NJA 1990 s. 21
En tilltalad, som av TR dömts för våldtäkt och fullföljt talan mot denna dom, avled under målets behandling i HovR:n. Sedan hans efterlevande övertagit hans talan enligt 21 kap 1 § 2 st RB. och HovR:n meddelat friande dom, har målsäganden ansetts inte kunna fullfölja talan mot denna dom.
Sundsvalls TR
Allmän åklagare yrkade vid Sundsvalls TR ansvar å L-G.J., född 1948, för våldtäkt
och å B.B., född 1936, för medhjälp till våldtäkt
enligt följande gärningsbeskrivning: L-G.J. har d 26 sept 1986 någon gång under tiden 02.40-03.00 under färd i baksätet på en personbil i Sundsvall tvingat S.L. till samlag. L-G.J. har härvid - sedan S. mot hennes vilja vid korsningen Kyrkogatan - Tullgatan knuffats in i baksätet på fordonet - med våld tryckt ned henne i liggande ställning så att hennes kroppsliga rörelsefrihet betvingats, dragit ned hennes benkläder samt trängt in i hennes slida och fullbordat ett samlag. - B.B., som varit förare av fordonet, har trots att han sett hela händelseförloppet icke avbrutit färden utan solidariserat sig med L-G.J:s handlande och uppmuntrat denne genom att vid ett flertal tillfällen till L-G.J. yttra: "kom igen nu då. Nu har du chansen."
S.L. biträdde åtalet. Hon yrkade ersättning av L-G.J. och B.B. för rättegångskostnader som inte utgått av allmänna medel.
L-G.J. vitsordade att han haft samlag med S.L. men bestred ansvar under åberopande av att samlaget skett med S.L:s samtycke samt att han saknat uppsåt att framtvinga samlaget mot hennes vilja.
B.B. bestred att han genom råd eller dåd eller på annat sätt varit L-G.J. behjälplig med våldtäkt.
TR:n meddelade dom d 20 febr 1987. TR:n fann de tilltalade skyldiga och dömde L-G.J. jämlikt 6 kap 1 § BrB för våldtäkt till fängelse 2 år
och B.B. för medhjälp till våldtäkt likaledes till fängelse 2 år.
S.L. tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
L-G.J.
och B.B.
fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade ogillande av åtalet
och befrielse från skyldighet att betala rättegångskostnader.
L-G.J. avled innan HovR:n företagit målet till huvudförhandling. Hans talan övertogs av hans efterlevande maka och barn enligt 21 kap 1 § 2 st RB.
Åklagaren och S.L. bestred ändring.
S.L. yrkade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.
HovR:n meddelade dom d 23 nov 1988. HovR:n fann att det inte kunde anses ställt utom rimligt tvivel att L-G.J. tilltvingat sig samlaget mot S.L:s vilja.
HovR:n ogillade åtalen
och befriade L-G.J. och B.B. från skyldigheten att ersätta S.L. hennes rättegångskostnader.
S.L. (ombud advokaten C.T.) sökte revision. Hon yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte fastställa TR:ns dom.
Hon yrkade även ersättning för kostnader i HovR:n.
Målet föredrogs i frågan om avvisning av talan i ansvarsdelen och för prövningstillstånd.
Föredraganden, RevSekr Lindvall, hemställde i betänkande om följande beslut: Sedan en tilltalad avlidit äger en målsägande inte fullfölja talan mot honom såvitt avser frågan om ansvar för brott. HD avvisar därför S.L:s talan mot L-G.J. såvitt avser yrkandet att han skall fällas till ansvar för våldtäkt.
Såvitt målet avser S.L:s talan i övrigt finner HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast.
HD (JustR:Jermsten, Magnusson, Nyström, Munck och Danelius, referent, i frågan om avvisning; Nyström och Munck skiljaktiga. JustR:n Jermsten, Nyström och Danelius i avgörandet om prövningstillstånd) fattade följande slutliga beslut:
Skäl. Om den tilltalade avlider under rättegången, skall som regel brottmålsförfarandet avbrytas utan någon saklig prövning av åtalet. Från denna regel gäller dock enligt 21 kap 1 § 2 st RB ett undantag för det fall att det redan före dödsfallet genom en fällande dom har fastställts att den tilltalade begått den åtalade gärningen. I ett sådant fall får talan mot domen föras av vissa av den avlidnes anhöriga. Om den tilltalade dör efter det att han själv har överklagat den fällande domen men innan målet har avgjorts av den högre instansen, får de anhöriga på motsvarande sätt överta hans talan.
Denna särskilda talerätt för de anhöriga är främst avsedd att ge dessa en möjlighet att skydda den avlidnes goda namn och rykte mot vad de anser vara en oriktig fällande brottmålsdom (se NJA II 1943 s 277 f). Detta syfte kan inte motivera att, sedan HovR på talan av anhörig har upphävt den fällande domen, en ytterligare prövning av om den avlidne begått brottet i fråga skall kunna komma till stånd i HD på talan av åklagare eller målsägande.
I förarbetena till RB har som ett ytterligare skäl till att de anhöriga tillerkänts rätt att i den avlidnes ställe fullfölja talan hänvisats till en fällande brottmålsdoms bevisverkan i en senare rättegång om skadestånd eller annat enskilt anspråk. När det däremot gäller en friande brottmålsdom har en sådan doms bevisverkan i en senare civil rättegång inte föranlett lagstiftaren att ge målsäganden en talerätt motsvarande den som enligt 21 kap 1 § 2 st RB tillerkänts den tilltalades efterlevande. Hänsynen till denna bevisverkan har alltså inte ansetts tillräckligt vägande för att motivera en sådan talerätt. Bl a mot denna bakgrund utgör inte heller brottmålsdomens bevisverkan ett tillräckligt skäl att, när en fällande dom på talan av den tilltalades efterlevande upphävts av hovrätt, låta målsäganden fullfölja talan mot den friande hovrättsdomen.
S.L:s talan, såvitt den avser frågan om L-G.J. begått den åtalade gärningen, kan därför inte upptas till prövning.
Såvitt gäller S.L:s talan i övrigt föreligger inte skäl meddela prövningstillstånd.
Domslut
HD:s avgörande. HD avvisar S.L:s talan såvitt denna riktar sig mot HovR:ns ogillande av åtalet mot L-G.J..
Såvitt avser S.L:s talan i övrigt meddelar HD inte prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skall stå fast.
JustR Munck, med vilken JustR Nyström instämde, var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Om den som är misstänkt för brott avlider, kan normalt inte därefter frågan huruvida han var skyldig till brottet prövas av domstol i den ordning som gäller för brottmål. Ett undantag från denna princip följer av den rätt till partssuccession som genom 21 kap 1 § 2 st RB har tillagts de närmaste anhöriga till den avlidne för fall då fällane dom redan har meddelats mot honom. Enligt det berörda lagrummet kan sålunda den misstänktes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon föra talan mot en dom såvitt det genom denna har fastställts att den misstänkte har förövat gärningen.
I förarbetena till lagrummet har de anhörigas intresse av att skydda den avlidnes goda namn och rykte framhållits som ett av motiven för deras rätt att i den angivna situationen inträda som parter i målet. De anhörigas talerätt har dessutom ansetts motiverad även med hänsyn till brottmålsdomens starka bevisverkan i en eventuell senare rättegång om skadestånd eller annat enskilt anspråk. (NJA II 1943 s 277 f.)
Några särskilda bestämmelser om rättegången i ett mål där de anhöriga utnyttjat sin rätt till partssuccession har inte meddelats. Bestämmelsen i 21 kap 1 § 2 st RB måste anses vila på uppfattningen att allmänna regler för rättegång i brottmål blir tillämpliga med de avvikelser som betingas av att den misstänkte är avliden och att de anhöriga eller någon eller några av dem inträtt som parter i hans ställe. I avsaknad av någon regel eller något uttalande i motiven av annan innebörd måste enligt min mening vanliga principer antas gälla även i fråga om rätten för part att överklaga det avgörande varigenom de anhörigas talan har prövats. Detta kan inte anses strida mot syftet med bestämmelsen om de anhörigas talerätt.
Om som i förevarande fall en fallande brottmålsdom har meddelats av TR och, sedan den tilltalade därefter avlidit, de anhöriga inträtt som parter i HovR:n, följer av det anförda att såväl riksåklagaren som målsäganden enligt min mening äger föra talan i HD mot en frikännande dom av HovR:n. Med hänsyn till reglerna om prövningstillstånd och den motsvarande restriktivitet som iakttas av riksåklagaren vid fullföljd till HD, kan denna talerätt visserligen knappast få någon praktisk betydelse i annat fall än om resningsskäl skulle föreligga eller domvilla skulle ha förekommit i HovR:n. Frågan huruvida sådant förhållande är för handen måste emellertid kunna prövas av HD vare sig talan har fullföljts i ordinär eller extraordinär ordning (jfr NJA II 1971 s 529).
Under åberopande av det anförda anser jag att förevarande mål bör hänskjutas till avdelning för tillståndsprövning även såvitt rör den talan i själva saken som S.L. för gentemot L-G.J:s efterlevande.