NJA 1992 s. 36

Fråga om tillämpning av fullföljdsförbudet i 18 kap. 4 § äktenskapsbalken.

Kristianstads TR dömde d 9 jan 1991 till äktenskapsskillnad mellan makarna L. och Y.S.. Av Y.S. framställt yrkande om underhållsbidrag lämnades utan bifall.

HovR:n över Skåne och Blekinge

Y.S. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin talan om underhållsbidrag. Hon yrkade dessutom ersättning för psykiskt lidande med 30 000 kr.

HovR:n (hovrättsråden Eilard, Lindell, referent, och Orton Åqvist) avvisade i dom d 16 okt 1991 Y.S:s först i HovR:n framställda yrkande om ersättning för psykiskt lidande och fastställde TR:ns domslut i underhållsfrågan.

I domen angavs att talan ej fick föras mot denna.

Y.S. sökte revision.

Målet föredrogs med anledning av uppkommen fråga om avvisande av revisionstalan.

Föredraganden, RevSekr Espmark, föreslog i betänkande följande beslut: Enligt 18 kap 4 § 1 st ÄktB får HovR:ns dom i mål om underhåll enligt 6 kap ÄktB inte överklagas, om HovR:n inte tillåter det. HovR:n har inte givit sådan tillåtelse. Att också HovR:ns beslut att avvisa skadeståndsyrkandet överklagats föranleder inte undantag från fullföljdsförbudet.

HD avvisar därför Y.S:s talan.

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Freyschuss och Lars Å Beckman, referent) anförde i beslut d 4 febr 1992: Y.S. har fört talan mot HovR:ns dom beträffande såväl underhållsbidrag som avvisande av hennes yrkande om skadestånd. Det i 18 kap 4 § 1 st första meningen ÄktB stadgade fullföljdsförbudet gäller enligt 2 st samma § inte om någon annan del av domen överklagas.

HD förordnade därför att målet skulle överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.

JustR Bengtsson var skiljaktig och yttrade: Överklagandet av HovR:ns avvisningsbeslut har så litet att göra med målet i övrigt att man kan fråga om det rimligen bör påverka möjligheten att fullfölja talan i själva saken. Det kan visserligen sägas att regler om fullföljdsförbud, varifrån den dömande instansen själv kan göra undantag, från rättssäkerhetssynpunkt är något diskutabla och att det därför kunde ligga nära till hands att tolka dem restriktivt; det huvudskäl som anförts för det principiella fullföljdsförbudet - att det skulle lindra HD:s arbetsbörda att slippa en dispensprövning av dessa mål - väger inte heller så tungt. Oavsett detta har dock sådana regler påtagliga processekonomiska fördelar, och det skulle stå i klar strid med fullföljdsförbudets syfte om en part skulle kunna komma ifrån förbudet genom att framställa allehanda obefogade yrkanden i HovR:n, vilka visserligen inte får tas upp till prövning men ändå skulle ge parten rätt att fullfölja talan i sak. Enligt min mening talar övervägande skäl mot att tillåta detta. Såvitt gäller bedömningen i sak bör därför fullföljdsförbudet gälla.

På grund härav förordnar jag, att målet såvitt angår HovR:ns avvisningsbeslut skall överlämnas till avdelning för dispensprövning, och avvisar revisionstalan i övrigt.

Sedan målet föredragits på avdelning för tillståndsprövning fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

(Mål nr T 2331/91.)