NJA 1995 s. 711

Stockholms TR, avd 14, dömde i lagakraftvunnen dom d 19 nov 1992, DB 1266, K.S. för rån till fängelse ett år två månader varav 34 dagar ansågs verkställt i anstalt. Villkorligt medgiven frihet avseende Stockholms TR:s dom d 17 dec 1991, DB 677, förklarades helt förverkad. Straffet verkställdes under tiden 21 nov 1992 - 31 maj 1993.

Stockholms TR, avd 19, dömde K.S. d 7 dec 1992, DB 3038, för olovlig körning, gärningar begångna under tiden 1 mars-15 juni 1992, till fängelse en månad. Vidare förklarades villkorligt medgiven frihet enligt Stockholms TR:s dom d 17 dec 1991, DB 677, helt förverkad. Av domen, som vann laga kraft, framgår inte att den tidigare domen meddelad d 19 nov 1992 beaktats vid påföljdens bestämmande.

Allmän åklagare ingav, med överlämnande av en från kriminalvårdsstyrelsen gjord framställning, till Stockholms TR anmälan enligt 34 kap 10 § 2 st BrB.

K.S. överklagade i Svea HovR. Han yrkade att HovR:n skulle förordna att påföljden i Stockholms TR:s dom d 19 nov 1992, DB 1266, även skulle avse brotten i TR:ns dom d 7 dec 1992, DB 3038.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Matton, referent, och t f hovrättsassessorn Abresparr) lämnade i beslut d 31 jan 1995 överklagandet utan bifall.

K.S. överklagade och yrkade att HD skulle förordna att påföljden i domen d 19 nov 1992 skulle avse även brotten i domen d 7 dec 1992. Han anförde att han numera kommit ifrån narkotikamissbruk och var drogfri samt att han hade anställning i förvärvsarbete.

Riksåklagaren bestred ändring. I svarsskrivelse anförde riksåklagaren bl a:

Då någon, som dömts till fängelse för brott, har begått annat brott före domen och det inte är aktuellt att döma till påföljd av annan art skall straffet för det andra brottet bestämmas med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde. Av 34 kap 1 § 1 st 1 och 2 BrB framgår att domstolen i sådant fall kan efter omständigheterna antingen förordna, att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet, eller också döma särskilt till påföljd för detta brott. Av 34 kap 3 § 1 st följer att ett förordnande i enlighet med det första alternativet förutsätter att det är uppenbart, att det nya brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse eller eljest synnerliga skäl föreligger.

Jag delar domstolarnas uppfattning att det inte är uppenbart att de tretton fallen av olovliga körningar, grova brott, är utan nämnvärd betydelse för påföljden. K.S. har tidigare vid ett flertal tillfällen fällts till ansvar för sådan brottslighet. Jag bestrider således i första hand K.S:s yrkande.

Jag vill dock inte motsätta mig att prövningstillstånd meddelas avseende påföljden. Förutom frågan om de olovliga körningarnas betydelse för påföljden, kan det möjligen ifrågasättas om den rehabilitering som K.S. säger sig ha genomgått, och som i viss mån styrks av ett av mig inhämtat kriminalregisterutdrag, skulle kunna utgöra synnerliga skäl att låta den tidigare domen omfatta de olovliga körningarna. Förarbetena ger inte ledning därvidlag.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Karlbom, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. K.S. dömdes - - - se HD:s beslut - - - anteckning i registret.

Med hänsyn till omständigheterna i målet bör förordnas att straffet för rånet även skall avse de olovliga körningarna.

HD (JustR:n Heuman, Lind, Nyström, Svensson, referent, och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl. K.S. dömdes d 19 nov 1992 av Stockholms TR, avd 14, till fängelse i ett år och två månader för ett rån som han hade utfört d 30 sept samma år. Den 7 dec 1992 dömdes K.S. av Stockholms TR, avd 19, till en månads fängelse för 13 olovliga körningar, vilka han hade företagit under första halvåret samma år. Det framgår av domen i sistnämnda mål att straffet för rånet inte beaktades vid straffmätningen. Verkställigheten av straffet för de olovliga körningarna har aktualiserats först efter det att straffet för rånet verkställts. Nämnda förhållanden utgör grund för att ompröva straffet för de olovliga körningarna med tillämpning av 34 kap 10 § 2 st Bi-B.

Straffet för rånet verkställdes under tiden 21 nov 1992-31 maj 1993. K.S. har uppgett att han under denna tid och under de närmast följande månaderna vårdades på behandlingshem för sitt drogmissbruk, att han är drogfri sedan hösten 1992 samt att han numera förvärvsarbetar och är engagerad i att hjälpa andra missbrukare.

Det har inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta K.S:s uppgifter. Ett utdrag ur kriminalregistret visar att K.S. är dömd drygt 20 gånger för olika brott under åren 1980-1992 och att det för tiden därefter inte finns någon motsvarande anteckning i registret.

Den sociala anpassning som K.S. numera uppvisar utgör i och för sig synnerliga skäl för att låta den tidigare domen för rån omfatta också de olovliga körningarna. Emellertid ger 34 kap 10 § 2 st BrB, som skall tillämpas i en situation som den nu aktuella, inte utrymme för rätten att tillämpa 34 kap 1 § 1 st 1. Straffet skall nämligen bestämmas med tillämpning av 3 § 2 st samma kapitel, vilket innebär att straffbestämningen skall ske enligt 34 kap 1 § 1 st 2. Straffet för trafikbrotten skall alltså bestämmas särskilt.

Tretton fall av olovlig körning, grova brott, som dessutom utgör återfall i likartad brottslighet, förskyller normalt fängelse. Med hänsyn till omständigheterna kan emellertid påföljden i detta fall bestämmas till dagsböter. Särskilda skäl får anses föreligga att jämka dagsbotens belopp.