NJA 1990 s. 490

Allmän åklagare yrkade vid Norrköpings TR i stämningsansökan d 7 nov 1989 ansvar å Å.S. för brott mot skogsvårdslagen begånget i januari 1988. Vidare yrkades förverkande av i beslag taget virke till ett värde av 8 500 kr. Stämningsansökningen kunde inte delges Å.S.. I skrift till TR:n d 3 april 1990 angav åklagaren under hänvisning till att det i stämningsansökningen upptagna brottet var preskriberat att endast förverkandeyrkandet kvarstod.

Å.S. yrkade, med anledning av åklagarens skrift, under åberopande av preskription att beslaget av virket måtte hävas.

Åklagarenanförde att beslaget borde bestå eftersom förverkandeyrkandet skulle bli föremål för rättens prövning.

TR:n (rådmannen Nilsson) yttrade i beslut d 19 april 1990: Frågan om preskription inträtt beträffande förverkandeyrkandet skall prövas vid målets avgörande. Skäl föreligger inte att dessförinnan häva det aktuella beslaget. Yrkandet härom lämnas därför utan bifall.

Å.S. anförde besvär i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle häva beslaget.

HovR:n (hovrättsråden Lundqvist och Stenberg, referent) anförde i beslut d 1 juni 1990: Å.S. kan skäligen misstänkas för att ha avverkat skog på sin egendom i strid med skogsvårdslagens bestämmelser. Virke efter avverkning som innebär brott enligt skogsvårdslagen eller värdet därav skall förklaras förverkat om det inte är uppenbart obilligt. Enligt 36 kap 14 § BrB, som är tillämplig även inom specialstraffrätten, får förverkande ske även om påföljd, t ex på grund av preskription, ej kan ådömas såvida stämning delgetts inom fem år från det brottet begicks.

Då den angivna tiden inte utgått kan det skäligen antagas att virket på grund av brott skall förverkas. Beslaget är således lagligen grundat.

HovR:n lämnar på grund av det anförda besvären utan bifall.

Hovrättsrådet Sundström var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 28 § skogsvårdslagen (1979:429) skall virke efter avverkning som innebär brott enligt lagen förklaras förverkat. I 39 § i den skogsvårdslag (1948:237), som föregick den nu gällande, föreskrevs som förutsättning för förverkande bl a att någon fällts till ansvar för brott mot lagen. Av förarbetena (SOU 1978:6, s 134 och 179, prop 1978/79:110, s 73 nederst) framgår att 28 § i den nya lagen "överensstämmer i sak" med 39 § i den äldre lagen. Förarbetena i övrigt nämner inte något om en avsedd utökning av möjligheten att förverka. Uttrycket "brott enligt denna lag" som förutsättning för förverkande i 28 § skogsvårdslagen avser således endast brott, för vilket någon fälles till ansvar. I förevarande mål är brottet preskriberat. Förverkande enligt 28 § skogsvårdslagen kan ej ske. Om förverkande ej kan ske, måste eventuella beslag hävas. Jag häver beslaget.

Å.S. (ombudjur kand B.A.E.) anförde besvär och yrkade att beslaget skulle hävas.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade d 7 aug 1990 prövningstillstånd i frågan huruvida det förhållandet att på grund av åtalspreskription påföljd ej kan ådömas Å.S. för det av åklagaren påstådda brottet mot 14 § skogsvårdslagen (1979:429) medförde att beslaget inte var lagligen grundat. Frågan om prövingstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Oja, föreslog i betänkande följande beslut: Enligt 28 § skogsvårdslagen (1979:429) skall virke efter avverkning som innebär brott enligt lagen förklaras förverkat. Vid lagens tillkomst uttalades (prop 1978/79:110 s 73), att förverkanderegeln i det angivna lagrummet "överensstämmer i sak" med 39 § i tidigare gällande skogsvårdslag (1948:237). I sistnämnda lagrum var föreskrivet att om någon fälldes till ansvar för otillåten skogsavverkning skulle domstolen, där ej särskilda skäl föranledde till annat, förklara det avverkade virket förverkat.

På grund av vad som uttalats vid tillkomsten av den nu gällande förverkanderegeln i 28 § skogsvårdslagen (1979:429) synes det vara en förutsättning för förverkande enligt detta lagrum att den mot vilken förverkandeyrkandet riktas fälls till ansvar för otillåten skogsavverkning.

I målet är ostridigt att eventuellt brott mot skogsvårdslagen är preskriberat i den del beslaget avser och att Å.S. därför inte kan fällas till ansvar i denna del. Det kan därför inte skäligen antas att ifrågavarande virke är förverkat på grund av brott. Vid sådant förhållande kan virket inte heller tas i beslag.

Med ändring av HovR:ns beslut häver HD beslaget.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson, Lind, referent, Lars Å Beckman och Danelius) fattade följande slutliga beslut: