NJA 1990 s. 789
Ansvar för överträdelse av reglerna om bashastighet i 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen (1972:603) har ansetts inte kunna ådömas, om det för den aktuella vägsträckan har meddelats en lokal trafikföreskrift eller en föreskrift av trafiksäkerhetsverket om annan hastighet än bashastigheten. Detta gäller oavsett om föreskriften har tagits in i kommunens liggare eller ej. (I) - När en lokal trafikföreskrift inte har inneburit någon avvikelse från vad som annars skulle ha gällt enligt reglerna om bashastighet, har däremot straff ansetts kunna ådömas för överskridande av bashastigheten. (II)
I
Allmän åklagare väckte vid Sjuhäradsbygdens TR åtal mot R.K. för hastighetsöverträdelse enligt följande gärningsbeskrivning: R.K. har d 11 maj 1988 fört personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) med en hastighet av 103 km/tim på riksväg 40, Dållebo, Ulricehamns kommun, trots att högsta tillåtna hastigheten där varit 90 km/tim.
TR:n (ordf tingsnotarien Plogell) anförde i dom d 22 dec 1988:
Domskäl. R.K. har medgivit de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar under följande motivering: Onsdagen d 11 maj 1988 färdades han på riksväg 40 österut i fordonet (registreringsnummer, uteslutet här). Vid 16.10- tiden stoppades han av polisen. En polisman upplyste R.K. att han kl 16.09, på riksväg 40 i Dållebo, registrerats av en radarhastighetsmätare. Denna mätare hade uppmätt hans hastighet till 103 km/tim. Då han ville få sin sak prövad av domstol förnekade han att han kört för fort. När han någon dag senare gjorde ett besök hos Ulricehamns kommun förevisades han ett av trafiksäkerhetsverket meddelat beslut TSVFS 1984:78. Han tog kontakt med trafiksäkerhetsverket varvid han upplystes om att ovannämnda beslut blivit ersatt av föreskrifter från trafiksäkerhetsverket meddelade d 1 april 1985. Dessa nya föreskrifter har alltså ej tagits in i den av Ulricehamns kommun för ändamålet förda liggaren.
Till styrkande av åtalet har åklagaren som skriftlig bevisning åberopat en primärrapport, ett platsprotokoll samt en radarremsa allt från d 11 maj 1988 och som muntlig bevisning vittnesförhör med polismannen K.C..
Som skriftlig bevisning har R.K. åberopat beslut av trafiksäkerhetsverket meddelat d 1 april 1988.
TR:n gör följande bedömning.
Klarlagt är att R.K. vid tidpunkten för den aktuella händelsen framfört fordonet (registreringsnummer, uteslutet här) i en hastighet av 103 km/tim.
Trafiksäkerhetsverket får föreskriva att högsta tillåtna hastighet skall vara 90 km/tim. Sådan föreskrift skall enligt 152 § vägtrafikkungörelsen tas in i en av kommunen förd liggare. Ändring eller upphävande av föreskrift meddelad av trafiksäkerhetsverket skall enligt 153 § nämnda kungörelse ske i samma ordning som meddelande av ny föreskrift. Trafiksäkerhetsverket har meddelat föreskrifter d 1 april 1985. Genom dessa föreskrifter upphävdes tidigare gällande föreskrifter om hastighetsbegränsning för nu aktuell vägsträcka. Av det material som förebringats i målet framgår att detta beslut inte tagits in i den av Ulricehamns kommun förda liggaren. Vid sådant förhållande kan enligt 167 § 2 st vägtrafikkungörelsen ansvar inte ådömas R.K.. Åtalet skall därför ogillas.
Domslut. Åtalet ogillas.
HovR:n för Västra Sverige
Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att R.K. skulle dömas för hastighetsöverträdelse.
R.K. bestred ändring.
Som grund för ändringsyrkandet gjorde åklagaren gällande att den aktuella föreskriften från trafiksäkerhetsverket faktiskt hade varit införd i Ulricehamns kommuns trafikliggare vid tidpunkten för gärningen, ehuru på ett annat ställe i liggaren än den tidigare gällande föreskriften, vilken satt kvar i liggaren.
HovR:n (hovrättsråden af Klinteberg och Morard, referent, samt adj led Petersson) meddelade dom d 16 juni 1989. I domskälen antecknade HovR:n att det, såsom TR:n funnit, var klarlagt att R.K. vid aktuell tidpunkt framfört sitt fordon i en hastighet av 103 km/tim samt att ansvar enligt åtalet kunde ådömas R.K. endast om gällande föreskrift från trafiksäkerhetsverket angående hastighetsbegränsning på den aktuella sträckan till 90 km/tim vid tidpunkten för körningen, d 11 maj 1988, varit införd i kommunens liggare.
HovR:n fann, efter prövning av vad som förekommit i målet, att åklagaren inte förmått styrka att handlingen vid tidpunkten för körningen varit intagen i liggaren. Det var således inte styrkt att någon hastighetsbegränsning till 90 km/tim var gällande på den aktuella vägsträckan vid denna tidpunkt.
HovR:n anförde vidare: Åklagaren har i andra hand yrkat att R.K. skall fällas till ansvar för överskridande av den i 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen föreskrivna bashastigheten 70 km/tim. Han har emellertid inte justerat gärningsbeskrivningen i enlighet härmed. Enligt denna yrkas ansvar på R.K. för att han fört sin bil med en hastighet av 103 km/tim på angiven plats "trots att högsta tillåtna hastigheten där varit 90 km/tim". Som ovan konstaterats är bashastigheten 70 km/tim.
Mot bakgrund av det ovan sagda kan åtalet inte vinna bifall.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle bifalla åtalet med tillämpning av 64 § 2 st och 164 § 1 st 4vägtrafikkungörelsen (1972:603)
R.K. bestred ändring.
I HD justerade riksåklagaren åtalet enligt följande: R.K. har d 11 maj 1988 fört personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) med en hastighet av 103 km/tim på en sträcka av riksväg 40 i Dållebo, Ulricehamns kommun, vilken vägsträcka är belägen utom tättbebyggt område. Han har därigenom överträtt den för sträckan högsta tillåtna hastigheten med i vart fall 13 km/tim.
Till utveckling av sin talan anförde riksåklagaren bl a: Vägtrafikkungörelsens (VTK) reglering bygger på förutsättningen att hastighetsreglering gäller för landets samtliga vägar. Utom tättbebyggt område får enligt 64 § 2 st VTK fordon inte föras med högre hastighet än 70 km/tim. Denna gräns har av lagstiftaren betecknats som bashastighet. Enligt 64 § 3 st äger dock trafiksäkerhetsverket föreskriva att högsta tillåtna hastighet skall vara 90 eller 110 km/tim. För att en sådan föreskrift skall kunna göras gällande mot trafikanterna måste den enligt 152 § 1 st VTK vara intagen i kommunens trafikliggare.
Såsom HovR:n funnit torde inte genom den i målet förebragta utredningen kunna styrkas att trafiksäkerhetsverkets d 25 mars 1985 meddelade föreskrift om högsta tillåtna hastighet på den aktuella vägsträckan varit intagen i Ulricehamns kommuns trafikliggare vid tidpunkten för körningen. R.K. kan därför inte dömas för överträdelse av denna föreskrift. Detta kan dock enligt min mening rimligen inte innebära att det skulle råda fri fart på vägsträckan.
Regeln i 64 § 2 st VTK om bashastighet är att se som en generell föreskrift gällande samtliga vägar utom tättbebyggt område. Rätten för trafiksäkerhetsverket att enligt 64 § 3 st för vissa vägsträckor höja den tillåtna hastighetsgränsen med 20 eller 40 km/tim måste betraktas som en rätt att medge undantag för särskild väg eller vägavsnitt från regleringen om bashastighet. Om det, såsom i förevarande fall, inte kan göras gällande att en mot trafikanterna giltig höjning av hastighetsgränsen utöver bashastigheten har företagits måste detta enligt min mening innebära att under alla förhållanden hastigheten begränsas genom den i 64 § 2 st givna generella föreskriften om bashastighet. Genom att färdas med 103 km/tim får därför R.K. anses ha överträtt för vägsträckan gällande hastighetsgräns. Med hänsyn till att bevisläget är sådant att det får sägas vara i viss mån osäkert om högsta tillåtna hastighet varit 70 eller 90 km/tim måste man dock vid den straffrättsliga bedömningen utgå från det för den tilltalade förmånligaste alternativet, nämligen att hastighetsgränsen varit 90 km/tim. Till detta kommer att en hastighetsgräns om 70 km/tim i subjektivt hänseende inte torde kunna göras gällande mot R.K. enär hastighetsgränsen var utmärkt genom vägmärken till 90 km/tim.
Med hänvisning till det anförda hävdar jag att straffrättsligt ansvar kan åläggas R.K. för hastighetsöverträdelse i vad hans hastighet överskridit 90 km/tim.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Möller, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Trafiksäkerhetsverkets föreskrift d 25 mars 1985 om hastighetsbegränsning på den aktuella vägsträckan till 90 km i timmen har meddelats med stöd av bestämmelsen i 64 § 3 st vägtrafikkungörelsen. Hastighetsbegränsningen har utmärkts med vägmärken. För att ansvar för överträdelse av sådan föreskrift skall få ådömas fordras härutöver enligt 167 § 2 st vägtrafikkungörelsen att föreskriften enligt 152 § 1 st tagits in i en för ändamålet avsedd liggare som förs av kommunen.
Riksåklagaren har i HD inte gjort gällande att trafiksäkerhetsverkets föreskrift varit intagen i Ulricehamns kommuns liggare vid tidpunkten för körningen. Frågan i målet är då om R.K. skall fällas till ansvar för överträdelse av den i 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen föreskrivna bashastigheten om 70 km i timmen utom tättbebyggt område.
De på platsen uppsatta vägmärkena har ej utvisat bashastigheten utan den av trafiksäkerhetsverket föreskrivna högsta tillåtna hastigheten. Trafiksäkerhetsverkets föreskrift utgör ett undantag från den allmänna bestämmelsen om bashastighet. I fråga om överträdelse av sådana föreskrifter finns särskilda straffbestämmelser. Med hänsyn härtill bör straff inte ådömas för överträdelse av bashastigheten i situationer som den förevarande (jfr NJA 1987 s 676).
På grund av det anförda bör R.K. inte dömas till ansvar för förseelse mot 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Lind, Svensson och Lambe) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. I 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen föreskrivs att fordon utom tättbebyggt område inte får föras med högre hastighet än 70 km i timmen (bashastighet). Enligt 3 st i samma § får trafiksäkerhetsverket föreskriva att högsta tillåtna hastighet i stället skall vara 90 eller 110 km i timmen. Vidare får lokala hastighetsbegränsningar införas med stöd av 147 § vägtrafikkungörelsen.
Såväl trafiksäkerhetsverkets föreskrifter som lokala trafikföreskrifter skall utmärkas i enlighet med vägmärkesförordningen (1978:1001) och dessutom tas in i en för ändamålet avsedd liggare som förs av kommunen (152 § 1 st vägtrafikkungörelsen). Ansvar för överträdelse av en sådan föreskrift får ådömas endast om föreskriften har utmärkts och tillkännagetts i behörig ordning (167 § 2 st vägtrafikkungörelsen).
Trafiksäkerhetsverket har d 25 mars 1985 föreskrivit att högsta tillåtna hastighet på den i målet aktuella vägsträckan skall vara 90 km i timmen. Föreskriften har utmärkts genom vägmärken. Riksåklagaren har emellertid i HD sagt sig inte kunna styrka att föreskriften har varit intagen i kommunens liggare vid tidpunkten för körningen. Detta medför att R.K. inte kan ådömas påföljd för överträdelse av föreskriften. Frågan är om han i stället, i enlighet med den justerade gärningsbeskrivningen, kan fällas till ansvar för överskridande av bashastigheten 70 km i timmen.
I rättsfallet NJA 1987 s 676 har slagits fast att, om en trafikant har åsidosatt en anvisning för trafiken som har meddelats genom vägmärke och som grundar sig på en lokal trafikföreskrift, han inte kan ådömas straff för överträdelse av den allmänna skyldigheten enligt 7 § vägtrafikkungörelsen att följa anvisningar för trafiken. Detta gäller även när den lokala trafikföreskriften inte har tagits in i kommunens liggare och överträdelse av föreskriften till följd därav inte kan föranleda ansvar.
På motsvarande sätt får anses gälla att reglerna om bashastighet och den därtill knutna straffbestämmelsen sätts ur spel, om det för den aktuella vägsträckan har meddelats en lokal trafikföreskrift eller en föreskrift av trafiksäkerhetsverket om annan hastighet än bashastigheten, oavsett om föreskriften har tagits in i kommunens liggare eller ej. Detta innebär att R.K. inte kan fällas till ansvar för överträdelse av 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
II
Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna TR åtal mot S.E. för brott mot vägtrafikkungörelsen enligt följande gärningsbeskrivning: S.E. har d 2 juli 1987 fört personbilen (registreringsnummer, uteslutet här) med en hastighet av 87 km/tim utom tättbebyggt område på europaväg 3 vid Läggesta inom Strängnäs kommun, trots att högsta tillåtna hastigheten på platsen varit 70 km/tim.
TR:n (ordf tingsnotarien Sandell) fann i dom d 29 jan 1988 åtalet styrkt och dömde S.E. enligt 64 § 2 st och 164 § 1 st 4vägtrafikkungörelsen för hastighetsöverträdelse till böter 600 kr.
Svea HovR
S.E. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalet.
Åklagaren bestred ändring.
Åklagaren gjorde i HovR:n gällande att S.E. vid färden överträtt i första hand gällande bashastighet enligt 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen och i andra hand lokal trafikföreskrift enligt vilken hastighetsbegränsning på den aktuella vägsträckan rådde med 70 km i timmen.
S.E. åberopade i HovR:n i första hand att han med hänsyn till den rådande trafiksituationen ej kunnat nedbringa hastigheten mer än som skett, i andra hand att han enligt sin egen uppfattning ej fört bilen med högre hastighet än den tillåtna och att förväxling med annan bil vid mätningen måste ha ägt rum samt i sista hand att hastighetsbegränsningen, som tillkommit genom en lokal trafikföreskrift, var ogiltig eftersom föreskriften inte införts i kommunens liggare.
HovR:n (hovrättslagmannen Ingrind von Möller, hovrättsrådet Björnberg och adj led Lundgren, referent) anförde i dom d 19 febr 1990:
Domskäl
Domskäl. HovR:n gör följande bedömning.
Utredningen i målet ger inledningsvis vid handen att S.E. vid tillfället färdats på E 3 västerut vid korsningen E 3/väg 223/väg 990 vid Läggesta inom Strängnäs kommun på vilken plats en hastighetskontroll varit upprättad. Enligt beslut av LSt:n i Södermanlands län d 27 maj 1981 råder hastighetsbegränsning på platsen med 70 km i timmen. Platsen är belägen utom tättbebyggt område.
Lika med TR:n finner HovR:n styrkt att S.E. vid färden hållit den av åklagaren påstådda hastigheten. Vad S.E. anfört om den rådande trafiksituationen är ej av beskaffenhet att frita honom från ansvar.
Hastighetsbegränsningen på platsen regleras genom av LSt:n d 27 maj 1981 meddelad lokal trafikföreskrift, inte genom föreskriften om bashastighet utom tättbebyggt område. Såvitt framkommit har föreskriften vid tiden för händelsen inte varit införd i den enligt 152 § vägtrafikkungörelsen föreskrivna liggaren. S.E. kan vid sådant förhållande inte åläggas straff för överträdelse av föreskriften.
Följaktligen skall TR:ns dom upphävas och åtalet ogillas.
Domslut
Domslut. Med upphävande av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle bifalla åtalet med tillämpning av 64 § 2 st och 164 § 1 st 4vägtrafikkungörelsen (1972:603).
S.E. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Möller, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. LSt:ns beslut d 27 maj 1981 att begränsa hastigheten på den aktuella vägsträckan till 70 km i timmen har utformats som en lokal trafikföreskrift. Detta bekräftas också av att LSt:n i beslutet bl a erinrar om att förutom hastighetsföreskrifterna i beslutet gäller för vissa delar av E 3 bashastigheten 70 km i timmen.
Lokala trafikföreskrifter skall enligt 152 § 1 st vägtrafikkungörelsen (1972:603) tas in i en för ändamålet avsedd liggare som förs av kommunen. Ansvar för överträdelse av lokal trafikföreskrift får enligt 167 § 2 st vägtrafikkungörelsen ådömas endast om föreskriften tillkännagivits i enlighet med 152 §.
Riksåklagaren har i HD inte påstått att LSt:ns beslut varit intaget i Strängnäs kommuns trafikliggare vid tidpunkten för körningen. Frågan i målet är då om S.E. - som riksåklagaren gjort gällande - skall fällas till ansvar för överträdelse av den i 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen föreskrivna bashastigheten om 70 km i timmen utom tättbebyggt område.
Som ovan anmärkts finns det i fråga om lokala trafikföreskrifter särskilda straffbestämmelser. Med hänsyn härtill bör straff inte ådömas för överträdelse av bashastigheten även om denna råkar överensstämma med den lokala trafikföreskriften (jfr NJA 1987 s 676). På grund härav skall S.E. inte dömas till ansvar för förseelse mot 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Lind, Svensson och Lambe) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. I 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen föreskrivs att fordon utom tättbebyggt område inte får föras med högre hastighet än 70 km i timmen (bashastighet). Enligt 3 st i samma § får trafiksäkerhetsverket föreskriva att högsta tillåtna hastighet i stället skall vara 90 eller 110 km i timmen. Vidare får genom lokala trafikföreskrifter hastigheten begränsas i förhållande till 64 § 2 st eller trafiksäkerhetsverkets föreskrifter (147 § vägtrafikkungörelsen).
Såväl trafiksäkerhetsverkets föreskrifter som lokala trafikföreskrifter skall utmärkas i enlighet med vägmärkesförordningen (1978:1 och dessutom tas in i en för ändamålet avsedd liggare som förs av kommunen (152 § 1 st vägtrafikkungörelsen). Ansvar för överträdelse av en sådan föreskrift får ådömas endast om föreskriften har utmärkts och tillkännagetts i behörig ordning (167 § 2 st vägtrafikkungörelsen).
För E3 gäller bl a vissa lokala trafikföreskrifter, meddelade av LSt:n i Södermanlands län d 27 maj 1981. Föreskrifterna innebär bl a att den högsta tillåtna hastigheten för trafik österifrån är 70 km i timmen mellan å ena sidan en punkt 200 m öster om väg 990/E3 och å andra sidan en punkt 400 m väster om väg 990/E3.
Det framgår av utredningen att den aktuella körningen ägde rum på ett avsnitt av E3 som omfattades av LSt:ns beslut. Om LSt:n inte hade meddelat något beslut, skulle den högsta tillåtna hastigheten för vägavsnittet ändå ha varit 70 km i timmen till följd av regeln om bashastighet i 64 § 2 st vägtrafikkungörelsen.
Såvitt framkommit har LSt:ns beslut inte vid tidpunkten för körningen varit infört i kommunens liggare. Detta medför att S.E. inte kan dömas till påföljd för överträdelse av beslutet. Frågan är om han i stället kan fällas till ansvar för överträdelse av bashastigheten 70 km i timmen.
Som princip får anses gälla att reglerna om bashastighet och den därtill knutna straffbestämmelsen sätts ur spel, om det har meddelats en lokal trafikföreskrift för den vägsträcka det är fråga om. Oavsett om före skriften har tagits in i kommunens liggare eller ej kan en trafikant då inte fällas till ansvar för överskridande av bashastigheten (jfr NJA 1987 s 676 och HD:s dom denna dag i målet B 699/89).
I detta mål föreligger emellertid den speciella situationen att den lokala trafikföreskriften inte har inneburit någon avvikelse från vad som annars skulle ha gällt till följd av reglerna om bashastighet. Det får i en sådan situation anses klart otillfredsställande, om en trafikant, som inte kan fällas till ansvar för överträdelse av den lokala trafikföreskriften, inte heller skulle kunna ådömas straff för överskridande av bashastigheten. Härvid förutsätts att hastigheten - som i förevarande fall - har utmärkts genom vägmärken i behörig ordning.
Det förhållandet att det har meddelats en lokal trafikföreskrift för den aktuella vägsträckan utgör alltså inte något hinder mot att ådöma S.E. straff för överskridande av bashastigheten.
Liksom HovR:n och TR:n finner HD styrkt att S.E. vid färden på vägsträckan har hållit den av åklagaren påstådda hastigheten. Vad han har anfört om den rådande trafiksituationen kan inte befria honom från ansvar.
På grund av det anförda skall S.E. fällas till ansvar i enlighet med åtalet. Han förskyller det bötesstraff som TR:n har bestämt.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.