NJA 1996 s. 143
Fråga om en svarande enligt 7 § 6 lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område har underkastat sig österrikisk domstols behörighet.
En i Österrike verksam advokat, M.W. ansökte i Svea HovR om verkställighet i Sverige av ett av Bezirksgericht Salzburg, Österrike, d 11 jan 1993 meddelat "Zahlungsbefehl" (betalningsföreläggande) för A.V. avseende av M.W. debiterat advokatarvode för biträde åt A.V. i ett ärende vid österrikisk domstol om utlämning av A.V. från Österrike till dåvarande Jugoslavien.
HovR:n (hovrättslagmannen Can, hovrättsrådet Forss, referent, och tf hovrättsassessorn Malmström) anförde i slutligt beslut d 20 sept 1994: Lagen om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område (1983:368) är tillämplig beträffande det i målet ingivna österrikiska betalningsföreläggandet, som avser advokatarvode. Med stöd av 14 § 3 st sista meningen denna lag medger HovR:n undantag från kravet på behörig översättning av detsamma. Av i HovR:n inhämtad uppgift framgår att betalningsföreläggandet har vunnit laga kraft enligt österrikisk lag och får verkställas i Österrike.
Enligt 5 § ovannämnda lag är en förutsättning för erkännande att den österrikiska domstolen varit behörig enligt 7 eller 8 § i samma lag. I denna fråga gör HovR:n följande bedömning.
M.W. har uppgivit att han i Salzburg företrädde A.V, som var häktad, i ett ärende angående utlämning för brott. M.W. har gjort gällande att den österrikiska domstolen skall anses behörig på grund av att A.V. därigenom torde ha givit uttryck för att han underkastat sig österrikisk domstols behörighet. M.W. har dessutom som grund för den österrikiska domstolens behörighet gjort gällande att A.V. vid tiden för fordrans uppkomst vistades stadigvarande i Österrike.
I förarbetena till lagens 7 § 6 (prop 1982/83:117 s 21) uttalas bland annat att det i bestämmelsen ligger att svaranden klart och otvetydigt har godtagit österrikisk domstols behörighet samt att det får anses åvila käranden att styrka ett eventuellt påstående om muntlig utfästelse därom. Att A.V. företräddes av M.W. i ettutlämningsärende i Salzburg kan inte anses medföra att A.V. därigenom skulle ha uttryckligen underkastat sig österrikisk domstols behörighet beträffande den i anledning därav uppkomna arvodesfordringen. Inte heller vad i övrigt anförts från M.W:s sida föranleder HovR:n till sådan bedömning. Det har inte ens påståtts att A.V. hade sitt hemvist i Österrike vid tiden för talans väckande.
Mot bakgrund av det ovan anförda finner HovR:n att den österrikiska domstolen inte kan anses ha varit behörig enligt lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område.
HovR:n lämnar därför ansökningen utan bifall.
HD
M.W. (ombud advokaten M.R.S.) överklagade och yrkade bifall till sin ansökan om verkställighet.
A.V. som förelagts att inkomma med svarsskrivelse, lät sig inte avhöra.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD:s avgörande. HD lämnar M.W:s överklagande utan bifall.
HD (JustR:n Vängby, Lind och Svensson) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. I HD har M.W. åberopat en av A.V. undertecknad "Strafvollmacht". I denna befullmäktigar A.V. M.W. att företräda honom vid Landesgericht Salzburg i ett anhängigt straffrättsligt förfarande i alla instanser. Fullmakten är upprättad genom ifyllande av en blankett. Blanketten innehåller också ett avsnitt där undertecknaren kan underkasta sig österrikisk domstols behörighet i alla tvister som uppkommer ur fullmaktsförhållandet. Två alternativ finns härvidlag. Enligt det ena underkastar fullmaktsgivaren sig behörigheten hos en domstol, vars namn tydligen skall ifyllas. Det andra alternativet består i godtagande av behörigheten för vederbörande domstol i en viss namngiven ort. Slutligen sägs att det icke tillämpliga alternativet skall strykas. Detta avsnitt i blanketten är i det aktuella fallet inte ifyllt alls, och ingetdera alternativet är struket.
Det har i målet inte förebragts någon utredning som visar att A.V. vid talans väckande hade sitt hemvist i Österrike på sätt som krävs för att österrikisk domstol skall anses behörig enligt 7 § 1 lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område.
Frågan i målet är då om sådan behörighet kan grundas på punkt 6 i samma paragraf, vilken kräver att svaranden uttryckligen har underkastat sig österrikisk domstols behörighet. Förarbetena till denna punkt (prop 1982/83:117 s 21) anger att det i bestämmelsen ligger att svaranden klart och otvetydigt har godtagit österrikisk domstols behörighet. Något krav på att svaranden har förbundit sig att svara vid just den domstol som dömt föreligger inte, och det räcker att en utfästelse godtar österrikiska domstolar i allmänhet.
Punkten 6 tar sikte framför allt på internationella affärer och vill skydda svenska affärsmän mot att österrikisk domstol blir behörig att pröva en tvist om ett avtal bara därför att avtalet t ex har ingåtts med användande av ett standardkontrakt med en klausul om att eventuella tvister skall prövas av domstol i Österrike (se a prop s 211). Det är mot denna bakgrund lagens krav på uttrycklig underkastelse av domstolsbehörigheten skall ses.
I förevarande fall har fordringen i målet inte samband med någon internationell affärsverksamhet. Den avser i stället ersättning för det biträde den i Österrike verksamme advokaten M.W. lämnat den i Österrike häktade A.V. i ett ärende vid österrikisk domstol om utlämning från Österrike till dåvarande Jugoslavien. Under sådana omständigheter får A.V. anses ha underkastat sig österrikisk domstols behörighet genom att underteckna den fullmakt för M.W. som åberopats i målet och som ger österrikisk domstol behörighet i alla tvister som uppkommer ur fullmaktsförhållandet enligt två alternativ av vilka inget har strukits.
På grund av det anförda skall M.W:s ansökan om verkställighet bifallas.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förordnar HD enligt lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område att det av Bezirksgericht Salzburg, Österrike, d 11 jan 1993 i mål nr 17 c 2878/92 h-2 (KL) meddelade "Zahlungsbefehl", vilket betalningsföreläggande d 29 juni 1993 av samma österrikiska domstol förklarats verkställbart, får gå i verkställighet såsom svensk domstols lagakraftägande dom.
Referenten, JustR Regner med vilken JustR Lennander förenade sig, var skiljaktig och anförde: Det har i målet inte förebragts någon utredning som visar att A.V. vid talans väckande hade sitt hemvist i Österrike på sätt som krävs för att österrikisk domstol skall anses behörig enligt 7 § 1 lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område.
Frågan i målet är då om sådan behörighet kan grundas på punkt 6 i samma paragraf, vilken kräver att svaranden uttryckligen har underkastat sig österrikisk domstols behörighet. Förarbetena till denna punkt (prop 1982/83:117 s 21) anger att det i bestämmelsen ligger att svaranden klart och otvetydigt har godtagit österrikisk domstols behörighet. Något krav på att svaranden har förbundit sig att svara vid just den domstol som dömt föreligger inte, och det räcker att en utfästelse godtar österrikiska domstolar i allmänhet. Beträffande avtalsklausuler sågs vidare att det förekommer att klausuler om behörig domstol tas upp som en av många avtalsklausuler i ett standardkontrakt. En sådan klausul bör enligt motiven anses innebära att svaranden uttryckligen har underkastat sig österrikisk domstols behörighet endast om svaranden har avgivit en direkt accept av förevarande klausul. Det är alltså inte tillräckligt att svaranden i allmänna ordalag har accepterat en orderbekräftelse med säljarens generella avtalsvillkor, däribland en prorogationsklausul, även om denna i och för sig är tydlig. Ännu mindre räcker det, enligt motiven, att svaranden har underlåtit att över huvud taget reklamera mot orderbekräftelsen.
Nu återgivna motivuttalanden ger vid handen att förhållandevis stränga krav ställs för att man skall anse att en svarande har godtagit österrikisk domstols behörighet. Lagstiftningen är relativt ny och bygger på en svenskösterrikisk konvention och alltså på ömsesidighet, bl a när det gäller erkännande av behörighet hos den andra statens domstolar. Tillräcklig anledning att tillämpa lagtexten mer extensivt än förarbetena förutsätter föreligger enligt min mening inte, allrahelst som inget, såvitt framgår i målet, hindrar M.W. att söka utverka en svensk exekutionstitel beträffande sitt anspråk på ombudsarvode. Jag finner därför att det inte kan anses visat i målet att A.V. uttryckligen underkastat sig österrikisk domstols behörighet. Överklagandet skall således avslås.
HD:s beslut meddelades d 5 mars 1996 (nr SÖ 42).