NJA 1989 s. 768

Deltagare i pokertävling överlämnade till anordnaren av denna insatser avsedda att utgöra prispengar i tävlingen, vilken emellertid avbröts genom ingripande av polis. Anordnaren av tävlingen hade då de satsade medlen dels i sin plånbok dels i sin bostad som låg i anslutning till spellokalen. Pengarna beslagtogs först och utmättes senare för skulder som anordnaren av tävlingen hade. De i andra stycket lagen (1944:181) om redovisningsmedel angivna villkoren för sakrättsligt skydd ansågs vara uppfyllda. Principen att spelskulder inte kan drivas in på rättslig väg kunde inte leda till att tävlingsanordnarens borgenärer skulle kunna tillgodogöra sig pengarna.

HD

J-O.A. anordnade d 28 okt 1980 i en av honom hyrd lokal de s k Köpingsmästerskapen i poker. I spelet deltog J-O.A. och ytterligare 31 personer. Varje spelare skulle innan spelet började till J-O.A. erlägga en spelinsats om 1 000 kr. Därutöver erlades till J-O.A. 50 kr för förtäring och 30 kr avseende J-O.A:s kostnader för prispokaler. I utbyte mot spelinsatserna fick spelarna marker i olika valörer som användes i spelet. Vinnaren skulle erhålla 27 000 kr och övriga fem spelare i finalomgången skulle återfå sina insatser. Summan av de erlagda spelinsatserna skulle således utgöra vinstsumman.

Under spelets gång ingrep polisen och avbröt tävlingen. I ett kontant penningbelopp om drygt 43 000 kr, som vid tillfället togs i beslag hos J-O.A., ingick spelinsatserna. Efter beslut av länsrätten i Västmanlands län verkställde kronofogdemyndigheten i Köping d 1 juni 1981 betalningssäkring beträffande de kontanter som polisen tagit i beslag hos J-O.A.. Utmätning skedde samtidigt för statens fordran till ett belopp av 7 173 kr. Den 8 febr 1982 utmättes av de i beslag tagna penningmedlen 37 111 kr för betalning av andra statens fordringar. Länsrätten reducerade sedermera det belopp som fick tas i anspråk genom betalningssäkring till 26 700 kr. Sedan beslaget hävts genom Köpings TR:s dom d 10 juni 1982, utmätte kronofogdemyndigheten den 29 januari 1985 för statens fordringar 28 183 kr 75 öre som innestod på ett penningkonto hos myndigheten. I dom d 21 dec 1984 uttalade Svea HovR, avd 15, på närmare angivna skäl att pokertävlingen inte var att anse som äventyrligt spel.

J-O.A. anförde besvär över de tre utmätningsbesluten i Svea HovR och yrkade att utmätningen skulle hävas, såvitt avsåg 32 000 kr.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom och hovrättsassessorn Andersson, referent) anförde i slutligt beslut d 25 nov 1985:

Skäl. J-O.A. har till utveckling av sin talan anfört bl a följande: Av de pengar som togs i beslag utgjorde 31 000 kr deltagarnas insatser. Pengarna hade strax före tävlingen överlämnats till J-O.A. för förvaring hos denne. Efter tävlingens slut skulle de delas ut i form av vinster. De anförtrodda medlen, som inte tillhörde J-O.A., skulle endast under några timmar förvaras hos denne. Det vore att ställa allt för stora krav på J-O.A. om det fordras att pengarna skulle ha hållits avskilda på annat sätt än som gjorts för att kravet på avskiljande enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel skall anses uppfyllt. Riksskatteverkets påstående att spelet varit att betrakta som äventyrligt och därför inte förtjänar rättsordningens skydd är oriktigt, vilket även styrks av att HovR:n i domen d 21 dec 1984 ogillat åtalet för dobbleri mot 13 av de deltagande spelarna.

Kronofogdemyndigheten har i yttrande anfört bl a följande: Myndigheten uppfattar J-O.A:s talan såsom besvär över utmätningsbesluten i pokerspelarnas intresse. Av de i målet aktuella pengarna anträffades 24 000 kr på ett soffbord i J-O.A:s lägenhet ovanför kafélokalen och ca 8 000 kr bar J-O.A. på sig i sina kläder. Pengarna har alltså funnits i J-O.A:s besittning. Det har inte visats att någon annan än J-O.A. är ägare till pengarna. Om det, som J-O.A. påstår, varit fråga om spelinsatser borde pengarna ha varit tillgängliga under spelet.

Riksskatteverket har till utveckling av sin talan anfört: Verket uppfattar besvären såsom omfattande enbart 30 000 kr. En av deltagarna, Perry K, erlade enligt J-O.A:s uppgift vid polisförhör d 10 juni 1981 aldrig någon insats. J-O.A. synes inte heller göra anspråk på sin egen andel. De pengar, som togs i beslag, påträffades i J-O.A:s besittning och denne skall därför enligt 4 kap 18 § UB anses vara ägare till dessa tills det framgår att pengarna tillhör annan. Det ifrågasätts inte att pengarna utgjorde spelinsatser. Emellertid kan det inte vitsordas att medlen varit avskilda eller utan dröjsmål ha hållits omedelbart tillgängliga för avskiljande enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Deltagarna har endast en oprioriterad fordran mot J-O.A.. Oavsett om J-O.A. skulle anses ha förvarat pengarna på ett sådant sätt att övriga deltagare tillerkänns separationsrätt enligt nämnda lag, så har anspråket tillkommit i och för äventyrligt spel och förtjänar därför inte rättsordningens skydd. Erläggande av spelinsatser är att jämföra med förskottsbetalning av en spelskuld. Det kan inte anses vara ett rättspolitiskt syfte att möjliggöra insatsernas återbetalning.

HovR:n gör följande bedömning.

Av handlingarna i målet framgår att J-O.A. mottagit spelinsatser om åtminstone 30 000 kr samt dessutom av varje spelare 50 kr för förtäring och 30 kr för inköp av prispokaler. Efter spelets slut skulle vinnaren och ytterligare fem spelare enligt en för spelarna känd vinstplan dela på ett penningbelopp som motsvarade summan av insatserna. Insatsbeloppet tillsammans med ytterligare kontanta belopp förvarades av J-O.A. när de togs i beslag dels i hans bostad, dels i hans kläder.

Enligt 4 kap 17 och 18 §§ UB får utmätning ske för egendom som gäldenären har i sin besittning om den inte tillhör annan.

J-O.A:s inställning i målet synes vara att han på de övriga spelarnas uppdrag innehaft penningmedlen motsvarande spelinsatserna med redovisningsskyldighet på det sätt som sägs i lagen (1944:181) om redovisningsmedel och att de ifrågavarande medlen därför inte varit utmätningsbara för hans skulder.

Riksskatteverkets inställning till frågan om J-O.A. innehaft medlen med redovisningsskyldighet framgår inte av dess i målet avgivna förklaring över besvären.

Redovisningsskyldighet för den som tar emot pengar av annan uppkommer vanligtvis genom avtal, på grund av tjänst eller förtroendeställning eller med stöd av bestämmelse i lag eller annan författning.

Utredningen ger inte grund för några säkra slutsatser om vad som förekommit när J-O.A. mottog penningmedlen från deltagarna i spelet. Något som tyder på att J-O.A. gentemot spelarna har förbundit sig att handha de medel som motsvarade spelinsatserna på annat sätt än de medel som han mottog för förtäring och inköp av prispokaler har inte framkommit. HovR:n anser därför att någon redovisningsskyldighet inte har uppkommit på grund av vare sig uttryckligt eller underförstått avtal mellan J-O.A. och spelarna. Inte heller någon av de övriga uppräknade grunderna för uppkomst av redovisningsskyldighet föreligger för J-O.A:s del.

I vissa fall torde det vid en prövning av rättsförhållandets natur framgå att redovisningsskyldighet och inte enbart en betalningsförpliktelse uppkommit för mottagare av penningmedel.

Deltagande i pokerspel om pengar bör - även om det på grund av omständigheterna i detta fall inte skulle vara straffbart - inte främjas av rättsordningen. Det saknas därför skäl att i rättstillämpningen anse att ett rättsförhållande av ifrågavarande art är sådant att redovisningsskyldighet uppkommit för J-O.A..

Inte heller i övrigt har det framkommit någon omständighet i HovR:n som visar att utmätningen av ifrågavarande medel för J-O.A:s skulder varit felaktigt.

På grund av det anförda skall utmätningen i denna del stå fast.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Hovrättsrådet Åkerman och hovrättslagmannen Wilhelmson var av skiljaktig mening och anförde:

J-O.A. har uppburit de 30 000 kronorna som spelinsatser. Han har därefter förvarat pengarna inte i den lokal där spelet pågick, utan till större delen i sin bostad och till en mindre del i sina kläder. Det får därigenom anses att J-O.A. haft medlen i sin besittning.

Fråga uppkommer då om han innehaft dem med redovisningsskyldighet. Härutinnan är huvudsakligen följande att beakta.

J-O.A. mottog spelinsatserna före spelets början och skulle inneha dessa under förhållandevis kort tid till dess spelet avslutats. Medlen skulle då fördelas mellan vinnarna på visst sätt. J-O.A. var ansvarig gentemot spelarna för att insatserna fanns tillgängliga för fördelning mellan vinnarna. Spelarna var närvarande under spelets gång och kunde vaka över att J-O.A. skulle fullgöra sin skyldighet att fördela medlen. Han har under dessa omständigheter innehaft medlen med redovisningsskyldighet gentemot spelarna som ett kollektiv. De får anses ha varit omedelbart tillgängliga för att utan dröjsmål kunna avskiljas (2 st lagen, 1944:181, om redovisningsmedel). De har således tillhört annan och har därför enligt 4 kap 18 § UB inte kunnat utmätas.

Utmätningen skall därför upphävas såvitt avser 30 000 kr och i övrigt stå fast.

J-O.A. (ombud f d chefsrådmannen C-E.W.) anförde besvär och yrkade att utmätningen måtte hävas, såvitt avsåg av övriga pokerspelare satsade 30 000 kr.

Riksskatteverket bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hedström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. På de skäl HovR:ns minoritet anfört i sin skiljaktiga mening bifaller HD J-O.A:s besvärstalan.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut upphäver HD utmätningen såvitt avser 30 000 kr.

HD (JustR:n Heuman, Lind, referent, Solerud, Törnell och Danelius) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. De pengar målet rör hade överlämnats till J-O.A. av deltagare i de s k Köpingsmästerskapen omedelbart innan pokerspelet började. Avsikten var att pengarna skulle fördelas mellan de sex finalisterna i tävlingen omedelbart efter tävlingens slut, varvid segraren skulle få 27 000 kr av de sammanlagt 32 000 kr som satsades.

Under angivna omständigheter har det inte varit fråga om inbetalningar för J-O.A:s räkning. Denne får i stället anses ha mottagit pengarna för speldeltagarnas räkning med skyldighet att redovisa för dem.

Utredningen visar att J-O.A. hade pengarna i sin besittning och att de var omedelbart tillgängliga för att avskiljas när polisen avbröt tävlingen. Hade pokerspelet slutförts på det sätt som planerats skulle betalning ha ägt rum utan något dröjsmål. En betalning kan uppenbarligen inte ha mindre betydelse i sakrättsligt hänseende än vad ett avskiljande skulle ha haft. Av det anförda följer att de villkor som uppställts i andra stycket lagen (1944:181) om redovisningsmedel har uppfyllts. Pengarna skulle därmed vara sakrättsligt skyddade mot J-O.A:s borgenärer.

HD har emellertid också att pröva, om utmätningen likväl bör bestå till följd av riksskatteverkets invändning att pokerspelet inte är förtjänt av rättsordningens skydd.

Det är sedan gammalt erkänt att spelskulder inte kan drivas in på rättslig väg. Den som vunnit i spel har nämligen inte ansetts förtjänt av rättsordningens stöd för att tvinga förloraren att infria den skuld han ådragit sig genom spelet. Härav följer dock inte att även andra typer av fordringar som uppkommit i samband med spel saknar rättslig giltighet.

När J-O.A. mottog spelinsatserna, gjorde han detta inte för egen räkning utan för att som arrangör av spelet senare utbetala dem till vinnarna. Eftersom spelet inte kom att slutföras, kunde han inte fullgöra detta åtagande.

I det uppkomna läget måste J-O.A. anses ha varit skyldig att återbetala pengarna till de personer som satsat dem. Dessa personers krav på återbetalning får också anses ha varit sådant att det kunnat genomdrivas med rättsliga medel. Om anspråk av detta slag inte rättsligt erkändes, skulle nämligen resultatet bli att rättsordningen underlättade för den som i likhet med J-O.A. mottagit insatser med redovisningsskyldighet att göra en helt omotiverad vinst genom att motsätta sig utbetalning av ifrågavarande penningbelopp. Att den princip som hindrar indrivning av spelskulder skulle ges en så långtgående tolkning framstår inte som godtagbart.

Av det anförda följer att J-O.A:s borgenärer inte har rätt att - med åsidosättande av det sakrättsliga skydd som åstadkommits enligt andra stycket i 1944 års lag - tillgodogöra sig pengarna. Utmätningen skall alltså hävas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut upphäver HD utmätningen såvitt avser 30 000 kr.