NJA 1995 s. 505

Fråga huruvida vissa förfaranden objektivt sett är att hänföra till sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m m.

Allmän åklagare väckte under perioden maj-juli 1991 vid Stockholms TR åtal mot sexton tilltalade i ett omfattande brottmål (det s k La Reine- målet). De oftast förekommande, påstådda brotten var grov oredlighet mot borgenärer och brott mot ett i 12 kap 7 § 3 st aktiebolagslagen (1975:1385) upptaget förbud för aktiebolag att lämna penninglån i syfte att mottagaren skulle förvärva aktier i bolaget eller i den koncern bolaget tillhörde. Bland de tilltalade var advokaten B.G., född 1947, och jur kand T.B., född 1958, mot vilka åtalet, som det slutligt bestämdes, avsåg vårdslös rådgivning enligt 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m m.

Oredlighetsbrotten hade enligt åklagaren begåtts genom att La Reine Textil och Sport AB (La Reine) förvärvat aktier i vinstbolag och i samband därmed berövat de inköpta bolagen deras tillgångar, varpå vissa av de inköpta bolagen i sin tur på samma sätt hade förvärvat aktier i andra vinstbolag. Enligt åklagaren hade ungefär 400 bolag köpts för omkring 1 miljard kr.

Påståendena mot B.G. och T.B. gick ut på att de i utövning av rådgivningsverksamhet av grov oaktsamhet främjat vissa av de påtalade oredlighetsbrotten på närmare för de enskilda fallen angivet sätt.

Målet mot B.G. och T.B. handlades i TR:n i en särskild rättegång. TR:n meddelade dom i målet d 17 febr 1992, i vilken dom TR:n - efter att ha avvisat av åklagaren åberopad bevisning rörande de mot de båda nämnda tilltalade påstådda gärningarna - ogillade åtalet mot dem på den grunden att de av åklagaren beskrivna gärningarna inte utgjorde vårdslös rådgivning, eftersom åklagaren inte påstått att någon av de tilltalade givit råd.

Sedan åklagaren överklagat domen till Svea HovR upphävde HovR:n i beslut d 3 juni 1992 TR:ns nämnda dom och visade målet åter till TR:n för förnyad handläggning.

TR:n (ordf chefsrådmannen Stigenberg) meddelade efter förnyad handläggning dom i målet d 30 sept 1992. Till domen fogades som domsbilaga 1 TR:ns tidigare dom i målet, till vilken hänvisades i fråga om åklagarens yrkanden med vissa justeringar, vilka dels införts i texten i domsbilaga 1 dels angavs i domsbilaga 3 till domen d 30 sept 1992.

Ur det sålunda angivna bilagematerialet återges i det följande i sju skilda åtalspunkter först åklagarens påståenden om de brott som B.G. och T.B. enligt åklagarens ansvarspåstående skulle ha främjat och i anslutning därtill åklagarens beskrivning av den gärning som läggs B.G. och T.B. till last.

1 Lenhovda 1.1 Inledning

1.1.1 Nya Sinus AB (Nya Sinus), Bureå med säte i Skellefteå såldes av I.B. och B.R. d 20 aug 1987 till L.B. för 500 000 kr. Bolaget bedrev huvudsakligen tillverkning av avgasrör med en omsättning på ca 22,7 milj kr år 1986 och 19,4 milj kr år 1987. Bolaget visade för respektive år förluster med ca 309 000 kr och 375 000 kr. Det drogs med stora ekonomiska problem, varför förhandlingar med diverse långivare hade inletts i avsikt att få vissa lån delvis avskrivna. Bolagets styrelse bestod av förutom andra, B.R., verkställande direktör, och I.B..

Oaktat överlåtelseavtalet innehöll förbindelse från köparen att senast inom 14 dagar hålla extra bolagsstämma och utse ny styrelse, genomförde L.B. inte denna förpliktelse.

Säljarna utfärdade d 20 aug 1987 för L.B. och J.J. en fullmakt innefattande i princip en fullständig rätt att företräda Nya Sinus och teckna bolagets firma.

L.B. utfärdade strax därefter, d 14 sept 1987, en fullmakt för jur kand T.B., B.G:s Advokatbyrå AB, att företräda Nya Sinus, La Reine och L.B. personligen innebärande bl a rätt att sluta avtal om förvärv av aktiebolag.

Den 18 sept 1987 utfärdade L.B. en generalfullmakt för U.M. med rätt att företräda Nya Sinus beträffande bl a förvärv av aktiebolag. Bolaget hade efter L.B:s köp inte någon behörig ledning och inte förrän d 18 aug 1988 tillsattes en ny styrelse.

Nya Sinus försattes d 21 nov 1988 i konkurs med en brist i boet på 11741 928 kr.

En kort tid efter L.B:s förvärv av bolaget påbörjades omfattande köp av aktier i s k skalbolag. Nya Sinus köpte under tiden d 22 sept 1987-den 26 febr 1988 från ursprungliga ägare 57 bolag för sammanlagt 128 33,5 188 kr, varvid S. & A. Kredit AB (SAKAB), företrätt av H.N., beviljade Nya Sinus lån på motsvarande belopp. SAKAB kom att administrera lånen och övriga transfereringar över sitt konto 3030-77-05-927 med Nordbankens (dåvarande PKbanken) kontor, Södergatan, Malmö.

Som mäklare verkade B.G:s Advokatbyrå, företrädd av T.B., i 53 fall samtidigt som han tecknade Nya Sinus firma på 52 av köpeavtalen. U.M. företrädde bolaget vid två tillfällen samt R.G. och J.J. vid ett tillfälle var.

Till L.B. och U.M. utbetalades i anslutning till de genomförda skalbolagsköpen 15 150 530 kr vilket belopp de tillsammans med R.G., J.J. och andra personer tillgodogjorde sig.

Samtliga köp av skalbolag genomfördes i princip efter en mall innebärande dels ett aktivt agerande från T.B:s sida genom utfärdande av direktiv för köpens genomförande, dels att bolagen förvärvats med dess egna medel och därvid tömts på sina tillgångar samtidigt som en latent skatteskuld åvilat respektive bolag.

Nya Sinus, företrätt av L.B., "sålde" i stort sett omgående skalbolagen vidare till La Reine, företrätt av U.M., som i sin tur "överlät" bolagen till T.L..

1.1.2 Som redovisats under punkten 1.1.1 ägdes Nya Sinus av L.B.. Bolagets firma tecknades på grund av flera fullmakter av L.B., J.J., U.M. och T.B., se härom punkt 1.1.1.

Nya Sinus ekonomiska situation har beskrivits under punkt 1.1.1. Under tiden d 22 sept-d 8 okt 1987 hade Nya Sinus köpt fyra skalbolag för sammanlagt 26 524 282 kr. Finansieringen hade tillgått på samma sätt som tidigare redovisats. Betalningsströmmarna hade gått via Nordbankskontoret i Malmö.

L.B. hade, troligen i början av sept 1987, träffat överenskommelse med B.G:s Advokatbyrå AB, Stockholm, företrätt av advokaten B.G., att advokatbyrån skulle medverka som företrädare för Nya Sinus vid detta bolags uppköp av skalbolag. Uppdraget innebar att via annonser skaffa säljare av skalbolag, att medverka vid avtalsskrivandet, att via fullmakt företräda bolaget, att omhänderta bolagshandlingar, att kontakta finansiären SAKAB och i anslutning därtill utfärda betalningsinstruktioner samt att i övrigt aktivt medverka till att skalbolagsaffärerna kom till avslut. L.B. utställde därför en fullmakt för biträdande juristen, jur kand T.B., att för La Reine, Nya Sinus och för L.B. personligen ingå avtal beträffande bl a aktieförvärv.

1.2 Grov oredlighet mot borgenärer (L.B., U.M., R.G. och J.J.)

Den 30 sept 1987 förvärvade Nya Sinus, företrätt av T.B., aktierna i Lenhovda Läkemedelstransporter AB (Lenhovda) för 5 979 150 kr. Lenhovdas tillgångar enligt balansräkningen på överlåtelsedagen bestod av bankmedel på 5 213 791 kr och spärrmedel i Riksbanken med 1826 100 kr.

På passivsidan redovisades avsättning till allmän investeringsfond med 2 523 200 kr, till förnyelsefond med 157 000 kr och till resultatutjämningsfond med 379000 kr. Vidare redovisades på passivsidan en årets vinst på 2 833 196 kr. Bolaget, som efter överlåtelsen inte bedrev någon verksamhet, hade inga andra skulder än de vilka kunde hänföras till den latenta skatteskulden. Denna kunde beräknas till 52% av 6475536 kr (1,2 X 2523200 + 1,5 X 157000 + 379000 + 2833196) alltså 3 367 278 kr.

Nya Sinus lånade d 9 okt 1987 hos SAKAB ett belopp motsvarande köpeskillingen. T.B. översände via fax samma dag till H.N. en instruktion över tillvägagångssättet vid köpet av Lenhovda innebärande namnuppgift på banktjänstemannen på säljarens bank samt överföringen av aktielikviden och återfåendet av bolagets kassa. H.N. beordrade därefter banktjänstemännen att genomföra transaktionerna i enlighet härmed, varvid handläggaren på Nordbanken ifyllde aktuella avier med löpande text och belopp. Såväl uttaget som insättningen av aktuella summor verkställdes via SAKAB:s konto. Sedan H.N. samma dag återfått Lenhovdas kassa på 5 979 150 kr, återtog han utlånat kapital samt tillförde SAKAB diverse ersättningar. Därefter redovisades via check, sedan annan skalbolagsaffär genomförts samtidigt, ett netto på 350 361 kr, vilken check L.B. löste in en kort tid därefter. Beloppet har i huvudsak fördelats mellan huvudpersonerna i målet. Lenhovda hade därmed tömts på samtliga likvida medel. Den 14 okt 1987 utfärdade säljarna en generalfullmakt för L.B. att företräda bolaget.

Den 10 nov 1987 utsågs U.M. till styrelse för bolaget. Den 13 okt 1987 "sålde" Nya Sinus till La Reine, företrätt av U.M., Lenhovda jämte ytterligare fem bolag för 34 727 419 kr.

Enligt avtal d 21 okt 1987 "sålde" La Reine till T.L. Lenhovda och ytterligare sju bolag för 52 325 000 kr.

Bolaget försattes under firma Uppvidinge Invest AB d 25 sept 1989 i konkurs med en brist i boet på 6 712 748 kr.

Som ovan angivits togs ett lån motsvarande köpeskillingen hos SAKAB - s k minutenlån - och gavs utan att långivaren stått någon reell kreditrisk. Lånet överfördes nämligen via SAKAB:s konto till konto hos säljarbanken. Denna bank lät omedelbart därefter Lenhovdas kassa gå i retur till SAKAB:s konto, där H.N. omedelbart tillgodoförde SAKAB utlånat belopp jämte vissa ersättningar. Samtliga banktransaktioner utfördes i princip i en följd och penningmedlen kom aldrig att lämna SAKAB:s rätt att förfoga över dem.

Med hänsyn till anförda oanständigheter kan lånet anses ha nyttjats för att dölja det verkliga förhållandet - nämligen att bolaget köptes med dess egna medel - och tillkommit för skens skull.

L.B., U.M., R.G. och J.J. har gemensamt och i samråd, genom att ta ut 5 213 791 kr från Lenhovda och använda medlen vid köpet av bolaget, avhänt bolaget medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på 3367278 kr, på obestånd eller framkallat påtaglig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

1.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott genom att träffa överenskommelse med L.B. om advokatbyråns medverkan som ombud för Nya Sinus vid detta bolags uppköp av skalbolag, genom att besluta ett system för hur advokatbyrån skulle sköta uppdraget, genom att såsom arbetsgivare avdela T.B. att inom det beslutade systemet sköta uppdraget samt genom att, sedan han erhållit redovisning av T.B. efter varje affärs genomförande, låta denne fortsätta förvärven av skalbolag.

T.B. har, som ombud för Nya Sinus, i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott, genom att skapa kontakt med säljaren, genom att förhandla med säljaren om avtalsvillkoren, genom att utforma överlåtelseavtalet och, efter det att L.B. godkänt avtalsinnehållet, underteckna avtalet samt genom att lämna instruktion till H.N. angående transfereringen av köpeskilling och det köpta bolagets likvida medel.

Oaktsamheten har bestått i att B.G. och T.B. utfört påstådd gärning trots att de insett eller i vart fall bort inse möjligheten att skalbolaget köptes för dess egna medel och att det därigenom försattes på obestånd eller att påtaglig fara för obestånd framkallades.

I andra hand påstås att oaktsamheten har bestått i dels otillräcklig kontroll av finansieringen av bolagsköpet och hur bolagets likvida tillgångar därefter hanterades, dels otillräcklig analys och kontroll av Nya Sinus möjligheter att hantera den latenta skatteskulden i skalbolaget.

2 Salix Invent 2.1 Inledning

Under åtalspunkt 1 - - - har beträffande Nya Sinus redovisats dels ägarförhållandena, dels firmateckningsrätten, dels bolagets finansiella ställning, dels bolagets uppdrag till B.G:s Advokatbyrå AB, dels bolagets finansiering av de s k minutenlånen hos SAKAB, dels övriga omständigheter såsom bl a förhållandet till La Reine och R.G. samt SAKAB:s betalningsöverföringar via sitt konto hos Nordbanken. Den bakgrundsbeskrivningen är även aktuell för denna åtalspunkt, varför hänvisning sker till där relaterade förhållanden.

Under tiden d 22 sept-d 8 okt 1987 hade Nya Sinus köpt tre skalbolag för 17154 182 kr, vilket belopp även hade upplånats hos SAKAB.

2.2 Grov oredlighet mot borgenärer (L.B., U.M. och R.G.) Den 30 sept 1987 förvärvade Nya Sinus, företrätt av T.B., aktierna i Salix Invent AB (Salix). Sedan tilläggsavtal träffats mellan parterna d 17 dec 1987, kom den slutliga köpeskillingen att bestämmas till 8 854 997 kr. Den ursprungliga köpeskillingen hade bestämts till 9,37 milj kr jämte preliminärt 1200 592 kr såsom tilläggsköpeskilling. Enligt den slutliga överlåtelsebalansräkningen hade Salix d 30 sept 1987 i huvudsak bankmedel, reversfordringar och upplupen royalty motsvarande 13 209 825 kr och som obeskattat kapital 8 389 917 kr. Bolagets skulder kunde med denna utgångspunkt hänföras till en latent skatteskuld som kunde bestämmas till 52 procent av nämnda summa eller 4 362 756 kr.

Nya Sinus, företrätt av L.B., lånade d 8 okt 1987 9,37 milj kr svarande mot den ursprungligen bestämda köpeskillingen. Samma dag utfärdade T.B. en betalningsinstruktion, som översändes till H.N.. Sedan H.N. åtlytt denna, återfick SAKAB samma dag Salix bankmedel svarande mot 11 576070 kr. Som tidigare beskrivits genomfördes samtliga transaktioner genom Nordbanken. H.N. återtog därefter utlånat kapital och redovisade, efter vissa andra transaktioner, det likvida nettot på 960 965 kr till Nya Sinus. Brevchecken inlöstes av L.B. d 9 okt 1987. Detta belopp och ytterligare pengar som utbetalats i anledning av denna affär har därefter fördelats mellan L.B., U.M. och R.G.. Salix hade därmed tömts på samtliga likvida medel.

Enligt ändringsanmälan till Patent- och registreringsverket (PRV) d 10 nov 1987 hade U.M. utsetts till bolagets styrelse.

Enligt avtal d 13 okt 1987 "sålde" Nya Sinus till La Reine Salix jämte fem andra bolag för 34 727 419 kr.

Bolaget "överläts" d 21 okt 1987 till T.L. för 13,25 milj kr samtidigt som ytterligare sju bolag "såldes" för sammanlagt 52 325 000 kr.

Bolaget försattes d 3 okt 1987 i konkurs med en brist i boet på 6936971 kr.

Ovan angivet förfaringssätt är i huvudsak detsamma som beskrivits under åtalspunkt 1. Salix har sålunda tömts på samtliga tillgångar och förvärvats med dess egna medel.

L.B., U.M. och R.G. har gemensamt och i samråd, genom att under tiden d 9 okt-d 23 dec 1987 ta ut bolagets samtliga likvida medel på sammanlagt 13 209 825 kr och använda medlen bl a vid köpet av bolaget, avhänt bolaget medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på 4 362 756 kr, på obestånd eller framkallat. påtaglig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

2.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. respektive T.B. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, på sätt som beskrivs under åtalspunkt 1.3 av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott.

3 S.E. och G.E. 3.1 Inledning

Under åtalspunkt 1 - - - har beträffande Nya Sinus redogjorts för dels ägarförhållandena, dels firmateckningsrätten, dels utfärdade fullmakter, dels bolagets finansiella ställning, dels bolagets uppdrag till B.G:s Advokatbyrå AB, dels bolagets finansiering av skalbolagsköpen via de s k minutenlånen hos SAKAB, dels Nordbankens hantering av SAKAB:s transfereringar av lånebelopp och köpta skalbolags kassamedel, dels R.G:s position i La Reine. Samtliga där redovisade grundläggande fakta har relevans för denna åtalspunkt.

Under tiden d 22 sept-d 2 dec 1987 hade Nya Sinus köpt 29 skalbolag för 73103194 kr, vilket belopp även hade upplånats hos SAKAB. T.B. hade mäklat i 26 fall och för Nya Sinus räkning undertecknat avtalen vid 25 tillfällen.

3.2 Grov oredlighet mot borgenärer (L.B., U.M. och R.G.) Den 24 nov-2 dec 1987 förvärvade Nya Sinus, företrätt av T.B., ytterligare fyra bolag, av vilka ett var S.E. och G.E. AB (E:s). Köpeskillingen bestämdes slutligen till 2 567 982 kr. Som avtalsbilaga fanns en preliminär balansräkning per d 20 nov 1987 upptagande obeskattade reserver på 887476 kr. Bolaget som efter överlåtelsen icke bedrev någon verksamhet kunde per angiven dag anses ha haft en latent skatteskuld på åtminstone 461 487 kr.

Nya Sinus, företrätt av L.B., lånade kortfristigt hos SAKAB, företrätt av H.N., d 2 dec 1987 2 146 989 kr. Samma dag utfärdade T.B. sedvanliga instruktioner för H.N. varefter H.N. vidarebefordrade instruktionerna till tjänstemän vid Nordbanken som på betalningsavierna fyllde i text och belopp samt genomförde transfereringarna. Sedan E:s likvida medel på 2 636 596 kr samma dag återkommit till SAKAB:s konto, återtog H.N. utlånat kapital jämte vissa kostnader, varefter han utställde en brevcheck på Nya Sinus på 479 497 kr utgörande det likvida nettot. Efter påteckning av L.B. löste U.M. checken, varefter han förfogade över medlen tillsammans med L.B. och R.G.. Bolaget hade genom dessa förfaranden i huvudsak tömts på samtliga tillgångar.

Enligt ändringsanmälan d 4 dec 1987 till PRV anmäldes U.M. som ny styrelse i bolaget.

Bolaget "såldes" enligt avtal upprättat av R.G. och daterat d 4 dec 1987 tillsammans med sex andra skalbolag till La Reine, företrätt av U.M., för 19 707 611 kr.

Samma dag "överlät" La Reine enligt avtal upprättat av R.G. till T.L. nio bolag inklusive E:s för 22 758 106 kr.

Bolaget försattes under firma Varamp AB i konkurs d 8 maj 1989 med en brist i boet på 713 765 kr.

Ovan relaterat händelseförlopp är detsamma som beskrivits under åtalspunkt 1. E:s har sålunda tömts på samtliga tillgångar och förvärvats med dess egna medel.

L.B., U.M. och R.G. har gemensamt och i samråd, genom att d 2 dec 1987 ta ut i huvudsak samtliga likvida medel på 2 636 596 kr ur E:s och använda dessa bl a vid köpet av bolaget, avhänt detta medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på åtminstone 461487 kr, på obestånd eller framkallat påtaglig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

3.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. respektive T.B. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, på sätt som beskrivs under åtalspunkt 1.3 av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott.

4 Ryttmästaren 4.1 Inledning

Under åtalspunkt 1 - - - har beträffande Nya Sinus redogjorts för omständigheter såsom ägarförhållandena, firmateckningsrätten, utfärdade fullmakter, bolagets finansiella ställning, advokatfirman B.G:s uppdrag, bolagets finansiering av skalbolagsköpen via de sk minutenlånen hos SAKAB, Nordbankens hantering av transfereringar av lånebelopp och köpta skalbolags kassamedel, samt R.G:s position i La Reine. Samtliga där redovisade fakta har relevans för denna åtalspunkt.

Under tiden d 22 sept 1987-d 27 nov 1987 hade Nya Sinus köpt 27 skalbolag för 68 059 367 kr, vilket belopp även hade upplånats hos SAKAB. T.B. hade mäklat 24 bolag och i 24 fall undertecknat köpeavtalen för Nya Sinus räkning.

4.2 Grov oredlighet mot borgenärer (L.B., U.M. och R.G.) Den 1 dec 1987 förvärvade Nya Sinus, företrätt av T.B., Fastighets AB Ryttmästaren (Ryttmästaren) för 9517238 kr. Enligt avtalsbilaga innehöll bolaget per d 31 okt 1987 som huvudsaklig tillgång en kassa på 10 856 025 kr. Som en periodens vinst fanns upptaget ett belopp på 10 308 721 kr. Bolaget som efter överlåtelsen icke bedrev någon verksamhet kunde per överlåtelsedagen anses ha en latent skatteskuld på åtminstone 5 360 534 kr.

Nya Sinus, företrätt av L.B., lånade kortfristigt hos SAKAB, företrätt av H.N., d 1 dec 1987 9517238 kr. Den 30 nov 1987 utfärdade T.B. sedvanliga instruktioner till H.N.. H.N. vidarebefordrade instruktionerna d 1 dec 1987 till banktjänstemännen vid Nordbanken som på betalningsavierna fyllde i text och belopp varefter tjänstemännen genomförde transaktionerna. Sedan Ryttmästarens likvida medel på 10 856 025 kr hade återförts till SAKAB:s konto, tillförde H.N. kreditbolaget utlånat kapital jämte vissa kostnader, varefter han utställde en brevcheck på 1 303 098 kr utgörande det likvida nettot. Efter påteckning av L.B. löste U.M. checken. Beloppet har därefter L.B., U.M. och R.G. tillgodogjort sig.

Bolaget har genom dessa förfaranden i huvudsak tömts på samtliga tillgångar.

Enligt protokoll fört vid extra bolagsstämma d 25 maj 1988 utsågs U.M. till styrelse i bolaget. Som protokollförare antecknades R.G.. Bolaget "såldes" genom avtal upprättat av R.G. och daterat d 4 dec 1987 av Nya Sinus tillsammans med sex andra bolag för 19 707 611 kr till La Reine, företrätt av U.M..

La Reine genom U.M. "överlät" genom avtal upprättat av R.G. och daterat samma dag Ryttmästaren tillsammans med ytterligare åtta bolag för 22758 106 kr till T.L..

Bolaget försattes i konkurs d 15 dec 1989 med en brist i boet på 12 927 300 kr.

Ovan relaterat händelseförlopp är detsamma som beskrivits under åtalspunkt 1. Ryttmästaren har sålunda tömts på i huvudsak samtliga tillgångar och köpts med dess egna medel.

L.B., U.M. och R.G. har gemensamt och i samråd d 1 dec 1987, genom att förfoga över i princip Ryttmästarens samtliga likvida medel på 10 856 025 kr och använda dessa bl a vid köpet av bolaget, avhänt detta medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på åtminstone 5 360 534 kr, på obestånd eller framkallat påtaglig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

4.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. respektive T.B. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, på sätt som beskrivs under åtalspunkt 1.3 av grov oaktsamhet främjat huvudgärnings-männens brott.

5 A. Patent 5.1 Inledning

Under åtalspunkt 1 - - - har beträffande Nya Sinus redogjorts för omständigheter såsom ägarförhållandena, firmateckningsrätten, utfärdade fullmakter, bolagets finansiella ställning, advokatfirman B.G:s uppdrag, bolagets finansiering av skalbolagsköpen via de sk minutenlånen hos SAKAB, Nordbankens hantering av transfereringar av lånebelopp och köpta skalbolags kassamedel samt R.G:s position i La Reine-gruppens bolag. Samtliga där redovisade omständigheter har relevans för denna åtalspunkt.

Under tiden d 22 sept-d 11 dec 1987 förvärvade Nya Sinus 45 skalbolag för 100 775 680 kr. Samtliga köp finansierades via SAKAB. Av dessa köp hade T.B. mäklat 41 fall och tecknat Nya Sinus firma på 37 avtal.

5.2 Grov oredlighet mot borgenärer (L.B., U.M. och R.G.) Genom två avtal, daterade d 15 dec 1987 och d 20 jan 1988, förvärvade Nya Sinus, företrätt av T.B., aktierna i A. Patent AB (A.) för sammanlagt 9488886 kr. Enligt bilaga till avtalen innehöll bolaget som tillgångar i huvudsak fordringar vilka omsatta i likvida medel svarade mot 10 055 031 kr. Bolagets vinst för aktuell period redovisades till 6 615 110 kr. Bolaget hade därjämte på investeringsfond avsatt 800 000 kr. Bolaget som efter överlåtelsen d 15 dec 1987 icke bedrev någon verksamhet kunde per denna överlåtelsedag anses ha haft en latent skatteskuld på 3 072 392 kr.

Nya Sinus, företrätt av L.B., lånade kortfristigt hos SAKAB d 15 dec 1987 7 145 625 kr utgörande dellikvid för bolaget. Den 14 dec 1987 utfärdade T.B. sedvanliga instruktioner för H.N. som vidarebefordrade dessa till banktjänstemännen på Nordbanken. Sedan tjänstemännen verkställt överföringen av lånet, återkom 8 399 445 kr, vilket belopp redovisades till SAKAB, varefter H.N. återtog utlånat kapital och tillförde SAKAB vissa kostnader. Det likvida nettot för denna del av affären uppgick till 1 227 025 kr och redovisades via brevcheck till L.B..

Sedan L.B. överlåtit checken på La Reine, löste U.M. in checken.

Samma personer och samma förfaringssätt förekom även vid den slutliga överlåtelsen d 20 jan 1988 med d 1 febr 1988 som likviddag. Vid detta tillfälle lånade L.B. hos SAKAB 2 343 261 kr. Återstoden av tillgångarna i A. 1 655 586 kr återfördes till SAKAB. Transaktionen innebar att SAKAB fick en fordran på 687 675 kr på Nya Sinus. Ovan angivet nettobelopp på 1 227 025 kr fördelades mellan U.M., L.B. och R.G..

Bolaget hade genom dessa förfaranden i huvudsak tömts på samtliga tillgångar.

Enligt till PRV d 26 jan 1988 inkommen ändringsanmälan för bolaget hade T.L. inträtt som ny styrelse.

Enligt avtal d 15 dec 1987 "sålde" Nya Sinus, företrätt av L.B., "samtliga sina aktier" i bolaget till La Reine företrätt av U.M.. Samma dag "överlät" La Reine aktierna till T.L..

Bolaget försattes d 29 sept 1989 under firma Binalina Trading AB i konkurs med en brist i boet på 5 256 999 kr.

Ovan relaterat händelseförlopp är i princip detsamma som beskrivits under åtalspunkt 1. A. har sålunda delvis d 15 dec 1987 och slutligen d 1 febr 1988 tömts på i huvudsak samtliga tillgångar samt köpts med dess egna medel.

L.B., U.M. och R.G. har gemensamt och i samråd, genom att d 15 dec 1987 ta ut 8 399 455 kr ur A. och delvis använda medlen vid köpet av 75 procent av bolaget, avhänt detta medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på 3 072 392 kr, på obestånd eller framkallat allvarlig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

5.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. respektive T.B. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, på sätt som beskrivs under åtalspunkt 1.3 av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott.

6 L.W. 6.1 Inledning

Under åtalspunkt 1 - - - har redovisats beträffande Nya Sinus dels ägarförhållandena, dels firmateckningsrätten, dels bolagets finansiella ställning, dels bolagets uppdrag till B.G:s Advokatbyrå, dels bolagets finansiering av köp av skalbolag genom de s k minutenlånen hos SAKAB, dels Nordbankens transfereringar av lånemedlen och det köpta bolagets kassa via SAKAB:s konto, dels bolagets position i La Reine-gruppen, dels R.G:s funktion i La Reine. Den bakgrundsbeskrivningen är aktuell även för denna åtalspunkt, varför hänvisning sker till där relaterade förhållanden.

Under tiden d 22 sept 1987-d 23 febr 1988 förvärvade Nya Sinus 56 skalbolag för 126 133 556 kr. Samtliga köp finansierades via SAKAB. Av dessa köp hade T.B. mäklat 52 fall och tecknat Nya Sinus firma på 48 avtal.

6.2 Grov oredlighet mot borgenärer (L.B., U.M. och R.G.) Genom avtal d 26 febr 1988 förvärvade Nya Sinus, företrätt av R.G., genom fullmakt aktierna i L.W. AB (W:s) för 2 201 632 kr. Affärskontakten mellan säljaren och Nya Sinus hade etablerats via B.G. som genom advokatfirmans mäklaruppdrag för Nya Sinus och på grund av tidigare relation till säljaren kunde sammanföra parterna. Av överlåtelsebalansräkningen framgick att bolaget som huvudsakliga tillgångar hade bankmedel på 1362 707 kr, ett "varulager" på 2 milj kr, spärrmedel på Riksbanken samt ett dotterbolag Kåge Electronics, Zug, Schweiz. På passivsidan redovisades bl a leverantörsskulder på 2 milj kr, investeringsfond på 297 602 kr jämte en periodens vinst på 657 792 kr.

Det i balansräkningen redovisade lagret grundade sig på en fiktiv faktura utställd av La Reine och hade tillkommit för att möjliggöra bl a bokslutsdispositioner. Bolaget som efter överlåtelsen ej bedrev någon verksamhet kan, sedan dess vinst genom underkännande av nämnda faktura justerats, i allt fall per överlåtelsedagen anses haft en latent skatteskuld på 185 702 kr jämte en beräknad skatteskuld på 522 964 kr alternativt 342 004 kr. Den latenta skatteskulden grundar sig på 52 procent av (investeringsfonden på 297 600 + 20 procent av 297 600) 357 120 kr och den i första hand beräknade skatteskulden grundar sig på bolagets vinst per d 31 dec 1987 på 1 005 700 kr.

Nya Sinus, företrätt av L.B., lånade kortfristigt hos SAKAB, företrätt av H.N., d 26 febr 1988 2 201 632 kr svarande mot köpeskillingen. Samma dag utfärdade T.B. en betalningsinstruktion för SAKAB. Denna instruktion vidarebefordrades till banktjänstemännen på Nordbanken, vilka ifyllde avierna med text och belopp varefter transaktionerna genomfördes på sedvanligt sätt. Sedan W:s kassa på 1371 975 kr återförts till SAKAB:s konto, återtog H.N. nämnda belopp. Eftersom SAKAB samma dag återfått ytterligare utlånade medel på tre andra "affärer" fick SAKAB en fordran på Nya Sinus som uppgick till 91 888 kr.

Samma dag "överläts" W:s enligt avtal upprättat av R.G. till La Reine på oförändrade villkor.

Den 24 maj 1988 "sålde" Nya Sinus, företrätt av L.B., 448 aktier i Kage Electronics till U.M. för 50 000 schweizerfranc (CHF).

Efter här redovisade transaktioner hade W:s tömts på samtliga tillgängliga likvida medel.

Enligt ändringsanmälan till PRV d 8 mars 1988 utgjordes bolagets styrelse av T.L..

W:s försattes under firma Lovendator AB i konkurs d 5 juni 1989 med en brist i boet på 447 523 kr.

Ovan beskrivet förfaringssätt är detsamma som redovisats under åtalspunkt 1. W:s har sålunda tömts på samtliga tillgängliga medel och förvärvats med dess egna medel.

L.B., U.M. och R.G. har gemensamt och i samråd d 26 febr 1988, genom att förfoga över W:s likvida medel och använda dessa vid köpet av bolaget, avhänt detta medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på 185 702 kr och en beräknad skatteskuld på 522 964 kr alternativt 342 004 kr, på obestånd eller framkallat påtaglig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

6.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, på sätt som beskrivs under åtalspunkt 1.3 av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott.

T.B. har, som ombud för Nya Sinus, i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet beskriven under åtalspunkt 1.3 främjat huvudgärningsmännens brott genom att skapa kontakt med säljaren, genom att förhandla med säljaren om avtalsvillkoren, genom att utforma överlåtelseavtalet samt genom att lämna instruktioner till H.N. angående transfereringen av köpeskilling och det köpta bolagets likvida medel.

7 Olofströms blankett 7.1 Inledning

7.1.1 Som redovisats - - - köpte La Reine Tågmästaren d 2 febr 1988. Samma dag utställde R.K., behörig firmatecknare i Tågmästaren, två fullmakter att teckna bolagets firma för U.M. respektive R.G.. Tågmästarens likvida medel hade samma dag genom brottsligt handlande från U.M:s och R.G:s sida avhänts bolaget. Bolaget hade därigenom försatts på obestånd och saknade förutsättningar att driva varje form av fortsatt verksamhet. Oaktat dessa förutsättningar kom U.M. och R.G. att i Tågmästarens namn inköpa 51 skalbolag för sammanlagt 112 620 843 kr under tiden d 12 febr-d 15 aug 1988. Vid 47 fall finansierades köpen via sk minutenlån hos SAKAB. Dessa lån uppgick till åtminstone 112 milj kr.

Samtliga transfereringar av lånebelopp och "bolagskassor" genomfördes via SAKAB:s konto med Nordbanken. Som mäklare verkade M.K., Huvudstadsmäklarna, i två fall och B.G:s advokatbyrå, företrädd av T.B., i 24 fall.

Till U.M. och R.G. har i anslutning till de genomförda skalbolagsköpen utbetalats 13 938 644 kr.

Samtliga köp av skalbolag har i princip genomförts efter en mall innebärande dels att betalningsinstruktioner utfärdats för H.N. av T.B. i 19 fall och av R.G. i åtminstone 14 fall, dels att bolagen förvärvats med dess egna medel och därvid tömts på sina tillgångar.

Till dessa omständigheter skall fogas att T.B. med stöd av en av R.G. utfärdad fullmakt ägde rätt att företräda Tågmästaren bl a vid förvärv av aktier och teckna bolagets firma.

Under tiden d 12 febr-d 25 april 1988 förvärvade Tågmästaren 30 skalbolag för 70 934 756 kr. SAKAB hade i 28 fall medverkat med en finansiering på åtminstone 69 milj kr.

7.2 Grov oredlighet mot borgenärer (U.M. och R.G.)

Genom avtal d 11 mars 1988 förvärvade Tågmästaren, företrätt av T.B., Olofströms Blankett AB (Olofströms) för 3 739 340 kr. Köpeskillingen baserades på den vid försäljningstillfället preliminärt upprättade balansräkningen. Som tillträdesdag bestämdes d 25 april 1988. Enligt överlåtelsebalansräkningen som kom att justeras något fanns som tillgångar likvida medel på 4 113 242 kr och spärrmedel på Riksbanken med 341 248 kr. På passivsidan redovisades bl a skatteskuld, fondmedel och en balanserad vinst på 1418 443 kr samt föregående års resultat på 757 723 kr. Bolaget som efter överlåtelsen inte bedrev någon verksamhet hade vid angiven tidpunkt en latent skatteskuld som kunde bestämmas utifrån att fonderna skulle återföras till beskattning. Underlaget för beräkning av skatten kunde därför bestämmas till 1,5 X 160 940 kr + 180 308 kr + 937 154 kr eller tillhopa 1 358 872 kr. Den latenta skatteskulden kunde bestämmas till 52 procent av detta belopp eller 706 613 kr.

Tågmästaren som saknade egna ekonomiska förutsättningar att genomföra affären lånade hos SAKAB 3 739 340 kr. Skuldebrevet undertecknades av R.G.. T.B. utfärdade via faxapparat instruktioner för H.N. beträffande överföringarna av lånat belopp och återfåendet av Olofströms kassa. Dessa instruktioner vidarebefordrade H.N. till banktjänstemän vid Nordbanken som fyllde i avierna med text och belopp, varefter transaktionerna genomfördes. Sedan bolagets kassa på 3674441 kr insatts på SAKAB:s konto, återtog H.N. utlånat belopp jämte diverse kostnader.

Köpet av Olofströms gav inget nettobelopp i likvida medel varför H.N. behöll från två andra samma dag genomförda transaktioner så mycket att SAKAB erhöll täckning för samtliga kostnader. Olofströms var härmed tömt på samtliga tillgångar.

Enligt ändringsanmälan till PRV d 26 april 1988 hade T.L. utsetts till bolagets styrelse.

Bolaget försattes i konkurs d 11 jan 1990 med en brist i boet på 817138 kr.

Ovan beskrivet förfarande är detsamma som redovisats under åtalspunkt 1. Olofströms har sålunda tömts på samtliga tillgångar och förvärvats med dess egna medel.

U.M. och R.G. har gemensamt och i samråd d 25 april 1988, genom att förfoga över Olofströms likvida medel och använda dem vid köpet av bolaget, avhänt detta medel av betydande värde, varigenom de försatt bolaget, som hade en latent skatteskuld på 706 613 kr på obestånd eller framkallat påtaglig fara härför.

Brottet är med hänsyn till att det varit av betydande omfattning att anse som grovt.

7.3 Vårdslös rådgivning (B.G. och T.B.)

B.G. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott genom att träffa överenskommelse med R.G. och U.M. om advokatbyråns medverkan som ombud för Tågmästaren vid detta bolags uppköp av skalbolag, genom att besluta ett system för hur advokatbyrån skulle sköta uppdraget, genom att såsom arbetsgivare avdela T.B. att inom det beslutade systemet sköta uppdraget samt genom att, sedan han erhållit redovisning av T.B. efter varje affärs genomförande, låta denne fortsätta förvärven av skalbolag.

T.B. har, som ombud för Tågmästaren i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott, genom att skapa kontakt med säljaren, genom att förhandla med säljaren om avtalsvillkoren, genom att utforma överlåtelseavtalet och, efter det att avtalsinnehållet godkänts, underteckna avtalet samt genom att lämna instruktion till H.N. angående transfereringen av köpeskilling och det köpta bolagets likvida medel.

Oaktsamheten har bestått i att B.G. och T.B. utfört påstådd gärning trots att de insett eller i vart fall bort inse möjligheten att skalbolaget köptes för dess egna medel och att det därigenom försattes på obestånd eller att påtaglig fara för obestånd framkallades.

I andra hand påstås att oaktsamheten har bestått i dels otillräcklig kontroll av finansieringen av bolagsköpet och hur bolagets likvida tillgångar därefter hanterades, dels otillräcklig analys och kontroll av Tågmästarens möjligheter att hantera den latenta skatteskulden i skalbolaget.

Som domsbilaga 2 till domen d 30 sept 1992 fogades HovR:ns beslut d 3 juni 1992, vari HovR:n med upphävande av TR:ns dom d 17 febr 1992 visade målet åter till TR:n för förnyad handläggning. Ur domsbilaga 2 intages här följande:

"Beslut. Den fråga som genom TR:ns dom ställts på sin spets är om de gärningar, som åklagaren påstår att B.G. och T.B. av grov oaktsamhet begått, utgör sådan vårdslös rådgivning som straffbeläggs i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m m. I lagens 1 § definieras den straffbelagda rådgivningsverksamheten som tillhandagående med icke blott 'råd' utan även 'annat biträde' i juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Uttrycket 'annat biträde' tyder på att det straffbara området avsetts att bli mycket vidsträckt. Under lagstiftningsarbetet undersöktes, på sätt TR:n redogjort för, om tillämpningsområdet kunde begränsas. Inga fler begränsningar gjordes emellertid än de som framgår av lagens krav på yrkesmässighet, grov oaktsamhet och främjande av straffbelagd gärning; härtill kommer sådana begränsningar som kan innefattas i orden biträde samt juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Inom den nu angivna ramen är alltså tillämpningsområdet vidsträckt.

Åklagaren har påstått bl a att T.B. förhandlat om avtalsvillkor och utformat överlåtelseavtal. Rent språkligt utgör detta slags åtgärder otvivelaktigt sådant 'annat biträde' som är att anse som rådgivningsverksamhet med den definition detta begrepp givits i lagens 1 § enligt dess ordalydelse. Som ovan nämnts undersöktes under lagstiftningsarbetet om tillämpningsområdet i 1 § och därmed även räckvidden av det straffbud som anges i 2 § kunde begränsas. De i anslutning härtill gjorda uttalandena ger i viss mån intryck att avsikten varit att ge bestämmelsen en betydligt snävare innebörd än vad som kan utläsas av stadgandets ordalydelse. Sålunda kan de i TR:ns dom redovisade uttalandena i förarbetena ge visst stöd för uppfattningen att det straffbara handlandet alltid måste utgöra eller ha samband med ett av gärningsmannen lämnat råd, dvs även i de fall gärningen består i enbart lämnande av 'annat biträde'. Det skulle således alltid krävas ett initiativ eller ett förslag från gärningsmannens sida. Förarbetena är emellertid inte helt klarläggande i detta avseende. Vid sådant förhållande finner HovR:n att det saknas anledning att ge lagrummet en annan innebörd än vad som framgår av dess ordalydelse. T.B:s handlande skulle således redan på grund av vad som nu anförts i och för sig omfattas av begreppet rådgivningsverksamhet. Därtill kommer att det i de av åklagaren beskrivna gärningarna förutom 'annat biträde' också på sätt som åklagaren angett kan ingå moment av uttryckliga råd. Valet mellan de möjligheter som alltid finns vid förhandlingar och särskilt de många olika möjligheter, i uppläggningen och i detaljerna, som finns när avtal utformas, står mycket nära rådgivning. Detta gäller framför allt i den stund när huvudmannen mer eller mindre uttryckligen föreslås att gå med på det avtal som föreläggs honom, alternativt får ett erbjudande om ett annorlunda formulerat avtal. I vart fall måste - enligt HovR:ns mening - sådan verksamhet falla inom området för tillhandagående med annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter; lagen kräver härvid inga initiativ eller förslag från gärningsmannens sida, i jämförelse med vad som väl kan krävas då egentliga råd ges, men verksamheten har ett uppenbart samband med rådgivning. -Åtminstone några av, och kanske vid närmare analys alla, de faktiska åtgärder som åklagaren lagt T.B. till last faller alltså inom det straffbara området.

Detsamma gäller allt, eller det väsentliga av, det som åklagaren lagt B.G. till last, bl a att besluta ett system och att ge T.B. uppdrag att vidtaga sådana åtgärder som enligt vad nyss sagts faller inom det straffbelagda området.

För fällande dom krävs mer än att en påstådd gärning befinnes vara straffbar. Gärningen skall också bevisas. I detta fall krävs utredning om bl a de påstådda huvudgärningsmännens brott, om uppsåt och oaktsamhet och om obestånd. Åklagaren åberopar bevisning.

Bevisning bör i första hand framläggas vid TR:n. Målet skall därför, med upphävande av domen, återförvisas till TR:n.

HovR:n upphäver TR:ns dom och visar målet åter till TR:n för förnyad handläggning."

TR:n anförde vidare i domen d 30 sept 1992: Yrkanden mm. - - - TR:n har i domar d 5 juni 1992 (DB 723/92) och d 17 juli 1992 (DB 776/92) prövat påstådda brott av huvudgärningsmännen, av vilka brott en del har avseende på åtalen mot T.B. och B.G.. TR:n fann därvid beträffande de senare åtalen brott styrkta utom vad avsåg Lenhovda Läkemedelstransporter AB, L.W. AB (DB 723/92) och Olofströms Blankett AB (DB 776/92). I dessa fall fann TR:n inte visat, att obeståndsrekvisitet varit uppfyllt. Samtliga parter har överklagat dessa två domar, vilka ännu icke prövats av HovR:n.

Envar av de tilltalade har bestritt ansvar. De har därvid hävdat, i första hand, att de åtgärder åklagaren lägger dem till last inte utgör rådgivning i lagens mening. I andra hand har de gjort gällande att dessa åtgärder inte har främjat någon straffbelagd handling. De har slutligen hävdat att ingen av dem har förfarit grovt oaktsamt. Som särskild bestridandegrund vad gäller affären L.W. AB har de tilltalade angett att de i denna affär företrädde L.W. personligen, som var en gammal klient till advokatbyrån, och inte Nya Sinus.

B.G. har tillagt, att de av åklagaren i varje åtalspunkt preciserade åtgärderna i allt väsentligt är ostridiga; dock har inte B.G. vad avser Olofströms Blankett träffat överenskommelse med R.G. och U.M. om advokatbyråns medverkan som ombud för Tågmästaren vid detta bolags uppköp av skalbolag genom att besluta ett system för hur advokatbyrån skulle sköta uppdraget.

T.B. har utvecklat sitt bestridande enligt följande. Han har inte haft någon kontrollskyldighet i här avsedda fall utan i stället varit skyldig att lita på de uppgifter han fått av klienterna, om inte särskild anledning förelegat. Detta framgår av § 45 i "Vägledande regler om god advokatsed". Någon sådan särskild anledning har inte förelegat i något fall. - Han har inom ramen för de uppdrag som Nya Sinus AB och Tågmästaren AB lämnat till advokatbyrån skött avtalsförhandlingarna och upprättat aktieöverlåtelseavtal. Han har endast utfört ett avgränsat uppdrag enligt anvisning från klienterna. Han har inte haft kännedom om finansiering och/eller betalningstransaktioner som förevarit hos SAKAB och/eller Nordbanken. Inte heller har han haft kännedom om hur de förvärvade bolagen hanterats av klienterna efter det att avtalen undertecknats. Alla handlingar rörande de förvärvade bolagen har omedelbart, och löpande, tillställts klienternas egen bolagsjurist medelst rekommenderade brev. Det bestrids med emfas att han skulle ha lämnat instruktioner till H.N., SAKAB, angående transferering av köpeskilling och de förvärvade bolagens likvida medel. Nämnda åtgärder har enligt hans bestämda uppfattning legat inom ramen för det uppdrag klienterna lämnat till finansbolaget SAKAB. Det bestrids att bolagen, på sätt åklagaren gör gällande, förvärvats med dess egna medel och han har inte heller på något sätt hyst misstankar om bolagen eventuellt förvärvats med deras egna medel. Inte heller har han insett, eller bort inse, att bolagen köptes för deras egna medel och därigenom försattes på obestånd eller att påtaglig fara härför uppstod.

Om åklagarens påståenden i övrigt, att T.B. skulle ha främjat förvärven av skalbolagen, gör han gällande följande.

1. Han har inte deltagit i några diskussioner om finansiering, ställande av säkerheter eller koncernlån, varken med Nya Sinus AB, AB Tågmästaren, SAKAB eller med Nordbanken.

2. Han har inte haft tillgång till något underlag för kreditbedömningar gjorda av SAKAB innefattande ekonomiska kalkyler, budgetar, reverser, säkerheter eller liknande.

3. Han har inte haft kännedom om och i vilken utsträckning upplåning från Nya Sinus AB:s eller AB Tågmästarens sida skett vid de aktuella bolagsförvärven.

4. Han har inte sett några reverser eller andra lånehandlingar upprättade hos SAKAB.

5. Han har inte tagit del av allegat, bokföringsavier eller andra överföringsuppdrag upprättade av Nordbanken och/eller säljarnas banker med anledning av bolagsförvärven.

6. Han har ingen kännedom om när och hur de påstådda lånen har lösts.

Mot bakgrund av att han ej känt till eller haft tillgång till handlingar avseende finansieringen av bolagsförvärven, betalningstransaktioner eller lösen av lån, har han inte haft möjlighet eller skyldighet att göra de undersökningar åklagaren kräver.

Vad gäller alternativyrkandet om att oaktsamheten skulle ha bestått i passivitet genom bristande kontroll av finansieringen av aktieförvärven, hanteringen av de förvärvade bolagens medel samt förvärvarnas möjligheter att hantera de latenta skatteskulderna i bolagen har T.B. anfört, att någon vid straffansvar sanktionerad kontrollskyldighet från hans sida inte förelegat i dessa fall samt tillagt. Om någon sådan kontrollskyldighet trots allt skulle föreligga, är det endast i sådana fall då rådgivaren misstänker att de av klienten lämnade uppgifterna inte är korrekta. Någon sådan misstanke har inte funnits hos honom, särskilt som klienterna vid skilda kontroller erhållit de bästa rekommendationer.

T.B. har slutligen anfört. Finanseringen av bolagsförvärven låg uttryckligen utanför advokatbyråns erhållna uppdrag. Det kan således inte föreligga någon kontrollskyldighet för advokatbyrån eller honom angående det som inträffat efter det advokatbyrån avslutat sitt uppdrag, särskilt ej som uppdragsgivarna haft en egen bolagsjurist inom vars ansvarsområde de förvärvade bolagen ingick.

Domskäl. T.B. och B.G. har hörts över åtalen. T.B., som därvid berättat i enlighet med vad som upptagits som hans utveckling av talan, har i anslutning till förhöret ingett schematiska uppställningar över betalningstransaktionerna, dels åtgärderna före överlåtelsedagen dels åtgärderna efter överlåtelsedagen, domsbilagorna 4 och 5. Han ingav vidare exempel på telefax till SAKAB, domsbilaga 6. (Domsbilagorna 4-6 här uteslutna; red:s anm). Förhör skulle ha hållits med L.B.. Denne vägrade dock att uttala sig, varför hans uppgifter till TR:n såsom de antecknats i TR:ns dom DB 723/92 har åberopats och föredragits. Förhör har hållits med H.N.. Som vittnen på åklagarens begäran har hörts advokaten B.H., revisorerna B.B., L.F. och B.P., skatterevisorn B.E., ekonomen R.B. samt tjänstemannen L.W..

Åklagaren har åberopat skriftlig bevisning.

Som TR:n ovan antecknat ogillade TR:n i sina domar DB 723/92 och DB 776/92 åtalen mot huvudgärningsmännen, såvitt avsåg Lenhovda, L.W. och Olofströms, på grund av att TR:n icke fann visat att det förelegat en obeståndssituation. Inför hovrättsförhandlingen har åklagaren justerat åtalet, såvitt avser Lenhovda, - - - samt anfört: Han har en viss förståelse för TR:ns bedömning som åtalet var utformat vid förhandlingen men av justeringen framgår att bolaget var på obestånd överlåtelsedagen eller att det då i varje fall fanns risk för obestånd. Konsekvensen av detta resonemang blir att åtalen mot B.G. och T.B. bör bifallas även i detta fall.

När det gäller L.W. har åklagaren hävdat, att han tycker att TR:n resonerat fel, när den inte velat "pådyvla" R.G. och U.M. kommande kriminalitet - enligt åklagaren visar hela målet vilket syfte de hade med sina omfattande köp av skalbolag - och att åtalet borde ha bifallits samt att T.B. och B.G. i konsekvens härmed har gjort sig skyldiga till vårdslös rådgivning på sätt han gjort gällande. Åklagaren har slutligen vad avser Olofströms anfört, att det redan av stämningsansökningen framgår att bolaget överlåtelsedagen var på obestånd men att TR:n på grund av förbiseende inte uppfattat rätta sakförhållandet, varför åtalet skulle ha bifallits med den konsekvensen för T.B. och B.G. i detta mål att åtalet för vårdslös rådgivning bör bifallas.

När det gäller obeståndsproblematiken har T.B. och B.G. intagit den positionen, att de varken kan vitsorda eller bestrida åklagarens påståenden om obestånd i de olika bolagen eller riktigheten av de uppgifter åklagaren lagt till grund för sina påståenden om obestånd.

TR:n finner inte nu anledning frångå sin bedömning i hithörande spörsmål i domarna DB 723/92 och DB 776/92, vilka ännu icke vunnit laga kraft. Åtalen mot T.B. och B.G. som har avseende på Lenhovda, L.W. och Olofströms kan alltså redan på den grunden inte vinna bifall.

Vad gäller åtalen i övrigt gör TR:n följande bedömning.

T.B. och B.G. har bestritt ansvar på grund av att deras åtgärder inte utgjort rådgivning i lagens mening.

HovR:n har i sitt beslut d 3 juni 1992 - se domsbilaga 2 - anfört bl a:- - - Åtminstone några av, och kanske vid närmare analys alla, de faktiska åtgärder som åklagaren lagt T.B. till last faller alltså inom det straffbara området. - Detsamma gäller allt, eller det väsentliga av, det som åklagaren lagt B.G. till last, bla att besluta ett system och att ge T.B. uppdrag att vidtaga sådana åtgärder som enligt vad nyss sagts faller inom det straffbelagda området.

Av T.B:s och B.G:s egna uppgifter samt av åklagarens bevisning framgår, att det uppenbart förhåller sig så som HovR:n funnit. T.B:s och B.G:s åtgärder, vilka samtliga enligt TR:ns mening faller inom det straffbara området, har främjat huvudgärningsmännens brott. Det återstår sålunda att pröva frågan om det föreligger grov oaktsamhet från de tilltalades sida.

I propositionen (1984/85:90) ges viss ledning för karakteriseringen av brottet. På s 35f sägs följande. För straff krävs vidare att oaktsamheten är grov, dvs rådgivaren skall ha gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån. Följer en rådgivare en praxis som dittills har tillämpats av myndigheterna kan han i allmänhet inte anses ha förfarit grovt oaktsamt, om denna praxis honom ovetande ändrats. Inte heller är det grovt oaktsamt av honom att tolka författningar och anvisningar fel, om tolkningsfrågan är svår. Rådgivarens kännedom om klientens vandel och allmänna hederlighet har också betydelse för vilka krav man i det särskilda fallet kan ställa på vad rådgivaren bör iaktta. Har rådgivaren haft ett långvarigt samarbete med klienten och inte haft anledning att ifrågasätta hans redlighet, måste ramarna för vad rådgivaren kan tillåta sig vara vida. Annorlunda förhåller det sig naturligtvis om rådgivaren känner till att den som söker hans biträde är benägen att begå brott. I sådana fall är det rimligt att kräva att rådgivaren visar betydligt större aktsamhet när det gäller möjligheten av att hans sakkunskap kan komma att utnyttjas för brottslig verksamhet. - Rena upplysningar om gällande rätt måste alltid anses tillåtna. Om emellertid rådgivaren samtidigt pekar på olika möjligheter att undgå myndigheters kontroll, t ex genom att underlåta att lämna en myndighet föreskrivna uppgifter, måste förfarandet i allmänhet anses grovt oaktsamt, för såvitt inte uppsåtlig medverkan föreligger. Detsamma gäller givetvis om rådgivaren närmare visar vilken betydelse falska fakturor, skenavtal och manipulationer i bokföringen kan ha i olika sammanhang.

Följande omständigheter har särskilt framhävts av åklagaren utvisande de tilltalades skuld.

1. Omfattningen av verksamheten. Koncernen gjorde allt som allt 380 skalbolagsinköp under relativt kort tid. B.G:s advokatbyrå medverkade i över 70 av dessa köp inom ramen för Nya Sinus och i över 20 av köpen inom ramen för Tågmästaren.

2. Fiktiva fakturor. I 7 av de 380 fallen förekommer inlägg av falska fakturor rörande lagerinköp, som säljarbolagen skulle ha företagit. Av dessa 7 fall härrör med säkerhet 5 till affärer i vilka B.G:s advokatbyrå medverkat.

3. T.B:s telefaxmeddelanden med instruktioner till SAKAB/H.N.. Av dessa framgår att T.B. hade fullt klart för sig att säljarebolagens kassor gick direkt till SAKAB. T.B. måste ha förstått, i varje fall borde ha förstått, att medlen utgjorde återbetalning av de strax dessförinnan utbetalade lånen till Nya Sinus och bolagen förvärvades med deras egna medel eller i varje fall att det fanns risk för det.

Åklagaren har i första hand gjort gällande, att de tilltalade gjort sig skyldiga till medveten oaktsamhet. Han har till och med i sitt slutanförande uttalat att de tilltalade "ligger så snubblande nära full insikt man kan vara". TR:n är av följande skäl av annan mening. Som framgått av TR:ns domar mot huvudgärningsmännen har dessa gjort sig skyldiga till en hittills för svenska förhållanden synnerligen omfattande kriminalitet. T.B. och B.G. har bestämt förnekat, att de hyste några som helst misstankar om att de genom sina åtgärder främjade ekonomisk brottslighet. TR:n finner det också vara högst osannolikt att T.B. och B.G. varit beredda att ge sig in på sådan riskfylld verksamhet.

De tilltalades försvarare har ifrågasatt om omedveten oaktsamhet kan vara grov, i varje fall vid tillämpning av rådgivarlagen. TR:n delar inte denna uppfattning.

Den omedvetna culpan har enligt åklagaren bestått i dels att B.G. och T.B. bort inse möjligheten att skalbolagen köptes för deras egna medel och att de därigenom försattes på obestånd eller att påtaglig fara för obestånd framkallades, dels otillräcklig kontroll av finansieringen av bolagsköpen och hur bolagens likvida tillgångar därefter hanterades, dels otillräcklig analys och kontroll av Nya Sinus möjligheter att hantera de latenta skatteskulderna i skalbolagen. Kort uttryckt: B.G. och T.B. har enligt åklagaren inte gjort tillräckligt för att skaffa sig nödvändiga kunskaper om affärernas verkliga innebörd.

Vid culpabedömningen bör enligt de tilltalades försvarare de av Advokatsamfundets styrelse antagna "Vägledande regler om god advokatsed", särskilt §§ 16, 17 och 45 beaktas.

§ 45, som står under rubriken "Förhållandet till domstol" stadgar bl a, att advokat är inte, med mindre särskild anledning därtill föreligger, skyldig att kontrollera riktigheten av de uppgifter som hans klient lämnar honom.

Av §§ 16 och 17 framgår, att advokat inte utan vidare mot klientens önskan kan frånträda uppdrag.

B.G. och T.B. har berättat, att de, innan advokatbyrån åtog sig uppdragen, tog upplysningar på L.B. och Nya Sinus, trots att de inte var skyldiga därtill. De har uppgett, att de därvid erhöll enbart positiva omdömen. Uppgifterna är inte vederlagda.

När det sedan gäller bedömningen av T.B:s och B.G:s fortsatta agerande bör hållas i minnet att det vid denna tid rådde ekonomisk högkonjunktur och att skalbolagsaffärer av olika skäl var mycket vanliga. Ett beteende som i efterhand kan framstå som misstänkt behövde vid tiden för agerandet inte uppfattas som särskilt anmärkningsvärt. Stor försiktighet måste därför iakttas vid culpabedömningen. Hänsyn måste också tas till de regler och villkor som gäller för advokatverksamhet och de svårigheter sådan verksamhet normalt brottas med.

B.G. och T.B. har angett att advokatbyråns väsentligaste uppgift var att skaffa fram lämpliga säljarbolag och att återstående delar av uppdragen var av okomplicerad natur. Det finns ingen anledning att betvivla att så var fallet. Visserligen biträdde advokatbyrån sina uppdragsgivare på ett självständigt sätt men uppenbart är att uppdragsgivarna var väl förtrogna med skalbolagsjuridiken. Advokatbyråns medverkan framstår därför mera som att byrån var platsombud i Stockholm för uppdragsgivarna.

Åklagaren har gjort gällande, att de tilltalade med hänsyn till omfattningen av affärerna bort bli misstänksamma. Mot detta har T.B. och B.G. anfört, att samtliga affärer gick friktionsfritt utan några nämnvärda problem samt att köparbolagen i princip ökade sina förmögenheter genom att "köpa pengar till rabatterat pris". Mot påståendet att de borde ha förstått att skalbolagen köptes för egna medel, vilket skulle framgå av de telefaxmeddelanden T.B. avsände i samband med affärernas genomförande, har de invänt, att meddelandena visserligen kom att formuleras på ett mindre lyckligt sätt men att fråga var om informationer och inte instruktioner, eftersom alla som var inblandade i verksamheten visste vad som skulle göras. När det gäller de fiktiva fakturorna har B.G. och T.B. bestämt förklarat, att de saknade kännedom om att fakturorna saknade täckning i verkligheten, något som inte vederlagts i målet.

Vissa omständigheter i målet kan tyckas anmärkningsvärda och tyda på att oaktsamhet från T.B:s och B.G:s sida förelegat. TR:n finner emellertid, mot bakgrund av de krav på försiktighet vid culpabedömningen som angetts ovan, att åklagaren i varje fall inte har lyckats visa att de tilltalade på det sätt han gjort gällande ådagalagt oaktsamhet i mer avsevärd mån. Det för straffbarhet uppställda kravet att oaktsamheten skall vara grov är alltså inte uppfyllt. Åklagarens talan kan därför inte bifallas.

Domslut. TR:n ogillade åtalet mot såväl B.G. som T.B..

Åklagaren överklagade TR:ns dom till Svea HovR och yrkade att B.G. och T.B. skulle fällas till ansvar för vårdslös rådgivning beträffande avsnitten 1.3 (Lenhovda), 2.3 (Salix Invent), 3.3 (S.E. och G.E.), 4.3 (Ryttmästaren), 5.3 (A. Patent) och 7.3 (Olofströms Blankett) i domsbilaga 1 till TR:ns dom.

B.G. och T.B. bestred ändring.

Det sk La Reine-målet hade av TR:n avgjorts genom ett antal deldomar av vilka sex domar meddelade d 26 nov 1991, d 5 juni 1992, d 12 juni 1992, d 17 juli 1992, d 24 sept 1992 och d 30 sept 1992 överklagades till HovR:n. Överklagandena diariefördes i HovR:n som sex mål med olika diarienummer. Målen företogs av HovR:n till gemensam handläggning och avgjordes genom en enda dom.

HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh, hovrättsråden Holmbergh och Widebäck, referent, tf hovrättsassessorn Folkeson samt nämndemännen Häggqvist, Larsson och Yllman) anförde i dom d 29 april 1993, såvitt avser de åtalspunkter som berör B.G. och T.B.:

3. Allmänt om utredningen i HovR:n.

De tilltalade har intagit i huvudsak samma inställning till åtalen och i allt väsentligt lämnat samma redogörelser som redovisas i TR:ns domar. Eventuella ändringar och tillägg i dessa avseenden redovisas - - - under de olika avsnitten nedan.

Parterna har åberopat i huvudsak samma skriftliga bevisning som vid TR:n. Viss ny sådan bevisning har också åberopats.

Samtliga tilltalade har hörts i HovR:n.

Ett stort antal vittnen har hörts i HovR:n. Närmare redogörelser för den muntliga bevisningen lämnas under de avsnitt där bevisningen åberopats.

4. HovR:ns domskäl mm.

4.4 Nya Sinus förvärv av vinstbolag, m m 4.4.1 Inledning, de tilltalades medverkan

Innan HovR:n går in på en bedömning av de enskilda bolagsförvärven som skedde i Nya Sinus namn, lämnas i detta avsnitt en redogörelse för R.G:s, U.M:s, L.B:s, B.G:s och T.B:s medverkan i Nya Sinus inköp av vinstbolag.

I.B., B.R., E.J., G.T. och H.N. har hörts på nytt i HovR:n. Vidare har vittnesförhör ägt rum med advokaten L.L..

L.B. har i HovR:n vidhållit sina uppgifter om att han med La Reine träffade en överenskommelse om att Nya Sinus skulle förvärva vinstbolag för omedelbar vidareöverlåtelse till La Reine. Avsikten var att samtliga bolag som Nya Sinus förvärvade skulle överlåtas vidare till La Reine. Överenskommelsen innebar enligt L.B. att Nya Sinus handlade som kommissionär åt La Reine. L.B. har vidare uppgett att han på sätt som redovisas i TR:ns dom uppdrog åt B.G:s Advokatbyrå att för Nya Sinus räkning förvärva vinstbolag. Uppgiften i domen d 5 juni 1992 (s 81-82) om att han upplyste T.B. om att skalbolagen omedelbart skulle förmedlas vidare till La Reine är dock inte riktig. Han upplyste inte heller T.B. om att det var ett koncernförhållande mellan La Reine och Nya Sinus. Han vet inte om relationen mellan dessa bolag stod klar för T.B.. Det system som advokatbyrån upprättade med anledning av förvärven diskuterades aldrig med L.B.. Han fick inte heller del av detta. Fullmakten till T.B. från La Reine, Nya Sinus och L.B. kom till genom att T.B. meddelade L.B. att han behövde en fullmakt för att kunna genomföra affärerna. L.B. vidarebefordrade detta till R.G. som skrev ut fullmakten. Den skrevs under av L.B. utan att han närmare reflekterade över innehållet. Det hände aldrig att L.B. avböjde en affär som T.B. föreslog. Det är möjligt att det från Nya Sinus sida hade satts en beloppsgräns beträffande de bolag som kunde komma i fråga för köp. Eventuella juridiska frågor i anledning av affärerna diskuterades mellan R.G. och T.B.. Mellan dessa förekom en omfattande kommunikation. Alla handlingar rörande bolagsförvärven skickades från advokatbyrån direkt till La Reine. Avtalen mellan Nya Sinus och La Reine upprättades av R.G.. Beträffande finansieringen av bolagsförvärven kom han på sätt som redovisas i TR:ns dom överens med H.N. om SAKAB:s biträde vid finansieringen. Någon närmare kännedom om hur finansieringen skulle gå till hade L.B. dock inte. Efter de inledande kontakterna mellan T.B. och H.N. sköttes finansieringen genom kontakter dem emellan. Checkarna till Nya Sinus överlät L.B. till La Reine på sätt som redovisas i TR:ns dom. Däremot är det inte riktigt att han skulle ha lämnat 1 milj kr kontant av sina privata medel till La Reine (domen, s 82). Insättningen på 750 000 kr till Nya Sinus avser en insättning som L.B. av egna medel gjorde till Nya Sinus. Beloppet 101 000 kr utgör egentligen provision till Nya Sinus från La Reine, men betalades felaktigt till La Reine (domen s 83).

R.G. har vidgått att det de facto förelåg en överenskommelse mellan La Reine och Nya Sinus angående förvärv av vinstbolag. Denna innebar emellertid inte att La Reine skulle köpa samtliga bolag som Nya Sinus förvärvade utan att La Reine från fall till fall skulle ta ställning till om ett förvärv kunde vara av intresse för La Reines del. R.G. medverkade för egen del inte i något av Nya Sinus förvärv som omfattas av åklagarens talan. L.B:s uppgifter om att han förhandlade och fattade beslut för Nya Sinus räkning är helt felaktiga. Dock räknade han i enlighet med L.B:s önskemål ut de provisioner som Nya Sinus skulle ha för sin förmedling av bolag till La Reine.

U.M. har i HovR:n förnekat att La Reine överhuvudtaget förvärvade några bolag av Nya Sinus. De avtal med denna innebörd som upprättades är enligt U.M. skenavtal.

B.G. har uppgett följande. T.B. fick under början av hösten 1987 en förfrågan från L.B. om advokatbyrån var villig att biträda vid Nya Sinus förvärv av vinstbolag. Nya Sinus var enligt L.B. under stark expansion och hade därför behov av att förvärva vinstbolag. Årsomsättningen i Nya Sinus beräknades, enligt en uppgift som B.G. erhöll, öka till 50-60 milj kr. Den tidigare omsättningen hade B.G. ingen exakt kännedom om. Även La Reine som, enligt vad B.G. erfor, ingick i samma koncern som Nya Sinus var inne i en expansiv fas. Någon närmare uppfattning om förhållandena i La Reine hade han emellertid inte. Han visste bara att bolaget skulle öka sina lager. Det framgick att L.B. mycket väl kände till hanteringen med inköp av vinstbolag. B.G. ansåg det lämpligt att byråns uppdrag handhades av T.B., eftersom denne var väl kvalificerad när det gällde företagsekonomi och beskattning. Innan advokatbyrån accepterade uppdraget inhämtades genom T.B:s försorg referenser på L.B. personligen. De uppgifter T.B. erhöll var odelat positiva. Byrån tog även från PRV in handlingar angående Nya Sinus. Dessa visade inte något anmärkningsvärt. Uppdraget gick ut på att byrån skulle söka säljare av skalbolag och, i de fall Nya Sinus var intresserat av ett förvärv, företräda Nya Sinus vid avtalsförhandlingarna och upprätta köpehandlingar. Finansieringen däremot skulle skötas av ett fristående finansieringsbolag. Advokatbyrån hade ingen som helst insyn i denna del av affären. Det stod från början klart att det var fråga om ett större antal bolagsförvärv. Av den anledningen upprättades inom advokatbyrån ett system hur uppdraget skulle hanteras. T.B. skötte sedan uppdraget inom ramen för detta system. Advokatbyråns ersättning för sin medverkan fakturerades inte Nya Sinus utan La Reine i enlighet med L.B:s önskemål. B.G. deltog inte själv i de enskilda affärerna, men fick var eller varannan vecka information av T.B. om de köp som hade genomförts. Det hände att Nya Sinus avböjde ett erbjudet förvärv av ett vinstbolag. Så var t ex fallet om vinstbolaget var alltför stort eller innehöll annat än obeskattade vinstmedel och fondmedel. Enligt B.G. borde det vara fullt rimligt att inom koncernen hantera vinstmedlen i den storleksordning det här var fråga om, dvs omkring 80 milj kr.

T.B. har lämnat i huvudsak samma uppgifter som B.G.. Han har därutöver tillagt följande. Enligt den bedömning han och B.G. gjorde var det Nya Sinus som hade de stora expansionsmöjligheterna. Det var dock en plusfaktor att La Reine ingick i koncernen. Enligt PRV-handlingarna angående Nya Sinus uppgick omsättningen i bolaget till 18-20 milj kr. Dessa uppgifter var emellertid gamla och den av L.B. uppgivna omsättningen på 30 milj kr framstod inte som orimlig. De telefaxmeddelanden som han skickade till SAKAB i anslutning till varje affär var inte avsedda att utgöra någon instruktion till SAKAB. Finansieringsbolaget var redan helt införstått med vad som skulle göras. Meddelandena innehöll endast för SAKAB nödvändiga upplysningar om storleken av köpeskillingen och de kontanta medlen i vinstbolaget. Det var enligt T.B. helt naturligt att Nya Sinus tog hand om det köpta bolagets kassa. B.G. fick inte del av dessa faxmeddelanden. Alla handlingar rörande förvärven skulle enligt L.B. skickas till koncernens bolagsjurist, R.G., vilket även gjordes. Det var även tal om att Nya Sinus skulle förvärva rörelsedrivande bolag inom verkstadsbranschen. Diskussioner om sådana förvärv fördes i fyra-fem fall. T.B. fick intrycket av att L.B. var en erfaren affärsman med vilken han kunde diskutera bolagsaffärerna. T.B. kände inte till att Nya Sinus vidareförsålde vinstbolagen till La Reine.

L.L. har berättat bl a följande. I nov 1987 kontaktades han av L.B., som uppgav att han hade förvärvat Nya Sinus. Bolaget köpte in vinstbolag som sedan såldes vidare till La Reine, som enligt L.B. hade stora förluster. Hur många bolag det var fråga om nämnde inte L.B., inte heller hur köpen finansierades. L.B. ville få bekräftat att det inte var något problem med att affärerna gjordes i Nya Sinus namn och att det inte kunde hända honom själv något om han medverkade i affärerna. L.B. hade med sig ett avtal mellan Nya Sinus och La Reine och bad L.L. titta på det. L.L. upplyste L.B. om att avtalet var civilrättsligt korrekt även om det i vissa avseenden kunde vara mindre förmånligt för Nya Sinus. L.B. återkom sommaren 1988. Han medförde då en revisionspromemoria och en del andra dokument som klart visade hur affärerna gått till. L.L. fick intrycket att det var först då, när L.L. förklarade det hela, som L.B. verkligen insåg hur allt hade gått till.

HovR:n gör följande bedömning beträffande L.B:s medverkan.

Av den skriftliga bevisningen har HovR:n kunnat utläsa att det regelmässigt efter det att Nya Sinus förvärvat ett vinstbolag upprättades ett vidareförsäljningsavtal enligt vilket vinstbolaget överläts till La Reine till det pris Nya Sinus hade erlagt för aktierna. Vidare överfördes det "likvida nettot" av affären i flertalet fall genom L.B:s försorg till La Reine. Normalt kvitterades beloppen för La Reines räkning av U.M. eller i U.M:s namn. Utredningen ger inte något som helst stöd för att förvärven från Nya Sinus i något fall ifrågasattes från La Reines sida. La Reine betalade såväl provision till Nya Sinus som ersättning till B.G:s Advokatbyrå.

Av de nu nämnda omständigheterna drar HovR:n den slutsatsen att överenskommelsen hade det av L.B. hävdade innehållet. L.B:s handlande i samband med förvärven av vinstbolag är objektivt sett tveklöst att bedöma som en straffbar medverkan till de brott som förövats. Av vad L.B. berättat framgår att han totalt okritiskt och med fullt förlitande på sina medhjälpare deltog i affärerna på ett sätt som i hög grad är ägnat att förvåna. Han synes överhuvudtaget inte ha reflekterat över innebörden och konsekvenserna av de handlingar som han utförde och de affärer han medverkade i. Ett sådant beteende förefaller HovR:n, när det gäller en erfaren affärsman som L.B., så anmärkningsvärt att det kan ifrågasättas om något avseende överhuvudtaget kan fästas vid de uppgifter som L.B. har lämnat. Detsamma gäller hans förklaringar till varför pengar utbetalades från La Reine-koncernen genom Ve-Pe Muddrings till L.B. personligen och till hans bolag. HovR:n har i avsnitt 4.1 funnit att det inte kan uteslutas att L.B. under våren 1987 inte hade sådana insikter i vinstbolagsaffärer att det kan påstås att han gjort sig skyldig till den brottslighet som enligt åklagaren då ägde rum. Fråga är då om L.B. genom sin fortsatta medverkan i aktieaffärerna måste ha kommit till insikt om att bolagen berövades sina tillgångar och därmed försattes på obestånd. L.B:s faktiska befattning med Nya Sinus aktieförvärv var dock, sedan han uppdragit åt B.G:s Advokatbyrå och SAKAB att biträda vid affärerna, ytterst begränsad. Den bestod huvudsakligen i att han vid några enstaka tillfällen godkände eller avböjde en affär och att han undertecknade skuldebrev in blanco. Någon närmare insyn i hanteringen av bolagens medel behöver denna medverkan inte ha gett. Av betydelse i detta hänseende är också det förhållandet att Nya Sinus och L.B:s befattning med vinstbolagen inskränkte sig till att bolagen inköptes och därefter omedelbart vidareförsåldes till La Reine. Det kan därför inte med säkerhet påstås att L.B. på grund av en efterhand vunnen erfarenhet hade förvärvat sådana kunskaper om aktieaffärerna att han måste ha insett det brottsliga i förfarandet.

L.B. har - trots det anmärkningsvärda i hans uppgifter - på HovR:n gjort ett trovärdigt intryck. HovR:n har fått den uppfattningen att L.B. på ett korrekt sätt har försökt återge vad som inträffat, även om uppgifterna inte alltid har talat till hans fördel. Av betydelse är också att han för affärernas genomförande anlitade B.G:s Advokatbyrå för vilken han också omtalade att finansieringen skulle skötas av ett särskilt finansieringsinstitut. L.B. löpte därmed en avsevärd risk att advokatbyrån genom egna efterforskningar eller på annat sätt skulle få reda på vad som hände med de bolag som Nya Sinus förvärvade. Det är föga troligt att L.B. hade tagit en sådan risk om hans avsikter varit sådana som åklagaren har påstått. Även L.L.s vittnesmål ger stöd för antagandet att L.B. först efter polisens ingripande verkligen insett det brottsliga i aktieaffärerna. Samtidigt visar det förhållandet att han konsulterade L.L. att L.B. då måste ha hyst vissa misstankar om att allt inte gick korrekt till. På samma sätt måste de förhållandevis stora provisioner som L.B. erhöll för sin introduktion av SAKAB hos La Reine ha lett hans tankar i den riktningen. Även om L.B. misstänkte att bolagen i samband med förvärven berövades sina tillgångar och försattes på obestånd är det tveksamt om han med full visshet om detta ändock skulle ha medverkat i affärerna. HovR:n finner att det inte med tillräcklig grad av säkerhet går att dra den slutsatsen att L.B. med någon form av uppsåt medverkade i de åtalade gärningarna. Åtalet mot L.B. angående grov oredlighet mot borgenärer skall därför även i denna del lämnas utan bifall.

I fråga om åtalet mot B.G. och T.B. gör HovR:n följande bedömning.

HovR:n har i beslutet d 3 juni 1992 (se domsbilaga 2 till TR:ns dom d 30 sept 1992) funnit att de gärningar som B.G. och T.B. enligt åklagaren har gjort sig skyldiga till i och för sig utgör sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, mm. I beslutet återges de skäl som legat till grund för HovR:ns ställningstagande. HovR:n gör nu samma bedömning i denna fråga.

I de fall huvudgärningsmännen har gjort sig skyldiga till brott i samband med förvärven av aktierna i de ifrågavarande bolagen har B.G:s och T.B:s åtgärder objektivt sett utan tvekan främjat denna brottslighet. Huruvida huvudgärningsmännen har begått brott eller inte kommer HovR:n att behandla i senare avsnitt.

I likhet med TR:n finner HovR:n att det inte finns något belägg för att B.G. och T.B. varit medvetet oaktsamma när de biträdde Nya Sinus vid aktieförvärven. HovR:n delar också TR:ns bedömning att en omedveten oaktsamhet kan vara grov.

Bedömningen huruvida B.G:s och T.B:s handlande är att anse som grovt oaktsamt bör, som TR:n anmärkt, göras utifrån de då rådande förhållandena, dvs en ekonomisk högkonjunktur där vinstbolagsaffärer var relativt vanligt förekommande. Likaså bör hänsyn tas till att B.G:s och T.B:s biträde lämnades inom ramen för den av B.G. bedrivna advokatverksamheten. I sistnämnda hänseende vill dock HovR:n betona att, oavsett lydelsen av reglerna i Advokatsamfundets "Vägledande regler för god advokatsed", dessa inte kan ges den tolkningen att de skulle tillåta ett straffbart handlande. Inte heller kan reglerna utgöra en grund för befrielse från ansvar för ett straffbelagt beteende.

När B.G. och T.B. åtog sig uppdraget att biträda Nya Sinus hade de från början klart för sig att det var fråga om förvärv av aktier i ett stort antal bolag. Av den anledningen upprättade de i samråd ett system för hur uppdraget skulle skötas. De hade också skaffat sig en förhållandevis god inblick i Nya Sinus verksamhet och ekonomiska förhållanden. Även bolagets planer på att utöka verksamheten var kända för dem.

Åklagaren har gjort gällande att priset på obeskattat kapital talar för att B.G. och T.B. har gjort sig skyldiga till en medveten oaktsamhet i förmedlingsverksamheten. Även andra personer som har hörts i målet har gjort gällande att ett pris på den nivå det har gällt skulle tyda på en oseriös hantering. De priser Nya Sinus erlade för aktierna framstår visserligen enligt HovR:ns bedömning som tämligen höga. Av prisnivån kan dock inte dras den slutsatsen att det måste vara fråga om en oseriös hantering av vinstbolag och att B.G. och T.B. av den anledningen förfarit oaktsamt.

De fiktiva fakturor, som enligt åklagaren förekommit i ett antal fall, beror av säljarnas intresse att undvika vissa skattemässiga konsekvenser. Förekomsten av fakturorna kan i och för sig ge en sådan affär ett oseriöst intryck men kan enligt HovR:ns mening inte tillmätas någon större betydelse vid prövningen av åtalet mot B.G. och T.B..

Advokatbyråns medverkan inleddes med förvärven av aktierna i tre bolag, bla Salix Invent och Lenhovda, i slutet av sept 1987. Köpeskillingarna för dessa förvärv uppgick sammanlagt till omkring 16 milj kr. Såvitt framgår av utredningen var det inte känt för B.G. och T.B. att Nya Sinus tidigare under hösten hade förvärvat aktier även i andra vinstbolag. Vad B.G. och T.B. kände till beträffande omfattningen av Nya Sinus aktieförvärv vid tiden för köpen av Salix Invent och Lenhovda borde dock ha ingett dem vissa betänkligheter i fråga om möjligheterna att på ett lagligt sätt hantera de latenta skatteskulderna i de inköpta bolagen, särskilt som ytterligare bolagsförvärv var att räkna med eftersom advokatbyrån hade utarbetat ett system som avsåg ett flertal förvärv. Deras underlåtenhet att närmare analysera och kontrollera möjligheterna för Nya Sinus att ta hand om de inköpta bolagen och de latenta skatteskulderna vittnar om ett visst mått av oaktsamhet, som dock inte kan anses som grovt.

I slutet av nov 1987 hade Nya Sinus genom T.B:s försorg förvärvat aktier i vinstbolag till ett sammanlagt belopp av omkring 55 milj kr. I och med köpen av Ryttmästaren och S.E. och G.E. i början av dec 1987 hade aktier i vinstbolag till ett sammanlagt belopp över 60 milj kr inhandlats. Genom förvärvet av Albiten Patent i mitten av samma månad uppgick beloppet till omkring 90 milj kr.

Nya Sinus hade således redan inför köpen av Ryttmästaren och S.E. och G.E. förvärvat aktier i vinstbolag för avsevärda summor. Genom T.B:s regelbundet återkommande redovisningar inför B.G. måste denna utveckling ha stått helt klar även för B.G.. Omfattningen av Nya Sinus förvärv av aktier i vinstbolag borde, med hänsyn till den kännedom B.G. och T.B. hade om Nya Sinus, ha ingett dem allvarliga farhågor om att Nya Sinus saknade eller i vart fall hade endast begränsade möjligheter att hantera latenta skatteskulder i den omfattning det nu hade blivit fråga om och att detta kunde innebära en risk för att de inköpta bolagen skulle komma på obestånd. La Reine spelade enligt T.B. en mindre roll i sammanhanget och B.G:s kunskaper om detta bolag var i stort sett obefintliga. Att under sådana förhållanden fortsätta att förmedla vinstbolag för Nya Sinus räkning framstår enligt HovR:ns mening som oförsvarligt. HovR:n bedömer B.G:s och T.B:s handlande som grovt oaktsamt genom att de bort inse att det förelåg en påtaglig fara för att de köpta bolagen skulle försättas på obestånd och genom att de underlät att analysera och kontrollera Nya Sinus möjligheter att hantera de latenta skatteskulderna i vinstbolagen.

Av det i TR:ns dom d 30 sept 1992 omnämnda exemplet på telefaxmeddelande framgår att det köpta bolagets kassa skulle överföras till SAKAB. Förfarandet tillämpades vid alla bolagsförvärv som förmedlades av T.B.. Anledningen till detta förfarande är väl känd i målet. T.B:s förklaring att det enligt hans mening var naturligt att Nya Sinus tog hand om det köpta bolagets kassa framstår i och för sig som rimlig. Någon godtagbar förklaring till varför medlen först skulle passera SAKAB i stället för att direkt genom SAKAB:s försorg sättas in på ett konto tillhörigt Nya Sinus har T.B. emellertid inte kunnat lämna. T.B. har uppgett att telefaxmeddelandena inte skall tolkas enligt sin ordalydelse utan ses endast som upplysningar till SAKAB om storleken av bolagens kassor. Det är för HovR:n något förvånande att T.B. med sin yrkesbakgrund skulle ha använt en formulering som på intet sätt återger den av honom hävdade avsikten. HovR:n finner att de uppgifter och förklaringar som T.B. har lämnat angående telefaxmeddelandena ger intryck av att vara efterhandskonstruktioner. Det är HovR:ns övertygelse att T.B. var väl medveten om att de köpta bolagens kassor tillställdes SAKAB enligt telefaxmeddelandenas ordalydelse. En annan sak är sedan att han kanske inte närmare reflekterade över den fortsatta hanteringen av bolagens medel. Han visste dock av egen erfarenhet att SAKAB inte hade Nya Sinus uppdrag att ombesörja utbetalningar såsom förmedlingsprovisioner i anledning av förvärven utan att detta sköttes av La Reine. Med hänsyn till det nu anförda och med beaktande av T.B:s kunskaper om de regler som galler vid förvärv av företag borde det förhållandet att bolagens kassor tillställdes SAKAB ha fått honom att åtminstone misstänka hur det verkligen förhöll sig med finansieringen av Nya Sinus aktieförvärv och de konsekvenser detta kunde få för de inköpta bolagen. Hans medverkan i detta förfarande utan att förvissa sig om hur saken låg till är enligt HovR:ns bedömning grovt oaktsam.

B.G. har såvitt utredningen visar inte tagit befattning med eller känt till telefaxmeddelandena. Någon oaktsamhet i detta avseende kan därför inte läggas honom till last.

4.4.4 Salix Invent (TR:ns domar d 5 juni 1992, avsnitten 2.4.2 och 2.4.3 och d 30 segt 1992, avsnitt 2.3 i domsbilaga 1)

TR:n dömde R.G. och U.M. för grov oredlighet mot borgenärer samt L.B. för medhjälp till detta brott. T.L., B.G. och T.B. frikändes.

Åklagaren har med viss justering av åtalet yrkat att L.B. och T.L. döms för grov oredlighet mot borgenärer samt att B.G. och T.B. döms för vårdslös rådgivning.

U.M. och L.B. har yrkat frikännande.

U.M. har såtillvida ändrat sin inställning att han i HovR:n inte ifrågasatt att bolaget försattes på obestånd d 8 okt 1987, då omkring 11 milj kr togs ut från bolagets kassa. Han har vidare hävdat att brottet begicks d 8 okt 1987, eftersom bolaget inte kan sättas på obestånd mer än en gång.

L.B. har vitsordat att han undertecknade brevchecken. Denna löstes dock in av SAKAB. L.B. har också vitsordat att han undertecknade checken utställd på 1200 592 kr d 15 dec 1987. Vidare har han sagt sig inte ifrågasätta att penningtransaktionerna hade den gång åklagaren påstått och att bolaget genom åtgärderna försattes på obestånd. Däremot förvärvades inte bolaget med dess egna medel.

Genom att bolaget avhändes sina tillgångar uppkom påtaglig fara för att bolaget skulle komma på obestånd.

U.M:s vadetalan skall således inte bifallas.

T.L. skall fällas till ansvar för medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer.

Under hänvisning till vad HovR:n anfört under avsnittet 4.4.1 skall åtalen mot L.B. och B.G. lämnas utan bifall och T.B. fällas till ansvar för vårdslös rådgivning.

4.4.5 Lenhovda (TR:ns domar d 5 juni 1992, avsnitten 2.3.2 och 2.3.3, och d 30 sept 1992, avsnitt 1.3 i domsbilaga 1).

TR:n ogillade åtalen.

Åklagaren har med viss justering av åtalet yrkat att R.G., U.M., L.B., J.J. och T.L. döms för grov oredlighet mot borgenärer samt att B.G. och T.B. döms för vårdslös rådgivning.

B.B. har hörts på nytt i HovR:n. Av vittnesmålet framgår bl a följande. Han företrädde säljarna vid affärens genomförande. Via en annons fick han kontakt med B.G:s Advokatbyrå. Han fick sig tillsänt ett informationsblad rörande La Reine-koncernen. På detta har han antecknat J.J:s biltelefonnummer. Han hade ett kort samtal med J.J., som för närmare information hänvisade honom till T.B.. Det var sedan med denne som B.B. förde förhandlingarna. Det pris Nya Sinus erbjöd låg omkring 10% högre än vad marknaden normalt var villig att betala.

J.J. har liksom vid TR:n uppgett att han möjligen kan ha haft ett kort samtal med B.B.. Det är i vart fall J.J:s biltelefonnummer som B.B. har antecknat på det ovan nämnda informationsbladet.

HovR:n gör följande bedömning.

Åklagaren har korrekt beräknat den latenta skatteskulden till 3 145 998 kr. Efter uttaget av de likvida medlen fanns på tillgångssidan 1826 100 kr insatta på spärrkonto hos Riksbanken. Genom att bolaget berövades sina likvida medel framkallades påtaglig fara för att bolaget skulle komma på obestånd.

R.G. och U.M. skall därför fällas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer och T.L. för medhjälp till detta brott.

Genom B.B:s vittnesmål, som inte motsägs av J.J:s egna uppgifter, är det utrett att J.J. vid ett samtal med B.B. hänvisade denne till T.B.. Med hänsyn till vad HovR:n i avsnitt 4.1 uttalat angående J.J:s uppsåt i fråga om La Reine-gruppens bolagsaffärer finner HovR:n att J.J. väl insett vad för slags affär det var fråga om. Hans åtgärd att hänvisa till T.B. har främjat oredlighetsbrottet. J.J. skall därför dömas för medhjälp till detta.

Under hänvisning till vad HovR:n anfört under avsnittet 4.4.1 skall åtalen mot L.B. och B.G. lämnas utan bifall och T.B. fällas till ansvar för vårdslös rådgivning.

4.4.7 Ryttmdstaren (TR:ns domar d 5 juni 1992, avsnitten 2.6.2 och 2.6.3, och d 30 segt 1992, avsnitt 4.3 i domsbilaga 1)

TR:n dömde U.M. för grov oredlighet mot borgenärer och L.B. för medhjälp till detta brott. R.G., T.L., B.G. och T.B. frikändes.

Åklagaren har yrkat att R.G., L.B. och T.L. döms för grov oredlighet mot borgenärer samt att B.G. och T.B. döms för vårdslös rådgivning. U.M. och L.B. har yrkat frikännande. R.G. och L.B. har vitsordat åklagarens beräkning av den latenta skatteskulden. Vidare har de vitsordat att bolaget förvärvades med dess egna medel och försattes på obestånd genom de åtalade åtgärderna.

U.M. och T.L. har vitsordat att bolaget försattes på obestånd genom de åtalade åtgärderna men bestritt att bolaget förvärvades med dess egna medel.

T.B. har uppgett att förvärvet av Ryttmästaren föregicks av mer omfattande förhandlingar än normalt. Av sin huvudman fick han slutligen beskedet att Nya Sinus inte var berett att betala mer än 85 % för obeskattat kapital. Han minns inte vem han talade med om detta; det kan ha varit antingen L.B. eller J.J.. Detta var för övrigt den enda av de affärer som T.B. var inblandad i där köpeskillingen uppgick till 85 %.

R.B. har hörts på nytt i HovR:n. Han har berättat att det var viss diskussion om priset och att T.B. höjde budet ett par gånger. Det är nog enligt R.B. riktigt att T.B. först förankrade höjningarna hos sin huvudman.

HovR:n finner att köparna på sätt TR:n angett framkallade påtaglig fara för att bolaget skulle komma på obestånd.

R.G. skall därför fällas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer, U.M:s vadetalan ogillas och T.L. fällas till ansvar för medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer.

Under hänvisning till vad HovR:n anfört under avsnittet 4.4.1 skall åtalet mot L.B. lämnas utan bifall samt B.G. och T.B. fällas till ansvar för vårdslös rådgivning.

4.4.8 S.E. och G.E. (TR:ns domar d 5 juni 1992, avsnitten 2.5.2 och 2.5.3, och d 30 sept 1992, avsnitt 3.5 i domsbilaga 1)

TR:n dömde U.M. för grov oredlighet mot borgenärer och L.B. för medhjälp till detta brott. R.G., T.L., B.G. och T.B. frikändes.

Åklagaren har yrkat att R.G., L.B. och T.L. döms för grov oredlighet mot borgenärer samt att B.G. och T.B. döms för vårdslös rådgivning. U.M. och L.B. har yrkat frikännande.

S.E. och L.F. har hörts på nytt i HovR:n.

R.G. har i HovR:n vitsordat att bolaget förvärvades med dess egna medel och att det då uppstod en obeståndssituation. Han har vidare gjort gällande att TR:n, som inte funnit visat att bolaget hade obeskattade reserver, har grundat sitt avgörande på omständigheter som ligger utanför åklagarens gärningspåstående.

U.M. har invänt att de objektiva brottsrekvisiten i gärningspåståendet inte är uppfyllda. I och med att hela inkråmet försåldes och verksamheten därmed upphörde måste lagerreserven tas upp till beskattning. I balansräkningen d 31 aug 1987 skulle därför rätteligen ha upptagits en skatteskuld. De gamla ägarnas förfarande innebär att obestånd förelåg redan d 1 sept 1987. Någon förlängning av räkenskapsåret skedde inte, i vart fall inte på ett korrekt sätt.

L.B. har vitsordat att bolaget försattes på obestånd. T.L. har instämt i vad R.G. anfört.

HovR:n delar TR:ns bedömning att bolaget försattes på obestånd i och med att det avhändes huvuddelen av sina tillgångar eller 2 636 596 kr.

R.G. skall därför fällas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer, U.M:s vadetalan ogillas och T.L. fällas till ansvar för medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer.

Under hänvisning till vad HovR:n anfört under avsnittet 4.4.1 skall åtalet mot L.B. lämnas utan bifall samt B.G. och T.B. fällas till ansvar för vårdslös rådgivning.

4.4.9 A. Patent (TR:ns domar d 5 juni 1992, avsnitten 2.7.2 och 2. 7.3, och d 30 sept 1992, avsnitt 5.3 i domsbilaga 1)

TR:n dömde U.M. för grov oredlighet mot borgenärer och L.B. för medhjälp till detta brott. R.G., T.L., B.G. och T.B. frikändes.

Åklagaren har yrkat att R.G., L.B. och T.L. döms för grov oredlighet mot borgenärer samt att B.G. och T.B. döms för vårdslös rådgivning. U.M. och L.B. har yrkat frikännande.

R.G. har hävdat följande. Bolaget var på obestånd redan före överlåtelsen till Nya Sinus, eftersom bolagets fordran på säljarbolaget saknade värde. Åklagaren har inte visat att fordringen hade det angivna värdet. Den latenta skatteskulden är i och för sig riktigt beräknad utifrån det synsätt åklagaren har. Med hänsyn till att bolaget såldes i två omgångar kan det emellertid ifrågasättas om bolagets rörelse hade lagts ner. Om rörelsen fortsatt skulle investeringsfonden inte återföras till beskattning vid årsskiftet. Det matematiska underskottet uppgick d 15 dec 1987 till 816 806 kr (latenta skatteskulden, 3072392 kr, minskad med resterande likvida medel, 1 655 586 kr, och med spärrmedel hos Riksbanken, 600 000 kr).

U.M., L.B. och T.L. har instämt i R.G:s ovan redovisade inställning. U.M. har dessutom gjort gällande att det ingångna optionsavtalet inte var ovillkorligt och att det vid överlåtelsen d 15 dec 1987 därför inte var känt vad som skulle hända vid årsskiftet.

Förnyat vittnesförhör har ägt rum med B.H..

Genom B.H. vittnesmål om A. Patents ekonomi finner HovR:n det utrett att bolagets fordran på säljarbolaget hade det i balansräkningen angivna värdet. Slutsatsen vinner också stöd av att beloppet faktiskt inbetalades till bolaget. De tilltalades invändning om att rörelsen fortsatte efter d 15 dec 1987 eller att en viss osäkerhet förelegat i detta hänseende motsägs av förekomsten av det ingångna optionsavtalet. Framför allt talar emellertid R.G:s och U.M:s agerande i samband med andra bolagsförvärv mot att de i detta fall hade tänkt sig en fortsatt rörelsedrift i det köpta bolaget. HovR:n finner inte att tilltro kan fästas vid ett sådant påstående. Den latenta skatteskulden skall därför beräknas på sätt som åklagaren har gjort. På överlåtelsedagen uppstod således en brist i bolaget på 816 806 kr. Bolaget försattes därmed på obestånd. Den fortsatta förbrukningen av 1 655 586 kr skedde som TR:n angett utan nytta för bolaget.

R.G. skall därför fällas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer, U.M:s vadetalan ogillas och T.L. fällas till ansvar för medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer.

Under hänvisning till vad HovR:n anfört under avsnittet 4.4.1 skall åtalet mot L.B. lämnas utan bifall samt B.G. och T.B. fällas till ansvar för vårdslös rådgivning.

4.6 Tågmästarens förvärv av vinstbolag m m 4.6.1 Inledning

Innan HovR:n går in på en bedömning av de enskilda bolagsförvärv som skedde i Tågmästarens namn, lämnas i detta avsnitt en bakgrund till dessa förvärv.

T.B. har uppgett bl a följande. Genom L.B. fick han reda på att Tågmästaren var intresserat av att förvärva skalbolag. Han blev därefter någon dag i mars 1988 uppringd av R.G., som då arbetade som bolagsjurist åt Intresentus och som sa att T.B. kunde ta kontakt med U.M. angående bolagsförvärven. Av U.M. fick han förfrågan om advokatbyrån kunde företräda Tågmästaren vid förvärv av fastigheter och skalbolag. Enligt U.M. ingick Tågmästaren i en koncern med bl a La Reine och Intresentus. Efter att ha införskaffat vissa uppgifter angående Tågmästaren meddelade T.B. U.M. att byrån var beredd att åta sig uppdraget. T.B. bad också att få information om koncernen. Han fick då från någon på Intresentus sig tillsänt en sammanställning över de bolag som ingick i koncernen och en PM angående koncernens verksamhet. Av PM:n framgick bl a att den totala balansomslutningen i koncernen uppgick till omkring 250 milj kr. Finansieringen av bolagsförvärven skulle enligt U.M. handhas av SAKAB, vilket T.B. fick bekräftat av H.N.. Ingen affär genomfördes utan att klartecken hade lämnats från R.G. eller U.M.. Frågor i anslutning till affärerna kunde T.B. enligt U.M. diskutera med R.G.. Med U.M. hade T.B. inte några närmare diskussioner. Om det bara gällde att få ett kort besked i en viss affär kunde dock U.M. lämna detta. Alla handlingar i ärendena tillställde T.B. R.G.. Några andra än R.G. och U.M. som företrädare för köparsidan hade T.B. inte kontakt med när det gällde Tågmästarens förvärv av bolag. B.G. informerades om affärerna på samma sätt som beträffande affärerna i Nya Sinus.

B.G. har lämnat i huvudsak samma uppgifter som T.B.. R.G. har uppgett bla följande. Det var inte han som uppdrog åt T.B. att köpa bolag åt Tågmästaren. Det är riktigt att han pratat med T.B. om frågor som rört La Reine-gruppens bolagsförvärv i allmänhet. Han transporterade en fullmakt till T.B. för att denne skulle kunna företräda Tågmästaren i speciell affär. Någon information angående Intresentuskoncernen skickade han inte till advokatbyrån.

U.M. har uppgett att han inte kände till att B.G:s Advokatbyrå köpte bolag för Tågmästarens räkning. Han lämnade inte byrån något sådant uppdrag. Inte heller tillställde han byrån någon information angående Intresentuskoncernen.

T.B:s berättelse om hur han erhållit och fullföljt uppdraget att för Tågmästarens räkning förvärva bl a vinstbolag har gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck. HovR:n finner således att U.M. på sätt T.B. angett uppdrog åt advokatbyrån att ombesörja inköp av vinstbolag och att R.G. medverkade i affärerna och tillställdes handlingar i den omfattning T.B. berättat.

Åtalet mot B.G. och T.B. för deras medverkan i Tågmästarens förvärv av aktier i vinstbolag omfattar endast köpet av Olofströms Blankett. Frågan om B.G. och "T.B. därvid gjort sig skyldiga till vårdslös rådgivning behandlas i avsnitt 4.6.3.

4.6.3 Olofströms Blankett (TR:ns domar d 17 juli 1992, avsnitt 2.10.2, och d 30 sept 1992, avsnitt 7.3 i domsbilaga 1)

TR:n ogillade åtalet.

Åklagaren har yrkat att R.G. och U.M. döms för grov oredlighet mot borgenärer samt att B.G. och T.B. döms för vårdslös rådgivning.

Av den skriftliga bevisningen och de kompletterande uppgifter som lämnats i anslutning härtill är följande utrett. Säljarna av Olofströms Blankett insatte d 22 april 1988, för betalning av sin skuld om 4 525 485 kr till vinstbolaget, detta belopp på vinstbolagets bankkonto. Vid inbetalningen förbisåg säljarna emellertid att från skulden skulle avräknas sammanlagt 412 240 kr, nämligen dels ett belopp om 341 248 kr som kvarstod på vinstbolagets spärrkonto hos Riksbanken dels ett belopp om 70 992 kr som bolaget d 18 jan 1988, dvs före överlåtelsen, hade erlagt som betalning på del av bolagets skatteskuld. Denna uppgick därmed på överlåtelsedagen till 438 804 kr. Sedan 3 674 441 kr av bolagets kassa nämnda dag betalats till SAKAB fanns således på vinstbolagets bankkonto innestående likvida medel om 851 044 kr, varav 412 240 kr rätteligen inte tillhörde bolaget. På bolagets tillgångssida fanns vidare de ovan nämnda medlen hos Riksbanken, 341 248 kr. De tilltalade har gjort gällande att samtliga nu nämnda tillgångar skall beaktas vid obeståndsbedömningen, dvs även de medel som av misstag hade insatts på vinstbolagets bankkonto. HovR:n kan inte dela detta synsätt, utan menar att hänsyn kan tas endast till de tillgångar som rätteligen tillhörde vinstbolaget. Sammanlagt uppgick således vinstbolagets tillgångar på överlåtelsedagen till 780 052 kr (851044 kr412 240 kr+341 248 kr). Förutom den ovan nämnda skatteskulden om 438 804 kr hade bolaget en latent skatteskuld om 706 613 kr. HovR:n finner att avhändandet av bolagets medel om 3 674 441 kr innebar att det framkallades en påtaglig fara för att bolaget skulle försättas på obestånd.

R.G. och U.M. skall därför fällas till ansvar för grov oredlighet mot borgenärer.

HovR:n har under avsnitt 4.4.1 behandlat B.G:s och T.B:s förmedling av vinstbolag för Nya Sinus räkning. De synpunkter och slutsatser av allmän karaktär som där redovisats gäller även beträffande B.G:s och T.B:s handlande för Tågmästarens räkning.

Uppdraget att för Tågmästarens räkning förmedla vinstbolag aktualiserades kort efter det att Nya Sinus uppdrag till byrån hade upphört. Advokatbyråns arbete bedrevs i huvudsak på samma sätt som beträffande förvärven för Nya Sinus räkning. Omsättningen i den bolagsgrupp man nu hade att göra med var dock, som B.G. och T.B. uppfattade det, betydligt större. Under tiden d 11 mars -d 25 april 1988 hade advokatbyrån genom T.B. förmedlat 14 vinstbolag till Tågmästaren för en sammanlagd köpeskilling omkring 16 milj kr. Omfattningen av dessa förvärv i sig kan i enlighet med det av HovR:n under avsnitt 4.4.1 förda resonemanget inte anses särskilt betydande. Det samband Tågmästaren och (ivriga bolag i gruppen hade med La Reine borde i och för sig ha manat B.G. och T.B. till viss försiktighet med hänsyn till att La Reine hade varit inblandat även i de tidigare ansenliga förvärven av vinstbolag. Även det förhållandet att det var samma personer, R.G. och U.M., som figurerade också vid dessa bolagsförvärv borde ha stämt B.G. och T.B. till stor eftertanke. De nu nämnda förhållandena kan emellertid inte anses vara sådana att de ensamma ger anledning till att bedöma B.G:s och T.B:s medverkan i förmedlingen av köpet av aktierna i Olofströms Blankett som grovt oaktsam.

Även i detta fall avsände T.B. till SAKAB ett telefaxmeddelande av det innehåll som framgår av den i avsnitt 4.4.1 omnämnda domsbilagan. Med hänsyn till vad HovR:n i nämnda avsnitt anfört i denna fråga finner HovR:n att T.B. har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet även beträffande sin medverkan i förvärvet av aktierna i Olofströms Blankett.

T.B. skall därför fällas till ansvar för vårdslös rådgivning.

Det är inte visat att B.G. tagit befattning med eller känt till telefaxmeddelandet. Åklagarens vadetalan mot honom skall därför lämnas utan bifall.

4.14 Påföljder

Påföljden för såväl B.G. som T.B. bör kunna stanna vid ett kraftigt bötesstraff. Vid straffmätningen beaktar HovR:n att en fällande dom kan medföra hinder i B.G:s och T.B:s yrkesutövning.

Bötesstraffen skall bestämmas enligt den lagstiftning som gällde vid tiden för brottens begående.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrade på det sättet TR:ns dom beträffande B.G. och T.B. att de båda dömdes jämlikt 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m m för vårdslös rådgivning, B.G. beträffande avsnitten 3.3 (S.E. och G.E.), 4.3 (Ryttmästaren) och 5.3 (A. Patent) i domebilaga 1 till TR:ns dom till 100 dagsböter å 550 kr och T.B. beträffande avsnitten 1.3 (Lenhovda), 2.3 (Salix Invent), 3.3 (S.E. och G.E.), 4.3 (Ryttmästaren), 5.3 (A. Patent) och 7.3 (Olofströms Blankett) i domsbilaga 1 till TR:ns dom till 120 dagsböter å 300 kr.

B.G. (offentlig försvarare advokaten L.G.) och T.B. (offentlig försvarare advokaten L.S.) överklagade HovR:ns dom med yrkande att åtalen mot dem skulle ogillas. Riksåklagaren bestred ändring.

T.B. åberopade i HD till stöd för sin begäran om prövningstillstånd ett d 21 juni 1993 dagtecknat rättsutlåtande av docenten i straffrätt H-G.A., ur vilket här återges följande:

Vårdslös rådgivning enligt rådgivarlagen 2 §. Straffbestämmelsens avgränsning Av målets handläggning framgår att Stockholms TR omgående ställde sig tvivlande inför det åtal som väcktes mot T.B. och dennes principal sedan åklagaren lagt ned åtalet mot dem för brott mot aktiebolagslagen. TR:n kom sedermera i sin första dom att uttala att åklagaren inte påstått att de tilltalade givit råd, varför gärningspåståendet inte innefattade vårdslös rådgivning. Åtalet ogillades därför. HovR:n å sin sida fann i sitt återförvisningsbeslut att det straffbara området innefattar jämväl "annat biträde" - oavsett om råd lämnats eller inte - och att detta täcktes av gärningsbeskrivningen.

Straffbestämmelsen i rådgivarlagen 2 § gäller utövningen av rådgivningsverksamhet. Rådgivningsverksamhet definieras i lagens 1 § som verksamhet där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonorniska angelägenheter. Detta innefattar tydligtvis mer än endast rådgivning. Samtidigt tar brottsrubriceringen i straffbestämmelsen sikte på enbart rådgivning. Det senare torde ha fallit sig naturligt, eftersom lagstiftningens syfte var att stävja just kvalificerad kunskapsöverföring i form av yrkesmässig rådgivning. Däremot torde syftet inte ha varit att allmänt införa ett strängare straffrättsligt medverkansansvar för vissa verksamheter. Mellan straffbestämmelsens rubricering jämte bakgrunden till regleringen och legaldefinitionen i 1 § finns således en viss spänning inbyggd, som illustreras i meningsskillnaden mellan TR:n och HovR:n. Tolkningsläget försvåras av att legaldefinitionen är tänkt att ligga till grund också för avgränsningen av sådan verksamhet, vari begåendet av brott kan leda till förbud mot fortsatt rådgivningsverksamhet samt för avgränsningen av sådant förbuds räckvidds

Man kan tänka sig att brott i form av "annat biträde" bör kunna medföra åläggande av förbud, liksom att den som ålagts förbud bör vara förhindrad att ägna sig åt även "annat biträde", utan att straffbestämmelsen angående vårdslös rådgivning fördenskull skall omfatta annat än det brottsrubriceringen anger. Eljest hade det varit naturligare att välja en annan brottsrubricering. -Den fråga man har att ställa sig är således om straffbestämmelsen endast avser rådgivning eller om den i största allmänhet gäller gärningar inom ramen för juridisk rådgivningsverksamhet. Det är en avgörande skillnad mellan de två synsätten, som samtidigt är svåra att klart avgränsa från varandra.

Svea HovR har i sitt återförvisningsbeslut analyserat lag och lagmotiv och om de senare anfört att "uttalandena ger i viss mån intryck att avsikten varit att ge bestämmelsen en betydligt snävare innebörd än vad som kan utläsas av stadgandets (här åsyftar HovR:n legaldefinitionen i 1 §, min anm) ordalydelse". Resonemanget fullföljs senare med följande principiella ställningstagande: "Förarbetena är emellertid inte helt klarläggande i detta avseende. Vid sådant förhållande finner HovR:n att det saknas anledning att ge lagrummet en annan innebörd än vad som framgår av dessa ordalydelse."

Principen att inte låta motivuttalanden slå igenom i rättstillämpningen om klar lagtext motsäger dem torde i och för sig ofta äga giltighet. I detta fall innefattar förarbetena dock en avgränsning av det straffbara området i förhållande till lagtexten. Från straffrättslig synpunkt ter sig saken då inte självklar. Det gäller så mycket mer som lagstiftaren i detta ärende har tillmätt motiven stor betydelse. Lagrådet anförde i sitt yttrande följande, just apropå gränsdragningslinjen avseende bla rådgivningsverksamhet.

"Ett försök att i lagtext införa mera uttömmande definitioner och förutsättningar kan under sådana förhållanden lätt leda till konsekvenser som i belysning av senare inträffade, ej förutsedda praktiska fall kan visa sig vara mindre önskvärda. I lagrådsrenrissen har i stället den lösningen valts att föredraganden i motiven sökt lämna en så pass uttömmande vägledning som framstått som möjlig mot bakgrund av bl a olika påpekanden under remissbehandlingen." (Prop 1984/85:90 s 46f.)

Vid sådant förhållande ter det sig naturligt att tillmäta det syfte som kan utläsas ur motiven större betydelse än vad HovR:n stannade för att göra.

Det övergripande rättspolitiska syfte som rådgivarlagen skulle fylla var uppenbart att komma till rätta med personer som förmedlade ekonomisk och juridisk sakkunskap som utgjorde förutsättningar för ekonomisk brottslighet. "Hotbilden" bestod i personer som håller sig i bakgrunden men tillhandahåller "upplägg" m m utan att själva avsätta spår i det konkreta, brottsliga utförandet. Kärnan i det som skulle åtkommas var tveklöst överförandet av sakkunskap, vilket också återspeglas i lagens benämning. 9

9 Se här även NU 1984/85:19, s 9, där utskottets sammanfattande bedömning av bestämmelsen om vårdslös rådgivning klart återspeglar lagstiftarens strävan att komma åt användandet av kvalificerade rådgivares sakkunskap - det talas om vikten av att yrkesmässigt verksamma rådgivare visar stor aktsamhet inför risken att deras sakkunskap blir utnyttjad i brottsliga sammanhang."

Att lagstiftaren beaktat att de yrkeskategorier som därvid kan komma i fråga även tillhandahåller andra tjänster framgår av lagmotiven; annars skulle diskussionen kring "annat biträde" inte ha aktualiserats. Om rådgivningsverksamhet sägs att inte bara råd i den meningen att man rekommenderar ett visst handlingssätt omfattas, utan också "konkreta åtgärder för att omsätta rådet i praktiken, t ex upprättande av avtal och biträde vid självdeklaration eller bolagsbildning" (a prop s 16). Och vidare: "Det olämpliga förfarandet skall således vara knutet till rådgivarens agerande vid juridiskt eller ekonomiskt biträde" (a st). Lagrådet - som ansåg att bl a denna del av lagförslaget skulle kunna föranleda tolknings- och gränsdragningsproblem vid den praktiska tillämpningen - återgav motivuttalandena, men noterade att uttrycket "annat biträde" rent språkligt var vidsträckt. Under framhållande bl a av att det skall föreligga ett samband med rådgivning ansåg lagrådet inte att något behov av ytterligare avgränsning i lagtexten förelåg. (Se a prop s 46 och 48).

Härav synes sammantaget framgå att det är rådgivning som är utgångspunkten, att utflöden därav i form av biträdesåtgärder omfattas samt - motsatsvis - att rent biträde inte omfattas. I uttrycket råd och annat biträde innefattas med andra ord, förutom råd, åtgärder som innebär ett omsättande av rådet i praktiken samt biträdesåtgärder som implicit innefattar rådgivning (rådgivaren utformar t ex ett komplicerat avtal åt en klient som själv saknar juridisk kompetens). Enligt min mening står det därmed också klart att man för bedömandet av bl a advokatverksamhet från rådgivarlagens synpunkter har att räkna med en gräns mellan den del av verksamheten som faller under det särskilda rådgivningsansvaret och sådan del av verksamheten som inte gör det. Om man accepterar den bedömningen torde man vidare, med tanke på att det rör sig om straffrättslig lagstiftning, i tveksamma fall böra låta tveksamheten komma den tilltalade till godo. Det torde i praktiken innebära att ansvar kan utkrävas då det kan visas att rådgivning de facto förekommit, men inte när endast biträdesåtgärder som kan ha innefattat rådgivning kan påvisas (jfr HovR:ns resonemang i återförvisningsbeslutet s 4 ö).

"Att biträdesåtgärder härvid särskilt omfattas har ju den betydelsen att rådgivaren kan ställas till ansvar både för sitt råd och dess praktiska uppföljning, vilket är av betydelse från straffmätningssynpunkt. Skrivningen synes även medge att den som lämnat råd utan att ådagalägga grov oaktsamhet, torde kunna dömas till ansvar om han fullföljer rådgivningen i en biträdesåtgärd och därvid är grovt oaktsam."

Ansvar för vårdslös rådgivning bör alltså inte kunna ådömas den som endast utfört en ren biträdesåtgärd inom ramen för advokatverksamhet; det måste därtill kunna påvisas att vederbörande gett juridiska råd (eller att biträdesåtgärden i sig innefattar rådgivning). Jag delar därför den uppfattningen TR:n gett uttryck för i sin dom d 17 febr 1992, att straffansvar inte kan bli aktuellt om det inte ens påstås att rådgivning förekommit. - - -

Sammanfattningsvis anser jag inte att avgränsningen av rådgivaransvaret enligt bestämmelsen om vårdslös rådgivning har fått en tillfredsställande belysning i domstolarna. HovR:n har enligt min mening inte tillräckligt beaktat, att en gräns mellan rådgivning som kan medföra ansvar härvidlag och biträdesåtgärder som inte kan göra det måste dras, om intentionerna bakom lagstiftningen skall fullföljas. - - -

HD meddelade d 14 febr 1994 prövningstillstånd beträffande frågan, huruvida de förfaranden som åklagaren lagt T.B. och B.G. till last och för vilka de fällts till ansvar av HovR:n objektivt sett är att hänföra till sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m m. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, som av HD beretts tillfälle att yttra sig, anförde i yttrande d 20 juni 1994: HD, som meddelat prövningstillstånd beträffande frågan huruvida de förfaranden som åklagaren lagt T.B. och B.G. till last och för vilka de fällts till ansvar av HovR:n, objektivt sett är att hänföra till sådan straffhar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall mm, har förordnat att styrelsen för Sveriges advokatsamfund skall beredas tillfälle att avge yttrande. Styrelsen får i sådant avseende anföra följande.

1 De förfaranden som B.G. och T.B. dömts för i HovR:n har av åklagaren angetts sålunda:

"B.G. har, i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott genom att träffa överenskommelse med L.B. om advokatbyråns medverkan som ombud för Nya Sinus vid detta bolags uppköp av skalbolag, genom att besluta ett system för hur advokatbyrån skulle sköta uppdraget, genom att såsom arbetsgivare avdela T.B. att inom det beslutade systemet sköta uppdraget samt genom att, sedan han erhållit redovisning av T.B. efter varje affärs genomförande, låta denne fortsätta förvärven av skalbolag.

T.B. har, som ombud för Nya Sinus, i utövningen av rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjat huvudgärningsmännens brott, genom att skapa kontakt med säljaren, genom att förhandla med säljaren om avtalsvillkoren, genom att utforma överlåtelseavtalet och, efter det att L.B. godkänt avtalsinnehållet, underteckna avtalet samt genom att lämna instruktion till H.N. angående transfereringen av köpeskilling och det köpta bolagets likvida medel."

Fråga är således om dessa förfaranden kan hänföras till sådan rådgivningsverksamhet som avses i angiven lag.

Enligt styrelsens mening framkommer på olika sätt att lagens begrepp "rådgivningsverksamhet" måste ges en mer begränsad innebörd än § 1 i och för sig ger uttryck för: "Med rådgivningsverksamhet avses i denna lag en verksamhet där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter."

"Rådgivning" utgör nämligen inte bara innehållsangivelse för lagen utan är också den konkreta brottsrubriceringen. Vid lagens tillkomst ifrågasatte lagrådet dessutom behovet av en begränsning av "annat biträde" men avfärdade självt tanken härpå under hänvisning till att avgörande för tillämpbarheten ändå var sambandet med rådgivning. Departementschefens ställningstagande till vad lagrådet anfört inskränkte sig till ett påpekande att uttrycket "råd eller annat biträde" omfattade även konkreta åtgärder för att omsätta ett råd i praktiken.

Mot bakgrund härav och den samstämmighet som således får anses ha förelegat mellan departementschefen och lagrådet, anser sig styrelsen kunna fastslå att begreppet "annat biträde" inte kan ges någon självständig betydelse i sammanhanget utan endast har avseende på åtgärder i förlängningen av rådgivning.

Denna begränsning kan för övrigt anses ligga redan i lagstiftningens uppbyggnad: om avsikten varit att under lagen hänföra all sorts biträdeshjälp - och som en form av biträde anges råd - borde rimligen inte rådgivning ha gjorts till centralbegrepp.

I fråga om rådgivning i advokatverksamhet kan följande sägas. Redan det förhållandet att någon vänder sig till en advokat i en juridisk och/eller ekonomisk angelägenhet är ett uttryck för att advokatens sakkunskap anses behövlig, varvid en självklar förväntan också är att advokaten skall göra bruk av sin kunskap. Detta kan ske på olika sätt och innebär inte sällan att advokaten genom sitt förhållningssätt - som således inte behöver ta formen av en uttrycklig till- eller avstyrkan - ger klienten en anvisning om färdväg. Om, exempelvis, en advokat upprättar ett avtalsutkast åt en klient, ligger häri underförstått ett råd, som kan vara: "Jag ger Dig rådet att Du skall föreslå detta avtal för motparten".

Även ett rent mäklaruppdrag till en advokat innehåller sålunda enligt styrelsens mening en förutsättning om att advokaten, i varje fall för den händelse tvivelaktigheter skulle föreligga eller framkomma, är skyldig att tillråda klienten lämpliga försiktighetsmått eller avråda från affären. Vid successiva, likartade uppdrag är det heller inte orimligt att tolka advokatens fortgående aktiva medverkan som ett uttryck för att han ger sitt bifall åt förloppet.

2 Det förfarande som lagts B.G. till last skulle innefatta att han som mottagare av det till advokatbyrån lämnade uppdraget och som principal för T.B. svarat för viss uppläggning av ärendehanteringen samt övervakat och följt de olika skalbolagsaffärerna. Förfarandet är enligt styrelsens mening rådgivningsverksamhet i lagens mening.

Det förfarande som lagts T.B. till last skulle innefatta förhandling för klienter, förmedling av kontakt med säljare och avtalsundertecknande samt förmedling av viss betalningsinstruktion. Förfarandet är enligt styrelsens mening rådgivningsverksamhet i lagens mening.

3 För att ett förfarande objektivt sett skall kunna hänföras till sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § rådgivarlagen krävs också att förfarandet främjar en straffbelagd gärning.

Frågan är hur nära samband - tidsmässigt och i andra avseenden - det skall finnas mellan ett förfarande och ett brott för att förfarandet skall anses ha främjat brottet.

I de allra flesta fall aktualiseras inte detta problem, därför att det uppenbart brister i det subjektiva rekvisitet och åtal därför inte är aktuellt. Men när väl åtal är väckt, är det inte godtagbart att utan vidare ta "genvägen" till det subjektiva rekvisitet. En tilltalad har ett berättigat intresse av att få prövat om hans gärning objektivt sett är brott eller inte. Det är en betydelsefull skillnad mellan att bli frikänd därför att gärningen objektivt sett inte är straffbelagd och att bli frikänd därför att åklagaren inte har styrkt uppsåt (eller oaktsamhet). Någon gräns i händelsekedjan måste således uppsättas för att det objektiva rekvisitet främja skall anses uppfyllt. Enligt styrelsens mening skulle man härvid kunna ta vägledning av läran om adekvat kausalitet. För att rekvisitet främja skall anses uppfyllt, skall den straffbelagda gärningen vara en typiskt sett förutsebar följd av förfarandet.

I den dom som nu är under prövning har förfarandena bedömts främja brott utgörande grov oredlighet mot borgenärer; och detta brott har begåtts mot inte borgenärerna i Nya Sinus (B.G:s och T.B:s klient) utan borgenärerna i de bolag i vilka Nya Sinus köpte aktier.

Styrelsen anser att det objektiva rekvisitet "främja straffbelagd gärning" är uppfyllt där någon förmedlar en betalningsinstruktion för ett bolag som får till följd att någon ansvarig på det bolaget begår oredlighet mot borgenär.

Styrelsen går härefter över till att behandla övriga inslag i förfarandena, vilka inslag sammanfattningsvis avsett biträde vid aktieförvärv.

Den som köper aktier kan genom denna transaktion i sig inte begå brottet oredlighet mot borgenärer i det bolag i vilket han köper aktier. Det brottet kan begås bara av gäldenären (eller ställföreträdare för gäldenären).

En aktieägare kan i denna sin egenskap inte begå oredlighet mot bolagets borgenärer annat än möjligen i form av ett beslut om vinstutdelning. Det är normalt styrelseledamöter, VD eller firmatecknare som har ansvaret när i ett aktiebolag brottet oredlighet mot borgenärer har begåtts. Orsakssambandet mellan att biträda vid ett aktieförvärv och brottet oredlighet mot borgenärer är således detta: den som biträder vid aktieförvärvet medverkar till att någon förvärvar aktier och denne har i sin tur därmed möjlighet att utse styrelseledamöter som i sin tur har möjlighet att utse VD och firmatecknare som i sin tur begår brottet.

Enligt styrelsens mening kan den som biträtt endast vid aktieförvärvet inte därmed anses ha främjat brottet oredlighet mot borgenär som begås av en person i det bolag i vilket aktierna förvärvats. För att någon skall kunna anses ha genom biträde främjat brottet oredlighet mot borgenär måste krävas att han lämnat biträdet - i någon form och på något sätt - till gäldenären, dvs den som begår brottet. Det kan naturligtvis tänkas att ett biträde vid aktieförvärv - dvs biträde åt en klient, köparen - förenas med biträde åt det bolag i vilket aktier köps, dvs biträde åt en annan klient. Det kan vidare tänkas - och det är inte ovanligt - att de fysiska personer som i ärendet är företrädare för den första klienten, köparen, omedelbart efter förvärvet blir företrädare för den andra klienten, bolaget i vilket aktier köpts. Även i de fall då dessa två uppdrag har ett mycket nära samband - i tid och i övriga avseenden - måste likväl de olika leden hållas isär vid bedömningen av vad biträdet främjat.

Vad som angetts ovan bör ses som huvudregel. I vissa situationer kan dock omständigheterna tala för att adekvans föreligger mellan aktieförvärv och brottet oredlighet mot borgenärer begånget av någon ställföreträdare för det köpta bolaget. Sådana omständigheter kan vara mängden av aktieförvärv, typen av bolag som köper och typen av bolag som köps.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 2 § 1 st lagen om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m m skall den som i utövningen av rådgivningsverksamhet av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning dömas för vårdslös rådgivning. Med rådgivningsverksamhet avses enligt 1 § i lagen en verksamhet där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter.

Syftet med lagen är bl a att komma till rätta med de rådgivare av skilda slag som främjar förekomsten av ekonomisk brottslighet. I propositionen (1984/85:90) sägs bl a att utmärkande för rådgivningsverksamhet är att den skall avse att gå andra tillhanda. Vidare anförs, att uttrycket råd eller annat biträde omfattar även konkreta åtgärder för att omsätta ett råd i praktiken. Som typfall nämns upprättande av avtal, biträde vid självdeklaration, upplysningar om gällande rätt, biträde med bolagsbildning, bokföring och valutatransaktioner.

Lagrådet framhöll, att den föreslagna lagen kunde komma att ge upphov till vissa tolknings- och gränsdragningsproblem vid den praktiska tillämpningen. Till problemen hörde bl a frågan om den närmare innebörden av uttrycket rådgivningsverksamhet. Häremot menade lagrådet, kunde dock anföras att det redan ligger i lagens syfte att den skall kunna tillämpas i fall av mycket skiftande slag och att ett försök att i lagtexten föra in mera uttömmande definitioner kunde leda till mindre önskvärda konsekvenser. Beträffande begreppet annat biträde konstaterade lagrådet, att rent språkligt kunde under detta falla en mängd andra åtgärder än de exempel som departementschefen givit. Lagrådet anförde därefter att det kunde synas angeläget att undersöka om man inte kunde begränsa tillämpningen genom ett mera preciserat uttryck än annat biträde. Något egentligt behov därav torde, enligt lagrådet, emellertid inte föreligga med hänsyn till att det avgörande i tillämpbarheten - utöver sambandet med rådgivning och frågan om yrkesmässighet - är att biträdesåtgärden främjat ett brott.

Av förarbetena kan således utläsas att avsikten varit att lagen skulle få en bred tillämpning och att med uttrycket annat biträde avsetts handlingar som har samband med rådgivning.

B.G:s Advokatbyrå sysslar med affärsjuridisk verksamhet. Detta innebär att de på byrån verksamma juristerna får antas besitta särskilda kunskaper i bl a avtals- och skatterätt samt möjligen även i företagsekonomi. Man kan med fog utgå ifrån att var och en som anlitar byrån för så kvalificerade tjänster som det här är fråga om - uttalat eller outtalat - erhåller råd i någon form.

T.B. har bl a för huvudmannens räkning förhandlat med säljare av bolag om avtalsvillkoren, utformat överlåtelseavtal och undertecknat avtal för huvudmannens räkning. Det framstår som osannolikt att han har genomfört dessa åtgärder utan att ha lämnat huvudmannen råd. I allt fall faller åtgärderna in under begreppet annat biträde.

B.G. har inledningsvis träffat avtal med huvudmannen om byråns medverkan i köp av bolag. Han har därefter lagt upp ett system inom advokatbyrån för uppdragets genomförande, varefter han aktivt har följt T.B:s arbete härmed samt givit honom i uppdrag att gå vidare med köp av bolag.

Såväl T.B:s som B.G:s handlande är att hänföra till utövning av rådgivningsverksamhet i lagens mening.

Genom att HovR:ns dom mot huvudgärningsmännen vunnit laga kraft är utrett att T.B:s och B.G:s handlande har främjat brottslig gärning. De objektiva rekvisiten i 2 § 1 st är således uppfyllda.

Beträffande målet i övrigt finner HD ej skäl föreligga att meddela prövningstillstånd.

Domslut. HD förklarar att de förfaranden som åklagaren lagt T.B. och B.G. till last och för vilka de fällts till ansvar av HovR:n objektivt sett är att hänföra till sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, mm.

HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Nyström, referent, Lambe, Nilsson och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. I 2 § 1 st lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, mm, föreskrivs att den som i utövningen av rådgivningsverksamhet av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning döms för vårdslös rådgivning. Enligt 1 § avses med rådgivningsverksamhet i den lagen en verksamhet där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter.

Enligt förarbetena till lagen omfattar begreppet rådgivningsverksamhet inte bara råd i den meningen att ett visst handlingssätt rekommenderas utan också konkreta åtgärder för att omsätta ett råd i praktiken. Som typfall på sådana åtgärder nämndes i lagrådsremissen upprättande av avtal, biträde vid upprättande av självdeklaration samt biträde vid bolagsbildning, bokföring, valutatransaktioner och skatteplanering. Vid sin granskning av lagförslaget framhöll emellertid Lagrådet att under begreppet "annat biträde" rent språkligt kunde falla en mängd andra åtgärder än de nu nämnda. Enligt Lagrådet måste det exempelvis utgöra ett biträde i en ekonomisk angelägenhet för ägaren av en fastighet, när en byggnadssakkunnig på ägarens begäran uppskattar fastighetens marknadsvärde och avger intyg härom. Detta uttalande, som inte berördes under lagstiftnings-ärendets fortsatta behandling, synes stå i viss motsättning till en del exempel på biträde i juridiska eller ekonomiska angelägenheter som enligt departementschefen inte kunde karakteriseras som rådgivningsverksamhet i lagens mening. Det gäller revision av rörelser och företag samt i allmänhet också yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. (Se prop 1984/85:90 s 34f och 48).

I fall då en straffrättslig lag enligt ordalagen har ett vidsträcktare tillämpningsområde än som enligt motiven synes ha varit avsikten med den - något som i och för sig torde vara mindre vanligt - bör företräde ges åt det för den misstänkte förmånligaste alternativet. Det innebär i förevarande fall att med rådgivningsverksamhet bör förstås, förutom konkreta råd, endast sådant biträde som i praktiken innefattar rådgivning; biträde av annat slag bör sålunda inte omfattas av detta begrepp.

Frågan är då om de förfaranden som åklagaren har lagt T.B. och B.G. till last och för vilka de fällts till ansvar av HovR:n innebär rådgivningsverksamhet i den bemärkelse som nu har angivits.

HovR:n har fällt T.B. och B.G. till ansvar för att de, sedan Nya Sinus genom T.B:s försorg förvärvat aktier i vinstbolag till ett sammanlagt belopp av omkring 55 milj kr, i dec 1987 fortsatt att förmedla förvärv av tre vinstbolag - Ryttmästaren, S.E. och G.E. samt A. Patent - till ett belopp av omkring 35 milj kr. HovR:n har vidare fällt T.B. till ansvar för att han vid Nya Sinus förvärv av fem vinstbolag och Tågmästarens förvärv av ett vinstbolag - Olofströms Blankett - medverkat till att vinstbolagens kassor tillställts finansieringsbolaget SAKAB.

Det närmare förfarande som lagts T.B. till last består enligt HovR:ns fällande dom, sammanställd med åtalet mot honom, i att han i de fall som nyss nämnts skapat kontakt med säljaren, förhandlat med säljaren om avtalsvillkoren, utformat överlåtelseavtalet, undertecknat detta och lämnat instruktion om transfereringen av köpeskillingen och det köpta bolagets likvida medel. Dessa åtgärder motsvarar de typfall på konkreta åtgärder för att omsätta ett råd i praktiken som enligt förarbetena omfattas av begreppet rådgivningsverksamhet. T.B:s förfarande är alltså att hänföra till sådan rådgivningsverksamhet som objektivt sett är straffbar, under förutsättning att den har främjat straffbelagd gärning.

Det närmare förfarande som lagts B.G. till last består enligt HovR:ns fällande dom, sammanställd med åtalet mot honom, i att han, sedan han erhållit redovisning av T.B. efter varje affärs genomförande, låtit denne fortsätta att förvärva vinstbolagen Ryttmästaren, S.E. och G.E. samt A. Patent. Vid bedömningen av om detta förfarande utgör straffbar rådgivningsverksamhet bör beaktas att B.G. före dessa förvärv - utan att hans förfarande enligt HovR:ns bedömning då varit grovt oaktsamt och därmed straffbart - träffat överenskommelse om advokatbyråns medverkan som ombud för Nya Sinus vid detta bolags uppköp av skalbolag, beslutat ett system för hur advokatbyrån skulle sköta uppdraget och såsom arbetsgivare avdelat T.B. att inom det beslutade systemet sköta uppdraget. Mot denna bakgrund måste hans förfarande att låta T.B. fortsätta att förvärva de vinstbolag som det nu är fråga om anses i praktiken innefatta sådan rådgivningsverksamhet som objektivt sett är straffbar, under förutsättning att den har främjat straffbelagd gärning.

T.B:s och B.G:s biträde har - utom när det gäller Tågmästarens förvärv av Olofströms Blankett - lämnats till L.B.. Enligt HovR:ns dom är dennes handlande objektivt sett att bedöma som straffbar medverkan till de brott för vilka U.M. och R.G. i denna del fällts till ansvar. Vidare har T.B:s biträde beträffande förvärvet av Olofströms Blankett lämnats till U.M. och R.G., vilka även i denna del fällts till ansvar för brott. T.B:s och B.G:s förfaranden har därmed främjat straffbelagd gärning.

Beträffande målet i övrigt finner HD inte skäl att meddela prövningstillstånd.

Domslut. HD förklarar att de förfaranden som åklagaren lagt T.B. och B.G. till last och för vilka de fällts till ansvar av HovR:n objektivt sett är att hänföra till sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avses i 2 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, mm.

HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD:s dom meddelades d 26 sept 1995 (nr DB 149)