NJA 1988 s. 684
Vattenmål. Genom vattenkraftsutbyggnadsföretag har intrång skett i kommunikationerna till och från vissa bostadshus, som medlemmar i sameby uppfört med stöd av 16 § rennäringslagen. Intrånget har ansetts drabba rennäringen och inte bestämda personer i den mening som avses i 28 § rennäringslagen. Enskilda samer i egenskap av ägare till husen har därför inte befunnits äga rätt att föra talan i anledning av intrånget.
HD
Sedan Luleå TR, vattendomstolen, i deldom d 28 mars 1983 slutdömt Sirkas samebys fiskeskadefrågor, fördes förhandlingar mellan Statens Vattenfallsverk (Vattenfall) samt samebyn genom dess styrelse och samefonden genom kammaradvokatfiskalsämbetet. Förhandlingarna ledde fram till ett av de tre nämnda parterna i april och maj 1984 undertecknat avtal. I ingressen till nämnda avtal angavs att det träffats i anledning av de genomförda och före juli 1983 ansökta vattenkraftföretag - med två angivna undantag - som inverkade på vattenförhållandena där Sirkas sameby hade renskötselrätt. Enligt 1 § i avtalet skulle Vattenfall till samebyn och samefonden erlägga en ersättning i ett för allt av sammanlagt 10 miljoner kr. Ersättningen skulle enligt 2 § i avtalet - tillsammans med tidigare utgivna ersättningar och tillhandahållna nyttigheter - utgöra full gottgörelse bl a för all samernas skada under gången tid och i framtiden på grund av de i ingressen angivna vattenkraftföretagens inverkan på vattenförhållanden och markområden, dock med i avtalet angivna undantag. Bland undantagen är, såvitt nu är i fråga, särskilt att märka 3 § 1 st som lyder: "Avtalet innefattar inte skada på enskild same tillhöriga anläggningar och övrig egendom som i sin helhet är uppförda respektive förvarade ovanför respektive nu gällande dämningsgräns. I den mån sådana skador kvarstår skall de regleras särskilt med vederbörande enskild same, vilken av avtalsparterna uppfattas som rätt sakägare i dessa fall." Enligt 8 § i avtalet skulle detta inges till vattendomstolen för fastställelse.
Vattenfall yrkade hos Luleå TR, vattendomstolen, att domstolen måtte fastställa 1984 års avtal och därmed slutdöma Sirkas samebys samtliga återstående skadefrågor med undantag bl a för de i 3 § av avtalet angivna, särskilda frågorna.
Ansökningen om avtalets fastställelse kungjordes d 10 jan 1985, varvid bestämdes att erinringar mot fastställande skulle skriftligen anmälas senast d 29 mars 1985.
Kungörelsen föranledde yttrande från några enskilda samer och ytterligare några anmälde anspråk vid huvudförhandlingen. Alla de enskilda samer som hört av sig anförde genom sitt ombud, advokaten B.E: De har ingen erinran mot att avtalet fastställes. Alla äger emellertid byggnader i Saltoluokta uppförda på fastigheten Jokkmokks kronoöverloppsmark 17:1 med stöd av bl a 16 § rennäringslagen. Byggnaderna, som har förhållandevis hög klass, tjänar under del av året som bostad åt samerna och deras familjemedlemmar. Det är alltså inte fråga om renvaktarstuga, kåta eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln. Samerna behöver utfarter till allmän väg från sina bostäder i Saltoluokta, både vinter och sommar. På grund av stora tappningar har isarna på Langas varit så påverkade att samerna varit avskurna från åtkomst till sina byggnader. Grunddammen i Jaurekaska har läckt i sådan utsträckning att sommarkommunikationer i form av båtfart och båtlandning störts. I den mån deras rätt till utfart skadas eller försämras är de berättigade att föra talan härom i enlighet med bestämmelserna i 9 kap samt 2 kap 2 § och 12 § äldre VL. I andra hand görs gällande att sökanden medgivit samerna talerätt enligt 4 och 5 §§ i ett avtal d 11 mars 1975. – E:s huvudmän yrkar på grund av det anförda att domstolen förklarar dem vara berättigade att föra talan i angivna hänseenden.
Vattenfall genmälde: Ifrågavarande samers byggnader är uppförda med stöd av 16 § rennäringslagen. Fråga är således om byggnader som behövs för renskötseln, varför det saknas möjlighet för enskilda samer att få ersättning eller utverka skadeförebyggande åtgärder i yrkade hänseenden. Det bestrids att sökanden genom avtalet d 11 mars 1975 medgivit talerätt för de enskilda samerna. Deras talan skall således avvisas. För den händelse de enskilda samerna skulle anses ha talerätt, föreligger hinder mot fastställelse av avtalet.
Vattendomstolen (chefsrådmannen Bergh, fastighetsrådet Harju samt två nämndemän) anförde i deldom d 30 april 1986:
Domskäl.
Vad till en början angår frågan om sökanden genom avtalet d 11 mars 1975 medgivit rätt för de enskilda samerna att föra talan i de hänseenden som nu är i fråga kan följande antecknas. Avtalet avsåg bortrivande av bryggdelar i Saltoluokta och befrielse för sökanden att i framtiden underhålla och förnya i mål om Suorvas tredje reglering tillkomna bryggor i Saltoluokta. Enligt vattendomstolens bedömning kan innehållet i avtalet - mot sökandens bestridande - ej sägas innefatta ett generellt medgivande från sökandens sida för de enskilda samerna att föra talan rörande samfärdselfrågor.
Vad därefter angår förstahandsgrunden för de enskilda samernas talerätt gör vattendomstolen följande bedömning.
Ifrågavarande byggnader har ostridigt uppförts med stöd av 16 § rennäringslagen. Det är alltså fråga om byggnader som behövs för renskötseln. Störning av kommunikationerna till och från sådana byggnader är en fråga som närmast hör till renskötseln och kan ej anses vara högst personliga besvär för bestämd person. Enligt 28 § 2 st samma lag och de principer som fastlagts i NJA 1981 s 610 tillkommer talerätten för olägenheter för renskötseln samebyn och samefonden och ej enskilda samer. På grund av det anförda skall de enskilda samernas talan avvisas.
Hinder mot fastställelse av avtalet föreligger ej.
Domslut
Domslut. Vattendomstolen fastställer avtalet. E:s huvudmäns talan avvisas. - - -
E:s huvudmän fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sin vid vattendomstolen förda talan innebärande att Vattenfall skulle åläggas att för all framtid trygga deras vinter- och sommarkommunikationer till och från deras bostäder i Saltoloukta. De förbehöll sig där jämte rätt att framdeles föra talan om eventuella olägenheter såväl i gången tid som i framtiden om Vattenfalls åtgärder för att trygga deras vinter- och sommarkommunikationer inte blev tillfredsställande.
Vidare yrkade de, för den händelse det inte blev ostridigt hur bostäderna i Saltoluokta utnyttjas samt hur båtfart och istrafik påverkats av sjöregleringar och kraftstationsbyggen, att vattenöverdomstolen föranstaltade om undersökning härav.
Vattenfall bestred ändring.
Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Bolte, vattenrättsrådet Udén och adj led Holmstrand) anförde i dom d 10 mars 1987:
Domskäl. E:s huvudmän har förtydligat grunden för sin talan enligt följande: De gör i första hand gällande att en störning av kommunikationerna till och från bostäderna i Saltoluokta överhuvudtaget inte berör renskötseln som sådan eller del därav. Fråga är i stället om skada på dem tillhörig personlig egendom. De har därför rätt att föra talan i målet och få ersättning för denna skada. Om kommunikationen till och från bostäderna anses utgöra del av renskötseln är det i vart fall fråga om besvär som drabbar dem högst personligen varför de ändock är tale- och ersättningsberättigade. Slutligen får Vattenfall anses ha medgivit talerätt genom det såsom bilaga 1 till vattendomstolens dom betecknade avtalet från år 1975.
E:s huvudmän har till utveckling av sin talan bland annat anfört följande: Husen i Saltoluokta har uppförts efter medgivande av lantbruksnämnden i Norrbottens län och efter vederbörlig prövning av den kommunala byggnadsnämnden. Samerna har därvid åberopat sin rätt enligt 16 § 2 st rennäringslagen. Byggnaderna är dock inte sådana att de kan anses vara "annan mindre byggnad" som avses i bestämmelsen utan är av hög standard. Byggnaderna har visserligen betydelse för renskötseln men deras primära ändamål är att fungera som bostäder åt samerna och deras familjer såväl sommartid som vintertid. Samerna måste därför såsom ägare anses ha talerätt avseende frågor som rör byggnaderna. I vart fall är fråga om sådana högst personliga besvär varom talerätt tillkommer varje enskild same i egenskap av ägare. Att inte kunna ta sig över isen på vårvintern på grund av de försämrade isförhållandena och att överfarten sommartid försvåras på grund av de låga vattenstånden i Langas måste anses vara högst personliga besvär för berörda samer och deras familjer.
Vattenfall har åberopat samma omständigheter som vid vattendomstolen.
Enligt 10 § 2 st rennäringslagen företräder en sameby sina medlemmar i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. Av lagmotiven framgår att den enskilde samen i vissa frågor äger föra talan jämsides med den sameby han tillhör (prop 1971:51 s 161). De fall som då avses ligger inom ett område där samebyns talerätt utvidgats. Av praktiska skäl har samebyn nämligen givits behörighet att bevaka sina medlemmars intressen i vidare mån än vad som annars naturligen skulle tillkomma byn i egenskap av legal ställföreträdare för den kollektiva renskötseln. Såvitt gäller renskötseln närliggande intressen av individuell natur har det uttryckligen angivits att den enskilde medlemmen skall vara bibehållen sin talerätt.
Däremot ger förarbetena till lagen inte något besked huruvida enskilda medlemmar äger föra talan inom sin samebys hela kompetensområde. Det måste anses stå i mindre god överensstämmelse med lagstiftarens intentioner att främja en rationell organisation av rennäringen om enskilda samer gavs rätt att jämte samebyn föra talan i frågor som direkt rör samfällda intressen.
Enligt 28 § rennäringslagen skall, då renskötsel upphävs, ersättning för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person normalt fördelas med hälften på vederbörande sameby och hälften på samefonden. Den del av ersättningen som tillfaller samebyn skall enligt lagmotiven tjäna som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället driver renskötsel inom samebyn. Det anges dock att om skadeersättningen avser "högst personliga besvär som drabbar enskild renägare, ersättningen bör tillfalla denne" (prop 1971:51 s 148).
Fördelningsregeln i 28 § rennäringslagen - som enligt rättspraxis skall vara vägledande när ersättning för renskötselskada utgår på grund av vattenlagens bestämmelser - utsäger ingenting i fråga om saklegitimation och av lagrummet följer alltså inte omedelbart att en enskild same skulle sakna talerätt blott därför att den ifrågavarande ersättningen skall tillfalla samebyn eller samefonden. Av skäl som nyss anförts torde det dock knappast ha varit lagstiftarens avsikt att det annat än inom ett begränsat område skulle få föras talan såväl korporativt som enskilt. Det kan på goda grunder antas att den enskilde samebymedlemmens talerätt inskränker sig till en skadekategori som i stort sett motsvarar sådana "personliga besvär", för vilka ersättning undantagsvis skall fördelas på bestämda personer enligt bestämmelsen i 28 § rennäringslagen.
Byggnaderna som är aktuella i målet har ostridigt uppförts med stöd av 16 § 2 st rennäringslagen, som ger sameby eller medlem i byn på utmark rätt att inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln. Vattenöverdomstolen kan inte finna annat än att de påtalade kommunikationsstörningarna är att hänföra till intrång i den kollektivt bedrivna näringen och typiskt drabbar den renskötande befolkningen. Mot bakgrund av vad som ovan anförts får rätten att föra talan om kompensation för sådana skador anses exklusivt tillkomma samebyn och samefonden. På grund härav, och då det 1975 träffade avtalet, såsom vattendomstolen funnit, inte i sig kan grunda någon talerätt för enskilda samer i de frågor som nu prövas, har vattendomstolen förfarit riktigt då den avvisat E:s huvudmäns talan.
Domslut
Domslut. Vattenöverdomstolen fastställer vattendomstolens deldom i vad E:s huvudmäns talan avvisats.
Referenten, adj led Hansson var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 16 § 2 st rennäringslagen (1971:437) får sameby eller medlem i byn på utmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln. I målet är ostridigt att samernas hus i Saltoluokta uppförts under åberopande av denna bestämmelse. På grund härav finner jag att frågan om de aktuella samerna har talerätt avseende besvär med kommunikationerna till de aktuella byggnaderna är beroende av bestämmelserna i rennäringslagen. Enligt 10 § 2 st företräder sameby medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. I förarbetena (prop 1971:51 s 161) uttalar departementschefen: "Det föreligger också ett påtagligt praktiskt behov av att sameby skall kunna bevaka medlemmarnas gemensamma intressen i frågor som inte direkt gäller den kollektivt bedrivna renskötseln. Så t ex vore det av värde för de enskilda medlemmarna om samebyn gavs rätt att föra talan i ärenden angående rättigheter av individuell natur såsom i fråga om jakt och fiske. Intressekonflikter kan visserligen uppstå mellan en enskild medlem och samebyn men detta bör ej hindra att samebyn ges talerätt. En förutsättning är dock givetvis att medlemmen bevaras vid sin talerätt. Med hänsyn till det nu anförda har i 10 § 2 st tagits in en bestämmelse om att samebyn företräder sina medlemmar i ärende som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt."
Jag kan inte tolka uttalandet på annat sätt än att bestämmelsen i fråga utvidgar samebyns talerätt till att omfatta rätt att föra talan för medlemmarnas räkning även avseende rättigheter av individuell natur som är hänförliga till renskötselrätten eller rennäringen i övrigt men att denna samebyns talerätt inte utesluter den enskilde medlemmen från rätten att själv föra talan. Enskild medlem kan således ha rätt att föra talan avseende frågor som är att hänföra till renskötselrätten och har det i vart fall i sådana frågor om de är av individuell natur. En situation med två taleberättigade parter, sameby och enskild medlem, kan alltså uppstå.
Fråga är då om de i målet aktuella samernas talan om kommunikationsproblem är en sådan fråga som de enskilda samerna har rätt att föra talan om själva eller ej. Som tidigare nämnts är husen i Saltoluokta uppförda med stöd av 16 § 2 st rennäringslagen. Denna bestämmelse är upptagen under rubriken "renskötselrättens utförande" och ger såväl sameby som medlem i sameby rätt att i vissa fall uppföra byggnad som behövs för renskötseln. I det aktuella fallet är det de enskilda medlemmarna och inte samebyn som fått tillstånd att uppföra husen i fråga. Den rätt som de som enskilda medlemmar har enligt 16 § rennäringslagen och som de i detta fall utnyttjat måste anses vara en rättighet av individuell natur likaväl som rätten till jakt och fiske. De av samerna påtalade kommunikationsproblemen till husen i fråga anser jag därför också vara av individuell natur. Slutsatsen måste bli att E:s huvudmän i detta fall är taleberättigade och att vattendomstolen rätteligen borde ha tagit upp deras talan för avgörande i sak. - Även samebyn bör i och för sig anses vara taleberättigad i denna fråga eftersom saken rör renskötselrätten.
Talerätt i och för sig medför naturligtvis inte rätt till yrkade åtgärder eller rätt till ersättning och avgör inte heller frågan om vem eventuell ersättning skall tillfalla. 28 § rennäringslagen reglerar här eventuell ersättningsfördelning mellan sameby, samefond och i vissa fall enskild person.
I målet finns ett förlikningsavtal ingånget mellan Sirka sameby, Samefonden och Vattenfall. Vattenfall har inför vattendomstolen anfört att avtalet omfattar de av E:s huvud män påstådda skadorna och olägenheterna och att om samerna i fråga anses ha talerätt hinder föreligger för avtalets fastställande.
Med hänsyn till Vattenfalls inställning i sak anser jag med stöd av 50 kap 26 § 3 st RB att hela domen bör undanröjas och att målet i sin helhet skall återförvisas till vattendomstolen som har att ta upp frågan huruvida E:s huvudmän, trots förlikningsavtalet, har rätt till yrkade åtgärder.
E:s huvudmän sökte genom sitt ombud revision och yrkade bifall till sin vid vattendomstolen förda talan, innebärande att Vattenfall skulle åläggas att för all framtid trygga deras vinter- och sommarkommunikationer till och från deras bostäder i Saltoluokta.
De förbehöll sig vidare rätt att framdeles föra talan om eventuella olägenheter såväl i gången tid som i framtiden om Vattenfalls åtgärder för att trygga deras vinter- och sommarkommunikationer inte skulle bli tillfredsställande.
Vattenfall (ombud advokaten S.S.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Andersson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens dom såvitt nu är i fråga.
HD (JustR:n Nyman, Lars K Beckman, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Det mellan Vattenfall samt Sirkas sameby och samefonden träffade avtal, som fastställts av vattendomstolen, avser samebyns samtliga återstående skadefrågor i anledning av före juli 1983 anhängiggjorda vattenmål med vissa angivna undantag. Enligt Vattenfall ingår i den avtalade ersättningen även ersättning för de besvär som drabbat renskötselrätten till följd av störningar i vinter- och sommarkommunikationerna till och från Saltoluokta över Langas.
Ersättning för den skada som i förevarande fall drabbat renskötselrätten bestäms enligt VL (1918:523). Eftersom VL saknar bestämmelser om fördelning av sådan ersättning skall fördelningsfrågorna lösas med vägledning av 28 § rennäringslagen (1971:437). Av detta stadgande framgår att ersättning för skada, som ej drabbar bestämd person, normalt tillfaller till hälften samebyn och till hälften samefonden. Enligt förarbetena skall den del av ersättningen som tillfaller samebyn tjäna som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället driver renskötsel inom samebyn (prop 197 1:51 s 148).
Med skada som drabbar bestämd person i 28 § rennäringslagen åsyftas, i enlighet med vad som fastslagits i rättsfallet NJA 1981 s 610, inte den skada som normalt drabbar den som bedriver den verksamhet vari intrång sker. Vad som åsyftas får anses vara högst personliga besvär som drabbar enskild renägare jfr a prop s 148).
B.E:s huvudmän har gjort gällande att de drabbats av personliga besvär bestående i att de till följd av kommunikationsstörningar fått en försämrad och försvårad utfart från sina bostäder i Saltoluokta och att de därför är berättigade att föra talan om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.
Av utredningen i målet framgår att den renskötselgrupp inom Sirkas sameby vilken E:s huvudmän tillhör sedan gammalt haft vistesplats i Saltoluokta. De av E:s huvudmän ägda byggnaderna har ersatt tidigare befintliga torvkåtor och de har uppförts med stöd av 16 § 2 st rennäringslagen. Enligt det stadgandet får sameby eller medlem i byn på utmarken inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln. Byggnaderna motsvarar vad som normalt kan betecknas som mindre fritidshus av jämförelsevis god standard. De har ostridigt stor betydelse för rennäringen men har av E:s huvudmän och deras familjer också kommit att utnyttjas som bostäder under perioder när de inte behövs för renskötseln.
För skada på egendom, som tillhör en same enskilt, är ägaren ensam behörig att tala. Om de aktuella byggnaderna skadats till följd av vattenkraftsutbyggnaderna hade ägarna således varit berättigade att framställa anspråk på ersättning för skadorna. Hinder i en fastighets till- och utfart torde typiskt sett vara att hänföra till personliga besvär för fastighetsägaren. Störningarna i kommunikationerna över Langas drabbar emellertid inte endast en enskild husägare utan samtliga dem som uppfört byggnader i Saltoluokta i och för utövande av renskötselrätten. Försämringen i kommunikationerna får därför anses utgöra en skada som tillfogats den kollektivt bedrivna rennäringen och som drabbat Ekwalls huvudmän främst i deras egenskap av utövare av renskötselrätten. Intrånget i kommunikationerna har således inte drabbat bestämda personer i den mening som avses i 28 § rennäringslagen. Något utrymme för ersättning till Ekwalls huvudmän vid sidan av ersättningen till samebyn föreligger följaktligen inte. Det kan tilläggas att av Jokkmokks kommun framställt yrkande om tryggande av allmänna vinter- och sommarkommunikationer över Langas till Saltoluokta ännu inte slutbehandlats av vattendomstolen.
På grund av det anförda finner HD att B.E:s huvudmän inte är berättigade att föra talan om skadeförebyggande åtgärder eller om ersättning till följd av störningarna i kommunikationerna över Langas.
Domslut
Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut i saken.
JustR Jermsten var av skiljaktig mening och anförde: En grundläggande tanke bakom rennäringslagen (1971:437) är att det är samebyn, i egenskap av särskild juridisk person, som skall företräda medlemmarna och tillvarata deras gemensamma intressen i alla frågor som rör renskötseln eller rennäringen i övrigt. I överensstämmelse härmed har det bl a förutsatts att samebyn skall svara för de anläggningar och byggnader som behövs för renskötsel inom byns betesområde.
Enligt 16 § 2 st föreligger emellertid i fråga om "renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad" en subsidiär rätt för medlem att uppföra sådan byggnad. Det naturliga motivet för en medlem att i stället för samebyn påta sig kostnaderna för uppförande och underhåll av en byggnad som behövs för renskötseln torde vara att han därmed uppnår vissa personliga fördelar. Det kan gälla byggnadens allmänna standard eller andra förutsättningar för att den skall kunna utnyttjas även för andra ändamål och sammanhang än som hör till renskötseln.
Av utredningen i målet får anses framgå att de byggnader som E:s huvudmän uppfört i Saltoluokta, med stöd av 16 § rennäringslagen, motsvarar vad som normalt kan betecknas som mindre fritidshus av jämförelsevis god standard. Kostnaderna för husens uppförande kan inte ha varit obetydliga. Det är vidare klarlagt att huvudmännen och deras familjer utnyttjat husen som bostäder under väsentligt längre perioder än under vilka dessa behövts för renskötseln, nämligen under vårvinterns och höstens flyttning av renarna till och från sommarbetet i trakten kring Padjelanta.
Frågan om samebys respektive enskild medlems rätt att föra talan i ärende angående rättigheter av "individuell natur" har under förarbetena till rennäringslagen berörts i specialmotiveringen till 9 och 10 §§. Med sikte på frågor som inte direkt gäller den kollektivt bedrivna renskötseln konstateras därvid, att det skulle vara av värde för de enskilda medlemmarna om samebyn gavs rätt att föra talan i ärenden angående rättigheter av individuell natur. Som exempel på sådana rättigheter nämns jakt och fiske. I fortsättningen noteras vidare att det visserligen kunde uppstå intressekonflikter mellan en enskild medlem och samebyn men att detta inte borde hindra att samebyn gavs talerätt. "En förutsättning är dock givetvis att medlemmen bevaras vid sin talerätt" (prop 1971:51 s 161).
Frågan huruvida medlem skall ges tillfälle att föra en egen talan vid sidan av den som förs av hans sameby bör också ses mot bakgrund av bestämmelserna i 28 § rennäringslagen om fördelning av utgående ersättningar. Enligt dessa bestämmelser skall ersättning för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person i princip fördelas lika mellan samebyn och samefonden. Av uttalanden i förarbetena framgår, att möjligheten för domstol att föreskriva att viss del av ersättning skall tillfalla enskild tillkommit med tanke på "högst personliga besvär" (a prop s 148). Vad som skall räknas som sådana besvär kan säkerligen ibland ge anledning till starkt delade meningar mellan samebys företrädare och enskild medlem.
Jakt och fiske ingår som birättigheter i renskötselrätten (25 § rennäringslagen). Utrymmet för personliga ersättningar vid skada på sådana nyttigheter är därför starkt begränsat (jfr NJA 1981 s 610). Anspråk som har sin grund i ett innehav av viss byggnad är typiskt sett av "individuell natur". Att byggnad uppförts med stöd av 16 § rennäringslagen kan knappast vara ägnat att ändra detta förhållande, om inte byggnadens värde utöver vad som kan hänföras till renskötseln är tämligen obetydligt. Med hänsyn till nyss återgivna uttalanden från specialmotiveringen kan 10 § rennäringslagen därför enligt min mening inte tilläggas sådan innebörd, att Ekwalls huvudmän skall vara avskurna från möjligheten att föra den talan som de anhängiggjort vid vattendomstolen.
På grund av det anförda skall vattendomstolens deldom, i vad E:s huvud mäns talan avvisats, och vattenöverdomstolens dom i saken undanröjas samt målet visas åter till vattendomstolen för erforderlig prövning av nämnda talan.