NJA 1992 s. 511

A.L., M.L. och R.L. väckte vid Hallsbergs TR talan mot Askersunds kommun och yrkade att TR:n skulle ålägga kommunen att utge skadestånd till envar av dem med angivna belopp på grund av försumlig handläggning av ett planärende.

Sedermera återkallade M.L. sin talan i målet.

Med anledning av återkallelsen fordrade kommunen ersättning av M.L. för dittills uppkomna rättegångskostnader med 65 520 kr.

TR:n (rådmannen Grevesmühl) avskrev d 14 mars 1991 målet såvitt avsåg M.L:s talan och ålade honom att ersätta kommunen dess rättegångskostnader med 65520 kr.

M.L. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att kostnadsersättningen skulle nedsättas till en tredjedel av det fordrade beloppet, eftersom det kvarstod två kärandeparter i målet.

Kommunen bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Konradsson, referent, och Hahn) anförde i beslut d 23 jan 1992: Enligt 18 kap 5 § 2 st RB är part som återkallat sin talan att anse som tappande och skall därför ersätta motparten dennes rättegångskostnader om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestämmes annorlunda.

De kostnader som uppkommit för kommunen är, såvitt visats, desamma oavsett om motsidan består av en eller flera parter. Vid tidpunkten för M.L:s återkallelse uppgick kostnaderna till 65 520 kr. För dessa har enligt 18 kap 9 § 1 st RB solidariskt betalningsansvar uppkommit för samtliga medparter i händelse av att även A. och R.L. sedermera förlorar målet. Något tredjedelsansvar för M.L:s vidkommande avseende sagda kostnader kan vid sådant förhållande inte komma i fråga.

Beträffande kostnader som härefter uppkommer i målet har emellertid M.L. inte något ansvar. Under förutsättning att A. och R.L. tappar målet är endast de skyldiga att ersätta kommunen. Så långt har HovR:n inte några invändningar mot överklagade beslutet. Skulle däremot kommunen förlora målet ställer sig saken annorlunda. Då skulle en situation uppkomma som innebär åläggande för kommunen att ersätta A. och R.L:s rättegångskostnader samtidigt som kommunen av M.L. fick ersättning för del av sina egna kostnader. Med hänsyn härtill finner HovR:n att frågan om ansvaret för rättegångskostnader bör avgöras först i samband med att rätten skiljer målet ifrån sig. HovR:n undanröjer därför TR:ns beslut i frågan angående fördelning av rättegångskostnader och återförvisar denna fråga till TR:n för avgörande i samband med dom eller slutligt beslut i målet.

Hovrättslagmannen Nilsson var skiljaktig och ville fastställa TR:ns beslut.

HovR: n meddelade fullföljdshänvisning.

Kommunen anförde besvär och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns beslut fastställa TR:ns beslut.

Målet föredrogs.

Föredraganden, Revsekr Ola Olsson, föreslog i betänkande följande beslut: Eftersom HovR:ns beslut inte innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång, får enligt 54 kap 6 § RB talan ej föras mot beslutet. HD avvisar därför kommunens besvärstalan. HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Gad, Svensson och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut: Enligt 54 kap 6 § RB får talan inte föras mot HovR:s beslut att återförvisa ett mål till underrätt, såvida inte HovR:ns prövning innefattat avgörande av fråga som inverkar på målets utgång.

I nu förevarande mål är fråga om M.L:s skyldighet att ersätta Askersunds kommun dess rättegångskostnader efter det att M.L. - men inte hans medparter - återkallat sin talan i målet. HovR:n har återförvisat frågan om M.L:s ansvar för rättegångskostnaderna till TR:n med motiveringen att denna fråga borde avgöras först i samband med att TR:n avgör målet i kvarvarande delar.

Genom sitt återförvisningsbeslut kan HovR:n - oavsett huruvida HovR:n förfarit riktigt genom att inte ta ställning till M.L:s ansvar för rättegångskostnaderna - inte anses ha avgjort frågan om ansvaret för dessa kostnader. Med hänsyn härtill får enligt 54 kap 6 § RB talan inte föras mot beslutet.

HD avvisar kommunens besvärstalan.