NJA 1996 s. 168

Den 30 dec 1986 väckte 116 deltidsanställda busschaufförer vid AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) talan mot bolaget vid Stockholms TR och yrkade att TR:n skulle fastställa att envar av dem hade rätt till viss semesterlön jämte ränta. En av kärandena, O.R. anmälde sig som ombud för övriga kärande och ingav skriftliga fullmakter. Enligt fullmakterna hade O.R. rätt att sätta annan i sitt ställe.

I en skrift d 9 okt 1991 till TR:n återkallade O.R. sin talan mot SL och anförde: "Vidare får jag meddela, att jag för närvarande och tills vidare ej kan fungera såsom ombud för de övriga kärandena i målet."

TR:n kallade kärandena till sammanträde för muntlig förberedelse d 15 april 1992 genom kungörelsedelgivning enligt 16 § delgivningslagen (1970:428). Ingen av dem inställde sig personligen till förhandlingen. Däremot inställde sig jur kand Fritiof Almin och uppgav sig vara ombud för dem. Till stöd för sin behörighet företedde han en transportfullmakt utfärdad av O.R. d 11 april 1992. TR:n godtog inte transportfullmakten eftersom den hade utfärdats efter den tidpunkt då O.R. enligt TR:ns uppfattning, hade avsagt sig kärandenas talan. TR:n förelade Almin att senast d 24 april 1992 styrka sin behörighet vid påföljd att målet annars kunde komma att avskrivas beträffande kärandena. Almin följde inte föreläggandet. Den 22 april 1992 meddelade O.R. skriftligen till TR:n att hans skrift d 9 okt 1991 inte hade inneburit en avsägelse från hans sida att vara ombud.

Genom beslut d 27 april 1992 avskrev TR:n (rådmannen Tengelin) målet på grund av utevaro avseende samtliga kärande utom två.

I sin motivering anförde TR:n bl a: Vid den tidpunkt d 11 april 1992 då O.R. utfärdade transportfullmakt för Fritiof Almin avseende muntlig förberedelse d 15 april 1992 var han i enlighet med sin skrivelse till TR:n daterad d 9 okt 1991 inte ombud för kärandena.

Fritiof Almin har inte efterkommit föreläggande vid den muntliga förberedelsen att senast d 24 april 1992 inge fullmakt utvisande att han ägde företräda kärandena vid den muntliga förberedelsen.

O.R. överklagade TR:ns beslut i Arbetsdomstolen i egenskap av uppgivet ombud för kärandena.

Arbetsdomstolen (ordföranden Tocklin samt ledamöterna Q. och K.) avvisade i beslut d 13 dec 1993 den av O.R. förda talan. Som motivering för beslutet anförde Arbetsdomstolen: O.R:s meddelande till TR:n i skriften d 9 okt 1991 att han "för närvarande och tillsvidare" inte kunde fungera som ombud för övriga kärande i målet, kan inte uppfattas på annat sätt än att TR:n fortsättningsvis var förhindrad att vända sig till O.R. för delgivning av inlagor och andra handlingar i målet utan i stället hade att vända sig direkt till envar av kärandena. Följden av ett sådant meddelande kan inte vara annan än att ombudets fullmakt och därmed dennes behörighet upphör i förhållande till rätten och motparten när meddelandet når dem. För att ombudet på nytt skall få behörighet att företräda parten torde krävas att parten utfärdar en ny fullmakt för ombudet och att ombudet företer fullmakten vid rätten. Det kan således inte anses tillräckligt med ett ensidigt meddelande från ombudet att han på nytt företräder parten.

Vid angivna förhållanden har O.R. inte styrkt sin behörighet att företräda klagandena i Arbetsdomstolen. Besvärstalan skall därför avvisas.

Två av de kärande vilkas talan hade avskrivits, J-O.D. och B.H. (ombud för den senare Almin), klagade över domvilla och ansökte om resning med yrkande att HD skulle undanröja Arbetsdomstolens avvisningsbeslut. De gjorde bl a gällande att grovt rättegångsfel (domvilla) och tjänsteförseelse (resningsgrund) förekommit i Arbetsdomstolen dels genom att domstolen hade underlåtit att godta där företedda rättegångsfullmakter från 112 kärande för O.R. (jfr 12 kap 18 § 2 st RB), dels genom att domstolen hade underlåtit att bereda O.R. tillfälle att där styrka sin behörighet (12 kap 9 § 2 st RB).

SL bestred bifall till J-O.D:s och B.H:s talan.

I första hand gjorde SL gällande att J-O.D:s och B.H:s talan skulle avvisas eftersom parterna träffat förlikning beträffande bl a Arbetsdomstolens mål och därvid utfäst sig att inte föra någon vidare talan angående där aktuella frågor.

Arendet avgjordes efter föredragning.

HD (JustR:n Knutsson, Län Å Beckman, Danelius och Thonson) fattade följande slutliga beslut:

Mot J-O.D:s och B.H:s bestridande har SL ej visat att den åberopade förlikningen inneburit att J-O.D. och B.H. avstått från att kunna klaga över domvilla eller ansöka om resning beträffande TR:ns och Arbetsdomstolens beslut.

O.R:s anmälan till TR:n d 9 okt 1991 kan ej uppfattas som en avsägelse av medparternas talan i vidare mån än som framgår av ordalydelsen. Så länge inte part återkallat O.R:s fullmakt har han varit behörig att när som helst återinträda som ombud, vilket kunnat ske genom ensidigt meddelande från honom eller genom att han med stöd av fullmakten satt annan i sitt ställe.

O.R. har återinträtt som ombud dels genom att vid TR:n utfärda transportfullmakt för Fritiof Almin, dels genom att själv vända sig till TR:n genom skriften d 22 april 1992, dels genom att i Arbetsdomstolen överklaga TR:ns beslut som ombud för J-O.D. och B.H. O.R:s fullmakter företeddes i Arbetsdomstolen genom att de i huvudskrift var tillgängliga i TR:ns akt. Arbetsdomstolen hade därför inte bort avvisa J-O.D:s och B.H:s talan. Felet utgör domvilla.

HD undanröjer Arbetsdomstolens avvisningsbeslut såvitt avser J-O.D:s och B.H:s talan och visar målet i denna del åter till Arbetsdomstolen.

Referenten, JustR Freyschuss var skiljaktig och anförde: O.R:s anmälan till TR:n att han tills vidare inte kunde fungera som ombud, vilket skedde i samband med att han återkallade sin egen talan, kan ej uppfattas på annat sätt än som en avsägelse från O.R. att i fortsättningen vara ombud i målet, särskilt som han inte framförde någon motivering till avsägelsen. Eftersom eventuell fortsatt skriftväxling liksom eventuella kallelser i målet ej torde kunna delges med O.R. kunde någon behörighet för honom att utfärda transportfullmakt ej heller anses ha förelegat. Även om O.R. fortfarande hade viss skyldighet att i förhållande till sina huvudmän skydda deras intressen (jfr 12 kap 18 § 2 st RB) kunde O.R. inte heller anses behörig överklaga TR:ns beslut utan företeende av nya fullmakter eller förklaringar från huvudmännen att tidigare utfärdade fullmakter alltjämt gällde. Det förhållandet att i avsägelsen angivits att avståendet från att vara ombud gällde tills vidare föranleder ej annan bedömning. Skulle O.R:s behörighet såsom ombud kunna hållas svävande utan tidsbegränsning och helt vara beroende av förutvarande ombudets egen uppfattning om när han återigen ville inträda som ombud skulle ej godtagbar rättssäkerhet kunna anses föreligga för bl a motpart. Någon rättsförlust för huvudmännen skulle däremot ej behöva uppstå eftersom domstolen innan talan avvisades borde jämlikt 12 kap 9 § 2 st RB förelägga ombudet att på nytt styrka sin behörighet. Det förhållandet att O.R. ej av Arbetsdomstolen fått något sådant föreläggande kan mot bakgrund av att han i skrivelse d 3 sept 1992 till Arbetsdomstolen förklarat att han inte behövde och inte heller avsåg att på nytt styrka sin behörighet som rättegångsombud ej anses utgöra rättegångsfel eller resningsgrund.

Inte heller i övrigt har visats någon omständighet som kan anses utgöra rättegångsfel eller resningsgrund.

På grund av det anförda kan J-O.D:s och B.H:s klagan över domvilla och ansökan om resning inte vinna bifall och ogillas därför.

HD:s beslut meddelades d 13 mars 1996 (nr SÖ 53).