NJA 1994 s. 145

K.C., född år 1903, avled d 29 dec 1990. Hon efterlämnade som arvingar syskonen K.S., R.S., T.A. och U.S. samt brorsonen K-E.S. och systerdottern B.A..

I ett testamente d 13 sept 1987 hade K.C. förordnat att hennes kvarlåtenskap skulle till lika delar tillfalla X.X., R.S., G.A., Z.Z. och X1, vilka är barn till B.A..

På testamentet hade A.B. och S.J. "som ovan" undertecknat en vittnesmening av följande lydelse:

Att K.C., som vi personligen känna, denna dag vid fullt och sunt förstånd och av fri vilja förklarat förestående förordnande innefatta hennes yttersta vilja och testamente samt egenhändigt undertecknat detsamma, intyga undertecknade på en gång närvarande och särskilt anmodade vittnen.

Därunder fanns på testamentshandlingen ytterligare följande bevittning:

Att K.C., som vi personligen känna, vid fullt och sunt förstånd förklarat förestående förordnande innefatta hennes testamente samt egenhändigt undertecknat detsamma, intyga undertecknade på en gång närvarande vittnen. Arvika 28/8 -91 Arvika 28/8 -91

S.J. B-L. (B-L.) P.

K.S., R.S., T.A., U.S. och K-E.S. väckte talan mot X.X., R.S., G.A., Z.Z. och X1 vid Uppsala TR och yrkade att TR:n skulle förklara att testamentet d 13 sept 1987 var ogiltigt i vad kärandenas rätt till kvarlåtenskap efter K.C. därav berördes. Som grund för yrkandet anförde de, att testamentet var ogiltigt på grund av formfel; i första hand eftersom K.C. inte hade skrivit under testamentet i närvaro av de personer, vilka såsom testamentsvittnen skrivit sina namn på testamentet, och inte heller i närvaro av B-L.P. och i andra hand - om det skulle visas att S.J. och B-L.P. var närvarande när testamentet skrevs under - eftersom B-L.P. inte bevittnade testamentet med sin namnteckning förrän d 28 aug 1991.

X.X. och medparter bestred käromålet och anförde som grund för detta: Testamentet är upprättat i laga ordning. Det vitsordas, att A.B. inte var närvarande när testamentet skrevs under, men i stället var, förutom S.J., B-L.P. närvarande. Denna har, tillsammans med S.J., formellt bevittnat testamentet d 28 aug 1991, varigenom den tidigare bristen botats.

X.X. och medparter fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av K.S:s och medparters vid TR:n förda talan. K.S. och medparter bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Westlander samt hovrättsråden Karle, referent, och Mäller) anförde i dom d 28 jan 1993: Domskäl. X.X. och medparter har åberopat samma grund för sin talan som vid TR:n, nämligen att K.C:s testamente av d 13 sept 1987 med slutlig bevittning d 28 aug 1991 är giltigt jämlikt 10 kap 1 § ÄB.

K.S. och medparter har åberopat samma grund för sin talan som vid TR:n med den skillnaden att de inte längre har hävdat att S.J. ej var närvarande såsom testamentsvittne när K.C. skrev under handlingen. Således har de gjort gällande ogiltighet på grund av formfel, i första hand då A.B. och B-L.P. inte var närvarande såsom testamentsvittnen vid testationstillfället och i andra hand - för det fall B-L.P. skulle anses ha varit närvarande såsom testamentsvittne - eftersom B-L.P. inte bevittnade testamentshandlingen förrän d 28 aug 1991.

HovR:ns bedömning.

Beträffande den av vadesvarandena i första hand åberopade grunden för talan finner HovR:n inte visat att K.C. vid sitt undertecknande av testamentet alltjämt betraktade B-L.P. som testamentsvittne. Oavsett hur det kan ha förhållit sig därmed är det i målet ostridigt att testamentet på grund av formfel var ogiltigt vid K.C:s frånfälle och att B-L.P. underskrev testamentet såsom vittne först sedan talan väckts om dess ogiltigförklaring.

Såsom TR:n anfört kan det av den aktuella lagtexten i 10 kap 1 § ÄB inte otvetydigt utläsas att testamentsvittnena skall bestyrka testamentet med sina namn i omedelbar anslutning till att testator underskrivit handlingen. Enligt den motsvarande regeln i norsk lag skall vittnena skriva sina namn på handlingen medan testator är tillstädes och efter hans önskan (Arveloven § 49). Och enligt dansk rätt gäller att testators underskrift skall ske i samtidig närvaro av vittnena, som "straks" skall skriva sina namn på testamentet (Arvelov § 42).

I svensk rättspraxis torde frågan om verkan av bevittning av testamente efter testators död inte ha varit föremål för bedömning. Rättsfallet NJA 1917 s 189 har, av skäl som TR:n framhållit, en begränsad räckvidd och kan inte tas till intäkt för att det nu aktuella förfaringssättet skulle vara godtagbart. Rättsfallet har kritiserats av Birger Ekeberg (Om testamentsvittnen, SvJT 1925 s 19) som anför att man i rättstillämpningen har upprätthållit kravet på testamentes upprättande eller senare bekräftande inför två på en gång närvarande vittnen. Enligt Ekeberg krävs rätteligen för att denna formföreskrift skall anses iakttagen att rättshandlingen nått sin avslutning under vittnenas närvaro och ej först senare. I praxis från senare tid har det stränga formkravet i fråga om vittnenas samtidiga närvaro bekräftats av det i TR:ns dom omnämnda rättsfallet NJA 1978 s 189.

I förevarande fall har B-L.P. varit närvarande, när K.C. undertecknade testamentet. Såsom tidigare anförts är det dock inte visat att K.C. därvid betraktade henne som testamentsvittne. Oavsett denna fråga anser HovR:n formföreskriften i 10 kap 1 § ÄB, sett mot bakgrund av det ovan anförda, innebära att bevittning av testamente skall ske i en nära anslutning till testators undertecknande eller vidkännande av sin underskrift på testamentshandlingen. Då B-L.P:s bevittning av testamentet skett långt senare är således testamentet ogiltigt på grund av formfel. TR:ns domslut skall alltså fastställas.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, referent, Magnusson, Solerud och Nyström) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 10 kap 1 § ÄB skall testamente upprättas skriftligen med två vittnen. Beträffande det närmare tillvägagångssättet vid upprättandet föreskrivs i bestämmelsen att testator skall i vittnenas samtidiga närvaro underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift på denna, att vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn samt att de skall äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men att det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

Bestämmelsen hade sin motsvarighet i 2 kap 1 § 1930 års lag om testamente. Vid tillkomsten av denna lag motiverades formföreskrifterna, förutom med att testamente ofta är av ganska genomgripande betydelse, med att testamentet skall tillämpas först vid en tidpunkt då arvlåtaren inte längre är i livet. Formkravet avsågs bidra till att testamentets tillblivelse, giltighet och innehåll kunde fastställas på ett tillförlitligt sätt. Det ansågs också kunna förebygga fara för förhastade testamentsförordnanden. (Se NJA II 1930 s 181 f.)

Det kan visserligen inte krävas att vittnenas underskrifter på testamentshandlingen sker i testators närvaro. Den ifrågavarande bestämmelsen måste emellertid med hänsyn till sitt syfte anses ha den innebörden att, såsom HovR:n funnit, vittnena skall bestyrka handlingen i nära anslutning till testators undertecknande eller vidkännande av sin underskrift.

I förevarande fall har B-L.P. bestyrkt testamentshandlingen med sitt namn först ungefär fyra år efter det att K.C. skrev under testamentet i hennes närvaro. Av vad som sagts i det föregående följer att detta förfarande - även frånsett det förhållandet att bestyrkandet skett efter det att K.C. hade avlidit - inte uppfyller formkravet i 10 kap 1 § ÄB. Testamentet är därför, som domstolarna funnit, ej gällande.

Vid denna bedömning saknas anledning att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.