NJA 1993 s. 591

(Jfr 1990 s 576)

I mål mellan allmän åklagare m fl och S.E. m fl beslöt Svea HovR vid huvudförhandling d 20 okt 1993 att inte tillåta TV 4 att göra någon ljudupptagning under förhöret med S.E.. Huvudförhandlingen fortsatte och förhöret hölls. Målet utsattes d 26 okt till fortsatt huvudförhandling d 16 nov.

TV 4 Nordisk Television AB anförde besvär. Bolaget begärde prövning av HovR:ns beslut.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Bramstång, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: I vissa fall bör resningsvägen stå öppen för angrepp mot domstolsavgöranden av ifrågavarande slag (jämför NJA 1990 s 576). Bolagets talan kan emellertid inte uppfattas som en ansökan om resning. Mot HovR:ns beslut får bolaget inte fullfölja talan genom besvär i ordinär väg. HD avvisar därför besvären.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson, Lambe, referent, Nilsson och Lennander), som fann att besvären fick anses innefatta även en ansökan om resning, fattade följande slutliga beslut: HovR:ns beslut utgör ett sådant handläggningsbeslut som inte kan överklagas genom ett ordinärt rättsmedel. Bolagets besvärstalan avvisas därför.

Bolaget har inte anfört någon omständighet av beskaffenhet att föranleda resning. Resningsansökningen avslås därför.

JustR Nilsson tillade följande:

Enligt 5 kap 9 § 1 st RB får rätten förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen.

I detta mål uppkommer frågan vilka möjligheter som finns att få ett beslut, varigenom en domstol tillåtit eller förbjudit annan att ta upp ett förhör på band, överprövat i högre instans.

Det kan anmärkas att en möjlighet till en sådan överprövning endast mera sällan skulle kunna få någon praktisk betydelse, om inte målet samtidigt kan förklaras vilande enligt 32 kap 5 § RB - och därmed också förhöret kan skjutas upp - i avvaktan på att frågan om bandupptagning av förhöret har prövats i högre instans. Det är nämligen inte säkert att det går att få ett förhandsbesked i denna fråga som kan överprövas i högre instans innan förhöret hålls. Och har förhöret genomförts när frågan om bandupptagning prövas i högre instans, går det inte att göra om förhöret även om frågan skulle bedömas annorlunda där (i det följande bortses från det fallet att det i samband med förhöret har förekommit ett sådant rättegångsfel som medför att hela målet måste handläggas på nytt). En möjlighet till överprövning av ett beslut i frågan huruvida ett förhör skall få tas upp på band eller ej skulle därför i de flesta fall ha någon mening endast om det efter denna överprövning blir aktuellt att fortsätta förhöret i den lägre instansen. Men situationen kan då ha ändrats på sådant sätt att den högre instansens bedömning inte utan vidare kan läggas till grund för den nya prövning av frågan som den lägre instansen måste göra.

HD har i rättsfallet NJA 1990 s 576 tagit ställning till frågan huruvida ett beslut av domstol att inte tillåta bandupptagning av ett förhör inför domstolen kan överprövas resningsvägen. I det fallet ansågs Sveriges Riksradios Aktiebolag behörigt att ansöka om resning beträffande ett hovrättsbeslut av detta innehåll, trots att riksradion inte var part i målet vid HovR:n. Förhållandena var speciella så till vida att resningsansökningen alltså gjordes av ett massmedieföretag, som kunde åberopa ett från rättslig synpunkt skyddsvärt intresse - allmänhetens krav på insyn i rättegången - av att kunna få till stånd en överprövning av HovR:ns beslut.

I rättsfallet uttalade HD vidare att den rättsliga betydelsen av HovR:ns beslut hade varit begränsad till det mål i vilket beslutet meddelats. Eftersom målet var avgjort när resningsansökningen prövades ansågs ett beslut om resning inte fylla någon praktisk funktion. Resningsansökningen avvisades därför.

För att en möjlighet till resning skall bli meningsfull krävs alltså att resningsansökningen kan prövas innan det mål där bandupptagningen är aktuell har avgjorts. Det förutsätter i sin tur att beslutet om bandupptagning inte kan angripas genom ett ordinärt rättsmedel; resningsvägen står öppen bara beträffande lagakraftvunna avgöranden. Det kan tilläggas att det inte finns något hinder mot att den som är utesluten från ordinarie fullföljd begagnar ett extraordinärt rättsmedel för att få rättelse jfr Ragnemalm, Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen, 1973, s 92, Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, s 294 och SOU 1992:138 s 89 f). I 1990 års rättsfall betonade HD också att angelägenheten av att avgöranden som är behäftade med ett grovt materiellt fel skall kunna ändras talade för att resningsvägen stod öppen även om avgörandet inte kan angripas genom fullföljd i ordinär väg.

Frågan är nu i vad mån en domstols beslut att tillåta eller förbjuda bandupptagning av ett förhör kan överklagas genom besvär i ordinär ordning. Av 49 kap 4 och 5 §§ samt 54 kap 3 § RB framgår att någon rätt att föra särskild talan genom besvär inte finns i detta fall. Såvitt gäller annan än part är det också klart att någon besvärsrätt inte kan grundas på 49 kap 8 § och 54 kap 4 § RB, vilka bestämmelser innebär att besvär över domstols beslut i fall då särskild talan inte är möjlig kan föras i samband med talan mot dom eller slutligt beslut; en besvärstalan kan i ett sådant fall föras bara av den som kan överklaga domen eller det slutliga beslutet jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 15 not 3). De sistnämnda bestämmelserna kan däremot synas innebära att ett beslut i fråga om bandupptagning av ett förhör skulle kunna överklagas av en part i ordinär väg genom en besvärstalan i samband med domen eller det slutliga beslutet i målet. Konsekvensen skulle då bli att parten inte dessförinnan kan använda ett extraordinärt rättsmedel för att få rättelse; beslutet skulle ju inte ha vunnit laga kraft mot honom jfr SOU 1992:138 s 90).

Det är emellertid uppenbarligen inte någon lämplig ordning om ett massmedieföretag som fått avslag på en begäran att ta upp ett partsförhör på band kunde omedelbart angripa detta beslut genom ett extraordinärt rättsmedel, medan en part som motsatt sig att förhöret bandades kunde angripa ett beslut om tillstånd till bandupptagning först genom en besvärstalan i samband med överklagande av det slutliga avgörandet i huvudsaken. Särskilt bekymmersam skulle situationen bli, om domstolen tillåtit bandupptagning av ett partsförhör endast i vissa delar eller på vissa villkor och både massmedieföretaget och parten vill få detta beslut överprövat. Förutom att det skulle vara olyckligt om inte frågan kunde överprövas i hela dess vidd på en och samma gång skulle en överprövningsmöjlighet för parten endast i samband med fullföljd mot det slutliga avgörandet vara meningslös eftersom målet ju då är avgjort.

Bestämmelserna i 49 kap 8 § och 54 kap 4 § RB kan inte vara tänkta för sådana handläggningsbeslut där en överklagningsmöjlighet i samband med fullföljd mot det slutliga avgörandet i huvudsaken saknar all mening. I stället får det antas att RB:s bestämmelser om överklagande av beslut under rättegången över huvud taget inte är tillämpliga på handläggningsbeslut av detta slag; sådana beslut kan alltså inte överklagas genom ett ordinärt rättsmedel jfr beträffande vissa andra slag av handläggningsbeslut NJA 1990 C 16 och Welamson, Rättegång VI s 15 not 4; jfr också Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I:2 s 32:13, där det sägs att en part ej har rätt att överklaga ett beslut som innebär att vilandeförklaring inte meddelas).

Sammanfattningsvis innebär det sagda att en domstols beslut i fråga om bandupptagning av ett förhör kan angripas endast i extraordinär väg, men då både av part och av annan som är behörig att använda ett sådant rättsmedel. En konsekvens härav bör emellertid inte bli att bestämmelsen om vilandeförklaring i 32 kap 5 § RB kan tillämpas i dessa fall. De skäl som föranlett att beslut under rättegången inte kan överklagas särskilt (se Welamson, Rättegång VI s 15) gör sig gällande även här. Det torde därför praktiskt taget aldrig finnas anledning att förklara ett mål vilande i fall då någon vill få ett beslut i fråga om bandupptagning av ett förhör överprövat i extraordinär ordning. Utrymmet för en sådan överprövning blir alltså i praktiken begränsat.