lagen.nu

NJA 1993 s. 149

Fråga om ersättningsskyldighet för en golfspelare som under sitt spel skadat egendom tillhörig tredje man.

Den 31 juli 1986 hade R.R. parkerat en personbil på Trelleborgs Golfklubbs parkeringsplats. Bilen ägdes av Berovent i Malmö AB. Parkeringsplatsen är belägen i omedelbar anslutning till golfbanan omedelbart norr om bangränsen. Medan R.R:s familj lastade av sin golfutrustning från bilen, träffades bilen av en golfboll. Det var U.L. som på golfbanans hål 3 hade slagit bollen så att den hamnade utanför banans gränsmarkeringar.

Förhållanden på platsen framgår av skiss.

Berovent väckte talan mot U.L. vid Trelleborgs TR och yrkade skadestånd med 2 427 kr för reparation av bilen m m. Till grund för sin talan anförde Berovent: U.L. har förorsakat en skada, som han ensam är ansvarig och ersättningsskyldig för. U.L. har varit vårdslös. En golfboll i flykt är en ytterst farlig projektil. U.L. borde med hänsyn till att han misslyckades med ett första slag och till att människor fanns synliga på den intilliggande parkeringsplatsen ha låtit bli att slå ett chansartat andra slag längs bangränsen och i stället ha siktat in mot banan.

U.L. bestred skadeståndsskyldighet. Han vitsordade skäligheten i och för sig av yrkat belopp med undantag för en bensinkostnad om 135 kr. Skulle skadeståndsskyldighet föreligga hävdade U.L. att skadeståndet på grund av medvållande skulle jämkas till 0 kr eller det högre belopp TR:n fann skäligt.

Till grund för bestridandet anförde U.L.: Han är en van golfspelare. Han hade vid skadetillfället spelat golf i 26 års tid och hade 15 slag i handikapp. Vid spel på banans tredje hål slog han två slag. Utslaget blev endast ca 50 m långt i banans riktning och hamnade på fairway, ca 5 m vänster om "riktlinjen". Från detta ställe slog han med en träklubba 5 ett andra slag. Detta riktades längs med banans gräns mot green. Bollen flög först rakt fram men vred sig därefter åt vänster, en s k hook. Vid nedslaget studsade bollen längst fram på motorhuven på Berovents bil, som stod parkerad på golfklubbens parkeringsplats. Det förhållandet att han slagit en book innebär inte att han varit vårdslös. Han har fått en mindre fel-/snedträff vilket är ytterst vanligt förekommande vid golfspel. Han har fullt ut handlat normalt och enligt de regler som gäller för golfspel. Även om någon mindre oförsiktighet skulle kunna anses föreligga från hans sida, är det inte av sådan tyngd att den kan medföra skadeståndsskyldighet. Inte heller kan sådan skyldighet grundas på att han har strikt ansvar för skadan på bilen. Parkeringsplatsen är belägen på golfklubbens markområde där den är markerad "out of bounds". Vid infarten till golfklubbens område och till parkeringsplatsen på nämnda område fanns vid skadetillfället en varningsskylt med texten: "Varning golfbana, området beträdes på egen risk". Varningsskylten bör ha betydelse för det fall att skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga. Sålunda bör vid bedömningen om jämkning skall ske förekomsten av skylten ha betydelse, såtillvida som man då kommer ännu närmare en "samtyckeskonstruktion" som utesluter eller minskar den vållandes ansvar. I nu förevarande fall har den skadelidande trots varningsskylten parkerat bilen på området och därmed medvetet tagit risken för att skada kunde uppkomma. För den händelse skadeståndsskyldighet skulle anses åvila honom görs således gällande att medvållande föreligger i sådan mån att skadeståndsskyldigbeten skall jämkas.

TR:n inhämtade yttrande i målet från Svenska Golfförbundet (SGF).

Förbundet anförde inledningsvis bl a: Golfspelet medför vissa säkerhetsrisker. F n slagen golfboll är nära utgångspunkten en mycket farlig projektil med normalt sett hög utgångshastighet. Även på längre håll kan en person eller ett föremål som träffas av bollen få allvarliga skador.

Förbundet konstaterade att fråga om skadestånd för ägaren till en golfbana med otillräckliga säkerhetsanordningar och - föreskrifter kunde komma att aktualiseras inom ramen för ett culpaansvar. Vad gällde den enskilde golfspelarens ansvar ansåg förbundet att det inte fanns utrymme för ett strikt ansvar utan stöd av lag för idrottsutövare på grund av att de kunde anses bedriva farlig verksamhet. Beträffande frågan om ansvar på grund av oaktsamhet från spelarens sida anförde förbundet bl a följande.

Den enskilde golfspelaren spelar på en golfbana mot antingen årsavgift eller dagavgift. För avgiften får spelaren rätt att nyttja banan för sitt golfspel. Golfen är samtidigt elit- och breddidrott. Det medför att spelare av mycket olika skicklighetsgrad nyttjar golbanorna. Sålunda förekommer också mycket olika typer av slag på banan, såväl när det gäller längd som riktning. Detta känner givetvis alla bankonstruktörer till. Banorna bör därför, såsom sägs i skriften "Golfbanor" (utgiven av Naturvårdsverket i samråd med SGF 1980), läggas så att golfspelet inte normalt utgör en säkerhetsrisk för allmänheten utanför anläggningen.

En golfspelare bör kunna räkna med att han utan risk kan utöva sitt spel på banan. I spelet ingår möjligheten att han får snedträff och att bollbanan högst väsentligt avviker från den tänkta. Givetvis bör han invänta att personer som vistas inom riskområdet för slag avlägsnar sig innan slaget slås. Motsvarande försiktighet kan dock inte krävas om t ex en parkerad bil finns i den yttre kanten av det område bollen kan nå. Med ännu större tyngd gäller detta om bilen är uppställd på en av banägaren anordnad parkeringsplats och bollen slås från den klippta delen av banan (fairway).

Enligt SGF:s mening krävs för att den enskilde golfspelaren skall kunna åläggas skadeståndsansvar för av honom vållad sakskada att han antingen brutit mot gällande föreskrifter på banan eller att hans vårdslöshet annars är grov. SGF bedömer att sådan vårdslöshet är utomordentligt sällsynt vid golfspel på golfbanor i Sverige.

TR:n (rådmannen Trulsson) anförde i dom d 6 febr 1989:

Domskäl. I målet är ostridigt att U.L. från en plats i närheten av golfbanans yttergräns riktat ett golfslag längs bangränsen mot golfhålet varvid han dock fått en snedträff på bollen så att den i flykten vridit åt vänster ut på en parkeringsplats och skadat Berovents bil. Det är också ostridigt att parkeringspiatsen är belägen strax utanför banans norra gräns och att bollen därför varit "out-of-bounds".

Tvisten i målet gäller om U.L. på grund av oaktsamhet eller på annan rättslig grund är ersättningsskyldig för den skada han ostridigt har orsakat och, om detta är fallet, huruvida ersättningsskyldigheten skall jämkas på grund av medvållande från den skadelidandes sida.

TR:n har inhämtat yttrande från Svenska Golfförbundet.

U.L. har anslutit sig till den rättsliga bedömning som golfförbundet gett uttryck för.

I likhet med vad U.L. anfört och golfförbundet närmare utvecklat finner TR:n att det i svensk rätt saknas utrymme för en rättstillämpning som innebär strikt ansvar för skador som förorsakas av idrottsutövare på grund av att de bedriver verksamhet som är farlig för annan eller annans egendom. Skadeståndslagens regler om ansvar på grund av eget vållande skall därför tillämpas i målet. För skadeståndsskyldighet krävs det alltså att det kan styrkas att U.L. i vart fall av oaktsamhet vållat skadan på personbilen.

Vid idrottsutövning påverkas oaktsamhetsbedömningen i hög grad av att organiserad idrott som regel bedrivs i lokaler och på markområden som särskilt har iordninggjorts för idrott. Idrottsutövaren bör som regel kunna räkna med att arrangören eller upplåtaren av lokal och mark har vidtagit åtgärder till skydd mot annans skada. Också själva tävlingsmomentet har betydelse för ansvarsfrågan på så sätt att ansvarslindring kan motiveras med hänsyn till att den skadelidande anses ha godtagit skaderiskerna. Av stor vikt är även den aktuella sportgrenens relativa farlighet. Oaktsamhetskravet skärps vid sportgrenar med hög skaderisk varvid särskilt beaktas om skadevållaren följt tävlingsregler som skapats till skydd för tredje man. Slutligen skiftar oaktsamhetsbedömningen beroende på om den skadelidande är en medtävlande, åskådare eller helt utomstående.

R.R. tillhör enligt TR:ns mening kategorin "helt utomstående", eftersom han med bilen vid skadetillfället befunnit sig utanför golfbanans yttergräns och ännu inte påbörjat golfspelet. Vid sådant förhållande kan inte gärna komma i fråga ansvarslindring för U.L. på grund av att R.R. kan ha samtyckt till skaderisk. Den omständigheten att golfklubben skulle kunna anses skadeståndsskyldig på grund av otillräckliga skyddsåtgärder för bilarna på parkeringsplatsen utesluter inte heller skadeståndsansvar för U.L., eftersom det är han som direkt har orsakat skadan.

Som golfförbundet anfört medför golfspelet säkerhetsrisker, eftersom en person eller ett föremål som träffas av bollen kan få allvarliga skador. Stränga aktsamhetskrav ställs därför på golfspelare. U.L. som är en erfaren golfspelare måste ha varit medveten om detta när han förberedde det slag som resulterade i skadan på personbilen. Som U.L. själv anfört är det också mycket vanligt att en golfboll till följd av snedträff får en annan bollbana än den avsedda. Detta borde U.L. ha tagit med i beräkningen då han valde att rikta slaget direkt mot golfhålet längs bangränsen, i synnerhet som han måste ha varit på det klara med att den för honom synliga parkeringsplatsen skulle komma att ligga inom riskområdet för en snedträff. Det bör också anmärkas att golfsporten har regler som syftar till att motverka att bollen spelas utanför bangränsen. Den som gör det straffas med ett extraslag och skall fortsätta spelet från den plats varifrån han slog föregående slag, vilket i praktiken betyder två förlorade poäng.

Även om det således inte kan läggas U.L. till last som oaktsamhet att han fått snedträff på bollen, måste U.L. med hänsyn till att parkeringsplatsen låg inom riskområdet för en snedträff ha insett att det av honom valda spelsättet skulle innebära uppenbar risk för skada på annan eller annans egendom. TR:n finner därför utrett att U.L. av oaktsamhet vållat skadan på personbilen.

Vad därefter gäller medvållandefrågan får visserligen anses utrett att det vid infarten till golfklubbsområdet funnits en varningsskylt att området beträddes på egen risk. Enligt TR:ns mening har emellertid R.R. inte haft anledning räkna med att varningen avsåg den för parkeringsändamål iordninggjorda, asfalterade platsen. Något medvållande från den skadelidande kan därför inte anses föreligga.

Med hänsyn till det anförda är U.L. skyldig att ersätta hela den skada som Berovent vållats. I fråga om skadeståndets storlek är parterna ense utom i vad avser kostnaden för förbrukad bensin. TR:n finner att Berovent inte styrkt att denna kostnad är en följd av skadan på personbilen.

Domslut. U.L. skall till Berovent betala 2 292 kr.

U.L. full följde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av den mot honom förda talan.

Berovent bestred ändring.

U.L. gjorde i HovR:n bl a gällande att han inte hade sett någon människa intill bilen då han slog bollen.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin samt hovrättsråden Engström, referent, och Nilsson) anförde i dom d 12 mars 1990:

Domskäl. HovR:n delar den bedömning av målet i sak som gjorts av TR:n. Vad U.L. anfört i HovR:n föranleder endast den kommentaren att det för HovR:ns bedömning saknar betydelse om U.L. sett några personer intill bilen eller ej.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

U.L. (ombud försäkringsjuristen J.D.) sökte revision och yrkade ogillande av bolagets skadeståndstalan.

Berovent bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund och Folksam avgav yttranden i målet.

Försäkringsförbundet anförde bl a: Några särskilda skadeståndsregler är inte givna för idrotten utan man är hänvisad till allmänna skadeståndsrättsliga regler. Utgångspunkten för skadeståndsskyldighet vid idrott är därför att skadevållaren kan anses ha varit culpös i förhållande till skadan. Vid culpabedömningen har man liksom på andra områden att beakta bl a risken för skada, den sannolika skadans storlek samt vederbörandes möjligheter att inse risken och att undvika skada. En särskilt för idrotten speciell faktor som också måste vägas in i culpabedömningen är betydelsen av ett medvetet risktagande på den skadelidandes sida.

Av stor betydelse vid culpabedömningen är att idrottsutövaren bör kunna utgå från att arrangören vidtagit de säkerhetsanordningar som är motiverade med hänsyn till den aktivitet som kan förväntas förekomma på platsen. Sålunda bör t ex en golfspelare inte behöva räkna med att det bakom en höjd, över vilken det kan sägas vara naturligt att slå ett golfslag, anordnats parkeringsplatser som är svåra att iaktta men som lätt nås av golfbollar. Brister det i säkerhetsanordningar som i sådana fall kan anses motiverade måste det föreligga alldeles speciella förhållanden för att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas idrottsutövaren. I ett sådant fall kan det däremot tänkas att skadeståndsskyldighet bör åläggas arrangören/golfklubben.

I det nu aktuella fallet gäller frågan om U.L. skall anses skadeståndsskyldig för att han slagit en golfboll som träffat en bil som varit uppställd på en parkeringsplats som varit synlig från det ställe bollen slagits. Även om förhållandena på platsen beskrivits i TR:ns dom råder det enligt Försäkringsförbundets mening en hel del osäkerhet om förhållanden som har betydelse för bedömningen i målet. Bl a framgår det inte hur långt U.L. slagit bollen och hur stor avvikelsen varit från den tänkta slagriktningen. Det innebär att det är svårt att göra en bestämd skadeståndsrättslig bedömning. Förbundet vill emellertid peka på några faktorer som bör ha betydelse i målet.

Utmärkande för golfsporten är att spelaren ges god tid att självständigt överväga hur han bör förfara vid ett förestående slag och i allmänhet finns det stora möjligheter att anpassa spelet efter vad som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. På detta vis skiljer sig golfsporten från många andra idrotter, t ex fotboll, där spelets karaktär är sådan att spelarna som regel inte får tillfälle till närmare eftertanke. Ett annat viktigt förhållande som bör uppmärksammas beträffande golfsporten är att en golfboll som träffar en människa eller ett föremål lätt förorsakar en skada, något som inte lika lätt inträffar med en felaktigt riktad fotboll. Den sålunda ökade risken för skador återspeglas i särskilda säkerhetsföreskrifter kring golfspelet. I dessa, vilka i och för sig tar sikte på risken för personskador, betonas vikten av att golfspelaren väljer mindre djärva spelriktningar för att inte utsätta andra för skaderisker.

U.L. synes vara en erfaren golfspelare, vilket gör att han haft mindre anledning räkna med att han på grund av ett direkt snedslag skulle komma att slå i en något annan riktning än den planerade. Som golfspelare har U.L. emellertid varit fullt medveten om att en boll, utan att det beror på bristande skicklighet hos spelaren, lätt kan komma att avvika från den tänkta spelriktningen. Om en golfspelare med sådan vetskap och med insikt om att bollen även vid en ringa avvikelse mycket väl kan träffa t ex en bil som han ser utanför banan, slår ett på detta vis riskfyllt slag och inte utnyttjar andra mindre farliga spel riktningar, talar mycket för att han har förfarit culpöst och att han får hållas ansvarig för de skador som golfbollen förorsakar. Han torde i ett sådant fall inte kunna freda sig med att hänvisa till att parkeringsplatsen varit olämpligt placerad.

Folksam anförde bl a: Enligt Folksams mening bör skadeståndsskyldigheten bedömas enligt den fria culpabedömningens principer. Därvid skall beaktas bl a risken eller sannolikheten för skada vid slagtillfället samt spelarens möjligheter att uppmärksamma och förutse risken för skada. Den allmänna situationen och omständigheterna i det enskilda fallet kan ge anledning till särskild uppmärksamhet på skaderisken.

Vid skada i samband med sport kan också ett medvetet risktagande på deltagande skadelidandes sida vägas in i culpabedömningen och medföra ansvarslindring för den som orsakat skadan.

Golfspel torde medföra betydande säkerhetsrisker eftersom personer och föremål som träffas av bollen kan få mycket allvarliga skador. Utgångshastigheten för en slagen boll kan uppgå till nästan 250 km/timme. Det måste därför ställas relativt stränga aktsamhetskrav på golfspelarna. Det ligger i golfspelets natur att en spelare ibland får en fel-/snedträff och att bollbanan väsentligt avviker från den tänkta. Spelaren är därför skyldig att iaktta särskild aktsamhet så att personer och egendom som befinner sig inom riskområdet för en fel-/snedträff inte kommer till skada. Spelet måste anpassas efter den allmänna situationen och omständigheterna på platsen.

I det aktuella fallet borde U.L. med hänsyn till att han varit medveten om risken för en fel-/snedträff ha avstått från att spela bollen längs banans gränslinje. U.L. borde ha förutsett att den oskyddade bilen låg inom riskområdet för en fel-/snedträff och följaktligen kunde komma till skada. Eftersom risken för skada varit påtaglig och av viss betydenhet bör U.L. genom sitt handlande anses ha brustit i hänsyn gentemot utomståendes egendom i sådan grad att han ådragit sig skadeståndsskyldighet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindstedt, föreslog i betänkande följande domslut: HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Lars K Beckman och Lennander, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Då någon under sportutövning skadat en utomstående person eller, såsom i förevarande fall, dennes egendom gör sig delvis andra synpunkter gällande vid aktsamhetsbedömningen än då skadan drabbat en annan deltagare i spelet eller en åskådare till detta. Vissa förhållanden som kan inverka i ansvarsbefriande riktning när skadan drabbat en annan deltagare saknar således i regel relevans, då det är tredje man som skadats. Här åsyftas framför allt, att en skadelidande som själv deltagit i spelet anses ha accepterat en viss skaderisk, men även en sådan omständighet som att, i relationen mellan två deltagare i ett spel, själva kampmomentet kan bidra till att ursäkta ett felslag i tävlingsivern. Inte heller det faktum att skadevållaren har följt de regler som gällt för sporten eller tävlingen kan tillmätas samma betydelse i förhållande till en utomstående som till en annan deltagare, annat än då de ifrågavarande reglerna undantagsvis tillkommit för att skydda tredje man. Såvitt angår en sportutövares ansvar mot utomstående saknas därför i regel skäl att frångå den vanliga culpanormen.

Golf är ett spel med bitvis farlig karaktär, eftersom en person eller ett föremål som träffas av en golfboll kan få allvarliga skador. Då sporten innehåller farliga moment bör utövaren anpassa sitt spel härefter.

Under golfspel är det inte ovanligt att spelaren får en felträff, som medför en oavsedd skruv på bollen. Med den spel riktning U.L. valde, sedan bollen efter det första slaget på det tredje hålet hamnat i närheten av golfbanans yttergräns, låg parkeringsplatsen inom riskområdet vid en fel träff. U.L. borde därför ha räknat med risken att personbilen som stod på parkeringsplatsen kunde komma att skadas. Han hade kunnat undvika skadan genom att välja en annan spel riktning, i närmare överensstämmelse med banans riktlinje från utslagsplatsen, även om det kunde ha kostat honom ett slag.

Med hänsyn till det anförda är U.L:s handlande att bedöma som oaktsamt. På grund härav och då R.R. inte kan anses medvållande till skadan skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Munck var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Det mot U.L. framställda skadeståndsyrkandet avser ersättning för skador på en personbil som parkerats på Trelleborgs Golfklubbs parkeringsplats och som träffats av en av U.L. från golfbanan slagen boll. Huruvida bilföraren och passagerarna uppehöll sig utanför bilen när bollen spelades synes inte fullt klarlagt, och om så skulle ha varit förhållandet står i vart fall den skada som uppstod på den parkerade bilen inte i sammanhang härmed. Det saknas därför anledning att i detta mål gå in på frågan om de försiktighetsåtgärder som kan anses åligga en spelare till förekommande av att personskador uppstår.

Golfspelets utbredning har medfört att det mer eller mindre omedelbart intill en golfbana ofta finns anläggningar som i första hand är avsedda för deltagarna i spelet, såsom klubbhus, kiosker, förrådsutrymmen och parkeringsplatser. Sådana anläggningar är uppenbarligen normalt inte avsedda att påverka förutsättningarna för spelet på banan. Med hänsyn till att en fel träffad golfboll kan få en riktning som väsentligt avviker från den avsedda kan de emellertid inte sällan sägas ligga i riskområdet, för den händelse en i närheten spelad boll skulle bli kraftigt skruvad eller eljest fel träffad. Dessa risker måste antas som regel vara bekanta för ägare och nyttjare av sådana anläggningar, och de får också förutsättas ha blivit beaktade vid banans planläggning.

En enskild spelare som söker slå bollen i den för spelet gällande spelriktningen, dvs som regel mot greenen, och som även i övrigt följer de för spelet gällande reglerna och anvisningarna bör i allmänhet ha fog för att räkna med att han inte kan drabbas av ersättningsansvar gentemot ägare eller nyttjare av någon sådan till banan hörande anläggning som nu har nämnts för det fall att sakskada skulle komma att vållas av en förlupen golfboll. Särskilda omständigheter - hänförliga exempelvis till bollens läge vid slaget, vindförhållandena eller förekomsten av något närbeläget hinder - kan givetvis föranleda en annan bedömning. Men generellt måste gälla att aktsamhetskravet inte kan vara lika strängt som för fall då spelet medför risk för personskada eller för skada på egendom som saknar sådan anknytning till själva golfbanan som nyss berörts.

Av utredningen i förevarande mål framgår att U.L., till följd av att hans slag från det aktuella hålets utslagsplats misslyckats, hade att spela bollen från ett läge nära banans yttergräns och att parkeringsplatsen låg inom riskområdet för en felträffad boll, om slaget riktades mot greenen. Risken var dock, såvitt framgår av utredningen, inte i någon avgörande grad högre än den som enligt det förut sagda ligger i sakens natur när normalt spel bedrivs i närheten av en anläggning med omedelbar anknytning till banan. Så t ex synes i målet förebragta kartskisser över banan ge vid handen att även en boll spelad från utslagsplatsen i händelse av fel träff mycket väl skulle ha kunnat hamna på parkeringsplatsen.

Enligt min mening kan det därför inte anses att U.L. gjorde sig skyldig till någon skadeståndsgrundande oaktsamhet genom att i den föreliggande situationen söka spela bollen i riktning mot greenen. Som TR:n anfört kan det inte heller i sig läggas honom till last som oaktsamhet att han kom att få felaktig träff på bollen. Jag ansluter mig likaledes till TR:ns uppfattning att utrymme saknas för en rättstillämpning enligt vilken den enskilde spelaren skulle kunna åläggas skadeståndsansvar oberoende av vållande.

På grund av det anförda lämnar jag, med ändring av HovR:ns dom, den mot U.L. förda skadeståndstalan utan bifall.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1993-04-08
Målnummer
T161-90
Lagrum
2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Litteratur
Sökord
Oaktsamhet
Skadestånd
Sport
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation