NJA 1989 s. 581

Domslut

Domslut. Med ändring av vattendomstolens dom lämnar vattenöverdomstolen Rimojokk Kraftverk Kommanditbolag, B.F. och A.E. tillstånd att uppföra och driva Sösjö kraftverk i huvudsäklig överensstämmelse med den ansökan härom som redovisats i vattendomstolens dom. Det ankommer på vattendomstolen att meddela erforderliga föreskrifter i fråga om företagets utförande och drift.

Kammarkollegiet, Åre kommun (ombud advokaten O.H.) och Sösjö sameby (ombud advokaten J.G.) sökte revision och yrkade att HD skulle, med ändring av vattenöverdomstolens dom, fastställa vattendomstolens domslut.

Bodträskå Kraft Kommanditbolag, som övertagit Rimojokk Kraftverk Kommanditbolags talan i målet, samt B.F. och A.E. (ombud för samtliga advokaten L.V.) bestred ändring.

HD företog syn utom huvudförhandling och avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andersson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Revisionskärandena har i HD gjort gällande att hinder mot kraftverksföretaget föreligger enligt 3 kap 1, 3 och 4 §§ VL.

HD har hållit syn utom huvudförhandling i målet.

Enligt 3 kap 1 § VL, i lydelse före d 1 juli 1987, får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

Syftet med denna grundläggande tillåtlighetsregel är att ett vattenföretag måste kunna inordnas i den allmänna samhällsplaneringen och då närmast den del därav som brukar benämnas fysisk samhällsplanering eller fysisk riksplanering. Denna planering ger riktlinjer för användningen i vissa fall av landets vattenresurser, bl a i sådana fall där konfliktrisken mellan exploaterings- och bevarandeintressena är som störst.

Vid bedömningen av ett vattenföretags förhållande till allmänna planeringssynpunkter skall hänsyn tas till bl a lokaliseringen, statsmakternas riktlinjer för hushållningen med mark och vatten samt näringspolitiska, energipolitiska och arbetsmarknadspolitiska aspekter.

Av utredningen i målet framgår att området kring Sösjön och Sösjöån ingår i ett område som i den fysiska planeringen utpekas som primärt rekreaktionsområde såsom varande av riksintresse för det rörliga friluftslivet (jfr prop 1975:46 s 26 ff).

Ett beslut att utpeka ett område som primärt rekreationsområde syftar bl a till att få till stånd erforderlig planeringssamverkan och att ange hur staten avser att prioritera stöd till utbyggnader av anläggningar för turism och rekreation. Planeringen av ett sådant område måste utgå från att området på ett ändamålsenligt sätt skall kunna användas för rekreation och turism. Detta innebär bl a att särskilda hänsyn kan behöva tas till friluftslivet och naturvården.

I riktlinjer för energipolitiken uttalas i prop 1984/85:120 i fråga om små vattenkraftverk att det finns betydande förutsättningar för fortsatt utbyggnad av sådana. Därvid görs den bedömningen att utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kan medföra svårigheter med hänsyn till bl a konflikterna med motstående intressen. Vidare sägs att dessa mindre vattenkraftverk i första hand bör uppföras i anslutning till befintliga regleringar, enär gjorda kartläggningar tyder på att det finns ett stort antal dammar som kan utnyttjas för små vattenkraftverk. Liknande synpunkter framförs av föredraganden i prop 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor. Det framhålls därvid att en nu angiven utbyggnad av små vattenkraftverk ligger i linje med de grundläggande bestämmelserna om hushållningen med mark och vatten.

Det nu aktuella vattenföretaget är avsett att utföras i ett hittills orört biflöde till den i övrigt exploaterade Indalsälven.

Även om det i målet inte redovisats några mer konkreta planer rörande användningen av ifrågavarande område utmed Sösjöån finner HD, mot bakgrund av det tidigare anförda, att hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter med hänsyn till företagets lokalisering. HD beaktar därvid att det i målet inte visats att kraftverket behövs för att tillgodose elbehovet inom ett mer begränsat distributionsområde.

Vid nu angiven bedömning skall, såsom vattendomstolen funnit, ansökningen ogillas.

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom fastställer HD vattendomstolens domslut.

I betänkandet anfördes också synpunkter på bedömningen för den händelse HD inte skulle finna företaget otillåtligt enligt 3 kap 1 § VL. Föredraganden ansåg på anförda skäl att företaget i så fall var otillåtligt enligt 3 kap 4 §.

Domskäl

Domskäl. Frågan om tillåtligheten av kraftverksföretaget (ett s k minikraftverk) skall prövas enligt VL i dess lydelse före d 1 juli 1987. Revisionskärandena har i HD gjort gällande att hinder mot företaget föreligger enligt 3 kap 1, 3 och 4 §§ VL.

Enligt 3 kap 1 § VL får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

Syftet med denna grundläggande tillåtlighetsregel är att ett vattenföretag skall kunna inordnas i den allmänna samhällsplaneringen och då närmast den del därav som brukar benämnas fysisk samhällsplanering eller fysisk riksplanering. Denna planering ger riktlinjer för användning av landets vattenresurser, bl a i sådana fall där konfliktrisken mellan exploaterings- och bevarandeintressena är störst.

Vid bedömningen av ett vattenföretags förhållande till allmänna planeringssynpunkter skall hänsyn tas till bl a lokaliseringen, statsmakternas riktlinjer för hushållningen med mark och vatten samt näringspolitiska, energipolitiska och arbetsmarknadspolitiska aspekter. Hänsyn skall också tas till rennäringens intresse.

Att det kan vara vanskligt att bedöma om hinder föreligger från allmänna planeringssynpunkter uppmärksammades vid tillkomsten av bestämmelsen i 3 kap 1 § VL. Härvid angavs att bedömningarna borde kunna göras på grundval av yttranden som normalt inhämtas bl a från berörda statliga sektorsmyndigheter (prop 1981/82:130 s 93).

I propositionen om riktlinjer för energipolitiken uttalades (prop 1984/85:120 s 144) att det fanns betydande förutsättningar för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk. Föredragande statsråd, som i princip delade den av remissinstanser framförda uppfattningen att en utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kunde medföra svårigheter med hänsyn till konflikterna med motstående intressen, gjorde bedömningen att små vattenkraftverk i första hand hade förutsättningar att uppföras i anslutning till befintliga regleringar. Gjorda kartläggningar tydde enligt statsrådet på att det fanns ett stort antal dammar som kunde utnyttjas för små vattenkraftverk. Liknande synpunkter framfördes av föredraganden i prop 1988/89:116 (s 20) om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor. Där framhölls att det fanns ett energipolitiskt intresse av att få till stånd en viss fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk och att en utbyggnad av minikraften i första hand torde gälla kompletterande utbyggnader i anslutning till redan befintliga regleringar. Särskilt anmärktes att mindre kraftverk i vissa fall kunde medverka till att höja elsäkerheten i mer begränsade distributionsområden.

Det tilltänkta företaget är avsett att utföras i ett hittills orört biflöde till den i övrigt exploaterade Indalsälven. Såvitt framgår av utredningen behövs det inte för att tillgodose elbehovet inom ett mer begränsat distributionsområde. Dessa omständigheter talar mot att tillstånd ges men kan inte i och för sig anses utgöra hinder enligt 3 kap 1 § VL.

Sösjön och Sösjöån ingår i ett område som enligt den fysiska riksplaneringen utgör primärt rekreationsområde av riksintresse för det rörliga friluftslivet (jfr prop 1975:46 s 27 ff). Detta innebär bl a att planering skall ske med utgångspunkt i att området på ett ändamålsenligt sätt skall kunna användas för rekreation och turism samt att särskilda hänsyn härvid kan behöva tas till friluftslivet och naturvården.

Kammarkollegiet har i HD anfört att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m m visserligen inte är formellt tillämplig i målet men å andra sidan inte heller ger uttryck för ett nytt synsätt på den fysiska riksplaneringen utan innebär ett förtydligande och en systematisering av tidigare riksdagsbeslut. Eftersom hinder mot att förlägga vattenföretaget inom det aktuella primära rekreation som rådet skulle föreligga enligt 2 kap 6 § nämnda lag borde enligt kammarkollegiet en bedömning av företaget från allmänna planeringssynpunkter enligt 3 kap 1 § VL leda till samma resultat.

Kollegiet har åberopat bl a yttranden från statens planverk och statens naturvårdsverk. I det förra avstyrks företaget varvid anförs bl a att en utbyggnad av vattenkraften i ån skulle påtagligt försämra det rörliga friluftslivets villkor inom området. Naturvårdsverket har förklarat sig till alla delar instämma i vattendomstolens bedömningar och i dess slutsats att företaget är otillåtligt enligt VL.

Det förhållandet att företaget skulle lokaliseras inom ett primärt rekreationsområde av riksintresse kan inte ensamt anses medföra att hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter. Med anledning av kammarkollegiets hänvisning till den i detta mål ej tillämpliga naturresurslagen kan för övrigt erinras om att skyddsregeln i 2 kap 6 § 2 st nämnda lag förutsätter att det är fråga om en åtgärd som "kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön".

I målet har inte redovisats några mer konkreta planer rörande användningen av ifrågavarande område utmed Sösjöån. Kommunöversikten anger endast att det betecknats som "skogsområde nedanför fjällregionen av riksintresse för det rörliga friluftslivet" och att rennäringens intresse skall beaktas vid byggnadslovsprövningen. Av kommunens markdispositionsplan framgår att skogsbruk inom området skall bibehållas men hänsyn tas till friluftslivets intressen. Även om angivna planer samt de synpunkter som framförts i kammarkollegiets inlagor och däri åberopade yttranden måste tillmätas stor betydelse för bedömningen, kan utredningen inte anses ge vid handen att karaktären och omfattningen av den skada och olägenhet som skulle uppkomma av företaget gör att hinder mot företaget föreligger enligt 3 kap 1 § VL.

Lika med domstolarna finner HD att hinder mot det ansökta företaget inte möter enligt 3 kap 2 § VL.

Vad härefter gäller tillåtligheten enligt 3 § i nämnda kap i VL följer av bestämmelsen i §:ns 1 st att ett vattenföretag inte får komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

De allmänna intressen som i målet närmast är att beakta är det allmänna fiskeintresset, rennäringen, naturvården, friluftslivet och turismen.

Av fiskeristyrelsens yttrande och utredningen i övrigt kan inte anses framgå att företagets inverkan på allmänt fiskeintresse blir sådan att företaget är otillåtligt enligt förevarande bestämmelse.

Vad gäller rennäringen ger inte utredningen stöd för att samebyns renskötsel kommer att drabbas av så allvarliga olägenheter att kraftverksföretaget på grund därav inte får komma till stånd.

Inte heller ger utredningen vid handen att företaget kommer att orsaka skada eller olägenhet av större betydelse för övriga allmänna intressen.

Sammanfattningsvis kan det inte anses att genom företaget uppkommer någon skada eller olägenhet av större betydelse för allmänna intressen. Detta gäller såväl när bedömningen avser endast skadan och olägenheten för varje allmänt intresse för sig som när de sammanlagda skadorna och olägenheterna beaktas (jfr prop 1981/82:130 s 98). Såsom domstolarna funnit möter därför inte hinder mot företaget enligt 3 kap 3 § 1 st VL.

I 3 kap 4 § VL anges att ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.

Syftet med bestämmelsen är att hindra tillkomsten av vattenföretag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Den samhällsekonomiska bedömningen bör därvid baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning i de fall en sådan kan utföras; åtminstone en grov ekonomisk uppskattning av anläggningskostnader och direkta skador bör alltid göras. (Jfr a prop s 101.)

Vad först gäller bedömningen av skador och olägenheter med företaget skall, som vattenöverdomstolen uttalat, alla i det enskilda fallet förekommande omständigheter av vikt beaktas; således även sådana som redan behandlats i anslutning till prövningen enligt 3 kap 1 och 3 §§ VL.

Enligt fiskeristyrelsens yttrande bedöms Sösjöån vara ett attraktivt potentiellt fiskevatten. Trots att Sösjön och åsträckan ned till dammläget samt åns nedersta del inte tas i anspråk för kraftverksprojektet kommer detta enligt yttrandet att spoliera merparten av fisket i ån och göra området mindre attraktivt från fritidsfiskesynpunkt. Dessutom beräknas vissa mindre effekter av betydelse för fisket uppkomma i åns mynningsområde i Torrön.

Att döma av förebragt utredning i målet och av vad HD kunnat iaktta vid företagen syn framstår visserligen den aktuella åsträckan och dess av vattenföretaget omedelbart berörda omgivning inte för närvarande som ett område som utnyttjas eller kanske ens inom en nära framtid kommer att utnyttjas särskilt flitigt för fiske. Vid en mer långsiktig bedömning bör emellertid företagets verkan på fiskeintresset ändå tillmätas betydelse.

Av samebyns uppgifter och lantbruksnämndens yttrande till vattendomstolen framgår att området kring Sösjön och utmed Sösjöån är av betydelse för samebyns renskötsel. Kammarkollegiet har i HD förklarat sig inte finna anledning att ifrågasätta den bedömning som samebyn och lantbruksnämnden redovisat. Sistnämnda myndighet har ansett att en utbyggnad av vattenkraften i Sösjöån skulle komma att medföra ett betydande intrång för renskötseln i trakten.

Föreliggande utredning ger inte klart besked om de verkningar vattenföretaget kan komma att få för renskötseln. Inte heller finns säkra hållpunkter för t ex bedömningen av den betydelse dessa verkningar bör tillmätas i förhållande till den omständigheten att i och invid området bedrivs ett uthålligt skogsbruk. Emellertid kan utredningen inte anses ge stöd för annan ståndpunkt än att nämnda verkningar innebär en beaktansvärd olägenhet för rennäringen.

Genom företaget kommer åsträckan att delvis torrläggas vissa tider. Visserligen är företaget begränsat till sin omfattning och avsett att utföras med hänsyn tagen även till motstående intressen. Ett faktum är dock att det skulle innebära att fasta anläggningar uppförs i ett orört vattendrag vars omedelbara omgivningar närmast är av vildmarkskaraktär. Vattenföretaget innebär således något negativt från naturvårdssynpunkt. Det kan inte heller lämnas utan beaktande att - åtminstone sett på sikt - företaget kommer att negativt påverka även turismen och friluftslivet. I sistnämnda hänseenden är också av betydelse att företaget skulle förläggas inom primärt rekreationsområde av riksintresse. I anslutning härtill bör dessutom erinras om att, som framgått av det tidigare sagda, såväl planverket som naturvårdsverket ansett att företaget inte bör komma till stånd.

När det härefter gäller att ställa skadorna och olägenheterna av det tilltänkta vattenföretaget samt kostnaderna mot fördelarna från allmän och enskild synpunkt är följande att beakta.

Kommanditbolaget och dess medparter har lämnat en redovisning över kostnaderna för företaget. I samband med HD:s syn har - bl a i anledning av betänkligheter mot företaget som framförts med hänsyn till renskötseln - revisionssvarandena upplyst att tilloppstuben avses åtminstone till största delen bli förlagd under mark men att någon närmare markundersökning inte gjorts längs den tilltänkta tubsträckningen. Det är därför inte känt i vilken omfattning sprängningsarbeten är erforderliga för att förlägga tuben under marknivå. Det är inte heller känt i vilken mån kostnadsberäkningarna omfattar sådana arbeten. Kommunen har riktat vissa invändningar mot kostnadsberäkningarna på andra grunder. Dessa invändningar, som inte närmare bemötts i målet, synes inte kunna lämnas utan avseende.

Såväl vattendomstolen som vattenöverdomstolen har funnit att värdet av den tilltänkta kraftproduktionen uppenbart överstiger beräknade anläggnings- och driftskostnader.

Vad som förekommit i HD ger visserligen inte anledning anta annat än att värdet av den kraft vattenföretaget skulle producera åtminstone täcker kostnaderna med företaget. Mot bakgrund av det tidigare anförda är det emellertid osäkert vilken den rent ekonomiska nyttan av företaget kommer att bli.

Den fördel från allmän synpunkt av företaget som bör tas med i räkningen inskränker sig - såvitt framgår av utredningen - till det bidrag till energiförsörjningen som företaget kommer att lämna.

Vid den sammanvägning som skall göras enligt 3 kap 4 § VL finner HD det inte visat att fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Det ansökta vattenföretaget får därför inte komma till stånd.

Domslut

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom fastställer HD vattendomstolens domslut.

JustR:n Jermsten och Svensson var av skiljaktig mening och anförde: Vi är ense med majoriteten om att hinder mot kraftverksföretaget inte föreligger enligt 3 kap 1-3 §§ VL.

Vid bedömningen av om 3 kap 4 § samma lag skall anses utgöra hinder mot företaget bör enligt vår mening till en början fästas avseende vid att ansökningen innebär att både den övre och den nedre delen av Sösjöån bevaras i nära nog ursprungligt skick. Vad särskilt gäller fisket har upplysts att den del av ån som bäst lämpar sig för fiske och som också för närvarande mest utnyttjas för detta ändamål är den sträcka av ån som ligger ovanför den tänkta fördämningen. Samma sträcka har vidare uppgivits vara av särskild betydelse för renarnas vandringar genom området.

Den del av ån som mer direkt kommer att tas i anspråk för det sökta företaget är i huvudsak belägen inom ett skogbevuxet, tämligen blockrikt och svårforcerat område, som är av mindre intresse från turistsynpunkt. Till bilden hör vidare att detta svårtillgängliga, begränsade skogsområde ingår i en fastighet som i övrigt utnyttjas för ett uthålligt skogsbruk med en årlig slutavverkning på f n omkring 20 hektar. Genom denna verksamhet kommer fastigheten att ur landskapsbildssynpunkt märkbart skilja sig från omgivningen med dess obestridliga karaktär av orörd vildmark. Att just övriga partier av ån, i anslutning till utloppet från Sösjön och avloppet till Torrön, i stort sett lämnas opåverkade måste i sig vara ägnat att minska nackdelarna med företaget från turistsynpunkt. Vad nu sagts gäller även beträffande företagets inverkan på fisket, det rörliga friluftslivet och i någon mån rennäringen.

Sammanfattningsvis finner vi att företaget visserligen medför skador och olägenheter för de allmänna intressen som det här närmast gäller att beakta, dvs det allmänna fiskeintresset, rennäringen, naturvården, friluftslivet och turismen, men att dessa negativa följder även sammantagna måste betecknas som tämligen måttliga.

Vad härefter gäller den rent ekonomiska nyttan av företaget föreligger det visserligen, som majoriteten anfört, skäl till tveksamhet beträffande en del poster i de av sökandena redovisade kostnadsberäkningarna. Den i HD därom förebragta utredningen ger emellertid enligt vår mening inte tillräcklig anledning att i grunden ifrågasätta underdomstolarnas bedömningar att värdet av kraftverkets elproduktion klart överstiger beräknade anläggnings- och driftkostnader.

Det ligger i sakens natur att ett vattenkraftverk av förevarande storlek kommer att generera en förhållandevis liten elproduktion. Utbytet i form av kraft kommer likväl att utgöra ett från miljösynpunkt i sig fördelaktigt tillskott till landets energiförsörjning.

Vid den sammanvägning som skall göras enligt 3 kap 4 § VL finner vi på anförda grunder att fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget måste anses överväga kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Hinder mot företaget föreligger således inte heller enligt detta lagrum.

På grund av det anförda fastställer vi vattenöverdomstolens domslut.