NJA 1989 s. 807

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Lövén) anförde i dom d 17 febr 1988: D.T. har vitsordat omständigheterna men bestritt ansvar för värnpliktsbrott. D.T. har genom sin försvarare gjort gällande att frågan om inkallelse skulle ha prövats av regeringen enligt 68 § 3 st kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m m och att inkallelsen sålunda skett i strid med denna bestämmelse. Försvararen har hävdat att omständigheterna i D.T:s fall gett anledning att anta att D.T. inte skulle komma att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Domskäl. D.T. har närmare hörd över åtalet uppgett: Han mönstrade i början av 1980-talet och bestämde sig för att söka vapenfri tjänst av etiska skäl. Han fick emellertid avslag. År 1984 inkallades han till KA 1 för tjänstgöring, men vägrade att bära vapen vid inryckningen och hemförlovades. Året därpå dömdes han för lydnadsbrott till villkorlig dom och böter. Förra året kallades han in på nytt men hans inställning till värnpliktstjänstgöring hade inte förändrats. Han skickade därför tillbaka kallelsen med påpekande att han vidhöll sin inställning. Han underlät därför att inställa sig enligt ordern. Han trodde till en början att det inte var möjligt att söka vapenfri tjänst mer än en gång. När han fick reda på att det gick sökte han ånyo vapenfri tjänst i nov förra året. Denna ansökan är ännu inte slutligt prövad. Han åberopade fortfarande etiska skäl för sin vägran och hänvisade till vad som antecknats i vapenfrinämndens utredning genom att läsa upp sammanfattningen. Om han återigen skulle få avslag på ansökan om vapenfri tjänst, kommer han att totalvägra.

Genom dom d 17 jan 1985 dömde Västerås TR D.T. för lydnadsbrott begånget året dessförinnan till villkorlig dom och 80 dagsböter å 20 kr. I domskälen angavs att D.T. ansåg att våld föder våld och att han inte trodde på ett väpnat försvar samt att hans inställning fortfarande var densamma även efter avslag om vapenfri tjänst. Vidare angavs att han ämnade söka vapenfri tjänst igen. TR:n uttalade avslutningsvis i domskälen att förutsättning för villkorlig dom jämte böter förelåg eftersom det inte var uteslutet att D.T., för det fall en ny ansökan om vapenfri tjänst skulle avslås, kunde komma att ändra sin inställning till värnpliktstjänstgöring.

I inhämtat yttrande avgivet d 8 febr 1988 av värnpliktsverket uttalas följande.

Prövning enligt 68 § 3 st kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m m. När en värnpliktig hemförlovas enligt 67 § kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m m, och en anmälan därom enligt 68 § inkommer till värnpliktsverket, noteras, genom ett administrativt beslut, att hinder föreligger att inkalla vederbörande på nytt.

Därefter prövar värnpliktsverket om ärendet, enligt 68 § 3 st, skall överlämnas till regeringens prövning.

Av domskälen d 17 jan 1985 framgick bl a att D.T., i det fall hans vapenfriansökan skulle avslås, kunde komma att ändra sin inställning till värnpliktstjänstgöringen.

Värnpliktsverket fann, d 19 febr 1985, att ärendet inte skulle överlämnas till regeringens prövning, utan fattade det administrativa beslutet att hinder mot att inkalla D.T. inte längre skulle föreligga.

Åtgärder då en värnpliktig ansökt om vapenfri tjänst. Såsom framgår Av författningstexterna i 3 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och 65 § kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m m föranleder D.T:s andra ansökan om vapenfri tjänst inte någon åtgärd från värnpliktsverkets sida.

TR:n gör följande prövning.

Genom D.T:s lämnade uppgifter och övrig utredning i målet är utrett att D.T. underlåtit att inställa sig för tjänstgöring vid KA 1 d 20 juli 1987 enligt mottagen order om militärtjänstgöring. D.T. har således uteblivit från beordrad tjänstgöring och hemförlovats fr o m d 19 aug 1987. Uteblivandet har varit ägnat att medföra avsevärt men för utbildningen och tjänsten i övrigt. Gärningen är att bedöma som värnpliktsbrott.

D.T. har bestritt ansvar och invänt att inkallelsen skett i strid med 68 § 3 st kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m m, eftersom värnpliktsverket inte överlämnat ärendet för regeringens prövning med hänsyn till att grund för antagande förelegat att D.T. inte skulle komma att fullgöra värnpliktstjänstgöringen. D.T. har tillagt att värnpliktsverket tillämpat bestämmelserna felaktigt.

Av värnpliktsverkets yttrande framgår att verket gjort i 68 § 3 st nämnda kungörelse föreskriven prövning och därvid gjort den bedömningen att ärendet inte skulle överlämnas till regeringens prövning. Vid sådant förhållande kan värnpliktsverkets administrativa beslut att hinder inte förelåg att inkalla D.T. på nytt inte frånkännas laga verkan. D.T. har därför varit skyldig att inställa sig för tjänstgöring enligt den utfärdade ordern om militärtjänstgöring. TR:n anser att D.T. är förfallen till ansvar för den åtalade gärningen. D.T. skall följaktligen dömas för värnpliktsbrott.

TR:n anser att vapenfrinämndens handläggning av D.T:s senaste ansökan om vapenfri tjänst inte hindrar att TR:n slutligt prövar förevarande åtal. Mot bakgrund av att D.T. tidigare dömts till villkorlig dom och böter för vägran att fullfölja värnpliktstjänstgöring bör enligt TR:ns mening D.T:s vägran denna gång att inställa sig för tjänstgöring föranleda ett fängelsestraff. D.T:s motiv för sin vägran föranleder inte till annat än att han i enlighet med gängse praxis skall dömas till fängelse 4 mån.

Domslut

Domslut. TR:n dömde D.T. enligt 39 § värnpliktslagen (1941:967) för värnpliktsbrott till fängelse 4 mån.

Domskäl

Domskäl. HovR:n finner i likhet med TR:n att efter värnpliktsverkets beslut d 19 febr 1985 hinder inte förelegat kalla D.T. till tjänstgöring. Han har alltså varit skyldig att inställa sig för sådan enligt ordern. Han har olovligen uteblivit. Utevaron har varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen och tjänsten i övrigt. D.T. är alltså, som TR:n funnit, skyldig till värnpliktsbrott. Rörande betydelsen av ansökan om vapenfri tjänst är HovR:n av samma mening som TR:n. Så är fallet även i påföljdsfrågan.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

D.T. (offentlig försvarare advokaten T.N.) sökte revision och yrkade i första hand ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att HD skulle bestämma påföljden till böter eller åtminstone sätta ned fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred yrkandet om frikännande men medgav att påföljden bestämdes till böter.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Artin).

Domskäl

Domskäl. Om en värnpliktig har blivit hemförlovad efter att ha vägrat att fullgöra värnpliktstjänstgöring, skall värnpliktsverket under vissa förutsättningar, som anges i 68 § 3 st kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m m, till regeringen hänskjuta frågan om den värnpliktige skall kallas in på nytt. D.T. har som grund för sitt yrkande om frikännande gjort gällande, att verket handlat felaktigt i hans fall genom att inte besluta om ett sådant hänskjutande och att han alltså rätteligen inte hade bort kallas in till ny tjänstgöring utan ett föregående beslut av regeringen.

Inkallelsen av D.T. har skett efter föreskriven prövning enligt nyssnämnda kungörelse. Det bör inte komma i fråga att i mål om ansvar för värnpliktsbrott frånkänna en sådan prövning rättsverkan annat än i speciella undantagssituationer, varom ej är fråga i detta fall. D.T. har således varit skyldig att inställa sig till tjänstgöring enligt utfärdad order. Genom att olovligen utebli från tjänstgöringen har han, såsom TR:n och HovR:n funnit, gjort sig skyldig till värnpliktsbrott.

Enligt vad som upplysts i HD har vapenfrinämnden d 21 juni 1988 bifallit D.T:s ansökan om vapenfri tjänst. Anledning föreligger inte till annat antagande än att värnpliktsbrottet dikterades av samma motiv som kom att beaktas när vapenfrinämnden beviljade hans ansökan. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter i målet bör påföljden för brottet kunna stanna vid böter.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut beträffande påföljden dömer HD D.T. till 60 dagsböter om 55 kr.