NJA 1993 s. 234

Fråga om skyldighet att anteckna arbets- och vilotider vid yrkesmässig vägtransport. Verkställighetsföreskrifter som utfärdats av myndighet har ej ansetts straffsanktionerade i och för sig.

Stockholms TR

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å N.A. enligt 8 § och 16 § 1 st kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport, m m med följande påstående: Som förare av motordrivet fordon i transportföretaget H.F:s Åkeri AB, Örebro har N.A. vid färd d 13 aug 1990 på europaväg 4 i Stockholms kommun underlåtit att föra anteckningar för kontroll av arbetstid och vilotid i föreskriven omfattning.

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Engwall) anförde i dom d 14 febr 1991:

Domskäl. N.A. har erkänt att han underlåtit att göra anteckning om vilotid men i övrigt förnekat brott. Vidare har han till förtydligande uppgett att han hade glömt bort att anteckna sin rast och att han gjorde det i bilen innan den kontrollerande polisen hunnit fram.

På åklagarens begäran har polisinspektören B.K. hörts som vittne. B.K. har berättat i huvudsak följande. Sedan han stoppat det fordon N.A. framförde gick han fram för att tala med denne. Vanligtvis brukar chauffören öppna dörren eller veva ner fönstret, men så skedde inte vid detta tillfälle. B.K. öppnade därför själv dörren. Han såg då hur N.A. satt lutad åt höger och fyllde i arbetstidsboken. N.A. medgav också detta. Enligt B.K. kan N.A. mycket väl ha hunnit fylla i allt som finns antecknat på arbetstidskortet efter det att han stannat fordonet.

Som skriftlig bevisning har åklagaren bl a åberopat det omhändertagna arbetstidskortet.

TR:ns bedömning.

Att N.A. underlåtit att i föreskriven omfattning föra anteckningar för kontroll av vilotid är styrkt genom hans erkännande, vilket vinner stöd av övrig utredning. Vad gäller bristande anteckningar för kontroll av arbetstid finner rätten genom B.K:s uppgifter och arbetstidskortet det ställt utom allt rimligt tvivel att N.A. fört anteckningar om detta först sedan han stoppats. Redan därigenom är åtalet styrkt även i den delen. TR:n behöver därför inte bedöma huruvida anteckningarna är tillfyllest i och för sig.

Domslut

Domslut. TR:n dömde N.A. enligt 8 § och 16 § 1 st kungörelsen (1972: 602) om arbetstid vid vägtransport, m m för att han ej fört arbetstidsbok till 15 dagsböter å 130 kr.

Svea HovR

N.A. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Peter von Möller, referent, samt hovrättsråden Lennberg och Thuresson) anförde i dom d 24 sept 1991:

Domskäl

Domskäl. N.A. har även här erkänt att han av glömska underlåtit att göra anteckning om vilotid men gjort gällande att denna underlåtenhet inte innefattar brottslig gärning. Åklagaren hävdar att N.A. enligt gällande rätt varit skyldig att anteckna sin rast i arbetstidsboken och att någon omständighet som fritar N.A. från denna skyldighet inte har visats i målet.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 7 § kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport, m m skall förare av motordrivet fordon i transportföretag föra anteckningar för kontroll av arbetstid och vilotid. Sådana anteckningar skall enligt 8 § kungörelsen bl a visa när föraren haft minst 30 minuters rast, under vilken han fått lämna fordonet. Av stadgandet framgår också att anteckningar av förare skall göras i arbetstidsbok. Den förare som bryter mot 7 och 8 §§ döms enligt 16 § till böter.

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av kungörelsen meddelas enligt dess 19 § av trafiksäkerhetsverket.

Åklagaren har lagt N.A. till last att han vid färd d 13 aug 1990 på europaväg 4 i Stockholms kommun underlåtit att föra anteckningar för kontroll av arbetstid och vilotid i föreskriven omfattning. Genom utredningen i målet kan enligt HovR:ns mening inte anses bevisat mera än att N.A., såsom han också erkänt, vid kontrolltillfället kl 13.55 hade underlåtit att anteckna en rast samma dag mellan kl 12.00 och kl 12.30. Kungörelsen innehåller emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för förare att verkställa anteckning i arbetstidsbok snarast möjligt efter det att anledning till anteckning förekommit. Däremot anges i trafiksäkerhetsverkets tillämpningsföreskrifter om arbetstidsbok (TSVFS 1988:3) att anteckning i arbetstidsboken skall göras före fortsatt körning efter rast som är minst 30 minuter lång. Denna bestämmelse omfattas dock enligt ordalagen inte av straffstadgandet i 16 § kungörelsen. N.A:s underlåtenhet är därför inte av beskaffenhet att föranleda ansvar. Åtalet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom lämnar HovR:n åtalet utan bifall.

HD

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle döma N.A. för förseelse mot kungörelsen om arbetstid vid vägtransport, m m till ett bötesstraff.

N.A. bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i revisionsinlagan: Som HovR:n konstaterat innehåller kungörelsen inte någon uttrycklig bestämmelse om när en anteckning i arbetstidsboken senast måste ske. Vid en tolkning av lagstiftningens syfte i detta avseende måste enligt min mening särskilt beaktas innehållet i 13 §, som reglerar polismans och bilinspektörs kontrollmöjlighet. Om HovR:ns tolkning och tillämpning godtogs skulle en anteckningspliktig vid en kontroll alltid kunna invända att hans avsikt var att senare föra in den aktuella uppgiften. Den föreskrivna kontrollmöjligheten som också följer av 7 § skulle därmed helt komma att sakna värde.

Redan detta förhållande ger enligt min mening utrymme endast för en tolkning och tillämpning som innebär att anteckning måste göras i omedelbar anslutning till den händelse som sålunda skall redovisas.

Som HovR:n likaledes konstaterat har trafiksäkerhetsverket utfärdat föreskrifter om arbetstidsbok. I dessa föreskrifter (TSVFS 1988:3) anges bl a att anteckningar i arbetstidsbok skall göras före fortsatt körning efter rast som är minst 30 minuter. Även för övriga fall där anteckningar i arbetstidsbok skall göras uppställs i föreskrifterna liknande krav på när anteckningarna senast måste göras.

HovR:ns konstaterande att dessa föreskrifter inte omfattas enligt ordalagen av straffstadgandet i 16 § kungörelsen saknar enligt min mening betydelse för den straffrättsliga bedömningen. Trafiksäkerhetsverket har med stöd av 19 § kungörelsen utfärdat de aktuella föreskrifterna för tillämpningen av kungörelsen (jfr 8 kap 11 § regeringsformen). Föreskrifterna har kungjorts i enlighet med bestämmelserna i 1 § och 3 § 3 p lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar i trafiksäkerhetsverkets författningssamling. Dessa föreskrifter blir till följd härav en del av lagstiftningen och påverkar enligt min mening även tillämpningen av straffbestämmelsen (jfr prop 1975/76:112, s 61 ff).

På grund av det anförda skall N.A. anses inte ha fört föreskriven arbetstidsbok i tid och därmed överträtt gällande bestämmelser.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Riksåklagarens talan avser endast ansvar för underlåtenhet att fullgöra den anteckningsskyldighet beträffande rast som det är fråga om i målet.

Såsom domstolarna funnit får det anses bevisat att N.A. vid kontroll d 13 aug 1990 kl 13.55 hade underlåtit att anteckna en rast samma dag mellan kl 12.00 och kl 12.30.

Enligt 8 § 1 st kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport, m m skall förares anteckningar visa, när föraren haft minst trettio minuters rast, under vilken han fått lämna fordonet eller arbetsstället. Någon bestämmelse om hur snart en sådan rast skall antecknas finns inte i kungörelsen. I 19 § kungörelsen överlåts emellertid åt trafiksäkerhetsverket (sedan d 1 jan 1993 åt vägverket) att meddela föreskrifter för kungörelsens tillämpning och i verkets föreskrifter om arbetstidsbok (TSVFS 1988:3) sägs, att föraren skall göra anteckningen före fortsatt körning. I 16 § 1 st kungörelsen sägs, att förare som bryter mot 8 § döms till böter.

Frågan om den underlåtenhet som N.A. befunnits skyldig till skall anses vara en förseelse mot 8 § kungörelsen bör prövas med hänsyn till ändamålet med kungörelsens bestämmelse om anteckning av rast. Denna bestämmelses ändamål är att underlätta kontroll av att 4 § kungörelsen efterlevs. I denna sägs att förare inte får arbeta under längre tid än sex timmar i följd utan minst trettio minuters rast, under vilken han får lämna fordonet eller arbetsstället. Även trafiksäkerhetsverkets föreskrift om anteckning före fortsatt körning underlättar sådan kontroll genom att ge den tidsgräns för anteckningen som kungörelsen saknar. En förseelse mot denna föreskrift bör därför anses vara en straffbar förseelse mot 8 § kungörelsen.

Av det anförda följer att N.A. skall dömas till böter för förseelse mot 8 § kungörelsen. Straffet bör dock sättas lågt och skall jämlikt 25 kap 1 § BrB i dess lydelse från och med d 1 jan 1992 dömas ut i penningböter.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt avser ansvar för underlåtenhet att föra anteckningar för kontroll av vilotid dömer HD N.A. jämlikt 8 § och 16 § 1 st kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport, m m att böta 500 kr.

HD JustR:n Magnusson, Freyschuss, Sterzel, referent, Danelius och Lennander) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Riksåklagarens talan avser endast ansvar för att N.A. inte fullgjort sin skyldighet att anteckna den rast som han tagit mellan kl 12.00 och 12.30 den ifrågavarande dagen.

Enligt 8 § kungörelsen (1972:602) var N.A. skyldig att anteckna rasten i sin arbetstidsbok. Han gjorde ostridigt en anteckning kl 13.55 då han blev stoppad för kontroll. Av kungörelsen framgår ingen skyldighet att anteckna genast, men enligt föreskrifter som trafiksäkerhetsverket utfärdat med stöd av 19 § - och som utgör verkställighetsföreskrifter till kungörelsen (8 kap 13 § regeringsformen) - skulle rasten ha antecknats innan körningen återupptogs kl 12.30.

Att ansvarsstadgandet i 16 § kungörelsen inte nämner föreskrifter, som utfärdats med stöd av de där angivna bestämmelserna, måste tolkas så att de inte i och för sig blivit straffsanktionerade. Frågan blir i stället om N.A. kan anses ha brutit mot den mera allmänt hållna bestämmelsen i 8 § genom att inte omedelbart anteckna den rast som han tagit.

Utan tvivel måste 8 § tolkas så, att det bakomliggande kontrollbehovet tillgodoses på ett rimligt sätt. Det korta dröjsmål med att anteckna en rast som har förekommit i detta mål kan inte anses vara av sådan betydelse att det medför ansvar för överträdelse av 8 §. Åtalet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.