NJA 1992 s. 260

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att ta upp målet till fortsatt behandling.

Frågan om ersättning för rättegångskostnader i HD har HovR:n att pröva i samband med målet efter dess återupptagande.

Domskäl

Skäl. För ett dispositivt tvistemål där tvisteföremålet inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller enligt 18 kap 8 a § RB särskilda bestämmelser som begränsar rätten till ersättning för rättegångskostnader. Bestämmelserna stämmer i allt väsentligt överens med vad som tidigare gällde enligt den sk småmålslagen dagen /1974:8/ om rättegången i tvistemål om mindre värden). Begränsningen gäller bl a att parterna i princip inte kan få ersättning för ombudsarvode. Om domstolen inte föreskrivit personlig inställelse kan däremot ersättning utgå för kostnad för resa och uppehälle för ombud. Som en allmän regel gäller vidare enligt 3 st i nämnda lagrum att ersättning utgår bara om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Det kan tilläggas att det för tvistemålen om mindre värden gäller en särskild forumregel i 10 kap 8 a § RB som innebär att i konsumenttvister konsumenten har rätt att få en talan mot näringsidkaren prövad vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist.

Bolaget, som kallats att komma till förhandlingen i TR:n genom ställföreträdare eller genom ombud, inställde sig genom ombud som rest från Stockholm till TR:n i Halmstad. TR:n tillerkände bolaget ersättning för dess kostnader för ombudets resa.

I andra tvistemål än sådana om mindre värden har i praxis prövats frågan om rätt för part att få ersättning för ombudskostnader när han anlitat ombud från en avlägsen ort (se särskilt NJA 1949 s 774 och därtill P A Weslien i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1951 s 95 ff).

I fråga om prövning av skäligheten av kostnader, som i och för sig är ersättningsgilla enligt 18 kap 8 a § RB, gäller för tvistemål om mindre värden i princip samma regler som för andra tvistemål (jfr 3 st nämnda lagrum med 8 § 1 st första meningen samma kapitel). Vid skälighetsprövningen i tvistemål om mindre värden kan dock andra överväganden tänkas göra sig gällande än i övriga tvistemål; i förevarande sammanhang kan därvid vara av betydelse att vid tillkomsten av småmålslagen avsikten var att begränsa rättegångskostnaderna inte minst för konsumenter och att i förarbetena såväl till småmålslagen som till 10 kap 8 a § RB uttalanden gjorts om möjligheten för näringsidkare att anlita ett ombud på platsen för rättegången (prop 1973:87 s 158 f och 1986/87:89 s 155).

I rättspraxis synes inte finnas något avgörande som belyser hur 18 kap 8 a § RB skall tillämpas i fall liknande det förevarande. Det får därför anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt såvitt angår frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i TR:n.

I själva saken finns ej skäl att meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n. Sådant tillstånd bör därför meddelas endast i fråga om rättegångskostnaderna (jfr ang möjligheten att i tvistemål om mindre värden meddela partiellt prövningstillstånd beträffande rättegångskostnaderna prop 1973:87 s 232 och 239, RH 1980:87 och Lars Welamson i SvJT 1989 s 628).

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut i vad det rör själva saken.

Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till prövning i HovR:n av målet såvitt angår rättegångskostnaderna i TR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att ta upp målet till fortsatt behandling i den delen.

Frågan om ersättning för rättegångskostnader i HD har HovR:n att pröva i samband med målet efter dess återupptagande.