hava sin verksamhet men där han ännu ej tagit sitt hemvist, eller han har bosatt sig å den nya orten men vid sin död ännu ej hunnit dit överflytta egendomen. Det har av nu anförda skäl ej ansetts böra fastslås, i vilken av de särskilda bouppteck— ningarna ovannämnda uppgift skall intagas, utan detta får avgöras med hän— syn till omständigheterna i det särskilda fallet. I allmänhet bör emellertid uppgiften intagas i den bouppteckning, som förrättas å den ort, där den döde haft sitt personliga forum.
På grund av vad nu anförts har i denna paragraf upptagits en föreskrift av innehåll, att om den döde efterlämnar egendom å flera orter, särskild bo— uppteckning må förrättas å varje ort och att ien av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder.
Beträffande en var av de särskilda bouppteckningarna bliva utan vidare tillämpliga stadgandena i förevarande kapitel, dock att anstånd med boupp- teckning enligt 1 % ej kan meddelas annat än för bouppteckningsförfarandet i dess helhet. Då det emellertid uppenbarligen vore utan mening, om be- stämmelsen i 4 %, att testamente och äktenskapsförord skola intagas i boupp— teckningen eller bifogas i bestyrkt avskrift, skulle gälla i fråga om varje bouppteckning, har det föreskrivits, att nämnda bestämmelse skall äga till—
1 Strängt taget kan laga bouppteckning ej anses förrättad förrän så skett. Angående frågan, huruvida underlåtenhet att göra en dylik sammanfattning kan anses vara av beskaffenhet att medföra ansvar för den dödes gäld, som eljest finnes stadgat för delägare, som har boet i sin vård men underlåter att fullgöra sin bouppteckningsplikt. hänvisas till framställningen vid 4 kap. 14 å. '
lämpning allenast å den bouppteckning, där sammanfattningen av boets till- gångar och skulder upptages.
Att också när flera bouppteckningar förrättas registreringen skall ske vid en och samma domstol, framgår av 8 %.
8 %.
Enligt 9 kap. 4 % Ä. B. bör en »avskrift» av bouppteckningen ingivas till Bouppteck- rätten, i stad inom en månad och å landet vid det ting, som infaller näst 2338???" efter en månad från upprättandet. Enligt förordningen den 31 maj 1793 än" rätten- gående vissa åligganden för häradshövdingarna skola emellertid två orginal-Gällanderäft- exemplar upprättas. Av dessa skall det ena ingivas till häradsrätten och det andra, som av delägarna också skall uppvisas för rätten, återlämnas till del— ägarna, sedan därå anteckning om ingivandet blivit av häradshövdingen på- skriven. Till vilken domstol bouppteckning skall ingivas, utsäges icke i detta sammanhang. Av en jämförelse mellan 9 kap. 11 % Ä. B. och de i rättegångsv balken givna forumreglerna, av vilka 10 kap. 2 & och på grund av hänvis- ning därifrån 1 % i samma kapitel komma i betraktande, framgår dock, att ingivandet skall ske till rätten i den ort, där arvlåtaren vid sin död var mantalsskriven. Var arvlåtaren ej mantalsskriven i riket, skall ingivandet äga rum å dödsorten. Då dödsfallet inträffar utrikes, skall ingivandet ske till rätten i den ort, där arvlåtaren sist var mantalsskriven, eller om han aldrig varit mantalsskriven här i riket, till Stockholms rådstuvurätt.
Bouppteckningen kunde enligt 9 kap. 4 % Ä. B. i'dess ursprungliga lydelse ingivas antingen öppen eller förseglad. I sistnämnda fall skulle, yttrar Nord- lingl, på omslaget vara tecknad uppgift på ställningen i boet, emedan stäm— pelpappers- och inregistreringsavgifterna bestämdes därefter. Om någon rätts— ägare i boet visade sig hava intresse av att få kännedom om bouppteckningen och stärbhusdelägarna ej ville låta honom taga kännedom om deras exem- plar eller detta hade förkommit, ägde han efter ansökan till domstolen få förseglingen bruten. Nordling framhåller, att det vanliga redan då var, att bouppteckningen ingavs öppen. Genom en är 1894 vidtagen ändring av 9 kap 4 % Ä. B. borttogs möjligheten att ingiva bouppteckning i förseglat skick såsom oförenlig med den domaren åliggande granskningsskyldighet av bouppteckningen, som förutsattes i den samma är godkända stämpelförord- ningen.2
l ärvdabalken är någon föreskrift ej meddelad angående ingivandet i det fall, att bouppteckning förrättats å särskilda orter. Däremot föreskrivesi 4,2 % a) i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva, att där dödsbo omfattar å flera orter befintlig egendom, varöver sär-
1"Nordling a. a. s 112. Jfr S. J. A. XXVII s. 489. 2 Jfr N. J. A. 1894, II, nr 7 s. 5 och Eberstein a. a. s. 388—389. I Finland är sedan 1911 9 kap. 4 % A. B ändrad därhän, att bouppteckning ej må inläm- nas förseglad. Se ock Chydenius a. a. s. 60 not 1.
Lagförslagen.
Lagbered- ningen.
skilda bouppteckningar upprättats, skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den avlidne vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven. Att samtliga bouppteckningar skola med hänsyn till arvsskattens uttagande in- givas till forum hereditatis är på grund av berörda stadgande tydligt. Stad— gandets avfattning synes också närmast förutsätta, att registreringen av samt- liga bouppteckningar sker vid nämnda forum. Av någon avgörande betydelse för frågan, var registrering skall ske, kan detta stadgande i arvsskatte- förordningen dock ej vara.
Hos en del underrätter torde det vara praxis att fordra särboupptecknings ingivande i och för registrering i den ort, där egendomen i fråga finnes, åtminstone när bouppteckningen avser fast egendom. När särbouppteckning sedan ingives till forum hereditatis, måste naturligen registreringsförfarandet angående huvudbouppteckningen omfatta jämväl särbouppteckningen.
Anmärkas må i detta sammanhang, att när omyndig äger del i dödsbo, det jämlikt 7 kap. 8 % lagen om förmynderskap åligger förmyndaren att, så snart ske kan efter bouppteckningens registrering, ingiva avskrift av boupp- teckningen till överförmyndaren. Är bouppteckningen av vidlyftig beskaffen- het, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga delar.
Lagkommittén föreslog, att delägarna skulle, i stad inom fjorton dagar och å landet sist å den allmänna rättegångsdag, som infölle näst efter en månad, ingiva bouppteckningsexemplaren öppna till_ rätten'i den ort, där bouppteckningen skett. Det ena exemplaret skulle förvaras bland rättens handlingar och det andra återställas till delägarna med bevis om ingivandet.1
Äldre lagberedningens förslag avvek från lagkommitténs såtillvida, att ingivandet skulle ske till rätten i den ort, där den döde hade sitt hemvist. Beredningen framhöll, att detta stadgande tillkommit i syfte att, då bouppteck- ningar hållits på särskilda orter — varom beredningen meddelat föreskrift —— de alla skulle komma att ingivas till samma rätt.
Beträffande tiden, inom vilken bouppteckning skall för registrering ingivas, har någon saklig ändring ej föreslagits. Det föreskrives sålunda, att boupp- teckning skall ingivas i stad inom en månad efter upprättandet och å landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad från upprättandet. Då in— givandet å landet sålunda skall ske, ej efter en månad utan först år därefter infallande ting, har det ej, såsom beträffande ansökan om förlängning av
1 Möjligheten att ingiva bouppteckningen förseglad var bibehållen i förslaget. Ville sålunda delägare, att det hos rätten förvarade exemplaret skulle vara förseglat, skulle rätten på an- mälan ombesörja försegling därav. Sedan finge det ej öppnas, där ej rätten funne för sig nödigt att upplysning därav söka eller sådan upplysning äskades av annan, vars rätt därav berodde. Sedan upplysningen inhämtats, skulle bouppteckningen ånyo förseglas. Kommittén anförde, att rättigheten för delägare att låta det hos rätten förvarade bouppteckningsexempla- ret förseglas, hade kommittén så mycket hellre ansett böra bibehållas, som det för delägarna ofta kunde vara. av vikt. att ej obehöriga personer änge tillfälle att intränga i deras enskilda angelägenheter och yppa förhållanden, som utan någons skada kunde förvaras endast åt de rättsägandes egen kännedom. Se vidare den överläggning rörande denna fråga, som enligt lagkommitténs protokoll ägde rum den 27 juni 1817. (Bihang nr 3, 5. 99—101, till lagkom- mitténs förslag.)
tiden för boupptecknings förrättande, varit erforderligt att medgiva, att å landet ingivandet må ske till domaren.
Skyldigheten att tillse, att bouppteckning varder ingiven, åligger i allmän- het dem, som enligt 2 % i detta kapitel hava att föranstalta om boupp- teckning, d. v. s. dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård, bouppteck- ningsman eller testamentsexekutor eller ock, där egendomen ej omhändertages av någon av dem, annan som efter vad i 1 kap. 2 % sägs har boet i sin vård.
Uttrycklig föreskrift har atv-praktiska skäl ansetts böra meddelas om den domstol, dit bouppteckning skall ingivas. Det stadgas sålunda, att ingivan- det skall ske till rätten eller domaren i den ort, där den döde skolat svara i mål, som rörde hans person. Häri ligger en tydlig hänvisning till de be- stämmelser i rättegångsbalken, för vilkas innehåll ovan redogjorts. Emellertid omfattar denna hänvisning icke den i 10 kap. 2 % B. B. meddelade bestäm- melsen angående Stockholms rådstuvurätt såsom forum för ingivandet, då annan domstol ej är behörigt forum enligt reglerna i 1 % i nämnda kapitel, och stadgande härom har därför upptagits i förevarande paragraf.
Såsom av 7 % i detta kapitel framgår, kan det enligt förslaget, liksom för närvarande, förekomma, att när egendom finnes å olika orter, särskilda bo- uppteckningar upprättas å varje ort. I dylikt fall bör tiden för ingivandet räknas efter det den sista upprättades. En föreskrift härom har upptagits i denna paragraf. Ingivandet av alla bouppteckningarna bör ske samtidigt och till den rätt, som enligt det förut sagda är behörig. Registrering av samtliga bouppteckningar sker vid sistnämnda domstol.
Där tid för boupptecknings ingivande försittes, äger rätten jämlikt 9 % i detta kapitel vid vite förelägga den försumlige att ingiva bouppteckningen.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall av sökanden till rätten ingivas eller, där det ej skett, på hans bekostnad ombesörjas. Stadgandet, jämfört med första stycket, inne- bär den av praktiska skäl betingade avvikelsen från gällande rätt, att ej två originalexemplar av bouppteckningen behöva ingivas utan blott ett sådant exemplar jämte bestyrkt avskrift. Det står sökanden fritt att förskaffa sig officiellt bestyrkt avskrift, men eljest gälla beträffande avskriften de regler, som i allmänhet tillämpas i fråga om-bestyrkande av enskilda handlingar. Att avskriften skall förvaras hos rätten har uttryckligen föreskrivits. Äro flera bouppteckningar, följer av första stycket i denna paragraf, att samtliga avskrifter komma att förvaras hos samma rätt. Tydligt är, att något hinder ej möter för delägarna att ingiva två originalexemplar av bouppteckningen.
Stadgandena i förevarande paragraf, att bouppteckningen skall till rätten för registrering ingivas i ett exemplar1 och att ett ingivande av en avskrift av bouppteckningen jämväl skall ske, ersätta bestämmelserna i förordningen
1 Jfr Nordling a. a. s. 112.
A ndra stycket.
Försittande av tid för bouppteck-
den 31 maj 1793 i vad de avse boupptecknings ingivande i två exemplar och tecknande av registreringsbevis å det ena exemplaret. Då förordningen i övrigt ej innehåller annat stadgande än det, som rör häradshövdingarnas tillsyn över att bouppteckningar förrättas i laga tid, och en ändring av detta stadgande är påkallad av skäl, vilka angivas vid 9 %, blir förordningen i dess helhet upphävd genom antagandet av de nya bestämmelserna om bouppteck- nings förrättande.
9 %. Enligt förordningen den 31 maj 1793 åligger det häradshövdingarna att tillse, "att bouppteckningar bliva inom laga tid upprättade och till härads-
nings förrät-rätten ingivna. Sådan tillsyningsplikt måste ock, ehuru därom intet stad-
tande eller ingivande.
Gällande rätt.
gats i förordningen, anses åvila rätten i de städer, där uppteckningen ej sker av magistraten. För att underlätta tillsynens fullgörande har stad- gats skyldighet för präst att avlämna uppgifter angående inträffade dödsfall.] Det åligger sålunda präSt, som i församling ansvarar för kyrko- böckernas förande, att upprätta förteckning över dödsfall, för vilka för- samlingen är rätt inskrivningsort och som där inskrivits. Förteckningen skall avlämnas, å landet samt i stad, som lyder under landsrätt, till do- maren för varje fjärdedels år inom fjorton dagar därefter, iStockholm till förmyndarkammaren för varje månad inom en vecka efter månadens slut, i Göteborg till rådhusrätten för varje månad inom en vecka efter må- nadens slut och i annan stad till rådhusrätten för varje fjärdedels år inom en vecka därefter. Finnes icke något dödsfall att upptaga i förteckningen, skall skriftlig anmälan härom göras. Med stöd av nämnda uppgifter har rätten att granska, huruvida bouppteckningar inkommit inom den för boupptecknings förrättande och ingivande föreskrivna sammanlagda tiden och, där så ej skett, förelägga vederbörande, eventuellt vid vite,2 att ingiva bouppteckning.3 Huruvida bouppteckning förrättats eller ej, lärer vid nämnda tillfälle vanligen ej vara känt för rätten,4 men är det upplyst, att bouppteckning ej skett, bör föreläggandet avse också bouppteckningens förrättande. I sistnämnda fall äger rätten och jämlikt 9 kap. 5 % Ä. B. sätta godset i kvarstad och förordna någon att för— rätta bouppteckningen. Ändamålet med egendomens beläggande med kvar— stad är tydligen dels att förekomma förskingring av boet genom dettas vår— dare och dels att förmå vederbörande att föranstalta om bouppteckning.
Anmärkas må, att om förmyndare försummar att i rätt tid ingiva boupp- teckning, överförmyndaren jämlikt 7 kap. 10 % lagen om förmynderskap har
1 Nu gällande föreskrifter i ämnet återfinnas i förordningen den 1 december 1916. ' "” I ett fall har detta särskilt uttalats i lag. nämligen beträffande förmyndare för omyndig delägare i dödsbo, som försummat att i rätt tid ingiva bouppteckning. Se 7 kap. 10 % lagen om förmynderskap. ” I Finland erhöll 9 kap. 5 % Ä. B. är 1911 ett tillägg av innehåll, att försummelse att inom stadgad tid inlämna bouppteckningsinstrnmentet till lätten skulle straffas med böter och den försumlige av rätten vid vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. * Jfr Nordling a. a. s. 114.
att anmäla försummelsen hos rätten eller domaren. Innan anmälan göres, skall förmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinras om sin skyldighet.
Lagkommitten föreslog, att om bouppteckningsman vore vållande tillLagföt'Slaym- dröjsmål med uppteckning, boets vårdare hade att hos rätten göra anmälan därom. Rätten skulle i sådant fall eller där rätten eljest funne, att i något bo med uppteckning fördröjdes, föranstalta om upptecknandet. Dröjde stärb- husdelägarna att i rätt tid ingiva bouppteckning, skulle de ock hållas där— till. Å landet kunde dylika förordnanden givas av domaren med tvenne av nämnden. Äldre lagberedningens förslag avvek från lagkommitténs alle— nast därutinnan, att nämnda rätt för domare att meddela förordnande ej bibehölls, enär _ såsom beredningen yttrade — domaren ej kunde ensam vidtaga någon egentlig tvångsåtgärd, men enskilda påminnelser kunde av honom meddelas den försumlige utan att sådant behövde i lagen utsägas.
Liksom för närvarande bör det åligga rätten attöva tillsyn därå, att bo— Lagbered- nppteckningar förrättas och ingivas inom föreskriven tid. En allmän före- "”ge" skrift därom har upptagits i första punkten av denna paragrafs första stycke. Vad ovannämnda förordning av år 1793 innehåller om häradshövdingarnas till— syn över att bouppteckningar förrättas i laga tid skall följaktligen upphöra att gälla.1 Den, som underlåter att i tid förrätta eller ingiva bouppteckning, bör kunna vid vite åläggas att inom viss tid föranstalta om upprättandet eller ingi- vandet. Rör försumligheten underlåtenhet att förrätta uppteckning, bör rätten också hava möjlighet att förordna någon att föranstalta därom. Bestämmel— ser härom hava upptagits i denna paragraf. Skyldighet att upprätta och in- giva bouppteckning enligt 2 och 8 %% i detta kapitel ankommer å dödsbo- delägare, som har egendomen i sin vård, boutredningsman eller testaments- exekutor eller ock, om egendomen ej omhändertagits av någon av dem, an- nan, som efter vad i 1 kap. 2 % sägs har boet i sin vård. Det är följakt- ligen för dessa personer, som föreläggande skall utfärdas. Den, som är pliktig omhändertaga egendom efter vad i andra stycket av sistnämnda paragraf stadgas, kan dock undgå bouppteckningsplikten genom att till rätten göra anmälan, att någon, som är bouppteckningspliktig enligt första stycket av 1 kap. 2 %, ej finnes. Rätten har då att förordna god man att fullgöra vad jämlikt berörda stadgande] åligger delägare; gode man- nen blir förty bouppteckningspliktig. Utvägen att förordna särskild' per- son att föranstalta om bouppteckningen bör ej anlitas, där det saknas anled- ning antaga annat,', än att den försumlige skulle ställa sig ett— föreläggande till efterrättelse, och det ej heller av annat skäl kan fmnas nödigt att utse särskild person att ombestyra bouppteckningenÄÅ andra sidan kan deti borgenärernas eller andrai rättsägares intresse vara av synnerlig vikt att rätten meddelar sådant förordnande utan att avvakta verkan av ett föreläg- gande för den boupptéckningspliktige att själv förrätta uppteckningen.
1 Att 1793 års förordning även i övrigt upphäves framgår av vad ovan 5. 297—298 yttras.
Samtliga rättens beslut enligt förevarande stadgande kunna meddelas ä 5, k. tremansting enligt 1 % första stycket 6. lagen den 7 maj 1918 om sär- skilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. I berörda lagrum omnämnes visserligen blott föreläggande att ingiva boupp- teckning. men det är uppenbart, att härav omfattas jämväl föreläggande att förrätta bouppteckningen.
I nu förevarande paragraf har ej upptagits motsvarighet till gällande be— stämmelse om egendomens sättande i kvarstad. Genom bestämmelserna i 1 kap. är nämligen sörjt för, att boets egendom under alla förhållanden skall bliva omhändertagen. Och befarar rättsägare, att egendomen skall komma att av den vårdnadspliktige förskingras, äger han utverka förordnande av boutredningsman efter vad i 2 kap. är stadgat.
Har rätten med stöd av ovan föreslagna bestämmelse förordnat någon att föranstalta om bouppteckning, tala praktiska skäl för att förordnandet ej bör utgöra hinder för honom att såsom god man biträda vid förrättningen. Så skulle emellertid bliva förhållandet. om annat ej stadgades. Ehuru på gode männen ej uppställts annan fordran än att de skola vara kunniga och trovärdiga, måste det nämligen anses ligga i sakens natur, att den, som om— besörjer bouppteckningen, i allmänhet ej kan vara god man.1 Det har där- för uttryckligen föreskrivits, att förordnande enligt denna paragraf att för- anstalta om bouppteckning ej skall utgöra hinder att vara god man vid för- rättningen.
Det må slutligen erinras, att om delägare, som har boet i sin vård, för- sitter laga tid för bouppteckningens förrättande, han jämlikt 4 kap. 14 å i förslaget blir ansvarig för all boets gäld. Andra bouppteckningspliktiga kunna däremot ej ådraga sig dylikt ansvar. Underlåtenhet att ingiva bouppteckning medför överhuvud ej gäldsansvar. Bristfällighet När bouppteckning för registrering till rätten ingives, åligger det rätten att
t' bouppteck—
mmm tillse, att bouppteckningen är behörigen upprättad i samtliga de avseenden,
varom i detta kapitel sägs. Granskas skall sålunda bland annat, att kallelse rätteligen skett å samtliga delägare eller andra, som enligt 2 % skola kallas till förrättningen och som ej själva eller genom ombud underskrivit boupp— teckningen; att bouppteckningen innehåller de uppgifter, som omnämnas i 3 %; att tillgångarna äro värderade på sätt i arvsskatteförordningen stadgas och att ej heller i övrigt anledning till anmärkning mot värderingen före- ligger; att när make lever efter, anteckning och värdering sker av makens egendom i den omfattning, som i 5 % sägs; att å bouppteckningshandlingen tecknats i 6 % föreskriveii försäkran under edlig förpliktelse samt bevis av gode männen; att när särskilda bouppteckningar förrättats, i en av dem in- tagits sammanfattning av boets tillgångar och skulder.
Är bouppteckningen bristfällig i något av nu nämnda eller andra avseen-
1 Jfr 2 % i detta kapitel samt motiven s. 270.
den, får registrering ej ske. Ett uttryckligt stadgande härom har upptagits i andra stycket av nu ifrågavarande paragraf. Där har vidare föreskrivits, att rätten äger att med föreläggande av vite utsätta tid, inom vilken brist i bo— uppteckning skall avhjälpas. Berörda utväg torde redan för närvarande stå rätten till buds, ehuru föreskrift därom ej finnes.1 I allmänhet torde rätten utan meddelande av vitesföreläggande kunna uppnå, att bouppteckningen bringas i behörigt skick. I delägarnas intresse ligger nämligen, att registre— ring av bouppteckningen kommer till stånd, och en anmodan till den, som ingivit bouppteckningen, att vidtaga erforderlig rättelse, lärer därför vanligen vara tillfyllest.
I vissa fall kan den ingivna bouppteckningshandlingen vara av den brist— fälliga beskaffenhet, att det i registreringsärendet måste så anses, som om någon bouppteckning överhuvud ej kommit till stånd. Första stycket idenna paragraf blir då tillämpligt, varigenom möjlighet öppnas för rätten att vid behov förordna särskild person att föranstalta om bouppteckningen. Fram- hållas må, att enligt 4 kap. 14 å i förslaget delägare, som har boeti sin vård, vid försummelse att upprätta bouppteckning blir ansvarig för all den dödes gäld. Att rätten vid utövandet av den tillsyn över bouppteckningars förrättande och ingivande, som enligt förevarande kapitel tillkommer den, meddelat föreläggande enligt 9 %, behöver emellertid ej utan vidare medföra, att det också beträffande gäldsfrågan skall så anses, som om någon boupp- teckning ej blivit förrättad. Beredningen får i denna del hänvisa till den, vid 4 kap. 14 % lämnade framställningen.
Enligt 5 % i detta kapitel åligger skyldigheten att uppgiva boet den, som Fereläggande har detta i sin vård eller eljest är därmed bäst förtrogen. Delägare, som ej ”ägg,-gylf”! uppgiver boet, är ock pliktig att på anmaning lämna uppgifter till bouppteck- ningen. Skulle den, som efter vad nu sagts är pliktig att lämna uppgift angående boet, vägra att fullgöra nämnda skyldighet, måste möjlighet finnas att framtvinga fullgörandet. Särskilt kan behov härav inträda, när rätten jämlikt denna paragraf meddelat föreläggande för bouppteckningspliktig att ombestyra uppteckning eller att vidtaga rättelse i bristfällig bouppteckning eller när sär- skild person av rätten förordnats att föranstalta om bouppteckningen. På grund härav har i sista stycket av nu ifrågavarande paragraf föreslagits, att den, som är pliktig lämna uppgift angående boet, må vid vite därtill hållas. Sådant vitesföreläggande lärer, i motsats till föreläggande att förrätta eller ingiva bouppteckning, ej kunna av rätten meddelas ex officio utan allenast efter yrkande därom. Någon motsvarighet till berörda bestämmelse åter- finnes ej i gällande rätt. Det torde dock ej på den grund kunna anses ute- slutet, att vitesföreläggande redan nu kan meddelas.
1 Landsfiskal har ej ansetts behörig att — sedan bouppteckning inregistrerats —— mot döds- bodelägarna föra talan om åläggande för dem att till rätten inkomma med tillägg till boupp— teckningen, upptagande de ytterligare tillgångsvärden, som av särskilda värderingsmän kunde finnas skäliga med hänsyn till förment undervärdering av viss lösegendom vid upptecknandet av den dödes bo. Se N. J. A 1928 s. 576.
Tillägg till bouppteck- n ingen.
Gällande rätt.
10 5.
Efter boupptecknings registrering kan det visa sig, att behållningen på grund av misstag upptagits till för lågt belopp. Detta kan bero på, att ny tillgång yppats, att det antecknats en skuld, som rätteligen icke bort komma i be— traktande eller bort upptagas till ett lägre belopp, eller därpå att en omstän- dighet blivit känd, som medför att värderingen av viss egendom bort verk- ställas efter väsentligen andra grunder än som skett.1 [ dylikt fall måste det jämlikt grunderna för 9 kap. 1 & Ä. B. och gällande arvsskatteförordning otvivelaktigt anses åligga. delägarna att av eget initiativ till rätten inkomma med anmälan om förhållandet, så att den ökning iarvsskatten, som på grund härav kan komma att beräknas, ej blir undandragen det allmänna. Denna skyldighet torde, liksom plikten att upprätta bouppteckning i allmänhet, kunna utkrävas genom vitesföreläggande. Den lämpligaste formen för anmäl— ningspliktens fullgörande är, att en tilläggsbouppteckning ingives till rätten. I saknad av varje bestämmelse i ämnet2 förefaller det emellertid ovisst, huru— vida på sådan uppteckning kunna ställas de fordringar, vilka gälla för bo- uppteckning i allmänhet, såsom att uppteckningen förrättas av gode män och att samtliga delägare kallas till förrättningen. Och det synes näppeligen kunna antagas, att stadgandena i 9 kap. 2 och 3 %% om tid för boupptecknings förrättande äro analogivis tillämpliga. Den nya uppgiften bör avgivas under "edlig förpliktelse, något som i praxis ock torde ske, och vederbörande lärer
kunna åläggas att med ed fästa riktigheten av den ursprungliga bouppteck- ningen med den jämkning, som betingas av den nya uppgiften.3
Det fall, att det efter bouppteckningens registrering visar sig, att arvsskatt utgått med för högt belopp, är särskilt uppmärksammat i arvsskatteförord— ningen. I 49 % 1 inom. stadgas sålunda, att om det på grund av förhållan- den, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, visar sig, att skatt utgått med högre belopp än som bort erläggas, skatten mä, i den mån den icke bort utgå, på ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder. Ett hithörande fall av praktisk betydelse är, att det yppas ny gäld.4 Av stadgandet framgår, att upprättande av tilläggsbouppteckning ej uppställts såsom villkor för restitution av arvsskatt.
Nu nämnda fall av felaktigheter i bouppteckningen avse boets tillgångar och skulder. Även andra uppgifter i bouppteckningen kunna emellertid efter
* Jfr härtill och till det följande _G'. Tauvon i Sv. J. T. 1924 s. 32 f. "' I Finland har till 9 kap. ! % A. B. fogats ett tillägg av innehåll. att om. efter det bo- lflppteckning ägt rum, ny tillgång i boet yppar sig, skall över denna särskild bouppteckning Orrättas. -
” Vid misstanke om falsk uppgift till bouppteckning kan enligt 54 ä 1 mom. arvsskatte- förordningen på yrkande av allmän åklagare den brottsliga tillhållas att edfästa bouppteck- ningens riktighet.
'* Jfr sista stycket i nyssnämnda lagrum.
registreringen befinnas oriktiga.1 Av misstag kunna sålunda delägarna i boet hava felaktigt angivits. Detta har exempelvis berott därpå, att man oriktigt antagit en utrikes vistande delägare såsom död. I sådana fall föranleda grun- derna för 9 kap. 1 % Ä. B., att anmälan om förhållandet bör göras till rätten. Om ett testamente upptäckes, som är av beskaffenhet att medföra en ökning av arvsskatten, skall särskild deklaration avgivas under de förutsättningar, som äro angivna i 39 % arvsskatteförordningen.
I en ny lagstiftning måste givetvis en reglering ske av de spörsmål, vilka kunna uppkomma i anledning av felaktigheter i bouppteckningen, som först sedermera yppas. Enligt lagberedningens mening synes anmälan av sådana felaktigheter städse böra ske, alltså såväl när oriktigheten rör boets tillgångar? eller skulder som då fråga är om andra uppgifter i bouppteckningen. Med hänsyn till samtliga rättsägares intresse höra nämligen hos den domstol, där registreringen sker, finnas tillgängliga alla de uppgifter, som röra boet. Huru- vida den nya uppgiften medför någon ökning eller minskning i arvsskattens belopp är från denna synpunkt utan betydelse.
Beträffande den form, vari anmälan skall ske, lärer det av motsvarande skäl, som gälla beträffande bouppteckning i allmänhet, böra fordras, att de nya uppgifterna lämnas i en särskild handling, upprättad i samma ordning som bouppteckning. Rättsägarnas intresse kräver sålunda, att handlingen upp- rättas av gode män enligt 2 % av förevarande kapitel. De, som enligt samma paragraf skola kallas till bouppteckning, måste vidare kallas till ifrågavarande förrättning, enär deras rätt eljest kunde äventyras. Därest skifte skett, när oriktigheten i bouppteckningen yppas, torde det åligga envar delägare, som deltagit i skiftet och har kännedom om det yppade förhållandet, att därom underrätta de övriga och gemensamt med dem utse gode män och utfärda sådana kallelser, som nyss nämnts. Består bouppteckningens oriktighet däri, att ny tillgång eller gäld yppat sig, torde i händelse av olika meningar i frågan, huru i anledning därav skall förfaras, förordnande av boutrednings- man kunna påkallas jämlikt 2 kap. 1 %. Då en för delägarna gemensam ny tillgång eller gäld yppas, föreligger nämligen en sådan gemenskap mellan delägarna, som enligt nämnda stadgande är en förutsättning för ett förord- nande av boutredningsman. I förteckningen böra inflyta de uppgifter, som enligt 3 & skola angivas i bouppteckningen. Har längre tid förflutit mellan bouppteckningen och upprättandet av förteckningen, kan det inträffa, att änd— ringar skett beträffande kretsen av dem, vilka skola kallas till förrättningen. Utöver de uppgifter, som avses i 3 %, bör handlingens karaktär av tillägg framgå därav, att dagen för bouppteckningens förrättandevoeh registrering
* Vissa sådana fall hava uppmärksammats i arvsskatteförordningen och föranlett stadgan- den om efterbeskattning. Se 27 % a) och ) samt 28 å.
" När den avlidne vid sin död var försatt i konkurs och bouppteckning i anledning av konkursen kommit till stånd, bör det. såsom utvecklats under 1 % i detta kapitel, jämlikt grunderna för nu ifrågavarande stadgande åligga delägarna att lämna uppgift å egendom, som ej förut blivit uppgiven.
Förslaget.
angives. I sakens natur ligger, att testamenten eller äktenskapsförord, som jämlikt 4 % intagits i bouppteckningen eller fogats därvid, ej skola intagas i eller fogas vid handlingen. Blir förekomsten av sådana handlingar känd först efter bouppteckningens registrering, lärer redan av sistnämnda stadgande med erforderlig tydlighet följa, att'de skola ingivas och biläggas den regi— strerade bouppteckningen. 5 % bör vara tillämplig beträffande ifrågavarande handling. Ä denna bör tecknas edlig försäkran av bouppgivaren och bevis av gode männen enligt vad i 6 % sägs. I den mån 7 % kan bliva tillämplig å senare yppad tillgång eller gäld, bör den gälla. Handlingen bör för re- gistrering ingivas till rätten på sätt i 8 % stadgas. Föreläggande eller för- ordnande enligt 9 ? bör av rätten kunna meddelas, där handling, som nu är i fråga, ej ingives eller är bristfällig. _
Av det anförda framgår, att det i berörda avseenden är tillräckligt att beträffande förevarande handling hänvisa till övriga här tillämpliga stadgan- den i detta kapitel. Vad angår tiden för handlingens upprättande synes där- emot den i 1 % för bouppteckning bestämda tiden av tre månader uppen- barligen vara för lång. En tid av en månad från vetskapen om oriktigheten i bouppteckningen lärer i förevarande fall städse vara fullt tillräcklig, och något behov att, såsom i 1 %, öppna möjlighet att utverka rättens eller de— marens beslut om tidens förlängning synes ej föreligga.
Då de kompletterande uppgifter, som efter bouppteckningens registrering för närvarande inlämnas, i praxis benämnas tilläggsbouppteckning. låge det nära till hands att här använda denna beteckning; ytterligare ett skäl härtill vore, att beträffande ifrågavarande handling böra, såsom förut nämnts, i stort sett gälla samma regler som beträffande bouppteckning. Då emellertid ansvar för all boets gäld uppenbarligen ej bör ifrågakomma vid försummelse att upprätta handlingen, är det av lagtekniska skäl att föredraga, att ej om handlingen använda uttrycket tilläggsbouppteckning. Det bleve nämligen eljest nödvändigt att i 4 kap. 1 och 14 %% intaga en särskild föreskrift, att vad där stadgas ej har avseende å tilläggsbouppteckning.
På grund av vad ovan anförts har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld yppas eller annan felaktighet i bouppteckningen, inom en månad skall uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse, och att om sådan handling skall gälla vad i förevarande kapitel är stadgat om bouppteckning. Skulle den felaktighet, som uppgives, avse en detalj utan praktisk betydelse, behöver naturligen ej nu angivna förfarande anlitas.
stadganden i Av skäl, som nämnts vid 3 kap. 1 &, saknar föreskriften i andra punkten gsåfznp'sänf'mv 9 kap. 2 5 Å. B. om sättande av boets egendom i förvar motsvarighet motsvarighet i förslaget. *färsmget- .»Ar någon av arvingarna omyndig eller utrikes stadd», heter det i
andra punkten av 9 kap. 4 5 Ä.B., sedan i den första stadgande givits om boupptecknings ingivande till rätten, »varde ock den rätt hos domaren in- tecknad, som omyndig eller utrikes vistande i arvet äger». Stadgandet torde avse, att i domstolens protokoll anteckning skall ske om den omyndiges eller utrikes vistandes rättl. Då numera dessa personers intressen bliva på annat sätt vederbörligen iakttagna, kan stadgandet —— vilket redan av Nordling uppgives i allmänhet icke hava blivit tillämpat — upphävas utan att er- sättas av något annat.
I 9 kap. 5 & Ä. B. äro stadgade vissa påföljder för underlåtenhet att för- rätta bouppteckning. Efterlevande make, som gör sig skyldig till dylik under- låtenhet, mister sålunda fjärdedelen av sin andel i makarnas giftorättsgods, vilken i stället tillfaller arvingarna. Äro dessa »tillika vållande» till försum- melsen, skall av båda makarnas egendom bötas tre daler för varje hundrade. Böterna äro »de fattigas ensak», d. v. s. de skola odelade tillfalla veder- börande fattigvårdssamhälles kassa. Trots saknaden av föreskrift är det tydligt, att påföljden drabbar försumliga arvingar, också när efterlevande make ej finnes.2 Ligger försummelsen annan uppgiftspliktig än make eller arvingar till last, skall denne böta >>efter ty, som boet är förmöget till» ifrån tio till hundrade daler.3 Rätten skall ock låta sätta godset i kvarstad och föranstalta om bouppteckning.
Någon motsvarighet till nu berörda stadgande finnes ej i förslaget. Där delägare, som har boet i sin vård, försitter tid för boupptecknings förrättande, ådrager han sig enligt förslaget liksom enligt gällande rätt ansvar för all boets gäld. Någon påföljd härutöver i ekonomiskt avseende synes ej böra äga rum. Stadganden, som avse en privaträttslig konfiskation, äro förövrigt Överhuvud ej väl förenliga med en modern lagstiftning. Genom förslaget är också möjlighet beredd delägare, som ej har förtroende för boets vårdare, att få boutredningsman utsedd;bouppteckningsplikten åligger då denne. En före- skrift om bötesansvar för delägare eller annan i fall av försummad boupp- teckning lärer ej heller vara erforderlig, enär rätten äger vid vite förelägga den försumlige att förrätta bouppteckning eller ock förordna någon att för- anstalta därom. Av vikt är, att möjlighet finnes att genom ingripande mot den bouppteckningspliktige eller eljest —— städse åvägabringa boupp- teckning; att härutöver stadga särskild påföljd eller bötesansvar komme an- tagligen att bliva utan värde för tillgodoseende av nämnda syfte. Utan sär- skilt stadgande följer, att den försumlige blir skyldig ersätta skada, som genom försummelsen kan hava vållats delägare.4
* Se Winroth a. a. s. 648 not 1, Schrevelius a. a. s. 207, Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1870, s. 222—223. Jfr Nordling a. a. s. 113.
2 Jfr Nordling a. a. s. 113. 3 I Finland borttogos år 1911 ovannämnda påföljder för underlåten bouppteckning. I stället föreskrevs, att den, som försummat verkställa bouppteckning, skulle bota efter boets vidlyftighet och övriga omständigheter högst 2.000 mark. " Lagkommittén föreslog en motsvarighet till stadgandet i 9 kap. 5 % Ä. B. Vid under- låtenhet att fullgöra bouppteckningsplikt skulle sålunda efterlevande make till arvingarna
Att förslaget ej heller upptager någon motsvarighet till ovannämnda före- skrift om egendomens sättande i kvarstad framgår av vad som anförts under 8 % här ovan.
Enligt 9 kap. 6 5 Å. B. skall, om boet är gäldbundet och den make, som lever efter, eller arvingarna sätta sig i egendomen, som de förut ej låtit upp- teckna, någon uppteckningsförmån ej åtnjutas utan ansvar inträda för fulla gälden, evad egendomen räcker till eller ej. Särskild bestämmelse är med- delad för det fall, att sådant förfarande ligger förmyndaren till last.
Beträffande detta stadgande yttrar Nordling1 bl. a., att det innehåller föreskrifter om påföljd för stärbhusdelägare i följd av något deras förhållande med avseende å boet. före uppteckningen. Det huvudsakliga förfarandet, varigenom delägarna ådroge sig påföljden, vore, att de satte sig i egendo- men. Därmed åsyftades sådana åtgärder beträffande egendomen, varigenom delägarna ådagalade, att de ville såsom sin egendom behandla densamma utan avseende å andras bättre anspråk därpå. Även om delägarna i rätt tid förrättat bouppteckning, kunde stadgandet komma till användning om de nämligen förrättade bouppteckning först sedan de vidtagit någon åtgärd, som lagen hänfö'rde till att »sätta sig i egendomen». Härunder fölle ej egendo— mens tagande i förvar eller vård men väl exempelvis åtgärd, som omtalas i % 23 eller % 26 förordningen om urarvagörelse.
Enligt 4 kap. i förslaget bliva delägarna, liksom enligt gällande rätt, under- kastade ansvar, vid underlåten bouppteckning för all boets gäld (14 5), vid. försummelse att avträda boet för veterlig gäld (1 och 2 55) samt vid vissa obehöriga förfaranden med avseende i boet för sådan gäld, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig (11 å). Vid sidan härav synes 'ej vara plats för personligt gäldsansvar uteslutande på den grund att de taga annan befattning med boets egendom än som betingas av skyldig- heten att omhändertaga och vårda egendomen. »På grund av vad nu anförts har någon motsvarighet till stadgandet, i den mån det kan hava självständig betydelse vid sidan av 5 21 urarvaförordningen, ej upptagits i förslaget.2
I .9 kap. 7 5 Å. B. föreskrives slutligen, att var som döljer något uppsåt- ligen undan eller falskeligen uppgiver, förbryter sin andel däri och har att ändå till arvingarna betala så mycket, som undandolts. Är det — säges i lagrummet — »betjänte i huset, stånde tjuvs rätt».3
förverka fjärdedelen av vad han ägde i samfälld egendom samt arvinge till saklösa delägare förverka fjärdedelen av sin arvslott i lös egendom. Annan person skulle ansvara såsom syssloman enligt kommitténs förslag till 14 kap. 1 % H. B., (1. v. s. ersätta skada, som kom- mit av försummelsen. Aldre lagberedningen däremot fann ej giltig grund att utsätta olika ansvar i de fall att den försumlige vore efterlevande make, arvinge eller annan. Då. den påföljd, vilken sistnämnda stadgande i förslaget utsatte, syntes vara för alla händelser av detta. slag tillräcklig, hade beredningen ej ansett annat ansvar böra stadgas för vållande till dröjsmål med bouppteckning än skyldigheten att gälda den skada, som av försummelsen komme.
* Nordling a. a. s. 114 f. Jfr Schrevelius a. a- s. 208 f.
2 De äldre lagförslagen innehöllo ej heller något dylikt stadgande. ” Någon dylik bestämmelse föreslogs ej av lagkommittén men väl av äldre lagbered— ningen. Gänther var skiljaktig. Han erinrade om, att den föreslagna nya. strafftagen be—
För närvarande är i 22 kap. 20 5 S. L. ansvar stadgat för det fall, att stärbhusdelägare draga något lönligen undan varandra. _Gör annan, som har boets egendom i sin vård, sig skyldig till undandragande av boets egendom, torde han vara förfallen till ansvar för förskingring enligt 11 % eller trolös- het inot huvudman enligt 14 % i samma kapitel, därest förutsättningarna för sådant ansvar i övrigt äro för handen. Ansvar för mened kan ock ifråga- komma, om bouppteckningsed avlagts. Erinras må ock om bestämmelsen i 54 ä 1 mom. i förordningen om arvsskatt och skatt för gåva, där bötesan- svar är stadgat för den, som uppsåtligen dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet, att arvsskatt uttagits med lägre belopp än eljest vederbort. Att härutöver såsom påföljd stadga, att den försumlige förverkar sin andel i boet synes av motsvarande skäl, som nämnts'vid behandlingen av 9 kap. 5 % Ä. B., ej böra ifrågakomma.
4 KAP.
Om den dödes gäld.
En av de viktigaste uppgifterna för lagstiftningen om boutredning är att reglera betalningen av den dödes gäld. Underlaget för den kredit han kan hava åtnjutit har varit dels hans personliga förvärvsförmåga, dels hans till. gångar, därvid huvudsaklig betydelse kan hava tillkommit den ena eller den andra av dessa faktorer. Efter dödsfallet existerar förvärvsförmågan ej längre; desto viktigare blir att skydda borgenärernas intresse av att hans efterlämnade tillgångar komma att användas för betalning av deras ford- ringar. Detta blir även såtillvida synnerligen angeläget, som tillgångarnas övergång till successorerna i allmänhet kommer att medföra en splittring av egendomen och som, även bortsett härifrån, successorernas personliga egen- skaper måhända icke erbjuda samma trygghet för tillgångarnas användning till betalning av gäld, som kunnat finnas iden avlidnes person och tilläven- tyrs av borgenärerna tillmätts en avgörande vikt vid beviljande av kredit. Även från successorernas synpunkt är gäldens betalning en synnerligen makt— påliggande sida av boutredningen. Mycket ofta äro de mest betjänta av att var för sig erhålla allenast sin andel i nettobehållningen efter verkställd be- talning av all gäld.
Från dessa utgångspunkter skulle rent av kunna ifrågasättas, att boutred-
stämde kriminellt ansvar för det undandöljande, som omtalades i det av beredningen föreslagna stadgandet, och att detta ansvar kunde komma att ytterligare ökas med ansvaret för begången mened, ifall undandöljandet upptäcktes sedan bouppteckningsed blivit avlagd av den brottslige. Vid sådant förhållande syntes det honom vara desto mindre skäl att för ifrågavarande brott bi— behålla en civil konfiskationspåföljd, vars lämplighet mani allmänhet förkastat, som någon motsvarig påföljd ej komme att äga rum, i händelse undandöljandet skett av stärbhusdel- ägarna kollektivt till förfång för det allmänna i avseende på de avgifter, som skulle utgå av stärbhus.
Allmänna utgångs- punkter.
ningen principiellt borde i första hand anordnas såsom ett närmast av bor- genärernas intresse bestämt likvidationsförfarande i syfte av gäldens betal— ning och att först efter fullbordandet därav en utredning, som toge sikte på den behållna egendomens överförande till arvingar och testamentstagare, skulle äga rum. Ett sådant system för boutredningen har åtminstone till- närmelsevis realiserats i flera främmande rättssystem, men det måste anses vila på ett alltför ensidigt betraktelsesätt. I de allra flesta dödsbon är gälden mycket obetydlig till sitt belopp eller åtminstone starkt understigande tillgångarnas värde; beträffande dessa dödsbon spelar det i allmänhet ringa roll för borgenärerna, på vilket sätt utredningen bedrives, då de i varje fall kunna erhålla vad dem tillkommer, och lagstiftningen bör därför icke av hänsyn till borgenärerna lägga hinder i vägen för utredningens bedrivande på det sätt, som kan antagas lämna det förmånligaste resultatet beträffande egendomens övergång till de arvsrättsliga intressenterna. Ur sistnämnda synpunkt är emellertid ett konsekvent genomfört likvidationsförfarande ofta allt annat än gynnsamt; genom brådstörtad realisation av tillgångar kan be- hållningen oskäligt reduceras, och även där gälden är i förhållande till till- gångarna jämförelsevis betydande, blir också borgenärernas intresse bäst tillgodosett genom en avveckling i lugnare former, därest en sådan är möj— lig. Och så är ofta fallet, bl. a. därför att bodelägarna ej sällan av mera ideella synpunkter, såsom pietet för den avlidnes minne eller personligt in— tresse för viss i kvarlåtenskapen ingående egendom, t. ex. en fastighet som redan tidigare utgjort även delägarnas hem eller grundval för deras förvärvs- arbete, skola befinnas villiga att göra uppoffringar eller åtminstone bära per— sonlig risk i fråga om gäldens betalning.
Därför bör boutredningen i allmänhet redan från början ske under ett dominerande inflytande för dödsbodelägarna. Men för att detta icke skall leda till åsidosättande av borgenärernas intresse måste tydligen delägarna åläggas ett mer eller mindre vidsträckt personligt ansvar för den dödes gäld. En minimifordran måste härvid vara, att de skola svara för den minskning av tillgångarna, som de till borgenärers nackdel åstadkommit genom ored- ligt handlingssätt eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet. Ville man stanna härvid, vore det emellertid uppenbarligen, för att möjliggöra ett nog- grant fastställande av skada, som på nämnda sätt kunde åsamkas borgenä— rerna, nödigt att kringgärda bodelägarnas förvaltningsåtgärder med ganska ingående kontrollföreskrifter. Dessa måste komma att väsentligen närma delägarnas förvaltning till ett egentligt likvidationsförfarande. Men just detta borde genom den ifrågavarande förvaltningsformen undvikas. Det är följ- aktligen nödigt att ålägga delägarna en mera omfattande ansvarighet.
Så sker också i de flesta rättssystem. Den principiella uppfattning, som tagits till utgångspunkt för regleringen, är härvid icke enhetlig. I synnerhet framträder en skarp skillnad mellan den ursprungliga romerska och den ur- sprungliga germanska rättsåskådningen. Denna skillnad hänför sig icke blott
till boutredningens anordnande utan är av mera djupgående natur. För den romerska uppfattningen framstod arvingen, den legala eller den testamen- tariska, såsom en fortsättare av arvlåtarens rättsliga personlighet; redan på grund härav var den förstnämnde i princip ansvarig för arvlåtarens förbin- delser; arvet innefattade en universalsuccession i den mening, att till arvingen övergingo helt eller till en kvotdel icke blott den avlidnes aktiva utan även, hans passiva såsom begreppsligen oskiljaktigt sammanhörande med de förra och i förhållande till dem blott utgörande en annan sida av en och samma förmögenhet. Att passiva kunde överskjuta aktiva föranledde icke någon principiellt avvikande ordning; även i sådant fall blev arvingen ansvarig. Annorlunda i den germanska rätten. För denna var det en främmande upp- fattning, att den dödes personlighet skulle fortsättas av arvingarna. Man ut— gick i stället därifrån, att den dödes tillgångar skulle användas till betalning av hans gäld, så att borgenärerna ägde företräde till betalning framför arvingarnas anspråk på delaktighet ikvarlåtenskapen. På grund härav kunde en arvinge icke få tillgodonjuta kvarlåtenskapen utan att bliva ansvarig för gälden, men ingen grund ansågs föreligga att påtvinga arvingen ett dylikt ansvar, om han ej tagit del i kvarlåtenskapen eller eljest särskilt ådragit sig gäldansvar. I sistnämnda avseende märkes, att en viss vårdnadsskyldighet beträffande kvarlåtenskapen ålåg arvingen jämväl i förhållande till borgenä- rerna, och åsidosättande därav kunde alltså medföra ansvar.
Under den fortsatta rättsutvecklingen hava de båda motsatta uppfattning— arna alltmera modifierats, så att det slutliga resultatet inom de skilda rätts- områdena icke företer någon olikhet av avgörande betydelse. Inom romersk rätt erhöll arvingen allt flera möjligheter att, om han icke uppträtt pliktvid- rigt, undgå att av egna medel ansvara för arvlåtarens gäld, bl. &. beneficium inventarii. Enligt germansk rätt skärptes kraven på arvingarnas omsorg om borgenärernas intresse, vid påföljd av ansvarighet för gälden, och man har kommit ända därhän, att en arvinge blir ansvarig för den dödes gäld, om han ej genom särskilt avträde av tillgångarna befriar sig från sådant an- svar. Visserligen vilar sistnämnda ordning närmast på en presumtion, näm- ligen om att arvingar, som ej gjort sig urarva, önska fritt men under gäld- ansvar ombesörja avvecklingen. Avträdet kan sålunda sägas vara av endast rättstekniska skäl erforderligt för att en arvinge skall komma i åtnjutande av en frihet från gäldansvar, vilken principiellt tillkommer honom. Iromersk rätt inneburo däremot beneficium cessionis och liknande rättsinstitut snarare vissa av billighetsskäl förestavade undantag från ett arvingen rätteligen åliggande ansvar. Men i fråga om de praktiska verkningarna äro dessa skiljaktigheter icke av nämnvärd betydelse.
I fråga om grunddragen av de Viktigaste främmande rättssystemens och Främmande den äldre svenska rättens regler angående död mans gäld får beredningen ”åtgång"??? hänvisa till den allmänna inledningen till detta betänkande.1
1 Ovan s. 51—76.
Lagförslag under 1800- talet.
Lag- kommittén.
De svenska civillagsförslagen från 1800—talet äro för detta ämne av in- tresse, icke minst därför att de ligga till grund för allt väsentligt av inne- hållet i den ännu gällande urarvaförordningen av 1862; först vid dennas tillkomst upphävdes 10 kap. Ä. B. i 1734 års lag.
I sitt 1826 avgivna fullständiga förslag till civillag har lagkommittén i ärvdabalkens 7 kap. upptagit utförliga regler >>huru gäld vid dödsfall betalas skall». Stadgandena bygga i allt väsentligt på samma grunder som den äldre rätten. Till en början fastslås, att bo ej må skiftas eller testamente tagas förr, än gäld betald är. Efter orden innefattar—detta stadgande endast före- skrift om den tidsföljd, i vilken olika intressenter i den dödes egendom skola tillgodoses, men av motiveringen framgår, att därmed jämväl avses att ut— trycka den materiellträttsliga grundsatsen, att arvingar och testamentstagare endast hava rätt till andel i boets behållning. Utöver denna skyldighet att vidkännas avdrag för gälden skola däremot arvingarna icke i princip hava något ansvar för denna. Emellertid ställas arvingarna inför ett val emellan å ena sidan att, såsom motiven uttrycka saken, tillträda arvet med ansvarig- het för gälden, och å den andra att avstå egendomen till borgenärerna, vilket i förslaget liksom de tidigare författningarna kallas att göra sig urarva. Huvudregeln i fråga om arvingars ansvarighet för gäld kommer i enlighet här— med att lyda: arvinge, som sig rätteligen urarva gjort, vare fri från betalning av den dödes gäld; omvänt föreskrives uttryckligen, att arvingar, som icke sålunda gjort sig urarva, svara personligen och solidariskt för den dödes gäld. Testamentstagare är icke underkastad dylik ansvarighet men är skyl- dig att till gälds betalning återbära vad han mera njutit, än honom tillfalla bort, där gälden förut beräknad varit. Personligt gäldansvar för arvinge in— träder även vid en icke ursäktlig försummelse att ombesörja bouppteckning samt vid undandöljande av egendom från bouppteckningen. Ihuvudsak— lig överensstämmelse med vad tidigare gällt regleras tiden för urarvagörelse och arvinges rätt att tillträda egendomen, då den av annan arvinge blivit avträdd. Såsom nyheter meddelas vissa föreskrifter, som avse att i borgenärernas gemensamma intresse egendomen skall bibehållas oförminskad under den tid närmast efter dödsfallet och boupptecknings förrättande, som medgivits arvingarna att överväga, om de skola skrida till egendoms- avträde. Sålunda stadgas å ena sidan, att under denna avträdestid exe- kutiva åtgärder icke må verkställas med avseende å den dödes egendom eller inteckning beviljas i honom tillhörig fastighet, å andra sidan att egendomen på borgenärs yrkande kan ställas under skingringsförbud eller t. 0. m. genom myndighets försorg ställas under säker vård; för förskingring av något av kvarlåtenskapen stadgas påföljd av ersättningsskyldighet. Till borgenärernas tryggande efter avträdestidens utgång föreskrives, att arvingarna för att äga tillgodonjuta förfallotid för gäld äro skyldiga att på borgenärs begäran ställa betry' gande säkerhet för betalningen. Utförliga bestämmelser föreslås om egendomsavträde och undanskiftande av egendom såsom medel att
vid gift persons död genomföra den frihet från ansvar för viss gäld, som enligt giftermålsbalkens regler bör tillkomma den efterlevande maken eller den avlidnes arvingar. Slutligen meddelas föreskrift om rätt för stärbhus- delägare att söka årsstämning å okända borgenärer, enligt därom i handels- balken meddeladc regler.
Vid förslagets granskning i högsta domstolen (1832) framställdes åtskilliga anmärkningar, som emellertid icke berörde de principiella huvudgrunderna för förslaget; åtskilliga av anmärkningarna blevo under det fortsatta lag- stiftningsarbetet beaktade.
Det av äldre lagberedningen 1847 framlagda förslaget till, utom annat, ärvdabalk, företer i sitt 7 kap. >>Huru gäld vid dödsfall betalas skall» ej av- vikelser av mera djupgående karaktär från lagkommitténs förslag. Den in- ledande huvudbestämmelsen lyder: »Ej må man taga arv eller testamente, utan att den dödas gäld betala.» Den ändrade formuleringen motiveras där— med, att den dödes gäld skall betalas, evad boet skall skiftas eller tillfaller en ensam arvinge, och att gäld ej sällan är sådan, att den först efter längre tids förlopp kan betalas, utan att arvingars och testamentstagares rätt därför bör uppehållas. Den för egendomsavträdes gäldsbefriande verkan viktiga frå- gan, huruvida gäld är att anse såsom vid bouppteckningen veterlig eller så— som ny, beröres i en särskild föreskrift av innehåll, att fordran, som av stärbhusdelägare bestrides, ej skall anses för honom vara känd gäld, förrän lagakraftägande beslut, varigenom fordringen fastställts. blivit honom kunnigt. Vidare inskränkes arvingarnas ansvarighet genom ett stadgande, att arvinge som ej varit tillstädes vid bouppteckning och icke heller tagit befattning med boet eller njutit förmån av arvet, ej skall, för underlåten urarvagörelse, vara bunden till ansvarighet för gälden. Tillträde av kvarlåtenskapen efter det denna blivit av arvinge avträdd medgives ej blott annan arvinge utan jämväl universell testamentstagare. Bestämmelserna om boets sammanhållande under avträdestid, vilka utvidgats att gälla ej blott den normala avträdestiden utan även sådan avträdestid, som börjat löpa efter det ny gäld yppat sig, hava till sin innebörd väsentligen modifierats: i stället för förbudet mot exekutiva och dylika åtgärder har trätt en föreskrift, att borgenär för att under avträdes— tiden erhålla betalning skall ställa borgen för vad han lyfter, med skyldighet att vid en efteråt inom avträdestiden uppstående konkurs återbetala vad han för mycket bekommit. Möjlighet att utverka skingringsförbud eller särskild vård av kvarlåtenskapen skall ej vidare stå borgenär till buds, men det före- skrives allmänt, att försäljning av egendom till gäldande av fordran under avträdestid städse skall ske å offentlig auktion. För stärbhusdelägare, som under avträdestid åsidosatt dessa föreskrifter eller förskingrat egendom eller på vissa andra sätt åsidosatt borgenärernas intresse, skall inträda den på- följd, att dylika stärbhusdelägare skola så anses, som hade tiden till egendoms- avträde för dem utgått, när de så förforo, d. v. s. de skola drabbas av per- sonligt gäldansvar för då'veterlig gäld. Endast om det otillåtna förfarandet
Äldre lag— beredningen.
Giinthers reservation.
berott av obetänksamhet 8. d., stannar påföljden vid skadestånd. För att förebygga alltför långt utdragande av boutredningen i avbidan på betalning av gäld med långt framskjuten förfallotid medgives viss rätt till uppsäg- ning av gäld åt flera stärbhusdelägare, mellan vilka egendomen skall gå i skifte.
Vid lagberedningens förslag var fogad en reservation av dess ledamot Giinther, vilken i fråga om betalning av död mans gäld framlade ett eget fullständigt förslag. Dettas avvikelser från majoritetsförslaget hänföra sig förnämligast till sättet för vinnande av gäldsbefrielse i förhållandet mellan gift persons arvingar och efterlevande make. Även i övrigt framställde emel- lertid Giinther åtskilliga förslag, som skilja sig från majoritetens, och hans mening har i flera punkter vunnit beaktande under det fortsatta lagstiftnings- arbetet. Den grundläggande huvudregeln formuleras av honom på följande sätt, som återfinnes i den sedermera antagna urarvaförordningen: »Ej må man taga arv, utan att den dödas gäld betala; ej heller må testamente tagas av annan den dödas kvarlåtenskap, än den, som återstår, sedan gälden betald blivit.» I motiveringen återfinnes följande kritik av beredningens förslag: lagen kunde väl stadga att ingen fmge taga arv, utan att betala den dödes gäld, enär arvingarna genom själva arvtagandet iklädde sig egen ansvarighet för gälden, såvitt den vore känd; men detsamma kunde ej stadgas om testamente, emedan testamentstagare i allmänhet ej kunde tillförbindas någon egen ansvarighet för gälden, utan endast vore pliktiga att återbära vad de åtnjutit, ifall det skulle fmnas, att gälden vore större än att testamentet bort utgå. Man finner härav, att reservanten i denna del endast åsyftade en klarare utformning av den ståndpunkt, som omfattades även av beredningens förslag. Beträffande urarvagörelsens innebörd ansåg Gtinther, att dylik åtgärd innefattar icke blott en anmälan om egendomens avträdande till konkurs, utan åtföljes av ett påstående om befrielse från ansvarighet för den dödes gäld, varöver rätten, sedan borgenärerna blivit hörda, har att sig utlåta; uttrycklig bestämmelse härom föreslogs av honom för det fall att efter avträdet förekommer tillträde av annan arvinge eller testamentstagare. Reservanten kritiserade skarpt det. försvagande av bouppteckningsplikten, som blivit av beredningen åvägabragt genom dess förslag om frihet från gäldansvar utan egendomsavträde för ar- vinge, som ej närvarit vid bouppteckningen och ej heller tagit befattning med boet eller njutit förmån av arvet. Emellertid upptog Gt'mther i stället föl- jande stadgande: »Arvinge, som är från all arvsrätt utesluten, och ej heller tagit befattning med boet, vare ej till någon ansvarighet för gälden bunden.» Giinther godkände icke det föreslagna stadgandet om skyldighet att under tid för egendomsavträde försälja egendom å offentlig auktion men föreskrev för- lust av rätt till gäldsbefriande egendomsavträde även för den som obehörigen använt något av boets egendom, innan tid till egendomsavträde ute var. Den av Gänther föreslagna lagtexten företer även beträffande åtskilliga detaljer och i redaktionellt hänseende talrika avvikelser från beredningens förslag.
Medan de stora civillagsförslagen i allmänhet icke ledde till ny lagstiftning, Senare för- blev frågan om betalning av död mans gäld och därmed i samband stående Slag" ämnen föremål för fortsatt behandling, som även ledde till ett positivt resul- tat. Särskilda kommitterade framlade 1854 förslag till ändringar i kredit- lagstiftningen, däribland till särskild förordning om urarvagörelse. Förslaget. som härutinnan väsentligen byggde på lagberedningens förslag till ärvdabalkl var i denna del icke åtföljt av närmare utredning. Av nya kommitterade avgavs 1859 förslag till konkurslag samt förändrad lagstiftning i andra därmed sammanhängande ämnen, varibland ett förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo. Även detta förslag överensstämmer i det vä- sentliga med lagberedningens förslag men ansluter sig i vissa delar till Gänthers reservation; enstaka avvikelser skola uppmärksammas å särskilda ställen i det följande. Beträffande ordningen för prövning av egendomsavträdes verk- ningar med avseende å ansvarighet för gäld stadgas, att fråga huruvida efterlevande make eller arvingar vinna befrielse från gäld på grund av urarvagörelse skall prövas, då påstående om gäldens betalning emot dem blir väckt. Härom yttrades i motiveringen, att det visserligen vore vanlig praxis hos de flesta domstolar att genom domen uti en urarvakonkurs jämväl meddela yttrande om sökandens befrielse från framtida betalningsskyldighet; men att på förhand yttra sig om verkan av urarvagörelsen för andra, icke i saken anmälda, arvingar, som således ej begärt någon urarvaförmån, vore __ icke vanligt. Det strede för övrigt mot grunderna för vår lagstiftning, att domstolen yttrade sig om rättsförhållanden, som ännu icke uppträtt och kanske icke ens i framtiden bleve tvist underkastade; och då, enligt kommitterades förslag, urarvastämningen, såsom konkursstämning betraktad, icke vidare skulle bliva preklusiv, vore ett sådant dömande på förhand så mycket olämpligare. Det föranledde ock onödig kostnad och tidsspillan ge- nom sakens dragande inför domstol. Urarvamål, däri boskillnadsfrågor ej uppstode, vore nämligen icke annat än vanliga konkurssaker och kunde således, enligt förslaget, behandlas av borgenärerna själva utan att hänskjutas till rätten.
Sedan ständerna för sin del antagit en förordning, som endast i några föga 1862 års ur- väsentliga punkter avvek från sistberörda förslag, utfärdades i överensstäm— arUZQSde' melse med detta beslut den 18 september 1862 >>förordning huru gäld vid ' dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo». Härigenom upphävdes, utom motsvarande delar av 1830 års konkurslag, jämväl 10 kap. Ä. B. Med denna förordning avslutades för en tid lagstiftningsarbetet på förevarande område. Till för- ordningens innehåll skallberedningen i det följande flerstädes återkomma.
Här böra anmärkas de förändringar, som senare vidtagits i 1862 års för- Nyare lag- ordning. De äro i allmänhet icke av principiell natur, och de hava samtliga Stffmmg' föranletts av reformer på andra lagstiftningsområden. Genom lag den 1 juli
18981 upphävdes i anledning av ny lag om boskillnad förordningens bestäm- melser om undanskiftande utan samband med egendomsavträde (åå 8 och 18), varjämte i en ny paragraf (% 81) föreskrevs, att vad i förordningen funnes stadgat om egendomsavträde av efterlevande make ej skulle äga tillämpning där boskillnad blivit beviljad; talrika ändringar av redaktionell natur vidtogos jämväl. I samband med ändrade bestämmelser om exekution i fast egendom infördes, enligt lag den 11 oktober 1912”, i % 2 urarvaförordningen ett nytt stycke angående borgenärers rätt till återvinning i vissa fall mot inteckning, som efter dödsfallet sökts i boets fasta egendom; härigenom ersattes ett en- ligt förordningen den 8 oktober 1861 i 17 kap. 9 få H. B. infört moment. Genom lag den 11 juni 1920 ändrades förordningens rubrik till >>förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse», och vidtogos i dess lydelse omfattande ändringar och uteslutningar. Dessa hänförde sig genomgående till de i det föregående ej närmare omtalade stadgandena i förordningen, vilka hade till uppgift att giva till äldre giftermålsbalkens regler om makars gäld anslutna särskilda bestämmelser om betalning av gäld efter avliden gift person, och ändringarna föranleddes av den samtidigt utfärdade nya giftermålsbalken. I motiveringen anfördes:3 Den nya ordningen om makars egendomsförhållanden, enligt vilken vardera maken skulle hava sitt särskilda förmögenhetsområde, medförde, att konkurs icke såsom förut skulle omfatta bägge makarnas egendom; vardera maken komme att för sig sättas i konkurs, och i denna inginge endast den egendom, som tillhörde den i konkurs försatta maken. När efter ena makens död konkurs efter honom uppstode, skulle denna omfatta allenast den dödes egendom, vilken utgjordes av hans enskilda egendom och hans behållna lott i giftorättsgodset. Däremot skulle icke ingå den andra makens enskilda egendom eller hans lott i gifto. rättsgodset. l följd därav komme icke vidare i fråga något undanskiftande av egendom till förmån för ena maken eller hans rättsinnehavare. Vad förordningen härom innehölle borde följaktligen uteslutas. Genom lag den 13 maj 1921 föreskrevs ändrad lydelse av åtskilliga bestämmelser i ur. arvaförordningen. Syftet härmed var att i de delar av förordningen, som i ett eller annat hänseende anginge dödsbos konkurs, vidtaga sådana jämk- ningar, som betingades av den samtidigt genomförda nya konkurslagstift- ningen.4 Slutligen har genom lag den 8 juni 1928 dels gjorts någon jämk- ning i förordningens stadgande om ansvar för förmyndare och god man för arvinge (% 22), föranledd av ändring i lagstiftningen om godmanskap, dels tillagts en ny bestämmelse (% 32), innehållande särskilda regler angående den samtidigt inrättade allmänna arvsfondens ställning såsom arvinge.5
1 Se k. prop. till 1898 års riksdag nr 28 s. 51 f., 111, 125. ? Se lagberedningens förslag till jordabalk II 5. 612; jfr 1862 års konkurslag 36 % 4 mom. i dess lydelse enligt lag den 11 oktober 1912. 3 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 477. * Se förslag till konkurslag, 1911, s. 544 ff. 5 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 479 ff”.
Den ovan meddelade översikten av den svenska rättsutvecklingen på före- varande område har visat, att reglerna om betalning av död mans gäld väl hava underkastats tätt på varandra följande lagstiftningsåtgärder men att huvudgrunderna för behandlingen av detta legislativa spörsmål '# ett bland de mest invecklade och svårlösta, till vilka lagstiftaren har att taga ställning — sedan mycket lång tid bibehållits väsentligen oförändrade. Då lagbered— ningen nu haft att utarbeta fullständiga regler om boutredning, lämpade efter vår tids förhållanden, är det tydligt att även detta spörsmål måste upptagas till förnyad omprövning. Därmed är icke sagt, att denna måste leda till en mera djupgående omdaning. Fastmera giver rättsutvecklingens nyss angivna karaktär vid handen, att den hittillsvarande lagstiftningen icke brustiti anpassning efter hos oss rådande rättslig åskådning och ekonomiska be- tingelser.
Det hävdvunna systemet åsyftar, att bestämmandet över och det ekono— miska ansvaret för tillgångarnas användning till gäldens betalning skall till- komma dem, som i varje fall äro de egentliga intressenterna: vanligen, då tillgångarna lämna full täckning för gälden, arvingarna och i förekommande fall efterlevande make, men däremot borgenärerna, då boet är insolvent. Den förra ordningen är den normala och övergång till den andra kräver ett sär- skilt initiativ; detta kan utgå från vare sig borgenär eller stärbhusdelägare. Om de senares befattning med boutredningen icke inom stadgad tid bringas att upphöra, drabbas de av personligt ansvar för gälden, liksom ock då de åsidosatt särskilda dem ålagda förpliktelser i fråga om egendomens vård och förvaltning eller boutredningsförfarandet i övrigt. Vid en kritisk granskning av systemet har man att söka svar på dessa frågor: är ordningen tillräckligt betryggande för borgenärerna? Och: är den tilläventyrs alltför betungande för stärbhusdelägarna?
I förra hänseendet synes, såvitt erfarenheten giver vid handen, ej alltför mycket vara att anmärka mot systemet. Mot följderna av lättvindigt eller hänsynslöst handskande med tillgångarna från stärbhusdelägarnas sida äro borgenärerna ganska väl skyddade genom föreskrifterna om personligt ansvar för dessa. Dock förekomma fall, i vilka egendom avträdes till konkurs alltför sent, efter det ställningen genom delägarnas åtgärder blivit betydligt sämre än närmast efter dödsfallet. Omvänt kan understundom inträffa, att borge- närer lida men därigenom, att delägarna visa sig ohågade att överhuvud taga befattning med utredningen av ett gäldbundet bo. Till skydd häremot har beredningen föreslagit noggrannare bestämmelser om skyldighet att om- händertaga en avlidens egendom (1 kap. 2 %) och om bouppteckningsplikt (3 kap. 2 5). Den antydda obenägenheten hos delägarna kan naturligen bero på en av bristande eget intresse i boet föranledd likgiltighet för egendomens _öden, men grunden är ej sällan farhågor att genom utredningsåtgärder, även sådana som vore enbart gagneliga också för borgenärerna, drabbas av ett betungande personligt ansvar. En önskan att undvika detta ansvar föran-
Bn'ster hos den "nuvaran- de ordningen.
Allmänna grunder för beredningens
förslag.
leder vidare ej sällan, att delägarna avträda boet till konkurs även i sådana fall, då ställningen icke är så dålig, att denna avvecklingsform är den eko- nomiskt lämpligaste. I berörda förhållanden ligger en fingervisning därom, att delägarnas personliga ansvar för gälden åtminstone i vissa grupper av fall är över hövan betungande för dem, och att det därigenom indirekt kommer att verka menligt även för borgenärerna, bl. a. enär en avveckling i mjukare former än konkursens ofta skulle lämna ett också för borgenärerna mera tillfredsställande resultat.
Om det hittills antagna systemet bedömes från stärbhusdelägarnas synpunkt, framgår av det redan anförda, att det personliga ansvaret kan drabba alltför hårt. Erfarenheten ger klart vid handen att så understundom är fallet. Detta gäller både ansvarets förutsättningar och den tyngd, varmed det kan träffa delägare. Det är sålunda icke riktigt, att en delägares närvaro vid boupp— teckning skall medföra plikt till egendomsavträde vid påföljd av ansvarighet för gälden; en delägare, som i övrigt ej befattar sig med utredningen, förbiser lätt denna skyldighet. Frågan, huruvida viss gäld varit på det sätt känd för en delägare, att han varit skyldig verkställa avträde för att vinna befrielse från ansvar för denna gäld, är på grundvalen av urarvaförordningens bestäm- melser icke lättlöst, och dess besvarande av domstolarna har mer än en gång berett delägare pinsamma och dyrköpta överraskningar. I vissa fall, särskilt beträffande dödsbon med helt obetydliga tillgångar, har gäldansvaret träffat delägare med en hårdhet, som icke stått i rimlig proportion till vare sig graden av otillbörlighet i vad han låtit komma sig till last, hans eget eventuella intresse i boet eller vad som för borgenärerna stått på spel. Det förekommer på dessa grunder, att delägare i oträngt mål avträda egendomen till konkurs. Liksom härigenom, enligt vad förut blivit anmärkt, i vissa fall borgenärerna kunna lida förfång, är det tydligt att i andra fall synnerligt intrång kan ske i delägarnas välförstådda' intresse, såväl den avträdandes eget som i synnerhet hans medarvingars. Urarvaförordningen bereder visser- ligen de senare möjlighet att avvärja kostnader eller förluster på grund av, ett konkursförfarande därigenom, att de kunna mot säkerhet tillträda egen- domen. Men möjlighet att ställa säkerhet står dem måhända icke till buds, och den ekonomiska risken av ett tillträde, sedan avträde redan skett, kan ofta synas för stor. Det visar sig också, att dylik åtgärd endast mycket sällan kommer till stånd.
Om det gäller att från dödsboets delägare avlyfta en ansvarighet för den dödes gäld, vilken anses alltför betungande, kan, såsom tidigare blivit an— märkt, lagstiftaren välja den utvägen att förlägga omsorgen om boutredningen till offentlig myndighet eller något särskilt inrättat allmänt organ. Då kunna, med bibehållen eller ökad trygghet för borgenärerna, bodelägarne befrias från varje gäldansvar. Men det är tydligt, såsom jämväl redan blivit berört. att, denna utväg ingalunda är i och för sig önskvärd; den innebär, att man för alla fall åsamkar intressenterna i boet de förluster och kostnader genom ett
tungrott och stelt avvecklingsförfarande, som man anser utan tillräckliga skäl i ett relativt ringa antal fall föranledas av de nuvarande bestämmelserna, genom att avträde till konkurs sker, där sådant lämpligast ej bort äga rum. Att i allmänhet hindra delägarna från att under ansvar för gälden själva om- händertaga boutredningen, hade enligt beredningens mening endast kunnat ifrågasättas, om det varit möjligt att i delägareförvaltningens ställe sätta ett offentligt förfarande, som krävde lika små kostnader och erbjöde lika smidig anpassning efter alla de krav av ekonomisk eller personlig art, vilka böra ställas på en boutredning. Ett sådant förfarande låter sig emellertid icke an- ordna. Och beredningen har därför ansett, att det hittillsvarande systemet även till den del som det avser gäldens betalning bort i sina huvuddrag läggas till grund för den nya lagstiftningen.
Emellertid har beredningen funnit, att sådan förvaltning genom bout- redningsman, som enligt bestämmelserna i förslagets 2 kap. kan komma till stånd bl. a. för att förebygga menliga verkningar av oenighet mellan del— ägare i ett dödsbo, erbjuder beaktansvärda fördelar i fråga om gäldens be— talning och tillvaratagande av de motsatta intressen, som därvid göra sig gäl— lande. Väl bör dylik förvaltning ej heller ur denna synpunkt'göras till nor- malform för boutredningar överhuvud; ty den lär i flertalet fall vara del- ägarnas egen förvaltning underlägsen både i fråga om billighet och smidig anpassningsförmåga. Men den äger å andra sidan just i dessa stycken ett betydligt företräde framför en avveckling i konkursens former. Och då den tillika synes vara för borgenärernas rätt i tillräcklig grad betryggande, anser beredningen, att åt egendomens överlämnande till förvaltning av boutrednings- man bör tilläggas verkan att fria delägarna från personligt ansvar för den dödes gäld på väsentligen enahanda sätt, som hittills varit stadgat för avträde till konkurs. Boutredningsmannaförvaltningen innebär i regel icke att del— ägarna såsom vid en konkurs helt avstängas från inflytande å utredningen, och den förra är överhuvud en från delägarnas synpunkt betydligt mindre ingripande åtgärd än den senare. Det kan därför antagas, att delägarna, där de ej låta sig ledas av oredliga avsikter, mot vilka i annan ordning måste beredas skydd, icke skola visa sig lika obenägna mot avträde till förvaltning av boutredningsman som hittills understundom mot avträde till konkurs. För stärbhusdelägare, som pietetsfullt äro angelägna att icke kasta skugga över den dödes minne, lär boutredningsmannaförvaltningen icke förefalla på långt när så menlig som konkurs. Och även om avträde till boutredningsman någon gång skulle ske i oträngt mål, i det att egendomen är tillräcklig för gäldens betalning, vållas därav betydligt mindre olägenhet än av ett avträde till kon- kurs i motsvarande fall. Beredningen har funnit den gällande rättens inveck— lade och föga tillämpade regler om tillträde av avträdd egendom icke behöva bibehållas. Ty ett avträde från en delägares sida till förvaltning av boutred- ningsman kan icke sägas vara ett så obehörigt ingripande i andra delägares berättigade intresse, att dessa skulle hava grundade anspråk på att få avvärja
detsamma genom att själva under ansvar för gälden övertaga egendomen. Avträde till konkurs bör icke kunna genomföras av en delägare mot en eller flera andra delägares bestridande. I stället för att till förebyggande av konkurs själv tillträda egendomen, bör delägare kunna i sådant syfte utverka, att egendomen ställes under förvaltning av boutredningsman. Beredningen föreslår, att bestämmelse härom införes i 11 % konkurslagen.
Emellertid torde, även om rättidigt avträde till boutredningsmannaförvalt— ning tillägges verkan att fria delägarna från ansvarighet för gälden, ofta komma att inträffa, att avträde ej behörigen sker i ett gäldbundet bo. Bered- ningen har därför sökt avhjälpa de ovan anmärkta bristerna hos de nuva- rande reglerna om delägarnas ansvarighet. Förutsättningarna därför hava noggrannare bestämts såvitt angår frågan huruvida borgens- och vissa andra förbindelser skola anses såsom veterlig gäld (4 %) och beträffande boupp— teckningsförsummelse såsom betingelse för gäldansvar (14. å). Förmyn- dares och god mans ansvarighet har blivit begränsad (16 å). Betingel— serna för att en från allt arv utesluten arvinge skall undgå ansvar hava något lättats (18 %) Slutligen har. och detta är en jämförelsevis mera be— tydande nyhet, stadgats frihet från personligt ansvar för delägarna i dödsbo, vars tillgångar äro så obetydliga att borgenärerna praktiskt taget redan vid dödsfallet saknat utsikt att av tillgångarna erhålla betalning (19 å). Även i vissa andra hänseenden har beredningen sökt närmare bestämma ansvarets förutsättningar och innebörd.
Mot de nu anförda begränsningarna av delägarnas ansvarighet står i för- slaget en betydelsefull utvidgning därav, nämligen med avseende på kretsen av dem, som kunna drabbas av personligt ansvar för den dödes gäld. De äro hittills efterlevande make samt legala arvingar (med undantag av all- männa arvsfonden), däremot icke testamentstagare. Beträffande de sistnämn— da gäller dock, att universell testamentstagare efter tillträde av avträdd egendom blir ansvarig liksom arvinge.1 Beredningen har, genom stadgande i 1 kap. 1 %, likställt universell testamentstagare med de legala arvingarna i fråga om rätt att deltaga i boets förvaltning och i arvskifte. Härav blir en konsekvens, att testamentstagare av detta slag även måste dela arvingarnas lott i vad angår ansvar för gälden. Detta ansvar beror, enligt förslaget såväl som enligt den gällande rätten, icke på något slags flngerad fortsättning av den dödes personlighet. Ansvaret är i stället dels ett uttryck för att stärb- husdelägarna endast äga rätt till boets behållning utöver gälden, och dels en garanti för att den förvaltningsbefogenhet, som tillerkänts dem främst i deras eget intresse, icke skall missbrukas till förfång för borgenärerna. Dessa syn- punkter äro enligt förslaget i lika mån tillämpliga på universella testaments- tagare som på de legala arvingarna. Den bestämning av begreppet dödsbo— delägare, som givits i 1 kap. 1 %, är följaktligen av grundläggande betydelse
1 Urarvaförordningen få 6 andra stycket.
även för stadgandena i förevarande kapitel. lallmänhet har det icke be- funnits nödigt att vid dessas avfattning särskilt beröra universella testaments- tagare.
Allmänt talat kan rätt till betalning ur dödsboets tillgångar ifrågasättas för gäld av tre kategorier, nämligen där gäldenären vid gäldens uppkomst varit antingen den döde eller dödsbodelägare eller dödsboet självt. Det är tydligt, att delägare oberoende av dödsfallet kunna vara solidariskt förbundna såväl med varandra inbördes som med den döde eller dödsboet, men detta bör principiellt icke inverka på bedömandet av varje gäldenärs ansvarighet i de hänseenden, som äro av betydelse för boutredningen. Även efterlevande ma— kes under äktenskapet stiftade gäld är i förevarande mening att anse såsom denna makes personliga förbindelse.
En delägares särskilda förbindelse kan, vare sig den uppkommit före döds- fallet och sålunda innan han var delägare i dödsboet, eller därefter, göras gällande i vad honom ur boet tillkommer eller m.a.o. i hans andeli boets behållning. Däremot kan för sådan gäld betalning icke av borgenären fordras eller i exekutiv väg uttagas ur dödsboets oskiftade tillgångar till men för den dödes eller för boets borgenärer eller på sätt, som medför intrång i verkställandet av legat eller ändamålsbestämmelser, och ej heller till nackdel för övriga delägare. På denna grund är det otvivelaktigt, att en delägares särskilda borgenärer icke böra kunna få betalning direkt ur boets tillgångar, vare sig dessa äro avträdda till konkurs eller stå under förvaltning av bo- utredningsman (2 kap.) eller under gemensam förvaltning av flera delägare;1 detta förbud, som även gäller kvittning med sådan borgenärs skuld till döds— boet, är icke begränsat till avträdestid eller någon annan särskild period av boutredningen. I de angivna fallen medgiver formen för dödsboets förvaltning utan svårighet, att det materiellträttsligt betingade särhållandet av dödsboets och den gäldbundne delägarens tillgångar kan genomföras emot den sist- nämndes borgenärer; hinder möter icke för dessa att söka gottgörelse av gäldenärens rätt i boet, vilken, då delägarna äro flera, vanligen benämnes andel.2
Spörsmålet blir svårare, om endast en delägare finnes och boet icke står under särskild förvaltning, t. ex. av boutredningsman. Även i sådant fall kunna materiellträttsliga hänsyn kräva, att dödsboets tillgångar icke förminskas för betalning av delägarens särskilda borgenärer; i främsta rummet märkes det intresse, som dödsboets egentliga borgenärer hava av s. k. separation gentemot delägarens borgenärer. Ej heller verkställandet av speciella testa- mentariska förordnanden ur ett solvent dödsbo bör få omintetgöras genom betalning av arvingens gäld. Emellertid saknas, om boets tillgångar stå under privat förvaltning av arvingen, varje yttre kriterium, till vilket ett skydd för de
* Jfr 22 % lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1896, Kallenberg i Tids— skrift for Retsvidenskab 1907 s. 60 f.
" Närmare om dessa spörsmål, se motiven till 1 kap. 1 %, ovan s. 119.
Olika arter av gäld.
Delägares gäld.
Den dödes gäld.
anmärkta intressena skulle kunna anknytas: blott det förhållande, att vissa tillgångar kunna hava tillfallit en gäldenär genom arv utan att skifte varit er- forderligt, kan uppenbarligen icke få av honom eller annan intressent åbero— pas såsom tillräcklig grund för att avvisa ett anspråk från någon hans bor- genär på gottgörelse ur dessa tillgångar, och fråga i vad mån ett sådant av- visande vore påkallat av annans bättre rätt lär icke kunna prövas i ett rätte- gångsförfarande mellan gäldenären och hans enskilda borgenär. Endast genom avträde av den arvfallna egendomen till konkurs eller förvaltning av boutred— ningsman kunna gäldenären eller särskilda rättsägare i denna egendom åväga- bringa sådan separation, som är nödig för skyddande av de senares intressen. Frågan i vilken mån under avträdestiden hinder består emot gottgörelse ur ifrågavarande egendom till en ensam arvinges eller universell testaments- tagares enskilda borgenärer skall beröras här nedan vid 8 %.
Motsvarande ställning som den, vilken enligt det nu anförda tillkommer enskild borgenär emot ensam bodelägare, intages även av sådan borgenär emot en bland flera bodelägare, där skifte ägt rum utan att all boets gäld blivit betald. I viss mån är ock läget enahanda med avseende å en enskild borgenär, för vars fordran samtliga delägare i ett oskiftat dödsbo äro soli- dariskt förbundna. Sålunda kan icke, för att förvägra honom gottgörelse di— rekt ur dödsboet, åberopas behovet av skydd åt andra delägare än hans gäldenärer. Däremot kräves skydd för betalningen av boets gäld och för verkställandet av legat och ändamålsbestämmelser, och dödsboets tillgångar äro genom samförvaltningen tillräckligt individualiserade för att möjliggöra ett sådant skydd. Även i ett sådant fall bör därför borgenären vara hän- visad att söka betalning, icke omedelbart ur dödsboets tillgångar utan ur sina gäldenärers ideella andelar i boet.
All »den dödes gäld», för vilken han var ansvarig vid sitt frånfälle, över- går principiellt till dödsboet och må alltså göras gällande i dettas tillgångar och, under de i detta kapitel angivna förutsättningarna, även personligen mot arvingarna. Dock påkallas härvid den reservation, att vissa förbindelser äro av den art, att de upphöra med gäldenärens död och alltså icke övergå på dödsboet (s. k. högstpersonliga förpliktelser). Av sådan art är i allmänhet en förpliktelse att personligen utföra ett arbete eller uppdrag; vidare förpliktelser till underlåtenhet, t. ex. att icke idka handel eller näringsverksamhet av visst slag,1 möjligen med undantag för sådana fall, då den döde utfäst sig till viss underlåtenhet icke blott för sin person utan för viss egendom, t. ex. beträf- fande viss odling å en fast egendom, som ingår i dödsboet. Då en förplik— telse av denna art upphör, gäller såsom huvudregel, att någon skyldighet att gälda ersättning till borgenären för hans förlust genom fordringsrättens upp— hörande icke kan göras gällande mot dödsboet. Härvid är emellertid att märka, att vissa sekundära förpliktelser, som hänföra sig till tiden före döds—
1 Jfr avtalslagen 38 %.
fallet, kunna i och för sig vara av ekonomisk art och därför må göras gäl- lande i dödsboet, t. ex. förpliktelse att redovisa för vad en avliden sysslo- man omhänderhaft i anledning av ett uppdrag,1 eller skyldighet att utgiva ersättning för skada som tillfogats borgenären genom att gäldenären åsidosatt en honom åliggande personlig förpliktelse till underlåtenhet. En närmare ut— redning av dessa spörsmål kan icke här finna plats.
För närvarande antages i allmänhet, att rätt till betalning omedelbart ur dödsboets tillgångar icke tillkommer borgenär, som först under boutredningen förvärvat fordranf, dock med undantag för gäld, som stiftats till bestridande av kostnader för begravning och bouppteckning, varom särskilt stadgande är meddelat i 17 kap. 4 % H. B. Enligt förslaget skall dödsboet kunna inom de i 1 kap. 3 % angivna gränser såsom ett särskilt förmögenhetssubjekt belastas med ansvar för gäld, som under boutredningen uppkommit jämväl för vissa andra med utredningen sammanhängande syften, och, av hänsyn till tredje mans goda tro, i viss mån även för gäld, som icke står i sådant samband med utredningen. På grund av den uppfattning angående dödsboets juridiska natur, som kommit till uttryck i förslaget, kan boet vidare bliva ansvarigt för åtskillig gäld, som uppkommit på annat sätt än genom rättshandling. Hit hör skadeståndsskyldighet på grund av rättsstridig handling eller underlåten- het av någon, som därvid intager sådan ställning i förhållande till dödsboet, att detta blir ansvarigt för ersättande av uppkommen skada enligt de i all- mänhet antagna grundsatserna om »ansvar för annans vållande», t. ex. vid drift av en fabriksrörelse, som av dödsboet fortsättes efter den döde. Vidare kan nämnas ansvar utan vållande enligt gällande bestämmelser om skade- ståndsskyldighet för ägare av djur, som orsakat skada, eller för ägare av automobil, vars drift medfört skada. Samma skäl, som i allmänhet föranlett, att ansvar för skadans ersättande i dessa och liknande fall bör vila på ägaren av den egendom, under vars nyttjande skadan uppkommit, äga giltighet även då egendomen tillhör ett dödsbo.
Särskilt då boet icke förvaltas av delägarna utan av boutredningsman eller testamentsexekutor, är det tydligt, att sådan förvaltare icke bör blott och bart på grund av denna sin ställning kunna göras ansvarig för gäld, som upp- kommit under boutredning, åtminstone då gälden icke är att. tillskriva otill- låtet förfarande å förvaltarens sida. I allmänhet bör gäldansvar sålunda icke drabba boets företrädare personligen, men även då så sker, kan en skälig hänsyn till borgenärens intresse kräva, att han erhåller rätt till betalning omedelbart ur boets tillgångar. På detta sätt kan naturligtvis i ett insolve nt bo understundom inträda en försämring i möjligheterna för den dödes borg e— niirer att erhålla betalning ur samma tillgångar. Häremot har beredningen
* Se 18 kap. 8 % H. B. andra punkten. På lagrummets ordalydelse lär ej kunna grundas något undantag från vanliga regler om arvingars ansvar för arvlåtarens förbindelser. ” Ovan s. 96, 132 f.
21—303628
Av dödsboet stiftad gäld.
sökt skydda dessa borgenärer genom den begränsning, som i 1 kap. 3 & uppställts för behörigheten att stifta gäld för boet. Med hänsyn härtill är att märka, att sådan gäld som tillkommit för att möjliggöra avvecklingsåtgärder, vilka äro en förutsättning för att den dödes borgenärer skola erhålla betal- ning, ingalunda bör stå tillbaka för dessa borgenärers fordringar. Tvärtom kunde ifrågasättas att bereda vissa under boutredningen uppkomna fordringar företrädesrätt till betalning ur boets tillgångar, motsvarande den rätt som emot konkursbo tillkommer massfordringar; utländsk rätt erbjuder exempel på bestämmelser av dylik innebörd. Beredningen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga för införande av något sådant stadgande, som skulle komplicera förslagets regler om betalning av gäld. l någon mån tillgodoses det anförda önskemålet genom en av beredningen föreslagen bestämmelse om förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning till boutredningsman och i vissa fall till annan, som biträtt vid boutredning.1
Att för gäld av de slag, som nu berörts, består en rätt till betalning ur boets tillgångar, vilken kan göras gällande i exekutiv väg eller genom be— vakning i urarvakonkurs, lär med tillräcklig tydlighet framgå av 1 kap. 3 %. Därav att boet är omedelbart betalningsskyldigt följer naturligtvis icke i och för sig, att dess förvaltare städse måste gå fria från personligt ansvar för gälden, men sådant ansvar kräver en särskild rättsgrund. Vad särskilt angår ansvar för delägare, oavsett om de hava boet under sin egen förvaltning, har beredningen funnit skäl att likställa ifrågavarande gäld med den dödes i livs- tiden uppkomna"förbindelser. Härom meddelas bestämmelse i 15 %» av detta kapitel, som i det följande skall närmare belysas. Av denna förslagets stånd— punkt följer, att det i allmänhet blir utan praktisk betydelse att skilja mellan den dödes gäld och under boutredningen uppkommen gäld; detta förhållande är av vikt särskilt med hänsyn till förbindelse, som påstås utgöra omsättning av äldre skuld, ett spörsmål, som uti hittillsvarande rättspraxis icke sällan berett svårigheter.
Införandet i detta kapitel av nyssnämnda stadgande har icke synts påkalla att i kapitlets rubrik angives, att det icke blott handlar »om den dödes gäld»; detta uttryck synes på ett kortfattat och tillräckligt tydligt sätt utmärka kapit— lets huvudsakliga innehåll. Det må anmärkas, att icke blott i 15 S, utan även å talrika andra ställen i kapitlet, såsom i 5, 6, 8, 11—14 och 17—19 åå, tillika avses dödsboets gäld i nu förevarande bemärkelse; i 16 % gives ut— trycklig hänvisning till 15 %. Däremot är i 1, 2, 4, 9 och 10 %% omedelbart endast fraga om den dödes gäld i egentlig bemärkelse.
Översikt av Någon uttrycklig allmän föreskrift därom, att den dödes tillgångai skola kapigååinne'gå i betalning för hans gäld, har icke ansetts behöva meddelas i den föie- ' slagna lagtexten, som därutinnan överensstämmer med den gällande rätten. Grundsatsen, som i och för sig torde få anses självklar, framgår för övrigt
1 Se förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 4 % H. B.
med tillräcklig tydlighet på det sätt, att den utgör förutsättning för talrika bestämmelser i förslaget.
Däremot fordras direkta bestämmelser om delägares ansvarighet för den dödes gäld. I denna del använder den gällande rätten det framställningssättet, att till en början helt allmänt uttalas, att »ej må man taga arv, utan att den dödas gäld betala» (urarvaförordningen % 1); därefter stadgas, efter medde- lande av åtskilliga regler om urarvagörelse och förfarandet därvid m. fl. ämnen, att »arvinge, som sig rätteligen urarva gjort, vare fri från betalning av den dödas gäld» (% 16). Av en jämförelse mellan dessa bestämmelser skulle synas med tillräcklig tydlighet. framgå, att arvingar, som ej i laga tid gjort sig urarva, ansvara för gälden; denna sats har emellertid blivit uttryck- ligen uttalad (ä 20), varefter följa åtskilliga undantag och Specialregler. Detta framställningssätt synes onödigt omständligt, och det skulle kunna vilseleda på det sätt, att man kunde av % 1 vilja draga den oriktiga slutsatsen, att är- vingarna under löpande avträdestid, medan urarvagörelse ännu ej skett men icke heller behövt ske, skulle åtminstone för samma tid behandlas såsom personligen ansvariga för gälden; detta är emellertid icke förordningens me- ning, såsom framgår av andra stadganden däri. Det har synts beredningen riktigare att undvika ett alltför allmänt hållet uttalande om arvingarnas an- svarighet; införes icke något dylikt, erfordras ej heller någon bestämmelse därom, att arvingarna kunna genom urarvagörelse vinna befrielse från an- svarighet. Ty då den dödes gäld icke från början är delägarnas, kunna de ej antagas ansvara för densamma i vidare mån än sådant ansvar av lagen ålägges dem. Och det mest sakenliga är följaktligen att inskränka den gene- rella regleringen av arvingarnas ansvar för den dödes gäld till en föreskrift därom, att de genom uraktlåtet egendomsavträde ådraga sig ansvar därför.
I enlighet härmed har förevarande kapitel i förslaget blivit uppställt. Den första gruppen av bestämmelser, omfattande 1—10 $$, giver föreskrifter om gäldens betalning och ansvaret därför under en i huvudsak regelmässig bo- utredning. Dessa stadganden kunna åter särskiljas i tre avdelningar:
1—4. %% meddela de grundläggande bestämmelserna om delägarnas per— sonliga ansvar för gälden, där de ej göra sig urarva, tillika med föreskrift om tiden för urarvagörelse och förfarandet därvid.
5—7 %% reglera egendomsavträdes verkningar med hänsyn till egendom, som varit föremål för bodelning eller arvskifte eller eljest utgivits på grund av testamentarisk föreskrift. Beträffande sådan egendom inträder, i olika ut- sträckning för särskilda fall, återbäringsskyldighet, som icke förutsätter per- sonligt ansvar och bör väl skiljas.,från detta. Sådan återbäringsskyldighet drabbar icke blott delägare i boet utan även dem, som erhållit något på grund av speciellt testamentariskt förordnande (6 vå).
8—10 %% giva föreskrifter om åtskilliga rubbningar i den för betalning av gäld fastställda tiden, vilka under olika förutsättningar kunna föranledas av boutredningen. Vissa av dessa föreskrifter (8 S, delvis) hänföra sig till bout.
Jämförelse med urarva- förordningen.
redningens första stadium, innan ännu egendomsavträde bort ske. Skäl kunde därför anföras till stöd för att dessa regler bort erhålla plats främst i kapitlet (jfr urarvaförordningen % 2), men då deras innehåll närmare bestämmes genom reglerna om tid för egendomsavträde, har beredningen funnit lämpligare att placera dem efter dessa regler.
I 11—14 55 regleras vissa särskilda grunder för delägarnas ansvar för den dödes gäld, även då de ej uraktlåtit att inom stadgad tid göra sig urarva.
Slutligen givas i 15—19 55 allmänna regler om ansvarets omfattning och innebörd samt om undantag från ansvarigheten i särskilda fall.
Ovan har framhållits, hurusom förslaget till sina huvudgrunder får sägas överensstämma med den gällande rätten, och redogjorts för de avvikelser från denna av principiell betydelse, som förslaget innehåller. 1 redaktionellt hänseende är överensstämmelsen mindre framträdande.
Följande av urarvaförordningens ännu gällande stadganden sakna omedel- bar motsvarighet i förslaget:
55 1 och 16. Härom hänvisas till vad nyss här ovan blivit anfört. 5 2 mom. 2—4. Innehållet i dessa stadganden skall enligt förslaget, med vissa förändringar, överföras till konkurslagen i ett nytt stycke i 33 %.
5 6, om tillträde av egendom, sedan arvinge gjort sig urarva. Ovan har redogjorts för skälen till att sådant tillträde ej vidare skall vara medgivet.
& 7, om efterlevande makes urarvagörelse. Särskild bestämmelse härom blir icke vidare erforderlig, enär förslagets stadganden om delägares urarva- görelse komma att omfatta även make (jämför 1 kap. 1 & i förslaget).
,? 10, med en särskild regel om tillträde av egendom efter gift person, sedan avträde skett. Vad om % 6 blivit anmärkt får härom motsvarande till- lämpning.
5 17: »Efterlevande make, som egendomen rätteligen avträtt, vare fri från betalning av den dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar för gälden.» Särskilt stadgande om frihet från gäldansvar efter rättidigt egen— domsavträde är icke mera nödigt beträffande make än beträffande annan dödsbodelägare. Och därom att make trots egendomsavträde alltjämt skall svara för den gäld, för vilken make före dödsfallet stod i ansvar, kräves ej heller någon särskild regel i förevarande kapitel, som endast har att ordna ansvarigheten för den dödes gäld. Om viss begränsning av hustruns ansvar för gäld i anledning av äktenskapets upplösning, bl. a. genom mannens död, är stadgat i 7 kap. 4 % G. B.
5 19, med föreskrift att egendomsavträde av någon stärbhusdelägare skall gälla till förmån för övriga, som ej dessförinnan tid till egendomsavträde för- suttit, ansluter sig nära till %% 16 och 17 och är i likhet med dessa över- flödig med den uppställning, som förslaget erhållit; i sak är regelns innehåll upptagen i förslaget, varom hänvisas till 1 och 2 %% i förevarande kapitel.
5 27 stadgar, att överskott. i avträtt bo skall tillfalla arvinge, make eller testamentstagare. För det sällsynta fall, att överskott uppkommer i urarva-
konkurs, är det utan särskilt stadgande tydligt, att överskottet skall tillfalla den avlidnes rättsinnehavare. Beträffande behållning, som uppkommer under förvaltning av boutredningsman, får beredningen hänvisa till 2 kap. 15 å i förslaget.
ä' 28, som meddelar vissa regler angående verkan av att avträdd egendom blivit tillträdd, måste utgå, då sådant tillträde ej vidare skall förekomma.
,? 2.0: >>Fråga huruvida efterlevande make eller arvinge må tillgodonjuta sådan befrielse från gäld, varom i 16 och 17 %% förmäles, varde prövad, då påstående om gäldens betalning emot dem väckes.» Denna bestämmelse återgiver % 29 i 1859 års kommittéförslag, för vars motivering här ovan har redogjorts. Emot förslaget riktades i denna del anmärkning av två medlem— mar av högsta domstolen; dessas mening bemöttes av departementschefen, som vid sidan av de av kommittén åberopade principiella skälen framhöll, att en av konkursdomstolen verkställd förhandsprövning av stärbhusdelägarnas ansvarighet skulle mindre väl överensstämma med det sätt, varpå konkurs— förfarandet blivit i förslaget anordnat.1 Under urarvaförordningens giltighets— tid har veterligen icke uppkommit olägenhet av dess ståndpunkt i detta hänseende. Då enligt den avfattning av förevarande kapitel, som av bered- ningen föreslås, urarvagörelsen ej i lagen betecknas såsom medel för befri— else från ett delägarna principiellt åliggande ansvar, vore det enligt förslaget än mindre motiverat att anordna en förhandsprövning i konkursförfarandet av frågan om delägarnas ansvarighet. Och en dylik prövning möter sakliga betänkligheter i synnerhet med hänsyn därtill, att ansvaret kan gestalta sig olika såväl för särskilda delägare som för varje delägare med avseende å skilda skuldposter. Beredningen anser alltså, att den gällande rättens inne- håll härutinnan bör lämnas utan ändring. Emellertid torde härför ej erford- ras uttrycklig bestämmelse. Det följer med tillräcklig tydlighet av allmänna grunder, att förutsättningarna för en delägares personliga ansvar kunna komma under domstols prövning först då ett sådant ansvar inför domstolen göres gällande emot honom. Att behörig domstol är den rätt, där den döde skolat svara, stadgas i 10 kap. 3 % B. B.; forum för dylika mål blir alltså detsamma för talan mot samtliga delägare som för konkursmålets hand- läggning. &
5 30: »Utan hinder av urarvagörelse, må, där någon stärbhusdelägare det äskar, årsstämning, såsom särskilt är stadgat, å boets borgenärer utfärdas.» Denna ståndpunkt bör alltjämt bibehållas, men särskild bestämmelse därom är icke erforderlig med nuvarande uppfattning om innebörden av den kal- lelse å borgenärer, som utfärdas i anledning av egendoms avträdande till konkurs.2
5 31 stadgar, att reglerna om egendomsavträde av efterlevande make ej
1 Se konkurs-, boskillnads— och urarvalagarna, Stockholm 1863, s. 157 f., 183. ' Jfr konkurslagen 19 % 4 st. samt lagberedningens nu framlagda förslag till lag angående ändring av bestämmelserna rörande årsstämning.
skola äga tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods. Även denna grundsats bör fortfarande gälla. Emellertid avse de i 4 kap. föreslagna stadgandena om egendomsavträde endast dödsbodelägare, och detta begrepp har i 1 kap. 1 % erhållit sådan avgränsning, att därunder icke inbegripes efterlevande make. då bodelning skett eller giftorätt eljest är utesluten. Särskild föreskrift i 4 kap. behöver alltså icke meddelas.
Följande bestämmelser i detta kapitel äro i jämförelse med urarvaförord— ningens innehåll helt nya:
3 5 är föranledd därav, att enligt förslaget egendomsavträde skall kunna ske antingen till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman.
4 5 bestämmer i visst hänseende betingelserna för att gäld skall anses såsom veterlig.
13 5 hänför sig till upphörande av avträdd egendoms förvaltning av bout— redningsman, på det sätt att förvaltningsrätten på nytt övergår till delägarna (2 kap. 6 g).
15 5 reglerar delägares ansvar för annan boets gäld än egentlig gäld efter den döde.
19 å stadgar befrielse för delägarna från ansvar för den dödes gäld, då efter honom allenast finnes så ringa egendom, att den ej kunnat hos honom tagas i mät.
Beredningen övergår härefter att närmare belysa de särskilda paragrafer, som föreslås i detta kapitel.
15.
Ansvar för Här uttalas den av förslaget liksom av den gällande rätten omfattade äggiidgffå;huvudgrundsatsen rörande dödsbodelägarnas ansvar för den dödes gäld, eller ej avträdes. att sådant ansvar inträder, om egendomen ej avträdes inom viss kortare tid efter dödsfallet. Ej blott själva grundsatsen utanäven de närmare betingelserna för dess genomförande äro iförslaget reglerade i principiell överensstämmelse med urarvaförordningens föreskrifter med det innehåll dessa för närvarande hava efter vissa iförordningen vidtagna ändringar. Med egendomens avträde menas sålunda städse, att dödsboets tillgångar överlämnas till särskild förvaltning, som har att ombesörja deras använd— ning till borgenärernas förnöjande. Av skäl, för vilka beredningen redo— gjort i inledningen till detta kapitel, behöver detta icke vara konkursför— valtning utan kan även vara förvaltning av boutredningsman. Det är tydligt, att om boet är insolvent, dess tillgångar så snart som möjligt efter dödsfallet böra bliva föremål för en på borgenärernas intresse inriktad för- valtning. Visserligen söker förslaget, även därutinnan med utgångspunkt i den gällande rätten, i möjligaste mån trygga genomförandet av borgenärer- nas rätt till all den dödes egendom, även då avträde sker senare under boutredningen; härtill syfta flera bestämmelser i detta kapitel (5—7, 11, 12 åå).
Det är dock omöjligt att på ett fullt verksamt sätt bereda trygghet mot att egendom efter längre tids förlopp blir oåtkomlig för borgenärerna, närmast genom okloka eller hänsynslösa, möjligen oredliga, handlingar av dödsbodel— ägarna. En sådan risk är oundgängligen förenad med dessas utövande av förvaltningen. Endast om denna i tid överlämnas till ett särskilt organ, som har att tillvarataga borgenärernas intresse, kan det sålundai allmänhet anses grundat att låta delägarna gå fria från personligt ansvar för gälden. Genom- förandet härav skulle emellertid i vissa fall framstå såsom en obillig hårdhet mot delägarna, nämligen då fråga är om gäld, som icke redan under bout— redningens första stadium varit för dem känd. Fördenskull gives i 2 % en särskild regel angående egendomsavträde för senare yppad gäld. I föreva- rande paragraf regleras sålunda endast betingelserna för delägares ansvarig— het för senast vid bouppteckningen veterlig gäld.
Egendoms avträdande till boutredningsmannaförvaltning eller konkurs sker _Pd vems im" städse genom beslut av rätten eller å landet domaren. Sådant beslut förut- 235053; sätter i de allra flesta fall ansökan av någon rättsägare. Enligt förslaget träde ske.? såväl som enligt urarvaförordningen är det för avträdets gäldsbefriande verkan betydelselöst, huruvida ansökan därom gjorts av delägare eller av annan. I vartdera fallet vinnes genom avträdet den trygghet för samtliga borgenärer, som är en förutsättning för att delägarna icke skola personligen svara för gälden. Urarvagörelse är sålunda icke en formell prestation, som måste av viss person utföras för att han skall komma i åtnjutande av sådan frihet. Beträffande terminologien anmärkes, att förslaget liksom urarvaförordningen använder uttrycket >>egend0msavträde» icke blott för det fall, att rättens beslut föranledes av en delägares ansökan, utan även då initiativet utgått från borgenär. Detta språkbruk förekommer även i konkurslagen.1
Ansökning om avträde till förvaltning av boutredningsman eller till kon- kurs kan göras, utom av delägare, jämväl av borgenär. Förutsättningarna för bifall till delägares eller borgenärs ansökan äro icke överensstämmande, i det att för bifall till borgenärs ansökan gälla vissa materiella förutsättnin— gar, som äro utan betydelse för prövningen av delägares ansökan. Om samtliga delägare göra ansökan om egendomsavträde, behöver denna sålunda endast göras till föremål för prövning ur formella synpunkter. Detsamma gäller om en ansökan om avträde till förvaltning av boutredningsman, vilken göres av en delägare eller några bland dem. Vad åter angår avträde till konkurs, bör detta kostsamma och förlustbringande förfarande icke mot nå- gon delägares vilja komma till stånd på ansökan av en eller flera andra delägare. Sådan konkursansökan bör därför, såsom i inledningen till detta kapitel har uttalats, kunna av en delägare avvärjas genom ansökan, att egen- domen i stället skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. För att
* Se konkurslagen 17 %, även 16 %; jfr däremot 7 % 1 st. andra punkten.
Konkursan- sökan under prövning vid dödsfallet.
bereda tillfälle härtill kräves en särskild ordning för handläggningen av dödsbodelägares ansökan om avträde till konkurs av boets egendom. Bered— ningen föreslår, att nödiga bestämmelser härom införas i ett tillägg till 11 % konkurslagen, som kommer att beröras vid 3 % här nedan. Alla dessa distinktioner äro utan någon avgörande betydelse med hänsyn till avträdets verkan å delägarnas ansvar. Det enda krav, som ansökan av delägare eller borgenär måste uppfylla, är att den verkligen skall leda till beslut om egen- domsavträde. Under denna förutsättning är även tillfyllest en ansökan om avträde till boutredningsman, som göres av testamentsexekutor eller legata- rie eller den, som äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, med stöd av 2 kap. 1 vå första stycket. Att initiativ till gäldsbefriande egen- domsavträde sålunda tillkommer andra än delägare eller borgenärer är en nyhet i förhållande till urarvaförordningen men torde icke kräva särskild motivering, sedan det ur annan synpunkt än gäldens betalning funnits behövligt att för den angivna kretsen av personer stadga behörighet att göra ansökan om boutredningsmannaförvaltning. Det må erinras, att motsvarande behörig- het icke föreligger beträffande ansökan om egendomens avträde till konkurs. Vad särskilt angår testamentsexekutor, är det tydligt, att boets försättande i konkurs icke kan tjäna det syfte, som av testator avsetts med uppdraget åt exekutorn.
Enligt 2 kap. 1 % andra stycket kan sådan förvaltning under vissa när- mare angivna betingelser komma till stånd även på grund av testamentariskt förordnande av den döde. Härför kräves ej särskild ansökning, utan endast att anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt. Med hänsyn till sin innebörd är boutredningsmannaförvaltningen i dessa uppenbarligen jäm- förelsevis sällsynta fall fullt överensstämmande med sådan förvaltning i övrigt och erbjuder alltså samma trygghet för borgenärerna. Det är därför tydligt att avträde, som sker på grund av dylik testamentarisk föreskrift, jämväl bör utesluta gäldansvar, såsom i 4 kap. 1 % är sagt, därest anmälan sker inom avträdestidens utgång eller domstolen inom samma tid meddelat beslut enligt 2 kap. 1 %. Beredningen har icke ansett nödigt att betunga lagtexten med särskild erinran härom.
Ansökan om avträde till boutredningsman kan uppenbarligen ej göras, medan den person, vars egendom avses med ansökningen, befinner sigi livet. Däremot kan ansökan om en gäldenärs försättande i konkurs under hans livstid göras av borgenär och, efter det gäldenären avlidit, föranleda att hans dödsbos egendom avträdes till konkurs; närmare bestämmelser om för- farandet i dylikt fall finnas meddelade i 17 % konkurslagen. Även i sådan händelse uppfyller egendomsavträdet alla de betingelser, som böra uppställas för att tillägga detsamma gäldsbefriande verkan. Bestämmelse i detta syfte finnes, jämte annat, meddelad i andra stycket av urarvaförordningen % ö, och beredningen har icke funnit skäl till ändring i vad sålunda för närva— rande gäller. När det i den föreslagna lagtexten heter, att ansvar för gälden
inträder, om ej egendomsavträde sker »på ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen förrättades», bör med tillräcklig tydlighet fram- gå, att ansökningen kan hava skett när som helst före den angivna tidpunk— ten och sålunda även i gäldenärens livstid. Uttrycklig bestämmelse om det nu ifrågavarande fallet är följaktligen icke erforderlig.
Då det sålunda antages, att gäldsbefriande verkan tillkommer egendoms— Fordras avträde, som sker på grund av en före dödsfallet gjord ansökan, bör ytter— eggåleogg' ligare spörjas, huruvida sådan verkan även äger rum, då en avliden gäldenär avlidgn kov- redan i livstiden blivit, på egen eller borgenärs ansökan, försatt i konkurs, kursgaldmar? som icke avslutats vid dödsfallet. Huru detta spörsmål skall lösas enligt den gällande rätten,1 är föremål för skilda meningar. Dock synes mani teorien övervägande hava anslutit sig till den åsiktenz, att i det ifrågavarande fallet nytt egendomsavträde måste efter dödsfallet ske för att icke stärbhus— delägarna skola drabbas av personligt ansvar för den avlidnes gäld. Till stöd för denna mening åberopas i främsta rummet ordalagen i urarvaförordnin- gen Q 5 andra stycket,3 vars avfattning kunde synas giva stöd för ett slut e contrario, såvitt angår förevarande fall. Vidare åberopas hänsyn till borgenärer, vilkas fordringar tillkommit efter början av den mot gäldenären inledda konkursen och alltså icke äga betalningsrätt i denna. Denna mening har dock icke blivit oemotsagd4, och det måste enligt beredningens uppfatt— ning medgivas, att den leder till föga tillfredsställande resultat. Hänsyn till nytillkomna borgenärer kunna icke väga tungt, då dessa ej heller i en ny konkurs skulle kunna erhålla betalning i nämnvärd utsträckning. Enligt reglerna i konkurslagen 27 % lär det nämligen vara oundvikligt, att tillgång, som av gäldenären eller hans dödsbo förvärvas, sedan han blivit försatt i konkurs, ingår i det redan bestående konkursboet, i den mån den icke är därifrån undantagen på särskild grund; bestämmelser om sådant undantag avse huvudsakligen att tillgodose gäldenärens personliga behov, och i den mån så är fallet, skola dessa stadganden icke tillämpas för tiden efter gäldenärens frånfälle. Vad angår borgenärernas intresse av att genom egendomsavträde skall beredas trygghet mot att dödsbodelägarna förfara egendomen eller eljest undandraga den från att gå i betalning för den dödes gäld, är det uppenbart att även en före dödsboet öppnad konkurs tillgodoser detta intresse. Då härtill kommer, att en skyldighet för stärbhusdelägarna till särskild urarva— görelse i förevarande fall lätteligen skall av dem förbises och sålunda, såsom
* Kungl. förklaringen den 28 maj 1687 omföl'måler uttryckligen det fall, att »debitoren själv något för sin död haver till yttersta penningen uppgivit sin egendom», och fordrar för denna. händelse icke något egendomsavträde av arvingarna. Därefter synes spörsmålet icke hava be- handlats av lagstiftningen.
? Nordling, Föreläsningar om boskillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl. 1892, s. 147; Winroth, Om arvingarnes ansvarighet s. 150; Svensk Civilrätt II 5. 387 samt Handbok i s'vensk civilrätt II 5. 171; Björling i Sv. J. T. 1917 3.110.
* Detta stadgande möter först i 1859 års kommitteförslag och är där icke försett med någon motivering.
" Appelberg i Sv. J. T. 1916 s. 225 och 1917 s. 114.
Tiden för egendomsav- träde.
även medgives av anhängare av förstnämnda uppfattning, kommer att verka mycket obilligt, synes det beredningen hava varit med rätta som mani praxis1 ansett särskild urarvagörelse i detta fall överflödig. I allt fall synes tvivel ej kunna råda, att denna ståndpunkt vid lagstiftning i ämnet förtjänar företräde.2 Härav följer emellertid icke, att uttrycklig bestämmelse skulle vara nödig. Den riktiga ståndpunkten lär utan svårighet tolkningsvis framgå ur förslaget. Detta innehåller icke någon sådan till ett motsättningsslut inbjudande detaljbestämmelse för ett närgränsande fall som urarvaförord- ningen å 5 andra stycket. Ej heller finnes i den föreslagna lydelsen av 4 kap. någon motsvarighet till den i förordningens % 1 givna allmänna regeln om arvinges ansvar, av vilken såsom tidigare berörts lätteligen föranledes ett tillspetsat krav på uttrycklig reglering av alla de fall, där sådant ansvar skall vara uteslutet. Och slutligen lämnar den föreslagna 19 å i detta kapitel endast sällan något utrymme för personligt ansvar i det förevarande fallet.
Såsom av beredningen anförts i motiven till 3 kap. 1 5,3 föreligger i det nu berörda fallet ingen skyldighet att ombesörja bouppteckning4 men väl att, när ny tillgång yppas, inkomma med sådant tillägg till boujiipteckningen, som i 3 kap. 10 % sägs.
Den tid, inom vilken egendomsavträde skall ske, bör från dödsbodelägar— nas synpunkt betraktad vara så rikligt tillmätt, att de erhålla nödigt rådrum för att sätta sig in i boets ställning och överväga de skäl, som inverka på det maktpåliggande avgörandet; ej sällan kunna även vissa förhandlingar med borgenärer vara påkallade. För borgenärerna åter är det av vikt att tiden icke utsträckes längre än som är oundgängligen nödigt, enär de eljest löpa en alltjämt stegrad risk för att tillgångarna skola genom delägarnas åtgärder förminskas. En avvägning av dessa inbördes stridiga intressen sy— nes på ett lyckligt sätt vara funnen i den i urarvaförordningen % 5 med- delade föreskriften; dennas innehåll har därför ansetts böra i allt väsentligt bibehållas oförändrad, och beredningen föreslår därför, att ansökan om egen— domsavträde skall göras sist en månad efter det bouppteckningen förrättades. Det är tydligt, att denna frist i vidlyftiga bon, i synnerhet där stärbhusdel— ägarna vistas på långt avstånd, kan visa sig vara väl knapp. För sådant fall erbjuder förslaget en lättnad därigenom, att avträde kan ske till förvalt- ning av boutredningsman; denna åtgärd är av mindre ingripande natur, och dessutom kan, därest avträdet icke fmnes tillräckligt grundat, förvaltningen i allmänhet av delägarna återtagas, på sätt i 2 kap. 6 % finnes närmare be—
1 Svea hovrätts dom den 10 mars 1916, Sv. J. T. 1916 s. 231. Jfr N. J. A. 1925 s. 549. ” Den i Finland gällande förordningen den 9 november 1868 om gälds betalning vid döds- fall m. m. stadgar i % 7: »Avlider gäldenär sedan han sin egendom till konkurs avträtt och varder ej den avträdelse av arvingarna återkallad, innan tid till urarvagörelse ute är, vare det så ansett som hade urarvagörelse skett.»
” Se ovan 8. 264.
4 Se N. J. A 1885 s. 152. Jfr N. J. A. 1907 s. 69.
stämt. Vid behov kan förlängning av tiden för förrättande av bouppteck- ning erhållas, såsom i 8 kap. 1 % är stadgat. Däremot tillåter förslaget icke, liksom ej heller den gällande rätten, därutöver något särskilt uppskov med tiden för egendomsavträde. Ett dylikt medgivande skulle leda till alltför stor osäkerhet för de viktiga intressen, som härvid stå på spel.
Det må anmärkas, att förevarande tidsbestämmelse gäller lika för alla del- ägare, oavsett om de äro enligt 3 kap. 2 55 pliktiga att ombesörja boupp- teckning eller icke. I anslutning härtill är det utan särskild betydelse för tillämpningen av 1 %, huruvida bouppteckning ägt rum i laga tid; den fak— tiska tidpunkten är den avgörande. För delägare, som är skyldig att ombe— sörja bouppteckning, inträder emellertid vid åsidosättande av denna skyldighet ansvar för gälden enligt särskilt stadgande i 14- %.
Tiden räknas enligt lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid; den kommer sålunda att utgå med den dag i följande månad, som genom sitt tal i månaden motsvarar den dag, å vilken bouppteckningen skedde, eller, där den sålunda bestämda dagen är sön— eller helgdag, med nästa söcken- dag. Enär det avgörande härvid är det faktiska förloppet, bör enligt för- slaget, såsom även tidigare skett i rättspraxis, jakande besvaras frågan, huruvida stärbhusdelägare må till sin fördel, för vinnande av urarvaförmån. åberopa det förhållandet, att en under visst datum dagtecknad och av dem underskriven samt i sådant skick vid domstol inregistrerad bouppteckning i själva verket blivit slutligen upprättad först å en senare dag.1 Detta gäller dock naturligen icke till förmån för stärbhusdelägare, som i sviklig avsikt. föranlett vilseledande datering av bouppteckningsinstrumentet. Det är icke nog med påbörjande av bouppteckningsförrättningen, utan det avgörande är tid- punkten för avslutande därav;2 härvid bör emellertid anmärkas, att instru— mentets förseende med underskrift av annan närvarande delägare än den, som kan hava uppgivit boet, icke erfordras för att förrättningen skall vara fullständig. _
Om flera bouppteckningar föriättas med stöd av 3 kap. 7 %, börjar av- trädestiden att löpa först då den sista av dem blivit förrättad. Egendoms- avträde berör nämligen städse samtliga boets tillgångar, och för att avgöra om sådant avträde bör ske, erfordras kännedom om ställningen iboet i dess helhet.
Att en bouppteckning är behäftad med brister, vilkas rättelse drager ut på tiden, bör i allmänhet ej kunna av stärbhusdelägare åberopas till förlängning av avträdestiden. Dock kunna bristerna vara så väsentliga, att laga boupp- teckning ej kan anses hava kommit till stånd. I sådant fall kan för boupp- teckningspliktiga delägare inträda ansvar enligt 14 å i detta kapitel, men för övriga kan den förehavda förrättningen ej tagas till utgångspunkt för beräk— ning av tid enligt 1 %. Mindre väsentliga brister, varom hänvisas till vad
1 N. J. A. 1913 S. 528. 2 Se ovan 5. 263.
Avträdesdf— gården.
beredningen anfört vid 3 kap. 9 %, skola däremot ej komma i betraktande vid avträdestidens bestämmande.
Egendomsavträde kommer såsom ovan anmärkt städse till stånd genom ett beslut av rätten eller domaren. Såväl boutredningsmannaförvaltning som konkurs medför väsentligen ändrade förhållanden ifråga om besittningen till den avträdda egendomen. Men det faktiska genomförandet härav genom överlämnande av egendomen eller del därav (jämför 5 %) till särskilt utsedd förvaltare är icke erforderligt, för att avträde enligt 1 & skall anses hava ägt rum. Det med hänsyn till urarvaförmånen avgörande momentet kan emellertid icke lämpligen städse vara meddelandet av rättens eller konkurs- domarens beslut om avträde. Då ansökning om konkurs göres av en döds— bodelägare, skall visserligen enligt den gällande rätten dödsboet omedelbart försättas i konkurs utan något delgivningsförfarande eller någon materiell prövning från konkursdomarens sida. Det sistnämnda gäller enligt förslaget om avträde till förvaltning av boutredningsman. Längre tid behöver alltså regelmässigt icke förflyta mellan ansökningen och det därav föranledda be- slutet, och det bleve i allmänhet av ringa betydelse, åt vilket av dessa moment man tillade avgörande verkan i fråga om urarvaförmånens inträde. Emel- lertid kan undantagsvis förekomma, att en delägares ansökan på grund av något förment fel av formell natur, t. ex. angående ställföreträdares legiti— mation eller domstolens behörighet, icke upptages till prövning, men att ansökningen efter klagan till högre instans vinner bifall. Iett sådant fall vore det högeligen obilligt, om underrättens eller konkursdomarens misstag skulle för delägarna medföra förlust av urarvaförmån. På den grund får antagas, att den i urarvaförordningen %% ö och 7 för arvinge och efter- levande make stadgade skyldigheten att inom viss tid avträda egendomen till konkurs är behörigen uppfylld, även om en inom tiden ingiven ansökan först senare blir bifallen. Enligt förslaget tillkommer ytterligare ett skäl för denna ståndpunkt. Införandet av en ny form för egendomsavträde, nämligen till förvaltning av boutredningsman, har nödvändiggjort, att för avgörande huruvida sådan förvaltning eller konkurs skall komma till stånd stadga ett särskilt förfarande, som kan medföra någon tidsutdräkt med prövningen av en delägares konkursansökan; beredningen föreslår att bestämmelser härom skola införas i 11 % konkurslagen. Det blir alltså ännu mera angeläget än hittills, att redan ingivandet av en ansökan om egendomsavträde skall med- föra den därmed avsedda befrielsen från ansvar för boets gäld. I den före- slagna lagtexten har åt denna ståndpunkt givits tydligare uttryck än i ur— arvaförordningens nyss anförda bestämmelser.
Motsvarande spörsmål lär jämförelsevis oftare uppkomma beträffande en ansökan om egendomsavträde, som göres av borgenär eller eljest av sökande, som icke är delägare. För bifall till en sådan ansökan måste enligt sakens natur krävas hörande av andra intressenter än sökanden och en saklig prövning; enligt de härom i 2 kap. av förslaget samt i konkurslagen med-
delade föreskrifterna är någon tidsutdräkt i regel oundgänglig, innan ansök- ningen kan vinna bifall. Beträffande vissa hithörande fall synes av orda- lydelsen i urarvaförordningen % 5 andra stycket närmast framgå, att enligt den gällande rätten urarvaförmån inträder endast om borgenärs konkursan- sökan föranlett beslut om egendomsavträde, förrän tiden gått till ända. En sådan ståndpunkt synes icke böra omfattas av förslaget. Det förefaller Vara en onödig formalism att, sedan borgenär ingivit en ansökan om egendoms— avträde, som kanske icke av delägarna bestrides och som har alla utsikter att vinna bifall, av delägarna fordra, att de för tillvaratagande av sin rätt till urarvaförmån skola å sin sida göra en särskild avträdesansökan.
Om en ansökning om egendomsavträde gjorts inom den föreskrivna tiden och därefter, innan denna ansökan blivit bifallen, en annan efter tidens ut- gång gjord ansökan föranleder beslut om egendomsavträde, bör den först gjorda ansökningens behandling fortsättas för prövning, huruvida dödsboet på den ansökningen bort försättas i konkurs. En sådan prövning är näm- ligen nödvändig för att det skall kunna avgöras, om urarvaförmån skall äga rum. I detta hänseende torde uttrycklig föreskrift icke vara nödig. Enligt 1862 års konkurslag ansågs den omständigheten, att gäldenär försatts i kon— kurs, icke utgöra hinder för vederbörande domstol att åt annan ansökning om gäldenärs försättande i konkurs ägna fortsatt handläggning i ändamål att, därest samma ansökning funnes lagligen grundad, föreskrift skulle meddelas om förändring av tiden för konkursens början till den dag, då sistnämnda ansökning ingavs.1 Även efter införande av 1921 års konkurslag anses mot— svarande förfaringssätt böra komma till användning.” Att det bör äga till- läinpning, även då gäldenären är ett dödsbo, lär vara tydligt. Och enligt beredningens mening finnes ej skäl att bedöma spörsmålet annorlunda såvitt angår ansökan att ett dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av bo- utredningsman.
Endast en rättidigt gjord ansökan, som blir bifallen eller som i nyss berörda läge förklaras hava bort bifallas, medför urarvaförmån. Ansöknin- gen anses vara gjord vid den tidpunkt, då den behörigen inkommit till rät— ten eller domaren. Att den tidigare blivit undertecknad kommer härvid icke i betraktande.
I detta kapitel meddelas i allmänhet icke närmare bestämmelser angående behandlingen av en ansökan om egendomsavträde eller om förvaltningen av den avträdda egendomen, dess användning till betalning av gäld o. s. v.; angående återbäring av egendom, som utgivits ur dödsboet, föreslås emeller- tid bestämmelser i 5—7 åå. Ej heller urarvaförordningen giver i sin nuva— rande lydelse någon reglering av de övriga spörsmålen, bortsett från vad den innehåller angående tillträde av avträdd egendom. Erforderliga bestäm- melser äro, såvitt angår avträde till förvaltning av boutredningsman, före—
1 N. J. A. 1893 S. 20. "2 Lawski, Konkurs- och ackordslagarna, 1926, s. 42 f.
Förfarandet
i anledning
av avträdes- ansökan.
Konkursför- farandet.
slagna i 2 kap., varjämte böra uppmärksammas 8—10 %% i detta kapitel. För avträde till konkurs äro ingående stadganden meddelade i konkurslagen; denna skall hädanefter såsom hittills äga tillämpning jämväl vid dödsbos konkurs.
I vissa av de lagförslag, som föregingo tillkomsten av urarvaförordningen, upptogos uttryckliga föreskrifter därom, att de beträffande konkurs iallmän— het meddelade föreskrifterna skulle äga tillämpning å förfarandet i urarva— konkurs.1 lirarvaförordningen innehåller härom endast en föreskrift i & 5, att egendomen skall avträdas >>till konkurs såsom i konkurslagen är slad- gat». Lagberedningen har, då det av konkurslagens eget innehåll flerstädes framgår, att den äger tillämpning jämväl å urarvakonkurs, icke funnit nödigt att i detta kapitel upptaga någon dylik hänvisning. Det har emellertid måst undersökas, i vilken utsträckning av förevarande förslag kräves tillägg till eller jämkning av särskilda föreskrifter i konkurslagen. Behov härav har funnits föreligga endast i ringa omfattning, nämligen beträffande 7, 8, 11, 33 och 97 %% konkurslagen; härom får beredningen hänvisa till ett samtidigt framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.
I övrigt har beredningen ansett, att det alltjämt bör överlämnas åt tolk- ningen att lämpa konkurslagens regler till de situationer, som kunna uppstå då fråga är om dödsbos konkurs. Vad särskilt angår frågan om skyldighet att edfästa konkursbouppteckningen, 2 finnas härom bestämmelser givna i 93 % konkurslagen. Denna kommer till användning ej blott, då en gäldenär, som blivit försatt i konkurs, därefter avlidit, utan jämväl då en avliden gäldenärs bo blivit avträtt till konkurs. De jämförelsevis mindre omfattande regler om skyldighet att edfästa bouppteckning efter avliden, som upptagits i 3 kap. 6 % av detta förslag, innefatta icke hinder för en sådan tillämpning av de vanliga reglerna om konkursbouppteckning. Då gäldenärs samtycke till någon förvaltningsåtgärd erfordras enligt konkurslagen,3 måste jämlikt den i 1 kap. 1 % uttryckta allmänna grundsatsen fordras dylikt samtycke av alla delägare i dödsboet? Sådan behörighet tillkommer icke boutredningsman, som blivit förordnad före egendomsavträdet, då nämligen dennes uppdrag helt förfaller vid konkurs.!” Flerstädes i konkurslagen föreskrives, att gäldenären skall
* Lagkommittén A. B. 7 kap. 23 %, äldre lagberedningen A. B. 7 kap. 30 %, Gunthers reservation 7 kap. 9 %.
2 Inom äldre lagberedningen uttalade Giinther (prot. s. 63, 67), att förfarandet efter av- träde av död mans egendom i så måtto vore avvikande från vanligt konkursförfarande, att stärbhusdelägare icke kunde avfordras den i annan konkurs föreskrivna gäldenärseden, utan endast i förekommande fall edgång om vad dem ur boet kommit till godo (jfr 1734 års lag A. B. 10 kap. 3 %, angående återbäring »med svornom ede», och den i Gi'mthers reservation 7 kap. 14 % upptagna bestämmelsen om edgångsskyldighet). Richert ansåg (prot. s. 69), att vid återbäring det allmänna stadgandet om bouppteckningsed vore att tillämpa, och att, där särskilda omständigheter i något speciellt fall fordrade en upplysning, som ej annorlunda än genom edgång kunde vinnas, domaren ägde i detta fall förfara på lika sätt som i andra, där enahanda förhållande inträffade. 3 Se t. ex. konkurslagen 70 % 1 st. * Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 665. 5 Se 2 kap. 7 %.
höras före vidtagande av viss åtgärd;1 i dylika fall måste samtliga delägare i det avträdda dödsboet erhålla tillfälle att yttra sig, men delgivningsåtgärd torde liksom beträffande stämning endast behöva riktas mot en delägare, varom beredningen får hänvisa till det samtidigt avgivna förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 % R. E. Vad slutligen angår de fall, i vilka enligt konkurslagen gäldenär äger tillvarataga sitt intresse genom an- förande av jäv mot annans yrkande (t. ex. borgenärs bevakning) eller klan- der mot förvaltningsåtgärd (t. ex. slutredovisning och i vissa fall utdelnings- förslagg), antages att enligt den gällande rätten varje stärbhusdelägare äger att utan de övrigas medverkan utöva sådan talerätt.3 Till stöd för att med- giva dylik rätt åt delägarna var för sig, ehuru de för egentliga förvaltnings- åtgärder enligt gällande rätt liksom enligt förslaget skola samverka, kan an. föras, att dylik talan icke i något avseende, ej ens beträffande rättegångs- kostnader, binder övriga delägare eller belastar dödsboets tillgångar. Om berörda åsikt enligt den gällande rätten är riktig, kommer den även enligt förslaget att äga tillämpning; detta innehåller icke något, som behöver föran- leda en förändrad uppfattning, och särskild bestämmelse torde sålunda även i denna punkt vara överflödig. Vad i 2 kap. 19 5 har föreslagits angående rätt att föra klandertalan mot boutredningsmans slutredovisning, torde skänka ett visst stöd åt den anförda åsikten. Det som genom jäv eller klander kan vinnas för det avträdda dödsboet måste tydligen, om konkursen lämnar över— skott, komma samtliga dödsbodelägare till godo.
Där ej egendomsavträde rätteligen sker, skola bodelägarna drabbas av an- svar för sådan gäld efter den döde, som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig. Angående innebörden av begreppet dödsbodelägare får beredningen hänvisa till 1 kap. 1 % och den därför givna motiveringen. Dit äro alltså hänförliga efterlevande make, legala arvingar och universella testa- mentstagare, med de i anförda lagrum uppställda begränsningarna. Endast följande torde här behöva anmärkas.
Av 1 kap. 1 % framgår, att kretsen av delägare kan under boutredningens fortgäng förändras. Sålunda kan efterlevande make genom verkställande av bodelning upphöra att vara delägare. Har så skett före avträdestidens ut- gång, blir maken icke omedelbart på grund av 4 kap. 1 % genom uraktlåtet egendomsavträde ansvarig för den dödes gäld, men av 12 åföljer, att. maken i regel drabbas av enahanda ansvar. Vidare är att märka, att en delägare kan komma att först sedan någon tid förflutit faktiskt övertaga en delägares ställning och erhålla inblick i boets läge. Detta kan t. ex. i fråga om en
T. ex. konkurslagen 78 å. ' Se konkurslagen 191 % och. angående samma lag 130 %, Lawski a. a.. s. 203. Winroth a. a. s. 665; denne förf. tillerkänner talerätt även åt universalsuccessor, som icke är stärbhusdelägare, vilken ståndpunkt emellertid för den hittills gällande rätten före- faller tvivelaktig. Jfr även N. J. A. 1904 s. 169. I N. J. A. 1897 s. 461 har legatarie an— setts icke i denna sin egenskap vara behörig att göra jäv mot bevakning i konkursen; detta kommer att gälla även enligt förslaget.
Ansvariga delägare.
universell testamentstagare inträffa på den grund att det dröjt, innan han erhållit kännedom om testamentet. I sådana fall gäller, att den ifrågavarande delägaren städse har rätt till avträdestid av en månad, räknat från det han erhöll kännedom om sin ställning såsom delägare. Följaktligen kan sådan delägare i vissa fall komma att till skillnad från övriga undgå ansvar för gäld, men i andra fall kan gäldansvar enligt 1 % komma att drabba även honom. Det är tydligt, att härav bör föranledas försiktighet från den, som blivit insatt till universell testamentstagare i ett bo med tvivelaktig ekono— misk ställning, med att såsom delägare taga befattning med boets förvalt— ning. Om han avhåller sig från att taga annan befattning med boet än att han fullgör vad enligt 1 kap. 2 % åligger honom och deltager i bouppteck- ningens förrättande, skall han jämlikt 4 kap. 18 % undgå ansvar, såvitt han icke kommer att njuta förmån av boet. De risker, som förslaget i före— varande hänseende kan medföra för testamentstagare, äro oskiljaktigt före- nade därmed, att åt dem i deras eget intresse givits det inflytande å döds- boförvaltningen, som följer med delägares ställning. Och dessa risker torde framstå såsom mindre betydande, om man beaktar, att universella testamen- tariska förordnanden till personer, som icke stått testator personligen nära och som följaktligen icke hava närmare kännedom om boets ekonomiska läge, torde vara föga vanliga i andra fall, än då testators förmögenhet ut- visar en oomtvistlig behållning. Därav att en testamentstagare av hänsyn till det personliga gäldansvaret undandrager sig befattning med boet kunna naturligen föranledas vissa olägenheter för övriga delägares ombesörjande av förvaltningen; dessa olägenheter kunna emellertid väsentligen undanröjas genom ansökan om förordnande av boutredningsman. '
Under den tid, som förflyter innan ett testamente blivit ståndande, äro så- väl genom testamentet från arv uteslutna arvingar som universella testaments— tagare att hänföra till dödsbodelägarnas krets. -Har före avträdestidens ut- gång, t. ex. genom testamentets godkännande, blivit slutligen avgjort, att en arvinge är utesluten från del i boet, har han därmed upphört att vara del- ägare. Han förlorar följaktligen rätten att göra ansökan'om egendomsav- träde, och den omständigheten, att avträde icke sker inom den föreskrivna tidens utgång, medför icke för honom något gäldansvar. Enahanda blir för— hållandet, om en universell testamentstagare genom bindande förklaring av- står från vad honom blivit tillagt, eller om testamentet till honom på annat sätt definitivt förlorar sin rättsliga verkan. Inträffa avgöranden av nu berörd beskaffenhet först efter det avträdestiden tilländagått utan att avträde skett, blir läget ett annat. I sådant fall har arvingen såväl som testamentstagaren varit delägare vid den för gäldansvarets inträde bestämmande tidpunkten. De hava sålunda personligen kommit att ansvara för den dödes gäld, och häri inträder icke någon ändring därigenom att de sedermera upphöra att vara delägare. Innan ett avgörande inträffat, äga de icke blott häda rätt att deltaga i boets förvaltning, utan de bliva ock båda såsom delägare ansvariga för gäld.
Frågan om gäldansvaret röner icke omedelbar inverkan därav att en delägare till annan överlåter sin andel i boet. Om dettas ställning är dålig, lär sådan överlåtelse av en andel icke förekomma i nämnvärd utsträckning. Skulle emellertid överlåtelse ske, är det tydligt, att överlåtaren icke därigenom kan undandaga sig de skyldigheter, som i ]. & blivit honom ålagda. Såframt han redan blivit ansvarig för den veterliga gälden, kvarstår sålunda detta ansvar även efter överlåtelsen. Om denna har ägt rum under avträdestiden, behåller överlåtaren sin rätt att till vinnande av befrielse från ansvar för gälden göra ansökan om egendomsavträde, och han blir, om dylikt ej sker, ansvarig för gälden, såsom om överlåtelsen ej skett. I vad mån överlåtaren kan av andelens förvärvare fordra täckning för vad den förre kan komma att utgiva till betalning av den dödes gäld, beror på vad som blivit om över- låtelsen närmare avtalat. En annan fråga är, huruvida behörighet att göra ansökan om egendomsavträde tillkommer jämväl andelens förvärvare. Sådan behörighet. följer icke med nödvändighet därav, att förvärvaren, enligt vad lagberedningen å annat ställe har framhållit, är berättigad att i överlåtarens ställe deltaga i dödsboets förvaltning, såsom i 1 kap. sägs. Ty egendomsavträde i gäldsbefriande syfte är icke en förvaltningsåtgärd, och med avseende å an- svar för gälden enligt förevarande paragraf har förvärvaren intet omedelbart eget intresse att. tillvarataga, såsom framgår av vad nyss blivit anfört. Emel- lertid kan avträde till boutredningsman, vare sig det sker under avträdestid enligt 1 % eller senare, hava även andra syften av omedelbar betydelse för andelsförvärvaren, t. ex. att förebygga menliga verkningar av oenighet, som uppstått mellan de förvaltningsberättigade inbördes. Behörighet att ansöka därom lär följaktligen icke böra förvägras förvärvaren. Däremot bör han för ansökan om boets försättande i konkurs vara beroende av medverkan från övriga förvaltningsberättigades sida.
Här bör även uppmärksammas, huru det efter en dödsbodelägares frånfälle ställer sig med avseende å ansvarighet för den först avlidne arvlåtarens (A) gäld för delägarna i den avlidne dödsbodelägarens (B) hol. Delägarna iboet efter B bliva icke var för sig delägare i boet efter A. De med B:s ställning såsom dödsbodelägare efter A förenade rättigheter och förbindelser övergå å dödsboet efter B såsom en enhetlig rättslig gemenskap.? Tidpunkten för B:s frånfälle inverkar icke på beräkningen jämlikt 1 % av tiden för avträde av A:s egendom. Ansökan om avträde därav kan icke göras av varje särskild delägare efter B men väl av dennes dödsbo såsom sådant, företrätt av samt— liga delägare däri (1 kap. 1 $) eller av en för detta dödsbo enligt 2 kap.- utsedd boutredningsman. Om tiden för urarvagörelsen efter A går till ända, utan att egendomsavträde sker, kommer förbindelsen att svara för A:s gäld
1Dessa kunna vara sekundosuccessorer efter den först avlidne (1 kap. l. % 2 st. andra punkten).
2 Jfr 32 % lagen om handelsbolag och enkla bolag. Jfr ock Winroth, Svensk Civilrätt II s. 388 not 4.
att bliva gäld efter B. Frånsett fall, som avses i 11—14' åå, trälfar detta ansvar B:s dödsbodelägare personligen, endast om hans dödsbo icke blivit avträtt inom den tid, som med hänsyn till tidpunkten för bouppteckningen efter B följer av bestämmelserna i 1 %; det är möjligt, att på grund av upp— skov med bouppteckning efter A, avträdestiden kan utlöpa beträffande B:s kvarlåtenskap, innan den ännu tilländagått i fråga om A:s kvarlåtenskap. Vad förstås I inledningen till detta kapitel har lagberedningen anfört, att delägarnas meddål'ilåödes ansvar enligt 1 % omfattar alla den dödes veterliga förpliktelser av obliga— g . tionsrättslig natur, som icke äro av beskaffenhet att upphöra vid hans från- fälle. Innebörden härav behöver på detta ställe endast i några punkter när— mare utföras.
Till en början är det tydligt, att en sakrättslig belastning, som vilar å den dödes egendom, kan göras gällande även sedan egendomen genom skifte kommit i en särskild delägares hand, alldeles oavsett huruvida denne delägare genom egendomsavträde vunnit befrielse från ansvarigheten för den dödes gäld eller icke. Detta gäller panträttigheter av olika slag, nyttjande- rätt till fast egendom, servitut o. s. v. Rättighet av denna art är icke >>fordran>>, och den motsvaras icke av någon :.»gäld». I detta sammanhang må vidare anmärkas, att skyldigheten att utlämna gods, som börer annan till, givetvis icke upphör därmed, att innehavaren avlider eller att godset därefter vid skifte tilldelas viss arvinge eller testamentstagare. Då restitu- "tionsplikten förutsätter ond tro hos innehavaren vid den tidpunkt, då hans besittning uppkommit, är det tillräckligt att arvlåtaren vid berörda tillfälle varit i ond tro- Att arvinge eller annan successor, vid dödsfallet eller du egendomen blivit honom tillagd, varit i god tro, är utan betydelse, enär han med hänsyn till fångets beskaffenhet ej äger bättre rätt än sin fångesman. Vad nu anförts angående skyldighet att utgiva viss egendom gäller endast så länge egendomen finnes i behåll. Skyldighet att utgiva ersättning för dess värde är däremot att behandla såsom gäld.
Yid arv kan förekomma skyldighet att vidkännas avdrag å arvslott. Sådan skyldighet är föreskriven beträffande förskott å arv, varom bestämmelser meddelats i 6 kap. lagen om arv. Där stadgas i (3 $,, att. om arvinge, som mottagit förskott, avlider före arvlåtaren, förskottstagarens avkomlingar äro pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter. Denna skyldighet, som allt- så från en arvinge kan sägas övergå å hans avkomlingar, är icke någon ' gäld utan en förpliktelse av arvsrättslig natur. Ilärav följer, att även om av— komlingen rätteligen gjort sig urarva såsom delägare i arvingens dödsbo, ifrågavarande avräkningsskyldighet ändock består, då förskottsgivaren seder— mera avlider, och att befrielse därifrån ej heller kan vinnas genom avträde enligt 2 % av den först avlidne arvingens egendom såsom för ny gäld.1
1 Däremot befriar urarvagörelse efter 15. ex. faderfrån att, då lagstadgad avräkningsskyldig— het icke föreligger, med avkomlingens arvslott efter farfader svara för den förut avlidne faderns skuld till denne, N. J. A. 1908 s. 339.
Såsom en förbindelse av säregen natur ma uppmärksammas underhålls- skyldighet på familjerättslig grund. Förpliktelse att utgiva periodiskt, under- håll till hemskild eller frånskild make eller till barn i äktenskap upphör med den förpliktades död, och anspråk pa dylikt underhåll kan sålunda icke göras gällande mot dödsbodelägarna. Detta gäller dock endast underhåll för tiden efter dödsfallet, däremot icke underhåll som den avlidne haft att utgiva för tid dessförinnan. Dylika utestående underhållsposter äro att be— handla såsom annan gäld, och arvingarna komma alltså att personligen an— svara därför, om ej egendomsavträde sker i stadgad ordning. Faders skyl- dighet att giva underhåll till barn utom äktenskap är i sistnämnda hänseende av enahanda beskaffenhet. Vad däremot beträffar sådan underhållsskyldig- het för framtiden, upphör denna visserligen icke med dödsfallet, men enligt särskilt stadgande i lagen om barn utom äktenskap skall, då barnet ej har arvsrätt efter fadern, det belopp som erfordras till fullgörande av denna under]iållsskyldighet före arvs- och t.estamentslotter med viss begränsning utgå av behållningen i boet.1 Denna bestämmelse föranleder, att faderns dödsbodelägare icke i något fall hava skyldighet att för framtida underhåll ansvara personligen; deras förpliktelse med avseende därå är, såvitt de ej ådragit sig skadeståndsskyldighet jämlikt 1 kap. 6 5 av förevarande förslag, inskränkt till att utgiva behållningen i boet eller viss del av densamma, och för att de skola kunna göra denna inskränkning gällande är något egen- domsavträde icke erforderligt.
Delvis överensstämmande föreskrifter äro meddelade om betalningsskyldig— heten för skatter, som skola erläggas för den avlidnes inkomst eller eljest på grund, som hänför sig till tiden före dödsfallet. I 75 % kommunalskatte- lagen den 28 september 1928 stadgas, att för kommunal utskyld, som påförts avliden person, dödsboet ej skall svara med mera än tillgångarna i boet.; är boet skiftat, skall bodelägare icke svara för mera än vad av skatten åt hans lott belöper och icke i något fall med mera, än hans lott i boet utgör. Motsvarande bestämmelser äro meddelade i flera andra nyare författningar angående skattskyldighet.2 De vila på den grundsats, att fullgörande av den avlidnes skattskyldighet icke skall utkrävas under personligt ansvar för döds- bodelägarna; för att dessa skola tillgodonjuta befrielse därifrån, är egen- domsavträde alltså icke erforderligt.3 Uppenbarligen är denna grundsats tillämplig i fråga om utskyld, som på grund av den avlidnes inkomst efter dödsfallet påföres dödsboet. Närmast föregående bestämmelser i ämnet hade erhållit sådan avfattning, att befrielsen från personligt" ansvar syntes begränsad till sistnämnda utskylder och alltså icke gällde utskyldsbelopp,
1 Lagen den 14 juni 1917, 11 %; bestämmelsen avser även visst underhållsbidrag till barnets moder, jfr 5 %. Se lagberedningens förslag till revision "av giftermålsbalken m. '"m. III s. 121. * Bl. a. 24 % förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och 9 % förordningen om kommunal progressivskatt, båda av den 28 september 1928. 3 Se Eberstein, Om skatt; till stat och kommun I (1929) s. 272 f.
som blivit den avlidne påförda och bort av honom i livstiden erläggas] Av den nuvarande formuleringen lär emellertid framgå, att egendomsavträde ej heller är nödigt för vinnande av befrielse från personligt ansvar för dessa utskyldsbelopp.
Beträffande särskilda slag av gäld förekomma understundom stadganden, enligt vilka gäldenären skall svara med särskilt angiven egendom,” och fråga uppstår då, om hans dödsbodelägares ansvarighet för gälden röner någon in— verkan härav. ] ålderdomliga bestämmelser föreskrives någon gång, att en gäldenär skall svara »så långt dess egendom räcker.» e. d.;8 detta torde icke böra uppfattas såsom någon begränsning av gäldenärens ansvarighet, och med avseende ä förhållandena efter hans död böra följaktligen de van- liga reglerna tillämpas. Om däremot en gäldenärs ansvarighet är begränsad till någon särskild del av hans tillgångar, såsom då redares ansvar enligt sjölagen i åtskilliga fall är begränsat på det sätt, att han häftar allenast med fartyg och frakt,4 kan det icke antagas, att denna begränsning skulle upphöra med gäldenärens död, och ej heller att något särskilt förfarande, som icke ålegat gäldenären själv, skulle fordras av hans dödsbodelägare, för att dessa skola kunna göra gällande ansvarighetens begränsning. Även om urarvagörelse ej sker, svara alltså bodelägarna endast med den egendom, var— med den döde häftat.
Då till gäld enligt 1 S'— hänföras alla obligationsrättsliga förpliktelser, inbe— gripas härunder även sådana förbindelser, vilka vid dödsfallet kunna sägas vara allenast potentiella, nämligen i den mening att de först pa grund av något. därefter inträffande faktum giva upphov till en närmare bestämd prestationsskyldighet. Om t. ex. den döde ilivstiden gjort sig skyldig till en rättsstridig handling, som förpliktar till skadestånd, är under 1 & såsom den dödes gäld hänförlig ersättning för icke blott de skadliga verkningar av handlingen, vilka inträtt före dödsfallet, utan även sådana verkningar därav. vilka realiseras först senare; en misshandlad person dör av sin skada först efter det gärningsmannen redan avlidit o. s. v. Om den döde ingått borgen för en annan persons blivande skulder till viss fordringsägare, kan på denna grund borgensansvar även för skuldposter, som huvudgäldenären ådragit sig
' Förordningen angående bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober 1910 12 ä 1 mom. sista stycket (12 % 7 mom. i lydelsen enligt förordningen den 19 november 1920 nr 759): »För bevillning, som pål'öres för inkomst, vilken avliden person i livstiden åt- njutit, svare stärbhus icke med mera än tillgångarna i boet . . .»; jfr förordningen om in, komst- och förmögenhetsskatt den 28 oktober 1910, 24 % 2 mom. Av äldre stadganden, som beröra ämnet, må anföras förordningen den 13 september 1907 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst 11 ä 1 inom. sista stycket, jfr k. prop. till 1907 års riksdag nr 47 s. 147; förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt 35 &; förordningarna angående bevill' ning av fast egendom samt av inkomst den 3 december 1897, 81 %, och den 14 september 1883, 5 78; se även Davidson, Kommentar till bevillningsförordningen (1889) s. 247.
? Angående ett stadgande i 18 kap. 8 % H. B. beträffande arvingars ansvarighet för viss den dödes gäld se ovan sid. 321 not 2.
3 Sålunda kungl. brev den 9 juni 1762 och Svea hovrätts brev den 23 juni & å. ang. er- sättning för rättsmedicinska undersökningar. * Sjölagen l ,5, 2 st, jfr även 5—1 5 2 st. angående lastägares ansvar.
efter borgensmannens död, komma att övergå å delägarna i dennes dödsbo. Av stor praktisk betydelse äro även sådana förbindelser som hemulsskyldighet gentemot dem, till vilka den döde försålt fast egendom eller åt vilka han eljest till sådan egendom upplåtit någon sakrättighet; sådan skyldighet med— för en aktuell prestationsplikt först om rätten till egendomen frångår förvär- varen på den grund att tredje man belinnes hava bättre rätt. Även om detta skulle inträffa först efter dödsfallet och måhända efter det arvskifte blivit verkställt, är prestationsplikten att anse såsom den dödes gäld. Be- träffande hemulsskyldighet i anledning av fast egendoms försäljning stadgas uttryckligen i 11 kap. ö % J. B.: >>Är rätter fångesman död; då skola arvingar i hemul stånda, där de sig arvet ej lagligen avsagt, eller avsäga vilja». Detta är endast uttryck för en allmänt gällande grundsats, vari förslaget icke avser att göra någon ändring. För att personligt ansvar för bodelägarna skall undgås, måste sålunda egendomsavträde ske. För bedömande av dess verkningar blir det i dessa fall mera än eljest av betydelse, huruvida det har skett i rätt tid. Detta sammanhänger med frågan om gäldens beskaffen- het att vara »veterlig», vilket även eljest är av största vikt i förevarande sammanhang.
En fordringsrätt är till sitt rättsliga innehåll i stort sett densamma vare Ansvaret om. sig den är för gäldenären känd eller icke. I överensstämmelse härmed ärfäftgg'teregg?” den dödes gäld förbindande för dödsboet och kan göras gällande i dettas gäld, egendom, även om den vid en viss tidpunkt icke är veterlig för dödsboets delägare eller för annan företrädare av boet, t. ex. boutredningsman. Starka skäl tala däremot. för att icke genomföra en motsvarande likställighet mellan känd och okänd gäld, när fråga är om bodelägarnas personliga ansvar för den dödes gäld. Regeln om personligt ansvar för delägarna, därest ej egen- domen avträtts inom viss kortare tid efter dödsfallet, bygger till väsentlig del på en presumtion därom, att delägarna efter tagen kännedom om boets ställning velat själva omhänderhava förvaltningen av tillgångarna under an- svarighet för gälden. Det är tydligt, att ett dylikt betraktelsesätt i regel icke kan vara grundat beträffande annan gäld än den, varom stärbhusdelägarna haft kännedom vid sitt övervägande av frågan om egendomsavträde. Med ett gäldansvar av mera vidsträckt omfattning hava de oftast icke haft anled- ning att räkna, och det är uppenbart, att ett personligt ansvar även för efteråt upptäckt gäld, åtminstone om den uppgår till någorlunda avsevärt belopp, skulle kunna framstå såsom synnerligen obilligt. Att förut okända borgenärer framträda längre fram under utredningen av ett dödsbo, måste emel— lertid bliva ett icke alltför sällsynt fall, enär bodelägarna vid utredningens början ofta sakna närmare kännedom om ställningen och iboet tillgängliga handlingar ingalunda alltid äro av den beskaffenhet, att därur kan erhållas fullständig upplysning om alla den dödes förbindelser. Lagstiftningen har därför icke kunnat förbigå spörsmålet, och det har i urarvaförordningen lösts på det sätt, att försittande av den normala avträdestiden endast medför
ansvar för gäld, som var känd vid bouppteckningen (% 5). Den sålunda åt delägarna medgivna möjligheten att undgå personligt ansvar för senare upp- täckt gäld har naturligtvis icke kunnat få utgöra hinder för sådan borgenär att, i mån av tillgång, erhålla betalning ur den dödes egendom, ehuru denna innehaves av delägarna och möjligen av dem skiftats. Därför har ålagts delägarna att inom viss tid, efter det den nya gälden yppats, för ernående av befrielse från personligt ansvar för denna avträda egendomen, varefter samtliga borgenärer få konkurrera om gottgörelse därur.
Lagberedningen har funnit denna ordning innebära en riktig avvägning emellan delägarnas och borgenärernas var för sig beaktansvärda intressen och har därför i förslaget upptagit bestämmelser, som i huvudsak återgiva den gällande rättens innehåll i denna del. I förevarande paragraf regleras endast ansvaret för gäld, som vid bouppteckningen var för delägarna veter- lig; frågan om egendomsavträde, sedan ny gäld yppats, behandlas i 2 %.
Det blir således även enligt förslaget ett spörsmål av stor vikt för delägar- nas ansvar, huruvida viss gäld varit vid bouppteckningen veterlig. Det är tydligt, att spörsmålet måste besvaras nekande, där det i en delägares med- vetande överhuvud icke funnits någon föreställning om existensen av en viss förbindelse av den döde. Detta gäller även om delägaren med användande av skälig omsorg kunnat erhålla kännedom om förbindelsen; påföljden av personligt ansvar kan vara alltför betungande för att den skulle rättvisligen böra inträda såsom rättsverkan därav, att en delägare försummat till buds stående möjligheter att vinna kunskap om gälden, även om han skulle här- igenom hava ädagalagt oaktsamhet. Å andra sidan får man naturligtvis icke för veterlighet fordra en från alla tvivelsmål fri visshet om gäldens bestånd. Så snart hos en delägare verkligen funnits föreställningen om en viss för- bindelse, kräver skälig hänsyn till borgenärens intresse, att gälden anses hava varit veterlig för delägaren, om han alltför lättsinnigt undandragit sig att räkna med att förbindelsen skulle vara giltig och komma att göras gäl- lande. Frågan om rätta bedömandet av sådana fall är av mycket svårlöst beskaffenhet och har ofta givit anledning till tvist. Urarvaförordningen läm- nar ingen närmare ledning för dess bedömande, men erfarenheten torde hava visat, att lagstiftaren icke får helt undandraga sig denna uppgift. Beredningen föreslår en bestämmelse i ämnet, vilken, enär den är av betydelse för både 1 och 2 åå, upptagits såsom en särskild paragraf (4 5), och beredningen får på detta ställe hänvisa till vad nedan anföres såsom motivering för denna.
Såvitt angår ] &, där frågan är huruvida viss gäld varit veterlig vid bo- uppteckningens förrättande, bör svaret i allmänhet bliva detsamma för samt- liga delägare. Detta är emellertid icke någon rättsligt bindande regel utan allenast en följd av de faktiska förhållandena, sådana de vanligen gestalta sig. Vid bouppteckningstillfället skola nämligen oftast samtliga delägare, som före avträdestidens utgång taga befattning med boet, erhålla kännedom om
gäld, som för någon av dem är veterlig. Men undantag härifrån äro väl tänkbara. En delägare kan sålunda avhålla sig från att närvara vid boupp- teckningen och följaktligen bliva utan kännedom om vad därvid förekommer. Eller en delägare, som ensam har vetskap om en viss förbindelse, underlåter att därom lämna upplysning; häri kan ligga ett svikligt förfarande, som för denne delägare skall medföra påföljd enligt 14 %. Oavsett huru härmed förhåller sig, kunna övriga delägare komma att sakna all kännedom om den ifrågavarande gälden. Även om en förbindelse i bouppteckningen upptages bland passiva, behöver den icke obetingat vara veterlig, vare sig för samtliga delägare eller för dem, som närvarit vid förrättningen.1 Någon av delägarna kan sålunda bestrida förbindelsens rättsliga giltighet på sådana skäl, som böra föranleda att den icke anses för honom veterlig, enligt vad nedan under 4 % anföres. Det kan förekomma, att viss gäld, exempelvis i anledning av borgenärs yrkande, i bouppteckningen upptages allenast reservationsvis, och härom torde understundom icke i instrumentet inflyta uttryckligt förbe- håll. Ytterligare är att märka, att till en bouppteckning kan uppgivas och i instrumentet däröver bliva anmärkt gäld, som väl är veterlig för boets upp— givare men om vilken annan delägare icke har eller vid tillfället erhåller när— mare kännedom. Emellertid bör gäldens upptagande utan särskilt förbehåll från viss delägare anses medföra, att bevisbördan för att den icke varit honom veterlig kommer att åligga denne delägare, och detta oavsett om han varit vid förrättningen närvarande eller icke.
Utan särskilt stadgande bör liksom hittills antagas, att vetskap om en förbindelse hos en fullmäktig eller annan ställföreträdare, vilken under bo— utredningen företräder en delägare, .måste tillräknas denne såsom om han själv ägt vetskap om gälden. Beträffande en delägare, för vilken är förordnad förmyndare eller god man, är det gemenligen utan betydelse, om delägaren själv äger kunskap om gälden; och kunskap hos ställföreträdaren skall, även om egendomsavträde icke sker inom den i 1 % föreskrivna tiden, enligt be- stämmelse i 16 % av detta kapitel icke medföra något personligt ansvar för gälden. .
Om delägares ansvar enligt 1 % av! borgenär göres gällande inför rätta, vilar bevisskyldigheten för att gälden varit för delägaren veterlig i allmän- het å borgenären. För underlättande av bevisningens fullgörande har emel- lertid i 2 % tredje stycket stadgats edgångsplikt för delägaren.
Ansvaret för den dödes gäld blir, såsom tidigare berörts, en personlig förbindelse för.delägare, som drabbas därav. Det kan sålunda göras exe- kutivt gällande i alla hans utmätningsbara tillgångar, oavsett när dessa tillfallit honom. Det är vidare primärt i den mening, att borgenären kan
1 Annorlunda Winroth zt- &. s. 394. Jfr N'. J. A. 1916 s. 72 angående verkan beträf- fande ansvar för gälden därav, att arvinge, ehuru han icke närvarit vid bouppteckningen, likväl efteråt å bouppteckningsinstrumentet tecknat förklaring att han varit tillstädes vid bouppteckningen.
Ansvaret: innebörd.
vända sig mot varje ansvarig delägare utan att han först behövt göra något försök att erhålla betalning ur dödsboets egendom. Då han emellertid är berättigad till sådan betalning, äro dödsboet och en ansvarig delägare att uppfatta såsom solidariska medgäldenärer. Solidaritet består även i det in— bördes förhållande mellan flera delägare, som äro ansvariga för samma gäld. Härom och angående regressrätt på grund av verkställd betalning föreslås ett stadgande i 17 % av detta kapitel.
För övrigt må angående förhållandet mellan dödsboet och delägare såsom medgäldenärer i fråga om den dödes gäld anföras följande. Frågan huruvida och på vilket sätt delägare kan avvärja ett emot honom riktat anspråk på betalning av boets gäld genom att åberopa en boets kvittningsgilla gen- fordran mot borgenären, bör besvaras på enahanda sätt som motsvarande spörsmål beträffande krav mot bolagsman i handelsbolag eller mot löftesman, då bolaget eller huvudgäldenären äger kvittningsrätt mot borgenären;1 det är härvid utan betydelse, om borgenärens förbindelse uppkommit före eller efter dödsfallet. Beträffande avbrott av fordringspreskription gäller, där boet står under delägarnas gemensamma förvaltning, att bevakning hos en delägare är tillräcklig för bevarande av borgenärens talan ej blott emot honom själv utan även emot boet. Om boet står under förvaltning av testamentsexekutor eller boutredningsman, kräves bevakning hos denne förvaltare för att pre- skription skall avbrytas emot boet. Bevakning hos boet medför i och för sig icke avbrott av preskriptionen emot särskilda delägare, som före preskrip- tionstidens utgång blivit ansvariga för den ifrågavarande gälden. Visserligen skall preskriptionstiden för både dödsboet och ansvarig delägare räknas, icke från dödsfallet eller från utgången av den för egendomsavträde stadgade tiden, utan från det den avlidnes förbindelse uppkom. Men preskriptions— avbrott måste ske hos varje ansvarig delägare särskilt. Har detta uraktlåtits, blir läget att bedöma enligt bestämmelserna i 5 5 av förordningen om tioårig preskription m. m.2 Däremot kan icke antagas, att den i praxis uppställda grundsatsen att borgenär, som låtit sin fordran hos huvudgäldenär preskri- beras, förlorar sin kravrätt emot löftesman,3 skulle höra erhålla tillämpning på det sätt, att en fordran, som preskriberats emot dödsboet, icke finge göras gällande mot en ansvarig delägare, även om den särskilt emot honom vidmakthållits genom bevakning. Om kallelse skett å den dödes okända bor— genärer, äger ansvarig delägare, som icke har del i boets förvaltning, på grund av 13 % nyssnämnda förordning bevaka fordran hos boet och hos övriga delägare i ändamål att förhindra preklusion av hans möjligen blivande regressanspråk. För delägare, som tager del i förvaltningen, är sådan bevak— ning icke nödig mot boet men kan vara erforderlig emot annan delägare.
1 Härom äro emellertid meningarna delade; se Ekström, Om borgen, 3 uppl, s. 58 f., Hasselrot, Juridiska Skrifter III s. 33 tf., VI s. 206 ff., Kallenberg i Tidsskrift for Ret—svi- denskab 1907 s. 61 f. not, Rabenius, Om kvittnings verkställande s. 144. . 2 Jfr det av lagberedningen samtidigt framlagda förslaget till ändrad lydelse av denna för- ordning. ” Se N. J. A. 1893 s. 286, 1904 s. 136.
ag.
När delägarnas befrielse från ansvar för den dödes gäld förutsätter egen- domsavträde, är det tydligt, att deras ställningstagande till frågan, huruvida avträde bör ske eller icke, blir beroende av åtskilliga beräkningar över döds- boets ekonomiska situation i framtiden. Dessa kalkyler komma i första hand att hänföra sig till en uppskattning av tillgångarnas framtida värde. Om egen— domsavträde ej äger rum, stå delägarna risken för att detta värde visar sig lägre än som antagits; önskan att undvika denna risk kan tydligen föranleda försiktiga delägare till egendomsavträde, även då boets tillgångar till synes äro fullt tillräckliga för betalning av dess gäld. Enahanda betydelse som för— sämring av tillgångars—värde har den omständigheten, att tredje man betinnes äga bättre rätt till någon tillgång, vilken av honom med eller utan rättegång frånvinnes dödsboet; dylika händelser äro dock jämförelsevis mycket säll- synta. En oberäknad brist i dödsboet kan vidare inträda därigenom,, att gälden befinnes vara större än man antagit. Det torde härvid oftast icke vara fråga om felaktig beräkning av storleken av särskilda gåldsposter utan snarare därom, att gäld, om vilken man varit okunnig, finnes belasta dödsboet. Denna möjlighet till förluster för delägarna är så närliggande, att den icke kunnat förbigås av lagstiftningen, så snart denna bundit egendomsavträdets gälds- befriande verkan till iakttagande av viss tid. Man finner också, att den svenska lagstiftningens regler om bodelägarnas befriande från ansvar genom egen- domsavträde redan från början medgivit befrielse från ansvar för nyupptäckt gäld genom egendomsavträde, sedan denna blivit upptäckt.1
I den förut anförda kungl. förklaringen den 28 maj 1687 heter det så- lunda: »Där ock skulden vid debitorens död icke kunnig var, och arvingarne då egendomen antingen efter ett riktigt inventarium tillträtt, eller ock utan inventario, icke vetandes eller förmodandes något sådant besvär eller klander där uppå vara, som sig efteråt emot all deras tanke yppat; då böra de även- väl— vara befriade när de med svornom ed ifrån sig leverera allt vad de emot— tagit, eller där det vore förskingrat, dess rätta värde.» Avfattningen antyder, att arvingarna kunde befria sig från ansvar genom att avträda egendomen även, då visserligen ny gäld icke upptäckts men egendomen funnits vara före- mål för något förut okänt »besvär eller klander». Närmare bestämmelse finnes icke meddelad angående den tid, inom vilken egendomsavträde för ny gäld borde ske. Stadgandet bör tolkas så, att arvingen genom sådant avträde blev fri från all boets gäld, även den förut veterliga, såframt ej något otillbörligt kunde läggas honom till last.2
Ärvdabalken i 1734 års lag giver, såsom förut (s. % f.) blivit antytt, en mindre fullständig reglering av de olika spörsmålen rörande betalning av
' Ekeberg, Om verkan av urarvagörelse sedan ny gäld sig yppat, i Festskrift tillägnad
Erik Marks von Wärtemberg s. 138Ä155. 2 a. a. s. 142 i".
Egendoms- avträde sedan ny gäld sig yppat.
Rättsutveck- lingen.
den dödes gäld. >>Är gäld okunnig», heter det i 10 kap. 3 ä, »och yppar sig sedan arv skiftat är; då skola arvingarna med svornom ede bära det arv åter, eller dess värde, om det förskingrat är; — — —— och vare sedan saklöse — — —». Här förutsättes, att all den kända gälden var gulden och att egendomen eller dess värde räckte till full betalning av den nya gälden. Med hänsyn till lagens ståndpunkt angående gäldsbefriande verkan av konkurs i allmänhet torde kunna antagas, att arvingar, som avträdde kvar- låtenskapen för ny gäld, medan den förut veterliga gälden i större eller mindre utsträckning alltjämt utestod, kunde påräkna befrielse från ansvaret även för denna senare.1 Då lagen, såsom tidigare erinrats, ej innehöll någon föreskrift om viss tid för egendomsavträde för känd gäld, är det icke förvånande, att dylik bestämmelse saknades även för det nu ifrågavarande fallet.
Sådan föreskrift möter första gången i kungl. förklaringen den 8 maj 1767, enligt vilken avträde för ny gäld skulle ske med svuren ed inom en månad efter det gälden yppats eller å landet vid näst därefter infallande ting. De efterföljande författningarna i ämnet från 1700-talet, vilka av lagberedningen berörts här ovan under 1 é, hava idet väsentliga ett överensstämmande inne— håll. Angående egendomsavträdets verkan med avseende a ansvaret för förut känd gäld torde dessa författningar ej hava medfört någon ändring i vad som gällde enligt 1734 års lag. -
Jämförelsevis utförliga bestämmelser funnos meddelade i 1818 års konkurs- lag. Till att genom egendomsavträde göra sig urarva för att vinna befrielse från gäld hade arvingarna liksom efterlevande maken, där gälden icke var känd vid bouppteckningen, en tid av en månad ifrån det de fingo veta sådan ny gäld; och stärbhusdelägarna skulle svärja, att de om den gäld ej förr kunskap haft. Alltjämt saknades föreskrift om avträdets inverkan på ansvaret för den förut kända gälden, men med den enligt denna lag mycket begrän— sade inverkan på en gäldenärs ansvar, som i allmänhet skulle tillkomma cessio bonorum, förefaller det antagligt, att stärbhusdelägarna icke genom av- träde för ny gäld kunde befria sig från ett ansvar för annan gäld, som de redan ådragit sig; ett uttalande i denna riktning förekom under förarbetena.2 1830 års konkurslag, som förblev gällande till dess 1862 års urarvaförord- ning trädde i kraft, företer i detta ämne inga avvikelser från den närmast föregående.
1800—talets lagförslag3 erbjuda intet av intresse för det förevarande ämnet. Avträdestiden skulle fortfarande vara en månad från erhållen vetskap om gälden; av de föreslagna formuleringarna framgår tydligare än förut, att denna tid skall räknas särskilt för varje stärbhusdelägare, från det han erhållit sådan
a. a. s. 146. a. a. s. 147 f. _.
Lagkommitténs förslag till civillag, A. B. 7 kap. 4, 6 och 10 åå; lagberedningens förslag till ärvdabalk 7 kap. 6, 8 och 13 åå; 1854 års förslag till ändringar i kreditlagstiftningen, förordning om urarvagörelse 1, 4 och 8 åå; 1859 års förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. %% 5, 7 och 12.
vetskap. Fortfarande krävdes obligatorisk edgång av stärbhusdelägarna angå— ende tiden för vinnande av kännedom om den nya gälden; härom intogos i 1859 års förslag utförligare föreskrifter, vilka bl. a. tydligt utvisade, att ed- gångsskyldigheten skulle åligga ej blott stärbhusdelägare, som själva gjort an- sökan om egendomsavträdet, utan även andra stärbhusdelägare, som ville tillgodonjuta detsamma; för de senare skulle emellertid skyldighetens ut— krävande bero av borgenärs yrkande. Ingående bestämmelser i fråga om edgångsskyldigheten föreslogos av Giinther i hans reservation inom lagbered- ningen.1 Han ville även genom ett särskilt stadgande klargöra, att ifrågavarande ed måste betraktas lika med gäldenärseden i annan konkurs, eller med bor— genärernas bevakningsed, det vill säga såsom en formell cd, vilken väl grund- lägger en rättighet för den, som avlagt eden, att få sina påståenden upptagna till prövning, men icke utestänger motbevisning.
Frågan om egendomsavträdets verkan på förut känd gäld berördes icke i dessa förslag eller därtill hörande motiv. Vid granskning av 1854 års förslag inom högsta domstolen den 31 mars samma år upptogs frågan av justitie- rådet Quiding, som ansåg förslaget i denna del vara bristfälligt och föreslog införande däri av stadganden i syfte, att arvinge, ehuru han icke inom laga tid efter bouppteckningen sökt urarvagörelse för den då kända gälden, icke skulle för "densamma, i händelse ny gäld sedermera yppades och han därför beredde sig urarvaförmån, stå i ansvar, utan såvitt brist i förut omförmälda gälds betalning uppstode, när den dödes hela kvarlåtenskap beräknades så- som tillgång ensamt för denna gäld.” Vid granskningen inom högsta. dom— stolen av 1859 års förslag berördes denna fråga ånyo av fyra justitieråd (bland dem Quiding), vilka ansågo den grund böra följas, att om den nya gälden, för vilken stärbhusdelägarna sökt befrielse, konkurrerade med den förut kända och för densamma medtoge en del av boets tillgångar, denna del borde avräknas från stärbhusdelägarnas ansvarighet.3
Urarvaförordningens stadganden, i vad de avse egendomsavträde för ny Lam—vaför. gäld (i %% 5, 7 och 12),* överensstämma med motsvarande delar av 1859 års ”(WWW- förslag. Efter sin tillkomst har förordningen i hithörande stycken undergått allenast sådana ändringar, som föranletts av nydaningar på giftermålsbalkens och konkurslagens områden. Till rättspraxis under förordningens giltighetstid skall beredningen återkomma vid behandlingen av andra stycket i föreva— rande paragraf.
Den föregående översikten visar, att den svenska rätten sedan lång tid in- Beredningens tagit en i det väsentliga mycket konstant hållning beträffande bodelägares be— ”"Slag- friande från ansvar för ny gäld genom egendomsavträde efter utgången av
1 Protokoll s. 47 f., 62 f. 2 Juridiska föreningens tidskrift, tolfte häftet (1866) s. 42 ff; se även Ekeberg a. a. s. 149 f. 3 Konkurs-, boskillnads- och urarvalagarna (1863) s. 157, Ekeberg a. a. s. 150. * Aven i %% 13 och 14 givas regler om egendomsavträde, som förutsätta, att ny gäld sig yppat; dessa skola beröras här nedan under 5 och 7 %% i detta kapitel, vilka hava en något vidsträcktare syftning.
Första stycket.
den därför i allmänhet stadgade fristen. Och den gällande rättens allmänna ståndpunkt har veterligen icke itillämpningen medfört olägenhet. Beredningen har därför ansett densamma böra bibehållas även i förslaget. Beträffande sär— skilda spörsmål får beredningen emellertid föreslå vissa avvikelser från vad hittills varit eller antagits vara gällande rätt.
Såsom av den historiska översikten framgår, kräves i detta ämne upp- märksamhet dels av tiden för egendomsavträde för ny gäld och om sådant avträdes verkan i fråga om denna gäld, dels om detsainmas inverkan på an- svarighet för den förut kända gälden, dels om edgång såsom villkor för att tillgodonjuta avträdets gäldsbefriande verkan. Beredningen föreslår i angiven ordning stadganden om dessa delar av ämnet i ett vart av paragrafens tre stycken. '
Här uttalas den grundläggande regeln, att bodelägare, som försuttit tiden för egendomsavträde i anledning av nyupptäckt gäld, blir ansvarig för den gälden. Ett direkt uttalande om den gäldsbefriande verkan av ett rättidigt egendomsavträde har på skäl, motsvarande dem som anförts under 1å, icke ansetts påkallat.
I det föreslagna uttrycket brukas det av ålder vedertagna uttrycket »ny gäld». Härmed avses givetvis icke, att gälden skall hava uppkommit under den angivna tiden, ej ens att en viss gäldspost, som förut icke varit aktuali- serad, skall först nu hava med full aktualitet framträtt på grund av ett tidi- gare rättsförhållande, t. ex. angående skadeståndsskyldighet eller borgensansvar, utan allenast, att man skall hava erhållit kännedom om gäld, som förut var i sin helhet okänd, eller om ett belopp med vilket en förut känd gäld över- stiger det belopp, vartill den tidigare ansetts uppgå. Detta lär med tillräcklig tydlighet framgå av uttrycken »yppas» och >>gäld efter den döde». För att gäld i denna mening skall vara ny, erfordras allenast, att den — med hän- syn till viss delägare — icke är hänförlig under 1 %, emedan den icke vid avslutandet av bouppteckningsförrättningen varit veterlig. Det är sålunda möjligt, att upptäckten kan hava skett före utgången av. den i 1 % angivna avträdestiden, nämligen under den sista månaden därav. ] överensstämmelse med den gällande rätten har nämligen samma tid för överläggning ansetts böra medgivas beträffande gäld, vilken upptäckes efter bouppteckningen, som beträffande den gäld, vilken är känd senast vid bouppteckningen. Visserligen behöver i allmänhet överläggningen, då fråga är om ny gäld, röra sig endast om denna. eftersom boets ställning i övrigt då bör vara känd, men denna olikhet emot fall enligt 1 % har icke ansetts böra föranleda någon förkort- ning av tidsfristen i förevarande paragraf. Härvid bör bl. a. beaktas, att en icke alltför kort tidrymd kan vara behövlig för underhandlingar med borge— närer om ackord eller annan uppgörelse. '
Att gälden >>yppats>> för viss delägare betyder, att den för honom blivit veterlig i samma mening som enligt 1 & (jämför även 4 få). Huruvida detta skett genom åtgärd av borgenären eller på annat sätt är betydelselöst.
Liksom enligt 1 % gäller även enligt förevarande paragraf, och torde här vara av väsentligt större praktisk betydelse, att den tidpunkt. då viss gäld blivit veterlig, är att bestämma för varje delägare för sig. Delägare, som erhållit kännedom om förut icke veterlig gäld, torde icke hava någon rättslig förpliktelse att därom underrätta övriga delägare. Annorlunda ställer sig saken med en utrednings— man, vilken erhållit sitt uppdrag av delägarna. Även av en testamentsexe- kutor torde kunna fordras, att han underrättar delägarna om ny gäld, som kan ifrågasättas böra föranleda ett egendomsavträde. Den sistnämnde är, lik- som vid samförvaltning delägarna själva, pliktig att föranstalta om sådant tillägg till bouppteckningen, söm omförmäles i 3 kap. 10 %. De nu anförda förpliktelsernas fullgörande har emellertid icke i och för sig någon avgörande betydelse för fixeringen av tidsfristen enligt förevarande lagrum. Frågan gäller nämligen personligt betalningsansvar för delägaren, och i detta hänseende hava andra förvaltare av boet icke någon behörighet att med bindande verkan representera honom emot borgenären, utan det ankommer i princip på hans egen vetskap. Ej sällan förekommer emellertid, att en delägare har en full- mäktig eller annan representant., som på grund av ett specifikt bemyndi— gande eller en mera allmän behörighet äger företräda honom även i detta hänseende; i synnerhet är härvid att erinra om de generellt representations- berättigade företrädarna för aktiebolag och talrika andra juridiska personer såsom universella testamentstagare. Med hänsyn såväl till en dylik före- trädare som ock till en testamentstagare, vilken på grund av okunnighet om testamentet eller av annan anledning icke före bouppteckningens förrättande deltagit i utredningen, må ytterligare framhållas, att det för fristens utlöpande icke är nog, att en sådan person erhållit kännedom om gälden och en månad därefter intager den ställning, varom nu är fråga; det måste fordras, att han innehaft denna ställning under en månad, efter det han erhöll kännedom om gälden.
Vad särskilt angår det fall att fordringen blivit känd efter kallelse å den dödes borgenärer, gäller enligt Q' 12 av förordningen om tioårig preskription in. in., att där borgenär uraktlåtit att angiva sin fordran å den utsatta in— ställelsedagen, preklusion må åberopas av varje gäldenär, som ej senast å inställelsedagen ägt vetskap om fordringen. Där ett dödsbo står under del— ägarnas gemensamma förvaltning, är sådan vetskap hos en delägare tillräck- lig för fordringens vidmakthållande ej blott emot honom själv utan även emot boet. Detta är emellertid icke avgörande för frågan om övriga delägares an— svarighet. Oavsett lniruvida borgenären för att hindra preklusion angivit sin fordran inför domstolen senast å den utsatta inställelsedagen eller han verk- ställt enskild bevakning, kan varje särskild delägare undgå personligt ansvar för den ifrågavarande fordringen genom att göra ansökan om egendomsav— träde inom en månad från det han erhöll vetskap om densamma, även om detta skett först efter inställelsedagen. Om boet står under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, kräves för en fordrans bevarande
emot boet. efter fullbordat kallelseförfarande, att vetskap om fordringen senast å inställelsedagen funnits hos den särskilda förvaltaren; även i detta fall gäller vad nyss blivit sagt om varje delägares rätt till egendomsavträde med gäldsbefriamle verkan.
För att viss delägare skall bliva ansvarig, fordras enligt den föreslagna texten, att han försuttit den stadgade fristen. Detta innebär icke, lika litet som bestämmelsen i 1 %, något krav på att delägaren skall själv göra an— sökan om egendomsavträde, utan endast, att han icke får lata fristen gå till ända utan att sådan ansökan göres; även här är sålunda en ansökan av annan delägare eller av borgenär-tillfyllest. Å andra sidan innebär textens uttryck icke heller något krav på att delägaren skall hava. ådagalagt. försum- lighet i subjektiv mening, så att han skulle till sin befrielse från ansvar äga åhe- ropa ett förelupet laga förfall; att en dylik ursäkt saknar betydelse överens- stämmer med gällande rätt och framgår därav, att i det föreslagna lagrum— met intet yttras angående verkan av laga'förfall. Har tiden försuttits, kan .den icke återställas i den ordning, som avses i % 18 regeringsformen.1
Det är tydligt, att innebörden därav att egendomen skall avträdas är den— samma som enligt 1 %. Därom liksom angående sättet för tidsfristens be- räkning får beredningen hänvisa till vad som anförts i motiven till nämnda lagrum.
Amlrastycket. Av det nyss anförda framgår, att även egendomsavträde, som avses i denna qundomsuv- paragraf, principiellt skall omfatta all boets egendom. llärvid anmärkes. att. trädets in- enligt stadgande i 5 % här nedan i vissa fall gäller en mera begränsad återbä- ålägga??? ringsskyldighet och att, där egendom som tillhört dödsboet ej längre finnes i tidigare behåll, egendomsavträdet kommer att avse en ekvivalent därför (7 9"). Det känd gäld" sistnämnda gäller dock i allmänhet icke, där egendom trång—ått boet såsom betalning för tidigare känd gäld. Sådan betalning är i förhållandet mellan borgenären och det avträdda dödsboet att betrakta såsom definitiv, där icke återvinning därav sker jämlikt konkurslagens regler, däribland det tillägg till 33 9" av sistnämnda lag, vartill beredningen i detta betänkande framlägger förslag. Då betalningen skall stå fast, kommer det avträdda boet att om- fatta allenast det överskott av den dödes egendom, som icke åtgått till betal— ning av gäld, eller ekvivalent för denna överskjutande egendom.
(lm all den förut kända gälden blivit slutgiltigt betald ur boets egendom, uppkommer tydligen icke frågan om någon inverkan av egendomsavträde för ny gäld på delägarnas en gång, genom underlåtenhet av egendomsmträde jämlikt 1 %, ädragna ansvar för den äldre gälden. Ty detta ansvar har helt. bragts ur världen. Fall av denna typ voro, såsom ovan anmärkts, de enda som omedelbart uppmärksammades i 10 kap. 3 % Ä. B., och det antydda spörsmålet blev följaktligen icke behandlat i 1734 års lag, liksom ej helleri den senare lagstiftningen till och med urarvaförordningen.
1 Jfr i nu berörda stycken 9 kap. 6 & lagen om arv och lagberedningens motiv därtill s. 413 f. samt 7 kap. 1 % lagen om testamente och motiven därtill s. 339.
Jin närliggande komplikation av det nvss berörda fallet inträder, om all den tidigare kända gälden visserligen blivit betald men detta, åtminstone delvis, icke har skett. med användande av det numera avträdda boets medel utan av de ansvariga delägarnas enskilda tillgångar. Dessa delägare hava tydligen i mån av den verkställda betalningen erhållit regressrätt emot boet, men om deras anspråk härutinnan icke blivit fullgjort, förrän egendomsav— träde för ny gäld ägde rum, uppkommer fråga, huruvida regresstalan må i boets tillgångar göras gällande under konkurrens med den nya oguldna gäl— den. Denna fråga lär böra besvaras jakande. Den nya borgenären, som icke kan göra gällande personligt ansvar för delägarna för hans fordran, bör nämligen icke heller kunna begära, att de skola genom förlust av sin före egendomsavträdet bestående regressrätt göra en uppoffring för att bereda full täckning ur boet åt hans betalningsanspråk. Detta så mvcket mindre, som det från borgenärens synpunkt sett snarast är beroende av tillfälliga orsaker, att han kommer att konkurrera just med delägarna; det hade lika väl kunnat bända, antingen att betalning redan blivit på ett bindande sätt verkställd ur boet, vars tillgångar därigenom oåterkalleligen minskats, eller också att de övriga borgenärernas fordringar utestått oguldna, i vilket fall den nva borge— nären icke hade kunnat undgå att nödgas konkurrera med dem.
Härefter antages, att vid egendomsavträdet den tidigare kända gälden ute— står ogulden; det är likgiltigt, om denna gäld varit känd redan vid boupp- teckningen eller den senare yppats såsom ny gäld utan att emellertid egen- domsavträde därför skett inom den i första stycket föreskrivna tiden. För att framställningen icke må bliva alltför komplicerad förutsättes till en början, att. alla delägare samtidigt erhållit kännedom om varje gäldpost, så att gäldens uppdelning i »förut känd» och, my» gäld blir densamma i för— hållande till samtliga delägare, och att den dödes gäld icke till någon del blivit gulden, då egendomsavträde sker för en nyupptäckt gäldpost.
Frågan huruvida i det nu antagna läget urarvagörelsen utövar någon in— verkan på den ansvarighet, som delägarna redan ådragit sig för den förut kända gälden, är enligt den gällande rätten föremål för stor osäkerhet.1 Valet har härvid ansetts stå mellan tre olika lösningar: 1.) Urarvagörelse för ny gäld medför befrielse jämväl från ansvaret för den förut kända. 2) Enligt en motsatt ståndpunkt anses detta ansvar kvarstå, och sistnämnda gäld drabbar sålunda delägarna till den del den ej täckes i urarvakonkursen; även medan denna pågår; må ansvaret riktas direkt emot delägare, visser- ligen med rätt för denne att i mån av verkställd betalning regressvis göra fordringen gällande i konkursen. 3) Enligt en medlande ståndpunkt förbliva delägarna visserligen ansvariga för den förut kända gälden, men de äga räkna sig tillgodo icke blott den utdelning, som i urarvakonkursen belöper å
' Ekeberg a. a. s. 139.
sådan gäld, utan även vad därå ytterligare hade belöpt, om den ej haft. att konkurrera med den nya gälden.1
Förstnämnda tolkning omfattades av Nordling? men har ej vunnit anslut,— ning vare sig inom teorien eller ihögsta domstolens praxis. Den måste ocksa anses vara obillig mot borgenärerna, som skulle efter utgången av den normala avträdestiden nödgas alltjämt löpa risken för att delägarnas ansvar komme att bortfalla, enär en helt obetydlig förut okänd gäldpost yppats. Den motsatta ståndpunkten, enligt vilken den en gång inträdda ansvarigheten ej bortfaller eller minskas vid senare urarvagörelse för ny gäld, framträdde i 1800-talets rättspraxis före urarvaförordningens tillkomst.3 Dä förevarande spörsmål år 1867 första gången därefter var föremål för högsta domstolens prövning, anslöt sig domstolen liksom även hovrätten och nedre revisionen till den medlande ståndpunkten.4 Därefter synes frågan ej förrän år 1927 ånyo hava prövats i högsta instans.5 Utgången blev nu i såväl hovrätten som högsta domstolen i princip densamma som 1807; och detta var även händelsen, då högsta domstolen år 1930 ännu en gång hade att taga ställ— ning till frågan.6 Vid sistnämnda tillfälle var högsta domstolens dom enhäl— lig. Är 1927 anslöt sig däremot en ledamot, justitierådet Köersner, med utförlig motivering till den förut omnämnda strängaste ståndpunkten; sam— tidigt förklarade han sig emellertid anse Nordlings mening vara tilltalande de lege ferenda. Inom teorien har Winroth uttalat sig till förmån för den numera i praxis härskande uppfattningen.7
1 Innebörden av de olika ståndpunkterna mä belysas genom ett numeriskt exempel. Till- gångarna antagas hava ett värde av 40.000: ——, den kända gälden belöper sig till 50.000: _. Egendomsavträde har ej skett inom en månad efter bouppteckningen, och delägarna hava alltså blivit personligen ansvariga för den kända gälden. Senare yppas en förbindelse att på grund av borgen utbetala 100. 000: —, och egendomen avträdes till konkurs i anledning av denna nya gäld. Delägarnas ansvar ställer sig på följande sätt: Enligt den i texten under 1) anmärkta. åsikten hava de blott att utgiva de till 40. 000: — uppgående tillgångarna och äro i övrigt fria från ansvar. Enligt åsikten under 2) bliva delägarna genom att avträda tillgångarna 40.000: .,. fria från ansvar för den nya förbindelsen å 100.000: —, men de skola personligen fullt ut svara för den förut kända gälden 60. 000: ——, naturligtvis med avdrag för vad som redan kan hava erhållits genom utdelning dårå i urarvakonkursen, då krav riktas mot delägarna. Slutligen skola enligt åsikten under 3), 0111 tillgångarna i konkursen med hänsyn till 1'.1a1i- sationsföilustei och konkurskostnader visa sig förslå till utdelning åt samtliga borgenärer med allenast 30.000: —, delägarna få tillgodoräkna sig dels vad som av denna:, utdelning belöpei
50.000 å de förut kända fordringarna eller-_150 0—00 X 30. 000— _ 10. 000: —, dels ock vad som ytterligalc skulle hava belöpt å dem, såfiamt de ej haft att konkuriera med den nya gälden, elle1 20.000: —, tillsamman 30.000: —. Delägarnas personliga ansvar blir sålunda 50.000—30000 =20.000: —, eller det belopp, vartill bristen i konkursen skulle hava uppgått, om den nya gälden ej förekommit. '
2 a. a. s. 163 f.
3 S. J. A. III s. 158, XXVII s. 178. För gällande finsk rätt överensstämmande Chyde- nius, Lärobok i flnsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 136. 4 N. T. 1868 s. 225. 5 .J. A. 1927 s. 283. GN. J. A. 1930 not. A nr 438. 7 Oma arvingarnes ansvarighet för aivlåtarens förbindelser s. 148 f.; jfr Svensk Civilrätt lI S. 394 f.
Mot. denna kan från borgenärernas ståndpunkt invändas,” att den ej är ägnad att bereda dem och avvecklingen i det hela den grad av trygghet, som skapas genom att ett definitivt ansvar för den veterliga gälden ålägges del- ägarna. Men även erkännandet av en begränsad ansvarighet för den äldre gälden är för borgenärerna av betydande värde, icke minst därför att den avlägsnar frestelsen att taga förekomsten av ny gäld till förevändning för egendomsavträde, som i verkligheten betingas av andra skäl. Med större fog kan från delägarnas ståndpunkt anmärkas, att om de bristande förut— sättningarna å deras sida överhuvud skola beaktas, den av högsta domsto— len omfattade meningen icke går tillräckligt långt. Frånsett att det ideella syfte, som kan hava föranlett delägarna att icke avträda egendomen för den tidigare kända gälden, vid avträde för ny gäld tillspillogives, kan den för- lust, som konkursavvecklingen i regel medför, visa sig lika ruinerande som ansvaret för den nya gälden skulle vara. Men delägarna äro enligt den nämnda ståndpunkten, där ej borgenär låter sätta dödsboet i konkurs, ställda i valet mellan att antingen fritaga sig från den nya gälden och vidkännas nämnda förlust eller behålla avvecklingen-i sin egen hand med skyldighet att betala även den nya gälden. Det synes riktigare att även beträffande avvecklingsformen tillmäta betydelse åt de förutsättningar, från vilka del- ägarna utgått, men samtidigt söka förebygga de missbruk av rätten till ur- arvagörelse för ny gäld, som måste befaras, om därav skulle föranledas be— frielse från all ansvarighet. _ ' -
Genom den möjlighet för egendomsavträde till förvaltning av boutrednings- man, som enligt förslaget skall beredas delägarna, torde måhända betydelsen av det förevarande spörsmålet komma att bliva något reducerad. ijämförelse med den gällande rätten. Å ena sidan kan nämligen antagas, att denna mindre ingripande avträdesform skall, så snart boets gäld är föremål för någon ovisshet, på ett tidigt stadium av boutredningen finna användning även då man är obenägen för avträde till urarvakonkurs; härigenom skulle avträde först sedan ny gäld yppat sig behöva förekomma mindre ofta. Och å andra sidan kan man även vid egendomsavträde för ny gäld undgå kon- kurs genom att begära boutredningsmannaförvaltning;i vilken senare form avvecklingen lär bliva mindre förlustbringande än i den förra.
Emellertid har lagberedningen funnit den hittills rådande osäkerheten böra undanröjas genom ett uttryckligt stadgande i ämnet. Härvid bör, med bi- trädande i princip av den mening, som f. n. är den härskande, därifrån göras viss avvikelse för att undvika de nyss berörda anmärkningarna mot denna mening.
Delägarna böra sålunda visserligen icke genom egendomsavträde för ny gäld komma i ett bättre läge än det, varmed de före dennas yppande haft att räkna beträffande sitt ansvar för den kända gälden. Men deras situation
1 Ekeberg a. a. s. 154. 23—303628 '
bör å andra sidan icke, vid jämförelse med detta läge, försämras därigenom, att de få vidkännas av egendomsavträdet föranledda realisationsförluster och kostnader. Den ekonomiska innebörden av deras ansvar för den äldre gälden bör följaktligen fixeras icke med ledning av situationen efter genom- förande av den avträdda egendomens realisation av boutredningsman eller genom konkurs, utan med hänsyn till denna egendoms värde vid den tid- punkt, då delägarnas förvaltning därav upphör i anledning av egendomsav— trädet. Innebörden härav blir den, att underlåtenhet av urarvagörelse inom den i 1 % stadgade tiden bör medföra, att delägarna definitivt ådraga sig gäldansvar med belopp, motsvarande den kända gälden i dess helhet, men om ny gäld yppas och egendomen till följd därav avträdes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, bör från nämnda summa få avdragas de avträdda tillgångarnas fulla värde vid tiden för deras överlämnande till särskild förvaltning. Härav följer, att en minskning av tillgångarnas värde under tiden mellan dödsfallet och egendomsavträdet kommer att drabba del- ägarna; så bör ske, enär de på grund av sin underlåtenhet att verkställa egendomsavträde inom den i 1 % stadgade tiden haft att vidkännas en sådan förlust, även om ny gäld icke yppats och egendomsavträde aldrig skett. Omvänt skall en ökning i tillgångarnas värde före avträdet, genom allmän värdestegring eller genom egendomens förkovran under delägarnas förvalt- ning, kOmma delägarna till godo i form av ökat avdrag å ansvarssumman. Erbjuda boets tillgångar vid urarvagörelsenfull täckning för den äldre gäl- den, bliva delägarna fria från vidare ansvar. För detta fall, det enda som i äldre tid synes hava beaktats, blir resultatet sålunda detsamma som enligt den äldre lagstiftningen, t. ex. Ä. B. i 1734 års lag. Utkrävande av personligt ansvar trots urarvagörelse blir sålunda begränsat till de fall, då även från- sett den nya gälden insufficiens förelåg.1
Ej blott ifråga _om det belopp, varmed delägarna efter avträdet skola ståi ansvar för den kända gälden, utan även beträffande sättet för utkrävande av detta ansvar finner beredningen nödigt föreslå vissa avvikelser från vad f.n. i rättspraxis antages gälla. I saknad av särskilda bestämmelser i urarvaför— ordningen för detta fall har man nödgats medgiva de kända fordringsägarna att, liksom om egendomsavträdet överhuvud icke ägt rum, rikta sitt betalnings- anspråk omedelbart mot delägarna. Visserligen äga även dessa borgenärer bevaka sina fordringar i urarvakonkursen, och det är tydligt att i den mån de begagna sig härav och på grund av gjord bevakning erhålla utdelning i konkursen, varje borgenärs anspråk emot delägarna måste nedsättas med beloppet av den betalning, vilken sålunda tillerkännes honom. Vidare äga del-
1 I det ovan s. 352 not 1 anförda exemplet är förslagets innebörd följande. Om ställningen är oförändrad, då egendomen avträdes för ny gäld, skola delägarna därefter kunna frigöra sig från personligt ansvar genom att utgiva ett belopp av 50.000—40.000=10.000:——. Hava tillgångarna vid tiden för avträdet sjunkit i värde till 30.000: — blir ansvarssumman 20.000: —; har värdet stigit till 45.000:—, stannar ansvaret vid 6.000: —. Konkursavvecklingens ekonomiska resultat inverkar icke på ansvarsbeloppet.
ägarna genom avdrag vid dem åliggande betalning räkna sig till godo vad som i konkursen tilldelats fordringar, med avseende å vilka de genom avträdet vunnit. urarvaförmån. Det har kunnat vara föremål för delade meningar, huru- vida delägarna med sitt efter dessa avdrag återstående ansvarighetsbelopp skulle vara skyldiga att prestera betalning åt de äldre borgenärerna med hela oguldna beloppet av vars och ens fordran, så länge delägarna icke fullgjort hela det dem åliggande betalningsansvaret, eller om det delägarna tillgodo- kommande mot utdelningen å den nya gälden svarande avdraget borde för- delas a samtliga de kända fordringarna i mån av deras inbördes betalnings- rätt d. v. s., om de alla äro oprioriterade, proportionellt till deras storlek. Enligt det förstnämnda tillvägagångssättet skulle det kunna hända, att medan en förstkommande borgenär erhölle full betalning, andra för sina fordringar icke skulle äga erhålla något alls från delägarna. Detta har icke synts rätt- vist, och man har därför i praxis stannat vid den senare metoden. Enligt. denna är det, för att kunna fastställa en viss borgenärs betalningsanspråk mot delägarna, nödigt att känna icke blott beloppet av hans fordran efter avdrag av vad dårå blivit guldet utan även motsvarande omständigheter be- träffande alla övriga borgenärer, emot vilka delägarna försuttit sin rätt till urarvagörelse. För att möjliggöra detta hänsynstagande till samtliga de äldre borgenärerna har det varit nödigt att bortse från andra sådana borgenärer än dem, vilkas fordringar bevakats i konkursen och blivit fastställda till be- talning i denna. Härav måste i sin ordning bliva en följd, att en känd borgenär som icke bevakat sin fordran i konkursen, förlorar all rätt emot delägarna personligen, ehuru bevakning icke är föreskriven såsom villkor för annan betalning än den, som skall utgå ur den till konkurs avträdda egendomen. I konkursförfarandet förekommer icke någon prövning, vilka bland de beva— kande, som endast hava rätt till utdelning i konkursen, och vilka som där— jämte äga fordra betalning av delägarna personligen. Av det föregående fram- går emellertid, att en uppdelning av konkursfordringarna i dessa båda grupper är en väsentlig förutsättning för att man skall kunna enligt det f. n. valda systemet bestämma beloppet av delägarnas ansvarighet gentemot de kända borgenärerna. Om en fordrans beskaffenhet att hava varit inom den ordinarie avträdestiden känd måste alltså kunna förebringas utredning och påkallas- avgörande i rättegång mellan borgenären och delägare; och i sådan rättegång; kan enahanda prövning vara nödig beträffande andra ikonkursen bevakande» borgenärer, oaktat dessas betalningsrätt icke omedelbart är föremål för tvisten. På. grund av dessa förhållanden måste rättegångar av detta slag bliva mycket, invecklade och svärlösta, det senare i synnerhet därför att avgörandet ibland måste ske på grundvalen av ett ofullständigt material. Då härtill kommer, att det i konkursen träffade avgörandet om en fordrans giltighet, belopp o. s. v. väl skall vara bindande i fråga om grunderna för beräkningen av det avdrag, som skall tillgodokomma delägarna, men icke har enahanda verkan såvitt
angår själva betalningsrätten emot delägare,1 lär det icke vara överdrivet att beteckna den sålunda antagna ordningen såsom otillfredsställande.
Dess brister hänföra sig framför allt till det ofullständiga sätt, varpå detta förfarande utnyttjar möjligheten att i konkursen erhålla en enhetlig av— veckling av delägarnas ansvarighet för den gäld, i fråga om vilken de ej genom egendomsavträdet förvärvat urarvaförmån. Behovet av en sådan en- hetlighet ökas väsentligen genom den av beredningen föreslagna ändringen i de materiella grunderna för ansvarets bestämmande, för vilken ovan redo- gjorts
För uppnående härav föreslår beredningen, att delägarnas ansvarighet för känd gäld, sedan avträde skett efter det ny gäld yppats, icke såsom regel skall göras gällande av de särskilda borgenärerna direkt emot delägarna. Delägarna skola för fullgörande av detta ansvar regelmässigt hava att skaffa allenast med boutredningsmannen eller konkursförvaltningen, och borgenä— rerna skola äga allenast hos dessa framställa sina anspråk på betalning ut- över de avträdda tillgångarna. Härigenom avhjälpas de brister, som enligt det föregående vidlåda den nu praktiserade ordningen. Och även bortsett härifrån bör det föreslagna förfarandet vara förmånligt för såväl borgenärer som del— ägare. De förra äro för att erhålla viss del av den betalning, som tillkommer dem, nämligen ur de avträdda tillgångarna, liksom nu hänvisade till bevak— ning i urarvakonkursen; det lär då för dem vara allenast en fördel att icke därjämte behöva särskilt vända sig emot delägarna. Och för dessa är det en vinst att icke behöva förhandla och måhända utföra rättegång med de sär- skilda borgenärerna utan allenast med den avträdda egendomens förvaltare och att efter avslutningen av boutredningsmannaförfarandet eller konkursen vara trygga mot vidare krav även från de kända borgenärerna.
Det föreslagna systemet har i lagtexten uttryckts så, att delägarna efter egendomsavträde för ny gäld skola vara fria från ansvar jämväl för den förut kända gälden, där de till boet utgiva vad som skulle utöver den avträdda egendomen erfordras till täckning av den gälden. Härvid skall, beträffande det fall att egendomen avträtts till konkurs, endast tagas hänsyn till sådana . förut kända fordringar, vilka på grund av bevakning eller eljest äro berät- tigade till utdelning i konkursen. Har avträdet skett till förvaltning av bo- utredningsman, avses endast fordringar, vilka av denne eller i förekommande fall genom rättegång funnits berättigade till betalning ur boet.
Av förslagets sålunda intagna ståndpunkt blir en självklar följd att, i mot- svarighet till vad man hittills utan stöd av lag måst antaga, betalningsrätt tillkommer endast sådana innehavare av förut kända fordringar, till vilka enligt det nyss sagda skall tagas hänsyn; den av boutredningsmannen eller i konkursförfarandet verkställda prövningen av fordringarnas giltighet, be- lopp, förmånsrätt, rätt till ränta 0. s. v. kommer att bliva avgörande även
1 Se, beträffande det fall att i konkursen meddelats dom i tvist angående bevakad fordran, 115 % konkurslagen.
för deras rätt till del i vad delägarna utgivit. För övrigt giver försla— gets ståndpunkt anledning till spörsmål av saklig betydelse i fråga om betal- ningsrätten. Skall vad som av delägare utgivits till boet fördelas allenast mellan de förut kända borgenärerna, emot vilka personligt ansvar uppkom- mit, eller skola dessa medel ingå bland det avträdda dödsboets övriga aktiva, så att även nya fordringar skola erhålla del därav i mån av fordrings— beloppen? Det förra resultatet, som till sin ekonomiska innebörd överens- stämmer med den hittills tillämpade ordningen,1 kan synas följa såsom kon- sekvens av förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om förhållandet mellan den förut kända och den nya gälden. Beredningen har emellertid ansett sig böra giva sin anslutning åt det senare alternativet. Det är visserligen obe- stridligt, att _de borgenärer, emot vilka urarvaförmån vunnits genom egen- domsavträdet, icke kunna anses hava något omedelbart på fordringsrättigheten grundat anspråk att erhålla sin ställning förbättrad genom delägarnas ansvar för den kända gälden. Om sådan gäld icke funnits eller i allt fall icke ute- stått ogulden vid tiden för avträdet, skulle delägarna icke varit skyldiga att utgiva något av egna medel. Å andra sidan kunna icke heller de borgenärer, vilkas fordringar varit kända, sägas hava något i och för sig oomtvistligt anspråk på att ensamma erhålla del i vad delägarna skola utgiva. Vad dessa borge- närer skola erhålla på grund av den ansvarighet, som lagen ålagt delägarna, beror helt av det sätt, varpå fullgörandet av detta ansvar regleras av lagen. Det är härvid att märka, att de även enligt förslaget icke bliva sämre ställda, än om de nya borgenärerna strax gjort sin rätt gällande och på grund därav jämväl deras fordringar_varit från början kända. På det dröjsmål, som här- utinnan förelupit, böra de övriga borgenärerna ej kunna grunda någon rätt. Uppenbart är, att betydliga svårigheter av lagteknisk och praktisk art måste över- vinnas för att genomföra en åtskillnad mellan de båda grupperna av borgenärer. Bestämmelser vore erforderliga, i vilken utsträckning de från delägarna influtna medlen finge användas för att gälda förvaltningskostnader och andra mass- skulder. Beträffande konkurs måste närmare regleras den ordning, i vilken en borgenärs yrkande, att hans fordran skulle anses såsom för delägarna känd, skulle framställas och prövas, o. s. v Det är härvid att märka, att den nya gälden oftast, ehuru icke alltid, måste antagas bliva till beloppet jämförelsevis obetydlig. Den nackdel, som genom likställande av äldre och nyare gäld till- skyndas innehavare av kända fordringar, blir i sådant fall ringa. Även med hänsyn härtill har beredningen ansett sig kunna föreslå enhetlig behandling av alla fordringar även i fråga om rätten till de av delägarna utgivna medlen. Att detta är förslagets ståndpunkt framgår därav, att medlen skola utgivas till boet och föreskrift ej finnes meddelad om särskild ordning för fördelning av medlen. Härav blir en följd, att såväl förut kända som nya fordringar få proportionellt konkurrera ej blott i den omedelbart avträdda egendomen utan
* Avvikande möjligen Winroth, Svensk Civilrätt II s. 395.
jämväl i vad som till boet utgives jämlikt förevarande stadgande. De "båda slagen av tillgångar i konkursen behöva sålunda icke hållas åtskilda. Såtill- vida blir situationen enahanda, som om egendomsavträde enligt 15 ägt rum och den nya gälden då varit känd. Skillnaden mot den nuvarande ordningen ligger däri, att enligt denna konkursen icke omfattar vad delägarna hava att. utöver boets egendom, utgiva till fullgörande av sitt personliga ansvar för den äldre gälden och att denna tillgång alltså för närvarande icke i någon mån kommer den nya gälden tillgodo.1
Att till boet utgiva medel till erforderligt belopp är enligt det föreslagna stadgandet icke en ovillkorlig skyldighet för delägarna utan allenast en betingelse för tillgodonjutande av frihet från vidare ansvar för den förut kända gälden. Förvaltaren av den avträdda egendomen äger sålunda icke föra talan mot delägare med yrkande om erforderlig täckning. Fullgöres ej denna prestation, komma delägarna att vara ansvariga direkt mot varje förut känd borgenär, och de äga åtnjuta avdrag från fulla fordringsbeloppet endast för betalning, som denne erhållit, bl. a. genom utdelning i urarvakonkurs.
För att delägarna skola undgå ansvar måste den erforderliga täckningen för känd gäld presteras till fullo. Om partiell inbetalning ägt rum men ej uppbringas till fulla beloppet, skall emellertid den verkställda betalningen icke återgå. Den kommer delägarna till godo endast på det sätt, att utdel- ningen till de kända borgenärerna därigenom ökas och att ett mot ökningen svarande avdrag skall göras på de gäldbelopp, för vilka delägarna hava att personligen ansvara.
Med förslagets nu angivna ståndpunkt har det icke funnits nödigt att med— dela särskilda bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan flera för känd gäld ansvariga delägare med avseende å utgivande av medel för täck- ning av denna gäld. Om delägarna ej äro gentemot boet pliktiga att utgiva sådan täckning, kunna tydligen eljest gällande regler om regressrätt mellan flera gäldenärer (se 17 å andra punkten i detta kapitel) icke äga direkt till— lämpning. I den mån utgivande av täckning äger rum, kan emellertid mot— svarande spörsmål kräva sin lösning. Då denna prestation har sin grund i
1 I anslutning till det ovan s. 362 not 1 anförda exemplet må förhållandet mellan förut känd och ny gäld enligt förslaget ytterligare belysas med hänsyn till några olika situationer. 3.) Om den förut kända gälden å 50,000: —- i sin helhet utestår ogulden, då avträde av den till 40,000: — värderade egendomen sker i anledning av att ny gäld 5. 100,000: — yppats, kommer av de 10,000: ——, som delägarna hava att utgiva till boet, 1/s att belöpa å den äldre gälden och 2/55' å, den nya gälden.
b) Andras exemplet därhän, att tillgångarna i sin helhet använts till betalning av känd gäld &. 40,000: —— och att återgång av betalning icke skall äga rum i anledning av egendoms- avträdet, kommer konkursboets enda tillgång att bliva de 10,000: -——, som delägarna hava att utgiva; detta belopp fördelas å den äldre och den nya gälden i proportionen 1 : 10.
c) Tillgångarna antagas bestå av allenast en fastighet, som är värd 40,000:— och in- tecknad för gäld å 30,000:—; den härutöver kända gälden å 20,000:— är oprioriterad. I detta fall beräknas först full täckning för den intecknade gälden utgå ur fastigheten, och del- ägarna hava, när egendomsavträde sker för ny gäld 5. 100,000: —, att av egna medel utgiva skillnaden mellan den kända oprioriterade gälden och fastighetens för betalning därav till- gängliga värde, (1. v. s. 20,000 —— 10,000 = 10,000: —. Härav erhåller den förut kända och den nya gälden proportionell täckning, d. v. s. i förhållandet lzö.
delägarnas solidariska ansvarighet och tjänar att avvärja denna, är det emel- lertid tydligt, att delägare som, utöver sin andel i den avträdda egendomen, till boet utgivit mera än vad på honom belöper efter huvudtalet iförhållande till övriga delägare, i allmänhet bör emot dem äga regressrätt i sådant för- hållande. Det närmare genomförandet härav, t. ex. beträffande solidaritet mellan flera regresskyldiga inbördes, blir jämväl att bedöma efter vad som eljest gäller beträffande dödsbodelägare såsom solidariska medgäldenärer; härom hänvisas till 17 å och 1 kap. 6 %
Vid regleringen av hithörande spörsmål måste även tagas hänsyn till den förut i detta sammanhang icke särskilt beaktade möjligheten, att en del av den gäld, för vilken delägarna blivit ansvariga enligt 1 %, guldits före egen- domsavträdet för den nya gälden. Om betalningen skett med boets medel och återgång därav jämlikt konkurslagens återvinningsregler icke ifrågakom— mer, skola både den guldna gälden och den för betalningen använda delen av tillgångarna helt lämnas ur räkningen vid tillämpning av den i föreva— rande stycke meddelade föreskriften. Vad delägarna hava att utgiva be- stämmes endast av den oguldna förut kända gäldens belopp och de av egen— domsavträdet omfattade tillgångarnas värde. Antages härefter, att delägarna verkställt betalning av egna medel, kan liksom då all känd gäld guldits icke förvägras dem att göra gällande sitt mot boet riktade regressanspråk med anspråk på betalning ur den avträdda egendomen i konkurrens med övriga borgenärer. Även till delägarnas regressfordringar mot boet måste alltså tagas hänsyn vid beräkningen av vad de hava att utgiva till täckning av den förut kända gälden. De äga icke vid presterande av täckningen göra avdrag för sina regressfordringars fulla belopp. Huruvida vid täckningens utgivande må innehållas vad som kan å delägares regressfordran belöpa såsom utdelning vid avveckling av det avträdda boet, bör bliva beroende av överenskommelse _ i varje särskilt fall.
Med hänsyn till det inbördes förhållandet mellan delägarna är att märka, att regressanspråk på grund av att delägare till täckning av känd gäld ut- givit mera än vad på honom enligt den ovan angivna grunden belöper icke är att bestämma med hänsyn till allenast vad som omedelbart utgivits till boet för detta ändamål. Fastmera måste en enhetlig beräkning anställas över allt vad delägarna fått vidkännas såväl för detta ändamål som på grund av likvid till borgenärer, för vilkas fordringar de stått i ansvar.
'Såsom ovan anmärkts uppkomma särskilda spörsmål, såframt gäldens upp- delning i förut känd och ny icke är densamma för alla delägare, enär någon av dessa haft kännedom om den gäld, för vilken egendomsavträde skett, å sådan tid, att avträdet för honom icke medför befrielse från personligt ansvar för den gälden. För detta fall gestaltar sig tillämpningen av regeln i andra stycket på följande sätt.
Om en delägare (A) rätteligen verkställt egendomsavträde för två gäldposter (a och b), vilka efter bouppteckningen yppats för honom, och en annan del-
ägare (B) under mera än en månad före egendomsavträdet känt gälden a men icke gälden b, är det belopp, vilket skall utgivas för att jämte den avträdda egendomen bereda täckning för den av B kända gälden, större än vad som på motsvarande sätt erfordras för den av A kända gälden. Skillnaden, som normalt skall vara lika med beloppet av gälden a, får icke föras A till last. Resultatet blir, att A befrias från personligt ansvar, om till boet presteras det mindre täckningsbeloppet, medan för att B skall gå fri erfordras inbetal- ning av det större.1 För delägarnas förhållande till borgenärerna är det här- vid likgiltigt, om och i vilken mån inbetalning verkställes av A eller B. — Om exemplet förändras på det sätt, att gälden b antages vara obefintlig, be- finnes att det av A verkställda egendomsavträdet icke avsett någon för B ny gäld. Situationen för B är såtillvida densamma, som om efter utgången av den i 1 % stadgade avträdestiden egendomen blivit avträdd, t. ex. på ansökan av borgenär, av någon annan anledning än att ny gäld yppats. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas, att, liksom i sistnämnda fall, egendomsavträdet. borde vara utan verkan på B:s personliga ansvar för gälden, vilket alltså borde alltjämt få av varje särskild borgenär göras gällande direkt emot B. Denna lösning synes dock icke böra antagas. Så snart egendomsavträdet med- fört, att någon delägare (A) befriats från ansvar för någon gäld (a), bör regeln i andra stycket erhålla tillämpning å samtliga delägares ansvarighet. Endast på'detta sätt torde en någorlunda enkel lösning av detta invecklade problem vara möjlig. Om ej samtliga delägare kunde vinna befrielse från dem ålig- gande ansvar genom att till boet utgiva täckning, kunde därav föranledas svårigheter för delägare, som avträtt egendomen för ny gäld, att uppbringa de medel, som erfordrades för hans befrielse från gäldansvar i den här stad- gade ordningen. Såsom förutsättning för regelns tillämpning har därför alle- _ nast angivits, att egendomen avträtts för ny gäld, och något krav har icke uppställts på att gälden skall vara ny i förhållande till varje delägare, på vilken stadgandet skall bliva användbart.
Beträffande delägares inbördes förhållande, då deras ansvar för gäld är till omfattningen olika, leder en motsvarande tillämpning av de förut angående delägares regressrätt angivna grunderna till det resultat, att utjämning mellan flera delägare, vilka iråkat personligt ansvar för viss gäld, bör ske av vad som utgivits för betalning eller täckning av den gälden. Vad som däremot utgivits för gäld, för Vilken allenast viss delägare blivit ansvarig, skall na- turligtvis även i det inre förhållandet helt föras denna delägare till last. Då täckning presterats till boet, är att märka, att vad som utgivits för viss gäld icke är till beloppet lika med denna utan endast motsvarar vad som utöver den avträdda egendomen proportionsvis motsvarar gäldens belopp.
* Exempel. Tillgångarna äro vid avträdet värda 40,000: —; den mera än en månad före egendomsavträdet för både A och B kända gälden är 50,000: _, och den för B ytterligare kända gälden a är 10,000: —. För att B skall gå fri från ansvar måste utgivas 60,000— 40,000 = 20,000: —, medan för A ett belopp av 10,000: — är tillräckligt.
Av den ovan lämnade historiska översikten framgår, att egendomsavträde för ny gäld städse skolat ske »med svuren ed». Enligt urarvaförordningen % 12 är sådan edgång, inom utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden, obligatorisk för att stärbhusdelägare, som gjort ansökan om egendomsavträde, skall äga tillgodonjuta dettas gäldsbefriande verkan. För annan delägare, som vill räkna avträdet sig till godo i sådant hänseende, är edgångsskyldigheten beroende av borgenärs yrkande. Med eden skall betygas, att. den nya gälden ej var för delägaren känd en månad före den dag, an- mälan om egendomsavträdet gjordes.
l nutiden, bl. a. vid reformarbeten inom rättegångsväsendet, framträder en allmän strävan att minska användningen av ed såsom bevismedel eller eljest inför rätta. l överensstämmelse härmed har övervägts, om lagstiftningen skulle kunna befria stärbhusdelägarna från ifrågavarande edgångsskyldighet. Emeller- tid är det faktum, som det här gäller, nämligen tidpunkten för delägares vetskap om viss gäld, av den art att det ofta kan vara ovisst och icke möjligt att bevisa eller motbevisa med bevismedel av annan art. Och borge— närernas trygghet fordrar, att delägarna icke skola kunna göra sitt ansvar för viss den dödes gäld om intet blott genom ett påstående om bristande kännedom därom, vilket icke kan motbevisas. Det synes därför icke möjligt att helt eftergiva kravet på edgång i dessa fall, och avgörande betänklighet mot dess upprätthållande bör ej möta, så länge mycket liknande edgångs- skyldighet är stadgad i den utsträckning som ännu är fallet, t. ex. i konkurs- lagen. Lagberedningen har emellertid icke funnit nödigt eller riktigt atti något fall bibehålla kravet på edgång såsom ett obligatoriskt prestandum, vilket måste av viss delägare fullgöras, även om eden skulle avse ett för- hållande, som av ingen bestrides, och därför vore sakligt opåkallad. I likhet med vad för närvarande gäller om edgång av delägare, som icke gjort an— sökan om egendomsavträde, skall därför enligt förslaget delägares skyldighet till edgång städse bero av borgenärs begäran.
Sådant yrkande må framställas efter varje egendomsavträde, som på an- sökan av delägare eller av borgenär skett, sedan den i 1 % stadgade tiden gått 'till ända, och sålunda möjligen kan medföra befrielse för delägare från
Tredje styc- ket. Edgdngsslcyl- dighet.
ansvar för gäld. som icke vid bouppteckningens förrättande var honom veter-_ lig. Det är icke möjligt att giva en närmare begränsning av edgångsskyldig— heten i detta hänseende, eftersom avträdesverkan är beroende allenast av delägares kännedom om gälden i förhållande till tidpunkten för avträdet, och ansvarsbefrielsen icke förutsätter något påstående i samband med ansökan om egendomsavträde eller eljest iakttagande av något särskilt förfarande från deras sida, som vilja tillgodonjuta befrielse. Denna till synes mycket vid- sträckta omfattning av edgångsskyldigheten bör icke bliva besvärande för delägarna, ty den delägare, som icke vill göra anspråk på befrielse från personligt ansvar för den gäld, som avses ien begäran om edgång, kan givetvis genom enkel förklaring härom avvärja ett edgångsföreläggande. Och
skulle ett dylikt hava meddelats, kan delägaren under den antagna förutsätt— ningen utan alla menliga påföljder undandraga sig att fullgöra edgången. Det må påpekas, att delägare som brister åt eden, icke därigenom ådrager sig någon skyldighet att ersätta borgenärens kostnader i samband med ed- gångsyrkandet.
Behörighet att framställa begäran om edgång tillkommer, liksom enligt motsvarande bestämmelse i urarvaförordningen % 12 tredje punkten, varje dödsboets borgenär. Det är tydligt, att ett intresse härav i första hand består för innehavaren av den fordran, som skall vara föremål för edgången. Frågan om delägares ansvar för denna är emellertid av betydelse även för övriga borgenärer, i synnerhet med den ordning för utkrävande av delägares ansvar emot dessa, som är föreslagen i andra stycket av denna paragraf.
Angående ordningen för delägares edgång på begäran av borgenär heter det i urarvaförordningen % 12, att delägaren skall avlägga eden och styrka, att så skett, inom den tid och i den ordning, som honom av konkursdomaren förelägges. Ät konkursdomaren har alltså lämnats full frihet att efter om- ständigheterna i varje särskilt fall reglera, var edgången skall äga rum och vad i övrigt därvid skall iakttagas. Tydligt lär vara, bl. a. på grund av för- utsättningarna för bestraffning av mened jämlikt 13 kap. strafflagen, att ed— gången skall ske inför domstol eller annan myndighet, som kan med dom- stol jämställas; härutinnan erhålles ledning av 119 % konkurslagen. Även enligt förslaget är avsett, att fri prövningsrätt skall äga rum i dessa stycken; detta framgår därav, att i ämnet icke meddelats någon närmare föreskrift. Ej heller har särskilt reglerats, hos vem edgångsyrkandet skall framställas. Det behöver i och för sig icke ske inför domstol efter stämning i särskild rättegång; för att utmärka detta användes uttrycket >>begäran» i stället för »talan», som förekommer i t. ex. 3 kap. 6 % (jämför även 7 kap. 5 % och motiven till de anförda lagrummen). För övrigt blir detta spörsmål att lösa på olika sätt i olika fall; härvid blir särskilt av betydelse, huruvida egendomen avträdes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I den förra händelsen torde yrkandet, i saknad av bestämmelse om att annan myndighet, t. ex. domaren, äger behörighet att handlägga detsamma, böra riktas till den underrätt, ho's vilken ansökningen om egendomsavträde ingivits. Åtminstone 'om yrkandet framställes, medan denna ansökan ännu är föremål för pröv- ning, och mot en delägare, som utför talan i detta ärende, lär det kunna ske helt formlöst och i varje fall utan stämning. Motsvarande synpunkter bliva tillämpliga, om egendomen avträdes till konkurs, därvid emellertid, på grund av det sätt varpå konkursförfarandet i allmänhet är anordnat, yrkan— det bör framställas hos konkursdomaren. Möjligheten att begära edgång är icke begränsad till viss tid under det av egendomsavträdet föranledda för- farandet. På given anledning måste sådan begäran kunna äga rum även sedan boutredningsmannaförvaltningen eller konkursen förts till slut, i den mån alltjämt är oavgjort, huruvida delägaren genom egendomsavträdet befriats
från ansvar för gälden. Därest borgenären mot delägare för talan om ut— fående av betalning för gälden, lär yrkande om edgång jämlikt förevarande lagrum kunna i sådan rättegång framställas utan särskild omgång. Angående det närmare tillvägagångsättet i anledning av borgenärs begäran om edgång kunna i tillämpliga delar jämföras bestämmelserna i konkurslagen 93 % tredje stycket.
I saklig överensstämmelse med slutbestämmelsen iurarvaförordningenå 12 stadgas i andra punkten, att delägare, som ej gitter gå eden, skall svara för den i föreläggandet avsedda gälden såsom hade den varit för honom känd tidigare än en månad före egendomsavträdet. Liksom hittills gäller, att edens avläggande å andra sidan icke är slutligt avgörande för frågan, när delägaren först haft kännedom om gälden; möjlighet att i rättegång mot delägaren söka överbevisa honom om tidigare kännedom står öppen för fordringsägaren.
as.
I inledningen till detta kapitel har lagberedningen anfört, att, i sambandBoutrednings- med upphörande av rätten att tillträda avträdd egendom, delägare, som iCkenåZZZZfZZÄZZ- önskar att egendomen skall på annan delägares ansökan avträdas till konkurs, konkursansö— enligt förslaget fått möjlighet att i stället åvägabringa avträde till förvaltning infix; $$$ av boutredningsman. De närmare bestämmelserna därom äro upptagna såsom destid. ett nytt stycke i 11 % konkurslagen. Därav framgår, att en delägares konkurs- ansökan kan komma att förfalla på grund av en senare ansökan om avträde till boutredningsman. Det har härvid icke tillagts avgörande betydelse åt den omständigheten, huruvida sistnämnda ansökan är gjord av delägare eller av annan, som enligt 2 kap. 1 % är därtill behörig. Den behöver icke heller hava ingivits inom avträdestid enligt 1 eller 2 % i förevarande kapitel. En konkursansökan, som av sådan grund icke bifalles, bör uppenbarligen icke — lika litet som enligt urarvaförordningen en delägares ansökan om egen- domsavträde, varå följer tillträde från annan delägares sida —— förfela sitt av sökanden avsedda ändamål att medföra befrielse från personligt ansvar för den dödes gäld enligt vad i 1 eller 2 % är stadgat. Då emellertid enligt nyssnämnda stadganden för befrielse förutsättes, att en inom avträdestiden gjord ansökan om egendomsavträde varder bifallen, erfordras en särskild bestämmelse för det nu ifrågavarande fallet. Beredningen föreslår därför här en bestämmelse därom, att under nu angivna förutsättningar skall så anses som hade ansökan om förordnande av boutredningsman gjorts, då kon- kursansökningen ingavs. Av den valda formuleringen jämförd med den'före—Å slagna lydelsen av 11 % konkurslagen lär med tillräcklig tydlighet framgå, att konkursansökningen för att kunna medföra gäldsbefriande verkan skall vara av den beskaffenhet, att den kan upptagas till prövning. Är detta icke klart, kan i denna del erfordras prövning av ansökningen även sedan det är avgjort, att den på grund av ansökan om förordnande av boutredningsman
skall vara förfallen. I detta avseende får beredningen i tillämpliga delar" åberopa vad som ovan under 1 % blivit anfört angående fortsatt prövning av en konkursansökan, sedan en annan konkursansökan redan bifallits.
. 4.5.
När iir-gäld Här upptages till närmare belysning den ovan under 1 % berörda, för veterlig? såväl nämnda lagrum som 2 5 mycket betydelsefulla frågan om förutsätt- ningarna för att viss gäld skall anses såsom veterlig för delägarna. Detta spörsmål vållar svårigheter, dels då hos delägarna råder ovisshet., huruvida alla faktiska och rättsliga. förutsättningar för uppkomsten och beståndet av en viss gäld äro uppfyllda, men det sedermera visar sig, att så är fallet, dels ock då det står fast att vissa sådana förutsättningar föreligga, men att andra betingelser för gälden bero av framtiden, så att även med fullständig upp— lysning om alla på saken inverkande fakta ovisshet tillsvidare måste råda om gälden överhuvud eller om dess belopp c. d. Då i förra fallet delägarna, om de ej vilja fullgöra den dödes för dem ovissa förbindelse, lära bestrida dess giltighet, kan man i detta fall tala om bestridd gäld, medan frågan i det senare fallet gäller villkorlig eller eljest eventuell förpliktelse.1 Hisgorik; Båda formerna av oviss gäld voro möjligen uppmärksammade i 1734 års 1734 ars lag' lag, som i Ä. B. 10 kap. 4 % stadgade: »Nu fruktar man, eller vet gäld vara efter den döde, och är oviss, om han för den gäld må kunna befrias, eller huru stor den bliva kan; låte då rätten det veta, och tage sedan arv, eller testamente mot full borgen.» Här hade lagstiftaren alltså undgått att lösa frågan, när gäld skulle behandlas såsom veterlig, genom att ålägga de successionsberättigade att vid ovisshet om gälden ställa säkerhet, om de ville njuta arv eller testamente till godo. Stadgandets syfte torde närmast vara att trygga återbäring av egendom, som gått i skifte, därest senare egendomsav— träde bleve nödigt. Det riktar sig alltså mot företagande av skifte utan stäl- landet av säkerhet för bestridd eller eventuell gäld och synes innefatta ett häremot i borgenärernas intresse meddelat förbud.2 Däremot torde det icke medföra någon utvidgning av arvingarnas personliga ansvar efter förrättat skifte till att omfatta annat än den veterliga gälden, varom stadgas i 2 % av samma kapitel. Någon motsvarande bestämmelse återfinnes icke i urarvaför— ordningen. Den skyldighet att vid tillträde av avträdd egendom ställa borgen för gäld, som är stadgad i % 6 (jämför % 10), avser endast den veterliga gälden. ' Förslag an- Frågan om bestridd gäld beaktades under det lagstiftningsarbete, som före- égåiflddegiflä. gick urarvaförordningens tillkomst. Såsom redan i inledningen till detta kapitel blivit berört, föreslog äldre lagberedningen ett stadgande3 av
1 Winroth a. a. s. 394. ” Nehrm an a. a.. s. 142 uttalar, att 4 % meddelar nett säkert råd»; jfr 6 kap 23 3första stycket av förevarande förslag,
3 A. B. 7 kap. 9 %.
innehåll, att i fråga om tid till egendomsavträde fordran, som av stärbhus- delägare bestredes, ej skulle anses för honom vara känd gäld, förrän laga kraft ägande beslut, varigenom fordringen fastställts, blivit honom kunnigt. I motiven anfördes:1 »Det har visat sig att olika meningar äro, huruvida gäld, som av stärbhusdelägare bestrides, skall i fråga om tid till egendoms— avträde, anses vara för honom känd gäld så snart fordringsanspråket, ehuru obestyrkt det må vara, blivit yppat, eller först då laga kraft ägande beslut, varigenom fordringen är fastställd, blivit honom kunnigt. Då det är av största vikt, att ovisshet i denna fråga ej må äga rum, men antagandet av först- nämnda mening skulle kunna föranleda de största olägenheter, enär var stärbhusdelägare kunde bliva satt i nödvändighet att, på grund av helt och hållet uppdiktade fordringar, avträda egendomen, har ett stadgande i överens- stämmelse med den senare meningen blivit upptaget.» Giinther anmärkte i sin reservation, att det ej vore med borgenärernas rätt och säkerhet förenligt, om stärbhusdelägarna i varje fall skulle kunna hålla rättigheten till egen- domsavträde för sig öppen under en längre tid genom ett blott bestridande av gälden, när fråga uppstode om dess betalning, ehuru den kunde finnas ostridig och möjligen förut varit till och med av stärbhusdelägarna själva erkänd. Han föreslog därför, att från den av lagberedningen föreslagna regeln skulle undantagas fordran, vilken i bouppteckningen funnes såsom boets gäld upptagen.2
I 1854 års förslag till förordning om urarvagörelse upptogs ett stadgande, som i huvudsak överensstämde med det av lagberedningen föreslagna. Vid detta förslags granskning i högsta domstolen anfördes av ett justitieråd, med instämmande av två andra justitieråd, att stadgandet kunde för fordringsägarna medföra vådliga följder och således icke borde antagas; ett fjärde justitieråd ville genom ett tillägg till detsamma föreskriva, att arvinge skulle inom en månad efter det gälden blev, utan lagsök- ning, anmäld, genom stämning till domstol påkalla fordringsägarens be- styrkande av gäldens verklighet.3 I 1859 års kommitteförslag upptogs icke något stadgande i ämnet. I motiven anfördes, att ett stadgande sådant som det av lagberedningen föreslagna skulle föranleda därtill, att all icke domfäst eller av stärbhusdelägaren uttryckligt medgiven gäld skulle komma att anses såsom för honom okänd, även om det klaraste fordringsbevis blivit honom förevisat; ty även detta kunde ju bestridas. 'Lika vådligt som ett sådant stadgande vore ett av motsatt syftning eller att gälden skulle anses känd, så snart ett fordringsanspråk framställdes, även om det icke av något bevis vore styrkt, vilket föranledde därtill, att stärbhusdelägare, i ovisshet om ej anspråket vore riktigt, ofta i otid nödgades avstå boet till konkurs. Kom-
* s. 35.
& Gänthers förslag till 7 kap. 8 %. prot. s. 46, 60 f. " Förslag till ändringar i kreditlagstiftningen; förslag till förordning om urarvagörelse % 2; Juridiska föreningens tidskrift, tolfte häftet, 1856, s. 35, 41 f., 45.
Rättspraxis angående be- stridd gäld.
mitterade hade därför valt att fortfarande lämna denna fråga, vars avgörande torde böra bero av för handen varande förhållanden, åt doktrinen, varav någon olägenhet, såvitt kommitterade hade sig bekant, dittills icke försports. Vid förslagets granskning i högsta domstolen anfördes av tre justitieråd, att upptagande av ett stadgande i ämnet vore av stor vikt, på det icke den mest lösa och osannolika uppgift måtte sätta stärbhusdelägare i nödvändighet att avträda boet, såvida han ville vara tryggad emot äventyret av personligt betalningsansvar, för den händelse att fordringen framdeles kunde styrkas. Vid urarvaförordningens godkännande uttalade justitiestatsministern, att även han ansåge, att ett sådant stadgande hade varit önskvärt.1 Urarvaförordningen kom sålunda icke att innehålla någon närmare bestäm— ning av förutsättningarna för att bestridd gäld skall anses såsom känd. Härom uppkommande tvistefrågor skola alltså utan särskild ledning i lagen prövas i varje särskilt fall. Det är uppenbart, att detta avgörande understundom kan möta svårigheter och vålla meningsskiljaktighet. Rättegångar angående sådana frågor äro icke sällsynta och hava åtskilliga gånger dragits under högsta domstolens prövning. Exempelvis må anföras följande prejudikat. I ett av högsta domstolen år 1867 avgjort mål uttalade hovrätten, att det ej ut- gjort giltig anledning till fördröjande av urarvagörelse, att stärbhusets be- talningsskyldighet på grund av en i målet ifrågavarande förbindelse ej blivit av domstol prövad, och fann tiden för egendomsavträde försutten, medan högsta domstolens majoritet kom till motsatt resultat, enär vid sär- skilt angivet förhållande stärbhusdelägarna ej finge, innan det blivit när- mare bestämt, huruvida borgenärens anspråk vore att betrakta såsom gäld i boet efter den döde, anses hava varit pliktiga att vidtaga föreskrivna åtgär— der för egendomsavträde, och frågan om anspråkets giltighet ej ens blivit till domstol instämd, då delägarna gjorde ansökning om egendomens avträdande till konkurs.” Ett senare rättsfall angår följande. En fastighet såldes med skyldighet för säljaren att tillhandahålla den åt köparen fri från intecknad gäld. Det oaktat överlät säljaren en fastigheten besvärande inteckning till tredje man. Sedan kort därefter säljaren avlidit, uttog inteckningshavaren intecknade beloppet av en senare förvärvare, vilken härför erhöll ersättning av köparen; denne vände sig mot säljarens arvingar, som icke gjort sig ur— arva, med yrkande att de skulle solidariskt ansvara för beloppets återgäldande till köparen. Arvingarna bestredo kravet med åberopande därav, att gälden ej upptagits i bouppteckningen efter säljaren. Högsta domstolens majoritet fann, att köparen å angiven dag och sedermera genom stämningen i målet hos arvingarna anmält tillvaron av sitt ifrågavarande ersättningsanspråk och att arvingarna, vilka med hänsyn till vad sålunda och för övrigt blivit upp— lyst måste anses hava ägt vetskap om riktigheten av ifrågavarande gäld, följ—
1 Förslag till konkurslag 1859 s. 90; konkurs-, boskillnads— och urarvalagarna, 1863, s. 156, 182. 2 N. T. 1868 s. 225, anf. ovan 3. 352.
I: _
aktligen försuttit tiden till egendomsavträde.1 Medan i detta mål var fråga om ersättningsskyldighet för bristande åt en vid fastighetsförsäljning åtagen garanti,2 avsåg ett kort därefter avgjort mål uraktlåtet fullgörande av en av en fastighetssäljare utfäst positiv prestation. Sedan en gift man sålt en fastig- het och hans hustru därefter dött, yrkade köparen åläggande, förutom för säljaren, jämväl för makarnas barn, vilka ej gjort sig urarva efter modern, att gälda skadestånd på grund av säljarens underlåtenhet att fullgöra vissa köpevillkor angående uppförande av byggnader m. m. Domstolarna, vilka ålade maken betalningsplikt, ansågo utan meningsskiljaktighet, att för barnen tiden till urarvagörelse ej började löpa förrän från det fordringen bleve dom- fäst.3 I ett år 1928 avgjort mål angående skyldighet för en avliden hustrus barn att personligen ansvara för viss av den efterlevande mannen under äkten- skapet stiftad s. k. förgörelsegäld, som omförmäles i äldre giftermålsbalken 11 kap. 3 %, ansågos barnen, vilka på grund av en av domstolarna under— känd ståndpunkt angående innebörden av det anförda lagrummet bestredo, att egendomsavträde vore erforderligt, hava försuttit tiden därtill, i allt fall senast en månad efter det de genom stämning angående betalning och före- teende av däri åberopade handlingar erhållit kännedom om gälden.”L I ett annat mål från samma år ansågo hovrätten och högsta domstolen, att vissa stärbhusdelägare, som utan framgång bestredo betalningsskyldighet på grund av att de ej skulle hava tagit befattning med dödsboet, hade erhållit kännedom om den i målet ifrågavarande gälden å den dag, då de först iakttagit instäl— lelse i målet och undfått del av de till utredning av samma fordran åbero— pade och ostridiga fakturor.ö
Att av denna rättspraxis draga en bestämd slutsats om förutsättningarna för att bestridd gäld är att anse såsom känd, är förenat med stora svårig- heter. Domstolarna hava såsom avgörande betraktat än en formlig av bevis åtföljd erinran om gälden från borgenärens sida, än stämning till svaromål jämte därvid fogade handlingar, än första inställelse i rättegång med del- fående av därvid förekommen . bevisning, än lagakraftvunnen dom på ford- ringens existens eller snarare underrättelse därom till delägarna. Den olika utgång, som frågans prövning erhållit i skilda rättsfall, och de delade meningar, som framträtt hos domstolarna i ett och samma fall, behöva icke anses tyda på några djupgående divergenser i fråga om den gällande rättens inne- håll utan kunna vara att hänföra till de särskilda'fallens- växlande faktiska
1 N. J. A. 1908 s. 166; avvikande hovrätten och en minoritet inom högsta domstolen. ” Jfr hemulsskyldighet enligt 11 kap. J. B. 3 N. J. A. 1910 s. 523. Underrätten åberopade jämväl, att fordringen icke ens anmälts vid bouppteckningen efter hustrun. En ledamot i högsta domstolen krävde för att avträdestid för
barnen skulle börjat löpa, att fordringen blivit genom lagakraftägande dom fastställd och sådant blivit dem kunnigt.
** N. J. A. 1928 s. 136; annan utgång i hovrätten. Ett i N. J. A. 1925 s. 474 refererat mål avgjordes till delägarnas förmån; det framgår ej huruvida denna prövning berodde på. gäl— dens egenskap av bestridd eller på att den ansågs avse en vid den kritiska tidpunkten blott eventuell förpliktelse (borgen, jfr nedan).
5 N. J. A. 1928 s. 165. '
Rättspraxis angående even moll gäld.
beskaffenhet. Så mycket är klart, att äldre lagberedningens krav på lagakraft- ägande dom alldeles icke blivit av praxis genomfört såsom allmän regel.1 Å andra sidan nöjer man sig -icke med ett blott krav från borgenärens sida. Inom litteraturen har på sin tid uttalats, att gälden skall vara känd för del- ägaren »enligt objektiva bevisfakta»? och'härmed synes praxis alltjämt överens- stämma. Häri ligger, att arvingen skall hava känt sådana fakta, att han med ett juridiskt korrekt bedömande av dessa bort anse gälden verkligen existera. Ett rättsligt misstag må alltså icke av honom åberopas. Om bestridandct grundar sig på omständigheter, som hänföra sig icke till den dödes utan till arvingens ansvarighet för gälden, angår det strängt taget icke dennas egen- skap av förut känd eller ny gäld. Det är utan vidare tydligt, att gäld, som bevisligen blivit av viss stärbhusdelägare till riktigheten erkänd, skall anses därefter hava för honom varit känd.
Inom litteraturen har uttalats, att den omständighet, att en fordran är villkorlig eller eljest allenast eventuell, icke inverkar på frågan, om den skall anses veterlig.3 Denna mening torde ofta ligga till grund för avgöranden i domstolspraxis, men den kan icke sägas vara omfattad av högsta dom- stolen. Spörsmålet är i främsta rummet av betydelse beträffande borgen, som den avlidne ingått. Härom föreligger ett rättsfall från 1899. Under— rätten uttalade, att stärbhusdelägare icke varit pliktig att till befrielse från den dödes proprieborgen avträda hans bo, förrän detsamma genom huvud- gäldenärens konkurs belastats med gäld på grund av borgensförbindelser]. De högre instanserna ansågo, att han först å inställelsedagen i huvudgälde— närens konkurs erhållit sådan kännedom om den dödes ifrågavarande gäld, att skyldighet till urarvagörelse inträtt:L En annan viktig typ av eventuell förpliktelse är den skyldighet att stånda hemul, som åligger säljare av fast egendom och annan, som överlåtit eller upplåtit sakrätt. När dylik förplik— telse blir aktuell genom att rättigheten frångår förvärvaren eller någon hans rättsinnehavare, har ofta lång tid förflutit från överlåtelsen, och det är följ- aktligen mycket vanligt, att den ursprungligen hemulsskyldige då icke vidare är i livet. Tvivel råder icke därom, att hemulsskyldigheten även i sådant fall är gäld efter den döde, grundande sig på det av honom ingångna avtalet. Men i praxis synes man utan tvekan intaga den ståndpunkten, att tiden till egendomsavträde för en hemulsförpliktelse icke, då- denna blir aktuell, anses försutten, även om stärbhusdelägarna efter överlåtaren långt tidigare haft kännedom om fastighetsförsäljningen. Domslut angående den närmare fixe- ringen av avträdestiden synes icke föreligga från högsta instans, men det
1 Nordling a. a. s. 146 företräder denna mening även för den gällande rätten. ? Winroth a. a. s. 394; en sådan uppfattning kritiseras av Nordling. se föreg. not. ' Winroth anf. st. 4 N. J. A. 1899 s. 513. Jfr även N. J. A. 1925 s. 474 (se ovan s. 367 not 4), där man möj- ligen ansett tiden fOr urarvagörelse böra räknas från det stärbhusdelägarna efter borgensman erhållit kännedom om exekutiv auktion för försäljning av realsäkerhet, som lämnats för huvud- gäldenärens lån; vid auktionen blevo till säkerheten hörande inteckningar nodlidande.
torde kunna antagas, att denna tid, åtminstone då hemulsskyldigheten är be- stridd och fråga är om försäljning av fast egendom, anses skola räknas från det laga kraft åkommit dom, varigenom hemulsskyldigheten blivit fastställd;1 härvid lär böra beaktas, att den hemulsskyldige enligt 10 kap. 1 % J. B. skall instämmas att värja köpet.2
Vid övervägande av förevarande ämne har lagberedningen funnit en sär- Beredningens skild bestämmelse därom vara erforderlig i första rummet med hänsyn till förs”?- eventuella förbindelser, för vilka den döde häftar på det sätt, att något ytter- Evefltueu ligare faktum måste inträffa för att förbindelsen skall giva upphov till ett gald' anspråk av aktuell betydelse. Å ena sidan kan visserligen icke påstås, att högsta domstolens praxis, sådan den framträder i de ovan berörda ganska sparsamma prejudikaten, varit alltför sträng emot delägarna; snarare skulle man kunna konstatera en något överdriven benägenhet att icke betrakta en eventuell förbindelse såsom veterlig gäld, förrän dess uppfyllande visat sig ofrånkomligt. Å andra sidan torde ej sällan i de lägre domstolarnas praxis hava framträtt en motsatt tendens, och erfarenheten giver otvivelaktigt vid handen, att urarvagörelse för att undgå ansvar för eventuell gäld förekommer i alltför många fall, där det efteråt visar sig, att något aktuellt betalnings- anspråk icke framställes mot det avträdda boet.
Frågan har, såsom redan blivit antytt, särskilt stor betydelse beträffande borgensförbindelser. En tänkbar utväg vore att för allenast detta slags gäld meddela en jämförelsevis långt gående specialregel till skydd för delägare i löftesmannens dödsbo. Man kunde exempelvis stadga, att borgensförbindelse ej skulle anses för delägarna veterlig, förrän de erhållit kännedom därom, att huvudgäldenärens förpliktelse efter inträdd förfallotid icke blivit av honom uppfylld eller, i fråga om enkel borgen, delägarna erhållit kännedom att så— dana förhållanden inträffat, att borgenären äger föra talan emot löftesmännen, såsom resultatlös utmätning hos huvudgäldenären eller utdelningsförslagi dennes konkurs. Det är emellertid tydligt, att det ofta långt tidigare kan stå utom tvivel, att huvudgäldenären icke kommer att kunna fullgöra sin förbindelse och att borgensansvaret följaktligen måste tagas i anspråk. l
1 Chydenius a. a. s. 132. ” N. J. A. 1924 s. 416. 1926 s. 555. Här må även anmärkas rättsfallet i N. J. A. 1912 s. 217, som avsåg ett ersättningsanspråk på grund av hemulsskyldighet för upplåtare av skogs- avverkningsrätt; lång tid efter upplåtarens död förföll på grund av underlåten förnyelse en till säkerhet för rättighetens bestånd meddelad inteckning; senare blev av en son till upplåta- ren, vilken efter denne ärvt en del av den med upplåtelsen avsedda fastigheten, denna del försåld utan att förbehåll gjordes om rättighetens bestånd. Enär sonen icke finge antagas vid försäljningen hava avvetat eller bort känna till att inteckningen förfallit samt han följ- aktligen icke varit pliktig att göra förbehåll om avverkningsrättens bestånd, ansågs den för- bindelse att stånda hemul, som upplåtaren iklätt sig, lagligen icke kunna i ifrågavarande hänseende föranleda vidare påföljd för hans dödsbodelägare i denna deras egenskap, varför ett mot dem av köparens råttsinnebavare framställt ersättningsanspråk ogillades. Arvingens (ur- säktliga) okunnighet om behovet av att göra förbehåll ansågs alltså äga" den verkan, att hemuls- skyldigheten icke gav upphov till ett aktuellt ersättningsanspråk på grund av hans under låtenhet därutinnan, och frågan när ett sådant anspråk skulle varit att med hänsyn till tid för urarvagörelse betrakta såsom veterligt uppkom överhuvud icke.
sådana situationer skulle en föreskrift av antytt innehåll kunna utsätta bor- genärens intresse för allvarliga risker, och bestämmelsens tillvaro skulle må- hända låta borgen framstå såsom en säkerhet av i rättsligt hänseende minder- värdig beskaffenhet. Detta skulle lända till stort men för de vidsträckta kretsar, som endast mot borgen kunna få även ett legitimt kreditbehov till- godosett. Riktigast synes vara att undvika alla formella kriterier av rent juridisk art och direkt inrikta domstolarnas prövning i varje särskilt fall på ett bedömande av den ekonomiska kärnpunkten, nämligen graden av sanno- likhet för att den dödes förbindelse skall komma att göras gällande. Om sannolikheten härför är mycket ringa, bör borgenären icke få det skydd, som avses med reglerna om viss tid för egendomsavträde; under motsatt förut— sättning böra dessa tillämpas även i fråga om borgen, så att delägarna måste bära risken för huvudgäldenärens insolvens, om de vilja fortfara att förvalta den döda löftesmannens egendom.
En regel av detta innehåll bör icke vara begränsad till att avse allenast borgen. Även för andra grupper av eventuell gäld böra enahanda synpunkter komma till användning. Om det på objektiva grunder är för delägarna sannolikt, att dödsboets ansvar kommer att tagas i anspråk, böra de icke få förvalta dödsboets egendom utan att själva vara ansvariga även för den eventuella gälden. Om anspråkets realiSation är osannolik, böra däremot delägarna bibehållas vid möjligheten att genom egendomsavträde vinna be— frielse från personligt ansvar. Vid sidan av hemulsskyldighet kan nämnas det ansvar, som åtföljer ställningen såsom delägare i solidariskt bankbolag eller ömsesidigt försäkringsbolag eller såsom medlem i åtskilliga föreningar, bl. a. hypoteksföreningar.
På dessa grunder föreslår lagberedningen, att där bodelägarna hava giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen, som den döde teck- nat, eller viss annan förbindelse, den gälden ej skall såsom veterlig anses. ' Såsom förut blivit anmärkt, är bestämmelsens uppgift närmast att avgöra, huruvida viss gäld skall bedömas efter 1 eller 2 %. Den kan emellertid bliva av betydelse jämväl vid tillämpning av 11—13 åå; jämför även 16 %.
Av den föreslagna avfattningen framgår, att det skall finnas anledning an— taga, att gälden icke kommer att behöva infrias. Om detta är osäkert utan att någon övervägande sannolikhet består i vare sig den ena eller den andra riktningen, är regeln ej tillämplig, och dylik gäld måste förty anses såsom veterlig. Antagandet skall vara grundat på giltig anledning,. d. v. 5. för ett objektivt bedömande skall det vara sannolikt, att betalningsanspråk icke kommer att framställas. .Om delägare hyser ett sådant antagande utan att känna till verkligen föreliggande fakta, som utgöra giltig grund därför, kan hans ställ- ning emellertid icke vara sämre än om han känt till dessa. Omvänt måste däremot, om en delägare endast känner till vissa fakta, vilka ensamma för sig låta antagandet framstå såsom befogat, men är okunnig om andra fakta, som på ett för sannolikhetsbedömningen avgörande sätt tala emot hans
antagande, denna delägare anses icke hava haft kännedom om gälden. Av 1 det anförda framgår, att frågan om gäldens veterlighet kan bliva att besvara ' olika för olika delägare. Av uttrycket giltig anledning följer vidare, att ett antagande, som är grundat på ett i rättsligt hänseende felaktigt bedömande av kända fakta, icke må av en delägare åberopas.
Det är att märka, att gäld kan vara att anse såsom eventuell och under stadgandet hänförlig icke blott, då den är i strängt juridisk mening villkor— lig, d. v. s. för sin rättsliga existens beroende av att något visst faktum framdeles inträffar eller uteblir. Även till rent faktiska omständigheter måste tagas hänsyn, t. ex. vid proprieborgen det förhållande, att huvudgäldenär eller medlöftesman är notoriskt solvent och sålunda efter all anledning * kommer att infria sin förbindelse. För att en gäld, som varit att anse , såsom icke veterlig, skall övergå till känd gäld, fordras följaktligen icke att . något rättsligt villkor skall inträffa, utan det är nog att det faktiska läget blir ett annat, t. ex. vid borgen att huvudgäldenärens solvens upphör.
Vad härefter angår bestridd gäld, bör det alltjämt icke ifrågakomma attBestridd gäld,
? låta varje bestridande, även där det befinnes helt ogrundat och kan miss- tänkas hava blivit framstållt i ond tro, medföra att tiden för urarvagörelse framskjutes, tills lagakraftägande dom föreligger. Den kritik, som riktats mot tidigare förslag av sådant innehåll, måste fortfarande anses välgrundad. I stället har beredningen funnit, att frågan om sådan gälds egenskap av veterlig lämpligen kan lösas efter samma grunder, som nu angivits beträffande eventuell gäld. Enligt förslaget skall alltså även i fråga om bestridd gäld bliva avgörande, huruvida delägarna hava giltig anledning antaga, att de ej » skola nödgas infria gälden. Denna regel lämnar visserligen, såsom av sakens natur kräves, ganska fritt spelrum åt domstolarnas prövning av de särskilda fallen. Men den synes likväl i icke ringa mån vara ägnad att skänka stadga och enhetlighet åt den på detta område hittills något osäkra rättspraxis. Regeln står i allt fall icke i strid med någon hittills av domstolarna antagen grundsats, och genom dess uttalande i lag torde kunna förebyggas, att egen— domsavträde sker i oträngt mål med anledning av krav, som framställts utan tillräcklig grund.
Angående regelns närmare innebörd gäller i tillämpliga delar vad ovan
* anförts angående eventuell gäld. Häri ligger till en början, att ett i juridiskt ; hänseende oriktigt bedömande av en för en delägare tillfullo upplyst situation , icke må av honom åberopas; detta gäller även om misstaget skulle hava , tillkommit utan oaktsamhet, t. ex. på grund av att delägaren inhämtat råd
av någon, som han hade skäl att betrakta såsom tillförlitlig. Den felaktiga , uppfattning, som en delägare hyser, skall sålunda, för att kunna inverka på avträdestiden, grunda sig på en ofullständig eller eljest oriktig föreställning om det faktiska läget. Denna får icke bero av någon under de föreliggande omständigheterna icke ursäktlig försummelse att granska i boet befintliga ; handlingar eller av annan dylik oaktsamhet. Och den oriktiga föreställningen l
Ätergång av bodelning el- ,ler arvskifte », _ vid senare egendoms- avträde.
Inledning.
om fakta skall till sitt innehåll vara sådan, att det på grund därav även med ett juridiskt korrekt bedömande framstår såsom sannolikt, att den på— stådda fordringen icke skall kunna med framgång göras gällande.
5 %.
Ändamålet med egendomsavträde är, från borgenärernas synpunkt betraktat, att egendomen skall bliva under betryggande garantier för deras intressen omhändertagen till förvaltning och realisation, i främsta rummet för att tjäna till betalning av gälden. Härför erfordras, att den i boet befintliga egendomen överlämnas till det förvaltningsorgan, som för nämnda uppgifts genom- förande finnes inrättat. Emellertid kan egendomsavträde till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs äga rum även efter det att dödsboets tillgångar splittrats genom bodelning eller arvskifte. Också i detta fall kräver i allmänhet borgenärernas intresse, att egendomen såvitt möjligt åter samman- föres till en enhetlig massa för att användas till fullgörande av borgenärernas krav, så långt egendomen räcker och under noggrant iakttagande av de sär- skilda regler, bl. a. angående borgenärernas inbördes företräde eller likställig— het, vilka gälla för det avvecklingsförfarande, som i det särskilda fallet kom- mer till användning. Behovet av ett sådant sammanförande av egendomen framträder tydligast, då delägarna icke stå i personligt ansvar för gälden. Även då bodelning eller arvskifte ägt rum före egendomsavträdet, kunna nämligen delägarna vara fria från att med egna medel svara för gäld; så är fallet om delningen verkställts först sedan bouppteckning behörigen skett och all veterlig gäld blivit gulden, varefter avträde skett för ny gäld som yp- pats; härom hänvisas till 1, 2 och 12 55 idetta kapitel. Den eller de återstående borgenärerna äro då för att erhålla betalning hänvisade till den egendom, som ur boet tillfallit efterlevande make, arvingar och testaments- tagare. Enär dessa på grund av det verkställda egendomsavträdet äro fri- tagna från krav direkt från ifrågavarande borgenärer, måste egendomen genom återbäring ställas till disposition för boutredningsmannen eller konkursförval- taren för att någon betalning överhuvud skall kunna ske. Även då en eller flera delägare äro personligen ansvariga för gälden, kunna emellertid beaktans- värda skäl tala för att den splittrade egendomen ånyo sammandrages under särskild förvaltning; detta kan sålunda vara erforderligt för att genomföra borgenärernas ius separationis, då delägarna eller någon bland dem är i svag ekonomisk ställning, eller för att tillvarataga vissa delägares intresse mot andra, som kunna befaras komma att förskingra vad de emottagit ur boet. Föreskrift om återbärande efter skifte bör sålunda icke begränsas till de fall, då personligt ansvar är uteslutet.
I överensstämmelse med nu angivna grundsatser föreslår beredningeni förevarande paragraf regler om egendoms återbäring från de särskilda bodel- ägarna, då avträde sker efter det att bodelning eller arvskifte ägt rum. Härtill ansluta sig vissa detaljföreskrifter i 7 %. Huvudregeln upptagesi
t' i
första styckets första punkt, som stadgar att bodelningen eller skiftet skall gå åter. För visst fall har emellertid återbäring av egendom i mera begrän- sad utsträckning funnits tillfyllestgörande; härom stadgas i andra och tredje punkterna i samma stycke. En supplerande föreskrift meddelas iandra stycket.
Motsvarande spörsmål finnas reglerade i urarvaförordningen %% 13 och 14. Innebörden av isynnerhet sistnämnda bestämmelse får sägas vara ganska oklar, och ej heller den föregående rättsutvecklingen är ägnad giva fullstän— dig upplysning i ämnet. Osäkerheten hänför sig till den situationen, att den skiftade egendomen är tillräcklig till betalning av nyupptäckt gäld.
Det ovan under 2 % berörda stadgandet i 10 kap. 35 Ä. B. i 1734 års lag utgick därifrån, att sistnämnda förhållande föreligger.1 Det motsatta läget, att godset ej räcker till fulla gälden, förutsättes vid den i 5 & givna hänvisningen till bestämmelserna i handelsbalken, närmast 16 kap. angående insolvent gäldenär. Trots antydda förutsättning stadgades i 3 %, att arving- arna med svuren ed skulle återbära vad de vid arvskiftet erhållit. Ehuru ordalagen närmast synas giva vid handen, att återbäringen för envar skulle avse hela skifteslotten eller dess värde, torde detta ej hava varit meningen, eftersom i det följande stadgas, att då någon av arvingarna sin lott försking- rat, de övriga ändå skola betala gälden, så långt deras arv räcker. Lag— rummet antyder icke, att egendomsavträde var en betingelse för att arvinge skulle äga tillgodonjuta denna begränsning av sitt ansvar för nyupptäckt gäld.2 När senare uttryckligen föreskrevs egendomsavträde såsom medel för vin- nande av befrielse från personligt ansvar för gäld, stadgades skyldighet att återbära all den skiftade egendomen såsom rättsverkan av avträdet. Sålunda heter det i 1830 års konkurslag (% 123): rbären ock, där egendom skiftad är, allt åter, efter ty som i 10 kap. Ä. B. skiljs». Äterbäringens omfattning vid avträde är här fullt tydlig, trots hänvisningen till 1734 års lag. En mera begränsad återbäringsskyldighet enligt föreskriften i ärvdabalken synes alltså ? hava förutsatt, att avträde ej skett och arvingarna sålunda kommit att per- sonligen svara för den nya gälden.
Denna ståndpunkt bibehölls av lagkommittén i dess först publicerade förslag till ärvdabalk.3 Vid avträde för ny gäld skulle i allmänhet all den skiftade egendomen återbäras, men om stärbhusdelägarna ansåge den nya gälden kunna av tillgångarna gäldas, skulle envar återbära allenast i det ' förhållande han mera njutit, än å hans lott falla bort, om den gälden gått i ; beräkning vid skiftet. För detta fall tillades emellertid, att borgenären
dock ägde hålla sig till vilkendera av stärbhusdelägarna han helst ville, med - rätt för denne att söka sitt ut av de övriga. Härav synes framgå, att enligt
1 Ekeberg i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wärtemberg s. 146. Jfr tablå. av Cassel och Norin, I, 1839, A. B. s. 46. ” Jfr Ne hrm an a. a. s. 139 för det; fall, att gälden är större än boet som skiftat blev. ” 1818, 8 kap. 8 och 9 åå.
Rättsutveok-
ling och gäl—
lande rätt.
detta förslag återbäringsskyldigheten var på angivet sätt begränsad allenast, _ då egendomsavträde ej ägt rum. Lagkommitténs senare förslag (1826) med- förde emellertid en ändring. De båda reglerna om fullständig och partiell återbäringsskyldighet återfinnas i huvudsak oförändrade;1 vid den sistnämnda har emellertid föreskriften om personligt ansvar utbytts mot ett stadgande, att om någon sin lott förskingrat, de övriga skola fylla bristen med vad de ur boet njutit.2 Äldre lagberedningens förslag3 är i allt huvudsakligt ' överensstämmande med lagkommitténs senare. Om dessa förslag fortfarande utgå från att föreskriften om partiell återbäring är tillämplig allenast då gälds- befriande egendomsavträde icke ägt rum,4 synes” denna föreskrift närmast innefatta en bestämmelse om frihet från personligt ansvar utan sådant av— träde; den kan emellertid även uppfattas så, att om egendomsavträde ej skett och alltså personligt ansvar inträtt, i stadgandet endast meddelas en föreskrift om delägarnas inbördes förhållande. Giinther, som i sin reservation starkt kritiserade förslaget i denna punkt och icke upptog någon bestämmelse om partiell återbäring, synes hava uppfattat förslaget så, att personligt ansvar icke skulle inträda.5 Av den följande tidens kommittéförslag till urarvaför- ordning utgick 1854 års förslag6 från att avträde skett för ny gäld och ålade envar stärbhusdelägare att återbära vad han i skifte fått, såsom i 10 kap. Ä. B. vore stadgat, under det att 1859 års förslag7 ej innebar väsentlig av— vikelse från lagberedningens förslag. Detta gäller även om urarvaförordningen %% 13 och 14 i deras ursprungliga lydelse; denna blev år 1920 ändrad på sätt, vartill lagberedningen här nedan skall återkomma.
Rättspraxis och litteratur hava, sedan urarvaförordningen blev gällande, icke lämnat mera ingående belysning av dess %% 13 och 14 och deras inbör- des förhållande. Av ett i högsta instans avgjort rättsfall8 framgår, att en
1 7 kap. 11 och 12 55. 2 Protokoll s. 24 (den 14 november 1826). ! 9 7 kap. 14 och 16 åå.
”* Härför synes tala, att den ej bereder utväg till att, utan intrång i borgenärs rätt till betalning av den egendom, som skall återbäras, bestrida kostnaderna för ett genom egendoms- avträde föranlett konkursförfarande.
5 Gänther uttalade bl. a. (protokoll s. 64): »Avträdes egendomen så måste avträdandet gälla hela kvarlåtenskapen och varje stärbhusdelägare till konkursmassan återbära allt vad han uppburit; sker åter ej något egendomsavträde, så har borgenären rättighet att för hela sin fordran hålla sig till vilka av stärbhusdelägarna han helst vill, utan att han för likviden behöver avbida någon återbäring pro rata parte av dem alla. Visserligen skulle sedermera ansvarigheten för gälden stärbhusdelägarna sins emellan fördelas pro rata parte, därvid den enas oförmåga att betala sin andel alltid komme de Övriga till last; men detta är något helt annat än en återbäring av arvet, och ligger dessutom så tillräckligen förklarat i stadgandet om stärbhusdelägarnas ansvarighet en för alla och alla för en, att någon särskild föreskrift ? i det hänseendet icke synes behövlig. Vill man emellertid meddela en sådan föreskrift och åt själva den sak, varom här är fråga, giva den oegentliga benämningen återbäring, så blir det i allt fall angeläget att bifoga ett förbehåll om borgenärs rätt, att icke desto mindre ut- kräva sin fordran hos vilken stärbhusdelägare han vill, emedan paragrafens innehåll eljest kommer i strid med denna borgenärens rättighet, eller, riktigare sagt, innefattar raka mot- satsen därav.» & 5 8. " %& 13 och 14.
8 N. J. A. 1882 s. 407.
stärbhusdelägare icke, sedan ny gäld yppats efter verkställt skifte, ansetts berättigad att avfordra övriga delägare bidrag till betalning av sådan gäld, så länge han icke själv därå guldit något av vad på dem belöpt. Nordling förutsätter, att även om avträde enligt 45 5 ej skett för ny gäld, stärbhusdel- ägarna undgå att var för sig personligen svara för gälden, om de verkställa återbäring enligt % 14, såvida borgenären i sådan ordning kan erhålla full betalning. Winroth2 däremot anser, att även under .de -i % 14 angivna be— tingelserna, på grund av vad som föreskrivits om uppkomst av personligt gäldansvar, bl. a. i urarvaförordningen % 5, borgenär för de flesta fall torde vara i tillfälle att för sin fordrans fulla belopp hålla sig till viss eller vissa stärbhusdelägare, medan återbäring enligt % 14 närmast åsyftar utjäm- ning bodelägarna emellan och ej något fullgörande i förhållande till borge- närerna, ehuru visserligen det står borgenär fritt att lita till bestämmel- serna om återbäringsskyldighet.3 För lagberedningen står det klart, att ej heller sedan bodelning och arv— .Lagbeer; skifte ägt rum, frihet från ansvar för gäld som därefter yppats, bör med- ,?åz-f'eiålifä. givas dödsbodelägarna utan egendomsavträde. Borgenärernas intresse kräver na grunder. härutinnan beaktande med sådan styrka, att egendomsavträde bör ske utan något initiativ från deras sida, så snart ej till deras trygghet delägarna äro personligen och solidariskt ansvariga för gälden. Och egendomsavträdet bör, för att verkligen medföra ett effektivt skydd för borgenärerna, genom- föras på det sätt, att den skiftade egendomen ställes under särskild förvalt— ning. Härför kräves, att bodelning och arvskifte skola gå åter, när egendomen avträdes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Om beredningen alltså fasthåller vid den grundtanke, som kommit till uttryck i 5 13 urarvaförordningen, synes emellertid den i nämnda lagrum givna före- skriften om återgång hava erhållit ett alltför snävt tillämpningsområde. Den förutsätter, att avträdet skall hava skett, förty att ny gäld sig yppat. Det är emellertid icke av väsentlig betydelse, att nyupptäckt gäld varit anledning till avträdet. Läget är väsentligen enahanda, om avträdet föranledes därav, att vid skiftet känd och beräknad men icke gulden gäld, för Vilken delägarna jämlikt 1 eller 12 å i detta kapitel personligen svara, befaras icke bliva , betald på det sätt som varit avsett. Har ansökningen om avträde gjorts av borgenär eller av en delägare, som fruktat att nödgas betala större del av , gälden, än som i förhållande till övriga delägare belöper på honom, kräver sökandens intresse, att den skiftade egendomen genom återgång av arvskiftet på effektivt sätt tages i anspråk för uppnående av det med avträdet åsyftade , ändamålet. Saknaden av personligt ansvar kan väl låta behovet av skydd för i borgenärer framstå särskilt starkt, men förekomsten av sådant ansvar är icke ' i och för sig tillräcklig att tillgodose vare sig borgenärers eller vissa delägares
1 a a. s. 148. ' a. a. s. 682. *" Se även lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m.m IV s. 480.
l l l
välgrundade behov av rättsskydd. Oavsett av vad anledning egendomsavträdet ägt rum, bör sålunda bodelning eller arvskifte gå åter.
Härvid bör delägarnas återbäringsskyldighet i allmänhet vara total. Borge- när bör icke i fråga om sättet för ernående av betalning ur boets egendom vara beroende av delägarnas icke alltid pålitliga uppskattning av den skiftade egendomens tillräcklighet för hans förnöjande, och han bör icke vara nöd- sakad att med sådana processuella och exekutivaindrivningsåtgärder, som kunna bliva nödiga, vända sig emot delägarna var för sig. Såsom ovan nämnts, kan emellertid ett stadgande om partiell återbäringsskyldighet hava även andra syften. Urarvaförordningen % 14 lär, oavsett om dess innebörd är mera om- fattande, innehålla en regel om det inbördes förhållandet mellan delägarna beträffande betalningen av ny gäld, en regel, som får sin betydelse med avseende å frågan om regressrätt för den, som betalt mera än vad på honom belöper efter förhållandet mellan skifteslotterna.1 Att sådan regress mot övriga delägare bör medgivas i det nu ifrågavarande fallet synes vara uppenbart. Emellertid bör på grund av betalning av den dödes gäld regressrätt mot meddelägare äga rum även i många andra fall, från vilka det förevarande icke väsentligen avviker. En bestämmelse om regressrätt bör därför erhålla en betydligt mera omfattande syftning. En sådan föreskrift är upptagen i 17 å i detta kapitel.
Av det nu anförda följer emellertid icke, att förslaget kan undvara viss motsvarighet till urarvaförordningen % 14, i vad lagrummet må avse annat än en regel om delägarnas inbördes ansvarighet. Om egendomsavträde, som sker efter det behållningen i boet varit föremål för bodelning eller arvskifte, städse skulle medföra fullständigt återbärande av allt vad delägarna bekommit vid delningen, skulle härigenom ofta föranledas en alltför ingripande och för dem onödigt betungande rubbning av det genom delningen inträdda rätts— läget. Detta framträder tydligt, om man antager, att den mellan delägarna fördelade behållningen varit av betydande omfattning, varefter avträde skeri anledning av en nyupptäckt jämförelsevis obetydlig gäld. Då skulle den av— trädda egendomens förvaltare betungas med att omhändertaga avsevärd egen- dom, med vilken han i stort sett ej borde hava att taga annan befattning än en blott vidmakthållande, intill dess att efter gäldens betalning det väsentliga av egendomen skulle återgå till delägarna; härför skulle på nytt erfordras bo- delning och arvskifte. Detta komme att framstå såsom ganska tomma forma— liteter, genom vilka delägarna skulle utan giltigt skäl belastas med kostnader och, vad som kan vara av större betydelse, under tiden berövas rådighet ' över vad som tillfallit dem eller t. o. m. över annan sin egendom till mot- svarande värde.2
Dessa betänkligheter kräva icke särskilt beaktande i fråga om avträde till konkurs. Om sådant avträde sker på delägares ansökan och ej är påkallat
1 Se Winroths nyss citerade yttrande. 2 Se 7 & tredje punkten i detta kapitel.
av det skiftade boets ställning, kunna enligt den gällande rätten menliga verkningar därav förebyggas genom annan delägares tillträdande av den av- trädda egendomen. Enligt förslaget1 kan i motsvarande fall avträde till kon- kurs avvärjas genom ansökan om förordnande av boutredningsman. Däremot kan avträde till förvaltning av boutredningsman åvägabringas av allenast en delägare mot de övrigas bestridande. Detta gäller även, sedan bodelning och arvskifte ägt rum; angående de närmare betingelserna för avträde i ett sådant läge får beredningen hänvisa till vad därom anföres i motiven till 2 kap.2 För att ett egendomsavträde, som sker efter bodelning och arvskifte, ej skall häri föranleda större rubbning än som betingas av avträdets ändamål, bör dess verkan erhålla en snävare begränsning än eljest.
På nu anförda skäl föreslår beredningen, att om vid avträde till boutred- ningsman efter bodelning eller arvskifte fullständig återbäring icke är erfor- derlig för betalning av gäld, återbäringsskyldigheten skall begränsas efter behovet i varje särskilt fall. Bestämmelse härom är upptagen i andra och tredje punkterna av första stycket. Vid jämförelse med % 14 urarvaförord- ningen är följande att anmärka. Enligt-förslaget är det även vid partiell åter- bäring fråga om en verklig återbäringsskyldighet,3 i det att vad delägarna vid delningen emottagit ur dödsboet skall utgivas till detta, företrätt av bo- utredningsmannen. Äterbäringsskyldighetens mått bestämmes efter behovet vid återbäringen, och icke efter det fel, som kan hava förelupit vid skiftet; även kostnaderna för den avträdda egendomens förvaltning skola beaktas. Prövningen härav ankommer på boutredningsmannen och icke ens i första hand på de återbäringsskyldiga själva.
Beredningen övergår härefter att närmare redogöra för de föreslagna bei stämmelsernas innehåll.
Den i första punkten meddelade föreskriften om total återgång av bodelning Första styc- ket eller arvskifte motsvarar, såsom av det föregående framgår, jämte 7 % i detta Första punk- kapitel, å 13 urarvaförordningen. Denna stadgade ursprungligen, att varje ten. stärbhusdelägare skulle återbära vad han i skifte fått. Enär enligt nya gifter- målsbalken upplösning av den ekonomiska gemenskap, som bestått mellan makar, även då den sker i anledning av dödsfall, benämnes bodelning, under- gick lagrummet enligt lagen den 11 juni 1920 sådan ändringf att däri bo- delning upptogs vid sidan av arvskifte. Samtidigt angavs den föreskrivna rättsverkan såsom återgång i stället för återbäringsskyldighet. Anledningen härtill var, att enligt de i giftermålsbalken angivna grunderna återgång av bodelning icke städse behöver innebära, att den efterlevande maken skall återställa något till den dödes bo; det är nämligen ej säkert, att därur någon egendom blivit tillagd maken vid bodelningen. Vid dennas återgång har den
* Se det föreslagna tillägget till 11 % konkurslagen.
” Se ovan 5. 166. 3 Jfr ovan 8. 374 not 5 angående Gänthers reservation. ** Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 479.
efterlevande skyldighet att till konkursboet utlämna den honom tilldelade egendomen, som förut tillhört den döde, men äger behålla och i förekommande fall återfå den egendom, som förut tillhört honom själv. Arvingarna åter hava skyldighet att återbära" allt vad de fått, varvid den egendom, som tillhört den efterlevande, skall återställas till denne. Sedan vederbörlig återbäring ägt rum, skall ny bodelning förrättas, när de i 12 kap. 2 % G. B. angivna förutsätt- ningarna uppfyllts, och till borgenärerna skall gå vad vid sådan bodelning faller på den dödes lott. Angående förvaltningen av den dödes giftorätts— gods, till dess genom den nya bodelningen blivit bestämt vad som skall tillfalla hans avträdda bo, framgår, för det fall att avträdet skett till förvalt- ning av boutredningsman, av 1 kap. 1 % i förening med 2 kap., att dennes förvaltning avser även giftorättgodset. För det fall att boet blivit försatt i kon- kurs har i 12 kap. 7 % G. B. meddelats föreskrift, enligt vilken detta gods skall stå under konkursboets förvaltning. 1 urarvaförordningen % 13, sådan den lyder efter 1920 års ändring, meddelas hänvisning till stadgandet i 12 kap. 7 % G. B. Sådan hänvisning torde icke vara erforderlig i förevarande förslag, som är avsett att- framdeles ingå i själva lagen såsom beståndsdel av en blivande ny ärvdabalk.
Vid 1920 års lagändring beaktades särskilt det fall, att arvinge, som vid skiftet bekommit något av den efterlevande makens egendom, icke kan full- göra sin skyldighet att återbära egendomen eller betala dess värde.1 Om den efterlevande ändock skulle vara pliktig att återställa den egendom han be- kommit ur den dödes bo, skulle den efterlevande göra en obehörig förlust. På grund härav ansågs nödigt att göra konkursboet ansvarigt för att efterlevande make, som har att återbära egendom, återfår vad av hans egendom tillfallit den andres arvingar. Bestämmelser härom intogos såsom en fjärde punkt i andra stycket av urarvaförordningen % 13. Denna grundsats måste fortfarande gälla, så att efterlevande maken icke nödgas återbära egendom till den dödes bo utan att därifrån erhålla vad han utgivit av sitt eget giftorättsgods. Det är emellertid här i själva verket allenast fråga om tillämpning av en allmänt gällande regel för genomförande av återgång av ömsesidigt belastande avtal, till vilka även bodelning är att hänföra. Då i sådana fall av två prestationer, som utgjort valuta för varandra, den ena skall återbäras, måste restitution ske även av den andra prestationen, och en parts konkursbo befinner sig härvid i princip icke i bättre ställning än parten själv skulle hava gjort.? Om denna ömsesidiga återbäringsskyldighet torde särskilt stadgande i lag endast vara erforderligt, då grundsatsen anses böra underkastas närmare bestämning eller modifikation i särskilt hänseende.8 I förevarande sammanhang synes därför,
1 Se härom 7 % nedan. ” Jfr Almén, Om köp och byte av lös egendom, anmärkningar till 57 % vid 11. 16 a och 22. Jfr även N. J. A. 1922 not. A nr 265, 1924 s. 26. ” Sålunda konkurslagen 37 % 2 st., lagen om förmynderskap 5 kap. 9 % 1 st. Lagen om köp och byte av lös egendom 57 % förutsätter, att utan särskilt stadgande köparen, när köpet av honom hyäves, är skyldig att låta säljaren åter komma i besittning av godset.
sedan numera den nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning blivit mera all— mänt känd, en uttrycklig erinran om ifrågavarande konsekvens därav kunna undvaras. -
I sin genom lagen den 11 juni 1920 ändrade lydelse innehåller urarvaför- ordningen % 13 i första stycket andra punkten ytterligare en föreskrift därom, att i händelse arvinge sin lott förskingrat efterlevande maken vid den bodel- ning, som skall ske mellan honom och konkursboet, ej till skada för borge- närerna äger bekomma något av den egendom, som vid tiden för dödsfallet tillhörde andra maken. En sådan skyldighet att vidkännas avdrag vid den nya bodelningen bör alltjämt åvila maken på grund av den honom jämväl enligt förslaget ålagda plikten att såsom dödsbodelägare ansvara för att den dödes egendom i mån av behov fullt ut kan tagas i anspråk för betalning av den dödes gäld. Emellertid är denna skyldighet att avstå från viss rätt vid bodelningen till sin innebörd väsentligen överensstämmande med dödsbo- delägarnas utvidgade återbäringsskyldighet, då annan delägare brister i full- görandet av honom enligt andra punkten åliggande återbäringsskyldighet. På grund härav och då den ifrågavarande förpliktelsen för make ytterstsällan lär ifrågakomma i den praktiska tillämpningen, har beredningen ansett en särskild bestämmelse för detta fall ej vara erforderlig. I stället har åt den bestämmelse, som upptagits i andra stycket, givits en avfattning, som avser ej blott delägares fyllnadsplikt vid partiell återbäring utan även den nu be- rörda plikten för make att vidkännas avdrag å sin rätt vid ny bodelning.
Att bodelning eller arvskifte skall gå åter innebär i första hand, att rätts- handlingen icke vidare skall vara giltig såsom laga fång eller eljest såsom grundval för rättigheter eller skyldigheter. Detta gäller såväl gentemot förval- taren av den avträdda egendomen som .i det inbördes förhållandet mellan dödsbodelägarna. Härför erfordras icke, såsom enligt konkurslagens återvin- ningsregler, att talan anhängiggöres inom viss tid. Av andra punkten följer emellertid, att vid avträde till boutredningsman icke blott en partiell utan även en total återbäringsskyldighet inträder först genom meddelanden från boutredningsmannen till delägarna, att total återbäring av honom anses nödig. Av den rättsliga återgången blir en följd, att den dödes egendom, som varit föremål för bodelningen eller arvskiftet, även faktiskt skall bringas under konkursförvaltarens eller boutredningsmannens disposition. För åvägabringande härav kan det för sådan förvaltare liksom vid egendomsavträde i andra fall bliva nödigt att vid tredska föra talan mot efterlevande maken eller annan delägare. Angående avkastning m.m. är stadgat i 7 %. Även om ett före av- trädet förrättat arvskifte allenast varit partiellt, skall det enligt regeln i första punkten gå åter.
Den begränsade återbäringsskyldighet, varom i den föreslagna andra punk— ten stadgas för det fall, att egendomen avträdes till förvaltning av boutred- ningsman, innebär noga taget, såsom ovan anförts, att åt själva egendoms- avträdet gives en begränsad omfattning. När boutredningsmannen tillträder
Andra och tredje part 1:- terna.
sitt uppdrag, finnes sålunda icke någon egendom, som omedelbart skall av honom omhändertagas. Det åligger honom att först göra en beräkning av den utsträckning, i vilken återbäring av delad egendom är nödig för gäldens be— talning och kostnaderna för förvaltningen. Vare sig total eller partiell åter- gång av bodelning eller arvskifte finnes vara erforderlig, har boutrednings- mannen att härom giva meddelande till bodelägarna. Först sedan sådant meddelande givits och det blivit bestämt, vilken egendom som skall återbäras, blir denna egendom föremål för boutredningsmannens förvaltning. Om arv- skifte varit allenast partiellt, skall den oskiftade delen av egendomen efter beslutet om egendomsavträde omedelbart övergå till boutredningsmannen; av hans prövning beror det, huruvida även den skiftade egendomen skall helt eller delvis tagas i anspråk, och härom erfordras meddelande av ho- nom till delägarna. I den mån beräkningen icke från början kan göras exakt, torde boutredningsmannen böra infordra så mycket, att en marginal erhålles för tillgodoseende av oförutsedda behov. Det är honom emellertid icke förment att, t. ex. efter det viss till en början okänd gäld till betydande belopp yppats, genom nytt meddelande till delägarna påfordra ytterligare åter- bäring. Därest efter gäldens betalning något överskott finnes kvar hos bo- utredningsmannen, skall det göras till föremål för förnyad bodelning och arv— skifte i vanlig ordning på sätt i 2 kap. 15 % förutsättes.
Boutredningsmannens beslut är, så snart det meddelats delägarna, omedel— bart bindande för dem. Det kan icke överklagas; bestämmelse härom har ansetts umbärlig, enär förfarandet går ut på att genomföra en eftergift från den totala återbäringsskyldighet för bodelägarna, som enligt första punkten skolat inträda, och om en materiellt ogrundad återbäring i något fall skulle hava påfordrats, rättelse kan ske vid den nya delningsförrättning, som enligt vad nyss uttalats kan bliva erforderlig. Självsvåldigt eller hänsynslöst hand— lingssätt från boutredningsmannens sida kan emellertid av delägarna tagas till anledning att begära förordnande av ny boutredningsman, med eller utan den förres entledigande (2 kap. 4 och 5 %%).
Vid återbäringsskyldighetens bestämmande skola arvingar och universella testamentstagare städse behandlas inbördes lika i förhållande till sina lotter i boet. Beträffande det fall, att den döde var gift och efterlevande maken hade giftorättsgods, anmärkes, att partiell återbäring kan befinnas tillräcklig, även om gälden överskjuter vad som av den dödes egendom ingått i del- ningen; detta inträffar, då gälden understiger summan av denna egendom och vad därutöver kan vid bodelning med den efterlevande belöpa på den döde. Boutredningsmannen har då att tillse, huru mycket mindre vid bodelningen hade bort tilläggas den efterlevande, därest vad som nu erfordras för betal- ning av gäld och utredningskostnader upptagits såsom ett passivum å den avlidnes sida. Detta utgör vad denne har att utgiva. I den föreslagna lag— texten undvikes uttrycket >>återbära>>, enär det väl kan förekomma, att maken vid bodelningen icke erhållit något som skall återbäras, nämligen då bodel-
ningen allenast inneburit överförande av egendom från den efterlevandes till den dödes sida; avträdet kommer då att föranleda sådan rättelse av bodel— ningen, att ytterligare en del av den efterlevandes behållna egendom sålunda överföres. Det kan även förekomma, att utgivningsskyldighet åligger endast den efterlevande maken men icke övriga bodelägare, enär efter bodelningen något arvskifte icke ägt rum. Den rättsverkan, som i dessa olika kombinationer skall inträda, sammanfattas i lagtexten såsom en skyldighet för delägarna att utgiva vad som erfordras i det förhållande dessa vid bodelningen eller arv- skiftet för mycket njutit. Detta överensstämmer nära med den formulering, som år 1920 infördes i första punkten av urarvaförordningen % 14. Att om efterlevande make för undvikande av egendomsavträde eftergivit något av vad vid bodelningen rätteligen tillkommit honom, detta skall tillgodoräknas honom, lär lika litet som för 'närvarande behöva särskilt framhållas.
I vissa fall kan boutredningsmannen vara i stånd att omedelbart bestämma vilka tillgångar skola till honom utgivas, t. ex. då den döde var ogift och fastighet eller ett annat större förmögenhetsobjekt vid arvskiftet tilldelats samt— liga bodelägare under samäganderätt. Vanligare torde bliva,'att boutrednings— mannen endast kan angiva ett visst penningbelopp för vars och ens presta— tionsskyldighet. Det blir då delägarnas egen sak att var för sig avgöra, vilken egendom de vilja använda till återbäring. De äro icke pliktiga att" själva realisera ur boet mottagen egendom för att kunna utgiva ett visst belopp i penningar. Egendom ur dödsboet, vilken finnesi behåll hos delägare, kan sålunda till utgivande erbjudas i förefintligt skick. Prövningen av det värde, till vilket den skall tillgodoräknas den utgivande delägaren, ankommer i första hand å boutredningsmannen. Att arvinge ej är skyldig utgiva egendom till större Värde än vad han ur boet mottagit, framgår vid jämförelse med första punkten och med 7 & här nedan. Tvist, som i dessa punkter kan uppstå mellan boutredningsmannen och delägare, får lösas genom rättegång i vanlig ordning; överhuvud måste den förre anlita domstol för att få till stånd ut- givande av egendom, som ej frivilligt presteras. Boutredningsmannens rätt att, om så blir erforderligt, föreskriva att bodelning och skifte i sin helhet skola återgå, torde emellertid bereda honom en tillräckligt stark ställning i förhållande till delägarna för att kostsamma och tidsödande rättegångar i all- mänhet skola undgås.
Beträffande egendom, som icke beröres av boutredningsmannens återkrav, behåller bodelningen eller skiftet sin rättsliga verkan. Detta har ansetts böra uttryckligen framhållas; därigenom utmärkes tydligare skillnaden emot full— ständig återgång enligt första punkten.
I den ursprungliga lydelsen av urarvaförordningen % 14, som avsåg detAndrastyckct. fall att den nya gälden kunde täckas av den dödes egendom, stadgades ien andra punkt, att om någon sin lott förskingrat, de övriga skulle fylla bristen med vad de ur boet njutit. Med förskingring avsågs här icke något oredligt eller eljest klandervärt handlingssätt utan allenast det förhållande, att den
erhållna egendomen förfarits, utan att mottagaren förmådde lämna ersättning i för dess värde.1 Åtminstone för vissa fall har antagits, att den subsidiära restitutionsplikten förutsatte, att bristen fastställts genom utmätningsförsök, avslutad konkurs eller andra tillförlitliga bevis? Vid 1920 års lagändring omformulerades den angivna regeln, så att den blev tillämplig endast å arvingar, varjämte tillades, att om arvingarna ej kunde fylla bristen, jämväl efterlevande maken vore skyldig att bidraga till bristens fyllande i den mån värdet av vad han vid bodelningen bekommit från andra sidan överstege värdet av den egendom, som därvid frångått honom.
Vad först beträffar arvingarnas och enligt förslaget även universella testa- mentstagares skyldighet att efter avträde till boutredningsman fylla en brist av ifrågavarande slag, hade densamma enligt det av lagberedningen nu före- slagna systemet strängt taget icke behövt uttryckligen lagfästas. Ty av bo— utredningsmannens prövningsrätt beträffande den utsträckning, i vilken arv- skifte behöver återgå, följer att han genom höjning av det belopp, som skall återbäras, kan bereda täckning för vad hos någon arvinge eller universell testamentstagare må brista. Härför kräves icke, att bristen blivit i särskild ordning konstaterad. Till undvikande av missförstånd genom förväxling med delägares obegränsade personliga ansvar emot borgenär, med den i dylikt fall obegränsade regresskyldigheten enligt 17 å i detta kapitel, bör emellertid uttryckligen föreskrivas, att vad arvingen vid skiftet vunnit icke får över- skridas vid utkrävande av fyllnad i brist hos annan arvinge. Vid sådant för- hållande torde det bliva mest åskådligt, att även själva fyllnadsplikten kom— mer till uttryck i lagtexten, helst ett stadgande härom är nödigt beträffande efterlevande make. *
För den sistnämnde råder nämligen icke överensstämmelse mellan högsta beloppet av vad han kan hava att direkt utgiva och av vad som kan ut— krävas hos honom för fyllande av en brist vid fullgörandet av annan del— ägares utgivningsskyldighet. I förstnämnda hänseende bestämmes gränsen ge- nom en rättelse av bodelningen, och maken kan därvid nödgas göra tillskott av sitt eget giftorättsgods. Fyllande av brist åligger däremot maken allenast intill måttet av vad han emottagit av den avlidnes egendom utöver vad han utgivit av sin egendom. Huruvida, sedan maken fullgjort sin i första stycket stadgade utgivningsskyldighet, subsidiär restitutionsplikt ytterligare åligger ho- nom, beror av egendomsmassornas och gäldens storlek i det särskilda fallet.
Den senare förpliktelsen inträder, i motsats till den förra, enligt urarva— förordningen å 14 andra punkten allenast om icke för bristen kan erhållas täckning hos någon av arvingarna, i det att maken, som icke deltagit i det efter. bodelningen emellan dessa förrättade arvskiftet, allenast i borgenärernas men icke i övriga delägares intresse är skyldig att vidkännas avdrag i vad som enligt en rätteligen gjord bodelning tillkommer honom ur den dödes
1 Se Winroth &. a. s. 681. f a. a. s. 683.
egendom. Denna särställning för maken i förhållande till arvingarna har an- setts följa av grunderna för nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning.1 Det är emellertid att märka, att även makens skyldighet att efter egendomsavträde deltaga i fyllande av brist vid återbäring till dödsboet har sin närmaste grund i hans ställning såsom delägare i detta och i hans därmed sammanhängande ansvar för den dödes gäld i händelse egendomsavträde ej sker. I dessa hän— seenden består ej någon principiell skillnad mellan maken och övriga del- ägare. Då härtill kommer, att frågan har mycket ringa praktisk betydelse, har beredningen ej ansett skäl föreligga att bibehålla den subsidiära karak- tären av makens fyllnadsplikt. Enligt förslaget skall maken sålunda, inom den ovan angivna gränsen, deltaga i fyllande av brist vid fullgörandet av annan delägares återbäringsskyldighet jämsides med övriga delägare ochi proportion till det värde, som ur den dödes egendom förts maken tillgodo. Den lagbestämmelse, som erfordras för att reglera makens restitutionsplikt enligt nu angivna grunder, torde med tillräcklig tydlighet uttrycka förpliktel- sens förutsättningar och omfattning, om det stadgas, att bristen skall fyllas med vad maken genom bodelningen vunnit, d. v. s. såsom netto erhållit ur den dödes egendom. Genom en sådan formulering vinnes, att en och samma regel kan omfatta jämväl makens plikt att fylla brist vid fullständig återgång av bodelning enligt första styckets första punkt och ytterligare, såsom ovan berörts, annan delägares motsvarande skyldighet enligt andra och tredje punkterna. Av det förut anförda framgår, att fyllnadsplikt för make kan inträda . såväl vid total återbäring, efter avträde vare sig till konkurs eller till förvalt- ' ning av boutredningsman, som vid partiell återbäring efter avträde till bo- utredningsman. För annan delägares fyllnadsplikt finnes åter utrymme alle- nast i sistnämnda fall. Efterlevande make eller annan delägare, som nödgats bidraga till fyllande av brist enligt förevarande bestämmelse, äger givetvis regressrätt mot den, som brustit i sin återbäringsskyldighet.
6 %. I urarvaförordningen % 15 första punkten stadgas skyldighet för testaments- Återbärz'ngs- * tagare att till gälds betalning återbära vad han mera njutit än, där gälden ddfgtågååthåtier förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Härmed överensstämmande före- ändamålsbe- skrifter återfinnas såväl i lagkommitténs som i äldre lagberedningens ;:fggågå förslag till ärvdabalk.? I den mån stadgandet avser universella testaments- , tagare, behöves icke någon motsvarighet därtill i förevarande förslag, enär ; dessa äro delägare och deras skyldighet att personligen ansvara för gälden j eller genom återbäring av vad de ur boet erhållit medverka till dennas betalning ', blivit reglerad annorstädes i detta kapitel. Däremot kräves fortfarande en
'I i * Se uttalanden inom lagrådet i k. prop. nr 15 till 1920 års riksdag s. 115—117. 1 2 Lagkommittén 7 kap. 13 %, lagberedningen 7 kap. 16 % första punkten.
bestämmelse angående skyldighet att för gälds betalning återbära vad som utgivits på grund av speciellt testamentariskt förordnande.
Genom testamente förordnar testator, helt eller delvis, om sin kvarlåtenskap. 1 Härmed avses behållningen i dödsboet efter testator med inbegripande, där han var gift, av hans lott i makarnas giftorättsgods. Materiellt skall sålunda alltjämt gälla innehålletav den iurarvaförordningen % 1 meddelade föreskriften, att testamente ej må tagas av annan den dödes kvarlåtenskap än den, som återstår, sedan gälden betald blivit. Förevarande förslag har icke gjort bes talning av veterlig gäld till betingelse för att egendom må utgivas såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse; härom får beredningen hänvisa till vad som anförts i motiven till 5 kap. 1 %. Det är följaktligen möjligt, att sedan egendom sålunda utgivits, det kan befinnas, att boets övriga egendom icke förslår till den vid utgivandet veterliga gäldens betalning. I sådant fall, liksom då brist inträder genom att ny gäld yppas, måste den på grund av det testamentariska förordnandet utgivna egendomen kunna tagas i anspråk för gäldens betalning. Härom stadgas i förevarande paragraf.
Den speciella testamentstagaren är skyldig att i mån av behov återbära mottagen egendom. Han är enligt förslaget liksom hittills icke berättigad att deltaga i boets förvaltning och är följaktligen ej heller skyldig att avträda egendomen, såsom för delägare är stadgat;2 och även om bodelägarna drabbas av personligt gäldansvar på grund av att egendomsavträde ej rätteligen skett, inträder icke sådan påföljd för speciell testamentstagare. Å andra sidan förutsätter hans återbäringsskyldighet icke, att egendomsavträde skett; även i denna del torde förslaget överensstämma med den gällande rätten.3
Förslaget uppställer i enlighet med vad nu sagts icke någon annan förut- sättning för skyldighet till återbäring, än att denna skall erfordras för täck- ning av gäld efter den döde. Denna förutsättning gäller städse. Ej ens för det fall att boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, har det funnits nödigt att föreskriva, att allt vad som utgivits på grund av testamente skall återbäras till det avträdda boet.
Det är osäkert vad som härutinnan bör anses gälla enligt urarvaförordningen % 15.4 F örslagets ståndpunkt är i främsta rummet grundad därå, att en regel om obligatorisk total återbäring vore omotiverad vid avträde till boutrednings— man, vilket icke behöver vara föranlett av boets insolvens, och att det icke synts påkallat att meddela en specialregel för de jämförelsevis sällsynta fall, då avträde till konkurs sker, efter det att testamentsverkställighet ägt rum. Boutredningsman eller konkursförvaltare har alltså på samma sätt som sam—
1 Lagen om testamente 1 kap. 1 %. ? Lagkommitténs motiv s. 57, Nordling a. a. s. 148. 5 Winroth a. a. s. 660 noten. Annorlunda enligt Gunthers reservation till äldre lagbered— ningens förslag (7 kap. 14 5), vilken för återbäringsskyldighet förutsatte, att testamente var taget, då egendomsavträde skedde för gäld, som okänd varit; prot. s. 48, 63, Enligt reserva— tionen rådde full likställighet mellan arvingars och testamentstagares återbäringsskyldighet. * Enligt Winroth anf. st. får vid inträffad konkurs stadgandet anses ålägga full återbäring; sådan föreslogs av Gänther anf. st.
förvaltande delägare eller testamentsexekutor att särskilt framställa anspråk på återbäring av utgiven egendom till visst omfång och att till stöd därför göra gällande, att dennas återbäring är erforderlig för täckning av gäld. Vid tvist måste den, som sålunda fordrar återbäring, styrka att behov därav före- ligger, men enligt sakens natur måste det härvid vara tillräckligt med ganska approximativa beräkningar; det kan sålunda t. ex. vid konkurs icke erfordras, att den omedelbart av egendomsavträdet omfattade egendomen skall hava realiserats och att utdelningsförslag för densammas fördelning upprättats.
Omfånget av återbäringsskyldigheten är i urarvaförordningen i första hand angivet till vad testamentstagaren mera njutit än, där gälden förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Det vill alltså efter ordalagen synas, som om borgenärerna skulle — bortsett från att vissa delägare kunna vara person— ligen ansvariga — vidkännas realisationsförluster och kostnader i anledning av egendomsavträdet. Detta lär icke kunna anses överensstämma med vår rätts allmänna ståndpunkt i fråga om borgenärers företräde framför testaments- tagare. Så länge borgenärerna ej erhållit full betalning, är testamentstagarnas rätt till vad de emottagit villkorad av att så sker, och återbäringsskyldigheten måste omfatta så mycket som härför erfordras. För att nu övergiva urarva- förordningens formulering talar även, att den åtminstone efter orden icke täcker den återbäringsskyldighet som kan inträda, då testamente verkställts, medan viss gäld ännu återstått ogulden och >>beräknats», men beräkningen visat sig oriktig, t. ex. därför att övriga tillgångars värde efter tidpunkten för testamentets verkställande »sjunkit under det därvid antagna värdet.
Inom den gräns, som angives av den oguldna gäldens storlek och den mottagna egendomens värde, bestämmes måttet av varje särskild mottagares återbäringsskyldighet av det inbördes förhållandet mellan hans rätt och övriga återbäringsskyldigas. Om den återbäring, som enligt 5 % åligger del- ägare, är tillräcklig för gäldens täckning, ifrågakommer i allmänhet icke återbäring enligt förevarande paragraf. I den mån sådan erfordras, skall legat med sämre rätt återbäras före ett legat med bättre rätt, och i förhållandet mellan återbäringsskyldiga med samma rätt skall återbäringen ske propor- tionellt efter värdet av vad som blivit dem tillagt.1 Den, som erhållit en del av vad till honom testamenterats, kan sålunda gå fri från återbärings- skyldighet, medan sådan drabbar en annan legatarie, beträffande vilken testa- mentet blivit till fullo verkställt. För att efter dessa grunder bestämma åter- , bäringsskyldigheten för mottagare av legat i viss egendom kan det bliva _ nödigt att anställa en beräkning av förhållandet mellan denna egendoms värde och värdet av annan egendom, vilken enligt särskild föreskrift i testamentet * tillagts annan legatarie. Angående förhållandet mellan flera mottagare av egendom, som utgivits jämlikt ändamålsbestämmelse, torde böra tillämpas regler motsvarande dem, som nu angivits beträffande förhållandet mellan flera
* Se lagen om testamente 3 kap. 3 %. 25—303828
legatarier; och dessa regler komma följaktligen även till användning på för- hållandet mellan å ena sidan legatarier och å andra sidan mottagare av egen- dom, som bortgivits under ändamålsbestämmelse. Vid tillämpningen av före- stående grundsatser måste emellertid iakttagas, att brist vid fullgörandet av den återbäringsskyldighet, som åligger delägare eller annan med sämre rätt, icke i första hand må falla borgenärer till last; sådan brist måste av mottagare med bättre rätt fyllas intill värdet av vad envar av dem emottagit och med använd- ning av enahanda grunder i fråga om deras inbördes förhållande. I denna punkt föreskrives i urarvaförordningen % 15, att om annan, som i boet del fått, den del förskingrat, i fråga om bristens fyllande vad i % 14 är stadgat om arvinge skall äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentstagare. Att i överensstämmelse härmed giva en bestämmelse i form av hänvisning till vad i 5 % av detta kapitel är stadgat angående delägares skyldighet att fylla brist är icke lämpligt av den grund, att för sistnämnda stadgandes till- lämplighet gälla vissa förutsättningar — att egendomsavträde skett och att dessförinnan bodelning eller arvskifte ägt rum —, vilkas förhandenvaro ej kan krävas i fall enligt förevarande paragraf. En särskild regel om den sub- sidiäraåterbäringsskyldigheten torde i själva verket här kunna umbäras. Beredningen har nämligen antagit, att återbäringsskyldighetens omfång på ett både enkelt och för alla förekommande fall uttömmande sätt kan angivas därmed, att egendom skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld efter den döde. l överensstämmelse därmed har lagtexten blivit avfattad.
Genom själva ordet återbära lär med tillräcklig tydlighet vara uttryckt, att fråga är om en restititutionsplikt gentemot boet, representerat av behörig företrädare, däremot icke om en skyldighet att avstå egendom omedelbart till viss borgenär för täckning av hans fordran i boet. En direkt kravrätt för borgenär mot egendomens mottagare möter betänkligheter både med hänsyn till möjligheten att på ett betryggande sätt fixera omfånget av vad som skall utgivas och till borgenärernas inbördes likställighet och skulle uppenbarligen icke kunna medgivas emot testamentstagare i de nu förevarande fallen, .då den icke står borgenären till buds emot delägare, som icke blivit personligen ansvarig för fordringen.
R'estitutionsplikten är icke allenast en obligationsrättslig förpliktelse för mottagaren utan är av sakrättslig karaktär. Detta kan även uttryckas på det. * sätt att, till dess all boets gäld blivit gulden, egendom som utgives på grund av testamente övergår till mottagaren allenast på den betingelse, att egen— domen icke erfordras för betalning av gäld. Härav följer bl. a., att dödsboet äger uttaga individuellt bestämd egendom ur mottagarens konkursbo utan att kon— kurrera med däri bevakande fordringsägare. Om från dödsboet utgivits sådan egendom och denna genom laga fång övergått till tredje man, kan egendomen till 'boet återvinnas genom klander å sådan rättsinnehavares fång, därest hinder ej möter i gällande regler om skydd för godtrosförvärv.
75.
Så snart egendom skall återbäras av någon, som innehaft den utan giltig Avkomst- .. .. .. o .. . Kostnader. rattsgrund, mota sporsmal om vem som skall hava ratt till egendomens Ersättning under tiden fallna avkastning och vem som skall vidkännas därå nedlagdaför egendom. kostnader samt om ersättning för egendom, som icke finnes i behåll. Dessa-80"; ååå-ms spörsmål böra upptagas till reglering i samband med själva återbäringsskyldig- heten, såsom tidigare skett i likartade fall.1 I fråga om arvingars skyldighet att återbära vad de i skifte fått heter det i 10 kap. 3 % Ä. B. i 1734 års lag, att förpliktelsen omfattar arvet »eller dess värde om det förskingrat är; give ock de räntor ut, som de därav uppburit, dock ej ränta på ränta, eller vad de med försiktighet och flit hava förtjänt —— — —; njute ock skälig vedergällning för all nödig och nyttig kostnad, den de å arvet gjort.» Motsvarande bestämmelser, med vissa smärre avvikelser, möta i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till ärvdabalk samt i urarvaförordningen % 13.2 De gälla här endast för arvingars och efter— levande makes återbäringsskyldighet och endast för det fall att, sedan arv- skifte3 ägt rum, egendomsavträde sker förty att ny gäld sig yppat. För testamentstagares återbäringsskyldighet enligt urarvaförordningen % 15 finnas ej motsvarande föreskrifter meddelade.4 Enahanda spörsmål kräver emellertid sin lösning även beträffande testamentstagare, och detta oavsett om de enligt förslaget äro delägare i dödsboet eller ej. Med det även i övrigt vid- sträcktare tillämpningsområde. som stadgandena 'om återbäringsskyldighet erhålla enligt 5 och 6 %% i förevarande kapitel, böra givetvis de nu ifråga- varande spörsmålen regleras på ett lika omfattande sätt och sålunda icke begränsas till återbäring i anledning av egendomsavträde för ny gäld. Bered- ningen har funnit lämpligt att sammanföra bestämmelser om avkastning, kostnader och ersättning för egendom, som ej finnes i behåll, i nu förevarande paragraf. Av dennas avfattning och placering framgår, att den avser varje ' fall av återbäringsskyldighet enligt 5 eller 6 %. Vid en jämförelse mellan innehållet av urarvaförordningen % 13 i före- » varande punkt och regleringen av motsvarande spörsmål för vissa andra fall av egendoms återbärande, t. ex. då en dödförklaring visats strida mot verk- ! liga sakförhållandet,5 befinnes att förstnämnda bestämmelse icke på samma , sätt som de övriga gör rättsverkningarna beroende av den återbärandes goda
- 1 Här må exempelvis erinras om lagstiftningen beträffande återvinning till konkursbo och beträffande dödförklaring. ” Lagkommittén 7 kap. 11 %, äldre lagberedningen 7 kap. 14 %. Sedan urarvaförordningen % 13 enligt lag den 11 juni 1920 erhållit ändrad lydelse, återfinnas ifrågavarande föreskrifter i lagrummets andra stycke, första till och med tredje punkterna. . 3 Numera bodelning eller arvskifte. ”* Häremot riktades kritik vid granskningen av 1859 års förslag i högsta domstolen; se Konkurs-, boskillnads- och urarvalagarna s. 156. i 5 Se 8 kap. 7 % i förslaget. Jfr 11 kap. 1 5 J. B.. såsom lagrummet ipraxistillämpats och * lagberedningens förslag till jordabalk III s. 240 f., 246 t'.
eller onda tro, åtminstone såvitt av ordalydelsen framgår. 1 Ränta och avkomst % skall sålunda av den återbärande gottgöras, även om han innehade egendomen i god tro, då avkastningen föll. Å andra sidan tillerkännes honom ersättning icke blott för nödig utan också för annan nyttig kostnad, även om han vid verkställandet därav icke befann sig i god tro. I den förra delen är lagrummet strängare emot den återbärande, i den senare behandlas han mera gynnsamt än vad som överensstämmer med allmänna grundsatser, och det synes svårt att återföra lagrummets lösning av de båda nära sammanhörande spörsmålen till någon enhetlig grundtanke.
Beredningen har funnit vägande skäl tala för att bibehålla urarvaförord— ningens ståndpunkt i fråga om den återbärandes skyldighet att ersätta ränta och avkomst. Hans goda tro har icke stöd av något presumtionsgrundande faktum av samma valör som t. ex. dödförklaring. Om han är delägare i boet, är han, så länge egendomsavträde ej skett, principiellt ansvarig gentemot borgenärerna för boets förvaltning på ett sätt som icke äventyrar gäldens riktiga betalning. Vid en åtgärd, som till själva sin tendens strider häremot, nämligen mottagande av egendom ur boet utan full visshet om att all gäld är gulden eller samtliga borgenärers rätt till betalning eljest behörigen tryggad, är det därför icke ogrundat att såtillvida lägga risken för ett misstag på del- ägaren, att han icke på någon borgenärs bekostnad äger behålla något av det som utan vederlag—kommit honom till godo i egenskap av bodelägare.2 Detta innebär i själva verket icke annat än att man av delägare kräver en jämförel- sevis hög grad av omtanke om borgenärernas try ghet. Mot alltför betungande verkningar härav för delägarna kunna de skydda sig genom att begära kallelse å okända borgenärer. Om det nu anförda är riktigt, synes därav framgå, att det icke finnes anledning till särskilt skonsam behandling av en återbärings- skyldig delägare, som nedlagt nyttig men icke nödig kostnad å egendomen.
Då reglerna i denna paragraf, såsom ovan anmärkts, skola gälla även vid återbäring av egendom, som mottagits på grund av ett speciellt testamentariskt förordnande, har måst övervägas, huruvida mottagare därav skola i allo lik- ställas med delägare. Vad till en början angår skyldigheten att ersätta ränta eller avkomst. även om den njutits i god tro, är det obestridligt, att skälen härför icke göra sig gällande med samma styrka beträffande speciella testaments- tagare som beträffande delägare. De förra hava nämligen icke sådan befogen- het och sådant ansvar med avseende å boets förvaltning som de senare. Kvar står emellertid den rent benefika karaktären av även dessa testamentstagares förvärv, som gör att de skäligen böra stå tillbaka för borgenärer. Beredningen har därför funnit återbäringsskyldiga av denna kategori kunna helt likställas * med delägare, såvitt angår restitution av ränta och avkomst. Någon anled-
1 Winroth a. a. s. 661 (noten från föreg. sida) anser urarvaförordningen % 13 böra tolkas så, att den återbärande, bl. a. i fråga. om ersättning för allenast nyttig kostnad, kommer i sämre ställning för tid. då den gäld, för vilken egendomsavträdet sker, varit för honom känd. ' Annorlunda däremot beträffande personligt ansvar, varom se 12 5 här nedan.
ning att beträffande rätt till ersättning för nyttiga kostnader med avvikelse från allmänna grundsatser tillerkänna speciella testamentstagare en mera gynnad ställning, motsvarande lydelsen av urarvaförordningen % 13 i fråga om delägare, har icke ansetts föreligga. Även vad angår skyldighet att utgiva ersättning för egendom, som icke finnes i behåll, hava ifrågavarande testa- mentstagare funnits böra likställas med delägare, dock med ett undantag i fråga om dem, som mottagit egendom jämlikt ändamålsbestämmelse; härtill får beredningen återkomma här nedan under tredje punkten.
I första punkten stadgas, att återbäringsskyldigheten omfattar jämväl ränta eller avkomst, som fallit under den tid egendomen innehafts av den åter- bäringsskyldige. I de jämförelsevis mindre vanliga fall, där avkastningen finnes i behåll i den form, i vilken den ursprungligen fallit, skall den i sådant skick utgivas till boet. Restitutionsplikten framträder däremot såsom en skyldighet att i penningar betala visst belopp, dels då avkastning konsumerats eller av- yttrats och sålunda ej vidare finnes i behåll, i vilket fall tredje punkten blir tillämplig, dels ock då avkastningen från början utgjorts av penningar, t. ex. ränta.
Avgörande för återbäringsskyldighetens omfattning i denna del är vad som faktiskt erhållits 1 ränta eller annan avkomst. Detta överensstämmer med den gällande rätten, såsom bl. a. framgår av den edgångsskyldighet, som i urarva— förordningen å 13 finnes stadgad angående avkastningen. Såsom i 10 kap. 3 % Ä. B. var uttryckligen föreskrivet, skall icke beräknas ränta på ränta,” särskild bestämmelse härom erfordras emellertid icke. Sistnämnda lagrum undantog vidare från arvingarnas återbäringsskyldighet »vad de med försik- * tighet och flit hava förtjänt». Lika med urarvaförordningen har förslaget an- setts kunna undvara särskild föreskrift härom, men ej heller i detta stycke * föreligger någon saklig avvikelse. Om den återbäringsskyldige använt pen- ningkapital i affärsrörelse eller annan produktiv ekonomisk verksamhet, kan nämligen den inkomst, han därigenom förvärvat, icke anses utgöra avkomst av egendomen, enär denna för inkomstens åstadkommande samverkat med andra produktionsfaktorer. För sådana fall måste därför beräknas ett skäligt : vederlag för kapitalets användning i den ifrågavarande verksamheten, närmast med ledning av de i allmänhet gällande räntesatserna vid upplåning av ka- pital för sådant ändamål. De räntesatser, som i 9 kap. 10 % H. B. och annor- städes i lag äro för särskilda fall angivna, äro härvid icke direkt tillämpliga; åt dem kan på sin höjd tillerkännas en i stora drag vägledande funktion. ? Detsamma gäller om vad i 5 kap. 5 & föreslagits. Om den återbäringsskyl- . diges verksamhet icke givit vinst utan visat förlust, kan av skäl, motsvarande ' dem som nyss åberopats, härpå icke grundas frihet för honom från att gälda . ränta enligt nu angivna grunder. Äterbäringsskyldigheten säges avse ränta eller avkomst, som under tiden , fallit. Innebörden härav är tydligen något olika alltefter avkastningens be- skaffenhet. Vad t. ex. angår ränta å utlånat kapital, skall-gäldas av den åter-
Första punkten. Ränta och avkomst.
Andra punkten.
Ersättning för kostnader.
Tredje punkten.
bäringsskyldiga uppburen ränta i den mån den belöper å den tid, han inne- ** haft kapitalet. I fråga om utdelning å aktier gäller, att denna är att betrakta * såsom fallen avkomst vid den tidpunkt, då den blir tillgänglig för lyftning.
Vid partiell återbäring, som avses i 5 % första stycket andra punkten eller .l kan ifrågakomma enligt 6 %, erhåller förevarande regel om ränta och av- komst endast medelbar betydelse. Den tjänar att bestämma den yttersta gräns, intill vilken återbäring kan påfordras. Däremot föranleder regeln icke därtill, att då ett-visst kapitalföreinål återbäres till fullgörande av boutredningsman- nens rekvisition, jämväl därå fallen ränta eller avkomst städse skulle åter— bäras.
Enligt urarvaförordningen % 13 skall vid återbäringen utgivas ersätt— ning för nödig eller nyttig kostnad, som är gjord å egendomen eller för dess skull. Av denna formulering framgår, att fråga är dels om utgifter för underhåll och förbättringar av själva egendomen, dels om kostnader för dess vidmakthållande och skyddande mot skada av olika slag; i senare hänseendet kunna bl. a. ifrågakomma kostnader för veterinärvård av kreatur, för hyra av förvaringslokal, för transport och försäkring. Städse måste dock iakttagas den begränsning, att kostnaden måste vara nödig eller nyttig för själva egen- domen, d. v. 5. för varje dess ägare, och alltså icke blott för den återbärings- skyldiga innehavaren, såsom bl. a. utgifter för transport till hans boningsort. Den angivna omfattningen av de kostnader, som skola ersättas, torde enklast uttryckas på det sätt, att fråga skall vara om kostnad för egendomen.
Av skäl, som ovan anförts, är ersättningsrätten begränsad till dels nödig kostnad, och dels nyttig kostnad, där den var gjord i god tro. En kostnads bedömande såsom nödig eller nyttig skall ske med hänsyn till förhållandena på den tid, då utgiften ägde rum. Av formuleringen framgår, att inne- havarens goda tro skall förefinnas vid samma tid; det är sålunda icke till— räckligt, att han var i god tro vid mottagandet av egendomen. Den, som fordrar ersättning för nyttig kostnad, har själv bevisbördan för att denna var gjord i god tro. Innebörden av den goda tron är, att innehavaren icke insåg eller borde inse, att han skulle bliva skyldig återbära egendomen. Bortsett från den omständigheten, att en avträdesansökan är under prövning, skall alltså den goda tron icke hänföra sig till ett enstaka faktum, t. ex. existensen av viss gäld,1 utan till boets ställning i det hela, i den mån den är av betydelse för bedömande av frågan om återbäringsskyldighet. Enligt allmänna rätts- grundsatser äger den återbäringsskyldige kvitta honom tillkommande ersätt— ning för kostnader mot penningbelopp, som av ,honom skall gäldas, samt äger , innehålla egendom av annat slag, som skall återbäras, till dess kostnadsersätt- ning gäldas. .
För det fall att egendom, som skall återbäras, ej finnes i behåll, stadgas i urarvaförordningen % 13, att den återbäringsskyldige i stället skall gälda
1 Jfr Winroth anf. st.
egendomens värde. Motsvarande stadgande i 1734 års lag förutsatte, att egen- Ersättning domen »förskingrats», och avsåg sålunda åtminstone närmast, att den varför egendom) oåtkomlig på grund av föryttring eller annan dylik åtgärd av den återbärings- skyldige. Av samma skäl, som ovan anförts beträffande skyldighet att gälda avkastning, som uppburits i god tro, bör den, som på successionsrättslig grund emottagit egendom ur boet, ansvara för att egendomens värde kommer bor- genärerna till godo. Det är enligt beredningens förslag utan avgörande be- tydelse, om egendomen avyttrats genom rättshandling med eller utan veder- lag, konsumerats eller förfarits genom vanvård eller annan oaktsamhet. An- gående verkan av egendomens undergång genom olyckshändelse o. d. böra allmänna rättsgrundsatser äga tillämpning.1
Obestridligen kan den i tredje punkten stadgade ersättningsskyldigheten någon gång tänkas verka mycket betungande för mottagaren, i synnerhet om denne är speciell testamentstagare och sålunda icke har något egentligt an- svar för boutredningen och gäldens betalning. Beträffande legat motverkas dock ett alltför stötande resultat därav, att dessa oftast antingen torde av mottagaren uppfattas som _ett kapitaltillskott och sålunda i regel icke för- brukas eller ock belöpa sig till helt ringa belopp; sker förbrukning, avser den något syfte, varav mottagaren själv ansett sig hava intresse. Annorlunda är i talrika fall förhållandet beträffande egendom, som utgivits jämlikt ända- målsbestämmelse. Förutom att mottagare av sådan egendom oftast torde i ännu högre grad än legatarien sakna personlig anknytning till dödsboet, är nämligen att märka, att mottagaren ofta icke har något val beträffande med- lens användning utan måste foga sig i testators föreskrift härutinnan; under- stundom kan även vara bestämd viss tid, inom vilken förbrukningen skall hava ägt rum, såatt det ej står i mottagarens skön att avvakta en tidpunkt, då återbäringsskyldighet ej längre är att befara. Det är sålunda väl tänk— bart, att mottagaren av dylika medel genom deras användning erhållit endast något intresse av för honom ganska underordnad betydelse tillgodosett och alldeles icke fått sin förmögenhet ökad. För att i dylika fall undvika orimlig hårdhet föreslår beredningen sådan jämkning av tredje punktens regel, att ersättning för egendom, som ej finnes i behåll, skall gäldas allenast i den mån egendomen prövas hava medfört nytta.2 Det följer av detta stadgandes grund, att frågan härom icke skall bedömas närmast efter de synpunkter, som ligga till grund för det testamentariska förordnandet, ej heller uteslutande efter allmänt vedertagna åsikter om vad som är nyttigt, utan i första hand efter mottagarens ekonomiska ställning och hans egen därav motiverade upp- fattning om vad som för honom är nyttigt. Uttagande av ersättning för egen— dom, som utgivits såsom understöd åt behövande, torde iallmänhet vara ute-
” Jfr lagberedningens förslag till lag om arv 7 kap. 4 5 och yttranden i anledning därav ., inom lagrådet, k. prop. nr 17 till 1928 års riksdag s. 45 f.
"' Jfr lagen om förmynderskap 5 kap. 9 % första stycket och lagberedningens förslag till nämnda lag s. 275 f. —
som ej finnes i behåll.
sluten på grund av vad som är stadgat angående utmätningsfrihet för existens- minimum.1 Därest återbäringsskyldighet av dödsboet med framgång gjorts gällande emot tredje man, till vilken individuellt bestämd egendom har övergått, blir tredje punkten icke tillämplig med avseende å mottagaren, enär i sådant fall egendomen i den mening, som här är ifråga, finnes i behåll. Om egen- domen hos en restitutionspliktig tredje man upphört att existera genom konsum- tion, olyckshändelse e. d., blir frågan om dennes skyldighet att utgiva er- sättning för dess värde icke att lösa enligt den nu förevarande bestämmelsen, som endast avser mottagare på arvsrättslig grund, utan enligt allmänna rätts- grundsatser.
Ingensärskild Såsom ovan anmärkts, skall enligt urarvaförordningen % 13 återbärings—
edgågglfffyl' skyldig bodelägare, om så fordras, edligen bekräfta sin uppgift om vad han ur boet mottagit och om därav fallen ränta eller avkomst. Behörighet att påfordra sådan edgång lär tillkomma varje särskild borgenär, som bevakat fordran i urarvakonkursen (jämför urarvaförordningen % 12). Med den all- männa ståndpunkt i fråga om edgångsskyldighet, som angivits här ovan under 2 % tredje stycket, har beredningen funnit sig icke böra i förevarande para— graf upptaga någon bestämmelse om särskild edgångsplikt för delägare eller andra återbäringsskyldiga. Förslaget överensstämmer sålunda härutinnan med vad som för närvarande gäller om åter-bäringsskyldiga testamentstagare.
Slutligen må här anmärkas, att bestämmelserna i 5—7 %% icke avse den skyldighet att utgiva boet tillhörig egendom, vilken åligger en delägare eller annan person, som från början undanhållit egendom från boet, t ex. genom svikligt förfarande vid bouppteckning. Dennes utgivningsskyldighet följer di- rekt av hans rättskränkning och behöver i övrigt icke här närmare regleras. Med avseende å spörsmål, som behandlas idenna paragraf, är en sådan innehavare enligt allmänna grundsatser i olika hänseenden att behandla strängare än i detta stadgande föreslagits.
8——10 åå.
Av dödsfallet Under boutredningen sammanhållas den dödes rättigheter och förbin- förimledda delser, i den mån de icke äro av högstpersonlig karaktär och därför upp- SPÄÄZZÄZZIZW höra med dödsfallet, på ett enhetligt sätt genom anknytning till dödsboet, gäldåbe' vilket sålunda i ekonomiskt hänseende för någon tid träder i den dödes talning ställe. Enligt förslaget uppfattas dödsboet såsom ett särskilt rättssubjekt. Ändamålet med detta sammanhållande är att i möjligaste mån begränsa de rubbningar av ekonomiska förhållanden, som måste bliva en följd av dödsfallet. Härför kräves icke blott, att överhuvud den dödes förmögenhets— rättsliga aktiva och passiva övergå å dödsboet, utan också att de göra detta utan annan förändring än den oundvikliga successionen av ett nytt subjekt.
lesson
Fullt ut låter sig emellertid detta syfte icke förverkliga Detta beror framför- allt på hänsyn till tiden för boutredningens varaktighet och därmed för döds- boets bestånd. Ä ena sidan måste boutredningen kräva en icke alltför kort tid, bl. a. därför att den i regel måste omhänderhavas av personer, som icke förut haft närmare befattning med den dödes ekonomi, och å andra sidan- kräva viktiga hänsyn till de successionsberättigades särskilda intresse och till det ekonomiska livet i allmänhet, att boutredningarna avslutas inom rimlig tid. Av dessa skäl är det understundom oundvikligt att låta utredningen med- föra någon rubbning av särskilda rättsförhållanden av obligationsrättslig art. Å ena sidan kan det nämligen icke medgivas, att fullgörande av en viss för- bindelse, som enligt sitt eget innehåll är förfallen i början av utredningen, skulle få inverka förryckande på avvecklingen av andra rättsförhållanden, som kräva längre tid. Och å andra sidan kan det under längre tid fortsatta beståndet av någon viss gäldsförpliktelse antingen utsätta borgenärens rätt för äventyr eller lägga hinder i vägen för boutredningens avslutande inom skälig tid.
Till förebyggande av nu berörda olägenheter finnas bestämmelser med- delade i urarvaförordningen %% 2—4. Lagberedningen har funnit dessa bed stämmelser höra med vissa ändringar bibehållas. I % 2 andra och tredje styckena givas, för det fall att den dödes egendom avträdes till konkurs, vissa regler om återvinning till konkursboet, vilka mycket nära överens- stämma med vad om sådan återvinning är stadgat i 2 kap. konkurs- lagen. lfrågavarande bestämmelser böra därför av systematiska skäl över- flyttas till sistnämnda lag, och beredningen föreslår, att de i densamma med vissa förändringar och utvidgningar införas såsom ett nytt stycke i 33 %. Med en sådan anordning kan fjärde stycket av urarvaförordningen % 2, som endast upptager en hänvisning till konkurslagen, bortfalla. För övrigt mot- svaras %% 2—4 med vissa modifikationer av 8—10 %% av förevarande kapi— tel. En olikhet är, att från den i 8 % upptagna regeln om uppskov med be— talning ur boets egendom under viss tid icke stadgats något undantag för , det fall, att borgenären erbjuder säkerhet för återbäring. En annan nyhet är * betingad därav, att dödsbo skall, enligt vad i 2 kap. är föreslaget, kunna ' avträdas till förvaltning av boutredningsman, som har till uppgift att söka åvägabringa uppgörelse med borgenärerna.
8 5. Denna paragraf motsvarar urarvaförordningen % 2 första stycket och före- Uppskov med ' skriver i likhet med denna visst anstånd med betalning av gäld ur dödsboet.1 Nuit; befal'
Uppgiften för detta stadgande är till en början att bereda bodelägarna råd— "'g' rum att utan påträngande krav från borgenärer överväga, huruvida de skola
* Se Westring, Ett spörsmål angående betalning av gäld efter död person, N. J. A. II 1899 nr 2; Bergendal, Några anmärkningar om anstånd med betalning av gäld jämlikt urarva- ,. förordningen 2 %, i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wiirtemberg s. 60—73.
Tidigare för- slag och gäl- lande rätt.
skrida till egendomsavträde. Vidare är det tydligt, att så länge det är oav- ' gjort, huruvida dödsboets egendom kommer att avträdas för gäld med bodel- ägarnas befriande från personligt ansvar för dennas betalning, borgenärerna löpa risk att det, sedan avträde skett, skall befinnas, att i boets förvaltning vidtagits olämpliga och kanske oredliga åtgärder, genom vilka boets tillgångar förminskats eller dess ställning eljest försämrats med den verkan, att av— vecklingen efter egendomsavträdet lämnar ett för borgenärerna mindre gynn- samt resultat än det, vartill möjlighet vid början av boutredningen funnits. Häremot måste lagstiftningen söka bereda trygghet. Detta sker dels genom användning och utvidgning av de konkursrättsliga återvinningsbestämmelserna, åt vilka emellertid icke kan givas en alltför vidsträckt omfattning, dels genom tagande i anspråk av delägarnas personliga ansvarighet för den dödes gäld. Genom att stadga sådant ansvar såsom påföljd av vissa för borgenärerna menliga förvaltningsåtgärder har man sökt uppnå, iförsta hand att delägarna för att undgå denna påföljd skola underlåta menliga åtgärder, och vidare att, därest sådana likväl vidtagits, borgenärerna ändock skola kunna erhålla be— talning, nämligen av delägarna personligen. Bestämmelser i sådant syfte finnas meddelade i 11, 12 och 14 ååi detta kapitel. Genom dessa stadganden uppnås emellertid icke tillräckligt skydd för borgenärerna. Ty de taga endast sikte på illojala eller okloka åtgärder av delägarna, däremot icke på menliga åt- gärder av en tredjeman, närmast en enskild borgenär, som söker betalning för en förfallen fordran. Utan särskilt stöd av lag kan det icke begäras av delägarna, att de skulle vägra betalning åt en sådan borgenär, och även om så skedde skulle denne kunna i exekutiv väg åtkomma betalning. Det är emellertid tydligt, att om egendomen senare befinnes otillräcklig för gäldens fulla betalning och egendomsavträde sker med gäldsbefriande verkan för del— ägarna, en borgenär, vilken sålunda erhållit betalning, därigenom gynnats på bekostnad av övriga borgenärer. Till förebyggande av sådan orättvisa tjänar stadgandet i urarvaförordningen % 2 första stycket.
Detta stadgande betecknade vid sin tillkomst en nyhet inom svensk rätt. Angående förarbetena därtill må följande erinras.1 Lagkommittén föreslog, att kvarstad eller utmätning för gäld efter den avlidne ej finge verkställas, förrän en månad förflutit från den dag, då uppteckning av boet slutad var, , med rätt dock för borgenär, därest stärbhusdelägare under tiden förskingrade boets tillgångar, att erhålla förbud mot förskingringen eller få godset ställt under vård. Vid granskning av detta förslag inom högsta domstolen blev * det föremål för kritik av domstolens flesta ledamöter. Det vore å ena sidan riktigt, att en ovillkorlig rättighet för borgenärer att under boupptecknings- tiden eller genast därefter uttaga sina fordringar ellerför dem genom utsök— ningsåtgärder bereda sig säkerhet kunde vara av menliga påföljder för med- borgenärers rätt och lämna oredliga stärbhusdelägare utväg att i förening
1 Utförligare framställning är given av Westring a. a.
med en eller annan, verklig eller diktad borgenär ansvarslöst undansnilla boets tillgångar; men å andra sidan skulle den föreslagna friheten för stärb- husdelägarna att, intill dess en månad från bouppteckningen förflutit, undan— draga sig all betalningsskyldighet kunna föranleda till deoblygaste missbruk i sådana stärbhus, där något rimligt tvivel om boets vederhäftighet ej ägde rum, förlama exekutionsväsendet för en längre tid, så ofta någon gäldenärs dödsfall mellankomme, och därigenom överhuvud undergräva kreditväsendet. Man föreslog därför, att innehavare av förfallen fordran skulle äga rätt att erhålla betalning mot ställande av borgenför vad sådan borgenär, i händelse före avträdestidens utgång urarvagörelse skedde eller konkurs eljest uppstode, funnes hava i mån av tillgångarna för mycket uppburit. Dessa anvisningar följdes i allt huvudsakligt av äldre lagberedningen.l Enligt ordalagen i dess förslag avsåg emellertid betalningsförbudet ej blott den allmänna avträdes- tiden närmast efter dödsfallet utan även tid för egendomsavträde i anledning av att ny gäld sig yppat. Beredningen tillade en föreskrift, att då egendomi dödsbo under avträdestid skulle säljas till gäldande av fordran, försäljningen ej finge ske annorlunda än å offentlig auktion, ändå att egendomen ej bliviti mät tagen.2 l förslaget till handelsbalk3 intogs föreskrift därom, att kvarstad eller utmätning under den allmänna avträdestiden ej skulle medföra förmåns- rätt. Lagberedningens förslag har med vissa jämkningarllagts till grund för 1854 års förslag till förordning om urarvagörelse,4 och det återfinnes, efter iakttagande av en inom beredningen av Giinther påyrkad förändring, i 1859 års förslag till förordning, huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. Emot detta anmärktes i högsta domstolen av två justitieråd, att rättigheten att uppehålla utsökning och ovillkorlig betalning av fordran i död mans bo skulle få en alltför stor utsträckning genom att arvinge, huru långt efter bo- uppteckningen som helst, skulle kunna, under åberopande av yppad ny gäld, vare sig större eller mindre, vägra borgenär betalning, med mindre denne ställde borgen.5 Emellertid blev kommitteförslaget oförändrat lagt till grund för urarvaförordningen % 2 första stycket. Detta lagrum gäller alltjämt med oförändrad lydelse. Det kompletteras, utom av övriga, ovan berörda stad- ganden i % 2, dels av bestämmelsen i första stycket av 17 kap. 8 % H. B. därom, att utmätning, som skett efter gäldenärs död, innan en månad förflu- tit från den dag, då uppteckningen av den dödes bo slutades, ej skall med- föra förmånsrätt, där konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sagda tid, dels ock av en hänvisning i 157 % U. L., varav framgår, att där utmät-
17kap.2%A.B-
? Därst. 3 &; denna bestämmelse kritiserades av Gänther och uteslöts ur hans förslag, . vilket i övrigt något jämkades för att utmärka, att en borgenär, som innan tiden till egendomsav- . träde tillåndalupit, genom en eller flera stärbhusdelägares åtgärd fått likvid för sin fordran utan att ställa borgen, icke skulle behöva bevaka fordringen i konkursen, ifall egendomsav- . träde sedermera av andra stärbhusdelägare skulle inom föreskrivna tiden ske; prot. s. 45,54 f. 3 22 kap 4 %. * %% 16 och 18. 5 Konkurs-, boskillnads— och urarvalagarna s. 155.
Huvudgrun-
der för bered- ningens för- slag.
ning verkställts i dödsbo, för betalning i exekutiv väg innan avträdestid gått till ända skola gälla de villkor, som stadgats i urarvaförordningen % 2 första stycket. _
Enligt lagberedningens mening föreligga goda grunder för att en borgenär icke bör, oaktat hans fordran är förfallen, kunna kräva betalning under början av boutredningen. Härigenom tillgodoses delägarnas behov av tid till över— vägande av den viktiga frågan om egendomsavträde såväl som övriga borge— närers intresse av likalmrättigade fordringars lika behandling i en möjligen inträffande urarvakonkurs. Då uppskov med betalningen obestridligen innebär en rubbning av borgenärens rätt, som kan för honom vara oläglig, och åter- bäring ju icke ifrågakommer i de talrika fall, där boet lämnar full tillgång till betalning av all gäld, kunde möjligen ifrågasättas att icke stadga något laga hinder för borgenärer att erhålla betalning för förfallen fordran, men att för tillgodoseende av övriga borgenärers befogade krav på likställdhet utvidga möjligheterna till återvinning enligt konkurslagen av sådan betalning. I sådant fall skulle emellertid återbäringen å ena sidan kräva tidsutdräkt och kostna- der samt bliva beroende av den återbäringsskyldiges fortsatta solvens, och å andra sidan ofta för denne, som måhända ansett sig kunna fritt disponera den erhållna betalningen, bliva jämförelsevis mera oläglig. Då härtill kommer, att man på den angivna vågen icke skulle skydda delägarna mot påträngande krav från borgenärer under avträdestiden, varav de förra kunde föranledas antingen till förhastade och förlustbringande realisationsåtgärder eller till att verkställa ett egendomsavträde, som senare visade sig onödigt, synes anstånd med betalningen fortfarande böra stadgas såsom huvudregel.
För de fall, i vilka denna skall äga tillämpning, bör enligt beredningens mening icke medgivas borgenären någon lagstadgad rätt att erhålla betalning mot ställande av säkerhet. Även om säkerhet erbjudes, kan nämligen nöd- vändigheten att redan på ett tidigt stadium av boutredningen uppbringa medel för betalning av gäld vara mycket oläglig för delägarna. De kunna också i dylikt fall finna sig ställda inför ett tvång till förlustbringande realisationer och kunna följaktligen genom borgenärens krav hindras från att genomföra boets avveckling utan egendomsavträde, även om ställningen i och för sig bort medgiva en sådan avveckling. Från borgenärens synpunkt betraktat bör ett verkligt förbud mot betalning under en kortare tid med nutidens kredit- förhållanden i allmänhet icke innebära något alltför kännbart intrång. Ty om han, med hänsyn till sin ekonomiska ställning och värdet av fordringen mot dödsboet, haft möjlighet att ställa säkerhet, lär han i regel också i avbidan på fordringens gäldande kunna uppbringa kredit till däremot svarande belopp. I själva verket torde ställande av säkerhet i sådana fall, som avses i urarva" förordningen % 2, endast sällan förekomma. Detta torde sammanhänga därmed, att en borgenär, som icke kan komma till en frivillig uppgörelse med bodel- ägarna, i regel icke har någon möjlighet att under avträdestiden erhålla ett snabbt avgörande, huruvida den erbjudna säkerheten är tillfyllestgörande, när
detta av delägarna bestrides. På dessa grunder och då ett system med be- talningsrätt mot ställande av säkerhet visat sig kräva ganska invecklade regler angående rättsförhållandets fortsatta avveckling, i synnerhet under ett exeku- tivt förfarande, har beredningen ansett riktigast att i viss omfattning helt ute— sluta borgenären från rätt att fordra betalning. Den praktiska innebörden av denna avvikelse från den gällande rätten är föga betydande även på den grund, att enligt förslaget hinder ej möter för delägarna att medgiva betalning, där borgenären erbjuder betryggande säkerhet för återbäring i händelse av egendomsavträde.
Även i övrigt innebär förslaget vissa avvikelser från innehållet av urarva- förordningen å 2 första stycket. Dels avse dessa bestämmandet av den tid, under vilken anstånd med betalning av gäld skall äga rum, dels åsyfta de att under sådan tid möjliggöra betalning i viss utsträckning.
I det förra hänseendet anser beredningen, att föreskriften om anstånd icke bör gälla för betalning under sådan tid för gäldsbefriande egendomsavträde, som börjat löpa i anledning av att ny gäld yppats. Förutsättningarna härför jämlikt 2 % i förevarande kapitel (jämför även 4 %) äro alltför svårbestäm- bara för att ett påstående, att viss gäld icke förut varit känd, bör få av del— ägarna utan verkställande av egendomsavträde åberopas till uppehållande av betalning för helt annan förfallen gäld. Beredningen får härom åberopa den kritik, som i denna punkt inom högsta domstolen riktades mot förslaget till urarvaförordning,1 ävensom att man i rättspraxis, med avvikelse från orda— lydelsen, funnit urarvaförordningen % 2 första stycket i visst fall icke avse betalning under tid för egendomsavträde för ny gäld.2 Det må anmärkas, att om egendomsavträde för ny gäld sker inom den därför enligt 2 & här ovan stadgade tiden, i viss utsträckning finnes möjlighet till återvinning av betalningen enligt konkurslagen 30 %.
Av större betydelse är en utvidgning av området för betalningsanstånd, som lagberedningen vill föreslå, av den innebörd, att föreskriften härom, även om den i 1 % stadgade avträdestiden gått till ända, skall äga tillämp- ning, då boet står under förvaltning av boutredningsman. Till dennes vikti- gaste uppgifter bör enligt 2 kap. 11 % att, där tillgångarna ej förslå till gäl- dens betalning, söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras för- nöjande; om uppgörelse ej ernås och delägarna ej fylla bristen, skall han avträda boets egendom till konkurs. Det är tydligt, att boutredningsmannen, även om vid hans tillträde av uppdraget en tillförlitlig bouppteckning före- ligger och han sålunda från början äger klarhet över boets ställning åtmin- stone i huvudsak, likväl kan behöva rådrum för att överväga och söka ge- nomföra en uppgörelse med borgenärerna, genom ackord e. (1. Möjligheterna till en sådan uppgörelse skulle högst väsentligt försämras, om borgenärer med förfallna fordringar skulle kunna tilltvinga sig betalning. Det är tydligt, att
* Ovan s. 396. 2 N. J. A. 1888 S. 502.
ett utöver avträdestiden förlängt anstånd med betalning kan för en borgenär, som drabbas därav, vara mycket olägligt och att det följaktligen icke bör erhålla längre varaktighet än oundgängligen nödigt. Men det har icke funnits möjligt att i lagen uppställa någon" bestämd tidsfrist, som skulle kunna gälla för alla olika fall. För den av rätten förordnade boutredningsmannen bör man kunna hava det förtroende, att han, därest uppgörelse ej inom rimlig tid kommer till stånd, icke förhalar egendomens avträdande till konkurs, och att han icke under tiden genom opåkallade realisationsåtgärder eller eljest försämrar boets ställning. I dessa hänseenden är vidare att märka, att borge- närerna icke genom boets ställande under förvaltning av boutredningsman betagits rätten att själva söka boets försättande i konkurs, om därtill är laga skäl, och att visst skydd mot verkningarna av sådana för borgenärer men- liga förvaltningsåtgärder, som boutredningsmannen kan hava vidtagit, erhålles dels genom dennes skadeståndsskyldighet enligt 2 kap. 18 %, dels genom kon- kurslagens . återvinningsregler, av vilka beredningen föreslår en utvidgning, som bl. a. avser nu förevarande fall.1
Genom den nu berörda utvidgningen av betalningsanståndets tillämpnings- område blir det av ökad vikt, att regeln därom icke göres strängare än som er- fordras för det därmed avsedda ändamålet. Detta kräver beaktande itvå sär- skilda hänseenden. Till en början synes det icke rimligt, att genom förevarande stadgande skulle förhindras, att en borgenär, som för en förfallen fordran har pantsäke'rhet, må njuta betalning ur denna utan uppehåll på grund av gälde- närens—dödsfall. Ty å ena sidan har genom ställandet av dylik säkerhet av- setts att göra borgenärens betalningsrätt oberoende av gäldenärens personliga förhållanden, och å andra sidan åtnjuter fordringen så hög förmånsrätt, att genom betalning ur panten förfång svårligen kan tillskyndas övriga borge- närer. I överensstämmelse härmed åtnjuter sådan borgenär ock vid inträffande konkurs separationsrättf han bör uppenbarligen icke vara sämre ställd iav- bidan på klarhet, huruvida konkurs skall komma till stånd. I den föreslagna texten har på denna grund såsom förutsättning för regelns tillämpning an— givits, icke såsom hittills, att borgenär vill njuta betalning, utan att betalning skall verkställas. Därav framgår, att stadgandet icke omfattar det fall, att borgenären själv genom pantrealisation bereder sig likvid. Det fall, att pant— realisation skall ske genom exekutiv myndighet, bör särskilt uppmärksammas i utsökningslagen, och beredningen framlägger förslag isådant avseende.3 Genom den valda formuleringen framgår även tydligare än hittills, att stad- gandet icke utgör hinder för att borgenär verkställer kvittning med fordran, som dödsboet kan äga emot honom.4 '
Såsom förut erinrats, finnas i de flesta dödsbon otvivelaktigt fulla tillgångar
* Se förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen, 33 å. ” Se konkurslagen 73 och 123 åå. ' Se förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen, 88 a och 157 åå. 4 Jfr N. J. A. 1899 s. 290 (N. Rev.), Bergendal a. a. s. 59 not 2.
till gäldens betalning. Det vore meningslöst att för dylika fall förbjuda verk- ställande av betalning till borgenär med förfall-en fordran; detta kräves varken av övriga borgenärers eller av delägarnas intresse. Likväl är avfattningen av urarvaförordningen % 2 första stycket sådan, att det icke är uteslutet att där- ur utläsa ett mot stärbhusdelägarna riktat undantagslöst förbud mot betal- nings verkställande utan säkerhet.1 Även om de påföljder, som kunna inträda vid åsidosättande av ett sådant förbud, såvitt angår frivillig betalning av del- ägarna, nämligen skadeståndsskyldighet och förlust av rätten till gäldsbefriande egendomsavträde (urarvaförordningen %% 24 och 23), befinnas äga någon reell innebörd, allenast då boet visar sig vara insolvent och den verkställda be- talningen därför'länder borgenärerna till skada,2 är det tydligt, att på grund av stadgandets avfattning betalning ofta kan utebliva, även då den kunnat ske utan skada eller äventyr för något därav berört intresse. I all synnerhet mäste antagas, att ett undantagslöst förbud skulle komma att respekteras av en boutredningsman. Ett sådant förbud vore emellertid en orimlighet, efter- som dennes uppgift i ett solvent bo till väsentlig del går ut på att utan . särskild uppgörelse genom gäldens betalning förbereda boet till skifte. Därför ' har stadgandet enligt beredningens förslag avfattats på det sätt, att huvud! regeln visserligen klart framträder såsom ett förbud mot betalnings verkstäl- lande, men att härvid gjorts ett lika klart undantag för det fall, att det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Då denna förutsättning emellertid någon gång kan komma att utan tillräcklig grund anses föreligga och måhända även att avsiktligt åsidosättas, har beredningen sökt åtminstone i vissa fall bereda borgenärerna skydd mot skada till följd av obehörig betalning av gäld genom en utvidgning av rätten till återvinning till konkursbo.s
I den föreslagna texten uttalas såsom huvudregel, att betalning ej må verk-Enskildheter. ställas under tid, som här ovan angivits. Avträdestiden bestämmes genom hänvisning till i % och utgöres alltså av tiden från dödsfallet intill en månad efter det bouppteckningen förrättades. Regeln äger tillämpning även omi boet finnes allenast en delägare.”: Om samtliga delägare redan före utgången av tid för egendomsavträde enligt 1 % ådragit sig personligt gäldansvar, finnes ingen särskild påföljd stadgad för betalning av gäld, även om åtgärden är ? menlig för borgenärer. Annat är förhållandet endast, om boet omhänder— j haves av testamentsexekutor eller boutredningsman; denne ådrager sig genom
betalning i strid mot förbudet i förevarande paragraf skyldighet att ersätta skada, som därigenom tillfogats borgenärer. Hinder möter naturligen icke, i att även under avträdestiden delägare betalar boets gäld av egna medel; stad- ,. gandet i förevarande paragraf äger emellertid tillämpning jämväl å betalning-
1 Så uppfattas bestämmelsen av Nordling a. a. s. 125, Winroth a. a. s. 672. 2 Bergendal a. a. s. 52—55. , . 3 Se förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen, 33 å andra stycket andra ; punkten. 1 4 Se Bergendal a. a. s. 56.
av sådan delägares regressfordran mot boet. För boutredningsman gäller betalningsförbudet, där ej undantagsbestämmelsen kan åberopas, ända tills , uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande, men icke därefter; förbudet kan sålunda icke åberopas emot en borgenär, som fordrar betalning med stöd av en dylik uppgörelse. I denna punkt består en olikhet mellan boutredningsman och testamentsexekutor, för vilken senare förbudet gäller endast under avträdestid enligt 1 %.
Såsom ovan anmärkts, gäller betalningsförbudet icke, där det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Detta kan, såvitt angår boets ställning, bero antingen därpå, att boet lämnar tillgång till betal- ning av all gäld, eller också därpå att i allt fall någon viss förfallen gäld kan utan men betalas, närmast därför att den är utrustad med sådan för— månsrätt att den även i konkurs måste till fullo utgå. Vidare märkes emel— lertid, att där delägare eller vissa av dem äro personligen ansvariga för åt- minstone all veterlig gäld, härå kan grundas ett antagande därom, att betal— ningen icke innebär fara för borgenärer, även om enbart boets tillgångar icke skulle erbjuda dessa tillräcklig trygghet. Ytterligare kan ifrågakomma, att boet för viss betalning har en fullt säker regressrätt mot någon tredje man eller ock, såsom redan blivit antytt, att borgenären efter överenskommelse ställer betryggande säkerhet för återbäring av betalningen vid blivande egen— domsavträde. Bedömandet huruvida betalning på någon nu anförd eller lik- nande grund kan ske, ankommer på delägarna eller boutredningsmannen. Borgenär, som kräver betalning, kan alltså icke påkalla domstols eller exe- kutiv myndighets prövning därav; detta gäller även där fråga är om betal- ning i exekutiv ordning.1 Det står borgenär, som menar att betalning obe— hörigen förhålles honom, öppet att göra ansökan om boets avträdande till konkurs eller, där det förvaltas av boutredningsman, om dennes entledigande och ersättande med annan (jfr 2 kap. 5 % andra stycket). Om efter det be- talning av delägare verkställts, annan borgenär med stöd av 11 % här nedan gör gällande, att dessa oavsett ett efter betalningstillfället rätteligen verkställt egendomsavträde skola personligen ansvara för hans fordran, ligger bevis— bördan för att det med fog kunnat antagas, att betalningen ej skulle lända till men för borgenärer, å dem som verkställt betalningen; detta framgår av den åt bestämmelsen givna formuleringen.
Ifrågavarande anstånd avser, såsom av ordalydelsen framgår, endast verk— ställande av betalning. Härtill är att hänföra ej allenast utgivande av pen- ningar, utan även andra prestationer, å vilka den berättigade har ett allenast obligationsrättsligt anspråk; däremot är det uppenbart, att utgivande av egen- . dom, till vilken annan har äganderätt eller eljest någon rätt, som i konkurs icke måste konkurrera med borgenärer, icke omfattas av stadgandet. Detta utgör icke hinder mot anställande av talan mot dödsboet om dettas förplik-
1 Jfr beredningens förslag till ändring i vissa. delar av utsökningslagen, 88 a och 157 åå.
tande att betala; ej heller mot bifall till sådan talan, därvid särskilt förbehåll om rätten till anstånd enligt denna föreskrift icke behöver i domen införas. Angående anståndets iakttagande vid verkställighet av en emot den döde eller emot dödsboet meddelad dom, hänvisas till förslaget om ändring i vissa delar av utsökningslagen och vad i motiveringen därtill av beredningen anföres.
Uttryckliga bestämmelser föreslås icke om rättsverkningarna därav, att be- talning förvägras en borgenär. Inom litteraturen1 har beträffande urarvaför— ordningen 5 2 uttalats, att i dylikt fall dödsboet skulle kunna drabbas av skyldighet att gälda uppskovsränta och vissa andra påföljder av dröjsmål, såsom understundom hävande av ett ömsesidigt förpliktande avtal. Förslaget innehåller intet, som skulle föranleda ändring av uppfattningen av dessa spörsmål, vilka emellertid i förekommande fall höra i praxis erhålla sin lös- ning enligt allmänna rättsgrundsatser.
Rättsläget sedan betalning, med eller utan fog, ägt rum uppmärksammas icke särskilt. Den en gång verkställda betalningen blir giltig och beröres i och för sig icke av ett sedermera inträffat egendomsavträde. Detta har, ehuru icke utan tvekan, i rättspraxis” antagits vara urarvaförordningens mening be- träffande betalning utan säkerhet, och denna ståndpunkt har inom litteraturen blivit på ett övertygande sätt motiverada Återbäring kan endast åläggas bor- genären under de särskilda villkor, som gälla för återvinning till konkursbo, i synnerhet enligt konkurslagen 30 å och den föreslagna 33 å andra stycket.
gå.
Dödsfallet och den därav föranledda boutredningen medföra för borge-Rätt för bor- närerna särskilda risker. Då fråga är om kredit, som beviljats den döde, kangåzzr låg?; en mer eller mindre avgörande betydelse av borgenären hava tillmätts hans förtid, person, och genom hans död kan sålunda en väsentlig förutsättning för kre- diten hava brustit. Och även om borgenären huvudsakligen fäst sig vid den dödes tillgångar såsom kreditunderlag, kan detta råkai fara genom att förvalt- ningen av egendomen övergått från den döde till hans dödsbodelägare, vilka måhända i personligt eller ekonomiskt hänseende synas borgenären mindre vederhäftiga. Det kan fördenskull icke fordras av borgenären, att han skall längre än som för boutredningens syften är oundgängligt, varom hänvisas till föregående paragraf, vara bunden av en med den döde träffad överens- kommelse om framskjuten förfallotid för gälden," såframt icke den nu berörda risken på ett betryggande sätt häves genom ställande av säkerhet. Härom finnes bestämmelse meddelad i urarvaförordningen % 3, och beredningen före- slår att dennas innehåll med vissa modifikationer alltjämt bibehålles, på sätt av förevarande paragraf framgår.
* Bergendal a. a.; angående protest av växel se även Westring &. a. s. 11. 2 N. J. A. 1899 s. 288, jfr 1888 s. 502. 3 Westring a. a. '; 26—303628
Rättsutveck- lingen.
Beredningens
förslag.
En motsvarande föreskrift möter tidigast hos lagkommittén, som föreslog, att då gäld ej vore förfallen inom en månad efter avslutandet av boupp- teckning, arvingarna skulle äga rätt att. tillgodonjuta förfallotid, där de ställde säkerhet för betalningen, om borgenär det äskade; om borgenär hade pant eller inteckning men sade att den ej vore tillräcklig och förty ville hava större, säkerhet, skulle detta prövas av rätten.1 I motiveringen framhölls, att om även den oförfallna gälden skulle ovillkorligen betalas, det ej sällan torde hända, att det bo, som eljest ganska väl, och till stor fördel för delägarna, kunnat utredas, måste upplåtas till borgenärerna, utan att någon egentligen kunde sägas hava rättighet att äska ett sådant upplåtande. Den, vars fordran ej vore förfallen, kunde ej skäligen begära mera än full säkerhet därför.2 Stadgandet återkommer i huvudsak hos äldre lagberedningen, efter orden med den inskränkning att det ej skulle gälla för ny avträdestid, som börjat löpa sedan förut okänd gäld yppats, och med det tillägg att om ej säkerhet, som bleve antagen eller godkänd, vore ställd inom tre månader, sedan den av borgenären äskades, stärbhusdelägarna därefter skulle vara oberättigade att tillgodonjuta förfallotid.8 I Giinthers reservation frånkändes borgenären rätt att fordra säkerhet, om han redan i gäldenärens livstid begärt och emot— tagit sådan; någon bestämmelse om rättens prövning av säkerhet, som av arvingarna erbjödes, meddelades icke, enär dylik dels vore onödig, dels med den av majoriteten föreslagna avfattningen kunde föranleda det missförstånd, att rätten ej skulle äga pröva uppkommen tvist om en erbjuden borgens antaglighet, vilket icke kunde vara meningen.4 1854 års förslag bygger på lagberedningens med vissa redaktionella jämkningar; säkerhetens prövning av rätten eller Konungens befallningshavande omnämnes endast i samband med fordringens utsökande.5 På lagberedningens förslag bygger även 1859 års förslag; det framgår klart, att borgenären må fordra säkerhet, även då sådan blivit av den avlidne gäldenären ställd men icke är tillräcklig; varje bestäm- melse om rättens prövning är utesluten.G Med sistnämnda förslag överensstäm— mer helt urarvaförordningen % 3.
Beträffande det fall, att boet förvaltas av delägarna i samförvaltning, har lagberedningen funnit sistberörda stadgande ej kräva annan än redaktionell förändring för vinnande av större tydlighet i vissa delar. Sålunda bör genom uttrycklig hänvisning till 1 % ställas utom tvivel, att borgenärens rätt att erhålla säkerhet gäller, så snart den allmänna avträdestiden tilländalupit och ej avbrytes genom yppande av ny gäld. Av den nuvarande lydelsen framgår ej fullt klart, huruvida borgenären kan framställa sitt krav på säkerhet, medan
1 7 kap. 3 % A. B., mot. s. 56. 2 Denna mening kritiseras av Nordling a.. a. s. 126, vilken ej synes räkna förfallotiden som ett väsentligt moment av fordringsrättens innehåll.
s'Tkap.4%A.B.
** 1 kap. 3 &, prot. s. 46, 66. 5 Förslag till förordning om urarvagörelse % 17. 6 Förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall etc. % 3.
-..-. BJ' »...
avträdestiden ännu löper, med verkan att tremånadersfristen skulle räknas från det kravet skedde och sålunda möjligen delägarnas rätt till förfallotid upphöra omedelbart efter avträdestidens utgång. Detta spörsmål har med fog besvarats nekande, eftersom delägarna då skulle berövas det rådrum för ett av borgenärers krav ostört övervägande av boets ställning, som förordningen genom stadgandet i % 2 första stycket velat bereda dem.1 I enlighet härmed har beredningens förslag blivit avfattat. '
Om testamentsexekutor är utsedd, skall borgenärs anspråk att av boet erhålla säkerhet riktas emot exekutorn. Då boet står under förvaltning av boutrednings- man, måste behovet av särskild åtgärd till borgenärernas tryggande i det hän- seende, varom nu är fråga, anses vara väsentligen mindre än under delägarnas okontrollerade samförvaltning i eget intresse. Likväl har beredningen ansett, att borgenär bör äga fordra säkerhet jämväl av boutredningsman. Det kan icke förut- sättas att denne, oavsett på vems begäran han blivit förordnad, skall åtnjuta fullt förtroende av varje särskild borgenär. Vidare kan boutredningsmannaförvalt- ningen komma att upphöra på sätt i 2 kap. 6 % förmäles och efterträdas av delägarnas samförvaltning med den förut anmärkta risken för borgenärerna. Och ytterligare kan förhållandet vara det, att delägarna eller någon viss bland dem före egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman drabbats av personligt ansvar för gälden och att borgenärens utsikt att erhålla full betalning är väsentligen beroende av sådan delägare, för vars vederhäftighet den förre emellertid icke hyser fullt förtroende. Även i sistnämnda fall skall begäran om säkerhet framställas till boutredningsmannen, som har att avgöra om den kan med boets tillgångar efterkommas; han är emellertid oförhindrad att anlita delägarnas bistånd, därest detta står till buds. Om tillräcklig säker- het ej blir ställd och förfallotid följaktligen ej må åtnjutas, kan borgenären visserligen på grund av stadgandet i 8 % vara avskuren från att erhålla be- talning ur boet, så länge boutredningsmannaförvaltningen fortgår och upp— görelse ej träffats. Även under denna tid kan emellertid borgenären kräva betalning av personligen ansvariga delägare. Och om boutredningsmanna- förvaltningen skulle upphöra jämlikt 2 kap. 6 %, blir även boet betal- ningsskyldigt utan rätt att åtnjuta förfallotid. Där borgenären endast önskar hålla sig till viss personligen ansvarig delägare, kan han även under bo- ntredningsmannaförvaltningen rikta sitt krav på säkerhet omedelbart mot denne i stället för mot boutredningsmannen; vid underlåtenhet att ställa . tillräcklig säkerhet blir i sådant fall fordringen att anse såsom förfallen en- ' dast emot den ifrågavarande delägaren. Denne äger följaktligen, efter verk- ' ställd betalning, icke något förfallet regressanspråk emot boet eller emot övriga delägare; det står emellertid honom såsom regressborgenär öppet att i sin ordning fordra säkerhet med den verkan som i andra punkten är stadgad.
Angående några smärre spörsmål, som ej ansetts kräva särskild behand- Detatåslpörs-
m .
' Nordling a. a. s. 127.
ling i lagtexten, må följande anmärkas. Det är tydligt, att i förevarandej paragraf endast avses den dödes gäld och alltså icke gäld, som efter döds- fallet uppkommit, genom avtal med dödsbodelägare eller annorledes. Ty ide senare fallen har borgenären aldrig räknat med den dödes person såsom avgörande för fordringens behöriga gäldande, utan han har från början alle- * nast haft att hålla sig till boets egendom och möjligen till delägarna (jämför 15 % här nedan). Vidare avses allenast gäld, som är underkastad en tids— * bestämmelse i egentlig mening, däremot icke gäld som ej blott är bunden vid viss förfallotid utan till själva sin existens är beroende av något framtida faktum, såsom t. ex. att borgenären befinner sig i livet under tid, för vilken en periodisk prestation skall utgå. Ofta förekommande gäld av sådan beskaffenhet är skadeståndsskyldighet jämlikt strafflagen 6 kap. 2 och 4 åå. För denna kan sålunda icke fordras säkerhet med stöd av förevarande paragraf.1
Att den döde ställt säkerhet i form av borgen, som är fullt betryggande, kan visserligen åberopas till avvisande av ett krav från borgenärens sida å säkerhet enligt denna paragraf. Men även löftesmännen äro eventuella borge- närer och hava fördenskull anspråk på skydd enligt denna bestämmelse. Den säkerhet, som av dödsboet skall presteras, kan utgöras antingen av bor- gen eller lav realsäkerhet.
10 %.
Rättfgrdöds- Den gällande rätten förutsätter, att all gäld är betald, innan boet skiftas 253539? Så var uttryckligen stadgat i 1734 års lag 10 kap. 1 % Ä. B., och fortfarande gäld. gäller, att stärbhusdelägare ej mot annans bestridande äger skiftesvitsord, förrän all gäld är gulden. Vid sådant förhållande kunde förekomsten av gäld med längre framskjuten förfallotid även i ett bo med stor behållning föranleda ett för delägare högeligen besvärande uppskov med arvskifte. Och även om dylikt med samtliga delägares frivilliga samtycke ägt rum, innan gäld blivit betald, voro de personligt och solidariskt ansvariga för gälden. Detta kunde för de särskilda delägarna eller några bland dem innebära en alltför stor risk, för att de skulle vilja underkasta sig sådant ansvar, där boets egendom ej längre sammanhölls oskiftad för att bereda tillgång till gäldens betalning. För att skifte inom rimlig tid skulle kunna komma till stånd, fordrades därför en bestämmelse om rätt för delägarna att i förtid uppsäga en för längre tid bunden förbindelse. Detta behov blev först tillgodosett av äldre lagbered- ningen, som föreslog följande bestämmelse? »Skall egendom emellan flera ' stärbhusdelägare i skifte gå, och finnes efter den döda gäld, varföre sådan förfallotid satt är, att den ej inom är och dag efter dödsfallet betalas skulle;
* Däremot kan, även under avträdestid eller förvaltning av boutredningsman. krävas tvångs- inteckning enligt __förordningen angående inteckning i fast egendom 2 %. 27kap.5%A.B.
haven ändå stärbhusdelägarna lov att den gäld uppsäga, till betalning år och dag sedan uppsägningen skett: har borgenär för sin fordran pant eller inteckning, och förklarar han, inom sex månader efter uppsägningen, sig vilja åtnöjes med den säkerhet allena; då vare han ej skyldig att betalning taga före den förfallotid, som förut satt var; men stärbhusdelägare svare ej iden dödas ställe för sådan gäld, om han ej därtill särskilt sig förbundit.» Gänther yttrade i sin reservation, att rätt till säkerhetens behållande utan personligt gäldansvar för delägarna endast borde gälla för borgenär, som hade säkerhet i inteckning, däremot icke för panthavare.1 I 1854 års förslag har ämnet icke berörts. Däremot återfinnes Gänthers förslag med endast smärre förändringar i 1859 års förslag? och därefter i urarvaförordningen % 4. Däri vidtogs igenom lag den 11 juni 1920 den jämkning, att med arvskifte likställdes bodelning.
Enligt nu föreliggande förslag är betalning av all gäld icke en ovillkorlig för- utsättning för att arvskifte skall kunna även mot delägares bestridande komma till stånd, varom hänvisas till 6 kap. 2 %. Såtillvida är den ifrågavarande rätten för delägarna att uppsäga gäld icke lika obetingat erforderlig som enligt den gällande rätten. Allt fortfarande kommer emellertid företagande av skifte, innan viss gäld är betald, med bibehållande av personligt ansvar för delägare, att för dessa kunna medföra en ekonomisk risk, som de icke rim- ligen böra underkasta sig. Långfristig ouppsägbar gäld är med nutidens kredit- förhållanden icke mindre vanlig än förut. Alltjämt finnes sålunda behov av en mot urarvaförordningen % 4 svarande föreskrift, och beredningen har fun- nit innehållet av detta lagrum kunna med endast smärre ändringar upptagas i förevarande paragraf av förslaget.
Den viktigaste avvikelsen är att finna däri, att de iurarvaförordningen % 4 uppställda tidsfristerna förkortats till hälften, d. v. s. sex månader för upp- sägningstiden och tre månader för borgenärens förklaring, att han vill nöja sig med realsäkerheten.iMed nutida kommunikationer och affärsförhållanden torde längre frister icke vara erforderliga. Förutsättningen för uppsägnings-
1 7 kap. 4 % A. B., prot. s. 46, 56. Motiveringen är av intresse: av— — — Om den om- förmälda rättigheten utsträckes även till pantinnehavare, skall det ändamål, man sökt, förfelas eller åtminstone motverkas. En fast egendom kan, oaktat däri meddelad inteckning, av stärb— husdelägarna fritt disponeras till skiftning eller försäljning; men icke så en lös pant, som * finnes i långivarens händer. Den pantsatte lösegendomen skall följaktligen, så länge den för- bliver oinlöst, hindra ett fullständigt skifte av boet; och även den befrielse från gemensam ansvarighet för gälden, som paragrafen förespeglar stärbhusdelägarna, skall bliva blott skenbar, . * enär var och en av dem ändock blir fortfarande satt i nödvändighet att tillse, det panten i rätt tid varder inlöst, på. det den ej till underpris må gå under klubban. —— För övrigt torde det jämväl förtjäna behjärtas, att pantkontrakt, till följd av dess betungande natur, numera. sällan begagnas av andra, än de mest behövande samhällsklasserna, hos vilka det alltid är . lätt för långivaren att åt sig betinga obilliga fördelar, och att vid sådant förhållande det synes , vara desto mindre skäl att betaga gäldenärens arvingar rättigheten att lösa sig ifrån kontraktet, så snart de äro i tillfälle därtillA> Sistnämnda skäl äger givetvis icke tillämpning i nutiden med dess utsträckta kredit mot säkerhet i pantsatte. värdepapper; därvid torde emellertid sällan 3 förekomma så långt framskjutna förfallotider som de, om vilka nu är fråga..
2 Förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall etc. 5 4.
rätt har för vanliga fall angivits vara, att flera stärbhusdelägare finnas; härigenom undvikes att särskilt omnämna förestående bodelning vid sidan av arvskifte. Av stadgandets grund torde följa, att uppsägning ej enligt det- samma må ske till tid, då boets delning är utesluten på grund av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo.1
Bestämmelsen avser icke gäld, som av delägarna efter dödsfallet stiftats med ett av dem själva godkänt förbehåll om långt framskjuten förfallotid, utan allenast den dödes gäld, Beträffande denna är regeln på det sätt absolut bindande, att en gäldenär icke kan åtaga sig en förbindelse med ett emot delägarna i dödsboet efter honom verksamt förbehåll därom, att uppsägnings— rätt enligt förevarande paragraf icke skulle tillkomma dem. Däremot kunna givetvis delägarna själva efter dödsfallet gentemot borgenären utfästa sig att icke begagna sin uppsägningsrätt. Vid samförvaltning tillkommer denna rätt i främsta rummet delägarna gemensamt såsom företrädare för dödsboet.. Emellertid bör även en särskild delägare, som är personligen ansvarig för gälden, kunna uppsäga denna till betalning av honom;2 han kan på denna väg bereda sig tillfälle att genom avstående från personlig regressfordran mot övriga delägare undanröja ett motstånd mot arvskifte från deras sida av hän- syn till det personliga ansvaret för gälden. Denna uppsägningsrätt för ansvarig delägare fortbestår, även om boet avträtts till förvaltning av boutredningsman. Även denne äger uppsägningsrätt å boets vägnar.
Vid uppsägningen bör angivas dess grund och syfte, för att borgenären ej må av bristande insikt om sakläget föranledas att uraktlåta förklaring om att han vill hålla sig allenast till realsäkerheten.3 Uppsägning kan ske även före utgången av avträdestid enligt 1 %. Om efter uppsägningens verkställande men före uppsägningstidens utgång dödsboet försättes i konkurs, har uppsäg— ningen förfelat sitt egentliga ändamål att möjliggöra behållningens delning och därför bör ej tagas hänsyn till densamma, där det i konkursen är av bety- delse, om fordringen är förfallen eller icke, t. ex. för ränteberäkning enligt 138 % konkurslagen; spörsmål härom bliva att bedöma efter vad ursprung— ligen avtalats.
Urarvaförordningen % 32, som infördes genom lag den 8 juni 1928, stadgar i tredje stycket första punkten, att allmänna arvsfonden städse skall vara be— rättigad att på villkor, varom i förordningens % 4 sägs, uppsäga gäld, som där avses. Likaledes bör uppsägningsrätt jämlikt förevarande paragraf äga rum, då fonden är ensam dödsbodelägare, och beredningen har upptagit före— skrift härom på detta ställe.
* Jämför här nedan s. 564. ” Annorlunda Winroth a. a. s. 671. 3 N. J. A. 1892 s. 573.
11 %.
Förvaltningen av boets tillgångar bör, så länge gäld utestår ogulden, i'Under avträ- främsta rummet inriktas ” att bereda betalnin åt borgenärerna. I den mån dagtid Otill— på g &: ldfna for- förvaltningsåtgärder äga rum, vilka omedelbart hava ett annat syfte, måste valiztings- noggrant tillses, att borgenärernas intresse icke därigenom äventyras. För att åtgärder' säkra iakttagandet av dessa riktlinjer, såvitt angår förvaltning av boutred— ningsman eller i konkurs, hava meddelats ingående föreskrifter om dessa föm'altningsformer i 2 kap. av förslaget och i konkurslagen. Där boet förval- tas av delägarna själva, har medgivits större frihet i fråga om förvaltningens handhavande, även såvitt angår bevarande av tillgångar, som kunna behöva tagas i anspråk för att bereda betalning åt borgenärerna. Mot denna frihet svarar delägarnas personliga ansvar för gälden. Detta kan antagas mera än särskilda direktiv i lagstiftningen avhålla dem från åtgärder, som sätta borge— närernas rätt till betalning ur boet i fara. Hava sådana åtgärder förekommit, äga borgenärerna på grund av delägarnas ansvar av dem personligen utfå betalning för sina fordringar, utan att otillåtna åtgärder från delägarnas sida behöva åberopas eller styrkas. Närmare föreskrifter angående delägarnas förvaltning äro sålunda i allmänhet icke erforderliga.
Annat är förhållandet, då boet är föremål för enskild förvaltning utan att delägarna äro personligen ansvariga för gälden. Så är fallet, medan tid för egendomsavträde löper enligt 1 eller 2 %. Om då av delägarna vidtagas åt- gärder, som äventyra vissa eller samtliga borgenärers rätt till betalning av boets tillgångar och därefter egendomsavträde sker med gäldsbefriande verkan för delägarna, kunna tydligen kännbara rättskränkningar tillfogas borgenä— rerna. Till förebyggande härav måste uppställas vissa regler, som skola iakt- tagas vid boets förvaltning, och för överträdelse därav stadgas sådana på- följder för delägarna, varigenom borgenärernas intresse heredes tillfyllest- görande skydd.
Ärvdabalken i 1734 års lag, som ej innehöll uttrycklig föreskrift om viss tid Rättsutveck- för egendomsavträde och som beträffande ny gäld förutsatte, att den yppade ”"ge”- sig, sedan arvskifte ägt rum, innehöll icke någon bestämmelse om det nu förevarande ämnet. Även sedan i 1700-talets konkursförfattningar uttryckligen stadgats viss tid för egendomsavträde, beaktades, i fråga om avträde för ny— upptäckt gäld, endast det fall att boet skiftats, varvid förelåg återbärings- skyldighet jämlikt 10 kap. 3 % Ä. B. Först 1818 års konkurslag innehåller en bestämmelse om att arvinge eller efterlevande make, som förskingrar eller försätter något av boets egendom, skall svara för all gäld, som förut veterlig var.1 Föreskriften återfinnes i 1830 års konkurslag.2
Lagkommitténs först publicerade förslag3 överensstämde med den sam—
; 8 kap. 11 %; visst undantag föreskrives för sådana fall, då boskillnad beviljas. % 130. _, 5 1818 års förslag till A. B., 8 kap. 16 %.
tidigt utfärdade konkurslagen. Ej så dess slutliga förslag. I motiven1 jäm— fördes förskingring av något, som till boet hörer, utan att det doldes vid be- räkningen av dess tillgångar, med egendoms undanstickande från bouppteck- ningen, vilket senare ansågs vara ett förfarande av vida svårare art. Den blotta förskingringen kunde ske av tillfälliga orsaker och utan ringaste avsikt att förfördela någon och kunde, åtminstone i vanliga fall, ej underkastas be- straffning. Kommittén hade, vad anginge de civila ansvarighetspåföljderna, trott förskingringen lämpligast kunna umgällas dymedelst, att det skingrade ersattes efter det värde, vartill det högst kunde skattas. I den föreslagna texten hette det, sedan för oredlighet vid bouppteckning stadgats ansvar för all boets gäld: >>Förskingrar man något av den dödas kvarlåtenskap; svare därför med det värde, vartill det skingrade högst skattas.»2 Man torde i en- lighet härmed hava avsett ett till det förskingrades värde begränsat ansvar omedelbart mot de särskilda borgenärerna. Bestämmelsen var efter orden icke inskränkt till förskingringar, som ägt rum under avträdestid.
I äldre lagberedningens förslag erhöll ämnet en mera fullständig be- handling. I motiven3 uttalades, att vid lagkommitténs förslag dels den an- märkning förekommit, att ordet förskingra i sig självt, utan vidare förklaring, ej tillräckligen bestämt betecknade det förhållande, som här åsyftades; dels att det här utsatta ansvar för vad som borde anses som verklig förskingring vore alltför ringa, med avseende på vad härom redan vore stadgat genom konkurslagen.”1 Av dessa skäl hade i tre paragrafer5 närmare bestämmelser blivit stadgade. Sådana, innan tiden till egendomsavträde ute var, begångna obehöriga åtgärder vid boets förvaltning hade blivit uppräknade? som bered- ningen ansett böra medföra en svårare påföljd; och denna vore sålunda be— stämd, att stärbhusdelägare, som dylik åtgärd låge till last, därigenom för- verkat rättigheten att avträda egendomen, där ej åtgärden prövades hava skett av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, och ej för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, i vilket fall det finge bero vid skadestånd. Och slutligen hade sådana nödiga utgifter blivit nämnda, vilkas bestridande ej borde såsom förskingring anses.
De följande förslagen medförde ej mera avsevärda nyheter. I 1854 års för- slag upptogs bland de otillåtna åtgärderna, att delägare till bruk eller nytt-
1 Motiven s. 59 f., se även prot. (den 14 november 1826) s. 26. ” 7 kap. 20 å andra punkten A. B. ” Motiven s. 37. 4 Inom högsta domstolen förekommer endast anmärkning mot den av lagkommittén före- slagna grunden för beräkning av vad den förskingrande hade att utgiva; H. D:s prot. vid granskningen av förslaget till allmän civillag s. 65 f. 5 7 kap. 25—27 %% A. B. ” Bland de i 25 % uppräknade åtgärderna var alltjämt införskingring>> av boets egendom; härmed likställdes dess försäljning annorlunda än i 3 % vore sagt, d. v. s. i visst fall å of- fentlig auktion (se ovan under 8 % s. 395). Gunthers reservationsvis framlagda förslag, som ej upptog denna bestämmelse, var eljest väsentligen överensstämmande med majoritetens, dock att med förskingring uttryckligen likställdes, att egendom annorledes obehörigen använts; 7 kap. 22—24 %%, prot. s. 49, 66.
jande upplåtit delar av boets egendom på bestämd tid. Påföljden för de så— som svårare ansedda fallen bestämdes på det sätt, att det skulle så anses, som hade delägaren rättigheten till boets avträdande mot befrielse från gälden sig avsagt.1 En närmare överensstämmelse med äldre lagberedningens stånd- punkt kännetecknar 1859 års förslag, som i denna del oförändrat återfinnes i urarvaförordningen %% 23—25.2 Enligt % 23 skola stärbhusdelägare, vilka, innan tid till egendomsavträde efter 5 eller 7 % ute är, hava företagit vissa obehöriga åtgärder, anses, som hade tiden till egendomsavträde för dem utgått, när de så förforo. Föreskriften omfattar dels betalning med boets egendom av förfallen gäld efter den döde, utan att borgen eller säkerhet blivit ställd, såsom i % 2 stadgas; dels gynnande av någon borgenär med lämnad säkerhet av lös pant, ävensom betalning av fordran, som ej varit förfallen; » dels ock att egendom i boet förskingrats eller till borgenärers skada försålts
eller annorledes använts. Enligt % 25 skall ej såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap blivit använd till den dödes tarvliga begravning, till efterlevande makes, barns, adoptivbarns3 eller annat husfolks nödiga underhåll eller till boets uppteckning eller egendomens vård. Enligt % 24 må, om något sådant förfarande, som i 5 28 sägs, prövas hava tillkommit av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning och ej för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, till skadestånd dömas, utan den påföljd, som i % 23 stadgad är.
Denna påföljd, förverkande av rätten att genom egendomsavträde vinna befrielse från personligt gäldansvar, är till sin närmare innebörd icke fullt klar, nämligen beträffande omfattningen av det gäldansvar, som drabbar del— ägarna. Ordalagen medgiva den tydning, att de gå förlustiga all möjlighet till befrielse från ansvarighet genom egendomsavträde, och sålunda komma att personligen svara för all boets gäld, även den som vid den obehöriga åtgär- den är okänd och först senare yppar sig.4 En annan möjlighet är, att gäld- ansvaret skall omfatta allenast den gäld, för vilken delägarna skulle vunnit befrielse genom egendomsavträde under den vid åtgärden löpande avträdes- tiden, och alltså icke avser gäld som först därefter kan yppas; att ansvaret m. a. o. avser känd gäld.5 Inom litteraturen” företrädes även en förmedlande åsikt, enligt vilken arvinge, som företager de i & 23 nämnda rättsstridiga handlingarna, innan bouppteckning hållits, ej kan sedermera hålla bouppteck- ning med den verkan, att en skillnad därigenom uppstår mellan känd och okänd gäld; han ådrager sig ansvar för både känd och okänd gäld; företagas åtgärderna efter det bouppteckning är förrättad, behöver han blott ansvara
1 1854 års förslag till förordning om urarvagörelse åå 19 och 20. ” Nära överensstämmande år den finska förordningen den 9 november 1868 %% 25—27. 3 Bestämmelse om adoptivbarn infördes genom lag den 11 juni 1920. * Så uppfattar Chydenius &. a. s. 145 det i den finska urarvaförordningen % 25 använda pääygcåifsättet »då skola de stärbhusdelägare anses sin rätt till egendoms avträdande för—
5 Winroth, Arvingarnes ansvarighet s. 162, anser ansvaret omfatta känd gäld. ” Nordling a. a. s. 171.
Beredningens förslag.
Allmänna grunder.
för den vid handlingens företagande kända gälden, d. v. 5. för den gäld, som vid bouppteckningen var bekant eller därefter redan yppats.
Den gällande rättens innehåll har synts lagberedningen böra i det väsent- liga bibehållas. Uppgiften för det förevarande lagrummet är dels att. bestämma vilka förvaltningsåtgärder icke få vidtagas, dels att angiva den påföljd, som vid överträdelse skall drabba bodelägarna.
Det vore tänkbart att föreskriva, att under boutredningen i dess helhet —— åtminstone så länge ej efter kallelse å okända borgenärer erhållits visshet om att all gäld är betald _ och sålunda även då avträdestid icke löper förvaltningen skulle ske efter de grunder, som i allmänhet gälla för förvalt- ning av anförtrott gods, med redovisningsskyldighet vid egendomsavträde, i den mån förvaltningsresultatet genom uppsåtligt eller oaktsamt handlingssätt blivit sämre än som vederbort. Sådan skyldighet finnes stadgad ifrämmande lagstiftning,1 och den angivna ståndpunkten har inom litteraturen antagits vara den gällande svenska rättens? Även om delägarna under boutredningen överhuvud måste tillvarataga även andra intressenters rätt och vid åsidosät— tande därav bliva skadeståndsskyldiga enligt 1 kap. 6 *, vore det dock en— ligt beredningens mening icke förenligt med den frihet, som bör tillkomma dödsboförvaltningen, så länge egendomsavträde ej skett, att ålägga bodelägarna en så omfattande redovisningsskyldighet. I synnerhet bör icke ifrågakomma att såsom en rättslig förpliktelse ålägga bodelägarna att produktivt använda eller placera boets tillgångar. Att giva ett rätt svar på frågan i vad mån ett sådant utnyttjande av tillgångarna är förenligt med förvaltningens likvidations- syfte, kan vara en mycket ömtålig uppgift. Och det torde kunna antagas, att delägarna i sitt eget välförstådda intresse i allmänhet icke skola försumma att, om så ske kan, draga avkastning av egendomen. En rättslig plikt därtill skulle vara obillig och i regel onödig, varjämte må anmärkas att den någon ' gång skulle kunna tagas till förevändning för spekulationsatfärer.
Vissa åtgärder av delägarna kunna emellertid så påtagligt vara menliga för borgenärerna, att dessa åtgärder böra uttryckligen förbjudas och beläggas med en mera eftertrycklig påföljd än skadeståndsskyldighet enligt 1 kap. 6 €», nämligen med personligt gäldansvar, i stort sett i överensstämmelse med ur— arvaförordningen så 23. Såsom i detta stadgande skett, böra ihuvudsak med— tagas allenast positiva åtgärder men icke underlåtenhet av vad som lämpligen bort i förvaltningen vidtagas. Emellertid synes förordningen hava alltför snävt uppdragit gränsen för de obehöriga åtgärderna. I förslaget har därför dessas område något vidgats.
1 Den tyska civillagboken % 1978. ” Winroth, Svensk Civilrätt II s. 660 not 1 antager, med åberopande bl. a. av (den nu- mera upphävda) % 11 urarvaförordningen, att lagstiftarna avsett, att intill skiftet vederbörande vårdare av boet borde förvalta egendomen såsom främmande gods, låt vara att han vore stärbhus- delägare. Därav säges följa en hans förpliktelse att anbringa egendomen så produktivt som med iakttagande av förvaltningsreglerna i urarvaförordningen % 23 ske kan, ej i eget intresse göra sig egendomens avkastningsförmåga till godo och ej i kostnader nedlägga mera, än som tarvas för egendomens bibehållande och fruktbargörande.
Vad angår den tid under boutredningen, under vilken förvaltningens hand- Tiden för lingsfrihet skall vara underkastad nu ifrågavarande inskränkning, kunna såsom förbudd' nyss framhållits vissa skäl anföras för att ej föreskriva någon särskild tids— begränsning. Även om all veterlig gäld är gulden, kvarstår i regel den möj- lighet, att ny gäld kan yppas och föranleda egendomsavträde, varigenom del— ägarna undgå personligt ansvar för den gälden. För densammas betalning kan det följaktligen vara av betydelse, att hela den föregående boutredningen be- drivits med omsorg och noggrannhet. Av hänsyn till den ovissa möjligheten, att ny gäld skall yppas, bör förvaltningen dock ej underkastas särskilda be— gränsningar. Bestämmelserna böra alltså endast avse tid för egendomsavträde; under den tiden bör det för delägarna själva framstå såsom naturligt att förvalt— ningen är underkastad vissa särskilda föreskrifter i borgenärernas intresse. I första hand böra dessa föreskrifter äga tillämpning under avträdestid enligt 1 %. Beträffande urarvaförordningen % 23 har uttalats den meningen, att lagrummet skulle äga tillämpning allenast under den första tiden till urarvagörelse, d. v. s. intill en månad efter bouppteckningens avslutande.1 Oavsett om detta mot ordalydelsen skulle vara riktigt, anser lagberedningen att förevarande bestäm- melse i förslaget principiellt? bör omfatta jämväl avträdestid enligt 2 %. Även under denna tid kräver borgenärernas intresse särskilt beaktande, i första rummet deras, som hava fordringar, för vilka egendomen kan avträdas med gäldsbefriande verkan, men med hänsyn till innehållet av 2 % andra stycket även övriga borgenärers. Tid för egendomsavträde enligt 2 % kan löpa för endast någon eller några bland flera delägare. Om så är händelsen, skall förevarande lagrum äga tillämpning för sådana delägare. Förbudet mot vissa förvaltnings— åtgärder kommer då att gälla i sådana fall, där jämlikt 1 kap. 1 % samverkan fordras av samtliga delägare. Vidare äger förbudet tillämpning för förvalt- ningsåtgärd, som må vidtagas av någon delägare ensam, för vilken avträdestid löper, samt för åtgärder av annan förvaltningsberättigad, som ej är delägare men grundar sin behörighet på sådan delägares bemyndigande. Om boets förvaltning omhänderhaves av testamentsexekutor, skola åtgärder av denne av det slag, som avses i denna paragraf, icke för delägarna medföra gäld- ansvar eller skadeståndsskyldighet; däremot kan exekutorn själv drabbas av sistnämnda påföljd (2 kap. 18 och 20 55).
Förevarande lagrum avser, liksom urarvaförordningen åå 23—25, endast De förbjudna sådan tid då boets egendom icke är i sin helhet splittrad genom bodelning åtgärder”" och arvskifte. Sådan åtgärd skall enligt 12 % idetta kapitel ådraga delägarna gäldansvar enligt samma grunder, som angivas i första punkten av föreva— rande paragraf. Denna föranleder emellertid icke något särskilt ansvar på grund av vissa åtgärder med den ur boet mottagna egendomen gentemot borgenär, vars fordran efter delningen blivit känd och alltså icke omfattas
1 Nordling a. a. s. 171. 2 Undantag måste gälla för betalning av gäld i strid mot 8 %.
av ansvaret enligt 12 %. Vid senare egendomsavträde inträder i stället åter- bärings- och redovisningsskyldighet enligt 5 och 7 åå.
Bland de under avträdestid förbjudna åtgärderna nämnes i urarvaförord— ningen 5 23 främst betalning av förfallen gäld efter den döde, utan att bor- gen eller säkerhet ställd blivit, som i % 2 stadgas. I 8 % av detta kapitel har meddelats förbud mot betalning av gäld under avträdestid enligt 1 %, där det ej med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för bor- genärer. Med sin sålunda bestämda innebörd bör förbudet vara utrustat med påföljd av gäldansvar för delägare enligt förevarande paragraf. Denna kommer sålunda härutinnan icke att omfatta avträdestid enligt 2 %. Förordningen upp- tager därnäst i % 23, att någon borgenär blivit gynnad med lämnad säkerhet av lös pant. Begränsningen till sådan pant beror därpå, att jämlikt 17 kap. 9 % 3 mom. handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 8 oktober 1861 inteckning i dödsbos fasta egendom i vissa fall skulle vara utan verkan vid inträffande konkurs, varför annan påföljd ej ansetts behövlig. Enligt den nu- mera gällande rätten1 liksom enligt förslaget2 skall en obehörigen tillkommen inteckning endast vara föremål för återvinningstalan, och ej ens sådan äger rum efter egendomsavträde till förvaltning av boutredningsman som icke åt— följes av konkurs. Behov finnes sålunda av påföljd enligt förevarande paragraf även för upplåtande av panträtt i fast egendom. Att någon borgenär skall hava gynnats, uttryckes i förslaget därmed att förpantningen skall hava skett till men för borgenärer, nämligen andra än den som erhållit panträtten. Häri ligger dels ett krav på att åtgärden ej skall hava skett till fullgörande av en rättslig förpliktelse, dels att boets ställning skall vara sådan att förpantningen kan föranleda brist i betalningen åt övriga borgenärer eller ökning av en eljest oundviklig sådan brist. Vidare upptages i urarvaförordningen % 23 be- talning av fordran, som ej förfallen varit. En sådan åtgärd är ingalunda all— tid otillbörlig såsom led i en boutredning; dennas syfte kan kräva, att lång— fristig gäld i förtid infrias (jämför även 10 5). Av en avgörande betydelse för bedömande av frågan om betalnings tillåtlighet är, huruvida den med hänsyn till fordringens beskaffenhet i fråga om förmånsrätt o. (1. samt till boets ställning varit ägnad att lända övriga borgenärer till men. Vid sådant förhållande behöver dylik betalning ej särskilt behandlas utan den kan inbegripas bland annan användning av boets egendom till men för borgenärer. Slutligen omfattar näm- ligen urarvaförordningen % 23 det fall, att egendom i boet förskingrats eller till borgenärers skada försålts eller annorledes använts. Dessa åtgärder böra alltjämt omfattas av förbudet. Med förskingring menas, såsom bl. &. framgår av en jämförelse med % 25, att egendom användes till obehörig förbrukning.3 Följaktligen behöver detta förfarande ej särskilt uppmärksammas vid sidan
' Efter ändring enligt lagar den 11 oktober 1912 av urarvaförordningen % 2 samt av 17 kap. 9 % H. B.
2 Se förslaget till ändring i vissa. delar av konkurslagen, 33 å andra stycket tredje punkten.
” Nordling a. a. s. 170.
av annan användning till men för borgenärer. Härunder inbegripas såväl rättsliga dispositioner, bl. a. gåvor, som åtgärder av omedelbar faktisk betydelse. Vad särskilt angår försäljning, kan den anses hava skett till men för borge- närer allenast om den utfästade köpeskillingen icke varit tillfredsställande med hänsyn till beloppet, säkerhet för dess betalning m. m., varjämte måste be- aktas boets ställning överhuvud.
I förslaget hava upptagits ytterligare några grupper av otillåtna hand- lingar. Om delägare till men för borgenärer utgivit legat eller fullgjort ända— målsbestämmelse, består visserligen enligt 6 och 7 %% i allmänhet för motta— garen en plikt att till boet återbära egendomen eller dess värde, men denna restitutionsplikt kan ej anses ensam för sig innebära ett tillräckligt effektivt skydd för borgenärernas rätt. Påföljd för delägarna bör därför inträda jäm- likt förevarande paragraf. Detsamma har ansetts böra gälla om delägare till men för borgenärer förfarit boets egendom. Det är ovisst i vad mån dylikt handlingssätt omfattas av det hittills använda uttrycket >>förskingrat». Egendom kan nämligen förfaras icke blott genom positivt skadande eller förstörande handlingar, som i allmänhet torde spela mindre framträdande roll, utan även och i synnerhet genom eftersättande av nödigt underhåll och genom annan vanvård. I det valda uttryckssättet ligger emellertid, att sådan försumlighet bör vara av tämligen utpräglad och påtaglig beskaffenhet för att vara hänförlig därunder. Samtliga hittills berörda handlingssätt hava inneburit omedelbar minskning av de tillgångar, som kunna användas för betalning av gäld. Enahanda verkan kan medelbart åstadkommas genom ökning av den gäld, för vars betalning tillgångarna skola användas. Förså-_ vitt förbindelse, som ådrages boet, är erforderlig för sådant ändamål som angives i 1 kap. 3 %, medför den visserligen icke intrång för övriga borge- närer. Men på grund av vad i nämnda lagrum ansetts böra stadgas till skydd för tredje man, som är i god tro, är det möjligt att även andra för- bindelser komma att med laga verkan belasta boet. I den mån för dem ej tillföres boet fullt vederlag, medföra de men för förutvarande borgenärer, och påföljd för delägare bör då inträda jämlikt förevarande lagrum.
Enligt urarvaförordningen % 25 skall ej såsom förskingring anses, att kvar- Undantag för låtenskap till den dödes tarvliga begravning, till efterlevande makes, barns, ”333333?" adoptivbarns eller annat husfolks nödiga underhåll eller till boets uppteck- ning eller egendomens vård använd blivit. Dessa åtgärder drabbas följakt- ligen icke av påföljd enligt vare sig % 23 eller % 24. Beredningen har icke ansett sig böra föreslå någon motsvarande undantagsbestämmelse. Detta , innebär icke, att förslaget skulle i denna del intaga en från urarvaförord- ' ningen helt avvikande ståndpunkt. Vad angår egendoms användning till nö- diga anordningar för den dödes begravning eller för böets uppteckning, Vård eller förvaltning, följer av grunderna för 1 kap. 3 %, att sådana åtgärder äro lovliga och icke kunna anses ske till men för borgenärer. Följaktligen äro de undantagna från påföljd enligt förevarande lagrum. Detsamma gälleri
Påföljd enligt första punk- ten.
Påföljd enligt andra punk- ten.
viss utsträckning om bestridande av nödigt underhåll ur boet, nämligen åt de personer, som avses i 1 kap. 5 % andra stycket, och inom den tidsgräns, som där är angiven för ovillkorlig rätt till underhåll, ävensom åt annat hus- folk, som på grund av tjänsteavtal må äga rättsgiltigt anspråk på underhåll under viss tid efter dödsfallet. Om underhåll ur boet utgått i mera vid— sträckt omfattning, i synnerhet under längre tid än sålunda är medgivet, kan särskilt i små förhållanden, då både tillgångar och skulder i boet äro obe— tydliga till sitt belopp, genom sådan användning av egendomen för delägar- nas konsumtion tillfogas borgenärer ett mycket kännbart men. Sådan kon- sumtion bör följaktligen icke anses tillåten, och den bör icke undgå påföljd enligt förevarande lagrum. Emellertid kunna ej sällan omständigheterna vara sådana, att ett dylikt utnyttjande av boets medel för delägarnas eller andras personliga behov icke bör bedömas alltför strängt. Särskilt av hänsyn till nu ifrågavarande fall hava därför bestämmelserna om päföljdens beskaffenhet i viss mån lindrats i jämförelse med den gällande rätten.
Påföljden för delägarna bör såsom redan berörts, i regel vara personligt gäldansvar. Sådant ansvar drabbar, såsom redan berörts, varje delägare, som personligen eller genom av honom bemyndigat ombud deltager i den otillåtna förvaltningsåtgärden, medan avträdestid löper för honom. Beträffande ansvarets närmare innebörd må framhållas, att i den mån denna är beroende av huruvida viss gäld varit för delägare vid viss tidpunkt veterlig, resultatet kan bliva olika för skilda delägare, som omfattas av ansvaret. Ovan har redo— gjorts för innebörden av gäldansvar på grund av urarvaförordningen % 23 enligt olika uppfattningar. Beredningen har ansett, att ansvaret väsentligen bör be— gränsas till gäld, som vid tiden för åtgärden var veterlig. Endast i förhållande till sådan borgenär är otillbörligheten av delägarnas förfarande tillräckligt påtaglig för att kunna motivera en påföljd av så kännbar beskaffenhet som den ifrågavarande. En utvidgning bör dock göras för det fall, att åtgärden sker, innan bouppteckning är förrättad. Att å sådan tid försämra boets ställning måste anses otillbörligt, även om delägarna ej hava kännedom om dess gäldbundna läge, och ansvaret bör därför även omfatta all den gäld, som senast vid bouppteckningen blir dem veterlig. Till att låta ansvaret omfatta även gäld, som först därefter yppas, synes icke finnas tillräckliga skäl. Förutsättningarna för att gäld skall anses såsom veterlig äro för det nu ifrågavarande ändamålet att bestämma efter samma grunder som enligt 1 och 2 åå, varvid jämväl blir att iakttaga vad i 4% är stadgat. För ansva- , rets inträde fordras icke, att delägare handlat i syfte att skada borgenärerna; 1 , dylik avsikt kan vara utesluten bl.a. därför, att delägare ej räknat med, att egendomen skulle komma ”att avträdas, och under sådan förutsättning varit beredd att vid behov" förskjuta egna medel för gäldens betalning.
Emellertid kan delägarnas subjektiva förhållande ej helt lämnas utan be-
1 Jfr Winroth, Om arvingarnes ansvarighet s. 152, Nordling a.. a. s. 171.
aktande. I urarvaförordningen % 24 stadgas, att om det otillåtna förfarandet prövas hava tillkommit av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning och ej för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, påföljden skall stanna vid skadestånd. Denna föreskrift synes böra bibehållas utan större förändring; vid dess tillämpning bör påföljden väsentligen bestämmas enligt den allmänna regeln i 1 kap. 6 %. Uttryckligt förbehåll om att åtgärden ej får hava skett för egen vinning eller för att gynna någon borgenär på annans bekostnad, lär ej vara nödigt eller lämpligt. Dels är det ofullständigt, eftersom enahanda betydelse bör tillkomma gynnande av , annan delägare eller av en tredjeman, som icke är borgenär, dels torde vad som åsyftas med tillräcklig tydlighet framgå av uttrycket obetänksamhet. Med bristande kännedom om boets ställning avses främst otillräcklig kunskap om tillgångarna, deras värde och förhållande till gälden överhuvud; även den omständigheten, att Viss gäld icke är veterlig i förut angivna mening, kan inverka på bedömandet av en åtgärd, som på grund av förefintligheten av denna gäld är menlig för andra, kända borgenärer. Obetänksamhet är, t. ex. då åtgärden sker i förhastande, icke helt oförenlig med insikt, att densamma kommer att lända till men för borgenärer. I synnerhet äro emellertid hit hänförliga de fall, då den bristande insikten beror av oaktsamhet. Om där- emot åtgärdens menliga verkan beror av någon omständighet, med vilken delägare med normal aktsamhet ej bort räkna, t. ex. att senare en avsevärd del av egendomen förstöres genom olyckshändelse, som ej bort göras till föremål för försäkring (sprängningsolycka e. d.), och den vidtagna förvalt- ningsåtgärden alltså framstår såsom ursäktlig, följer av allmänna rätts- grundsatser, att ej ens skadestånd skall utgå på grund därav. Avjämförelse med första punkten framgår, att skadestånd ej heller skall utgivas till bor— genär, vars fordran icke vid åtgärden var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev delägare veterlig. Då skillnaden mellan lagrummets båda punkter endast hänför sig till delägarnas subjektiva förhållande, är det möj- ligt att av delägare, som medverkat vid samma åtgärd, någon kan bliva att hänföra under första punkten och någon annan under andra punkten. , Även då en delägares subjektiva förhållande icke är sådant, som avses i andra punkten, bör enligt beredningens mening finnas möjlighet att begränsa påföljden till skadestånd. Detta innebär en nyhet, som är nödig för att ej personligt gäldansvar skall inträda även i fall, då denna påföljd med hänsyn till sin ekonomiska innebörd står i uppenbart missförhållande till den otill- börliga åtgärdens menliga verkan. Om åtgärden avser ett helt obetydligt Ivärde, är det icke rimligt att den skall medföra ansvar för gäld till be- itydande belopp, ehuru gälden, om åtgärden underlåtits, endast till ringa del skulle hava erhållit betalning ur boets egendom. Detta framträder sär- iskilt klart beträffande de fall, då underhåll obehörigen utgått ur ett gäld- ibundet bo. Beredningen föreslår därför, att andra punkten städse skall vara tillämplig, då av den menliga åtgärden kom allenast ringare skada.
Enligt andra punkten utgöres påföljden av skadeståndsskyldighet gentemoti envar av de borgenärer, som genom den otillbörliga åtgärden lidit men. Skadeståndet må alltså icke utkrävas av det avträdda boets förvaltare och i det skall icke ingå i boet. Till sitt belopp skall det motsvara den del av fordringen, varom borgenären går miste genom den av åtgärden förorsakade försämringen av boets ställning. Härvid skall icke tagas hänsyn till att borgenären möjligen kan erhålla full betalning av annan delägare, som på en eller annan grund kan vara personligt ansvarig för gälden. Utredning om att borgenär genom åtgärden tillfogats skada och om dennas storlek kräver i regel en överblick av boets ställning i dess helhet.1 Fördenskull är det emellertid i allmänhet icke nödigt, att denna skall hava ådagalagts genom egendomens avträde till konkurs och slutförandet av sådan avveckling. Enligt allmänna grunder kan skadeståndets belopp bestämmas genom en mera fri uppskattning, och endast omständigheterna i det särskilda fallet äro avgörande för möjligheten att företaga en dylik. Anskaffandet av nödig utredning om skadan ankommer enligt vanliga bevisningsregler på borge- nären, som emellertid härvid bör kunna erhålla bistånd av det avträdda boets förvaltare. Bevisbördan för att omständigheterna äro sådana, att den otillbörliga åtgärden allenast skall medföra påföljd enligt andra punkten, vilar däremot, såsom av avfattningen framgår, på delägarna. 2 Tydligt är, att om egendomsavträde ej sker inom tid, som i 1 eller 2 % är stadgad, all fråga om ansvarighet eller skadeståndsskyldighet enligt förevarande paragraf för- faller.
12 &.
Bodelning För tryggande av borgenärernas rätt är det av väsentlig betydelse, att 22% $$$-723252 boets egendom icke skingras genom bodelning eller arvskifte, förrän all gäld guldits. är gulden. Denna synpunkt kan tillmätas så stor vikt, att boets delning anses böra helt förbjudas, så länge ej alla borgenärer erhållit betalning. Om man av hänsyn till delägarnas intresse ej går så långt, bör dock borgenä- rernas krav på säkerhet tillgodoses därigenom, att personligt ansvar för den vid delningen utestående gälden ålägges delägarna. Den senare ståndpunkten är förslagets. Rättsutugck- I 1734 års lag stadgas i 10 kap. 1 % Ä. B. ett uttryckligt förbud mot atti ””ge” skifta arv eller taga testamente förrän gäld gulden är. Om likväl arvskifte , skedde utan laga uppteckning och förrän all veterlig gäld guldits, skulle ar—j vingarna enligt 2 % svara till fulla gälden; med detta uttryck torde hava avsetts personligt ansvar för den veterliga gäldens fulla belopp, även i den mån det kunde överskjuta värdet av boets tillgångar.3 Att bouppteckning 1 Jfr rättsfall i N. T. 1873 s. 518. 2 N. J. A. 1927 s. 488. .” Winroth, Om arvingarnes ansvarighet s. 140, Nordling a. a. s.88,115,jfr Chydenius &. a. s. 145.
skett torde trots ordalydelsen icke hava medfört inskränkning i ansvarig— heten.
Av lagkommittén föreslogs, såsom i inledningen till detta kapitel blivit anmärkt, uttrycklig föreskrift, att bo ej må skiftas, förrän gäld betald är.1 Särskilt stadgande om påföljd för överträdelse härav upptogs icke i förslaget. Äldre lagberedningen ändrade den grundläggande bestämmelsen till ett uttalande, såvitt nu är i fråga, att ej må man taga arv, utan att den dödes gäld betala.2 Av denna formulering kunde anses följa, att den, som genom arvskifte >>tagit arv» förrän all gäld betalts, därigenom ådragit sig ansvarig- het för gälden, åtminstone såvitt den vore för honom känd.3 Särskild be. stämmelse härom föreslogs icke.
I 1854: års förslag till förordning om urarvagörelse saknades motsvarighet till de föregående förslagens nyssnämnda allmänna bestämmelser, och arv- skiftes verkan beträffande ansvarighet för gäld berördes icke. Först i 1859 års förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. gavs om detta ämne en särskild bestämmelsef Denna återfinnes oförändradi urarvaförordningen & 26 enligt dess ursprungliga avfattning, som var så lydan- de: >>Skiftar man den dödas kvarlåtenskap förr, än all veterlig gäld gulden är; vare för stärbhusdelägare lag, som i 23 % sägs.» Isistnämnda paragraf föreskrevs, såsom under 11 % här ovan blivit erinrat, att stärbhusdelägarna skulle så anses, som hade tiden till egendomsavträde för dem utgått, när de så förforo. Förordningens % 1 har följaktligen icke den betydelse i fråga om det föreliggande spörsmålet, som ovan ifrågasatts beträffande motsvarande bestämmelse i äldre lagberedningens förslag. Beträffande den i % 26 stad- gade påföljdens innebörd, såvitt angår framdeles yppad gäld, får bered- ningen hänvisa till vad som under 11 % blivit anfört om urarvaförordningen % 23.5
Efter urarvaförordningens tillkomst har % 26 blivit ändrad genom lagar den 1 juli 1898 och den 11 juni 1920. Båda dessa ändringar hänföra sig 1 till det fall, att den döde var gift. Förstnämnda lag gav en avvikande regel beträffande ansvar för gäld, som avsågs i 11 kap. 5 % äldre giftermålsbalken i detta lagrums samtidigt ändrade avfattning (hustruns förvaltningsgäld). År 1920 borttogs denna särskilda regel och ändrades för övrigt, i överensstäm- melse med nya giftermålsbalkens terminologi, % 26 till att avse ej blott arv- iskifte utan även bodelning. I en andra punkt tillades, att den i paragrafen lstadgade påföljden av gäldansvar ej skulle äga rum på grund av bodelningen,
om därvid efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egendom. l motiveringen framhölls, att det syntes obilligt, att påföljden skulle inträda, 1 7 kap. 1 % Ä. B., mot. 5. 55.
2 7 kap. 1 % A. B., mot. s. 33 f. i Se ett uttalande av Gunther, prot. s. 54. 26
; Ovan s. 409. Jfr den finska förordningen den 9 november 1868 528, samt Chydenius an . st.
i 27- 303628
Beredningens förslag.
om vid bodelningen icke något av den dödeslegendom tillagts den efter- » levande, vilket lätt kunde inträffa, när den efterlevande hade större tillgångar i än den döde. 1
Lagberedningen har ej funnit anledning föreslå någon väsentlig ändring av den gällande rätten i förevarande punkt. Ehuru företagande av bodel— ning eller arvskifte, medan gäld utestår ogulden, enligt förslaget är tillåtet, bör sådan åtgärd likväl alltjämt till borgenärernas trygghet medföra person- ligt gäldansvar för delägarna. Man måste nämligen räkna därmed, att den från boet utgivna egendomen vid senare exekution eller konkurs kan helt eller delvis visa sig oåtkomlig för borgenärer, som ej erhållit betalning före delningen. Med avseende härå är det personliga gäldansvaret ägnat såväl att utöva en preventiv verkan genom att föranleda betalningsdugliga delägare till försiktighet i fråga om bodelning eller arvskifte på ett alltför tidigt sta- dium av boutredningen, som ock att efteråt bereda täckning för borgenärer- nas fordringar. Mot alltför betungande verkningar av ansvarigheten kan delägare, såsom antytt, skydda sig genom att förhindra bodelning eller arv- skifte utan vidtagande av någon av de i 12 kap. 2 % G. B. eller i före- varande förslag 6 kap. 2 % första stycket omförmälda åtgärder.
Stadgandet förutsätter för sin tillämpning, att bodelning eller arvskifte sker, innan all gäld är gulden. Det är icke nödigt, att dylik förrättning med hän- syn till sin form eller sina förutsättningar är laglig och i delägarnas inbör— des förhållande verksam. En delning, som i något hänseende är olaglig, är uppenbarligen icke mindre betänklig från borgenärernas synpunkt, och den bör därför medföra enahanda påföljd som en laglig. Ett partiellt arvskifte har samma verkan som ett totalt. Svårigheter kunna uppkomma i sådana fall, då vissa boets tillgångar utlämnats till delägare utan föregående bodel- ning eller arvskifte i förskott på hans lott vid blivande delning. Även ett dylikt förfarande kan vara ägnat att äventyra borgenärers rätt, om nämligen mottagaren icke skolat vara förpliktad att bevara de till honom utgivna till- gångarna för att vid behov kunna återställa dem före verkställande av slut- lig delning. Förfarandet kan därför bliva att uppfatta såsom ett försök att kringgå förevarande bestämmelse om ansvar, och det bör då, oavsett parter- nas benämning därav, behandlas på samma sätt som bodelning eller arvskifte. Även om förevarande paragraf ej anses tillämplig, kan påföljdenligt 11 % inträda på grund av att delägare, som förskottsvis mottagit egendom ur boet, därmed vidtagit någon otillåten åtgärd.
Enligt'uttrycklig föreskrift i andra punkten skall påföljd ej inträda för bo- delning, därvid efterlevande maken ej bekommit något av den dödes egen- dom. En sådan bodelning medför nämligen icke någon fara för den dödes borgenärer. Härvid förutsättes, att av den dödes egendom icke något ens, mot vederlag tillagts den efterlevande maken; det är sålunda icke nog att
* Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 481.
!
denne ej erhållit någon nettotilldelning ur den dödes egendom, ty så snart något av denna utgivits, föreligger risk för att de av parterna åsatta värdena kunna hava beräknats oriktigt till men för den dödes borgenärer. Friheten från ansvar gäller för arvingar och universella testamentstagare såväl som för efterlevande maken.
Enligt sin lydelse omfattar lagrummet alla de fall, i vilka bodelning eller arvskifte sker innan all gäld är gulden. Det inbegriper sålunda jämväl delning, som verkställes av boutredningsman, testamentsexekutor eller annan skiftesman jämlikt 6 kap. 8 % andra stycket, i den mån förrättningen blir bindande mot del- ägare, som ej inom stadgad tid fört klandertalan däremot. — Om delningen sker efter det att avträdestid enligt lå gått till ända och efter bouppteckningen ej yppats gäld, för vilken avträdestid enligt 2 % löper för någon delägare, är emel- lertid bestämmelsen utan saklig betydelse. Under de angivna förutsättningarna äro nämligen samtliga delägare, redan på grund av att tid för egendomsav- träde försuttits, ansvariga för den gäld, för vilken ansvar i förevarande para- graf ålägges dem. I överensstämmelse med förhållandet mellan urarvaför- ordningen % 26 och % 23 är påföljden enligt förevarande paragraf densamma som enligt 11 % första punkten. Det har emellertid ansetts lämpligt att icke giva regeln formen av en hänvisning till 11 å; den framträder sålunda till sin avfattning såsom fullt självständig. Angående dess närmare innehåll må hänvisas till vad som anförts i motiven till 11 % första punkten. Liksom urarvaförordningen % 26 ej giver någon hänvisning till & 24, har förevarande paragraf ansetts icke böra innehålla någon eftergift från det fulla gäldan- svaret under förutsättningar motsvarande dem, som avses i 11 å andra punkten. Härför finnes nämligen knappast något utrymme. Lagstiftningen bör söka på allt sätt förebygga, att delägare företaga delning av kvarlåten- skapen utan att på betryggande sätt sörja för betalningen av veterlig gäld. I den mån obetänksamhet kan förekomma trots vetskap om gälden, torde den hänföra sig till alltför optimistisk uppfattning om värdet av vissa till— gångar eller om viss delägares förmåga att sörja för betalning av gäld. Det kan emellertid fordras, att samtliga delägare gentemot borgenärerna skola stå i obetingat ansvar för att icke de senares ställning röner ogynnsamt infly- tande av dylika omständigheter.
13 &.
Egendomsavträde, varigenom delägaie vinna befrielse från personligt ansvar Gäldansyar för gäld, kan enligt 1 och 2 %% ske genom egendomens ställande under för- då boutred valtning av boutredningsman. Har så skett, kan under vissa förutsättningar ”335,72; rätten jämlikt bestämmelse i 2 kap. 6 % på ansökan av samtliga bodelägare upphört enligt
.6' förordna, att boet ej längre skall förtaltas av boutredningsman. Såsom be å
1tingelse härför har uppställts, att det kan ske utan fara för någon, vars rätt .är av utredningen beroende, sålunda bl. a. för borgenärer. Även om denna
Försummelse av bouppteck- ningsplikt; svek be— tra'fa'nde bo- uppteckning.
Rättsutveck- lingen.
betingelse är uppfylld, är det emellertid_tydligt, att med hänsyn till grun- derna för förevarande kapitel delägarna icke heller isådant fall böra” få i själva utöva boets förvaltning utan att personligen svara för gälden. Läget blir nämligen efter ett rättens beslut jämlikt 2 kap. 6 % i allt väsentligt det— samma, som om något egendomsavträde icke ägt rum, och den risk för bor- genärerna, som i allmänhet måste anses följa av delägarnas förvaltning, blir i det nu ifrågavarande fallet icke mindre än eljest.
På dessa grunder får beredningen nu föreslå, att i detta fall i fråga om ansvar för gäld skall så anses, som hade egendomsavträdet ej ägt rum. Denna verkan inträder, såsom framgår av 2 kap. 22 %, först efter det. laga kraft åkommit beslut, som meddelats jämlikt 2 kap. 6 %. Då så skett, är varje delägare ansvarig för all gäld, som varit för honom känd under mera än en månad. Det är icke delägare betaget att för vinnande av befrielse från ansvar för nyupptäckt gäld göra ansökan om nytt egendomsavträde, till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, inom den i 2 % stadgade tid. Denna tid löper för viss delägare från det gälden blivit för honom känd, även om därvid rättens beslut enligt 2 kap. 6 % ej ännu tagit åt sig laga kraft; detta kan medföra, att den effektiva avträdestiden möjligen blir mycket kort, men någon undantagsbestämmelse för avhjälpande av denna olägenhet för delägare har icke ansetts nödig eller med borgenärernas in- tresse förenlig. Sådana åtgärder, som enligt 11, 12 eller 14 % skola med- föra ansvar för gäld, även om egendomsavträde sker, utöva denna verkan även i förevarande fall, men det är att märka, att dylika åtgärder i allmän— het icke hava kunnat vidtagas under tid, då egendomen stått under förvalt. ning av boutredningsman. Sålunda må erinras därom, att under sådan tid icke någon delägare har skyldighet att föranstalta om bouppteckning, och att följaktligen under denna tid ansvar icke kan ådragas jämlikt 14 åförsta punkten; däremot kan andra punkten i samma paragraf komma till använd— ning även med hänsyn till tiden för boutredningsmannaförvaltning.
Det må uttryckligen framhållas, att fastän ansökan om rättens beslut, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, skall göras av samtliga delägare, beslutets verkan i fråga om ansvar för gäld är att bedöma särskilt för varje delägare.
14 %.
Bouppteckningen är av grundläggande vikt för boutredningen i skilda hän- seenden och icke minst såsom skydd för borgenärernas rätt. Det är därför även av hänsyn till dessas intresse angeläget att söka framtvinga behörigt fullgörande av delägarnas skyldigheter med avseende å bouppteckningen och att bereda de förra effektivt skydd mot verkningarna av försummelse eller svek, som å de senares sida kan hava förelupit. Med det system, som av vår lagstiftning i allmänhet genomförts beträffande delägarnas ställning till
l i i i !
den dödes borgenärer, är det närliggande att till försumlighet eller svek be- träffande bouppteckningen knyta påföljden av personligt ansvar för gälden.
Denna ståndpunkt intogs icke med full klarhet av'1734 års lag. Då be- frielse från gäldansvar efter mönster av det romerskt-rättsliga beneficium in— ventarii i lagen benämnes »uppteckningsförmån», ligger det nära att antaga, att ordentligt fullgörande av bouppteckningsplikt skulle utgöra förutsättning för sådan befrielse. Den omedelbara påföljden för försummelse eller svek beträffande bouppteckning var emellertid enligt 9 kap. 5 och 7 %% Ä. B. allenast böter eller förverkande av andel i boet. Personligt gäldansvar in- trädde ej så snart bouppteckning försummats, utan för denna påföljd fordra- des enligt 9 kap. 6 & och 10 kap. 2 % ytterligare, att stärbhusdelägarna utan föregående bouppteckning satte sig i egendomen1 eller skiftade arvet; den förra bestämmelsen var tillämplig jämväl å en ensam arvinge.”? Enligt den- samma omfattar ansvaret >>fulla gälden», enligt den senare bestämmelsen den veterliga gäldens fulla belopp; av sammanhanget torde emellertid framgå, att ansvaret städse haft allenast sistnämnda, mera begränsade omfattning.3 I förklaringen den 8 maj 17674 och i de närmast följande konkursförfatt- ningarna5 angives visserligen uttryckligen, såsom en förutsättning för urarva- görelse med gäldsbefriande verkan, att bouppteckning förrättats i laga tid, men det synes ovisst om här åsyftats någon avvikelse inu förevarande punkt från vad som gällde enligt 1734 års lag.6
Klart framträder en ändrad ståndpunkt i 1818 års konkurslag, vilken före- skrev, att arvinge eller efterlevande make, som försummat laga tid till bo- upptecknings hållande, skulle svara för all boets gäld.7 Ansvaret förutsatte sålunda endast försummelse av bouppteckningsplikten, och det var till sin omfattning icke inskränkt till allenast veterlig gäld. Enahanda bestämmelse möter i 1830 års konkurslag.8
Härmed överensstämde även lagkommitténs förslag till ärvdabalk av år 1818.9 I kommitténs slutliga förslag hade vidtagits den ändring, att boupp- teckningsförsuinmelse skulle medföra gäldansvar, endast om den prövades ligga arvinge eller efterlevande make till last;10 samma påföljd skulle drabba undanstickande av egendom från bouppteckningen. ” Hos äldre lagbered— ningen möter allenast en redaktionell ändring.12 Enligt 1854 års förslag
1 Jfr härom Chydenius a. a. s. 139 not 1 och nedan 5. 429 not 1. ? Nehrman a. a. s. 138. ” Nordling a. a.s.88, 115; annorlunda Chydenius a. a. s. 138; jfr ovan 5. 416. 4 % 9 första stycket. 5 Kungl. stadga den 26 augusti 1773, % 19, 1 mom.; kungl. stadga den 28 juni 1798,% 19 1 ?Offlr Nordling a. a. s. 116. 7 8 kap. 10 %. 8 % 129. 9 8 kap. 15 å. ” I ett rättsfall ref. i S. J. A. X 5. 308 förutsattes laga förfall medföra frihet från gäldansvar. ” 7 kap. 20 % första punkten Ä. B.; mot. 5. 59, prot. (den 14 november 1825) s. 25. " 7 kap. 24 5 A. B.; Giinthers reservation 7 kap. 21 %, prot". s. 49.
skulle ansvar för all boets gäld inträda för arvinge eller efterlevande make, som försummar laga tid att bouppteckning hålla eller förlängning av den tid söka, eller som döljer egendom från bouppteckningen uppsåtligen undan.1 Förslaget av 18592 betecknar en återgång till den av äldre lagberedningen föreslagna lydelsen, och i enlighet därmed erhöll urarvaförordningen % 21 sin avfattning;3 däri har sedermera ej skett ändring.
Inom litteraturen har uttalats, att den sålunda stadgade påföljden för bo- uppteckningsförsummelse vore alltför sträng; man kunde vinna ändamålet med mera billiga medel, såsom skyldighet att utgiva ersättning, högre böter och framför allt starkare kontroll från myndighet". påföljden verkade ock ojämnt, enär den intet förmådde i behållna stärbhus eller där andra än stärbhus- delägare eller deras förmyndare vore förvaltare? Ät denna kritik kan icke tillmätas avgörande betydelse. Att ansvarighetspåföljden blir föga kännbar i sådana stärbhus, där tillgångarna överskjuta gälden, är icke något skäl emot dess användning, ty det är just i insolventa hon som borgenärernas intresse behöver ett mera energiskt skydd. Ersättningspåföljden är icke till— räcklig, ty i saknad av en i behörig tid upprättad bouppteckning skall det ofta vara svårt eller rent av omöjligt för borgenären att förebringa sådan utredning om boets ställning, som erfordras för att skadestånd skall kunna utdömas med ett tillfyllestgörande belopp. Påföljd av personligt gäldansvar synes därför vara oundgänglig för bodelägares rättsstridiga förhållande med avseende å bouppteckningen.
Beredningens Lagberedningen föreslår sålunda icke något principiellt övergiyande av den förszag' ståndpunkt, som framträtt i urarvaförordningen % 21. Dock har dennas inne— håll endast med åtskilliga avvikelser upptagits i förslaget. Dessa avvikelser framgå delvis av andra stadganden. Detta gäller sålunda med hänsyn till spörsmålet om vilka personer, som kunna drabbas av påföljd en- ligt förevarande paragraf; bestämningen härav sker med utgångspunkt från begreppet delägare, sådant detta blivit angivet i 1 kap. 1 %. Sålunda inbegripas universella testamentstagare men uteslutas sekundosuccessorer och i vissa fall efterlevande make. Härom får beredningen hänvisa till nyssnämnda lagrum samt 3 kap. 2 % ävensom motiven till dessa bestämmelser. En icke oviktig begränsning av de bon, i vilka påföljden kan inträda, föranledes av 19 % här nedan. I förevarande paragraf bestämmas de förfaranden med avseende å bouppteckning, som skola grundlägga gäldansvar, och härutinnan föreslås vissa skärpningar av den gällande rättens inne— håll. Första Ansvarighet enligt första punkten kan endast träffa delägare, som har boet Punkten i sin vård. Närmare bestämt måste den, som skall bliva ansvarig, hava be—
1 186—1 års förslag till förordning om urarvagörelse % 14. 5 1859 års förslag till förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. % 21. 3 Finska förordningen den 9 november 1868 % 23 är därmed överensstämmande; se därom Chydenius &. a. s. 137. * Nordling a. a. s. 118 f.
funnit sig i den angivna situationen vid utgången av bouppteckningstiden. Hinder möter icke mot att flera delägare äro bouppteckningspliktiga jämte varandra; då kommer ansvaret att drabba dem alla.1 Det är likgiltigt, om en delägare har boet i sin vård till följd av att han deltager i egentlig samför- valtning (1 kap. 1 %) eller endast såsom provisorisk vårdare jämlikt 1 kap. 2 % första stycket.2 För ansvarighet räcker det icke, att delägare är pliktig taga vård om egendomen, utan han måste faktiskt utöva sådan vård. Om vården utövas av testamentsexekutor, äro delägarna icke boupptecknings- pliktiga ,och kunna således icke drabbas av ansvar enligt förevarande punkt; detta är en olikhet mot vad som gäller om plikt till egendomsavträde enligt 1 eller 2 % och om gäldansvar såsom påföljd för uraktlåtenhet därav.
Angående tid för boupptecknings förrättande är stadgat i 3 kap. 1 %. Avgörande är den tid, som i det särskilda fallet ägt tillämpning med hänsyn jämväl till förlängning, som kan hava medgivits av rätten eller på landet av domaren. Ansvarighet för gälden inträder såsom påföljd för uraktlåtenhet att inom föreskriven tid låta förrätta bouppteckning. Huruvida denna ingives till rätten inom tid, som stadgas i 3 kap. 8 %, är i detta sammanhang utan betydelse. Om flera bouppteckningar förrättas, där den döde efterlämnar egendom å flera orter (3 kap. 7 €), måste de alla föreligga vid utgången av bouppteckningstiden. Därest en sådan bouppteckning icke blivit färdigställd, inträder påföljden med avseende å boets gäld överhuvud, och sålunda icke _ blott beträffande den, som tilläventyrs varit avsedd att upptagas i den för- senade uppteckningen. Handling, innefattande tillägg eller rättelse till boupp- teckning, varom är stadgat i 3 kap. 10 %, utgör icke bouppteckning iegentlig mening, och försittande av tiden för uppgörande av sådan handling skall alltså icke medföra påföljd enligt förevarande paragraf.
Inom den stadgade tiden skall bouppteckningen vara icke blott påbörjad utan förrättad, d. v. s. avslutad. Härtill hör, att den färdigställda bouppteck- ningshandlingen skall vara underskriven av den eller dem, som uppgivit boet, och av de gode män, som verkställt förrättningen. Avgörande är den dag, då detta i verkligheten ägt rum, och alltså icke annan dag, som möjligen kan felaktigt hava angivits i handlingen.3 Varje handling, som utgives såsom en bouppteckning, gör uppenbarligen icke tillfyllest, utan det måste fordras, att förrättningen och den däröver upprättade handlingen i väsentliga delar upp- fylla de krav, som framgå av 3 kap. Icke varje avvikelse från lagens be— * stämmelser eller eljest från god ordning kan anses innebära sådant åsido- . sättande av bouppteckningsplikten, som här avses. Till spörsmålets belysning må, utöver vad som yttrats under 3 kap., anföras följande. Oundgänglig är medverkan av två gode män samt uppgiftslämnares underskrift under edlig
1 Om förhållandet mellan flera ansvariga se 17 å i detta kapitel. ? Efterlevande make, som icke är delägare (1 kap. 2 % första stycket andra punkten), om- fattas icke av förevarande paragraf. 5 N. J. A. 1913 s. 528.
förpliktelse.1 Att de anlitade gode männen ej med fog kunna anses vara »kunniga och trovärdiga» såsom i 3 kap. 2 5 första stycket fordras, lär där- emot åtminstone i allmänhet icke vara ett så påtagligt fel, att ansvar bör inträda. Att omyndig eller bortovarande delägare icke varit försedd med be- hörig ställföreträdare2 eller att delägare eller annan, som enligt 3 kap. 2 % bort till förrättningen kallas, icke erhållit kallelse och ej heller varit närvarande,3 är visserligen ett fel av allvarlig beskaffenhet, som utgör hinder för boupp- teckningens registrering. Men detta fel synes i regel icke i så hög grad vara ägnat att omintetgöra bouppteckningens verkan till borgenärernas skydd, att blott på grund därav gäldansvar bör inträda jämlikt förevarande paragraf; och sådan påföljd skulle kunna framstå såsom högeligen obillig, då en delägares frånvaro icke i och för sig behöver medföra, att bouppteckningen blir till innehållet falsk. Ofullständighet eller oriktighet av de till bouppteckningen meddelade uppgifterna angående delägare, tillgångar och skulder m. m. gör den i allmänhet icke till en nullitet; huruvida likväl ansvar enligt förevarande paragraf skall inträda, blir att avgöra enligt andra punkten. Emellertid kan en föregiven boupptecknings innehåll vara så ofullständigt eller så helt igenom ovederhäftigt, att däråt icke bör tillmätas någon som helst rättslig verkan, och i sådant fall skall gäldansvar inträda. Att de fel, som enligt det nu sagda böra medföra gäldansvar, icke blivit beaktade av den rätt, där bouppteck- ningen ingivits för registrering, vare sig av förbiseende eller därför att hand- lingar, som ibouppteckningen åberopats, varit falska eller till innehållet oriktiga, och registrering sålunda skett, utgör intet hinder mot att påföljd jämlikt förevarande bestämmelse utkräves av bodelägare. '
Enligt den gällande rätten förutsätter denna påföljd, att försummelse prövas ligga arvinge eller efterlevande make till last. Att tillmäta sådan betydelse åt laga förfall för delägare överensstämmer emellertid icke med den uppfattning, som kommit till uttryck i den nyaste tidens lagstiftning om närliggande äm- nen. Beredningen har därför, i överensstämmelse med vad som föreslagits om försittande av tid för egendomsavträde enligt 1 eller 2 5,4 ansett attlaga förfall icke bör medföra befrielse från det i förevarande paragraf stadgade ansvaret.
I vad mån frihet från ansvar må kunna inträda på grund av objektiv omöjlighet att verkställa bouppteckningen, synes kunna lämnas att av praxis avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.5
1 Nordling a. a. s. 119. Enligt denne författare skulle gäldansvar ej inträda på den grund. att gode männen utsetts av boets vårdare, ehuru de bort utses av magistraten. Frågan blir alltjämt av betydelse, i den mån magistraternas bouppteckningsprivilegium kan komma att i särskilda städer bibehållas; se härom förslaget till promulgationslag 4 %. Riktigast synes vara, att med avvikelse från Nordlings ståndpunkt anse gäldansvar inträda, om privilegiet blivit åsidosatt; rättelse kan ej ske på annat sätt än att helt ny bouppteckning förrättas. Jfr N. J. A. 1891 s. 64, 1911 s. 458. 2 Jfr N. J. A. 1890 s. 415, 1911 s. 238. 3 Jfr N. J. A. 1910 s. 485.
4 Se ovan s. 350.
5 I den mån delägarna alltfort bliva pliktiga att anlita av magistrat utsedda gode män, synes dröjsmål eller annan försummelse från magistratens eller gode männens sida icke för delägarna böra medföra påföljd av gäldansvar. Se Nordling a. a. s. 117, N. J. A. 1909 s. 289.
Den i andra punkten stadgade påföljden för svikligt förfarande i fråga om bouppteckning drabbar endast delägare, som gör sig skyldig till dylikt för- farande. För annan uppgifts- eller Iedgångspliktig person inträder icke gäld- ansvar utan endast skadeståndsskyldighet enligt allmänna grunder, jämte kriminell påföljd i den mån dylik finnes stadgad, t. ex. för mened; sådant kriminellt ansvar kan uppenbarligen inträda jämväl för delägare. I förevarande punkt avses endast uppsåtlig handling eller underlåtenhet liksom enligt urarva- förordningen å 21 i motsvarande del; förseelse av oaktsamhet kan medföra skadeståndsskyldighet.
Sistnämnda lagrum omnämner endast undandöljande av egendom från bo- uppteckningen. Efter orden skulle påföljden sålunda endast avse otillåtet för- farande med avseende å boets tillgångar. Lika menligt kan emellertid vara, om vid bouppteckningen förebäres falsk skuld1 eller eljest lämnas oriktiga uppgifter om fakta, som äro av betydelse för boets rättsliga läge, däribland även uppgifter om delägares personer, hemorter o. s. v. Vidare märkes, att det avgörande ej är, att egendOm genom åtgärder av faktisk natur »undan- döljes» vid förrättningen; då bouppteckningen bygger på uppgifter av dem, som äro pliktiga att lämna sådana, bör ansvaret knytas till oriktig uppgift eller svikligt förtigande. Endast sådant förfarande avses, som äger rum vid bouppteck- ningen eller därefter inför rätta vid tillfälle, då bouppteckningen på yrkande skall edfästas av delägare för vilken gäldansvar ifrågasättes. Vad särskilt angår förtigande, förutsätter ansvaret, att delägaren underlåtit att lämna uppgift trots en honom därtill åliggande skyldighet. En sådan skyldighet kan antingen grunda sig på sammanhanget med uppgifter, som av delägaren lämnas och som skulle bliva vilseledande utan att fullständigas genom ytterligare upp- gifter, eller också vara mera självständig. Sådan uppgiftsplikt framgår, i fråga om bouppteckningstillfället, av vad som stadgats i 3 kap. 5 åmed olika om- fattning för den som uppgiver boet och för annan delägare, samt är vid ed- gång beroende av edstemats avfattning; jämför vad som härom anförtsi motiven till 3 kap. 6 % första stycket.
En viktig begränsning, som”icke är upptagen i urarvaförordningen % 21, ligger däri, att gäldansvar inträder endast på grund av handlingssätt, vari- genom borgenärers rätt äventyras. Härigenom uteslutas till en början oredlig- het i fråga om något förhållande, som endast berör det inbördes förhållandet mellan bodelägarna, legatarier och andra arvsrättsliga intressenter; tydligt är att med borgenärer endast avses den dödes borgenärer,2 men icke dem, som hava ett allenast indirekt intresse i egenskap av fordringsägare hos delägare. Sålunda omfattar stadgandet icke undandöljande av testamente eller förtig, gande av efterlevande makes tillgångar, då giftorättsgemenskap var ute. sluten.3 Ej heller höra hit oriktiga uppgifter beträffande ett dödsbo, som,
* Jfr S. L. 23 kap. 1 % första stycket 2). 2 Med dessa äro likställda dödsboets borgenärer enligt 15 %. f' Se 3 kap. 4 % och 5 % tredje stycket.
Andra punkten.
vare sig uppgifterna vinna tilltro eller ej, utan tvekan lämnar tillgång till betalning av all gäld. Däremot kan väl komma i betraktande uppgift om tillgångar, som icke existera, enär härigenom borgenärerna kunna föranledas att icke i tid vidtaga nödiga åtgärder för att erhålla betalning. Det är icke nödigt, att det oredliga förfarandet skall för borgenärerna hava lett till mer eller mindre definitiv skada; åvägabringandet av en risk för att boutredningen skall lämna ett för borgenärerna sämre resultat än som motsvarar boets verkliga ställning är tillräckligt. Och det fordras icke, att sådan risk skall hava förelegat för alla borgenärer; det är nog med äventyr för någon eller några bland dem.
15 %.
För dödsboet] Föregående regler om ansvar för gäld enligt detta kapitel avse omedelbart ”mad gäld- endast gäld efter den döde, såsom flerstädes framgår av den föreslagna textens ordalydelse. Emellertid äga delägarna eller annan företrädare för dödsboet behörighet att belasta detta med gäld inom de i 1 kap. 3 % angivna gränser, och gäld kan ådragas boet jämväl utanför dessa gränser på grund av tredje mans goda tro ävensom på annan grund än avtal. Det är tydligt, att för sålunda efter dödsfallet nytillkomna borgenärer delägarnas för-valtning av boets tillgångar erbjuder samma risker som för den dödes borgenärer och följaktligen kräver samma garanti genom personligt ansvar för delägarna. För att ålägga delägarna ansvar för gäld, varmed boet belastas efter döds- fallet, talar- med styrka det förhållandet, att sådan gäld i regel uppkommer genom delägarnas egen åtgärd och att det sålunda skulle förefalla högeligen obilligt, om de kunde undgå personligt ansvar för dylik gäld, samtidigt med att de i sina händer behölle förvaltningen av de tillgångar, vilka ensamma skulle bereda möjlighet till betalning åt ifrågavarande borgenärer. Särskilt förefaller personligt ansvar för ifrågavarande gäld naturligt med hänsyn till den gällande rätten, som i allmänhet antages medföra att delägarna med sina egna men icke omedelbart med boets tillgångar svara för sådan gäld.1 Lagbered- ningen antager sålunda, att ansvar för gäld, som tillkommit under boutred- ningen, bör åvila delägarna på samma grunder och i enahanda omfattning som ansvar för gäld efter den döde. Det kunde ifrågasättas, att beträffande den nytillkomna gälden intaga en strängare ståndpunkt och ålägga delägarna ett personligt ansvar därför även i sådana fall, då de på grund av rätteligen verkställt egendomsavträde äro fria från ansvar för den dödes gäld. Särskilt beträffande gäld, som tillkommit genom avtal, kunde till stöd härför åberopas, *att delägarna kunnat före gäldens stiftande överväga, om de vilja därför ikläda sig ansvar. Betraktar man saken från borgenärernas synpunkt, finner man emellertid, att gäldsstiftande som sker för de i 1 kap. 3 % angivna ända— målen väsentligen avser att bevara egendomen eller befordra utredningen och
1 Se ovan 5. 96, 132 f.. 321 f."
att, därest senare egendomsavträde äger rum, de sålunda åvägabragta förde- larna snarare komma borgenärerna än delägarna till godo. Om delägarna, innan tid för egendomsavträde utgått, överskrida sin behörighet att ådraga boet gäld, böra de icke undgå personligt ansvar; detta följer, för det fall att boet icke på grund av borgenärens goda tro blir bundet av den obehörigen stiftade gälden,1 av allmänna rättsgrundsatser,2 cch beträffande övrig gäld av det i 11 % föreslagna stadgandet. Men i övrigt har beredningen stannat vid att låta delägarnas personliga ansvar för den under boutredningen nytillkomna gälden i princip bliva beroende av huruvida de genom egendomsavträde för- värvat frihet från ansvar för den dödes gäld eller icke.
På dessa grunder stadgas i förevarande lagrum, att delägare, som råkar i ansvar för gäld efter den döde, jämväl skall svara för annan boets gäld.
I främsta rummet kommer sådant ansvar att inträda på grund av att del- ägare låtit den i 1 % stadgade tiden gå till ända utan att ansökan om egen- domsavträde skett. Härmed äro emellertid att likställa sådana ansvarsgrun- dande omständigheter, som beröras i 11e14 åå. Det är härvid likgiltigt, om ansvar för den dödes gäld avser allenast sådan gäld, som vid viss tid var för delägare veterlig, eller om det avser all gälden (14- %). Om all gäld efter den döde blivit gulden och därefter avträde ej sker innan tid enligt 1 % går till ända eller någon omständighet inträffar, som enligt 11—14 %% utgör grund för ansvarighet, är det tydligt, att ansvar för boets nytillkomna gäld skall inträda på samma sätt, som om någon gäld efter den döde alltjämt utestått ogulden; det har" icke ansetts nödigt att i bestämmelsens formulering särskilt beakta detta fall.
Ansvar enligt denna paragraf omfattar all gäld, som kommer att belasta boet. Lika med avtalsgäld, vilken göres för ändamål, som avses i 1 kap. 3 %, eller på grund av medkontrahents goda tro blir bindande för boet, är, så- som i inledningen till detta kapitel blivit anmärkt, att behandla gäld, vilken enligt allmänna regler drabbar boet såsom ägare av viss egendom eller på grund av annans vållande. Ansvaret'omfattar icke gäld, som under tiden för boutredningen gjorts av viss delägare men icke kommit att belasta boet på grund av bristande behörighet hos den, som gjort gälden, eller på grund därav, att gälden icke gjorts för ändamål, som avses i 1 kap. 3 %, och medkontra— henten icke varit i god tro. Bestämmelsen är tillämplig även å gäld, som för ifrågavarande ändamål av behörig företrädare för boet göres under avtals— bestämd sammanlevnad i oskiftat bo.
Beträffande en delägares ansvar för nytillkommen gäld göres icke skillnad mellan gäld, som vid tiden för inträdet av sådan ansvarighet eller vid viss annan tidpunkt är för honom känd, och gäld, varom han är okunnig. Från gäld, som under boutredningen uppkommer efter utgången av den i l % stad— gade tiden, kan sålunda icke vinnas befrielse genom egendomsavträde. Att
1 Jfr 1 kap. 3 % ang. verkan av god tro. Jfr 25 % lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
så bör vara fallet beträffande gäld, till vars stiftande en delägare själv med— verkat, personligen eller genom ett av honom utsett ombud, kan ej vara före- mål för tvekan. Något annorlunda ställer sig saken beträffande gäld, som utan en delägares vetskap stiftas av annan företrädare för boet, t. ex. av testa- mentsexekutor eller av annan delägare. Något avvikande är läget även i de fall, då någon, först efter det boutredningen börjat, inträder i förvaltningen och måhända först efter hand erhåller kännedom om gäld, som uppkommit tidigare under utredningen. Det synes emellertid till borgenärernas säkerhet nödigt att även i dessa fall låta varje överhuvud ansvarig delägare svara för all under boutredningen tillkommen gäld. För delägarna bör denna omfattning av ansvaret i regel icke bliva alltför betungande, redan därför att ifråga- varande gäld sällan torde överskrida ett jämförelsevis obetydligt belopp.
Till sin innebörd överensstämmer delägares ansvar enligt denna paragraf helt med delägares ansvar för den dödes gäld. Efter egendomsavträde för nyupptäckt gäld av sistnämnda slag enligt 2 5 kan sålunda även det nu ifrågavarande personliga ansvaret undgås genom utgivande till boet av egen- dom till visst värde; vid den härför erforderliga beräkningen skall gäld, varom nu är fråga, följaktligen i sin helhet likställas med den kända gälden efter den döde. _
Föreskriften i nu ifrågavarande paragraf är på det sätt dispositiv, att, vid avtal om beviljande av kredit eller vid annat tillfälle, delägarna eller någon av dem kunna göra förbehåll om frihet från det i paragrafen stadgade per- sonliga ansvaret, så att borgenären endast skall äga hålla sig till boet, möj- ligen jämte en eller flera bland delägarna. Sådant förbehåll kan ske antingen före eller efter inträffandet av någon omständighet, på grund av vilken delägare råkar i ansvar för gäld efter den döde, dock att delägare enligt allmänna rättsgrundsatser ej torde kunna på förhand fritaga sig från ansvar, vilket skall inträda såsom påföljd av en uppsåtlig eller grovt oaktsam rättsstridig handling.
16 &. Gäldansvar, Då bodelägare är omyndig eller företrädes av god man, ankommer på gggrbgåzgg denne att fullgöra de plikter, vilka i allmänhet vila å delägaren. Detta gäller eller förmå—såväl i fråga om deltagande i boets förvaltning och förrättande av boupp- deswfågOd teckning som om egendomsavträde i ändamål att vinna befrielse från gäld- . ansvar. Försummelse eller annat rättsstridigt förfarande i dessa stycken bör fördenskull icke billigtvis medföra menliga påföljder för delägaren. Och då påföljd i borgenärernas intresse icke kan utebliva, bör den i stället drabba den försumliga förmyndaren eller gode mannen. Då denne emellertid icke är delägare i boet, uppkommer fråga, huruvida han likväl bör drabbas av den eljest för delägare säregna påföljden av personligt ansvar för boets gäld. Rättsutreck- Detta spörsmål berördes i 1734 års lag icke av de i 10 kap. Ä. B. med- ”få dzcåäåäl' delade bestämmelserna huru gäld vid dödsfall gäldas bör. Däremot upptogsi . 9 kap., om bouppteckning, en regel i ämnet i 6 %. Här stadgas, såsom under
14 % här ovan blivit anmärkt, ansvar för fulla gälden såsom påföljd för efter- levande make eller arvingar, vilka utan föregående bouppteckning »sätta sig i egendomen».1 Därefter heter det: »Bryter förmyndare; vare arvinge saklös, då han med svuren ed uppgiver allt, det han av arvet njutit,2 och förmyn- daren betale de föresatta böter av sitt eget gods». Förmyndaren drabbas så- lunda av personligt ansvar för fulla gälden. Detta stadgande är ännu gällande rätt. Beträffande personligt gäldansvar på annan grund heter det i 1818 års konkurslag:3 »Försummar förmyndare att omyndigs rätt till befrielse ifrån boets gäld bevaka, svare han själv för den gäld, som ej kan utgå av vad den omyndige i boet äger.» Bestämmelsen återfinnes i 1830 års konkurslag.4 Av dess avfattning och plats, före stadganden om gäldansvar såsom påföljd för försummelse av laga tid till boupptecknings hållande, synes enligt båda lagarna framgå, att det förstnämnda stadgandet icke avsett försummelse av förpliktelse med avseende å bouppteckning. I lagkommitténs förslag av 18185 var j motsvarande föreskrift given i samma paragraf, som föreskrev gäldansvar såsom påföljd av försummat egendomsavträde. I lagkommitténs slutliga för— slag(; utgör stadgandet ånyo en självständig paragraf, med placering såsom ovan sagts; båda dessa förslag likställa med förmyndare en för frånvarande arvinge förordnad god man och begränsa ansvarigheten till att gälla veterlig gäld. Äldre lagberedningens förslag7 medförde ej någon ändring, och i 1854 års förslag till förordning om urarvagörelse8 möter endast den nyheten, att stadgandet nu fått sin plats efter reglerna om gäldansvar såsom påföljd av försummelse eller oredlighet beträffande bouppteckning. I 1859 års förslag9 vidtogs slutligen den ändringen, att ansvaret icke var begränsat till veterlig gäld, och härmed överensstämmer urarvaförordningen % 22. Av denna utveck- lingsgång lär möjligen framgå, att sistnämnda föreskrift avser även ansvar på grund av obehörigt förfarande med avseende å bouppteckning, varom stadgas i % 21 —— åtminstone i vad denna är mera omfattande än Ä. B. 9 kap. 6 % —, och att det stadgade ansvaret omfattar all gäld eller är begränsat till veterlig gäld, allteftersom i motsvarande fall den ena eller andra påföljden skolat drabba en omyndig eller frånvarande delägare. Stadgandet i och för sig torde icke ålägga förmyndare eller god man något gäldansvar i de fall, som avses i förordningens 55 23 och 26; detta framgår, utom av placeringen,
1 Med detta uttryck synes hava avsetts vidtagande av förvaltningsåtgärder, och påföljden _, förutsätter alltså icke att arvskifte skett; om det senare fallet var stadgat i 10 kap. 2 %. Se Nehrman a. a. s. 132 f. Jfr A. B. 22 kap. 1 % om förmyndares bouppteckningsplikt. * Enligt Chydenius a. a.,, 2 uppl., s. 133 kan denna edgång fordras av arvingen, då han blivit myndig, och den hör av honom avgivas vid äventyr av obegränsad ansvarighet för då ännu befintlig gäld; jfr 3 uppl. s. 138. 1 3 8 kap. 9 %. * % 128.
Berednin- gens förslag.
Omyndig del- ägare.
därav att förbehåll ej gjorts om ansvarets begränsning till skadeståndsskyl— dighet i de till % 23 hänförliga fallen under de särskilda förhållanden, som beträffande stärbhusdelägare omförmälas i % 24. Emellertid torde oavsett detta måhända få anses gälla, att även i de fall som avses i %% 23 och 26 för- myndare och god man skola vara likställda med delägare; det torde hava ansetts onödigt att beträffande dessa fall, där ansvaret grundas på en positiv otillåten åtgärd, särskilt fritaga från ansvar en delägare, vilken såsom omyn— dig eller företrädd av god man ej deltager i boutredningen.
För lagberedningen står det klart, att det i systematiskt hänseende är rik- tigast, att- spörsmålet om gäldansvar, där delägare är omyndig eller företrädes av god man, i hela sin vidd behandlas i ett sammanhang och erhåller en en- hetlig lösning, oavsett på vilken grund ansvar för gälden må kunna göras gällande. Vid upphävande av 9 kap. 6 %» Ä. B. bör följaktligen någon där- emot svarande bestämmelse icke upptagas i 3 kap. av förslaget. Och före- gående paragraf i nu behandlade kapitel ansluter sig, såsom i texten uttryck- ligen angives, till alla de bestämmelser i 4 kap., ivilka förutsättningarna för personligt gäldansvar regleras, nämligen 1—4 samt 11—15 åå.
Ingen anledning finnes till avvikelse från den gällande rättens ståndpunkt, att omyndig delägare icke skall vare sig genom positiv handling eller genom underlåtenhet kunna ådraga sig personligt ansvar för den dödes eller eljest för boets gäld. Till att företaga rättshandlingar med avseende å boet, i syn- nerhet deltagande i bodelning eller arvskifte (12 €), saknar han behörighet, och sådana åtgärder från hans sida bliva iallmänhet overksamma, men bort- sett härifrån och även vad angår rent faktiska åtgärder med en för borge- närerna menlig verkan, såsom vissa av dei 11 % upptagna gärningarna, måste personligt ansvar för gälden anses vara en oskäligt betungande påföljd, då fråga är om omyndig delägare. Omyndigheten utövar sin ifrågavarande
verkan att utesluta uppkomsten av personligt gäldansvar endast försåvitt den ' består vid den tid, då den i allmänhet ansvarsgrundande omständigheten in- träffar. En omyndighetsförklaring skall sålunda icke medföra upphörande av ett en gång uppkommet ansvar, t. ex. jämlikt 14 %. Beträffande gäldansvar på grund av uraktlåtenhet att inom den i 1 eller 2 % stadgade tid avträda boets egendom är det avgörande, huruvida omyndighet förelegat vid avträdestidens utgång. Vad angår ansvar enligt 15 % för gäld, som tillkommit efter döds- fallet, bör en delägare, som under boutredningen blir omyndig, alltjämt svara för gäld, varmed boet dessförinnan blivit belastat, men däremot icke för gäld, som tillkommit efter omyndighetens inträde; det sistnämnda torde gälla även i fråga om gäld, som utan någon åtgärd av boets företrädare ådragits det- samma, t. ex. i dess egenskap av ägare till en automobil jämlikt lagen den 30 juli 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
Att personligt gäldansvar icke skall drabba omyndig delägare, behöver icke innebära, att han skall gå fri från varje menlig rättsverkan i anledning av en i allmänhet ansvarsgrundande omständighet. Ty även en omyndig kan
):_*1_.;.'__:_; A.
ådraga sig skadeståndsskyldighet enligt. allmänna rättsgrundsatser om utom— obligatorisk ersättningsskyldighet. Om sålunda en omyndig delägare, som närmar sig myndighetsåldern, gjort sig skyldig till sådant svikligt förfarande med av- seende å bouppteckning, som avses i 14 å andra punkten, och därigenom skada tillskyndats borgenärer, undgår han icke personlig ersättningsskyldighet för denna skada. Enahanda blir förhållandet, om han förfarit boets egendom eller gjort sig skyldig till liknande, i 11 % omförmäld åtgärd, som icke en- bart har karaktären av en overksam rättshandling. Det är härvid utan av- görande betydelse, om åtgärden skett under sådan avträdestid, som avses i 11 %; just därför att den omyndiga delägaren icke är underkastad personligt gäldansvar, blir hans skadeståndsskyldighet av betydelse jämväl med avseende å åtgärder, som av honom vidtagas, då avträdestid icke löper.
Bortsett från vad som gäller om omyndig delägares frihet från personligt ansvar och om skadeståndsskyldighet för honom, är det tydligt, att han måste till den del, som på hans lott belöper, vidkännas betalning av gäld, i den mån denna kan utgå ur boet. Detta antydes i urarvaförordningen på det sätt, att förmyndarens ansvar säges omfatta den gäld, som ej kan utgå av vad den omyndiga stärbhusdelägaren iboet äger. Härav får icke dragas den slutsats, att medan boet ännu är oskiftat, den omyndiges andel däri skulle kunna utmätas eller eljest av någon boets borgenär tagas i anspråk för er- hållande av betalning.
Det är för omyndig delägares rättsställning, såvitt nu är i fråga, likgiltigt, om han är vederbörligen försedd med förmyndare eller icke.
Enligt den ursprungliga lydelsen av urarvaförordningen % 22 var frånva-Delägare,som rande delägare, för vilken god man finnes förordnad, att likställa med omyn-foggflf'ifåi.” dig. Genom lag den 8 juni 1928 undergick lagrummet en ändring, varige- - nom denna likställighet utsträcktes även till annan delägare, som företrädes av god man.1 Denna vidsträckta omfattning av bestämmelsen i ämnet bör enligt lagberedningens mening alltjämt bibehållas. Om delägafe, som före- trädes av god man, skall sålunda gälla vad ovan blivit utvecklat angående omyndig delägare.” Dock må anmärkas, att enär delägare, varom nu är fråga, icke är förlustig sin rättsliga handlingsförmåga,8 han icke kan anses vara i den nu förevarande meningen företrädd av god man blott därför att dylik blivit för honom förordnad; härför erfordras ytterligare, att deläga- ren är urståndsatt att deltaga i boutredningen eller åtminstone att han fak- tiskt avhåller sig därifrån. Det är sålunda tydligt, att om en delägare, ehuru god man "är förordnad för honom, själv företager eller deltager i sådan faktisk eller rättslig åtgärd, som är upptagen här ovan i 11—14 åå, han måste drabbas av personligt ansvar för gäld efter den döde utan avseende
1 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 479. 2 Det fall, att omyndig företrädes av god man jämlikt lagen om förmynderskap 11 kap. 1 eller 2 %, kräver här beaktande endast i fråga om gode mannen men icke beträffande del— ägaren. ” Stenbeck-Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen s. 215, 221.
ä vad som är stadgat i 16 &. Vissa svårigheter kunna'icke undgås i fråga om ansvars inträde på grund av underlåtenhet, i synnerhet att avträda egen— domen jämlikt 1 eller 2 %. Å ena sidan kan en delägare icke anses fritagen från plikt till egendomsavträde, blott därför att god man för honom är för- ordnad och icke entledigad. Ä andra sidan torde för att gäldansvar skall inträda icke enbart det förhållande vara tillräckligt, att icke vidare för del- ägaren består hinder, på grund av bortovaro, sjukdom o. s. v., för att del— taga i boutredningen. Man torde böra fordra, att han på ett fullt tydligt sätt, t. ex. genom meddelande till gode mannen eller till övriga delägare, ådagalagt sin önskan att själv i gode mannens ställe deltaga i utredningen. Har så skett, skall förevarande lagrum icke användas å vare sig delägaren eller gode mannen.
Förmyndares Förmyndaren eller gode mannen skall enligt urarvaförordningen % 22 själv
”äZSZZgig'ngssvara för den gäld, som ej kan utgå av vad den av honom företrädda stärbhusdelägaren i boet äger. Stadgandet om denna påföljd har uppenbar— ligen, liksom bestämmelserna om enahanda påföljd för delägare, till syfte att förmå förmyndaren eller gode mannen till att vid sitt deltagande i boutred— ningen noggrant aktgiva å borgenärernas intresse. Det antages vanligen, att detta ansvar inträder, oavsett om förmyndarens eller gode mannens uraktlåten- het att avträda egendomen kan läggas honom till last såsom åsidosättande av normal aktsamhet eller icke. Och det är tvivelaktigt, om han kan till sin befri- else från gäldansvar åberopa, att han avhållit sig från all befattning med utred- ningen under förhållanden, som skulle för en arvinge personligen medföra sådan befrielse enligt förordningens % 20 (jämför den i förevarande kapitel föreslagna 18 45). Även bortsett från dessa särskilda omständigheter, torde den uppfattningen tämligen allmänt vara rådande, att förmyndaren eller gode mannen sålunda drabbas av en alltför sträng påföljd.1 Redan på grund av den ordning, som numera gäller i fråga om utseende av förmyndare och gode män och om tillsyn å deras verksamhet, måste risken för åtgärd eller försummelse från deras sida av beskaffenhet att lända dödsboets borgenärer till förfång sägas vara ganska begränsad. Vidare bör tagas i betraktande, att där förmyndare icke gör sig skyldig till oredlighet, för vilken eftertrycklig påföljd finn'es stadgadi annat sammanhang,2 intet av boets egendom kommer honom till godo och att han sålunda i regel icke bör, på samma sätt som understundom en delägare, av sitt eget intresse kunna föranledas att efter- sätta borgenärernas. Tvärtom visar erfarenheten, att förmyndare och gode män ej sällan, för att med full säkerhet undgå det för närvarande för dem stadgade personliga ansvaret, till urarvakonkurs avträda även dödsbon, be- träffande vilka något behov av egendomsavträde för en objektiv prövning icke består. Detta medför, såsom tidigare framhållits, olägenhet för både delägare och borgenärer, och den gällande rättens stränghet i förevarande
1 Nordling a. a. s. 162, lagberedningens förslag till lag om arv s. 479. ” Se i synnerhet S. L. 22 kap. 14 %.
punkt visar sig alltså icke blott vara obillig utan jämväl motverka sitt eget syfte, nämligen att på bästa sätt tillvarataga borgenärernas intresse. .
Lagberedningen har fördenskull övervägt om en _mildring av den för för— myndare och gode män stadgade påföljd kan anses tillrådlig och har funnit sig böra föreslå, att densamma utbytes mot skyldighet att giva borgenä- rerna ersättning för skada, som av förmyndarens eller gode mannens åtgärd eller försummelse kommit. Obestridligt är visserligen, att konstaterandet av sådan skada ofta är förenat med vissa bevisningssvårigheter, men på grund av den jämförelsevis noggrannare bokföring, som i allmänhet bör förekomma vid en förmyndar- eller godmansförvaltning, kunna dessa snarast sägas vara mindre i förevarande fall än i andra motsvarande. Skadan för borgenärerna består såsom regel däri, att genom förmyndarens eller gode mannens åtgärd eller försummelse boets ställning försämrats, så att borgenärerna få sina ford- ringar betalda till mindre del än som därförutan kunnat ske. Sådan verkan åstadkommes icke genom en underlåtenhet av egendomsavträde i och för sig, men även sådan underlåtenhet kan vara ett led i en kedja av orsaker till dylik skada, t. ex. om därigenom möjliggjorts obehöriga åtgärder med boets tillgångar. Huruvida det av hänsyn till dylik risk varit obehörigt att ej verkställa egendomsavträde, måste avgöras enligt en genomsnittligt om- tänksam mans uppfattning. Beträffande sådana åtgärder, som avses i 11— 14 åå, är en skadlig inverkan på borgenärernas betalningsrätt mera närlig- gande. Om åtgärden är i och för sig rättsstridig, t. ex. förfarande av boets egendom (11 %) eller svek vid bouppteckning (14 å), kräves för ansvarets inträde ej att förmyndaren eller gode mannen vare sig insett eller bort inse, att därav kunde komma men för borgenärer. I andra fall, såsom beträffande de i 11 % omförmälda rättshandlingar, som i och för sig äro lovliga, måste för ansvarighet fordras uppsåt eller oaktsamhet med hänsyn till den angivna ver- kan. I nu förevarande paragraf avses även åtgärd eller försummelse, som förelupit efter utgången av avträdestid enligt 1 eller 2 5.
Av den ovan berörda innebörden av den skada, som skall ersättas, fram- går, att enligt förslaget, liksom enligt den gällande rätten, förmyndare eller . god man ej skall behöva bidraga till betalning av! gäld, som kan utgå ur vad den av honom företrädda delägaren äger i boet. Detta framgår av vad ' som vid 11 & anförts angående skadeståndets storlek. Till motiven för 11 å * får beredningen likaledes hänvisa beträffande bevisskyldighetens fördelning ' och angående frågan, vem som är berättigad att göra gällande anspråk på * skadestånd. Att dylik rätt icke efter egendomsavträde tillkommer boutred- ningsman eller konkursförvaltare å det avträdda boets vägnar gäller dock tydligen endast i den mån som den ansvarsgrundande omständigheten icke föranlett skadeståndsskyldighet emot dödsboet såsom sådant, t. ex. skadegö- relse å därtill hörande egendom.
Allmänna arvsfonden och god man för densam— ma.
I inledningen till detta kapitel har anmärkts, att genom lag den 8 juni 1928 i urarvaförordningen såsom % 32 infördes vissa bestämmelser angående all— männa arvsfondens ställning såsom arvinge. Enligt första stycket av berörda paragraf skall vad i förordningen stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödes gäld, så ock vad i % 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld ej äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden.1
Den sålunda lagfästa grundsatsen om frihet för allmänna arvsfonden från gäldansvar såsom arvinge i de fall, som avses i förevarande kapitel av förslaget, bör alltjämt bibehållas. Och detsamma bör gälla då fonden är dödsbodelägare i egenskap av universell testamentstagare. Enligt det samtidigt framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna arvs- fonden skall den, som representerar fonden i egenskap av dödsbodelägare, benämnas god man. Vad i förevarande paragraf föreslagits därom, att stad- gandena i detta kapitel om skyldighet för bodelägare att svara för den dödes gäld ej skall äga tillämpning å delägare, som företrädes av god man, kom- mer sålunda att omfatta även allmänna arvsfonden. För tydlighetens skull och jämväl med avseende på den tänkbara situation, att god man att före— träda fonden i något fall icke blivit förordnad vid en för frågan om gäld- ansvar relevant tidpunkt, har det ansetts lämpligt att uttryckligen stadga, att paragrafen skall omfatta även fonden såsom delägare.
Att allmänna arvsfonden såsom sådan icke kan ådraga sig skadestånds- skyldighet gentemot dödsboets borgenärer följer av allmänna grundsatser- Angående skyldighet för fonden att för betalning av gäld efter den döde återbära medel, som överlämnats till fonden såsom arvinge, är uttryckligen stadgat i urarvaförordningen % 32 andra stycket. Enligt förslaget komma reg- lerna i 5 och 7 %% i detta kapitel om delägares återbäringsskyldighet vid egendomsavträde, som sker efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, att äga direkt tillämpning å arvsfonden, och särskild föreskrift om dennas åter- bäringsskyldighet synes därför icke vara nödig.
Uppfyllandet av de skyldigheter, som i borgenärernas intresse ålagts bodel- ägarna, ankommer såvitt angår allmänna arvsfonden såsom delägare å den gode man, som skall vid boutredningen företräda fonden. Vad i förevarande paragraf stadgats om skyldighet för god man att svara borgenärerna för skada, som av hans åtgärd eller försummelse kommit, äger tillämpning jämväl å god man för arvsfonden. Sådan ersättningsskyldighet kommer bl. a. att inträda, då gode mannen genom uraktlåtenhet att avträda den dödes egendom till boutredningsman eller till konkurs, bör anses hava oaktsamt tillskyndat borge— närerna skada. Härigenom ersättes det i 8 % andra stycket lagen om allmänna arvsfonden meddelade stadgandet om plikt att avträda egendom till konkurs och om skadeståndsskyldighet vid försummelse härutinnan, och beredningen föreslår, att denna bestämmelse upphäves.
* Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 479 f.
_?
17 %.
Då i ett dödsbo finnas flera än en delägare, inträffar lätteligen, att flera av dessa och möjligen samtliga komma att drabbas av ansvar mot borgenä- rer enligt föreskrift i detta kapitel. Följaktligen kräves en bestämmelse, huruvida deras ansvar skall vara solidariskt eller efter en eller annan grund delat.
I romersk rätt var arvingarnas ansvar för arvlåtarens förbindelser delat efter deras andelar i kvarlåtenskapen. Enligt germansk rätt är ansvaret däremot ofta solidariskt. Denna olikhet sammanhänger dels med skilda uppfattningar överhuvud angående förhållandet mellan flera gäldenärer för samma förbindelse, dels ock därmed att i det förra rättssystemet arvingarna i princip blevo utan något sitt åtgörande ansvariga emot arvlåtarens borge- närer, medan i de germanska rättsordningarna sådant ansvar knutits till åtgärd eller underlåtenhet av sådan beskaffenhet, att den åtminstone ofta framstod såsom ett mer eller mindre klandervärt handlingssätt.
Vad angår svensk rätt, stadgar 1734 års lag i 10 kap. 2 % Ä. B. beträf- fande gäldansvar såsom påföljd av arvskifte innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden, att ansvaret är solidariskt: »have den ford-' rande makt att söka alla arvingarna eller vilkendera han helst vill.; I fråga om stärbhusdelägares ansvar för veterlig gäld på grund av uraktlåten- het att inom stadgad tid avträda egendomen till urarvakonkurs möter en ut- trycklig bestämmelse i ämnet tidigast i 1818 års konkurslag;1 såväl enligt denna som enligt motsvarande föreskrift i 1830 års konkurslag2 är ansvaret solidariskt. Detta gäller även enligt de stadganden, som för sådant fall med- delats i lagkommitténs3 och äldre lagberedningens förslag4 samt i urarvaför- ordningen å 20. Beträffande andra fall av ansvarighet för den dödes gäld blir denna regel tillämplig, såvitt ansvarspåföljden angivits på det sätt, att stärbhusdelägarna skola så anses, som hade tiden för egendomsavträde för dem utgått, när de företogo viss åtgärd (% 23, jämte hänvisning därtilli % 26). För övriga fall av ansvar emot borgenärer (åå 21, 22, 24) är uttryck- lig föreskrift om förhållandet mellan flera ansvariga ej meddelad, men någon olikhet gentemot de föregående fallen lär ej vara åsyftad.
I svensk! rätt gäller beträffande flera gäldenärers ansvarighet såsom huvud- regel, att ansvaret är delat i fråga om förbindelse som uppkommit genom avtal, däri ej annat bestämts, men solidariskt i fråga om gäld som grundar sig på rättsstridig handling eller underlåtenhet.5 Den ansvarighet, som stad- gas i förevarande kapitel, är i vissa fall påtagligen av det senare slaget, t. ex. ansvar enligt 14 %, men i andra fall närmast jämförlig med avtalsgäld, i
Solidariskt ansvar.
synnerhet då det ansvarsgrundande faktum låter sig uppfatta såsom ett fri- villigt åtagande av förbindelse emot borgenärerna, exempelvis ansvar på grund av uraktlåtet egendomsavträde samt för gäld, som avses i 15 %. Borgenärernas trygghet blir emellertid bäst tillgodosedd genom solidariskt ansvar för delägarna, och lagberedningen hyser ingen tvekan att den grund— sats, som kommit till uttryck i urarvaförordningen % 20, bör i förslaget bibehållas. Den kan för en delägare medföra, att hans ansvar blir mera betungande genom en annan delägares åtgärder eller dåliga ekonomi, men det synes vara riktigare att lägga risken härför på övriga delägare än på borgenärerna. Mot alltför svåra följder härav kan en omtänksam delägare i vanliga fall skydda sig genom egendomsavträde inom föreskriven tid. Ett stadgande om solidariskt ansvar har upptagits i första punkten av förevaran- de paragraf.
Såsom av bestämmelsens avfattning framgår, har den ansetts böra uttryck- ligen hänföra sig ej blott till egentligt ansvar för gäld utan även till skade- ståndsskyldighet jämlikt 11 eller 16 %. Såtillvida utgör bestämmelsen endast en tillämpning av den i 1 kap.6€stadgade grundsatsen.1 Det är utan betydelse, om fleras ansvarighet uppkommit på samma eller olika 'i detta kapitel angivna grunder. Och solidaritet består jämväl i förhål—
Regressrätt.
landet mellan två personer, av vilka den ena är personligt ansvarig för gälden i dess helhet och den andra allenast skall ersätta borgenären för en till m del av gäldens belopp uppskattad skada, dock att härigenom den senares ersättningsskyldighet naturligen icke får till sin omfattning ökas. Direkt avser bestämmelsen allenast ansvarighet jämlikt något stadgande i detta kapitel. Detta hindrar icke att solidaritet kan inträda jämväl mellan någon sålunda ansvarig och annan, vilken före eller efter dödsfallet blivit ansvarig för gälden eller eljest ersättningsskyldig emot borgenär på någon annan grund, t. ex. omyndig delägare i fall som berörts ovan under 16 % (ovan 5. 431). Lösningen av detta spörsmål är beroende av de regler, vilka gälla för ansvar av den art, som i varje särskilt fall är i fråga, och någon sär- skild föreskrift i ämnet är icke på detta ställe nödig. Tydligt är, att om en del- ägare avlidit och stärbhusdelägarna efter honom blivit ansvariga för hans gäld, de äro var för sig solidariskt förbundna med övriga delägare efter den förut avlidna arvlåtaren, vilka för någon den avlidnes gäld blivit ansvariga jämte den avlidna delägaren eller dödsboet efter honom.
Så snart flera äro solidariskt ansvariga för samma förbindelse, uppstår fråga om regressrätt emellan dem inbördes. Detta spörsmål har icke ut- tryckligen reglerats i tidigare svensk lagstiftning angående det ansvar emot avliden gäldenärs borgenärer, som kan träffa hans stärbhusdelägare m. fl. Beträffande det solidariska ansvaret enligt ovannämnda stadgande i 10 kap. 2 % Ä. B. uttalar emellertid redan Nehrman, att en delägare, som betalt,
1 Angående flera förmyndare för samma myndling erinras även om det solidariska skade- ståndsansvar, som är stadgat i 6 kap. 9 % andra stycket lagen om förmynderskap.
sedan äger makt att söka ersättning av sina medarvingar.1 Och denna upp- fattning torde därefter alltjämt hava varit rådande. Dock torde kunna ifrågad sättas, huruvida och i vilken mån regressrätt för närvarande äger rum, när den ansvarsgrundande omständigheten, t. ex. sådant förfarande som avses i detta kapitel 14 å andra punkten, är av en i och för sig brottslig eller eljest rätts- stridig karaktär. Ty enligt en allmänt gällande rättsgrundsats anses regress- rätt vara utesluten mellan flera, som på sådan grund äro ersättningsskyldiga.SI Riktigheten av denna grundsats har emellertid på senare tid alltmera dragits itvivelsmål, och i alla händelser torde avgörande praktiska hänsyn böra föranleda, att nämnda fall underkastas samma regel som eljest anses böra gälla för det i första punkten avsedda området. Enligt beredningens mening bör regressrätt medgivas inom hela detta område.
Med avseende å det inre förhållandet mellan delägarna bör nämligen gälla, Regressrätt att i första hand boets egendom skall tagas i anspråk för betalning av gälden. mOt dÖdSboet' Så länge boet är helt eller delvis oskiftat, äger, såsom ovani motiven till 2 % har förutsatts, delägare, vilken av egna medel betalt gäld, som belastar boet, regressrätt emot detta. Detta måste, oavsett vad i allmänhet antages vara den svenska rättens ståndpunkt i fråga om betalning av annans gäld utan uppdrag,s anses följa av den principiella beskaffenheten av förhållandet mellan ansvarig delägare och dödsboet, vilket såsom tidigare framhållits är nära jämförligt med förhållandet mellan löftesman och huvudgäldenär. Vad särskilt angår delägare, som blivit ansvariga för gäld genom försittande av tid för urarvagörelse enligt 1 eller 2 % eller genom någon av de åtgärder, som avses i 12 och 13 åå, finnes iregel anledning att förmoda, att mellan delägarna träffats en uttrycklig eller tyst överenskommelse om att de skola under samförvaltning använda boets egendom till gäldens betalning. Härav blir en naturlig följd, att regressrätt bör äga rum på sätt nyss anförts. Denna regressrätt må göras gällande mot dödsboet även då detta blivit avträtt till förvaltning av bout- redningsman eller till konkurs. Detta är uppenbart beträffande delägare, för vilken egendomsavträdet medfört befrielse från gäldansvar, men detsamma bör antagas gälla även annan delägare; det är härvid att märka, att en del— ägare kan vara personligen ansvarig för allenast vissa av de gäldposter, för vilka betalning skall utgå, t. ex. ur ett till konkurs avträtt dödsbo, och det skulle svårligen vara förenligt med konkursförfarandets enhetlighet att medgiva en sådan delägare att konkurrera med vissa fordringar men icke med andra, som i övrigt voro likställda med de förra. Tydligt är, att i den mån till- gångarna ej förslå till full betalning åt samtliga borgenärer, delägarens per— sonliga ansvar för vad som blir oguldet av vissa fordringar kan göras gällande även i vad som i konkursen tillfaller honom såsom utdelning åt hans re- gressfordran.
1 a. a. s. 139.
7 N. J. A. 1918 s. 139. ” Jfr N. J. A. 1910 s. 622, 1920 s. 234, Sv. J. T. 1921 Rf. s. 69. Se vidare lagbered- ningens fOrslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 304 f.
För vad delägare eller annan utgivit till en borgenär, icke på grund av personligt ansvar emot denne utan såsom skadestånd jämlikt 11 eller 16 %, kan regressanspråk emot dödsboet i allmänhet icke ifrågakomma. Sådant skadestånd avser nämligen den brist, som genom den ersättningsskyldiges förhållande åsamkats borgenären på det sätt att han ur boet erhåller mindre än vad eljest skulle därur tillfallit honom. Dylik brist förutsätter alltså, att boet visat sig otillräckligt till gäldande av den ifrågavarande fordran. och då- lär tillgång saknas även till täckning av varje på bristens fyllande grundat regressanspråk. Annat kan läget bliva i sådana undantagsfall, som då en förut okänd tillgång visar sig finnas i boet. Även i sådant fall kan för övrigt den, som fullgjort sin skadeståndsskyldighet emot borgenär, vara avskuren från att i regressväg utkräva något ur boet, nämligen om den omständighet, som grundlagt skadeståndsskyldigheten, varit en rättskränkning ej blott emot borgenärerna utan även emot boet självt. Detta kan vara händelsen i vissa av de i 11 & upptagna fallen, om nämligen boets egendom avhänts för annat ändamål än att fullgöra någon boets förpliktelse och utan tillfredsställande vederlag eller om egendom förfarits. I sådant fall har boet ett ersättnings- anspråk mot den, som sålunda förgått sig, och detta kan användas såsom försvarsmedel mot ett regresskrav från honom, oavsett om det sistnämnda grundar sig på fullgjort personligt gäldansvar emot borgenär eller undantags- vis på fullgjord skadeståndsskyldighet.
Den regressrätt, som enligt det föregående kan tillkomma delägare emot dödsboet såsom sådant, har ansetts med tillräcklig tydlighet följa av allmänna rättsgrundsatser. Därom har följaktligen icke föreslagits särskild bestäm- melse, i förevarande paragraf eller annorstädes i detta kapitel.
Regressrätt Stadgandet i andra'punkten gäller sålunda endast förhållandet mellan emellan_nefa flera delägare eller andra ansvariga inbördes. I fråga om skadeståndsskyl- ansvarlga _ , . _ . c _. . . . inbördes_ dighet finnes ej anledning till avv1kelse fran vad darom bliVit stadgati ] kap. 6 %, och enahanda grunder hava funnits riktiga även för regressplikt på grund av personligt gäldansvar. Stadgandet i andra punkten har sålunda kunnat erhålla formen av en föreskrift om tillämpning av den i 1 kap. 6 % stadgade grund.
Även i det inbördes förhållandet bör nämligen till utgångspunkt tagas den ovan anmärkta grundsatsen, att till betalning av boets gäld i första hand skall användas dess egendom. I den mån genom bodelning eller arvskifte något av denna egendom tillfallit en ansvarig delägare och icke i anledning av egendomsavträde återburits till boet jämlikt 5 %, hör han vara pliktig att inom gränsen för sitt ansvarsbelopp utgiva det sålunda mottagna i den mån det erfordras för betalning till borgenärer. Och härvid böra flera ansvariga del- ägare vara på det sätt likställda, att ansvaret —— om så behöves — fördelas å dem alla i proportion till vad de erhållit ur boet, så långt dess tillgångar förslå. Härigenom uppnås åtminstone i huvudsak samma resultat, som om gälden blivit betald omedelbart ur boet medan detta ännu varit oskiftat, och
därefter den genom betalningen minskade behållningen blivit-föremål för skifte. Regressregeln kommer i denna del regelmässigt endast att gälla per— sonligen ansvariga delägare, men icke dem som allenast äro skadestånds- skyldiga enligt 11 eller 16 %. Ty den skada, vilken av dem skall ersättas, förutsätter såsom ovan blivit anmärkt, att boets tillgångar ej förslå till gäl- dens betalning.
Om en regresspliktig delägare utöver sin andel i boet därur erhållit egen- dom såsom legat, skall denna lämnas åsido vid beräkningen av omfånget av hans regresskyldighet i förhållande till övriga delägare. Legatet tillhör näm- ligen icke hans andel, och skyldighet för honom att förtäckning av gäld återbära legatet eller någon del därav förutsätter, att samtliga delägares andelar blivit till fullo tagna i anspråk för detta ändamål. Härvid måste beaktas förhållandet mellan hans och möjligen jämte honom förefintliga legatariers återbäringsskyldighet. jämlikt de grunder som anförts vid 6 %.
I fråga om efterlevande make förutsättes för tillämpning av den förevarande regressregeln, att denne vid bodelning erhållit något av den dödes egendom. Härvid skall, såsom anförts vid 1 kap. 6 %, endast tagas i beräkning vad maken erhållit såsom netto, d. v. s. utöver värdet av sådana tillgångar som kunna hava från makens sida tillförts den dödes egendom och gått i för- delning mellan arvingar och universella testamentstagare. I motsvarighet till den nu gällande ordningen i fråga om partiell återbäringsskyldighet enligt urarvaförordningen % 14, bör bidragsskyldighet i regressväg för efterlevande make, så länge boets tillgångar äro tillräckliga för täckning av gälden, vara begränsad till vad maken i förhållande till övriga delägare tilläventyrs njutit för mycket vid bodelningen och alltså helt bortfalla, om all förefintlig gäld därvid tagits i beräkning. Antages ej detta, öppnas en alltför lättillgänglig utväg till att åstadkomma rubbning av en laga bodelning, som skett innan all gäld är betald. Genom att uppskjuta betalning av gäld, tills bodelning skett, kunde arvingar eller universella testamentstagare med stöd av sin regressrätt kräva bidrag av maken till betalning av gäld, för vilken de redan vid bodelningen erhållit full täckning. De omständigheter, närmast praktika- bilitetsskäl, som ansetts medgiva att beträffande återbäringsskyldighet enligt 5 % bortse från olikheten mellan efterlevande make och övriga bodelägare med hänsyn till giftermålsbalkens regler om ansvar för den dödes gäld, hava icke motsvarande betydelse för det nu ifrågavarande spörsmålet, som är av mera omfattande räckvidd. Den innebörd, som regressplikten enligt det nu anförda skall äga, får med tillräcklig tydlighet framgå av det i 1 kap. 6 % använda uttrycket, att fördelning mellan flera ansvariga skall ske efter deras andelar i kvarlåtenskapen. Härmed avses icke det numeriska för- hållandet mellan andelarna vid en faktiskt verkställd fördelning, utan över- huvud delägarnas inbördes förhållande med avseende å rätt till andel i kvarlåtenskapen
Vad som vid bodelning eller arvskifte kan hava mellan delägarna överens-
kommits angående förpliktelse för någon av dem att av honom tilldelade medel bestrida betalningen av viss gäld, skall i första hand lända till efter- rättelse, även- såvitt angår regressanspråk dem emellan. Härom gäller i tillämpliga delar vad ovan blivit anfört i fråga om efterlevande make. Även vad angår arvingar är det vanligt, att där all gälden ej är betald vid arv- skiftet, någon åtager sig att betala viss gäld, och fördenskull erhåller mot- svarande tillgångar utan avdrag å hans lott i boets beräknade nettobehållning. Det är tydligt, att betalning av dylik gäld icke för honom grundlägger något regressanspråk och omvänt för annan delägare medför regressrätt till betal- ningens fulla belopp. Att nu berörda överenskommelser skola lända till efterrättelse, är så mycket tydligare som stadgandet i andra punkten av förevarande paragraf i sin helhet är dispositivt.
I den mån boets egendom befinnes otillräcklig för bestridande av dess gäld, skall i regel inträda fördelning mellan de ansvariga efter huvudtalet. Någon tvekan kunde ' råda, om den härutinnan föreslagna regelns skälighet såvitt angår efterlevande make (jfr slutbestämmelsen i den nuvarande lydelsen av urarvaförordningen % 14). Av giftermålsbalkens regler för förhållandet mellan maken och övriga bodelägare kunde måhända synas följa, att maken borde vara allenast subsidiärt ansvarig efter samtliga bodelägare. Detta vore dock oriktigt för de rättsförhållanden, varom nu är fråga. Även regressplikten grundar sig, för maken såväl som för övriga delägare, på de förpliktelser i fråga om gäldens betalning, som i detta kapitel ålagts honom, och dessa förpliktelser äro för maken icke blott en fortsättning med viss utvidgning av skyldigheter, som ålegat honom under äktenskapet, utan de äro fullt själv— ständiga och primära. Maken bör därför vara regresspliktig i samma linje som övriga bodelägare, vilka ådragit sig gäldansvar eller ersättningsskyldighet.
Vid avgörande av regresspörsmål måste i varje särskilt fall tagas hänsyn till alla sådana utbetalningar, som avses i förevarande paragraf och verkställts av dem, mellan vilka spörsmålet uppkommer. Härvid måste, såsom av be- redningen anmärkts vid 2 % andra stycket, jämväl medräknas vad som kan hava utbetalts för vinnande av frihet från gäldansvar jämlikt sistnämnda be- stämmelse. Och det är likgiltigt, om en utbetalning skett direkt till borgenär, till dödsboet eller till annan ansvarig person på grund av förut uppkommen regresskyldighet emot denne. Om delägare nödgats jämlikt 5 % andra stycket. till det avträdda boet utgiva fyllnad för brist hos annan återbäringsskyldig delägare, bör den regressrätt, som därigenom uppkommit för förstnämnda delägare, jämväl tagas i beräkning vid fastställande av omfånget av regress- rätt och regressplikt enligt nu förevarande paragraf. I delägarnas inbördes förhållande äro överhuvud de olika slagen av regressanspråk fullt likvärdiga, och de skola följaktligen göras till föremål för ett enhetligt bedömande.
Angående regresspliktens jämkning med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar ansvarig till last, och angående förhållandet mellan flera regresspliktiga får beredningen hänvisa till vad som blivit anfört under
1 kap. 6 %. Jämkning kan endast ske vid regress på grund av egentlig ska- deståndsskyldighet men ej i förhållandet mellan flera, som äro personligen ansvarigaför gäld.
18 &.
Den skyldighet att avträda den dödes egendom vid påföljd av personligt Frihetfrén ansvar för gälden, som av lagen ålägges bodelägarna, finner sitt berättigande åååh/ZZ»; väsentligen däri, att å ena sidan dessa såsom intressenter iboet äro närmastej er'hdllitnå— att draga försorg om betalning av dess gäld och att de å andra sidan genom gat W boet" sina förvaltningsåtgärder kunna befaras äventyra borgenärernas rätt. Det före— kommer emellertid såväl att personer, vilka lagligen äro att betrakta såsom bodelägare, i verkligheten sakna allt eget intresse i boets egendom, som ock att delägare helt avhålla sig från befattning med boet och sålunda i varje fall icke genom positiva åtgärder föranleda något äventyr för borgenärerna. Fråga uppkommer därför, huruvida plikten till urarvagörelse med den därtill knutna påföljden må kunna eftergivas för sådana delägare.
Detta ämne var länge lämnat utan särskild reglering i lag. Enligt ärvda- Rättsutveck- balken i 1734 års lag var personligt gäldansvar knutet till positiva åtgärder lmgm' från stärbhusdelägarnas sida, nämligen enligt 9 kap. 6 % att sätta sig i egen- dom, som ej blivit upptecknad, och enligt 10 kap. 2 % att skifta arv utan laga uppteckning och förrän all veterlig gäld blivit gulden. På grund härav och då det i 10 kap. 1 % uttryckligen var stadgat att om egendomen vore otill- räcklig till gäldens betalning arvinge skulle vara fri från ansvar för bristen, »då han ej något av det arv njutit», får antagas att arvinge som, vare sig enär han gjorts arvlös eller på annan grund, avhållit sig från befattning med dödsboet, ej skulle drabbas av personligt ansvar såsom påföljd av under- låtenhet att verkställa egendomsavträde. Någon ändring häri torde icke hava inträtt, sedan i kungl. förklaringen den 8 maj 1767 upptagits uttrycklig be- stämmelse om viss tid för egendomsavträde_med gäldsbefriande verkan.1 Så— lunda hava stärbhusdelägare genom Kungl. Maj:ts dom den 2 oktober 1777 förklarats fria från allt ansvar för betalning av en avliden broders gäld, enär de med dennes bo icke haft någon befattning varken före eller efter hans död, mindre begärt eller tagit något arv efter honom utan endast vid bo- uppteckningen låtit genom ombud såsom andra borgenärer uppgiva deras egen hos brodern ägande fordran.2 Emellertid synes uppfattningen i rätts- praxis hava varit osäker, och då frågan inom äldre lagberedningen upp—
1 Jfr Nordling a. a. s. 89. 2 S. af Ugglas, Samling af Kongl. Maj:ts brev och förklaringar III (1794) s. 107. Hov- rätten hade intagit motsatt ståndpunkt. Kungl. Maj:t yttrar, att det av hovrätten åberopade stadgandet i 1767 och 1773 års förordningar om efterlevande makes eller arvingars skyldighet som vilja sig urarva göra och egendomen till gäldens betalande avstå, att inom en månad efter uppteckningen hos domaren anmäla, att de med boet sig icke befatta vilja, endast anginge de arvingar, de där på lika sätt som efterlevande make varit i boet och vid den avlidnes döds— timma innehaft egendomen eller ock därefter tagit densamma i besittning.
togs till behandling, voro bland dess medlemmar meningarna delade såväl om den gällande rättens innehåll1 som angående den ståndpunkt lagstiftningen riktigast borde intaga. Beredningens majoritet föreslog, såsom i inledningen till detta kapitel blivit anmärkt, ett stadgande av innehåll, att arvinge, som vid bouppteckning ej varit tillstädes och ej heller, förut eller sedan, tagit be- fattning med boet eller njutit förmån av arvet, ej skulle vara bunden till gälden på grund av uraktlåtenhet att göra sig urarva. Av motiveringen fram— går, att man närmast avsåg de fall, i vilka en arvinge vore avlägset boende och det därför för honom kunde vara ytterst svårt om ej omöjligt att i rätt tid göra sig urarva.2 G-iinther ansåg, att endast den arvinge, som till följd av antingen den dödes förordnande eller lagens föreskrift blivit från all arvs- rätt utesluten och av sådan orsak ansåge sig ej behöva taga någon befatt- ning med boet, borde vara frikallad även utan egentlig urarvagörelse från all ansvarighet för gälden, emedan det då alltid måste finnas någon annan, som en sådan ansvarighet ålåge; han föreslog ett stadgande härom.3 Iövrigt underkastade han majoritetens förslag en skarp kritik. Skulle man tillåta en gäldenärs arvingar att själva avsäga sig arvet i annan ordning än genom laga egendomsavträde och förklara dem, även utan gjord anmälan hos do- maren om boets överlämnande till borgenärerna, genom blotta underlåten— heten att taga arv och befattning med boet befriade från all ansvarighet för gälden, så skulle ett gäldbundet stärbhus oftast komma att lämnas helt och hållet till spillo eller till skövling av den förstkommande, utan möjlighet för borgenärerna att åtminstone annorlunda, än efter betydliga omgångar, varken få stärbhuset försatt i konkurs, eller kunna emot det anställa vilken aktion som helst, av brist på någon den dödes rättsinnehavare, mot vilken aktionen kunde riktas. Vad särskilt anginge en avlägset boende arvinge, som varken gjorde anspråk på arvet eller vore i tillfälle att taga befattning med boet, skulle ansvarighet för gälden icke drabba en så beskaffad arvinge utan hans laga målsman; och då man i förslaget dragit försorg, att varje stärbhusdel- ägare, som ej vore i tillfälle själv taga den befattning med boet, som honom tillkommit, skulle få målsman härtill förordnad, syntes lagen hava gjort allt, som behövdes, till förekommande av obillighet.
I 1854 års förslag till urarvaförordning förekom ej någon bestämmelse i förevarande ämne. Däremot meddelade 1859 års förslag till förordning huru
1 Schlyter ansåg det vara en oförsvarlig orättvisa att ålägga dem att svara för en död persons skulder, som gjort intet för att sätta sig i besittning av arvet och ej utan svårighet kunnat giva tillkänna sin vilja att avstå sin rätt därtill. Också funnes en sådan orättvisa icke i vår äldre lagstiftning, och man kunde tryggt påstå att den icke heller funnes i gällande lag — liksom den svårligen kunde uppletas i någon främmande — om den ock genom misstyd- ning av lagarna hos oss inritat sig i slendrianen, vars foster ofta just beundrades såsom den största vishet. Richert hade överensstämmande uppfattning om den gällande rätten, medan Giinther ansåg, att 1734 års lag i denna del frångåtts redan i konkurslagen av 1767 med hänsyn till den då insedda nödvändigheten att bättre, än förut skett, betrygga borgenärers rätt i alla gäldbundnaustärbhus. Prot. s. 65 f., 69 ff. ') 7 kap. 22 5 A. B.; mot. s. 37. ” 7 kap. 19 % andra punkten, prot. s. 48 f., 65 f.
gäld vid dödsfall betalas skall m. in. en särskild föreskrift för de fall, att arvingar äro från all delaktighet i boet uteslutna, eller att arvinge, som är inom annan rätts domsaga boende, ej vid bouppteckningen tillstädes varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet eller av arvet för- mån njutit; i dessa fall skulle sådan arvinge vara fri från ansvarighet för gälden. Enligt motiveringen hade man godkänt äldre lagberedningens förslag med allenast den restriktion, att ifrågavarande arvinge skulle vara boende inom annan rätts domsaga; det allmännas Väl ansåges nämligen av en när— boende arvinge kräva plikten att taga befattning med avliden persons gods.l Under förslagets behandling i riksdagen anmärkte lagutskottet, att den iifråga- varande bestämmelse uttalade principen, som vore från gällande lagstiftning skiljaktig, vid närmare eftersinnande torde befinnas särdeles billig. Förbehållet om att arvingen skulle vara inom annan rätts domsaga boende borde emel- lertid utgå, såsom icke rationellt och ofta i verkställigheten obilligt, emedan stärbhuset kunde, även om det vore inom annan jurisdiktion, likväl vara mycket närmare till arvingen än om det läge inom den domsaga, där han själv vore bosatt.2 I enlighet härmed och efter någon jämkning i uttrycks- sättet erhöll urarvaförordningen % 20 första stycket den lydelse, vari det allt- jämt är gällande.
Bestämmelsen giver rum för tvivelsmål med avseende på frågan huruvida ansvarsfrihet för arvingar, som äro från all delaktighet i boet uteslutna, där- utöver förutsätter, att de ej tagit befattning med boet eller av arvet njutit förmån. Ett jakande svar härpå finner stöd däri, att den anförda betingelsen utan tvekan måste fordras enligt den lydelse, som var föreslagen av Gtinther, från vars förslag den nuvarande lydelsen enligt det ovan anförda i denna del har sitt ursprung.& För övrigt har bestämmelsen i åtskilliga hänseenden erhållit närmare belysning genom avgöranden i rättspraxis. Sålunda har an- tagits, att arvinge, vilken på grund av testamente icke skulle äga taga arv förrän viss testamentstagare avlidit, icke vore att anse såsom utesluten från all delaktighet i boet efter testator;4 till »delaktighet i boet» i stadgandets mening har sålunda även räknats rätt till (testamentarisk) sekundosuccession. Tillstädesvarande vid bouppteckning är även den, som icke iakttagit instäl- lelse personligen utan genom laga målsman (äkta man).5 Det är ej heller
1 1859 års förslag 5 20, mot. s. 90. Av det ovan i texten anförda framgår, att förslaget iänebalr; en kombination av vad som föreslagits av äldre lagberedningens majoritet och av unt er.
"' Lagutskottets vid 1859—60 års riksdag betänkande nr 33 s. 19. ” Motsatt uppfattning framträder hos hovrätten i N. J. A. 1903 s. 137, och den synes hava bort anses grundad enligt ordalydelsen av 1869 års förslag till förordning huru gäld vid döds— fall betalas skall m. m. % 20. Så även den i Finland gällande förordningen den 9 november 1868 om gälds betalning vid dödsfall m. m. % 22 första stycket och Chydenius a. a. 8. 129.
* N. J. A. 1903 s. 137. '
" Nyss anf. rättsfall; beträffande omyndig eller bortovarande delägare gäller enligt. %. 22, att påföljden av uraktlåtet egendomsavträde skall drabba förmyndare eller god man och ej del- ägaren personligen.
Beredningens förslag.
nödvändigt, att delägare har personligen tagit befattning med boet; åtgärd av befullmäktigat ombud för honom kan, efter den närmare beskaffenheten av omständigheterna i det särskilda fallet, vara tillräcklig för påföljdens in— träde.1 -
Lagberedningen har funnit, att den gällande rättens ståndpunkt i huvudsak bör bibehållas. Det måste alltjämt anses obilligt att vid påföljd av personligt gäldansvar kräva egendomsavträde av den, som gjorts arvlös eller eljest icke vill mottaga något av den dödes egendom, under förutsättning att en sådan delägare icke vidtagit några åtgärder, som kunna vara menliga för borgenärerna, vare sig omedelbart eller därigenom att de föranlett uppskov med egendomens omhändertagande på ett för borgenärernas intresse betryg- gande sätt. Den gällande rättens ordning har emellertid icke utan förändring bort upptagas i förslaget. Emot densamma kan riktas den anmärkningen, att den för befrielse från plikt till egendomsavträde kräver alltför fullständig av- hållsamhet från befattning med boet. Att knyta en för delägarna menlig på— följd till allenast vidmakthållande vårdnadsåtgärder med avseende å boets egendom eller till den blotta närvaron vid bouppteckning överensstämmer icke med billighet. Och därigenom motverkas bestämmelsens syfte att. tillvara- taga borgenärernas intresse. Detta är nämligen icke betjänt därmed, att del— ägarna för att på enklaste sätt vinna befrielse från gäldansvar avhålla sig även från ifrågavarande åtgärder, som endast kunna bidraga till skyddande av borgenärernas rätt. Lagstiftningen bör sorgfälligt undvika allt som kan hava den verkan, att boets egendom eller någon del därav lämnas vind för väg.
På dessa grunder föreslår beredningen, att om arvinge eller testaments- tagare ej njutit förmån av boet, sådan delägare skall vara fri från gäld- ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet", under förutsättning att han ej tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 1 kap. 2 % åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande. Ansvar på annan grund än uraktlåtenhet av egendomsavträde, framför allt jämlikt 14 %, beröres icke av bestämmelsen. , Denna omfattar icke efterlevande make, ty liksom enligt den gällande rät- ten bör maken, vilken i alla normala 'fall stått i ett nära personligt förhål- lande till den avlidne och hans egendom, hava en ovillkorlig plikt till egen— domsavträde. Såsom av 1 och 2 %% i detta kapitel framgår, gäller detta emellertid endast, då maken överhuvud är delägare, d. v. 5. då giftorätt icke är utesluten; härom hänvisas till 1 kap. 1 % andra stycket första punkten.
Om någon förverkat sin arvsrätt, är han icke arvinge och har sålunda icke några skyldigheter såsom delägare i dödsboet. Den, som bestrider att han förverkat sin arvsrätt, måste emellertid, såsom under 1 kap. 1 % utvecklats, tills frågan härom blivit avgjord betraktas såsom bodelägare. Han lär i all—
1 N. J. A. 1928 s. 165, jfr 1923 s. 415.
mänhet icke försumma att taga befattning med boets förvaltning, och-fråga om frihet från ansvar jämlikt förevarande paragraf kan då ej uppkomma; under motsatt förutsättning kan han emellertid åberopa, att han icke njutit förmån av boet. Även beträffande den, som genom testamente är utesluten från delaktighet i boet, gäller att om testamentet blivit av honom godkänt eller eljest tagit åt sig laga kraft före utgången av tid för egendomsavträde jämlikt 1 eller 2 %, uraktlåtenhet att avträda egendomen icke för honom medför något gäldansvar, eftersom han vid den avgörande tidpunkten icke längre är delägare. Uteslutna arvingar äro för övrigt endast en grupp bland sådana arvingar, som ej njutit förmån av boet, och det har icke an- setts påkallat att i lagtexten särskilt omnämna denna grupp. Då jämte arvinge nämnts även testamentstagare, som ej njutit förmån av boet, avses allenast universell testamentstagare, enär annan ej kan såsom delägare drabbas av gäldansvar.
Såsom njutande av förmån ur boet anses ej blott utfående av egendom genom arvskifte eller såsom förskott å arvslott utan även mottagande av underhåll ur boet eller nyttjande av därtill hörande egendom, allt under förut- sättning att man kan sägas hava erhållit en sådan prestation just iegenskap av delägare. Nyttjande av egendom jämlikt särskilt avtal, i synnerhet om det träffats i den dödes livstid, är alltså icke tillräckligt för att grunda plikt till egendomsavträde, ej heller mottagande av egendom såsom legat.
Friheten från gäldansvar bortfaller i princip för delägare, som tagit befatt- ning med boet. Angående innebörden härav är den ovan berörda rättspraxis fortfarande ägnad att skänka ledning. Befattningen behöver uppenbarligen icke omedelbart avse boet i dess helhet, utan den kan vara begränsad till någon del av egendomen. Likväl måste, i motsvarighet till vad nyss yttrats om njutande av förmån, krävas att man tagit befattning med egendomen i egenskap av bodelägare. Åtgärder, vilka tydligt framstå såsom grundade i ett särskilt hyres-, inlags- eller arbetsavtal, kunna sålunda icke hit hänföras. Befattningen kan antingen bestå i faktiska förvaltningsåtgärder, t. ex. hus- hållning i boet, eller vara av rättslig natur, t. ex. deltagande i avtal om sammanlevnad i oskiftat bo eller om inrättande av särskild förvalt— ning, utförande av talan i rättegång e. d. Emellertid kan ett rent pas- sivt förhållande, såsom mottagande av stämning eller annat meddelande, icke i och för sig anses tillräckligt, även om därvid från delägarens sida icke göres något förbehåll. Något krav på att delägaren skall vara av- lägset boende eller att eljest för honom skola möta särskilda svårigheter att , taga befattning med boet har icke uppställts. Detta framgår därav att, såsom ovan berörts, undantag blivit stadgat för vissa åtgärder, som ansetts vara Önskvärda även i borgenärernas intresse. Härom hänvisas till vad som an- föres i motiven till 1 kap. 2 5 och till 3 kap. Beträffande bouppteckning är att märka, att ej blott närvaro vid själva förrättningen och lämnande av upp- gifter därvid äro undantagna från att grunda plikt till urarvagörelse; detta
.gäller även om de i 3 kap. 2 & omförmälda åtgärder för att bringa boupp-
Frihet från personligt an- svar i medel-
lösa bon.
teckning till stånd, vilka ankomma på delägare, som jämlikt '1 kap. 2 % har egendomen i sin vård.
Genom att i nu angivna mening mottaga förmån av boet eller taga annan befattning därmed förlorar arvinge eller testamentstagare den frihet från an— svar, som enligt förevarande paragraf dittills kunnat tillkomma honom. Här- vid måste olika fall bliva föremål för ett i någon mån olika bedömande. Om han redan förut faktiskt intagit ställning av delägare, t. ex. om han i denna egenskap närvarit vid bouppteckning, och avträdestid enligt 1 eller 2 % gått till ända, inträder personligt gäldansvar, så snart han njuter någon förmån av boet eller tager befattning med detsamma. Rättsverkan av dylikt förhållande blir däremot, om han förut icke intagit ställning av bodelägare, i första hand endast den, att han erhåller sådan ställning och att alltså tid för egendomsavträde då börjar att löpa för honom, oavsett att den har gått till ända för övriga delägare.1
19 %.
Genom de förut i detta kapitel föreslagna bestämmelserna har beredningen sökt i skilda hänseenden begränsa bodelägarnas personliga gäldansvar, jäm— fört med vad i urarvaförordningen är stadgat om sådant ansvar. Ej heller enligt förslaget kan det emellertid undgås, att ansvaret i vissa fall måste komma att framstå såsom oskäligt betungande för delägarna.
Särskilt beaktande kräva härvid de hon, ivilka tillgångarna uppgå till allenast helt obetydligt värde. Om den avlidne var helt obemedlad, lära ofta även bodelägarna befinna sig i sådan ställning och måhända sakna insikt i ekonomiska och arvsrättsliga frågor; redan på denna grund skall personligt gäldansvar såsom påföljd av uraktlåtenhet att verkställa egendomsavträde ofta framstå såsom obilligt. Och även från synpunkten av borgenärernas intresse skall ett egendomsavträde lätt framstå såsom en ganska tom formalitet. Även om den döde tillhört ett mera välsituerat samhällslager men själv varit så gott som medellös, kan läget vara väsentligen enahanda. Om en son till burgna föräldrar, vilken icke haft någon på egna inkomster grundad självständig hushållning utan varit hänvisad till underhåll från hemmet och praktiskt taget saknar tillgångar, emellertid efterlämnar skulder, som kanske stiga'till avse— värda belopp, böra särskilda förpliktelser emot borgenärerna icke åläggas föräldrarna i egenskap av bodelägare.2 Detsamma gäller om de efterlevande till en åldrig person, som en gång, måhända för lång tid sedan, har lidit ekonomiskt skeppsbrott utan att vinna befrielse från sina förbindelser och som därefter helt underhållits av barn eller andra anhöriga. Idylika fall finnas icke tillräckliga skäl att upprätthålla kravet på egendomsavträde.
Om tvekan sålunda knappast kan råda därom, att detta krav bör eftergivas
1 Se ovan 5. 336 f., 349. Jfr Chydenius a. a. s. 130. 2 Jfr N. J. A. 1893 s. 436.
beträffande dödsbon med mycket obetydliga tillgångar, möter det synnerlig svårighet att med tillräcklig precision uppdraga gränsen för de hon", vilka böra erhålla en sådan undantagsställning. Det har inom beredningen bl. a. ifrågasatts att angiva ett visst maximibelopp, t. ex. 1,000 eller 1,500 kr., för tillgångarnas värde enligt bouppteckningen. Häremot talar emellertid dels bouppteckningarnas ' bristande enhetlighet, såvitt angår värdering av personlig lösegendom, som i regel är huvudbeståndsdelen av ett mycket litet dödsbo, dels den starka väx— lingen i levnadsförhållanden och priser mellan stad och landsbygd och även i övrigt mellan olika delar av landet. Beredningen har därför icke velat före- slå någon särskilt för detta ändamål fixerad värdegräns. Det har ansetts vara lämpligare att söka anslutning till den bestämning, som i utsökningslagen är given av utmätningsfri egendom (s. k. existensminimum). De ofta tillämpade stadgandena härom äro allmänt kända, och för deras tillämpning har utbildat sig ett för personer i inbördes likartad ställning å varje ort enhetligt bedö- mande. Finnes i dödsboet allenast egendom, som före dödsfallet varit oåt- komlig för den dödes borgenärer, böra hans efterlevande vara fritagna från särskilda personliga förpliktelser mot dessa. De till stöd för ett dylikt fri- tagande här ovan anförda grunderna torde visserligen kunna anses äga till- lämpning även å dödsbon, vilkas tillgångar något överstiga den föreslagna värdegränsen, men fördelen av att kunna använda en redan vedertagen gräns synes uppväga olägenheten av att denna måhända drages något för lågt. Här— igenom vinnes för övrigt, att rättsförlust på grund av att regeln felaktigt antagits i ett visst fall vara tillämplig bör bliva mycket sällsynt, om också dylika misstag i någon utsträckning bliva oundvikliga, vilken gränsdragning som än väljes.
På dessa grunder föreslås i första punkten av förevarande paragraf, att vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för den dödes gäld ej skall äga tillämpning, då efter den döde finnes allenast egendom, som ej kunnat hos honom tagas i mät. Avgörandet härav skall ske efter förhållandena vid döds- fallet. Till förändringar, som inträffat senare under boutredningen, t. ex. genom lotterivinst, eldsolycka eller egendoms fallande i värde, skall alltså icke tagas hänsyn. Detta följer därav, att bodelägarna från början måste kunna säkert veta, efter vilka rättsregler de hava att rätta sig. Det är emellertid tydligt, att förvärv som ske på grund av och i omedelbart samband med dödsfallet, t. ex. utfallande av en livförsäkring, måste beaktas. De Värden, som i boupp— teckning åsättas tillgångarna, äro icke av någon omedelbar betydelse, ehuru de naturligen kunna tjäna till vägledning vid värdets fastställande. Det efter objektiva grunder beräknade verkliga värdet skall vara avgörande. Misstag hos delägarna eller andra intressenter skall sålunda icke inverka. Om delägare underlåta egendomsavträde i ett insolvent bo, enär de förmena att förevarande bestämmelse är tillämplig, sker detta alltså på deras egen risk.
De regler om utmätningsfrihet, som i förevarande paragraf förutsättas, äro att finna i 65 och 67 %% utsökningslagen. De avse i första hand nödiga gång-
och sängkläder för gäldenär och vissa medlemmar av hans familj samt nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören intill visst högsta värde. Vidare gäller utmätningsfrihet för vissa tillgångar, som erfordras för underhåll under viss kortare tid, samt även därutöver i viss utsträckning för fordringar å av- löning, pension eller livränta. Ifrågavarande tillgångar hava till väsentlig del ansetts böra undantagas från utmätning därför att de äro nödiga för tillgodo- seende av gäldenärens rent personliga behov. Detta ändamål har uppenbar- ligen bortfallit i och med gäldenärens död, och följaktligen består därefter ej någon utmätningsfrihet för sådana tillgångar jämlikt de anförda lagrummen. Likväl skall enligt förevarande paragraf i förslaget det avgörande vara, huru- vida efter gäldenären finnes egendom, som hos honom kunnat tagas i mät. Det är nämligen härvid att märka, att detta stadgande, som tydligen icke av- ser att tillgodose den avlidne gäldenärens personliga behov, har ett helt annat syfte än utsökningslagens regler och hänför sig till dessas innehåll allenast för vinnande av en klar och lätt tillämplig regel i förevarande ämne. En motsvarande betydelse har icke bort tilläggas den utmätningsfrihet, som för särskilda slag av tillgångar är föreskriven i andra författningar än utsökningslagen, t. ex. för fordringar på grund av vissa försäkringsavtal.1 Den utmätningsfria egen- domen kan i dylika fall uppgå till högst betydande belopp. Såvitt egendomen ej även efter dödsfallet är undantagen från att gå i betalning för gäld, kräves därför skydd för borgenärers intresse gentemot delägarna med samma styrka som i andra fall, då den döde icke varit obemedlad. Att lagrummet icke är till- lämpligt, då sådana tillgångar finnas i boet, lär framgå därav, att t. ex. rätt till ett livförsäkringsbelopp efter dödsfallet icke är identisk med den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkom den döde i hans livstid.
Den omständigheten, 'att egendom, som med hänsyn till sin beskaffenhet och boets ställning är undantagen från utmätning för gäld överhuvud, är på grund av pantsättning underkastad utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett,2 bör tydligen icke i och för sig leda till skärpning av delägarnas för- pliktelser i fråga om boets gäld iallmänhet. Även i sådant fall bör den föreslagna regeln om frihet från personligt ansvar äga tillämpning.
Om dödsboet är av den ringa omfattning, som nu angivits, skola kapitlets regler om personligt gäldansvar ej äga tillämpning. Innebörden härav är, så- som redan anmärkts, framför allt den, att egendomsavträde icke skall erfordras för att delägare skola kunna undgå dylikt ansvar. Härav följer, att även den i 13 % meddelade föreskriften blir oanvändbar. Och jämväl då delägare gjort sig skyldiga till sådant otillbörligt förfarande, som avses i 11, 12 och 14 åå, skola de härför ej drabbas av annan påföljd än skyldighet att ersätta skada, som därav vållats för borgenärer. Däremot saknas allt skäl att göra någon inskränkning i den rätt till betalning omedelbart av den efterlämnade egen-
' Se lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal 116 och 123 åå, lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon 23 %. ' ? U. L. 65 % tredje punkten.
domen, som tillkommer borgenärerna. Dessa kunna således även i nu före- varande fall utverka dom å betalningsförpliktelse för dödsboet och låta verk- ställa utmätning av däri ingående egendom, i den mån det förbud emot utmätning, som varit gällande före dödsfallet, icke även därefter äger bestånd.1 Hinder möter ej heller, att det fattiga boet avträdes till förvaltning av bout— redningsman eller till konkurs. Efter sådant egendomsavträde kommer åter- bäringsskyldighet enligt 5 % att äga rum (jfr även 7 €). I andra punkten har upptagits en uttrycklig erinran därom, att även i förevarande fall delägare äro skyldiga låta egendom eller dess värde gå i betalning för gälden. Till att utgiva ersättning för värdet av egendom. som ej längre finnes i behåll, äro delägarna pliktiga dels jämlikt nyssberörda bestämmelse om återbärings- skyldighet efter egendomsavträde och dels i sådana fall, då de ådragit sig skadeståndsskyldighet genom rättsstridiga åtgärder med avseende å boets egendom. Bortsett härifrån hava de ej heller i nu förevarande fall någon redovisningsskyldighet omedelbart emot särskilda borgenärer, t. ex. vid ut- mätning i boet.
Delägare, som påstår sig jämlikt första punkten vara fri från personligt ansvar för den dödes gäld, har vid tvist bevisbördan för att de härför upp- ställda betingelserna förelegat vid dödsfallet. Ä andra sidan måste borgenär, som vill göra gällande att delägarna hava någon sådan förpliktelse, som avses i andra punkten, styrka att förutsättningarna härför äro uppfyllda, såväl vad angår egendomens ursprungliga omfattning som de åtgärder, vilka därefter av delägare vidtagits. Edgångsskyldighet jämlikt 3 kap. 6 % kan uppenbarligen utkrävas jämväl i förevarande fall.
Även utom området för den sålunda föreslagna bestämmelsen kan utan tvivel personligt gäldansvar framstå såsom en oproportionerligt sträng påföljd för vad bodelägare hava låtit komma sig till last. Så kan isynnerhet vara fallet, om boets ställning redan vid dödsfallet var sådan, att åtminstone fler- talet borgenärer saknade utsikt att därur erhålla betalning för ens någon del av sin fordran. Med hänsyn därtill har inom beredningen varit under övervägande att ytterligare föreslå befrielse från personligt ansvar för gäld, för vilken borgenären på grund av annans bättre rätt uppenbarligen ej kunnat till någon del erhålla betalning ur boets tillgångar; härvid skulle tillgångarnas absoluta storlek ej vara avgörande, utan den omständighet att de helt skulle åtgå för betalning av gäld, som skulle utgå med förmånsrätt. En dylik bestämmelse har emellertid funnits icke vara tillrådlig. Även om man bortser från dess i viss mån godtyckliga karaktär, kan den icke sägas uppfylla oundgängliga anspråk på säkerhet och lätthanterlighet. Det avgörande skulle bliva värde- förhållandet mellan de särskilda tillgångarna och de gäldposter, som enligt 17 kap. H. B. vore förenade med förmånsrätttill betalning ur vissa tillgångar
* Grunderna för regeln i 8 % angående visst förbud mot betalning av gäld göra sig ej i 19 åzs fall gällande med fullt samma styrka som eljest, men skäl har ej ansetts föreligga att för dessa fall stadga något undantag.
Främmande rätt.
eller ur dem alla. Detta värdeförhållande komme naturligen vanligen att i första hand, av delägare och borgenärer, bedömas enligt bouppteckningen. Denna är emellertid icke så tillförlitlig — vare sig beträffande särskilda tillgångar och deras värden eller beträffande gäldens belopp och de olika posternas möjliga förmånsrätt —, att däråt kunde tillmätas en i och för sig avgörande betydelse för frågan om personligt gäldansvar. Men om så ej skedde, måste befaras, att den ifrågasatta regeln ej sällan skulle motverka sitt syfte att skydda delägarna mot ett oskäligt betungande personligt ansvar. Sedan delägarna i förlitande på att regeln vore tillämplig uraktlåtit rättidigt egen— domsavträde, kunde befinnas, att regeln saknade tillämpning, och delägarna bleve då drabbade av ett ansvar, som de skulle undgått, om regeln ej fun- nits. I varje fall kunde denna följd icke med tillräcklig trygghet förebyggas utan särskilda bestämmelser, vilka med nödvändighet bleve av invecklad beskaffenhet och dessutom vore ägnade att sätta borgenärers intresse i fara. Härtill kommer, att en fordran på egendomsavträde inom stadgad tid såsom förutsättning för befrielse från gäldansvar svårligen kan framstå såsom alltför obillig i hon, där tillgångarna uppgå till ett icke helt obetydligt värde. I sådana fall kan fordras att delägarna, där de icke själva hava nödig lagkun- skap, anlita biträde för att undgå rättsförlust. Sådant biträde är lätt tillgäng- ligt och i allmänhet icke mycket kostsamt.
5 KAP.
'Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser.
En översikt av de regler, som angå verkställighet av legat och ändamåls— bestämmelser, utvisar, att lösningen av hithörande spörsmål är starkt bero- ende av det sätt, på vilket ifrågavarande testamentariska förordnanden upp- fattas i de skilda rättssystemen.
Enligt tysk rätt innebär förordnande om legat städse ett mot dödsbodel- ägarna eller mot viss arvinge eller testamentstagare riktat obligationsrättsligt anspråk på utfående av den egendom, som omfattas av förordnandet. Denna fordringsrätt uppstår vid arvfallet men kan icke göras gällande mot dödsbo- delägarna, förrän dessa formligen tillträtt kvarlåtenskapen. Har en legatariei sin tur belastats med legat, är han förpliktad att uppfylla förordnandet först sedan han själv blivit berättigad att kräva fullgörande av den honom tillagda förmånen. Är verkställigheten överlämnad till den förpliktades eget bestäm- mande, skall legatet i allt fall fullgöras vid den förpliktades död. Består den testamenterade egendomen av viss sak, skall från arvfallet uppkommen av— kastning redovisas till legatarien; Den, som enligt förordnandet är pliktig att fullgöra legatet, har emellertid icke att träffa särskilda anstalter för fram-
bringande av avkastning. Finnes fallen avkastning ej i behåll, utgår ersätt- ning allenast om den förpliktade gjort obehörig vinst eller avkastning för- intats genom hans vållande. Å andra sidan har legatarien att gälda ersättning för kostnader i enlighet med de regler, som gälla beträffande förhållandet mellan »Besitzer» och »Eigentämer». Skyldighet att å penninglegat gälda ränta uppkommer först vid dröjsmål med verkställigheten.
Även enligt schweizisk lag grundar legatariskt förordnande endast en fordringsrätt, och i fråga om förhållandet mellan legatarien och den med legatet förpliktade gälla vanliga ohligationsrättsliga regler. Legatariens rätt uppstår, om den icke förenats med villkor, vid arvfallet men kan in dubio göras gäl- lande mot arvinge först sedan denne mottagit arvet eller förlorat sin rätt till »Ausschlagung». Beträffande verkställigheten i fall, då förpliktelsen lagts å en legatarie, uppställer lagen icke någon särskild regel. Liksom itysk rätt anses dock gälla, att fullgörande skall ske, så snart den förpliktade själv kan fram— ställa anspråk på testamentets verkställande. Den av legatet omfattade egen- domen övergår på legatarien i det skick, vari egendomen befann sig vid arv- fallet. Egendomens avkastning tillkommer legatarien, och _han här risken för skada, som inträffat före utlämnandet. För försämring, som beror av egen— domens förvaltning och vård, står emellertid den med legatet belastadei ansvar såsom »Geschäftsfiihrer ohne Auftrag», under det att legatarien har att gälda ersättning för kostnader, nedlagda å egendomen. Med avseende å penninglegat inträder icke rätt till ränta, förrän det uppstått dröjsmål med legatets verkställande.
Den franska rättens legat (legs a titre particulier) tillförsäkra mottagaren en saklig rätt omedelbart vid arvfallet, såframt testamentet icke föranleder uppkomsten av allenast ett obligationsrättsligt anspråk. Förordnandet medför rätt för legatarien att efter arvfallet begära egendomens utgivande. Avkast— ning eller ränta tillkommer i regel icke legatarien förrän från den tidpunkt, då sådant yrkande framställes. Redan från testators dödsdag löper dock ränta, såframt testamentet innehåller föreskrift därom eller legatet utgöres av liv- ränta eller pension. De normala utgifterna' för legatets verkställande räknas till de allmänna boutredningskostnaderna.
l engelsk rätt, som icke känner någon universalsuccession i kontinental mening, är ett testamentsförordnande att betrakta såsom legat (legacy), vare sig det omfattar kvarlåtenskapen i dess helhet eller viss egendom däri. Kvar- låtenskapen tillfaller icke omedelbart successorerna utan övergår med fidu— ciarisk rätt på en boutredningsman, vilken har att verkställa boutredning och därmed även att fullgöra legaten. På boutredningsmannen (executor, admini- strator) ankommer att avgöra, när legatarien med hänsyn till övriga rättsägare i boet kan få egendomen till sig utgiven. Avkastning av viss egendom till- faller legatarien alltifrån testators död, men i fråga om visst penningbelopp är den allmänna regeln, att ränta börjar löpa först då beloppet blivit till- gängligt för utbetalning. Då boutredningstiden vanligen räknas till ett år,
kommer ränta i allmänhet att utgå från utgången av ett år efter testators död. De särskilda kostnader, vilka föranledas av egendomens bevarande, vård och underhåll, skola bäras av testamentstagaren, under det att sådana ut— gifter, som normalt sammanhänga med förordnandets verkställande, hänföras till boutredningskostnaderna.
Legatarie förvärvar enligt dansk rätt den honom tillagda egendomen vid testators död. När boet behandlas offentligt, hava legatarierna att hänvända sig till »skifteretten», och boet delas icke mellan de universella successo— rerna, förrän legatarierna förnöjts eller ock dem tillkommande egendom avsatts för framtida verkställighet. Ligger kvarlåtenskapen under privat boutredning, kunna legatarierna, så länge skifte ej skett, hålla sig till samtliga arvingar och universella testamentstagare. Dessa, som äro skyldiga att före skiftet ut— giva legaten eller ställa egendomen under särskild vård, ansvara solidariskt för legatens behöriga verkställande. Eftersom det legatariska förordnandet vilar endast å behållningen i boet, må fullgörande icke påkallas, förrän arvingarna haft tillräcklig frist att bedöma boets'tillstånd. Skall legatet enligt testators förordnande fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, har legatarien att hålla sig till denne, och verkställighet kan i regel ej äga rum,' innan den med legatet belastade successorn själv kommit i åtnjutande av sin förmån. Avkastning av viss sak tillkommer legatarien från arvfallet, men ränta å visst penningbelopp kan i regel icke krävas före den dag, då legatet bör verkställas.
Den norska rättsuppfattningen i förevarande ämnen ansluter sig i princip nära till den danska. Till viss sak, som gjorts till föremål för legatariskt för- ordnande, blir testamentstagaren ägare genom arvfallet. Han har rätt att kräva legatets fullgörande, då det kan ske utan skada för annan. Kommer dödsboet under offentlig utredning, har »skifteretten» att ex officio draga försorg om legats verkställande. Företaga arvingar skifte innan legat utgivits, bliva de såsom regel solidariskt ansvariga i förhållande till legatarien, därvid ansvaret dock är begränsat till värdet av egendomen i kvarlåtenskapen. Legata- rien får tillgodoräkna sig avkastning av viss egendom från arvfallet. För ränta å penningbelopp gälla däremot vanliga regler rörande utebliven betalning.
Beträffande ändamålsbestämmelse (modus) fmnas särskilda lagregler allenast i tysk och schweizisk rätt. Dessa regler avse i första hand att klarlägga, vem som har skyldighet att fullgöra sådant förordnande, då testamentet icke giver nödig ledning. Eftersom en ändamålsbestämmelse grundar förpliktelse till viss prestation utan motsvarande rätt för visst rättssubjekt, har vidare genom stadganden om särskild talerätt på uppfyllelse skapats säkerhet för testamen- tets efterlevnad. I fråga om verkställigheten hava i tyska lagen åtskilliga av de för legat meddelade reglerna erhållit motsvarande tillämpning. Förpliktelse att fullgöra ändamålsbestämmelse uppstår sålunda för legalarvinge eller testa- mentsarvinge i och med mottagande av arvet och för legatarie, när han har rätt att göra sin egen förmån gällande. ltyska lagen berättigas vissa närmare
angivna personer, däribland främst testators arvingar, att föra talan om ända- mälsbestämmelses verkställande. Om fullgörandet ligger i allmänt intresse, till— kommer talerätt även offentlig myndighet; härom finnas närmare stadganden i de olika staterna. Enligt schweizisk rätt kan däremot ändamålsbestämmelses fullgörande päfordras av envar, som därav har intresse. Ehuru code civil icke innehåller några lagstadganden i ämnet, är det erkänt, att fullgörande av ändamålsbestämmelse kan framtvingas, och i sak lärer man tillämpa samma principer som i den tyska rätten. Att särskilda lagregler ej stå att finna i dansk och norsk rätt får ej heller anses innebära, att respekt ej skulle kunna krävas för testators vilja, såvitt angår ändamålsbestämmelse, men det är tvek- samt, i vilken män möjlighet föreligger till talan om uppfyllelse. Vad dansk rätt angår, är det exempelvis ovisst, om fullgörande kan i rättslig väg påkallasi andra fall än då testamentsexekutor förordnats eller dödsboet är föremål för offentlig utredning. För besvarande av olika spörsmål, vilka sammanhänga med själva verkställigheten, är man i de länder, som icke upptagit ändamåls- bestämmelsen till legislativ behandling, hänvisad att hämta ledning av de all- männa principer, som gälla med avseende å fullgörande av legat.1
Det är först genom den nya testamentslagen, som legat blivit föremål för en mera ingående lagstiftning. Att man tidigare räknat med legat såsom en huvudart av testamentariskt förordnande framgick visserligen av den i % 28 urarvaförordningen upptagna föreskriften om skyldighet för den, som tillträtt avträdd egendom, att redovisa till, bland andra, testamentstagare, som erhållit viss egendom eller visst belopp i penningar, men förutom detta stadgande och den regel, som i 18 kap. 3 % Ä. B. givits rörande besittningen av testa— menterad egendom, finnas i den äldre rätten icke några lagbestämmelser, som hava särskilt avseende å legat.
I 8 kap. 10 så testamentslagen, som praktiskt klarlägger skillnaden mellan universellt förordnande och legat, hava upptagits åtskilliga exempel på van- ligen förekommande legatariska förordnanden. Av större principiell betydelse är emellertid 2 % i samma kapitel, som återgiver den av ålder härskande uppfattningen angående legatets rättsliga natur. Legat skall enligt nämnda paragraf in dubio utgå av oskifto och ej räknas å viss lott. Allenast om ett legat på grund av testamentets innehåll skall utgivas av viss arvinge eller testamentstagare, får legatarien ett anspråk mot den sålunda förpliktade men icke någon rätt i den oskiftade kvarlåtenskapen. De övriga tolkningsregler, som givits i 3 kap. testamentslagen, tjäna i skilda hänseenden till ledning, då legat skall verkställas, och åtskilliga av dessa stadganden äro tillämpliga endast å legat. I 3 %? behandlas sålunda konkurrens mellan flera legat, då kvarlåtenskapen är otillräcklig, 4 % har avseende a förordnande om viss egendom, som ej finnes i kvarlåtenskapen, och 5 % utreder omfattningen av
* En redogörelse för främmande rätt på detta område är även lämnad vid motiveringen till 3 kap. 9 % testamentslagen; se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 236 f. 2 Se ock 7 kap, 3 % första stycket lagen om arv.
Gällande svensk rätt.
testamentstagarens rätt, då den testamenterade egendomen på grund av in- teckning eller eljest är besvärad av panträtt eller annan rättighet.
Angående tiden för verkställande av legat saknas särskilda föreskrifter. I % 1 förordningen om urarvagörelse är visserligen stadgat, att testamente ej må tagas av annan den dödes kvarlåtenskap än som återstår efter lie- talningen av den dödes gäld, men härmed har ej avsetts att närmare reg- lera verkställigheten av testamentariska förordnanden utan endast att an- giva den princip, efter vilken frågan om gäldsansvaret vunnit sin lösning. Emellertid är i detta sammanhang att beakta 18 kap. 3 % Ä. B., som från viss utgångspunkt behandlar frågan om besittningen av testamenterad egendom efter arvfallet. Där har nämligen i anslutning till regeln om testamentsklander stadgats, att den, som fått testamente, är berättigad att, oaktat klander, mot borgen behålla vad honom givits samt att egendomen eljest skall stå i kvar- stad eller i goda mäns händer och vård till laga utslag. I den juridiska lit- teraturen1 har gjorts gällande, att legatarien har rätt att omedelbart efter arvfallet mot borgen tillträda den testamenterade egendomen eller fordra dess överlämnande i särskild vård. Enligt ett av Nordling framställt påstående, vars riktighet måste ifrågasättas, skulle denna rätt tillkomma även universell testamentstagare, som erhållit kvarlåtenskapen i dess helhet, under det att den, som insatts såsom testamentstagare till en kvotdel, skulle kunna påfordra deltagande i dödsboets förvaltning. I själva verket torde med 18 kap. 3 % A.B. allenast hava avsetts att giva en testamentstagare omedelbar rätt till besittning, för den händelse förordnandet omfattar äganderätt till viss egendom i kvar— låtenskapen eller en med besittning förenad förmån av sådan egendom. Under stadgandet kan måhända även inbegripas rätt till lyftning av penninglegat, i den mån tillgängliga medel finnas i dödsboet. 2
(7
Med avseende a fast egendom såsom föremål för legat uttalar Nordling att egendomen skall avträdas till testamentstagaren å näst inträffande 14 mais, medan enligt Olivecrona för fastighet gäller samma regel som för testamen- terad egendom i allmänhet. I praxis har övervägande anslutning skänkts ut den uppfattningen, att särskild fardagsrätt icke tillkomme dödsbodelägarna i sådana fall, då testamentet icke innehölle någon föreskrift i ämnet.3
Ej heller beträffande avkastning finnas några stadganden i gällande lag. Det är dock erkänt, att avkastning av viss egendom, varom förordnande gjorts, skall tillkomma testamentstagaren, vilken å andra sidan måste vidkännas nödiga kostnader för egendomen. I fråga om penninglegat har framförts åsikten, att ränta skulle till testamentstagaren utgivas allenast i den mån dödsboets förvaltare verkligen dragit avkastning av medlen samt att bevis- skyldigheten därvid ålåge testamentstagaren. Å andra sidan har gjorts gällande,
* Se Nordling. Ärvdabalken, 3 uppl., s. 222—226, 263 och Olivecrona, Testamentsrätten enligt svensk lagstiftning, 2 uppl., s. 376—380. Ang. finsk rättsuppfattning se Chydenius, Lärobok i finsk arvs- och testamentsrätt, 3 uppl., s. 233 f.
2 Jfr Nordling a. a. s. 224. " Se S. J. A. XXII s. 35 och N. T. 1883 s. 452.
att avkastning här såsom eljest bör redovisas från testators död samt att universalsuccessorerna sålunda icke äro fria från skyldighet att med boets medel gälda ränta, med mindre det visas, att boets egendom icke lämnat till- räcklig avkastning för sådant ändamål. Den senare meningen har med styrka hävdats av Nordling, som framhållit, att i förordnande om en bestämd pen— ningsuinma låge en anvisning om avkomstgivande egendom. Funnes i kvar— låtenskapen olika slag av egendom, borde därför legatarien få åtnjuta sådan egendom som gåve avkastning, medan det icke räntebärande godset skulle tillfalla de universella successorerna. När frågan kommit under rättslig pröv— ning, har avgörandet i allmänhet inneburit anslutning till ett dylikt betraktelse— sätt.l
Beträffande jinsk rätt må framhållas, att denna i stort sett ansluter sig till den svenska rättsuppfattningen i dessa ämnen. Detta förhållande är en na— turlig följd av överensstämmelsen i de allmänna rättsgrundsatserna på före- varande område. Chydenius2 framhåller, att den, som genom legatariskt förordnande erhåller viss egendom, äger mot dödsboets förvaltare alldeles samma talan, som legatarien skulle hava haft mot testator, därest denne in— ter vivos överlåtit egendomen. Någon särskild fardagsrätt vid överlämnande av fastighet anser Chydenius icke kunna tillerkännas dödsbodelägarna; te- stators mening får nämligen antagas hava varit, att fastigheten skall ställas till legatariens förfogande så snart som möjligt efter arvfallet. Beträffande avkastning 'och kostnader uttalar Chydenius i det hela samma mening som Nordling. I avkastningen av viss egendom bör enligt Chydenius inräknas även fructus pereipiendi, d. v. s. sådana intäkter, som varit möjliga men i verkligheten icke utvunnits. Rätten till ränta å penninglegat sättes av Chy— denius i beroende av boets beskaffenhet. Finnas motsvarande penningmedel vid arvfallet, utgår från nämnda tid ränta efter fem procent. Har det varit nödvändigt att i penningar förvandla annan boets egendom, löper ränta först från det försäljning bort äga rum med tillämpning av en förståndig avveck- lingsplan. Slutligen må anmärkas, att testamentstagaren enligt .]. Serlachius3 icke före verkställd testamentsbevakning äger få egendomen i sin värjo men att han, så snart bevakningen företagits, har rätt att omhändertaga egendo- men mot borgen.
De äldre lagförslagen hava ej ägnat de frågor, som sammanhänga med lega- tens verkställande, någon mera ingående behandling. Lagkommittén upp- ställde ett mot besittningsregeln i 18 kap. 3 % Ä. B. svarande stadgande, enligt vilket testamentstagare ägde rätt att mot borgen tillträda den testa- menterade egendomen eller kunde påfordra, att arvingarna ställde borgen el— ler att godset bleve satt i säker vård, till dess tiden för klander gått till ända
' Se S. J. A. XXXIII s. 226 och 232, N. T. 1878 s. 644 samt N. J. A. 1874 s. 13,1878 s. 159, 1897 s. 179 och 1905 s. 226.
"' Se Chydenius a. a. s. 235 f.
" Se J. Serlachius, Rättsärendens ogiltighet i 1734 års lag (i Tidskrift utgiven av Juri- diska föreningen i Finland, 1902) s. 10—14.
Lagbered— ningens yttrande.
eller dom fallit. [ äldre lagberedningens förslag upptogs ett liknande stadgande jämte en föreskrift rörande avkastning av viss egendom, som gjorts till föremål för testamentariskt förordnande. Enligt sistnämnda regel skulle ränta eller avkomst, som fallit av testamenterad egendom, tillkomma testa- mentstagaren alltifrån arvlåtarens död. Sådan rätt skulle dock, för den händelse egendomens tillträde vore beroende av villkor, ej tillkomma testa- mentstagaren för tiden innan villkoret blivit uppfyllt, såframt i testamentet ej annorlunda föreskrivits.
Vad slutligen angår verkställighet av ändamålsbestämmelse, har denna art av testamentsförordnande överhuvud ej berörts i svensk lagstiftning före nya testamentslagen. I 3 kap. 9 % nämnda lag har uppställts en tolkningsregel, som avser att klargöra, huru det för olika fall ställer sig med förpliktelsen att fullgöra förordnande om ändamålsbestämmelse. I syfte att trygga för- verkligandet av testators vilja har vidare i samma lagrum givits föreskrift om rätt till särskild talan _om verkställande av sådant förordnande. Angå- ende den närmare innebörden av dessa stadganden får lagberedningen hän— visa till vad härom anförts i förslaget till lag om testamente (s. 239 f.)1 Lika litet som i fråga om legat finnas beträffande ändamålsbestämmelse särskilda lagregler med avseende å tiden för verkställigheten och andra där- med sammanhängande ämnen.
Finnes efter den döde testamente, som innehåller förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse, ingår verkställigheten av sådant förordnande så— som ett led i boutredningen. Då det gäller att fastställa den ordning, i vil— ken verkställigheten skall ske, måste hänsyn tagas till den särskilda ställ- ning, som förordnandet intager i successionsrättsligt hänseende. Legatet el- ler ändamålsbestämmelsen grundar successionsrätt av väsentligen annat slag än den rätt till kvarlåtenskapen, som tillkommer universell testamentstagare eller arvinge. Den, som erhåller hela kvarlåtenskapen, kvotdel därav eller obestämt överskott, har sin rätt ställd i omedelbart beroende av boutrednin— gens genomförande, medan till legatet eller ändamålsbestämmelsen icke är knutet annat intresse än utgivandet av den egendom, varom testator gjort sitt förordnande. Denna skillnad måste naturligen inverka på sättet för döds- boets avveckling. Endast arvingar och universella testamentstagare hava er- känts såsom förvaltningsberättigade delägare i dödsboet (1 kap.), och i regel tillkommer det ej heller andra successorer att begära särskild dödsboförvalt— nling genom boutredningsman enligt 2 kap. Å. andra sidan hava ej legata- rier belastats med den skyldighet att under vissa omständigheter personligen svara för den dödes gäld, som enligt 4 kap. lagts å arvingar och universella testamentstagare.
Såsom redan antytts, går legataries intresse huvudsakligen ut på den ho— nom tillagda egendomens utgivande så snart som möjligt och med den be- '
1 Jfr ock lagberedningens här framlagda förslag till ändring av 3 kap. 9 % lagen om- testamente. '
skaffenhet, som avsetts i testamentet. Verkställigheten av legatet blir sålunda närmast en angelägenhet mellan legatarien och den som handhar förvaltnin— gen av den dödes egendom. Frånsett fall av konkurs, kan dödsboets av- veckling genomföras i två huvudformer, nämligen antingen genom delägarnas samförvaltning enligt 1 kap. eller genom särskild förvaltning av boutrednings— man eller testamentsexekutor enligt 2 kap. Då legatets verkställande i stort sett ter sig lika i båda fallen, har det ansetts lämpligt att i ett särskilt ka— pitel sammanföra de regler, som hava avseende å verkställighet av legat överhuvud. På samma sättsom 4 kap. kompletterar 1 och 2 kap. i fråga om betalningen av den dödes gäld, utfyller 5 kap. förvaltningsbestämmelserna med föreskrifter rörande den del av utredningen, som består i verkställighet av legat. Vad som nu sagts om legat har tillämpning även å verkställighet av testamentsförordnande, som innehåller ändamålsbestämmelse.
Emellertid kan verkställighet av legat eller ändamålsbestämmelse komma att beröra förhållanden, som ligga utanför den egentliga boutredningen. Detta är exempelvis händelsen, då det ankommer på viss arvinge eller testaments— tagare att fullgöra ett legat. I den mån särskilda bestämmelser funnits er— forderliga för dylika fall, hava de jämväl upptagits i förevarande kapitel.
Av den föregående redogörelsen har framgått, att igällande lag icke finnas några närmare föreskrifter om den ordning, i vilken legat och ändamåls— bestämmelser skola verkställas.1 Oaktat de regler, som nu föreslagits, så— lunda i allmänhet icke hava motsvarighet i äldre rätt, kunna de i det hela icke sägas utgöra några nyheter utan innefatta huvudsakligen lagfästande av de oskrivna rättsregler, vilka så småningom tillkommit vid sidan av ärvda— balkens knapphändiga stadganden.
1 %.
Förordnande om legat får i allmänhet så förstås, att verkställigheten'skall Utgivande av ske ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Legatet utgår med andra ord av oskiftolegat ,W de" och räknas ej & viss lott. Denna sats har upptagits i testamentslagen under åxå?; 3 kap. 2 %. Att stadgandet fått sin plats bland tolkningsreglerna beror av skapen- dess dispositiva karaktär. Av testamentet kan uttryckligen eller tolkningsvis Allmänna framgå, att legat skall _utgivas av viss arvinge eller testamentstagare, och synpunkter' lagens regel bör i dylikt fall icke komma i tillämpning.2
Testamentslagen 3 kap. 2 % klarlägger i första hand den legatariska suc— cessionens rättsliga natur. På samma gång angiver emellertid regeln också den princip, efter vilken legatets verkställande skall äga rum. Då förordnan- det belastar kvarlåtenskapen i dess helhet, skall legatet tydligen uttagas di— rekt ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Och härav följer vidare, att legatet
1 Det må dock särskilt erinras, att de i 3 kap. testamentslagen givna tolkningsreglerna. utan att innefatta verkställighetsregler i inskränkt mening, tjäna till ledning för verkställande av legat och ändamålsbestämmelser. ? Angående innebörden av 3 kap. 2 % testamentslagen se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 212 f. och 66 f.
skall utgivas ur dödsboet, innan arvingar och universella testamentstagare utfå dem tillkommande egendom. '
Legatet är till sitt innehåll en särskild ur kvarlåtenskapen utgående för- mån, som vanligen utgöres av rätt till viss sak eller visst penningbelopp. Medan arvingen eller den universella testamentstagaren, vars andel i kvar— låtenskapen beror av dödsboutredningens slutförande, i regel får sin rätt fullt bestämd först genom en delningsförrättning, är legatariens rätt redan vid testators död fastställd genom testamentet. Vid verkställigheten gäller det därför endast att bestämma, av vilken egendom legatet skall utgå samt vid vilken tidpunkt utgivandet skall äga rum. Den första frågan är att avgöra med ledning av testamentets innehåll, och till stöd för testamentstolkningen tjänar, såsom förut nämnts, regeln i 3 kap. 2 % testamentslagen. Det har vidare framhållits, att även den andra frågan besvarats i nämnda lagrum såtillvida, att legat 'av oskifto skall utgivas före kvarlåtenskapens delning. Legatets verkställande behöver däremot icke föregå bodelning, därest sådan är erforderlig. Eftersom legatet endast belastar den dödes lott i makarnas giftorättsgods, kan det- tvärtom vara lämpligt attföretaga bodelning, innan testamentariska förordnanden överhuvud verkställas. Särskilt gäller detta med avseende å penninglegat, då det är tvivelaktigt, huruvida kvarlåtenskapen förslår till fullgörande av samtliga förordnanden.
Ehuru testamentslagen i vissa avseenden lämnat ledning för verkställig- heten, återstår att i detta sammanhang närmare reglera tiden för legatets utgivande. I sådant syfte behandlas i förevarande paragraf legat av oskifto, under det att nästföljande paragraf har avseende å legat, som skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare.
Legat skall Testamentstagaren har intresse av att njuta förordnandet tillgodo så snart säg)??? 152” som möjligt efter arvfallet, och han bör därvid icke uppehållas ividare mån ske utan men. än som är nödvändigt med hänsyn till annans rätt.
Det i första stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet reglerar å ena sidan testamentstagarens rätt att utfå legat av oskifto samt å andra sidan dödsboförvaltarens plikt att verkställa legatet till förmån för testaments- tagaren men utan men för annan.
Till en början är det tydligt, att legatarien icke kan påfordra verkställig- - het av förordnandet, förrän detta vunnit laga kraft. Hans rätt är nämligen helt och hållet beroende av testamentets giltighet. Att legat utgives, oaktat testamentet icke är prövat, kan innebära förfogande över egendom, som rätteligen tillkommer annan. l överensstämmelse härmed framgår av det före— slagna stadgandet, att förordnandets giltighet är förutsättning för legatets verkställande. Är frågan om testamentets bestånd ännu icke avgjord, kan nämligen utgivande ej äga rum utan skada eller äventyr för den, vars rätt är av boets avveckling beroende. Det skall erinras, att ett testamente anses lagakraftvunnet, så snart det är klart, att testamentet ej rubbas av sådana ogiltighetsanledningar, som upptagits i 5 kaputestamentslagen, eller av an-
språk på laglottsrätt. Därest det förordnande, varpå legatarien stöder sin rätt, ej av arvingarna godkänts, måste den i 7 kap. 5 % testamentslagen an- givna tiden först gå till ända, och anställes klander, får med verkställigheten ytterligare anstå, till dess att lagakraftägande dom föreligger. Laglottsanspråk behöver emellertid icke i och för sig utgöra hinder för legats fullgörande, om det är tydligt, att kvarlåtenskapen lämnar tillgång att förnöja såväl lega- tarien som den laglottsberättigade arvingen.
Vidare måste legatets utgivande sättas i beroende av dödsboets ekono— miska ställning. Successorernas rätt omfattar icke annan egendom än sådan, som återstår efter det att boets borgenärer erhållit betalning för sina ford— ringar. Finnes icke täckning för gälden sedan ett legat utgivits, kunna borge- närerna lida men av förordnandets verkställande. Visserligen svarar den av legatet omfattade egendomen också efter utgivandet principiellt för gälden, men om egendomen konsumerats eller eljest frångått testamentstagaren, inne- bär detta ansvar icke längre någon trygghet för'borgenärernas rätt. Även om dödsbodelägarna äro personligen ansvariga för gälden enligt reglerna i 4 kap., uppväger denna omständighet ej alltid den risk, som borgenärerna löpa ge— nom legatets utgivande. Från borgenärernas synpunkt sett, är det alltså an— ledning uppställa krav på att legat ej utgives, innan gälden betalats eller visshet vunnits om att täckning finnes i dödsboets egendom.
Därest efter utgivande av visst legat den övriga egendomen lämnar full tillgång till gäldens betalning, lägger väl borgenärsintresset icke hinderi vägen för verkställigheten. Emellertid kan boets ställning vara sådan, att egendom, som åtgår för annat legat eller för fullgörande av ändamålsbe- stämmelse, måste tillgripas för gäldens betalning, och det måste då tillses, att den rätt, som tillkommer de särskilda förordnandena med hänsyn till deras inbördes förhållande, icke äventyras på den grund att något förordnande går i verkställighet före ett annat. ienom testamentstolkning får i varje särskilt fall bestämmas, huru konkurrensen mellan de olika förordnandena skall ut— falla, när kvarlåtenskapen är otillräcklig. Viss ledning vid prövningen av sådana frågor lämna reglerna i 3 kap. 3 % testamentslagen,1 där det stadgas, att in dubio legat, som avser viss egendom, skall äga företräde framför annat men att i övrigt nedsättning skall ske efter legatens värde.2 Är boets till— stånd exempelvis sådant, att en proportionell nedsättning av flera legat måste genomföras, kan verkställighet av något legat ej utan skada eller risk för övriga legatarier äga rum, innan gälden betalats eller visshet erhållits om att gäldens infriande ej kommer att taga i anspråk någon del av den egen- dom, som omfattas av verkställigheten. Av det anförda framgår sålunda, att utgivande av visst legat även är beroende av hänsyn till andra testamenta- riska förordnanden.
* Angående innebörden av 3 kap. 3 % testamentslagen se vidare lagberedningens förslag till lag om testamente s. 218 f.
2 De givna tolkningsreglerna kunna även tjäna till ledning, då det uppkommer konkurrens mellan ändamålsbestämmelser eller mellan dylikt förordnande och legat.
En jämkning av de olika förordnandena kan betingas icke blott av borge- närers fordran på betalning utan även avbröstarvingars anspråk på utfå— ende av laglott. I regel kan först vid skifte avgöras, i vilken omfattning re- duktion av testamentsförordnanden måste äga rum med hänsyn till bröst- arvinges laglottsrätt. Är det anledning antaga, att dylik jämkning behöver företagas, kan legats utgivande följaktligen komma att uppskjutas till skiftet.
I det föregående har utvecklats, hurusom utgivande av legat ur den oskif— tade kvarlåtenskapen måste, oavsett frågan om testamentets giltighet, äga rum med hänsyn tagen såväl till borgenärer som till andra rättsägare i boet. De särskilda intressen, som härvid komma i betraktande, inrymmas alla under den allmänna regeln i paragrafens första stycke.
Det är att märka, att skyldighet att utgiva legat icke inträder därmed att verkställigheten kan ske utan omedelbar och påvislig skada. Det fordras även, att verkställigheten kan äga rum utan äventyr för någon, vars rätt är beroende av boets avveckling. Sistnämnda förutsättning är av stor betydelse för den, som i egenskap av dödsboförvaltare svarar för legats verkställande. Krav från legatarien på fullgörande av testamentets föreskrifter kan näm— ligen avvisas redan på den grund, att verkställigheten med fog befaras för- närma annans rätt.
Den här uppställda regeln har, liksom övriga stadganden i detta kapitel, sin tillämpning vare sig dödsboet är föremål för delägarnas samförvaltning enligt 1 kap. eller för särskild dödsboförvaltning efter vad i 2 kap. närmare föreskrives. För legatarien ställer sig verkställigheten i det hela lika, om för- valtningen handhaves av delägarna eller om den utövas av en boutrednings- man eller en testamentsexekutor. Ur boutredningssynpunkt föreligger emeller- tid den olikheten, att vid samförvaltning enighet fordras för varje verkställig— hetsåtgärd, medan beslutanderätten eljest ligger hos den enligt 2 kap. funge— rande förvaltaren. Uppkomma vid samförvaltning olika meningar rörande utgivande av legat, är den naturliga lösningen här såsom eljest påkallande av boutredningsmannaförordnande enligt 2 kap. 1. %.
Ehuru det föreligger hinder för verkställighet i vanlig ordning med hänsyn till annans rätt, kan det tänkas, att egendomen i' förtid överlämnas till testa— mentstagaren mot betryggande säkerhet för återbäring. Av det föreslagna stadgandet framgår, att testamentstagaren icke har rätt att kräva besittning av egendomen i sådan ordning. Då det i första stycket av förevarande para- graf talas om egendomens utgivande, åsyftas icke annat än slutgiltigt verk- ställande av legatet. Enligt beredningens mening kan en förtida besittning mot säkerhet vara försvarad allenast ur synpunkten att skydda testaments- tagaren emot en vårdslös dödsboförvaltning. Ett efter behovet lämpat skydd , i sådant hänseende erbjuder emellertid stadgandet i 3 % detta kapitel, vartill beredningen återkommer i det följande. Å andra sidan strider det icke mot huvudprinciperna för legats verkställande, att vederbörande dödsboförvaltare
i förtid utlämnar egendomen till testamentstagaren, därest det finnes lämpligt och erbjuden säkerhet utgör ett tillräckligt skydd för andra rättsägare i boet. Har egendomen utgivits i dylik ordning, äger testamentstagaren återfordra säkerheten, då tiden är inne för legatets fullgörande.
Vinner det testamentariska förordnande, som ligger till grund för legata— riens rätt, laga kraft vid testators död eller kort därefter och har boet till— lika sådan ställning, att legatets utgivande ej kränker borgenärers eller suc— cessorers rätt, kan det synas, som om verkställigheten enligt förevarande lagrum finge päfordras omedelbart eller åtminstone en mycket kort tid efter dödsfallet. Det är emellertid tydligt, att dödsbodelägarna eller särskild döds- boförvaltare, därest sådan handhar utredningen, måste äga något rådrum för vidtagande av verkställighetsåtgärder överhuvud. Redan hänsyn till de efter- levande eller till den dödes minne kräver, att legatarien icke inom den när- maste tiden efter dödsfallet gör sin rätt gällande. Men med verkställighets- åtgärder bör vidare skäligen få anstå, tills dödsboets tillgångar och skulder kunna någorlunda överblickas. Innan bouppteckningen förrättats, är sålunda en dödsboförvaltare i allmänhet icke skyldig att verkställa legat. - Finnas i boet ej medel tillgängliga för utgivande av legat i penningar, kräves också visst rådrum för utväljande av den egendom, som skall förvandlas i pen- ningar, och för bestämmande av lämplig tidpunkt för avyttringen. Det har varit under övervägande att till någon viss tid fixera det rådrum, som under alla omständigheter bör tillkomma dödsbodelägarna eller den, som eljest ut— övar dödsboförvaltningen. Beredningen har emellertid kommit till den upp- fattningen, att en sådan regel icke bör givas. Även om de hänsyn, som i detta sammanhang äro att taga, icke äro direkt påbjudna av lagens ord, ligger det i sakens natur, att dödsboförvaltningen måste åtnjuta viss tid av frihet från krav, som går ut på utgivande av legat. Någon olägenhet av brist på lag- regler i nämnda hänseende har hittills icke försports, och det skall säker- ligen låta sig göra att komma tillrätta med denna fråga enbart med stöd av de kortfattade bestämmelser, som upptagits i förevarande kapitel. För övrigt är sakläget så skiftande i olika dödsbon, att en till viss tid utmätt frist riskerar att bliva till mera olägenhet än nytta. En sådan bestämmelse komme nämligen sannolikt att åberopas även i många fall, då verkställighet eljest skulle hava kommit till stånd vid en tidigare tidpunkt.
Lagberedningen har icke förbisett, att legat, som avser fast egendom, in- tager en särskild ställning i fråga om verkställigheten. Detta gäller mindre fastighet i stad än på landet, där frågan om avträdestiden med hänsyn till egendomens egenskap av underlag för jordbruksnäring är av stor betydelse. Emellertid är det jämförelsevis sällan, som fast egendom göres till föremål för legatariskt förordnande, och skulle så någon gång vara händelsen, lärer arvlåtaren hava meddelat särskilda verkställighetsföreskrifter, därest sådana äro erforderliga med avseende å egendomens avträde till legatarien. På grund härav hava kompletterande lagregler i ämnet icke funnits av behovet påkal—
Legat, för— enat med rill- har eller tids- bestämmelse.
Särskilda verkställig- hetsfrdgor.
lade. För de sällsynta fall, då testamentet icke lämnar tillräcklig ledning, torde avträdestiden utan större svårighet bestämmas genom överenskommelse, och mot en alltför påträngande legatarie synes dödsboförvaltaren kunna värja sig med åberopande av de skäl, som enligt vad ovan anförts tala för rimligt rådrum inför verkställighetsåtgärder överhuvud.1
Därest legatariens rätt gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse, kan fullgörande av legatet icke påkallas, förrän villkoret uppfyllts eller den utsatta tidpunkten inträtt. Legatarien har nämligen aldrig större rätt än som tillagts honom i testamentet. Medför villkor eller tidsbestämmelse, att lega- tets verkställande framskjutes till en avlägsen tidpunkt, kan det dock icke förnekas, att den utsträckta dödsboförvaltningen kan innebära stora risker för legatarien. Med hänsyn såväl härtill som till förhållandena under en i normal tid genomförd boutredning har i ?) % av detta kapitel för legatarien öppnats en möjlighet att kräva åtgärder till skyddande av hans rätt. På framställning av legatarien kan rätten förordna, att säkerhet skall ställas för legatets utgivande eller att egendom, varom fråga år, skall sättas under sär— skild vård. Enligt nämnda stadgande måste det visas, att testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest äventyras. Det har övervägts att låta testa- mentstagaren i sådant fall, då legatet gjorts beroende av framtida händelse, utan hinder därav utfå legatet, såframt betryggande säkerhet ställes för åter— bäring. En sådan ordning synes emellertid icke böra lagfästas redan på den grund, att legatarien därmed i själva verket erhölle en bättre rätt än som tillförsäkrats honom i testamentet. Å andra sidan förtjänar framhållas, att domstolen, då det gäller att för här berörda fall tillämpa 3 %, icke behöver ställa samma krav på testamentstagarens bevisning om äventyrande av hans rätt som eljest. Redan den omständigheten, att boutredningen genom villkor eller tidsbestämmelse ställes på framtiden, kan ivissa fall äventyra lega— tariens rätt och därför utgöra anledning till vidtagande av säkerhetsåtgärder.
Legaten förete inbördes avsevärda olikheter i fråga om den tillerkända förmånens beskaffenhet. I allmänhet innefattar förordnandet rätt till viss sak eller visst penningbelopp, men genom legatariskt förordnande kan även grundas nyttjanderätt, avkomsträtt eller annan rättighet av liknande slag. Ibland angår förordnandet egendom, som ej finnes i dödsboet vid arvlåtarens död; det kan exempelvis vara dödsboförvaltningen ålagt att anskaffa och tillhandahålla vissa föremål, att inköpa en livränta eller att tillförsäkra testamentstagaren vissa arbetsprestationer. Av naturliga skäl kan det icke komma i fråga att i lag behandla alla speciella verkställighetsfrågor, som uppkomma på den grund att legatet motsvarar förmögenhetsrättigheter av mycket växlande art och innehåll. I anslutning till den allmänna regeln om legatets utgivande skall beredningen dock här beröra några spörsmål, som erbjuda särskilt intresse.
' Jfr S.J. A. XXII s. 35 och N. T. 1883 s. 452. Se angående äldre rätt även Nordling a. a. s. 222 och Olivecrona a. a. s. 377—380.
I det föregående har framhållits, att fast egendom i viss mån intager en särställning beträffande tiden för legats verkställande. Jämväl i ett annat hän- seende kräves en närmare undersökning av förhållandet mellan dödsbodel- ägarna och legatarien i sådant fall, då legåtet utgöres av fast egendom. Är fastigheten på grund av inteckning eller eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, övergår egendomen på legatarien med den sakrättsliga belastning, som den haft redan i arvlåtarens hand. Det är också i regel arvlåtarens av- sikt, att legatarien skall tåla den värdeminskning, som betingas av nämnda belastning. I överensstämmelse härmed har i 3 kap. 5 % testamentslagen upp- tagits en tolkningsregel, enligt vilken testamentstagaren under dylika omstän— digheter icke äger njuta särskild ersättning av dödsboet. Vad nu anförts gäller emellertid endast den sakrättsliga inskränkning, som vidlåder egen— domen. Därest arvlåtaren stått i personligt betalningsansvar för den förbin- delse, till vars säkerhet inteckning beviljats, övergår icke ansvarigheten på legatarien men kan komma att drabba dödsbodelägarna enligt de regler, som hava avseende å betalningen av arvlåtarens gäld. Sakligt sett förefaller det rimligt, att legatarien svarar för den betalningsskyldighet, varom här är fråga. En förtänksam arvlåtare har därför god anledning förelägga legatarien att, under förutsättning av borgenärens medgivande, övertaga personligt an- svar för den intecknade gälden. En sådan föreskrift kan av förbiseende underlåtas, och det har varit under övervägande, huruvida ifrågavarande skyl- dighet borde stadgas i lag. Emellertid kunde man knappast gå längre än till uppställande av en tolkningsregel med detta innehåll, och» ett dylikt stad- gande är knappast erforderligt. Det får nämligen antagas, att sakläget ändå i regel föranleder den lösning, som skulle angivas i lag. Legatarien, som måste tåla egendomens värdeminskning genom inteckningen, har i själva verket vanligen icke någon anledning att motsätta sig, att det personliga betalnings- ansvaret överflyttas på honom. Det har icke heller försports, att svårigheter mött att få saken tillfredsställande ordnad på överenskommelsens väg.
Ibland innehåller testamente föreskrift om anskaffande av livränta åt någon, som för sin försörjning varitlberoende av arvlåtaren. Därest närmare be- stämmelser icke meddelats, torde det vanligen överensstämma med testators önskan, att inköp av livräntan verkställes i anstalt för tillhandahållande av liv- räntor. Har testamentstagaren före arvfallet uppburit periodiskt understöd, är det naturligen av stort intresse för'honom att komma i åtnjutande av ' legatet så snart som möjligt efter testators död. I 1 kap. 5 & har upp- tagits föreskrift om att bodelägare, som varit för sin försörjning beroende av den döde, skall äga såsom förskott å sin lott utfå vad förisådant ända- mål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen, och det har vidare stadgats, att efter- levande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn städse må njuta nödigt underhåll ur bOet under tre månader från dödsfallet. Dessa bestämmelser skola äga tillämpning icke blott å dödsbodelägares samförvaltning utan även
då dödsboförvaltningen utövas under de former, som i 2 kap. avses. Oaktat en legatarie med hänsyn till understödsbehov kan jämställas med en bodel— ägare, har åt legatarien ej inrymts någon rätt till utfående av förskott. Innan testamentet vunnit laga kraft, kan det överhuvud icke bliva fråga om några verkställighetsåtgärder, och med denna begränsning blir en regel om förskott utan större värde med avseende å legat. Det har ej heller ansetts lämpligt att utöka den krets av underhållsberättigade personer, som åsyftas i andra stycket av 1 kap. 5 %. På denna punkt kan nämligen icke göras någon ut- vidgning utan att denna erhåller mycket vittgående verkningar. För verkstäl- ligheten av legat i form av livränta eller annat periodiskt understöd gälla sålunda enligt förslaget icke några andra bestämmelser än regeln i förevarande paragraf. I fråga om dylikt legat böra emellertid icke de skäl, som anföras mot legatets utgivande, tillmätas större betydelse än som är alldeles nödvän- digt. För övrigt kan förväntas, att legatariens intresse, liksom hittills, blir be- hörigen tillgodosett genom tillmötesgående av den, som svarar för utred- ningen av boet. Oavsett tidpunkten för verkställigheten uppstår vidare ej sällan fråga om den tid, från vilken livräntan skall beräknas. Svaret på denna fråga blir helt beroende av testamentet. Har testator ej lämnat uttrycklig föreskrift i ämnet, får tolkningsvis avgöras, om förmånen skall räknas från dödsfallet eller endast från tiden för verkställandet. När legatarien redan förut åtnjutit understöd, torde det nästan alltid vara testators avsikt, att understödet får oavbruten fortsättning i form av livränta från dödsdagen. Även i andra fall kan det sägas ,vara en viss presumtion för en sådan lösning. Någon tolk- ningsregel av detta innehåll blev dock icke upptagen bland de bestämmelser av liknande slag, som sammanfördes i 3 kap. testamentslagen. Det ansågs nämligen lämpligt att begränsa lagstiftningen till att omfatta verkställighets- ”spörsmål av större praktisk eller principiell betydelse.
Åsidosättande Äsidosättande av regeln i första stycket av denna paragraf kan innebära, ”133222?" antingen att legatet utgives för tidigt till skada eller äventyr för annan rätts-
medför' ska- ägare eller att verkställigheten utan skäl uppehålles till men för legatarien.
853232;th I båda fallen inträder naturligen skyldighet att ersätta den skada, som upp-
' stått genom att dödsbodelägarna eller någon, som i egenskap av boutred-
ningsman eller testamentsexekutor handhar förvaltningen, handlat istrid med ifrågavarande lagstadgande. Skulle exempelvis visst legat utgivas, oavsett att kvarlåtenskapen icke är tillräcklig, och kan legatarien icke fullgöra sin åter— bäringsskyldighet, är den för förvaltningen ansvarige pliktig att gälda det belopp, som erfordras för täckande av därigenom uppkommen förlust för andra rättsägare. Av 1 kap. 6 % och 2 kap. 18 % framgår, att solidarisk ansvarighet inträder, då flera äro ersättningsskyldiga på grund av vållande.
Beträffande förhållandet till borgenärerna gäller vidare, att verkställighet av legat till men för borgenärer under tid för egendomsavträde enligt 4 kap.
1 eller 2 % kan medföra personligt ansvar för den dödes gäld efter vad i 11- % sistnämnda kapitel är stadgat, och vad angår förhållandet mellan bo—
delägarna har i 6 kap. 2 % föreskrivits, att arvskifte ej må påkallas, innan legat verkställts eller vissa åtgärder vidtagits, som innefatta skydd för bo- delägares rätt.
För legatarie, som icke fått den av förordnandet omfattade egendomen till sig utgiven i behörig tid, kan anledning förekomma att kräva ersättning för mistning av den förmån, som legatet innebär. Det skall ock redan här anmärkas, att till skydd mot delägare, som företaga skifte utan hänsyn till legataries rätt, särskild påföljd är föreskriven i andra stycket av förevarande paragraf, till vilket stadgande beredningen återkommer i det följande.
Angående legat i penningar gäller, att en schematisk ränteberäkning i 5 & införts för alla de fall, i vilka. annat icke framgår av testamentet: testa- mentstagaren skall äga tillgodonjuta ränta efter fem procent årligen, sedan fyra månader förflutit från testators död. Denna föreskrift har karaktär av tolk- ningsregel rörande rätt till avkastning å penninglegat. I själva verket har legatarien vid brist på särskilt förordnande goda skäl att fordra ränta, i den mån avkomstbringande egendom finnes i kvarlåtenskapen eller kan genom nörmala förvaltningsåtgärder anskaffas. Emellertid möter det svårighet att i det särskilda fallet avgöra, när ränta enligt sådana principer skall börja löpa. Och det har därför ansetts ur praktiska synpunkter fördelaktigt att få frågan löst genom en enkel genomsnittsregel av ovan angivna innehåll. Till den närmare innebörden av nämnda regel återkommer beredningeni det följande. I detta sammanhang skall endast betonas, att 5 % icke berör tiden för penninglegatets fullgörande. Själva verkställigheten regleras i före- varande paragraf, enligt vilken skyldighet att utgiva penninglegat kan in- träda innan ränta skall beräknas på grund av 5 %. Skulle verkställighet i dylikt fall förvägras legatarien, är det alltså utrymme för yrkande om skade- stånd, exempelvis i form av ränta efter de principer, som eljest vinna till- lämpning under liknande omständigheter. Det torde dock vara allenasti sällsynta undantagsfall, som dröjsmål kan ifråga om vanligt penninglegat föranleda ränteplikt före den tidpunkt, då ränta enligt 5 % börjar att löpa.
Eftersom legatet enligt testamentet skall utgå ur den oskiftade kvarlåten- Om skifte skapen, är det tydligt, att skifte ej bör ske, innan legatet utgivits. Skulle ”gågeäömrlij ' skifte ändock hava ägt rum före legatets utgivande, kan verkställighet natur— ställande, ligen krävas ur den skiftade egendomen, och den i skiftet deltagande döds- gul)-222523;- bodelägaren är pliktig tillhandahålla sin lott, i den mån egendomen erfor—'ligen_ansva- dras för testamentets fullgörande. Omfattar legatet viss sak, måste denna "ga' utgivas av den delägare, som fått egendomen på sin lott. I fråga om pen- ninglegat har testamentstagaren möjlighet att vända sig mot vilken delägare som helst med krav på återställande av så stor del av lotten, som motsva- rar legatet. Emellertid utgör det ansvar, som den skiftade kvarlåtenskapen sålunda erbjuder, icke alltid tillräcklig säkerhet för legatariens rätt. Del- ägare kan hava försålt eller eljest avhänt sig den sak, varom förord- nande gjorts, och den skiftade egendomen har måhända i det hela undergått
sådan minskning, att den ej längre förslår till legatets utgörande. Eftersom delägarna genom att i förtid gå till skifte allvarligt äventyra legatariens rätt, är det rimligt, att de iförhållande till legatarien solidariskt ansvara för förordnandets verkställande, och föreskrift härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Liksom delägare på olika i 4 kap. angivna grunder kunna bliva ansvariga för den dödes gäld, råka delägare, som skifta före legats verkställande, en för alla och alla för en i ansvar för legatet. Såsom framgår av texten, föreligger dock en viktig skillnad mellan gäldsan— svaret och skyldigheten att svara för legatets fullgörande. Medan gäldsan- svaret. icke är begränsat till värdet av kvarlåtenskapen, kan legatarien icke _ kräva mer än han skulle hava fått, därest legatet verkställts i behörig ord— ning. Var den oskiftade kvarlåtenskapen otillräcklig för förordnandets verk— ställighet i avsedd omfattning, hava delägarna icke skyldighet att till lega— tarien utgiva legatet till större del än som skulle hava täckts av egendom i kvarlåtenskapen. Det åligger emellertid bodelägarna att styrka, att hinder mött för legatets utgörande i full utsträckning.
Den i ämnet givna regeln hai tillämpning även då skiftet genomföres av skiftesman enligt vad i 6 kap. är stadgat. Att skiftesförrättningen verkställes av annan än delägarna själva kan nämligen icke befria dem från den vanliga prövningen angående de nödiga förutsättningarna för skiftet. Emellertid kan ansvarighet i dylikt fall icke inträda, förrän skiftet blivit ståndande.
Enligt förevarande regel svarar sålunda varje i skiftet deltagande bodel— ägare för förordnandets verkställande med den begränsning, som förut an— givits. Har viss egendom, varom förordnande gjorts, av någon delägare förskingrats, är envar delägare pliktig tillhandahålla det belopp, som erfordras för lösen av föremålet, eller, därest det icke kan återskaffas, gottgörelse till fulla värdet. Inbördes böra delägarna svara efter de principer, som gälla för dem åvilande förbindelser överhuvud ] lagtexten har därför upptagits en hänvisning till 1 kap. 6 å, och be1edningen får hänvisa till vad som anföits under nämnda lagrum och 4 kap 17
Därest boutredningen handhaves av boutredningsman eller 'av testaments— _ exekutor, åligger det denne att verkställa legat, innan skifte äger rum. Skulle , dödsboförvaltaren göra sig skyldig till försumlighet härutinnan, kan han bliva ansvarig för skadan efter vad i 2 kap. 18 & stadgas. Den omständig- ; heten, att särskild dödsboförvaltning varit anordnad, kan dock icke befria skiftande bodelägare från ansvar enligt andra stycket i förevarande para- , graf. Såsom förut påpekats, måste det ankomma på dödsbodelägarna att . tillse, att i skiftet icke ingår egendom, som bort utgivas till legatarie.
Det kan hända, att legat icke låter sig verkställa under den tid, som med hänsyn till förhållandena i övrigt åtgår för boutredningens genomförande. Legatets åtnjutande är exempelvis förenat med villkor eller tidsbestämmelse, som ställer förordnandets fullgörande på framtiden. Även om ,legatet icke gjorts beroende av framtida händelse, kunna med legatets natur förknippade
omständigheter göra det nödvändigt att framflytta verkställigheten. I alla de fall, då boutredningens slutförande fördröjes enbart av legatets fullgörande, kan det rimligen icke förmenas bodelägarna att skifta, för den händelse de tillförsäkra legatarien rätt att i sinom tid komma i åtnjutande av den honom tillagda förmånen. Bodelägarna böra sålunda icke vara hindrade att företaga skifte, om de under särskild vård ställa egendom, som erfordras för legatets fullgörande. Och har sådan åtgärd vidtagits, äro delägarna enligt i detta sammanhang upptagen föreskrift befriade från den särskilda påföljd, som stacgats i andra stycket av förevarande paragraf. I lagen har icke närmare angivits, på vad sätt egendom skall avsättas till säkerhet för framtida verk— ställighet. Efter omständigheterna i det särskilda fallet får avgöras, i vilken form atgärden bör vidtagas. Deposition i bank torde vara den form, som vanligen anlitas, i den mån det är möjligt, och mot en sådan lösning kunna ur säkerhetssynpunkt. icke några anmärkningar riktas. Därest legatarien icke finner atgärden för sig betryggande, har han möjlighet att påkalla rättslig prövning med tillämpning av 3 g" i detta kapitel.
Var den döde gift och erfordras därför bodelning, inverkar denna förrätt- ning i och för sig icke på legatariernas rätt. Legaten utgå nämligen alle— nast ur kvarlåtenskapen, och denna utgöres av sådan egendom, som återstår sedan efterlevande maken genom bodelning utfått sin lott i makarnas gifto- rättsgods. I egenskap av arvinge eller testamentstagare är maken däremot underkastad samma skyldigheteri förhållande till legatarier som envar annan bodelägare.
Finnes endast en universalmtccessor (arvinge eller testamentstagare), be- höver något skifte icke förekonnna, och det blir sålunda icke heller fråga om tillämpning av det. stadgande, som har avseende å skifte. Å andra sidan måste successorn, om han själv övertager dödsboförvaltningen, vara ansvarig för legatets fullgörande, ehuru utan skyldighet att svara för den del av legatet, till vilken kvarlåtenskapen icke förslår. Har den ifrågavarande arvingen eller testamentstagaren en dålig ekonomisk ställning, innebär dock den omständigheten, att kvarlåtenskapen icke upprätthålles såsom en avskild förmögenhetsmassa, för legatarien en särskild anledning att söka skydd för sin rätt, antingen genom begäran om beslut enligt 2 kap. 1 %, i den mån denna utväg är öppen för en legatarie, eller genom fran'iställning om sådan säkerhetsåtgärd, som avses i 3 % förevarande kapitel.
gg.
Medan 1 % avser legat av oskifto, behandlas i förevarande paragraf verk- Verkställande
' ställigheten av sådant legat, som belastar viss arvinge eller testamentstagare.” legat-J?!” f" .. . . _, ;. _. belastar mss
Det orekommer sallan, att en arvmge testamentanskt alagges att fullgöra m.m—”ge en". legat av sin lott i boet. Legat av ifrågavarande typ är merendels anknutet fesmmmfs- till ett testamentariskt forordnande till den, som har att verkställa legatet. aga” Den, som insatts såsom universell testamentstagare eller erhållit ett betydande
legat, får sig exempelvis ålagt att utgiva visst belopp i form av livränta eller understöd åt någon, som varit i den dödes tjänst.
Skall legat utgivas av oskifto, har den, på vilken verkställigheten ankom— mer, egendomen tillgänglig i och med dess omhändertagande för dödsboför- valtning. Har fullgörande av legat lagts å arvinge eller universell testaments— tagare, blir den egendom, ur vilken legatet skall utgå, i regel icke individua- liserad förrän vid skifte. Eftersom förordnandet i sigsjälvt innebär, att den universella successorn skall vidkännas viss belastning å sin lott, har legata— rien icke rätt att kräva förordnandets verkställande, innan arvingen eller den universella testamentstagaren mottagit den egendom, som är avsedd för lega- tets fullgörande. Samma princip gäller även, då det är fråga om verkställig- het av legatariskt förordnande, som skall utgå ur annat legat. Icke förrän huvudlegatarien kommit i åtnjutande av sitt förordnande, kan han vara skyl— dig att i sin tur fullgöra underlegatet. Skyldigheten att verkställa underlegat inträder i allmänhet tidigare, från arvfallet räknat, än förpliktelsen att utgöra legat, som belastar arvinge eller universell testamentstagare. Legat blir näm- ligen regelmässigt utgivet, innan de universella successorerna taga del i kvar- låtenskapen. Det stadgande, som i överensstämmelse med det anförda upp- tagits i förevarande paragraf, reglerar skyldigheten att utgiva legat, varom här är fråga, och därmed även legatariens rätt att kräva verkställighet.
Legatet kan vara förknippat med villkor eller tidsbestämmelse, som inne— bär, att den legatariska förmånen icke skall åtnjutas, oaktat den därför avsedda egendomen mottagits av den, som ansvarar för verkställigheten. På det. före- slagna stadgandet kan i dylikt fall ej heller grundas anspråk på fullgörande, förrän testamentets innehåll därtill föranleder. Reglerna om verkställigheten av testamentariskt förordnande medföra icke större rätt än som har stöd
av testamentet.
Ehuru det ligger i den förpliktades intresse att själv njuta förmån av kvarlåtenskapen så snart som möjligt, kan det hända, att utgivandet av den honom tillkommande egendomen fördröjes genom hans förvållande. Det är uppenbarligen icke rimligt, att detta dröjsmål skall utan påföljd uppehålla den rätt, som tillagts den i förevarande paragraf avsedda legatarien. Denne bör äga möjlighet att fordra ersättning för den skada, som åsamkats honom. Huvudregeln har därför fullständigats med föreskrift om dylik skadestånds- skyldighet. Det är tydligt, att passivitet från den förpliktades sida med av- seende å den egna förmånen icke alltid kan räknas såsom försummelse. I allmänhet kan icke begäras, att en arvinge eller en testamentstagare för det honom belastande legatets räkning skall göra sin rätt gällande med större skärpa än han eljest skulle hava gjort.
Såsom under 1 % utvecklats, kan legat av oskifto komma att utgivas i förtid mot säkerhet för återbäring. I samband därmed har emellertid också framhållits, att sådan åtgärd får anses utgöra en av dödsboförvaltningen be— viljad förmån och icke uppfyllande av ett legatarien tillkommande rättsan—
språk. Har legat utgivits mot säkerhet innebär sålunda denna omständighet icke anledning att kräva fullgörande av ett sublegat. Det står huvudlega- tarien fritt att avvakta den tidpunkt, då egendomen skulle hava till honom utgivits med tillämpning av huvudprincipen i 1 % första stycket, sa'fråmt han icke vill i sin tur medgiva sublegatarien den särskilda förmån, som ligger i ett fullgörande på förhand, eventuellt mot säkerhet från mottagarens sida.
Under 1 % har vidare påpekats, att det i fråga om legat i form av livränta eller periodiskt understöd ofta för legatarien är angeläget att så snart som möjligt komma i åtnjutande av sin förmån. Har ett sådant legat lagts å viss arvinge eller testamentstagare, har denne särskild anledning att skynd- samt göra sin egen rätt gällande för att snarast möjligt bliva i tillfälle att i sin tur fullgöra testamentets föreskrifter. Vill testator tillförsäkra någon understöd redan från arvfallet, sker det emellertid lämpligen genom förord- nande att utgå ur den oskiftade kvarlåtenskapen.
Då viss arvinge eller testamentstagare är pliktig att verkställa legat, svarar han allenast med den egendom, som han erhållit ur den dödes kvarlåten— skap. Ett förordnande om legat medför nämligen lika litet här som i fråga om legat av oskifto någon betalningsskyldighet ultra vires hereditatis. Å andra sidan häftar den av legatet belastade egendomen för förordnandets fullgörande även i sådant fall, då egendomen genom avsägelse tillfaller annan successor än den", vilken egendomen ursprungligen tillkommit. Har någon, som med ett" honom tillagt legat skall svara för utgivande av en livränta, avsagt sig legatet, kommer förpliktelsen att vila på den, som genom accre- scens'erhåller den av legatet omfattade egendomen.
Övergår kvarlåtenskapen till endast en universalsuccessor (arvinge eller uni— versaltestamentstagare), vilken ålagts att fullgöra legat, har han, därest han själv övertager dödsboförvaltningen, därmed mottagit den egendom, som är avsedd för legatets fullgörande. I sak ställerdet sig då på samma sätt som när legat skall utgivas av oskifto, och verkställigheten bör äga rum med ledning av de principer, som fastslagits i 1 % första stycket. Legatet skall sålunda utgivas, så snart det kan ske utan skada eller äventyr för någon, vars rätt är av utredningen beroende.
3 %.
[ 18 kap. 3 % Ä. B., som har avseende å testamentsklander, är stadgat, Åtgärder nu att den, som fått testamente, skall oaktat anställd” klandertalan äga behålla sagt;?" vad som blivit honom givet, där han ställer borgen, samt att egendomen rät—t' eljest skall stå i kvarstad eller i goda mäns händer och vård till laga ut- slag. Detta stadgande innebär tydligen, att legat, som utgivits innan testa- mentet tagit åt sig laga kraft, får behållas mot säkerhet samt att-egendom, som är föremål för legatariskt förordnande, eljest skall under prövningen av testamentets giltighet ställas under särskild vård, såframt det begäres. Ehuru lagregeln anknutits till testamentsklander, torde den kunna åberopas till stöd
för legataries begäran att mot borgen utfå egendomen, innan boutredningen fortskridit så långt, att verkställighet kan ske i vanlig ordning.1 Däremot lärer på samma regel knappast kunna grundas någon rätt för universell testa— mentstagare. Vad som tillkommer sådan successor beror av dödsboutredningen. Möjlighet till särskilda åtgärder från testamentstagarens sida skulle därför innebära, att åt honom inrymdes rätt till deltagande i dödsboförvaltningen. Och såsom i inledningen till 1 kap. ävensom i samband med förutsättningarna för boutredningsmannaförordnande enligt 2 kap. 1 % utvecklats, kan det knap— past anses överensstämmande med hittills gällande rätt att räkna universell testamentstagare såsom förvaltningsberättigad dödsbodelägare.?
Såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag innehålla stadganden, enligt vilka testamentstagare skulle äga rätt att omedelbart mot säkerhet tillträda den egendom, varom förordnande gjorts. I det senare för- slaget tillades, att om fråga uppstod rörande laglott för bröstarvinge, testa— mentstagaren icke vore berättigad att tillträda mer än vad som skulle till- komma honom efter avdrag för laglotten. I förslagen upptogs vidare före- skrift, att arvingarna, därest egendomen av dem behölles, kunde åläggas ställa borgen eller att förordnande finge utverkas om egendomens sättande i säker vård, till dess att testamentet vunnit laga kraft.
För att skydda den universella testamentstagarens rätt erfordras uppen— barligen icke några bestämmelser av förevarande art. Den universella testamentstagaren har nämligen i fråga 0111 dödsboförvaltningen och boutred- ningens genomförande likställts med den legala arvingen. Vad åter angår lega- tariens rätt i dödsboet, har såsom huvudregel i 1 % av detta kapitel stadgats, att legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan skada eller även— tyr för någon, vars rätt är beroende av boets utredning. Vidare har i 2 % givits en särskild verkställighetsregel för legat, som skall fullgöras av viss arvingeleller testamentstagare. Såsom under sistnämnda bägge paragrafer närmare utvecklats, har åt testamentstagaren icke inrymts någon rätt att mot . säkerhet utfå egendomen i förtid, under det att den för verkställigheten an- svarige städse har möjlighet att utlämna egendomen mot betryggande säker— het. Motsvarighet till den besittningsrätt, som 18 kap. 3 % Ä. B. kunnat er— bjuda legatarien, har sålunda icke upptagits i den nya lagstiftningen. Denna ändring innebär i verkligheten icke någon försämring av legatariens rätt. Det torde hava varit endast i sällsynta undantagsfall, som en testamentstagare med stöd av 18 kap. 3 % Ä. B. yrkat att mot borgen få till sig utlämnad den egendom, varom förordnande gjorts. Däremot är det för legatarien av påtagligt intresse, att egendomen före legatets verkställande förvaltas på ett för legatarien fullt betryggande sätt. Lagberedningen har därför i förslaget upp— tagit föreskrifter, som avse att skapa säkerhet för att legatarien i vederbör—
1 Jfr Nordling, a. a. s. 222 f., 263, Olivecrona, a. a. s. 376 f. samt Winroth, Svensk Civilrätt II s. 646. ' 3 Jfr lagberedningens förslag till lag 0111 testamente s. 64.
lig ordning kommer i åtnjutande av den honom i testamentet tillagda för- månen.
Enligt det föreslagna stadgandet skall det stå legatarie öppet att kräva vid- tagande av säkerhetsåtgärder på vilket skede av boutredningen som helst. l-tegelns tillämpning är alltså ej anknuten till den omständigheten, att det uppstått tvist om testamentets giltighet. Å andra sidan har legatarien icke nagon ovillkorlig rätt att påkalla sådant beslut, som avses i denna paragraf. Det skall nämligen visas, att testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest äventyras. Testamentstagaren behöver emellertid icke alltid åberopa positiva åtgärder från dödsboförvaltarens sida. Testamentstagarens ansökning är befogad, så snart det framgår, att hans rätt är i fara. Och de förhållan— den, under vilka utredningen bedrivas, kunna i och för sig angiva, att testa. mentstagarens rätt är äventyrad. Förutsättningar för regelns tillämpning kunna för övrigt föreligga utan att de omständigheter, som åberopas av testaments— tagaren, framstå såsom något klandervärt förfarande. Vidtagande av säker— hetsåtgärd är exempelvis befogad, då den för boutredningen ansvarige till följd av sjukdom, ålderdom eller dylikt förhållande saknar förmåga att vårda den ifrågavarande egendomen. Redan under 1 % har påpekats, att obestånd hos en arvinge eller testamentstagare kan utgöra anledning att fordra skyddsåtgärd med avseende å legat, vars fullgörande åligger honom.
Den åtgärd, som i första hand ifrågakommer, är ställande av säkerhet för legatets utgörande. I lagen hava icke upptagits några närmare föreskrifter om de former, under vilka säkerhet kan anordnas. Huvudsaken är naturligen, att den ställda säkerheten till fullo täcker värdet av testamentstagarens för- mån. Vill testamentstagaren ej godkänna erbjuden säkerhet, ankommer det på rätten att träffa avgörande i frågan.
Det kan emellertid inträffa, att utvägen att kräva säkerhet icke erbjuder tillräckligt skydd på grund av ekonomisk oförmåga hos den, mot vilken framställningen riktar sig. Lagen tillhandahåller därför även ett annat medel för tillvaratagande av testamentstagarens rätt. Alternativt kan nämligen egen- dom, varom fråga är, sättas.under särskild vård. Detta innebär, att sak, som borttestamenterats, eller egendom, som eljest erfordras för legatets fullgörande, uttages ur dödsboet och överlämnas till annans förvaltning under sådana former, som erbjuda trygghet med avseende å förordnandets verkställande i behörig tid. Ej heller i denna del innehåller förslaget närmare föreskrifter om egendomens vård. Kan enighet ej vinnas om den lämpliga formen, måste rätten bestämma de villkor, under vilka egendomen skall förvaltasi avvaktan på den slutliga verkställigheten av förordnandet. Liksom 18 kap. 3 % Ä. B., förutsätter ifrågavarande stadgande närmast, att förvaltningen kan övertagas av någon opartisk tredje man. Beträffande värdepapper innefattar nedsättning i bank en, enkel och betryggande lösning.
Anordnande av särskild vård utgör något mera än en alternativ utväg för säkerställande av legatariens rätt. I fråga om saklegat är testamentstagarens
intresse så starkt förknippat med själva föremålet för förordnandet, att egen—. * domens sättande under särskild vård är den enda av dessa åtgärder, som skänker erforderlig trygghet. Har särskild vård anordnats efter vad i föreva- rande paragraf stadgats, skall denna förvaltning naturligen upphöra i sam- band med legatets verkställande.
Förevarande paragraf kan åberopas till vinnande av säkerhet för legat av vad slag som helst, och stadgandets tillämpning är oberoende av den form, i vilken legatet skall verkställas. Det är närmast vid förvaltning enligt 1 kap., som fara uppkommer för legataries rätt. Emellertid kunna under förvaltning, som utövas av boutredningsman eller testamentsexekutor, sådana missför- hållanden yppa sig, att ett ingripande med stöd av förevarande paragraf framstår såsom en lämplig skyddsåtgärd. Visserligen finnes vid dylik förvalt- ning möjlighet att få boutredningsmannen eller testamentsexekutorn entledigad enligt 2 kap. 5 % andra stycket, men en sådan åtgärd kan te sig alltför om- fattande på talan av en legatarie. Genom tillämpning av förevarande paragraf vinnes den fördelen, att den "vidtagna åtgärden icke får större verkningar än som direkt svarar mot behovet. Det föreslagna stadgandet är även tillämpligt, då viss arvinge eller testamentstagare fått" sig ålagt att svara för legatets verkställande. Eftersom sådan arvinge eller testamentstagare i regel är pliktig att utlämna den av förordnandet omfattade egendomen, så snart den av honom mottagits, blir det emellertid här endast i undantagsfall utrymme för vidtagande av några säkerhetsåtgärder. Kostnaden för den särskilda vård, som kan bliva anordnad, drabbar dödsboet i fråga om legat av oskifto samt eljest den, som fått sig ålagt att verkställa förordnandet.
I detta sammanhang må framhållas, att legatarie enligt 2 kap. lå erhållit rätt att påkalla förordnande av boutredningsman, där det prövas nödigt för bevarande av hans rätt. Såsom under sistnämnda lagrum närmare utvecklats, har därmed avsetts att stärka legataries rättsliga ställning med avseende å sådana fall, då de åtgärder, som stå till buds enligt förevarande paragraf, icke innefatta ett lämpligt eller tillräckligt skydd för legatariens rätt. Om dödsboet är så gäldbelastat, att legat står i fara att tillgripas för gäldens betalning, kan den säkerhet, som här erbjudes, bliva utan betydelse vid all- män misshushållning i dödsboförvaltningen, och legatarien har i sådant fall grundad anledning att åberopa 2 kap. 1 % för åvägabringande av en bättre utredningsform.
Rätten att kräva skyddsåtgärd utesluter naturligen icke, att legatarie, som h lidit skada av det sätt, på vilket boutredningen bedrivits, kan vända sig med l ersättningsanspråk mot den, som är ansvarig för utredningen. Och ersättnings- : skyldigheten kan.utkrävas såväl i samband med framställning om säkerhets— åtgärd enligt förevarande paragraf som i annan ordning. Beträffande skade— ståndsansvaret äro närmare föreskrifter givna i 1 kap. 6 % och 2 kap. 18 ä', till vilka lagrum beredningen får hänvisa. .
Slutligen skall erinras, att 18 kap. 3 & Ä. B., som till den del nämnda
stadgande ännu är gällande icke erhållit vidare motsvarighet än som fram- går av innehållet i förevarande paragraf, innefattas under de lagregler, vilka upphävas genom den nya lagens antagande. '
4 %.
Har viss egendom tillagts någon genom testamentariskt förordnande och faller Avkastning avkastning av egendomen, innan legatet verkställes, uppkommer fråga, huru—gfnflååzlif få:; vida avkastningen bör redovisas till testamentstagaren. egendom, till-
Förordnande om viss egendom innebär såsom regel, att testamentstagaren Äggaffåfä. erhåller egendomen i det skick, vari den befann sig vid testators död. Från denna utgångspunkt överensstämmer det med förordnandets innehåll, att egendomens avkastning tillkommer testamentstagaren alltifrån arvfallet. Frågan om den ordning, i vilken legatet skall verkställas, har i detta sammanhang icke någon avgörande betydelse. Den omständigheten, att egendomen med hänsyn till boutredningen icke kan utgivas förrän vid en mer eller mindre framskjuten tidpunkt, bör icke föranleda, att avkastningen i en motsvarande utsträckning ökar annan successors förmån av kvarlåtenskapen. Liksom den för legatets verkställande ansvarige under utredningen omhänderhar egendomen för legatariens räkning, har han att i legatariens ställe uppbära avkastningen, och denna bör sedermera red0visas i den ordning, som gäller legatets verk- ställande överhuvud.
Under den i överensstämmelse med det anförda uppställda regeln inbe— gripes ej blott den enligt naturens ordning fallande avkastningen av viss egendom, t. ex. föl av en häst, som gjorts till föremål för testamentariskt förordnande, utan även andra intäkter (fructus civiles), såsom utdelning å aktier och räntor å skuldebrev och obligationer. Å aktier erhåller testaments- tagaren den utdelning, som faller efter testators död, under det att med skuldebrev och obligationer följer den ränteavkastning, som belöper på tiden efter arvfallet. Utdelning av gratisaktier innefattar icke avkastning i vanlig mening utan en utbrytning av viss del av de förutvarande aktiernas kapital- värde och bör redan på denna grund tillkomma den, som erhållit aktierätten.
Med avseende å fast egendom är regeln att tillämpa så, att den inkomst, som uppstår efter arvfallet, skall redovisas till testamentstagaren. Då avkast- ningen härvid i allmänhet icke kan frambringas utan särskilda kostnader, har testamentstagaren icke anspråk på att erhålla mera än den uppkomna nettobehållningen. Såsom omkostnader får dödsbo dock icke räkna alla de utgifter, som erfordrats för avkastningens frambringande, utan endast sådana utgifter, varmed boet direkt belastats. Boet äger sålunda icke tillgodoräkna sig vad arvlåtaren i livstiden nedlagt å egendomen såsom produktionsmedel. I fråga om fastighet i stad innebär regeln, att legatarien har rätt till behållna hyresintäkten från arvfallet.
Vad som nu anförts om skyldighet för testamentstagaren att tåla de avdrag, som betingas av egendomens nyttiggörande, giver anledning att uppställa
frågan om testamentstagarens rätt till s. k. fructus percipiendi, d. v. s. sådan inkomst, som kunnat erhållas men faktiskt ej utvunnits, exempelvis hyra för byggnadslokaler, som icke blivit föremål för upplåtelse. Denna fråga synes böra besvaras så, att den, som omhänderhar egendomen före legatets verk- ställande, har att vidtaga sådana åtgärder, som innefatta en fortsättning av arvlåtarens verksamhet, såvitt egendomen angår. Lika litet som vederbörande förvaltare kan undandraga sig att på normalt sätt verka för egendomens upprätthållande såsom produktiv faktor, har emellertid testamentstaga1e11 lätt att fordra vidtagande av nya och mera vittgående anstalter för frambringande av avkastning.1
Den givna regeln är icke ovillkorlig. Innehåller testamentet uttryckliga föreskrifter angående avkastningen, skola dessa naturligen följas, och lagens stadgande kommer ej heller i tillämpning, då en annan lösning finnes över- ensstämma med testators vilja enligt en av testamentets innehåll betingad tolkning. Har testator vid egendomens tillträde fäst villkor eller tidsbestäm— melse, får sålunda avkastning i regel ej anses tillkomma testamentstagaren, förrän villkoret uppfyllts eller den utsatta tiden är inne. Skall legatet full- göras av viss arvinge eller testamentstagare, kan det vara anledning att under- söka, huruvida testator avsett att tillförsäkra legatarien annan avkastning än den, som faller från den tid, då verkställighet bör äga rum. Lagregeln har emellertid icke begränsats att avse legat av oskifto utan gäller för legat i allmänhet, och denna vidsträckta tillämpning har stadgats under den i lag- texten tydligt angivna förutsättningen, att regeln får stå tillbaka, så snart testamentet föranleder en annan lösning av frågan om avkastningen.
Då förevarande paragraf innehåller en tolkningsregel, kan det spörjas, var- för denna icke upptagits bland de stadganden, som återfinnas i 3 kap. testa— mentslagen i anslutning till huvudregeln om testamentes tolkning. Såsom svar på denna fråga måste till en början erkännas, att det icke föreligger någon principiell skillnad mellan de tolkningsregler, som uppställas i före— varande kapitel, och dem, som givits i 3 kap. testamentslagen Anledningen till särskiljandet är att söka i rent praktiska synpunkter. De tolkningsfrågm som behandlas i föreva1ande kapitel, sammanhänga så nära med ordningen för testamentes verkställande, att det te1 sig naturligare att söka lagens regel bland de bestämmelser, som röra bout1edningen, än bland de före skrifter, som utan särskild anknytning till boutredningsförfarandet samman- förts till stöd för testamentstolkningen. Efteisom de nu behandlade reglerna vinna tillämpning i så gott som varje dödsbo, där det gäller att utreda legat och ändamålsbestämmelser, medan testamentslagens stadganden huvudsakligen hava betydelse för speciella tolkningsfall, ligger det vidare i sakens natur, att de förra reglerna mindre ofta än de senare komma att åsidosättas genom en tolkning, som icke har stöd i uttryckliga testamentsföreskrifter.
1 Jfr Ch 'denius a. a. s. 236. )
1 det föregående har framhållits, att den, som genom testamente erhållit viss egendom, måste bära de kostnader, som erfordras för utvinnande av avkastning. Emellertid är ansvaret för kostnader å egendomen icke begränsat till sådana fall, då det blir fråga om avdrag vid redovisning för uppkomna intäkter. Efter— som egendomen i regel måste betraktas såsom testamentstagarens tillhörighet alltifrån arvfallet, böra på honom komma även andra kostnader, som påkallas av egendomens vård före förordnandets verkställande. Å andra sidan kan icke såsom allmän regel uppställas, att testamentstagaren skall svara för alla nödiga kostnader. Hänsyn måste tagas därtill, att legat av oskifto ingår i ett under utredning varande dödsbo samt att egendomens vård och förvaltning före verkställigheten är ett led i utredningen. Det är vid sådant förhållande rimligt, att de kostnader, som direkt sammanhänga med själva boutredningen, drabba dödsboet även till den del, som de avse legatet. I denna fråga bör, liksom eljest då det gäller förhållandet mellan de olika successorerna, arv- låtarens vilja vara bestämmande, och det är icke tvivel om att arvlåtaren i allmänhet har avsett att befria legatarien från sådana utgifter, som föranletts av boutredningen. På denna presumtion grundas den regel, som i förevarande paragraf givits i samband med stadgandet om avkastning av testamenterad egendom.
Det är i allmänhet icke svårt att avgöra, huruvida viss kostnad såsom sammanhängande med boutredningen bör stanna å dödsboet. Till en början är det klart, att ersättning för förvaring av egendom, som omfattas av lega- tariskt förordnande, kan avkrävas testamentstagaren allenast i rena undantags- fall, då egendom icke kan omhänderhavas inom ramen för vanlig dödsbo- förvaltning. Andra utgifter än sådana, som härflyta av egendomens förvaring före utgivandet till testamentstagaren, torde jämförelsevis sällan ifrågakomma. Skulle det någon gång vara behövligt att nedlägga särskild kostnad å egen- domen för dess uppehållande i behörigt skick, måste sådan kostnad såsom liggande i testamentstagarens ekonomiska intresse drabba honom. Är det fråga om mera omfattande åtgärder, som icke äro av brådskande natur, böra de dock såvitt möjligt vidtagas i samförstånd med legatarien. Då testaments- tagaren överhuvud icke kan tillförbindas att gälda andra kostnader än sådana, som äro strängt nödiga för en konserverande vård, riskerar dödsboet eljest att få vidkännas kapitalutlägg å den testamenterade egendomen.
Särskild uppmärksamhet förtjäna de utgifter, som betingas av egendomens utlämnande till testamentstagaren. I ett testamentariskt förordnande om viss egendom ligger, att egendomen skall tillställas testamentstagaren,när det kan ske med hänsyn till utredningens behöriga fullföljande. Å andra sidan torde förordnandet i allmänhet icke innebära annat än att egendomen hålles testa- mentstagaren tillhanda. Denne bör sålunda i regel bära de kostnader, som sammanhänga med egendomens överlämnande.
Vad förut sagts om legat av oskifto gäller ock, då legatet belastar viss
Kostnader & testam cm terad egendom.
Ränta å pen- ninglegat.
arvinge eller testamentstagare. Denne har rätt till ersättning för nödig kost- nad, som ej kan hänföras till de normala utgifterna för utredningen.
Såsom redan antytts, har förevarande paragraf även såvitt den angår kost- nader å testamenterad egendom karaktär av tolkningsregel. Kan av testa- mentet utläsas, huru viss kostnad skall gäldas, bör testators föreskrift lända till efterrättelse, även om verkställigheten står i strid med den i lagen angivna principen. Liksom i fråga om avkastningen gäller, att avvikelse från lag- ' stadgandet ej behöver hava sin grund i uttryckliga ordalag utan kan betingas av förordnandets syfte och övriga omständigheter.
Rätten till ersättning för kostnader å testamenterad egendom är förenad med retentionsrätt till säkerhet för anspråket. Kostnadsersättning skall näm- ligen enligt förslaget gäldas före egendomens utgivande.
5 %.
Genom ett förordnande om penninglegat tillförsäkras legatarien, såväl när legatet skall utgå av den oskiftade kvarlåtenskapen som då det belastar_viss arvinge eller testamentstagare, städse en bestämd summa penningar att ut- givas, så snart det kan ske med hänsyn till boutredningen. Emellertid upp— kommer här frågan, huruvida förordnandet har den verkan, att legatarien, som anses förvärva sin rätt vid testators död, äger tillgodonjuta ränta å beloppet. För besvarande av denna fråga gäller det, liksom vid prövning av de spörsmål, som behandlas i 4 %, att undersöka vad testator åsyftat med förordnandet. En sådan undersökning visar, att försök att genom tolkning av testamentet lösa frågan kunna leda till olika resultat allt efter omstän— digheterna i de särskilda fallen.
Finnas medel för legatets fullgörande tillgängliga i dödsboet redan vid testators död och äro de räntebärande, synes det närmast motsvara testators vilja att tillerkänna legatarien ränta från arvfallet. Enligt förordnandet bör nämligen legatarien hava företräde till den avkastning, som faktiskt faller av de för honom avsedda medlen. Detta betraktelsesätt kan anläggas, så snart i boet linnes en nettobehållning av kontanta räntebärande medel, som är till- räcklig för utgörande av samtliga legat och ändamålsbestämmelser. Vad som nu anförts har även giltighet för det i verkligheten ovanliga fall, då medel . väl finnas men ligga räntelösa. Det tillhör nämligen icke god ordning att hålla någon mera avsevärd kassa i ett under utredning varande dödsbo. '
Därest arvlåtaren icke efterlämnar kontanta medel i tillräcklig omfattning ' men i stället annan egendom, som måste förvandlas i penningar i och för I legatets verkställande, är det däremot tvivelaktigt, om det överensstämmer ., med testators vilja att tillägga legatarien ränta redan från arvfallet. Finnesi ' boet egendom av olika slag, har det gjorts gällande,1 att ett legat i penningar såsom avseende inkomstbringande egendom inbegriper ett i ränterätt för-
] Jfr Nordlings uttalanden, refererade ovan 5. 456.
vandlat anspråk på avkastningen av en mot legatet svarande del av boets egendom, i den mån denna överhuvud lämnar avkastning. Denna sats vilar på uppfattningen, att förordnande om penningar skänker legatarien företräde framför de universella successorerna i fråga om egendom av avkomstgivande natur. Ehuru en dylik uppfattning i vissa fall har fog för sig, kan den svår- ligen tjäna till försvar för en allmän regel om ränta å penninglegat alltifrån arvfallet, så snart i boet finnes— däremot svarande nettobehållning, som lämnar avkastning. Skulle den faktiska avkastningen icke täcka den fastställda räntan, kan en dylik ränterätt såsom innefattande kapitalutbetalning på de universella successorernas bekostnad säkerligen icke antagas vara i överensstämmelse med testators vilja. En sådan regel är för övrigt svår att tillämpa på den grund, att förutsättningen för ränterätten ej kan fastställas utan en ingående undersökning.
När i dödsbo, som belastas av penninglegat, finnas kontanta medel, består legatets verkställande allenast i beloppets utgivande, så snart det kan ske enligt de förut i detta kapitel angivna reglerna. Finnas icke några för ändamålet tillgängliga medel, måste annan i boet ingående egendom förvandlas i pen- ningar för att legatet skall kunna fullgöras. En sådan åtgärd skall i regel ej ske, förrän boets ställning kan överblickas och det blivit klart, att boet lämnar tillgång till legatets fullgörande. Såsom redan under 1 % framhållits, måste för övrigt under alla omständigheter den, som handhar boutredningen, äga påräkna ett visst rådrum för utväljande av den egendom, som skall försäljas, och för bestämmande av lämplig tidpunkt för försäljningen. Över- skottet i boet blir nämligen beroende av de villkor, under vilka egendom i boet förvandlas för att tillhandahållas i form av penninglegat, och det är därför nödigt att taga hänsyn även till de universella successorernas rätt. Sedan den av legatet betingade försäljningen ägt rum, finnas emellertid de för legatarien avsedda medlen i boet, och- det föreligger då ej något skäl, på grund varav legatarien skulle undanhållas den därav flytande ränteavkastnin— gen. Även om tillräcklig grund saknas för ränterätt från arvfallet, bör så- lunda ränta med fog kunna krävas åtminstone från den tidpunkt, då de mot legatet svarande penningmedlen finnas i dödsboet eller bort ingå i boet efter en förståndig plan för boutredningens genomförande.
Skulle rätten till ränta bestämmas efter sådana synpunkter, som sist ut— vecklats, fordrades emellertid en omständlig prövning för att fastställa'den tidpunkt, då ränta skulle börja löpa, och utgången av denna prövning komme att ställa sig mycket olika. Medan ränta i ett visst fall vore att gälda redan från arvfallet, ägde legatarien i ett annat fall icke göra anspråk på ränta förrän . från en jämförelsevis sen tidpunkt, då legatet med hänsyn till boutredningen kunde utgivas. En sådan ordning låter sig icke med fördel upprätthålla. Ränta å penninglegat är blott en detalj bland alla de frågor, som samman— hänga med verkställighet av testamentariska förordnanden, och boutredningen genomföres överhuvud bäst efter enkla och fasta normer. Att dylika nor-
mer äro önskvärda bestyrkes även av den hittillsvarande rättstillän'ipningen. Ehuru lagbestämmelser saknats, utvisar praxis icke de växlande lösningar, som betingas av försök till strängt genomförd testamentstolkning. ra mindre belopp, som utgivas jämförelsevis kort tid efter arvfallet, lärer det ("iver—huvud icke bliva fråga om ränta. Eljest utgives i allmänhet. ränta fran arvlz'itarens död, om krav framställes, och i större förhållanden pliigar ränta utbetalas, oavsett yrkande från testamentstagarens sida.. Där spörsmålet dragits under rättslig prövning, hava domstolarna visat benägenhet att beräkna ränta från arvfallet, såframt det ej visas, att idödsboet icke ingått avkomstgivande egen- dom av tillräcklig omfattning.1 Å andra sidan lämnar praxis icke tillräckligt. tydlig ledning, när det gäller att uppställa en regel i ämnet, och det är över— huvud svårt att finna en legislativ lösning, som är tillfredsställande ur testa- mentstolkningssynpunkt men på samma gång lättillgänglig och praktisk. Med hänsyn till önskvärdl'ieten att få en enkel och klar norm fastställd till ledning för boutredningen, har nu i förslaget upptagits ett stadgande, som innehåller, att ränta skall gäldas efter bestämd tid från arvfallet räknat. Denna tid har angivits så, att dödsboet vid utgången därav i allmänhet får antagas vara i besittning av penningmedel, som svara mot legatet. Sedan bouppteckning förrättats och bodelägarna även lagit ställning till frågan om åtgärder till vinnande av befrielse från an5'ar för den dödes gäld, är det en av de närmaste uppgifterna att. sörja för fullgörande av legat och ända— målsbestämmelser, och detta skede av boutredningen torde i allmänhet in— träda efter en tid av ungefär fyra månader från arvlåtarens död. Såsom alla regler, vilka skola genomföra 'en genomsnittslösning för en mångfald olika fall, ter det föreslagna stadgandet sig mindre passande för ytterlighets— fallen. Då i dödsboet finnas medel tillgängliga redan vid arvfallet, blir lega— tarien missgynnad, medan boet belastas över hövan, när avkomstbringande egendom finnes först långt efter utgången av den stadgade tiden. Det kan invändas, att regeln med hänsyn till den jän'iförelsevis långa tidrymden kom- mer att oftare verka till nackdel för legatarien än för dödsbodelägarna. Lag— beredningen är väl medveten om att matematiska grunder för ifrågavarande genomsnittsregel måhända skulle hava fört till en tidigare utgångspunkt för ränteberäkningen. Emellertid mäste här särskilt beaktas, att den föreslagna räntefoten i någon mån uppväger en förskjutning av den tid, från vilken ränta börjar löpa. Å kontanta medel, placerade i bank under uppsägningsrätt, kan nämligen i regel icke beräknas så hög ränta som fem procent. Isjälva verket får man räkna med att den faktiska räntan under långa perioder kommer att avsevärt understiga denna räntesats. Och även i fråga om avkastning av annan egendom utgör fem procent en jämförelsevis hög ränteavkastning, Särskilt om det är fastighet, som kommer i betraktande. Att beredningen föreslagit en räntesats av fem procent. beror visserligen i första hand av den omstän—
1 Jfr s. 455 och där anförda. rättsfall.
(ligheten, att denna räntesats med avseende ä åtskilliga andra förhållanden erhållit karaktär av legal ränta.1 Men på avgörandet har även inverkat, att legatarien härigenom får viss ersättning för den tid, under vilken han kun- nat hava anspråk på ränta utöver vad i lagen medgivits. För den intagna ståndpunkten kan slutligen anföras ett skäl av annan art men icke utan be- tydelse för ifrågavarande sida av boets utredning. En högre ränta än den i marknaden gällande måste tydligen verka som en anledning att påskynda verkställigheten av sådant legat, som är förenat med ränteplikt för dödsboet. En sådan påtryckning synes befogad med det i förevarande lag tillämpade systemet, som icke upptager närmare bestämmelser om tidpunkten för lega- tets verkställande. Å andra sidan bör detta medel icke få verka, förrän det föreligger skyldighet att fullgöra legatet. Av vad förut anförts har emeller- tid framgått, att detta stadium av boutredningen i allmänhet har inträtt, då fyra månader förflutit från arvfallet.
Stadgandets karaktär av tolkningsregel har i lagtexten uttryckligen angiv vits. Det är dock att märka, att förevarande paragraf icke har alldeles samma natur som de regler, vilka i 3 kap. testamentslagen uppställts till ledning för testamentstolkningen. Den föreskrift om ränta, som här givits i samband med de allmänna reglerna om verkställighet av legat, har näm- ligen till ändamål att avlägsna de olägenheter, som äro förknippade med en lösning av frågan efter omständigheterna i det särskilda fallet. Och härav följer, att denna paragraf skall tillämpas, så snart ej annat otvetydigt fram— går av testamentet. Endast om regeln uppfattas på sådant sätt, vinnes äsyftad stadga i boutredningen på denna punkt. Praktiskt sett. lärer det icke ofta bliva fråga om avvikelser i andra fall än då testamentet innehåller ut- tryckliga bestämmelser i ämnet. Tolkningsvis kunna emellertid undantag från regeln vara påkallade under särskilda omständigheter, exempelvis då legatet gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse. Önskar arvlåtaren en annan ränteberäkning än den, som följer av lagen, är det i allt fall lämpligt, att han låter särskild föreskrift inflyta i testamentet. '
I det föregående har närmast åsyftats penninglegat, som skall utgå av den oskiftade kvarlåtenskapen. Då legatet belastar viss arvinge eller testaments- tagare, är det tydligt, att hänsyn måste tagas till de omständigheter, som föreligga i det särskilda fallet; legatariens rätt till ränta blir i viss mån beroende av den förmån, som tillkommer verkställaren av förordnandet. Resultatet av denna prövning kan bliva, att skäl föreligga till undantag från den allmänna regeln i förevarande paragraf. Redan testamentets innehåll torde dock angiva, när ett dylikt undantag är påkallat.
Det skall understrykas, att i detta sammanhang endast behandlas frågan om avkastning å penninglegat i form av ränta. Förevarande stadgande gäller sålunda icke ränta såsom påföljd vid försummelse med avseende å verk—
1 Jfr 9 kap. 10 % H. B. och 38 5 lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom.
Verkstäl- lande av ändamåls- bestämmelse.
ställigheten. Föreligger dröjsmål beträffande legatets utgivande, kan ränteplikt tänkas inträda i skadeståndsväg, oavsett frågan om rätt till avkastningen. Med hänsyn till att legatets fullgörande sällan torde kunna påfordras före den tid, då ränta börjar löpa enligt förevarande paragraf, blir det i verk- ligheten icke mycket utrymme för någon moraränta.
Från spörsmålet om ränta å penninglegat bör skiljas frågan om innehållet av ett förordnande om livränta eller liknande periodiskt understöd. I dylikt förordnande är det i räntan, som testamentstagarens förmån består, och det torde i allmänhet vara testators avsikt, att räntan skall utgå från arvfallet. Åtminstone gäller detta i sådana fall, då testamentstagaren för sin försörj- ning varit beroende av den döde. En sak för sig är, att utbetalningen icke kan börja, förrän boets förhållanden medgiva legatets verkställande. Lagbe- redningen har emellertid under 1 % framhållit, att dödsboförvaltningen i ömmande fall bör sörja för att legatet blir fullgjort så snart det överhuvud är möjligt med hänsyn till annans rätt.
6 %.
Förordnande om ändamålsbestämmelse innefattar en på dödsboet eller på någon av successorerna lagd förpliktelse, som ej grundar någon rätt för visst rättssubjekt. Prestationsskyldigheten kan vara av olika slag. Oftast är det fråga om disposition av penningmedel för allmännyttigt ändamål, exempelvis sjukvård eller undervisning. Bestämmelsen kan även angå viss egendom och vara given i allmänt intresse; testator har exempelvis föreskrivit, att av honom till ett museum hopbragta föremål skola hållas tillgängliga för all— mänheten. Ibland är bestämmelsen stadgad i arvlåtarens eget intresse. Så- som" exempel må nämnas föreskrift om resande av gravvård eller om ut— givande av efterlämnade skrifter.
Är ändamålsbestämmelsen knuten till den egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det såsom regel denne att verkställa förordnandet, och en tolkhingsregel av sådant innehåll har upptagits 13 kap. 9 % första stycket testamentslagen. Eftersom ändamålsbestämmelse oftast förbundits med legatariskt förordnande, har detta fall särskilt framhävts i lagtexten. Regeln träder även i tillämpning, när ändamålsbestämmelse be- lastar viss egendom utan att denna tillagts någon viss successor i kvarlåten- skapen. I sistnämnda fall ankommer det på den, å vars lott egendomen in- går, att sörja för verkställigheten. Har med universell testamentstagares lott förknippats ändamålsbestämmelse, bör testamentstagaren naturligen med sin andel svara för förordnandets efterlevnad.
Ej sällan innehåller testamente förordnande om ändamålsbestämmelse utan att denna förknippats med särskild egendom i kvarlåtenskapen eller andel därav. Ändamålsbestämmelsen belastar då kvarlåtenskapen i dess helhet på samma sätt som fallet är med legat av oskifto. Liksom verkställande av så- dant legat blir en i boutredningen ingående åtgärd, bör det under motsva—
rande förhållanden ankomma på den, som fått sig dödsboförvaltningen an- förtrodd, att svara för ändamålsbestämmelsens fullgörande. Enligt gällande rätt är det de legala arvingarna, som övertaga dödsboets förvaltning. Emel- lertid ansågs det vid testamentslagens tillkomst rimligt, att även universella testamentstagare, vilka såsom rättsägare i boet borde jämställas med arving- arna, lika med dessa förpliktades att verkställa ändamålsbestämmelse, som vilade på den oskiftade kvarlåtenskapen. Genom den regel, som intogsi andra punkten av 3 kap. 9 % första stycket testamentslagen, fastställdes följ— aktligen för arvingar och universella testamentstagare en förpliktelse att i andra fall än som avsåges i första punkten gemensamt verkställa testamenta— riska ändamålsbestämmclser. I 1 kap. av förevarande lagförslag hava nu de universella testamentstagarna överhuvud jämställts med legalarvingarna ifråga om dödsboförvaltningen, och nämnda lagregel uttryckes därför hädanefter enklast och naturligast så, att ändamålsbestämmelsen skall verkställas av oskifto. Med denna avfattning kommer regeln att passa även för sådana fall, då särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 2 kap. av denna lag är stadgat. Är boutredningen anförtrodd åt boutredningsman eller testaments- exekutor, tillhör ändamålsbestämmelsens verkställande dennes uppgifter på samma sätt som fullgörande av legat, som belastar den oskiftade kvarlåten— skapen. I överensstämmelse med det anförda har lagberedningen föreslagit ändring av andra punkten i första stycket av 8 kap. 9 % testamentslagen, och i samband därmed har även vidtagits en mindre jämkning i första punk— ten. Det förtjänar antecknas, att lagrummet idess hittillsvarande lydelse icke uteslutit testamentsexekutor såsom verkställare av ändamålsbestämmelse. . Regeln har, liksom övriga stadganden i 3 kap. testamentslagen, karaktär av tolkningsregel, och i förordnande av testamentsexekutor får anses ligga före- skrift om verkställande av ändamålsbestämmelser, som vila på den oskiftade kvarlåtenskapen.1
Testamentslagen har sålunda givit ledning för ändamålsbestämmelses verk- ställande såtillvida, att däri utretts, på vem prestationsskyldigheten in dubio får anses ligga. Testamentslagens stadganden i ämnet äro emellertid därmed icke" uttömda. Såsom förut nämnts, är för ifrågavarande slag av testaments- förordnande utmärkande, att. ptestationsskyldigheten icke motsvaras av någon rätt för visst rättssubjekt. Så länge ändamålsbestämmelses fullgörande icke säkras genom särskilda anstalter, är testamentetsefterlevnad beroende av den förpliktades goda vilja.2 En sådan ordning har funnits mindre tillfreds- ställande, och i andra stycket av 3 kap. 9 % testamentslagen hava därför upptagits föreskrifter, som avse att lämna möjlighet till vidtagande av tvångs— åtgärder mot den, som i förevarande hänseende icke respekterar testators vilja. Underlåter någon vad honom åligger med avseende å ändamålsbestäm-
1 Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 239 f. "3 I detta sammanhang bortses från sådana fall, då uppfyllelse av ändamålsbestämmelse gjorts till villkor för rätt till egendom i kvarlåtenskapen.
Tiden för verkställande av ändamåls—
bestämmelse av oskifto.
melse, må talan om förordnandets verkställande föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande make, universell testaments— tagare eller testamentsexekutor. Då dessa föreskrifter reglera verkställigheten av ändamålsbestämmelse och i långt mindre grad än reglerna i första stycket av samma paragraf äro grundade på presumtion om arvlåtarens avsikter, har det ansetts lämpligt att överflytta innehållet i andra stycket till förevarande kapitel att upptagas i en särskild paragraf, som anslutits till de här givna föreskrifterna om verkställighet av ändamålsbestämmelser. De stadganden, som beredningen förordat i fråga om särskild dödsboförvaltning genom boutred— ningsman, hava dessutom föranlett förslag till en mindre ändring i fråga om talerätten. Är boutredningsman förordnad enligt 2 kap. 1 % förevarande lag, bör det tillkomma honom att föra talan om ändamålsbestämmelsers verkstäl— lande, och boutredningsman har därför vid sidan av testamentsexekutor upp— tagits bland de taleberättigade.
I successionsrättsligt hänseende står ändamålsbestämmelsen mycket nära legatet, och detta förhållande återverkar helt naturligt på den ordning, i vil- ken verkställigheten skall äga rum. I själva verket förhåller det sig så, att de principer, som i detta kapitel fastställts för fullgörande av legat, i stort sett gälla även för verkställande av ändamålsbestämmelse. Såsom verkstäl- lighetsregler i mera inskränkt mening kunna betecknas 1—3 åå, och dessa paragrafer hava funnits kunna vinna motsvarande tillämpning jämväl åt för- ordnande om ändamålsbestämmelse. De frågor, som behandlas i 4 och 5 %$, hava visserligen icke samma betydelse för ändamålsbestämmelser som för legat, men i den mån det beträffande ändamålsbestämmelse blir behövligt att laga ställning till spörsmål om rätt till avkastning eller om ersättning för nedlagda kostnader, är det icke anledning att låta avgörandet äga rum efter andra principer än dem, som kommit till uttryck i sistnämnda paragrafer. Dessa hava därför medtagits bland de regler, som fått motsvarande tillämp- ning å verkställande av ändamålsbestämmelse. I det följande skall lagbered- ningen närmare utveckla, vad den i förevarande paragraf givna hänvisningen betyder för de olika verkställighetsfrågor, som med avseende å legat behand— lats i 1—5 åå.
Om verkställande av ändamålsbestämmelse, som belastar den oskiftade kvarlåtenskapen, gäller fullt ut vad i 1 % stadgas om utgivande av legat av oskifto. På den, som svarar för boutredningen, ankommer att fullgöra ända- målsbestämmelsen, så snart det kan ske utan skada eller äventyr för någon, vars rätt är beroende av boets avveckling. Vad denna föreskrift innebär har beredningen redan utrett under 1 %. Såsom tillägg till denna framställning må till en början framhållas, att förordnandets'innehåll oftare återverkar på ordningen för verkställigheten i fråga om ändamålsbestämmelse än beträf— fande legat. Utgivande av legat består vanligen allenast i överlämnande av en summa penningar eller av viss i kvarlåtenskapen ingående egendom, men verkställandet av en ändamålsbestämmelse kan, särskilt då den är given till
förmån för allmänheten eller för en obestämd krets av personer, bliva en åtgärd, som kräver omfattande förberedelser. Dessa kunna alltså i och för sig fördröja verkställigheten, oaktat hinder eljest icke föreligger i form av skada eller äventyr för annans rätt. Med ändamålsbestämmelsens karaktär av prestationsskyldighet utan motsvarande rättighet för visst rättssubjekt sam- manhänger, att det endast i rena undantagsfall kan bliva fråga om någon förhandsverkställighet mot säkerhet för återbäring. Det är även att märka, att själva verkställigheten kan bliva utsträckt över en avsevärd tidrymd med hänsyn till förordnandets natur.
Därest ändamålsbestämmelse icke fullgöres enligt de principer, som fast— slagits i 1 %, inträder skyldighet för dödsbodelägarna eller, om särskild dödsboförvaltning är anordnad, boutredningsman eller testamentsexekutor att svara för den skada, som därav kommit. Rätt att utkräva sådan ersättnings- skyldighet tillkommer envar av dem, som äga föra talan om förordnandets verkställande. -
Vad i 1 % andra stycket stadgas om skifte innebär vid tillämpning å ända- målsbestämmelse, att bodelägare, som deltagit i skifte innan förordnandet fullgjorts eller den framtida verkställigheten säkerställts, bliva solidariskt an— svariga för fullgörandet, såsom om skifte ej ägt rum. Angående den inbördes ansvarigheten gäller ock vad där är särskilt föreskrivet.
Ändainålsbestämmelse kan belasta viss arvinge eller testamentstagare på Verkställande så sätt, att han är pliktig att med sin lott eller med viss såsom legat und—agesä'åamygglå fången egendom svara för förordnandets verkställande. Ej sällan omfattar som belastar ändamålsbestämmelsen all den egendom, som tillkommer vederbörande suc- ”gifwa? cessor; exempelvis insättes till universell testamentstagare en stiftelse med mentstagare. skyldighet att förvalta testamentslotten såsom en: särskild fond för visst än— damål eller göres legatariskt förordnande till en undervisningsanstalt med föreskrift om bildande av en fond för studiestipendier. Emellertid kan ända— målsbestämmelse även någon gång komma att besvära viss arvinge eller testa- mentstagare i den ordning, att särskild egendom, till vilken ändamålsbestäm- melsen anknutits, blivit arvingen eller testamentstagaren tillskiftad.
Skall ändamålsbestämmelso fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne, liksom i fråga om legat, pliktig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom, som är avsedd för ändamålsbestämmelsens fullgörande, och där av hans försummelse beror, att egendomen ej till honom utgivits, är han pliktig att gälda uppkommen skada. I fråga om legat lärer någon skadeståndsplikt i allmänhet ej kunna inträda för tiden innan utgivande på- fordrats, men beträffande ändamålsbestämmelse, som enligt sin natur icke motsvaras av någon rätt för visst rättssubjekt, kan skadeståndsskyldigheten icke i samma mån sättas i beroende av krav på fullgörande. I förevarande fall, liksom då det är fråga om ändamålsbestämmelse å den oskiftade kvar- låtenskapen, må talan föras av dem, som i lagen särskilt angivits såsom tale— berättigade angående ändamålsbestämmelses verkställande.
Liksom i fråga om legat enligt 2 % gäller om ändamålsbestämmelse, att den, som är pliktig att verkställa förordnandet, svarar därför allenast med" den egendom, som tillkommer honom ur den dödes kvarlåtenskap. Å andra sidan häftar ändamålsbestämmelsen vid egendomen, även om denna genom avsägelse från den förpliktades sida skulle övergå på annan successionsbe- rättigad. Undantag från denna regel förekomma dock i sådana fall, då ända— målsbestämmelsen på grund av sitt eget innehåll överhuvud icke kan för- verkligas genom någon annan än den, som därtill förpliktats enligt testamentet. Har testator tillagt någon ett resestipendium, medför dennes avsägelse natur— ligen icke för dem, som åtnjuta accrescensrätt med anledning av legatets bortfallande, någon skyldighet att fullgöra ändamålsbestämmelsen. Om genom testamente upprättats en fond att på närmare angivet sätt användas för väl! görande ändamål, har däremot avsägelse från den, som i egenskap av testa— mentstagare betrotts med fondens förvaltning, icke till påföljd, att egendomen återfaller i kvarlåtenskapen till fritt förfogande för dem, som i stället bliva ägare till egendomen. Befinnes det önskligt, att egendomen i den nya situa- tion, som inträtt genom avsägelsen, disponeras på annat sätt än som itesta- mentet föreskrivits, har den, på vilken förpliktelsen övergått, att hos Kungl. Maj:t söka s. k. permutation.
:SzäkerhetS- Genom vållande hos den, som handhar dödsboutredningen, kan den egen—
atgärdcr' dom, som blivit föremål för testamentariskt förordnande, undergå försämring
eller minskning. Till skydd för legatarie har därför i 3 & åt honom beretts möjlighet att påkalla säkerhetsåtgärder, för den händelse hans rätt äventyras genom vanvård eller på annat sätt. Motsvarande åtgärder kunna enligt den i förevarande paragraf givna hänvisningen komma i fråga till säkerhet för fullgörande av ändamålsbestämmelse. Medan det tillkommer legatarie att själv tillvarataga sin rätt i sådant hänseende, är det på ansökan av någon bland de i lagen angivna taleberättigade, som rätten kan förordna, att säkerhet skall ställas för ändamålsbestämmelsens fullgörande eller att den egendom, varom fråga år, skall sättas under särskild vård. Till den framställning, som lagberedningen lämnat under 3 % i detta kapitel, skall blott fogas den an- märkningen, att även ändamålsbestämmelse kan åberopas för begäran om boutredningsmannaförordnande enligt 2 kap. 1 %.
Motsvarande Det inträffar jämförelsevis sällan, att ändamålsbestämmelse avser vissi Zåläzligfiiå kvarlåtenskapen ingående egendom, och det torde vara allenast i undan— omavkastningtagsfall, som fråga uppkommer om rätt till avkastning av sådan egendom. ”Ch kosmadm" På samma sätt som till ett legat, vilket avser viss egendom, in dubio räk—
nas även den från testators död fallande avkastningen, bör ändamålsbe- stämmelse omfatta egendomens avkastning, där annat ej följer av testamentet. Har den egendom, som besväras av ändamålsbestämmelsen, gjorts till före-
mål för legatariskt förordnande, tillfaller avkastningen legatarien enligt 4 5 men är samtidigt jämlikt den motsvarande tillämpning, som nämnda lagrum erhållit å ändamålsbestämmelse, underkastad den belastning, som förordnandet
om ändamålsbestämmelsen innebär. Medan 4 % med avseende å legat är av betydelse endast för den jämförelsevis korta tid, som föregår egendomens utgivande till testamentstagaren, kan samma regel, tillämpad å ändamålsbe- stämmelse, gälla en avsevärd tid i sådana fall, då förordnandet innebär en perdurerande användning av egendomen.
Även den i 4 % givna regeln om kostnader å testamenterad egendom är inbegripen under hänvisningen i förevarande paragraf och innebär, att de nö- diga kostnader, vilka äro enbart betingade av förordnandet om ändamålsbe- stämmelsen, in dubio skola utgå av medel, som stå till förfogande i anled- ning av detta förordnande. Något större utrymme finnes ej för tillämpning av ifrågavarande regel. I alla de fall, då ändamålsbestämmelsen innefattar en inskränkning i den rätt, som tillkommer viss testamentstagare såsom ägare till egendomen, kommer skyldigheten att svara för erforderliga utgifter regel- mässigt att vila på denne.
Det stadgande, som i 5 % meddelats beträffande ränta å penninglegat, har, såsom under nämnda paragraf närmare utvecklats, sin grund i behovet av en klar och enkel regel för beräkning av avkastning å sådant legat. Motsva— rande fråga uppkommer, då förordnande om ändamålsbestämmelse förbundits med visst penningbelopp, och det har icke varit anledning att för denna frågas lösning uppställa någon annan princip än den, som i 5 % fastslagits med avseende å vanligt penninglegat. Ränta att användas för ändamålsbe- stämmelsens fullgörande bör alltså utgå efter fem procent, sedan fyra månader förflutit från testators död. Innehåller testamentet särskilda föreskrifter i detta ämne, skola dessa emellertid undantränga lagregeln. Det kan även före- komma, att undantag är påkallat av förordnandets innehåll och särskilda omständigheter.
Med avseende å ändamålsbestämmelse har 5 % sin huvudsakliga betydelse för sådana fall, då beloppet skall för sitt ändamål utgå direkt ur den oskif- tade kvarlåtenskapen. Regeln om ränta efter fyra månader från arvfallet verkar här även befordrande på verkställigheten av förordnandet. Ur dödsbodel- ägarnas synpunkt kan ett snabbt fullgörande av ändamålsbestämmelsen te sig ekonomiskt förmånligt till undvikande av den ränteplikt, som är förknippad med ett dröjsmål. När ändamålsbestämmelsen besvärar ett legat, åtnjuter legatarien ränta ur dödsboet enligt den för legat givna regeln i 5 %, och med avseende å ändamålsbestämmelsen innebär samma regel, att räntan skall av testamentstagaren användas för det i förordnandet angivna ändamålet.
75.
Ändamålsbestämmelsens egenskap att grunda prestationsplikt utan mot-
Talan om
svarande rättsanspråk innebär tydligen vissa risker för att förordnandet icke fullgörande
av ändamåls-
blir behörigen fullgjort. l ändamål att befordra ändamålsbestämmelses upp- bestämmelse, fyllelse har därför i 5 kap. 9 % andra stycket lagen om testamente upptagits stadgande angående särskild talan om förordnandets fullgörande. Sådan
talan har tillerkänts arvinge, efterlevande make, universell testamentstagare samt testamentsexekutor. Då talerätten icke beror av materiell rätt i kvar- låtenskapen utan endast betingas av syftet att skapa respekt för testators vilja, får talan föras av exherederad arvinge, och uttrycklig föreskrift härom har upptagits i lagtexten. Det är vidare utan särskilt stadgande tydligt, att talan tillkommer efterlevande make, som ej är dödsbodelägare.
Eftersom lagberedningen i nu förevarande kapitel sammanfört särskilda föreskrifter rörande verkställighet av legat och ändamålsbestämmclser, har det funnits lämpligt att bland dessa regler inrymma innehållet i 3 kap. 9 å andra stycket testamentslagen. I samband härmed har även vidtagits änd— ring såtillvida, att bland de taleberättigade inräknas boutredningsman, som förordnats av rätten efter vad i 2 kap. förevarande lag är stadgat.
Den rätt till talan om ändamålsbestämmelses fullgörande, som sålunda stadgats i första stycket av denna paragraf, innefattar jämväl befogenhet att framställa de yrkanden, vilka kunna finnas påkallade med tillämpning av 3, 4 eller 5 % förevarande kapitel. Av 2 kap. 1 % framgår, att med talerätten även är förenad rätt att under vissa omständigheter begära förordnande av boutredningsman.
Under förarbetena till testamentslagen övervägdes, huruvida talerätt borde tillerkännas alla och envar eller iallt fall offentlig myndighet, inom vars verksamhetsområde en övervakning skulle kunna anses falla.1 lnämnda lag kunde emellertid i detta ämne icke givas andra bestämmelser än sådana, som hade sin grund i testamentstolkning, och enligt beredningens då uttalade mening finge en så vidsträckt talerätt svårligen stöd i presumtion om avsik— ter, som icke kommit till uttryck i testamentet. Av dylika hänsyn är lag. beredningen icke hunden i sin nuvarande lagstiftningsuppgift, och enligt beredningens mening är det önskligt att stärka de hjälpmedel, genom vilka ett pietetsfullt fullgörande av testamentariska ändamålsbestämmelser kan be- fordras.
Att medgiva talan åt alla och envar lärer föra för långt. En dylik all— män talerätt torde för svensk rättsuppfattning te sig alltför främmande och skulle för övrigt icke alltid verkningsfullt bidraga till testamentets efterlevnad.2 En bättre utväg synes vara att inrymma talerätt åt något offentligt organ. Med en sådan ordning följer emellertid en viss begränsning av den ytterligare över- vakning, som i detta sammanhang åsyftas. Offentlig myndighets medverkan kan nämligen icke gärna tänkas i förbindelse med andra testamentsförord— nanden än sådana, som erbjuda ett allmänt intresse. Denna begränsning är dock ganska naturlig. Att sörja för verkställigheten av förordnanden, som främja allmännyttiga ändamål, är onekligen mera angeläget än att skaffa effektivitet åt förordnanden, som endast beröra enskilda intressen. Om dessa
* Se lagberedningens förslag till lag om testamente s. 241. 3 Angående främmande rätt på detta område se ovan 5. 452 och lagberedningens förslag till lag om testamente s. 236 f.
senare förordnanden kan vanligen med fog sägas, att testator icke önskat användning av kraftigare tvångsmedel än dem, som stå till buds enligt 3 kap. 9 % testamentslagen i dess nuvarande lydelse. Det är emellertid viktigt, att den angivna begränsningen icke fattas för snävt. Allmännyttigt ändamål kan anses främjat även i fall, då förordnandet ej är av större värde för det allmänna, och att enskilda intressen förbundits med ett offentligt intresse utgör ej hinder för sådan talerätt, som här avses.
I fråga om den myndighet, 'åt vilken bör anförtros att vaka över verk- ställigheten av ändamålsbestämmelser i allmännyttigt syfte, äro olika lösnin— gar tänkbara. Då en specialisering med hänsyn till förordnandets ändamål skulle medföra stora svårigheter utan motsvarande nytta, har lagberedningen ansett, att talerätt lämpligen bör inrymmas åt Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske. I viss utsträckning äger Konungens befallningshavande för närvarande sådan talerätt på grund av lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. Stiftelse, som främjar ett allmännyttigt ändamål, skall nämligen i regel stå under Konungens be— fallningshavandes tillsyn, och Konungens befallningshavande har att vid granskningen av stiftelseförvaltningen tillse, att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro bestämda, och att förmögenheten är på nöjak- tigt sätt placerad. Det må även anmärkas, att Konungens befallningshavan- de skall medverka till att stiftelse blir försedd med styrelse i sådant fall, då stiftaren ej förordnat om styrelse eller därutinnan lämnat uppdrag ej har blivit mottaget. Då det är fråga om ändamålsbestämmelser med avseende å mera betydande belopp, lärer förordnandet ofta vara gjort till en stiftelse, som redan finnes eller som skall för ändamålet bildas, och den nödiga kontrollen å verkställigheten kan då i allmänhet utövas med stöd av 1929 års lag. Emellertid äro vissa stiftelser undantagna från lagens tillämpning, och det förekommer också, att förordnanden av ifrågavarande slag göras till andra rättssubjekt än stiftelser. Utanför tillämpningsområdet för sist— nämnda lag ligga vidare alla de fall, då visst belopp skall för allmän- nyttigt ändamål användas direkt ur den oskiftade kvarlåtenskapen. Under sådana omständigheter blir uppgiften att verka för efterlevnad av alla testa- mentariska ändamålsbestämmelser, som främja allmännyttiga ändamål, att fatta såsom ett naturligt komplement till den övervakande verksamhet, som redan förut är anförtrodd åt Konungens befallningshavande.
Inledning.
Första stycket.
6 KAP.
Om arvskifte.
Rätten till arv inträder hos oss i och med arvlåtarens död; något tillträde, motsvarande den romerska rättens aditio, erfordras icke. I motsats till den romerska "rättens universalsuccession, som innebar, att arvingen inträdde i arvlåtarens rättsställning såsom en given enhet, såsom ett inbegrepp av aktiva och passiva, är det vidare enligt den i vårt land härskande germanska rätts— åskådningen principiellt blott tillgångarna, som äro föremål för succession. Med tillgångarnas tillgodogörande följer emellertid skyldigheten att sörja för betalning av den gäld, som vilar på kvarlåtenskapen. Ehuru sålunda en, succession i tillgångarna äger rum redan genom arvfallet, är det, när flera successorer finnas, ej möjligt för de särskilda delägarna att redan vid nämnda tidpunkt göra rätt gällande till de förmögenhetsobjekt, av vilka kvar— låtenskapen består. Tillsvidare föreligger allenast en rätt till andel i boets behållning. Denna andel utbrytes genom en särskild förrättning, arvskiftet. Sedan skifte skett, äger var arvinge fritt förfoga över den egendom, som därvid tillagts honom.1 Därförinnan tillkommer förvaltningen av den dödes egendom arvingarna och övriga dödsbodelägare enligt de regler, som härom äro meddelade i 1 kap. av förslaget. Under de förutsättningar, som äro angivna i 2 kap., kan delägarnas förvaltning vara ersatt med en förvaltning genom en boutredningsman. I arvingars och universella testamentstagares ställe kan förvaltningen ankomma på en testamentsexekutor med stöd av arvlåtarens förordnande. Boutredningsman eller testamentsexekutor har att medverka vid arvskifte på sätt under 5 % i detta kapitel närmare ut— vecklas.
Stundom kunna omständigheterna vara sådana, att delägarna anse det vara lämpligt att träffa avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo; den tvungna gemenskap, som uppkommit genom arvlåtarens död, ersättes i detta fall av en gemenskap, grundad på en överenskommelse mellan delägarna. Härav föranledes ett motsvarande uppskov med arvskiftet. För sådan sam- manlevnad i oskiftat bo äro bestämmelser givna i 7 kap. av förslaget.
Anmärkas må, att den genom arvfallet uppkomna gemenskapen kan upplösas även annorledes än genom arvskifte. Ett sådant fall inträffar t. ex., om av två samarvingar den ene dör utan att efterlämna andra arvingar än samarvingen.
1 %. Enligt 12 kap. 1 % Ä. B. böra arvingarna, när arv skall skiftas, utsätta viss dag därtill och sammankomma till den ort, där skiftet skall ske. Arvskiftet
1 Angående arvingars rätt att förfoga över sin andel i den dödes egendom, se ovan s. 119.
skall enligt 2 % i nämnda kapitel ske i redliga och trovärdiga mäns när- varo. I 11 % av samma kapitel, som rör formen för arvskifte, stadgas slut— ligen, att skiftet skall underskrivas av arvingarna eller deras ombudsmän, så ock av de gode män, som hava bevistat delningen.
Om innebörden av dessa stadganden i vad rör gode männens uppgift vid skiftet hava olika meningar gjort sig gällande. Enligt en åsikt är det gode männen och ej dödsbodelägarna, som verkställa skiftet. Såsom en konse- kvens härav anses stadgandet i 13 kap. 1 S Ä. B. om viss klandertid för erhållande av jämkning i arvslott innebära en rätt för arvingarna att an- ställa klander också mot de av gode männen beslutade grunderna för skif- tet. En annan uppfattning åter betraktar gode männen allenast såsom vitt- nen vid skiftet, vilket förrättas genom överenskommelse mellan delägarna.
Av vad som förekom vid behandlingen i lagkommissionen av 1690 års förslag till ärvdabalk, vari fanns en motsvarighet till stadgandet i 12 kap. 2 % Ä. B. om gode mäns närvaro, torde framgå, att gode männen ej upp- fattades såsom verkställare av skiftet utan såsom vittnen i händelse av fram— tida tvistd
Någon anledning finnes ej att antaga, att gode männens ställning skulle hava fattats på ett annat sätt i de senare förslagen till och med 1726, vilka alla voro beträffande gode männen och skiftesläggningen isak överens— stämmande med 1690 års förslag. Att i 1731 års förslag intogs en med 12 kap. 11 % Ä. B. överensstämmande föreskrift, att rörande skiftet skulle upp— rättas en skriftlig handling, vilken skulle underskrivas av arvingarna och gode männen, lärer ej heller giva uttryck för en annan uppfattning om gode männens ställning. Tvärtom synes själva avfattningen av föreskriften om arvingarnas underskrift jämte gode männens tyda på, att de bestämmel— ser, vartill stadgandet ansluter sig, utmärka gode männen såsom blott vittnen, icke förrättningsmän.
Förarbetena utvisa således otvivelaktigt, att gode männen betraktades ej såsom förrättare av skiftet utan såsom vittnen därtill.”
I likhet med 1734 års lagstiftare synes Nehrman anse gode männen vara allenast vittnen vid skiftet. I sina föreläsningar över ärvdabalken (1752) ger han sålunda vid behandlingen av 12 kap. 2 % en karakteristik av gode männens ställning vid skiftet, som kan antagas vara ett typiskt uttryck för då rådande uppfattning och som också tager sikte på det som allt sedan torde hava varit själva kärnan i godemansinstitutionen. Han yttrar, att den missämja, som plägar härska ibland arvingarna vid arvskiften, kan bäst dämpas och röjas undan eller stillas av redliga och trovärdiga män, vilkas förfarenhet är arvingarna bekant och som med saktmodighet och skäl kunna
1 Jfr härtill och till det, följande Erik Lind, Om arvskiftes form i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg s. 359—367. "* Jfr Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag VII s. 58.
föreställa arvingarna vad rättvist är och det däremot stridande ofog; därför befaller ock lagen, att alla arvskiften skola ske i sådana mäns närvaro.1
Förevarande spörsmål belyses av ett ganska rikhaltigt rättsfallsmaterial. I en dem av den 28 januari 18:53,2 vilken närmast avser arvskiftes form, frånkände högsta domstolen arvskifteshandling egenskapen av lagligen förrättat arvskifte på den grund, att arvsfördelningen ej upprättats i stärbhusdelägar- nas närvaro och ej heller underskrivits av dem. Samma uppfattning torde ligga till grund för Kungl. Maj:ts dom den 23 oktober 1857.8 År 1861 blev utgången en annan.4 Arvskifte hade underskrivits av gode männen men ej av arvlåtarens barn. Dessa instämde efterlevande maken med yrkande om skiftets upphävande. Efter att hava redogjort för stadgandena i 12 kap. 1, 2 och 11 %% yttrade häradsrätten, vars dom fastställdes av högsta instansen, att någon påföljd i händelse av arvingarnas bristande underskrift ej funnes. Föreskriften om deras underskrift måste således anses såsom ett råd, vilket, om det ej följdes, ej förminskade lagligheten av arvskiftets tillkomst, därest övriga föreskrifter blivit iakttagna. Då klandrade arvskiftet förrättats av gode män, därvid alla arvingarna närvarit, men klandret instämts först ett år efter förrättandet, vore emellertid klandret för sent väckt.
Enligt denna dom förrättas sålunda arvskifte av gode männen. Arvin- garna skola vara närvarande, men deras skriftliga godkännande av skiftes— handlingen erfordras ej för skiftets giltighet, utan de hava att i händelse av missnöje anföra klander mot skiftet.5
I ett nio år senare avdömt målG synes högsta instansen hava anslutit sig till åsikten om gode männen såsom allenast vittnen till skiftesförrättningen, men i ett den 10 april 1877 avgjort mål7 blev utgången densamma som
1 Då Nehrman omedelbart därpå, efter att hava omnämnt. stadgandet i 12 kap. 2 % A. B. att gode männen skola utses på sätt som sagts i 9 kap. 1 5 A. B., fortsätter: »därför sker ock ofta skifte strax efter uppteckningen och av samma personer», kunde detta visserligen synas tyda på, att gode männen av honom, trots nyss återgivna yttrande, uppfattas såsom verkställare av skiftet. Ett par av Nehrman några år före den nya lagen gjorda uttalanden gå dock i mot— satt riktning. Han yttrar sålunda, att de som bo på landet kunna själva förrätta arvskiftet), om dem sämjer, eller taga till skiftesmän vem de vilja (Inledning till den svenska jurispru- dentiam civilem s. 394). Vidare framhåller han, att sedan en gång lagligen lottat är, får man väl inom natt och år begära ny jämkning men ej ny delning eller lottande (s. 401). Och i sina ovannämnda föreläsningar över den nya lagen inskränker han sig vid behandlingen av 13 kap. 1 % A. B. till en redogörelse för den där stadgade regeln om jämkning i skiftat arv, utan att nämna något om, huruvida klander kan ske mot skiftet i dess helhet. Då åsikten om skiftets förrättande av gode männen såsom nödvändigt komplement lärer medföra möjlig het för delägarna att klandra detta, men Nehrman ansett sådant klander ej kunna äga rum. torde det följaktligen kunna antagas, att gode männen av honom uppfattas i enlighet med hans i texten återgivna yttrande, d. v. s. såsom rådgivare vid och vittnen till förrättningen. "" S. J. A. XXXVI s. 19. 3 S. J. A. XXXI s. 136. ** Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober 1861 i S. J. A. XXXIV s. 461. " Innebörden av domen, som omfattades av fem ledamöter, framstår särskilt tydlig genom de skiljaktiga yttranden, som avgåvos av två justitieråd. Se framför allt det synnerligen klarläggande yttrandet av justitierådet Södergren. G Kungl. Maj:ts dom den 15 februari 1870 i C. E. Backmans lagsamling, nionde häftet, , s. 19. 7 N. J. A. 1877 s. 226.
1861. På begäran av stärbhusdelägare, som icke kunnat förena sig om skiftesman, förordnade häradsrätten, vars utslag fastställdes av hovrätten, viss person att med biträde av två tillkallade gode män upprätta skifte efter arv- låtaren samt bestämma ort och tid därför. Detta utslag fastställdes av högsta domstolen (fyra ledamöter). Tre justitieråd ansågo, att domstolarna saknat laglig anledning att uppdraga åt annan person än stärblmsdelägarna att verk- ställa arvskifte och bestämma tid därför samt förelade samtliga delägare att a angiven tid och ort sammankomma för att, i närvaro av gode män som tillkallats av dem, förrätta skifte i boet. Den av minoriteten i sistnämnda rättsfall uttalade meningen har undan- tagslöst kommit till uttryck i en rad senare avgöranden av högsta instan- sen, första gången år 1882 (N. J. A. 5. 261), vilket prejudikat är ett typiskt uttryck för uppfattningen om arvskiftet såsom ett avtal mellan delägarna. Detsamma kan sägas om ett tre decennier senare avgjort mål (N. J. A. 1911 s. 238). Från tiden mellan sistnämnda båda prejudikat och efter 1911 föreligga åtskilliga rättsfall,1 vilka närmast röra arvskiftes form men som alla torde utgå från samma uppfattning om arvskiftets natur, som kommit till uttrka 1882 och 1911.2 Denna uppfattning om arvskiftet såsom ett avtal mellan delägarna lärer otvivelaktigt vara att anse såsom gällande rätt.3 Den omfattas ock allmänt inom den juridiska litteraturen. I Finland lärer praxis vara böjd att betrakta gode männen såsom skiftes- förrättare. Den motsatta ståndpunkten intages emellertid i den juridiska litteraturen;l
1 N. J. A. 1907 not. A nr 206. 1908 s. 545, 1913 s. 682, 1920 s. 76, 1923 s. 439 samt rege- ringsrättens årsbok 1911 s. 16. Särskilt må framhållas justitierådet friherre Marks von Wurtembergs närmare utveckling av sin mening rörande (len av högsta instansen enhälligt omfattade dom, som refereras i N. J. A. 1908 s. 545. I det rättsfall, som finnes refererat i N. J. A. 1890 s. 416, ogillades arvskifte, som förrät— tats i allenast en delägares närvaro. Detta rättsfall är ej av betydelse för den nu förevaran- de frågan. Det måste nämligen, också med utgångspunkt från skiftet såsom en offentlig för- rättning, fordras, att delägare, som ej genom underskrift eller eljest godkänt skiftet, varit därvid närvarande. 2 Att den uppfattning om arvskiftes natur, som kommit till uttryck i ett par äldre preju- dikat, ännu på sina håll fortlever, därom bära underrätternas uttalanden vittne i det mål, som tinnes refererat i N. J. A. 1920 s. 75. Arvskifteshandling hade den 8 januari 1915 upp- rättats vid sammanträde inför utsedda förrättningsmän och underskrivits av dem men däremot ej av stärbhusdelägarna. Häradsrätten, vars utslag fastställdes av hovrätten, ogillade ansökan om utsättande av tid och ort för arvskifte under motivering, att det vore ådagalagt, att skifte av boet ägt rum den 8 januari 1915, och icke ens påståtts, än mindre visats, att skiftet blivit på grund av instämd klandertalan förklarat ogillt. Gode männen betraktades alltså såsom verkställare av skiftet och missnöjd delägare hade att anställa klander däremot, uppen- barligen enligt föreskrifterna om jämkning i 13 kap. A. B. Högsta domstolen åter förklarade arvskifteshandlingen, vilken icke underskrivits av delägarna, sakna giltighet. ” Lindblad, Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges lag, 1842, s. 162—163. Schrevelius, Lärobok i civilrätt, 3 delen 1858, s. 233—234. Nordling, Arvdabalken, 3 uppl., s. 122, 136—137. Winroth, Handbok i svensk civilrätt 11 s. 183—184. Björling, Lärobok i civilrätt, 5 uppl., s. 354. Westring, Den nya giftermålsbalken s. 216. ** Chydenius, Finsk arvs— och testamentsrätt, 3 uppl., s. 106, Serlachius i Tidskrift, utgiven av Juridiska. föreningen i Finland, 1885, s. 224.
Andra stycket.
På grund av de olika uppfattningar om arvskiftes natur, som enligt vad ovan anförts gjort sig gällande och i viss mån ännu äro rådande, har lag— beredningen ansett önskligt att i en ny lagstiftning uttryckligen framhålla arvskiftets karaktär av ett privat avtal mellan dödsbodelägarna. Det är ock- så med hänsyn till frågan om arvskiftets form erforderligt att taga en bestämd ställning till det behandlade spörsmålet. I första stycket av förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Också efterlevande make är visserligen enligt förslaget dödsbodelägare, men fastställandet av dennes rätt sker ej vid arvskiftet utan genom bodelning. Därom är en bestämmelse upp— tagen i andla stycket av denna paragraf.
Slutligen må erinras om att den rätt att förrätta arvskifte som för när— varande tillkommer magistraten i vissa städer, enligt förslaget skall upp- höra. Beredningen får i denna del hänvisa till vad i inledningen till 3 kap. yttras.
Enligt 12 kap. 3 % Ä. B. skall, om den döde efterlämnar make, bodelning först äga rum mellan maken och den dödes arvingar efter vad därom stadgas i giftermålsbalken. Därefter skola arvingarna skifta den dödes lott sig emel— lan. Bodelning skall enligt 13 kap. 1 & G. B., evad den föranledes av ena makens död eller av annan orsak, företagas i den ordning, som i ärvdabal- ken är stadgad om arvskifte, och med iakttagande därjämte av bestämmel- serna i 13 kap. G. E
Åt grundsatsen, att arvskifte skall föregås av bodelning, har i förslaget givits uttryck i förevarande paragraf, vilken i sak ej företer annan avvikelse från stadgandet i 12 kap. 3 % Ä. B. än som betingas därav, att enligt 1 kap. 1 % i förslaget ej blott arvingar och efterlevande make utan även universella testamentstagare äro att anse såsom dödsbodelägare. Lever make efter men var giftorätt utesluten, erfordras ej bodelning, utan arvskifte kan ske, så snart boutredningen slutförts. I boutredningen ingår då ett konstaterande av vad som utgör den ena eller den andra makens enskilda egendom. Också då giftorätt ej var utesluten, kan det förekomma, att bodelning ej erfordras vid ena makens död. Så är förhållandet, när efterlevande make tager arv jämlikt 2 kap. 1 % lagen om arv. Vid den först avlidna makens död erhål- ler nämligen den efterlevande äganderätt ej blott till den egendom, som på grund av giftorätt tillkommer honom, utan även till den avlidnes enskilda egendom och vad på dennes lott belöper av makarnas giftorättsgods. Något behov av bodelning vid den först avlidnes död uppstår följaktligen icke. Vid efterlevande makens död skall emellertid delning av boet äga tum mellan hans egna arvingar, å ena, och den först avlidnes arvinga1, å andra sidan. Denna förrättning är närmast jämförlig med en bodelning i anledning av ena ma- kens död, vilken uppskjutits till andra makens frånfälle.1 För sådan delning
1 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 1913.
äro vissa särskilda regler givna i 2 kap. 5 5 lagen om arv, men i övrigt skall jämlikt nämnda lagrum beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.
I anledning av att 12 kap. Ä. li. enligt förslaget skall upphävas och er- Ändringi sättas med nu förevarande kapitel, har en jämkning föreslagits i första stycket 1'3 £,”ij 5 av ovannämnda stadgande i 13 kap. 1 5 G. lit., vilket lagrum hänvisar till vad ' ' i ärvdabalken stadgas om arvskifte. Enligt den föreslagna lydelsen av nämnda lagrum har hi'tnvisningen till reglerna angående arvskifte begränsats till att avse bestämmelserna iförevarande kapitel om arvskiftes form (11 5) och förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans be— fattning med skifte (f)—9 åå). Hänvisning har däremot ej skett till vad i detta kapitel stadgas om testamentsexekutors befattning med skifte (13 å andra stycket). l,)å testamentsexekutor ej utesluter den efterlevande maken från förvaltningen, har han ej heller vid oenighet mellan denne och den först av— lidna makens successorer ansetts böra utan vidare inträda såsom skiftesman, men han kan därtill förordnas av rätten, därest det skulle befinnas lämpligt. De materiella skiftesreglerna i 2 och 3 åå hava ej avseende å bodelning, beträffande vilken särskilda föreskrifter i motsvarande delar äro givna i 18 kap. (;t. .13. En hänvisning till stadgandet i 1 % av förevarande kapitel bör av lätt insedda skäl ej ske.
Andra stycket av 13 kap. 1 5 G. B. har underkastats en jämkning, för— anledd av att enligt förslaget också universella testamentstagare äro att anse såsom dödsbodelägare.
Bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf och i 13 kap. 1 % Delningen
G. B. åsyfta, liksom motsvarande stadganden i gällande rätt, allenast tik-175222; fågel; tenskap, beträffande vilka den nya giftermålsbalken gäller i fråga om makars och den först förmögenhetsförhållanden. Också när äldre rätt är tillämplig, förekommergggå'r'escnä; naturligen före det egentliga arvskiftet en delning mellan efterlevande maken äldre rätt: och den först avlidnes arvingar. Den efterlevandes enskilda egendom avskil— jes först för dennes räkning. Beträffande den samfällda egendomen föreskri- ver 12 kap. 3 % Ä. lå. i dess lydelse före ändringen den 11 juni 1920, att den efterlevande först skall uttaga sin fördel av bo oskifto, vilket stadgande, sådant det i praxis tillämpats, innebär att den efterlevande äger, utom »sin fästningar-ing, dagliga säng och nödiga gångkläder», bekomma en tjugondedel av behållningen i boet, såvitt den utgöres av samfälld lös egendom. Äter- stoden av det samfällda boet delas därpå i giftorättsdelar, d. v. s. i regel med hälften till vardera maken. Ilärefter skifta arvingarna arvet sig emellan. Av beredningens förslag till lag om införande av nu ifrågavarande lag framgår, att vad äldre lag innehåller om delningen mellan efterlevande make och den först avlidnes arvingar skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig i fråga om makarnas för- mögenhetsförhållanden.
2 %.
Skgizeå'iis- Såsom närmare utvecklats under 1 5, är arvskiftet ett avtal mellan döds— Gäljande'rä,t_bodelägarna. Vid enighet mellan dessa behöver någon viss tidpunkt för skif- tets verkställande ej avvaktas, utan skifte kan ske, så snart det med hänsyn till boutredningen låter sig göra. Råda olika meningar mellan delägarna an— gående frågan, huruvida skifte skall företagas eller ej, tillkommer skiftesvits- ord den delägare, som önskar skifte. »Nu vill en, eller flere, och icke alla arv skifta; have den vitsord, som skifta vill», heter det i 11 kap. 2 % Ä. lå. Bestämmelsen vilar följaktligen på en annan princip än den vid di.")dsboför- valtning av delägarna eljest gällande, enligt vilken samtliga delägares sam— tycke såsom regel erfordras för åtgärd beträffande boet.
Angående det sätt, varpå skiftesvitsordet för närvarande göres gällande, skall redogörelse lämnas här nedan under 5—9 åå.
Skiftesvitsord kan emellertid ej anses föreligga under alla omständigheter. Är boets gäld ej gulden, kan sålunda mot någon delägares bestridande skifte ej äga rum.1 Anledningen härtill är följande. Företages skifte, innan tiden för urarvagörelse gått till ända, ådraga sig dödsbodelägarna därigenom jäm- likt % 26, jämförd med % 23, urarvaförordningen solidariskt ansvar'för boets gäld, ett resultat som varje delägare bör äga hindra. Om åter tiden för ur- arvagörelse redan gått till ända utan att urarvagörelse skett, har visserligen redan därigenom ansvarighet för gälden inträtt. Men också i detta fall har delägare intresse av att skifte ej sker, förrän gälden blivit slutligen gulden; han riskerar nämligen eljest att själv få erlägga vad som belöper på en in— solvent meddelägare.
Förslaget. Om arvskifte sker, innan all gäld är gulden, skola bodelägarna enligt 4 kap. 12 % svara för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter för- rättad bouppteckning blev dem veterlig. Vid sådant förhållande bör delägare ej under några omständigheter vara pliktig att deltaga i skifte före avträdes- tidens utgång. Av skäl, som nämnts vid redogörelsen för gällande rätt., bör han i allmänhet äga motsätta sig skifte också sedan tiden för egendoms- avträde gått till ända. Grundsatscn, att skiftesvitsord ej föreligger, när gäld utestår ogulden, bör sålunda enligt lagberedningens mening i princip upprätt- hållas; åtskilliga undantag från principen äro dock erforderliga. Liksom enligt gällande rätt bör allenast veterlig gäld komma i betraktande, dock att enligt förslaget härmed likställes gäld, som blir veterlig vid sedermera för— rättad bouppteckning. Om lagen tillade bodelägare rätt att även efter bo- uppteckningens förrättande motsätta sig skifte under åberopande av att ytter— ligare gäld kunde yppas, innebure detta befogenhet att påkalla uppskov med skifte i avvaktan på rättslägets klarläggande genom proklama. Men av skäl, som anförts vid 4 kap. 1 % i förslaget, har beredningen ej funnit anledning
* Se Björling a. a.. s. 354, Nordling a. a. s. 122, Chydenius a. a. s. 117—118.
frångå den för närvarande rådande grundsatsen, att proklamas utfärdande ej skall vara obligatoriskt.1
Den omständigheten, att veterlig gäld utestår ogulden, bör emellertid, såsom nyss antytts, ej under alla förhållanden kunna av delägare åberopas såsom hinder mot skifte. Ett praktiskt exempel på gäld, som oftast varken kan eller bör infrias före skiftet, erbjuder den i fast egendom intecknade gälden. Iall— mänhet kunna medel för betalning av sådan gäld ej uppbringas, utan fastig- heten måste försäljas. Och även där kontanta medel f1nnas tillgängliga, fram— står lånets infriande oftast såsom en ur ekonomisk synpunkt olämplig åtgärd. När försäljning av egendomen ej sker, förrättas därför regelmässigt skifte utan att gälden betalats. Erfarenheten har emellertid visat, att en bodelägare, som av någon anledning vill motsätta sig skifte, såsom stöd härför stundom åbero- par, att den intecknade gälden ej guldits. En sådan ståndpunkt kan vara berättigad, om den intecknade egendomen ej erbjuder betryggande säkerhet och det därför kan befaras, att personligt ansvar för gälden kan komma att utkrävas. Om emellertid mellan borgenären och de delägare, som önska skifte, träffas överenskommelse, att borgenären åtnöjes med att dessa del- ägare eller någon av dem, med den tredskandes fritagande, övertaga det personliga ansvaret för gälden, bör denne ej rimligen kunna motsätta sig ett skifte under åberopande av att gälden ej blivit betald. Vad nu sagts gäller vare sig gälden är förfallen till betalning eller — något som beträf- fande intecknad gäld vanligen är fallet — det motsatta förhållandet är rå- dande. Enär delägares friskrivande från ansvar för gäld sålunda skall lika med betalning av gäld undanröja hinder för arvskifte, bör detsamma gälla beträffande den vanligen omedelbart före skiftet skeende bodelningen. En föreskrift härom har upptagits i 12 kap. 2 % G. Bf"
Också i vissa andra fall är läget sådant, att delägare ej bör äga motsätta sig skifte på den grund att gäld utestår ogulden. Att skifte skulle behöva uppskjutas, tills fråga om tvistig gäld blivit slutligen avgjord, bör sålunda vara uteslutet, och uppenbart är också, att man ej såsom förutsättning för skifte kan fordra, att betalning av sådan gäld skall hava skett. Det skulle vidare vara förbundet med avsevärda olägenheter för delägarna att dröja med skiftet, tills all boets gäld förfallit till betalning. Möjlighet finnes visserligen att, med tillämpning av stadgandet i 4 kap. 10 % av för- slaget eller efter borgenärens medgivande, i förtid inbetala gälden, men detta skulle ofta innebära nackdelar i ekonomiskt avseende för delägarna. Sär— skilda svårigheter kunna uppkomma beträffande villkorlig gäld, om det efter i övrigt slutförd boutredning ej är möjligt avgöra, huruvida villkoret kom— mer att inträffa eller ej. Att skiftet i dylikt fall ej bör uppskjutas i avvaktan
* Av beredningens samtidigt; avgivna förslag till ändrad lydelse av % 11 i preskriptions- förorclningen framgår, att; den nuvarande proklamatiden ansetts böra förkortas från ett år till sex månader.
2 Se beredningens samtidigt avgivna förslag till lag angående ändring i 12 och 13 kap. G. B.
på villkorets inträde eller vinnande av visshet att det ej skall inträda ligger '» iöppen dag. Å andra sidan kan fordran på sådan gälds betalande före skifte naturligen ej uppställas.
Där gälden sålunda ej lämpligen kan betalas före skiftet, måste delägares intresse att ej genom skiftes företagande utsättas för ovan berörda risker tillgodoses på annat sätt. Detta synes kunna ske därigenom, att medel till betalning av gälden ställas under särskild vård. Sedan detta skett, bör skif— tesvitsord tillkomma envar delägare på samma sätt, som om betalning av gälden ägt rum. När förfallodagen inträder eller villkoret inträffar, användas de avsatta medlen för gäldens betalning. Skulle villkoret ej inträffa, få sagda medel särskilt skiftas mellan delägarna, därest ej i något fall överenskom— melse på förhand skett, huru medlen för denna händelse skola fördelas. Det har ej ansetts erforderligt eller lämpligt att i lagen meddela närmare be— stämmelser, huru förfaras skall vid medels sättande under särskild vård. Avgörandet härutinnan får sålunda träffas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Lämpligaste formen torde iregel vara depositioni bank. '
När fråga är om ostridig förfallen gäld, ställer det sig mera tvivelaktigt, huruvida mot delägares bestridande skifte må ske, därest medel för gäldens betalning ställas under särskild vård. Mot att medgiva skiftesvitsord i dylikt fall kan anföras, att delägare skulle utan tillräcklig anledning löpa risken att, i händelse den avsatta egendomen skulle nedgå i värde, nödgas gälda vad av bristen belöpte på insolvent meddelägare. Å andra sidan kan en avveck— ling av gälden stundom för boet medföra ekonomiska olägenheter av mä- hända allvarlig art. Har i dylikt fall borgenären förklarat sig villig att med— giva anstånd med gäldens betalning, vore det ej rimligt, om en av delägarna skulle äga bringa överenskommelsen med borgenären om intet genom att som villkor för skifte fordra att gälden betalades. Skiftesvitsord bör därför också här inträda, om medel till gäldens betalning ställas under särskild vård. Denna ståndpunkt överensstämmer med vad redan för närvarande gäller beträffande bodelning. Enligt 12 kap. 2 % G. B. kan sålunda bodelning mellan efterle— vande maken och den döde makens arvingar från någondera sidan påfordras ej blott om den veterliga gälden blivit gulden utan även om medel till be- * talning av gälden satts under särskild vård. Har vid bodelningen sådan av- ) sättning ägt rum, vore det mindre tillfredsställande, om vid det vanligen i & omedelbart sammanhang därmed skeende skiftet mellan den dödes arvingar * ej skulle vara möjligt att, där de ej vore ense, upprätthålla den träffade an- (* ordningen i vad rör den del av gälden, som belöper på dem.
Den ordning, som nu förordats, _kan ej sägas innebära risk för delägare, mot vilkens vilja avsättning påfordras. Han äger nämligen begära förordnande ] av boutredningsman enligt 2 kap. i förslaget, och denne, vilken har att före- taga alla för boets utredning 'erforderliga åtgärder, har då att avgöra, huru- ' ' vida boutredningens utförande kräver, att gälden betalas, eller huruvida medel '
5' för dess betalning i stället böra sättas under särskild vård. Då det i regel * är naturligt, att ostridig förfallen gäld betalas under boutredningen, torde , boutredningsmannen ej utan särskilda skäl underlåta att betala gälden. Har . han emellertid funnit anledning att låta gälden utestå i samband med av- ; sättning av erforderliga medel, bör skiftesvitsordet kunna göras gällande.
På grund av vad ovan anförts har iförsta stycket av denna paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att mot delägares bestridande skifte ej må företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.
I det vanligen förekommande fallet, att dödsbodelägarna gemensamt för— valta egendomen, ankommer det naturligen på dem att betala gälden eller att vidtaga någon av de andra åtgärder, som enligt första stycket i föreva— ' rande paragraf äro förutsättningar för skifte. Att delägare, som motsätter sig skifte, med mindre gälden betalas, äger utverka förordnande av boutred- ningsman för prövning av frågan, huruvida betalning av gälden eller avsätt- ning av medel bör ske, har förut omnämnts. Omhänderhaves förvaltningen redan från början av boutredningsman, åligger det denne att betala gälden eller ställa medel under särskild vård och härigenom undanröja hinder för skifte, vilket såsom eljest verkställes av delägarna själva. Vad angår delägar- nas fritagande från ansvar för gäld, ligger det i sakens natur, att sådant ej kan av boutredningsmannen ombesörjas utan medverkan av delägare, vilka efter friskrivandet skola svara för gälden i dess helhet.
Frånsett den nu behandlade frågan om förutsättningarna för skiftesvitsord, må erinras, att all gäld ej behöver vara av boutredningsmannen gulden, när slutredovisning av honom avgives jämlikt 2 kap. 15 å i förslaget; det ankommer i första hand på hans bedömande, i vilken mån gäldsbetalning skall äga rum till förberedande av arvskifte. Motsätter sig emellertid delägare skifte, därför att gälden ej är betald, har boutredningsmannen att verkställa betalningen eller att föranstalta om annan i nu förevarande stadgande därmed likställd åtgärd. i
Vad nu sagts om boutredningsman har tillämpning jämväl å testaments- exekutor.
Enligt 3 kap. 2 % lagen om testamente skall legat utgå av oskifto, där annat ej följer av testamentet; legaten skola m. a. o. utgivas direkt ur netto- behållningen i boet, innan arvingar och universella testamentstagare däri taga del. Beträffande tidpunkten för utgivandet stadgas i 5 kap. 1 % av detta förslag, att legat av oskifto skall utgivas, så snart det kan ske utan skada eller äventyr för någon, vars rätt är av boets utredning beroende. Sker arv- skifte innan legatet utgivits eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under Särskild vård, äro enligt andra stycket av sistnämnda lagrum bodel- ägarna solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande, såsom om skifte ej ägt rum.
Andra stycket.
Någon bestämmelse om rätt för legatarien att hindra skiftets företagande," innan utgivandet skett, är naturligen icke given. En rätt att bestrida skifte i avvaktan på legatets fullgörande bör däremot i regel tillkomma varje delägare av den anledning, att han eljest blir ansvarig även för den del av legatet eller det legatarien tillkommande skadeståndet, som belöper på de övriga del- ägarna. För erkännandet av en sådan rätt tala följaktligen samma skäl, som motiverat stadgandet i första stycket, att skiftesvitsord ej föreligger, innan gälden guldits. Den beträffande gälden meddelade föreskriften, att skiftes- vitsord inträder, om den delägare, som motsätter sig skifte, fritagits från ansvar för gälden, bör emellertid hava motsvarande tillämpning ä legat. Är legat bortgivet, kan det ligga i delägarnas intresse, att boets egendom ej under en lågkonjunktur realiseras till fullgörande av legatet eller att en oproportionerligt stor del av egendomen ställes under särskild vård och därigenom undandrages delägarnas förfogande. Skulle därför i dylikt fall någon delägare motsätta sig skifte, böra de övriga kunna påkalla skifte, därest denne delägare av testaments- tagaren fritagits från att svara för legatets fullgörande. Vad första stycket innehåller därom, att med gälds betalning städse jämställes ställande under särskild vård av medel för betalning av gälden, bör vidare erhålla mot- svarande tillämpning beträffande legat. Är sålunda det testamente, som innehåller förordnande om legat, föremål för tvist och kan legatetförty ej fullgöras, bör skiftet ej på den grund uppskjutas, tills det blivit avgjort, om testamentet blir ståndande. Samma verkan som av legats fullgörande bör i detta fall inträda, om den egendom —— viss sak eller visst penning- belopp — varom fråga är, ställes under särskild vård. Behov att anlita denna utväg i stället för att fullgöra legatet är vidare för handen, när fullgörandet är beroende av tidsbestämmelse eller villkor. Härjämte komma i betraktande sådana de typiska villkorsbestämmelserna närstående fall, vilka omnämnas i 11 kap. 4.5 5. lagen om förmynderskap, nämligen att det av framtida händelse beror, vem egendomen skall tillkomma. , Här- under rymmas t. ex. fall, när det är helt ovisst, vem den slutliga mottaga- ren är, såsom då genom testamente förordnats, att egendom skall vid viss persons död såsom legat tillfalla dennes då levande avkomlingar, när testa- tor tillagt egendom åt en juridisk person, exempelvis en förening, som ännu ej finnes till men som möjligen kommer att bildas-i framtiden, eller när den såsom legat bortgivna egendomen skall vid viss framtida tidpunkt med ägan- derätt tillfalla en bestämd, redan existerande fysisk person och det således är ovisst, huruvida'han kommer att överleva den fastställda tidpunkten.1 Även i andra fall än de nu nämnda kan det vara lämpligt att för legatets fullgörande erforderlig egendom ställes under särskild vård för framtida ,; verkställighet efter genomfört skifte. ' ,
Om testamentariskt förordnande innefattar ändamålsbestämmelse och denna
1 Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 134.
ej skall fullgöras av legatarie eller annan, vilken den med ändamålsbestäm- melse besvärade egendomen tillkommer, utan förordnandet skall fullgöras av oskifto, synes på motsvarande skäl, som nyss nämnts angående legat, skifte ej mot delägares bestridande böra kunna ske, innan ändamålsbestäm- melsen fullgjorts eller egendom ställts under särskild vård. Då den skyldighet till viss prestation, som ändamålsbestämmelsen medför, ej motsvaras av någon rätt för visst rättssubjekt, blir det ihär förevarande fall ej, liksom beträffande gäld och legat, möjligt att medgiva skiftesvitsord, där delägare, som bestrider skifte, fritagits från att svara för ändamålsbestämmelsens fullgörande. En sådan överenskommelse kan nämligen ej ingås utan samtycke av en repre- sentant för det intresse, som ändamålsbestämmelsen avser att tillgodose, men någon sådan representant finnes ej.
På grund av vad sålunda anförts har i andra stycket av förevarande para- graf upptagits ett stadgande av innehåll, att om legat eller ändamålsbestäm— melse skall fullgöras av oskifto, skifte ej mot delägares bestridande må äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från ansvar för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under. särskild vård.
Enligt 3 kap. 5 % lagen om testamente äger legatarie icke, där ej annat följer av förordnandet, åtnjuta ersättning, om legatet skulle på grund av in- teckning eller eljest vara besvärat av panträtt eller annan rättighet. Har nu, i överensstämmelse med det föreslagna andra stycket i denna paragraf, lega— tet fullgjorts, innan skifte skett, svarar följaktligen legatarien med den mot- tagna egendomen för den gäld, varför den häftar. Det personliga betalnings- ansvaret för gälden åvilar emellertid fortfarande dödsbodelägarna. Envar av dessa skulle därför — oavsett att egendomen utgivits till legatarien — med stöd av stadgandet i första stycket kunna kräva, att före skiftet vidtoges nåe gon av de åtgärder, som omförmälas i samma stycke, exempelvis att han fritoges från ansvar för gälden. Några svårigheter skulle ett dylikt yrkande knappast komma att medföra. Är egendömen, som bortgivits såsom legat, besvärad med panträtt, torde den säkerhet, egendomen själv erbjuder, nästan undantagslöst väl förslå för fordringens gäldande, och 'en delägares—yrkande om fritagande från betalningsansvar komme därför antagligen ej att möta motstånd från övriga delägare eller borgenären. Den omständigheten att lega- ' tet fullt täcker fordringen lärer emellertid vanligen medföra, att före legatets verkställande överenskommelse träffas mellan borgenären, delägarna och lega— tarien, att'den sistnämnda skall, med delägarnas befriande, övertaga jämväl det personliga betalningsansvaret, och det nu behandlade spörsmålet torde knappast vara att räkna med i praktiken.1 '
Verkställes boutredningen av en _jämlikt 2 kap. 1 % förordnad boutred- ningsman eller en testamentsexekutor, har denne att vid förberedelserna till arvskiftet iakttaga vad här är stadgat med avseende å legat och ändamåls- bestämmelse. *
* Jfrilagberedningens motiv-till 5 kap. 1 % i förslaget, ovan 5. 463.
Tredje stycket.
Delsszte.
Är delägarnas förvaltning ersatt med förvaltning av boutredningsman, har denne enligt 2 kap. 15 % att, när dödsboet förberetts för bodelning ell-er arv— skifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är av nt- redningen beroende, göra anmälan härom till bodelägarna. Förrättandet av skiftet ankommer sedermera på delägarna själva, därvid jämlikt 5 % i förevarande kapitel boutredningsmannen har att medverka såsom skiftes— man. Det synes erforderligt att i detta kapitel uttryckligen föreskriva, att skifte ej må företagas, innan sådan anmälan, som nyss nämnts, gjorts av boutredningsmannen. Också sedan skiftesman utsetts i ett bo, som är före— mål för samförvaltning, kan behov uppstå av en boutredningsman, t. ex. för att vid oenighet mellan delägarna träffa avgörande, huruvida försäljning av viss egendom skall ske eller huruvida viss gäld skall betalas eller medel för dess betalning skola ställas under särskild vård. Jämväl i dylikt fall bör skifte ej få ske, förrän boutredningsmannen anmält, att uppdraget slutförts. Anmälan bör därvid göras till skiftesmannen. Skulle den i stället göras till delägarna, måste förutsättas, att skiftesmannen genom dem erhåller under— rättelse härom. Vad nu sagts om boutredningsman bör äga motsvarande till— lämpning, när boets förvaltning omhänderhaves av testamentsexekutor. På grund av det anförda har i tredje stycket av förevarande paragraf upptagits en bestämmelse av innehåll, att om boet står under förvaltning av boutred- ningsman eller testamentsexekutor, skifte ej må företagas, innan denne an— mält, att utredningen slutförts.
När enligt denna paragraf medel till betalning av gäld eller egendom till fullgörande av legat eller ändamålsbestämmelse ställas under särskild vård, kan detta bero därpå, att det är ovisst, huruvida det överhuvud kommer att bliva nödvändigt att fullgöra förpliktelsen, t. ex. på den grund att den är tvistig eller dess inträde är beroende av ett snspensivt villkor. I ett dylikt fall kunna delägarna hava träffat överenskommelse om den framtida del- ningen av den under särskild vård avsatta egendomen. Vinnes sedermera visshet, att villkoret ej kommer att inträffa, iakttages naturligen vid egen- domens utgivande till' delägarna denna överenskommelse. Ofta torde emeller- tid i fall såsom det nyss nämnda avtal om fördelningen ej vara träffat. Detta innebär följaktligen, att såväl det ursprungliga arvskiftet som den senare för- delningen av de avsatta medlen omfatta allenast en del av kvarlåtenskapen.
Det inträffar vidare ej sällan, att delägarna i avvaktan på slutförandet av boutredningen skifta en del av egendomen, exempelvis kontanta medel, som äro tillgängliga, eller vissa lösören. Delägare, som överenskomma att leva samman i bo oskifto, kunna vilja därförinnan skifta en del av den egendom,
;_ ..., ._ ___?
som ingår i kvarlåtenskapen (jfr 7 kap. 1 % iförslaget).1 Överhuvud kan del- * skifte ske, så snart delägarna äro ense. Mot delägares bestridande synes där-
1 Angående spörsmålet, huruvida det vissa magistrater tillkommande privilegiet att för- rätta arvskiften kan medföra skyldighet för delägarna i ett dödsbo att underkasta sig flera skiften, se Nordling a. a. s. 124.
emot sådant skifte ej böra framtvingas i andra fall än som föranledas av nu behandlade paragraf. Det skulle eljest stå en delägare fritt att — där gälden betalts eller övriga därmed jämförliga förutsättningar vore uppfyllda —— undan för undan påkalla skifte av en del av boets tillgångar, t. ex. de kon— tanta medlen, ehuru boet i övrigt ännu ej vore i det skick att skifte lämp- ligen borde verkställas. Någon fara för delägare, som önskar skifte, innebär en sådan ståndpunkt icke, enär han, om boutredningen onödigt förhalas av de övriga, äger begära boutredningsman, vilken det då åligger att förbereda boet för skifte. Då följaktligen delskifte enligt förslaget, frånsett de av före— varande paragraf beroende fallen, kan förekomma allenast efter överenskom- melse, har det ej varit erforderligt att därom upptaga någon allmän föreskrift. Anmärkas må, att om delskifte företages under tiden för egendomsavträde, delägarna bliva ansvariga för gälden efter vad i 4 kap. 12 % sägs på samma sätt som om skiftet avsett boet i dess helhet.
Med delskifte får ej förväxlas vissa fall, där delning är nödvändig för verkställighet av testamentariska förordnanden. Skall sålunda enligt testa- mente t. ex. A erhålla nyttjanderätt till viss egendom och denna efter A:s död tillfalla B och C, blir den delning, som vid nämnda tidpunkt företages av legatarierna, ej ett skifte enligt förevarande kapitel.
3 5.
Av 1 % andra stycket i detta kapitel framgår, att om den döde var gift Delningen. före arvskiftet bodelning skall äga rum mellan efterlevande maken och övriga bodelägare. Skiftet omfattar följaktligen den del av båda makarnas giftorätts- gods, som vid bodelningen lagts å den döde makens lott, samt hans enskilda egendom. Att vad som hör annan till ej skall ingå i skiftet faller av sig självt.
Beträffande själva delningen stadgas i 12 kap. 4 & Ä. B., att vid skiftet Gällanderätt. egendomen i fast och löst, redbart och fordringar skall läggas i jämngoda delar, så att ej någon därigenom lider, och att vardera skall behålla det honom med lott tillfaller. Äsämjas arvingar att dela arvet utan lottning, heter det vidare, vare det så. gillt, som hade var sitt med lott fångit. Där för- myndare för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller skifte, är han jämlikt 7 kap. 5 % första stycket lagen om förmynderskap pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning. Frånsett ett stadgande av speciell natur i 12 kap- 7 % Ä. B., till vilket stadgand eredningen återkommer här nedan, inne- håller gällande lag ej an föreskrifter angående delningen än de nyss nämnda.
När boutredningen utförts och boet följaktligen bragts i sådant skick, att Förslaget. skifte kan ske, h boets egendom vanligen undergått större eller mindre Första punk- förändringar. Gäl har betalts, fordringar indrivits och realisation av egendom tm
Andra punk- ' ten.
skett,.främst för gäldsbetalning eller fullgörande av singulära testamentariska förordnanden. Skulle såsom resultat av utredningen föreligga endast ett kontant saldo, uppkomma tydligen inga svårigheter vid delningen. Vanligen förefinnes dock efter boutredningens slutförande annan egendom än penningar, såsom lösören, fast egendom, värdepapper. Ä denna egendom har envar av del- ägarna anspråk i förhållande till sin lott. Då det emellertid ofta ej är möj-
ligt att så verkställa delningen, att var och en av dem får del i varje slag av egendom, .ankommer det här, liksom eljest vid skiftet, å delägarna att avtala om egendomens fördelning dem emellan; kunna de ej enas, skall jämlikt 5 % i detta kapitel skiftesman träda i verksamhet, och denne har att, om enighet ej genom hans förmedling kan vinnas, själv verkställa skiftet. Ehuru det således enligt förslaget är sörjt för att ett skifte städse, utan att rättegångsvägen behöver anlitas, kan komma till stånd, har beredningen ansett lämpligt att, till ledning för delägarna, ilagen uttryckligen uttalas nyssnämnda grundsats, att envar delägare vid skiftet äger njuta lott i varje slag av egendom. En sådan föreskrift, vilken utgör en motsvarighet till ovan- nämnda stadgande i 12 kap. 4 & Ä. B., har intagits i första punkten av nu ifrågavarande paragraf
I åtskilliga fall är det emellertid ej möjligt att upprätthålla en regel av nyss angivna innebörd. Egendomen kan således vara av sådan beskaffenhet, att en delning därav överhuvud ej kan ske eller skulle medföra en väsent- lig värdeminskning; det förra är i regel händelsen beträffande en lös sak, det senare ofta i fråga om fastighet eller samlingar. Med hänsyn till det nu anförda har från stadgandet, att envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom, i förslaget gjorts det undantaget, att vad ej lämp- ligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt skall läggas å en lott. Vad så- lunda stadgats hindrar naturligen ej, att försäljning av ifrågavarande egen- dom ibland kan vara den lämpliga utvägen. Till denna fråga återkommer beredningen i det följande.
Den bestämmelse i första punkten av förevarande paragraf, för vilken nu' redogjorts, äger naturligen ej tillämpning, därest på grund av testamente andra föreskrifter skola gälla. — Nu angivna, till ledning för delägarna lämnade stadgande angående del- ningen kan av dem eftersättas, om de äro ense att på annat sätt verkställa delningen. Vid oenighet dem emellan har skifteSman, som fungerar enligt 5 %, att verkställa skifte med tillämpning av nu förevarande bestämmelse. Det förekommer ej sällan, att bland boets aktiva finnes en fordran å någon av delägarna, t. ex. på grund av en försträckning, som lämnats honom av arvlåtaren. I dylika fall torde borgenärens och gäldenärens inbördes ställning av arvlåtare och arvinge eller testamentstagare medföra, att försträcknings- avtalet får anses slutet under den förutsättningen, att gäldenären icke skall äga utfå sin lott i boet, med mindre hans skuld betalas till motsvarande belopp. Delägare måste i sådant fall äga påfordra, att gäldenärens lott, så
långt den räcker, skall gå i avräkning mot den återstående skulden.1 Ehuru det nu sagda lärer överensstämma med gällande rätt., har lagberedningen ansett det lämpligt att i andra punkten av förevarande paragraf uttryck— ligen uttala, att fordran å delägare skall tillskiftas denne, så långt hans lott" förslår.
Föreskriften att fordran hos delägare skall tillskiftas denne äger tillämp- ning allenast när fråga är Om en verklig fordran men däremot ej beträffande förskott å arv. Ett arvsförskott skall under de förutsättningar, som äro an— givna i 6 kap. lagen om arv, avräknas å mottagarens arvslott. I den mån avräkning sålunda skall ske, vinnes följaktligen beträffande förskott samma resultat som med den nu ifrågavarande regeln. Däremot föreligger en skill- nad för det fall, att lotteni boet ej uppgår till förskottets eller fordringens belopp. Kan vad en arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott, är han nämligen enligt 4 5 i nyssnämnda kapitel av arvslagen ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs. Överstiger åter arvlåtarens fordran å delägare dennes lott i boet, svarar delägaren mot boet för skillnaden mellan fordringen och lotten, såframt annat ej överenskommits mellan arvlåtaren och delägaren eller av arvlåtaren förordnats genom testamente.
I det föregående har framhållits, att delägarna böra, med ledning av stad- Föreskrift gandeti förevarande paragraf, träffa överenskommelse om delningen samtomquå'fgjm att, om överenskommelse ej uppnås, delningen verkställes av skiftesman. Såsom förmaning redan antytts, behöver överenskommelsen ej med nödvändighet resultera i att 9-7 gm” egendomen fördelas mellan delägarna eller att den lägges å viss lott. Ofta kunna delägarna önska, attförsäljning av egendomen sker och att den därvid influtna köpeskillingen i stället går till fördelning. Beträffande sättet för försäljningen kan den ske antingen å offentlig auktion eller i annan ordning, beroende på vad delägarna i det föreliggande fallet finna ändamålsenligt. Det kunde måhända ifrågasättas att i förslaget upptaga ett stadgande om försäljning å offentlig auktion, för den händelse överenskommelse ej kan träffas om viss egendoms fördelning. En dylik föreskrift kunde emellertid lätt föranleda missbruk från någon delägares sida, ej minst när fråga är om föremål med affektions- värde för delägarna. Om följaktligen försäljning på offentlig auktion ej bör påbjudas vid bristande enighet, synes å andra sidan ej vara erforderligt att i lagtexten upptaga en enkel erinran om lämpligheten av sådan realisation, enärdenna utväg säkerligen ej är för delägarna främmande. En sådan erin” ran kunde för övrigt tänkas medföra den icke avsedda verkan, att egendom såldes. å offentlig auktion, ehuru det i det föreliggande fallet vore bättre att anlita ett annat försäljningssätt eller att lägga egendomen å viss delägares lott. Någon föreskrift av det slag, som nu angivits, har därför ej upptagits iförslaget. Uppkommer Oenighet, huruvida försäljning skall vidtagas eller
l 1 se lagberedningens förslag till lag om arv s. 264.
Särskilda bestämmelser angående jöremdl med afektions- värde ej givna.
Regel om lottkastning har ej upp-
tagits.
Beräkningen av den arv- fallna egen- domens värde.
icke, föreligger en vanlig förvaltningsfråga, som kan lösas genom förord- nande av boutredningsman efter vad i 2 kap. 1 & är stadgat.
Under övervägande har varit, huruvida någon särskild regel är erforderlig för den händelse i boet ingå föremål, som äro av affektionsvärde för del- ägarna, såsom familjeporträtt, brev, arkivhandlingar. Beträffande dessa är det av vikt, att de ej i strid mot alla eller de flesta delägarnas önskan avyttras. Så länge egendomen förvaltas av delägarna själva, kan försäljning av dylik egendom ej ske mot någon delägares bestridande. Och om vid oenighet rö- rande delningen skiftesman inträder, har denne, därest han ej kan åstad' komma enighet om en lämplig ordning för egendomens framtida bevarande, att vid skiftet tillägga egendomen åt den eller de delägare han finner vara därtill närmast. Någon rätt att frånhända boet sådan egendom äger däremot ej skiftesmannen. Ankommer det däremot jämlikt 5 % i detta kapitel å en enligt 2 kap. förordnad boutredningsman att medverka vid skiftet, äger denne väl att företaga en föryttring men skall dessförinnan jämlikt bestämmelsen i tredje stycket av 2 kap. 11 % inhämta delägarnas mening, där det lämp- ligen kan ske.
För det fall att boet står under förvaltning av testamentsexekutor och denne på grund av 5 % av detta kapitel skall vara skiftesman, äger han väl jämlikt 2 kap. 20 & utan delägarnas hörande föryttra egendom, varom här är fråga, men med hänsyn till uppdragets natur har man rätt att av honom förvänta hänsyn till delägarnas önskningar.
Efter det i 12 kap. 4 % Ä. B. givits föreskrift om egendomens läggande i jämngoda lotter, heter det: »Sedan behålle vardera det honom med lott till- faller. Asämjas arvingar att dela arvet utan lottning; vare det så gillt, som hade var sitt med lott fångit». Lagen förutsätter alltså lottkastning såsom det normala tillvägagångssättet vid arvsdelning. Samma ståndpunkt intogs av lagkommittén och äldre lagberedningen.
Frånsett sådan lottkastning, som föranledes av stadgandet i 7 kap. 5 5 lagen om förmynderskap därom, att förmyndare, som för omyndig delägare i döds- bo deltager i arvskifte, skall inhämta överförmyndarens samtycke till egen- domens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning, förekommer i våra dagar lottning endast undantagsvis. Delägarna söka i första hand träffa över- enskommelse, huru delningen skall verkställas, och lottningsförfarandet till— gripes endast såsom en sekundär utväg. Skulle ett stadgande om lottning inflyta i en ny lag, kunde det därför ej innehålla annat än en anvisning till delägarna att, om de ej kunna enas om fördelningen, överlämna denna åt lottens avgörande, där så lämpligen kan ske. En dylik föreskrift vore emel- lertid enligt lagberedningens mening överflödig; även den förutan torde del- ägarna förstå att i därför lämpade fall begagna sig av lottkastning.
I gällande lag finnes ej någon bestämmelse om det värde, efter vilket egen- domen vid skiftet skall beräknas. Tydligt är, att de i bouppteckningen an- givna värdena ej utan vidare kunna läggas till grund. En ej oväsentlig föränd-
ring i dessa värden, särskilt beträffande aktier, kan hava ägt rum mellan bouppteckningen och skiftet. Bohag och husgeråd äro vidare enligt gängse praxis i bouppteckningen upptagna till lägre värden än de verkliga. Då fast egendom skall i bouppteckningen upptagas till taxeringsvärdet, är också för- säljningsvärdet ej sällan ett annat.
Enär' arvskiftet, såsom lagberedningen vid 1 % framhållit, sker efter över- enskommelse mellan delägarna, är det naturligt, att denna överenskommelse omfattar också de värden. som skola läggas till grund för delningen. Vid oenighet mellan delägarna angående värderingen uppstå emellertid svårighe- ter. Att lösa dessa genom legala värderingsregler torde ej låta sig göra. Så- dana regler måste enligt sakens natur. liksom bestämmelserna om boupp- teckningsvärdena, bliva mer eller mindre schematiska och därför till ringa nytta i det praktiska livet, där en smidig anpassning efter det verkliga mark— nadsvärdet framstår såsom önsvärd. Däremot kunna de vanskligheter, som föranledas av delägarnas olika uppfattning om värdet, avhjälpas därigenom, att en ändamålsenlig ordning överhuvud våstadkommes för de fall, när över- enskommelse ej kan uppnås vid skiftet, och bestämmelser i detta syfte hava upptagits i 5—9 åå av förevarande kapitel.
Såsom ovan antytts, finnes utöver stadgandet i 12 kap. 4 % Ä. B. ytterligare en bestämmelse, som har avseende å själva delningen, nämligen i 7 % av samma kapitel. Där utsäges, att om flera få del i sätesgård eller annan jord, som ej kan väl delas eller klyvas, den som äger större delen har rätt att efter laga värdering lösa ut de andra, varvid det tillkommer lösentagaren att av- göra, om lösen skall givas i »penningar eller jämngod ränta». Hava alla lika del och uppnås ej enighet om, vilken lösningsrätten» tillkommer, avgöres detta enligt andra punkten av lagrummet genom lottning. Lagrummet, som ur- sprungligen upptog allenast första punkten, innebar i äldre tid, att broder, som då ärvde dubbelt mot syster, städse hade lösningsrätt i förhållande till henne. Då lika arvsrätt år 1845 infördes för bror och syster, bibehölls dock broders företrädesrätt till lösen, i det att ett tillägg gjordes till stadgandet av innehåll, att i händelse av lika delar broder eller den, som ärvde bro- ders lott, hade rättighet att lösa till sig systers lott. Anledningen till tillägget var farhågan för en allt för långt driven hemmansklyvning.1 Vid denna tid- punkt hade nämligen den vid 1734 års lags tillkomst gällande resolutionen den 10 juni 1684, enligt vilken 1/4. mantal bestämts såsom den minsta del, vartill ett skattehemman fick klyvas, upphävts och ersatts med förordningen den 19 december 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman, och denna förord- ning innehöll icke något annat korrektiv mot en delning utöver besuttenhetsé gränsen än det, som innefattades i tillämpningen av lösningsrätten.2 Berörda år 1845 tillagda bestämmelse i 12 kap. 7 % Ä. B. kvarstod till år 1890, då den
1 Se lagutskottets betänkande vid 1844—45 års riksdag nr 31 s. 7. 2 Se Grefberg, Lagen om delning av jord å landet 8. 16—16.
Ej motsva- righet till 1_2 kap. 7 5 A. B. i för- slaget.
'hpphävdes i samband med'ö, 6 och 8 55 i 12 kap. Ä. B.,. vilka innefattade före- skrifter om s. k. tagelott samt" "vissa andra broder och den, som ärvde bro- ders” lott, tillkommande fördelar vid skifte av arvfallen fast egendom på landet. Lagutskottet vid 1890 års riksdag-yttrade, att tillägget liksom nyss- nämnda stadgande icke överensstämde med de grunder, på vilka lagstiftnin- gen i förevarande ämne vore byggd —— likheten mellan man och kvinna i 'arv'savseende — samt framhöll, att hänsyn till farhågan för en för långt fdriven hemmansklyvning på grund av dåmera gällande bestämmelser förlorat den betydelse, som den år 1845 ännu kunnat äga.1 Dessa bestämmelser inne- höllos' i förordningen 'den 6'augusti 1881 angående hemmansklyvning och jord- avSöndring, enligt vilken klyvning,” med vissa undantag, finge'ske till vad hemmantäl som helst, »dock, vad säteri angår, utan ändring av vad allmänna lagen rörande klyvning därav vid'arvtägt innehåller», varmed åsyftades det stadgande i 12 kap. 7 % Ä. B., som ännu kvarstår. Beträffande sistnämnda stadgande- yttrade utskottet, att "det icke stode i något sammanhang med frågan om den lika arvsrätten men utvisade en icke förkastlig utväg att förekomma delning av jord, som icke kunde väl delas eller klyvas, eller uppkomsten av en ofta med flera olägenheter förknippad samäganderätt. Utskottet ansåg "därför stadgandet böra bibehållas och gav åt andra punkten förut angivna innehåll, att vid lika lotter företrädet till lösningsrätt skulle
. '. bestämmas genom lottning.
Principen Om fri hemmansklyvning upprätthölls i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Genom lagen om delning av jord å landet den 18 juni 1926 försvann hemmansklyvningen nr lagstiftningen såsom särskild jorddelningsform, en ändring som emellertid är av närmast formell art. Däremot hava genom den nya lagen —— i syfte att förhindra en uppdelning av jorden som icke tillfredsställer anspråken på en sund jorddelning -— införts bestämmelser. som innebära upphävande av be- r'örda'» därförinnan föreliggande" möjlighet att genom klyvning uppdel'a en fastighet i hur små andelar som helst, och i gengäld har till underlättande av utbrytning medgivits utläggande av gemensam ägolott för flera delägare. Någon ändring i förevarande stadgande om lösningsrätt vidtogs emellertid ej, och detta stadgande företer överhuvud ej annan avvikelse från den ly— delse det 1890 erhöll än att till detsamma år 1926, i samband med anta— gandet av lagen den 4 juni s. å. om upplåtelse under åborätt av viss jOrd, fogades" ett andra stycke med hänvisning till vissa regler om lösningsrätt i den lagen.
' Innan lagberedningen yttrar sig angående den framtida lösningen av nu förevarande spörsmål, må i korthet beröras den ställning, som de stora lag- förslagen. från förra delen av 1800-talet intogo till detsamma. Lagkommittén upptog ett stadgande av i allt väsentligt samma lydelse söm 12 kap. Tå
1 Se lagutskottets utlåtande 1890 nr 7 s. 9.
.,. ft
-_. "u,—.
Ä. B. i dess nuvarande avfattning. Vidare! föreslogs, att om av dem, som ägde lika lott, tvenne eller flera, fast ej alla, å egendomen besuttna bleve, skulle den läggas i så många delar, som var för sig besuttenhet gjorde, där "delägarna det äskade. Sedan skulle de genom lottning sig emellan skilja, vilka av dem fmge taga de besuttna delarna. Om ej den villelösa, som vore därtill berättigad, hade han att mot lösen avstå sin lott till annan delägare, som ville lösa; ville ingen lösa, skulle egendomen säljas. Äldre lagbered- ningen fann berörda stadganden ej vara fullkomligt användbara på alla de fall; som kunde inträffa, varjämte beredningen fann ordet besuttenhet ej böra användas i allmänna lagen. ] stället hade för de fall, då ej åt alla, som fått del av fast egendom, lotter kunde utbrytas, som vore tjänliga till särskilt bruk, stadgats, att om de lotter, som för sådant bruk vore för små, kunde sammanläggas till större delar, som kunde brukas var för sig, de skulle sam- manläggas i så många delar som möjligt, varefter skulle genom lottning be- stämmas, vilka skulle taga dessa sammanlagda delar och utlösa de övriga delägarna. Hade åter en eller flera så stora lotter, att dessa kunde utbrytas utan något sainmanläggande, finge de utlösa de övriga, där ej de smärre lot- terna kunde sammanläggas såsom förut vore sagt, ivilket fall genom" löttning bestämdes, vilka av de smärre delägarna skulle utlösa de övriga. Om slut- ligen av egendomen ej kunde bliva mer än en till särskilt bruk tjänlig del, finge den efter lottning ostyckad lösas. Beredningen framhöll, att dessa stad- ganden skilde sig från lagkommitténs förnämligast däri, att beredningen ej ansett någon vara berättigad att'utlösa andra delägare, därför att han hade större lott, om ej denna i sig. själv vore tjänlig till särskilt bruk, och att de, som hade mindre lotter, ej vore skyldiga att för dem taga lösen, såvida ge- nom-sammanläggning en eller flera till särskilt bruktjänliga delar kunde ut- bry tas. - Av den nu lämnade redogörelsen lärer framgå, att stadgandet i 12 kap. "få Ä. B. om rätt för en delägare att utlösa de övriga uppfattats såsom ett komplement till jorddelningslagstiftningen. Då genom 1926 års lag i detta ämne föreskrifter givits i syfte att undvika olägenheterna av en allt för långt gående jorddelning, lärer enligt lagberedningens mening anledning saknas 'att i nu förevarande sammanhang giva dylika regler,*och beredningen har därför ej upptagit någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om lösnings- rätt till fast egendom i ”första stycket av 12 kap. 7 % A. B. På grund härav har det ej heller blivit erforderligt att bibehålla stadgandet i nämnda para- grafs andra stycke. —
Med nu berörda spörsmål sammanhänger emellertid ett problem av mera allmän art, nämligen huruvida det kan vara erforderligt att i lagstiftningen sörja för att viss egendom '— i främsta rummet fastighet men även viss annan egendom såsom fabrik eller rörelse — såvitt möjligt ej genom arv- skiftet splittras utan bevaras i en hand.
I den mån laglottsbestämmelserna ej lägga hinder i vägen”, äger arvlåtaren
genom testamente förordna om kvarlåtenskapens fördelning utan annan in- skränkning än den som följer av regeln i 1 kap. 2 % lagen om testamente, att vid förordnande med verkan i en framtid olikhet ej får göras mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död. Då bröstarvingar finnas, kan arvlåtaren ej i syfte att sammanhålla viss egendom till förmån för en av bröstarvingarna träffa förfoganden, som inkräkta på de övrigas laglotter. Till följd härav kunna onekligen uppstå vissa svårigheter vid arv- fall av egendom, som icke lämpligen kan delas. I många fall har det emel- lertid varit möjligt att övervinna berörda svårigheter. För ändamålet har så- lunda kunnat begagnas dels institutet sammanlevnad i oskiftat bo och dels bolagsbildning. Såsom lagberedningen i annat sammanhang framhållit,1 kvar- stå dock vissa svårigheter, särskilt i mindre förhållanden, när det gäller affärsrörelse av obetydlig omfattning, jordbruksegendomar, som icke lämpligen kunna klyvas, eller egna hem för bostadsändamål. Dessa svårigheter ansågos icke böra avhjälpas genom minskning av laglottsskyddet, men frågan lämna— des öppen, huruvida de kunde mildras genom särskilda skiftesregler.
Det skulle enligt lagberedningens mening medföra ej ringa vanskligheter att i lag reglera ifrågavarande spörsmål. Den effektivaste anordningen, näm- ligen att tillerkänna viss arvinge egendomen i dess helhet, har såsom redan framhållits, med hänsyn till laglottsreglerna ansetts vara och bör också vara utesluten. Sålunda skulle knappast återstå annan utväg än atti samband med bestämmelserna om arvskifte medgiva rätt för viss arvinge att av de övriga lösa till sig egendom, som ej väl kan delas. Det bleve därvid nödvändigt att i lagen angiva, vilken arvinge nämnda rätt skulle tillkomma. Då det av lätt insedda skäl måste anses uteslutet att låta företrädet bestämmas efter ålder eller kön, finge åt stadgandet antagligen givas det innehåll, att lösningsrätten tillkomme den, som befunnes lämpligast, en regel, vars nackdelar torde ligga i öppen dag. Bestämmelse måste vidare givas om det värde, efter vilket lös- ningen skulle ske. I sakens natur ligger, att detta värde borde sättas lågt, för att stadgandets syfte skulle kunna tillgodöses, men det finge samtidigt sörjas för, att ej laglotten för de arvingar, som hade att taga lösen, träddes för nära. Antagligen bleve det nödvändigt att komplettera en dylik i sig själv svårpraktikabel regel med en föreskrift, att om egendomen inom viss tid av- yttrades, de arvingar, som vid skiftet nödgats-taga lösen, skulle äga andel i skillnaden mellan köpeskillingens belopp och lösensumman, där den sistnämnda vore lägre. Dessa antydningar giva en inblick i en del av de vanskligheter, som skulle möta vid en lagstiftning på förevarande område.
Föreligger emellertid ett verkligt behov av en legal reglering i ämnet, till- kommer det lagstiftningen att med övervinnande av berörda svårigheter söka åstadkomma en tillfredsställande ordning. Enligt lagberedningens mening är ett sådant behov ej för handen. Såvitt beredningen kunnat finna, över-
' Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 300.
vinnas de olägenheter, som i nu berörda avseende kunna uppstå, i prak- tiken regelmässigt på den godvilliga överenskommelsens väg. När delägarna ej önska leva i oskiftat bo och en bolagsbildning på grund av egendomens ringa värde eller annan orsak ej är ändamålsenlig, men delägarna önska be- vara egendomen osplittrad, förekommer det mycket ofta, att en delägare efter avtal med de övriga övertager dessas lotter mot vederlag. som vanligen till större delen utgöres av en skuldförbindelse. Ingår fastighet i boet, intecknas icke sällan fastigheten till säkerhet för skuldförbindelsen. Av de inteckningar, som belasta den svenska jorden, har säkerligen en mycket avsevärd del ur- sprungligen tillkommit i samband med arvskiften genom utlösen av arvslotter. Särskilt på landsbygden har alltifrån mediet av adertonhundratalet en dylik uppgörelse varit bruklig hos oss likasom annorstädes.l Omständigheternas egen makt har således medfört, att delägarna drivas till att träffa en uppgö- relse i de fall, varom nu är fråga. Samtliga de av Kungl. Maj:t utsedda re- presentanterna för den praktiska erfarenheten, med vilka beredningen rådgjort i de ämnen, somberöras av förslaget, hava också vitsordat, att något lag- stiftningens ingripande i denna del ej kan anses erforderligt. Det skulle en- ligt deras liksom enligt lagberedningens mening tvärtom kunna befaras, att regler i ämnet skulle komma att inverka skadligt på den praxis, som sedan lång tid tillbaka utbildat sig på förevarande område, äventyra villigheten att genom ömsesidiga eftergifter nå fram till en uppgörelse och inbjuda till tvister, som för närvarande undvikas. På grund av vad nu anförts har beredningen ansett, att — förutom stadgandet, att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott —— några särskilda skiftesregler ej böra givas i syfte att undvika arvfallen egendoms fördelning på alltför många händer.
4 %.
Enligt 12 kap. 11 % Ä. B. skola alla arvskiften underskrivas av arvin- garna eller deras ombudsmän, så ock av de gode män, som hava be- vistat delningen.
Meningarna hava brutit sig angående frågan, huruvida nämnda stad- gande utgör en formföreskrift, vars eftersättande medför skiftets ogiltighet, eller om det, liksom åtskilliga liknande bestämmelser i 1734 års lag, är att fatta endast såsom ett råd. Och bland dem som omfattat den förra meningen hava gjort sig gällande skiftande uppfattningar beträffande den närmare in- nebörden av formkravet.
Förevarande fråga sammanhänger på det närmaste med spörsmålet, huru- vida arvskiftet enligt gällande rätt är att fatta såsom en av gode männen verkställd förrättning eller såsom ett avtal mellan stärbhusdelägarna. Om man ansluter sig till den förra uppfattningen och såsom en konsekvens härav
1 Se lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 304.
Arvskiftes form.
Gällande rätt.
anser vad gode männen vid skiftet beslutat bliva ståndande, med mindre klander däremot anföres inom den i 13 kap. 1 % Ä. B. stadgade tiden, lärer man svårligen kunna undgå att uppställa fordran på, att gode männens beslut an- gående skiftet skall vara fixerat i skriftlig handling, som underskrivits av dem. Uppfattas åter arvskiftet såsom ett avtal mellan delägarna, en upp- fattning som enligt vad närmare utvecklas under 1 5 i detta kapitel torde överensstämma med gällande rätt, synes åter icke därmed något avgörande vara träffat angående frågan, huruvida avtalet överhuvud är formfordrande eller ej.
Innan lagberedningen övergår till att söka lämna en redogörelse för gäl- lande rätts ståndpunkt i denna del, må i korthet beröras de förslag i ämnet, som avgåvos av lagkommittén och äldre lagberedningen.
Lagkommittén stadgade i sitt år 1826 avgivna förslag (8 kap. Ä. B.), att skifte skulle förrättas antingen utav någon bland de personer, som enligt kommitténs förslag skulle utses att hålla boutredningar inom domsagan, eller ock av annan, som stärbhusdelägarna själva anmälde och rätten godkände. Såväl utredningsmannen jämte hans biträden som stärbhusdelägarna skulle underteckna skiftet. Från dessa föreskrifter gjordes undantag för det fall, att i ett stärbhus funnos blott myndiga och närvarande arvingar och dessa sig emellan överenskommo, hur arvet skulle skiftas; överenskommelsen skulle, till förekommande av framtida tvister, skriftligen upprättas och underskrivas av två vittnen. En tid av ett år för klander av eller jämkning i skifte föreskrevs. . ' '
I huvudsak överensstämmer .äldre lagberedningens förslag med lag- kommitténs. Såsom en följd av att enligt förstnämnda förslag Vissa förord— nade boutredningsmän ej skulle finnas, lämnades emellertid arvingarna frihet i val av skiftesmän. Också äldre lagberedningen upptog en ettårig klander- tid men utsade — vad i sig själv vore klart —— att klander ej ägde rum å skifte, som vore gjort genom förening. Därest någon delägare vägrade att underteckna skifteshandlingen, vilken skulle utfärdas i två exemplar, skulle de som vid skiftet biträtt skriva intyg därom å exemplaren: och, heter det, »varen dessa sedan lika gilda, som hade alla dem undertecknat» (8 kap. 11 % Ä. B.).
Enligt båda lagförslagen kunde sålunda arvskifte förrättas antingen av sär— skilda skiftesmän eller ock genom förening av samtliga delägare. Underskrift å skifteshandlingen fordrades i båda fallen av arvingarna samt i det förra av skiftesmannen med biträden och i det senare av vittnen. Stadgandenas avfattning — ej minst äldre lagberedningens nyss anförda föreskrift — synes giva vid handen att de uppfattades såsom formföre'skrifter, och detta bestyr- kes även av vissa uttalanden i äldre lagberedningens motiv och protokoll.
Däremot innehålla lagförslagen ej uttalanden, huruvida de föreslagna be- stämmelserna om arvskiftes form uppfattades såsom en avvikelse från mot- svarande stadgande i 1734 års lag. De tablåer angående bl. a. de väsent-
ligaste skiljaktigheterna mellan lagkommitténs förslag och 11734 års lag,- vilka— — efter framställning från rikets ständer -—— utarbetades på offentligt uppj drag och år 1839 framlades av dels C. G. Cassel och P. G. Norin, dels L. J Boye, äro emellertid härutinnan av intresse.
Vid en jämförelse mellan 12 kap 11 & Ä B. och motsvarande stadgande i lagkommitténs förslag (8 kap. 9 5), enligt vilket såväl utredningsmannen och hans biträden som delägarna hade att underskriva skiftet, anmärkte Cassel och Norin viséa skiljaktigheter, av vilka dock ingen rör arvskiftes form.; Och. varken av Boyes tablå eller hans därvid' fogade yttrande-framgår, att någon olikhet skulle finnas mellan lagförslaget och 12 kap. 11 % Ä. B. i nuvarande del. Om, såsom ovan antagits, det får anses berättigat att uppfatta lagförsla- gens stadganden i ämnet såsom formföreskrifter, kan alltså härav slutas, att man betraktat också 12 kap. 11 % Ä. B. såsom en bestämmelse angående formen., Framhållas . må ock, att högsta domstolen, som avstyrkte, förslaget om sär-. skilda boutredningsmäns tillsättande, också i nu förevarande del tillstyrkte' att gällande lag bibehölles, enär det icke borde betagas arvingarna att själva med laga verkan förrätta skifte, endast tvenne vittnen därvid vore tillstädes.
Iden juridiska litteraturen här frågan vanligen blott helt knapphändigt behandlats. Lindblad2 uppräknar bland de fall, där lagen stadgar, att avtal skall ske skriftligen och med iakttagande av en viss form, jämväl arvskiften. Till nämnda grupp hänföres ock, bland annat, avtal om föryttring av fast egendom enligt 1 kap. 2 % J. B. Såsom en, motsättning till denna grupp av stadganden anför han de lagrum,*enligt vilka man bör företaga en rättshandling med vittnen eller taga bevis därå, såsom 9 kap. 1 %, 10 kap. 1 % och 12 kap. 15, H. B. Även Broome3 hänför arvskifte till de avtal, som skola avslutas skriftligen och bestyrkas på ett en gång för alla bestämt sätt; och, tillägger han, då måste sådant noga iakttagas, alldenstund annan bevisning icke får användas. Lik-' som Lindblad sätter Broome såsom motsättning till sådana avtal rättsärenden enligt nyssnämnda stadganden i handelsbalken, vilka kaute'lföreskrifter äro påminnelser om vad som är försiktigt att iakttaga »men alldeles icke så som om därigenom vore förbjudet att på annat sätt bevisa sin rätt». Gode män— nen äro sålunda enligt Broomé att fatta såsom exklusiva bevisvittnen. Schre- veliusf yttrar, att det säger sig självt, att de gode mäns underskrift, som bevistat arvskiftet, icke är annat än vanligt vittnesintyg. Tryggerå uttalar, att gode männens underskrift synes vara att betrakta såsom form. Nord- ling,6 som giver bestämt uttryck åt uppfattningen av arvskifte såsom ett av- tal mellan stärbhusdelägarna, nämner angående formen allenast, att över skiftet skall upprättas ett skriftligt dokument, vilket skall förses med del-
1 Se till det följande Lind &. a. s. 368—378. ” Lindblad &. a. s. 161—163. '" Broome, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, 2 uppl. 1890, s. 219— 221. ' Schrcvelius a. a. s. 234. & Trygger, Om skriftliga bevis s. 132—133. & Nordling &. a. s. 136—137.
ägarnas och gode männens underskrifter. Enligt Winroth1 är skiftet princi- piellt ett formalkontrakt, i det att det skall ingås i närvaro av två ojäviga vittnen, s. k. gode män, och vinner sin avslutning först därigenom, att över delningen upprättas skriftlig handling, vilken undertecknas av samtliga skif— tesdelägarna och gode männen. I saknad av samtliga deltagares underskrifter förblir handlingen allenast ett förslag. Skiftesinstrumentet måste enligt Björ- ling2 för att bliva gällande vara undertecknat av samtliga stärbhusdelägarna och vittnena. Ser man till den finska litteraturen, yttrar Chydeniuss, att arvskiftes form är tvåfaldig: vittnen 'och skrift. Gode männens uppgift är att såsom solennitetsvittnen bevista delningen. Mest ingående yttrar sig Seria- chius,4 vilken med bestämdhet hävdar, att här är fråga om en verklig form- föreskrift. Gode männen äro också enligt Serlachius isjälva verket intet annat än solennitetsvittnen vid skiftesavtalet. Anmärkas må ock, att Wrede i sina maskinskrivna föreläsningar över ärvdabalken, tredje uppl.,—efter att hava erinrat att olika meningar rått angående frågan, huruvida 12 kap. 11 % Ä. B. innefattar en formföreskrift — uttalar, att av lagrummet kan dragas den slutsats, att stadgandet om skriftlig form är absolut bindande, cl. v. 5. att ett arvskifte, som ej blivit skriftligen upprättat, icke är lagligt och att det- samma är förhållandet med underSkrifterna (a. a. s. 113).
I rättspraxis hava olika meningar gjort sig gällande såväl angående frågan om form överhuvud erfordras för ett laga arvskifte som angående den när- mare innebörden av formkravet.5 Det torde vara lämpligt att vid undersök- ningen av rättsfallsmaterialet var för sig behandla de mål, som röra del- ägarnas och de som röra gode männens närvaro och underskrifter.
Beträffande frågan om arvskiftes form i vad rör delägarnas underskrifter föreligger en rad rättsfall. Med anslutning till ett votum av Gänther uttalade högsta domstolen i en dom den 28 januari 1853,6 att enär arvsfördelning ej, på sätt 12 kap. Ä. B. föreskreve, upprättats i stärbhusdelägarnas närvaro och ej heller underskrivits av dem, handlingen ej innehade egenskap av lagligen verkställt arvskifte? Ej förrän 18908 fick högsta domstolen anledning att åter taga ställning till spörsmålet. Även då uppställdes krav på arvskiftes" för-
1 Winroth, Nordisk familjebok s. 1420, Handbok i svensk civilrätt II s. 183—184. Se ock Svensk Civilrätt II s. 589 not 1.
: Björling a. a. s. 366. Se ock s. 359. 3 Chydenius a. a. s. 106. 116. Jfr ock s. 117 not 2, s. 123. * Serlachins a. a. s. 227 f.
5 I sina motiv till 13'kap. 1 % G. B. som beträffande ordningen för bodelning hänvisar till ärvdabalkens bestämmelser om arvskifte, yttrar lagberedningen, att dessa. i tydlighet och fullständighet lämna åtskilligt övrigt att önska och anför såsom exempel härpå, att olika. meningar i praxis yppats, huruvida lagens bestämmelser om gode mäns medverkan vid skiftet samt om skifteshandlingens nnderskrivande av stärbhusdelägarna och gode männen äro att fatta såsom oeftergivliga formföreskrifter. Se lagberedningens förslag till revision av gifter- målsbalken m. m. IV s. 364—365. 5 S. J. A. XXVI s. 19. 7 Demens avfattning lämnar rum för tvivel, huruvida man ansett delägarnas underskrifter vara nödvändig form för skifte eller icke. ” N. J. A. 1890 s. 6.
' 'Flv?_'v-ou._|p _ * _
: rättande skriftligen.1 Mellan den efterlevande mannen och hans dotter hade träffats överenskommelse, som dock ej upprättats skriftligen, att han skulle med visst belopp utlösa dottern, vilken därjämte ägde uttaga moderns nipper och kläder. Förbindelse å lösesumman hade utfärdats till dottern, vilken i särskild handling erkände sig hava utfått sin arvslott. Enär skriftlig handling icke upprättats över fördelningen, förordnade häradsrätten emellertid, under åberopande av 12 kap. 1, 2 och 11 %% Ä. B., att nytt arvskifte skulle för- rättas, och häradsrättens utslag fastställdes utan meningsskiljaktighet av hov- rätten och högsta domstolen. Framhållas må, att i målet gjordes gällande, att de av häradsrätten åberopade lagrummen liksom många andra vore endast rådgivande och icke uteslöte rättigheten för arvingar att göra delning i annan form.
Från år 1907 må antecknas ett avgörande, som ger uttryck för grundsatsen, att arvskifte, som ej underskrivits av samtliga dödsbodelägare, är ogiltigt.2 Följande år möter ett prejudikat (N. J. A. 1908 s. 545), vid vilket det är anledning att något längre dröja.
Med anledning av vunnen boskillnad mellan makarna K. hade i närvaro av hustrun och två gode män upprättats skriftlig handling om skifte av boet, vilket därvid i sin helhet tillagts hustrun. Mannen hade först senare utan vittnen tecknat sitt namn under handlingen. Sedan hustrun dött, uppstod i tvist mellan mannen och hustruns arvingar fråga, om handlingen ägde laga verkan emot mannen. Stockholms rådhusrätt biföll arvingarnas talan, enär mannen K. icke uttryckligen förnekat, att han egenhändigt undertecknat skifteshandlingen, samt han varken styrkt, att han blivit till undertecknandet svikligen förledd, eller ådagalagt något annat förhållande, på grund varav skifteshandlingen icke skulle äga rättskraft.
I sitt ändringssökande anförde mannen K., att det uppenbart vore just i syfte att förekomma, att ett skifte skulle kunna ske utan samtliga veder- börandes tydliga och öppna medgivande, som lagen stadgade, att skifte skulle äga rum i närvaro av två ojäviga personer. Dessa skulle undersöka, om verkligen enighet beträffande egendomens fördelning kommit till stånd. Endast genom åsidosättande av dessa lagens föreskrifter hade hustru K. lyckats få mannens namn under skifteshandlingen. Därest skiftet förrättats i närvaro av två trovärdiga män och dessa sin plikt likmätigt låtit mannen K. få klart begrepp om handlingens innehåll, hade hans namn aldrig kommit under handlingen. Hustru K:s arvingar genmälde bl, a., att stadgandet i 12 kap. 2 & Ä. B. om gode mäns närvaro vid skifte vore endast ett råd.
Enär det blivit utrett, att sedan skifteshandlingen, å vilken två personer tecknat sig såsom skiftesförrättare, blivit uppsatt på begäran av hustru K.,
1 I det rättsfall. som är refererat i S. J. A. XXXIV s. 461 och rör frågan om arvskiftes egenskap av avtal eller offentlig förrättning —jfr under 1 % ovan s. 490 — ingick justitierådet Södergren i ett särskilt yttrande också på nu förevarande spörsmål och fann bestämmel- sen om arvingarnas underskrifter å skiftet innebära fordran på. form. - 2 N. J. A. 1907 not. A nr 206.
hon sistnämnda dag inställt sig å viss banks notariatavdelning och under upp- gift, att hennes man vore hindrad att vid skiftet tillstädeskomma, förklarat sig godkänna handlingen; ty och som vid det förhållande, att mannen K. icke vare sig själv eller genom befullmäktigat ombud närvarit vid förrättningen, densamma icke kunde såsom lagligt skifte anses; alltså och då, även om mannen K. ä handlingen tecknat godkännande, detta så mycket mindre vore av beskaffenhet att medföra laglig verkan, som det icke mot hans bestridande och vad till stöd därför förekommit fmge antagas, att han då kunnat förstå handlingens innebörd, ogillade Svea hovrätt arvingarnas talan.
Högsta domstolen prövade rättvist att, med upphävande av hovrättens dom, fastställa rådhusrättens beslut.
Ett av de sex justitieråd, som deltogo i berörda, enhälliga dom, justitie— rådet friherre Marks von Wiirtemberg, tillade ett särskilt yttrande, ivilket först — såsom vid 1 g» i detta kapitel (5. 491 not 1) framhållits — utvecklas åsikten om arvskiftet såsom ett avtal mellan delägarna. Beträffande formfrågan uttalade justitierådet bl. a., att han ej kunde uppfatta stadgandena i 12 kap. 2 och 11 %% Ä. B. såsom oeftergivliga formföreskrifter. Väl torde det få antagas, att, i händelse fast egendom inginge i skiftet, avtalets skriftliga av- fattande och underskriftens bestyrkande av gode männen eller andra vittnen erfordrades för avtalets giltighet, ty ett eftergivande av de formella betingelser lagen eljest uppställde för överenskommelser angående äganderätt till fastighet, kunde näppeligen ifrågakomma. Men för övriga fall torde det få anses be- rättigat att uppfatta nyssnämnda båda lagrum såsom innebärande icke några bindande föreskrifter utan allenast uppmaningar från lagstiftarens sida, liknande dem som i 1734 års lag i flera jämförliga fall innehållas. Mycket ofta torde det, särskilt i fattigare dödsbon på landet, inträffa, att delägarna alldeles formlöst företoge delning; och tvivelsutan skulle det —— såvitt fast egendom ej ingått i boet och alla delägare varit myndiga, så att lagens stadgande om lottning ej behövt tillämpas — befinnas högeligen stötande, om en delägare skulle, till äventyrs efter lång tids förlopp, lyckas uppriva en dylik av honom själv godkänd delning.
Berörda särskilda yttrande ger ett tydligt uttryck åt uppfattningen att 12 kap. 11 % Ä. B. ej är att uppfatta såsom en formföreskrift; ej blott under- skrift av gode männen såsom vittnen å det av delägarna slutna avtalet är obehövlig, utan någon skriftlig handling angående avtalet erfordras överhuvud ej. Huruvida den uppfattning, som kommit till synes i själva domen, kan anses vara ett uttryck för en sådan ståndpunkt, förefaller däremot tvivel— aktigt. Domen synes knappast behöva läsas annorlunda, än att delägarnas närvaro vid skiftet ej oundgängligen kräves, utan att formföreskriften i 12 kap. 11 % Ä. B. är uppfylld allenast delägarna, vid eller efter skiftet, förse skifteshandlingen med sina namnunderskrifter. Detta antagande bestyrkes av, att i de två rättsfall (N. J. A. 1913 s. 632 och 1920 s. 75), som i tiden följa efter det nu behandlade, högsta domstolen utan meningsskiljaktighet
i givit otvetydigt uttryck åt uppfattningen, att arvskifte, som ej underskrivits av samtliga delägare, är ogillt.1 Och år 1911 har den högsta administrativa instansen intagit samma ståndpunkt.2
Den hittills lämnade redogörelsen för högsta instansens ställning till frågan om behövligheten av dödsbodelägarnas underskrifter å skiftesinstrumentet torde ådagalägga, att dessa underskrifter betraktats såsom form för skiftet. I ett senare prejudikat i ämnet (N. J. A. 1928 s. 32) synes emellertid en annan uppfattning hava kommit till uttryck. Vid arvskifte, som förrättades i närvaro av samtliga dödsbodelägare, nämligen den dödes efterlevande make S. samt syskon J. och K., erhöll S. visst belopp såsom legat och dessutom sin fördel och sin giftorätt; återstoden tillades J. och K. enligt bestämmelsei arvlåtarens testamente. Sedermera antecknades å arvskiftesinstrumentet, vilket under- skrevs av gode männen samt J. och K., att arvsutdelning på grund av skiftet förrättats viss dag samt att J. och K. därvid erhållit sina arvslotter. S. yrkade skiftets undanröjande under åberopande av materiell felaktighet vid skiftet samt anförde vidare, att då skiftesinstrumentet icke blivit av S. underskrivet, skiftet vore jämlikt 12 kap. 11 % Ä. B. ogillt.
Underrätten ansåg st bristande underskrift ej medföra skiftets ogiltighet och åberopade till stöd härför bl. a., att S. till .I. och K. verkställt utbetal— ning av deras arvslotter sådana de vid skiftet bestämts. Enär S., J. och K. varit ense om att skifta boet på sätt i den därvid upprättade handlingen upptagits, fann hovrätten den omständigheten, att handlingen icke blivit av S. underskriven, vara utan betydelse för frågan om skiftets giltighet. En ledamot fann nytt skifte ej vara erforderligt, enär behållningen i boet rätte— ligen fördelats genom skiftet och skifteslotterna till vederbörande likviderats. En annan ledamot åter förklarade handlingen icke vara ett giltigt arvskifte, enär den ej underskrivits av S.
Nedre revisionen hemställde om skiftets ogiltigförklarande på materiella grunder. Angående formfrågan gjordes intet uttalande.
Högsta domstolen (tre justitieråd) yttrade i nu förevarande del, att då S., som närvarit vid skiftesförrättningen, med hänsyn till skiftesinstrumentets av— fattning finge antagas hava varit ense med de övriga dödsbodelägarna om boets skiftande på sätt vid förrättningen skett, och han sedermera till nämnda dödsbodelägare utbetalt dem vid förrättningen tillskiftade arvslotter, giltig— het icke kunde frånkännas skiftet på den grund, att skiftesinstrumentet icke blivit av S. underskrivet. Två justitieråd, som också funno skiftet gällande mot S., anförde såsom skäl, bl. a., att omförmälda testamente vid klandrade
1 I 1913 års rättsfall deltog en av de ledamöter, som varit med i 1908 års rättsfall; ett dissentierande justitieråd intog i formfrågan samma ståndpunkt som majoriteten. ” Då ett av två personer på grund av domstols förordnande upprättat skifte av frånskilda makars bo ej blivit av ena maken underskrivet, ansågs avvittriug ej hava ägt rum och lys- ning till nytt äktenskap för den make, som undertecknat skiftet, förty ej kunna ske. Se regeringsrättens årsbok 1911 s. 16. Anmärkas må, att ett av de dömande regeringsråden del— tagit också i 1908 års avgörande i högsta domstolen.
skiftesförrättningen åberopats av S. och blivit godkänt av .]. och K. samt lagts till grund för den verkställda delningen, vilken ock finge anses inne— fatta en riktig tillämpning av detsamma. Det sålunda förrättade skiftet hade, ehuru instrumentet icke blivit av S. underskrivet, godkänts såväl av honom som av hustruns arvingar; och, de sistnämndas arvslotter hade i överensstäm- melse därmed till dem utbetalats av S. De skiljaktiga ledamöterna intaga följaktligen i formfrågan samma ståndpunkt som domstolens majoritet.
I det sist behandlade rättsfallet har således av domarna i samtliga in— stanser allenast en funnit det av en delägare ej undertecknade arvskiftesin- strumentet ogillt, medan man i övrigt ansett en delägares bristande under— skrift ej medföra skiftets ogiltighet. Otvivelaktigt skulle det i här föreliggande fall hava varit stötande, om den av delägarna ingångna överenskommelsen skulle av allenast formella grunder kunnat ensidigt ryggas; den delägare, som ej underskrivit instrumentet, hade varit närvarande vid skiftet och fak- tiskt därvid godkänt detta. Då han dessutom sedermera till de övriga del- ägarna utbetalt deras arvslotter, förefaller det som om fog funnes för dessas påstående, att det berott på förbiseende att undertecknande ej skett av honom. Det må emellertid framhållas, att därest bestämmelsen om delägares, liksom gode mäns, underskrifter är att fatta såsom en i rättssäkerhetens intresse på- bjuden formföreskrift, det synes möta betänkligheter att uppgiva den klara gräns, som kravet på formens iakttagande skapar. Enighet mellan delägarna kan realiter föreligga, även om ingen av dem underskrivit ett av gode män- nen upprättat skiftesinstrument eller om någon skriftlig handling överhuvud ej upprättats. Ett godkännande av skifte också isådana fall innebure uppen- barligen ett underkännande av uppfattningen om 12 kap. 11 % Ä. B. såsom en formföreskrift. Mellan ett dylikt fall och det prejudikat, för vilket nyss redogjorts, föreligger dock blott en gradskillnad; en gränsdragning låter sig här svårligen göra.
Förevarande spörsmål har senast varit föremål för prövning genom Kungl. Maj:ts dom den 8 maj 1931 (N. J. A. 1931 s. 252). Ä arvskiftesinstrument efter två makar hade tecknats godkännande av samtliga arvingarna utom S., vilken dock å arvskiftesinstrumentet tecknat, att han närvarit vid förrätt- ningen. Sedermera klandrades arvskiftet av S. jämte åtskilliga andra arvin- gar (sökandena) på samma sida med yrkande, att skiftet måtte förklaras ogillt och att nytt skifte måtte ske efter annan grund. Svarandena invände, att blott S. vore berättigad att klandra skiftet; sökandena däremot vore bundna av sitt godkännande. Häradsrätten ansåg den omständigheten, att S., som , varit närvarande vid skiftet och undertecknat skiftesinstrumentet, icke tillika godkänt skiftet ej kunde medföra dettas ogiltighet. Hovrätten gjorde i denna del ej ändring men förordnade, att arvskiftet skulle, såvitt på S:s rätt inver- kade, rättas på angivet sätt. En av hovrättens ledamöter fann, att enär den vid förrättningen verkställda delningen icke biträtts av S., delningen icke kunde tillerkännas verkan av laga arvskifte. Högsta domstolen (tre justitie- ..
råd), där sökandena fullföljde talan, yttrade, att enär arvskiftet icke blivit av S. godkänt, bindande avtal mellan arvingarna om boets delning icke hade kommit till stånd. Vidare förordnades, att nytt skifte skulle förrättas samt att delningen, såvitt sökandenas och S:s rätt rörde,1 skulle ske på närmare an- givet sätt. Två justitieråd voro skiljaktiga och biföllo nedre revisionens be- tänkande, vari hemställts, att enär sökandena genom sitt godkännande av skiftet medgivit, att, såvitt deras andelar anginge, boet finge skiftas efter den i skifteshandlingen bestämda grund och deras talan allenast avsåge, att boet skulle skiftas efter annan grund, hovrättens dom måtte fastställas, såvitt däri— genom den av sökandena förda talan lämnats utan bifall.
Angående frågan, huruvida delägare, som tecknat godkännande å arvskif- teshandlingen, vore därav bundna, oaktat handlingen ej blivit av samtliga del- ägare godkänd, rådde följaktligen olika meningar inom högsta domstolen.
Vad angår gode männens underskrifter frånkändes genom Kungl. Maj:ts dom den 23 oktober 1857 en arvsfördelning giltighet, när den ingåtts utan när- varo av skiftesmän eller andra vittnens” Härefter möter ett rättsfall, som av- gjordes av Kungl. Maj:t den 6 maj 18593 En av de gode män, som under- tecknat skifteshandlingen, hade då varit tjänstedräng hos en av arvingarna: Skiftet ansågs ej ogiltigt, enär den klandrande arvingen vid arvskiftesförrätt- ningen utfärdat skuldsedlar å belopp, som han enligt bestämmelse i arvskif— tet borde återbära till sina medarvingar, och denna åtgärd innefattade god- kännande av arvskiftet. Fordran på underskrift av ojäviga gode män synes alltså ej hava upprätthållits, då skiftet godkänts av den klandrande arvingen. I vilken mån jävets mindre allvarliga art inverkat på utgången låter sig na- turligen ej avgöra? Den 15 februari 18705 förklarade Kungl. Maj:t en skiftes— handling icke äga lagligt vitsord, enär en av de två personer, i vilkas namn vittnesintyg vore åtecknat skifteshandling, funnits jävig att i saken vittnaf3 och den andra varken övervarit skiftesförrättningen eller undertecknat hand— lingen, samt sådan bevisning om arvskiftes verklighet och innehåll, som av- ses med 12 kap. 2 och 11 %% Ä. B., icke heller vore vunnen genom vissa andra i målet åberopade omständigheter. Av domskälen, som här i huvudsak återgivits, synes framgå, att högsta domstolen uppfattat föreskrifterna om gode männens närvaro och underskrift allenast såsom ett råd, avseende att trygga bevisningen om arvskiftes tillkomst och innehåll, men ansett sådan bevisning kunna åstadkommas även på annat sätt. Domen utgår följaktligen liksom 1859 års dom från, att gode männens underskrift ej är form. Två
* Däremot ej i vad angick tre arvingars rätt, vilka under rättegången förklarat sig god— känna delningen.
2 S. J. A. XXXI s. 136. Jfr Kungl. Maj:ts dom den 17 november 1861 i S. J. A. XXIV s. 417. ” S. J. A. XXXIII s. 41. * Jfr angående motsvarande spörsmål i vad rör testamentsvittne Ekeberg i Sv. J. T. 1925 S. 22—23. 5 C. E. Backmans lagsamling, nionde häftet, s.19. 6 Av akten i målet framgår, att vittnet förklarades jävigt, enär han som borgenär i ena partens konkurs kunde vänta nytta eller skada av målets utgång.
Lagbered- ningens yttrande.
Skriftlig form.
decennier senare (1892)1 kom emellertid den motsatta meningen till uttryck. Vid skifte hade allenast en god man varit närvarande, men samtliga delägare hade genom anteckning å skifteshandlingen förklarat sig nöjda med skiftet. Högsta domstolen (sju justitieråd) fastställde enhälligt hovrättens dom, var- igenom skiftet förklarades ogillt, bl. a. av den grund, att allenast en god man närvarit. Samma ståndpunkt har intagits i en dom av år 1923 (N. J. A. 5. 439). Skifte av makars bo i anledning av boskillnad hade förrättats med biträde av allenast en god man, men makarna hade å skifteshandlingen teck— nat, att de förklarade sig till alla delar nöjda med skiftet. Högsta domstolen förklarade skiftet såsom förrättat med biträde av allenast en god man icke äga laglig giltighet. Två ledamöter intogo emellertid en motsatt ståndpunkt i principfrågan under godkännande av hovrättens uttalande, att det av ma- karna med godkännande underskrivna skiftet ej kunde frånkännas laga ver— kan. Till grund för majoritetens ståndpunkt —— liksom antagligen också för utgången i 1892 års rättsfall —— synes ligga uppfattningen, att bestämmelsen i 12 kap. 11 % Ä. B. om gode männens undertecknande av skifteshandlingen är en formföreskrift.
Av den ovan lämnade redogörelsen lärer framgå, att någon bestämd slut- sats angående praxis, ståndpunkt i frågan om arvskiftes form näppeligen kan dragas. Flertalet av de nyare rättsfallen synes visserligen giva belägg för den också av teorien hävdade ståndpunkten, att bestämmelsen i 12 kap. 11 % Ä. B. är en formföreskrift. 1928 års rättsfall synes emellertid närmast tyda på en motsatt uppfattning, och 1931 års prejudikat utvisar, att menin- garna inom högsta domstolen äro delade i den föreliggande frågan. Då någon fast rättspraxis således ej föreligger, synes lagstiftaren hava tämligen fria händer vid problemets lösning. Skulle därvid formkravet uppställas, stöter detta därför ej på de betänkligheter, som möta mot införandet av helt nya formbestämmelser.
Att för närvarande arvskiften i det alldeles övervägande antalet fall upp- rättas skriftligen lärer vara otvivelaktigt. När detta helt underlåtes, torde det nästan undantagslöst hero därpå, att fråga är om ett helt ringa bo eller att enigheten är så fullständig och så fast grundad, att varje tanke på fram— * tida tvist framstår såsom utesluten. Också i större förhållanden förekommer det ofta, att särskilt boets lösören skiftas efter muntlig överenskommelse, vilket förhållande då vanligen anmärkes i den skifteshandling, som i allt fall , upprättas. Till dessa fall skall beredningen återkomma här nedan.
Fördelarna av den gängse ordningen med arvskiftets fixerande i skrift äro så uppenbara, att någon närmare utveckling härav ej lärer vara erforderlig. Först och främst blir därigenom otvetydigt ådagalagt, att arvskifte ägt '. rum. Och vidare plägar fastslås såväl värdet som den närmare beskaffen—E' heten av vad envar delägare skall bekomma ur kvarlåtenskapen. Ett ""
1 N. J. A. 1892 s. 271. Jfr ock N. J. A. 1890 s. 6, i vilket mål arvsfördelning ansågs ogiltig, enär skriftlig handling överhuvud ej upprättats över fördelningen. '
tydligt fastställande härav är av största vikt ej blott för att undvika tvister mellan delägare utan ock för delägarnas legitimation i förhållande till tredje man. Skulle i en ny lag formkravet slopas, kunde med visshet befaras en alltmera stegrad benägenhet att ej skriftligen fixera arvskiftet, något som ofta skulle medföra tvivelsmål och olika meningar angående vad vid skiftet förekommit, varav i sin tur skulle framkallas tvistigheter, som för närva- rande undvikas. I ett eller annat undantagsfall, sådana som de i ett par av ovannämnda prejudikat berörda, kunde visserligen fordran på skriftlighet medföra, att ett arvskifte på grund av därom väckt påstående måste från- kännas giltighet till följd av formfel. Olägenheterna härav äro emellertid enligt beredningens mening ojämförligen mindre än de, som, på sätt nyss nämnts, kunna befaras uppkomma, om lagstiftningen skulle slopa ett form- krav, som — oavsett den uppfattning som understundom synes hava kommit till uttryck hos domstolarna — dock i stort upprätthålles av dödsbodelä— garna och dem, som biträda vid förrättande av arvskiften. Lagberedningen har av nu angivna skäl i denna paragraf föreslagit, att över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna, d. v. s. arvingar och universella testamentstagare (se 1 65). Skifteshandlingen måste förty för att vara gällande undertecknas av samtliga sådana bodelägare eller deras repre— sentanter eller ombud.
Det återstår då att. besvara frågan, huru fullständigt skiftesinstrumentet måste vara för att uppfylla kravet på skriftlighet. Såsom ovan antytts, före— kommer det ofta, att boets lösöre, särskilt bohag och husgeråd, delas utan att skiftesinstrumentet innehåller upplysning, på vad sätt delningen försiggått; vanligen sker i sådana fall anteckning i instrumentet, att lösörena skiftats mellan delägarna enligt särskild överenskommelse. Har så skett, torde åt skiftet även i den delen böra tillerkännas giltighet. Då formkravet överhuvud ej synes böra fattas strängare än nödvändigt är för vinnande av de syften, formen avser att tjäna, lärer formen böra anses vara iakttagen, så snart det eljest i vederbörlig ordning upprättade skiftesinstrumentet innehåller uppgift, att skifte skett av den egendom, varom fråga är. Bevisning angående egen- domens fördelning kan med andraord ske i annan ordning än genom inne- hållet av arvskifteshandlingen. När fast egendom ingått i skiftet, bör emeller- tid tillses, att av skiftesinstrumentet framgår, hur fastigheten delats. Instru- mentet torde nämligen ej kunna åberopas såsom fångeshandling för erhållande av lagfart, där handlingen ej innehåller upplysning angående fastighetens för- delning, ett fall varmed man i praktiken emellertid ej torde behöva räkna. Överhuvud torde det kunna antagas, att förhållandenas egen natur — del- ägarnas behov av legitimation mot tredje man och önskan att förhållandet mellan delägarna skall vara otvetydigt fastslaget — kommer att medföra, att när skriftlig form i varje fall kräves, den handling, som till följd härav upp- rättas, kommer att erhålla tillräcklig fullständighet.
Det har ansetts ej böra i lagtexten uttryckligen framhållas, att den när-
Vittnen.
mare fördelningen av skiftad egendom ej behöver angivas. En dylik praxis synes av skäl som nämnts ej böra uppmuntras. Stadgandets avfattning utgör emellertid ej hinder att, när ett dylikt fall någon gång uppkommer, godkänna skiftet, ehuru av skifteshandlingen ej framgår, på vad sätt fördelningen skett.
Enligt det ovan anförda bör krav uppställas på arvskiftes förrättande skrift- ligen. Fråga uppkommer härvid, om gode mäns närvaro och underskrift jäm- väl böra fordras såsom form. Ej heller i denna del råder enighet angående den gällande rättens ställning, en omständighet, som tydligen ger lagstif- taren i viss mån fria händer vid valet av ståndpunkt.
Gode männens uppgift fattades redan av Nehrman så, att de skulle vara närvarande vid skiftet och med råd och dåd bistå delägarna och därigenom åstadkomma, att enighet mellan dessa vunnes om skiftet. Otvivelaktigt är, att denna åsikt om gode männens ställning fortfarande i stora delar av vårt land, särskilt på landsbygden, är den härskande och kommer till uttryck i arvskiftespraxis. Om nyttan av denna praxis kan också ej mer än en me— ning råda. '
Otvivelaktigt 'är å andra sidan, att tillvägagångssättet mångenstädes, fram- förallt i de större städerna, är ett annat. Arvskifteshandlingen upprättas i
samförstånd med delägarna av någon, som därtill erhållit deras uppdrag,
t. ex. en advokat. Sedan handlingen försetts med delägarnas underskrift, undertecknas den av skiftesförrättaren jämte någon, som därtill anmodats av denne, t. ex. ett advokatens biträde, som ej närvarit vid förrättningen. Denna praxis är på många ställen så rotad, att det säkerligen skulle framstå såsom en besvärande nyhet och kunna medföra rättsförluster, om en ny lagstiftning uppställde krav på närvaro av två gode män. Det torde därför vara uteslu- tet att förorda en dylik bestämmelse.
Då krav på allenast en god mans närvaro och underskrift näppeligen sy- nes innefatta en tillfredsställande lösning, kommer frågan att röra sig om, huruvida i allt fall underskrift av två vittnen bör fordras såsom form eller om det är möjligt att helt avstå från krav på underskrift av andra än del- ägarna själva.
Det måste medgivas, att nyttan av vittnen är starkt förringad, därest dessa icke i egenskap av gode män bistå dödsbodelägarna. Vittnen fylla naturligt- vis alltid uppgiften att tjäna såsom bevis om äktheten av delägarnas namn— underskrifter, men ur denna synpunkt kunna vittnena utan större olägenheter undvaras. Eftersom handlingen i allmänhet undertecknas av flera delägare samtidigt, blir det i verkligheten icke mycket utrymme för bestridande a_v underskrift. Behovet av namnteckningsvittnen är här mindre än i fråga om åtskilliga andra rättshandlingar, för vilka form icke är stadgad. Vad där— efter beträffar innehållet av arvskiftet, bliva de vittnen, som tillkallas endast för underskrifternas bevittnande, icke av större värde för framtida upplys- ningar. Endast i de fall, då vittne såsom biträde och rådgivare deltager i
o
arvskiftet, utövar "vittnet någon verklig funktion med avseende a själva för-
rättningens genomförande. Det är för övrigt att märka, att en sådan ställ— ning sällan intages av båda vittnena vid ett arvskifte.
Då det gäller att pröva behovet av vittnen, får ej heller förbises, att krav på sådan form i föreliggande fall innebär särskilda risker för ogiltighet på grund av formfel. Arvskifte förrättas ej sällan så, att handling, som upp- satts efter preliminär överenskommelse, cirkulerar för underskrift mellan delägare, som äro bosatta på skilda orter. I dylikt fall skulle formen icke vara uppfylld, med mindre vittnen tillkallas för varje särskild underskrift. Överhuvud står förekomsten av anmärkningar mot ett skifte i förhållande till antalet delägare, och det är tydligt, att anledningarna till yrkande om ogiltighet på grund av formfel ökas genom själva det förfarande som nu nämnts. Emellertid kan, såsom ofta också sker, i stället det tillvägagångs- sätt med fördel användas, att delägarna, vilka tillställts avskrifter av skiftes— handlingen, till ombud å den ort, där skiftet förrättats, sända fullmakt med bemyndigande för denne att underteckna skiftet.
Med hänsyn till de betänkligheter, som sålunda kunna resas mot vittnen såsom form vid skifte, kunde det tänkas att avstå från föreskrift härom och i stället låta bero på delägarna själva, om vittnen skola tillkallas. En sådan lösning har obestridligen vissa skäl för sig. Erfarenheten har nämligen visat, att vittnen i stor utsträckning anlitas även i fråga om rättshandlingar, "som icke kräva vittnens närvaro. Därigenom vinnas fördelarna med en sådan form samtidigt som riskerna för rättsförluster bliva avlägsnade.
Då lagberedningen ändock stannat för att i förslaget upptaga föreskrift om vittnen såsom form vid arvskiftes förrättande, hava skälen härtill varit ihuvudsak följande. Till en början är det tydligt, att nödig hänsyn måste tagas till de formföreskrifter, som för närvarande gälla på andra rättsområden. Beträffande fast egendom är i 1 kap. 2 % J. B. stadgat, att köp, byte och gåva skola ske skriftligen med tvenne vittnen. Så länge denna form upprätthålles, kan med fog fordras, att även den enskilda rättshandling, som arvskifte utgör, före— tages under omständigheter, vilka beträffande fast egendom innebära lika god säkerhet. I och med att för arvskifte krävas vittnen, såvitt angår egen- dom av viss beskaffenhet, torde man knappast kunna undgå att utsträcka formkravet att avse arvskifte överhuvud. Det skulle tydligen leda till oreda och osäkerhet, därest olika regler bleve gällande för olika slag av egendom.
För att formen vid arvskifte skall vara skriftlig med vittnen tala också andra skäl, delvis av folkpsykologisk art. Såsom redan nämnts, tillkallas mångenstädes i vårt land vid arvskiftesförrättningar tvenne personer, av vilka åtminstone den ena utgör ett sakkunnigt biträde åt dödsbodelägarna. En sådan ordning medför onekligen stora fördelar, och det vore olyckligt, om härutinnan skulle inträda någon ändring. Men detta vore säkerligen att befara, om i en ny lagstiftning fordran på vittnens underskrift ej uppställdes. Förekomsten av ett sådant stadgande åter skulle otvivelaktigt vara ägnad att till den del vittnena redan hava ställningen av gode män befästa denna
ställning; de komme med andra ord fortfarande såsom hittills att närvara och medverka vid skiftet. Att på sina håll det ena vittnets — eller rent av bådas — betydelse skulle inskränka sig till ett bestyrkande av delägarnas namn, synes vid sådant förhållande hava mindre betydelse och lärer i allt fall ej böra föranleda att lagstiftningen skulle bidraga till ett försvagande av den för närvarande Herstädes rådande ordningen.
Lika litet som i andra jämförliga fall, där i nyare lagstiftning uppställts fordran på skriftlig form med vittnen,1 har det ansetts erforderligt att när- mare angiva formkravets innebörd.
5—9 åå.
Förfarandet Enligt 2 % i detta kapitel kan skifte ej företagas mot dödsbodelägarnas "gifff'lfzmabestridande, med mindre de förutsättningar för skifte äro för handen, som skifte. angivas i nämnda paragraf. Aro däremot dessa förutsättningar uppfyllda, föreligger skiftesvitsord för envar delägare. Fråga uppkommer då, på vad sätt skiftesvitsordet skall göras gällande, framförallt då delägare vägrar medverka till åstadkommande av skifte, vare sig han överhuvud vägrar inställa sig till skiftesförrättning eller han uppställer fordringar med avseende å tid och ort för skiftet, som ej rimligen kunna efterkommas av dem som önska skifte, eller han väl infinner sig vid förrättningen men motsätter sig därvid fram- kommande förslag till uppgörelse. Gällande rätt. Gällande rätt innehåller i 12 kap. 1 % Ä. B. ett stadgande inu berörda ämne. Där föreskrives sålunda, att rätten skall lägga arvingarna tid och ort före till skifte, där de ej kunna förena sig härom. Dylikt föreläggande gives av rätten efter ansökan av delägare; yrkandet behöver i detta fall ej anhängig- göras genom stämning. När delägare ej komma Överens om valet av de gode män, vilka hava att såsom vittnen närvara vid skiftesförrättningen, äger rätten jämväl på ansökan utse sådana.= Det är emellertid ej tillräckligt, att den tredskande delägaren jämte gode männen i anledning av föreläggan- det inställer sig. Motsätter han sig de förslag till uppgörelse, som därvid framläggas, kan arvskifte ej bringas till stånd i den nu nämnda ordningen, utan det återstår för dem, som önska skifte, ej annan utväg än att efter stämning å tredskande delägare söka utverka en dom å sättet för delningens verkställande eller grunderna därför.3 Ofta torde i dylikt fall föreligga en
1 Sådan form gäller för äktenskapsförord (8 kap. 10% G. B.), makes samtycke till sådan åtgärd av andra maken, som omförrnäles i 6 kap. 41% G. B., nyttjanderättshavares samtycke till ägares förfogande jämlikt 4 kap. 6 5 lagen om testamente, avtal om underhållsbidrag till utomäktenskapligt barn (95 lagen om barn utom äktenskap), förklaring av fader till sådant , barn, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd (3 kap. 3 % lagen om arv).
? Jfr t. ex. N. J. A. 1925 s. 208. 3 Se N. J. A. 1887 s. 395. — Om sammanträde för skifte hållits i närvaro av gode män men det förslag som upprättats ej godkänts av delägarna, har delägarnas ansökan om ut- seende av tid och ort för arvskiftet och utseende av gode män lämnats utan bifall, sökandena obetaget att efter stämning anhänggigöra talan om sättet för kvarlåtenskapens fördelning. Se 'N. J. A. 1920 s. 75.
av antingen gode männen eller ock dessa jämte en eller flera av delägarna underskriven skifteshandling, och yrkandet avser då, att skiftet skall av rätten fastställas i enlighet med nämnda handling.1 Har den tredskande delägaren trots rättens föreläggande underlåtit att ens inställa sig till skiftet, kunna de övriga delägarna i gode männens närvaro upprätta ett förslag och därefter förfara såsom nyss sagts. Allt efter utredningens fullständighet och boets beskaffenhet kan rätten i sin dom angiva sättet för skiftets verkställande eller grunderna därför. I sistnämnda fall ankommer det på delägarna att skifta enligt rättens anvisningar; vid oenighet härutinnan måste saken ånyo dragas inför domstols prövning. Understundom brukar rätten på ansökan utse en eller flera gode män att uppgöra förslag till skifte.2 Vägrar del- ägare att godkänna detta, återstår för dem, som önska få skifte till stånd, ej annan utväg än den nyss nämnda med anhängiggörande av rättegång.3
Omständigheterna kunna emellertid också vara sådana, att när saken efter stämning anhängiggöres, något förslag till skifte ej finnes upprättat utan yrkandet avser allenast att rätten skall bestämma tid och ort för skiftet samt utse gode män. Vid bifall till ett dylikt yrkande — därvid bestämmandet av tid och 01t för skifte kan uppdragas åt gode männen —— äger rätten vid vite ålägga delägare att sammankomma till skifte.
När rätten i domen bestämmer sättet för kvarlåtenskapens fördelning, er- sätter domen naturligen skiftesinstrumentet. Detta gäller, även om man anser arvskiftet enligt gällande rätt vara en formfordrande handling. Fram- hållas må, att från nämnda utgångspunkt hinder för rätten att förordna om skifte ej heller kan anses möta på den grund, att den som yrkat skifte ej gjort vad på honom ankommer för att få ett laggillt skifte till stånd, i det att han ej dragit försorg om att gode män närvarit vid skiftet eller att skifteshandlingen ej underskrivits av gode män och de delägare, som godkänt skiftet. I saknad av tredskande bodelägares underskrift är nämligen skiftet ändock ej lagligt, och det kan vid sådant förhållande icke fordras, att de som önska skifte hava uppfyllt de formaliteter, som eljest måste iakttagas för åstadkommande av ett laggillt skifte. Utan hinder härav äger rätten, när omständigheterna göra det möjligt, förordna om sättet för skiftets verk— ställande. '
Av vad nu anförts framgår, att det enligt gällande rätt visserligen städse är möjligt för bodelägare att också mot tredskande delägares vilja åstad- komma ett skifte. Men den ordning, i vilken detta skall ske,.måste anses vara behäftad med olägenheter och omgång för den delägare, som önskar begagna sitt skiftesvitsord. Det kan för honom bliva erforderligt att upp- repade gånger taga domstolens hjälp för skiftets åstadkommande, till en
Se N. J. A. 1906 s. 107. » Se t. ex. N. J. A. 1931 s. 578. Jfr Nordling a. a. s. 137, 139. Se N. T. 1878 s. 610, N. J. A. 1877 s. 226, 1890 s. 5, 1915 s. 446.
Förslaget.
början genom ansökan om bestämmande av tid och ort för skifte, sedermera med stämningsyrkande att domstolen måtte fastställa upprättat förslag till skifte eller grunderna därför, och slutligen, i fall av oenighet om tillämp- ningen av de grunder för skiftet, som bestämts av rätten, med ytterligare ett stämningsyrkande. Härtill kommer, att det beror uteslutande på den lojala delägaren, vilken i rättegången intager ställning av kärande, att sörja för sådan utredning, varigenom domstolen blir i stånd att förordna om sättet för skiftets verkställande.
Till undvikande av nu berörda olägenheter föreslår lagberedningen en ordning av huvudsakligen följande innehåll.
Då delägare det begär, skall rätten förordna skiftesman. Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutor, som ej är delägare, är boutredningsmannen eller testamentsexekutorn dock utan särskilt förordnande skiftesman. På skiftesmannen ankommer att bestämma tid och ort för skifte samt att till förrättningen kalla delägarna. Skiftes— mannen skall göra sitt bästa att åstadkomma enighet mellan delägarna. Han bör hjälpa dem med råd och dåd, söka utjämna meningsskiljaktigheter och åstadkomma ett rättvist och praktiskt tillfredsställande resultat. Man kan säga, att skiftesmannens uppgift härutinnan sammanfaller med den, som 1734 års lag avsåg att anförtro åt gode männen, låt vara att detta syfte ej överallt förverkligats i rättstillämpningen.
Därest det emellertid ej lyckas skiftesmannen att. uppnå enighet mellan delägarna, har han enligt förslaget att själv verkställa skiftet. Detta skifte blir ståndande, om ej delägare, som vägrar godkänna det, inom viss tid anställer talan mot övriga delägare. Med den sålunda föreslagna ordningen blir det ej erforderligt för delägare, som önskar få skifte till stånd", att in- stämma tredskande delägare till domstol med yrkande om skiftes verk- ställande i enlighet med utredning, som av honom måste förebringas, och måhända ytterligare instämma talan med yrkande om fastställelse av eller ändring i det förslag till skifte, som i anledning av domen företagits, utan det skifte, som verkställts av skiftesmannen, blir gällande, där ej missnöjd delägare i en av honom instämd talan förmår ådagalägga omständigheter, som böra föranleda ändring i ski-ftet. Ovan berörda olägenheter, som äro förenade med den nuvarande ordningen, bliva härigenom undanröjda. De närmare bestämmelserna angående den föreslagna ordningen innehållas i 5—9 %% av förevarande kapitel.
Innan beredningen övergår till en redogörelse för dessa bestämmelser, må framhållas, att de förutsätta, att boet är i sådant skick, att något faktiskt hinder för skifte ej föreligger. Erfordras sålunda för skifte, att egendom försäljes eller att fordran indrives, men kan enighet härom ej vinnas, får såsom eljest, när oenighet föreligger, förordnas boutredningsman att vidtaga de åtgärder, som äro av nöden till skiftets förberedande. Då sådana åtgär- ders företagande icke tillkommer skiftesman i denna hans egenskap, kan det
härvid, om skiftesman redan är förordnad, ofta vara lämpligt att utse honom till boutredningsman.
sg.
I överensstämmelse med vad enligt 2 kap. i förslaget gäller angående del— Förm'dnandc ägares rätt att begära boutredningsman anser lagberedningen, att en delägare %?];Ztgfxzå: ej skall behöva anföra något skäl för sin begäran om sådant skiftesmanna- förordnande, varom i inledningen till 5—9 %% sägs, utan att ansökningen i och för sig bör anses utgöra tillräckligt bevis om behovet av skiftesman. Att kräva utredning om att oenighet föreligger mellan delägarna skulle endast medföra en onödig omgång och utan motsvarande nytta försvåra använd- ningen av skiftesmannainstitutet. Det har därför föreslagits, att då delägare det begär, rätten skall förordna någon att vara skiftesman. För stadgandets tillämpning erfordras ej heller någon prövning, huruvida de i 2 % uppställda be— tingelserna äro för handen. Det kan för övrigt ofta för delägare vara av be— tydelse att erhålla frågan om skiftesman avgjord i god tid före skiftet. Då enligt sista stycket i denna paragraf boutredningsman eller testamentsexekutor i regel skall utan särskilt förordnande vara skiftesman, har rätten däremot att tillse, att skiftesman ej utses, när boutredningsman är förordnad eller boet förvaltas av testamentsexekutor. Föreligger avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, skall naturligen skiftesman ej utses. Det är också tydligt, att skiftesmannen ej äger företaga skifte utan att betingelserna i 2åuppfyllts.
Av det föreslagna stadgandets avfattning framgår, att till skiftesman kan förordnas juridisk person.
Då någon gång kan föreligga behov av mer än en skiftesman, har före- slagits, att, där det prövas erforderligt, flera skiftesmän må förordnas. Det förslag till skifte, som enligt 8 % skall uppgöras av dem, måste biträdas av dem alla, om förslaget skall utgöra grundval för det delgivningsförfarande, varom i 8 % sägs. Kan enighet ej vinnas, får förhållandet anmälas till rätten, som antingen med skiftesmännens entledigande förordnar en eller flera nya skiftesmän eller tilläventyrs föreskriver, att en av de förut utvalda skall en- sam vara skiftesman.
Det har lika litet som beträffande boutredningsman ansetts erforderligt att i lag uppställa jävsanledningar för skiftesman; tillräcklig garanti i detta av— seende ligger däri, att förordnandet meddelas av rätten. I vad rör boutred- ningsman har däremot i 2 kap. 3 % upptagits en föreskrift angående de po- sitiva kvalifikationer, som av honom böra fordras, en föreskrift som betingas av de vitt skiftande förhållanden, vartill hänsyn måste tagas vid boutred- ningsmannaförvaltning. I här förevarande fall åter, där det gäller att biträda delägarna vid delningen av ett bo, som är fullt utrett för skifte, finnes näp— peligen behov av annan kvaliflkationsgrund än att skiftesmannen skall vara lämplig för sitt uppdrag. Detta lärer emellertid ej behöva uttryckligen stadgas
Andra stycket.
och framgår för övrigt indirekt av bestämmelsen i 6 %, att skiftesman, som ej är lämplig, skall entledigas av rätten.
I tredje punkten av förevarande paragrafs första stycke har, ihuvudsaklig överensstämmelse med vad enligt första stycket av 2 kap. 2 % gäller beträffande boutredningsman, föreslagits, att vid ansökan om förordnande av skiftesman skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Innan bouppteckning skett, bör skiftesman ej kunna förordnas. Av 2 % i förevarande kapitel framgår nämligen, att urakt- låten bouppteckning städse kan av delägare åberopas såsom hinder mot skifte. Ansökningen bör kunna ingivas, ändå att registrering av bouppteckningen ej skett; det kan nämligen ej sällan vara lämpligt att ingiva ansökningen sam- tidigt med att bouppteckningen ingives för registrering. Däremot bör rätten ej förordna skiftesman, innan registrering av bouppteckningen skett eller hin- der mot registreringen befunnits ej möta.
Enligt 2 kap. 2 % må framställning om förordnande av boutredningsman, då rättegångsdag ej inträffar, ingivas på landet till domaren och i stad till viss ledamot av rätten. Behov av motsvarande bestämmelse beträffande an- sökan om förordnande av skiftesman kan ej anses vara för handen. Att del- ägarna skola höras över ansökningen och att ej någon må förordnas till skiftes— man utan att han därtill samtyckt, framgår av 7 % i detta kapitel.
När skifte skall förrättas av ett bo, som står under förvaltning av bout- redningsman, kan naturligen liksom eljest oenighet mellan delägarna uppstå rörande skiftet. Särskilt när anledningen till boutredningsmannens förordnande varit oenighet mellan delägarna, kan ofta befaras att den oenighet, som gjort sig gällande beträffande boutredningen, skall taga sig uttryck också vid skiftet. I dylikt fall torde den mest ändamålsenliga ordningen vara, att boutredningsmannen äger utöva de funktioner, som enligt 8 % tillkomma skiftesmannen. Ingen är bättre än han förtrogen med boets ställning, och den kännedom han under boutredningen vunnit om delägarna torde bliva honom till nytta, då det gäller att mellan delägarna söka uppnå enighet beträffande skiftet. Någon anledning att begränsa boutredningsmannens med- verkan vid skifte till de fall, när oenighet mellan delägarna uppstått beträf- fande skiftet, lärer emellertid ej föreligga. Det är överhuvud lämpligt, att boutredningsmannen biträder delägarna vid skiftet. Måhända blir det genom denna medverkan stundom'möjligt att undvika stridigheter, som eljest kunde uppstå. När enighet föreligger, kan boutredningsmannens medverkan inskränka sig till ett konstaterande av denna enighet, varefter skiftet verkställes av delägarna. I den mån dessa önska det, skall boutredningsmannen med råd och dåd bistå dem vid skiftet. Boutredningsmannen bör kunna fungera såsom skiftesman med stöd av sitt boutredningsmannaförordnande; krav på nytt för- ordnande efter ansökan skulle medföra en onödig omgång.
När boutredningsmannen medverkar vid skifte enligt vad nu sagts, gör han det. ej i denna, egenskap utan såsom skiftesman. Han har följaktligen rätt
!
i
i till ersättning efter vad i 9 % sägs. Tydligt är, att han har rätt till ersättning också när genom hans försorg enighet om skifte åvägabragts mellan del- ägarna.
Liksom vanlig skiftesman har boutredningsmannen att pröva, huruvida förutsättningarna för skifte enligt 2 % äro för handen. Vill någon göra gällande, att boutredningsmannen förrättat skifte, ehuru nämnda förutsättningar ej uppfyllts, har han att inom den i 8 % stadgade tiden anställa talan därom.
Boutredningsmannens befogenhet att vara skiftesman torde ej kunna undan— tagslöst upprätthållas. Att märka är härvid, att jämlikt uttrycklig föreskrift i 2 kap. 3 % delägare må förordnas till boutredningsman. Har sålunda del- ägare utsetts till skiftesman — måhända efter konkurrens med en annan av en grupp delägare framförd kandidat — vore det tydligen ej förenligt med den ställning, skiftesmannen enligt förslaget skall äga, om en sådan boutredningsman skulle biträda vid eller förrätta skiftet. Från det före- slagna stadgandet, att boutredningsman äger såsom skiftesman medverka vid skiftet, har därför gjorts undantag för det fall, att boutredningsmannen är delägare. Skulle samtliga delägare det oaktat önska erhålla honom till skiftesman, kan han på deras begäran förordnas därtill. Också i andra fall kunna omständigheterna vara sådana, att det måste anses vara olämp- ligt, att boutredningsmannen fungerar såsom legal skiftesman. Så kan vara förhållandet, exempelvis om boutredningsmannen är gift med eller ståri nära skyldskap till delägare. Att för dessa och liknande fall i lag föreskriva ett allmänt undantag från regeln om boutredningsmans kompetens att vara skiftesman torde emellertid ej vara erforderligt. Genom stadgandet i 6 % har nämligen möjlighet beretts delägare eller annan, vars rätt är av skiftet he- roende, att utverka skiftesmannens entledigande, därest han icke finnes lämplig. Ansökan härom kan naturligen ske redan innan boutredningsmannen trätt i funktion såsom skiftesman. Att ej nu berörda utväg ansetts vara tillfyllest, också när boutredningsmannen är delägare, beror därpå, att presumtionen för att han ej är lämplig att vara skiftesman då regelmässigt är avsevärt starkare.
Ett förordnande av boutredningsman kan komma till stånd även efter det skiftesman utsetts i ett bo, som är föremål för samförvaltning. En sådan boutredningsman skall ej hava någon befattning med skiftet, utan detta för- rättas av skiftesmannen, sedan boutredningsmannen anmält, att han slutfört, sitt uppdrag. '
Det kan förekomma, att flera boutredningsmän äro förordnade (se 2 kap. 4 €). Hava dessa förvaltningen odelad, torde något hinder ej i och för sig möta, att de tillsammans utöva skiftesmannens funktioner. Mest ändamåls- ., " enligt torde dock vara, att rätten, på ansökan av boutredningsman eller del? ägare, föreskriver vilken av boutredningsmännen skall medverka vid skiftet.l Skulle det någon gång befinnas lämpligt att åt samtliga boutredningsmännen uppdraga att förrätta skiftet, gäller vad ovan nämnts angående det fall1
Entlediga'nde
att flera skiftesmän förordnats. Vad nu sagts äger motsvarande tillämp— ning, när förvaltningen jämlikt rättens bestämmande är delad mellan flera boutredningsmän; att en av dessa skulle äga att ensam medverka vid skifte av den del av kvarlåtenskapen, vars förvaltning tillkommer honom, är natur- ligen uteslutet. Har redan vid rättens förordnande om förvaltningens delning bestämmelse givits med avseende å ett blivande skifte, gäller en sådan be- stämmelse naturligen till efterrättelse, med mindre ändrade förhållanden på- kalla en annan anordning.
Ett testamentsexekutorsförordnande plägar för närvarande uppfattas så, att exekutorn icke blott skall vidtaga alla förberedelser till skifte utan även har att biträda bodelägarna med råd och dåd vid skiftesförrättningen. När be- hållningen består av kontanta medel, har man någon gång ipraktiken ansett det tillkomma testamentsexekutorn att själv verkställa skiftet.
Då det gäller att i en ny lagstiftning reglera testamentsexekutorns befatt- ning med arvskiftet, bör hänsyn naturligtvis i första hand tagas till testators avsikter med exekutorsförordnandet. Emellertid måste å andra sidan testa— mentsexekutors ställning i förevarande hänseende vara lika tydligt och klart angiven som boutredningsmannens och överhuvud bestämmas så, att de prin- ciper, vilka varit vägledande vid lagstiftningsarbetet, följdriktigt upprätthållas. Det bör följaktligen ankomma på testamentsexekutorn att medverka vid skif- tet på sätt ovan nämnts om boutredningsman. Därav framgår bl. a., att han äger förrätta skifte allenast om enighet mellan delägarna ej kan uppnås.
I överensstämmelse med det ovan anförda har i andra stycket av denna paragraf föreslagits, att om boet står under förvaltning av sådan boutred- ningsman eller testamentsexekutor, som ej är delägare, han utan särskilt förordnande skall vara skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill ut— sedd.
65.
Om det visar sig, att den, som förordnats till skiftesman, ej behörigen
"” Skift” fullgör sitt uppdrag eller eljest är olämplig därför, bör möjlighet givetvis före-
man.
Första stycket.
finnas att få honom entledigad. Detta synes böra kunna ske ej blott på be- gäran av någon, vars rätt är av skiftet beroende, utan även när förhållandet eljest varder kunnigt för rätten. En bestämmelse härom har upptagits iföre— varande paragraf. Av 7 % framgår, att skiftesman ej må entledigas utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.
7 %. Vid 5 % här ovan har beredningen framhållit, att rätten, innan skiftesman , förordnas, ej behöver pröva, huruvida förutsättningarna för skifte enligt 2 %
äro för handen, men väl har att tillse, att boutredningsman eller testaments- exekutor ej är förordnad eller att avtal föreligger om sammanlevnad 1 oskiftat bo. Kännedom i sistnämnda hänseenden erhåller rätten, såvitt den icke fått j_
___.
, att inställa sig inför rätten. Delgivningsförfarandet har följaktligen ordnats i
erforderliga upplysningar på grund av ansökningen, genom att. höra del— ägarna. Dessa böra härvid också få tillfälle att yttra sig över det förslag till skiftesman, som kan hava framställts. De bliva vidare genom kommunikations— utgärden i tillfälle att framkomma med egna förslag till skiftesman. Också när fråga är 0111 skiftesmans entledigande bör ett hörande av delägarna naturligen ske. Någon motsvarighet har ej upptagits till bestämmelsen i 2 kap. 9 %, att delägarnas hörande över ansökningen om förordnande av boutrednings— man blott skall äga rum, såvitt det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Denna bestämmelse är betingad av, att boets intressen ej skola behöva även— fyras därigenom att förordnande av boutredningsman uppskjutes i avvaktan på hörande av viss delägare. 1 här förevarande fall föreligger däremot icke sådan fara med ett dröjsmål, att ej samtliga delägare eller deras representanter städse kunna höras.
Enligt det föreslagna stadgandet skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten eller domaren erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på nyssnämnda sätt kallas
överensstämmelse med vad i2 kap. 9 % föreslagits, och får beredningen hän— visa till den framställning, som härom lämnats vid sistnämnda lagrum.
Då annat ej stadgats, kunna rättens beslut i frågor, som avses i detta ka- pitel, ej verkställas, förrän de vunnit laga kraft. Motsatsen gäller i regel beträffande rättens beslut i frågor enligt 2 kap.1
Då uppdrag att vara skiftesman ej är av den art, att dess mottagande bör Andrastycket. fattas såsom en medborgerlig plikt, bör ei någon förordnas till skiftesman utan att han därtill samtyckt. Uppenbart är, att skiftesman ej bör entledigas från sitt uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig. Föreskrifter i dessa avseenden hava meddelats i andra stycket av dehna paragraf. De över— ensstämma med vad i tredje stycket av 2 kap. 9 % gäller beträffande för- ordnande och entledigande av boutredningsman.
8 %. Innan kallelse till skifte utfärdas av skiftesmannen, har han att tillse, attFörstastycket. boutredningen framskridit så långt att skifte kan ske. Därvid har han sär— , skilt att undersöka, huruvida förutsättningarna för skifte enligt 2 % äro för handen. Sedan han förvissat sig om att hinder sålunda ej föreligger, hör han bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. En föreskrift härom har upptagits i första punkten av denna paragrafs första ? stycke. I andra punkten av samma stycke har stadgats, att skiftesmannen skall lämna delägarna det biträde, som finnes erforderligt. Av vad ovan inlednings- vis anförts beträffande 5—9 %% framgår, att skiftesmannen skall söka såvitt
1 Se 2 kap. 22 %. 34—303623
Andra stycket.
möjligt åstadkomma enighet mellan delägarna om skiftet. Först om detta trots .
allvarliga bemödanden visat sig vara ogörligt, bör skiftesmannen förfara i överensstämmelse med föreskrifterna i andra stycket av denna paragraf.
Över skifte, som kommer till stånd efter vad nu sagts, skall såsom eljest, ; när skifte verkställes av delägarna själva, upprättas handling, som under- skrives av delägarna med vittnen. Förordnandet såsom skiftesman utgör ej hinder för skiftesmannen att vara vittne vid förrättningen.
Skiftesmannen har enligt andra stycket av förevarande paragraf att vid bristande enighet mellan delägarna själv verkställa skifte. De materiella reg- lerna i 2 och 3 %% av detta kapitel äga naturligen tillämpning jämväl å skifte, som företages av skiftesman. Framhållas må, att den anvisning till delägarna, som bestämmelsen i första punkten av 3 5 innebär, ej bör av skiftesmannen tillämpas i vidare mån än som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Det kan, när skifte förrättas av skiftesman, oftare än eljest vara påkallat att avvika från nämnda bestämmelse.
Enligt uttrycklig föreskrift har skiftesmannen att över skiftet upprätta hand- ling, som av honom underskrives. Däremot har ej, såsom beträffande arvskifte förrättat av delägarna, fordran på skifteshandlingens förseende med vittnen ansetts böra uppställas i nu förevarande fall. De skäl, som föranlett nämnda krav beträffande en privat skifteshandling, hava ej tillämpning, där fråga är om ett skifte som förrättas av någon, vilken utsetts av rätten eller intager därmed jämförlig ställning. När skiftesman underskrivit skifteshandlingen och delgivit denna med delägarna enligt vad i paragrafen vidare stadgas, föreligger ej längre något tvivel om, att förrättningen av skiftesmannen betraktas såsom fullbordad, och dess giltighet är beroende allenast av eventuell klandertalan från delägares sida. Härtill kommer ytterligare en omständighet. Även om det med hänsyn till den försvagade ställning de nuvarande gode männen erhållit särskilt i de större städerna ej varit möjligt att såsom form uppställa fordran på deras deltagande vid skiftet, har det likväl, såsom utvecklats vid 4 %, ansetts vara av betydelse att genom kravet på vittnens underskrift söka i görligaste mån bibe— hålla den i stora delar av landet härskande praxis, enligt vilken gode männen fungera såsom verkliga medhjälpare vid skiftet. Då skiftesmannen själv verk— ställer skiftet, vore det däremot ur nu angivna synpunkt utan mening att fordra underskrift av vittnen. Dessa skulle uppenbarligen även till gagnet bliva allenast namnteckningsvittnen och äro icke behövliga såsom sådana.
Skiftesmannen har att, såsom redan antytts, delgiva skifteshandlingen med envar delägare. Delgivningen skall ske ofördröjligen och genom överlämnande av besannad avskrift av skifteshandlingen. Den behöver ej ske på sätt om delgivning av stämning är stadgat. Det är tillräckligt, attden är bevislig.
Det ankommer sedan på delägarna att avgöra, huruvida de Vilja godkänna ' skiftet eller icke. Är delägare missnöjd med skiftet, har han att inom tre månader efter delgivningen anställa talan mot övriga delägare, vid äventyr , att, om den tiden försittes, han förlorar sin talan. Tiden räknas enligt ka- bf
lendern.1 Stämningen i klandermålet måste inom nämnda tid vara delgiven samtliga delägare.
Framhållas må, att klandertiden löper för envar delägare från det del— givningen med honom skedde. Huruvida klander kommer att anställas mot skiftet kan följaktligen ej avgöras, förrän tre månader förflutit från den sista delgivningen. Någon praktisk olägenhet härav lärer näppeligen vara att be- fara. Samma princip gäller för övrigt beträffande klander av testamente.2 Då tiden för testamentsklander bestämts till sex månader från delgivning, medan motsvarande tid här föreslagits till allenast tre månader, beror detta på att det för en arvinge, som vill angripa ett testamente, kan vara förenat med stora vanskligheter att inom en kortare tid fastställa, huruvida anled- ning till klander föreligger; i här föreliggande fall åter lärer en tid av tre månader vara fullt tillräcklig för en bodelägare, som under skiftesmannens ledning haft tillfälle att deltaga i förhandlingarna angående skiftet.
Stadgandet i 7 kap. 5 % lagen om förmynderskap att förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i skifte, i regel skall inhämta överför- myndarens samtycke till fördelningen äger naturligtvis ej tillämpning å det skifte, som förrättas av skiftesmannen, och frågan huruvida talan skall för den omyndiges räkning anställas mot nämnda skifte avgöres av förmyndaren utan överförmyndarens medverkan.
Såsom redan nämnts i inledningen till 5—9 åå, innebär den nu föreslagna ordningen stora fördelar i förhållande till gällande rätt. Det typiska för den nya ordningen är, att skiftet utan vidare blir ståndande, om talan däremot ej anställes. Då skiftets giltighet sålunda är beroende av huruvida talan föres, kunde det strängt taget vara påkallat att i lagtexten tala ej om skifte utan om förslag till skifte. Sistnämnda beteckning har på den grund ansetts i viss mån olämplig, att den kunde tänkas understundom inbjuda till ogrundad klandertalan.
När talan föres om ändring i ett av skiftesman verkställt skifte, kan det mången gång vara av betydelse för domstolen att direkt från skiftesmannen erhålla upplysningar i olika hänseenden, såsom angående de grunder vilka föranlett skiftets verkställande på sätt som skett och delägarnas ställning under förhandlingarna före och vid skiftet. Då skäl av delägare förebragts ' för ändring i skiftet, kunna vidare omständigheterna vara sådana, att rätten
ej lämpligen kan i detalj bestämma huru skiftet skall jämkas, och nytt skifte j bör då i stället verkställas av skiftesmannen. I sista punkten av ifrågavarande paragraf har därför föreslagits, att rätten äger inhämta yttrande av skiftes- mannen eller återförvisa skiftesärendet till honom. Har en sådan återförvis- . ning skett, äga stadgandena i förevarande paragraf tillämpning också beträf- fande ärendets förnyade behandling.
1 Se lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid. ” Se 7 kap. 5 % lagen om testamente.
9 %.
Skiftesmans Av motsvarande skäl, som föranlett stadgandet i andra stycket av 2 kap. Zåfufååtåiål 19 % angående boutredningsmans rätt till arvode och kostnadsersättning, har i ersättning i denna paragraf föreslagits, att skiftesman skall äga att av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. ' Beträffande grunderna för beräkningen av skiftesmans arvode och ersätt- ! ning samt beträffande den ordning, i vilken bestämmandet härav skall ske, l gäller vad i motiven till ovannämnda stadgande uttalats angående boutred- ningsman, och beredningen kan därför inskränka sig till att hänvisa till den där lämnade framställningen. Arvode och kostnadsersättning till skiftesman utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 % H. B. i den lydelse, som detta lag- rum skall erhålla enligt beredningens förslag. -
Ej mot.—wa. 13 kap. Ä. B. handlar, såsom det heter i kapitelrubriken, »om jämkning, [Laglig sedan arv skiftat är». Jämkning kan ske, om någon finner sin lott sämre MM.? 13 vara (1 %) eller om egendom, som tillskiftats arvinge, genom klander från- kaP- A- B- vinnes honom (2 €).
Jämkning skall enligt 1 % sökas är landet inom natt och år och 1 stad inom tre månader, sedan skiftet skedde. Yrkandet om jämkning läre1 skola an- hängiggöras genom stämning.1 Beträffande det vidare förfarandet stadgas i lagrummet, att domaren skall nämna tvenne gode män, som lotterna överse och jämka, om något däri brister, dock så att var sin lott behåller och ej ånyo skiftas. Det antages, att den som yrkar jämkning icke behöver visa, att hans lott är sämre, utan att domstolen, om talan ej styrkes, skall utse gode män att utreda saken.2 Om arvingarna låta sig nöja med jämkningen, skall — stadgas det vidare — envar behålla det han fått och äger ej annan jämkning därå söka. >>Ätnöjer dem ej; tage då domarens utslag». Nordling yttrar, att av den citerade meningen skulle kunna slutas, att om stärbhus- delägarna godkände gode männens utlåtande, detta icke skulle behöva ingivas till rätten, men anser oriktigheten därav framgå vid jämförelse med 20 kap. * 1 och 2 %% B. B.3 Tydligt är, att om överenskommelse skall lika med en stadfäst förlikning kunna verkställas såsom lagakraftvunnen dom, den måste hava inskrivits i domboken. ' *
Stadgandet i 2 % förutsätter, att egendom,4 som tillagts viss arvinge, blir föremål för klandertalan. Arvingen skall då giva det sina medarvingar till
1 Se Nordling a. a.. s. 139, Chydenius a.- a. s. 120. Jfr Nehrman, Föreläsningar över , ärvdabalken (1762) s. 168. ' ” Se Nordling a. a. s. 140, Chydenius a. a. s. 121 och Serlachius i Tidskrift. utgiven ' av Juridiska föreningen i Finland, 1887, s. 19—20. ' 3 Se Nordling 3. st. Jfr Serlachius a. a. s. 20 och Chydenius a. st. . 4 Enligt Nordling (a.. a. s. 141) avser stadgandet antagligen blott fast egendom. Den, . som fått lös egendom i skifte, syntes nämligen, om han vore i god tro, icke vara skyldig att .' utlämna den utan lösen, och i sådant fall behövde naturligen jämkning ej ske. Annorlunda . Chydenius a. a. s. 120.
, känna, »och värjen de med honom det lagligen». Förlorar arvingen klander- , processen, äger han föra talan om jämkning mot medarvingarna. Nytt skifte l må emellertid ske, om någon mister hela sin lott eller bästa delen därav, »så att den med annat gods ej jämkas kan». Den, som med stor kostnad förbättrat sin lott eller överlåtit den till tredje man, må dock istället för att återbära egendomen till skifte giva vederlag.
Någon preskriptionstid för framställande av anspråk enligt 2 % är ej given i lagrummet. Chydenius, som anser detta vara endast en tillämpning av stadgandet i 1 %, finner på den grund preskriptionstiden gälla också i fall enligt 2 %, dock att tiden löper först från det dom i klandertvisten vunnit laga kraft.1 Av Nordling framhålles, att i praxis föreskrifterna i 13 kap. Ä. B. begagnats utöver vad som varit lagstiftarens mening, nämligen till upp- ställande av en preskriptionstid för klander av arvskifte även av andra grunder än de i kapitlet omnämnda. Om arvskiftet varit oriktigt i materiellt hänseende — såsom att bland stärbhusdelägarna upptagits någon, som icke varit berättigad; att en delägare fått större lott än lagen tillerkänt honom; att egendom, som bort vara gemensam, antagits för enskild eller tvärtom —— hade man antagit, att den delägare, som genom det felaktiga förfarandet blivit lidande, måste anställa klander av skiftet före utgången av den i 1 % stadgade preskriptionstiden. Hade däremot skiftet varit felaktigt i formellt hänseende, såsom att det ej vore underskrivet av delägarna och skiftes- männen, kunde något klander ej komma i fråga, emedan skiftet vore att be— trakta, som om det icke funnes. Nordling ansåg en preskriptionstid för klander av arvskifte på grund av materiellt fel erforderlig och fann det naturligt, att man gjort ifrågavarande föreskrift tillämplig å klander i allmän- het av arvskifte. Han fann dock tiden för kort, då talan skulle anställas vid rådhusrätt, och skulle snarare varit böjd att uppställa en tid av natt och och år, enär i 15 kap. Ä. B. denna tid vore antagen såsom den allmänna tiden för bevakande av arvsrätt.2 Efter en undersökning av preskriptions— systemet i 1734 års lag framhåller Serlachius bl. a., att om 13 kap. 1 % Ä. R. avsåge blott ett enskilt fall, en lucka skulle finnas i systemet, såtill— vida som ett arvskifte vore underkastat klander utan begränsning till viss tid. Men då lagen innehölle ett omfattande och konsekvent genomfört pre- skrimionssystem, kunde en sådan lucka så mycket mindre antagas, som systemet endast genom en preskription även för klander av arvskifte vunne tillfredsställande avslutning. Man måste därför anse nämnda lagrum stadga en allmän preskriptionstid för klander av arvskifte, ehuru såsom ofta eljest i formen av en föreskrift för ett enskilt fall. Om den av Nordling uttalade uppfattningen, att klander ej skulle behöva anställas mot ett skifte, som vore felaktigt av formella grunder, yttrar Serlachius, att den icke torde hava stöd i lag. Även om skiftet skett utan skriftlig form eller utan att gode männen
1 Chydenius a. a. s. 120. =.» Nordling a. a. s. 142—143.
närvarit, måste sålunda klander anställas inom den föreskrivna tiden, om sådan ogiltighetsgrund skulle kunna åberopas. Till stöd för denna mening anför Serlachius bl. a., att vilken än grunden till ett testamentes ogiltighet vore, densamma skulle göras gällande genom klander inom den bestämda tiden, såframt icke testamentet skulle bliva giltigt. Detsamma syntes obe- tingat böra tillämpas även i övriga fall av bestämd preskriptionstid för klan- der av ett rättsärende. För nödvändigheten av klander mot ett arvskifte fordrades, på motsvarande sätt som beträffande klander av testemente, ett rättsfaktum, som åtminstone till det yttre hade karaktären av en arvsdelning.1 Björling anser, att arvskifte trots materiella fel blir bindande efter pre— skriptionstidens utgång men att klander i anledning av formellt fel kan framställas efter hur lång tid som helst. Den formellt felaktiga skiftesförrätt- ningen kunde nämligen överhuvud icke betraktas som ett verkligt arvskifte utan vore en rättsligt betydelselös handling.2
Frågan om tillämpningen av den i 13 kap. 1 % Ä. B. föreskrivna pre— skriptionsregeln har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för domstolarnas prövning. Praxis har därvid under mitten av förra århundradet ansett preskriptionstiden vara städse tillämplig, när klandertalan. grundades på någon felaktighet i materiellt avseende, såsom att giftorätt beräknats enligt ny i stället för äldre lag” eller i egendom vari giftorätt ej borde åtnjutas4 eller att okunnighet rått om arvstavlan.5 Lagrummet ansågs ej vara tillämp— ligt, när arvskiftet ej upprättats i laga form, utan talan fick då föras, ändå att preklusionstiden utgått.6 År 1879 skedde en brytning med den förut tillämpade praxis. Mot en på materiella grunder stödd talan om klander av skifte invändes, att klanderrätten vore försutten, enär stämningen icke blivit delgiven inom natt och år efter skiftet. Häradsrätten, som ogillade invänd— ningen, enär stämningen blivit uttagen inom tiden, omfattade tydligen den äldre uppfattningen, men högsta domstolen fastställde hovrättens dom, var-
1 Se Serlachius a. a. s. 20—28. ” Se Björling a.. a.. s. 359. ” S. J. A. XXIV s. 261 och XXVIII s. 310. 4 S. J. A. XXXIV s. 461. I detta rättsfall, för vilket ovan (5. 490 not 4 och s. 513 not 1) redogjorts, ansåg högsta domstolen arvskifte vara, ej ett avtal mellan delägarna utan en av gode männen verkställd förrättning. Justitierådet Södergren, som i en särskild mening gjorde gällande den motsatta uppfattningen, ingick därvid även på nu förevarande spörsmål. Han framhöll bl. a., att om arvskifteshandlingen upptoge arvingarnas bestämda och slutliga överenskommelse och handlingen vore av vederbörande utan villkor underskriven, så kunde eller borde ej någon klanderrätt för den ena eller andra arvingen stå öppen mera än i andra fall, där man icke ägde föra klandertalan mot sitt egna tillgörande, utan lagligen ingångna avtal skulle gälla mot de avtalande själva. Härav framstodo en fullt tillfredsställande förkla- ring över den eljest anmärkningsvärda omständighet, att i 13 kap. 1 5 A. B., där viss tid be- stämdes för framställande av anspråk på jämkning i arvslott, som förmenades icke hava det ' vid delningen beräknade värde i förhållande till det övriga, icke med ett ord antydde tid för '
vad man i.]agstiftningen plågat kalla klander av arvskifte, varmed avsetts talan om ogillande av skifte i dess helhet eller i väsentliga delar.
5 S. J. A. XXIV s. 422. Jfr Kungl. Maj:ts dom den 25 november 1850, enligt vilken under- skrift med förklarande om godkännande av arvskifte uteslöte klander. 3 S. J. A. XXIV s. 417 och XXVI s. 19.
igenom förklarats, att invändningen saknade stöd av lag.1 Är18832 gav högsta instansen åter uttryck åt samma grundsats. Arvskifte klandrades av J. under förmenande att han icke erhållit vad honom rätteligen tillkommit. Underrätterna ogillade yrkandet, enär J. icke inom den i 13 kap. 1 % Ä. B. stadgade tid i laga ordning väckt sin talan, men högsta domstolen yttrade, att viss tid icke funnes i lag bestämd för anställande av sådan klandertalan, som .]. i saken fört.3 Något senare rättsfall i ämnet föreligger icke lagbered- ningen veterligen. I det särskilda yttrande, som avgavs av justitierådet fri— herre Marks von VViirtemberg till den högsta domstolens dom, som finnes refererad i N. J. A. 1908 s. 545 (jfr ovan 5. 513—514), beröres emeller- tid det nu förevarande spörsmålet. Efter att hava framhållit, att åsikten om skiftet såsom en på gode männen ankommande förrättning icke vore med lag överensstämmande, yttrar han, att det ej kunde anses berättigat att ut- sträcka de i 18 kap. 1 % A. B. förekommande bestämmelserna om viss tid för anhängiggörande av talan om jämkning i arvslotter till att gälla jämväli fråga om klander av själva grunderna för ett förrättat skifte. Sedan del- ägarna, vilka vore de enda beslutande vid skiftet, kommit överens, kunde _ klandertalan ifrågakomma allenast av sådan anledning, som överhuvud kunde göra en viljeförklaring ogiltig, såsom tvång, svek eller dylikt.
Enligt såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag kundeÄldo-e lagför- skifte förrättas antingen av skiftesman eller ock, där alla delägarna voro Slag' myndiga, genom förening. En preskriptionstid av ett år från skiftet föreslogs för den, som ville anställa klander däremot eller föra talan om jämkning. Äldre lagberedningen, som upptog ett stadgande av innehåll att klander ej skulle äga rum å ett genom förening gjort skifte, yttrade, att det väl vore i sig själv klart. att klander år ett dylikt skifte ej kunde äga rum men att detta till förekommande av misstydning anmärkts, då även en sådan förening fått namn av skifte.
I den mån åt arvskifte i lag gives karaktären av en förrättning, verkställd Lagbered- av myndighet eller särskilda förrättningsmän, måste såsom en följd därav ”mye” bestämmelser meddelas, vilka bereda delägarna möjlighet att föra talan mot det skifte, som för deras räkning sålunda verkställts. Enligt bestämmelser i 6 kap. av förslaget kan särskild skiftesman på delägarnas begäran förordnas av rätten, därest boet icke står under förvaltning av boutrednings- man eller testamentsexekutor, och denne skall fungera såsom skiftesman. Skiftesmannen har att, om enighet ej vinnes mellan delägarna, själv verk- 1 ställa skifte. Av nyss anförda orsak har det varit erforderligt att stadga,
1 N. J. A. 1879 s. 811. 2 N. J. A. 1883 s. 418.
3 Av de sex justitieråd, vilka deltogo i målets avgörande, voro två av skiljaktig mening. Den ene fastställde hovrättens dom.__ Den andre instämde i pluralitetens slut, enär delningen icke blivit, såsom i 12 kap. 11 5 A. B. stadgades, av J. medelst underskrift å den över del— ningen skriftligen upprättade handlingen godkänd, samt J. följaktligen icke försuttit klander- tiden.
att delägare, som ej godkänner sådant skifte. skall inom viss tid anställa talan mot övriga delägare. I andra fall tillkommer förrättandet av arvskifte delägarna; skiftet utgör en överenskommelse mellan dem.1 Föreligger en omständighet, som i allmänhet är av beskaffenhet att av materiella grunder betaga en rättshandling dess verkan, medför den sådan verkan även när fråga är om arvskifte. Någon anledning att här uppställa en särskild preskriptionsregel lärer lika litet föreligga som när fråga är om ogiltig— het av andra avtal. Ogiltighetsanledningar äro till en början tvång, svek och andra omständigheter, omnämnda i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vilken lag här kommer till analogisk använd— ning. I betraktande komma även andra ogiltighetsanledningar än de i avtals— lagen behandlade. Sålunda kan det inträffa, att skiftet i andra fall än de i 33 % avtalslagen avsedda får anses ogiltigt på grund av bristande förutsätt- ningar. Tillräckliga skäl torde ej heller föreligga, att — i motsats till vad eljest gäller vid formfordrande avtal— uppställa en särskild preskriptionsregel för klander av arvskifte på grund av formfel. Frånsett de fall, som avses i 13 kap. 1 % Ä. B., har också i rättspraxis sedan ett halvt århundrade tillbaka talan mot arvskifte ansetts vara obunden av preskriptionstid, evad talan grundats på materiella eller formella skäl. Under nyssnämnda lagrum inbegripas endast vissa egenartade fall av bristande förutsättningar. Det kan emellertid ej anses vara befogat att i en ny lagstiftning om arvskifte,i strid med vad som gäller beträffande avtal i allmänhet, upptaga en preskriptions— regel, som omfattar allenast särskilda typer av bristande förutsättningar. De ålderdomliga bestämmelserna isistnämnda lagrum kunna förty upphävas utan att ersättas av annat stadgande. '
Vad nu sagts gäller också stadgandet i 13 kap. 2 % Ä. B., vilket är alle- nast ett specialfall av det i 1 % omförmälda. I 2 % gives emellertid, såsom ovan nämnts, föreskrift därom, att arvinge som å sin lott fått egendom. vilken blir föremål för klander från tredje man, har att därom underrätta sina medarvingar, så att dessa kunna med honom värja egendomen. 1 vad denna föreskrift avser hemul vid klander ä fång av fast egendom, torde den endast vara en erinran om vad på grund av 11 kap. J. B. städse gäller, och någon motsvarighet till berörda föreskrift i 13 kap. 2 % Ä. B. är följaktligen lika litet erforderlig som eljest i motsvarande fall, t. ex. när en samägande- rätt, som omfattar fast egendom, upplöses. Vad sistnämnda lagrum i övrigt innehåller lärer också kunna upphävas utan att ersättas med något stadgande i nu förevarande lag.
1 Jfr vad ovan yttrats i motiven till 1 % i detta kapitel.
7 KAP.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo.
I de flesta fall bör en boutredning enligt sakens natur icke bliva av alltför läng varaktighet. I själva ordet ligger, att det därmed betecknade förfarandet åsyftar en avveckling av de ekonomiska rättsförhållanden, i vilka den döde varit subjekt, och icke ett vidmakthållande eller fortsättande av dem med allenast den förändring, att dödsboet trätt i den dödes ställe. Visserligen kunna de av utredningen betingade åtgärderna, såsom bouppteckning, betalning av gäld, verkställighet av legat, draga ut på tiden, i synnerhet om faktiska eller rättsliga moment äro oupplysta eller osäkra, så att man t. ex. måste avbida kallelse å okända borgenärer eller avgörande av testamentsklander eller annan rättegång. Och visserligen förekommer, att oenighet mellan delägarna eller andra omständigheter förorsaka, att utredningens avslutande förhalas. Men allt detta hindrar icke, att utredningen principiellt åsyftar att bringa dödsboet ur världen, så att den därtill hörande egendomen kommer att tjäna de sär- skilda intressenternas behov utan att vara underkastad sådana band, som för- anledas av gemenskapen dem emellan. Att utan offrande av rättssäkerhetens krav åstadkomma en snabb avveckling blir därför en huvuduppgift för lag- stiftningen pä förevarande område, och åtskilliga i föregående kapitel av för— slaget upptagna bestämmelser syfta därtill.
Likväl är det obestridligt, att i särskilda fall avvecklingen kan höra helt eller delvis uppskjutas, i det att dödsboets förvaltning för en jämförelsevis längre tid förnämligast bör inriktas icke på likvidation utan på vidmakthållande och utnyttjande. Anledningarna härtill kunna vara olika. Någon väsentlig del av tillgångarna kan vara av den beskaffenhet, att dess realisation, vare sig genom försäljning till utomstående eller genom inlösen från någon delägares sida, icke kan eller icke lämpligen bör ske förrän avsevärd tid förflutit; detta kan t. ex. föranledas därav, att en viss tillgångs realisationsvärde är osäkert eller för närvarande enligt delägarnas mening alltför lågt för att av dem an— tagas, eller att en viss delägare, som på grund av ideella eller andra person— liga hänsyn anses böra övertaga en lantegendom, till följd av underårighet ännu ej är i tillfälle därtill. Om den döde efterlämnat egendom, som utgör grundval för handels- eller fabriksrörelse eller annan näring, i vilken någon eller några av dödsbodelägarna varit hans medarbetare, skall det ofta befinnas mest fördelaktigt, att näringsverksamheten fortsättes för gemen- sam räkning, utan att på grundvalen av tilläventyrs mindre säkra beräk- ningar belastas med gäld för utlösande av vissa delägare. Och framförallt kunna delägarna, eller åtminstone vissa av dem, såsom barn eller efterlevande make, vara för sin försörjning hänvisade till den av den döde efterlämnade
egendomen på sådant sätt, att dennas splittring genom ett arvskifte skulle för dem medföra allvarliga försörjningssvårigheter. Även där så ej är fallet kan mellan de efterlevande, i synnerhet make och omyndiga barn i dennes vårdnad, bestå ett så nära personligt samband, att kvarlåtenskapens utskift- ning i särskilda lotter, vilka skulle bliva föremål för rättsligt skild förvaltning, måste framstå såsom en tom formalitet eller i allt fall en onödig omgång, vilken skulle vålla besvär och kostnad utan motsvarande nytta, i synnerhet då egendomens värde är jämförelsevis mindre betydande.
Det sålunda understundom förefintliga behovet av att den dödes egendom sam- manhålles under längre tid än den, som kräves för en avveckling, blir i vissa fall tillgodosett genom tillämpning av bestämmelser, som icke enbart avse bout- redningen utan i stället hava den innebörd, att egendomen icke vid dödsfallet blir underkastad delning mellan successorer. Den i 13 kap. 12 % G. B. med- delade föreskriften om rätt för efterlevande make att vid bodelningen av giftorättsgodset, såvitt det räcker, bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor, medför sålunda mycket ofta, att efterlevande maken erhåller all den dödes egendom och att följaktligen icke någon egendom övergår till arvingar eller testamentstagare. Vidare föranleder i talrika fall den i 2 kap. lagen om arv stadgade arvsrätten för efterlevande make, att all egendomen tillfaller denne och att under hans livstid sålunda ej kan ifrågakomma något arvskifte. Enahanda resultat uppnås mycket ofta genom testamentariska förordnanden. Härvid erinras om vad i 4. kap. 1 5 lagen om testamente är stadgat om mot- svarande tillämpning av 2 kap. lagen om arv.
Även i andra fall än” de nu berörda kan emellertid föreligga ett starkt behov av egendomens sammanhållande. Den skiftande beskaffenheten av hit- hörande fall och den betydelse, som för deras bedömande tillkommer del- ägarnas personliga förhållanden, gör det icke möjligt att beträffande dem i lag meddela generella bestämmelser om uppskov med arvskifte. Däremot är det naturligt, att ett sådant uppskov, då det är erforderligt, kan åvägabringas av delägarna själva. Dessa eller ställföreträdare för dem, t. ex. förmyndare, äro närmast att bedöma de skäl, som tala för ett uppskov, och att avväga deras betydelse gentemot önskvärdheten för viss eller vissa delägare av att skifte snabbt må komma till stånd. Det framstår sålunda såsom naturligt, att delägarna genom inbördes avtal kunna åstadkomma uppskov med arvskifte och fortsättande av sammanlevnaden i oskift bo. Där boutredning och arv- skifte äro en delägarnas enskildatangelägenhet, överensstämmer det med all- männa rättsgrundsatser rörande avtalsfrihet, att en dylik överenskommelse mellan delägarna bör vara möjlig.
I viss mån är icke ens särskild överenskommelse erforderlig. Ty eftersom arvskifte kräver initiativ från åtminstone någon delägares sida, är det tydligt, att underlåtenhet från samtliga delägares sida att anordna eller påkalla arv- skifte kommer att medföra, att något dylikt tillsvidare icke kommer till stånd
Lag om boutredning och arvskifte, 7 kap. 539 och att sammanlevnaden i oskift bo fortsättes. För möjliggörande av en sådan anordning äro några särskilda bestämmelser i lag ej erforderliga.
Ofta är emellertid ett sådant helt passivt förhållande från delägarnas sida icke tillräckligt för att på lämpligaste sätt åvägabringa en sammanlevnad i oskiftat bo. De intressen, som därmed skola tillgodoses, kräva ofta åtminstone någon grad av fixering av den tid, under vilken sammanlevnaden skall fortbestå och arvskifte alltså icke kunna påkallas. Vidare erfordras, för att sammanlevnaden skall helt medföra det därmed'avsedda ändamålet, regler om egendomens förvaltning och dispositionen av dess avkastning, vilka mer eller mindre starkt avvika från vad som gäller för ett dödsbo, vars förvaltning helt är inriktad på avveckling. Även i dessa stycken måste huvudgrundsatsen bliva, att ett avtal mellan delägarna skall äga bindande verkan. Härav fram- går, att särskilda bestämmelser i lag angående sammanlevnad i oskiftat bo icke äro obetingat nödiga. Nedan skall visas, att i främmande rätt ej alltid meddelats bestämmelser härom, men också att de olika främmande lagstift— ningarna i denna del intaga mycket skiljaktiga ståndpunkter.
Redan här må anmärkas, att ämnets förbigående ilagen lätt kan föranleda oklarhet, huruvida den på avtal grundade sammanlevnaden i oskiftat dödsbo är ett självständigt rättsligt institut eller är att bedöma enligt obligationsrättens regler om bolag, närmast handelsbolag och enkla bolag. Det är visserligen obestridligt, att sådan sammanlevnad företer stor frändskap med dessa bolags— förhållanden, liksom rättshistoriskt sett vissa av de förmögenhetsrättsliga bolags- formerna synas hava utvecklat sig ur gemenskapen mellan delägarna i ett dödsbo. Vidare är det uppenbart, att vissa av de i bolagslagstiftningen förekommande bestämmelserna äro av den art., att de enligt sakens natur böra vinna tillämp— ning även å andra former av avtalsmässig gemenskap. Men därmed är icke sagt, att denna sistnämnda gemenskap bör hänföras under någon viss av de förmögenhetsrättsliga bolagstyperna och direkt vara underkastad den legala regleringen därav.
Beredningen övergår härefter att lämna en översikt över behandlingen i några viktigare främmande rättssystem av det förevarande ämnet.
Den franska civillagbokens utpräglat individualistiska grunduppfattning har föranlett en ganska avvisande hållning mot avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Sådant avtal blir enligt en absolut bindande rättsregel verksamt endast för en tid av högst fem år; efter utgången därav kan det emellertid förnyas, alltjämt med motsvarande tidsbegränsning. Avtalet kräver icke särskild form, och dess verkningar äro icke närmare reglerade. I rättspraxis anses, att den i lagen uppställda begränsningen kan kringgås på det sätt, att stärbhusdel- ägarna tillskjuta sina lotter i det oskiftade dödsboet såsom insatser i ett av dem bildat civilt bolag, enligt de regler som i allmänhet gälla för dylika bolag.
Ät testamentariska föreskrifter om sammanlevnad i oskift bo tillerkännes icke giltighet. Däremot ha stadganden om sådan sammanlevnad utan avtal influtit
Främmande rätt.
Frankrike.
Schweiz.
i den senare tidens socialpolitiskt betonade jordlagstiftning. Sålunda kan en- ligt en lag om >>utmätningsfri familjeegendom» (bien de famille insaisissable, jfr det amerikanska homestead) skifte av ett stärbhus, vari ingår dylik egendom (jordbruksegendom eller byggnad, resp. del därav), på grund av domstols be- 5 slut komma att anstå till dess att samtliga arvlåtarens barn uppnått myndig ålder. Vidare kan enligt särskild lagstiftning om >>egna hem» (habitations ä bon marche) av domstol föreskrivas, att stärbhus, som omfattar en dylik byggnad, skall förbliva Oskiftat för en tid av fem år åt gången, intill dess efterlevande make avlidit eller viss tid förflutit efter det samtliga bröstarvingar uppnått myndig ålder. Det uppgives emellertid, att dessa lagbestämmelser icke kommit att tillämpas i nämnvärd utsträckning.
Schweizisk rätt företer en ganska noggrann och ingående reglering av sammanlevnad i bo oskifto. Lagen skiljer mellan å ena sidan sådan samman— levnad, som föranledes av ett blott uppskov med arvskifte, och å andra sidan det fall, att oskiftat dödsbo övergår till en såsom ett särskilt institut utbildad familjerättslig gemenskap av bolagsliknande karaktär, av vilken ett par olika typer kunna förekomma.
Uppskov med arvskifte, innebärande att samarvingar icke äga utöva det skiftesvitsord, som normalt tillkommer envar av dem, synes kunna äga rum antingen på grund av avtal mellan arvingarna eller på grund av testamen- tarisk föreskrift av arvlåtaren eller på grund av domstols beslut. Avtal av sådant innehåll kräver icke någon särskild form. Domstol kan besluta om uppskov med arvskifte på yrkande av arvinge, därest omedelbart skifte skulle medföra avsevärd minskning av kvarlåtenskapens värde. Sådant beslut kan avse antingen kvarlåtenskapen i dess helhet eller enstaka däri ingående före- mål. Skiftesvitsord anses kunna uteslutas allenast för kortare tid, varom emellertid uttryckliga regler icke äro meddelade.
För. längre tid kan sammanlevnad i oskift bo äga rum enligt reglerna för »Gemeinderschaft». Denna gemenskap, som regleras i familjerätten (i omedel- bar anslutning till sådana ämnen som familjerättslig underhållsplikt och hus- bondevälde), kan avse såväl en kvarlåtenskap i dess helhet som en del därav och kan för övrigt även bildas genom sammanskott av egendom för sådant. ändamål. Den är sålunda icke av speciellt arvsrättslig karaktär; dess familje- rättsliga prägel framträder även däruti, att den icke kan bildas av vilka delägare i ett dödsbo som helst utan endast av sådana, som äro inbördes förbundna genom förvantskap (en >>familj>>). Avtal om dess bildande kräver skriftlig form och >>öffentliche Beurkundung». Om avtalet icke bestämmer viss tid för sin giltighet, gäller det tillsvidare med sex månaders uppsägningstid. Del— tagarna (>>die Gemeinder»), vilka äro förpliktade till gemensam ekonomisk verk— samhet, hava inbördes lika rätt i gemenskapen, om ej annat överenskommits. Tillgångarna äro föremål för gemensam äganderätt (»Gesamteigentum»); an- svaret för skulderna är solidariskt. Förvaltning och företrädande gentemot tredje man ankommer i allmänhet på deltagarna gemensamt med den modi-
tikation, att varje deltagare äger vidtaga »vanliga» förvaltningsåtgärder. Emel— lertid kan en deltagare utses till särskild »huvudman» med den verkan, att denne ensam äger förvalta gemenskapen och företräda densamma utåt. En deltagare kan icke under gemenskapens bestånd överlåta sin andel; denna kan emellertid utmätas för hans gäld, om annan egendom ej finnes att tillgå. Gemenskapen upplöses, utom i enlighet med avtalets bestämmelser, även på grund av exekution i en deltagares andel, en deltagares konkurs eller en deltagares begäran, vilken grundas på synnerliga skäl. Dock kunna i flera av dessa fall övriga deltagare efter utlösning av den, vars andel blivit föremål för exekution eller som yrkat upplösning, sinsemellan fortsätta gemenskapen. En deltagare, som gifter sig, kan fordra att bliva utlöst. Likaledes kunna, om en deltagare avlidit, hans arvingar, om de ej själva redan äro deltagarei ; gemenskapen, fordra lösen för den avlidnes andel; däremot kunna de ej utan 7 samtliga de övriga deltagarnas medgivande inträda såsom deltagare i den i avlidnes ställe.
l Såsom en särskild form är att anteckna s. k. Ertragsgemeinderschaft, vars * användning torde vara begränsad till de fall, att kvarlåtenskapen innefattar l en fast egendom. Vid dylik gemenskap överlåtes egendomen åt en av del- ' tagarna utan egentlig redovisningsskyldighet men med förpliktelse att årligen j till en var av de övriga deltagarna utgiva en på denne belöpande andel av l l l
nettobehållningen för året. Därest denna,,vinstandel ej blivit genom avtal fixe- rad, skall den bestämmas efter egendomens skäligen beräknade genomsnitts- avkastning under en något längre period; härvid skall även tagas i betraktande, att brukaren bör erhålla ersättning för sin prestation. Försummelse å dennes sida utgör en särskild anledning till gemenskapens hävande. , Ertragsgemeinderschaft kan komma till stånd även utan avtal. Enligt reglerna l om arvskifte kan, då i boet ingår en jordbruksfastighet med karaktär av l självständig brukningsenhet, en arvinge, som är lämplig att fortsätta brukandet l därav, fordra att få övertaga sådan fastighet odelad till »brukningsvärde». * Om härvid på grund av hans skyldighet att utlösa medarvingarna fastigheten i denne arvinges hand skulle bliva alltför hårt belastad med gäld (över tre fjärdedelar av värdet), kan den övertagande arvingen fordra att skiftet, såvitt angår fastigheten, uppskjutes och att densamma istället får av honom brukas l enligt reglerna för Ertragsgemeinderschaft med övriga arvingar. Angående de , förutsättningar, under vilka en sådan gemenskap kan bringas till upphörande, j hava meddelats särskilda bestämmelser, varigenom man sökt möjliggöra egen— j domens bevarande i odelat skick åt en arvinge utan alltför starkt betungande l av de övriga. l Den tyska lagstiftningen behandlar icke sammanlevnad i oskiftat bo såsom Tyskland. ett särskilt institut. Förutsättningarna för arvskifte (»Auseinandersetzung») äro emellertid så reglerade, att utrymme finnes för ett avtal om uppskov med skiftet och fortsättande av sammanlevnaden i oskiftat bo. Härvid skola till- lämpas de regler, som i allmänhet gälla för en förmögenhetsgemenskap utan
Dan mark.
stöd av bolagsavtal (communio incidens, jfr samäganderätt). Enligt dessa regler är icke för avtal om gemenskapens fortsättande stadgad någon särskild form. Sådant avtal kan slutas »för beständigt», tillsvidare med viss tids uppsägning eller på bestämd tid. Oavsett vad avtalet i denna del innehåller är genom en absolut bindande rättsregel föreskrivet, att en delägare kan fordra, att gemen- skapen brytes utan iakttagande av uppsägningstid, om därtill förekommer- synnerligt skäl. Därjämte är stadgat, att avtalet skall upphöra att gälla vid en delägares död, om ej annat föranledes av avtalet, samt att borgenär, för vars fordran hos en delägare dennes andel blivit utmätt, under vissa förut- sättningar kan fordra gemenskapens hävande. Beträffande avkastningen är stadgat, att om skifte är uteslutet för” längre tid än ett år, en delägare kan vid slutet av varje år fordra delning av uppkommen nettovinst. Även på grund av bestämmelse i testamente eller arvsavtal kan en sammanlevnad i oskiftat bo äga rum. Nyss angivna stadganden om gemenskapens brytande äga motsvarande tillämpning för dylikt fall. Och dessutom gäller iallmänhet. en maximitid av 30 år för den itestamentet eller arvsavtalet meddelade föreskriftens verksamhet.
Beträffande dansk lagstiftning är att anmärka den rätt att sitta i oskiftat bo, som i regel —— beroende på vilka övriga arvingar som finnas —— tillkom— mer efterlevande make. Härför har lämnats redogörelse i motiveringen till lagberedningens förslag till lag om arv m. m.1 Denna rätt för den efterlevande maken, varom stadganden äro meddelade i »lov om acgtefeellers arveret og uskiftet bo» av den 20 april 1926, innefattar samma dispositionsrätt, som tillkommer en ägare, dock med vissa inskränkningar beträffande gåvor m. ni.; genom testamente kan den efterlevande endast förfoga över sin andel i det oskiftade boet. I detta ingår regelmässigt allt vad den efterlevande förvärvar av sådan beskaffenhet, att det skulle hava blivit gemensam egendom, därest förvärvet skett under äktenskapet. Den efterlevandes rätt att sitta i orubbat bo motsvaras icke av någon skyldighet därtill. Den säregna beskaffenheten av denna samfällighet kommer till uttryck däri, att arvinge icke kan avhända sig, pantsätta eller på annat sätt överlåta sin andel i det oskiftade boet; ej heller kan andelen tagas i anspråk för att bereda betalning åt arvingens borgenärer.
Fortsättandet av gemenskapen mellan flera bodelägare i andra fall än de nu berörda är icke närmare reglerat ilag. Särskilda bestämmelser angående avtal om sammanlevnad i oskiftat bo äro sålunda icke meddelade. När dödsbo- behandlingen'försiggår privat och samtliga arvingar äro myndiga samt (själva eller genom ombud) i riket tillstädes, kunna emellertid arvingarna genom överenskommelse uppskjuta verkställande av skifte, så länge de önska. Därest icke samtliga arvingar uppfylla de angivna betingelserna, bör även vid privat boutredning skifte äga rum inom ett år från dödsfallet; om så icke sker, kan
1 Lagberedningens förslag till lag om arv s. 140—143.
domstolen (skifteretten) övertaga boet till offentlig utredning. Om vid offentlig boutredning av ett >>gzeldsfragaaelsesbo>> ett överskott befinnes tillgängligt, efter att borgenärerna erhållit betalning, kunna arvingarna, därest de äro eniga, under vissa förutsättningar få de återstående tillgångarna utlämnade till privat utredning och skifte; om dylik begäran ej framställes, skall skifte- retten skrida till fördelning av behållningen, så snart utredningen är avslutad. Offentlig utredning av ett »gaeldsvedgaaelsesbo» har väsentligen karaktären av en privat boutredning under offentlig kontroll, och även därvid lära således myndiga arvingar kunna överenskomma om uppskov med skiftet. För det fall, att boutredningen på grund av testamente eller eljest omhänderhaves av exekutorer, gälla numera särskilda bestämmelser enligt >>lov om tilsyn med de af eksekutorer behandlede dodsboer» av den 20 april 1926. Dessa åsyfta en möjligast snabb utredning, för vilket ändamål bland annat föreskrivits skyldig- het att avgiva särskild berättelse, därest utredningen icke avslutats inom ett år; vid mera betydande tidsutdräkt utan giltigt skäl kan justitieministern föreskriva, att boutredningen skall övertagas av domstol. Arvingarna hava vid exekutorsbehandling icke rätt att före skiftet fordra utgivande av ett av avkastningen uppkommet överskott och lära ej heller kunna genom överens- kommelse förbinda exekutorn att låta med skiftet anstå.
Även enligt norsk lag har efterlevande make i stor utsträckning en lag- bestämd rätt att, obetingat eller efter tillstånd av myndighet, under sin åter- stående livstid eller tills han träder i nytt äktenskap, disponera hela det gemensamma boet utan skifte med övriga arvingar. Det oskiftade boet om- fattar i stor utsträckning även egendom, som den efterlevande maken förvärvar, och medför för honom personligt ansvar för den dödes förbindelser. Dessa djupt ingripande rättsverkningar av gemenskapens fortsättande äro reglerade i en särskild >>lov om uskiftet bo» av den 4 juli 1927. Denna har icke tillämpning å bodelägares avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Ett dylikt avtal är icke föremål för närmare reglering i lag. Emellertid angives i »lov om skifte» av den 21 februari 1930 såsom en förutsättning för dödsbodel- ägares skiftesvitsord, att skifte icke är uteslutet genom avtal eller bestäm- melse i giltigt testamente. Härvid märkes, att i sådana fall, då offentligt skifte är obligatoriskt, uppskov därmed icke kan åvägabringas genom avtal mellan delägarna och ej heller genom testamentarisk bestämmelse, som icke tillika innefattar förordnande av testamentsexekutor. När ett sådant avtal är verk- samt, blir dess innebörd i första hand att bestämma efter vad som är uttryck— ligen överenskommet; i viss utsträckning kan ifrågakomma analog användning av de legala reglerna om makes rätt att sitta i oskiftat bo. Det anses följa av förrnynderskapslagstiftningens grunder, att en förmyndare icke kan å en omyndig arvinges vägnar biträda ett dylikt avtal.
Uppskov med arvskifte och sammanlevnad i bo oskifto äro föremål för bestämmelser i flera av de svenska medeltidslagarna.1 Sålunda stadgades * Härom och till det följande Winroth, Svensk Civilrätt II 3. 738—752.
Norge.
Svens/r rätt.
1734 års lag.
understundom dylik sammanlevnad såsom en skyldighet för syskon, vilka voro samarvingar, för tiden tills de alla nått myndig ålder. I denna utform- ning har institutet försvunnit ur den senare lagstiftningen.
1734 års lag upptog i ärvdabalken ett särskilt kapitel, det elfte »Om arvingar, som leva samman i bo oskifto», vilket dock allenast i 1 % direkt behandlade det nu förevarande ämnet; 2 % reglerade i sin ursprungliga lydelse endast frågan om vitsord till arvskifte. Beträffande terminologien mä anmär— kas, att lagen uttryckligen betecknade gemenskapen såsom ett >>bolag>>.
Såsom förutsättning för avtal om fortsatt sammanlevnad uppställes, att bouppteckning är förrättad och den dödes gäld gulden. Vidare fordras, att sammanlevnaden skall kunna äga rum utan annans förfång. Denna i och för sig självklara föreskrift om skydd för tredje mans rätt har ej kunnat hava avseende å den dödes borgenärer, enär det förutsättes, att dylika ej vidare skulle existera. Däremot torde kunna ifrågakomma förfång för enskild arvinges borgenärer, möjligen även för en avliden arvinges efterlevande make.1 Vidare har man att tänka på samägare eller innehavare av nyttjanderätt till någon i boet ingående egendom, på de särskilda begränsningar av offentligträttslig natur, som på lagens tid gällde för dispositioner över åtskillig fast egendom, samt på bestämmelser, som vid gåva eller i testamente kunna vara givna angående förvaltningen av egendom, som ingår i boet. Dylika hinder för avtal om sammanlevnad i bo oskifto torde i regel endast hänföra sig till en— staka i boet ingående tillgångar och lära då icke stå i vägen för avtal om gemensam förvaltning av boet i övrigt.
I fråga om avtalets ingående stadgas, att där någon av arvingarna är omyndig, han bör hava blivit försedd med förmyndare och denne samtycka . till föreningen. Vidare heter det helt allmänt, att föreningen skall skriftligen upprättas och underskrivas jämväl av tvenne vittnen. Av vad ifortsättningen föreskrives för det fall att denna form ej kommit till användning framgår, att stadgandet icke har karaktären av en bindande formföreskrift utan, liksom flera andra liknande bestämmelser i 1734 års lag, allenast innefattar ett rad till kontrahenterna.
Angående avtalets varaktighet äro inga särskilda bestämmelser givna i 11 kap. A. B. I detta stycke är däremot att uppmärksamma föreskriften i 12 kap. 1 % äldre giftermålsbalken att änkling eller änka ej finge träda i nytt äktenskap, förrän barn eller andra arvingar blivit avvittrade. Förstnämnda kategoriskt avfattade bestämmelse, vilken var utrustad med stränga påföljder för överträdelse, medgav intet undantag av hänsyn till att den efterlevande maken biträtt ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Detta är icke så att förstå, att ett dylikt avtal borde träffas allenast mellan arvingarna i egentlig mening och icke omfatta efterlevande make. Tvärtom föranledde den egen- domsgemenskap mellan makar, som var stadgad i lagen, att den efterlevande maken var delägare i boet efter den avlidne och först genom skifte fick sin
* Nehrman, Föreläsningar över ärvdabalken s. 144.
lott utbruten; detta är även uttryckligen uppmärksammat i reglerna om arv- skifte (12 kap. 3 % A. B). Ett avtal om uppskov med arvskifte föranledde följaktligen, åtminstone såsom huvudregel, att den efterlevande maken kom att förbliva i egendomsgemenskap med arvingarna, och även maken borde sålunda biträda avtalet. Vid förestående giftermål kunde han emellertid på grund av anförda stadgande icke anses bunden av ett avtal om sammanlev— nad i bo oskifto utan ägde påfordra arvskifte; om sådant ej skedde, var av— talet att anse såsom förfallet efter ingående av det nya giftermålet. Angående avtalets verkningar innehöll lagen närmast ej annat än vad som ligger däri, att förfång ej finge ske för tredje man och att de överenskomna ; villkoren skulle utsättas i avtalet; de skulle givetvis, med anmärkta begräns- 3 ning, lända till efterrättelse. Endast för den händelse, att den i lagen om— förmälda formen för avtalet ej iakttagits och att ej heller på annat sätt dettas innehåll kunde bevisas, gavs i lagen en subsidiär regel: »komme då på deras eget äventyr, evad boet genom den enas flit och arbete förbättrat, eller genom den andras vållande förvärrat varder.» Innebörden härav är närmast den, att ingen av arvingarna är utan bevisligt eget åtagande pliktig utföra någon , verksamhet för förvaltning av boet, att ej heller någon, som likväl utfört i sådan verksamhet, äger därför erhålla särskilt vederlag och att omvänt ej heller arvinge, som oaktsamt tillskyndat boet skada, är pliktig att därför gälda ersättning. Ej heller skall vid boets slutliga delning göras avräkning allteftersom olika delägare därur åtnjutit större eller mindre förmåner, så ' länge dessa kommit dem till godo i form av »sammanlevnad i boet». Där— emot skall en delägare föras till last, vad han kan hava särskilt utbekommit ur boet, t. ex. såsom utstyrsel vid ingående av äktenskap, och en delägare äger fordra ersättning för vad han kan visa sig hava av egna medel tillskjutit för omkostnader vid boets förvaltning eller för kapitalförbättring å någon , därtill hörande tillgång. - Dessa regler om sammanlevn adens ekonomiska innebörd äro visserligen, såsom ovan anförts, givna för det fall, att om sammanlevnaden träffats ett avtal, varom bevisning icke kan föras. Det är emellertid tydligt, att i tillämpningen detta fall kan vara svårt att skilja från det, att en sammanlevnad utan något därom träffat avtal faktiskt fortgått under längre tid, allenast på den grund att ingen , delägare begagnat sig av det honom enligt 2 % tillkommande skiftesvitsord. Även om sammanlevnaden fortgått en längre tid, får detta emellertid ej utan * vidare anses såsom en tillräcklig grund att presumera ett avtal om uppskov med arvskifte. Den efter 1734 fortgående rättsutvecklingen har endast i ringa mån berört institutet sammanlevnad i oskiftat dödsbo, och 11 kap. 1 & A.B. är alltjämt till sin lydelse oförändrad.1 Emellertid har den senaste lagstiftningen på familje-
1 Sedan genom förordningen den 24 september 1861 stadgats skyldighet för vissa dödsbo- delägare att taga vård om boet, har ansetts, att sådan vårdare ägde rätt till ersättning för bestyr med boets förvaltning, då sammanlevnad i oskift bo ägt rum, utan att därom träffats något avtal. Nordling, Arvdabalken, 3 uppl., s. 121, Winroth a.. a. s. 750.
, l 1
Senare lag- stiftning.
rättens område medfört vissa ändringar även beträffande sammanlevnadi oskift bo.
Innebörden av ovan berörda stadgande i 12 kap. 1 % äldre ti. lå.1 hade närmare bestämts genom kungl. förklaringen den 15 juni 1818. Henom lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning upphäv- des nämnda stadgande i giftermålsbalken, och förbudet mot efterlevande makes omgifte, innan avvittring skett, upptogs ej i den nya lagstiftningen. Härav ansågs dock ej böra följa, att en efterlevande make, som deltagit i förening om sammanlevnad i bo oskifto och som därefter inginge nytt äkten- skap, skulle alltjämt vara bunden av den ingångna föreningen. Till förebyg— gande härav infördes i 11 kap. Ä. B. såsom ett nytt andra stycke i 2 % ett stadgande därom, att i dylikt fall föreningen ej finge utgöra hinder för skifte. I sak lär det nya stadgandet innebära sådan ändring av vad förut gällt, att. omgifte ej vidare skulle föranleda, att avtalet om sammanlevnad skulle vara förfallet, utan allenast att delägare skulle vara berättigad att häva det genom påkallande av skifte. Sådan rätt skulle tillkomma ej blott den omgifte maken utan även envar av övriga delägare. Samtidigt infördes såsom ett nytt andra stycke i 22 kap. 1 & Ä. B. en föreskrift om skyldighet för förmyndare för barn till efterlevande make, som går i nytt äktenskap, att draga försorg om bodelning efter det tidigare giftet.
Den ordning av äkta makars förmögenhetsförhållanden, som lagfästes genom nya giftermålsbalken, medförde icke någon ändring av lagstadgan— dena om sammanlevnad i oskiftat bo. Detta innebär emellertid icke, att detta institut blev helt oberört av den nya lagstiftningen. Enligt denna bestar icke mellan makar någon egendomsgemenskap i egentlig mening; vardera maken äger ensam vad han före eller under äktenskapet förvärvat. även i den mån sådan egendom är föremål för andra makens giftorätt, och make förvaltar själv all sin egendom, dock med några begränsningar av hans dispo- sitionsrätt genom fordran på samtycke av andra maken till vissa åtgärder. Den åtskillnad i rättsligt avseende, som under äktenskapet rått mellan de båda makarnas egendom såsom skilda förmögenhetsmassor, fortbestår även efter ena makens död. Härav följer, att dödsboet efter en arvlåtare, som vid sitt fran- fälle var gift, icke kommer att omfatta den efterlevande makens egendom; (lär— emot ingår i dödsboet den avlidnes giftorättsgods även till den del det är föremål för den efterlevande makens giftorätt. Denne är på sådant. sätt delägare i boet och jämlikt föreskrift i 12 kap. 3 Q' (i. B. berättigad att deltaga i förvaltningen av det därtill hörande giftorättsgodset. Ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto kommer sålunda, om det träffas innan bodelning ägt rum, att kräva medverkan även av den efterlevande maken, och denne kommer att vara delaktig i den rättsgemenskap, som det oskiftade boet utgör. Den efterlevandes egendom vid dödsfallet, såväl enskild egendom som giftorättsgods, förvaltas
' Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I s. 212—221, 488,
däremot av honom ensam, visserligen enligt stadgande i 12 kap. & å (i. B. med skyldighet att vid den blivande bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av giftorättsgodset och den avkastning, som därav fallit. Upprätt- hållande av denna åtskillnad mellan de båda makarnas förmögenhetsmassor är av vikt även för tredje man, i synnerhet borgenärer, enär därigenom förebygges förskjutning av de förmögenhetsmassor, som i första hand kunna tillgripas för den ena eller andra makens gäld. Rubbning häri genom båda massornas sammanfallande till en får sålunda icke åvägabringas genom avtal mellan den efterlevande maken och övriga delägare i dödsboet. Väl kan däremot genom sådant avtal vidtagas förändring i rätten till även den avkastning, som faller av den efterlevande makens egendom, och i dennes redovisningsskyl- dighet. Hädana överenskommelser medföra emellertid icke, att den efterlevandes (.*gendom kommer att höra till dödsboet. Dettas omfattning, även såsom före— mål för sådan sannnanlevnad som avses i 11 kap. Ä. B., blev följaktligen förändrad genom den nya giftermålsbalken.1
Lagen om förmynderskap den 27 juni 1924 giver i 7 kap. utförliga regler >>om vård av omyndigs än i oskiftat bo». Dessa föreskrifter hänföra sig icke allenast till sådan sammanlevnad under längre tid, som närmast avses i 11 kap. A. B., utan reglera jämväl förmyndarens förhållande under en normal boutredning. Förmyndaren får emellertid icke medverka till att sammanlevnaden utan särskilt avtal förlänges utöver den tid, som är erfor— derlig för boets utredning (4 % första punkten). Beträffande avtal om sam- manlevnad i oskiftat bo uppställer förmynderskapslagen åtskilliga regler, som icke blott. angå. det inre förhållandet mellan en omyndig dödsbodelägare och hans förmyndare utan som även beröra övriga dödsbodelägares rättsställning. Hallunda stadgas i 3 % första stycket vissa begränsningar av förmyndarens behörighet i fråga om avtalets ingående. Sådant avtal mä, nämligen icke av honom för omyndig delägare slutas utan överförmyndarens samtycke. Vidare föreskrives, att Avtalet ej må gälla för längre tid än omyndigheten varar. Denna begränsning lärer böra iakttagas vid avtalets ingående, men även om sa ej skulle hava skett. träder densamma i tillämpning, dä omyndigheten upphör. Även bortsett härifrån är bestämmelse i ett dylikt avtal om dess giltighet under viss tid icke obetingat bindande. Ty enligt. 3 å andra stycket äger rätten före utgången av sålunda bestämd tid häva avtalet, därest det. visar sig, att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta bestånd äventyras. Bland annat har man härvid tänkt på det. fall, att den eller de, som enligt avtalet skola förvalta boet, därvid göra sig skyldiga till vanvård.2 Fråga om avtalets hävande av rätten handlägges icke i_ tvistemäls form. Den kan upptagas ex officio eller på ansökan av överförmyndaren eller av annan enligt 12 kap. 16 % därtill berättigad person. Övriga delägare i boet skall
1
Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 363 och lagbe- redningens förslag till lag om arv s. 156. 9 Se lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 301.
jämlikt 7 kap. 3 & tredje stycket beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. De kunna däremot icke i sitt eget intresse föra talan mot ett beslut, vari— genom avtalet häves.1 Förmynderskapslagen, som utförligt reglerar förmyn— dares skyldighet att under sammanlevnad i oskiftat bo lämna vissa uppgifter *, till överförmyndaren och hans rätt att därunder åtnjuta arvode, stadgar | vidare, att arvodet skall förskjutas av boet (7 kap. 11 % första stycket tredje punkten). Lagförslag De förslag till ny ärvdabalk, som under 1800-talet avgåvos av lagkom— '"”d;;le;800' mitten (1826) och äldre lagberedningen (1847), voro i fråga om samman- levnad i oskiftat bo inbördes överensstämmande. Ämnet behandlades i förslagens 8 kap., >>huru död mans bo skiftas skall», i en enda paragraf. Detta stad- gande avser allenast sammanlevnad i oskiftat bo på grund av avtal mellan stärbhusdelägarna. Om fortsättande utan avtal av sådan sammanlevnad under längre tid än som kräves för boutredningen, äro särskilda bestämmelser icke meddelade. Det fastslås uttryckligen, att överenskommelsen kan avse an- tingen hela egendomen eller någon del därav. Överenskommelsen skall göras skriftligen under upptagande »med vad villkor de sig förena: och skall bestyrkas med tvenne vittnens underskrift. Huruvida denna bestämmelse innefattar en bindande formföreskrift eller allenast ett råd, framgår icke tydligt. Den förra tolkningen synes mest närliggande, eftersom förslaget icke såsom den gällande rätten, ens där annan bevisning föres, tillerkänner någon verkan åt en överenskommelse, som slutits utan iakttagande av den i stadgandet angivna formen. Avtalets varaktighet och verkningar regle— ras icke i vidare mån än attfdär det slutits av förmyndare, den omyndige förklaras ej därav vara hindrad att söka skifte, när han till myndiga är kommer. Därjämte märkes, att det i 1734 års lag för änkling och änka stadgade förbudet mot omgifte utan föregående bodelning efter förra äkten— skapet upprätthölls i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till giftermålsbalk. Beredningens Lagberedningen övergår härefter till att angiva de huvudsakliga grunderna Häftig—%% för det förslag, som nu av beredningen framlägges. det". Det första spörsmål, som för lagstiftningen framställer sig beträffande sam- åSanarfwgål manlevnad i oskiftat dödsbo, är, huruvida särskilda bestämmelser i detta om sammaa- ämne överhuvud äro erforderliga. Redan av den här ovan lämnade fram- lcgtaåöägggf' ställningen av utländsk rätt lärer framgå, att ett jakande svar på denna fråga ingalunda är självklart utan kräver ett särskilt övervägande. Hårför talar även den ganska torftiga beskaffenheten av de regler, som meddelats såväli den gällande rätten som i de nyss berörda förslagen av lagkommittén och äldre lagberedningen. Ovissheten hänför sig icke till spörsmålet, huruvida sammanlevnad i oskiftat bo skall vara rättsligen tillåten. De viktiga skäl, som tala härför, hava tillräckligt belysts i inledningen till detta kapitel. Och ,
1 Jfr vidare Sten beck-Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen s. 117.
då förevarande förslag bibehållit den gällande rättens ståndpunkt, att bo- utredningen och arvskiftet är en privat angelägenhet, som i normala fall helt omhänderhaves av dödsbodelägarna själva, kan det även vid lagens tystnad icke rimligen betvivlas, att dessa kunna, därest de så önska, med uppskjutande av skiftet avtala om sammanlevnad i oskiftat bo. Härför behöves alltså icke nagot lagstadgande. De särskilda betingelser, som för den händelse att någon delägare är omyndig kunna böra uppställas för biträdande åt hans vägnar av en överenskommelse om sammanlevnad i oskift bo, hava naturligen sin plats i förmynderskapslagstiftningen, varest dylika bestämmelser ock för närvarande äro givna. Om sålunda lagligheten av dylik sammanlevnad principiellt är oomtvistlig, gäller om den närmare anordningen därav, att denna kan vara i högsta grad växlande allt efter gemenskapens faktiska förutsättningar och det syfte —— än mera personligt, än mera ekonomiskt betonat _, som där- med skall tillgodoses. Det är sålunda icke möjligt att härom i större ut— sträckning giva ens dispositiva lagbestämmelser.
Å andra sidan tala viktiga skäl för att icke lämna ämnet helt oreglerat. Dessa äro dels av saklig dels av lagteknisk natur. De förra hänföra sig till den säregna beskaffenheten av det personliga förhållande, som i regel består mellan arvingar, vilka leva samman i bo oskifto. Arvingarna till samma arvlåtare äro oftast inbördes förbundna genom nära släktskap. Och det. är praktiskt taget. endast i dylika fall, som längre tids samman- levnad i oskift bo ifrågakommer, i synnerhet mellan efterlevande make och barn eller mellan syskon. Då delägarna i ett. dödsbo stå personligen mera främmande för varandra, t. ex. ofta då jämte intestatarvingar finnas uni- versella testamentstagare, lära i regel flera eller färre av dem även sakna närmare anknytning till själva dödsboet och därpå grundad näringsverksam- het. Följaktligen kommer här i regel en snabb avveckling, som snarast möjligt fullbordas genom arvskifte, för åtminstone några av dessa delägare att framstå såsom obetingat önskvärd, och någon längre tids sammanlevnad i oskiftat bo ifrågakommer icke. I de förstnämnda fallen kan lätteligen det nära personliga förhållandet mellan dödsbodelägarna, som i och för sig gör sammanlevnaden naturlig, också medföra att dess reglering uteslutande genom överenskommelse icke är tillfyllestgörande. Det nära personliga förhållandet innebär ofta, att någon eller några delägare befinna sig i utpräglat beroende ställning till viss annan delägare. Detta ger anledning att befara ogynnsamma verkningar av en obegränsad avtalsfrihet. Avtalen komma vidare ofta att slutas utan anläggande av mera affärsmässiga synpunkter; på grund härav bliva de lätt otillfredsställande åtminstone på det sätt, att de äro ofullstän- diga. Det blir följaktligen angeläget att i lagen finnas regler, som förebygga missbruk av avtalsfriheten och med vilkas hjälp kunna utfyllas sådana luckor i avtalen, som kunna befaras komma att föreligga mera ofta. Av det före— gaende framgår visserligen, att lagstiftarens möjligheter i detta stycke icke äro stora, men i den man de Hnnas, böra de icke lämnas obegagnade. Detta.
Sammanlev- nad utan avtal.
är i synnerhet fallet, såvitt angår de spörsmål. som hänföra sig till avtals- förhållandets varaktighet.
Ur lagteknisk synpunkt är det, såsom redan i inledningen blivit antytt, angeläget att genom en legal reglering av sammanlevnad i oskiftat dödsbo utmärka densamma såsom ett säreget och självständigt rättsligt institut, vilket ej är omedelbart hänförligt under någon av förmögenhetsrättens bolagsformer. Lagen skulle även komma att lida av oklarhet, om den icke gåve upplysning i vilken man avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo uteslutes eller själv är utesluten på den grund, att någon av de övriga i lagen reglerade for- merna för dödsboförvaltning är anordnad. Och det bör åtminstone i vissa viktigare punkter klargöras, huruvida regler, som givits för vanlig samför- valtning enligt 1' kap., skola komma till användning på den fo-itsatta gemen— skap, varom nu är fråga. '
På dessa grunder har lagberedningen funnit riktigt att om sammanlevnad i oskiftat bo meddela vissa regler av sådan omfattning, att de lämpligen höra utgöra ett särskilt kapitel. Det är emellertid icke alla former av sådan sam- manlevnad, som i detta kapitel hava upptagits till behandling.
Ovan har erinrats, att de regler om rättsverkningarna av sammanlevnad i oskiftat ho, som! nu gälla enligt 1]. kap. Ä. B., kunna bliva att tillämpa även då sådan sammanlevnad ägt rum utan stöd av uttryckligt avtal. ] överensstämmelse med lagkommittén och äldre lagberedningen har bered— ningen icke funnit skäl att i förslaget upptaga bestämmelser om samman- levnad i oskiftat bo, vilken överhuvud icke grundas på avtal. Även då det, bland annat på grund av den tid som förflutit, står utom tvivel, att genom underlåtenhet att åvägabringa arvskifte boets delägare var för sig godkänt. en sammanlevnad tillsvidare i bo oskifto, som icke varit erforderlig för en av— veckling av dödsboet, lär det icke vara riktigt att till denna omständighet genom ett generellt stadgande knyta särskilda rättsverkningar, avvikande från vad som skall gälla vid vanlig samfi'irvaltning. Att på den anförda omständig- heten grunda någon begränsning i det skiftesvitsord, som tillkommer varje delägare, exempelvis så att det bleve verksamt först efter förloppet av viss uppsägningstid, vore sålunda icke försvarligt i annat fall, än då genom den faktiska sammanlevnaden måste anses uttryckt en vilja att även för framtiden leva tillsammans i bo oskifto. I sådant fall föreligger emellertid ett avtal härom, låt vara i högsta grad formlöst, och ett dylikt avtal kommer att omfattas av de bestämmelser, som av lagberedningen föreslås. Och vidare är det tydligt, att den omärkliga övergången mellan avveckling av dödsboet under normal samförvaltning och en utsträckt sammanlevnad utan någon verksamhet för avveckling måste göra det svårt att i fråga om de särskilda delägarnas andel i kostnaderna för boets förvaltning och i den därunder vunna avkastningen giva annan allmängiltig regel än den föreskrift om fördelning efter delägarnas lotter i boet, som för närvarande innehålles i ärvdabalkens stadgande i 11 kap. 1 % andra punkten. Att detta är den allmänna regeln behöver emeller—
Lag om boutredning och arvskifte, 7 kap. 551 tid icke särskilt utsägas; den gäller i allmänhet vid ett på vanlig samför- valtning följande arvskifte. Och å andra sidan lär den angivna regeln icke kunna anses riktig för varje enskilt fall av utsträckt uppskov med arvskiftet. [ särskilda fall kunna förhållandena utan tvivel vara sådana, att en delägare bör få genom avdrag å sin lott vid arvskiftet vidkännas ersättningspåföljd för en just av honom ådagalagd försummelse vid skötseln av boets angelägen— heter eller omvänt. vara berättigad att för arbete, som av honom även utan särskilt uppdrag verkställts för boets räkning, erhålla vederlag ur boet. Det är icke på sin plats att genom en för alla fall gemensam föreskrift utesluta dylika förhållanden från att bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser.
Ej heller har beredningen funnit anledning att meddela några bestämmelser om sammanlevnad i oskift bo, som på grund av testamentariskt förordnande utsträckes utöver den för boutredning erforderliga tiden. Det är visserligen klart, att ett dylikt förordnande kan meddelas med laga verkan under iakt- tagande av de förutsättningar, som i allmänhet gälla för ett giltigt testamente, därvid i synnerhet må erinras om bröstarvinges rätt till laglott och om den tidsbegränsning, som föranledes av 1 kap. 2 så lagen om testamente. Men förordnanden av dylik innebörd äro alldeles icke vanliga; i de talrika fall, då i testamente föreskrives avvikelse från" de legala reglerna om boutredning, plågar testator icke inskränka sig till att stadga en sammanlevnad i bo oskifto under förvaltning av arvingarna själva, utan närmare bestämmelser meddelas om huru förvaltningen skall vara ordnad. i synnerhet på det sätt att en testamentsexekutor insättes. För de sällsynta fall av en på testamente grundad sammanlevnad i bo oskifto, som emellertid kunna förekomma, lära särskilda bestämmelser i lag icke vara erforderliga. För den rättsliga anord— ningen därav bliva i första hand testamentets föreskrifter avgörande. I den mån dessa befinnas ofullständiga, kan i viss utsträckning ifrågakomma ana- logisk användning av de regler, som meddelas i förevarande kapitel.
På nu anförda skäl har lagberedningen ansett riktigast att här meddela regler endast angående avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Av det föregående framgår, att jämväl inom den sålunda begränsade ramen lagens bestämmelser måste bliva ganska fragmentariska. Enligt förslaget hänföra de sig i första hand till avtalets ingående och i samband därmed till frågan om den egendom, som kan utgöra föremål för avtalet. I anslutning härtill beröras vissa spörsmål angående boets förvaltning och dess företrädande mot tredje man (1 å). Därefter meddelas i 2 % en föreskrift angående dispositionen av avkastning av den egendom, som hör till det oskiftade boet. Vidare regleras varaktigheten av avtalets verkan, i den mån densamma icke är be- stämd i själva avtalet (3 $). Därefter upptagas till behandling vissa fall, då avtalet bör kunna bringas till upphörande före utgången av den därför bestämda tiden (4 och 5 åå). I 6 % regleras slutligen förhållandet mellan avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo "och förvaltning genom bo— utredningsman.
Sammanlw—
nad på grund av testamen— tariskt för- ordnande.
Övarsikt av kapitlets innehåll.
Ett »oskzytat Kapitlets rubrik angiver avtalets verkan i ett par punkter av huvudsaklig 2235);- åzfévikt. Därav framgår nämligen, att ett oskiftat dödsbo fortfarande kommer att fall. ' finnas. Härmed är i fråga om det inre förhållandet mellan delägarna ut— sagt, att avtalet, så långt det sträcker sig, utgör hinder för arvskifte. Härav följer vidare —— enär ett dödsbo med flera delägare, vars tillgångar icke helt tagas i anspråk för gäldande av skuld eller för uppfyllande av legat eller ändamålsbestämmelser, normalt icke kan upphöra på annat sätt än genom arvskifte — att under avtalstiden ett dödsbo av samma rättsliga huvudtyp som enligt 1 kap. fortfarande består. Detta är av vikt i olika hänseenden. Det innebär, att gemenskapen utgör ett självständigt rättssubjekt med egna tillgångar och egna skulder. Ansvarigheten för dessa regleras sålunda jäm- likt förslagets 4 kap. Dödsboet är icke vare sig ett handelsbolag eller ett enkelt bolag. Således gälla icke för dödsboet de för dylika bolag stadgade reglerna om egendomens förvaltning, om företrädande gentemot tredje man, om likvidation o. s. v.; vissa av dessa punkter belysas närmare genom fram— ställningen här nedan vid 1 %. Det anförda hindrar icke, att beträffande sådana ämnen, om vilka föreskrift ej lämnats vare sig i detta kapitel eller eljest i lagförslaget, bolagslagstiftningens regler kunna vara ägnade att, efter prövning i varje särskilt fall, erhålla analogisk användning.
Det må anmärkas, att om delägarna finna det fördelaktigare att en fort— satt gemenskap blir i allo underkastad bolagsrättens bestämmelser, möjlighet härtill finnes, i det att de kunna upprätta ett arvskifte och därefter ingå ett nytt avtal om bildande av ett bolag, i vilket varje delägare insätter sitt arv eller någon del därav. Detta förfarande lämpar sig i synnerhet för fortsät- tande av handel eller annan näring av "större omfattning.1 En sådan an- ordning kan synas innebära ett offrande åt en viss formalism men lär dock böra fordras för att, så långt möjligt är, skapa klarhet angående vilka regler skola gälla för arvingarnas förhållande till tredje man.
Börför av- Ovan har erinrats om den gällande rättens stadgande i 11 kap. 1 &
”1358 ?gng Ä. B. om avtalets slutande skriftligen med vittnen, vilket är att uppfatta sa- som ett råd utan rättsligen förbindande kraft, samt om de i de äldre lag— förslagen upptagna formföreskrifterna. Beredningen har övervägt, huruvida en motsvarande bestämmelse borde upptagas även i dess förslag.
Till en början anmärkes, att annan form för avtalets ingående än skriftlig handling med eller utan vittnen ej lärer kunna ifrågasättas. Vidare må fram- hållas, att spörsmålets räckvidd är i väsentlig mån begränsad genom det i förmynderskapslagen stadgade kravet på samtycke av överförmyndaren till förmyndarens åtgärd att för sin myndling biträda ett avtal om sammanlev- nad i oskiftat bo. Detta innebär visserligen intet rättsligt formkrav men
' torde dock — i förening med vad som är stadgat om förmyndares och över- förmyndares redovisnings- och bokföringsskyldighet — komma att medföra, ,.
] Se lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 300.
.]...MÅl . - ...
att de"'avtal, som beröras av den anförda bestämmelsen, så gott som undan- tagslöst fixeras i skriftlig form. Ytterligare må framhållas, att nyinförande av en verklig formföreskrift på ett rättsområde, som berör vidsträckta kretsar av befolkningen, icke utan mycket tvingande skäl bör ifrågasättas.
Vid bedömande av denna fråga kommer i främsta rummet i betraktande den nära personliga samhörighet, i regel innebärande stort förtroende men ofta även avhängighet, som vanligen utmärker förhållandet mellan kontrahen- terna vid detta slags avtal. Detta förhållande medför å ena sidan, att gränsen mellan förberedande underhandlingar och definitivt ingående av ett bindande avtal ofta endast oklart framträder för delägarna eller någon viss bland dem. Vidare erbjuder situationen ej alltför sällan möjligheter för en mindre nogräknad delägare att utverka en annan delägares oöverlagda samtycke till en överens- kommelse, som på ett oskäligt sätt gynnar den förre. Ur dessa synpunkter skulle ett formkrav synas vara väl grundat. Å andra sidan kunde det, om ett sådant krav lagfästes, komma att mycket ofta inträffa, att det icke av dödsbodelägare iakttoges vid ingående av även allvarligt menade överens— kommelser. Lagen skulle i dylika fall alltför ofta kunna utnyttjas till stöd för önskningar att utan sakliga skäl komma ifrån bundenheten av ett en gång givet ord. Ett dylikt förhållande kunde icke undgå att framstå såsom sär— skilt förhatligt, när det hänför sig till relationerna mellan nära anförvanter. Härtill kommer, att avtalet i själva huvudpunkten, uppskov med arvskifte, icke åstadkommer något ändrat faktiskt förhållande utan endast ett fort- sättande av sammanlevnaden, vilket kunnat äga rum även utan något sär- skilt avtal och beträffande vilket man genomsnittligen måste antaga, att det faktiska förloppet motsvarat delägarnas önskningar. För den tid, som så— lunda förflutit efter ingående av ett formlöst avtal, skulle ett i lagen upp- ställt formkrav knappast erhålla annan betydelse än att avskära sådana redo- visnings— och ersättningsanspråk, som kunde grundas på i avtalet stipulerade avvikelser från den ordning, som äger tillämpning på sammanlevnad utan avtal. Dä dylika avvikelser i allt fall icke vid tvist kunde göras gällande utan bevisning om den därom träffade överenskommelsen, är det att antaga, att en formföreskrift i denna del skulle erhålla ganska ringa praktisk bety- delse och snarast komma att åberopas till stöd för strävanden, som icke för— tjäna rättsordningens stöd. Något annorlunda ter sig måhända spörsmålets läge med hänsyn till de fall, då "ett formlöst avtal skulle komma att åbero- pas för genomförande mot en delägares önskan av sammanlevnad för fram- tiden intill någon i avtalet bestämd tidpunkt. Här torde sannolikheten vara något större för att avtalet tillkommit genom överrumpling eller dylikt, och dess underkännande på grund av lagens formbestämmelse skulle måhända stundom överensstämma med billighetens krav.. Det kunde därför ifråga- sättas att giva en formföreskrift med den begränsade innebörd, att formen skulle fordras allenast för överenskommelse om bestämd tid för sammanlev- naden i oskift bo. En sådan distinktion mellan avtal med och utan den
lagstadgade formen skulle emellertid göra lagstiftningen mindre överskådlig. ' Den synes icke heller nödig. Såsom av den föreslagna lagtexten framgår, har beredningen funnit skäligt att i åtskilliga fall medgiva upphörande av avtal om sammanlevnad före utgången av den överenskomna giltighetstiden.
förutsätt— ningar för kapitlets till-
lämpm'ng.
Samförvalt— ning såsom utgångsläge.
Härigenom kommer betydelsen av sådana överenskommelser att väsentligen minskas, och de föreslagna stadgandena torde på ett mera praktiskt sätt än en formbestämmelse bereda skydd mot missbruk från någon delägares sida av den personliga avhängigheten mellan kontrahenterna.
På dessa grunder har beredningen ansett sig icke böra stadga någon med effektiv påföljd för åsidosättande utrustad form för ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat. bo. Till att bibehålla en formföreskrift. som alle- nast skulle hava karaktären av ett råd, torde icke finnas anledning.
Härefter övergår beredningen till att belysa innehållet av de särskilda i detta kapitel meddelade bestämmelserna.
]. ä.
I denna paragraf angives till en början vad som fordras för ett giltigt av- tal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. De i stadgandet upptagna beting- elserna framträda visserligen enligt ordalydelsen blott såsom förutsättningar för att å ett dylikt avtal skola tillämpas vissa i 1 kap. meddelade före— skrifter. Av sammanhanget och de följande stadgandenas avfattning lärer emellertid med tillräcklig tydlighet följa, att enahanda förutsättningar erfordras för tillämpning av samtliga i detta kapitel upptagna bestämmelser.
Såsom betingelse för avtalets ingående uppställes det utgångsläge, att döds— boet därvid skall vara föremål för samförvaltning. Om dödsboet är under- kastat förvaltning av annat slag, kan sålunda ifrågavarande avtal icke komma till stånd. Detta får vara självklart för det fall, att dödsboet befinner sig under förvaltning jämlikt konkurslagen. Detsamma bör gälla, då boet för- valtas av boutredningsman eller testamentsexekutor. Därest förvaltningen genom boutredningsman är anordnad endast i delägarnas intresse, är visser— ligen innebörden av denna grundsats närmast av formell natur. Ty av 2 kap. 6 % framgår, att i dylikt fall delägarna, om de äro ense, kunna erhålla rättens förordnande, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman- Sedan detta beslut vunnit laga kraft (jämför 2 kap. 22 å), inträder ånyo samförvaltning, och det står delägarna fritt att träffa avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Hinder bör för övrigt ej möta, att de, medan boutrednings- mannaförvaltningen ännu pågår, t. ex. i samband med ansökan jämlikt 2 kap. 6 %, träffa avtal om sammanlevnad i oskiftat bo att träda i tillämpning omedelbart, då boutredningsmannaförvaltningen på grund av rättens beslut upphör. När däremot sådan förvaltning är anordnad på grund av testamen— tariskt förordnande eller eljest under sådana förhållanden, att den icke må på delägarnas ansökan hävas, är det tydligt, att dessa icke böra kunna åsido— sätta beslutet om särskild förvaltning genom att inbördes träffa avtal om—
sammanlevnad i oskiftat bo, vilken förvaltningsform närmast är att betrakta såsom en förlängd och även eljest modifierad samförvaltning. Om detta vore möjligt. skulle förvaltning genom boutredningsman icke kunna anses bereda den trygghet för andra intressen än delägarnas, som därmed är av- sedd. Mötsvarande synpunkter äga tillämpning på förvaltning genom testa— mentsexekutor. Denna förvaltningsform har sin grund iett, verkligt eller förment, behov av att avstänga delägarna från befattning med dödsboets för- valtning; tillgodoseende härav kräver, att även sammanlevnad i oskiftat ho är utesluten. Med det nu anförda är intet sagt därom, huruvida praktiska hänsyn av enahanda innebörd som dem, vilka kunna föranleda att en sam— manlevnad i oskiftat bo framstår såsom sakligt motiverad, i särskilda fall kunna medgiva, att en förvaltning genom boutredningsman eller testaments— exekutor mä anpassas efter behovet av uppskov med avvecklingen.
Om testamentsexekutor icke ensam omhänderhar dödsboets förvaltning utan har att utöva denna gemensamt med efterlevande make, komma reglerna om samförvaltning till omedelbar användning, såsom visats i motiven till 2 kap. 1 och 20 åå. Såtillvida möter ej hinder mot att ett avtal om samman- levnad i bo oskifto skulle komma till stånd under medverkan av exekutorn; sådant hinder föranledes ej heller därav, att förevarande paragraf angivet- kontrahenterna såsom »delägarert, enär jämlikt 2 kap. 1 % exekutorn träder i dessas ställe. Emellertid lär av det testamentariska förordnandets syfte, och ofta av däri meddelade närmare föreskrifter för boutredningen, följa, att exe- kutorn regelmässigt icke kan utan åsidosättande av sitt uppdrag anses vara befogad att biträda ett avtal om sammanlevnad i oskift bo. Att däremot den omständigheten, att genom testamente åt någon lämnats uppdrag att alle- nast i viss del verkställa boutredningen icke i och för sig utgör hinder för att delägarna träffa avtal jämlikt förevarande kapitel lärer ej behöva närmare utföras.
Kontrahenter vid avtal om sammanlevnad i bo oskifto äro enligt förslaget *.delägarnan i boet. Detta kan sägas följa redan av det förut berörda nära förhållandet mellan delägares samförvaltning och den nu ifrågavarande sam- manlevnaden. Därav föranledes, att ingen delägare kan utan sin egen med— verkan uteslutas från att deltaga i boets förvaltning enligt de i detta kapitel angivna grunderna.
lnskränkande bestämmelser med särskilda krav i fråga om delägarnas personer hava icke uppställts. Sålunda fordras icke, såsom i schweizisk rätt beträffande »Gemeinderschaft», att de avtalsslutande delägarna skola in— bördes stå i förvantskapsförhållande. Det torde visserligen i allmänhet en- dast vara under denna förutsättning som en sammanlevnad ibo oskifto framstår såsom naturlig. I synnerhet torde universella testamentstagare under- stundom stå i det förhållande till intestatarvingarna, att sådan sammanlev— nad icke kan ifrågakomma. Emellertid är särskilt stadgande icke nödigt för att i dylika fall utesluta avtal om sammanlevnad.
Avtalet träffas mellan delägarna.
Ställj'öre— trädare,
EJ andra utomstående.
Också utan särskilt stadgande är tydligt, att delägare kan vid avtalets in- 3 gående företrädas av fullmäktig samt att i stället för omyndig delägare handlar den för honom förordnade förmyndaren. Det krav på samtycke av överförmyndaren, som är uppställt i 7 kap. 3 % lagen om förmynderskap. har ovan blivit berört. Beträffande bortovarande delägare har tidigare den mening uttalats, att en för honom jämlikt förordningen den 24 septem— ber 1861 förordnad god man icke skulle äga å den bortovarandes vägnar biträda ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, enär det numera upp- hävda stadgandet i 15 kap. 5 % Ä. B., sådant detta lagrum lydde jämlikt förordningen den 30 maj 1835, med bestämdhet förutsatte, att en borto- varandes lott skulle utbrytas.1 Det förefaller tvivelaktigt, huruvida denna mening varit riktig eller i allt fall ägt giltighet, efter det lagen den 29 maj 1896 förklarat gode mannen hava »att i allt, som med det uppdrag har sann— band, den frånvarande med laga verkan företräda». Enligt de lagbestäm- melser, vilka numera gälla angående bortovarande arvinge och god man, som förordnats att bevaka hans rätt i dödsboet och förvalta hans lott däri, möter i varje fall icke hinder mot att gode mannen deltager i ett. avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Sådant avtal synes ofta vara en lämplig utväg att undvika åtminstone vissa av de svårigheter, som föranledas av att en delägare är bortovarande. Beredningen finner således ej skäl att härut— innan föreslå någon begränsning av gode mannens fria prövning under över- förmyndarens kontroll. Att i ett dylikt fall 7 kap. lagen om förmynderskap i tillämpliga delar skall gälla framgår av 11 kap. 8 % samma lag.2
I annan egenskap än av ställföreträdare kunna personer, som icke själva äro delägare i dödsboet, icke deltaga i ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Utomstående personer intaga nämligen icke den ställning till boet, att de kunde hava någon uppgift att fylla såsom kontrahenter. En annan sak är, att samtycke av någon utomstående, t. ex. en legatarie, kan vara erfor— derligt för att viss egendom skall få förbliva i det oskiftade boet eller för att eljest avtalet skall kunna fördröja avvecklingen på ett sådant sätt, som medför uppskov med utbetalandet av legat. Den, som avgiver ett dylikt sam— tycke, är icke på grund därav att betrakta såsom kontrahent; han har följ- aktligen icke heller de befogenheter ifråga om avtalets upphörande, som i detta kapitel tilläggas delägare. Vidare är det tänkbart, att mellan delägare såsom företrädare för det oskiftade boet, å ena, och en tredjeman, å andra sidan, kan träffas överenskommelse därom, att det oskiftade boet eller viss därtill hörande egendom skall ingå jämte vissa tredjemannens tillhörigheter i en större gemenskap för att tjäna något ändamål, som i'överenskommelsen angives. Detta innebär emellertid icke, att tredjemannen inträder i det oskif- tade dödsboet; han blir sålunda bl. a. icke underkastad de regler om an- , svarighet för betalning av dettas gäld, som äro stadgade för delägare. Den _
] Nordling a.. a. s. 120. ? Lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 424.
; pa det angivna sättet bildade större gemenskapen blir i stället att bedöma ! efter rättsregler, som icke tillhöra det föievarande rättsområdet.
Såsom framgår av 1 kap. 1 '9' in efteilevande make stundom delägare i dödsboet, stundom icke. Om bodelning är erforderlig och ännu icke verk— ställts, maste sålunda maken deltaga i avtalet; detta kommer då att, så länge det blir gällande, utgöra hinde1 fö1 hodelnings företagande. Har åter bodel- ning redan skett elle1 är giftorätt eljest utesluten erfordras icke någon med- ve1kan av maken såsom kontrahent. Liksom nyss anmärkts beträffande utom- staende personei i allmänhet kan emelleitid make, som icke är bodelägare, i samband med ett avtal mellan delägarna om sammanlevnad i oskift bo löve1enskomma med dessa om förvaltning och disposition av makens tillhörig- ! heter i mer eller mindre fullständig gemenskap med boets tillgångar. Även i sådant fall bibehålla emellertid de båda förmögenhets'massorna, dödsboets och makens egendom, sin rättsliga självständighet i förhållande till varandra.
Det kan ifrågasättas, huruvida avtal enligt detta kapitel kan träffas mellan
] allenast vissa av bodelägarna. Härmed avses icke den situation, att en del- , ägare blivit av de övriga eller nagon av dem utlöst, såsom t. ex. i 7 kap
:") å andra stycket lagen om förmynderskap förutsättes kunna ske. Då är den utlöste icke vidare delägare i boet., och han ifrågakommer följaktligen icke heller såsom kontrahent i avtalet. Det gäller sålunda icke blott för efterlevande * make, att spörsmålet, huruvida han är delägare, för det nu ifrågavarande
ändamålet måste avgöras efter förhållandena vid den tidpunkt, då avtalet ingås. Lika med utlösen måste bedömas en överenskommelse, enligt vilken en delägare erhållit. vad på honom belöper av boets egendom, medan de öv- rigas andelar icke utbrutits, så att återstoden av boet utöver den förstnämndes lott fortfarande utgör en enhetlig förmögenhetsmassa. Den, som på något av dessa sätt fått sin lott utbruten, har förlorat sin egenskap av dödsbodelägare och kan därefter icke deltaga i ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto. Alla de, som vid tiden för avtalet alltjämt ä'ro delägare i boet, måste däremot deltaga i avtalet. Detta följer därav, att den egendom, som utgör föremål för avtalet, tillhör bodelägarna gemensamt,; en förändring i de regler, som skola iakttagas vid dess förvaltning och nyttjande, kan följaktligen ej åvägabringas utan medverkan av dem alla. Det lärer visserligen vara möjligt, att mellan , vissa bland delägarna ingås ett avtal av den innebörd, att kontrahenterna gentemot varandra vid ersättningspåföljd förbinda sig att icke före viss tid påkalla arvskifte. Ett dylikt avtal torde emellertid i förhållandet till övriga delägare icke medföra hinder för utövande av det skiftesvitsord, som lagligen tillkommer kontrahenterna, och avtalet kan i varje fall icke grundlägga ett sådant rättsförhållande, som vore att bedöma enligt förevarande kapitel. Såsom föremål för avtal om sammanlevnad i bo oskifto angiver förslaget »den dödes egendom». Detta uttryck är här att förstå på samma sätt somi 1. kap. 1 &. Det omfattar sålunda alla den dödes rättigheter av beskaffenhet att kunna vara föremål för arv. Om han var gift, innefattar det såväl hans
Efterlevande make.
Avtal mellan endast vissa av delägarna?
Avtalets fire- mdl.
Efterlevande makes ('.!/ell- dom; 12 kap.
T
Annan del- ägares egen- dom.
giftorättsgods som hans enskilda egendom, det förra jämväl till den del, som det motsvarar den efterlevande makens giftorätt. Gemenskapen omfattar jäm- väl (len dödes giftorätt såsom ett anspråk på andel i den efterlevandes gifto— rättgods, men däremot icke det sistnämnda i och för sig. Denna innebörd av förslaget har av beredningen närmare belysts i motiven till 1 kap. 1 %.
Nyssnämnda av giftermålsbalkens förmögenhetsordning följande regler bliva av särskild vikt, därför att de skäl, vilka föranleda uppskov med arvskifte, mycket ofta torde icke blott påkalla en sammanlevnad i det oskiftade boet. i nu angiven mening utan därutöver kräva en gemenskap även med avse— ende å förvaltning och utnyttjande av den efterlevande makens egendom, så att dödsbodelägarnas sammanlevnad kommer att erhålla, så långt möjligt, samma ekonomiska grundval som familjens ekonomiska existens före ena makens frånfälle. Detta äi tämligen undantagslöst fallet. då delägarna utgöras av den efterlevande maken samt dennes och den avlidnes gemensamma barn. Lika litet som enligt den 1111 gällande rätten möter enligt förslaget hinder mot ett avtal om sammanlevnad med denna vidsträckta omfattning, men det är att märka, att ett dylikt avtal rättsligen innebär två skilda ting: dels ett avtal om sammanlevnad i det oskiftade dödsboet och dels ett avtal om en mera omfattande gemenskap, som är av bolagsliknande kanktär. Härvid lärer kon- trahenternas mening i allmänhet fa antagas vara, att även för den sistnämnda gemenskapen bestämmelserna i detta kapitel skola i tillämpliga delar gälla. Beträffande egendomens förvaltning och därmed sammanhängande spörsmål torde avtalet ej sällan upptaga avvikande regler; sålunda torde förvaltningen av båda förmögenhetsmassorna ofta uppdragas åt den efterlevande maken, vilket innebär en avvikelse från regeln i 12 kap. 3 S' (i. lä. men star i över- ensstämmelse med 4 g i samma kapitel. Vidare torde avtalet regelmässigt innehålla bestämmelse om att avkastningen av den totala ft')rm('f)genhelen skall efterhand användas för delägarnas gemensamma behov; härav torde ofta för- anledas, att. den i 12 kap. 4 & G. D. stadgade redovisningsplikten för efter- levande maken bortfaller. Den rätt att fordra avskiljande av viss del av den efterlevande makens egendom, som enligt 12 kap. 5 9; (i. ll. i allmänhet skall tillkomma övriga dödsbodelägare. torde få anses utesluten genom ett avtal av det nu antagna innehållet. Samma förhållanden, som låta ett dylikt. avskiljande framstå såsom erforderligt till betryggande av delägarnas rätt, torde emellertid kunna åberopas för att jämlikt 5 ä i förevarande kapitel ut- verka rättens beslut, att avtalet skall upphöra .att gälla, såvitt angår det oskif— tade boet, och efter ett dylikt beslut måste avtalet även i övrigt anses för— fallet. .
Även beträffande egendom, som vid sidan av en andel i dödsboet tillhör annan bodelägare än efterlevande make, kan ifrågakomma, att den jämlikt avtalet skall användas för samma syfte som dödsboets egendom och förvaltas i enlighet med vad om denna överenskommes. Härom gälla, frånsett vad om 12 kap. G. B. blivit anfört, enahanda grunder som nyss angivits beträffande
makens egendom. Sådan egendom blir alltså icke en beståndsdel av döds- boet; detta är av vikt i synnerhet med hänsyn till ansvarigheten för boets och för delägarens enskilda gäld, i det att egendomen kan tagas i anspråk för betalning av gäld av båda slagen.
Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo kan hava till föremål blott en del Avtalet (,,,. av den dödes egendom. Härmed avses icke det förhållandet, att om ett par- timing] ”';';” tiellt arvskifte ägt rum vid tiden för avtalets ingående, avtalet icke kommer' dödes egen— att avse mera än den alltjämt oskiftade delen av den dödes egendom. Men dm"—
även med hänsyn till oskiftad egendom står det delägarna öppet att göra'en ? åtskillnad på det sätt, att allenast viss egendom, t. ex. sådan som hänför sig
till viss näring eller till det gemensamma hushållet, avsättes såsom föremål för sammanlevnad i oskift bo, medan den övriga egendomen underkastas sadana avvecklingsåtgärder, som erfordras för att skifte därav snarast må kunna ske. Den gällande rätten kräver enligt uttrycklig föreskrift i 11 kap. 1 % Ä. B.,Örriya befin- att den dödes egendom skall vara upptecknad, innan delägarna få sluta avtal ”maj/P?. w , om sammanlevnad i bo oskifto. Någon regel av dylikt innehåll har icke upp- Bmwp,,,g,_._
tagits i förslaget. Väl kan det i de flesta fall vara riktigast, att delägarna av— ning?- sluta bouppteckningens förrättande, innan de ingå ett avtal av så genomgripande betydelse för kvarlåtenskapens förvaltning. Därest avtalet skall avse allenast en del av egendomen, kan ock bouppteckningen vara det lämpligaste under— laget för den noggranna fixering av avtalets objekt, som i dylikt fall är önsk— värd. Det är ock möjligt, att först vid bouppteckningen upplysning vinnes om ett, testamente, på grund av vilket andra än intestatarvingarna äro del- ägare i boet. Men dessa och liknande synpunkter avse endast vissa lämplig— hetsskäl, som tala för att bouppteckning sker före avtalets ingående. Blott man fasthåller den självklara grundsats, att avtalet icke får lända tredje man till förfång, till vilken beredningen i det följande återkommer, synes icke nö- digt att i lagen föreskriva, att bouppteckning skall föreligga för att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall få ingås.
[ 11 kap. 1. % Ä. B. stadgas vidare, att den dödes gäld skall vara gulden,Betaltfitly av förrän delägarna ma sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat. bo. Ej heller guld? denna föreskrift bör, enligt beredningens i'nening, upptagas i en ny lag. Den ! sammanhänger därmed, att enligt gällande rätt all gäld förutsättes vara gul-
den vid arvskifte. Detta är icke förslagets ståndpunkt (se 6 kap. 2 % och 4 kap. 12 å). Sammanlevnad i oskiftat bo innebär, att egendomen alltjämt sam— manhålles och sålunda finnes tillgänglig för betalning av den dödes gäld. Det lär därför icke finnas skäl för att påbörjande av dylik sammanlevnad utan föregående gäldsbetalning skulle ens under avträdestiden vara otillåten, eller att därtill skulle knytas påföljd av ansvar för dödsboets gäld (jämför 4 kap. 12 5). För det fall att delägarna blivit personligen ansvariga för den dödes gäld, skulle ett förbud mot avtal om sammanlevnad i oskiftat bo icke låta sig förena med förslagets ståndpunkt, att arvskifte utan föregående betalning,
Legala tids- begräns- ningar ?
av gälden är tillåtet, såvitt angår borgenärernas rätt. Även efter ett dylikt avtal mellan delägarna hava borgenärerna kvar sin möjlighet att söka betal— ning ur boets tillgångar, i sista hand att få boet försatt i konkurs. Endast på det sätt skulle sammanlevnaden kunna lända den dödes borgenärer till förfång, att de, i synnerhet om den varat längre tid, kunde i en dödsboets konkurs nödgas konkurrera med borgenärer, vilkas fordringar tillkommit under sammanlevnaden, t. ex. då denna avsett fortsättande av en rörelse. Det är obestridligt, att, dylika fordringar lättare kunna tänkas uppgå till be- tydande belopp än fordringar, som tillkommit under en vanlig boutredning i enbart likvidationssyfte. Emellertid synes det vara riktigast att även med hän- syn till dylika fall låta skyddet. för den dödes borgenärer bliva beroende av den omtanke och vaksamhet, som de själva ådagalägga. Delägarnas person- liga ansvarighet för den dödes gäld får anses innebära tillräckligt skydd mot att de skulle åsamka det oskiftade dödsboet gäld till förfång för den dödes borgenärer. I övrigt hänvisas beträffande omfattningen av deras behörighet att för boet stifta ny gäld till vad som anföres här nedan.
Inom litteraturen har för den gällande rätten uttalats, att till inskränkning i avtalets laga bestånd torde kunna lända de föreskrifter om viss längsta tid för upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom,1 vilka för närvarande för— nämligast äro att fmna i 1 kap. 1 % m. fl. stadganden i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. En dylik begränsning av avtals- friheten kan enligt beredningens mening icke antagas gälla. Då ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, såsom vanligen är fallet, omfattar ett helt koni- plex av rättigheter, kan den omständigheten, att i denna ingår en fast egen- dom, icke föranleda därtill, att avtalet skulle anses utgöra ett avtal om nytt! janderätt till denna. Ej ens om avtalet skulle ha till enda objekt en i ett dödsbo ingående fastighet, kan detsamma anses direkt hänförligt under lagen om nyttjanderätt. Den gemenskap mellan kontrahenterna i rätten till fastig- heten, som är en förutsättning för avtalet, och den ömsesidighet i utnyttjandet av densamma, som åtminstone i typiska fall utmärker sammanlevnadeni oskiftat bo, ger åt detta avtal ett annat innehåll än ett avtal om nyttjanderätt för ena kontrahenten till den andres egendom.2 Det förra är ställt i närmare relation till kontrahenternas personer. På grund härav torde det endast i rena undantagsfall kunna ifrågakomma, att avtalet skulle äga bestånd under så lång tid, att maximitiden för ett nyttjanderättsavtal skulle komma att över— skridas. Något legislativt. behov av en motsvarande begränsning kan därför icke sägas hava gjort, sig märkbart. I sådana fall, där avtalstiden från början tillmätts så lång, att en tillämpning därav skulle bliva betungande, erbjuder förslaget i 5 % av förevarande kapitel tillräckliga möjligheter att undgå ogynn- samma verkningar av avtalet. Det. må anmärkas, att ett avtal om handels-
] Winroth, Svensk Civilrätt II s. 742. 4 2 Jfr N. J. A. 1916 s. 382, som visar, att nyttjanderättslagen ansetts ej äga tillämpning å _ avtal mellan två järnvägsbolag angående begagnande av järnvägsstation m. in.
bolag eller enkelt bolag, varmed ett oskiftat dödsbo erbjuder nära berörings- punkter, icke är underkastat tidsbegränsningar, som motsvara nyttjanderätts- lagens.
Enligt 11 kap. 1 % Ä. B. förutsätter avtal om sammanlevnad i bo oskifto, Förfdng för att »det utan annans förfång ske kan». Beredningen har tidigare berört några tredje man' av de grupper av fall, i vilka denna regel från början varit eller numera kan antagas vara av betydelse. Enligt en allmän rättsgrundsats av elementär natur kan ett avtal mellan vissa kontrahenter ej lända till intrång i den rätt, som tillkommer någon utom avtalet stående person. Det synes icke mera än eljest vara nödigt att i fråga om de nu förevarande avtalen uttryckligen ilag fastslå grundsatsens giltighet. Det är bl. a. utan särskilt stadgande uppenbart, att boets delägare icke genom ett mellan dem slutet avtal kunna fritaga sig från skyldigheten att efterleva vad enligt förslagets 5 kap. skulle komma att gälla om tiden för verkställande av legat och ändamålsbestämmelser. För öv- rigt anmärkes, att den omständighet, att någon iboet ingående och av avtalet omfattad tillgång är underkastad någon särskild rätt för en tredje man, t. ex. nyttjande— eller avkomsträtt, givetvis ingalunda alltid behöver leda till en konflikt mellan denne och kontrahenterna. Avtalet mellan de sistnämnda bör, om ej annat med säkerhet varit åsyftat, uppfattas på det sätt, att därigenom endast förfogas över sådan rätt till det ifrågavarande objektet och dess av- kastning, som icke tillkommer tredje mannen. Att en boets fastighet är i sin helhet utarrenderad hindrar t. ex. icke, att denna egendom omfattas av ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto; detta blir, så länge arrenderätten be- står, väsentligen av betydelse allenast för dispositionen av den arrendeavgift, som erlägges av arrendatorn.
Vidare bör framhållas, att den allmänna rättsgrundsats, varom nu är fråga, i första hand icke medför, att däremot stridande avtal mellan bodelägare blir i sin helhet ogiltigt, utan endast att dess verkan begränsas så mycket som erfordras för respekterande av tredje mannens rätt.1 Endast om denna rätt skulle medföra, att delägarnas avtal i väsentlig mån icke låter sig realisera, kan det hända, att all verkan av detta avtal måste förfalla. Härom gälla de allmänna reglerna i avtalsläran. _
Närmare belysning av sättet för avtalets ingående lärer ej vara erforderlig, Avtalets sedan beredningen i det föregående motiverat, att någon viss form för avtalet ingående' icke bör lagfästas. Det kan sålunda ingås antingen muntligen eller skriftligen, med eller utan vittnen; även ett avtal, som endast kommit till uttryck genom konkludenta handlingar, måste, om dessa äro tillräckligt tydliga, godtagas.
Det fall, att delägare saknar rättslig handlingsförmåga, har tidigare berörts. Även på annat sätt kan en delägare vara förlustig förfoganderätten över sin andel i dödsboet och därmed avskuren från möjligheten att sluta avtal enligt
* Så torde även bestämmelsen i 11 kap. 1 % Ä. B. trots sin ordalydelse böra uppfattas, se Winroth a. a. s. 742 not. 2.
36—303628 — .
Ogiltighets- grunder.
detta kapitel. Sålunda kan en delägare, som är försatt i konkurs, icke med- verka till dylikt avtal. Ty en konkursgäldenärs andel i ett dödsbo ingår i hans till konkurs avträdda bo, och detta skall jämlikt 41 % konkurslagen omhänderhavas av konkursförvaltare. I samband härmed må erinras därom, att ett avtal om sammanlevnad i bo oskifto, som blivit ingånget av en del— ägare, vilken därefter blivit försatt i konkurs, kan befinnas vara av den beskaffenhet, att en mot avtalet jämlikt konkurslagen förd återvinningstalan måste anses grundad.
Om en delägare avlidit före tidpunkten för avtalets slutande, skall avtalet biträdas av samtliga delägare i hans dödsbo, försåvitt detta omhänderhaves av dem under samförvaltning. Skulle detta senare dödsbo vara avträtt till konkurs, äger vad nyss blivit anfört angående en delägare, som befinner sig i konkurstillstånd, motsvarande tillämpning. Om åter delägarens dödsbo står under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku'tor, lärer sådan förvaltare väl i och för sig vara behörig att biträda ett avtal om samman- levnad i oskiftat dödsbo, men på grund av ändamålet med den åt honom anförtrodda förvaltningen måste han härvid iakttaga synnerlig försiktighet, så att en dylik åtgärd endast i undantagsfall lär böra vidtagas. Om en delägare är gift, kommer en honom tillfallen andel i ett dödsbo redan från början att tillhöra hans giftorättsgods, därest ej annat föranledes av äktenskapsförord eller annan särskild grund. Oavsett egendomens beskaffenhet äger delägare utan samtycke av sin make biträda avtal om sammanlevnad i oskift bo. Även beträffande'delägare, vars äktenskap blivit ingånget före den 1 januari 1921, blir förhållandet enahanda, såvitt angår hustru jämlikt stadgandet i 5 % 5 mom. lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken.
Om de i denna paragraf uppställda förutsättningarna för ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo icke uppfyllts, blir avtalet ogiltigt. För att göra en dylik ogiltighet gällande erfordras icke något särskilt förfarande. Närmast har man att tänka på det förhållande, att någon, som rätteligen är delägare i dödsboet, t. ex. en arvinge eller universell testamentstagare, som varit okänd, stått utanför avtalet. Oavsett att de avtalande kunna hava varit i god tro beträffande denna brist iavtalets betingelser, måste densamma med- föra, att avtalet anses från början ogiltigt.
Beredningen har icke ansett nödigt föreslå särskilda bestämmelser beträf- fande de omständigheter, som eljest, utan särskild anknytning till innehållet av förevarande paragraf, kunna föranleda ogiltighet av ett avtal om samman- levnad i bo oskifto. Sådana brister i en kontrahents vilja som tvång, svek o. s. v. äro föremål för reglering i 8 kap. lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Då avtal om sam- manlevnad i oskiftat bo är hänförligt icke till förmögenhetsrätten utan till arvsrätten, blir sistnämnda lag icke direkt tillämplig å sådana avtal. Emel- lertid är det uppenbart, att avtalet väsentligen är av ekonomisk innebörd och att det därför icke i allmänhet skall finnas anledning att därpå anlägga
några synpunkter, som avvika från förmögenhetsrättens.1 Följaktligen böra i regel denna lags bestämmelser erhålla analogisk användning å avtal enligt förevarande kapitel.2
Fråga om ogiltighet på grund av brist i någon kontrahents sinnesförfattning är att bedöma med ledning av lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Även om, jämlikt de nu berörda reglerna, en ogiltighetsgrund endast skulle få åberopas av eller mot en bland flera medkontrahenter, måste dess verkan likväl bliva, att avtalet överhuvud, med verkan för alla kontrahenterna, be- ;traktas såsom ogiltigt. Detta följer därav, att avtalet, såsom tidigare framhål- lits, måste biträdas av alla dem, som äro delägare i dödsboet, då det träder i verksamhet.
Härefter övergår lagberedningen att lämna en redogörelse för innehållet av Avtalets inne- ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, såvitt detta icke hänför sig till de ämnen, som äro särskilt reglerade genom uttryckliga bestämmelser i följande paragrafer. Avtalet säges i den föreslagna lagtexten gå ut på att delägarna skola »leva samman i oskiftat bo». Och det gäller alltså att söka något när— mare angiva innebörden härav.
Stadgandet hänför sig efter orden närmast till den konkreta yttre gestalt- ningen av det förhållande, som genom avtalet anordnas. När detta säges bestå i en »sammanlevnad» i det oskiftade boet, får man emellertid icke anlägga en alltför bokstavlig uppfattning. Det är sålunda icke nödvändigt, att delägarna skulle leva samman i den mening, att de hava gemensam bostad och gemensamt hushåll eller överhuvud uppehålla sig på samma ort. Så torde visserligen förhållandet för åtminstone några kontrahenter gestalta sig i de allra flesta fall, såsom då avtalet slutits mellan efterlevande make och barn; även härvid torde mycket ofta vissa av kontrahenterna, t. ex. vuxna barn, vistas på annan ort eller åtminstone vara fullt självständiga i fråga om bostad och hushåll. Och i den mån en verklig sammanlevnad äger rum, är det följaktligen icke erforderligt, att den sker »i boet» iden mening, att delägarna skulle hava sin bostad å en boet tillhörig fast egendom eller eljest för sådant ändamål begagna sig av boet tillhöriga möbler eller dylikt. Allt sådant är från rättslig synpunkt oväsentligt. Uttrycket »sammanlevnad», som på förevarande område sedan länge ägt burskap, har fastmera den innebörd, att mellan delägarna skall bestå en ekonomisk och rättslig gemen- skap på grundval av dödsboet eller den del därav, som enligt avtalet skall lämnas oskiftad. Egendomen skall alltså sammanhållas oskiftad för gemensam räkning. Detta är icke så att förstå, att sammanlevnaden vore en förvalt- ningsform för tillgodoseende av delägarnas ekonomiska intressen av boet i förhållande till deras lotter däri. Tvärtom ligger sammanlevnadens sakliga uppgift ej sällan i att bereda möjlighet för en täckning av de olika delägar-
1 Se Björling i Nordiska Juriststämman 1926 s. 55. * Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 404 f.
håll.
Uppsägning av gäld.
nas ekonomiska behov i mån av deras skiftande personliga villkor, med hän- syn till ålder, utbildning och verksamhet m.fl. liknande omständigheter. Här- vid bygger man ofta sina beräkningar därpå, att vissa delägare genom per- sonligt arbete för boets vidmakthållande och nyttjande, t. ex. om däri ingår ett jordbruk, göra skäl för större andel i dess avkastning och sålunda kanske skola erhålla full försörjning, medan andra delägare endast i mindre grad skola vara delaktiga i boets utnyttjande, tilläventyrs endast så, att de skola enligt sina lotter i boet erhålla del i en ökning av dess tillgångar, som be— räknas uppkomma under tiden för sammanlevnaden; för övrigt hänvisas till vad som anföres vid 2 %. Avtalsfrihetens gränser äro således mycket vid— sträckta. Men det gives dock en gräns, nämligen den som finner uttryck i kravet på gemenskap. En överenskommelse mellan samtliga delägare om upp- skov med arvskifte under föreskrift, att avkastningen av det oskiftade boet skall utan vederlag helt tillkomma viss delägare, uppfyller icke detta krav och kan således icke anses innefatta ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Detta hindrar naturligtvis icke, att delägarna, där de äro myndiga, hava full frihet att ingå en sådan överenskommelse, men dess verkningar bliva icke att bedöma omedelbart enligt förevarande kapitel; det måste bero på en prövning i varje särskilt fall, i vad mån flera eller färre av de här upptagna reglerna kunna erhålla en analogisk användning.1
Den genom avtal enligt detta kapitel reglerade rättsgemenskapen följer i det väsentliga samma regler, som enligt förslaget gälla beträffande dödsbo i allmänhet. Avvikelser härifrån kunna föranledas av avtalets bestämmelser i vissa ämnen, som skola beröras under denna och den följande paragrafen. Vissa ytterligare avvikelser torde emellertid enligt sakens natur få anses följa av varje avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, även om de ej särskilt berörts i avtalet och utan att särskilda lagbestämmelser kunna anses nödiga.
Sådana bestämmelser i förslaget, som direkt åsyfta att i delägarnas intresse möjliggöra ett snarligt företagande av arvskifte, böra sålunda icke kunna få av delägarna åberopas, då dessa själva genom sitt avtal hava anordnat upp- skov med arvskiftet. Härutinnan är i synnerhet att uppmärksamma den i förslagets 4 kap. 10 å i huvudsaklig överensstämmelse med den gällande rätten upptagna regeln om rätt för delägarna att till betalning uppsäga gäld efter den döde, som ej förfaller inom sex månader. Denna modifikation i borgenärens rätt har, då allmänna arvsfonden ej är delägare, ej annat syfte än att underlätta arvskifte, såsom framgår därav, att den är tillämplig endast då flera dödsbodelägare finnas. Följaktligen böra delägare, som slutit avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, icke kunna verkställa sådan uppsägning av gäld annat än till en tidpunkt, vid vilken deras avtal skall hava upphört att gälla.a
* Så även i gällande rätt, se N. J. A. 1913 s. 139, i synnerhet justitierådetSjögrens votum. ' Winroth &. a. s. 747.
Under 1 kap. har lagberedningen anfört, att vid samförvaltning och eljest Överldfelse av då ett dödsbo är föremål för förvaltning enbart i avvecklingssyfte, en del- andel" ägare torde kunna genom överlåtelse sätta annan i sitt ställe såsom delägare, utan att han därtill behöver övriga delägares samtycke. För avtal om sam- manlevnad i bo oskifto är uppenbarligen varje delägares person av avgörande betydelse. Det kan icke påfordras, att övriga delägare skola fortsätta gemen- skapen med en måhända för dem-"helt främmande person, som kan sakna förståelse för sådana personliga hänsyn och behov, vilkas beaktande för del- ägarna framstår såsom angeläget. Och den bandenhet av varje delägares andel iför tjänande av ett gemensamt syfte, vartill han får antagas hava samtyckt på grund av de förmåner han själv Väntat sig av gemenskapen, bör icke kunna omintetgöras genom en ensidig åtgärd av någon "delägare. Å andra sidan bör andelens ekonomiska värde icke i högre grad, än som är ound- gängligen nödigt av hänsyn till övriga delägares intresse, undandragas från att ekonomiskt tillgodogöras.1 Hinder hör till en början ej möta mot över- låtelse med fulla rättsverkningar till en annan delägare. Av det närmare innehållet i avtalet om sammanlevnad i bo oskifto kommer att bero, om i sådant fall förvärvaren äger fullt ut göra gällande de anspråk på förmåner nr dödsboet, som tillkommit överlåtaren. Detta lär utgöra regeln, men denna kan lida undantag, t. ex. då boets avkastning eller tillgångarna i övrigt en- ligt avtalet skola användas till bekostande av gemensam hushållning; i sådant fall skall nämligen varje delägares del i nyttjandet bestämmas av hans person- *liga behov och icke av hans större eller mindre lott i boet. Har åter överlåtelse skett till en utomstående, bör denne ej få träda i överlåtarens ställe såsom delägare, men överlåtelsen bör icke helt frånkännas verkan. Härvid synas de angående handelsbolag meddelade bestämmelserna väl ägnade att giva ledning, såsom jämväl för den gällande rätten antagits. Överlåtarens på hans egenskap av delägare och på avtalet om sammanlevnad grundade rättigheter måste anses förfalla. Förvärvaren erhåller ej rätt till deltagande i gemensam hushållning eller andra förmåner av personlig karaktär. Däremot bör han kunna fordra den andel i avkastning, som jämlikt 2 5 här nedan eller sär- skild bestämmelse i delägarnas avtal skolat vid fördelning tillfalla överlåtaren', varjämte han bör äga deltaga i arvskifte och erhålla vad som därvid ut- faller å den av honom förvärvade lotten. Rätt att efter uppsägning av avtalet .. åvägabringa arvskifte tillkommer ej honom i större utsträckning än över- , låtaren; överlåtelsen får alltså icke i och för sig av förvärvaren åberopas :för att bringa avtalet till upphörande. Däremot kan det väl ifrågasättas, att övriga delägare eller någon av dem bör på grund av den skedda överlåtel- sen kunna fordra avtalets hävande; denna fråga synes kunna erhålla sin llösning i den i 5 & stadgade ordning, som möjliggör att nödig hänsyn tages till den säregna beskaffenheten av varje särskilt fall. De angivna grundsat-
serna böra komma till användning jämväl, då en delägares andel blivit ut- :l mätt eller han blivit försatt i konkurs och andelen i anledning därav försålts. * För fall av konkurs lärer, såsom tidigare anmärkts, kunna uppstå fråga om återvinning av avtalet.
Boetsförealt- Beträffande egendomens förvaltning och boets företrädande mot tredje man
#gåagfå'efzgikunna, med hänsyn till olikheter i fråga om avtalets syfte, egendomens be-
tredje man. skaffenhet och delägarnas ålder, vistelseort m. fl. personliga förhållanden, angående ett dödsbo krävas regler, som mycket väsentligt avvika från dem, som äro lämpliga för ett annat. Det är därför icke möjligt att i lag meddela mera ingående föreskrifter, som skulle kunna gälla för alla avtal om samman- levnad i oskiftat bo eller ens för vissa särskilt uppställda typer av sådana avtal. 1 stor utsträckning måste det därför ankomma på dödsbodelägarna själva att i dessa stycken genom avtal giva regler för sammanlevnaden. Emellertid bör lagen söka att, i den mån så är möjligt, förebygga tvister på grund av att avtalen äro ofullständiga eller otydliga; kontrahenternas förhål- lande till varandra och de omständigheter, varunder dessa avtal i allmänhet tillkomma, låta befara, att avtalen ej alltför sällan komma att förete dylika brister. Det är därför nödigt, att vissa grundläggande bestämmelser finnas att tillgå för sådana spörsmål, vilkas lösning är oundgänglig, även om de i av- talet förbigåtts. Vidare bör övervägas, huruvida avtalsfriheten i särskilda hän— seenden måste underkastas begränsning genom bestämmelser av absolut bin- dande natur.
Motsvarande regler äro i 1 kap. meddelade att gälla för vanlig samförvalt— ning, som utövas av delägarna gemensamt. Den avtalsbestämda sammanlev— naden i oskiftat bo kräver en förvaltning i delägarnas gemensamma intresse. Såsom en ordning. vilken skall komma till användning, då ej i avtalet över- enskommits andra bestämmelser om den förvaltande verksamheten, torde där- för främst böra ifrågakomma en motsvarande tillämpning av härom i 1 kap. meddelade bestämmelser. Och beredningen har funnit sig böra föreslå, att i fråga om förvaltningens handhavande och dödsboets företrädande mot tredje man i brist på avtalsmässig reglering skall gälla vad i 1 kap. 1 & sägs; där- jämte bör vad i 3, 4 och 6 %% samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning. *
Tillämpning Innehållet i 1 kap. 1 % utgöres delvis av en närmare bestämning av vilka ”1 kap" 1 5' som under olika förutsättningar skola anses såsom dödsbodelägare. Här ovan har förutsatts, att dessa stadganden skola komma till användning, då det gäller 'att avgöra, vilka i fråga om ingående eller hävande av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skola anses såsom delägare i dödsboet. På ena— handa sätt bör denna bestämning av begreppet delägare komma till använd- ning beträffande egendomens förvaltning och boets företrädande. Härför torde ej erfordras särskild hänvisning på detta ställe. Den föreslagna hänvisningen avser däremot enligt ordalagen vad i 1” kap. 1 % är stadgat därom, att del—_ ägarna hava att gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda döds
boet emot tredje man, samt att åtgärd, som ej tål uppskov, dock må före- tagas oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Emellertid har hänvisningen ansetts böra givas med den begränsningen, att innehållet av 1 kap. 1 % skall gälla allenast där ej annat föranledes av avtalet. fåESyftet för samförvaltning enligt 1 kap. angives vara att verkställa boutred- ning. Det är emellertid tydligt, såsom redan förut av beredningen framhållits, att denna regel i väsentliga delar icke kan äga tillämpning under beståndet .av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Boutredning i egentlig mening, bl. a. innefattande försäljning av boets medel för betalande av gäld och möjliggörande av lämplig skiftesläggning, skall förekomma endast i den mån det är förenligt med det bibehållande av viss egendom, som i allmänhet är avtalets huvudsakliga ändamål, eller sådan avveckling erfordras för att bereda tillgång till betalning av förfallande gäld.
Sålunda kommer, såsom nyss blivit antytt, den huvudsakliga betydelsen av den här givna hänvisningen till 1 kap. 1 % att hänföra sig till föreskriften, att boets förvaltning och företrädande skall ankomma på delägarna gemen- samt. Redan under vanlig samförvaltning enligt 1 kap. kan en delägare utöva .sin ifrågavarande befogenhet på det sätt, att han åt någon annan, antingen en delägare eller en utomstående person, lämnar bemyndigande att i hans ställe vidtaga förekommande förvaltningsåtgärder och att delägaren åt en sådan syssloman' även lämnar fullmakt att å hans vägnar deltaga i dödsboets före— trädande mot tredje man. Det är mycket vanligt, att samtliga delägare på detta sätt betjäna sig av en gemensam syssloman medlett mycket omfattande uppdrag och en däremot svarande vidsträckt fullmakt. Såväl uppdraget som fullmakten lärer i allmänhet kunna när som helst återkallas. Allt vad nu sagts om en delägares möjlighet att anlita ett substitut gäller även vid en avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo, såvitt ej hinder möter i det sär- skilda avtalets innehåll. Men det är ej nog härmed. Den över en längre tid utsträckta sammanlevnaden kan ofta kräva en enhetlighet i förvaltningen av mera fast beskaffenhet än som på antytt sätt kan vinnas. Understundom in- träder visserligen fullkomlig enhetlighet på den grund, att en viss delägare, t. ex. den dödes efterlevande make, är legal ställföreträdare för samtliga öv- riga delägare, t. ex. makarnas omyndiga barn. Men ofta befinnes det nödigt att genom bestämmelse i själva avtalet om sammanlevnad, med övriga del- ägares uteslutande från förvaltningen, överlämna denna åt någon eller några bland delägarna eller att helt uppdraga den åt en syssloman, som icke har någon del i dödsboet men träder i samtliga delägares ställe. Insättande av särskilda förvaltare för särskilda delar av dödsboet är också tänkbart. En på ett eller annat sätt från! huvudregeln avvikande ordning av förvaltningsbe- fogenheten är för närvarande rättsligen fullt tillåten och mycket vanlig; den betingar en motsvarande reglering av behörigheten att företräda dödsboet mot tredje man. Vad sålunda kan vara avtalat utgör tydligen intet hinder anotlatt samtliga delägare gemensamt vidtaga någon förvaltningsåtgärd eller
Tillämpning av 1 kap. 3 5.
rättshandling eller att de med ändring av den avtalade förvaltningsordningen genom nytt avtal meddela avvikande bestämmelser. Däremot kan en ensam delägare icke annorledes återkalla sitt samtycke till vad som angående boets förvaltning och företrädande avtalats än genom att bringa själva avtalet om sammanlevnad till upphörande, då han härtill äger laga möjlighet.1
I vad sålunda för närvarande tillämpas avser förslaget icke att göra ändring. Fortfarande bör gälla, att viss befogenhet att förvalta egendomen skall med- föra behörighet att i motsvarande omfattning företräda dödsboet utåt, därest ej annat avtalats. Avvikelse från vad i 1 kap. 1 % stadgas skall sålunda vara medgiven utan annan inskränkning än att den skall vidtagas genom avtal mellan samtliga delägare.
Den i 1 kap. 1 % meddelade bestämmelsen om rätt för delägare att i visst fall utan de övrigas samtycke företaga brådskande åtgärd ägnar sig väl för tillämpning under sammanlevnad i oskiftat dödsbo, där förvaltningen är gemensam för delägarna, men hinder bör icke möta att i något särskilt fall den ifrågavarande rätten genom förbehåll i avtalet i bestämda hänseenden inskränkes eller helt uteslutes.
I 1 kap. 3 % av förslaget stadgas, att där för dödsbo göres annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller för- valtning eller där eljest för dödsboet företages rättshandling, som ej är för sådant ändamål erforderlig, rättshandlingen ej skall vara för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro. Då det gäller att överväga, huru mot— svarande spörsmål bör regleras i fråga om en på avtal grundad samman— levnad i oskiftat bo, torde särskild uppmärksamhet ej behöva ägnas åt be- gravnings- och bouppteckningskostnader, enär dessa endast sällan bliva av betydelse under sådan sammanlevnad.
Tydligt är, att för boets vård och förvaltning stiftande av gäld och andra rättshandlingar kunna vara icke mindre erforderliga under sammanlevnad i oskiftat dödsbo än vid vanlig boutredning, ävensom att, då enligt förslaget dödsboet vid denna blir omedelbart förpliktat eller berättigat såsom ett sär- skilt subjekt, så även bör bliva fallet vid sammanlevnad i oskiftat bo. Tve- kan kan endast råda, huruvida även i sistnämnda fall rätten att för boet göra gäld eller eljest företaga rättshandlingar bör vara begränsad till att alle- nast avse behov för boets vård eller förvaltning. Beträffande innebörden av denna fråga är att märka, att >>boets förvaltning» oftast får en annan upp— gift vid avtalsmässig sammanlevnad i oskiftat bo än vid en vanlig boutred- ning i likvidationssyfte. Vid en sammanlevnad i oskiftat bo, i synnerhet om den är avsedd att erhålla något längre varaktighet, måste kunna förekomma icke blott sådana åtgärder som oundgängliga reparationer utan även om-
1 Jfr emellertid Winroths uttalande a. a. s. 745 f., att på en i förvaltarens person given anledning domstol skulle äga att utan föreningens hävande efter yrkande av annan delägare skilja den förre från hans ställning.
eller nybyggnad å en boets fastighet, inköp av utsäde, gödningsämnen eller kreatur för ett till boet hörande lantbruk, av råvaror för annan näring, av varor överhuvud för att saluföras i en av boet fortsatt handelsrörelse; att för allt detta föreskriva betalning kontant eller förskottsvis vore meningslöst, då även ett dödsbo måste i fråga om betalningsvillkor äga anpassa sig efter den växlande penningställningen m. fl. dylika hänsyn. Omvänt måste boet kunna förbinda sig till leveranser och andra prestationer på längre sikt, om detta följer av den bedrivna verksamhetens art. Vidare måste boet kunna genom Tlängfristiga avtal försäkra sig om arbetskraft för olika ändamål; det måste även vid behov kunna upplåna rörelsekapital och till och med kunna ingå borgen, då detta är för verksamheten erforderligt. Beträffande allt detta gäller, att det avgörande icke är den särskilda åtgärdens beskaffenhet i och för sig, utan dess naturliga anknytning till boets föregående verksamhet såsom ett medel för dennas fullföljande. Alla sådana åtgärder kunna inbegripas under >>boets förvaltning». Till denna kunna däremot icke hänföras fristående spekulationsaffärer eller upptagande av ren konsumtionskredit för delägares personliga behov, ej heller ingående av borgen för delägares förbindelser med sådant ändamål. Det föreliggande spörsmålet avser sålunda närmast, huru— vida åtgärder av denna beskaffenhet under avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo böra, i motsats till vad som gäller enligt 1 kap., få ske med omedelbar verkan för dödsboet. Obestridligen kunna åtminstone i vissa typer av oskiftade dödsbon anföras skäl för ett medgivande isådan riktning, främst sådana, där sammanlevnaden är inriktad på en långsam förbrukning av boets tillgångar av delägarna gemensamt utan arvskifte. En sådan förbrukning är fullt lovlig, där ej borgenärers rätt därigenom äventyras. Och ekonomiskt sett är det obetydlig skillnad mellan användande av tillgångar, t. ex. jord- bruksprodukter, för omedelbar förbrukning och boets belastande med gäld för att därigenom skaffa medel till delägarnas underhåll. Till jämförelse må erinras därom, att enligt 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag, be- träffande den förra bolagstypen, inskränkningar uppställts allenast i särskild bolagsmans behörighet att förplikta bolaget (5 % första stycket andra punkten), medan däremot bolagsmännen vid gemensamt handlande icke i denna del äro underkastade någon begränsning. .
Emellertid har beredningen funnit sig böra föreslå, att den i 1 kap. 3 % stadgade begränsningen skall äga motsvarande tillämpning på ett dödsbo, som är att bedöma enligt förevarande kapitel. Skälet härför är icke väsentligen att söka i hänsyn till särskilda borgenärer, utan detär av mera allmän natur. Även efter den föreslagna nya lagstiftningen kommer det oskiftade dödsboet såsom rättssubjekt att utmärkas av en ganska löslig organisation; dess för- ävaltning kommer svårligen att i allmänhet präglas av större formell noggrann- lhet eller affärsmässighet, och det har icke kunnat ens ifrågasättas att för oskiftade dödsbon, Överhuvud eller i den mån de äro hänförliga under detta
Tillämpning av 1 kap.
, .
kapitel, stadga en av verksamhetens art oberoende bokföringsskyldighet;1 ej 5 heller kan föreskrivas sådan registrering, som kunde bereda tredje man säker tillgång till upplysning om boets kreditvärdighet och om behörigheten hos dem, som handla å dess vägnar. Allt detta föranleder, att om dödsbo i större utsträckning skulle jämte sina delägare uppträda i omsättningslivet och ikläda sig förbindelser, talrika konflikter av svårlöst art måste uppkomma, när det gällde att avgöra, om en viss förbindelse avsetts skola belasta boet. och om denna verkan rättsligen blivit uppnådd. För undvikande härav bör boet icke heller under beståndet av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo få ikläda sig andra förbindelser än sådana, som stå i ett objektivt och följaktligen jämförelsevis lätt konstaterbart samband med boets konkreta gestaltning. Detta krav synes även beträffande dödsboförvaltning enligt förevarande kapitel böra föranleda ett stadgande om förbud mot att för boet göres annan gäld än som erfordras för egendomens vård och förvaltning. Vid den motsvarande tillämp- ning av 1 kap. 3 %, varom i förevarande paragraf intagits bestämmelse, bör beaktas den förut anmärkta olikheten i förvaltningens uppgift vid avtalsbe- stämd sammanlevnad i oskiftat bo i jämförelse med förhållandena vid en vanlig boutredning. Den föreslagna begränsningen i behörigheten att för döds— boet företaga rättshandlingar är, med hänsyn till dess ovan angivna grund, av absolut bindande natur.
Beredningen föreslår, att även den i 1 kap. 4 % meddelade föreskriften om skydd för godtroende tredje man vid rättshandling med dödsbo skall äga motsvarande tillämpning, då boet är föremål för avtal angående sammanlev- nad i oskiftat dödsbo. Nästan aldrig torde fråga uppstå om användning be- träffande sådant dödsbo av den regel, som föreslagits i andra stycket av nämnda paragraf; något skäl att utesluta regelns tillämplighet föreligger emellertid icke. Mera betydelsefull är frågan om tillämpning av den i para- grafens första stycke upptagna regel, att vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt bouppteckningen är dödsbodelägare, skall vara gällande, ändå att flera delägare finnas. Uppenbarligen är behovet av skydd för tredje mans goda tro i detta hänseende icke mindre vid avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo än eljest.
Innebörden av vad i denna del föreslås är icke blott, att en rättshandling omedelbart med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, eller med ställföreträdare för dessa, som äro på vanligt sätt legitimerade, städse skall gälla till förmån för en godtroende tredje man. Ytterligare måste beaktas det fall, att tredje man förhandlat med någon eller några, antingen inom eller utom delägarnas krets, vilka enligt avtalet om sammanlevnad äga företräda dödsboet. Risken för att det en gång slutna avtalet vid utgången av därför bestämd tid eller genom ny överenskommelse mellan kontrahenterna, upp- sägning eller rättensbeslut enligt 5 % i detta kapitel upphört att gälla, bör
* Se däremot beträffande bolag, som blivit i handelsregistret införda., bokföringslagen den 31 maj 1929, 1 %.
enligt allmänna grundsatser bäras av tredje man, som vid oviSshet härom bör hänvända sig till kontrahenterna. Men om avtalet ingåtts mellan dem, som enligt bouppteckningen äro delägare i dödsboet, och icke därefter upp- hört på nu angivet sätt, skall vad tredje man i god tro slutit med dem, som enligt avtalet äga företräda dödsboet, bliva gällande. Om vid tiden för avtalets tillkomst i boet funnits delägare, som icke varit upptagna i bouppteckningen, och dessa icke deltagit i avtalet, är detta visserligen ogiltigt, men denna omständighet får icke åberopas mot godtroende tredje man. Detta resultat följer av en motsvarande tillämpning av 1 kap. 4 %.
Det i 1 kap. 6 % föreslagna stadgandet om solidarisk skyldighet för delägare Tillämpning att ersätta skada, som de vid förvaltningen av boet tillskyndat någon, vars ”” å gap- rätt är av utredningen beroende, bör slutligen äga motsvarande tillämpning vid sammanlevnad enligt detta kapitel. Ersättningsskyldighet skall följaktligen inträda även på grund av åtgärd eller försummelse under sådan av samman- levnaden föranledd förvaltning, som icke åsyftar egentlig boutredning. Van- ligare än i fall enligt 1 kap. lärer bliva, att ersättningsskyldighet drabbar allenast någon eller några bland delägarna, om nämligen förvaltningsrätten enligt avtalet tillkommer allenast dem. Även annan delägare kan i sådan händelse vara berättigad till ersättning. Det har icke ansetts nödigt att med- dela särskild föreskrift om skadeståndsskyldighet för en förvaltare, som icke är delägare. Fråga härom blir sålunda att bedöma enligt allmänna rättsgrund- satser. '
Beträffande de bestämmelser i 1 kap., som hittills icke berörts i förevarande Ingen hamn-g- sammanhang, må följande anmärkas. I 1 kap. 2 ,? avses den situation, att"£"%fållåggp- icke samtliga delägare, personligen eller genom ställföreträdare, inträtt i döds— ' boets förvaltning. Härtill förekommer ej motsvarighet vid en sammanlevnad i oskiftat bo enligt förevarande kapitel, som förutsätter ett avtal mellan samtliga delägare. De i 1 kap. 5 ,? meddelade reglerna om rätt att ur dödsboet erhålla underhåll eller medel därför äro, såvitt angår delägare, föga ägnade att göras tillämpliga å en sammanlevnad enligt detta kapitel. Denna lär oftast hava till ändamål att bereda delägarna underhåll i vidsträcktare omfattning än som i 1 kap. ö % avses, men dess genomförande kan omvänt åtminstone till en tid kräva egendomens sammanhållande på sådant sätt, att lämnande av förskott enligt berörda 5 % första stycket icke skulle vara förenligt med delägarnas avtal. Detta bör i varje fall lända till efterrättelse. Efterlevande make, barn eller adoptivbarn har i 5 % andra stycket tillerkänts en ovillkorlig rätt till underhåll under viss kortare tid från dödsfallet. Försåvitt en sålunda under— hållsberättigad person icke är bodelägare, vilket närmast kan ifrågakomma be- träffande make (1 kap. 1 % andra stycket första punkten), bör regeln uppen— barligen äga tillämpning utan hinder av ett mellan delägarna slutet avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Uttrycklig bestämmelse härom är icke nödig, helst sådant avtal endast sällan avser den ifrågavarande tiden närmast efter dödsfallet.
Avkastnin- gens disposi- tion.
2 %.
Dispositionen av den avkastning, som kan erhållas av boets egendom, är, såsom tidigare framhållits, ett ämne av central betydelse för avtal enligt detta kapitel. Just på grund härav är det omöjligt att om denna punkt giva mera uttömmande föreskrifter i lag; det är också onödigt, då avtalet endast sällan lärer förbigå denna fråga. Vanligast torde vara, att avkastningen skall an- vändas till bekostande av gemensam hushållning för delägare eller åtminstone för gemensam räkning till täckande av dessas behov i fråga om försörjning och uppfostran eller dylikt. Det kan ock ifrågakomma, att avkastningen eller en del därav skall användas för kapitalförbättring, t. ex. nybyggnad eller ökning av kreatursstock, eller slutligen att den skall på det sätt användas för gemen- sam räkning, att den får innestå till förökande av boets behållning. Endast då bestämmelser icke uttryckligen givits i avtalet eller genom tolkning kunna härledas därur, erfordras en föreskrift ilagen. För sådant fall föreslås i denna paragraf det stadgande, att envar delägare skall äga rätt, att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av den behållna avkastningen.
Delning behöver alltså icke verkställas utan att därom av någon delägare framställts begäran. 'Denna behöver icke, såsom uppsägning av—avtalet enligt 3 eller 4 % här nedan, riktas till samtliga övriga delägare utan kan riktas till någon, som enligt avtalet ombesörjer boets förvaltning. Viss tid för framställandet av dylik begäran har icke fastställts. Dock bör, såsom av ordalydelsen följer, framställningen för varje kalenderår ske före utgången av det följande. Under ett år uppkommet överskott, som fått stå inne hela nästa år utan att begäran om delning framställts, är alltså därefter icke före— mål för delning på en enskild delägares begäran. Huru beräkning skall göras av den avkastning, som under ett år uppkommit, har utan stöd av särskilda bestämmelser om balansräkning eller annan bokföring ej kunnat närmare angivas; avgörande måste bliva rådande uppfattning beträffande egendom och verksamhet av det slag, som förekommer i boet.
Efter framställd begäran måste delning ske, så snart den skäligen kan äga rum; närmare föreskrifter torde vara onödiga. Själva delningsförfarandet bör kunna bliva mycket enkelt, enär den tillgängliga avkastningen i allmän— het lärer utgöras av likvida penningmedel. Om särskild förvaltare är utsedd, skall delningen i första hand ankomma på honom, och någon särskild förrätt- ning med förhandling mellan samtliga delägare är alltså icke nödig. Likväl blir den av förvaltaren verkställda delningen endast att uppfatta såsom ett förslag. Därest detta ej skulle godkännas av samtliga delägare, måste oenig- heten i sista hand dragas inför domstol enligt reglerna för tvistemål; parter bliva härvid samtliga delägare, men icke förvaltaren, därest han ej är del- ägare. Att genom särskilda bestämmelser ordna ett mera genomfört delnings- förfarande efter mönstret av arvskifte torde icke vara erforderligt för dessa vanligen mycket enkla ärenden. Vid mera djupgående oenighet skola ej
sällan kunna anses föreligga tillräckliga skäl för avtalets fullständiga hävande jämlikt 5 %.
Att förevarande paragraf i sin helhet är dispositiv lärer med tillräcklig tydlighet framgå av dess avfattning. Hinder möter sålunda t. ex. icke i och för sig, att den period, som skall förflyta mellan varje delning, bestämmes till två i stället för ett kalenderår, eller att man för dess beräkning skall betjäna sig av ett räkenskapsår, som icke sammanfaller med kalenderåret.
sg.
Åtskilliga bestämmelser hava i förslaget meddelats angående den tid, under Avtalets ga. vilken ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall äga bestånd. I första hand skall tydligen lända till efterrättelse vad i avtalet kan vara bestämt. Härom erfordras icke särskilt stadgande. De modifikationer, som funnits er- forderliga i en genom avtalet bestämd giltighetstid, behandlas i 4 och 5 %% här nedan. I denna paragraf hava upptagits de fall, då tiden för samman— levnaden icke är genom avtal bestämd.
I första hand ifrågakomma härvid sådana avtal, i vilka överhuvud ej an- Avtal på obe- givits någon tid för sammanlevnadens varaktighet. Dessa fall behandlas i första Stämd tid- punkten. Avtal om rättsförhållanden av längre varaktighet, vilka icke inne- hålla någon tidsbegränsning, förekomma på skilda områden; regelmässigt kan icke antagas, att kontrahenterna avsett, att rättsförhållandet skulle bliva be— stående för all framtid eller tills dess fortsatta genomförande blivit omöjligt, och även från samhällets synpunkt skulle det möta stora betänkligheter att tillerkänna avtal sådan obegränsad giltighet. Dylika avtal lära därför i all- mänhet, när ej det konkreta fallet erbjuder avgörande hållpunkter för en annan uppfattning, böra anses gälla allenast tillsvidare, med en av omstän— heterna betingad uppsägningstid. Denna grundsats har bl. a. kommit till uttryck i lagstiftningen om handelsbolag och enkla bolag, som stadgar, att då dylikt bolag ej är slutet på bestämd tid, bolagsman äger när som helst uppsäga bolaget, vilket i sådant. fall skall träda i likvidation sex månader därefter.1 Såsom ofta framhållits, erbjuder förhållandet mellan bolagsmän nära överens- stämmelse med förhållandet mellan dödsbodelägare,vi1ka slutit avtal om samman— levnad i oskiftat bo. Om denna sistnämnda gemenskap gäller i själva verket med ännu större styrka än om ett bolag, att den bör kunna när som helst uppsägas att upphöra. Avtalet om sammanlevnad bygger på ett behov av, låt vara längre tids, uppskov med arvskifte, men kan icke rimligen vara av- sett att bereda dödsboet en permanent fortvaro. l överensstämmelse härmed har för den gällande rätten antagits, att sådant avtal kunnat enligt varje del— ägares fria skön av honom uppsägas. Isaknad av direkt tillämplig lagbestäm- melse har någon viss uppsägningstid ej kunnat anses gälla, men enighet torde hava rått därom, att efter uppsägningen en skälig tid bort förflyta, innan av-
1 Se även angående tjänsteavtal för obestämd tid N. J. A. 1928 s. 188.
talet skolat upphöra.1 Lagberedningen, som ej ansett någon väsentlig föränd- ring av gällande rätt vara erforderlig, har till undvikande av osäkerhet och onödiga tvister funnit lämpligt, att uppsägningstiden fixeras till tre månader. Hinder möter ej att i avtalet föreskriva annan uppsägningstid, vare sig längre eller kortare.
Angående enskildheter är följande att anmärka. Förutsättning för stadgan- dets tillämplighet är, att tid för avtalets bestånd icke avtalsvis fastställts. Tid är att anse såsom fastställd icke blott då avtalet slutits att gälla för visst antal år eller eljest intill visst angivet datum, utan även då såsom slutpunkt för giltighetstiden angivits någon särskild händelse, såsom att viss delägare avlider eller träder i gifte;2 i sistnämnda grupp av fall skall alltså tillämpas vad avtalet sålunda innehåller, och reglerna i 4 % gälla icke, även om dessa enligt sin ordalydelse omfatta fallen.
Uppsägningsrätt tillkommer delägare eller den, som efter överlåtelse blivit innehavare av delägares rätt; för delägare, som är försatt i konkurs, utövas rätten av konkursförvaltaren, för omyndig delägare av förmyndaren. Beträf- fande sistnämnda fall kan icke fordras samtycke av överförmyndaren till uppsägning, som verkställes av förmyndare, då lagstadgande härom icke finnes meddelat och åtgärdens innebörd för övrigt får anses mindre ingripande än slutandet av avtal om sammanlevnad i bo oskifto, för vilket fall samtycke av överförmyndaren fordras enligt 7 kap. 3 % lagen om förmynderskap.
Uppsägning är icke bunden vid viss form, och bevisning därom kan i hän- delse av tvist föras på vilket sätt som helst. Uppsägningen skall göras hos samtliga delägare eller hos vederbörlig ställföreträdare för delägare. Det har ej ansetts nödigt att meddela särskilda föreskrifter om sättet för uppsägningens verkställande, då någon delägare ej kan anträffas. Iförekommande fall torde av domstol få prövas, huruvida ett förfarande, vilket icke innebär Verklig delgivning av uppsägningen men som exempelvis uppfyller de krav, som äro» uppställda beträffande delgivning av stämning eller av uppsägning av arrende eller hyresavtal, analogivis kunna anses tillfyllestgörande. I sista hand torde, om delägare begivit sig till avlägsen ort, böra förordnas en god man att bevaka hans rätt i dödsboet och förvalta hans lott däri; se härom lagen om förmynderskap 11 kap. 4 %. Den stadgade uppsägningstiden bör— jar att löpa först då uppsägning skett hos samtliga övriga delägare. Ver- kan av uppsägningen inträder nämligen icke emot varje delägare för sig utan blott i förhållande till dem alla gemensamt; endast på detta sätt kan den, som verkställer uppsägningen, nå sitt syfte att frigöras från all sam— manlevnad i oskift bo. Frågan, huruvida övriga delägare kunna efter inbör— des avtal fortsätta sammanlevnaden, blir att bedöma efter samma grunder som ovan anförts angående ifrågasatt möjlighet för vissa delägare att ingå
* Lagberedningens förslag till lag om förmynderskap s. 301, Winroth a. a. s. 748 not 2. 2 Annan innebörd av uttrycket »viss tid» i 2 kap. 2 % lagen om nyttjanderätt till fast. egendom.
ett avtal om sammanlevnad och bör i enlighet därmed besvaras nekande, så länge ej den uppsägande delägaren blivit utlöst eller hans lott utbruten. Upp- sägningens verkan är närmast, att dödsboet ånyo blir föremål för samförvalt- ' ning. Det syfte, som uppsägningen skall tillgodose, lär visserligen oftast vara att genom skifte eller på annat sätt varje rättsgemenskap skall för den upp- sägandes del upphöra. Detta kan tänkas ske även på det sätt, att han kom- mer i tillfälle att genom överlåtelse sätta annan i sitt ställe såsom bodelägare, men i regel torde arvskifte åsyftas. Även för sistnämnda fall är det emellertid möjligt, att icke alla rättsliga och faktiska betingelser för arvskifte äro upp- fyllda vid den tidpunkt, då uppsägningstiden utgår, och själva arvskiftet kräver ett särskilt förfarande, som möjligen kan giva anledning till tidsutdräkt. Följ- aktligen måste gälla vissa regler, huru dödsboet skall efter uppsägningstidens utgång förvaltas, och det behöver ej särskilt motiveras, att detta bör vara samma regler, som skulle hava gällt. om något avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo icke mellankommit, d. v. s. reglerna om samförvaltning. Sålunda är det icke uteslutet, att på ansökan av delägare boutredningsman kan bliva förordnad.
Även i detta sammanhang bör slutligen erinras därom, att särskilda be- stämmelser i nyttjanderättslagen icke bliva att tillämpa å ett avtal om sam manlevnad i oskiftat bo, även om avtalet innefattar föreskrifter om nyttjande av fast egendom. Sålunda skola ej heller under dylik förutsättning nyttjande- rättslagens bestämmelser om särskild form för uppsägning i vissa fall och om rättsförhållandets fortsatta giltighet, efter utgången av uppsägningstid intill laga fardag, komma till användning. Visserligen kan den föreslagna uppsäg— ningstiden förefalla kort vid jämförelse med vissa av nyttjanderättslagstift- ningens uppsägningstider, men större olägenhet torde icke föranledas härav, eftersom vid uppsägningstidens utgång ej varje gemenskap skall upphöra utan, såsom nyss anmärkts, samförvaltning i första hand skall inträda.
I andra punkten av denna paragraf uppmärksammas det fall, att vid avtal, Överskrz'dan- som slutits för bestämd tid, sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.
de av bestämd tid för sam-'
Då ett avtal, varom nu är fråga, slutits för bestämd tid i den mening, som ovan manlevnaden. angivits, men denna tid tilländagått utan att därvid någon ändring i det under avtalstiden rådande sättet för egendomens förvaltning och nyttjande vidtagits och i synnerhet utan att några förberedelser till arvskifte verkställts eller av någon delägare påyrkats, kunde visserligen den mening göras gällande, att avtalet likväl skulle anses hava upphört vid avtalstidens utgång. Detta skulle innebära, att den förvaltning, som därefter ägt rum, skulle bedömas efter reg—' lerna för samförvaltning. Härmed skulle ej sällan följa redovisningsskyldighet för avkastning, som enligt avtalet skolat få tillgodonjutas utan redovisning, eller bortfallande av avtalsbestämd rätt till ersättning för arbete med förvaltningen. . Vidare skulle rättshandlingar gentemot tredje man med avseende på sin giltighet bedömas efter de stadganden, som i 1 kap. meddelats angående behörighet att företräda dödsboet, utan beaktande av de modifikationer häruti, som genom
576 Lag om. boutredning och arvskifte, 7 kap. 3 5. '] avtalet kunnat vara anordnade. Det är emellertid tydligt, att en dylik ordning- i regel icke skulle motsvara delägarnas uppfattning av läget efter avtalstidens utgång. Redan från början torde en bestämd avtalstid oftast hava betraktats endast såsom en minimitid för sammanlevnadens fortsättande, och överhuvud torde, om avtalstiden gått till ända utan att någon väsentlig förändring inträtt i förutsättningarna för avtalet, den bestämda tidens utlöpande ofta lämnas utan särskilt beaktande. Om delägarna förhålla sig på detta sätt, inträffar det lätteligen, att en tredje man, förlitande sig på att det hittillsvarande rättstill- ståndet fortsätter, inlåter sig på rättshandlingar med dödsboet, som icke kunna hålla stånd för en prövning enligt reglerna för samförvaltning. Även med hänsyn härtill har beredningen ansett det riktigast, att en efter avtalstidens utgång fortsatt sammanlevnad i oskiftat bo bedömes på enahanda sätt som en sammanlevnad på grund av ett avtal, vilket slutits utan att tid fastställts för dess bestånd. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med vad hittills antagits gälla,1 har kommit till uttryck i den förevarande andra punkten. Av den föreslagna ordalydelsen följer, att andra punkten icke blir tillämplig, där efter en behörigen skedd uppsägning — enligt första eller enligt andra punkten — och uppsägningstidens utgång den faktiska sammanlevnaden någon tid fortsatt. I sådant fall har genom själva uppsägningen kommit till uttryck, att åtminstone en delägare önskar sammanlevnadens hävande, och verkan härav kan icke genom en blott passivitet utplånas. Enligt andra punkten tillkommer sålunda en avgörande betydelse det för— hållande, att »sammanlevnaden fortsatt» efter den för avtalet bestämda tidens utgång. Innebörden härav erhåller sin närmare belysning genom vad ovan anförts angående innebörden av uttrycket »sammanlevnad». Liksom gemen- samt hushåll och bostad icke är nödig för att sammanlevnad skall anses bestå, kan en dylik rent yttre gemensamhet ioch för sig icke anses innebära, att sammanlevnaden fortsättes. Sammanlevnaden måste först och främst anses hava upphört, då en faktisk förändring skett i något förhållande, som varit kon- stitutivt för dess bestånd, t. ex. om delägare, som enligt avtalet varit bemyndi— gad att ensam förvalta dödsboets egendom, börjat försäkra sig om de övrigas uttryckliga medverkan till förekommande förvaltningsåtgärder, om han för— vägrat dem hittills åtnjutna förmåner eller om avkastningens delning jämlikt 2 % icke ägt rum. Sammanlevnaden kan emellertid understundom anses hava upphört, ehuru dylika faktiska förändringar icke låta sig påvisas. Det måste vara nog, att en delägare påfordrat arvskifte eller förberedelse därtill ="_ eller att han framställt begäran om sådant iakttagande av reglerna för sam- förvaltning, som ovan nämnts. Det kan icke fordras, att dylika yrkanden* skola hava riktats till samtliga övriga delägare, utan det är tillräckligt, att yrkandet framställts till den, som under avtalstiden omhänderhaft förvaltningen, eller eljest till vissa delägare i skälig omfattning. För att sådana förändringar
(»1 Winroth a. a. 748.
eller yrkanden om förändring skola utesluta tillämpning av andra punkten, förutsättes icke, att de ägt rum omedelbart efter avtalstidens utgång, men därmed får ej hava dröjt så länge att delägare med skäl kunnat antaga, att sammanlevnaden skulle tillsvidare fortsätta.
4å.
Ett avtal, som skall vara verksamt för något längre tid, kan icke alltid ”133233; undgå att röna inverkan av sådana förändrade omständigheter, som medföra, zevnadms hä. att avtalets fortsatta bestånd för kontrahenterna eller någon av dem erhållermmleiför'fid en väsentligt annan innebörd än den, som från början varit avsedd eller för- 96:25:53?)— väntad. Det är därför såsom en allmän grundsats otvivelaktigt, att i vissa dylika fall den inträffade förändringen bör för en kontrahent medföra rätt att bringa avtalsförhållandet att upphöra. Vilka omständigheter skola anses vara tillräckligt ingripande för att, enligt denna grundsats om verkan av »bristande förutsättningar», berättiga till avtalets hävande är emellertid icke föremål för reglering genom allmänna bestämmelser i lag, och de principer, som i saknad av lag böra komma till användning, äro jämväl föremål för mycken ovisshet. Vad särskilt angår avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, råder emellertid full enighet om vissa omständigheter, som böra medföra att avtalets förbindande verkan skall kunna upphöra. Utom efterlevande makes trädande i nytt gifte och omyndig persons myndigblivande, om vilka fall särskilda bestämmelser i lag finnas meddelade, har man i främsta rummet att uppmärksamma en delägares frånfälle. Även åtskilliga andra omständig— heter böra emellertid leda till avtalets hävande. Till dem återkommer lag- beredningen vid 5 %.
Att en dödsbodelägare, som deltagit i avtal om sammanlevnad i oskiftat Ingående av bo, ingår äktenskap kan i vissa fall inverka förryckande på avtalsförhållan- äktemkap' dets fortsatta gestaltning. I synnerhet då avtalet går ut på att delägarna skola hava gemensamt hushåll, kan efter giftermålet avtalets fortsatta bestånd såväl för den ifrågavarande delägaren som för de övriga kontrahenterna bliva mindre lämpligt. Obestridligen kunna alltså skäl anföras för att i de berörda fallen avtalet borde kunna genom ensidig åtgärd bringas att upphöra. Likväl har beredningen icke ansett sig böra upptaga någon allmän regel om upp- sägningsrätt i dessa fall. I själva verket synes den inträdda förändringen i situationen, där den överhuvud är av väsentlig betydelse, riktigast bliva före- mål för reglering genom en ny överenskommelse mellan delägarna antingen om sammanlevnadens hävande eller om dess fortsättning med ändrade vill- kor. Det i 5 % föreslagna stadgandet lärer kunna åberopas, då en uppenbar- ligen erforderlig förändring ej låter sig frivilligt åvägabringa; och vetskapen härom torde verksamt kunna bidraga till att övervinna motsträviga kontra— henters obenägenhet att deltaga i supplerande avtal.
37—303628
Efterlevan- de makes om— gifte.
För ett särskilt fall har emellertid förslaget ansetts ej böra stanna vid denna ståndpunkt. Såsom ovan erinrats, hade efterlevande make enligt den ursprungliga lydelsen av 1734 års lag ovillkorlig skyldighet att före ingående av nytt gifte verkställa avvittring. Om så ej skett, ansågs hans omgifte med- föra, att ett tidigare av honom biträtt avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förföll. Och efter 1915 års lagändring gäller, att vid makes omgifte sådan överenskommelse ej må utgöra hinder för skifte. Olika intressen komma här- vid i betraktande. För den efterlevande maken själv, som visserligen kunnat göra sitt samtycke till överenskommelsen beroende av att han förbleve ogift, men som av naturliga skäl under tiden närmast efter förre makens död ej skänkt beaktande häråt, kan ett fortsättande av sammanlevnaden med barnen från det förra giftet lätteligen leda till svårlösta konflikter. För den efter- levandes nye make kan likaledes ett hävande av sammanlevnaden synas mycket önskvärt, bl. a. för att innehållet av hans giftorätt i den efterlevandes egendom ej må stå i beroende av ovissa omständigheter beträffande de övriga dödsbodelägarnas personliga eller ekonomiska förhållanden. I all synner- het kan sammanlevnadens hävande vara önskvärt för barnen i det förra giftet. Ofta har avtalet om sammanlevnad väsentligen tillkommit för att be— reda dessa uppfostran och försörjning, men det måste ej sällan befaras, att den efterlevande av föräldrarna efter sitt omgifte ej kommer att i främsta rummet använda dödsboets egendom, som enligt avtalet i regel förvaltas av honom, för det angivna syftet. Och även om barnen ej äro i högre grad be- roende av dödsboets ekonomiska tillgångar, kan ett skifte vara nödigt för att icke boets egendom skall av den efterlevande disponeras på ett sådant sätt, som bringar en behörig redovisning av egendomen i fara; detta i synnerhet på den grund, att de ofta torde hava svårt att effektivt tillvarataga sitt in- tresse mot illojalt handlingssätt från den efterlevande faderns eller moderns sida. Berörda omständigheter kräva alltjämt beaktande i lagstiftningen. Detta synes böra ske i samma form som kommit till användning vid 1915 års ändring av 11 kap. 2 % Ä B., nämligen på det sätt, att upp- sägningsrätt medgives i anledning av den efterlevande makens omgifte. Det är nämligen ingalunda så, att de ovan antydda betänkligheterna städse skulle göra sig gällande. I regeln bör det sålunda stå intressenterna fritt att själva, var för sig, avgöra, huruvida avtalet skall bringas att upp— höra. Dock torde, såvitt angår delägare som står under förmynderskap, den i 7 kap. 4 % andra punkten lagen om förmynderskap givna föreskriften om skyldighet för förmyndare att bringa sammanlevnaden till slut böra bibehållas till innehållet orubbad; en ändrad formulering av nämnda stadgande föran- ledes därav, att 11 kap. Ä. B. ersättes med förevarande kapitel.
På de nu anförda grunderna föreslår beredningen, att vid efterlevande makes omgifte skall inträda uppsägningsrätt enligt samma regler, som före— slås beträffande delägares frånfälle i vissa fall. Stadgande härom har upp— tagits i första stycket av denna paragraf. Uppsägningsrätt skall sålunda till-
komma såväl den efterlevande maken som envar av övriga delägare; däremot bör den omgiftes nye make, som icke är kontrahent i avtalet, ej erhålla rätt att uppsäga detsamma.
Det är tydligt, att en delägares död ofta kan medföra en väsentlig för— Delägares ändring av sammanlevnadens sakliga innebörd. Rättsligt medför dödsfallet, dad" såsom under 1 kap. utvecklats, att den avlidnes andel idödsboet övergår till de efter honom successionsberättigade på det sätt, att andelen blir en tillgång i dödsboet efter honom, och företrädarna för detta dödsbo äga att i fråga om förvaltningen av det förra dödsboet utöva de befogenheter, som tillkom- mit. den avlidne. Den omständigheten, att en av kontrahenterna i ett avtal * om sammanlevnad i oskiftat bo avlider, bör icke obetingat medföra någon
rubbning av avtalets bestånd. Beträffande handelsbolag och enkla bolag är ' visserligen helt generellt stadgat, att vid bolagsmans död bolaget skall, där
ej annat avtalats, genast träda i likvidation (1895 års lag 28 och 52 %%). Härvid är emellertid att märka, att dylika bolag i allmänhet avse en fortsatt ekonomisk verksamhet och att ett aktivt deltagande i denna vanligen åligger samtliga bolagsmän. Så snart en bolagsman avlidit, har därför i regel en väsentlig förutsättning för bolagets fortsättande brustit; de undantagsfall,i vilka en bolagsman intager en mera passiv ställning eller eljest hans bort— gång icke anses vara av ingripande betydelse, kunna, såsom i lagen uttryck- ligen medgives, tillgodoses genom en avvikande bestämmelse i avtal. Vid avtalsbestämd sammanlevnad i oskiftat bo är läget icke fullt enahanda. Det kan icke sägas vara normalt, att varje delägare skall för boets räkning utföra . någon mera avsevärd verksamhet. I stället är det av stor betydelse, att av— talet om sammanlevnad får antagas regelmässigt bygga på ett mellan delägarna bestående förhållande av nära personlig samhörighet. Av en avgörande vikt blir därför, huruvida. denna samhörighet omfattar även den avlidna delägarens dödsbodelägare.
Ur denna synpunkt tillkommer en särställning de fall, i vilka den avlidna delägaren ej såsom dödsbodelägare efterlämnar andra än dem, som själva deltagit i det av honom biträdda avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo, t. ex. syskon till den avlidne jämte en av hans föräldrar. I sådana fall tala i allmänhet övervägande skäl för att avtalet fortfarande bör äga bestånd under den från början bestämda tiden, enär sammanlevnaden bör kunna utan v?- sentlig rubbning fortsättas mellan de återstående delägarna. Detta är visser— ligen icke alltid händelsen. Exempelvis kan, då avtalet slutits mellan en efterlevande make och underåriga eller eljest ekonomiskt osjälvständiga barn till denne och arvlåtaren, situationen vara sådan, att dödsboets sammanhållande såsom grundval för barnens uppfostran eller försörjning icke låter sig praktiskt genomföra efter makens frånfälle. Omvänt kan läget även vara det, att sam- manlevnaden väsentligen har funnits böra äga rum iefterlevande makes intresse, och att den sålunda efter makens frånfälle ej har någon egentlig uppgift att fylla. Även om icke tiden för sammanlevnaden blivit bestämd
till makens livstid, kunna därför understundom välgrundade skäl anföras för att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo borde få hävas i anledning av en delägares död, ehuru han ej efterlämnat andra dödsbodelägare än sådana som deltagit iavtalet. Dessa fall äro dock av alltför exceptionell karaktär för att kunna läggas till grund för en legal regel av generell innebörd. Där— emot kan anledning här föreligga att betrakta dödsfallet såsom en sådan väsentlig ändring i de vid avtalet avgörande förhållandena, varom stadgande är föreslaget i 5 %.
En annan ståndpunkt måste intagas beträffande de fall, i vilka delägare efterlämnar åtminstone någon dödsbodelägare, som icke deltagit i avtalet, om sammanlevnad i oskiftat bo. Det är då antagligt, att sådan dödsbodelägare icke står i lika nära personlig relation till deltagarna i avtalet som dessa inbördes. Skillnaden kan visserligen understundom vara obetydlig, t. ex. ofta då delägarna i dödsboet efter den avlidna delägaren äro hans efterlevande make och barn. Man kan dock ej presumera, att vare sig de återstående kontrahenterna eller de nya dödsbodelägarna skulle finna sig betjänta med en fortsatt sammanlevnad. Bortsett från det rent personliga förhållandet, är ytterligare att märka, att avtalet ofta innehåller sådana föreskrifter angående egendomens tillgodogörande under tiden för sammanlevnaden, som endast med svårighet kunna tillämpas under de ändrade förhållandena och som, i den mån en dylik tillämpning är möjlig, härigenom kunna erhålla en för— ändrad ekonomisk innebörd, t. ex. om vissa prestationer från boet skulle bliva att bestämma ej efter den avlidna delägarens utan efter hans efter— lämnade familjemedlemmars behov. Å andra sidan kunna naturligtvis före- komma fall, i vilka avtalets fortsatta tillämpning icke möter några svårigheter. Det torde därför icke vara riktigt att lagfästa en sådan regel, som med stöd av anförda bestämmelse i bolagslagstiftningen antagits gälla eller att avtalet städse skulle förfalla vid en delägares död, såvitt han efterlämnade andra dödsbodelägare än förutvarande kontrahenter och annat ej tidigare överens- kommits.l Fullt tillräckligt torde vara att under de angivna förutsättningarna medgiva en generell rätt till avtalets uppsägning. Det kan då antagas, att uppsägningsrätten kommer att anlitas för att häva en sammanlevnad, vars fortsättande på grund av det inträffade dödsfallet skulle vara i högre grad olägligt, men att den i motsatt fall kommer att lämnas obegagnad.
Uppsägningsrätt bör tillkomma såväl dödsbodelägarna efter den avlidna delägaren som övriga delägare. Dessa hava sådan rätt var för sig, de först- nämnda däremot endast gemensamt. Härutinnan, liksom beträffande möjlig- » heten att boutredningsman kan förordnas vid bristande enighet mellan bo- delägarna i den avlidna delägarens dödsbo, får beredningen erinra om vad som anförts imotiven till 1 kap. (5. 120). Angående uppsägnings företagande och verkan därav gäller i övrigt detsamma som beträffande uppsägning enligt
' Winroth a. a. s. 748.
3 % här ovan. Uppsägningstiden har även i nu förevarande fall ansetts kunna sättas till tre månader. Av denna överensstämmelse följer, att det nu före- varande stadgandet kommer att sakna betydelse för uppsägning av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, som slutits utan att tid fastställts för avtalets bestånd, enär i sådant fall uppsägning med enahanda frist kan ske jäm- likt 8 %.
Om det stode intressenterna fritt att dröja huru lång tid som helst med begagnande av den här stadgade uppsägningsrätten, skulle en delägares döds- fall erhålla den verkan, att avtalet städse, med hänsyn till varaktigheten, bleve att behandla på samma sätt som ett för obestämd tid slutet avtal, och man skulle, även där uppsägning ej skedde, förlora den trygghet, som från början åsyftats genom utsättande av bestämd tid för avtalets giltighet. Härtill finnas icke tillräckliga skäl. Varje intressent bör inom en tämligen kort tid efter en delägares dödsfall kunna överblicka situationen och bestämma sig för att begagna uppsägningsrätten eller fortsätta sammanlevnaden. Verkställes ej uppsägning inom en sådan betänketid, finnes grundad anledning till an- tagande, att upphörande av sammanlevnaden icke påkallas av något mera kännbart behov. Viss tid, inom vilken uppsägningsrätten skall begagnas vid äventyr att den eljest förloras, synes därför böra utsättas i lagen. Detta råd- rum torde låmpligen kunna bestämmas till fyra månader efter dödsfallet, eller samma tid som i allmänhet utgör maximum för den frist, inom vilken ' dödsbodelägare hava att avgöra, om de för undgående av ansvar för gälden i ett dödsbo böra avträda egendomen. Det må härvid anmärkas, att måhända först vid bouppteckning erhålles kännedom därom. att uppsägningsrätt äger rum, i det att på grund av testamente i den avlidna delägarens dödsbo finnes delägare, som icke deltagit i- avtalet om sammanlevnad. Att med hänsyn här- till sätta fristen för verkställande av uppsägning enligt förevarande paragraf i direkt relation till bouppteckningstiden med de jämkningar, som däri kunna äga rum enligt 3 kap. 1 a, synes emellertid icke vara nödigt. För sådana fall, i vilka den här stadgade fristen kan te sig alltför snäv, lämnar 5 % en utväg att vinna rättelse.
Av det föregående framgår, att uppsägningsrätten vid dödsfall har tillkom— mit av hänsyn till kontrahenternas enskilda intressen. Då så är fallet och avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo väsentligen är av ekonomisk inne— börd, bör hinder icke möta mot att den här stadgade uppsägningsrätten ute- slutes genom avtal, vare sig i den ursprungliga överenskommelsen eller iett senare tillägg till denna. Att en överenskommelse om ouppsägbarhet vid döds- fall blir bindande även för intressenter, som icke själva deltagit däri, näm- ligen för avliden delägares dödsbodelägare, står i god överensstämmelse med allmänna grundsatser angående successorers bundenhet genom arvlåtarens dispositioner. Någon uttrycklig bestämmelse om den dispositiva karaktären i denna del av den i första stycket föreslagna regeln torde icke vara nödig.
Upphörande avförmynder- skap eller godmanskap.
Vid översikten över den gällande rätten har lagberedningen erinrat därom, . att i 7 kap. 3 % lagen om förmynderskap har influtit ett stadgande, att avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, som för omyndig delägare i dödsbo slutits av förmyndare, ej må gälla för längre tid än omyndigheten varar. Den an— förda bestämmelsen innebär, att avtalet i varje fall skall upphöra att vara bindande, då den omyndige blivit myndig. Detta utgör en bestämd avvikelse från vad som i allmänhet gäller om andra avtal med längre varaktighet, t. ex. arrende och hyra, vilka för en omyndig ingåtts av hans förmyndare. Skälen till denna avvikelse äro uppenbarligen att söka däri, att avtalet kan vara personligen ytterst ingripande för den omyndige och ekonomiskt ofta innefattar en disposition av hans samtliga tillgångar. När därför avtalet för en omyndig delägare slutits av en annan person, nämligen förmyndaren, skall det lätteligen befinnas, att delägaren efter sitt myndigblivande visar sig hava en annan mening än förmyndaren om avtalets lämplighet. Det kan även hända, att avtalets egentliga ändamål måste anses hava bortfallit efter en delägares myndigblivande, nämligen då avtalet har tillkommit förnämligast för att på lämpligaste sätt sörja för medel till denne delägares uppfostran. Dessa och liknande skäl för att avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall upphöra, så snart en delägare, som vid dess ingående var omyndig, uppnår myndig ålder, göra sig likväl icke alltid gällande med synnerlig styrka. Myndigblivandet lär för den hittills omyndige delägaren icke i varje fall innebära eller till tiden sammanfalla med en sådan förändring av hans personliga eller ekonomiska förhållanden, som skulle göra sammanlevnadens fortsättande mindre erfor- derligt eller lämpligt för denne delägare. Att avtalets upphörande ofta icke är påkallat kan med så mycket större skäl antagas, som avtalet med hänsyn till de för dess ingående i förmynderskapslagen stadgade garantierna i all- mänhet icke lär hava från början varit för den omyndige ogynnsamt. Den nuvarande regeln om dess upphörande vid hans myndigblivande synes därför vara alltför kategorisk. Den medför bl. a. att, även om den omyndige skulle i sitt välförstådda intresse önska sammanlevnadens fortsättande, detta kommer att bero av övriga delägares samtycke till ett förnyat avtal om sammanlevnad. Den omyndiges intresse synes bättre tillgodoses på det sätt., att det blir be— roende av honom, huruvida sammanlevnaden skall efter hans myndigblivande fortsättas.
Detta lärer till en början föranleda, att den anförda bestämmelsen i förmyn— derskapslagen bör upphävas, såvitt däri ligger ett förbud mot ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo med en i avtalet bestämd giltighetstid, ' som icke är begränsad till tiden för viss delägares omyndighet. Givetvis bör ; fortfarande en dylik begränsning kunna i avtalet stadgas, allt efter omstän— * digheterna i den omyndiges eller iövriga delägares intresse; överförmyndaren bör vaka över, att förmyndaren ej gör sig skyldig till missbruk vid avtalets ingående. Om ett avtal i enlighet med det nu sagda icke skall på grund av sitt eget innehåll upphöra vid en viss delägares inträde i myndig ålder, böra
övriga delägare icke kunna åberopa myndigblivandet för att i förtid häva av— talet. Däremot bör en sådan befogenhet tillkomma den myndigblivne själv. Denna befogenhet synes lämpligast kunna erhålla formen av en rätt till upp— sägning av avtalet under samma betingelser, som föreslagits för uppsägningi anledning av delägares dödsfall.
Vad i 7 kap. 3 % lagen om förmynderskap stadgats om ett av förmyn— dare ingånget avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo äger på grund av föreskrift i 11 kap. 8 & samma lag i tillämpliga delar giltighet å sådant avtal, som biträtts av god man, förordnad enligt sistnämnda kapitel. Sådan likstäl- lighet bör fortfarande äga rum.
På nu anförda grund föreslår beredningen, att första stycket andra punkten av 7 kap. 8 & förmynderskapslagen upphäves och att i förevarande paragraf såsom ett andra stycke införes ett stadgande, att då förmyndare eller god man deltagit i avtalet, vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörandel rätt till uppsägning enligt vad i första stycket sägs skall tillkomma den, å vars vägnar avtalet slutits.
I 29 5 lagen om handelsbolag och enkla bolag föreskrives, att där bolags- Bör delägares man varder försatt i konkurstillstånd, bolaget genast skall träda ilikvidation 523135, ZZ; (se även 52 5). Med stöd härav hai antagits, att enligt den gällande rätten sågning? en dödsbodelägares konkurs för övriga delägare utgör laga anledning att på- fordra utträde ur en förening om sammanlevnad i oskiftat bo.2 Beredningen har tagit i övervägande, huruvida en bestämmelse av motsvarande innehåll borde införas i förevarande paragraf. l motiveringen till berörda 29 % an— fördes, sävitt nu är i fråga, att i betraktande därav att bolag i allmän— het vore grundat på det förtroende, bolagsmän hyste till varandra, och bolags— förhållandet således förutsatte samverkan just mellan de personer, som in— gått avtal, föreslagits, att bolaget skulle upplösas genom en bolagsmans för- sättande i konkurs. Det framgår härav, att den anförda bestämmelsen icke avser att tillförsäkra den i konkurs försatte delägarens borgenärer bästa möjliga villkor vid realisation av det värde, som bolagsmannens andel i bo— lagsförmögenheten kan representera. Ej heller när fråga är om ett oskiftat dödsbo, bör borgenärsintresset få föranleda ett utbrytande i förtid av kon- kursgäldenärens andel. Om gemenskapen icke slutits på sådant sätt, att det härom ingångna avtalet enligt allmänna regler kan göras till föremål för åter- vinningstalan, böra sålunda konkursborgenärerna få finna sig i, att andelen kan försäljas allenast med bibehållande av den belastning, som gemenskapen innebär, och med den begränsade verkan, varom förut erinrats. Vad där- efter angår delägarnas inbördes förhållande har beredningen tidigare under denna paragraf, vid diskussionen av den verkan, som borde tillkomma en delägares död, framhållit, att det ingalunda är det regelmässiga, att ett avtal
1 Även om förmyndarna växla, är förmynderskapet ett och detsamma, så länge omyndig- heten varar, Stenbeck—Lindhagen a. a.. s. 44 not. ]; motsvarande gäller om godmanskap. ? Winroth a. a. s. 749. '
Ytterligare anledningar till avtalets upphörande
i förtid.
om sammanlevnad i oskiftat bo förutsätter någon avsevärd aktiv verksamhet för det gemensamma ändamålet av samtliga eller de flesta delägarna. I detta hänseende består en olikhet mellan ett typiskt handelsbolag och ett typiskt avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Detta gäller även om en annan punkt, som med avseende å delägares konkurs kräver beaktande, nämligen frågan om ansvarighet för dödsboets gäld. Konkursen medför naturligen, att en del- ägare kan förväntas sakna tillgångar att till den del, på honom belöper, del— taga i fullgörandet av dödsboets förbindelser. Detta är emellertid icke alltid av synnerlig betydelse, enär ett oskiftat dödsbo, i motsats till ett handels- bolag, mycket ofta lärer vara praktiskt taget fritt från gäld och ej behöva räkna med att nödgas ikläda sig dylik. En regel om obetingad rätt för del- ägare att i anledning av annan delägares försättande i konkurs bringa sam- manlevnaden i det oskiftade boet till slut skulle följaktligen vara alltför om- fattande. I särskilda fall kan visserligen en dödsbodelägares konkurs hava tillnärmelsevis samma betydelse för övriga delägare som vid handelsbolag en bolagsmans konkurs har för övriga bolagsmän och bör följaktligen kunna medföra enahanda verkan, men dessa fall böra tillgodoses genom en mindre kategorisk regel, som ej föranleder gemenskapens hävande i andra fall än då detta är verkligen grundat i hänsyn till delägarnas intresse. Beredningen får i sådant avseende hänvisa till följande paragraf.
5 %.
Under föregående paragraf har beredningen haft anledning att beröra vissa fall, i vilka understundom men ingalunda alltid skäl föreligga till upp— hävande i förtid av ett på bestämd tid slutet avtal om sammanlevnadi oskiftat be: att delägare dör och icke såsom dödsbodelägare efterlämnar andra än dem, som deltagit i avtalet; att annan delägare än arvlåtarens efterlevande make träder i äktenskap; att delägare varder försatt i konkurs. Jämväl åt- skilliga andra omständigheter kunna tänkas på liknande sätt undergräva den grund, på vilken sammanlevnaden byggts, t. ex. att en delägares andel blivit i mät tagen och försåld eller att den blivit av delägaren utan samtycke av övriga delägare överlåten till någon, som icke är delägare, eller att en del- ägare vare sig genom försummelse av sina i avtalet åtagna förpliktelser eller genom oordentligt leverne eller på annat sätt föranleder, att sammanlevnadens fortsättande icke bör kunna påtvingas de övriga. Vidare bör erinras om vissa omständigheter, som ej hänföra sig till någon särskild delägare; sålunda kan den bostad, vari sammanlevnad i egentlig mening skolat äga rum, eller annan för avtalet väsentlig egendom gå förlorad genom eldsvåda eller genom annan dylik olycka eller frångå dödsboet genom exekutiv försäljning; en för boets räkning bedriven handelsrörelse eller annan näring kan visa sig förlustbringan- de; mot förväntan kan visa sig möjlighet till fördelaktig försäljning av någon väsentlig tillgång, vars försäljning på ogynnsamma villkor man genom av- talet velat undgå.
Dessa exempel, som ingalunda äro uttömmande, lära tillräckligt visa den skiftande beskaffenheten av de omständigheter, till vilkas reglering i lagen det nu gäller att taga ställning. Uppgiften är tvåfaldig; dels en materiell, att avgöra i vilken utsträckning dylika omständigheter böra kunna föranleda, att avtalet upphör, dels en formell, att bestämma på vilket sätt denna rätts.- verkan bör kunna åvägabringas.
I det förra avseendet anmärkes inledningsvis, att någon annan rättsverkan än Materiella upphörande i förtid av hela avtalet ej bör ifrågakomma. Understundom kunna ,äzgläisa;ot; visserligen omständigheterna tala för att låta avtalet upphöra allenast par- hävande. tiellt, med avseende å viss egendom eller vissa bestämmelser. Men i ett all— deles övervägande antal av hithörande fall lära de olika sidorna av rätts- förhållandet stå i ett så nära inbördes samband, att avtalets upphävande till en del skulle komma att medföra en förändrad innebörd av återstående moment däri. Något tvång å vissa delägare till sammanlevnadens fortsättande under sålunda ändrade betingelser bör därför icke ifrågakomma. Om avtalet trots en inträffad rubbning ej bör i sin helhet upprätthållas — så långt det överhuvud är möjligt, t. ex. efter det viss egendom gått till spillo _, bör sammanlevnadens fortsättande i förminskad omfattning sålunda kräva ett nytt avtal mellan samtliga delägare.
Vidare bör anmärkas, att till de omständigheter, om vilka här är fråga, icke höra sådana fakta, som göra avtalet från början ogiltigt, utan endast omständigheter, som ägt rum efter avtalets ingående; och bland dessa avses icke egentliga avtalsbrott från delägares sida. Angående ogiltighetsgrunder hänvisas till vad som anförts vid 1 %. Vid avtalsbrott, som är av väsentlig betydelse, t. ex. helt åsidosättande av en i avtalet åtagen förvaltningsverk— samhet från en delägares sida, böra övriga delägare var för sig kunna häva avtalet utan iakttagande av särskild uppsägningstid. Denna regel, som blir av betydelse jämväl för avtal, för vars bestånd viss tid icke fastställts, lär överensstämma med en allmän grundsats, som är utan meningsskiljaktighet erkänd och därför icke behöver i lagtexten särskilt uttalas.
Även med iakttagande av de nu angivna begränsningarna möter det stora »Bris/ande svårigheter att på ett uttömmande sätt karakterisera de händelser, som utanför ”åxå??” de i 4 % behandlade fallen böra föranleda upphörande i förtid av ett avtal ama. om sammanlevnad i oskiftat bo. Spörsmålet har, såsom tidigare blivit antytt, ' nära samband med den inom den juridiska litteraturen livligt dryftade läran om >>bristande förutsättningar» för avtal. Detta ämne har icke genom all- männa bestämmelser reglerats i vare sig svensk eller utländsk lagstiftning. Den kommitté, som avgav det förslag till lag om avtal och andra rättshand- lingar på förmögenhetsrättens område, på grundval varav lagen den 11 juni 1915 tillkom, yttrade bl. a., att ämnet icke vore moget för lagstiftning, varför det för framtiden liksom hittills borde överlämnas åt domstolarna att vid tolkning av en rättshandling, vars förutsättningar brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande. Rättspraxis utvisar ock, att domstolarna såväl före som
efter tillkomsten av lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögen- hetsrättens område i särskilda fall ansett sig böra frånkänna rättshandling verkan, sedan en väsentlig förutsättning för densamma brustit. Någon gene— rellt avfattad och på samma gång även i enskildheter klar och tydlig for- mulering av de betingelser, under vilka en brist i förutsättningarna bör utöva sådan verkan, har emellertid icke vunnit allmän anslutning.
Beträffande särskilda rättsinstitut har lagstiftningen sökt närmare bestämma de omständigheter, som, på sätt nu är i fråga, skola kunna betaga en rätts- handling dess verksamhet. Enligt 27 och 52 %% lagen om handelsbolag och enkla bolag skall sålunda bolagsman, evad bolaget slutits på bestämd tid eller icke, äga påfordra att bolaget genast träder i likvidation, om skäl där- till är, såsom att han själv eller annan bolagsman genom fortvarande sjuk- dom eller annat olycksfall blivit satt ur stånd att fullgöra vad honom såsom bolagsman åligger; att annan bolagsman tredskats att göra avtalat tillskott. eller, utan övriga bolagsmännens medgivande, för enskild räkning förfogat över sin andel i bolaget; att annan bolagsmans andel i bolaget blivit i mät tagen och försåld; att annan bolagsman i bolagets angelägenheter visat trolöshet eller grov försummelse eller vårdslöshet; att annan bolagsman genom laga kraft ägande utslag dömts till straffarbete eller blivit för brott ställd under framtiden. Det framgår av ordalydelsen, att de särskilt uppräknade omständigheterna allenast hava betydelse av exempel; när en dylik omständighet föreligger, kan den städse åberopas såsom likvidationsanledning, men även andra liknande omständigheter kunna hava enahanda verkan. Vissa av de uppräknade om— ständigheterna äro att hänföra till avtalsbrott, andra till bristande förutsätt— ningar i-trängre mening. Den i viss utsträckning ännu gällande lagen om bo- skillnad den 1 juli 1898 upptog i 2 och 3 åå, såsom skäl för att make skulle kunna ensidigt påfordra domstols beslut om den enligt äldre giftermålsbalken bestående äktenskapliga förmögenhetsgemenskapens hävande genom boskillnad, ett stort antal särskilda omständigheter, vilka till sin innebörd delvis nära motsvara dem, som angivits i 27 % lagen om handelsbolag och enkla bolag. Ytterligare mä erinras om den i 2 kap. 7 är lagen om testamente meddelade föreskriften, att någon, som genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligen rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnan- det, skall vara förlustig sin rätt på grund av testamentet.
Beredningens Beträffande avtal om sammanlevnad i oskiftat bo har beredningen funnit förslag. sig icke böra föreslå, utöver de i 4 % upptagna fallen, några ovillkorliga anledningar till sammanlevnadens hävande i förtid. Den här ovan givna översikten av de moment, som härvid snarast borde komma i fråga, lärer till— fyllest visa, att icke någon enda av dessa omständigheter är av den art att den i varje fall, utan avseende å dess närmare beskaffenhet, bör utrustas med en sådan rättsverkan. Vid dylikt förhållande är det nödigt att i lag- texten uppställa ett mera allmänt avfattat kriterium, efter vilket de omstän— digheter, som böra betraktas såsom grund till avtalets upphörande, skola kunna
urskiljas. Att därjämte i lagen uppräkna ett antal dylika omständigheter, som likväl blott under förutsättning av att det allmänna kriteriet befunnes uppfyllt, skulle kunna föranleda avtalets upphörande, skulle i här förevarande fall knappast erbjuda någon synnerlig ledning vid tillämpningen och kunde någon gång föranleda missförstånd. På grund av vad nu anförts föreslär beredningen därför, att avtal enligt detta kapitel skall kunna bringas att upp- höra först och främst då. efter avtalets ingående väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande. Inträffade förändringar med avseende å dödsboet eller å delägares personliga förhållanden skola sålunda komma i betraktande allenast, om de beröra något moment, som varit avgörande för avtalet. Det är tydligt, att i sistnämnda hänseende icke avses att i allmänhet fordra utredning om de särskilda delägarnas verkliga uppfattning vid tiden för avtalets ingående; i saknad därav kan det ofta anses fullt tillräckligt att bedöma situationen efter vad som bör antagas hava varit avgörande för del— ägare med normal on'itänksamhet om sitt eget intresse och lojalt hänsyn— tagande till medkontrahenternas. Särskilt bör härvid beaktas det förvant— skapsförhållande som kan bestå mellan delägarna. Att en inträffad förändring är »väsentlig» innebär i detta sammanhang, att ett för avtalet avgörande för— hållande förändrats på ett sådant sätt, att det icke längre skulle hava kunnat utöva en avgörande verkan i samma riktning. Även detta bör emellertid prövas utan alltför osäkra antaganden om vad en viss delägares individuella sinnesriktning skulle kunna förmodas giva vid handen.
Trots den nu angivna regelns smidighet har beredningen funnit sig böra föreslå en viss utvidgning därav, nämligen på det sätt att enahanda verkan skall inträda om avtalet av annan särskild orsak finnes ej böra äga bestånd. Detta har förnämligast skett av hänsyn till det rent personliga momentets betydelse för dessa avtal. Särskilt om avtalet åsyftar gemensam hushållning, kan någon delägare genom sina egenskaper eller sitt uppträdande bereda sina inedkontrahenter så pinsamma missräkningar, att det icke skäligen kan begäras, att dessa skola fortsätta gemenskapen med honom. Det behöver icke här vara fråga om något avtalsbrott å förstnämnda delägares sida, ej heller om någon påvisbar förändring hos honom, och å andra sidan icke heller om svek eller villfarelse angående hans personliga karaktär vid tiden för avtalets ingående; snarare kunde man kanske tala om »svikna förhoppningar». Fråga är sålunda om ett förhållande, som i tiden ligger efter avtalets ingående men likväl endast med svårighet låter sig beteckna såsom en förändring.
Det är tydligt, att de anledningar till avtalets upphörande, om vilka här är fråga, mycket ofta äro av den beskaffenhet, att de kunna åberopas endast av viss delägare men icke av andra. Vad som varit »avgörande» eller bör be- traktas säsom »väsentligt» för den ene behöver icke med nödvändighet hava denna innebörd för en annan, om än en dylik olikhet i enlighet med det förut anförda lär vara mindre vanlig. Uppenbarligen kan ej den, som genom sitt klandervärda förhållande givit anledning till avtalets upphörande, själv
Förfarandet.
åberopa den mot sina medkontrahenter. Bland dessa kan ytterligare någon vara avskuren från att åberopa ett sådant skäl till avtalets upphörande, därför att han själv samtyckt eller medverkat till detsamma. Särskilt be- träffande en hävningsanledning, som består i en viss gärning av en delägare, men även i fråga om åtskilliga andra sådana anledningar gäller, att den icke bör kunna åberopas efter ett dröjsmål av godtycklig varaktighet; ett sådant kan ej sällan anses vara uttryck för att det inträffade ej varit av väsentlig betydelse, eller ock i vissa fall för att de, som därav kunnat känna sig kränkta, velat skänka den felande sin tillgift därför. Ej heller i detta hän- seende kan emellertid, såsom i 4 % kunnat ske genom att uppställa en begränsad frist för verkställande av uppsägning idär avsedda fall, uppdragas någon mera bestämd gräns.
De betingelser för upphörande i förtid av ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, som beredningen enligt det nu anförda vill föreslå, äro onekligen av ganska svävande beskaffenhet. Det har därför bort tillses, om icke de här- av föranledda betänkligheterna skulle kunna mildras genom särskilda garan- tier med hänsyn till förfarandet vid avtalets upphörande.
I saknad av särskilda bestämmelser härom skulle läget bliva det, att del— ägare, som vore berättigad att påyrka avtalets upphörande, finge avgiva en pri- vat förklaring härom (»uppsägning») till samtliga övriga delägare; efter full- bordande härav skulle avtalet upphöra att gälla omedelbart eller i vissa fall efter en skälig kort uppsägningstid. Häremot uppresa sig allvarliga betänk- ligheter. Det kunde lätt inträffa, att någon delägare, ibland mot bättre ve— tande men ibland utan medveten illojalitet, bestrede, att anledning till upp— hörande förelåge. Vid sådant bestridande bleve det i sista hand nödigt att draga saken inför domstol. På grund av delägarnas nära förhållande skulle man ofta dröja i det längsta med att taga detta steg. Då nu domstolen, där— est hävningsanledning ansåges ha förelegat, hade att förklara, att avtalet upp- hört att gälla redan vid eller åtminstone kort efter den skedda uppsägningen,1 skulle det ej sällan befinnas, att, när domen vunne laga kraft, sammanlev- naden lång tid fortsatt utan stöd av giltigt avtal. På grund härav skulle upp— komma invecklade redovisnings- och ersättningsspörsmål, vilka ej sällan kom- me att giva anledning till nya tvister.
Det har synts beredningen angeläget att söka förebygga eller åtminstone begränsa de antydda olägenheterna. Framför allt är det av vikt, att icke un- der längre tid må mellan delägarna kunna råda olika meningar, huruvida avtalet är gällande eller icke, och att en sammanlevnad, som faktiskt ägt rum, icke må efteråt befinnas hava saknat giltig rättsgrund (verkan ex tune). Detta kan endast uppnås på det sätt, att för avtalets upphörande kräves med- verkan av domstol, så att dennas beslut tillerkännes konstitutiv verkan för framtiden men ej får inverka på bedömandet av ett redan förflutet förlopp
1 Jfr motiven till den ursprungliga lydelsen av 27 % lagen om handelsbolag och enkla bolag (17 % i förslaget), kommittébetänkandet s. 85.
(verkan ex nunc). Visserligen kan naturligtvis ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo hävas genom nytt avtal mellan samtliga intressenter, där dessa äro ense om hävandet. Härigenom förebygges, att det genom den föreslagna anordningen skulle bliva nödvändigt att draga inför rätta även klara fall, i vilka samtliga delägare inse, att ett laga skäl till upphörande föreligger, och god— känna en på grund därav verkställd uppsägning. I alla övriga hithörande fall måste domstolen anlitas. Härigenom vinnes, att chikanösa eller eljest alltför svagt grundade påståenden om avtalets upphörande i regel ej komma att göras, enär det rättsliga förfarandet torde komma att avhålla därifrån. Men framför allt vinnes den klarhet, som består däri, att avtalet trots den inträffade häv— ningsanledningen förblir verksamt, till dess att domstol, på yrkande av där— till berättigad delägare, förklarat att det skall upphöra att gälla. Denna för- ändring av rättstillståndet kommer ej att äga rum, förrän laga kraft ägande dom föreligger. Det bör stå domstolen fritt att, då omständigheterna därtill föranleda, meddela föreskrift, att efter åkommandet av laga kraft ytterligare någon kortare tid skall förflyta, innan rättsförändringen inträder.
Det kan vara föremål för tvekan, i vilken ordning en dylik angelägenhet Ansöknings- bör dragas inför rätta. Vissa skäl tala för att det borde ske genom ansökan. (ll-133553?- ett på sådant sätt anhängiggjort ärende betonas understundom motsatsför— m'dl? hållandet mellan intressenterna mindre starkt; härmed sammanhänger, att ersättning för rättegångskostnader i allmänhet ej torde åläggas. Emellertid är det tydligt, att frågan ej kunde få i ansökningsväg avgöras, utan att övriga delägare beretts tillfälle att yttra sig därom, och det skulle bliva nödigt att härom meddela särskilda bestämmelser. Om emellertid ett kontradiktoriskt förfarande skall komma till stånd, blir den sakliga skillnaden mellan ett dy— likt ansökningsärende och en på vanligt sätt genom stämning anhängiggjord rättegång ej betydande. Det sistnämnda förfarandet lärer i första instans ej kräva längre tid än ett ansökningsärende, och det utmärkes, processrättsligt sett, av mera fast utbildade former. Lagtekniskt är det en fördel att icke i förevarande sammanhang behöva meddela specialföreskrifter av processuellt innehåll. Beredningen har därför stannat vid att en delägares begäran om rättens förklaring, att avtalet skall upphöra att gälla, bör framställas i form av talan, d. v. s. i civilprocessuell ordning efter stämning. Behörig domstol i dylikt mål är jämlikt 10 kap. 2 % B. B. den rätt, där den döde skolat svara i mål, som rörde hans person (forum hereditatis), i visst fall Stock- holms rådstuvurätt. Det är uppenbart, att den, som önskar få avtalet hävt, måste i rättegången instämma samtliga övriga delägare. '
I 7 kap. 3 % andra stycket av lagen om förmynderskap stadgas beträffande Särskild regel avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, att där det visar sig, att den omyn- OÄZZZÄZCZL diges bästa skulle genom avtalets bestånd äventyras, rätten äger häva avtalet, ägare. ändå att den tid, för vilken det slutits, ej tilländagått. Denna föreskrift torde beträffande de' materiella betingelserna för avtalets hävande, såvitt angår en ofördelaktig inverkan därav på den omyndiges situation, i allt väsentligt över—
ensstämma med den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen. Det kunde följaktligen ifrågasättas, att den särskilda bestämmelsen i lagen om förmynderskap kunde vid genomförande av beredningens förslag upphävas. Härvid är emellertid att märka, att frågan om avtalets upphävande enligt denna bestämmelse icke anhängiggöres genom stämning. Av det föregående framgår visserligen, att denna form icke i och för sig är av synnerlig bety- delse. Av större vikt är däremot, att initiativet enligt det nu föreslagna stad- gandet skulle tillkomma blott den omyndige delägarens företrädare, d. v. s. hans förmyndare, vars förvaltning av dödsboet i de flesta fall just torde hava givit anledning till, att sammanlevnadens fortsättande kommit att äventyra den omyndiges bästa. Enligt förmynderskapslagen (12 kap. 16 %) kan däremot frågan säväl upptagas av förmynderskapsdomstolen ex officio som ock anhängiggöras genom ansökan av, utom förmyndaren, jämväl överförmyndaren, den omyndige själv, om han fyllt sexton år, hans make och närmaste fränder, vad angår de sistnämnda oavsett om de äro delägare i dödsboet eller icke. Det kan uppen- barligen ej ifrågakomma att de, som för närvarande vid sidan av förmynda- ren äro behöriga att taga initiativet till avtalets hävande i den omyndiges intresse, genom den nya lagstiftningen skulle berövas denna behörighet. Vis- serligen skulle, om så skedde, ett initiativ till förmyndarens entledigande allt- jämt enligt förmynderskapslagens anförda bestämmelse tillkomma dem, och detta kunde användas för att få tillsatt en ny förmyndare i ändamål att denne skulle anhängiggöra talan om avtalets hävande. Detta förfaringssätt skulle dock medföra ett onödigt och understundom betänkligt dröjsmål samt ökade kostnader. Därför lär den nuvarande proceduren böra bibe— hållas oförändrad. Ur systematisk synpunkt kunna skäl anföras för atti lagen om boutredning och arvskifte meddelades bestämmelser om förfarandet, som till innehållet återgåve vad nu finnes stadgat i förmynderskapslagen. Detta skulle emellertid leda till stor vidlyftighet och, då förmynderskapslagens hithörande bestämmelser mäste med hänsyn till andra spörsmål idet väsent- liga bibehållas, till meddelande av lika lydande föreskrifter iskilda samman- hang. Lämpligast synes därför vara, att ärendets reglering liksom hittills sker i förmynderskapslagen, vars bestämmelser sålunda i denna del lämnas orub— bade. I förevarande paragraf bör därför allenast upptagas en hänvisning till vad på detta sätt finnes särskilt stadgat. Av den föreslagna anordningen blir en följd, att fråga om hävande av ett och samma avtal om sammanlevnadi oskiftat bo understundom kan anhängiggöras säväl vid forum hereditatis som vid förmynderskapsdomstolen. I regel torde dock dessa fora sammanfalla, eftersom arvlåtarens forum domicilii i de allra flesta fall är såväl förmynder— skapsdomstol för hans omyndiga barn som forum för arvstvister mellan del- ägarna i dödsboet efter honom. En motsvarande dubbel behörighet är för övrigt tänkbar redan enligt den gällande lagen, enär i ett dödsbo kunna fin— nas två eller flera omyndiga delägare, som hava var sin förmynderskaps- domstol. I allt lärer åt de betänkligheter, som ur den berörda synpunkten
kunna anses möta emot den föreslagna anordningen, icke böra tillmätas en avgörande vikt.
6 %.
Enligt 1 vå kan avtal om sammanlevnad ioskiftat bo allenast ersätta vanlig Avtalets upp. samförvaltning men icke träda i verksamhet, då annan form för dödsboets Ämanglihfåe förvaltning tillämpas. Såsom tidigare av beredningen framhållits, erfordras av särskild bestämmelser, i vilken mån avtalet skall utgöra hinder för anordnande av fm'ngjmngs- . annan förvaltningsform. Detta ämne upptages i förevarande paragraf. '
Härvid är ingen särskild bestämmelse nödig därom, att under avtalets be— stånd samförvaltning enligt reglerna i 1 kap., med syfte att snarast förbereda arvskifte, ej kan inträda utan att avtalet häves genom delägarnas överens- kommelse eller i annan ordning. Detta följer av själva avtalets begrepp.
Annat är i viss mån förhållandet med förvaltning genom boutredningsman. Färordnande Enligt 2 kap. 1 % skall boutredningsman förordnas, när helst delägare det ålägga?" begär. Sådan förvaltning är emellertid oförenlig med en avtalsmässig samman- ' ' levnad i oskiftat bo. Ett dylikt förordnande skulle följaktligen innebära hävande av det mellan delägarna ingångna avtalet om sammanlevnad. Men om skäl till avtalets hävande, jämlikt 4 eller ö % i detta kapitel, icke föreligger, bör delägare på grund av det av honom själv biträdda avtalet om sammanlevnad vara förhindrad att genom begäran av boutredningsman föranleda samman— t levnadens upphävande i förtid. Fördenskull föreslår beredningen ett stad- gande därom, att boutredningsman ej på ansökan av delägare må förordnas för tid, då avtal om sammanlevnad i oskiftat bo är gällande. Det lär vara uppenbart, att hinder ej skall möta mot att begäran av delägare framställes eller förordnande av rätten meddelas, medan avtalet om sammanlevnad ännu är gällande, blott man iakttager, att. boutredningsmannens förvaltning ej skall börja, förrän sammanlevnaden kommer att upphöra på grund av laga upp— sägning eller av annan anledning. Därest förordnande av boutredningsman begäres, medan ett avtal om sammanlevnad, som slutits utan att tid fastställts för avtalets bestånd, ännu gäller, är det icke uteslutet, att den hos domstolen av en delägare gjorda ansökningen kan, efter hand som den delgives med övriga delägare, vara att uppfatta såsom en uppsägning av avtalet, med den verkan som enligt 3 % skall tillkomma dylik uppsägning; huruvida ett dylikt bedömande av ansökningen är grundat, lärer bliva att av domstolen avgöra efter omständigheterna i varje särskilt fall. Enär domstolen i allmänhet lär sakna kännedom om att 'ett avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo har in- gåtts och är gällande, ankommer det på delägare att åberopa och vid behov styrka avtalet, då en ansökan om förordnande av boutredningsman trots den nu föreslagna bestämmelsen göres av annan delägare; jämför 2 kap. 9 så. Det är tydligt, att ett mellan delägarna slutet avtal om sammanlevnad i oskiftat bo icke skall utgöra hinder för anordnande av boutredningsmannaför- valtning på begäran av borgenär eller eljest av annan intressent än delägare,
Testaments- exekuto'rs till-
träde av sitt uppdrag.
Dödsboetsför- sättande i konkurs.
när skäl därtill föreligger enligt 2 kap. 1 '9'. Om på dylik begäran boutred— ningsman förordnas, kan avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo ej vidare upp— rätthållas utan måste vara förfallet. Uttryckligt stadgande härom föreslås i före— varande paragraf. Beträffande tidpunkten för inträdet av denna rättsverkan är att märka, att även i förevarande fall kommer att gälla den i 2 kap. 22 % föreslagna bestämmelsen, att beslut om förordnande av boutredningsman skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse. Skulle beslutet i anledning av klagan upphävas, träder givetvis avtalet om sammanlevnad ånyo i verksamhet; detta gäller även om klagan över förordnandet av boutredningsman icke förts av samtliga delägare, mellan vilka avtalet slutits.
Då på grund av testamentarisk föreskrift dödsboets egendom skall stå under förvaltning av boutredningsman, såsom i 2 kap. 1 % andra stycket omförmäles, bör i normala fall något avtal mellan delägarna om sammanlevnad i oskiftat bo icke hava kommit till stånd. Har så på grund av förbiseende eller annan orsak likväl skett, är det tydligt, att — även där avtalet icke omedelbart på grund av testamentets bestämmelse skulle vara att anse såsom ogiltigt i kön— trahenternas inbördes förhållande, t. ex. därför att testamentet ännu ej vunnit laga kraft — avtalet icke kan utgöra hinder för förordnande av boutrednings— man. Och i sådant fall kan den i förevarande paragraf föreslagna bestäm- melsen icke anses utesluta delägare från att göra anmälan i syfte att bout— redningsman måtte förordnas jämlikt det i 2 kap. 1 & meddelade stadgandet.
Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo blivit ingånget mellan del- ägarna, ehuru testamentsexekutor är utsedd, kan avtalet icke lägga hinder i vägen för denne att utöva den funktion, som på grund av testamentet till- kommer honom. Erhåller testamentet laga kraft och finnes icke bland döds- bodelägarna efterlevande make till den döde, måste alltså avtalet obetingat betraktas såsom förfallet likaväl som då boutredningsman förordnas. Därest testamentets laga kraft icke för exekutorn medför exklusiv förvaltningsrätt, utan han måste träda i samförvaltning med efterlevande make, måste jämväl avtalet anses förfallet redan därför att exekutorn icke kan vara bunden där- av eller skyldig att biträda avtalet och å andra sidan ej heller delägarna höra på grund av avtalet kunna förpliktas att efter upptagande av den utom deras krets stående exekutorn fortsätta att leva samman i oskiftat bo. För övrigt får beredningen hänvisa till vad som förut blivit anfört därom, att det i regel icke torde vara förenligt med exekutorns uppdrag att biträda ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Att avtalet i den nu berörda händelsen måste förfalla är en omedelbar verkan av testamentet; särskild bestämmelse därom lärer alltså icke vara erforderlig.
Att avtalet jämväl måste förfalla, därest dödsboet försättes i konkurs, är tydligt. För närvarande anses, att ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo icke lägger hinder i vägen för att vare sig delägare ensam för sig1 eller en
' Winroth a. a. s. 747.
borgenär, som kan åberopa laga konkursgrund, även under avtalstiden begär boets försättande i konkurs. Att denna ståndpunkt bör bibehållas, såvitt an- går borgenärs konkursansökan, lär vara uppenbart. Däremot kunde ifråga- sättas, att delägare, som frivilligt biträtt avtalet, borde anses hava därigenom avskurit sig från att under avtalstiden få boet försatt i konkurs. Dock synes det vara alltför strängt att på denna grund förmena delägare att, i syfte att vinna befrielse från ansvar för boets gäld, avträda dess tillgångar till konkurs, ehuruväl en sådan delägares åtgärd att redan på ett tidigt stadium av bout— redningen biträda avtalet kan framstå. såsom ett uttryck för bristande för- l tänksamhet å hans sida, vars följder närmast borde drabba honom själv. Om befrielse från gäldansvar ej vidare kan vinnas genom avträde till konkurs, tala starkare skäl för att avtalet borde anses förhindra de särskilda kontra- henterna att genom sådant avträde bringa den överenskomna sammanlevnaden att upphöra i förtid. Dock synes en särskild bestämmelse av sådant innehåll knappast vara nödig. Pii grund av det kännbara intrång, som konkursför- farandet innebär för varje delägare, lärer det nämligen icke behöva befaras, att en delägare annat än i sällsynta undantagsfall skulle i oträngt mål, endast för att få slut på en sammanlevnad i oskiftat bo, som blivit honom obekväm, göra ansökan om försättande i konkurs av ett dödsbo, som icke är på obestånd.
Vid en legal reglering av ett rättsförhållande, vilket såsom det förevarande i, huvudsak är bestämt genom avtal, inställer sig frågan, huruvida lagens regler böra till sin natur vara absolut bindande eller dispositiva. Förslaget har i allmänhet ej uttryckligen löst denna fråga utan lämnat densamma att bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Dessa torde för detta område kunna sammanfattas sålunda, att lagens regler om avtalets förutsättningar och om ogiltighet därav äro absolut bindande, medan bestämmelserna om avtalets rättsverkningar äro dispositiva i den mån ej särskilda skäl föranleda, att någon hithörande regel bör vara absolut bindande. Den närmare innebörden härav torde gestalta sig på huvudsakligen följande sätt.
Bestämmelserna i 1 5 om att avtal om sammanlevnad förutsätter, att boet befinner sig under samförvaltning, samt därom att avtalet träffas mellan del- ägarna och avser den dödes egendom, äro absolut bindande. Från vad om egendomens förvaltning är stadgat i 1 kap. 1 & kan avvikelse ske genom avtalet, däremot icke från innehållet i 1 kap. 3 och 4 åå, såvitt de skola äga tillämpning, enär sistnämnda bestämmelser ej blott angå. delägarnas in- bördes förhållande utan även äro av omedelbar betydelse för tredje man. Ej heller kan avvikelse ske från innehållet i 1 kap. 6 % i vad den avser del— ägarnas förhållande till tredje man. 2 5 är, såsom av dess avfattning fram— går, av dispositiv natur. Av enahanda beskaffenhet är den i 3 5 meddelade regeln. Däremot lär det i 4 5 första stycket givna stadgandet, såvitt angår verkan av efterlevande makes omgifte, böra tillerkännas absolut bindande
Reglernas rättsliga natur.
Inledning.
kraft. Såväl för den efterlevande maken själv som för övriga dödsbodelägare kan ett behov att uppsäga avtalet på grund av den förres trädande i nytt gifte vara, ej blott i ekonomiskt hänseende, synnerligen kännbart, men omstän- digheterna vid avtalets ingående kunna ej sällan hava föranlett, att man icke tillräckligt beaktat möjligheten av en sådan situation; emot menliga verkningar härav bör lagen giva ett ovillkorligt skydd. För att detta skall bliva effektivt, måste även de i fråga om uppsägningsrätten stadgade tidpunkterna anses vara absolut bindande. Annorlunda är förhållandet, såsom ovan under 4- % blivit anmärkt, beträffande verkan av en delägares död. Denna omständighet är ofta av betydligt mindre ingripande betydelse för sammanlevnaden än efterlevande makes omgifte, och verkan av ett dödsfall torde lättare hava blivit vid avtalets ingående riktigt bedömd. Även om det mellan de båda fallen endast är en gradskillnad, torde denna vara tillräckligt stark, för att man icke beträffande bestämmelserna angående dödsfall bör göra avsteg från hu- vudregeln om den dispositiva naturen av dylika rättssatser. Att däremot stad— gandet i 4- 5 andra stycket bör vara absolut bindande följer av den särskilda styrka, varmed rättsordningen måste söka tillvarataga dens rätt, för vilken förmyndare eller god man varit förordnad; tvivel kan ej råda därom, att den nuvarande regeln i lagen om förmynderskap 7 kap. 3 % första stycket andra punkten är absolut bindande. Att stadgandena i 5 5 och (i &" jämväl äro av sådan natur, lärer vara tydligt utan närmare motivering.
8 KAP.
Om dödförklaring.
För det fall att arvinge eller testamentstagare är borta, hava i lagarna om arv (9 kap.) och om testamente (8 kap.) bestämmelser givits för att reglera de motsättningar, som uppstå mellan å ena sidan den bortovarandes intresse att bliva bibehållen vid sin rätt till arvlåtarens kvarlåtenskap och å den andra de övriga successorernas anspråk på att den bortovarandes lott ej skall under obestämd tid framåt vara undandragen dem. En motsvarande intresse- kollision kan naturligen uppstå också i en rad andra avseenden, såsom be- träffande successionen efter den bortovarande, rätt till livförsäkring eller pen- sion eller efterlevande makes rätt till omgifte.
Såsom lagberedningen i annat sammanhang1 framhållit, kan man i lag- stiftningarna urskilja två väsentligen olika system för ordnandet av de rätts- förhållanden, i vilka en försvunnen person är intresserad. Det ena, klart genomfört i den tyska civillagen, medger, att den försvunne genom uttryckligt
1 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I 5. 206 f. '
Jfr härtill och till det följande Ragnar Gyllenswärd, Lagstiftningen om dödförklaring. I festskrift tillägnad Erik Marks von Wiirtemberg, s. 204 f.
beslut av myndighet förklaras för död med den verkan att han presumeras hava avlidit å viss närmare bestämd dag och tid; beslutet gäller i alla hän— seenden, personliga som ekonomiska. Enligt det motsatta systemet saknas- möjlighet att hos myndighet utverka ett beslut med sådan allmännare inne- börd. Dödförklaringsbeslutet innebär här blott ett konstaterande, att personen i fråga är försvunnen, varefter detta medför rätt för successorerna att på visst sätt förfoga över hans egendom. Så anordnat är institutet i dansk och norsk lagstiftning samt i den franska code civil. En mellanställning intager den schweiziska civillagen, vilken känner väl ej en >>Todeserklärung» men en »'Verschollenheitserklärung>>. En sådan förklaring ansluter sig formellt till det senare systemet, men dödspresumtionen har betonats så starkt, att beslutet i sak kommer den egentliga dödförklaringen nära.
Den svenska rättens bestämmelser i ämnet, innefattade i förordningen den 27 november 18:34, huru förliållas bör med egendom, som tillhört någon, vilken en längre tid varit borta utan att låta höra av sig, hänföra sig till samma system som den tyska civillagens, med dödförklaring och viss antagen döds- dag. Om dödförklaringens verkan uttalar sig dock förordningen allenast såvitt rör den försvunnes kvarlåtenskap; någon allmän föreskrift om dödspresumtion _ gives icke, ej heller utsäges något om den försvunnes personliga förhållanden.
Dödförklaring har emellertid ansetts gälla såsom bevis för att den borto- varandes äktenskap är upplöst genom hans död och likställts med död också i fråga om ett arv, som tillfallit den bortovarande.1 Det torde på grund härav kunna antagas, att svensk rätt numera —— trots dödförklaringsförordningens lydelse — intager samma ståndpunkt som den tyska även därutinnan att dödförklaringen medför verkan i samtliga personliga och ekonomiska hän- seenden. Detta system bör enligt lagberedningens mening bibehållas och komma till direkt uttryck, när nya lagbestämmelser givas om dödförklaring.
Med den allmänna innebörd dödförklaringen sålunda skulle erhålla i en ny lagstiftning kan man förfara antingen så, att samtliga bestämmelseri ämnet givas i ett sammanhang —— i särskild lag eller i ärvdabalken — eller ock så, att rättsverkningarna av dödförklaring i olika hänseenden behandlas i de skilda sammanhang _ giftermålsbalken, ärvdabalken o. s. v. — vilka beröras av dödförklaringen, medan övriga föreskrifter om dödförklaring sam- : manföras å annan plats i rättssystemet.2 I Vissa främmande rättssystem har
en dylik uppdelning skett. Sålunda återfinnas i tysk rätt reglerna angående förutsättningarna, förfarandet och dödspresumtionen i det avsnitt av civillagen, , som enligt rubriken har avseende å >>Personen», medan verkningarna i olika
hänseenden behandlas under de särskilda instituten: äktenskap, arv, testamente, förmynderskap, och så vidare. Liknande uppställning har den schweiziska lagen. Under rubriken »Das Recht der Persönlichkeit» har man där bland annat också bestämmelser angående förutsättningarna för samt förfarandet vid »Verschol-
1 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 394 f. 2 Jfr lagberedningens i nästföregående not omnämnda förslag 5. 398.
Förutsätt-
lenheitserklärung». Förklaringens verkan i avseende å omgifte och arv regle— ras däremot i samband med dessa institut.
En anordning, motsvarande den berörda i tysk och schweizisk rätt tillämpade, synes enligt beredningens mening ej böra vidtagas hos oss. De personrättsliga reglerna äro i svensk lagstiftning ej kodifierade, och vår lag erbjuder följ- aktligen ej en sådan plats för de allmänna bestämmelserna om dödförklaring, som motsvarar de tyska och schweiziska lagarnas personrättsliga avsnitt. Genom att följa dessa lagars föredöme skulle man även råka istrid med det förfaringssätt, som iakttogs vid den nya äktenskapslagstiftningens tillkomst. Ehuru meningen var, att dödförklaring skulle gälla såsom bevis för att den bortovarandes äktenskap upplösts genom hans död, ansågs det då ej nöd- vändigt att i berörda lagstiftning upptaga något stadgande om denna verkan av dödförklaringen. Anledning att frångå den då följda grundsatsen att ej giva speciella regler om dödförklarings rättsverkningar synes beredningen ej föreligga.
Om alltså samtliga stadganden i ämnet böra meddelas i ett sammanhang, återstår att besvara frågan, huruvida de böra, såsom för närvarande, upptagas i en särskild lag eller om åt dem lämpligen kan beredas plats i en ny ärvdabalk. Såsom i det följande skall visas torde, vid sidan av reglerna angående förut- sättningarna, förfarandet och dödspresumtionen, uttryckliga föreskrifter allt- jämt behöva givas blott beträffande vissa frågor rörande kvarlåtenskapen. Mot att upptaga hithörande bestämmelser i en ny ärvdabalk torde vid sådant förhållande hinder ej möta. En sådan ordning är för övrigt naturlig redan på den grund, att dödförklaringen föranleder tillämpning av reglerna angående arv, boutredning och arvskifte. Det kunde ifrågasättas att, såsom jämväl före— slogs av äldre lagberedningen, sammanföra: stadgandena om dödförklaring med bestämmelserna om arvsrättspreskription. På sätt lagberedningen i annat sammanhang framhållit,1 äro emellertid dessa båda institut väsentligen obe- roende av varandra. Ett dylikt sammanförande synes därför icke lämpligt. Bestämmelserna om dödförklaring torde i stället böra upptagas såsom ett sista kapitel i lagen om boutredning och arvskifte för att sedermera, i samman- hang med övriga avsnitt av denna lag, införlivas med en ny ärvdabalk.
lå.
Enligt 1854 års förordning kan dödförklaring äga rum, när antingen tjugu
ningarna för år förflutit sedan den bortovarande senast veterligen var vid liv, eller han
dödförkla— ring. minst fem år tillbaka i tiden veterligen blivit i krig livsfarligt sårad eller befunnit sig ombord på fartyg,' då det förgicks, eller varit i annan sådan livsfara, utan att veterligen hava blivit räddad. Slutligen är dödförklaring medgiven beträffande den, som varit försvunnen i fem år och skulle vara över nittio år gammal, om han ännu levde.
1 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 397—398.
Med hänsyn till den ökade skrivkunnigheten, de bättre kommunikationerna och överhuvud underrättelseväscndets utveckling under de sista decennierna kunna dessa tidsperioder enligt lagberedningens mening numera väsent- ligt förkortas. I nyare utländsk lagstiftning äro också motsvarande tider avsevärt kortare än hos oss. Synnerligen långt har man härvid gått i den schweiziska rätten. Där stadgas, att om någons död är högst sannolik, emedan han försvunnit under stor livsfara eller länge varit borta utan att låta höra av sig, ansökan om hans förklarande för »verschollen» kan göras, i förra fallet när ett år förflutit från tidpunkten för livsfaran och i senare fallet efter fem år från sista underrättelsen. Med hänsyn till den fara för den borto- varandes rätt, som dessa korta frister kunna innebära, äro hans successorer emellertid ej berättigade utfå kvarlåtenskapen, med mindre de ställa säkerhet., i sistnämnda fall för en tid av femton år och, när försvinnandet skett ilivs- fara, för fem år. Rörande tysk rätt — vilken liksom 1854 års förordning medger dödförklaring dels efter längre tids bortovaro utan underrättelse och dels, efter väsentligt kortare tid, då den bortovarande uppnått viss mera be- tydande ålder eller försvinnandet ägt rum i samband med livsfara — fordras i det allmänna fallet ej mer än att bortovaron omfattat tio år. Och om den bortovarande, när han sist avhördes, var i livsfara, kan dödförklaring utverkas efter två år eller, där fråga var om fartygskatastrof, redan efter ett år. I If'z'nland kan enligt en lag av 1901 dödförklaring ske, i det allmänna fallet ! efter tio år eller, där livsfara förelegat, tre år. Ehuru norsk och dansk lag
sakna dödförklaring i egentlig mening, må likväl här framhållas, att beslut, som berättigar den försvunnes successorer att _ vad angår annat än avkast- ningen vanligen dock ej omedelbart —— sätta sig i besittning av hans egendom, kan meddelas, enligt norsk lag efter sju år eller, vid försvinnande i samband med livsfara, efter tre år samt enligt dansk lag efter fem år, om den för— svunne hade bröstarvingar, men eljest efter tio år utom vid fall av livsfara, då tiden är blott tre år. Anmärkas må ock, att i Nordamerikas Förenta stater och England en försvunnen person i domstolarnas praxis betraktas såsom död, när han ej avhörts på sju år.
Att vid förkortandet av ifrågavarande tidsperioder gå så långt som den schweiziska lagen kan för vår del uppenbarligen ej ifrågakomma, med mindre, såsom skett i Schweiz, bestämmelser givas om ställande av säkerhet. En så djupgående omgestaltning av det svenska dödförklaringsinstitutet kan dock enligt lagberedningens mening ej förordas utan tvingande skäl. Däremot synes, liksom i Finland och Tyskland, den allmänna föreskriften lämpligen kunna anknytas till en frånvaro under tio år, och vid försvinnande i livsfara torde en tid av tre år göra tillfyllest. Att därvid, såsom i tysk rätt, tynga institutet med en speciell tidsbestämmelse i avseende å fara till sjöss synes lika litet som för närvarande vara av nöden. I motsats till 1854 års förord— ning torde man vidare, liksom i den schweiziska lagen, överhuvud ej behöva tala om någon viss form av livsfara. Då annan bestämmelse ej givits, skola
de tre åren räknas från slutet av livsfaran, vilken tidpunkt naturligen blir att bestämma med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Såsom ovan nämnts, gäller hos oss en särskild dödspresumtion, om den försvunne uppnått mera betydande ålder. Motsvarighet härtill saknasi Schweiz, där den korta tidsperioden i det allmänna fallet gjort en dylik bestämmelse överflödig. I tysk lag däremot stadgas, att den, som skulle vid tiden för ansökan om dödförklaring vara sjuttio år, kan förklaras för död, om han på fem år ej avhörts. I Finland fordras blott fem års frånvaro, om den för— svunnes ålder vid dödförklaringens äskande skulle överstiga sjuttiofem år. Att den för svensk rätt uppställda nittioårsåldern såsom villkor för femårs- tidens tillämpning är för hög synes uppenbart. Den torde, även med beaktande av livslängdens allmänna ökning, lämpligen kunna nedsättas till sjuttiofem år i överensstämmelse med den finska regeln.
Enligt finsk rätt skola såväl tioårs— och femårsperioderna som treårsperio- den räknas från utgången av det kalenderår, då den försvunne veterligen senast var vid liv. Det har ej ansetts nödigt att i förslaget upptaga en sådan föreskrift, utan tiderna böra, liksom enligt 1854 års förordning, isamtliga de fall, som avses i förevarande paragraf, börja löpa från den tidpunkt, när den bortovarande senast veterligen varit vid liv. Såsom vid 5 % skall närmare utvecklas, har det däremot beträffande den presumerade dödsdagen av prak- tiska skäl ansetts lämpligt att förlägga denna dag till slutet av ett år eller en månad.
Anmärkas må, att tysk rätt liksom den finska lagen har stadganden av innebörd, att beträffande omyndig den kritiska tiden aldrig börjar löpa förrän efter fyllda tjuguett år. Liknande bestämmelser återfinnas i norsk och dansk rätt. Bestämmelserna torde utgå därifrån, att i dessa fall något meddelande från den bortovarande själv ej säkert är att räkna med. För vår gällande lagstiftning med dess långa frister har en dylik bestämmelse ej varit erforder— lig. De av beredningen föreslagna kortare fristerna torde emellertid ej heller påkalla en dylik särregel. Schweizisk rätt har den ej.
I överensstämmelse med det anförda äro förutsättningar för dödförklaring enligt huvudregeln i denna paragraf för handen, när den bortovarande vid tiden för sista underrättelsen ej fyllt sextiofem år, efter tio år; när den bortovarande fyllt sextiofem men ej sjuttio år, får förklaringen ske, sedan han skulle hava fyllt sjuttiofem är (alltså efter tio till fem år); samt när han fyllt sjuttio år, efter fem år.
es.
Vilka än, be- Rätt att påfordra förklaring att någon skall anses för död tillkommer en— ”"?ägaåäått ligt gällande lag dem, »som, där han avliden vore, ägde rätt till hans kvar- a o - ,, ,_ . .. förkmmg? latenskap». Harmed avses arvmgar och testamentstagare. Daremot torde den
1
bortovarandes make ej hava rätt att söka dödförklaring, där ej maken är arvinge eller testamentstagare. I vissa främmande rättssystem, såsom tysk, schweizisk och finsk rätt, är ansökningsrätt tillerkänd envar, som har ett rättsligt intresse i att dödförklaring kommer till stånd. I Finland har initiativrätt till dödförklarings sökande medgivits jämväl allmän åklagare, som därtill bemyndigats av landshövdingen. Bestämmelsen har tillkommit närmast för att dödförklaring skall kunna ske beträffande. personer, som försvunnit under 1918 års uppror, men har erhållit allmän giltighet. Också enligt schweizisk rätt kan i vissa fall myndighet ex officio föranstalta om dödför— klaring.
Enligt lagberedningens mening bör, i likhet med vad fallet är i berörda utländska lagar, ansökningsrätt tillerkännas envar, vars rätt kan bero av an— sökningen, i första rummet arvinge och efterlevande make. Med arvinge för- stås närmaste arvinge, d. v. 5. den som äger rätt till den bortovarandes kvar- låtenskap, därest dödförklaring kommer till stånd. Finnes ej arvsberättigad skyldemän, äger allmänna arvsfonden ansökningsrätt.
Att efterlevande make har intresse av dödförklaring är uppenbart. Visser- ligen föreligger enligt 11 kap. 6 % G. 8. skilsmässoanledning, om ena maken är borta och man ej vet, att han inom de sista tre åren varit vid liv. Efter skilsmässan kan vidare bodelning ske mellan'representant för den bortovarande och den efterlevande, vilken således på detta sätt kan komma i åtnjutande av sin rätt i andra makens giftorättsgods. Det är emellertid rimligt, att ma- ken ej skall behöva anlita skilsmässovägen för att bliva i tillfälle att ingå nytt äktenskap och att göra sitt giftorättsanspråk gällande. Makes rätt kan vidare vara beroende av dödförklaringen på exempelvis den grund, att make äger rätt till försäkring eller är pensionsberättigad.
Ansökningsrätt tillkommer enligt det föreslagna stadgandet ock den, som enligt testamente av den bortovarande insatts såsom testamentstagare, uni- versell eller speciell; likaså den som, utan att vara arvinge eller testaments- tagare, äger rätt till en å den bortovarandes liv tagen försäkring. Avfattningen av stadgandet lärer ej heller i och för sig betaga borgenär ansökningsrätt? Emellertid torde i praktiken förhållandena knappast gestalta sig sålunda, att borgenärens rätt blir beroende av att dödförklaring sker. Han kan nämligen städse göra sina anspråk gällande mot den gode man, som i allmänhet lärer vara förordnad att, när bortovarande kvarlämnat egendom, tillvarataga hans rätt. Behörighet att göra ansökan om den bortovarandes dödförklaring till— kommer däremot ej gode mannen, liksom ej heller förmyndare för den borto- varande.
Beslut om dödförklaring bör såsom för närvarande meddelas av domstol, ej av administrativ myndighet. Utöver den nuvarande regeln, att behörigt
1 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I 5. 207, Winroth, Svensk Civilrätt II s. 420 not 3. Jfr däremot Nordling, Arvdabalken, 3 uppl., s. 169—170. ” Beträffande gällande rätt se däremot Nordling &. a. s. 168.
Förfarandet t'
anledning av ansökan om dödförkla- ring.
Kungörelse i anledning av ansökan om dödförkla- ring.
forum är domstolen i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, har föreslagits, att om behörig domstol ej sålunda finnes, ansök— ningen skall ingivas till Stockholms rådstuvurätt.1
3 %.
Enligt gällande rätt föranleder ansökan om någons förklarande för död närmast en undersökning från domstolens sida rörande de omständigheter, som kunna hava betydelse i ärendet. Sålunda har det ålagts rätten att över ansökningen höra den bortovarandes make och, när egendom, som tillhör den bortovarande, står under vård av syssloman, god man eller förmyndare, även denne. Vidare har rätten att inhämta upplysningar av kyrkoherden i församlingen och kronans ombudsman i orten. Även andra personer kunna naturligen av rätten höras", där så finnes erforderligt.
Någon ändring i sak i vad sålunda gäller har ej ansetts böra vidtagas. Det föreslås sålunda i nu ifrågavarande paragraf, att rätten skall över an- sökningen höra den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan, som kan antagas senast haft underrättelse om den bortova- rande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han se— nast ägt hemvist inom riket. Att då fråga är om skyldemän dessa ej äro arvsberättigade eller att maken är frånskild bör naturligen ej utesluta deras hörande.
4 %.
Om ej genom den undersökning, som det enligt vad under 3 % utvecklas åligger rätten att utföra, eller eljest blir utrönt, att den bortovarande varit vid liv inom den tid, som i varje särskilt fall måste hava förlupit för att dödför- klaring må ske, skall enligt 1854 års förordning kungörelse utfärdas med kallelse å den bortovarande att anmäla sig hos rätten eller dess ordförande. Ehuru därom intet stadgas, är det tydligt, att kungörelse ej skall utfärdas, därest undersökningen ger vid handen, att den bortovarande avlidit. Kun- görelsen införes i allmänna tidningarna tre gånger med minst en månads mellanrum. Sedan ett år förflutit från sista kungörelsen, må ansökningen full- följas. Lagen föreskriver emellertid ej, att kungörelsen skall innehålla uppgift om nämnda frist.
Den sålunda gällande ordningen bör enligt beredningens mening i huvud- sak bibehållas. Kungörelsen lärer dock böra innehålla anmaning ej blott till den bortovarande själv att giva sig tillkänna utan ock till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att lämna meddelande därom. Utom i allmänna tidningarna torde kungörelsen böra införas även i ortstidning, och så länge ännu på andra områden består bekantgörande genom uppläsande i kyrkan, lärer också denna kungörelseform böra komma till användning. Visserligen
1 Jfr t. ex. 10 kap. 2 % tredje stycket R. B., 4 kap. 2 5 och 12 kap. 1 % lagen om för— mynderskap, 7 kap. 2 5 lagen om testamente samt 3 kap. 8 % i förslaget.
...,"; ..
har det beträffande kallelse å bortovarande och okända arvingar och testa- mentstagare1 ansetts tillfyllest med kungörelsens införande i allmänna tid- ningarna. Detta har emellertid berott därpå, att ett kungörande i ortstidning eller kyrka uppenbarligen är utan praktisk betydelse i fråga om den borto- varande själv. Då i nu förevarande fall anmaningen, såsom nämnts, skall avse alla och envar, kunna däremot sistnämnda former av kungörelse vara av betydelse. Med hänsyn till kostnaden lärer införandet i vardera tidningen böra begränsas till en gång.? I kungörelsen bör utsättas den tid, inom vil— ken den bortovarande har att anmäla sig hos rätten eller domaren eller upp- lysning av annan skall lämnas. Enligt förslaget må denna tid ej vara kortare än ett år från rättens beslut om kungörelsen. Däremot bör vid behov längre tidrymd kunna utsättas.
Att i kungörelsen utsättes en bestämd dag, då den bortovarande har att senast anmäla sig, innebär allenast att efter den tidens utgång dödförklaring må ske, men däremot lika litet som för närvarande, att kungörelsen har preklusiv verkan beträffande den bortovarandes rätt. Detta framgår av stad— gandena i 7 %.
I förevarande stadgande har såsom förutsättning för kungörelses utfärdande uttryckligen angivits, att det icke utrönts, att den bortovarande avlidit. Att han måste anses vara avliden kan särskilt inträffa, då den försvunne befann sig i livsfara; ett fartyg kan t. ex. hava förlist under sådana omständigheter, att det får anses uteslutet, att någon av de ombordvarande räddats.3
55.
Det stadgas i 1854 års förordning, att om ansökningen om dödförklaring Rättens b__e- fullföljes, sedan år och dag förflutit från sista kungörandet, och ej heller då sjfåikgxååd' blir veterligt, att den bortovarande varit vid liv inom den tidrymd, varom fråga är, eller att han avlidit, rätten skall förklara, att han skall anses för död. Ansökningen torde kunna fullföljas ej blott av sökanden utan även av annan person, som ägt påkalla dödförklaring? I vad sålunda gäller bör enligt lagberedningens menng den ändring vidtagas, att rätten ålägges att, då ärendet vederbörligen anhängiggjorts, ex officio föra det till slut. En sådan ordning påkallar, att i varje särskilt fall en viss tid bestämmes, inom vilken de infordrade upplysningarna skola avgivas; föreskrift härom har ock, såsom förut nämnts, givits i 4 %. När ärendet efter den bestämda tidens utgång av rätten upptages, har rätten naturligen möjlighet att ånyo höra sökanden. Likaledes lärer utan uttrycklig bestämmelse vara klart, att rätten kan före- lägga det äventyr att ärendet avskrives, därest sökanden ej inkommer med yttrande.
' Se 9 kap. 1 och 2 %% lagen om arv samt 8 kap. 1 % lagen om testamente. ' Jfr ock de i nästföregående not omnämnda lagrum. ” Se N. J. A. 1911 s. 90. * Se Nordling a. a. s. 173.
Något stadgande om särskilt kungörande efter det beslut om dödförklaring meddelats är ej upptaget i 1854 års förordning; enligt kungörelsen den 21 november 1924 underrättas emellertid pastorsämbetet. Iiinska lagen där- emot är förnyad kungörelse föreskriven. Det synes dock ej erforderligt att betunga rätten med det besvär och sökanden med den kostnad, som därav skulle föranledas.
Förordningen om dödförklaring avser enl-igt sin lydelse endast frågan om den bortovarandes ekonomiska förhållanden. Tolkningsvis har man dock, såsom förut nämnts, åt den i beslutet meddelade dödspresumtionen tillerkänt en mera allmän verkan. De presumtionsbestämmelser förordningen ger rörande tidpunkten, då den dödförklarade skall antagas hava avlidit, innebära, att i fråga om den dödförklarades kvarlåtenskap skall förfaras, som om han avlidit vid utgången av tjugonde året från den dag han senast veterligen var vid liv. Skulle den bortovarande, om han levat, hava fyllt nittio år. antages han dock hava dött den dag detta skulle inträffat eller, om han vid för- svinnandet var över åttiofem år, vid utgången av femte året från den dag han senast veterligen levde. Såsom dödsdag skall med andra ord antagas den dag dödförklaring tidigast kunnat meddelas. Skedde försvinnandeti samband med livsfara, blir däremot den dag livsfaran inträffade att anse såsom dödsdag. Att i beslut om dödförklaring skall utsägas, vilken dag är att antaga för dödsdag, är ej uttryckligen föreskrivet men torde lämpligen böra iakttagas.
Att vid en revision av dödförklaringsinstitutet bestämmelserna ej skola inskränkas att gälla den bortovarandes kvarlåtenskap utan erhålla en allmän innebörd synes beredningen otvivelaktigt. Härför erfordras allenast att den grundläggande bestämmelsen angående dödspresumtionen göres tillräckligt vid. lsjälva verket torde sedan utan uttryckligt stadgande följa, dels att den dödförklarades egendom får tillträdas av hans successorer —— viss del av hans giftorättsgods av hans make — på samma sätt som om man verkligen visste att han vore död, dels att efterlevande make får träda i nytt gifte, att förmynderskap för den dödförklarade upphör, är hans liv tagen försäkring utfaller och pension efter honom börjar utgå.1
Vad härefter angår frågan, när dödsfallet skall antagas hava inträffat, må framhållas, hurusom enligt tysk liksom enligt svensk rätt den med dödför— klaringen förenade presumtionen i allmänhet är att hänföra till den tidpunkt, då dödförklaringen först kunde sökas, men vid försvinnande i livsfara till den tidigare tidpunkt, då livsfaran inträffade. Dessa föreskrifter gälla enligt tysk rätt dock allenast såvitt annat ej framgår av omständigheterna. Enligt finsk rätt skall även där livsfara förelåg såsom dödsdag gälla den dag, då död-
1 Enligt 26 % lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete äger anhörig till den försäkrade uppbära livränta, om denne under resa eller eljest blivit borta samt all underrättelse om honom upphört, och det skäligen kan antagas, att han omkommit till följd .av olycksfall i arbetet.
förklaring tidigast kunnat ske; regeln gäller emellertid blott, när skäl ej före- kommer till annat antagande. Den motsatta ståndpunkten intages av den schweiziska rätten, som också beträffande andra fall än försvinnande i livsfara hänför dödspresumtionen till tidpunkten för sista underrättelsen.
Nu angivna olikheter beträffai'ide tidpunkten för dödspresumtionen medföra uppenbarligen olika resultat beträffande dödförklaringens rättsverkningar. Med det schweiziska systemet kommer sålunda en arvinge, som är försvunnen vid arvlåtarens död, alltid att efter meddelad Verschollenheitserklärung anses hava avlidit före arvlåtaren; han leder följaktligen aldrig arvet över på sina egna arvingar, utan hans lott går till arvlåtarens övriga arvingar.1 De andra rättssystemens ståndpunkt äter medför i motsvarande fall, att— när omstän— digheterna i det särskilda fallet ej föranleda antagande av viss dödsdag — den dödförklarade arvingen skall, beroende på omständigheterna, anses hava avlidit före eller efter arvlåtaren med därav följande konsekvenser för arvets vidare gång.
De olika lösningar frågan sålunda erhållit utvisa — något som för övrigt ligger i sakens natur — att det är förenat med ganska stora vanskligheter att giva en tillfredsställande legal presumtion om dödsdagen. Det förefaller emellertid, som om den lösning som valts isvensk, liksom i tysk rätt,i flertalet fall kommer sannolikheten närmare än de andra rättssystemens mot— svarande bestämmelser, och beredningen har därför föreslagit bibehållande i princip av den nuvarande regeln.
I nu gällande ordning synes av praktiska skäl den ändring böra vidtagas, att i normalfallen den presumerade dödsdagen städse förlägges till slutet av ett är. Om den försvunne befann sig i livsfara, bör naturligen, om dagen för livsfaran kan fastställas, denna anses såsom dödsdag. För motsatt fall torde dödspresumtionen i stället böra hänföras till utgången av den månad, då livsfaran inträffade. Skyldighet för domstolen att i beslutet angiva den dag, vilken är att antaga såsom dödsdag, lärer böra uttryckligen föreskrivas. Klagan över beslut om dödförklaring föres jämlikt 25 kap. B. B. genom besvär, ej efter vad. Angående möjligheten att anlita extra ordinarie rätts— medel får beredningen hänvisa till den vid 7 % lämnade framställningen.
Har beslut om dödförklaring meddelats, gäller det till förmån ej allenast för sökanden utan för samtliga, vilkas rätt kan av förklaringen bero.
Såsom en förutsättning för tillämpning av ifrågavarande paragraf har, på motsvarande sätt som i 4 %, uppställts, att det ej är veterligt, att den borto- varande avlidit.
Dödförklaring kan naturligen ske allenast av någon, som veterligen exi— sterat. Är det sålunda ej känt, huruvida en till Amerika utflyttad svensk överhuvud haft bröstarvingar, kan dödförklaring å sådana ej sökas av de hemmavarande arvingarna, utan kungörelse å den bortovarandes okända arvingar får utverkas enligt 9 kap. 2 5 lagen om arv.
* Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 385.
6 %.
Tid för bez- Den presumerade dödsdagen kan naturligen ej tjäna såsom utgångspunkt, bdqfååfdcgkntiåg när enligt lag en åtgärd är beroende av att den vidtages inom viss tid från m. m. det någon avlidit. Därför stadgar ock 1854 års förordning, att tid till boupp— teckning och testamentsbevakning skall räknas från den dag beslutet om död- förklaring föll. Olika åsikter hava uttalats angående frågan, huruvida trots bestämmelsens lydelse beslutets lagakraftvinnande avses.1 Då en ny bestäm- melse i ämnet skall meddelas, bör den enligt beredningens mening angiva sistnämnda tidpunkt såsom den avgörande.
Även i andra fall än vid bouppteckning och testamentsbevakning skall tid enligt lag räknas från dödsfall. Så är exempelvis förhållandet beträffande de preskriptionstider, som omförmälas i 9 kap. 3 % lagen om arv och 8 kap. 2 % lagen om testamente. Också enligt förslaget skall stundom laga tid räknas i anslutning till dödsfallet. Efterlevande make samt oförsörjda barn eller adoptivbarn skola sålunda enligt 1 kap. 5 % städse njuta nödigt under— håll ur boet under tre månader från dödsfallet, och jämlikt 5 kap. 5 åäger legatarie tillgodonjuta ränta sedan fyra månader förflutit från testators död. Med hänsyn till sådana fall som de nu nämnda har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, tiden skall, där dödförklaring skett, räknas från det beslutet vann laga kraft.
7 %.
Första Dödförklaringen medför icke ett upphävande av den försvunnes rättskapa— ”tf/”ket" citet, ej heller av särskilda honom tillkommande rättigheter eller eljest till hans person anknutna rättsförhållanden. Fastmera innebär dödförklaringen, att den försvunne »skall anses för död», (1. v. s. förklaringen grundlägger en presumtion därom att han är död och att detta inträffat vid en viss i be— slutet angiven tidpunkt. Närmare bestämt är presumtionens innehåll såväl att han levat intill denna tidpunkt som att han då upphört att leva. Då i lag uppställes en presumtionsregel, är denna i allmänhet motbevislig. Endast i undantagsfall är en legal presumtion så stark, att den icke får mot— bevisas; härför kräves en uttrycklig bestämmelse. Till att föreskriva en sådan skärpning av dödförklaringens presumtionsverkan finnas icke tillräckliga skäl. Meningen med institutet är icke att förhindra någon att åtnjuta en rättighet, som kan behörigen styrkas, utan endast att giva en reglering av rättsläget för det fall att ovisshet råder, huruvida en person lever eller är död. Sär- skilt tydligt är, att åt dödförklaringen icke få tillerkännas sådana verkningar, att den lägger hinder för den dödförklarade själv att, om han alltjämt lever, utöva och tillgodonjuta honom tillkommande rättigheter. Återkommer den
1 Winroth besvarar frågan jakande. Se Svensk Civilrätt 11 s. 423 not 2 och V s. 178. Den motsatta åsikten omfattas av Nordling a. a. s. 176. Jfr äldre lagberedningens motiv s. 27 och beträffande arvsrättspreskriptiou N. J. A. 1906 s. 320.
dödförklarade, bör sålunda den i dödförklaringsbeslutet uppställda presum- tionen falla. För att detta skall ske är någon särskild talan om dödförkla- ringens upphävande icke nödig. Om någon under åberopande av dödförkla- ringen skulle förvägra den äterkomne hans rätt, kan denne sålunda utan hinder av dödförklaringens laga kraft i särskild rättegång göra sina anspråk gällande, t. ex. på utgivande av egendom eller betalning av fordran. En dom i en dylik rättegång vinner till skillnad från ett formligt upphävande av död- förklaringen rättskraft endast mellan parterna. Det kan på den grund tänkas stundom vara praktiskt att utverka dödförklaringens upphävande, t. ex. om den återkomnes identitet blir dragen i tvivelsmål. Resning jämlikt 31 kap. R. B. lärer i sådant fall vara ett rättsmedel, som städse står honom till buds. Nullitetsbesvär jämlikt 25 kap. 10 % B. B. kunna också tänkas komma till användning.
Dödförklaringens presumtionsverkan bör vidare bortfalla, när visshet vun- nits, att den dödförklarade avlidit å annan tidpunkt än den antagna döds- dagen; också i detta fall har presumtionen ersatts med ett faktum, som utan vidare är ägnat att läggas till grund för rättslägets bedömande. De av döds— fallet betingade rättsverkningarna, bl. a. med hänsyn till succession i kvar— låtenskapen, böra sålunda såvitt möjligt genomföras utan rubbningar till följd av dödförklaringen och åtgärder, som med stöd av denna kunna hava vid- tagits. Beträffande rättsskydd för dem, till vilka den dödförklarades rättig— heter övergått i anledning av att han finnes hava avlidit å en dag, som icke sammanfaller med den vid dödförklaringen antagna dödsdagen, äro motsva— rande synpunkter tillämpliga som ovan angivits för det fall att den dödför— klarade återkommer. Den i dödförklaringsbeslutet uppställda presumtionen faller sålunda utan att beslutet upphäves. Ett upphävande kan emellertid åstadkommas rättsmedelsvägen.
På grund av det ovan anförda har, i överensstämmelse med gällande rätt, i första stycket av denna paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att om den dödförklarade sedermera finnes vara vid liv, envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt hans egendom, skall bära den åter, och att detsamma skall gälla, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag antagits, och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.
Den föreslagna bestämmelsen avser allenast den dödförklarades egendom. Däremot innehåller bestämmelsen intet om, huru det i där omnämnda fall skall gå i fråga om t. ex. en livförsäkring som utbetalats eller pension som utgått. Det lärer emellertid också utan särskilt stadgande vara klart, att åter- betalning i dylika fall skall ske. '
Fall kunna inträffa, när den i dödförklaringsbeslutet uppställda presum- tionen icke är på något av förut angivna sätt oriktig, utan det allenast ådaga— lägges, att den dödförklarade senast veterligen varit vid liv å annan tid- punkt än den som av rätten ansetts styrkt. Också i dylika fall har visserligen
den uppställda presumtionen befunnits oriktig, men det faktum, som blivit känt, är allenast av beskaffenhet att utgöra grundval för en ny presumtion. Även om detta faktum skulle innebära, att den dödförklarade varit vid liv vid en senare tidpunkt än den i beslutet antagna dödsdagen, blir förhållandet ej att bedöma annorlunda, så länge upplysning ej vunnits, att han senare avlidit eller' ännu lever. Den förra presumtionen kan ej utan vidare falla, utan det måste fordras att dödförklaringsbeslutet upphäves och ersättes med ett nytt, som med stöd av det inträffade faktum uppställer en ny presumtion. Föga utrymme för åstadkommande av en ändring finnes emellertid. Till att börja med är möjligheten att genom extraordinära rättsmedel anställa talan mot ett lagakraftvunnet beslut om dödförklaring i och för sig synnerligen inskränkt. Nullitetsbesvär jämlikt 25 kap. 10 % B. B. komma sålunda med hänsyn redan till den i lagrummet gjorda tidsbegränsningen endast sällan i fråga. Vidare kan vederbörande rättsägare hava varit, som det i lagrummet heter, >>hörd i ärendet». Av sistnämnda skäl kan den, som ursprungligen gjort ansökan om dödförklaringen, ej begagna sig av nullitetsbesvär.1 Men även rättsägare, vilken hörts i ärendet, måste anses hindrad att anföra nullitets- besvär.2 Yrkande om dödförklaringsbeslutets hävande lärer ock kunna komma under bedömande med anlitande av rättsmedel enligt 31 kap. B. B., det vill säga återbrytande av dem enligt 3 %. I den mån yrkandet enligt vad.nu nämnts kan komma under prövning, torde emellertid utsikterna att åstad- komma en ändring av dödförklaringsbeslutet i allmänhet vara ganska ringa. Så kan ske i de sällsynta fall, att någon formell felaktighet förelegat i avseende å beslutets tillkomst, såsom att sökanden till den ursprungliga död- förklaringen ieke stått i sådant rättsligt förhållande till den bortovarande, att hans rätt kunnat av dödförklaringen bero; att domstolen ej varit behörig; att den i någon väsentlig punkt. åsidosatt vad i 3 och 4 %% stadgas, t. ex. i fråga om hörande av den bortovarandes anhöriga eller om kungörelseför- farandet. Det kunde ock tänkas, att till stöd för dödförklaringsbeslutet åbe- ropats falska bevismedel, t. ex. förfalskade brev från den dödförklarade; ett upphävande av beslutet kan då lämpligen ske. Om återför rubbande av dödförklaringen åberopas upplysningar av saklig innebörd, lärer någon ändring vanligen ej kunna åvägabringas annat än när yrkandet framställes av rätts- ägare, som ej blivit hörd i ärendet. Åt förfarandet vid underrätten bör näm- ligen tillerkännas en preklusiv verkan, så att material, som blir tillgängligt först sedan frågan om dödförklaring slutligen avgjorts, icke beaktas, när så- som i nu förevarande fall ett sådant beaktande skulle leda till allenast att den uppställda presumtionen ersattes av en ny presumtion. Av det anförda framgår, att det, liksom för närvarande, ej kan anses erforderligt att i lag- texten reglera andra fall än sådana, där den dödförklarade finnes sedermera vara vid liv eller hava avlidit å annan tid än den, som för dödsdag antagits.
1 Se N. J. A. 1923 s. 78, Sv. J. T. 1931 Rf S. 61. 2 Jfr Winroth Svensk Civilrätt II s. 420 not. 3.
1854 års förordning stadgar under viss förutsättning återbäringsplikt jäm- väl ' för tredje man, till vilken egendomen övergått från någon, som tillträtt den. Det heter härutinnan, att om någon, sedan han tillträtt egendomen, över— låtit, pantsatt eller låtit inteckna den, rättshandlingen står fast, såframt egen- domen, panten eller inteckningen åtkommits på god tro, och att den dödför- klarade respektive rätte arvingen i stället får i skadeståndsväg hålla sig till den, som ursprungligen tillträtt. Var ej god tre för handen, skall emellertid alltså transaktionen gå åter. Den nyss återgivna bestämmelsen innefattar i så måtto ett undantag från allmänna rättsregler, att den goda tron utesluter jämväl lösningsrätt. Frågan huruvida för stadgandets tillämpning kräves, att den, som förvärvat viss egendom, fått denna i sin besittning, har varit före- mål för olika meningar. Nordling1 besvarar frågan jakande, likaså Björ- ling,2 >>åtminstone då lös egendom är i fråga». Den motsatta uppfattningen intages av Winroth.3
Ett nytt stadgande i ämnet lärer enligt lagberedningens mening börai huvudsak ansluta sig till de bestämmelser, för vilka nu redogjorts. Därvid torde i själva verket stadgandet helt kort kunna innehålla att där egendom, som skall återbäras, blivit till annan överlåten, även denne skall vara åter— bäringsskyldig, såframt han ej var i god tro, då han åtkom egendomen. 'För- slagets mening är, att vad som uttryckligen stadgas om överlåtelse skall gälla också beträffande pantsättning (lös pant och inteckning) samt andra upp— ' låtelser av sakrätt.4 Då ej heller enligt förslaget utsäges, huruvida ny inne-
havare i god tro skyddas, även om han ej fått egendomen i sin besittning, torde detta med hänsyn till utvecklingens allmänna tendens på detta område få anses innebära, att skydd ätnjutes oavsett besittningen.
När den, till vilken egendom överlåtits eller upplåtits, på grund av god tro är befriad från återbäringsskyldighet, åligger det naturligen överlåtaren eller upplåtaren att till den dödförklarade, om han kommit åter, eller till den, som eljest har rätt till egendomen, utgiva ersättning för denna eller för den förlust, som åsamkas genom att egendomen är behäftad med en begrän- sad sakrätt. Att motsvarande ersättningsskyldighet åligger den som är pliktig återbära —' förste tillträdaren eller ny innehavare i ond tro — har uttryck- ligen stadgats i sista punkten av denna paragrafs tredje stycke.
Beträffande skyldighet för den återbäringspliktige att gälda ränta eller av- komst gäller enligt 1854 års förordning, att sådan skyldighet åvilar den, som var i ond tro när han tillträdde egendomen. Var han vid nämnda tidpunkt : i god tro, blir han tillsvidare bevarad vid rätten till avkastningen. Härvid gör förordningen skillnad allteftersom återbäringen sker till den dödförklarade själv eller fråga är blott om en överflyttning mellan olika arvingar. I förra
Nordling, Svensk civilrätt s. 494. Björling, Den svenska rättens extinktiva. fång till lösören på grund av god tro s. 166. Winroth, Svensk Civilrätt II s. 425 not 1. Jfr ock Svensk Civilrätt V 3. 233 noten. " Jfr Björling a. st.; Winroth, Svensk Civilrätt II s. 425 not 1; jfr i fråga om mot- svarande uttryck i 38 % konkurslagen 1911 års förslag 5. 234.
1 '.?
&
Andra stycket.
Tredje stycket.
fallet är redan vetskap om rätta förhållandet tillräcklig att beröva den åter- bäringsskyldige rätten till avkastningen, som alltså skall utges, såvitt den _ avser tiden efter det innehavaren fick veta, att den dödförklarade fanns vid liv; här föreligger alltså ett undantag från regeln »mala fides superveniens non nocet». I det senare fallet däremot får avkastningen behållas fram till den dag talan instämdes av rätte arvingen. Att upprätthålla en sådan olikhet mellan de båda fallen är enligt lagberedningens mening ej påkallat. Då en enhetlig regel således skall uppställas, synes företräde böra givas åt den mot innehavaren strängare grundsatsen. Har han varit i ond tro beträf— fande annans bättre rätt, synes det ej rimligt, att han det oaktat skall kunna till förfång för denne tillgodogöra sig avkastningen utan återbäringsplikt. Då ' han vet eller bör veta, att ett anspråk på återbäring kan när som helst fram- ställas mot honom, saknar han fog att betrakta avkastningen såsom sin väl- fångna egendom och bör hålla sig beredd att redovisa den.1 I enlighet med det sagda har i första punkten av tredje stycket föreslagits, att då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tid, då innehavaren var i ond tro-
Vad angår den återbäringsskyldiges rätt till ersättning för nedlagda kost— nader enligt gällande rätt, avser det stadgande, som härutinnan meddelats, allenast den som varit i god tro.2 Om honom heter det, att han är berättigad till ersättning för nödig och nyttig kostnad, som nedlagts å egendomen. Be— träffande den som varit i ond tro, har man att hålla sig till allmänna rätts- grundsatser; han tillgodonjuter följaktligen ersättning blott för nödig kostnad. I anslutning till vad sålunda är att anse, såsom gällande rätt stadgas i för- slaget, att om innehavaren för egendomen haft nödig kostnad, den skall er- sättas och att. nyttig kostnad skall ersättas, där ej innehavaren var i ond tro.3
Att den, som ej fullgör sin återbäringsskyldighet, ådrager sig skadestånds- plikt är, såsom redan nämnts, för närvarande uttryckligen stadgat i avseende å förste tillträdaren, när han överlåtit, pantsatt eller intecknat egendomen samt återbäring ej sker av den, vilken sålunda åtkommit egendomen eller rättighet däri. Naturligen gäller grundsatsen även beträffande annan, som är återbäringsskyldig. Härutinnan torde nu helt enkelt kunna stadgas, att om egendom som skall återbäras ej finnes i behåll, dess värde skall gäldas. För ersättningsskyldighetens omfattning torde egendomens värde vid återbärandet vara avgörande.
Vad nu sagts om skyldighet att gälda ersättning är emellertid att anse endast såsom huvudregel. Befrielse från sådan skyldighet torde nämligen under vissa förutsättningar kunna vinnas även av en besittare i ond tro.
* Jfr lagberedningens förslag till revision av jordabalken III, 7 kap. 2 % och motiven s. 242, ävensom det i samband därmed avgivna förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 % i 1854 års förordning. __
” Jfr Nordling, Arvdabalken s. 178; Winroth, sist a. a. s. 426 not 1. ” Jfr i näst föregående not omnämnda förslag, 7 kap. 4 %, ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 % i 1854 års förordning.
Lagtexten löser icke uttryckligen denna fråga, utan den har —— i likhet med vad som skett vid lagstiftning på andra motsvarande områden -—— ansetts kunna i förekommande fall lösas genom rättstillämpningen.1 Framhållas må, att den dödförklarade, som återkommit, respektive rätte arvingen tydligen bör hava valrätt mellan att vända sig mot den, som ursprungligen tillträtt, eller mot tredje man i ond tro. Att han, om tredje man var i god tro, äger fordra ersättning av tillträdaren har nämnts i samband med redogörelsen för andra stycket i denna paragraf.
I finska lagen har man beträffande rätten att påfordra utgivande stadgat en särskild preskriptionstid av ett år, efter det den dödförklarade återkom- mit eller den antagna dödsdagen befunnits oriktig. Motsvarighet härtill saknas i 1854 års förordning och torde ej böra upptagas. Sålunda märkes, att om den dödförklarade lever och kommer åter, hans anspråk att utfå viss egen- dom väl ej i och för sig preskriberas. Emellertid lärer hans anspråk på er- sättning, därest egendomen ej finnes i behåll, bliva föremål för fordrings- preskription enligt vanliga regler, och såvitt fråga är om ett hans anspråk'å lott i dödsbo, blir 9 kap. arvslagen att tillämpa.”
' Jfr k. prop. nr 17 år 1928 med förslag till lag om arv s. 46 och 80. ” Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 395.
Förslag till lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte.
1 &. Huvudregeln Boutredningen tager sin början vid arvlåtarens död och består i en fort- a;;ä”?g;e$enlöpande förvaltningsverksamhet, som helt och hållet betingas av syftet att tillämpning. avveckla den dödes ekonomiska förhållanden. På grund härav är det såsom regel lämpligt, att utredningen i princip fullföljes efter de normer, som gälla vid dödsfallet. Det nära samband, som råder mellan de särskilda förvaltnings- åtgärderna, kunde eljest på ett betänkligt sätt rubbas. Dylika olägenheter vore ej minst att befara, där en ny ordning skulle medföra, att kretsen av förvalt— ningsberättigade delägare vid. viss tidpunkt underginge en avsevärd förändring. Det bör för övrigt ej heller utan trängande skäl fordras, att de, som vid ikraftträdandet av en ny lag redan börjat verkställa en boutredning, skola för slutförande av dödsboförvaltningen taga kännedom om nya regler på området. Huvudregeln angående den av lagberedningen föreslagna lagens till— låmplighet i tiden har avfattats med beaktande av dessa synpunkter. Har arvlåtaren avlidit före den dag, som fastställes för lagens ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. Härutinnan överensstämmer promulga— tionslagen med motsvarande föreskrifter rörande införandet av lagarna om arv och testamente. l särskilda fall gäller emellertid, att tillämpningen av de nya reglerna icke verkar någon rubbning av utredningens behöriga fortgång. Till vinnande av de organisatoriska fördelar, som äro förknippade med den nya lagen, har denna därför i vissa hänseenden erhållit tillämpning även i dödsbon efter arvlåtare, som avlidit före lagens ikraftträdande. .Å andra sidan hava särskilda förhållanden påkallat en utsträckt giltighet av den äldre lagen. Till dessa olika undantag och till de bestämmelser, som måste upptagas i an- slutning till äldre giftermålsbalken, återkommer lagberedningen idet följande.
25.
Lagrum, som Den nya lagen ersätter de stadganden, som för närvarande gälla angående 3557”??? få: boutredning och arvskifte. På" grund härav upphävas enligt denna paragraf gen. 9, 11, 12, 13 och 18 kap. A. B. ävensom förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo, förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, samt förordningen _
den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig. Det skall ock anmärkas, att 17 kap. 6 % Ä. B. skall upphöra att gälla i och med genomförandet av vissa av lagberedningen föreslagna ändringar i lagen om arv. Med antagandet av föreliggande lagförslag har sålunda ärvdabalken i dess helhet undergått omarbetning.
Vidare upphävas de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av vad förutnämnda lagrum innehålla eller tillägg därtill. Här in- begripas bland annat vissa föreskrifter, som i samband med nya giftermåls- balkens antagande utfärdades med avseende å boutredning i sådant fall, då den döde var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig å makarnas för- mögenhetsförhållanden.
I nya lagen upptagas föreskrifter i vissa ämnen, som tidigare varit reglerade i administrativ ordning. Av det i förevarande paragraf meddelade promulga- tionsstadgandet följer, att sådana äldre bestämmelser försättas ur kraft ioch med tillämpningen av nya lagen. Sålunda upphäves vad i förordningen den 31 maj 1793 är stadgat om boupptecknings ingivande i två exemplar, om tecknande av bevis om inregistreringen å det ena exemplaret samt om häradshöv- dingarnas tillsyn å bouppteckningars förrättande i laga tid (jfr 3 kap. 8 och 9 åå nya lagen).
De genom förevarande paragraf upphävda lagrummen hava i allmänhet ersatts av bestämmelser i den nya lagen. I vissa fall äro motsvarande före- skrifter att finna i de här givna promulgationsreglerna, nämligen i de över— gångsstadganden, vilka alltjämt äro behövliga med hänsyn till den äldre ord- ningen i fråga om makars förmögenhetsförhållanden.
Av en jämförelse mellan ärvdabalken och lagen om boutredning och arv- skifte: framgår, att följande: lagrum icke erhållit någon direkt motsvarighet, nämligen 9 kap. 2 % andra punkten, 4 % andra punkten, 5, 6 och 7 åå, 12 kap. 7 &, 13 kap. samt 18 kap. 2 %. Om sistnämnda paragraf gäller, att den icke utsäger något annat än som följer av allmänt erkända rättsgrundsatser, och beträffande övriga här uppräknade stadganden får lagberedningen hänvisa till den framställning, som lämnats vid behandlingen av 3 kap. (5. 304) och 6 kap. (5. 532) i nya lagen. De föreslagna reglerna om ansvar för den dödes gäld innebära också, att vissa delar av urarvaförordningen icke blivit ersatta av nya bestämmelser (se 5. 324). I sådant] hänseende må särskilt framhävas de stadganden, som för närvarande gälla om egendomstillträde under urarva- konkurs. Idetta sammanhang må ock erinras, att 17 kap. 6 % första stycket Ä. B., som upphävts genom de föreslagna ändringarna i arvslagen, i den nya lagstiftningen icke fått någon motsvarighet utöver de allmänna principer, vilka gälla angående rätten att göra testamente.
3 %.
Hänvisning Har i lag eller särskild författning gjorts hänvisning till lagrum, som ersatts till,;"å'zvda genom :»bestämmelse i nya lagen, skall, enligt vad i denna paragraf utsäges, g ' nya lagen i stället tillämpas. I överensstämmelse härmed skall sålunda deni 4 kap. 7 & testamentslagen förekommande hänvisningen till urarvaförordningen i stället avse 4 kap. i nya lagen. Vad i 7 kap. 2 % lagen om förmynderskap sägs om urarvagörelse skall också, enligt grunderna för förevarande paragraf, gälla om de åtgärder, genom vilka dödsbodelägare enligt 4 kap. 1 5 nya lagen om boutredning och arvskifte kan undgå ansvar för den dödes gäld.
4 %.
Ordningenför Beträffande bouppteckning i de städer, där förrättningen hittills ankommit wgpjtgrwgf' på borgmästare och råd, hava särskilda föreskrifter visat sig erforderliga. tande i vissa För att lämna sådan stad tillfälle att avveckla den organisation, som betingats ”tå-de”. av magistratens befattning med bouppteckningars upprättande, skall den äldre ordningen, enligt vad i denna paragraf är stadgat, äga fortsatt giltighet under viss tidsrymd, som får närmare fixeras i samband med utfärdandet av den nya lagen. I förevarande paragraf öppnas även möjlighet till ytterligare tillämpning av äldre lag i den del, varom här är fråga. Angående grunden till dessa stadganden och deras närmare innebörd får lagberedningen hänvisa till vad härom anförts under 3 kap. nya lagen (s. 255 f.).
5 5.
Särskilda Har ansökning om dödförklaring före lagens ikraftträdande gjorts enligt ägg,-171533: förordningen den 27 november 1854, skall ärendet handläggas och avgöras angående död- efter den äldre rättens regler. Därest ansökning ingivits efter den för nya förman”? lagens ikraftträdande bestämda dagen, komma däremot de i 8 kap. givna be-
stämmelserna i tillämpning, även om dödsfallet inträffat dessförinnan.
6 %.
_ Nya lagen i I denna paragraf har undantag från den i 1 % upptagna huvudregeln stad- ;”äflzlåfllåålåjgats i den riktningen, att nya lagen är tillämplig, oaktat arvlåtaren avlidit tat a_r'dlåtare'n före lagens ikraftträdande. lådinlägg En av de viktigaste ändringar, som innefattas i nya lagen, utgör möjlig-
trädande. heten att få till stånd en särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, förordnad av rätten. De fördelar, som ett dylikt förordnande ur olika syn- punkter erbjuder, böra såvitt möjligt tillkomma även rättsägare i ett dödsbo, vars utredning påbörjats enligt hittills gällande ordning. För en sådan utsträck- ning av den nya lagens tillämpning möta icke heller några svårigheter. Att dödsbodelägarnas gem-ensamma förvaltning ersättes av förvaltning genom bout- redningsman innebär, att boutredningen inträder i ett nytt skede, och att därvid låta ny lag lända till efterrättelse medför icke samma olägenheter, som om en
fortgående delägareförvaltning vid viss tidpunkt bleve underkastad andra regler. Vad i nya lagen är stadgat om förordnande av boutredningsman skall sålunda enligt lagberedningens förslag tillämpas, även om'arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. På grund av detta undantagsstadgande skall nya lagen'gälla såväl i fråga om förutsättningarna för ett dylikt förordnande som beträffande ordningen för beslutets meddelande. Vid tillämpningen av 2 kap. 1 5 är att märka, att med bodelägare avses envar, som enligt 1 kap. 1 % hänförts till denna kategori; universell testamentstagare har sålunda, oaktat han icke vid vanlig samförvaltning kan räknas till dödsbodelägarna, möjlighet att begära beslut enligt 2 kap. 1 %. Angående framställning om boutredningsmannaför- ordnande bör vidare beaktas, att med bouppteckning i 2 kap. 2 % åsyftas handling, som upprättats enligt reglerna i 3 kap. nya lagen. Har bouppteck- ning ej förrättats i sådan ordning, bör till framställningen fogas i sistnämnda paragraf angiven uppgift är universell testamentstagare, som tilläventyrs ej upp- tagits i bouppteckningen, ävensom å testamentsexekutor, därest sådan är ut- sedd men förordnandet ej framgår av ansökningshandlingarna.
Har boutredningsman förordnats, bör den nya lagen också därefter i allo lända till efterrättelse, och föreskrift härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. För förvaltningen gälla följaktligen vid sidan av reglerna i 2 kap. de allmänna bestämmelserna i 1 kap., föreskrifterna i 3 kap., iden mån bouppteckning ej redan förrättats innan boutredningsmannaförordnandet meddelats, samt vad i 4—6 kap. är stadgat om betalning av gäld, verkställighet av singulära testamentariska förordnanden och förrättande av arvskifte. Över- går dödsboets förvaltning på delägarna, skall den återupptagna samförvalt- ningen äga _rum enligt nya lagens regler, och det kan därvid även bliva ut- rymme för tillämpning av föreskrifterna i 7 kap. om avtal angående samman- levnad i oskiftat bo. För 8 kap., som handlar om dödförklaring, äro däremot särskilda promulgationsregler givna i 5 % förevarande lag.
Därest dödsboet är föremål för samförvaltning enligt äldre lag och del- ägarna ej själva kunna genomföra arvskiftet, är det lämpligt, att frågan får sin lösning i överensstämmelse med nya lagen. I förevarande paragraf har sålunda jämväl stadgats, att förordnande av skiftesman kan utverkas efter vad? i 6_ kap. är angivet. Blir skiftesman förordnad, skall skiftet genomföras enligt nya lagens regler. Om de uppgifter, som skola fogas vid framställning om dylikt förordnande, gäller vad förut är sagt beträffande boutrednings- mannaförordnande.
Det undantagsstadgande, som upptagits i denna paragraf, har icke avseende å förvaltning genom testamentsexekutor. Här finnes icke någon motsvarighet till boutredningsmannaförordnandet, och överhuvud saknas den fasta utgångs- punkt för nya lagens tillämpning, som är en nödvändig förutsättning för ett liknande undantag. I denna del föreligger icke heller samma behov av en utsträckt tillämpning av den nya lagen. Att testamentsexekutorsförvaltningen i ett dödsbo, vars utredning påbörjats före lagens ikraftträdande, icke beröres
av nya lagen, innebär bland annat, att en testamentsexekutor icke kan utan vidare fungera såsom skiftesman. Uppstår behov av skiftesmannaförordnande, ligger dock den lösningen nära till hands, att uppdraget anförtros åt testa- mentsexekutor, som verkställt utredningen. .
Såsom lagberedningen antytt under 1 %, bör boutredning under form av dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning icke beröras av nya regler utan få slutföras efter de principer, som gällde vid arvfallet. Emellertid stå de stadganden, som i 5 kap. nya lagen givits till skydd för legat och ändamåls- bestämmelser, icke i sådant samband med själva ordningen för dödsboförvalt— ningen, att deras tillämpning, som onekligen kan vara av stor betydelse för verkställigheten av testamentet, skulle medföra några olägenheter. Vad sålunda stadgats skall därför på grund av en särskild undantagsregel lända till efter- rättelse, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande. Härmed avses åtgärder enligt 3 % till skydd för alla slags singulära förordnanden samt talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse enligt 7 &. För övrigt är det endast 7 % andra stycket, som innefattar någon större avvikelse från förut gällande rätt. Viss motsvarighet till 3 % finnes i 18 kap. 3 % Ä. B., och 7 % första stycket har huvudsakligen samma innehåll som 3 kap. 9 & andra stycket lagen om testamente i dess nuvarande lydelse.
7 %.
Särskilda be— De nya reglerna om boutredning och arvskifte äro, såvitt de angå dödsbo stämmelser efter gift person, avfattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens bestäm- ifiidtiiiååän melser. Under ytterligare en följd av år har man emellertid att räkna med ning av äldre sådana genom döden upplösta äktenskap, i vilka makarnas förmögenhetsför- gigflrlgzls- hållanden äro att bedöma enligt äldre lag, och det har ansetts lämpligt att i ' denna paragraf sammanföra de särskilda föreskrifter, som behöva meddelas
med avseende å dödsboutredningen i dylika fall. Lagberedningen har i annat sammanhang haft anledning att framhålla, att i gällande rätt överhuvud icke finnas några bestämmelser, som otvetydigt an- giva grunderna för utredningen av död mans bo. I fråga om äktenskap, varå nya giftermålsbalken är tillämplig, har visserligen dödsboförvaltningen i någon mån berörts i samband med reglerna om äktenskapets upplösning genom makes död (12 kap.), men för äldre äktenskap är man, liksom beträffande dödsboutredning i allmänhet, hänvisad till de principer, som kunna framgå av förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo samt av urarvaförordningens stadganden om ansvaret för den dödes gäld. Oavsett huruvida äktenskapet är ingånget före eller efter den 1 januari 1921, äro emellertid för närvarande till dödsbodelägare principiellt att räkna ar- vingar i förening med efterlevande maken. Vad åter angår den egendom, som är föremål för dödsboförvaltning, måste de olika system, efter vilka för- mögenhetsförhållandena äro ordnade, återverka på boutredningen. Den själv- ständiga ställning, som makarna enligt nya giftermålsbalken intaga, medför,
att dödsboförvaltningen icke omfattar annat än den dödes giftorättsgods och enskilda egendom, medan den gemenskap, som enligt äldre giftermålsbalken normalt råder mellan makar med avseende å egendom och gäld, har till följd,- att makarnas egendom även efter ena makens död behandlas såsom en enhet intill dess att vederbörlig delning ägt rum. Vare sig mannen eller hustrun är död, kommer sålunda makarnas samfällda egendom under gemensam döds— boförvaltning, vilken även omfattar den dödes enskilda egendom och sådan den efterlevande makens enskilda egendom, som varit föremål för den dödes förvaltning. Däremot torde efterlevande maken ej behöva tåla intrång i tidi— gare utövad förvaltning av sin enskilda egendom.1 Den huvudregel, som i 1 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte Huvudregeln givits rörande dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning i utredningssyfte,”fagfå'ifgf'gr' är, såvitt angår boutredning efter gift person, betingad av den ordning, som ' enligt nya giftermålsbalken tillämpas å makars förmögenhetsförhållanden. När det gäller att uppställa ett motsvarande stadgande för sådan utredning, som skall ske med beaktande av det äldre systemet för ordnandet av makars för— mögenhetsförhållanden, måste stadgandet tydligen få sin prägel av den ge— menskap, som enligt äldre giftermålsbalken är rådande beträffande såväl egendom som gäld. Lagberedningen har undersökt, huruvida dödsboförvalt- ningen i princip kunde så anordnas, att förvaltningen endast omfattade den egendom, över vilken den döde ägde råda. En sådan lösning, som kan sägas innefatta viss anknytning till den nya giftermålsbalkens system, har emeller- tid befunnits medföra åtskilliga tekniska svårigheter, icke minst med hänsyn till den ofrånkomliga gemenskapen i gäld. Beredningen har därför kommit till den slutsatsen, att frågan i nuvarande läge bör legislativt behandlas utan större rubbning av hittills gällande principer än som direkt betingas av den nya lagstiftningen i övrigt. 1 överensstämmelse härmed har huvudregeln om dödsboförvaltningen i 1 mom. av förevarande paragraf gestaltats så, att den avlidna makens dödsbodelägare hava att förvalta samfälld egendom och den avlidnes enskilda egendom ävensom efterlevande makens enskilda egendom, såvitt denne ej ägde råda däröver. Oavsett förvaltningen av egendomen under äktenskapet, skall sålunda dödsboförvaltningen i stort sett omfatta all egen- dom i makarnas bo. Endast om efterlevande maken haft enskild egendom under sin egen förvaltning, äger han undantaga sådan egendom från den ge- mensamma dödsboförvaltning, som i anledning av dödsfallet konstitueras för den avlidna makens dödsbodelägare. Denna regel ersätter 1 kap. 1 %, såvitt däri lämnas föreskrift om dödsboförvaltningens föremål. I övrigt behöver avvikelse från nämnda paragraf stadgas endast i fråga om de betingelser, under vilka efterlevande maken äger att såsom dödsbodelägare deltaga i boutredningen. Enligt äldre giftermålsbalken råder. med hänsyn till
1 Se Winroth, Svensk Civilrätt II 5. 219—220 och 703 f. Jfr ock Nordling, Om bo— skillnad och om behandlingen av död mans bo, 3 uppl., s. 95 och 180 f. samt Björling, Läroboki civilrätt, 6 uppl., s. 337 f. -
Avträde till konkurs.
gälden gemenskap mellan makarna, även om all egendom i makarnas bo till följd av äktenskapsförord utgör enskild egendom. Efterlevande maken bör sålunda oavsett äktenskapsförordet vara delägare i dödsboet. Det förutsättes dock, att äldre giftermålsbalken alltjämt är tillämplig. Är genom förord stadgat, att all makarnas egendom skall vara enskild samt att hustrun skall själv för- valta sin egendom, bliva nämligen" makarnas förmögenhetsförhållanden där- efter att bedöma enligt nya giftermålsbalken,1 och härav följer vidare, att efterlevande maken enligt 1 kap. 1 % andra stycket nya lagen icke skall an- ses såsom dödsbodelägare.
I—Iar i makarnas bo skifte ägt rum efter boskillnad eller hemskillnad, har den rättsliga gemenskapen mellan makarna upphört, och efterlevande maken bör ej anses såsom dödsbodelägare. Visserligen är i dylikt fall nya gifter- målsbalken tillämplig och frågan närmast att lösa enligt 1 kap. 1 % andra stycket nya lagen, men eftersom delning mellan makar i äldre äktenskap icke plågar betecknas såsom bodelning, har det ansetts lämpligt att meddela uttrycklig föreskrift om den betydelse, som sålunda tillkommer verkställt skifte. Genom en sådan föreskrift klarlägges också den olikhet, som enligt vad förut påpekats föreligger i förhållande till 1 kap. 1 % andra stycket med avseende å verkan av äktenskapsförord. Den regel, som i överensstämmelse härmed ersätter första punkten i 1 kap. 1 % andra stycket, har motsvarighet i % 31 urarvaförordningen i dess lydelse enligt lagen den 1 juli 1898, ehuru sistnämnda lagrum efter ordalagen endast omfattar det fall, då boskillnad blivit beviljad.” 'Vidare må framhållas, att frånskild make, som vid andra makens död ännu ej genom skifte fått den äktenskapliga egendomsgemen- skapen reglerad, bör anses såsom delägare i dödsboet till dess att skifte ägt rum, oaktat särskilt stadgande härom ej upptagits i förslaget.3
I 1 kap. 2 % lagen om b0utredning och arvskifte meddelas föreskrifter om den förberedande vård, som med avseende å egendom i dödsboet kan tarvas intill dess att den egentliga boutredningen tager sin början. Skall äldre gifter- målsbalken tillämpas, är det tydligt, att vad i nämnda paragraf sägs skall gälla den egendom, som i dylikt fall skall komma under dödsboförvaltning, och något särskilt stadgande härom har ej ansetts behövligt. Vad angår de ämnen, som behandlas i 3—5 55 i samma kapitel, erfordras ej heller några särskilda bestämmelser med hänsyn till äldre äktenskap. En sak för sig är, att omfattningen av den egendom, som inbegripes under beteckningen dödsbo, bestämmes på annat sätt än enligt den nya giftermålsbalkens förmögenhets- ordning.
Enligt urarvaförordningen % 11, såvitt den på grund av övergångsbestäm- melse fortfarande gäller i fråga om äldre äktenskap, skall all egendom i ma— karnas bo vid egendomsavträde, som å någondera sidan sker, överlämnas till
* Jfr i detta ämne 6 5 7 och 8 mom. lagen om införande av nya. giftermålsbalken. ” Jfr Winroth &. a. s. 389. 3 Jfr vad lagberedningen yttrat i motiven—till 1 kap. 1 % andra stycket nya lagen.
borgenärerna utom i de fall, som avses i %% 6 och 10 samma förordning. Vad sålunda är stadgat skall alltjämt äga tillämpning vid avträde till konkurs, och stadgande härom har upptagits under 2 mom., därvid det dock icke längre varit nödvändigt att bibehålla det—nyss angivna undantaget. Den nya lagstiftningen saknar nämligen motsvarighet till de bestämmelser, som angå tillträde av avträdd egendom.
Frånsett konkurs på begäran av borgenär, kan egendomsavträde till kon- kurs ske efter ansökning av efterlevande maken eller annan dödsbodelägare eller boutredningsman, förordnad av rätten. Beträffande konkursansökning av dödsbodelägare är dock att märka, att påföljden kan bliva inskränkt till att egendomen ställes under förvaltning av l')outredningsman.1
Meddelas beslut enligt 2 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte på Avträde_till begäran av borgenär, är avvecklingen att jämställa med konkurs. I borge- boutxgzmgs" närernas intresse bör förvaltningen därför omfatta all egendom i makarnas ' bo, och föreskrift härom har jämväl givits i 2 mom. första stycket.
Sker eljest egendomsavträde till boutredningsman, ställer sig frågan om förvaltningens omfattning olika, allteftersom beslutet påkallas av hänsyn till ansvarigheten för makarnas gäld eller endast av angelägenheten att åväga- bringa en för successorerna förmånlig dödsboutredning. I senare fallet är det naturligt, att boutredningsmannens förvaltning avser samma egendomsmassa, som är föremål för dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning enligt vad i 1 mom. är stadgat. På grund av den gemenskap, som råder i fråga om ma- karnas gäld, kan emellertid boutredningsmannaförordnande efter ansökan inom den i 4 kap. 1 % angivna tiden icke för efterlevande maken få medföra för- män av egendomsavträde, med mindre all egendom i makarnas bo överlämnas till boutredningsmannens förvaltning. Det bör därför ytterst bero av efter- levande maken själv, huru frågan om förvaltningen skall lösas.. Eftersom en dödsboförvaltning, som omfattar all makarnas egendom, även frånsett gälds- ansvaret, medför vissa fördelar, har lagberedningen ansett lämpligt, att egen- domsavträdet i första hand avser all egendom men att efterlevande maken kan inskränka beslutets. verkningar, såframt han dessförinnan anmäler, att han under sin förvaltning behåller enskild egendom, varöver han ägde råda. Att förvaltningen blivit sålunda begränsad bör stå klart för tredje man, och det har därför tillika föreskrivits, att dylikt förbehåll angående förvaltningen skall an- givas i rättens beslut.
Bestämmelserna i andra stycket av 2 mom. gälla beslut om boutrednings- mannaförvaltning i alla andra fall än då ansökningen härrör från borgenär. I första rummet ifrågakommer följaktligen förordnande på begäran av del- ägare i boet, men stadgandet är även tillämpligt å beslut, som meddelas på framställning av testamentsexekutor eller av legatarie. Vidare kommer i be- traktande sådant fall, som avses i andra stycket av 2 kap. 1 &.
1 Jfr 7 % lagen om nya konkurslagens införande i dess ändrade lydelse.
I övrigt skola i fråga om boutredningsmannaförvaltningen i stort sett till- lämpas de regler, som återfinnas i 2 kap. Särskilda föreskrifter hava funnits påkallade allenast såvitt angår innehållet i 11 å andra stycket. Där har i boutredningsmannens hand lagts att träffa uppgörelse med borgenärerna, för den händelse tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, och boutrednings- mannens befogenhet är härutinnan ej på annat sätt inskränkt, än att det ålagts honom att inhämta bodelägarnas mening, när sådan åtgärd lämpligen kan ske. Skall äldre giftermålsbalken gälla, måste uppgörelsen avse den gäld, som finnes i makarnas bo, och efterlevande maken har då så starkt person- ligt intresse, att avtal skäligen icke bör träffas utan hans medverkan. Itredje stycket av 2 mom. har följaktligen stadgats, att uppgörelse, som där avses, ej skall vara gällande, med mindre den biträdes av efterlevande maken. Vad sålunda föreskrivits gäller oavsett boutredningsmannaförvaltningens omfatt- ning, och det är utan betydelse, huruvida förordnandet kommit till stånd inom den i 4 kap. 1 % angivna tiden. Kan uppgörelse ej ernås på den grund att efterlevande maken ej lämnar sin anslutning, återstår för boutredningsmannen icke annan utväg än att avträda egendomen till konkurs.
Oaktat 2 kap. 3 och 4 %% i oförändrad form gälla med avseende i bout— redningsmannaförvaltningen, förtjäna dessa paragrafer särskild uppmärksam— het med hänsyn därtill, att förutsättningarna äro väsentligen olika, alltefter— som makarnas förmögenhetsförhållanden regleras av nya giftermålsbalken eller av äldre lag. I förra fallet medför ena makens död, att bodelägarna om- händertaga egendom, över vilken den döde haft förvaltningen. I senare fallet åter kommer dödsboutredningen ofta att avse egendom, över vilken efter- levande maken förut ägde råda; detta blir såsom regel händelsen, när hustrun avlider före mannen. För efterlevande make, som under bestående äktenskap huvudsakligen handhaft makarnas bo, kan dödsfallet sålunda med— föra, icke blott att han får inrymma övriga bodelägare i förvaltningen av förut omhänderhavd egendom utan även att egendomen kommer att avträdas till förvaltning av boutredningsman. Det inses lätt, att denna påföljd av döds— fallet ibland skall te sig såsom en synnerligen genomgripande förändring av förvaltningsordningen, särskilt då den gemensamma dödsboförvaltningen i och för sig utgör en lämplig avvecklingsform men annan bodelägare ändock begär boutredningsmannaförordnande, måhända endast i syfte att betaga efterlevande maken rätten att personligen deltaga i boutredningen. Med hänsyn härtill kunde det visserligen tänkas, att för fall, då make lever efter, uppställa särskilda villkor för beslut om boutredningsmannaförordnande på begäran av bodelägare, men en så vittutseende ändring torde icke vara erforderlig. Efter— levande makens intresse kan nämligen vinna skäligt beaktande inom ramen för bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 åå. Enligt andra stycket i'förstnämnda paragraf må delägare förordnas till boutredningsman, och även om härigenom icke tillskapats någon företrädesrätt för delägare, är det tydligt, att det ej sällan skall bliva anledning att åberopa detta stadgande i fall, varom nu är
fråga. Av olika skäl kan det vara mindre lämpligt att låta efterlevande maken ensam fungera såsom boutredningsman, men ett efter hans intresse anassat inflytande å boutredningen kan i stället beredas på så. sätt, att han förordnas till boutredningsman jämte annan. En sådan lösning kan åvägabringas med stöd av 4 % och får sin största betydelse för sådana fall, då makarnas eko- nomi väsentligen grundats på näring, som idkats av den efterlevande.
Vad angår boutredningens avslutning, torde det utan vidare vara klart, att vad i 2 kap. 15 % stadgas äger tillämpning å sådant skifte, som skall för- rättas i makars bo enligt äldre giftermålsbalken.
[ anslutning till reglerna om boutredningsmans förvaltning skall ock an- märkas, att särskilda bestämmelser icke påkallats beträffande testamentsexe— kutor och dennes förvaltning. Förordnande av testamentsexekutor innebär liksom eljest, att någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares stället—(jfr 2 kap. 1 5), och omfattningen av den egendom, som är föremål för förvalt— ningen, bestämmes av den i 1 mom. av förevarande paragraf givna huvud- regeln angående dödsboutredningen i sådana fall, varom nu är fråga.
Då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållan- den, skall enligt 9 kap. 1 % Ä. B. i dess lydelse före den 1 januari 1921 uppteckning ske av all egendom och gäld i makarnas bo. I fråga om den efterlevande makens enskilda egendom har dock i allmänhet så förfarits, att den antecknats utan åsättande av värde.1 Vad sålunda hittills gällt och tillämpats har bibehållits i förslaget under 3 mom., men med hänsyn till legal eller testamentarisk sekundosuccession har tillagts föreskrift, att värdering skall ske jämväl av efterlevande makens enskilda egendom, därest efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare, som äger efter maken taga andel i boet. Beträffande bouppteckningen skola i övrigt de regler, som upp! tagits i 3 kap. lagen om boutredning och arvskifte, lända till efterrättelse.
. Bouppteck— ning.
På grund av gemenskapen i gäld är dess betalning en angelägenhet icke Betalning av blott för dödsboet utan även för den efterlevande maken ihans självständiga förvaltning av egendom i makarnas bo. De regler, som i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte givits med avseende å den dödes egendom och betalningen av hans gäld, låta sig i stort sett tillämpa å egendom och gäldi makarnas bo, och föreskrift härom har upptagits under 4 mom. i förevarande paragraf. I de hänseenden, där avvikelse är påkallad, hava särskilda regler uppställts i följande moment (5—7 mem), vilka innefatta motsvarighet till flertalet av' urarvaförordningens bestämmelser i fråga om äldre äktenskap. Enligt % 7 urarvaförordningen i dess lydelse före den 1 januari 1921 har efterlevande maken samma tid till urarvagörelse som arvinge, och i % 17 samma förordning meddelas närmare bestämmelser om den verkan, som ett egen- domsavträde medför beträffande ansvaret för makarnas gäld. Vad sålunda
1 Se Winroth a. a. s. 711 och lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 467. Jfr ock motiven till 3 kap. 5 % lagen om boutredning och arvskifte.
gäld.
stadgats har bibehållits i förslaget. Blir makarnas bo i laga tid, (1. v. s. den i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte angivna tiden, avträtt till för- valtning av boutredningsman eller till konkurs, är efterlevande maken enligt första stycket i 5 mom. fri från gäld, för vilken hans enskilda egendom ej svarar. Änka _njuter dessutom för framtiden befrielse från övrig gäld, som tillkommit under äktenskapet, utom för den händelse hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för brottslig gärning.
Det skall understrykas, att här allenast åsyftas sådant egendomsavträde, varigenom all makarnas egendom överlämnas till särskild förvaltning, Därest efterlevande maken behåller egendom under, sin förvaltning, medför egen- domsavträdet ej befrielse från gäldsansvar.
Har efterlevande maken försummat att rätteligen avträda egendomen, ådra- ger han sig sådant ansvar, som i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte är stadgat för bodelägare i allmänhet (jfr % 20 urarvaförordningen). Av 4 mom. framgår, att för undgående av gäldsansvar förutsättes egendomsavträde, som omfattar all egendom i makarnas bo. Emellertid har i momentets andra stycke såsom undantag bibehållits den i 5 17 andra stycket urarvaförordningen upp- tagna bestämmelsen, enligt vilken änka för gäld, som avses i 11 kap. 5 % äldre giftermålsbalken, överhuvud icke svarar med annan egendom än den, varöver hon ägde råda vid mannens död, eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. I anslutning härtill har även meddelats motsvarig- het till den föreskrift, som för närvarande återfinnes i % 20 andra stycket urarvaförordningen. Dör hustrun och finnes i boet gäld av nyss angivna art, skola delägarna, där egendomsavträde ej sker, svara'för samma gäld endast med egendom, över vilken hustrun ägde råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes.
Vad nu sagts om egendomsavträde och gäldsansvar äger tillämpning även åt ny gäld, som yppats efter bouppteckningens förrättande, och med avseende å sådan gäld skall eljest gälla vad 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte innehåller i detta ämne.
Bestämmelserna i 4 kap. 5 % äro, såvitt de angå efterlevande make, av- fattade med hänsyn till nya giftermålsbalkens förmögenhetsordning och kunna sålunda icke utan vidare tillämpas å äldre äktenskap. Emellertid är det klart, att vad om bodelning sagts skall i huvudsak gälla om skifte mellan makar enligt äldre giftermålsbalken, och angående återbäring av egendom lämnas erforderlig ledning av de föreskrifter, som givits rörande bodelägare i allmän— het. Dessa föreskrifter stå för övrigt såväl sakligt som formellt i nära över- ensstämmelse med dem, som enligt %% 13 och 14 urarvaförordningen för närvarande gälla beträffande äldre äktenskap. Angående återbäring av egen- dom, som utgivits i legat eller enligt ändamålsbestämmelse, samt de spörsmål, vilka behandlas i 4 kap. 7 % lagen om boutredning och arvskifte, tarvas icke ytterligare föreskrifter med hänsyn till sådan dödsboutredning, varom i detta
sammanhang är fråga. De ändringar, som 4 kap. 6 och 7 %% innefatta i förhållande till gällande rätt, äro här lika motiverade som eljest och kunna utan vidare äga tillämpning (jfr beträffande återbäring av testamenterad egen- dom å 15 urarvaförordningen samt i övrigt senare delen av % 13 samma förordning). '
Vad i 4 kap. 8 % stadgas om den dödes gäld skall enligt 4 mom. vinna tillämpning å gälden i makarnas bo,1 och detsamma gäller i fråga om inne- hållet i 9 och 10 åå. Sistnämnda paragraf behöver sålunda ej längre ersättas av särskild föreskrift med avseende å äldre äktenskap (jfr % 4 urarvaförord— ningen i dess lydelse före och efter den 1 januari 1921). Vid tillämpning av 4 kap. 11 % lagen om boutredning och "arvskifte är också allenast att märka, att vad här sägs om egendom och gäld skall lända till efterrättelse i fråga om egendom och gäld i makarnas bo.
Såsom framgår av & 26 urarvaförordningen, gälla för närvarande angående verkningarna .av dödsboets delning särskilda regler i sådana fall, där utred- ningen skall ske med beaktande av äldre giftermålsbalken. Dessa regler hava, såvitt de angå skifte av makarnas bo, bibehållits och upptagits i 6 mom. av förevarande paragraf, därvid ansvaret för verkställt skifte, i överensstämmelse med 4 kap. 12 % lagen om boutredning och arvskifte, bestämts att omfatta gäld, som vid skiftet var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev bodelägarna veterlig. Utom huvudregeln angående skifte, som företages i makarnas bo innan all-veterlig gäld blivit gulden, innefattar 6 mom. det nu gällande undantaget i fråga om gäld, som avses i 11 kap. .5 % äldre gifter- målsbalken. Slutligen har i detta sammanhang även upptagits det särskilda stadgande, som återfinnes i & 26 andra stycket urarvaförordningen. Den där angivna principen har emellertid i förslaget uttryckts så, att envar delägare, som erhållit egendom, varmed hustrun svarade för gäld enligt 11 kap. 5 % äldre giftermålsbalken, skall oavsett verkställd delning med samma egendom ansvara för ifrågavarande gäld.
Beträffande de ämnen, som avses i 13—19 %% i 4 kap. lagen om bout- redning och arvskifte, har det ej varit erforderligt att lämna särskilda be- stämmelser utöver den allmänna föreskrift, som upptagits i 4 mom. av före- varande paragraf. Däremot tarvas alltjämt särskild reglering av den ordning, i vilken bodelägare skall kunna i konkurs utöva sin i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad medgivna rätt att nndanskifta egendom för bevakad gäld. Så- dana regler uppställdes vid konkurslagens antagande genom lag den 13 maj 1921, som innefattade ändrad lydelse av % 9 urarvaförordningen, såvitt nämnda paragraf jämlikt förut meddelad övergångsbestämmelse fortfarande skulle gälla. Dessa regler hava nu av lagberedningen med smärre redaktio-
1 Vad innehållet i 8 % beträffar, torde motsvarande stadgande i urarvaförordningen (& 2) hava avsett all gäld i makarnas bo, för den händelse äldre giftermålsbalken var tillämplig. Jfr Winroth a. a. s. 672 och Nordling a. a. s. 125. Angående utmätning för gäld se ock 11 kap. 7 % äldre giftermålsbalken.
nella jämkningar upptagits i ett särskilt moment (7 mom.). I samband härmed har även meddelats föreskrift om tillämpning av vad i lagen om boskillnad är stadgat rörande försäljning av egendom, som endera sidan äger undanskifta, samt om betalningsrätt för vederlagsfordran, och denna föreskrift utgör sålunda motsvarighet till andra punkten i % 11 urarvaförordningen i dess lydelse enligt lagen den 13 maj 1921. Bestämmelser om försäljning av egendom, som endera sidan må äga undanskifta, äro givna i 30 % boskill- nadslagen, och samma lags stadganden om betalningsrätt för vederlagsfordran återfinnas i 17 %.
Är äldre giftermålsbalken tillämplig i fråga om makarnas förmögenhets- förhållanden, skall enligt 12 kap. 3 % Ä. B. arvskifte ej äga rum, innan efterlevande maken tagit sin fördel av bo oskifto och sin giftorätt i boet efter lottning. Vad i samma lagrum föreskrives med avseende å morgongåva har numera icke någon betydelse; frånsett fideikommiss, som icke i detta hänseende tarva särskild reglering i allmän lag, skall nämligen morgongåva icke utgå efter make, som dör sedan nya giftermålsbalken trätt i kraft (se 6 % lagen om införande av nya giftermålsbalken).
Vad sålunda stadgats i 12 kap. 3 % Ä B. bör istort sett fortfarande gälla, och den föreskrift, som i ämnet upptagits under 8 mom., motsvarar för äktenskap enligt nya ordningen 6 kap. 1 5 andra stycket lagen om boutred— ning och arvskifte. Av skäl, som redan framgått av det föregående, har den erinran, som i 12 kap. 3 % Ä. B. förekommer angående morgongåva, icke medtagits i förslaget. Vad angår bestämmelsen om lottning, har den trots sitt allmänna innehåll icke ansetts hindra bodelägarna att i allmänhet dela utan lottning; sådan överenskommelse skulle emellertid ej få ske, om någon delägare vore omyndig eller måste företrädas av god man.1 Med hänsyn till de olägenheter, som lottningsprincipen medförde isin tillämpning, blev den icke upptagen bland bodelningsreglerna i nya giftermålsbalken, och isamband med tillkomsten av förmynderskapslagen upphävdes sedermera även de bestämmelser om obligatorisk lottning, som i fråga om arvskifte givits i 12 kap. 4 & Ä. B. till skydd för omyndiga delägare. Dessa äro enligt 7 kap. 5 % förmynderskapslagen tillgodosedda på annat sätt. För— myndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller skifte, är nämligen pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens delning, såvitt denna ej sker genom lottning. Vad sålunda stadgats lärer hava avseende även å skifte mellan makar, vilkas förmögenhetsförhållanden äro reglerade av äldre lag. Följaktligen kan åt regeln om lottning vid sådant skifte icke tillmätas annan betydelse än som tillkommer de lottningsbestäm- melser. vilka efter 1924 års lagstiftning kvarstå i 12 kap. 4 % Ä. B. Då sistnämnda bestämmelser icke upptagits i lagen om boutredning och arvskifte, synes det icke heller behövligt att bibehålla stadgandet om lottning vid skifte- mellan makar. -
* Jfr lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. n:. IV s. 388.
Om fördel av bo oskifto är stadgat i 17 kap. äldre giftermålsbalken. För det skifte, som är påkallat för giftorättens utbrytning och som i själva verket betraktas såsom ett'moment i skiftet av den dödes kvarlåtenskap, är ledning att hämta i motsvarande föreskrifter angående boskillnad.1 Emot bestridande kan sålunda skifte ej äga rum, innan all veterlig gäld, för vilken samfällda boet svarar, blivit gulden.2 I fråga om skiftets företagande är hänvisning given till ordningen för arvskifte (18 & boskillnadslagen). Av reglerna i 6 * kap. lagen om boutredning och arvskifte bör emellertid tillämpas allenast vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftes- man samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte, och före- skrift härom har upptagits i förslaget till lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken. Vidare skall erinras, att giftorättens materiella inne— håll är bestämt genom reglerna i 10 kap. äldre giftermålsbalken. Den sär— skilda delningsregel, som givits i 13 kap. 12 & nya giftermålsbalken, är dock tillämplig jämväl å äldre äktenskap; 5 vad där sägs om rätt för efterlevande make att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gäller beträffande samfällda boet.
Den gällande rättens regler angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo Avtal angå. torde utgå ifrån, att avtalet, såvitt fråga är om boutredning med tillämpning ”55232???” av äldre giftermålsbalken, omfattar all egendom i makarnas bo. Emellertid oskiftat bo. har efterlevande maken ansetts kunna under sin förvaltning behålla enskild egendom, varöver han ägde råda redan i båda makarnas livstid, och det är tydligt, att sådan egendom kan undantagas från avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, liksom det lärer vara möjligt att även ytterligare inskränka om- fattningen av den egendom, som skall vara föremål för dylikt avtal.
Ehuru dödsboförvaltningen enligt den i 1 mom. givna huvudregeln icke avser all egendom i makarnas bo, torde egendomen idess helhet såsom regel komma att vara föremål för avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Dylikt avtal har nämligen oftast till ändamål att i möjligaste mån hindra rubbning i förut rådande ekonomiska förhållanden, och med hänsyn till den gemenskap i egendom och gäld, som präglar äktenskap enligt äldre ordning, vinnes detta syfte bäst, om all egendom i makarnas bo sammanhålles i den nya rätts- gemenskap, som har sin grund i ett avtal av ifrågavarande slag.4 Den före— skrift, som i ämnet givits i 9 mom. av förevarande paragraf, innehåller följaktligen, att avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo skall, där ej annat överenskommits, omfatta all egendom i makarnas bo. Iövrigt har det ej varit erforderligt att stadga avvikelse från reglerna i 7 kap. lagen om boutredning och arvskifte.
* Se Winroth a. a. s 714 f. och Nordling a. a. s. 44—45. ” Jfr 18 % boskillnadslagen. i 3 Se lagberedningens förslag till lag om arv s. 477. j " Jfr vad lagberedningen yttrat i inledningen till 7 kap. lagen om boutredning och arv- skifte. Se ock lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 363.
Förslag till lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermåls— balken.
12 KAP. 2 _S.
Betalning av I överensstämmelse med urarvaförordningens föreskrifter om ansvar för '?gfedggågää död mans gäld stadgas i denna paragraf, att bodelning ej får äga rum före gen. veterlig gälds betalning eller dödsboets avträdande till konkurs, med mindre efterlevande make och arvingar äro ense därom.1 Genom förslaget till lag om boutredning och arvskifte äro universella testamentstagare inrymdai dödsboförvaltningen vid sidan av efterlevande make och arvingar efter vadi 1 kap. 1 % nämnda lag är närmare angivet. De förvaltningsberättigade, vilka sammanförts under beteckningen dödsbodelägare, kunna bliva ansvariga för den dödes gäld; i 4 kap. samma lag hava nämligen ifråga om gäldsansvaret givits stadganden, som svara mot urarvaförordningens regler i ämnet. Vad i förevarande paragraf är stadgat om efterlevande make och arvingar bör vid sådant förhållande gälla om dödsbodelägarna enligt lagen om boutred- ning och arvskifte, och paragrafen har undergått den jämkning, som härav betingas. Därjämte har sådan ändring vidtagits i fråga om förutsättningarna för bodelningens genomförande, att förevarande stadgande blir överensstäm- mande med motsvarande regel i 6 kap. 2 % lagen om boutredning och arv- skifte.
3 %.
Efterlevande "Den gällande rättens regler om dödsboutredning vila på principen om gemen- mekes dd isam förvaltning av den dödes egendom, och i enlighet härmed är föreskrivet,
förvaltningen .. . . . .. . . a,, den dödes att förvaltningen av avliden makes giftorättsgods tillkommer arvmgar och egendom efterlevande maken i förening intill dess att bodelning skett. Till detta stad- gande, som upptagits i förevarande paragraf, är knuten en hänvisning till de särskilda bestämmelser, som gälla med avseende å förvaltningen av död mans bo. De knapphändiga och ofullständiga bestämmelser, som för närvarande finnas på detta område, äro avsedda att ersättas med lagen om boutredning och arvskifte. I 1 kap. 1 % av nämnda lag är stadgat, att efterlevande make,
* Se härom vidare lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 361 och 362.
arvingar och universella testamentstagare hava att i egenskap av dödsbodelägare gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda dödsboet mot tredje man. Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, skall emellertid, enligt vad i samma lagrum angives, efterlevande maken ej räknas såsom dödsbodelägare där han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Med dessa bestämmelser är efterlevande makens del i dödsboförvaltningen i huvudsak reglerad, men även andra stadganden beröra makens rätt i dödsboet. Särskilt må erinras om 2 kap. 1 %, enligt vilket lagrum dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning kan bliva 'ersatt av annan dödsboförvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman.
Det har icke ansetts behövligt att i giftermålsbalken med avseende å efter— levande makens del i förvaltningen upptaga annat än en direkt hänvisning till de bestämmelser, som i detta ämne givits i lagen om boutredning och arvskifte, och förevarande paragraf har därför omredigerats på sätt förslaget utvisar.
Beträffande den sakliga innebörden av den sålunda gjorda hänvisningen får lagberedningen hänvisa till den närmare motiveringen för de särskilda regler i lagen om boutredning och arvskifte, som beröra efterlevande makes del i förvaltningen. Utöver vad förut anförts om 1 kap. 1 %, vilket lagrum här erbjuder största intresset., skall blott framhållas, att den förvaltning, som utövas av efterlevande maken i egenskap av dödsbodelägare, omfattar jämväl den dödes enskilda egendom samt att i dödsboet ingår även det mot efter— levande make riktade anspråk, som den dödes successorer hava på deli makarnas behållna giftorättsgods.
35%.
Enligt denna paragraf kunna den avlidnes arvingar utverka avskiljande av Avs/ciljande giftorättsgods, varöver efterlevande maken äger råda, till skydd mot makens missbruk av sin förvaltningsrätt under tiden till bodelningen.1 Vad sålunda för närvarande stadgas om den avlidnes arvingar bör efter antagandet av de föreslagna reglerna om boutredning och arvskifte gälla om arvingar och univer— sella testamentstagare i förening. Universella testamentstagare hava nämligen jämställts med arvingar i förvaltningshänseende, och härav följer, att de måste anses likaberättigade med arvingar jämväl i det hänseende, varom här är fråga.
Ehuru åtgärd, varom i förevarande paragraf stadgas, åsyftar att i förhål— ' lande till efterlevande maken säkerställa övriga dödsbodelägares rätt och så— lunda ej företages i samtliga delägares intresse, äro atttillämpa de regler, som uppställts för dödsboförvaltning i allmänhet. Är den dödes egendom föremål för samförvaltning enligt 1 kap. 1 ålagen om boutredning och arvskifte, skall sålunda framställning göras av arvingar och universella testamentstagare
1 Angående innebörden av detta stadgande se närmare lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. IV s. 362 och 339 f.
av giftorätts- gods (ill skydd mot missbruk av makens för- oaltn z'ngsrätt.
gemensamt. Om enighet ej vinnes, kan emellertid särskild dödsboförvaltning bliva anordnad efter vad i 2 kap. 1 % är stadgat, och i sådant fall har boutredningsmannen att i mån av behov söka avskiljande av giftorättsgods. Att åtgärden ligger inom hans behörighet följer av de för boutredningsmanna- förvaltningen givna reglerna, enligt Vilka boutredningsmannen istället för delägarna företager erforderliga utredningsåtgärder. Utövas förvaltningen i arvingars och universella, testamentstagares ställe av testamentsexekutor, an- kommer på denne att gå i författning om åtgärd enligt förevarande paragraf.
Att säkerhet, därest sådan av efterlevande maken ställes, skall avse vad av giftorättsgodset bör vid bodelningen tillkomma övriga bodelägare, torde med erforderlig tydlighet framgå av förutsättningarna för regelns tillämpning. Sär- skild föreskrift angående säkerhetens närmare innebörd har därför icke med- tagits i den förändrade avfattning, som paragrafens första stycke nu erhållit i överensstämmelse med det förut anförda.
13 KAP. 1 %. Ordningen I första stycket av denna paragraf föreskrives, att bodelningen skall äga fyggåfåtizggs rum i den ordning, som i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iakt- tagande därjämte av bestämmelserna i förevarande kapitel. Enligt lagbered- ningens förslag skola ärvdabalkens regler om arvskifte ersättas av 6 kap. i lagen om boutredning och arvskifte. Av dessa regler bör emellertid endast vad som stadgas om arvskiftets form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning, och förevarande paragraf har omformulerats i överensstämmelse härmed. Angående den närmare motiveringen för denna ändring får lagbered- ningen hänvisa till vad som anförts under 6 kap. 1 % andra stycket lagen om boutredning och arvskifte. Den jämkning, som vidtagits i andra stycket av förevarande paragraf, är betingad därav, att universella testamentstagare enligt lagberedningens förslag jämställts med de legala arvingarna.
Ikrafttrr'i- De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som damm de nya reglerna om boutredning och arvskifte. Har boskillnad eller hemskillnad ägt rum innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämp-
ning, och detsamma skall gälla, då äktenskapet blivit upplöst genom återgång, äktenskapsskillnad eller dödsfall. I promulgationslagen till den nya lagen
om boutredning och arvskifte har såsom huvudregel fastslagits, att äldre lag alltjämt skall äga tillämpning, där arvlåtaren avlidit före den för ikraftträ- dandet bestämda dagen. Emellertid har såsom undantag stadgats, att vad i nya lagen är föreskrivet om förordnande av boutredningsman eller skiftesman
skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit före lagens ikraftträdande, och har boutredningsman eller skiftesman förordnats, skall nya lagen i allo lända till efterrättelse. Vad sålunda stadgats han föranlett ett motsvarande undantag vid tillämpningen av nu förevarande lag; de nya reglerna böra gälla, där fråga är om äktenskaps upplösning genom makes död och lagen om bout- redning och arvskifte vinner tillämpning efter vad i promulgationslagen är föreskrivet, Detta undantag är av särskild betydelse med avseende å ord- ningen för bodelningen; det hjälpmedel, som består i skiftesmannainstitutet, står städse till buds vid bodelning i anledning av dödsfall.
Därest makarnas förmögenhetsförhållanden regleras av äldre giftermålsbalken, skall med avseende å skifte i makarnas bo gälla vad därom finnes särskilt stadgat. I fråga om ordningen för skiftets företagande innehåller 18 % lagen den 1 juli 1898 om boskillnad en hänvisning till reglerna för arvskifte. Emellertid är det efter antagandet av lagen om boutredning och arvskifte endast bestämmelserna om arvskiftets form, förordnande av särskild skiftes- man och dennes eller boutredningsmans befattning med skifte, som äro ägnade för motsvarande tillämpning å skifte i makars bo. De ändrade föreskrifter, som härav påkallas, synas kunnai givas genom en hänvisning till motsva- rande bestämmelser rörande bodelning. En sådan hänvisning innefattar också tillämpning av de förut i lagen upptagna promulgationsreglerna, såvitt de angå företagande av bodelning.
Förslag till lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv. 2 KAP. 1 %.
Omfattningen Enligt 17 kap. 6 % Ä. B., sådant nämnda lagrum lyder efter nya gifter- a'o rätten till : _ . ' mmm” malsbalkens antagande, skall testamente efter den, som var gift, tagas av vad tariskt för- han enskilt ägde och hans lott imakarnas giftorättsgods. Till detta stadgande, ordnande' vilket i sin äldre lydelse innehöll, att testamente ej finge tagas av bo oskifto utan av dens del, som hade givit, fogades genom lag den 8 juni 19:28, som trädde i kraft 'den 1 januari 1929, ett andra stycke med avseende å sekundo— succession enligt nya arvslagen. Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av arv tillfalla den först avlidnes arvingar, må enligt vad där stadgas testamente efter den sist avlidne tagas allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom.
Genom nya testamentslagen är otvetydigt fastslaget,1 att arvlåtarens testa-
» mentariska förordnande icke kan omfatta annan egendom än kvarlåtenskapen efter honom. 'Att till kvarlåtenskapen efter den, som var gift, räknas den. dödes enskilda egendom jämte hans lott i makarnas giftorättsgods framgår av giftermålsbalkens regler och har ej ansetts behöva ytterligare framhållasi samband med de bestämmelser, som föreslagits rörande boutredning och arvskifte. Var äldre giftermålsbalken tillämplig å makarnas förmögenhets- förhållanden, skall till kvarlåtenskapen på motsvarande sätt hänföras den dödes enskilda egendom och hans på giftorätten grundade andel i samfällda boet. Någon särskild uppgift fyller under sådana omständigheter icke den verkställighetsregel, som är given i A. B. 17 kap. 6 % första stycket, och lagberedningen har därför ansett, att stadgandet kan utgå utan att erhålla någon direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen.
Annorlunda förhåller det sig med andra stycket i nämnda paragraf. Därav kan nämligen slutas, att efterlevande make, till Vilken kvarlåtenskapen över- gått efter vad i 2 kap. arvslagen sägs, icke äger genom testamente rubba den- sekundosuccessionsrått, som i samma kapitel är stadgad till förmån för den först avlidna makens arvingar av andra parentelen. En motsvarighet till detta stadgande måste upptagas i en ny ärvdabalk, och lagberedningen har ansett lämpligast, att den begränsning i efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen, varom här är fråga, kommer till uttryck i förevarande paragraf, som inne- håller de grundläggande föreskrifterna rörande makens arvsrätt och den efterföljande successionsrätten för den först avlidna makens arvingar.
1 Se särskilt 1 kap. 1 & och 3 kap. 10 %; jfr ock tolkningsreglerna i sistnämnda kapitel.
Av det föreslagna tillägget, sammanställt med 4 kap. 5 5 lagen om arv, framgår, liksom för närvarande av sistnämnda lagrum i förening med 17 kap. ti % andra stycket Ä. B., att intrång ej må genom testamente göras i den adoptant eller adoptants avkomling tillkommande rätten att, när efterlevande make till adoptivbarn avlider, taga så stor del av adoptivbarnets kvarlåtenskap, som i värde motsvarar vad barnet bekommit från adoptanten genom gåva, arv eller testamente.l
Därest arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande maken del i kvar- låtenskapen samt tillika meddelat föreskrifter om sekundosuccession vid efterlevande makens död, får testamente efter den sist avlidne ej heller tagas av den del av boet, som tillkommer testamentstagare enligt den först avlidnes förordnande. Detta framgår av den hänvisning till förevarande lagrum, som återfmnes i 4 kap. 1 & lagen om testamente.2
5 &.
I förevarande paragraf behandlas vissa frågor angående boutredningen vid Boutrednin efterlevande makens död. Med avseende å dödsboets förvaltning och ansvar gsiisteäflfidiiån för den dödes gäld skall härvid vad om arvinge är stadgat äga tillämpning maken jämväl å arvinge efter den först avlidne Den först avlidna makens arvingar äro sålunda att vid boutredningen behandla i enlighet med de principer, som gälla för arvingar efter den sist avlidne. De regler, som för närvarande hava avseende å dödsboförvaltning och ansvar för den dödes gäld, skola enligt lagberedningens förslag ersättas med lagen om boutredning och arvskifte. I 1 kap. 1 % nämnda lag angives den ställning, som den först avlidna makens arvingar intaga i förvaltningshänseende, och i 4 kap. meddelas föreskrifter, som i anslutning härtill reglera gäldsansvaret. Det i tredje stycket av före- varande paragraf upptagna stadgandet böi följaktligen erhålla formen av en hänvisning till lagen om boutredning och arvskifte.
9 KAP. 5 5. Enligt denna paragraf har arvinge möjlighet att hindra arvsrättspreskription Anmälan av genom att anmäla sitt anspråk hos envar arvinge, som tillträtt arvet. Vad "”sansP'åk' sålunda stadgas skall, enligt vad lagberedningen redan uttalat i sitt förslag till lag om arv,3 med hänsyn till den ställning, som måste anses tillkomma universe—ll testamentstagare, äga tillämpning även i förhållande till sådan successor, ehuru uttrycklig föreskrift härom icke kunde givas i lagstiftnings- arbetets dåvarande läge. Sedan universell testamentstagares rättsställning numera blivit klarlagd genom testamentslagen och det av lagberedningen
* Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 246 och 478. 2 Jfr lagberedningens nyssnämnda förslag s. 478. 5 Jfr lagberedningens nyssnämnda förslag s 411.
framlagda förslaget till lag om boutredning och arvskifte, är tiden inne att komplettera reglerna om arvsrättspreskription i berörda hänseende, ochi första stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att arvinge, som på ifrågavarande sätt önskar avbryta preskriptionen, skall anmäla sitt anspråk hos var dödsbodelägare, som tillträtt arvet.
En motsvarande jämkning har vidtagitsi paragrafens andra stycke. An- gående sådan anmälan av arvsanspråk, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteck- ningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.1
De här vidtagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte, i samband varmed 17 kap. 6 % Ä. B. upphör att gälla.
Med hänsyn till sammanhanget med tillämpningen av de nya reglerna om dödsboförvaltningen bör äldre lag alltjämt gälla i fråga om boutredning efter den, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft. Nya lagen skall dock till- lämpas, där utredningen verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte.
* Jfr lagberedningens nyssnämnda förslag 5. 409.
Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni l928 om allmänna arvsfonden.
Då efter den döde ej finnes arvinge jämlikt 1—4 kap. lagen om arv, skall Bevakandeav kvarlåtenskapen enligt 5 kap. 1 & samma lag tillfalla allmänna arvsfonden.
rätt till egen- dom som till-
I sistnämnda kapitel upptagas endast grundläggande stadganden rörande fallit all- fondens rätt till arv, under det att i lagen om allmänna arvsfonden samman-
männa arvs-
förts närmare bestämmelser om fondens ändamål och meddelande av under— .. .. Gallanderatt. stöd ur fonden samt om fondens förvaltning och om bevakande av rätt till egendom, som tillfallit fonden.
Enligt ifrågavarande lag skall fondens rätt till arv bevakas av kammar- advokattiskalsämbetet, och ämbetet äger tala och svara i mål, somröra fonden. Eftersom ämbetet icke kan tillvarataga fondens rätt under utred- ningen av dödsboet efter varje arvlåtare, som ej efterlämnar annan arvinge än fonden, skall rätten på anmälan av den, som har sådant dödsbo i sin vård, förordna särskild utredningsman i boet. Det åligger ämbetet att över- vaka, att denne, vilken i lagen betecknas såsom boutredningsman, behörigen fullgör sina skyldigheter i denna egenskap. Närmare bestämmelser äro även givna beträffande sådan utredningsmans befattning med boutredningen och den egendom, som i arv tillfallit fonden.
Där ej annan arvinge än fonden fmnes och arvlåtaren ej heller genom testamente förfogat över kvarlåtenskapen, är den av rätten förordnade utred- ningsmannen icke blott lokal representant för fonden utan även ensam för- valtare av dödsboet. Sedan den dödes gäld betalats, har utredningsmannen att, med iakttagande av föreskrifterna i 8 % förevarande lag, överlämna fonden tillkommande medel till statskontoret.
Föreligger lagakraftvunnet testamentariskt förordnande, varigenom fonden uteslutits från del i kvarlåtenskapen, finnes icke behov av någon förvaltning för fondens räkning. Under den tid, som förflyter till dess att fråga om testamentets giltighet blivit avgjord, skall däremot utredningsman regelmässigt vara förordnad att företräda fonden. Är det emellertid redan från början klart, att anledning ej finnes till klander av testamentet, har en utrednings— man sakligt sett icke någon uppgift att fylla. Utredningsman behöver därför ej förordnas i dylikt fall, och dödsboförvaltningen kan försiggå i enlighet
Lagberednin- gens förslag.
med testamentet.1 Oftast blir det därvid en testamentsexekutor, som omedel- bart börjar utföra sitt utredningsuppdrag. Har förvaltningen utövats med tillämpning av ett testamente, som sedermera förklaras ogiltigt, skall natur- ligen utredningsman av rätten omedelbart förordnas. Å andra sidan bör utredningsman, som av rätten förordnats, frånträda förvaltningen, sedan det visat sig, att ett på prövning beroende testamente, i vilket fondens rätt till arv är utesluten, blivit ståndande genom godkännande eller lagakraftvunnen dom i rättstvist om testamentets giltighet. Det kan tänkas, att arvlåtaren i sådant fall, då ej annan arvinge finnes än allmänna arvsfonden, borttesta— menterat allenast en del av sin kvarlåtenskap. Omfattar testamentet förord- nande av legat eller ändamålsbestämmelse, är det uppenbart, att testamentet, såvitt det befinnes giltigt, skall verkställas av den utredningsman, som rätten utsett enligt 7 % förevarande lag. Att någon på grund av testamente är universell successor vid sidan av fonden hindrar naturligen ej heller rätten från att i vanlig ordning meddela förordnande för lämplig person att vara utredningsman i boet. Även om testamentstagaren ej enligt de för boutred- ningen gällande principerna kan kräva att få deltaga i förvaltningen av den dödes egendom, måste testamentstagaren i allt fall medverka vid skifte för utbrytande av den lott, som skall tillkomma honom. Av grunderna för de bestämmelser, som meddelats i förevarande lag, framgår, att den av rätten förordnade utredningsmannen vid skiftet har att bevaka fondens rätt.
Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente tillfallit fonden, skall enligt 10 % ifrågavarande lag lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, och för sådan förvaltning gäller i tillämpliga delar vad om boutredningsman är stadgat. Under fång på grund av testamente inbegripas såväl universella förordnanden som legat.
I förslaget till lag om boutredning och arvskifte är stadgat, att arvingar och universella testamentstagare samt, om den döde var gift, efterlevande maken i egenskap av dödsbodelägare hava att för verkställande av boutred- ning gemensamt förvalta den dödes egendom. En väsentlig nyhet i förhål- lande till gällande rätt är, att den universella testamentstagaren erkänts så- som förvaltningsberättigad rättsägare i boet, och denna föreskrift är icke utan betydelse för den ordning, som bör gälla för tillvaratagande av allmänna arvsfondens rätt i död mans kvarlåtenskap. Under förutsättning att det system, som hittills kommit till användning i fråga om bevakande av fon- dens rätt, även för framtiden i stort sett bibehålles, är det tydligt, att den rätt, som kan tillkomma fonden såsom universell testamentstagare, hör till— varatagas på samma sätt som fondens rätt till arv.
Enligt 2 kap. lagen om boutredning och arvskifte kan dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning under vissa förhållanden ersättas av förvaltning genom boutredningsman, som förordnats av rätten. Det har varit under
1 Jfr lagberedningens förslag till lag om arv s. 450.
övervägande, huruvida detta institut borde utvidgas .så, att dylik boutred- ningsman städse förordnades, då allmänna arvsfonden hade rätt till arv eller intoge ställning av universell testamentstagare. Emellertid har en sådan anordning befunnits stå i motsättning till lagförslagets grundprinciper, enligt * vilka samtliga arvingar och universella testamentstagare äga taga del i döds— boutredningen. Vissa tekniska olägenheter äro också förknippade med en regel om ovillkorligt boutredningsmannaförordnande, så snart fonden är ' universalsuccessor. Det måste nämligen förutsättas, att en sådan förvaltning icke alltid motsvarar vederbörande rättsägares intresse, när fondens rätt är utesluten genom testamente. Visserligen kan boutredningsmannaförvaltningen bringas att upphöra och övergå till utredning genom testamentstagare eller testamentsexekutor, men en dylik förändring från en förvaltningsform till en annan kan ej äga rum utan rättens beslut, som mången gång måste framstå * såsom en onödig form. Med hänsyn till vad nu anförts har lagberedningen icke ansett lämpligt att i huvudsak frångå de principer, som kommit till uttryck i gällande regler angaende den ordning, i vilken arvsfondens rätt skall vid boutredningen tillvaratagas. Enligt beredningens förslag till revi- sion av förevarande bestämmelser skall sålunda för varje särskilt fall, där fonden har rätt till kvarlåtenskapen på grund av arv eller universellt testa- mentariskt förordnande, utses en lokal representant för fonden i dess egen- skap av förvaltningsberättigad delägare idet ifrågavarande dödsboet. Till undvikande av förväxling med sådan dödsboförvaltare, som avses i 2 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte, har det emellertid ansetts nödvän- digt att åt den, som förordnas att företräda fonden, giva annan beteckning än den nuvarande, som för övrigt icke skulle hava varit lämplig i fortsätt- ningen redan på den grund, att fondens representant ej alltid har att,i likhet med boutredningsman enligt sistnämnda lagrum. ensam förvalta egen- dom i dödsboet. Lagberedningen har föreslagit, att den, som förordnas att vid boutredningen företräda fonden, skall benämnas god man. Denna be- teckning, som förut kommit till användning beträffande ställföreträdarskap av olika slag, synes med fördel kunna användas även med avseende å det särskilda fall, varom här är fråga. Det förtjänar emellertid anmärkas, att detta godmanskap är av annan natur än de, som behandlas i 11 kap. för- mynderskapslagen.
Då gode mannen utses att vid boutredningen företräda fonden, är därmed angivet, att gode mannen har att iakttaga de föreskrifter, som i lagen om boutredning och arvskifte fastställts att gälla med avseende å bodelägares befattning med utredningen. I fråga om ansvaret för den dödes gäld och därmed sammanhängande förhållanden erfordras emellertid särskilda bestäm- melser, och till dessa spörsmål återkommer beredningen i det följande.
Beträffande dispositionen av de stadganden, som avse allmänna arvsfon- , den och dess rätt i dödsbo, har ej skett annan ändring än att vissa bestäm-' melser, som angå själva boutredningen, utgått ur lagen om allmänna arvsj
fonden. I de ämnen, som med dessa stadganden behandlats, är erforderlig reglering given i den föreslagna lagen om boutredning och arvskifte. Iförst- nämnda lag upptagas enligt förslaget, förutom de huvudsakliga föreskrifterna — rörande förordnande av god man att vid boutredningen företräda fonden, endast sådana regler, som hava tillämpning å förhållandet mellan fonden och gode mannen, såsom stadganden angående gode mannens befattning med den egendom, som tillfallit fonden, samt redovisningsplikt och rätt till arvode.
3 %.
Kammar- Uppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv åligger enligt ut— Zifååjizisfgä tryckligt stadgande i första stycket av denna paragraf kammaradvokatfiskal- giftattbwakaämbetet. Egendom kan emellertid tillföras fonden även genom testamente fondens "ut' eller gåva, och det är uppenbart, att ämbetet jämväl har att bevaka fondens
rätt till sådan egendom. I samband med den revision av förevarande lag, som på åtskilliga punkter blir påkallad genom antagandet av förslaget till lag om boutredning och arvskifte, har det synts lämpligt att upptaga en allmän föreskrift om att fondens rätt "till egendom, som i 1 % sägs, skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet.
7 %. För—ordnande Då dödsfall inträffar utan att annan arvinge finnes än allmänna arvs- ;; ZZ? 52% fonden, skall enligt denna paragraf rätten på anmälan av den, som har boet
redningen 1 sin vård, förordna lokal representant för fonden. Rätten skall jämväl utan foretmda särskild anmälan meddela dylikt förordnande, när förhållandet i annan ord-
ffmden- . . . .. ., .. .. .. .. ning kommit till rattens kännedom. Sasom forut anmarkts, behover forord-
nande emellertid ej meddelas i vissa fall, då fondens rätt till arv är ute- sluten genom testamente. Med tillämpning av de principer, som i lagen om boutredning och arvskifte fastslagits att gälla för dödsboförvaltning i allmän- het, skall förvaltningsrätt tillkomma icke blott arvinge utan även universell testamentstagare. På grund härav skall enligt den föreslagna ändrade lydelsen representant för fonden förordnas jämväl då fonden insatts såsom universell testamentstagare.1 För dylikt förordnande möter icke hinder på den grund, att testamentet ännu icke tagit åt sig laga kraft. Enligt 1 kap. 1 % tredje stycket nämnda lag äger nämligen universell testamentstagare deltaga i dödsboförvalt- ningen jämväl inrian testamentet blivit ståndande. På samma sätt som för- ordnande ej bör meddelas, då fonden uteslutits från arv genom testamente, mot vilket anledning till klander icke föreligger, skall representant för fonden ej utses, när fondens rätt hänför sig till ett föregivet testamente, som uppen- barligen icke kan bliva gällande.
Blir testamente till förmån för fonden frånkänt laga verkan, har grunden för fondens rätt i boet bortfallit, och i sådant läge kan förordnandet natur-
1 Angående betydelsen av begreppet universell testamentstagare se 3 kap. 10 5 lagen om testamente.
ligen icke äga bestånd. Något formligt entledigande behöver dock icke med- delas från rättens sida.
Lagberedningen föreslår, att den för fonden utsedda representanten skall benämnas god man. Med denna ändring avses icke blott att undvika förväxling med sådan boutredningsman, som av rätten förordnas med stöd av 2 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte, utan även att uttryckligen fastslå, att uppdraget principiellt. icke omfattar dödsboförvaltningen i det hela utan alle- nast iakttagande av fondens rätt under boutredningen.
Ehuru gode mannen företräder fonden, kommer dödsboförvaltningen i de flesta fall att åvila honom ensam. Det regelmässiga är nämligen, att hela kvarlåtenskapen jämlikt 5 kap. 1 % arvslagen övergår på fonden.
Är fondens rätt utesluten genom testamente, vars giltighet sättes i fråga, finnas under den tid, då denna fråga ännu är svävande, förutsättningar för förvaltning av god man för fonden iförening med universell testamentstagare. Med åberopande av stadgandet i 2 kap. 1 & lagen om boutredning och arv- skifte kan såväl gode mannen som testamentstagaren begära förordnande av boutredningsman, och av 3 % samma kapitel följer, att hinder icke möter att till boutredningsman förordna fondens representant. Skulle testamentsexekutor vara utsedd, äger jämväl han påkalla boutredningsmannaförordnande. Vad nu sagts om testamente, som utesluter fondens rätt till arv, har motsvarande tillämpning i sådant fall, då arvlåtaren exherederat arvinge till förmån för fonden.
Samförvaltning, som omfattar hela boutredningen, kan tänkas, då arvlåtare, som ej efterlämnar annan arvinge än fonden, vid sidan av denna insätter universell testamentstagare, eller då fonden jämte annan tillgodoses genom universellt testamentariskt förordnande. För dylik förvaltning,_ som torde ifrå— gakomma allenast undantagsvis, gälla de regler, som givits i lagen om bout- redning och arvskifte. Vid uppkommen stridighet om de särskilda förvalt- ningsåtgärderna löses sålunda frågan lämpligen genom framställning om bo- utredningsmannaförordnande enligt 2 kap. 1 & sistnämnda lag, och kan enig- het ej vinnas om skiftet, skall skiftesman träda i funktion efter vad i 6 kap. samma lag är stadgat.
I andra stycket av förevarande paragraf har allenast vidtagits den jämk- ning, som betingas av ändrad beteckning å den ifrågavarande representanten för allmänna arvsfonden.
8 %.
I 7 % är angivet, att godmansförordnande, som där avses, innefattar be— Gode man- myndigande att vid boutredningen företräda allmänna arvsfonden. Genom xgufåzzztåz denna avfattning av godmansförordnandet är det klart, att gode mannen har å egendom., att iakttaga de bestämmelser, som meddelats angående boutredning i allmän- ””;,ogilllelit
l het. Redan under 7 % har framhållits, att på förvaltningen tillämpas de reg- '
ler, som givits i 1 och 2 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Om fon—
dens representant gäller emellertid vidare vad om delägare är stadgat be— träffande bouppteckning, betalning av den dödes gäld, verkställande av legat och ändamålsbestämmelser samt skifte av kvarlåtenskapen.
Med avseende å den dödes gäld äro för närvarande särskilda före- skrifter meddelade dels i urarvaförordningen och dels i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt % 32 urarvaförordningen skall vad där stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödes gäld ej äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden, och detsamma gäller om % 21 samma förordning, såvitt angår skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld. Har gäld efter den döde yppats efter det att penningmedel, som på grund av arv tillkomma fonden, överlämnats till denna, är fonden enligt '9' 32 andra stycket urarvaförordningen skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad fonden sålunda mottagit jämte ränta därå. Slutligen äro i tredje stycket av samma paragraf särskilda bestämmelser givna beträf- fande uppsägning av gäld och tillträde av avträdd egendom. I andra stycket av förevarande paragraf återigen har till en början upptagits en allmän före- skrift om att fondens representant har att ombesörja betalning av den dödes gäld, och i anslutning härtill är vidare stadgat, att fondens representant är pliktig att, såframt anledning därtill är för handen, avträda den dödes egen— dom till konkurs ävensom att försummelse i sådant hänseende medför skade- ståndsskyldighet i förhållande till borgenärerna. .
Då lagen om boutredning och arvskifte såsom regel skall vinna tillämp- ning även å fonden och dess representant, är det enligt beredningens mening lämpligt, att i nämnda lag jämväl upptagas de undantagsbestämmelser, som skola gälla för_fonden med avseende å betalningen av den dödes gäld. För— slaget innebär i överensstämmelse härmed, att andra stycket av ifrågavarande paragraf utgår. Med hänsyn till innebörden av det för gode mannen med— delade förordnandet behöver icke vidare stadgas motsvarighet till första punkten i sistnämnda stycke. Andra och tredje punkterna äro ersatta av stadganden, som upptagits i 4 kap. 16 & lagen omboutredning och arvskifte. Angående det närmare innehållet av dessa stadganden får beredningen hän- visa till den i anslutning därtill givna framställningen. I detta sammanhang kan ock anmärkas, att % 32 urarvaförordningen enligt beredningens förslag motsvaras av föreskrifter, som fått sin plats i 4 kap. sistnämnda lag.
Enligt den revision, som lagberedningen nu förordat med avseende å be- vakande av allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskap, är boutredningen för ifrågavarande fall väsentligen reglerad av de bestämmelser, som träda i tillämpning på grund av 7 & förevarande lag och den däri inneslutna hänvisningen till lagen- om boutredning och arvskifte. De föreskrifter, som enligt beredr ningens förslag skola kvarstå i nu behandlade paragraf, hava sålunda till syfte - att närmare bestämma om förfarandet med den fonden tillkommande egendomen till dess att denna kan överlämnas till statskontoret.
För närvarande innehåller paragrafens första stycke några stadganden, ivilka den för fonden i varje särskilt fall utsedda representanten bemyndigas att på närmare angivet sätt i penningar förvandla den egendom, som i arv tillfallit fonden. Dessa stadganden, som enligt förslaget skola avse fonden såsom arvinge eller universell testamentstagare, äro bibehållna allenast med sådan jämkning, som föranledes av revisionen av 7 %. Lös egendom, som tillfallit fonden i arv eller på grund av testamente, skall av gode mannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskaisämbetet efter framställning från gode mannen annat medgiver. Om fordringar skall dock alltjämt gälla, att de må försäljas alle- nast i den mån de ej kunna indrivas. Angående försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden, gäller vidare vad om kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I samband härmed må erinras, att enligt Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet och statskontoret den 27 mars 1931 fastställts särskilda före- skrifter angående försäljning i vissa fall av fast egendom, vilken tillfallit fon- den eller ock kronan såsom danaarv. Efter Kungl. Maj:ts beprövande må försäljas dels egendOm, vars senast fastställda taxeringsvärde uppgår till högst 20,000 kronor eller som, där särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna betinga högre köpeskilling, dels andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, såframt andelen vid verkställd uppskattning ännes kunna betinga en köpeskilling av högst 5,000 kronor.
Där skifte av kvarlåtenskapen ej erfordras för att fastställa vad som skall tillkomma fonden, har gode mannen att under utredningen iakttaga de före— skrifter, som äro meddelade i första stycket av förevarande paragraf. Har fonden däremot allenast en andelsrätt i kvarlåtenskapen, kunna samma före- skrifter icke träda i tillämpning förrän efter verkställd delning och då med avseende å den egendom, som tillagts fonden. För sådana försäljningsåtgärder, som äro påkallade under tiden intill skiftet, gälla naturligen de regler, som behandla boutredning i allmänhet.
Såsom lagberedningen förut anfört, skall nuvarande andra stycket, som upptager bestämmelser med avseende å betalningen av den dödes gäld, utgå ur denna lag. Enligt beredningens förslag skall andra stycket i stället inne- hålla den särskilda föreskrift om indrivning av boets fordringar, som för närvarande återfinnes i tredje stycket. Förutom den jämkning, som betingas av den nu införda beteckningen å fondens representant, har ej vidtagits annan ändring än som påkallas därav, att fonden kan jämte annan vara _delägare i boet. Eftersom de åtgärder, som sammanhänga med förberedelse till skifte, följa allmänna regler om boutredning, klarlägger ifrågavarande stadgande gode mannens behörighet att i förhållande till kammaradvokat— fiskalsämbetet självständigt föra talan i fråga om fordran, som utan delning eller, om sådan förrättning är erforderlig, därvid tillfallit fonden.
I 10 å, som i sin nuvarande lydelse angår alla slags testamentariska för- ordnanden till förmån för allmänna arvsfonden, är stadgat, att de särskilda
Första stycket.
Andra stycket.
Tredje stycket.
föreskrifter, som kunna vara lämnade i förbindelse med testamente till fon- den, skola lända till efterrättelse. Då nu förevarande paragraf, i anslutning till 7 %, har avseende å universella förordnanden, bör den erinran, som gjorts i 10 %, lämpligen förekomma redan i detta sammanhang. Såsom tredje stycke har därför i förevarande paragraf upptagits ett stadgandei ämnet. Beträffande egendom, som givits med villkor, må anmärkas, att det enligt 6 % ankommer på Konungen att besluta, huruvida testamentet skall mottagas.
9 %.
Gode mé"?— I fråga om uppdrag, som tillkommer allmänna arvsfondens representant, nens rätt till .. .. .. . . .. arvode ,,, m. galler for närvarande enligt denna paragraf, att vanllga regler angaende
sysslomannaskap hava motsvarande tillämpning. Stadgandet har omformulerats att avse god man, utsedd enligt 7 % idess nu föreslagna lydelse. Beträffande arvode och kostnadsersättning föreskrives vidare i denna paragraf i dess nu- varande avfattning, att betalningsrätt föreligger allenast i boets medel. Denna föreskrift, som har sin grund i en önskan att hålla förvaltningskostnaderna inom snäva gränser, föranleder emellertid, att gottgörelse i vissa fall över- huvud icke utgår för utfört arbete eller gjorda utlägg. En sådan utgång har visat sig uppkalla ett missnöje, som icke kan anses oberättigat, och ifråga- varande ordning måste betecknas såsom mindre tillfredsställande även ur den synpunkten, att svårighet kan yppas att erhålla lämpliga representanter för arvsfonden. I själva verket torde det kunna fordras, att fonden enligt vanliga regler för sysslomannaskap svarar för arvode och kostnadsersättning, och i förslaget upptages icke längre den särskilda begränsning, som återfinnes i gällande lag.
10 &. Egendom, m'l- Beträffande egendom, som tillfaller allmänna arvsfonden genom universellt ke" tillfaller testamentariskt förordnande, äro särskilda föreskrifter enligt förslaget givnai fonden såsom
legat eller 7—9 åå. De bestämmelser, som i förevarande paragraf meddelats med avseende å gåva' testamente eller gåva till fonden, böra därför, såvitt angår testamente, gälla allenast legat till förmån för fonden. I första punkten har vidtagits den om- redigering, som härav påkallas. Genom hänvisning till 8 %, som enligt för- slaget upptager stadgande om att testamentariska föreskrifter skola lända till efterrättelse, har innehållet i andra punkten av förevarande paragraf, blivit överflödigt. Motsvarande tillämpning av 8 % tredje stycket innebär nämligen, att avseende skall fästas icke blott vid föreskrifter i förening med legatariskt_ förordnande utan även vid bestämmelser, som förknippats med gåva.
11 %.
Egendom,som Denna paragraf, i vilken god man, förordnad enligt 11 kap. 4 % förmyn- gänga/gå?? derskapslagen, förpliktas att i vissa hänseenden fullgöra vad enligt 8 % före-
fonden. varande lag åligger allmänna arvsfondens representant, har undergått den
ändring, som betingas av att denne i förslaget betecknas såsom god man att vid boutredningen företräda fonden.
De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte. Har arvlåtare, från vilken egens dom övergåra " allmänna arvsfonden, avlidit före nämnda tid, bör emellertid äldre lag fortfarande äga tillämpning, där utredningen ej verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Lagens ikraft- trädande.
Förslag till lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen Om testamente.
2 KAP. 4 %.
Förordnande I andra stycket av förevarande paragraf, som behandlar jäv mot testa- ?Åfnefgggwcfzmentsvittnen, är för närvarande stadgat, att ett testamentariskt förordnande tar ej hinder att utreda dödsboet ej skall utgöra hinder att vara vittne.1 Eftersom be- ggwfggåtäi greppet testamentsexekutor vid testamentslagens antagande icke var inför—
livat med svenskt lagspråk, användes i texten uttrycket boutredningsman. l förslaget till lag om boutredning och arvskifte har emellertid termen testa— mentsexekutor upptagits i lagtexten, och ordet boutredningsman användes där i helt annan betydelse.? Det har varit nödvändigt att vidtaga sådan ändring, att nu ifrågavarande stadgande kommer i överensstämmelse med den i sist- nämnda lagförslag tillämpade terminologien.
3 KAP. 9 %. Skyldighet att Anledningen till den föreslagna ändrade lydelsen av förevarande paragraf, digfi/äg som handlar om testamentariska ändamålsbestämmelser, är närmast, att bestäimnelse, vissa regler i detta ämne upptagits i förslaget till lag om boutredning och arvskifte. Den huvudsakliga ändringen består i överflyttning till sistnämnda lag av de stadganden, som nu hava sin plats i andra stycket av förevarande paragraf i testamentslagen. Samtidigt hava emellertidi första stycket vidtagits
några smärre jämkningar.
Är ändamålsbestämmelse meddelad med avseende å egendom, som tillkom- mer viss arvinge eller testamentstagare, bör det åligga honom att fullgöra den förpliktelse, som förordnandet innebär. Det typiska exemplet utgör sådant legat, som förenats med ändamålsbestämmelse. Emellertid gäller den an- givna principen även särskild lott, med vilken ändamålsbestämmelse är för— knippad. Förpliktelse till fullgörande kan härvid åligga arvinge eller univer— sell testamentstagare med hela den honom tillkommande lotten eller ock med närmare bestämd egendom, som ingår i lotten.
1 Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 173—174. ” Se 2 kap. förslaget till lag om boutredning och arvskifte.
Den regel, som för närvarande innefattas i första punkten av paragrafens första stycke, har uttryckligen avseende å legat och syftar vidare tydligt på förordnande, som förbinder ändamålsbestämmelse med särskilt angiven egen- dom i kvarlåtenskapen. Emellertid måste det medgivas, att det använda ut- tryckssättet kan giva anledning till tvekan, huruvida regeln inbegriper sådant fall, då ändamålsbestämmelse förknippats med viss lott i kvarlåtenskapen. För tydlighets skull har därför åt ifrågavarande stadgande givits den lydelse, som förslaget utvisar. På grund av den principiella avfattning, som stad- gandet enligt förslaget erhållit, har det icke funnits erforderligt att vidare sär- skilt framhålla det specialfall, då ändamålsbestämmelse år förenad med legat.
Har ändamålsbestämmelse ej avseende å egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, besvärar förordnandet kvarlåtenskapen i dess helhet. Under sådana förhållanden har verkställigheten ansetts böra vila på arvingar och universella testamentstagare i egenskap av huvudsakliga rätts- ägare i boet. Då testamentstagarna för närvarande ej räknas såsom dödsbo— delägare, har regeln i ämnet hittills uttryckts så, att arvingar och universella testamentstagare hava att gemensamt verkställa ändamålsbestämmelse, varom här är fråga.
Enligt 1 kap. förslaget till lag om boutredning och arvskifte är det anför— trott åt arvingar och universella testamentstagare att i förening med den dödes efterlevande make gemensamt verkställa boutredningen. Blir detta förslag upphöjt till lag, är en föreskrift om att ändamålsbestämmelse skall verkställas av oskifto i och för sig nog för att angiva, att verkställigheten ankommer på arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, skall förordnandet fullgöras av den egendom, som faller på den dödes lott i boet, och efterlevande—maken kommer därför icke i betraktande i fråga om denna sida av boets utredning.
Dödsboförvaltning, som utövas av delägarna gemensamt, kan enligt 2 kap. förslaget till lag om boutredning och arvskifte komma att ersättas av särskild förvaltning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. Är sådan för— valtning anordnad, kommer det enligt andra punkten i förevarande paragraf i dess av lagberedningen föreslagna ändrade lydelse att åligga boutrednings- man eller testamentsexekutor att verkställa sådan ändamålsbestämmelse, som här avses.
Den förenkling av texten, som på ifrågavarande punkt låter sig genomföra med hänsyn till de samtidigt föreslagna reglerna om boutredningen i allmän- het, medför även redaktionellt den fördelen, att den regel, som behandlar förpliktelse att fullgöra ändamålsbestämmelse, kan uttryckas på samma sätt som motsvarande regel i fråga om legat.1
Slutligen skall i detta sammanhang anmärkas, att förevarande stadgande alltjämt har karaktär av tolkningsregel. Såsom framgår av 3 kap. 1 % första stycket, skall lagens regel lända till efterrättelse, allenast såvitt icke med 1 Se 3 kap. 2 % lagen om testamente.
hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. Det torde dock vara jämförelsevis sällan som avvi- ' kelse betingas av annan anledning än uttrycklig föreskrift från arvlåtarens sida.1
Såsom redan inledningsvis framhållits, skall andra stycket i förevarande paragraf enligt lagberedningens förslag utgå. Motsvarande föreskrifter finnas i stället upptagna i samband med de regler, som i förslaget till lag om bo- utredning och arvskifte givits rörande verkställighet av legat och ändamåls- bestämmelser. Beredningen kan här inskränka sig till en hänvisning till 5 kap. 7 få sistnämnda lag och vad i anslutning därtill anförts.
De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft a samma tid som lagen om boutredning och arvskifte. Enligt särskild föreskrift skall full- görande av ändamålsbestämmelse åligga universella testamentstagare även i sådana dödsbon, där förvaltningen utövas i överensstämmelse med äldre lag.
* Jfr lagberedningens förslag till lag om testamente s. 240.
Förslag till lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap.
()
as.
I andra punkten av första stycket i denna paragraf är stadgat, att avtal Avtal om om sammanlevnad i oskiftat dödsbo, i vilket omyndig är delägare, icke må gälla för längre tid än omyndigheten varar. Denna föreskrift är enligt 11 kap. 8 % tillämplig även a sådant avtal, som biträtts av god man. Av skäl, som närmare utvecklats under 7 kap. 4 % lagen om boutredning och arvskifte, har lagberedningen föreslagit, att uppsägningsrätt i stället skall inträda för den, å vars vägnar avtalet slutits. En bestämmelse av sådant innehåll har upptagits såsom andra stycke i sistnämnda paragraf, i anledning varav det här givna stadgandet föreslås skola upphöra att gälla.
4,5.
sammanlev- nad i oskiftat
dödsbo.
Denna paragraf inskärper betydelsen av att bodelning och arvskifte snarast Upphörande möjligt förrättas i dödsbo, i vilket omyndig dcl'tgare finnes. I andra punkten stadgas sålunda, att delning skall pa förmyndarens tillskyndan äga rum, därest nail i oskiftat bo i anledning av efterle- mirle makes omgifte. avtal om sammanlevnad i oskiftat bo upphört. att. gälla eller ock sådan hän— delse inträffat, att avtalet, enligt vad i 11 kap. 2 % Ä. B. stadgas, icke utgör 11 hinder för skifte. Med denna hänvisning avses avtal, i vilket arvlåtarens efter- levande make tagit del, och den händelse, som åsyftas, är nytt gifte, ingånget av efterlevande maken. I förevarande paragraf har förmyndaren sålunda ålagts att vid efterlevande makens omgifte bringa sammanlevnaden till upphörande. Närmare bestämmelser om uppsägning saknas för närvarande men äro före- slagna i 7 kap. 4 % första stycket lagen om boutredning och arvskifte, vilket lagrum ersätter ärvdabalkens bestämmelser iämnet. Till någon saklig ändring beträffande förmyndares befattning med avtal om sammanlevnad ioskiftat bo har det icke funnits anledning, frånsett kompletteringen i fråga om uppsäg- ningsrätten, men den omständigheten, att 11 kap. 2 % Ä. B. skall upphöra att gälla, har påkallat jämkning i avfattningen av nu ifrågavarande paragraf.
De föreslagna ändringarna skola träda i kraft å samma tid som lagen om boutredning och arvskifte. Äldre lag bör emellertid erhålla tillämpning, om arvlåtaren avlidit före nämnda tidpunkt och boutredningen ej skall verkställas l enligt de nya reglerna om boutredning och arvskifte.
av avtal om sammanlev-
Första stycket .
Förslag till lag angående ändring i l? kap. handelsbalken.
4 %.
De fordringar, som behandlas i första stycket, av förevarande paragraf, äro upptagna i tre särskilda grupper med förmånsrätt den ena efter den andra. I den tredje och mest omfattande gruppen inräknas borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs. Med gäldenär avses även hans dödsbo, och borgenär åtnjuter sålunda förmånsrätt för de kostnader, som föranledas, av en dödsbokonkurs. Enligt 2 kap. 1 'g' lagen 0111 boutredning och arvskifte kan den dödes egendom avträdas till boutredningsman på begäran av borge— när, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att borgenärers rätt eljest äventyras. Med detta stadgande åsyftas att bereda möjlighet till en avveckling i en enklare och billigare form än den, som sker genom konkurs. Om den närmare innebörden av boutredningsmannaförvaltning iborgenärernas intresse har lagberedningen uttalat sig i motiven till 2 kap. i nämnda lag, särskilt under 1 % första stycket och 11 5 andra stycket. Här skall blott erinras, att boutredningsmannen, om boet är insolvent, har att söka träffa uppgörelse med borgenärerna om deras förnöjande. Först om uppgörelse ej kan ernås och bodelägarna ej heller fylla bristen, skall boets egendom avträ- das till konkurs.
Kan konkurs icke undgås, är det rimligt, att borgenär får åtnjuta förmåns- rätt för de kostnader, som bero av en framställning om beslut enligt 2 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte. Dessa kostnader äro nämligen jäm— förliga med dem, som föranledas av en konkursansökning. Skulle förstnämnda kostnader icke förenas med förmånsrätt, kunde för övrigt syftet med boutred— ningsmannainstitutet i viss mån bliva lidande, såvitt angår insolventa döds— bon. Följden kunde nämligen tänkas bliva,. att en borgenär bleve obenägen att anlita den utväg till underhandsuppgörelse, som ett boutredningsmanna- förordnande innebär.
Det stadgande, som i överensstämmelse med det anförda upptagits i före— varande paragraf, avser samtliga de kostnader, som äro förbundna med en- framställning enligt 2 kap. 1 & lagen om boutredning och arvskifte. Ibetrak— tande komma sålunda icke blott direkta utgifter för ansökningen utan även den kostnad, som sammanhänger med delgivning'enligt 9 % samma kapitel.
I fråga 0111 omfattningen av de fordringar, som iövrigt åtnjuta förmånsrätt
enligt första stycket av förevarande paragraf, har lagberedningen icke funnit anledning föreslå någon ändring.
Med en boutredning följa åtskilliga kostnader, som äro påkallade av avveck- lingens genomförande. Till en början uppkomma städse utgifter för den dödes begravning och för bouppteckningen, och dessa utgifter hava enligt föreva- rande paragraf i dess nuvarande lvdelse bästa förmånsrätt i nu nämnd ord- ning. Ehuru boutredningen innefattar ytterligare kostnader för dödsboets vård och förvaltning, hava sådana kostnader icke beklätts med förmånsrätt. Döds— boförvaltningen utgör nämligen för närvarande en enskild angelägenhet för den dödes arvingar, och att tillerkänna dem förmånsrätt för förvaltningsntgifter har icke ansetts kunna komma i fråga.
Vad angår den del, som dödsbodelägarna enligt lag taga i boutredningen, har lagberedningen icke funnit anledning föreslå något avsteg från den princip, som hittills tillämpats. Enligt lagberedningens förslag kan emellertid boutred- ningen bliva belastad med arvode och kostnadsersättning till sådana personer, som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat boets egen— dom i delägares ställe eller biträtt vid boutredningen eller arvskiftet. Dessa fordringar äro av den natur, att de böra tillerkännas förmånsrätt, och då de närmast kunna jämställas med de kostnader, som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, innefatta1 beredningens förslag en komplettering av förmånsrättsordningen i sådant hänseende.
I det föreslagna stadgandet inbegripes till en början kostnaden för sådan vård av den dödes egendom som enligt lag eller förordnande utövas i delägares ställe enligt 1 kap 2 5 lagen om boutredning och arvskifte. Vi— dare. kommer förmånsrätt att inträda icke blott för arvode och kostnadser ,ättning åt boutredningsman, förordnad enligt 2 kap. 1 %, utan även för de kostnader, som sammanhänga med kontroll enligt 17 % samma kapitel. Att delägare förordnats till boutredningsman utgör naturligen icke hinder för åtnjutande av förmånsrätt. Däremot kan en testamentsexekutor icke göra gäl— lande förmånsrätt i denna sin eoenskap. Den som utövar förvaltning enbart in((l stöd av aivlatarens förordnande och sålunda icke med nödvändighet är underkastad samma allmänna kontroll som en boutredningsman, kan icke göra ansprak pa det starka skydd som förmånsrätten innebär. Ej heller kommer här i betraktande den som dödsbodelägarna befullmäktigat att verk- ställa boutredningen å deras vägnai
Under det att bouppteckningskostnaden redan förut upptagits i förmånsrätts- ordningen med placering omedelbart efter utgifterna för den dödes begrav— ning omfattar det föreslagna tillägget ytterligare sådana ersättningsbelopp, vilka föranledas av beslut enligt :) kap 191 eller tillkomma den, som biträtt vid arvskifte efter vad i 6 kap ä1 stadgat Det ligger emellertid i sakens natur, att det sällan blir rum för denna regel i vad den avser formånsrätt lör arvode och kostnadsersättning ut skiftesman
Andra stycket.
Förmånsräft i utmätt lös egendom.
8 g'.
Den förmånsrätt till betalning ur utmätt lös egendom, varom stadgas i första stycket av förevarande paragraf, skall enligt bestämmelse i tredje punk- ten ej äga rum, där konkurs följt pa ansökning, som gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes. Det företräde, som utmätnings— sökanden hunnit erhålla genom utmätningen, skall kunna i övriga borgenärers intresse omintetgöras genom att ansökan om gäldenärens försättande i konkurs inom den angivna tiden göres, av honom själv eller av borgenär.
Om utmätning skett. i en avliden gäldenärs dödsbo, kräves för angivna ändamål i vissa fall en längre frist. Har nämligen utmätningen skett i början av boutredningen, behöva saväl delägarna som borgenärerna rådrum för att vinna överblick av boets läge, innan de taga ställning till frågan, huruvida egendomen bör avträdas till konkurs. Jämte det särskilda regler om det exe— kutiva förfarandet äro för sådant fall meddelade,1 gäller för närvarande enligt slutbestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf, att då utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad förflutit från den dag, dä upp— teckningen av den dödes bo slutades, utmätningen icke skall medföra för— månsrätt, då konkurs följer på ansökning, som gjorts inom sagda tid.
Denna grundsats bör alltjämt vara gällande men behov av någon jämkning i tidsbestämmelserna föranledes därav, att beredningens förslag till lag om boutredning och arvskifte öppnar möjlighet till gäldsbefriande egendomsavträde genom ansökan om egendomens ställande under förvaltning av boutrednings— man. Boutredningsmannen skall till skyddande av borgenärers rätt kunna uppehålla det exekutiva förfarandets fullföljande och avslutning enligt före— slagna bestämmelser i 88 a och 157 åå utsökningslagen. Om han finner sig kunna genomföra dödsboets avveckling utan konkurs, skall l'ioutrednings- mannaförvaltningen i och för sig icke lända till intrång i utmätningsborgenärens förmånsrätt; ett fullständigt eller partiellt avstående därav från borgenärens sida kan ingä såsom en betingelse i den uppgörelse, som av boutrednings— mannen ästadkommes. Det är nödigt, att boutredningsmannen erhåller rådrum för att undersöka boets läge och möjligheterna till uppgörelse utan att behöva befara konkursansökningar från borgenärer, som vilja omintetgöra den genom utmätning grundlagda förmånsrätten. Om, såsom ej sällan torde bliva fallet, boutredningsman förordnats kort före utgången av den tid, som är stadgad för egendomsavträde, erhåller han icke tillräckligt rådrum enligt den nu gäl— lande tidsbestäinmelsen. Beredningen föreslår därför, att förmånsrätt skall vara utesluten även då konkurs följer på ansökan, som göres inom en månad från det förordnande av boutredningsman meddelades, då sistnämnda för- ordnande tillkommit pä ansökan, som skett innan den i allmänhet gällande fristen för egendomsavträde gått till ända.
* Se 157 % utsökningslagen och beredningens förslag till lag angående ändring i vissa delar av nämnda lag.
Med avträdestid enligt 4 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte eller tiden intill dess en månad förflutit från det bouppteckning förrättades, har för det, fall att bouppteckningstid försuttits, till skydd för borgenärer, som velat före ingivande av avträdesansökan avvakta bouppteckningens resultat, uttryckligen likställts tiden intill dess en månad förflutit från det tiden för boupptecknings förrättande gick till ända.
l)e föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft a samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte men skola i regel icke gälla med avseende å dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft. Därest boutredningen verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte, skall dock nya lagen äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit före den för ikraftträdandet bestämda dagen.
I lera ffträ- (la'n d e.
Förslag till lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen.
Bestämmelsen i urarvaförordningen % 2 första stycket, att borgenär, somi den dödes bo äger förfallen fordran, ej må njuta betalning under avträdes- tid annat än mot ställande av borgen eller annan säkerhet för vad han lyfter, skall iakttagas även beträffande betalning i exkutiv ordning efter utmätning, som blivit verkställd i den dödes bo. Härom är föreskrift meddelad i 157 % utsökningslagen. I 4 kap. 8 % av förslaget till lag om boutredning och arv- skifte har beredningen föreslagit vissa avvikelser från innehållet i urarvaför- ordningen 5 2. Härav föranledes ändring jämväl i utsökningslagen. Vidare har beredningen funnit riktigt, att under tid, som avses i 4 kap. 8 % lagen om boutredning och arvskifte, anstånd bör gälla icke blott med verkställande av betalning utan även med försäljning av utmätt egendom. Härom föreslås be- stämmelse i en ny paragraf, vilken torde böra införas sist i 4 kap. utsöknings- lagen. *
88 a %.
Uppskov med Enligt 4 kap. 8 5 av förslaget till lag om boutredning och arvskifte må, iggfffg'ygofg innan den i 4 kap. 1 % stadgade tid tilländagått eller, där boet står under am,-ms ',— dödförvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats angående borgenärernas ”mm bO- förnöjande, betalning av gäld verkställas allenast där det med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. Ändamålet med denna före— skrift är, såsom framgår av motiveringen för densamma, dels att förebygga skada för borgenärerna i allmänhet genom verkställande av betalning till viss borgenär, dels ock att bereda rådrum för att bodelägarna mä kunna utan att ansättas av borgenärers krav överväga frågan om egendomsavträde eller bo- utredningsmannen kunna åvägabringa uppgörelse med borgenärerna. Om ut— mätning för en förfallen fordran ägt rum i dödsboet, kan sådant rådrum omintetgöras ej blott genom verkställande av betalning ur den utmätta egen— domen till utmätningssökanden eller annan borgenär utan även genom den utmätta egendomens försäljning. En dylik åtgärd kan, i synnerhet genom därav förorsakad förlust, lätteligenomöjliggöra en lugn avveckling och kan förden— skull föranleda, att delägare gör ansökan om egendomsavträde eller boutred- ningsmannen om avträde till konkurs även i fall, där avträde kunnat undgås, om exekutiv försäljning icke skett. Enligt beredningens åsikt bör därför sådan
försäljning få äga rum allenast, om det kan antagas, att den icke inverkar menligt på utredningens lugna genomförande. Detta innebär visserligen en avvikelse från de eljest gällande reglerna om möjligast skyndsam försäljning av utmätt egendom, men denna avvikelse lärer i allmänhet icke vara alltför kännbar för utlnätningsborgenären. Å ena sidan består nämligen den förmåns- rätt, som han vunnit genom utmätningens verkställande (se 77 & utsöknings— lagen), utan att rubbas genom uppskov med försäljningen, och å andra sidan skall han, även om försäljningen ägt rum, under den för dödsboet i allmänhet , gällande anståndstiden likväl icke erhålla bet alning.
Avgörandet, huruvida försäljning under tiden för betalningsanstånd kan be— FÖVSälJmng faras inverka menligt på utredningen. kan icke uppdragas åt den exekutivaåsåqxfgsaeä myndigheten, enär denna i allmänhet torde sakna närmare inblick i dödsboets tycke av de?" situation. I stället bör försäljningen göras beroende av samtycke av döds—sorgöåzzztåf'dg boets förvaltare, (1. v. s. delägarna eller testamentsexekutor eller, efter det egendomen avträtts till boutredningsman, den sistnämnde. Dessa böra med— dela samtycke till försäljningen allenast där det med fog kan antagas, att denna ej länder till men för borgenärer. (lm denna betingelse åsidosättes, kunna delägarna genom samtycket adraga sig påföljd enligt 4 kap. 11 å ; lagen om boutredning och arvskifte, och övriga förvaltare kunna bliva skade—
ståndsskyldiga. För att bestämmelsens syfte att bereda rådrum för delägarna eller boutredningsmannen ej ma äventyras, bör en direkt förpliktelse att med— dela samtycke till försäljning, där sådan kan ske utan äventyr för borgenärer, ej lagfästas. Från att i oträngt mål vägra samtycke lära boets förvaltare av- hållas av de ekonomiska påföljder, bl. a. skyldighet att gälda uppskovsränta. som enligt vad ovan berörts (s. 401), kunna på grund av betalningens för— dröjande drabba boet Därjämte kan ifrågakomma skadeståndsskyldighet för delägarna eller den särskilda förvaltaren jämlikt 1 kap. ö % eller 2 kap. 18% lagen om boutredning och arv skifte.
Utan särskilt stadgande lär vara tydligt, att den exekutiva myndighet, som har att handlägga frågan om försäljning, skall genom hänvändelse till boets företrädare föranleda dessa att uttala sig, huruvida försäljning må ske.
Den tid. under vilken uppskov med försäljning längst må äga rum, bör, Anstdnds» såvitt angår delägarnas behov av rådrum, bestämmas på enahanda sätt som ide”- tiden för egendomsavträde enligt 4 kap. 1 % lagen om boutredning och arv- skifte eller till dess en månad förflutit efter det bouppteckning förrättades. Denna tidsbestämning är lämplig även med hänsyn till borgenärernas intresse. Innan den gått till ända, kunna dessa räkna med att egendomsavträde sker från delägarnas sida, om boets ställning kräver sådan åtgärd, och genom , egendomsavträde vinnes trygghet mot en för borgenärerna menlig exekutiv , försäljning även efter avträdestidens utgang, enligt förevarande paragraffom avträde skett till förvaltning av boutredningsman, och enligt konkurslagen 24 och 68 55 om avträde till konkurs ägt rum. Först om avträdestiden när- mar sig sitt slut, utan att ansökan om egendomsavträde gjorts av delägare,
hava borgenärerna att själva tillvarataga sitt intresse genom ingivande av avträdesansökan.
Om bouppteckning ej blivit förrättad inom behörig tid, lära delägarna oftast hava jämlikt, 4 kap. 14 % lagen om boutredning och arvskifte förverkat rätten till gäldsbefriande egendomsavträde. I varje fall vore det icke rimligt, att ut- mätningssökandens rätt skulle uppehallas i avbidan på en försenad boupp- teckning. Av hänsyn härtill föreslås, att där boets egendom ej avträtts till förvaltning av boutredningsman, anstånd med försäljning av det utmätta icke må äga rum längre än till dess en månad förflutit efter det tiden för boupp- tecknings förrättande tilländagick.
Där boet står under förvaltning av boutredningsman, bör denne på skäl, motsvarande dem som under 4 kap. 8 & lagen om boutredning och arvskifte blivit anförda i fråga om innehållande av betalning för förfallen fordran, äga förhindra försäljning av utmätt egendom ända till dess att uppgörelse träffats angående borgenärernas förnöjande. Det är härvid utan avgörande betydelse, om boutredningsmannaförvaltningen börjat inom tid för gäldsbefriande egen— domsavträde eller senare.
((ndantagför I vissa fall bör undantag äga rum från regeln om uppskov med exekutiv "38 egendom försäljning. Detta kan bero antingen på egendomens faktiska beskaffenhet eller på att utmätningssökanden äger särskild rätt till egendomen.
I det förra hänseendet är att märka sådan egendom, som ej kan förvaras under anståndstiden utan att förstöras eller väsentligen försämras. För egen- dom av dylik beskaffenhet har i 90 å andra stycket utsökningslagen1 med— givits avvikelse från det vanliga förfarandet för kungörande av exekutiv auktion. Det är tydligt, att även i nu före 'arande fall alla de olika intres- senterna äro bäst betjänta med att sådan egendom må försäljas, och i para- grafen har upptagits förbehåll därom. Det tillkommer den exekutiva myndig- heten att avgöra, huruvida sådant undantagsfall är förbanden. Det förhållande, att egendomen kan befaras hastigt falla i värde, ehuru den icke i och för sig är utsatt för förstörelse eller väsentlig försämring, är icke hit hänförligt; i sådan händelse skall frågan om försäljning bero på prövning av dem, som företräda dödsboet.
Om utmätningssökanden hade panträtt i den utmätta egendomen, bör för- säljning därav icke uppehållas i vare sig bodelägarnas eller övriga borge- närers intresse. Härför tala samma skäl. som föranlett, att 4 kap. 8 % lagen om boutredning och arvskifte ansetts icke böra omfatta pantrealisation genom borgenärens egen åtgärd, och beredningen får hänvisa till vad därom anförts i motiveringen till berörda lagrum. I förevarande paragraf har därför stadgats uttryckligt undantag för egendom, i vilken utmätningssökanden har panträttj denna kan vara antingen konventionell eller legal och behöver icke vara för- enad med besittning till egendomen. Med panträtt har likställts retentionsrätt.
1 Jfr även 40 och 183 %% U. L., 61 % konkurslagen samt 35 % lagen om köp och byte av lös egendom.
Sådan likställighet är för närvarande i viss utsträckning stadgad annorstä- des i utsökningslagen (139 så) ävensom i konkurslagen (195 %).1 Särskilt märkes, att om retinent före. konkurs erhallit utmätning å egendom, som utgör föremål för hans "ätt, verkställigheten skall fortgå utan hinder av konkursen, såsom är stadgat beträffande egendom under.. panträtt (konkurs- lagen 24 % första stycket jämförd med 195 ä). I konkurslagen har från reten- tionsrätts likställighet med panträtt undantagits hyresvärds och jordägares rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst och arren— 1 dator. Det torde ej vara erforderligt att pa motsvarande sätt stadga undantag beträffande dessa arter av retentioi'isrätt, såvitt angår den nu förevarande frågan om uppskov med exekutiv försäljning, ty sedan hyresvärd eller jord— ägare erhållit utmätning a egendom, vartill han har retentionsrätt, är hans rätt väsentligen likställd med annan retentiousrätt.
1.45 och 155 Så.
Någon jämkning i avfattningen av Hö ; och av 155 & andra stycket för— anledes av den ändring, som föreslås i 1:'7 ;.
1:37 ;.
För det fall, att utmätning skett i död mans bo och borgenär vill njuta Avstånd med betalning, innan tid till egendomsavträde är ute, skall enligt den nuvarande åxå?—gå lydelsen av denna paragraf i fraga om hans skyldighet att ställa borgen eller ning. annan säkerhet för vad han lyfter gälla vad därom är särskilt stadgat, näm— ligen i urarvaförordningen % 2 första stycket. Sedan innehållet. i sistnämnda bestämmelse ändrats genom 4. kap. 8 % i förslaget. till lag om boutredning och arvskifte, erfordras motsvarande ändring i förevarande paragraf. Huru- vida det med fog kan antagas. att betalningen ej länder till men för borge— närer, sasom i berörda 8 % är förutsatt, bör prövas av dem, som företräda dödsboet, och för betalning i exekutiv väg bör alltsa fordras samtycke av dem.
Härom och beträffande den närmare bestämningen av den tid, under vilken detta krav bör gälla, får beredningen hänvisa till vad under 88 a % blivit anfört angående exekutiv försäljning. Förevarande paragraf är tillämplig såväl a betalning ur köpeskillingen för ntmätt egendom, vilken blivit. försåld, som eljest dä till följd av utmätning i död mans bo medel finnas tillgängliga för betalning. Stadgandet avser icke blott betalning till utmätningssökanden, utan även till annan borgenär, som jämlikt utsökningslagens bestämmelser är be— rättigad att erhålla betalning i det genom utmätningen inledda exekutiva för- farandet. Samtycke till försäljning, varom stadgas i 88 a %, innefattar i och för sig icke samtycke till betalning ur köpeskillingen, men hinder möter icke mot att. samtycke till försäljning och till betalning lämnas i ett sammanhang. Om efter det samtycke givits av delägarna boet blivit avträtt till förvaltning
* Jfr motiveringen i förslag till konkurslag, 1911, s. 455 f.
I7cra f ttrii -
dande.
av boutredningsman, k*äves nytt samtycke av denne. Borgenär, som hade panträtt i den utmätta egendomen eller rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla. bör erhålla betalning utan nagot krav på samtycke av dem, som företräda dödsboet; härom hänvisas till vad beredningen anfört under 88 a %.
De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft samtidigt med de nya reglerna om boutredning och arvskifte. I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft. skall äldre lag fortfarande äga till- lämpning, där ej boutredningen verkställes enligt lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till lag om ändrad lydelse av ll kap. 11 % rättegångs— balken.
Den särskilda regel om stämning, som upptages i förevarande paragraf, Gällanderätt. förutsätter, att delägarna i oskiftat dödsbo gemensamt hava att svara i mål, som röra boet. Vid tillämpning av luivudregeln om stämnings delgivning skulle sålunda varje delägare erhalla del av stämningen på samma sätt som eljest då fråga är om talan mot flera svarande. Till lättnad för käranden har emel— lertid här stadgats undantag i den riktningen, att stämningen må delgivas den, som i boet sitter, evad han är delägare eller syssloman. Genom sådan delgivning är målet i laga ordning anhängiggjort, men den, som erhållit del av stämningen, är å sin sida pliktig att utan dröjsmål tillställa envar av öv— riga svarandena en bestyrkt avskrift av stämningen. Försummelse härutinnan kan medföra ersättningsskyldighet i förhållande till den bodelägare, som icke i föreskriven ordning erhållit kännedom om stämningen.1 Såsom delägare äro enligt gällande rätt att räkna den dödes arvingar samt, om han var gift, den efterlevande maken. Med syssloman torde idetta sammanhang avses den, som av arvlåtaren utsetts att i egenskap av testamentsexekutor verkställa bo— utredningen eller som av bodelägarna erhållit uppdrag att i deras ställe ut- öva dödsboförvaltningen. Har sadan dödsboförvaltare full behörighet att före- träda dödsbodelägare emot tredje man, är det obehövligt att låta delägarna fä särskild kännedom om stämningen efter vad i förevarande paragraf är stadgat. Måhända kan under »syssloman» även inbegripas den, som enligt förordningen den 24 september lålil tagit 'ärd om den dödes egendom (hus- folk, husvärd eller god 'man, förordnad av rätten). Då sådan vårdares all— männa befogenhet icke sträcker sig längre än till en konserverande förvalt— ning, mäste dock behörigheten att mottaga stämning vara underkastad en motsvarande begränsning. Å andra sidan torde vårdaren hava att i rätte- gången självständigt företräda boet, så långt hans förvaltningsbefogenhet räcker.
Enligt 1 kap. 1 % i förslaget till lag om boutredning och arvskifte hava efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare att för verkstäl— lande av boutredningen gemensamt förvalta den dödes egendom och före-
1 Se Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt II 5. 311 f. Jfr ock N. J. A. 1905 not A nr 213, 1918 s. 510, 1927 s. 209 och 1930 s. 156.
Lagbered- ningens förslag.
träda dödsboet mot tredje man. Dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning kan emellertid bliva ersatt av särskild dödsboförvaltning genom boutrednings— man eller testamentsexekutor efter vad i 2 kap. är närmare stadgat. Bout- redningsman, som av rätten förordnats enligt 2 kap. 1 %, företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål, som röra boet. Ett förord- nande att vara testamentsexekutor skall, såvitt ej annat följer av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforder— liga åtgärder. Testamentsexekutor företräder ensam dödsboet mot tredje man utom i sådant fall, då även efterlevande make tager del i förvaltningen. Innan dödsboförvaltning kommer till stånd ivanlig ordning, kan dödsboet vara föremål för förberedande vård i enlighet med de bestämmelser, som givits i 1 kap. 2 %.
Genom dessa stadganden har erkänts, att dödsboet utgör ett särskilt sub- jekt för rättigheter och skyldigheter. Den ståndpunkt, som sålunda intagits, blir av betydelse även för utformningen av de regler, som böra gälla om stämning och dess delgivning. Å andra sidan måste beaktas, att dödsboet icke utgör juridisk person” i samma mening som ett aktiebolag eller en eko- nomisk förening. Den rättsliga gemenskap, varom här är fråga, får sin ka- raktär av förvaltningens ändamål att avveckla den dödes ekonomiska förhål- landen.1 Från sådana utgångspunkter har lagberedningen vid omarbetningen av förevarande paragraf följt de principer, som gälla för juridiska personeri allmänhet, men samtidigt även tagit hänsyn till de säregna förhållanden, som äro förenade med representationen för ett dödsbo.
Såsom huvudregel har uppställts, att stämning å dödsbo skall delgivas den, som äger företräda boet. Ligger boet under dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning, medför huvudregelns tillämpning sålunda, att stämningen skall delgivas samtliga delägare. Utövas däremot dödsboförvaltningen av boutred- ningsman enligt 2 kap. lagen om boutredning och arvskifte eller av testa- mentsexekutor, som ensam företräder dödsboet, blir målet anhängiggjort ge- nom delgivning med denne.
Beträffande stämning å de juridiska personer, som behandlas i 15 & av ifrågavarande kapitel i rättegångsbalken, är föreskrivet, att om flera gemensamt äro behöriga att företräda den ifrågavarande rättsgemenskapen, stämning må delgivas någon av dem. Denna princip, som kan sägas hava viss motsvarighet i förevarande paragraf i dess nuvarande avfattning, har tillämpats ilagbered- ningens förslag, ehuru med en mot gällande rätt svarande modifikation i fråga om samförvaltande dödsbodelägare. Föreligger gemensam förvaltning enligt 1 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte, gäller detta särskilda del- givningsförfarande endast under förutsättning, att den bodelägare, som fått del av stämningen, sitter i boet. Till grund för denna inskränkning ligga tyd- ligen samma synpunkter, som varit bestämmande för nuvarande delgivnings—
1 Jfr vad lagberedningen yttrat om dödsboets juridiska natur under 1 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte.
regel. Endast den, som har sådan befattning med dödsboets egendom, att han kan sägas sitta i boet, kan anses behörig mottaga stämning med verkan för övriga delägare. ] överensstämmelse med nu gällande rätt har upptagits stadgande, att på delägare ankommer att efter erhållen del av stämningen utan dröjsmål tillställa envar av övriga delägare en bestyrkt avskrift.
Är dödsboutredningen överlämnad åt flera boutredningsmän, som hava för— valtningen odelad, kan stämning med laga verkan delgivas vilken som helst av dem. Har förvaltningen uppdelats, skall delgivning däremot verkställas med den, till vars förvaltningsområde tvisten är att räkna.1 Vad nu är sagt gäller även, då förvaltningen är anförtrodd åt flera testamentsexekutorer. Fö- religger dödsboförvaltning av testamentsexekutor i förening med den dödes efterlevande make, kan stämningen delgivas exekutorn eller ock maken, om denne sitter i'boet. ] senare fallet har efterlevande maken att giva testaments- exekutorn underrättelse om stämningen, liksom det i fråga om boutrednings— män eller testamentsexekutorer är förutsatt, att envar skall om skedd delgiv- ning underrätta annan, som jämte honom företräder dödsboet.2
Slutligen skall anmärkas, att stämningsreglerna äro att tillämpa jämväl vid talan mot dödsbo, som är föremål för vård i avvaktan på boutredning i van- lig form. För sådan tillämpning finnes dock icke mycket utrymme, eftersom vardarens behörighet att företräda dödsboet överhuvud är ganska inskränkt.3
Den föreslagna ändringen är avsedd att träda i kraft i överensstämmelse med huvudregeln i lagen om införandet av den nya lagen om boutredning och arvskifte. Enligt nämnda promulgationslag skall boutredning i vissa fall verkställas efter nya lagen, ehuru arvlåtaren avlidit före den för ikraftträ- dandet bestämda dagen. Därest sådant fall är för handen, böra de nya regler, som givits rörande stämning å dödsbo, komma i tillämpning, och särskild föreskrift härom har upptagits i förslaget.
* Jfr 14 % förevarande kapitel, enligt vilket lagrum stämning å konkursbo kan delgivas även annan förvaltare än den, vars område beröres av målet. Se härom Kallenberg a. a. s. 298.
2 Jfr 16 % detta kapitel. 3 Jfr vad lagberedningen yttrat under 1 kap. 2 5 lagen om boutredning och arvskifte.
Forum för konkursan- sökning med avseende d dödsbos egen dam.
Förslag till lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen.
_.
1 %
I denna paragraf finnas bestämmelser om forum för ansökningar om egen-- doms avt=ädande till konkurs. Medan ansökningen i allmänhet skall göras hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svar-ai tvistemål angående gäld, skall ansökning av dödsbodelägare om avträdande av den dödes egendom eller borgenärs ansökning om dödsbos försättande i konkurs göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i mål av nämnda slag.
Enligt lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte till- kommer det visserligen i första hand arvingar och universella testaments— tagare samt, om den döde var gift, efterlevande maken att i egenskap av dödsbodelägare gemensamt förvalta den dödes egendom och företräda döds— boet gentemot tredje man, men dödsboförvaltningen kan även övergå pa annan efter vad i 2 kap. är stadgat, nämligen på boutredningsman, förordnad enligt _1 % nämnda kapitel, eller på testamentsexekutor, som i regel ensam utövar förvaltningen, men ibland verkställer boutredningen i förening med efterlevande make.
AnSökning om egendomens avträdande till konkurs skall enligt förslaget kunna göras av samtliga dödsbodelägare, vilka enligt 1 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte'gemensamt handhava dödsboförvaltningen. Såsom lagberedningen närmare utvecklat i motiven till 4 kap. samma lag, skall kon— kurs under särkilda förutsättningar även kunna inträda på ansökning av en- skild delägare. Förvaltas dödsboets egendom av boutredningsman enligt 2 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte, ankommer på honom att ingiva an- sökning om dödsboets avträde till konkurs, därest sådan åtgärd är av om- ständigheterna påkallad.1 Är dödsboförvaltningen däremot anförtrodd åt en testamentsexekutor, kan denne icke i sådan egenskap avträda dödsboets egen— dom till konkurs. Testamentsexekutorsförvaltningen skall nämligen icke befria dödsbodelägarna från personligt ansvar för den dödes gäld på samma sätt som föreslagits skola gälla angående förvaltning genom boutredningsman, och på bodelägarna själva bör därför bero, huruvida boets egendom skall avträdas till konkurs.2
* Se 2 kap. 11 % andra stycket lagen om boutredning och arvskifte. ") Se 2 kap. 20 % lagen om boutredning och arvskifte.
I alla de fall, då från dödsboets sida åtgärd vidtages för avträdande av den dödes egendom till konkurs, bör ansökningen, liksom för närvarande är fallet i fråga om dödsbodelägares ansökning, göras hos konkursdomareni den ort, där den döde bort svara i tvistemål angående gäld, och förevarande paragraf har undergått den jämkning, som i detta hänseende betingas av de nya bestämmelserna om boutredningens verkställande.
8 &. För närvarande är i denna paragraf stadgat, att vid konkursansökning av Uppgifter, gäldenär bör fogas i två exemplar av honom under edsförpliktelse under- pågå—låga,,” skriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift å varje kurgansök- borgenärs namn, boningsort och postadress ävensom å de böcker och andra "mye” handlingar, som röra boet. Denna föreskrift har endast instruktorisk karaktär. Har gäldenären icke vid sin ansökning fogat någon handling av sådant inne— håll, ankommer på konkursförvaltningen att förrätta vederbörlig konkursbo- uppteckning. Avser ansökningen dödsbos egendom och har bouppteckning förrättats efter vad om bouppteckning av den dödes egendom är stadgat, kan » denna'handling naturligen tjäna såsom sådan förteckning som här avses. Är bouppteckning ej förrättad, måste i allt fall arvinge eller efterlevande make, som vill avträda egendomen till konkurs, vara beredd att styrka sin egen- skap av dödsbodelägare.
Med hänsyn till den ordning, som enligt 11 & föreslagits skola gälla för prövning av konkursansökning av enskild dödsbodelägare, är det nödigt, att upplysning i dylikt fall kan erhållas om varje delägares boningsort och post- adress. Sådan upplysning bör enligt förslaget lämnas genom uppvisande av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, genom uppgift å dagen därför. Är bouppteckning ej förrättad, skall ansökningen, enligt vad vidare föreslagits, vara åtföljd av trovärdig uppgift å delägarna ävensom upp- lysning om varje delägares boningsort och postadress.
Underlåtenhet att fullgöra vad sålunda är stadgat om dödsbodelägares konkurs— ansökning har emellertid icke ansetts böra medföra, att konkursansökningen icke upptages av konkursdomaren. I överensstämmelse med vad som före- slagits i 2 kap. 9 % lagen om boutredning och arvskifte har föreskrivits, att konkursdomaren skall förelägga sökanden viss tid att inkomma med det felande, vid äventyr att ansökningen skall vara förfallen, om sökanden ej ställer sig föreläggandet till efterrättelse.
Därest ansökning om egendomsavträde göres av boutredningsman, gäller regeln i första stycket av denna paragraf; vid ansökningen bör fogas sådan förteckning, varom där stadgas. Är bouppteckning förrättad efter den döde, ' kommer ansökningen på grund härav regelmässigt att vara åtföljd av boupp- teckningshandlingen. Tydligt är, att boutredningsmannen dessutom städse måste styrka sin behörighet att företräda dödsboet.
11 %.
Prövning av Beträffande gäldenärs konkursansökning gäller för närvarande såsom allmän "gös,-ålägga?" regel, att ansökningenomedelbart skall följas av beslut om gäldenärens för- trädande tillsättande i konkurs. Avser ansökning dödsbos egendom och härrör den från konkurs" alla samförvaltande dödsbodelägare eller från boutredningsman, förordnad enligt 2 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte, skall även enligt lag- beredningens förslag konkursdomaren genast meddela beslut, enligt vilket dödsboet inträder i konkurstillstånd. Liksom enligt gällande rätt, skall konkurs också kunna följa på ansökning av enskild delägare, som deltager i gemensam dödsboförvaltning. Emellertid överensstämmer förslaget i denna del icke med de bestämmelser, som givits i urarvaförordningen. Konkurs skall sålunda icke längre inträda omedelbart på grund av ansökning av enskild bodelägare utan först sedan övriga delägare erhållit tillfälle att taga del av ansökningen och överväga, huruvida avvecklingen kan tänkas företagen i annan ordning än genom konkurs. Blir dödsboets egendom efter framställning under den tid, då konkursansökningen är föremål för prövning, ställd under förvaltning av boutredningsman, skall konkursansökningen anses förfallen.—I annat fall har konkursdomaren att meddela beslut om dödsboets försättande ikonkurs. Beträffande den närmare motiveringen till dessa bestämmelser, vilka upptagits i förevarande paragraf, får lagberedningen hänvisa till sin framställning under 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Ytterligare skall blott erinras, att de föreskrifter om tillträde av avträdd egendom, som upptagits i urarva- förordningen, icke fått motsvarighet i lagberedningens förslag.
Det förändrade system för avträdande av dödsbos egendom, som sålunda skall tillämpas enligt beredningens förslag, föranleder behov av särskilda före- skrifter om prövning av konkursansökning, som ej underskrivits av samtliga dödsbodelägare eller, där boutredningsman är förordnad, av denne. I andra stycket av denna paragraf har därför stadgats, att konkursdomaren i dylikt fall genast skall utsätta dag för prövning av ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande. Konkursdomaren skall vidare därom utfärda kungörelse, som anslås å rättens dörr samt införes i allmänna tidningarna och i tidning inom orten, och han har slutligen att med posten avsända meddelanden till de bodelägare, som ej underskrivit ansökningen. Kan meddelande icke komma delägaren tillhanda i så god tid, att han hinner å sin sida vidtaga åtgärd i ärendet, behöver kallelse icke utfärdas.
33 g. Särskilda I 2 kap. konkurslagen äro bestämmelser meddelade om återvinning till 223517”;qu konkursbo i talrika fall, då genom avtal, betalning eller annan rättshandling
i dödsbos av gäldenären eller ock genom fastställande av inteckning eller annan åtgärd konkws' av myndighet gäldenärens förmögenhetsläge har före konkursen försämrats till skada för borgenärerna. I allmänhet förutsättes härvid, att rättshandlingen
eller åtgärden ägt rum under viss kortare tid innan konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde med- delades.
Med hänsyn till de fall, i vilka den till ett dödsbo hörande egendomen blivit avträdd till konkurs, är behovet av skydd för borgenärerna särskilt framträdande och kräver beaktande i större utsträckning än eljest. Under viss tid efter dödsfallet, vilken tid är längre Sin de flesta i konkurslagen stadgade återvinningsfristerna, åtnjuta dödsbodelägarna rådrum för att överväga, huru- vida de till undvikande av personligt ansvar för den dödes gäld skola avträda egendomen till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Under sådan tid för egendomsavträde bör boets egendom i möjligaste mån lämnas orubbad, där ej egendomens tillräcklighet för gäldens betalning står utom tvivel. För möjliggörande härav hava i 4 kap. 8 % lagen om boutredning och arvskifte samt i 157 % utsökningslagen föreslagits bestämmelser om uppskov med be— talning av förfallen gäld och i 88 a % sistnämnda lag om uppskov med för- säljning av utmätt egendom, varjämte i 4 kap. 11 5 lagen om boutredning och arvskifte föreslagits personligt gäldansvar för delägarna såsom påföljd av vissa under avträdestiden företagna åtgärder av beskaffenhet att försämra boets ställning till men för borgenärer. Om delägarna på grund av obetänksam- het eller ore'dlighet likväl företaga sådana åtgärder, och boet därefter på en inom avträdestiden gjord ansökan blir avträtt till konkurs, hör till skydd för borgenärerna finnas möjlighet till ätervinningstalan emot dessa åtgärder, även om de ägt rum under förra delen av avträdestiden så långt före konkurs- ansökningen, att återvinning ej kan äga rum enligt de allmänna återvinnings- reglerna i konkurslagen. Och i vissa hithörande fall böra även eljest för återvinning uppställas mindre stränga förutsättningar än iallmänhet gälla enligt konkurslagen, särskilt vad angår ond tro hos den tredje man, som av åtgärden haft obehörig förmån. Dessa utvidgningar av området för återvinning kunna, samtidigt som de äro behövliga för att skydda borgenärernas intresse, icke sägas innebära något obilligt eller för rättssäkerheten menligt ingrepp emot denvtredje man, som genom rättshandling eller på annat sätt inlåtit sig med dödsboet. Ty själva den omständigheten, att motparten i rättsförhållandet är ett dödsbo, vars ställning på grund av den korta tid, som förflutit efter dödsfallet, kan misstänkas ännu vara oklar, gör det angeläget för tredje man att vid sådan rättshandling iakttaga största försiktighet och aktgiva icke blott på egna intressen. Om dylik omtänksamhet blivit åsidosatt, bör tredje man icke till skada för dödsboets borgenärer i gemen kunna fasthålla en fördel, varpå han gjort sig räkning.
Utom de nu berörda allmänna synpunkterna måste enligt förslaget i före- varande sammanhang beaktas en omständighet av mera speciell natur, näm— ' ligen att gäldsbefriande egendomsavträde kan ske ej blott till konkurs utan
även till förvaltning av boutredningsman. Lagberedningen har övervägt, huru— vida avtråde till sådan förvaltning borde göras till en självständig betingelse
Gällande rätt.
för återvinningstalan vid sidan av konkurs. Viktiga skäl hava funnits tala häremot, främst det förhållandet, att avträde till boutredningsmannaförvalt- ning ingalunda behöver vara uttryck för att dödsboet är insolvent, och att sådan förvaltning ej heller är så organiserad, att den lämpar sig för avveck— ling av ett insolvent bo, om denna ej kan ske på den frivilliga överenskom- melsens väg. Även om avträde till boutredningsmannaförvaltning äger rum kort före utgången av den för egendomsavträde stadgade tiden, bör emeller- tid boutredningsmannen hava tillräckligt rådrum för att kunna med utsikt till framgång undersöka möjligheterna för en uppgörelse med borgenärerna. Om boets solvens är oviss, skulle denna möjlighet kunna betagas honom, därest borgenärerna för att bevara sin rätt till återvinningstalan vore nöd— sakade att inom den ursprungliga avträdestiden göra ansökan om egendomens avträde till konkurs. För undvikande härav bör i konkurs återvinningstalan kunna föras, även om konkursansökningen gjorts först efter avträdestidens utgång, men inom skälig kort tid efter det boutredningsman blivit förordnad, förutsatt att avträde till boutredningsmannaförvaltning ägt rum på ansökan inom avträdestiden.
I den gällande rätten är behovet av utvidgad möjlighet för återvinning till dödsbos konkurs endast ofullständigt tillgodosett. Bestämmelser i sådant syfte hava ej meddelats i konkurslagen. Däremot äro vissa dylika föreskrif- ter att finna i urarvaförordningen % 2 andra, tredje och fjärde styckena, vilka bestämmelser erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 13 maj 1921 i samband med tillkomsten av den nu gällande konkurslagen.
Enligt andra stycket skall, om boet tillhörig fast egendom av stärbhusdel- ägare avyttras förr än en månad förflutit, antingen från den dag, uppteck- ningen av boet slutad var, eller, om bouppteckning inom föreskriven tid ej förrättad blivit, från den dag, tiden därtill tilländagått, och den dödes egen- dom avträdes till konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, över- låtelsen på talan av konkursboet gå åter. Enligt beredningens mening är denna bestämmelse dels alltför snäv, dels alltför omfattande. Det förra gäl- ler om de rättshandlingar, mot vilka återvinning medgivits, nämligen avytt- ring av fast egendom. Bärande skäl lära ej kunna förebringas för att dylika avhåndelser skola intaga en särställning, och motsvarande återvinningsrätt bör medgivas i betydligt större omfattning. Å andra sidan synes det icke riktigt, att rätten till återvinning är helt oberoende av förvärvarens goda eller onda tro med avseende å dödsboets ekonomiska ställning; i detta hänseende år följaktligen en inskränkning påkallad.
Är under tid, som i andra stycket sägs, inteckning i fast egendom sökt på grund av stärbhusdelägares utfästelse, eller ock på grund av utfästelse av den döde för fordran vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och år ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 % J. B. stadgade tid sökts för fordran, som där avses, skall därom jämlikt tredje stycket1 med
* Angående tillkomsten av detta stadgande se ovan 5. 314.
visst undantag gälla vad i 29 å» andra stycket konkurslagen stadgas om in- teckning i fast egendom, som blivit sökt inom sextio dagar innan konkurs— ansökning gjorts. Denna bestämmelses innehåll bör i huvudsak förbliva gäl- lande, men den synes alltför sträng därutinnan, att den, om inteckning blivit sökt på grund av medgivande av stärbhusdelägarna, tillåter återvinning utan varje hänsyn till inteckningssökandens uppfattning om åtgärdens innebörd och dödsboets ekonomiska läge.
Slutligen stadgas i fjärde stycket, att i fråga om återvinningstalan enligt andra eller tredje stycket bestämmelserna i 39 % konkurslagen skola äga motsvarande tillämpning.
Av den sist anförda föreskriften synes, att i redaktionellt hänseende någon Beredningens förenkling kan vinnas, om de bestämmelser, som skola motsvara återvin- ningsreglerna i urarvaförordningen % 2, ävensom övriga stadganden om ut- vidgad återvinningsrätt vid dödsbos konkurs införas i 2 kap. konkurslagen. En dylik placering är även, såsom tidigare i detta betänkande av berednin- gen uttalats (s. 393), påkallad av systematiska skäl. Lämpligt synes vara, att förevarande bestämmelser införas i 33 & konkurslagen, som nu innehåller stadganden om utvidgad återvinningsrätt i förhållandet mellan en gift gäldenärs konkursbo och hans make eller dennes arvingar. Enligt förslaget sammanföras sistnämnda bestämmelser till ett stycke, och de nya stadgan- dena intlyta såsom ett andra stycke. Detta omfattar tre punkter, av vilka den första avser avtal i allmänhet, som för dödsboet slutits till skada för borgenärerna. Andra punkten avser betalning eller överlämnande av utfäst pant, och i tredje punkten behandlas inteckning, som blivit sökt i dödsboets egendom.
Enligt samtliga tre punkter skall den utvidgade återvinningsrätten avse åt- gärder, .som ägt rum under tiden från dödsfallet intill dess dödsboets egen— dom avträddes till konkurs, under förutsättning att detta skett på ansökning, som gjorts inom en månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick, eller om på ansökning inom sålunda stadgad tid boet blivit avträtt till boutredningsman, inom en månad från det boutredningsman förordnades. Härvid anmärkes, att sistnämda tid av en månad räknas från det viss person förordnats till boutredningsman, även om beslutet om egen- domens avträde till boutredningsmannaförvaltning skulle hava meddelats tidi— gare. Avgörande är tiden för förordnandet, ej för dess vinnande av laga kraft (se 2 kap. 22 5 lagen om boutredning och arvskifte). Därest ombyte av boutredningsman förekommit, räknas tiden från det första förordnandet. Be- räkningen skall ske med tillämpning av lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid.
Den sålunda angivna kritiska perioden är oftast längre än de tider, varom
;. stadgas i 29—32 %% konkurslagen, varemot de nya bestämmelserna bliva
utan betydelse för sådana fall, som avses i 3.4 % samma lag, och vanligen även för gåvor och andra rättshandlingar av den art, som omförmäles i 28 %.
Bland de i första punkten avsedda avtalen må särskilt nämnas avyttring av fast egendom (jfr urarvaförordningen % 2 andra stycket) eller av lös egen- dom, upptagande av försträckning med eller utan samtidigt ställande av så kerhet, samt lämnande av pant för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats (jfr 29 % första stycket konkurslagen). Förutsättning för att avtal skall återgå är städse, att det länt till Skada för borgenärerna samt att den, med vilken avtalet ingicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Bevisbördan härför åligger den, som för talan om åter- vinning. Dödsboets medkontrahent kan i intet fall värja sig genom att visa, att han icke insåg eller borde hava insett, att avtalet skulle lända borgenä- rerna till förfång (jfr 32 % första stycket konkurslagen).
I andra punkten behandlas betalning av gäld samt överlämnande av pant i enlighet med tidigare utfästelse. Betalning är hit hänförlig, oavsett om den skedde frivilligt eller i exekutiv ordning (jfr 157 % utsökningslagen), med van- liga eller ovanliga betalningsmedel, och oavsett om gälden var förfallen eller icke (jfr 29 och 30 %% konkurslagen). För återvinning fordras även här städse, att åtgärden skedde till skada för övriga borgenärer och att den, som mottog betalningen eller panten hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd.
Är inteckning sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet eller som av den döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga om inteckning enligt 11 kap. 2 % J. B., skall enligt tredje punkten inteckningshavaren kunna för- pliktas att återställa eller för utbyte eller inteckningens dödande tillhanda- hålla inteckningshandlingen, såsom i 29 å andra stycket är stadgat, även om inteckningen ej sökts inom den i 29 % angivna tiden före egendomens av- träde till konkurs, men detta skett på ansökning inom tid, som avses i första punkten av förevarande stycke. Föreskriften avser icke, såsom urarvaförord- ningen 5 2 tredje stycket, allenast inteckning i fast egendom. Angående in- teckningshavarens subjektiva förhållande skall tillämpas vad i 29 % tredje stycket är stadgat.
För att även i fråga om den utvidgade återvinningsrätten enligt förevarande stycke bestämmelserna i 36—40 %% skola vinna tillämpning är särskild före- skrift icke erforderlig.
97 %.
Underhåll m. I 1 kap. 5 % andra stycket lagen om boutredning och arvskifte har stad- kOWkW"-950» dd gats, att efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn äga njuta åiå-Zfå'åååfg nödigt underhåll ur dödsboet under "tre månader från dödsfallet. Därest döds- dödsbos eyen'boet blir försatt i konkurs, skola beträffande underhåll ur konkursboet tillämpas da de regler, som i detta hänseende givits i förevarande paragraf. Vid sådan tillämpning är det emellertid nödvändigt att i viss mån begränsa den under- hållsrätt, som har avseende å konkursboet. Underhåll ur konkursboet bör rim—
ligen icke njutas för tid, som överstiger tre månader från dödsfallet, och föreskrift härom har upptagits såsom tredje stycke av förevarande paragraf. I fråga om den närmare motiveringen för detta stadgande får lagberedningen hänvisa till sitt yttrande under nyssnämnda regel i lagen om boutredning och arvskifte.
De föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft samtidigt med de nya reglerna om boutredning och arvskifte. I fråga om dödsbo efter någon, som avlidit innan nya lagen trätt i kraft. skall äldre lag fortfarande äga till- lämpning, där ej boutredningen verkställes enligt lagen om boutredning och aerkifte. Även då så sker, böra emellertid i fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått dödsbo innan nya lagen vinner tillämpning därå, motsvarande bestämmelser i äldre lag tillämpas, om på grund därav frihet från klander för den, som åtkommit egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger rum enligt nya lydelsen av 33 % konkurslagen.
I km f f mr- dande.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 % 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad i avseende dårå skall iakttagas.
Särskilda be— Med hänsyn till äldre giftermålsbalkens tillämpning finnas i förevarande 723353?” paragraf föreskrifter givna om vissa avvikelser från vad i konkurslagen är till tillämp. stadgat. Dessa föreskrifter behöva nu i ett särskilt avseende utökas i anslut- ”"fg a” äldrening till den ändring, som lagberedningen föreslagit i 11 % konkurslagen. glftermdla .. . .. .. . . .. .. . ., .. . balken. Dar har inforts en sarsklld ordnlng for provning av sadan ansoknlng om dödsbos avträdande till konkurs, som ej är gjord av samtliga dödsbodelägare eller, där boutredningsman är förordnad, av denne. Ansökningen leder nämå ligen icke till omedelbart beslut om dödsboets försättande i konkurs, utan tillfälle heredes övriga bodelägare att göra framställning om boutrednings- mannaförordnande. Om dylikt förordnande meddelas på framställning, som göres sist då konkursansökningen företages till prövning, skall sistnämnda ansökning vara förfallen, men i annat fall blir dödsboet försatt i konkurs. Såsom framgår av 7 % 2 mom. lagen om införande av lagen om boutredning och arvskifte, är det, då den döde var gift och äldre giftermålsbalken ägde tillämpning å makarnas förmögenhetsförhållanden, icke alltid så, att bout- redningsmannens förvaltning omfattar all egendom i makarnas bo. Därest efterlevande maken före beslutet anmäler, att han under sin förvaltning be- håller enskild egendom, varöver han ägde råda, blir boutredningsmannaför- valtningen begränsad till övrig egendom i makarnas bo. Med en dylik be- gränsning sammanhänger emellertid, att boutredningsmannaförvaltning icke medför den verkan, som eljest tillkommer ett i laga tid verkställt egendoms- ' avträde (jfr 4 och 5 mom. i sistnämnda paragraf). Eftersom avträde till kon- kurs städse omfattar all egendom i makarnas bo, är avträde till boutred- ningsman därmed likvärdigt, allenast om förvaltningen skall hava samma omfattning, och under sådana omständigheter bör en framställning om bout- redningsmannaförordnande icke hindra bifall till en konkursansökning från enskild delägares sida, med mindre all egendom i makarnas bo lägges under boutredningsmans förvaltning. Särskilt stadgande härom har meddelats i nu behandlade paragraf. Denna ändring är avsedd att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte.
Förslag till lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.
å9.
Kallelse å okända borgenärer i dödsbo kan enligt. denna paragraf begäras
förvaltningen med tillämpning av vanliga principer tillkommer dödsbodelägarnad i förening, har åt efterlevande make samt envar. arvinge och testamentstagare inrymts rätt att göra ansökning, som här avses. Testamentstagares rätt har icke gjorts beroende av innehållet i det förordnande, som upprättats till hans för- män; under stadgandet inbegripas ej blott universella testamentstagare utan även legatarier. Enligt lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte skall dödsboförvaltningen ankomma på arvingar och universella testamentstagare i förening med efterlevande maken. Vad sålunda stadgats utgör, icke anledning att föreslå någon ändring i gällande regler om behörighet att utverka kallelse å okända borgenärer i död mans bo. Emellertid kan döds- bodelägarnas gemensamma förvaltning enligt förslaget komma att bliva ersatt av särskild dödsboförvaltning genom boutredningsman, förordnad av rätten. Har sådant förordnande meddelats, bör,,det tillkomma boutredningsmannen, vilken har att iakttaga samtliga rättsägares intressen, att begära kallelse å okända borgenärer, därest han finner sådant förfarande påkallat, och föreskrift härom har upptagits i. denna paragraf. För den händelse testamentsexekutor är utsedd, torde det ligga inom hans behörighet att vidtaga motsvarande åt— gärd, och i förslaget har upptagits uttryckligt stadgande i sådant hänseende. Att dödsboet är föremål för förvaltning av boutredningsman eller testaments- exekutor medför enligt förslaget icke hinder för efterlevande make, arvinge eller testamentstagare att begära kallelse å okända borgenärer.
% 11.
Tiden för inställelse i anledning av sådan kallelse, som avses i 55 9 och 10, skall enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse bestämmas till viss dag, näst efter ett år. Är boet å landet och begäres ej urtima ting, må in- ställelsen utsättas tilldet lagtima ting, som infaller näst efter ett år.
Att inställelsetiden bestämts ända till ett år beror av hänsyn till borge- närerna. Då underlåtenheten att inom den angivna'tiden anmäla vissfordran kan hava till påföljd, att borgenären förlorar sitt fordringsanspråk, har borge—
Kallelse å av efterlevande make, arvinge eller testamentstagare. Ehuru åtgärd idödsbo- Okända bor"
genärer i öd mans ba.
Tiden för inställelsen.
närens rätt ansetts kräva, att han under en jämförelsevis lång tid kan göra sitt anspråk gällande. Å andra sidan måste medgivas, att en tidrymd av ett år ej sällan medför olägenheter för dem, som till skydd för sina intressen begära kallelse å okända borgenärer. I fråga om dödsbo är utredningen ofta ej mera invecklad än att den kan slutföras inom avsevärt kortare tid än ett år, från dylik åtgärd räknat. Begäran om kallelse å okända borgenärer — vilken åtgärd i och för sig kan vara synnerligen befogad —— måste då hava till påföljd att utredningens avslutning framskjutes, måhända till ej ringa förfång för dödsbodelägarna. Vad nu sagts om dödsboutredning gäller även i andra fall, då kallelse å okända borgenärer enligt % 10 kan begäras. Ej minst när makar erhålla boskillnad eller det dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad, är det önskligt att så snart som möjligt genomföra en fullständig avveckling av de ekonomiska förhållandena. De intressen, som göra sig gällande på gälde- närssidan, skulle sålunda tillgodoses genom en förkortning av den nu stadgade inställelsetiden. En avsevärd förkortning kan också enligt lagberedningens me— ning införas utan att skada uppkommer för de borgenärer, vilkas rätt är i fråga. Om de genomgripande förändringar, som ägt rum ikommunikationsväsendet, tagas i betraktande, lärer en frist om sex månader i våra dagar icke vara för borgenär mindre förmånlig än en inställelsetid om ett år var vid förordningens tillkomst. En förkortning till hälften innebär med andra ord icke större revi- sion än som betingas av förändrade yttre förhållanden. Visserligen kan i undantagsfall den längre tidrymden få ett särskilt värde för borgenären, men detta intresse synes rimligen böra stå tillbaka för det allmänt kända behovet av en lagändring.
Då inställelsetiden i enlighet med det anförda bestämts till sex månader, innebär detta, att rätten skall i den offentliga stämningen kalla borgenärerna att sist före klockan tolv å viss dag, näst efter sex kalendermånader, giva sina . fordringar tillkänna. Begäres å landet ej urtima ting, skall inställelsen ut-
Kallelse d okända borge- närer kan ej längre benämnas årsstäm- ning.
sättas till ("det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader. Stäm- ningen skall å rättens dörr anslås sex månader före inställelsedagen, och för- kortningen har även medfört ändrade föreskrifter i fråga om kungörandet i allmänna tidningarna. Sådant kungörande skall ske första gången fem månader och tredje gången sist två månader före inställelsedagen. Beträffande sista punkten, som innehåller stadganden om underrättelse till kronans ombudsman i orten och kända inländska borgenärer, har någon ändring icke varit erforderlig.
%% 12—17 och 20.
o
Kallelse a okända borgenärer har, i anslutning till nu gällande inställelsetid, benämnts årsstämning. Denna beteckning kan med hänsyn till den vidtagna förkortningen av inställelsetiden icke längre bibehållas. I förevarande paragrafer hava därför vidtagits de ändringar, som härav betingas, och det har även varit nödvändigt att föreslå motsvarande jämkning i förordningens överskrift.
De föreslagna ändringarna skola träda i kraft å samma tid som lagen om boutredning och arvskifte. Av allmänna grundsatser följer, att de nya bestäm- melserna icke inverka på ärenden, som anhängiggjorts före ikraftträdandet.
Ehuru kallelse å okända borgenärer iåtskilliga andra författningar omnäm- nes under beteckningen årsstämning, har det icke ansetts erforderligt att vidtaga ändringar, motsvarande dem, som föreslagits i %% 12—17 och 20 i denna förord- ning. Enligt lagberedningens mening kan frågan på ett tillfredsställande sätt lösas så, att vad i lag eller särskild författning är sagt om årsstämning före- skrives skola gälla kallelse å okända borgenärer, varom i förevarande förordning är stadgat. Denna allmänna föreskrift får betydelse med avseende å ett fler- tal stadganden, i vilka föreskrivits skyldighet att söka årsstämning, exempel— vis 108 å lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och 56 5 lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar
Enligt övergångsbestämmelse i samband med den ändring, för vilken % 9 var föremål den 11 juni 1920, skall förut gällande lag fortfarande lända till efter- rättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermåls- balken är tillämplig. Har boutredningsman förordnats i dödsbo, som här avses, eller förvaltas sådant dödsbo av testamentsexekutor, bör boutredningsmannen eller testamentsexekutorn hava befogenhet att föranstalta om kallelse å okända borgenärer, och den ändring, som härav påkallas, har vidtagits i % 9 i dess äldre lydelse.
Ikraftträ- dande.
Lagfart för dödsbo.
Gälland e rätt.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.
Enligt 1 %, som innehåller de grundläggande bestämmelserna angående lag- fart å fång till fast egendom, skall envar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, söka lagfart å fånget vid den rätt, varunder egendomen lyder. Lagfartsskyldigheten är närmare reglerad i 2 %, där det stadgas, att lagfarten skall sökas inom viss tid efter det fånget skedde. I fråga om arv är före- skrivet, att tiden för lagfarts sökande skall räknas, där för arvslottens be- stämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. I för- ordningen finnes icke något särskilt stadgande rörande fång på grund av testamente. Det har emellertid ansetts, att lagfartsskvldighet överhuvud icke uppkommer förrän testamentet vunnit laga kraft, ehuru förvärvet, liksom vid arv, räknas tillbaka till arvlåtarens död. För universell testamentstagare torde i övrigt gälla samma regel som om arvinge; tiden för lagfarts sökande skall räknas från delningsförrättningen, därest sådan är erforderlig, men eljest från bouppteckningens avslutande, under förutsättning att testamentet då vunnit laga kraft. Beträffande legat är den i 2 % angivna tiden för lagfarts sökande att räkna från den dag, då testamentet blivit ståndande. En jämförelse med den regel, som gäller då bodelning eller skifte ej erfordras, föranleder emellertid, att tiden icke heller börjar löpa, innan bouppteckningen avslutats.1
Uti ifrågavarande förordning flnnas icke några särskilda bestämmelser med avseende å oskiftat dödsbo, men det är allmänt erkänt, att dödsbodelägarna hava rätt att i denna sin egenskap erhålla gemensam lagfart å fast egen- dom, som ingår i dödsboet.2 Sådan lagfart är nödvändig, då egendomen av delägarna försäljes ur det oskiftade boet. Köparen kan nämligen icke få lagfart få sitt fång, med mindre lagfart meddelats för bodelägarna. Den rätt till lagfart, som tillkommer dödsbodelägarna, är emellertid icke betingad av att försäljning äger rum. Lagfart har upprepade gånger beviljats dödsbodelägare utan samband med försäljning,3 men ifrågakommer oftast
' Se Nordling, Lagfarts- och Inteckningslagarna, 2 uppl., s. 49 f. och Undén, Kommentar till lagfartsförordningen s. 17—18 och 29. Jfr ock lagberedningens förslag tilljordabalk II 5. 271 f.
” Jfr ock förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, % 11 andra stycket, samt motion nr 162 i andra kammaren till 1886 års riksdag.
3 Se N. J. A. 1881 s. 484 och 1909 s. 306.
omedelbart före meddelande av lagfart för köpare till egendomen.1 När fastig— het inköpes för boets räkning, sökes och meddelas även lagfart för bodelägarna gemensamt? Därest fast egendom, som har varit föremål för gemensam lag- fart, sedermera ingår i delning, har delägare att med erhållen del i fastig- heten vidtaga lagfartsåtgärd.
Gemensam lagfart för dödsbodelägare med avseende å deni boet ingående fasta egendomen kan betraktas såsom en tillämpning av 1 % i denna förord- ning. Delägarna äro därvid att anse såsom ägare till fastigheten, oaktat det ännu är obestämt, vilken del var och en av dem har i egendomen.3 12 % an- gives dock icke någon särskild tid, inom vilken lagfarten skall sökas i ifråga— varande fall. Enligt detta äskådningssätt föreligger sålunda en på förord- ningen grundad rätt att erhålla lagfart utan motsvarande skyldighet att inom viss tid göra ansökan därom. Emellertid är det även möjligt att uppfatta lagfarten såsom grundad på en av praxis genomförd komplettering av förord- ningen i den riktningen, att för dödsbodelägare i oskiftat bo föreligger rätt men icke plikt att söka lagfart å arvlåtarens efterlämnade fasta egendomf
När gemensam lagfart meddelas för dödsbodelägare, vilka enligt gällande rätt utgöras av legalarvingar, eventuellt i förening med efterlevande make, avser lagfarten delägarna personligen, icke dödsboet såsom sådant, och detta gäller lagfart å såväl den dödes efterlämnade egendom som fastighet, vilken förvärvats efter arvfallet. Lagfart har sålunda ansetts böra beviljas, alle— nast om dödsbodelägarnas namn varit kända.5 Denna princip har.dock icke utgjort hinder för lagfart på ansökan av god man, förordnad att bevaka okända arvingars rätta Då genom testamente förordnats, att av kvarlåtenskapen vissa belopp skulle tillfalla arvingarna och andra personer samt återstoden ett lasarett, hava arvingarna, som på grund av bouppteckningen sökt lagfart å fastighet i boet, fått ansökningen avslagen.7 Lagfart har å andra sidan be- viljats dödsbodelägare på grund av bouppteckningen även i sådant fall, då enligt testamente egendomen skulle mellan dem fördelas till andra andelar än de legala.8 .
Att lagfartsansökning, som göres av dödsbodelägare med avseende å egen- dom i boet, icke anses ske för dödsboets räkning sammanhänger med den rådande uppfattningen av dödsboets rättsliga natur. Ehuru dödsboet utgör en särskild förmögenhetsmassa, betraktas boet icke såsom subjekt för de rättigheter och skyldigheter, som uppkomma under dödsboutredningen.9 Det är dock att märka, att testamentsexekutor ansetts'berättigad att oberoende
' Jfr N. J. A. 1900 s. 517 och 1901 s. 446. ” Se N. J. A. 1923 s. 99. 3 Se Nordling a. a. s. 54. " Jfr lagberedningens nyssnämnda forslag s. 272. "* 86 N. J. A. 1923 s. 99. 6 Se N. J. A. 1922 not. B nr 499. 7 Se N. J. A. 1912 s. 390. 8 Se Sv. J. T. 1920 Rf. s. 76. Jfr ock N. J. A. 1901 s. 506. 9 Jfr vad lagberedningen yttrat under 1 kap. 1 & förslaget till lag om boutredning och arvskifte.
av dödsbodelägarna försälja dödsboets fasta egendom samt att i vissa fall sådan försäljning icke uppfattats såsom företagen för dödsbodelägarna person— ligen. Någon lagfart har nämligen i sistnämnda fall icke förekommit för dödsbodelägarna. Emellertid har lagfart icke heller meddelats dödsboet såsom sådant utan köparen har erhållit lagfart med åberopande av den lagfart, som beviljats arvlåtaren.l Beträffande dödsboförvaltningen genom testamentsexekutor föreligger sålunda en tendens att erkänna dödsboet såsom i rättsligt hänseende skilt från delägarna. Även i fråga om dödsbo— förvaltning, som handhaves av delägarna gemensamt, har den meningen gjorts gällande, att dessa vid försäljning av egendom ur det oskiftade boet icke handla för egen räkning utan företräda dödsboet såsom ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter.2 Äldre förålay— Enligt lagberedningens den 31 december 1907 avgivna förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom skulle delägare i oskiftat dödsbo, liksom enligt rådande uppfattning av hithörande lagbud, äga rätt att erhålla lagfart å egendom i dödsboet. Beredningen påpekade emellertid, att det från syn- punkten av ett ordnat inskrivningsväsende måste anses otillfredsställande, om _den rättsförändring, som obestridligen ägt rum redan i och med dödsfallet, icke skulle komma till något uttryck i fastighetsboken under den ofta nog långa tid, som förflöte innan antingen skifte förrättats eller ock, såsom ej sällan skedde, fastigheten överlåtes utan föregånget skifte. Med anledning därav diskuterades, huruvida icke rättigheten att erhålla lagfart under vissa förut- sättningar borde motsvaras av en plikt att lagfara. Det kunde sålunda tänkas, att man läte sådan skyldighet inträda efter det viss, närmare bestämd tid från bouppteckningens avslutande förflutit utan att skifte förrättats. Av närmare anförda skäl fann beredningen dock icke lämpligt att i sitt förslag upptaga ett dylikt stadgande. Skyldighet för dödsbodelägarna att söka lagfart ansågs böra stadgas allenast för det fall, att de genom avtal om'sammanlevnad i oskiftat bo beslutit att på ett stadigvarande sätt hava boets egendom under samfällt bruk och det därför finge antagas, att frågan om skifte för en längre tid undanskjutits. För andra fall vore det enligt lagberedningens mening för vin— nande av det angivna syftet — den genom dödsfallet inträdda rättsföråndrin- gens publicerande — tillräckligt med föreskrift om att från bouppteckning, som upptoge fast egendom, skulle göras anteckning i fastighetsboken i sam- band med bouppteckningens inregistrering. Lagbered- I 1 kap. 1 & av lagberedningens förslag till lag om boutredning och arv- "mfäxlef/tt' skifte har nu upptagits föreskrift om att efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare hava att i egenskap av dödsbodelägare för verk-
1 Se N. J. A. 1893 s. 410 och 1906 s. 224. Jfr ock N. J. A. 1886 s. 235, 1909 s- 176 och 1912 s. 64. Då fastighet för dödsbos räkning inköpts av testamentsexekutor, har däzemot lagfart ansetts böra beviljas delägarna i boet, se N. J. A. 1923 s. 99. ” Se Hjalmar Karlgren, Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlkghet s. 284 f. (särskilt s. 287). Jfr ock justitierådet K. G. Carlsons votum i rättsfallet N. J. .1912 s. 390.
ställande av boutredningen gemensamt förvalta den dödes egendom och före— träda dödsboet mot tredje man. Bodelägarnas gemensamma förvaltning kan emellertid enligt 2 kap. bliva ersatt av förvaltning, utövad av boutrednings- man eller testamentsexekutor. Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad i samma kapitel äi stadgat, fö1-ai'1stalta om dödsboets utredning, och ett testamentsexekutorsförordnandc skall in dubio anses innefatta bemyndi- gande att vidtaga de åtgärder, som äro pakallade av boutredningens genom- förande.
Såsom led i boutredningen kunna tydligen ingå sådana rättshandlingar, som hava avseende å fast egendom. Det kan exempelvis för betalning av gäld eller eljest till förberedande av bodelning eller arvskifte vara behövligt att avyttra fastighet i boet. Någon gång kan det även för boutredningen vara lämpligt att förvärva fast egendom till boet. I sistnämnda fall träder fastigheten i stället för annan egendom i förmögenhetsmassan. Rättshandlingen bör emel- lertid enligt 1 kap. 3 % vara betingad av boutredningen. Därest den ej är för sådant ändamål erforderlig, blir dödsboet icke bundet, med mindre tredje man var i god tro. I fråga om boutredningsman, som för sin förvaltning icke kan åberopa lagakraftvunnet testainentsexekutorsförordnande, är även att märka, att fast egendom enligt 2 kap. 13 % ej må överlåtas, utan att bodelägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. _
Av det anförda följer väl icke med nödvändighet, att rätt att erhålla lagfart måste tillkomma dödsbo med avseende å den i boet ingående fasta egendomen. Det kunde nämligen tänkas, att lagfart för den, som från dödsbo förvärvade fastighet, meddelades i omedelbar anslutning till den lagfart, som beviljats arvlåtaren. Vid försäljning genom testamentsexekutor har, såsom förut på- pekats, köparen ibland fått lagfart. med åberopande av den lagfart. som be- viljats arvlåtaren. En sådan ordning skulle emellertid, om den följdriktigt genomfördes, icke stå i god överensstämmelse med syftet med inskrivnings- väsendet, o'ch lagberedningen anser för sin del lämpligt, att lagfart även för framtiden skall kunna meddelas a fast egendom, som ligger under dödsbo— förvaltning. '
När rättshandlingar företagas i och för dödsboutredningen, verka dessa för den rättsgemenskap, som dödsboet utgör. Dödsboet såsom sådant är med andra ord subjekt för de rättigheter och skyldigheter, varom här är fråga. Detta gäller såväl vid dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning som vid sådan särskild dödsboförvaltning, som utövas av boutredningsman eller testaments- exekutor.1 Eftersom dödsboet för närvarande enligt gängse uppfattning icke tillerkännes sådan rättspersonlighet, föreligger med anledning av lagbered- ningens förslag till lag om boutredning och arvskifte i lagfartshänseende den skillnaden, att lagfarten skall avse dödsboet såsom sådant och icke, såsom
* Se härom vidare lagberedningens motiv till 1 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte.
nu är fallet, de särskilda delägarna. Den form, under vilken boutredningen bedrives, saknar härvid betydelse. Uppkommer fråga om lagfart å fast egen- dom under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, skall något hinder icke möta att för dödsboet erhålla lagfart.
Vad härefter angår frågan, huruvida lagfart för dödsbo innefattas under förevarande förordning i dess nuvarande lydelse, kunde avfattningen av 1 % giva anledning till någon tvekan. Det är emellertid i doktrin och praxis obe- stritt, att under förordningen inbegripes lagfart för dödsbodelägare i denna deras egenskap. Därest skälet härtill är den äganderätt, som oavsett erfor— derlig delning anses hava uppkommit redan vid arvlåtarens död, förefinnes samma skäl även i fortsättningen, vare sig denna äganderätt anses övergå på dödsboet såsom sådant eller tillkomma de olika delägarna. I senare fallet representeras nämligen delägarna av dödsboet. Fattas den ordning, vilken hit- tills gällt i ämnet, såsom en av praxis genomförd komplettering av förordnin- gens bestämmelser, möter det tydligen ej heller några hinder att fortfarande anlägga samma betraktelsesätt. Av intresse är även i detta sammanhang en jämförelse med lagberedningens förutnämnda förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom. Rätten att för oskiftat dödsbo erhålla lagfart ansågs av beredningen? så tydligt framgå av den allmänna föreskriften om lagfart å fång till fast egendom, att något särskilt stadgande i ämnet icke upptogs i förslaget. I förhållande till gällande rätt innebär lagberedningens nu fram- lagda förslag emellertid ett förtydligande på denna punkt därigenom, att i 4 % upptagits en föreskrift om att bouppteckningen skall utgöra den handling, som ligger till grund för lagfart för dödsbo'med avseende å fast egendom efter den döde.
Vidare återstår att pröva, huruvida den rätt, som sålunda tillkommer dödsbo i fråga om lagfart å fast egendom, skall motsvaras av skyldighet att söka lag- fart. Vill man, att varje rättsförändring skall komma till uttryck i fastighets- bokföringen, kan en lagfartsplikt synas påkallad. Ett så strängt krav har dock hittills icke ställts på inskrivningsväsendet, och det stödjes ej heller av mera vägande skäl. Att fastighet under tid, då den ingår i dödsbo, icke obligatoriskt registreras för dödsboet medför såsom regel icke några olägenheter i praktiken- Skall fastigheten avyttras, framtvinga omständigheterna en lagfartsansökning, och för andra fall är den ledning, som fastighetsboken skulle kunna giva, icke av större intresse. Vid behov lära tillräckliga upplysningar städse vinnas med utgångspunkt från den lagfart, som meddelats för arvlåtaren. Enligt lag- beredningens mening föreligga ej ens tillräckliga skäl att nu införa någon föreskrift om anteckning i fastighetsboken i samband med att bouppteckning, upptagande fast egendom, ingives för inregistrering. Beredningen har ej heller velat förorda stadgande om lagfartsskyldighet för det fall, då dödsbodelägare träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Ur de synpunkter, som här höra anläggas, skilja sig förhållandena under beståndet av sådant avtal icke väsentligen från dem, som råda under pågående boutredning. Överhuvud
synes det under tiden intill en mera omfattande revision av de stadganden, som beröra inskrivningsväsendet, icke lämpligt att ingå på några ändringar av principiell betydelse med avseende å fastighetsbokföringen.
Att lagberedningens förslag i fråga om lagfartsskyldigheten icke innefattar något avsteg från den nu tillämpade- ordningen framgår därav, att i 25 icke för detta fall upptagits särskilda bestämmelser om tid, inom vilken lagfart skall sökas. Den ändring, som i nämnda paragraf föreslagits, är väsent- ligen betingad av de nya regler, som angå genomförande av arvskifte, och härtill återkommer beredningen i det följande. I detta sammanhang skall vi- dare understrykas, att dödsboet är frikallat från lagfartsskyldighet allenast i fråga om egendom, som tillhört den döde. Därest dödsboet genom köp eller eljest förvärvar fast egendom under boutredningen, har boet, liksom för när— varande torde gälla för bodelägare i motsvarande fall, att ställa sig till efter- rättelse huvudregeln om sökande av lagfart inom viss tid från det fånget skedde.
Vad i övrigt angår lagfart för dödsbo med avseende å fast egendom, som tillhört arvlåtaren, får lagberedningen hänvisa till den närmare motiveringen för den föreslagna ändringen i 4 %.
2 %.
Enligt 6 kap. 5 % lagen om boutredning och arvskifte skall rätten på därom Tidenfärlag— gjord framställning förordna någon att såsom skiftesman biträda dödsbodel-fgrgåg'axe ägarna vid arvskiftets genomförande. Kan skiftesmannen ej åvägabringa enig— arvinge och , het, har han enligt 8 % samma kapitel att själv verkställa skifte, som blir taggiga- gällande, därest delägare icke anställer klandertalan inom tre månader efter ' erhållen del av skifteshandlingen. Har boutredningsman förordnats, innan skiftesman blivit utsedd, skall på boutredningsmannen, såframt han ej är delägare, ankomma att såsom skiftesman medverka vid skiftet, och står döds- boet under förvaltning av testamentsexekutor, skall vad sålunda är stadgat gälla om honom. Vad om förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte är föreskrivet skall enligt 13 kap. 1 % G. B. i dess nu föreslagna ändrade lydelse äga motsvarande tillämpning vid bodelning.
l förevarande paragraf är stadgat, att för arvinge tiden för lagfarts sökande skall räknas, där arvslotten ej kan bestämmas utan bodelning eller skifte, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Verkställes erforderlig delning genom skiftesman enligt 6 kap. 8 % lagen om boutredning och arvskifte, är det tydligt, att tiden för lagfarts sökande ej bör börja löpa, förrän delningen blivit ståndande. Sam- tidigt som ändring vidtagits i denna riktning, har stadgandet omformulerats att uttryckligen avse även universell testamentstagare. Det har vidare ansetts lämpligt att utsäga, att för testamentstagare tid för lagfarts sökande icke i . 43—303628
något fall skall räknas, innan testamentet blivit ståndande. Under sistnämnda föreskrift inbegripes icke blott universell testamentstagare utan även legatarie, om vilken alltjämt gäller, att tiden ej heller börjar löpa före bouppteckningens avslutande.
Beträffande fång på grund av giftorätt förtjänar anmärkas, att tiden för lagfarts sökande i sådant fall, då skiftesman förrättar bodelning, bör räknas från det bodelningen vunnit laga kraft. Särskild föreskrift härom har dock icke funnits påkallad, eftersom principen blivit fastslagen i motsvarande stad- gande angående arvingar och universella testamentstagare.
45.
Vid lagfart När gemensam lagfart av dödsbodelägare sökts å egendom efter den döde, aååärdglåä. har den handling, som legat till grund för ansökningen, hittills städse utgjorts teckningen sd- av bouppteckning efter arvlåtaren. Denna ordning bör bibehållas. Bouppteck— soxnådåff ningen är den handling, som lämnar auktoritativa upplysningar om dödsboet ' och vad därtill hörer. Emellertid] utgör bouppteckningen. icke fångeshand- ling i samma mening som exempelvis en köpehandling, och lagberedningen har därför ansett lämpligt att i denna paragraf upptaga uttryckligt stadgande om att inregistrerad bouppteckning skall vara den handling, på grund varav lagfart _meddelas för dödsbo med avseende å arvlåtarens fasta egendom. Såsom framgår av vad lagberedningen förut anfört, skall lagfart meddelas för dödsboet såsom sådant, icke för bodelägarna. Frågan om lagfarten är obe- roende av den form, i vilken dödsboförvaltningen utövas. Lagfartsåtgärd kan förekomma såväl vid dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning som vid för- valtning genom boutredningsman eller testamentsexekutor. Behov av lagfart för dödsbo är vanligen förknippat med egendomens försäljning under pågående boutredning och föreligger i allmänhet endast då boutredningen icke kan av- slutas utan delning mellan två eller flera delägare. Därest kvarlåtenskapen övergår på en enda successor, skall denne med stöd av bouppteckningen regelmässigt erhålla lagfart å egendom i boet. Utövas förvaltningen i dylikt fall av boutredningsman eller testamentsexekutor och erfordras lagfart i anled- ning av åtgärd med avseende å boutredningen, är det dock naturligt, att lag- farten meddelas för dödsboet.
Den norm, som skall komma i tillämpning för fördelning av kvarlåtenskapen, har icke någon betydelse vid meddelande av lagfart för dödsboet.1 En sak för sig är, att egendomen, om den finnes kvar i boet till delningen, därefter blir föremål för lagfart för var och en av de olika delägarna till den lott, som han vid förrättningen bekommit. Lagfart för dödsbo kan även avse egendom, var— om arvlåtaren gjort singulärt testamentariskt förordnande. Iregel föreligger ej anledning till dylik lagfart; den, som erhållit fastighet såsom legat, får utan
1 Detta gäller redan för närvarande; jfr Sv. J. T. 1920 Rf. s. 78.
förmedling av dödsboet lagfart med stöd av testamentet. Det kan emellertid vara nödvändigt, att egendomen under boutredningen försäljes för betalning av den dödes gäld, och i sådant fall bör lagfart meddelas för dödsboet, varifrån egendomen av köparen förvärvas. Skulle å fastighet, som omfattas av legata- riskt förordnande, lagfart meddelas för dödsbo utan att avyttring kommer till stånd, är det naturligtvis icke hinder för legatarien att i sin ordning erhålla lagfart ä fastigheten.
l förevarande paragraf åsyftas endast att närmare reglera lagfart för dödsbo med avseende å egendom, som tillhört den döde. Att bouppteckningen bör företes såsom legitimationshandling, då lagfart sökes för dödsbo i anledning av förvärv av egendom till boet, behöver lika litet stadgas som att till lagfarts- ansökning för aktiebolag skall fogas bevis om bolagets registrering.
De nu föreslagna ändringarna äro avsedda att träda i kraft å samma tid som den nya lagen om boutredning och arvskifte.
För närvarande antages allmänt, att dödsboet såsom sådant icke kan göra gäld eller företaga annan rättshandling.1 Därest dödsbodelägare utfärda skuld- förbindelser, anses dessa avse delägarna personligen. Enligt lagberedningens förslag blir däremot dödsboet såsom självständigt rättssubjekt bundet av så- dana rättshandlingar, som under dödsboutredningen betingas av begravningen, boets uppteckning, vård eller förvaltning, och rättshandling får bindande ver— kan även i sådana fall, då tredje man icke insett eller bort inse, att rätts- handlingen icke varit för detta ändamål erforderlig.
Bland de rättshandlingar, som kunna förekomma under boutredningen, bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas utfärdande av skuldebrev i för- ening med medgivande om inteckning i dödsboets fasta egendom. Sådan åt- gärd kan någon gång vara betingad av boutredningens genomförande. Sedan uppkommen fråga om inteckning i dödsboets egendom prövats i överensstäm- melse med reglerna i den föreslagna lagen om boutredning och arvskifte, skall hinder icke möta att få ärendet behandlat enligt förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom. Några särskilda föreskrifter i sådant hänseende synas icke vara erforderliga. Förordningens grundläggande bestäm- melser svara mot lagfartsförordningens, och inrymmes lagfart för dödsbo under 1 % sistnämnda förordning, lämnar 1 % inteckningsförordningen å sin sida möjlighet till inteckning i dödsboets egendom. Behörig att för dödsbo med- giva inteckning är den, som i varje särskilt fall utövar dödsboförvaltningen. Föreligger förvaltningenligt 1 kap. 1 % lagen om boutredning och arvskifte, skall medgivande lämnas av samtliga dödsbodelägare, men eljest ankommer åtgärden på boutredningsman eller testamentsexekutor efter vad i 2 kap. samma lag är stadgat.
* Se härom vidare motiven till 1 kap. 3 % lagen om boutredning och arvskifte.
I kra ft- trädande.
Inteckning i fast egen- dom, som ingår i dödsbo.
[”Sky-inning Därest i dödsbo ingår tomträtt eller vattenfallsrätt, kan dylik rätt vara före- Zghtoäi'åtf mål för inskrivning enligt lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt
fallarätt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt. Dödsbo kan även, i den ut- åfzbfgtiitzgååh sträckning som medgives i lagen om boutredning och arvskifte, erhålla inteck— rätt, såvitt ning i tomträtt och vattenfallsrätti överensstämmelse med reglerna i lagen &"ng dödszm- den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Förslag till lag Om ändrad lydelse av 1 % förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, in- teckningar och andra ärenden.
Enligt förevarande paragraf redovisas inregistrering av bouppteckning i bo- uppteckningsprotokollet, medan de ärenden, som i övrigt förekomma i ome- delbar anslutning till boutredningen, protokolleras i domboken, exempelvis förordnande av god man enligt förordningen den 24 september 1861 angå- ende vård av död mans bo, beslut angående uppskov med förrättande av bouppteckning samt föreläggande att upprätta bouppteckning. Isamband med den nya lagstiftningen om arv och testamente hava emellertid till bouppteck- ningsprotokollet förts vissa andra inom successionsrättens område fallande ärenden, nämligen åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, samt förordnande eller entledigande av boutrednings- man, varom stadgas i lagen om allmänna arvsfonden.
Genom den nya lagen om boutredning och arvskifte föranledes en icke oväsentlig ökning av de ärenden, som komma under domstolens behandling. Härvid. äro särskilt att märka reglerna rörande dödsboförvaltning genom bo- utredningsman samt föreskrifterna om arvskifte, verkställt av skiftesman. De flesta av de ärenden, som sålunda tillkommit, äro i stort settjämförliga med vanliga rättegångsmål, och det är därför naturligt, att de upptagas i domboken. Å andra sidan har i vissa fall rättens prövning den enkla och expeditio- nella karaktär, att ärendet kan likställas med dem, som i allmänhet före- komma i den frivilliga rättsvården, och det kunde följaktligen i och för sig synas lämpligt, att ärenden av dylik art intoges i bouppteckningsprotokollet.
Efter mönster av den fördelning, som vid förmynderskapslagens införande verkställdes med avseende å protokolleringen av där behandlade ärenden, har lagberedningen undersökt, huruvida en liknande ordning borde genom- föras på ifrågavarande område, så att vissa ärenden hänfördes till domboken, andra åter till bouppteckningsprotokollet. En sådan fördelning möter emeller- tid stora svårigheter. Det förhåller sig nämligen så, att vissa ärenden, som i lagen äro att räkna till samma kategori, tarva olika behandling alltefter om- ständigheterna. Sålunda ter sig exempelvis frågan om ett boutredningsmannaför- ordnande, om den väckes av en dödsbodelägare och oenighet icke uppstår angående personvalet, såsom ett mycket enkelt ärende, medan samma fråga,
Protokolle- ring av åren- den enligt lagen om bo- utredning och arvskifte.
Jämkning, be— tingad av ändring i la- gen om all- männa arvs- fonden.
där framställningen göres av borgenär eller legatarie, kan bliva av invecklad beskaffenhet. Till bouppteckningsprotokollet kunna under dylika förhållanden icke hänvisas andra ärenden än sådana, som städse äro av den art, att de med fördel kunna behandlas såsom vanliga ansökningsårenden. Då dessa äro jämförelsevis få, har det synts lämpligast att i domboken upptaga alla de ärenden, som i förevarande sammanhang komma i betraktande. Endast på detta sätt ernås önskvärd reda och överskådlighet i fråga om den rättsliga behandlingen.
Av de ärenden, som angå ”själva boutredningen,hänföres sålunda till bouppteckningsprotokollet fortfarande allenast inregistrering av bouppteck- ning. Någon ändring har i övrigt icke gjorts i fråga om de ärenden, som redovisas i bouppteckningsprotokollet. Utom åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, samt avhandlingar om lösöre- köp, skall här alltjämt upptagas förordnande eller entledigande av represen— tant för allmänna arvsfonden. Eftersom denne enligt lagberedningens förslag, kommer att betecknas såsom god man för fonden, har det dock varit nöd— vändigt att i första stycket av förevarande paragraf vidtaga den jämkning, som betingas av denna namnförändring.
Den föreslagna ändringen skall träda i kraft a tid, som är bestämd i över- ensstämmelse med reglerna för utfärdandet av den nya lagen om boutredning och arvskifte samt lagen angående ändring i lagen den 8 juni 1928 om all- männa arvsfonden.
INNEHÅLLSÖVERSIKT
Skrivelse till Konungen
Förslag till
Lag
m—TODUll—POJLOH
Lag Lag Lag Lag Lag Lag Lag Lag Lag Lag Lag
Lag om ändrad lydelse av 1 5 förordningen den 16 juni 187 5
Lagförslag.
om boutredning och arvskifte . kap. Allmänna bestämmelser om boutredning s. 9.
kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor s. 10. kap. Om bouppteckning s.,15. kap. Om den dödes gäld s. 17. kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser s. 20. kap. Om arvskifte s. 21. kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo s. 23. kap. Om dödförklaring s. 24.
angående införande av lagen om boutredning och arVSkifte 12 och 13 kap. giftermålsbalken
angående ändring i angående ändring ' angående ändring ' angående ändring '
angående ändring '
1 1 1 angående ändring i 1 1 angående ändring '
2 och 9 kap. lagen om arv . lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden 2 och 3 kap. lagen om testamente . 7 kap. lagen om förmynderskap .
17 kap. handelsbalken
vissa delar av utsökningslagen . om ändrad lydelse av 11 kap. 11 & rättegångsbalken angående ändring i vissa delar av konkurslagen .
angående ändrad lydelse av 7 5 1. lagen om nya konkurslagens införande och vad 1 avseende dårå skall iakttagas . . . . . . . . . Lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskrip- tion och om årsstämning . . Lag om ändrad lydelse av 2 och 4 %% förordningen den 16 juni 1875 an- gående lagfart å fång till fast egendom
skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden
Inledning.
Motiv.
Översikt av främmande rätt 51. Romersk rätt s.
Fransk rätt 5. 60.
Äldre germansk rätt s.
Schweizisk rätt s.
63.
53. Tysk rätt s. 55. Engelsk rätt 5. 66.
angående sär-
3 5 9—25 26—28 29—30 31—32 33—34
35 . . 36 37—38
39 . 40 41—42
43 44— 46
47
48 51—77
Dansk rätt s. 67. Norsk rätt 5. 71. Svensk rätt: historisk över- sikt s. 72; gällande rätt s. 75.
Lagberedningens yttrande . . . .
Kritik av gällande rätt 8. 77. Skilda vägar för reformarbetet s. 78.
Grundtanken i lagberedningens förslag 5. 81. Översikt av för- slaget s. 83. Förslag till lag om boutredning Och arvskifte. 1 kap. Allmänna bestämmelser om boutredning.
Inledning
Boutredningens ändamål s. 92. Olika former för boutredningen
s. 92. Gällande svensk rätt 5. 93. Lagberedningens förslag 5. 97
15. Dödsbodelägarna . . . . . . . . . . . . .
Arvingar s. 99. Universella testamentstagare 3.101. Efter-
levande make s. 103. Sekundosuccessor s. 104. Uni-
versell testamentstagare, innan testamentet vunnit laga kraft s. 107. Exherederad arvinge s. 108. Arvinge eller testamentstagare, som förverkat sin rätt s. 108.
Dödsboförvaltningen . . . . . . . . . . . . . . .
Den dödes egendom s. 109. Förvaltningens uppgift s. 110. Förvaltningen utövas av delägarna gemensamt s. 110. Dödsboets juridiska natur 5. 114. Delägarna företräda dödsboet mot tredje man s. 115. Brådskande åtgärder 8. 115. Förvaltning genom en enda universalsuccessor s. 116. Överlåtelse av andel i oskiftat dödsbo s. 119. Verkan av delägares död 5. 120.
2 %. Förberedande vård av egendomen . . . . .-_ .
Inledning: gällande rätt s. 121; lagberedningens yttrande s. 123. Första stycket: vården ankommer i första hand på del- ägare s. 123; efterlevande makes vårdnadsplikt s. 125; vård genom förmyndare, syssloman eller annan s. 126; vården upphör, då boutredning börjar s. 127. Andra stycket: vården ankommer i andra hand på husfolk, husvärd eller annan, som är därtill närmast s. 128; i sista hand vård genom god man, förordnad av rätten s. 130; preliminärt beslut av domaren s. 131; forum s. 132
3 &. Rättshandlingar för dödsbo . . .
Gällande rätt 3. 132- behörigheten att företaga rättshand- lingar bestämmes av förvaltningens ändamål s. 133; stif- tande av gäld s. 133; andra rättshandlingar s. 137; skydd för tredje man i god tro s. 137; handel eller annan rö- relse s. 138.
4 &. Bouppteckningen såsom legitimationshandling Före bouppteckningen kräves ej medverkan av testamentstagare 5 %. Förskott till dödsbodelägare
Underhåll åt make, barn och adoptivbarn Förskott för annat ändamål
77— 91 92— 98 99—109 109—120 120—132 132—138 138—142 142—143 143—147 148—150 150
1
_1 G
som
10
11
12 13 2 kap. Inledning.
Ansvarighet för skada genom dödsbodelägarnas förvaltning Delägarnas inbördes ansvarighet
Om boutredningsman och - testamentsexekutor.
Gällande rätt s. 154, förslagets ståndpunkt s.156.
%.
C_IIJ tll:
C/IJ
f_l/J
cmqmqncm
('I/J
vn qlh
Förordnande av boutredningsman: på delägares begäran . . på begäran av testamentsexekutor . på begäran av borgenär på begäran av legatarie . till skydd för ändamålsbestämmelse med stöd av testamente . . . . Beslut förutsätter ej laga kraft å testamente Forum Framställning om boutredningsmannaförordnande . Boutredningsmans kvalifikationer . Allmänna förutsättningar s. 175; förslag till boutrednings— man 5. 176; delägare må förordnas s. 177 , testaments- exekutor har företräde s. 178.
Flera boutredningsmän. . . . . Allmänna förutsättningar s. 179; odelad förvaltning s.180; uppdelning av förvaltningen 5.180. Boutredningsmans entledigande . . . . . . . . På egen begäran s. 181; på begäran av annan s. 181; ny- prövning av förordnande, som meddelats testamentsexe- kutor s. 183. Upphävande av boutredningsmannaförvaltning . Förordnandet förfaller vid konkurs . Boutredningsmans död skall anmälas . . . Ingivande av framställning enligt 1 eller 5 5 .
Föreläggande att komplettera framställningen Bodelägarna erhålla tillfälle till yttrande Delgivningsförfarandet . . . . . Boutredningsmans hörande .
Åtgärd av domaren .
Inställelse inför rätten
Interimistiskt beslut.
Ärende enligt 1 5 s. 192; ärende enligtö % s. 193; sär-
skild talan s. 194. Boutredningsmannaförordnandets innebörd . . . . . . . Boutredningsmans allmänna befogenhet s. 194; förvaltning av insolvent dödsbo s. 199; inhämtande av delägarnas mening s. 202. Boutredningsmans behörighet . . . Överlåtelse av fast egendom eller tomträtt . . . Huvudregeln om delägarnas medverkan s. 205; testaments- exekutors förfoganderätt ej inskränkt s. 207; ogiltighe- ten s. 207.
150——152 152——153 154——157 157——160 160——164 164——166 166——168
168 168——172 172——173
173 173——175 175——179 179——181 181——184 185——186 186——187
187
187 187——1ss 188——190
190 190——191
191 191——192 192——194 194——204 204——205 205——2os
14 %. Förbud mot sammanblandning av dödsboets egendom med
annan egendom . . . . . ._ . . . . . . . . . . . . 208 Utgivande av förskott . . . . . . . . . . . . . . 208—209 15 5. Anmälan om boutredningens slutförande . . . . . . . . . 210—211 Redovisning före skifte . . . . . . . . . . . . . . . . 211—212 Egendomens utlämnande . . - . . . . . . . . 212 Redovisning, då uppdraget eljest frånträdes . . . . . . . . 212—213 6 &. Skiljaktiga meningar vid förvaltning av flera boutredningsmän 213 %. Kontrollå boutredningsmans förvaltning . _ . . . 214—218
Allmänna synpunkter s. 214; god man för tillsyn s. 215;
tillfällig granskning s. 216; kostnaderna för kontrollen
s. 217
18 %. Boutledningsmans ansvar . . 218—220
Skadeståndsansvar s. 218; ansvarigheten för flera boutred— ningsmän s. 219; kriminellt ansvar s. 220.
19 &. Talan å boutredningsmans förvaltning . . . . . . . . . . 221—222 Arvode och kostnadsersättning . . . . . . . - . . . . . 222—224 20 %. Förvaltning genom testamentsexekutor . . . 224—233
Allmänna synpunkter s. 224; testamentsexekutors befogen- het s. 226; testamentsexekutors behörighet s. 229; för— valtningen förutsätter laga kraft hos testamentet s. 229; reglerna om boutredningsman i viss utsträckning till- lämpliga s. 229; särskilda förvaltningsföreskrifter s. 232; specialexekutor s. 232.
. 21 &. Talan mot rättens eller domarens beslut . . . . . . . . . 233 22 &. Verkställighet utan hinder av förd klagan . . . . . . . 233 Boutredningsman enligt uppdrag av dödsbodelägarna själva . . . . 233—234
3 kap. Om bouppteckning. Inledning..........................234—261
Bouppteckningsprivilegiet i vissa städer s. 235. Grunderna för bouppteckningsavgifternas beräknande s. 236. Ordningen för bo- upptecknings förrättande i de privilegierade städerna s. 238. Ma- gistraternas yttranden angående rådande ordning s. 239—243. Äldre lagförslagen s, 243. Spörsmålets behandling i riksdagen s. 245. Bouppteckningsavgifterna och bouppteckningsförfarandet i Stockholm s. 249. Olika system för uppsättandet av legala handlingar i allmänhet s. 253. Bör bouppteckning ske genom myndighets eller delägarnas försorg? s. 254. Bör boupptecknings- privilegiet bibehållas i sin nuvarande omfattning? s. 255. Vilken omfattning bör givas åt principen om delägarnas frihet att för- rätta bouppteckning? s. 259. Särskilda värderingsmän? s. 260. Magistratsprivilegiet i vad rör arvskiftens förrättande s. 261.
1 %. Bouppteckningsplikten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261—265 Gällande rätt s. 261. Den normala bouppteckningstiden s. 261. Ej möjlighet till förkortning av tiden s. 262. Förlängning av tiden bör medgivas s. 262. Särskilda frågor angående bouppteckningsplikten s. 264.
2 5. Vilka äro bouppteckningspliktiga? . . _ . . . . . . . . . . 265—269 Bouppteckningspliktens fullgörande. Gode män vid boupp- teckning. Kallelse till bouppteckning . . . . . . . . . 269—273
Uppteckningsplikt för boets vårdare . . . . . . . . . . . 273—275
Boupptecknings innehåll i vad ej rör kvarlåtenskapen
Handlingar som skola fogas vid bouppteckning .
Gli-' _ . .
Boupptecknings innehåll i vad rör själva kvarlåtenskapen Vem skall uppgiva boet? s. 278. Vad skall uppgivas? s. 278. Värderingen s. 282. Anteckning och värdering, när make lever efter s. 284. Efterlevande makes gång- kläder s. 285.
Uppgivande under edsförpliktelse. Bouppteckningsed Gode männens beviså bouppteckningen
CI];
%. Platsen för bouppteckningen; bouppteckningå flera orter . 8 g Iloupptecknings ingivande till rätten 9 %. Försittande av tid för boupptecknings förrättande eller ingi-
10
vande. Bristfällighet i bouppteckningen. Föreläggande för uppgiftspliktig . . . .
%. Tillägg till bouppteckningen
Stadganden i 9 kap. Ä. B., som sakna motsvarighet i förslaget
4 kap. Om den dödes gäld.
Allmänna utgångspunkter Lagförslag under 1800-ta1et
1862 års urarvaförordning . Nyare lagstiftning .
Brister hos den nuvarande ordningen
Lagberedningens förslag .
Olikaarteravgäld.................... Delägares gäld s. 319; den dödes gäld s. 320; av dödsboet stif-
tad gäld s. 321. Översikt av kapitlets innehåll Jämförelse med urarvaförordningen
1 %. Ansvar för veterlig gäld, då egendomen ej avträdes
Grundprincipen s. 326; initiativet till egendomsavträde s. 327; konkursansökan före dödsfallet s. 328; den döde var försatt i konkurs s. 329; avträdestiden s. 330; avträdes- åtgärden s. 332; förfarandet därefter s. 333; tillämpning av konkurslagen s. 334; ansvariga delägare s. 335; den dödes gäld s. 338; ansvaret omfattar endast veterlig gäld s. 341; ansvarets innebörd s. 343.
2 &. Egendomsavträde sedan ny gäld sig yppat.
Inledning .
Svensk rättsutveckling s. 345; urarvaförordningen s. 347; för— slaget s. 347.
Första stycket. befrielse från ansvar för ny gäld . . . . . .
Andra stycket. egendomsavträdets inverkan på ansvaret för tidi- gare känd gäld. Tredje stycket. edgångsskyldighet . 3 &. Boutredningsmannaförordnande sedan "konkursansökan skett inom avträdestid
275—-277 277—278 278—286
286 291 291—292 292—295 295—298 298—301 302—304 304—307 . 307—309 310—313 313 313—314 315—316 316—319 319—322 322—324 324—326 326—344 345—348 348—350 350—360 361—363
363
45. Närärgäldveterlig? Historik s. 364; rättspraxis: bestridd gäld s. 366; rätts- praxis: eventuell gäld s. 368; förslaget: eventuell gäld
s. 369; förslaget: bestridd gäld s. 371.
5 5. Återgång av bodelning eller arvskifte vid senare egendoms- avträde Inledning s. 372; rättsutveckling och gällande rätt s. 373; allmänna grunder för förslaget s. 375; total återgång s. 377; partiell återgång vid boutredningsmannaförvaltning s. 37 9 ; fyllande av brist hos återbäringsskyldig s. 381.
Återbäringsskyldighet, där legat eller ändamålsbestämmelse verkställts -
Särskilda spörsmål angående återbäring. Historik och allmänna grunder Ränta och avkomst . Ersättning för kostnader . . Ersättning för egendom, som ej finnes i behåll Ej särskild edgångsskyldighet . . 8—10 55. Av dödsfallet föranledda Specialregler angående gälds be- talning . 8 5. Uppskov med gälds betalning . . Inledning s. 393; tidigare förslag och gällande rätt s. 394; huvudgrunder för beredningens förslag s. 396, enskild- heter s. 399. 9 5. Rätt för borgenär att uppsäga gäld i förtid . . . . . . Inledning s. 401; rättsutvecklingen s. 402", beredningens förslag s. 402; detaljspörsmål s. 403. Rätt för dödsbodelägarna att uppsäga gäld Under avträdestid otillåtna förvaltningsåtgärder Inledning s. 407; rättsutvecklingen s. 407; allmänna grun- der för beredningens förslag 5. 410; tid för förbudet s. 411; förbjudna åtgärder s. 411; undantag för vissa dispositioner? s. 413; påföljden är i regel ansvar för veterlig gäld s. 414; undantagsvis endast skadestånd s. 414. 12 5. Bodelning eller arvskifte innan gälden guldits . . . Rättsutvecklingen s. 416; beredningens förslag 5. 418.
G's Vid
-—1
(lh
10 11
C/ID ('I/:)
13 5. Gäldansvar, då boutredningsmannaförvaltning upphört enligt 2 kap. 6 5 . . 14 5. F orsummelse av bouppteckningsplikt; svek beträffande boupp- teckning. Rättsutvecklingen s. 420; ansvar på grund av bouppteck- ningsförsummelse s. 422; ansvar på grund av veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande s. 425. 15 5. För dödsboet stiftad gäld. . . . . 16 Gäldansvar, där delägare är omyndig eller företrädes av god man Rättsutveckling och gällande rätt s. 428; omyndig delägare s. 430; delägare, som företrädes av god man 5. 431; - skadeståndsskyldighet för förmyndare och god man s. 432; allmänna arvsfonden och god man för densamma s. 434.
VID
364—372 372—383 383—386 387—389 389—390
390- 390—392
392 392—393 393—401 401—404 404—406 407—416 416—419 419—420 420—426 426—428 428—434
17 5. Solidaritet, då flera ansvara för gäld eller skada .-. . . . . 435—436 Regressrätt. . . . . 436—441 Inledning s. 436; regressrätt mot dödsboet s. 437; regress- rätt emellan flera ansvariga inbördes s. 438.
18 5. Frihet från ansvar för delägare, som ej erhållit något ur boet 441—446 Rättsutvecklingen s. 441; beredningens förslag s. 444.
19 5. Frihet från personligt ansvar i medellösa bon få, . . . . . . 446—450
5 kap. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser.
Inledning . . . . 450—457 Främmande rätt s. 450; gällande svensk rätt 5. 453; lagberedningens ! yttrande s. 456.
1 5. Utgivande av legat av oskifto . . . . . . . . . . . . . . . 457—467 Allmänna synpunkter s. 457; legat skall utgivas, så snart det kan ske utan men s. 458; legat, förenat med vill- kor eller tidsbestämmelse s. 462; särskilda verkställig- hetsfrågor s. 462; åsidosättande av verkställighetsregeln medför skadeståndsplikt s. 464; om skifte sker, inträder personligt ansvar 3. 465.
2 5. Verkställande av legat, som belastar viss arvinge eller testa- mentstagare . . . . . . . . . . . . . . . 467—469 3 5. Åtgärder till säkerhet för legataries rätt . . . . . . . . . . 469—473 4 5 Avkastning tillfaller testamentstagaren . . . . . . . . . . . 473—474 Kostnader å testamenterad egendom . . . . . . . . . . . . 475—476 * 5 5. Räntaa ' penninglegat . . . . . . . . . . . . . . . . . . 476—480 *, 6 5. Verkställande av ändamålsbestämmelse . . . 480—485 Allmänna synpunkter s. 480; tiden för verkställande av ändamålsbestämmelse av oskifto s. 482; verkställande av ändamålsbestämmelse, som belastar viss arvinge eller testa- mentstagare s. 483; säkerhetsåtgärder s. 484; avkastning och kostnader 5. 484. 7 5. Talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse . . . . . . . . 485—487 6 kap. Om arvskifte. Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 488 1 5. Vilka förrätta arvskifte? . . . . . . . . . . . . . 488—492 Arvskifte skall föregås av bodelning. Ändringi 13 kap. 1 5 G. B. Delningen mellan efterlevande make och den först avlidnes arvingar enligt äldre rätt . . . . . . . . . . . . 492—493 2 5. Förutsättningar för skifte . .. . . . . . . . . . . . . . . 494—500 Delskifte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 500—501 3 5. Delningen . . . . . . . . . . . . . . . _ , . . . 501—509
Gällande 1ätt s. 501. Det föreslagna stadgandet s. 501. Föreskrifter ej givna om a) arvfallen egendoms försälj- ning s. 503; b) "föremål med affektionsvärde s. 504; e) lottkastning s. 504. Beräkningen av den arvfallna egendomens värde s. 504. Ej motsvarighet till 12 kap. 7 5 Ä. B. i förslaget s. 505.
4 5. Arvskiftes form. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . '509—522
Gällande rätt s. 509. Förslaget: Skriftlig form 5. 518.
Vittnen s. 520.
5—9 55. Förfarandet när delägarna ej enas om skifte. . . . . . . 522—525
Förordnande cav skiftesman. Boutredningsman eller testa-
mentsexekutor är utan särskilt förordnande skiftesman . . 525—528
6 5. Entledigande av skiftesman . . . . . . . . . . .- . . . . . 528
7 5. Hörande av delägarna m. m. . . . . . . . . . . . . . . . 528—529 8 5. Skiftesmans uppgifter. Delägares talan mot skifte förrättat
av skiftesman . . . . . . . . . . . . . . 529—531
9 5. Skiftesmans rätt till arvode och kostnadsersättning . . . . . . 532 Ej motsvarighet till bestämmelserna i 13 kap. Ä. B. . . . . . . . 532—536
7 kap. Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Inledning...................-......537—539
Främmande rätt . . . . . . . . - . . . . . . . . . . . . . 539—543 Frankrike s. 539; Schweiz s. 540; Tyskland s. 541; Danmark 5. 542; Norge s. 543.
Svensk rätt . . . . . . . . . . 543—548 1734 års lag s. 544; senare lagstiftning s. 545; lagförslag under 1800-talet s. 548.
Huvudgrunder för beredningens förslag . . . . . . . . . . . . 548—554 Behovet av lagbestämmelser s. 548; sammanlevnad utan avtal s. 550; sammanlevnad på grund av testamentariskt förordnande s. 551; översikt av kapitlet s. 551; ett oskiftat dödsbo fortbe- står s. 552; avtalet kräver ej viss form s. 552.
15. Avtaletsingående....................554—563
Samförvaltning såsom utgångsläge s. 554; kontrahenter äro delägarna s. 555; ställföreträdare s. 556; ej andra utom- stående s. 556; efterlevande make s. 557; ej blott vissa delägare s. 557; den egendom, som är avtalets föremål s. 557; intet krav på bouppteckning eller betalning av gäld s. 559; inga legala tidsbegränsningar s. 560; för- fång för tredje man s. 561; delägare i konkurs eller av- liden s. 561; ogiltighetsgrunder s. 562.
Avtalets innehåll och rättsverkningar. . . . . . . . . 563—571
Avtalets innehåll s. 563, uppsägning av gälds 564; över- låtelse av andel s. 565; boets förvaltning och företrä- dande s. 566; tillämpning av 1 kap. 1 5s. 566; till- lämpning av 1 kap. 3 5 s. 568; tillämpning av 1 kap. 4 5 s. 570; tillämpning av 1 kap. 6 5 s. 571; ingen hänvisning till 1 kap. 2 och 5 55 s. 571.
2 5. Avkastningens disposition . . . . . . . . . . . . . . . . . 572—573 3 5 Avtalets giltighetstid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 573—577 Avtal på obestämd tid 5. 573; överskridande av bestämd tid s. 575. 4 5. Rätt till uppsägning i förtid . . . . . . . . . . . . . . . 577—584 1 Ingående av äktenskap s. 577; efterlevande makes omgifte s. 578; delägares död s. 579; upphörande av förmynder- skap eller godmanskap s. 582; delägares konkurs s. 583. 5 5. Beslut av rätten om avtalets upphörande . . . . . . 584—591
Materiella förutsättningar för avtalets upphörande s. 585; förfarandet s. 588, särskild regel angående omyndig del- ägare s. 589.
.... ._....._.__._.____. ..... 4.—
6 5. Avtalets upphörande genom inträde av särskild förvaltningsform
Förordnande av boutredningsman s. 591; testamentsexeku- tors tillträde s. 592; dödsboets försättande ikonkurs s. 592.
Reglernas rättsliga natur
kap. Om dödförklaring. Inledning
1 5. Förutsättningarna för dödförklaring . . .
2 5. Vilka äro berättigade att söka dödförklaring? . 3 5. Förfarandet i anledning av ansökan om dödförklaring . 4 5. Kungörelse i anledning av ansökan om dödförklaring 5 5. Rättens beslut om dödförklaring. 6 5. Tid för beräkning av bouppteckning m.m.. . 7 5. Återbäring av egendom, som tillträtts i anledning av dödför-
klaring
Förslag till lag angående införande av lagen om boutredning och arv- skifte.
Huvudregeln angående nya lagens tillämpning .
C_IJD '.'/ID
Lagrum, som upphävas . Hänvisning till upphävda lagrum . Ordningen för bouppteckning i vissa städer Särskilda bestämmelser om dödförklaring . Ny lag i vissa fall tillämpliga äldre rättsförhållanden
Särskilda bestämmelser med hänsyn till tillämpning av äldre giftermålsbalken . . . . . . . . . . . . . Huvudregeln om dödsboförvaltningen s. 615; avträde till
konkurs s. 616; avträde till boutredningsman s. 617; bo- uppteckning s. 619; betalning av gäld s. 619; skifte s. 622; avtal om sammanlevnad i oskiftat bo s. 623. *
ÄTODUXPPWLQH CI/JC_l/-r
ylar/nam
Förslag till lag angående ändring 'i 12 och 13 kap. giftermålsbalken.
12 kap. 2 Betalning av den dödes gäld före bodelningen . ä 3 5. Efterlevande makes del i förvaltningen av den dödes egendom
5 5. Avskiljande av giftorättsgods
13 kap. 1 5. Ordningen för bodelnings förrättande Ikraftträdande. . . . . . . . . .
Förslag till lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv.
2 kap. 1 5 Omfattningen av testationsrätten 5 5. Boutredningen efter den sist avlidna maken 5 5 Anmälan av arvsanspråk . 9 kap.
591—593
593—594
594—596 596—598 598—600 600 600—601 601—603 604 604—609 610 610—611 612 612 612 612—6 14 614—623 624 624—625 625—626 626 626—627 628—629 629 629—630
Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden. Inledning .
Gällande lag angående bevakande av arvsfondens rätt s. 631, lagberedningens förslag 5. 632.
3 5. Kammaradvokatfiskalsämbetets uppgift
7 5. Förordnande av god man att företräda fonden . 8 5. Gode mannens uppgifter . . 9 5. Gode mannens rätt till arvode m. m.
10 5. Legat eller gåva till fonden . . . . . 11 5. Egendom, som efter preskription tillfaller fonden . . . . .
Förslag till lag angående ändring i 52 och 3 kap. lagen om testamente.
2 kap. 4 5. Testamentsexekutor ej hindrad vara vittne å testamente 3 kap. 9 5. Skyldighet att fullgöra ändamålsbestämmelse .
Förslag till lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap. 3 5. Avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo 4 5. Efterlevande makes omgifte anledning till uppsägning av av- tal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo
Förslag till lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken.
4 5. Förmånsrätt för vissa kostnader i boutredningen . 8 5. Förmånsrätt i utmätt lös egendom .
Förslag till lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen. 88a 5. Uppskov med försäljning av egendom, som utmätta i död mans bo . 145 och 155 55. Jämkning i avfattningen . 157 5. Uppskov med betalning. då utmätning skett i död mans bo .
Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 5 rättegångsbalken .
Förslag till lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen. 7 5. Forum för konkursansökning med avseende å dödsbos egendom 8 5. Uppgifter vid konkursansökningen . . . . 11 5. Prövning av ansökning om dödsbos avträdande till konkurs 33 5. Atervinning i dödsbos konkurs 97 5. Underhåll ur konkursbo Ikraftträdande
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 5 1. lagen om nya luon- kurslagens införande och vad i avseende dårå skall iakttagas
Förslag till lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsståmning.
9 5. Kallelse å okända borgenärer i död mans bo 11 5. Tiden för inställelsen
631——634 634 634——635 635——63s 638 638 638——639 640 640——642 643 643 644——645 646——647 648——651 651 651——652 653——655 656——657 657 658 658——662 662——663 663 664 665 665——666
12—17 och 20 55. Kallelsen kan ej benämnas årsstämning . Ikraftträdande
Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 4 55 förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom. Inledning .
Gällande rätt angående lagfart för dödsbo s. 668 äldre förslag s. 670; lagberedningens yttrande s. 670.
Tiden för lagfarts sökande för arvinge och testamentstagare . Bouppteckningen tjänar såsom fångeshandling vid lagfart för dödsbo
Inteckning i fast egendom, som ingår i dödsbo . Inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt inteckning i sådan rätt, såvitt angår dödsbo
Förslag till.L lag om ändrad lydelse av 1 5 förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden .
44—303628
668—673
673
674—675 675
676
677—678
.. .
..;
. så»
s*Systematlsk förteckning . ,(Slffrorns inom klemme'r beteckna utredningarna nummer i den kronologisk- förteckningen.)* "
4.
Allmän lagstiftning. Ellttssklpnlng. Fångvård.
_ Betänkande tärande erkännande och verkställighet av ut- ländsk civildom. [2] , L agberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m. ni. [16]
/ _'8tltnförfattnlng.' Annuli geat.m"altn,nz__ Industri.
Handel och sjöfart.
4 , ' Kommutialförvaltnlng. ' De ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 år! le Nommöuhg till byggnmomningu m. m. 1. By'ggneds- författningssukkunnlgas förslag 611 lotsevg'lfter. [15]
ordning för stad, köping och större municipalssmnälle. [6] '
2. Byggnadsordning för mindre municipelsamhälle. [1] 3 B. Byggnadsordnlngnr och utomplansbestlimmelser för landsbygden. [8] 4. Bilagor till normalbyggnudsordningsr. K för städer och för landsbygden. [9 ] . ommunlkatlonsväsen. Hemmalag till provisonske byggnadsföreskrifter [11] Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mallen .: - skilda järnvägar 1 Skåne in. 111. [6] , _ Statens och kommunernas nnan-väsen. Bhtteutjämningsber'edningen. 1. Statistisk utredning sng.— , - ?”" kommunala skattefusket [181 , Bank-. kredlt- och penningvneen.
Polltl.
Förelikrlnglvleen. Dödugheteentnganden för uvrintetörslikrlng. m
seals-mams.
Kyrkovlsen. Undervisning-vilsen. Andlig odling 1 övrigt.
Hälso- och sjukvård.
Förevmvleen.
' ' ' Luftförsvmutrednlngens betänkande: Utredning betrt __. Allmänt nurlngsvlhon. _ _ ' ' hemortons och clvilbefolknlngens skyddande vid lufte- ' ' ' mot Sverige. .[8] .
>- ' _. Utr-lk" ärenden. Internationell rätt.
Fult egendom. Jordbruk med binäringur.
Seclels jordntrednlngens betänkande med förslag till vissa ändringar 1 den sociala urrendelagstlftningen. [1] .Jordbrnksut'rednlngens betunkanden. 6. Promemoria rörande dukninstutveeklingen inom Sveriges jordbruk 1 jämförelse med 1 andra. näringsgrenar och dess samanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande eng. åtgärder för lind- rande ev jordbrukets kreditsvårigheter. [12] 8_. Arbetarhi- gen inom det svenske jordbruket. 114]
Stockholm 19:12. 1:31. Boktr. ?. L. Norstedt & Böner * 803628