NJA 1991 s. 604

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Vallgårda samt rådmännen Mohammar och Almbladh) anförde i dom d 13 nov 1985:

Domskäl. Förutom skriftlig bevisning har förhör under sanningsförsäkran hållits med I.M. och vittnesförhör med fastighetsmäklaren G.Ö..

För överlåtelse av bostadsrätt genom köp är stadgat att avtalet skall upprättas skriftligen och att däri skall upptagas den lägenhet köpet avser samt köpeskillingen. Överlåtelseavtalet d 9 okt 1981 uppfyller dessa villkor. Anteckning om överlåtelsen har skett i bostadsrättsföreningens förteckning d 6 sept 1982. En fullbordad överlåtelse har därigenom kommit till stånd. Den omständigheten att B.L:s förfoganderätt till lägenheten varit inskränkt föranleder inte annan bedömning. Yrkandet om ogiltigförklaring enligt 17 kap 3 § ÄB kan därför inte vinna bifall.

Av vittnesuppgifter av G.Ö. framgår att bostadsrätten år 1981 haft ungefär det försäljningsvärde I.M. och L.M. påstått eller ca 140 000 kr. Även med hänsyn tagen till E.M:s förbehåll om nyttjanderätt till lägenheten har värdet varit så avsevärt mycket högre än köpeskillingen att överlåtelsen till sin huvudsakliga karaktär är att anse som gåva.

Även om oklarhet råder om när bouppteckningen efter E.M. avslutats, så måste den i vart fall ha avslutats innan den gavs in för registrering, vilket skedde mer än ett år innan talan väcktes. I.M:s och L.M:s talan om återbäring enligt 7 kap 4 § ÄB skall därför ogillas.

Eftersom E.M. inte kan ha varit okunnig om överlåtelsens gåvokaraktär, föreligger förutsättningarna för avräkning enligt 6 kap 1 § ÄB, såvida inte med hänsyn till omständigheterna annat måste antagas ha varit avsett.

I sitt testamente d 9 okt 1981 uteslöt E.M. I.M. från arv utöver laglotten och det kan hållas för visst att hon, som I.M. och L.M. framhållit, även genom den i köpets form förklädda gåvan velat missgynna I.M..

Att E.M. insett att hon genom överlåtelsen av bostadsrätten inte kunde undgå att skada även L.M. torde hon ha varit medveten om. I ett brev d 3 febr 1983 från G.L. till E.M. anför G.L. "Det är ju helt klart med bostadsrätten, så den deklareras nu på B.. Och jag skall och kan kontrollera att det blir bra och går rätt till så att L.M. enligt din önskan kommer att få sin rätta andel". Av detta uttalande kan antagas att sidoeffekten till L.M:s nackdel varit på tal mellan E.M. och åtminstone G.L. och att E.M. uttlat en önskan om kompensation i någon form till L.M. för bortfallet på grund av bostadsrättsaffären.

Det får på grund av vad sålunda upptagits anses att E.M. avsett att gåvan inte skulle betraktas som förskott på arv till B.L., till följd varav avräkning inte skall ske.

Käromålet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Samtidigt meddelade TR:n dom i ett mål mellan I.M., kärande, samt L.M. och dödsboet efter B.L., svarande, angående klander av testamente. Testamentet, som hade upprättats av E.M. under vistelsen hos B.L. i Luleå d 9 okt 1981, innebar att I.M. efter E.M:s död skulle erhålla endast sin laglott samt att kvarlåtenskapen i övrigt skulle fördelas lika mellan L.M. och B.L.. I domen förklarade TR:n, med bifall till I.M:s talan, testamentet ogiltigt. Testamentet hade enligt TR:n föranletts av att E.M. ansåg att I.M. felaktigt förnekat att han hade en skuld till henne. TR:n fann emellertid att I.M. till fullo hade återbetalat sin skuld till modern och att hon hade svävat i villfarelse härom när hon upprättade testamentet.

I.M. och L.M. fullföljde talan i målet angående bostadsrättsöverlåtelsen i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan

med viss justering beträffande andrahandsyrkandet.

Dödsboet efter B.L. bestred ändring.

Dödsboet å sin sida fullföljde talan i målet angående testamentet och yrkade ogillande av I.M:s talan.

Domskäl

Domskäl. HovR:n anmärker att samtidigt med denna tvist behandlas en tvist mellan dödsboet efter B.L. och I.M. angående klander av testamente.

Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

Förhör under sanningsförsäkran har ägt rum med I.M., L.M. och G.L.. Vittnesförhöret vid TR:n med fastighetsmäklaren G.Ö. har förebringats genom uppspelning av bandupptagning. Vidare har nytt vittnesförhör ägt rum med bouppteckningsförrättaren C-G.H.. Den vid TR:n förebringade skriftliga bevisningen har åberopats och genomgåtts också i HovR:n.

I.M. har i HovR:n berättat bl a följande: E.M. hade en trevlig och inte särskllt nedsliten lägenhet om två rum jämte matrum, som hon var nöjd med. En del av hennes äldre väninnor hade flyttat in i servicehuset ängaren, som låg i närheten av lägenheten, och det hände någon gång att hon uttalade en önskan om att flytta dit men att hon avstod därifrån främst av kostnadsskäl. Hon var medveten om att hennes lägenhet stigit i värde, vilket hon ibland nämnde för honom. - I. visste intet om överlåtelsen av lägenheten förrän vid bouppteckningen. När han då frågade B.L. om skuldförbindelse eller pengar, fick han till svar att det inte fanns någon skuldförbindelse och att B. ej visste var pengarna fanns. Den aktuella skuldförbindelsen kom i dagen först sju månader senare. - Efter bouppteckningsförrättningen byttes låset till lägenheten och därefter har varken han eller brodern L.M. varit där.

L.M. har angående E.M:s uppfattning om lägenhetens värde och hennes inställning till inflyttning till servicehuset berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad I. uppgivit. Han har vidare anfört: I okt 1981 blev han uppringd av B.L., som frågade om han behövde moderns lägenhet och därefter - vid L.M.' nekande svar - berättade att "de tänkte skriva över lägenheten på henne". När L.M. invände att det väl inte var så bråttom, sade B. att det var moderns vilja men att L.M. inte behövde oroa sig, ty han skulle få kompensation. Han tillsades emellertid att inte berätta något för I.. - Vid ett senare tillfälle har B. bekräftat för L.M. att hon inte betalat något för lägenheten.

G.L. har i denna del i HovR:n uppgivit, att han visste om att hans hustru köpt sin moders lägenhet men ej till vilket pris, att han var närvarande vid bouppteckningen efter E.M. en att han försökte hålla sig utanför, att hans hustru tyckte att bouppteckningsförrättaren C-G.H. verkade partisk samt att det var han själv som efter samtal med boutredningsmannen, advokaten S.S., så småningom tog fram skuldebrevet ur bankfacket och skickade det till S.S..

C-G.H. har i sitt vittnesförhör sagt att han vid bouppteckningen, trots frågor i anledning av överlåtelsen av lägenheten, ej erhållit upplysning om att det fanns ett skuldebrev mellan B.L. och E.M..

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt svensk rättsuppfattning har en arvlåtare rätt att fritt och självständigt intill dödstimman förfoga över sin kvarlåtenskap. Endast testamentariska förordnanden angående kvarlåtenskap accepteras, däremot ej avtal varigenom arvlåtaren tillförsäkrar annan rätten att taga arv. Förhållandet regleras i 17 kap 3 § ÄB. Meningarna är emellertid delade om hur detta stadgande skall förstås och praxis har inte i alla hänseenden löst frågan. Syftet med bestämmelsen torde emellertid enkelt uttryckt ha varit att göra alla avtal, som med hänsyn till sina faktiska konsekvenser kan sägas kringgå testamentsreglerna, ogiltiga. Vid bedömningen huruvida ett avtal är ett giltigt avtal eller ett otillåtet arvsavtal är de konsekvenser som avtalet får för överlåtaren/givaren av stor betydelse (jfr, bl a, Beekman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, s C II:5 f). Vid prövningen härav måste hänsyn tagas till samtliga omständigheter vid arvsavtalet.

I föreliggande fall har E.M., samtidigt som hon upprättat ett testamente, enligt vilket I.M. endast skulle erhålla sin laglott, överlåtit sin lägenhet till dottern B.L. för en köpeskilling långt under marknadsvärdet. Att i vart fall E.M. var medveten om lägenhetens värde är i målet visat genom L.M. och I.M:s utsagor, vilka HovR:n inte finner anledning betvivla. - I överlåtelsehandlingen angavs dels att köpeskillingen kvitteras, dels att E.M. under sin återstående levnad så länge som önskemål från hennes sida förelåg skulle äga rätt att kvarbo i bostadsrättslägenheten mot en hyra motsvarande månadskostnaden. Det förhållandet att köpeskillingen kvitterades innebar emellertid inte att E.M. erhöll några pengar, utan endast att B.L. undertecknade ett räntefritt skuldebrev om 30 000 kr att betalas vid anfordran. Skuldebrevet behöll B.L. i sin besittning och det kom i dagen först i mars 1984, varvid det antecknades i bouppteckningen efter E.M..

Vid bedömningen huruvida överlåtelsen skett för dödsfalls skull och således skall förklaras ogiltig enär den ej företagits i testamentets form är att beakta ej endast omständigheterna i detta mål utan även i viss mån vad som framkommit i målet om klander av E.M:s testamente.

I målet är utrett att E. vid tidpunkten för de aktuella dispositionerna ville göra I. arvlös, eftersom hon levde i den föreställningen, att han ej betalat tillbaka ett lån från henne, och att hon därför var förargad på honom. Genom överlåtelse av lägenheten skulle hon kunna undandraga honom mer än som var möjligt enligt testamentet. Att hon dock inte ville att L.M.' arvslott skulle minskas framgår av dels vad B.L. sagt om kompensation till L.M., dels G.L:s uttalanden i brevet till E. av d 3 febr 1983, i vilket han försäkrar att L.M. enligt E:s önskemål skall "komma att få sin rätta andel" och att E. skall vara lugn, "jag lovar Dig, E., att din vilja skall respekteras och att som Du vill skall ske!" Vid bedömningen av överlåtelseavtalet är vidare att beakta att det egentligen inte innebar någon som helst uppoffring för E. utan enbart för hennes dödsbo. Visserligen inskränktes hennes befogenhet över lägenheten såtillvida att hon ej kunde överlåta den till annan eller belåna den, men dessa inskränkningar torde ha varit försumbara för E. och innebar i praktiken inte någon som helst förändring för henne. Att en flyttning till servicehus skulle ha varit nära förestående, såsom antytts från dödsboet, har motsagts av de uppgifter I. och L.M. lämnat. Inte heller medförde överlåtelsen någon fördel för E. i form av exempelvis pengar som hon kunde haft glädje av under sin livstid.

Vid en samlad bedömning finner HovR:n att övervägande skäl talar för att överlåtelseavtalet av d 9 okt 1981 är att anse som ett otillåtet förfogande över kvarlåtenskap och således ogiltigt enligt 17 kap 3 § ÄB.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut förklarar HovR:n att avtalet av d 9 okt 1981 mellan E.M. och B.L. angående överlåtelse av bostadsrätten i bostadsrättsföreningen Jagaren skall vara ogiltigt.

I dom samma dag i testamentsmålet fastställde HovR:n TR:ns domslut.

Dödsboet efter B.L. (ombud advokaten U.D.) sökte revision och yrkade ogillande av I.M:s och L.M:s talan i målet om bostadsrättsöverlåtelsen.

I.M. och L.M. (ombud för båda advokaten B.H.) bestred ändring.

Dödsboet sökte revision även i testamentsmålet, men HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Domskäl. Den skriftliga överlåtelsen d 9 okt 1981 av bostadsrätten har genom anteckning i bostadsrättsföreningens lägenhetsförteckning d 6 sept 1982 blivit sakrättsligt bindande (31 § skuldebrevslagen, NJA 1971 s 66). Föreningen har bekräftat denuntiationen genom att godkänna överlåtelsen och ta upp B.L. som medlem.

Detta hindrar emellertid inte att bostadsrättsöverlåtelsen, som rättsligt inte kan jämställas med äganderätt utan bör betraktas som en fordringsrätt gentemot bostadsrättsföreningen, kan vara ogiltig på andra grunder, exempelvis, som I.M. och L.M. gjort gällande, med tillämpning av 17 kap 3 § ÄB.

Det adkvisitiva arvsavtalet, som det här skulle kunna vara fråga om, innebär att arvlåtaren tillförsäkrar annan rätten att taga arv (NJA II 1930 s 402). Frågan om dylika arvsavtals giltighet regleras i 17 kap 3 § ÄB. Sådana frånkänns redan genom lagtexten giltighet. Av förarbetena till lagstiftningen (NJA II 1930 s 429 ff) framgår följande. Motiven för stadgandet var att dylika avtal innebar ett hot mot testators frihet att intill dödstimman fritt och obundet förfoga över sin kvarlåtenskap. Vidare skulle en sådan möjlighet kunna föranleda missbruk, nämligen att arvlåtaren kunde vidtaga ett dylikt förfogande för att obehörigen utesluta sina bröstarvingar från laglottsrätt. Det framhålls också följande. Att avtalet är ogiltigt innebär, att den, som har intresse därav, kan yrka på dess undanröjande. Angrepp, som kan riktas mot arvlåtarens avtalsvis träffade förfoganden över kvarlåtenskapen, är inte underkastat inskränkande bestämmelser beträffande tid inom vilken klander skall anställas.

Omständigheterna vid överlåtelsen av bostadsrätten, såsom E.M:s kvarboenderätt i förening med att köpeskillingsreversen, som var räntefri, behållits av B.L. och med det av L.M. omvittnade telefonsamtalet, visar att överlåtelsen rätteligen bör ses som en komplettering av det samtidigt upprättade testamentet. Genom testamentet begränsades I.M:s arv till laglotten och genom bostadsrättsöverlåtelsen överfördes merparten av kvarlåtenskapens värde till dottern B.L., som i sin tur senare skulle kompensera brodern L.M.. Det är också mellan parterna ostridigt, att E.M. vid tidpunkten för de aktuella dispositionerna ville göra I.M. arvlös, eftersom hon - rätt eller fel - levde i den föreställningen att han inte betalat tillbaka ett lån på 30 000 kr till henne.

På grund av det anförda och genom vad i övrigt förekommit i målet är det klarlagt att bostadsrättsöverlåtelsen inte primärt tillkommit för att sälja bostadsrätten till B.L. utan därför att E.M. velat förfoga över sin kvarlåtenskap för att obehörigen minimera den I.M. tillkommande laglotten. Bostadsrättsöverlåtelsen är alltså egentligen ett adkvisitivt arvsavtal som enligt 17 kap 3 § ÄB på talan av den som har intresse av saken bör frånkännas giltighet.

HD finner, liksom HovR:n, att I.M:s och L.M:s förstahandsyrkande bör bifallas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Ifrågavarande bostadsrätt överläts d 9 okt 1981 av E.M. till dottern B.L.. B.L. antogs till medlem i bostadsrättsföreningen och hennes förvärv antecknades i föreningens lägenhetsförteckning d 6 sept 1982. Överlåtelsen erhöll alltså sakrättslig verkan genom att föreningen denuntierades om den (se NJA 1971 s 66). Med hänsyn härtill kan E.M:s överlåtelse av bostadsrätten inte anses utgöra ett sådant förfogande över kvarlåtenskap som avses i 17 kap 3 § första meningen ÄB. Denna bedömning påverkas inte av att E.M. enligt överlåtelseavtalet hade rätt att bo kvar i bostadsrättslägenheten under sin återstående livstid mot en hyra motsvarande månadskostnaden för bostadsrättens bibehållande.

På de av TR:n anförda skälen finner HD att I.M:s och L.M:s talan om återbäring enligt 7 kap 4 § ÄB och deras talan om avräkning enligt 6 kap 1 § ÄB skall ogillas.

På grund av det anförda skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Referenten, Just R Jermsten, med vilken Just R Sterzel instämde, var skiljaktig och anförde: Genom denuntiation i sept 1982 till bostadsrättsföreningen vann B.L. sakrättsligt skydd för sitt förvärv enligt överlåtelseavtalet d 9 okt 1981. Detta förhållande utgör otvivelaktigt ett starkt stöd för att avtalet utgjorde en sk "livsrättshandling" (se Nial, Dödsrättshandlingar och livsrättshandlingar, SvJT 1937 s 277). Varken lagtexten i 17 kap 3 § ÄB eller i sammanhanget aktuella förarbeten ger emellertid belägg för att så alltid måste vara fallet (jfr Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, C 11:5 f).

Det är i målet ostridigt att överlåtelseavtalet upprättades i omedelbar anslutning till att E.M. genom sitt testamentariska förordnande inskränkte I.M:s rätt att få del av hennes kvarlåtenskap så långt det var lagligen möjligt. Den i avtalet intagna särskilda överenskommelsen får anses ha tillkommit för att E.M. under sin återstående livstid skulle ha kvar sin rätt till lägenheten. För detta talar vidare de förhållandena att det samtidigt av B.L. utfärdade och sedan också omhändertagna skuldebrevet skulle infrias först vid anfordran samt att någon ränta inte skulle beräknas på det angivna beloppet. Att parterna vid avtalets tillkomst betraktat detta som en "dödsrättshandling" vinner också ett betydande stöd av övrig utredning i målet. Jag tänker här särskilt på uppgifterna om att L.M. sedermera skulle få kompensation - eller enligt G.L:s brev till E.M. "sin rätta andel" - liksom makarna L:s önskan att I.M. inte skulle få vetskap om överlåtelsen.

På grund av det anförda finner jag att omständigheterna i detta fall är så speciella att den aktuella överenskommelsen bör anses utgöra ett sådant avtal som avses i 17 kap 3 § första meningen ÄB.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.