NJA 1994 s. 185

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å A.L., född 1962, för grovt bedrägeri enligt följande: A.L. har under tiden d 14 febr-d 31 maj 1989 i Stockholm, andra orter i Sverige samt i USA, England, Tyskland och Finland medelst vilseledande vid ca femhundra tillfällen förmått andra personer att till honom utge varor och tjänster till ett sammanlagt värde av 474 246 kr, till vinning för A.L. med 474 246 kr och motsvarande skada för Eurocard AB, som trätt i de vilseförda personernas ställe. Vilseledandet har bestått i att A.L. vid varje tillfälle företett ett för honom utfärdat Eurocardkort och därvid förtigit sin bristande vilja och förmåga att betala erhållna varor och tjänster. - Brottet är att anse som grovt, enär gärningen avsett betydande värde.

Förpliktande yrkades för A.L. att utge skadestånd till Eurocard AB. TR:n (ordf rådmannen Kjellkvist) anförde i dom d 25 aug 1992: Domskäl. A.L. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för bedrägeri, enär de som utlämnat varor till honom eller tillgodogjort honom med tjänster vid de aktuella tillfällena, inte har lidit skada.

Till en början har följande utretts i målet. A.L. ansökte i februari 1986 om Eurocard Privatkort och erhöll då kontokort. Kontokortet kan användas som betalningsmedel vid inköp av alla varor och tjänster, som erbjuds av säljföretag dvs företag som är anslutna till Eurocard AB:s kontosystem och tillhandahåller varor och tjänster mot betalning med kontokort. Eurocardkortet gäller hos säljföretag i Sverige och utomlands. Vid köp och kontantuttag skall kortinnehavaren godkänna summan/köpet med sin namnunderskrift på nota/räkning. Kontokortet skall därvid företes. Eurocard fakturerar periodiskt kontoinnehavaren aktuell kontoskuld. Full betalning skall ha kommit Eurocard AB tillhanda senast på i fakturan angivet förfallodatum.

Närmare hörd har A.L. vidare uppgivit: Det aktuella kontokortet är ett sk betalkort genom att hela utestående skulden på kontot skall betalas periodiskt varje månad. Vid tiden febr-maj 1989 var han tillfälligt ur balans. Det är riktigt att det är han som gjort inköpen eller erhållit tjänsterna och betalat dem med kontokortet. Han reflekterade aldrig över hur han skulle vara i stånd till att klara av att betala skulden till Eurocard AB. Inköpen bestod bl a av presentkort. Anledningen till att han köpte sådana var att han skulle kunna utnyttja dessa även senare. I övrigt bestod inköpen mest av kläder, resor och mat. Under sommaren 1989 fick han ett meddelande från Eurocard AB att hans kontokort var spärrat och ombads skicka detta till kontoföretaget, vilket han också gjorde. A.L. visste inte då hur mycket skulden till Eurocard AB uppgick till. När han senare fick vetskap om skuldbeloppet blev han förvånad över att skulden var så hög. Under 1989 hade han en årsinkomst om ca 130 000 kr. Han har inte betalat någon del av det nämnda skuldbeloppet till Eurocard AB.

Genom A.L:s egna uppgifter samt övrig utredning finner TR:n, med hänsyn till omständigheterna, uppenbart att han vid de aktuella inköpstillfällena saknat såväl vilja som förmåga att betala erhållna varor och tjänster. Det måste anses uppenbart att företrädare för säljföretagen inte skulle ha godtagit A.L:s Eurocardkort, om dessa varit införstådda med att A.L. varken hade förmåga eller avsikt att betala för varorna på sätt som ålåg honom i enlighet med avtalet med Eurocard AB. A.L. har härigenom vilselett representanterna för säljföretagen.

A.L:s förfarande har inneburit vinning för honom. När det gäller den förlust som förfarandet har medfört uppkommer frågan huruvida skada i den mening som avses i 9 kap 1 § 1 st BrB har åsamkats säljföretagen eller drabbat någon annan och, i det senare fallet, huruvida säljföretagen varit i den andres ställe.

Såsom TR:n tolkat gärningspåståendet har åklagaren härvid påstått att de vilseförda säljföretagen skadats men att Eurocard AB slutligen stått för den uppkomna skadan.

Som principiell utgångspunkt har avtalet mellan säljföretagen och Eurocard AB uppenbart också den innebörden att Eurocardkortet inte skall godtas vid betalning, om det föreligger klar insikt om att kontoinnehavaren varken har förmåga eller vilja att slutligen betala den inköpta varan eller tjänsten. Det avtal som garanterar säljföretag rätt till betalning från Eurocard AB, oaktat att såväl vilja som förmåga saknats hos kontoinnehavaren till att betala varan eller tjänsten, torde dock vara en förutsättning för att säljföretag skall godta Eurocardkort för betalning. Detta avtal bör således ses som ett medel att hålla säljföretag skadeslösa för den omedelbara skada som uppkommer genom att säljföretagen för betalning har godtagit Eurocardkort oaktat att kontoinnehavaren inte haft förmåga och avsikt att slutligt betala varan eller tjänsten.

Av det anförda följer att A.L:s förfarande att betala för varor eller tjänster med användande av Eurocardkortet, oaktat att han inte haft vilja eller förmåga att slutligt betala erhållna varor eller tjänster, inneburit skada för säljföretagen även om Eurocard AB har trätt i säljföretagens ställe genom att slutligt stå för skadan.

På grund av det anförda skall åtalet bifallas. Brottet är att anse som grovt på sätt som åklagaren har angivit.

A.L. dömdes d 28 nov 1989 av HovR:n över Skåne och Blekinge för grovt bedrägeri, försök till grovt bedrägeri och varusmuggling till fängelse 10 månader. Verkställigheten påbörjades d 28 maj 1990. Han frigavs villkorligt d 8 okt 1990 med en återstående strafftid om 5 månader. Prövotiden utgick d 8 okt 1991.

Med hänsyn till återfall i likartad brottslighet bör påföljden för A.L. bestämmas till fängelse. Vid strafftidens bestämmande har härvid hänsyn tagits till bestämmelsen i 34 kap 3 § 2 st BrB.

A.L. har medgivit skadeståndsyrkandet.

A.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet skulle ogillas. För det fall han fälldes till ansvar yrkade han att påföljden bestämdes till villkorlig dom och böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Envall, referent, adj led Anna Mörner och nämndemannen Nilsson) anförde i dom d 29 mars 1993: Domskäl. I HovR:n har A.L. hörts på nytt. Han har angett samma inställning till åtalet och lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som har redovisats i TR:ns dom.

HovR:n anmärker till en början att det inte föreligger någon annan utredning om rättsförhållandet mellan säljföretagen och Eurocard AB än A.L:s uppgifter. Han har framhållit att säljföretagen endast kontrollerar kontokorthavarens identitet och att kortet inte är upptaget i någon spärrlista. Han har vidare uppgett att säljföretagen får ersättning från kontokortföretaget för gjorda inköp oberoende av om kontokorthavaren betalat eller ens fakturerats motsvarande belopp.

I målet har således gjorts gällande att A.L., vid vart och ett av ca 500 tillfällen genom förtigande av sin bristande vilja och förmåga att betala erhållna varor och tjänster, har vilselett den som tillhandahållit varan eller tjänsten. Vidare har enligt åtalet Eurocard AB, "som trätt i de vilseförda personernas ställe", lidit skada. - Därmed avser åklagaren att säljföretagen drabbats av en omedelbar skada som slutligen stannat på Eurocard AB.

Närmare uppgifter om förutsättningarna enligt 2 kap BrB att pröva de delar av åtalet som avser gärningar begångna utom riket föreligger inte.

Ansvar för bedrägeri förutsätter bl a skada för den vilseledde eller någon i vars ställe den vilseledde är. I målet är - till skillnad från rättsfallet NJA 1988 s 701 - fråga om ett kontokort där kontokorthavaren faktureras i efterhand. Säljföretagens möjlighet att få ersättning av Eurocard AB påverkas såvitt framkommit inte av kontokorthavarens vilja och förmåga att betala till bolaget. Det avtal som torde föreligga mellan Eurocard AB och säljföretagen synes ge företagen en närmast ovillkorlig och självständig rätt till ersättning, vilket förklarar att företagen accepterar att kontokort används. Utebliven betalning från kontokorthavaren innebär således skada för Eurocard AB och inte för säljföretagen. Omständigheterna är därför sådana att det inte föreligger anledning anta att någon försäkring eller garanti finns från Eurocard AB:s sida för att hålla säljföretagen skadeslösa.

Enligt HovR:ns mening är det således inte visat att det vilseledande som må ha förekommit i förhållande till säljföretagen inneburit skada för dem i den betydelse begreppet skada har i bedrägeribestämmelsen. Åtalet skall därför redan på grund härav lämnas utan bifall.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att A.L. skulle dömas för grovt bedrägeri.

A.L. (offentlig försvarare advokaten R.L.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen E.N.).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, Solerud, referent, och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Riksåklagaren har i HD förklarat att gärningspåståendet skall ha följande lydelse: A.L. har under tiden d 14 febr-d 31 maj 1989 i Stockholm och andra orter i Sverige medelst vilseledande vid ca fyrahundratrettio tillfällen förmått företrädare för olika företag att till honom utge varor och tjänster till ett sammanlagt värde av 407 157 kr till vinning för A.L. och motsvarande skada för företagen. Vilseledandet har bestått i att A.L. vid varje tillfälle företett ett betalkort utfärdat av Eurocard AB och därvid förtigit sin bristande vilja och förmåga att betala för varorna och tjänsterna. Alternativt görs gällande att A.L. under angiven tid och på samma sätt vilselett representanter för olika företag, som varit i Eurocards ställe, till vinning för A.L. med det angivna beloppet och motsvarande skada för Eurocard AB. - Brottet är att anse som grovt, enär gärningen avsett betydande värde.

Hinder föreligger inte mot prövning av åtalet enligt den sålunda justerade gärningsbeskrivningen.

Beträffande det i målet aktuella kontokortet är upplyst följande. Kortet, ett Eurocard Privatkort, kan användas vid inköp av varor och tjänster från företag (säljföretag) som är anslutna till Eurocards betalningsförmedlingssystem. Kortet är inte anknutet till något bankkonto. Mellan Kortbetalning Servo AB (Servo), som därvid handlat för Eurocards räkning, och säljföretag har träffats avtal om betalningsförmedling vid användande av kontokort. Avtalet innebär bl a att säljföretaget åtager sig att acceptera kontokort för betalning av säljföretagets varor och tjänster samt att Servo åtager sig att betala säljföretaget för köp som skett med användande av kontokort. Vissa undantag gäller härifrån. Vid köp skall kortinnehavaren godkänna köpet genom underskrift på en köpnota. - Eurocard fakturerar kortinnehavaren för uppkommen kontokortsskuld, vilken skall betalas till Eurocard. A.L. har i HD angett samma inställning till åtalet som vid TR:n och i HovR:n samt i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som redovisats i TR:ns dom. Han har därvid gjort gällande att utebliven betalning från honom inneburit skada för Eurocard men inte för säljföretagen, att det avtal som gällde mellan Servo och säljföretagen inte kan ses som ett medel att hålla säljföretagen skadeslösa samt att säljföretagen inte i något fall uppträtt som företrädare för Eurocard eller varit i Eurocards ställe.

Av utredningen i målet framgår att A.L. vid sina inköp med användande av sitt kontokort saknade vilja och förmåga att betala för erhållna varor och tjänster till Eurocard. Det är tydligt att säljföretagen inte skulle ha godtagit kontokortet, om de förstått att A.L. saknade vilja och förmåga att betala. Genom att förtiga nämnda förhållande har A.L. genom vilseledande förmått säljföretagen att till honom utge varor och tjänster i den omfattning Riksåklagaren har påstått. Förfarandet har inneburit vinning för honom.

Härefter gäller det att avgöra huruvida förfarandet har medfört skada i den mening som avses i 9 kap 1 § 1 st BrB för säljföretagen eller någon annan och, i det senare fallet, huruvida säljföretagen har varit i den andres ställe. För ådömande av ansvar enligt brottsbalksbestämmelsen krävs att den handling eller underlåtenhet som den vilseledde förmåtts till "inneburit" skada för denne eller någon i vars ställe han varit. Härmed avses bl a att skadan skall ha varit en omedelbar följd av dispositionen.

I rättsfallet NJA 1988 s 701 hade HD att ta ställning till om en person hade gjort sig skyldig till bedrägeri när han vid betalning för varor och tjänster hade använt ett för honom av en sparbank utfärdat kort oaktat täckning saknades på det till kortet anslutna bankkontot. För det där aktuella betalningsförmedlingssystemet gällde avtal med ett serviceföretag som skötte de administrativa frågorna för sparbankerna. Avtalet hade, med de avvikelser som betingades av att ett bankkonto där var knutet till kortet, till stora delar samma innehåll som det avtal som är i fråga i förevarande mål. HD konstaterade i rättsfallet att det avtal som gav företagen rätt till betalning av serviceföretaget när täckning saknades för ett sparbankskort som använts vid betalning borde ses som ett medel att hålla företagen skadeslösa för den omedelbara skada som uppkommer genom att de för betalning har godtagit sparbankskort utan täckning. HD fann att förfarandet att betala med användande av sparbankskortet, oaktat täckning saknades på kontot, inneburit skada för företagen.

Vid en jämförelse mellan förevarande fall och det som var uppe till bedömande år 1988 är det beaktansvärt att många drag är påfallande lika men också att det föreligger uppenbara skillnader. Oavsett om säljföretagen, i linje med den bedömning som gjordes i 1988 års fall, drabbats av skada är det emellertid naturligt att i fall som det förevarande utgå från den obestridliga omständigheten att kortutgivaren åsamkats förlust.

Med hänsyn till att avtalet mellan Servo, såsom företrädare för Eurocard, och säljföretagen får anses utgöra en grundförutsättning för att kontokort skall kunna användas som betalningsmedel och till att säljföretagen på grund av detta avtal hade faktisk makt att via Servo ådraga Eurocard skulder får säljföretagen anses ha varit i Eurocards ställe i den mening som avses i 9 kap 1 § BrB.

Av det anförda följer att Eurocards förlust har utgjort sådan skada som avses i bedrägeribestämmelsen.

På grund av det anförda och med hänsyn till beloppens storlek skall A.L. dömas för grovt bedrägeri.

Som A.L. anfört har visserligen numera lång tid förflutit sedan gärningarna begicks. Förhållandena är emellertid inte sådana att vid straffmätningen eller val av påföljd bestämmelserna i 29 kap 5 § 1 st 7 och 30 kap 4 § 1 st BrB skall tillämpas. Inte heller i övrigt föreligger tillräckliga omständigheter för att en icke frihetsberövande påföljd skall väljas. Anledning saknas att, med tillämpning av bestämmelserna i 34 kap 1 § 1 st 2 och 3 § 2 st BrB, frångå vad TR:n bestämt om särskild påföljd, fängelse 6 månader.