NJA 1994 s. 628

Kommun planerade att vidga verksamhetsområdet för sin spillvattenanläggning. VA-nämnden ogillade av ägare till fastighet, belägen inom det tilltänkta utvidgade området, förd talan om fastställande av att han inte skulle vara avgiftsskyldig för anslutning till anläggningen. Vattenöverdomstolen avvisade talan. Kommunen har inte ansetts behörig att överklaga avvisningsbeslutet.

F.L. äger villafastigheten Österby 1:14 i Kungsäter, Varbergs kommun. Fastigheten är bebyggd med ett enfamiljshus i två våningar som nyttjas för permanentboende. Avloppet från huset går till en enskild avloppsanordning på tomten. I närområdet finns totalt sex permanentbebodda fastigheter. Ytterligare tre planeras att bebyggas med bostadshus. Området ingick när talan i det refererade målet väcktes inte i verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning. Kommunen avsåg dock att inom en snar framtid utvidga verksamhetsområdet till att också omfatta denna bebyggelse. De allmänna ledningarna var under utbyggnad. Förbindelsepunkt hade inte upprättats för anslutning av F.L:s fastighet till det allmänna spillvattennätet.

F.L. yrkade vid Statens va-nämnd, med påstående att en anslutning till det allmänna spillvattennätet inte skulle medföra någon fördel för fastigheten, fastställelse av att han inte skulle vara avgiftsskyldig för sådan anslutning.

Varbergs kommun bestred yrkandet.

Va-nämnden (ordf Q. samt ledamöterna R., N., B., S. och C.) anförde i beslut d 31 mars 1993: Skäl. Enligt 9 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar är ägare av fastighet inom en sådan anläggnings verksamhetsområde skyldig att betala avgifter till anläggningens huvudman om fastigheten har behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna anläggningen. Avgiftsskyldigheten inträder när huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt för fastighetens anslutning och underrättat fastighetsägaren om detta. Förutsättningarna för avgiftsskyldighet föreligger således ännu inte beträffande F.L:s fastighet. Kommunen har dock förklarat att förutsättningarna snart kommer att vara uppfyllda och att avgiftsskyldighet för spillvattenanslutning då kommer att göras gällande. Frågan om avgiftsskyldighet är därmed så aktualiserad att F.L:s fastställelsetalan kan prövas.

Nämnden uttalade härefter bl a, att det ålåg F.L., att visa att hans fastighets behov av anordningar för avlopp kunde med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom den kommunala anläggningen, men att det inte kunde anses att F.L. visat vad honom ålåg för att undgå avgiftsskyldighet.

Va-nämndens avgörande. F.L:s talan lämnas utan bifall.

Svea HovR

F.L. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sin vid va-nämnden förda talan.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Grahn, vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Rexed och t f hovrättsassessorn Bäcklund, referent) anförde i beslut d 29 mars 1994: Skäl. Statens va-nämnd är enligt 37 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) behörig att pröva tvister i vissa uppräknade frågor mellan huvudman för allmän va-anläggning och fastighetsägare.

Av handlingarna i målet framgår att den aktuella fastigheten Österby 1:14 i Kungsäter vid tiden för talan vid va-nämnden inte ingick i verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning. Fastigheten var inte heller ansluten till den allmänna anläggningen. Då förbindelsepunkt inte var upprättad hade därmed inte heller avgiftsskyldighet inträtt beträffande F.L:s fastighet. F.L. har bestritt skyldighet att betala avgift för anslutning till det allmänna spillvattennätet.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner Vattenöverdomstolen att tvisten mellan F.L. och kommunen inte rör en sådan va-fråga som avses i va-lagen. Va-nämnden var således inte behörig att ta upp tvisten till prövning. Att kommunen därefter, under processen i Vattenöverdomstolen, kan ha fattat beslut om att utöka sitt verksamhetsområde till att omfatta fastigheten kan inte bota den bristande behörigheten vid va- nämnden.

Va-nämndens beslut skall därför undanröjas och talan avvisas. Vattenöverdomstolens beslut. Med undanröjande av va-nämndens beslut avvisas F.L:s talan.

HD

Kommunen överklagade Vattenöverdomstolens beslut och yrkade att HD skulle undanröja beslutet och visa målet åter för erforderlig behandling.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Till en början uppkommer i målet frågan om Varbergs kommun kan föra talan mot Vattenöverdomstolens beslut.

Bakgrunden till frågan är följande. Medan va-nämnden har tagit upp F.L:s fastställelsetalan och lämnat den utan bifall har Vattenöverdomstolen avvisat hans talan utan prövning i sak. Kommunen, som i HD yrkat undanröjande av Vattenöverdomstolens beslut och återförvisning av målet dit för erforderlig behandling, har i underinstanserna haft ställning som motpart.

Vattenöverdomstolens avgörande utesluter inte att talan i samma sak kan tas upp till prövning på nytt. Det ger inte kommunen samma förmånliga ställning med avseende på rättskraften som ett avgörande av den innebörd som va-nämnden har meddelat. Från rättslig synpunkt måste därför Vattenöverdomstolens avgörande anses innebära en nackdel för kommunen. Kommunens överklagande i HD syftar i förlängningen till ett avgörande som innebär att F.L:s talan ogillas. Överklagandet kan således på objektiva grunder bedömas vara till kommunens förmån.

På grund av det anförda finner HD att hinder inte möter för Varbergs kommun att föra talan mot Vattenöverdomstolens beslut.

HD förordnar att målet skall företas till handläggning på avdelning för tillståndsprövning.

HD (JustR:n Freyschuss, Lars K Beckman, Solerud, Nilsson och Westlander, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. För att en part skall, vara behörig att överklaga ett domstolsavgörande krävs normalt att avgörandet från rättslig synpunkt innebär en nackdel för honom och att den ändring som han yrkar kan på objektiva grunder bedömas vara till hans förmån (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994, s 32).

I detta mål uppkommer frågan om ett beslut varigenom ett käromål har avvisats kan överklagas av motparten. Givetvis är detta inte möjligt i sådana fall när beslutet har meddelats på motpartens begäran. Frågan aktualiseras alltså bara när domstolen självmant har avvisat käromålet på grund av ett indispositivt rättegångshinder.

Trots att käranden helt allmänt måste anses som förlorande part - och motparten därmed som vinnande part - när käromålet avvisas kan det i vissa fall vara till fördel för motparten att avvisningsbeslutet undanröjs av högre rätt. Därigenom kan käromålet prövas i sak redan i den rättegång som inletts, och motparten riskerar inte att utsättas för en ny rättegång om samma sak.

Någon ny rättegång blir emellertid inte aktuell, om avvisningsbeslutet har meddelats på en grund som utesluter att en ny talan om samma sak tas upp till prövning (jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl 1980, s 28 f och 3 uppl 1994, s 35 not 2). Motparten har då inte något att vinna på att käromålet i stället prövas i sak. Det gäller även om avvisningsbeslutet skulle vara felaktigt; sedan det har vunnit laga kraft, skall en ny talan om samma sak avvisas med hänvisning till beslutet (jfr Lindblom, Processhinder, 1974, s 120 ff och Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I s 17:59).

I förevarande fall kan enligt Vattenöverdomstolens beslut en ny talan om F.L:s skyldighet att betala va-avgift till kommunen inte prövas så länge hans fastighet ligger utanför verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning. Innan denna förutsättning är uppfylld kan det alltså inte vara någon fördel för kommunen att ett beslut om avvisning av F.L:s talan överprövas i högre rätt.

I va-nämnden förklarade visserligen kommunen sig avse att inom en snar framtid utvidga detta verksamhetsområde till att omfatta också bebyggelsen inom det område där F.L:s fastighet är belägen. Det var dock då inte klart om och när detta kunde komma att ske. Att låta den större eller mindre sannolikheten för en sådan utvidgning avgöra kommunens behörighet att överklaga ett beslut om avvisning av F.L:s talan är inte någon lämplig lösning.

Med hänsyn till det anförda kan kommunen inte anses behörig att överklaga Vattenöverdomstolens avvisningsbeslut. Kommunens överklagande skall därför avvisas.

Domslut

HD:s avgörande. HD avvisar kommunens överklagande.

HD:s beslut meddelades d 3 nov 1994 (nr SÖ 244).