NJA 1993 s. 145

B.B. och övriga som efterarvingar angivna personer yrkade efter stämning å allmänna arvsfonden vid Sundsvalls TR att TR:n skulle förklara, att de hade bättre rätt till kvarlåtenskapen efter R.Å. än allmänna arvsfonden. Som grund för käromålet gjorde kärandena gällande i första hand att de i sin egenskap av efterarvingar till H.Å. jämlikt 3 kap 8 § ÄB var berättigade att ärva all kvarlåtenskap efter R.Å. och i andra hand att det inbördes testamentet, med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och efteråt, visade att det skulle stämma överens med makarna Å:s vilja att arvet skulle tillfalla H.Å:s arvingar.

Allmänna arvsfonden bestred käromålet. Fonden gjorde därvid gällande att regeln i 3 kap 8 § ÄB inte, när ifrågavarande testamente vunnit laga kraft, berättigade kärandena till arv efter R.Å. samt att omständigheterna inte visade att det skulle stämma överens med makarna Å:s yttersta vilja att arvet skulle tillfalla H.Å:s arvingar.

Kärandena anförde till utveckling av sin talan bl a: Enligt 3 kap 8 § ÄB är kärandena berättigade att ärva all kvarlåtenskap efter R.Å.. Till stöd härför åberopas förutom lagrummets ordalydelse även 5 kap 1 § ÄB, som stadgar att om arvinge ej finns jämlikt ovan angivna bestämmelser så skall arvet tillfalla allmänna arvsfonden. - Vid upprättande av testamentet torde makarna Å inte ha haft någon annan avsikt än att den efterlevandes ekonomi skulle tryggas. Detta torde man kunna sluta sig till genom makarna Å:s uttalande vid upprättandet av testamentet att de ville "ordna för sig också". Makarna reflekterade nog inte heller över vad som kunde komma att ske med kvarlåtenskapen vid bådas död. H.Å. har efter upprättandet av testamentet till sin syster R.L. vid flera tillfällen uttalat att tanken var att hans egendom skulle ärvas av hans nära släktingar. För att allmänna arvsfonden skall kunna hävda bättre rätt till kvarlåtenskapen torde det krävas utredning om att makarna Å avsett att göra sina släktingar arvlösa.

Allmänna arvsfonden anförde till utveckling av sitt bestridande: Makarna Å upprättade ett inbördes testamente utan förordnande om sekundosuccession. Testamentet bevakades efter såväl H.Å:s som R.Å:s död. Testamentet godkändes av kärandena med förbehåll att de i bouppteckningen efter H.Å. antecknades som efterarvingar, då de efter R.Å:s död skulle ansöka om att allmänna arvsfonden skulle avstå arvet till dem. Kammarkollegiet har avslagit denna ansökan. - Enligt kammarkollegiets mening syftar inte ordet "arvsberättigade" i 3 kap 8 § ÄB på alla sådana släktingar till den först avlidne maken som enligt arvsordningen i 2 kap samma lag skulle kunna vara arvsberättigade efter honom. Orden syftar i stället på sådana släktingar till den först avlidne maken som i det konkreta fallet är berättigade till efterarv enligt 3 kap 2 § samma lag. Genom det inbördes testamentet utan sekundosuccession, som vunnit laga kraft, har H.Å:s arvingar uteslutits från arv. De kan därför inte bli arvsberättigade efter efterlevande makens död. Skulle bestämmelsen medge en sådan tolkning skulle det innebära att testationsfriheten beskurits genom den nya lagstiftningen, vilket inte kan ha varit lagstiftarens mening. - Enligt fast praxis innebär det inbördes testamentet att den legala arvsordningen satts åsido och att vid den efterlevande makens död någon arvsrätt därför inte tillkommer den först avlidne makens arvingar. Det har inte kommit fram någon särskild omständighet som visar att det skulle stämma överens med makarna Å:s yttersta vilja att arvet trots testamentets klara ordalydelse skulle tillfalla H.Å:s arvingar. TR:n (lagmannen Hammar samt rådmännen Hasselberg och Pettersson) meddelade dom d 15 jan 1990. Efter redovisning av utsagor under förhör under sanningsförsäkran och vittnesförhör samt skriftlig bevisning anförde TR:n i sina domskäl: Stadgandet i 3 kap 8 § ÄB reglerar endast den situationen att den efterlevande maken genom arv förvärvat kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken och har tillkommit för att - när testamente inte föreligger - utesluta allmänna arvsfondens rätt till arv om någon av makarna har arvsberättigade släktingar.

Enligt gällande rättstillämpning innebär ett inbördes testamente utan sekundosuccession, i vilket efterlevande maken tillagts kvarlåtenskapen med full äganderätt, att den legala arvsordningen satts åsido och att arvsrätt vid den efterlevandes död inte tillkommer den först avlidnes arvingar. Detta utesluter inte, om särskilda omständigheter föreligger i det enskilda fallet, att ett inbördes testamente av angivet innehåll ändå kan tolkas som att någon avvikelse från lagens regler om sekundosuccession inte avsetts. De uttalanden som makarna enligt - de avgivna utsagorna gjort vid upprättandet av testamentet och senare kan inte anses vara av sådan beskaffenhet att testamentet skall ges den mera begränsande innebörd som sist sagts. Vid angivna förhållanden är H.Å:s arvingar inte berättigade till någon andel i kvarlåtenskapen efter R.Å.. Käromålet skall därför ogillas.

B.B. och medparter fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan om bättre rätt till kvarlåtenskapen.

Allmänna arvsfonden bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Berg, referent, och Ling samt t f hovrättsassessorerna Wahlgren och Goode) anförde i dom d 24 maj 1991, efter redovisning av förebragt bevisning, följande: HovR:n, som inte finner 3 kap 8 § ÄB tillämpligt i detta fall, anser i likhet med TR:n att rätten till kvarlåtenskapen skall avgöras med beaktande av det upprättade testamentet. Vid detta förhållande och då utredningen i HovR:n inte ger stöd för att tillägga testamentet annan innebörd än TR:n antagit kan den förda talan om bättre rätt till kvarlåtenskapen inte vinna bifall.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Lind, referent, Törnell och Nilsson) beslöt dom enligt betänkandet.