NJA 1991 s. 491

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Björneke) meddelade dom d 15 dec 1989.

I domskälen anförde TR:n till en början som bakgrund bl a följande:

R.H. försattes d 3 dec 1987 i konkurs vid Huddinge TR. Advokaten M.R-E. förordnades till förvaltare i konkursen.

I den av konkursförvaltaren upprättade konkursbouppteckningen antecknades att konkursförvaltningen efter konkursutbrottet fått vetskap om att mellan R.H. och Windboats Marine Ltd träffats förlikning i en skiljetvist innebärande att Windboats Marine Ltd skulle utge GBP 70 000 till R.H.. Dessutom antecknades att konkursboet erhållit kvarstad på beloppet. Vidare angavs att beloppet efter domstols beslut nedsatts på räntebärande konto och att konkursboet därefter i High Court of Justice, Queens Bench Division, väckt talan mot R.H. om bättre rätt till det nedsatta beloppet. Vid edgångssammanträde vägrade R.H. att beediga bouppteckningen. Den 14 mars 1989 vid omhäktningsförhandling inför konkursdomstolen beedigade R.H. bouppteckningen. I protokollet redovisades tillgångar och skulder, varvid bland tillgångarna upptogs som deponerat belopp 700 000 kr.

Härefter anförde TR:n under rubriken Ansvarsfrågan.

R.H. har bestritt ansvar för brott.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med konkursförvaltaren, advokaten M.R-E.. Denne har i huvudsak lämnat följande uppgifter: Han sökte förgäves få tag i R.H. efter konkursutbrottet. Då han erfor att det förelegat en tvist mellan R.H. och Windboats Marine Ltd i England och att bolaget förpliktats utge 70 000 pund till R.H. begärde han d 27 jan 1988 av Windboats Marine Ltd att beloppet skulle utbetalas till konkursboet. Han kontaktade även R.H:s ombud i skiljeförfarandet därstädes och informerade honom om att R.H. var försatt i konkurs samt att alla R.H:s tillgångar såväl i Sverige som i utlandet nu tillhörde konkursboet. Han krävde även att de pengar som tilldömts R.H. skulle utbetalas till konkursboet och ej till R.H.. Vidare bad han om informationer om R.H:s adress. Han erhöll svar nästa dag per telefax av R.H:s ombud, advokaten C.G.. Denne uppgav att R.H. vägrade att medverka till utbetalning av beloppet till konkursboet på den grund att engelsk domstol ej skulle komma att besluta om överförande av tillgångar till ett konkursbo, vari merparten av fordringarna består av skatter. C.G. uppgav vidare att han informerat R.H. om konkursförvaltarens brev inklusive det förhållandet att R.H:s åtgärder med sina tillgångar i England skulle kunna utgöra brottslig gärning. R.H. avhördes emellertid ej. Det omtvistade beloppet nedsattes på ett räntebärande konto i England. M.R-E. instruerade en engelsk advokat att begära kvarstad på beloppet samt väcka talan om att beloppet skulle utbetalas till konkursboet. Kvarstad beviljades och beloppet finns på ett konto som förvaltas av domstolen. R.H. har bestritt att utbetalning skall ske till konkursboet. Invändningen har emellertid inte varit att summan inte tillhör boet utan att det ej är förenligt med engelsk rätt att i detta fall medverka till överföring av tillgångarna till konkursboet i Sverige. Huvudförhandling i målet förväntas under nästkommande år. Det är konkursförvaltarens mening att R.H. när som helst kunnat instruera sitt ombud i England att medge konkursboets talan, varvid tillgångarna skulle blivit tillgängliga för konkursboet.

Närmare hörd över åtalet har R.H. uppgett följande: Han anser att han ej kan företa sig något med pengarna förrän engelsk domstol har prövat om konkursboet är berättigat till dem. Detta är orsaken till att han ej medverkat till en överföring. Han kan för närvarande inte svara på vad han kommer att göra om domstolen dömer i hans favör. Oaktat han haft reseförbud har han haft tillgång till sitt pass för att kunna vara närvarande vid en eventuell förhandling i England. Han har ingen fast postadress registrerad då han bor hos en kvinna vars namn och adress han ej vill uppge. Han kan emellertid nås inom några timmar genom advokat G.B.. Han har inga egna inkomster utan lever på sin sambo.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat brevväxling mellan konkursförvaltaren och advokaten C.G..

TR:n gör följande bedömning.

Till ett konkursbo räknas all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller honom under konkursen. Detta har ansetts vara fallet även beträffande utländska tillgångar oaktat man i Sverige i regel inte kan räkna med utomnordiska myndigheters bistånd för att omhänderta utomlands belägna tillgångar. En förutsättning för att konkursförvaltningen skall få tillgång till egendomen kan därför vara att konkursgäldenären är villig att själv medverka till överföring av egendomen. I praxis (NJA 1956 s 1) har fastslagits att det med hänsyn till konkursförvaltarens svårigheter är påkallat att vid straffpåföljd ålägga gäldenären förpliktelse att medverka till att egendomen utomlands ställs till konkursförvaltningens förfogande. Ett förfarande av en i konkurs här i riket bosatt gäldenär varigenom denne hindrar konkursförvaltningen att till konkursboet överföra i utlandet befintliga tillgångar har därför ansetts straffbart enligt 11 kap 1 § 3 st BrB. Enligt uttalanden i doktrinen (Bogdan i SvJT 1980 s 334) talar även starka skäl för att en konkursgäldenär, som utan saklig grund vägrar att medverka till att de utländska tillgångarna ställs till den svenska konkursförvaltningens förfogande, gör sig skyldig till oredlighet mot borgenärer. Som saklig grund för dylik vägran torde dock enligt Bogdan konkursgäldenären kunna åberopa att överlämnande av egendomen till det svenska konkursboet är straffbelagt i det främmande landet. I det ovan nämnda rättsfallet hade en svensk direktör, som försatts i konkurs i Sverige efter det att han utfört tillgångar från Sverige till USA förbrukat dem därstädes. Majoriteten av HD:s ledamöter ansåg att direktörens förbrukande av de utomlands befintliga medlen var att anse som ett sådant straffbart undandragande som är att anse som oredlighet mot borgenärer. Några uttalanden i förarbetena till lagrummet eller i praxis om vad gäldenären måste göra i fråga om att ställa egendomen till konkursförvaltarens förfogande föreligger emellertid inte.

I nu aktuellt mål har åklagaren - såsom TR:n uppfattat det - gjort gällande att R.H:s underlåtenhet att medge konkursboets begäran om utbetalning av den utdömda penningsumman är att anse som straffbart undandragande. Vad konkursförvaltaren uppgett om R.H:s uppträdande i konkursen talar starkt för att han ej har för avsikt att medverka till beloppets överförande till konkursboet. R.H. har emellertid inte vid huvudförhandlingen deklarerat någon klar ståndpunkt om hur han kommer att agera om den brittiska domstolen lämnar konkursboets talan utan bifall och häver kvarstaden. Med hänsyn härtill och då någon närmare utredning ej förebringats om R.H:s åtgärder i övrigt beträffande tillgångarna i England anser TR:n att enbart hans bestridande av konkursboets talan i den brittiska processen inte kan utgöra ett straffbart undandragande. Åtalet för grov oredlighet mot borgenärer skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. TR:n ogillar åtalet.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har R.H. och M.R-E. hörts på nytt. De har i HovR:n lämnat i huvudsak samma uppgifter som har antecknats i TR:ns dom.

Kopia av bouppteckning d 7 febr 1989 i R.H:s konkurs har åberopats av åklagaren till utvisande av att pengarna i England utgör konkursboets enda tillgångar utöver 6 000 kr i likvida medel. Åklagaren har vidare åberopat samma skriftliga bevisning som i TR:n.

Som TR:n funnit räknas till ett konkursbo all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller honom under konkursen och detta gäller även beträffande utländska tillgångar även om man i Sverige i regel inte kan räkna med utomnordisk myndighets bistånd för att omhänderta utomlands belägna tillgångar.

Av målsägandens berättelse och av åberopade skriftväxlingen framgår att R.H., som i England har rådigheten över de aktuella pengarna, har vägrat att medge att beloppet utbetalades till konkursboet såväl när krav framställdes därom via R.H:s ombud i England i januari 1988 som genom att ej medge konkursboets talan i den i England anhängiggjorda processen. Någon saklig grund för R.H:s vägran att låta pengarna överlämnas till det svenska konkursboet har inte framkommit i målet. R.H. har vid sådant förhållande genom att inte medverka till att beloppet ställdes till konkursförvaltarens förfogande undandragit konkursförvaltningen tillgången. Han skall därför dömas för oredlighet mot borgenärer. Konkursboet har genom R.H:s brott undandragits ett betydande belopp som därtill utgjorde praktiskt taget den enda tillgången i konkursboet. Med hänsyn härtill är brottet grovt. Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till brottets straffvärde inte komma i fråga.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n R.H. enligt 11 kap 2 § BrB för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse 8 mån.

Domskäl

Domskäl. Enligt 11 kap 1 § 3 st BrB skall en gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång dömas för oredlighet mot borgenärer.

Åtalet mot R.H. avser att han i sin konkurs undandragit konkursboet omkring 700 000 svenska kronor (70 000 engelska pund) genom att inte ställa beloppet, som fanns tillgängligt i England, till konkursförvaltarens förfogande.

R.H. har gjort två skilda invändningar mot åtalet. Den ena är att det ifrågavarande beloppet inte har ingått i konkursboet, eftersom han och inte konkursförvaltningen hade rådighet över beloppet i England. Den andra invändningen går ut på att han i vart fall inte har undandragit konkursförvaltningen detta belopp, eftersom han inte aktivt hindrat konkursförvaltningen att överföra beloppet till konkursboet.

Oavsett vilka möjligheter en konkursförvaltning har att med exekutiva medel skaffa sig rådighet över tillgångar som en konkursgäldenär med hemvist i Sverige har utomlands, måste tillgångarna anses ingå i konkursen (jfr NJA 1956 s 1). Vid prövningen av åtalet mot R.H. har HD alltså att utgå från att hans konkurs har omfattat det belopp som avses med åtalet.

Vad som enligt åtalet lagts R.H. till last är inte att han aktivt har skaffat undan beloppet utan att han underlåtit att medverka till att det ställts till konkursförvaltningens förfogande.

För att en underlåtenhet skall vara straffbar krävs enligt allmänna straffrättsliga principer att det har förelegat en särskild skyldighet att vara aktivt verksam.

Konkurslagstiftningen föreskriver ingen skyldighet för konkursgäldenären att medverka till att hans tillgångar i utlandet ställs till konkursförvaltningens förfogande. Inte heller kan en skyldighet av detta slag, i brist på uttryckligt lagstöd härom, intolkas i straffbestämmelsen om oredlighet mot borgenärer i 11 kap 1 § 3 st BrB (jfr Jareborg, Brotten II, 1986, s 178 och Löfmarck, Brotten mot borgenärer, 1986, s 185). Det kan visserligen tänkas att konkursgäldenären i mycket speciella fall, då han själv har bidragit till den uppkomna situationen, måste anses skyldig att vid straffansvar se till att tillgångarna förs över till konkursförvaltningen. Något sådant speciellt fall är det emellertid inte fråga om i detta mål.

Att R.H. i rättegången i England - i enlighet med sin inställning att han inte var skyldig att överföra det ifrågavarande beloppet till konkursförvaltningen i Sverige - bestritt konkursboets talan om bättre rätt till detta belopp kan inte heller grunda straffansvar.

Med hänsyn till det anförda kan åtalet inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.