NJA 1988 s. 598

Domskäl

TR:n (lagmannen Rekke samt rådmännen Frennberg och Ståhl) anförde i dom d 18 okt 1985: Frågan i målet är, huruvida växelinnehavare - diskonteringsbank - äger erhålla betalning för växelbeloppet av växelutställare, trots att växelrätten mot denne gått förlorad (74 § växellagen).

Bakgrunden är denna: Handelsbolaget Grimslövs Foder & Spannmål (i fortsättningen Grimslövs), däri J-O. och B.M. är bolagsmän, utställde d 30 nov 1981 genom behörigt ombud en växel på 136 171 kr. Växeln accepterades av Orraryds Gård Handelsbolag (i fortsättningen Orraryds) genom bolagsmannen U.O. Grimslövs överlät d 3 dec växeln in blanco på Svenska Handelsbanken i Växjö, Orraryds bankförbindelse, som diskonterade den. Grimslövs uppbar - efter avdrag för bankens kostnader - 132 391 kr av växelbeloppet. Summan utgjorde betalning för fodervaror som Grimslövs under tiden d 18 aug-d 29 okt 1981 levererat till och fakturerat Orraryds genom nio olika fakturor, den första dagtecknad d 25 aug, den sista d 3 nov, allt 1981. I växelbeloppet ingick även betalning för en d 27 nov utställd räntefaktura på 2 991 kr. Leveransfakturorna angav samtliga att betalning skulle ske senast 30 dagar efter fakturadagen. Ingen betalning skedde före diskonteringen. - Orraryds inställde d 20 jan 1982 sina betalningar. Växeln protesterades d 5 febr samma år för utebliven betalning. Handelsbanken krävde därefter skriftligen - med underrättelse om protesten - Grimslövs på betalning vid två tillfällen under 1982. Kraven fullföljdes emellertid ej och d 5 febr 1983 preskriberades växelrätten gentemot växelutställaren (70 § växellagen). Efter ackordsförhandlingar mellan Orraryds och dess borgenärer, därvid Grimslövs angav sina ej tvistiga fordringar å Orraryds till 195 950 kr, vari ingick bl a växelbeloppet jämte protestkostnaderna, godkände Grimslövs d 21 mars 1982 erbjudet ackord om ca 10 % och uppbar därefter för växelbeloppet 19 103 kr.

Härutöver må anmärkas: Bolagsmän i Orraryds var förutom U.Ö. även hans son M.Ö. Denne övertog genom avtal med handelsbolaget och U.Ö. - med tillträde d 1 maj 1982 - Orraryds tillgångar, den fasta egendomen med fasta och levande inventarier. Köpeskillingen fördelades bland borgenärer med säkerhet i företagsinteckningar. Samtidigt övertog U.Ö. Orraryds skulder. Ackordet finansierades genom ett lån i Handelsbanken, för vilket Orraryds borgenärer, däribland Grimslövs, iklädde sig borgensansvar. Borgenärerna förpliktade sig att icke kräva M.Ö. på handelsbolagets skulder. I en d 3 sept 1982 upprättad bouppteckning angavs U.Ö:s tillgångar till 63 608 kr och hans skulder till 7 811 652 kr.

Yrkanden. Banken yrkar nu efter en d 10 maj 1983 ingiven ansökan om stämning å svarandena att dessa solidariskt måtte förpliktas att till banken genast betala det belopp Grimslövs uppburit av växel beloppet eller 132 391 kr. I andra hand yrkar banken att i vart fall utfå de 19 103 kr som Grimslövs erhållit i anledning av ackordet.

Svarandena medger att betala det i andra hand yrkade beloppet 19 103 kr men bestrider i övrigt käromålet. De vitsordar skäligheten i och för sig av det kapitalbelopp, som banken i första hand yrkar.

De grunder som parterna - under utläggning och analys av de teorier som i doktrinen (se i första hand Agells arbete Växel, check och materiell fordran) framförts rörande växelinnehavares möjlighet att avkräva växelgäldenär betalning efter preskriptions inträdande - anfört för sina ståndpunkter i målet sammanfattar TR:n på följande sätt:

Banken: Den springande punkten är frågan huruvida Orraryds - bolaget och dess två bolagsmän - var på obestånd vid tiden för växelns utställande och tiden därefter. Att så varit fallet framgår klart såväl av Orraryds betalningsinställelse och ackordsuppgörelsen som av bouppteckningen över U.Ö:s skulder och tillgångar. Vid sådant förhållande har banken - oavsett att dess talan väckts innan växelrätten mot acceptanten d 5 febr 1985 preskriberades - rätt att som skett kräva betalning av växelutställaren. Banken gör gällande att Orraryds obestånd inträtt redan under hösten 1981 och hänvisar till att Grimslövs leveransfakturor ej till någon del betalats innan växeln diskonterades. Där av följer att Grimslövs redan före växelns utställande gjort en förlust. Denna har Grimslövs tillfälligt täckt eller uppskjutit genom utställandet och diskonteringen av växeln. Grimslövs gör följaktligen genom att växelrätten mot dem preskriberats en vinst på bankens, växelinnehavarens bekostnad. Denna vinst - lika med det omstämda beloppet - är Grimslövs i enlighet med vad 74 § växellagen stadgar skyldiga att återbära till banken.

Grimslövs: En första förutsättning för att växelinnehavaren/banken skall kunna hävda betalningsrätt mot trassenten Grimslövs är att växelrätten gått förlorad mot samtliga växelgäldenärer. Så har - som banken påpekat - icke varit fallet förrän d 5 febr 1985. Även om det på sina håll inom doktrinen uttalats, att växelinnehavaren i fall av acceptantens ådagalagda insolvens äger vända sig mot trassenten, innan växelrätten gått förlorad mot acceptanten, hävdar Grimslövs, att sådan rätt ej föreligger. Om motsatsen skulle gälla, vitsordar visserligen Grimslövs, att Orraryds och dess två bolagsmän vid växelns utställande och under tiden fram till d 1 maj 1982, då M.Ö. övertog Orraryds tillgångar, varit oförmögna att infria växeln, vad avser U.Ö. även under tiden fram till växelrättens preskription. Däremot vitsordar Grimslövs ej att så varit fallet med M.Ö. efter d 1 maj 1982.- - - Fråga är om en diskonterad varuväxel, varigenom Grimslövs ej uppburit mer än värdet av de varor som Grimslövs levererat till Orraryds. Det är omtvistat, huruvida i sådant fall 74 § växellagen överhuvudtaget ger växelinnehavaren fog göra gällande betalningsansvar för trassenten. Grimslövs hävdar, att sådan rätt ej föreligger. - Alla de omständigheter som är förknippade med växeltransaktionen måste vägas in vid bedömningen av frågan om Grimslövs betalningsskyldighet. Härvid kommer i beaktande den dominerande roll banken/växelinnehavaren spelat, icke blott som förut nämnts vid ackordsuppgörelsen utan även i de affärer mellan Orraryds och Grimslövs som föregått denna. Banken har varit djupt engagerad i Orraryds med full insyn i dess ekonomiska ställning och varit väl medveten om dess prekära situation under hösten 1981 och tiden därefter. - - - Under angivna förhållanden bör banken icke tillerkännas yrkad betalningsrätt.

Domskäl. I målet har Grimslövs som muntlig bevisning till styrkande av sina påståenden om bankens agerande vid växeltransaktionen och i övrigt vid mellanhavandena mellan Orraryds och Grimslövs åberopat de uppgifter som vid huvudförhandlingen lämnats av J-O.M. hörd under sanningsförsäkran, och bankdirektören L.W. hörd som vittne.

I målet är ostridigt att Orraryds och dess bolagsmän varit på obestånd vid tiden för växelns utställande. Av utredningen framgår, att så varit fallet även under den tid då Grimslövs leveranser till Orraryds skedde. Vid tidpunkten för växelns utställande har Grimslövs därför gjort en förlust motsvarande det belopp som det senare genom växeldiskonteringen erhållit. Växeltransaktionen har alltså som banken framhållit inneburit endast en tillfällig täckning av förlusten. Denna förlust riskerade Grimslövs att senare själv få bara så länge dess växelansvar kvarstode. Till följd av att växelrätten preskriberades får därför anses att Grimslövs på bankens bekostnad gjort en vinst, motsvarande det belopp Grimslövs uppburit vid växeldiskonteringen. De vinnings- och skaderekvisit som 74 § växellagen uppställer för att växelinnehavaren skall ha rätt att hos växelgäldenär utsöka sin fordran är alltså uppfyllda.

För bedömningen av frågan om banken har rätt att hos Grimslövs kräva betalning trots att växelrätten gentemot acceptanten - Orraryds och dess bolagsmän - icke preskriberats förrän efter det banken framställt sitt betalningskrav framhåller TR:n följande: Orraryds och U.Ö. har ostridigt varit på obestånd icke blott vid växelns utställande utan även under tiden därefter till dess växelrätten mot dem preskriberades. Någon utredning om M.Ö:s ekonomiska ställning efter d 1 maj 1982 föreligger däremot som Grimslövs påpekat icke. M.Ö. har emellertid av Orraryds borgenärer, däribland såväl banken som Grimslövs, friskrivits från betalningsskyldighet för Orraryds skulder. Oavsett den roll banken må ha spelat vid tillkomsten av friskrivningsklausulen kan banken ej med denna anses ha avsagt sig sin betalningsrätt gentemot Grimslövs. På grund av angivna förhållanden - Orraryds och U.Ö:s ådagalagda obestånd samt M.Ö:s befrielse d 1 maj 1982 från betalningsansvaret för Orraryds skulder - har banken, trots att växelrätten mot acceptanten ej varit förfallen, haft rätt att rikta betalningskrav mot Grimslövs.

De påståenden Grimslövs gjort om bankens agerande i deras och Orraryds mellanhavanden motsägs icke av vad J-O.M. och W. uppgivit. Påståendena godtages därför. Någon betydelse för bedömningen av frågan om Grimslövs betalningsansvar tillmäter TR:n dem ej.

Till följd av vad sålunda anförts finner TR:n att de förutsättningar föreligger som 74 § växellagen uppställer för att banken skall äga rätt till betalning av Grimslövs. Tvist råder icke om fordrat belopp. Bankens förstahandsyrkande skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. Svarandena förpliktas att solidariskt mot utbekommande av växeln till Handelsbanken betala 132 391 kr.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n vidhållit de ståndpunkter som finns redovisade i TR:ns dom. De har dock förklarat sig numera vara överens om att Orraryds varit på obestånd under tid då leveranserna skett, vid tiden för växelns utställande och diskontering, samt vid de tidpunkter då växelrätten preskriberats mot Grimslövs och mot Orraryds. De har också förklarat sig vara överens om att Grimslövs och banken hela tiden känt till obeståndet.

Enligt 70 § växellagen preskriberades växelrätten mot Grimslövs d 5 febr 1983. Som TR:n utgått från har Handelsbanken varit oförhindrad att dessförinnan göra sin växelrätt gällande mot Grimslövs, J-O.M. och B.M. Banken har också varit oförhindrad att väcka talan om obehörig vinst innan växelrätten preskriberats mot Orraryds.

Banken har anfört att Grimslövs redan gjort en kundförlust då växeln utställdes, att denna förlust överförts på banken genom att växeln diskonterades och att Grimslövs skulle göra en obehörig vinst om banken nu inte kunde återfå vad den utgivit till följd av diskonteringen eftersom Grimslövs haft att slutligt bära kundförlusten.

Genom diskonteringen har Grimslövs fått valuta för levererade varor. Häri ligger inte någon obehörig vinst. Fram till d 5 febr 1983 har de, enligt växellagen, löpt risk att få betala tillbaka beloppet till banken. Någon ytterligare vinst har inte uppkommit genom att växelrätten preskriberades. Det förhållandet att banken valt att diskontera en växel, utställd på en acceptant på obestånd och därefter, då växeln inte infriats av denne, underlåtit att inom preskriptionstiden söka täckning hos utställaren, innebär inte att Grimslövs gjort en obehörig vinst.

Ackordsbeloppet om 19 103 kr, som bolaget erhållit för varorna utöver avtalad köpeskilling, utgör däremot obehörig vinst för Grimslövs.

Det är ej visat att Grimslövs, som frånsett beloppet om 19 103 kr endast erhållit valuta för varorna, i något annat hänseende gjort obehörig vinst på växelförfarandet. Käromålet kan således vinna bifall endast i medgiven del.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att det kapitalbelopp Grimslövs, J-O.M. och B.M. solidariskt skall utgiva till Handelsbanken bestäms till 19 103 kr.

Domskäl

Domskäl. Grimslövs och medparter har i HD gjort gällande att Grimslövs inte förrän Orraryds inställde sina betalningar kände till att detta bolag var på obestånd; vad som i HovR:ns dom antecknats om att parterna skulle ha varit överens om att Grimslövs känt till obeståndet dessförinnan är felaktigt. Banken har vitsordat att Grimslövs inte tidigare i målet förklarat sig ha haft kännedom om Orraryds obestånd före betalningsinställelsen och har anfört att banken för sin del saknar vetskap om när Grimslövs fick sådan kännedom. I övrigt har parterna vidhållit de ståndpunkter som de intagit enligt HovR:ns dom.

Den i målet aktuella växeln, som utställts av Grimslövs och accepterats av Orraryds, hade före växelrättens preskription av Grimslövs överlåtits till banken för diskontering, varvid Grimslövs uppburit diskonteringsbeloppet. Beloppet utgjorde betalning för tidigare leveranser från Grimslövs till Orraryds jämte ränta. Om Grimslövs under växelns giltighetstid hade fått betala växelbeloppet till banken, skulle Grimslövs såväl växelrättsligt som på grundval av det bakomliggande rättsförhållandet ha haft ett återgångskrav gentemot Orraryds. Eftersom Orraryds ostridigt var på obestånd under växelns giltighetstid - och för övrigt redan när leveranserna ägde rum - skulle visserligen detta krav ha saknat värde eller åtminstone ej fullt ut ha kunnat realiseras. Detta förhållande kan dock inte anses innebära, att Grimslövs skulle göra en sådan vinst som avses i 74 § växellagen, om bankens fordran mot Grimslövs förfaller.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

JustR Munck tillade till utveckling av sin mening: Enligt 74 § växellagen står det, om en växelfordran är preskriberad eller prejudicerad, växelinnehavaren öppet att såsom i vanligt skuldfordringsmål hos växelgäldenär utsöka vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna om fordringen förföll. Växelinnehavaren har alltså rätt att föra talan om vad som brukar kallas obehörig vinst.

Rörande den närmare innebörden av begreppet obehörig vinst i den svenska växelrätten och motsvarande begrepp i främmande rätt har sedan lång tid tillbaka mot varandra stått två huvudteorier, som brukar benämnas valutateorin och befrielseteorin. Kort uttryckt kan valutateorin sägas innebära att obehörig vinst föreligger, om en växelgäldenär har erhållit valuta för sin växelförpliktelse men genom dess bortfallande skulle slippa att betala vederlaget för valutan. Enligt befrielseteorin anses obehörig vinst uppkomma för en växelgäldenär som genom att växelförpliktelsen faller bort befrias från en växelskuld vilken han annars hade fått slutgiltigt ta på sig, eftersom han saknar möjlighet att göra gällande täckningskrav mot någon annan. (Jfr till det anförda och till det följande bl a Hessler i SvJT 1955 s 38-40, Hult, Lärobok i värdepappersrätt, 6 u 1969 s 97-100 och Agell, Växel, check och materiell fordran s 17-58.)

Läget i förevarande mål är att A. har accepterat en av B. utställd växel som ett medel för betalning för varor som B. har levererat till A. Växeln har sedan diskonterats av C. varvid B. uppburit växelbeloppet, och blir härefter preskriberad hos C.

Någon tvekan torde inte råda om att det är mot A. och endast mot denne som C. kan rikta ett krav på att utfå obehörig vinst för det fall att A. är solvent. Detta resultat kommer man uppenbarligen till vare sig man tillämpar valutateorin, befrielseteorin (se dock Agell a a s 154 not 6) eller den i Agells arbete utvecklade s k materiellrättsliga teorin (a a s 154 ff).

För fall då som i förevarande mål A. var insolvent både när växeln accepterades och när växelrätten bortföll kan man däremot komma till olika resultat beroende på vilken teoribildning som läggs till grund för avgörandet. Vad frågan gäller i denna situation är om C. kan framställa ett krav även mot B. grundat på att denne gjort en obehörig vinst. Åsikterna på denna punkt går isär också mellan valuta- och befrielseteoriernas företrädare inbördes.

Den dominerande åsikten bland valutateorins företrädare synes dock vara att det inte är möjligt för C. att i detta fall rikta ett krav på obehörig vinst gentemot A. (angående annan uppfattning i viss äldre tysk litteratur, se Agell s 185 f). Av befrielseteorins företrädare inom dansk och norsk doktrin kommer bl a Jul Lassen till samma resultat; enligt honom kan obehörig vinst inte föreligga hos någon annan än den som är betalningsskyldig i sista hand. Härmed åsyftas den som materiellt sett saknar täckningskrav mot någon annan och således inte nödvändigtvis acceptanten. I synnerhet Holmboe har däremot hävdat att det föreligger obehörig vinst även för den växdgäldenär som, om han under växelns giltighetstid fått utge växel beloppet, visserligen skulle ha haft ett regresskrav mot annan men saknat möjlighet att utnyttja detta, eftersom den andre varit insolvent redan vid växelns preskription eller prejudicering. Till denna uppfattning har i tidigare svensk doktrin bl a Eberstein och Ljungman anslutit sig. En mellanställning intar Ussing, som har ansett det inte möta några betänkligheter att, vid insolvens hos den i sista hand betalningspliktige, talan om obehörig vinst kan föras mot annan växelgäldenär för det fall att denne genom växeln fått betalning för en tidigare fordran hos den i sista hand betalningspliktige. För fall då en växelgäldenär tecknat på en låneväxel i borgensliknande syfte har däremot Ussing anslutit sig till Jul Lassens åsikt. En likartad uppfattning har utvecklats av A Vinding Kruse.

HD hade i rättsfallet NJA 1949 s 670 anledning att pröva ett mål rörande en låneväxel där talan om obehörig vinst fördes mot trassenten under åberopande av att acceptanten, som uppburit lånevalutan, var insolvent vid växelrättens bortfallande. HD konstaterade i sin dom att det inte hade anförts någon annan omständighet på grund varav trassenten, som inte uppburit lånevalutan, kunde anses ha erhållit vinst till växelinnehavarens skada än att trassenten, om växelrätten bestått, skulle till följd av acceptantens obestånd ha blivit den som slutligen fått vidkännas följderna av att växeln måst infrias. Trassenten ansågs inte härigenom ha gjort någon sådan vinst som avsågs i 74 § växellagen, och växelinnehavarens talan ogillades därför.

Att befrielseteorin i den utformning som den fått av Holmboe m fl för svensk del avvisats genom detta avgörande framstår som klart, men det får betecknas som mera tvivelaktigt om avgörandet kan åberopas till förmån för valuta teorin eller för befrielseteorin i någon av de utformningar som den erhållit genom Jul Lassen eller Ussing. I sistnämnda hänseende har något divergerande uppfattningar kommit till uttryck i litteraturen (se Hessler a a s 40, Hult a a s 99, 100 och Agell s 142). Det är att märka, att i den situation som förelåg i rättsfallet trassenten tydligen hade utställt växeln i ett borgensliknande syfte. Själva utgången överensstämmer således både med Jul Lassens och med Ussings utformning av befrielseteorin, och den är också förenlig med valutateorin.

HD har inte vare sig före eller efter detta rättsfall i något refererat avgörande haft att ta ställning i ett mål där talan om obehörig vinst under här aktuella förhållanden förts mot en växelgäldenär som mottagit växeln som medel för betalning av en fordran; ett nyligen avgjort mål om obehörig vinst (NJA 1988 s 176) gällde också detta en ren låneväxel.

I svensk doktrin från tiden efter 1949 års fall har hithörande frågor synnerligen ingående analyserats i Agells arbete. Vad gäller den nu aktuella frågan synes Agell, låt vara med delvis andra teoretiska utgångspunkter, komma till samma resultat som Ussing. När den i sista hand betalningsskyldige - och insolvente - växelgäldenären använt växeln för betalning av en skuld till eftermannen och denne låtit diskontera växeln, kan enligt Agell situationen uppfattas så att eftermannen, om växelrätten faller bort, blir fri från en betalningsförpliktelse som han på grund av förmannens insolvens skulle ha fått i sista hand svara för själv, om växeln gjorts gällande i tid. Han bör då verkligen anses göra en obehörig vinst (a a s 189). Om däremot eftermannen påtecknat växeln utan att vare sig uppbära det belopp som senare erhålls vid växelns diskontering eller själv använda växeln som betalningsmedel, har hans åtagande normalt ett rent borgensliknande syfte. Det är med den materiellrättsliga teorins utgångspunkter då enligt Agell möjligt att ogilla ett vinstkrav mot eftermannen, därför att han inte haft någon fördel av sitt växelåtagande och därför att detta inte heller representerat någon betalningsskyldighet på allmän, civilrättslig grund vid sidan av växeln (a a s 191).

Det synes emellertid finnas skäl som talar mot att dessa fall behandlas olika, en ordning som otvivelaktigt medför ett ganska komplicerat synsätt när det gäller att bedöma frågan mot vilken växelgäldenär en talan om obehörig vinst skall kunna riktas. Agell påpekar själv (a a s 189-191) vissa sådana komplikationer. Om den i sista hand betalningsskyldige, insolvente gäldenären använt växeln för att betala en skuld hos eftermannen och denne sedan vid växelrättens bortfall anses skyldig att utge obehörig vinst till växelinnehavaren, måste rimligen eftermannen i sin tur kunna vända sig mot den förstnämnde gäldenären, som ju kan tänkas åter bli solvent. Man kan här tänka sig regresser i flera led, vilket innebär att läget i praktiken blir likartat det som skulle ha förelegat om växelrätten hade bestått. Och situationen kan tänkas vara den att den i sista hand betalningsskyldige gäldenären visserligen inte förmår betala hela växel beloppet men kan erlägga en del av detta. Växelinnehavaren synes då bli hänvisad till att föra talan om obehörig vinst mot två eller flera växelgäldenärer. Det torde slutligen i fall av det slag som nu diskuteras stundom kunna vara förenat med svårigheter att bedöma om växelåtagandet i den mening som Agell avser skall anses representera en betalningsskyldighet på allmän, civilrättslig grund, något som med den angivna utgångspunkten skall vara avgörande när ställning tas till om en obehörig vinst föreligger.

Av större betydelse är att det synes svårt att komma ifrån att man med Agells (och Ussings) utgångspunkter kan hamna i skilda resultat när det gäller bedömningen av transaktioner som från praktisk synpunkt ter sig tämligen likartade. I nu förevarande mål leder uppenbarligen Agells synsätt till att bankens talan skall bifallas: Orraryds har använt växeln som medel för att betala leveranser från Grimslövs, som fått växeln diskonterad och tillgodogjort sig diskonteringsbeloppet. Men växeln skulle också ha kunnat användas så att Orraryds lyft diskonteringsbeloppet och med detta belopp betalat sin skuld till Grimslövs. I så fall synes knappast bankens talan med den angivna utgångspunkten ha kunnat bifallas, ty Grimslövs torde då få anses ha tecknat på växeln i ett borgensliknande syfte för att hjälpa Orraryds till kredit; att lånebeloppet sedan använts för att betala en skuld till Grimslövs synes ej påverka bedömningen. Inte minst med tanke på att kontrahenterna i fall av detta slag ofta gemensamt besöker banken och genomför transaktionerna i ett sammanhang synes det omotiverat att göra skillnad mellan den ena och den andra situationen. Och när frågan är om en ren låneväxel skulle eftermannen som förut nämnts gå fri från ansvar för obehörig vinst om det är den egentlige låntagaren som lyft diskonteringsbeloppet, medan man synes komma till motsatt resultat om eftermannen av egna medel lånat ut pengarna och i omedelbar anslutning härtill låtit diskontera växeln för att få tillbaka sitt utlägg. Även dessa situationer synes i princip böra bedömas på samma sätt. - Möjligen avses dock det nu diskuterade betraktelsesättet inte utgöra något hinder mot att man i vart och ett av de båda angivna typfallen efter en genomlysning av de materiella förhållandena skall kunna komma till samma resultat vare sig den ena eller den andra av de nyss skisserade situationerna föreligger till bedömning, men härpå är jag osäker, och om detta antas vara förhållandet skulle i vart fall betraktelsesättet kompliceras till sådan grad att rättsläget synes bli alltför svårbedömt.

Övervägande skäl synes därför tala för att den princip som slagits fast i 1949 års rättsfall antas ha generell giltighet så till vida att insolvens hos den växelgäldenär som materiellt sett är betalningsskyldig i sista hand inte drar med sig ett ansvar för obehörig vinst för eftermannens del vare sig denne mottagit växeln som betalning eller ej och oavsett vem som vid diskontering uppbär diskonteringsbeloppet. Det förtjänar anmärkas att Høyesterett i Norge i ett rättsfall, som såvitt kan bedömas var alldeles analogt med förevarande mål, kommit till samma resultat (NRt 1932 s 583, jfr också NRt 1927 s 860).

Ett ställningstagande till förmån för någon av teorierna på området är i övrigt ej påkallat i detta mål; som har anmärkts i litteraturen leder lätt ett accepterande fullt ut av en sådan teori till att man hamnar i begreppsjurisprudens (Hessler a a s 40).

Slutligen bör anmärkas att, om den som känner till den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenärens insolvens överlåter växeln för diskontering, det givetvis under speciella omständigheter är tänkbart att han ådrar sig ett skadeståndsansvar gentemot diskontören, exempelvis på grund av svek (30 § avtalslagen). I så fall blir emellertid ej fråga om tillämpning av bestämmelsen om obehörig vinst utan om ersättningsskyldighet på annan grund (jfr Agell a a s 192).