NJA 1996 s. 428

Domskäl

TR:n (rådmannen Påhlman) anförde i dom d 10 maj 1994: Bakgrund.

Makarna B. och I.F. upprättade d 25 juni 1991 ett inbördes testamente. I testamentet förordnade de bl a att särkullbarn till den först avlidne maken skulle som laglott i första hand tillgodoses med belopp som denne skulle erhålla i egenskap av förmånstagare till livförsäkring.

B.F. avled d 20 okt 1991 och efterlämnade som dödsbodelägare hustrun I.F. och sonen D.F. född i ett tidigare äktenskap. Som efterarvingar efterlämnade han barnen M.F. och L.F. födda i äktenskapet med I.F.

En särskild förordnad skiftesman förrättade bodelning och arvskifte. D.F:s laglott bestämdes till 176 844 kr. Värdet på Skandia livförsäkring uppgick till 2 330 653 kr. Av detta belopp skulle hälften tillfalla I.F. och hälften delas lika mellan D.F. M.F. och L.F. D.F. erhöll således 388 442 kr ur försäkringen. Skiftesmannen bedömde att utfallande förmånstagarbelopp till D.F. skulle avräknas som förskott på arv I.F. erhöll således hela boets nettobehållning med fri förfoganderätt.

Yrkanden m m

D.F. har klandrat arvskiftet och yrkat att TR:n skall fastställa att han skall äga rätt till laglott i den kvarlåtenskap som B.F. har efterlämnat.

I.F. M.F. och L.F. har bestritt yrkandet.

D.F. har som grund för sin talan anfört följande. Det förmånstagarbelopp som har tillfallit honom är inte att betrakta som förskott på arv. Förmånstagarbeloppet skall således inte beaktas vid laglottsbestämningen i skiftet. Som bröstarvinge har han en obetingad rätt att ograverat få ut sin laglott ur kvarlåtenskapen. B.F. har inte haft befogenhet att med stöd av testamente inkräkta på D.F:s laglott genom att hänvisa till att förmånstagarbeloppet skall betraktas som en del av laglotten. Ett förmånstagarbelopp skall inte på något sätt beaktas vid fastställandet av kvarlåtenskapens storlek, bodelningslott, laglott eller arvslott. I.F. och medparter kan för det fall de finner att en tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till ett oskäligt resultat begära jämkning enligt 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Beräkningen av kvarlåtenskapen och laglottens storlek har D.F. i sig inget att invända mot. D.F:s laglott i skiftet skall på grund av det anförda fastställas till att avse ett belopp 176 844 kr utöver det belopp han redan erhållit genom förmånstagarförordnandet.

Som grund för bestridandet har svarandena anfört följande. Ett förmånstagarförordnande kan avräknas som förskott på arv Sådan avräkning skall ske om föreskrift därom har getts eller det annars klart framgår av omständigheterna. B.F. har i testamente otvetydigt skrivit att laglotten till D.F. i första hand skall utgå ur försäkringen. Skiftesmannens bedömning av B.F:s testamentariska förordnande har således varit korrekt.

Domskäl.

I målet är ostridigt att B.F. har satt in D.F. som förmånstagare till livförsäkring, att han i testamente förordnat att D.F:s rätt till laglott i första hand skall tillgodoses med belopp som tillfäller honom på grund av förmånstagarförordnandet samt att D.F. skall ha rätt till laglott om ett belopp på 176 844 kr.

Tvisten avser frågan huruvida utfallande förmånstagarbelopp skall avräknas som förskott på arv eller om D.F. har rätt att ograverat få ut sin laglott ur kvarlåtenskapen efter B.F.

I förarbetena till 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) (prop 1986/87:86) har frågan om huruvida förmånstagarförordnande skall avräknas som förskott på arv inte uppmärksammats. Frågan har dock tagits upp i såväl praxis som doktrin. I NJA 1939 s 532 och 537 har ett återkalleligt förmånstagarförordnande ansetts kunna innefatta gåva som avses i bestämmelsen om arvsförskott i ÄB. Vidare har Ekeberg i SvJT 1939 s 721 klart uttalat att ett förmånstagarförordnande till sin karaktär är gåva, närmare bestämt gåva för dödsfalls skull, som omfattas av reglerna om förskott på arv. Ekeberg framhåller att laglott i första hand skall tillgodoses med belopp som den laglottsberättigade erhållit som förmånstagare. Enligt Walin i Supplement till Ärvdabalken och Föräldrabalken (1988) ger den numera ändrade lydelsen av 104 § FAL inte någon anledning att frångå den etablerade uppfattningen att förmånstagarförordnanden är gåva för dödsfalls skull. Walin finner att möjligheten till avräkning av förmånstagarförordnande som förskott på arv i princip måste anses stå kvar även med den nya lydelsen av 104 § FAL. Han anser dock att avräkning knappast kan tänkas vara åsyftad av försäkringstagaren annat än i särskilda fall och att man således bör utgå från att sådan avräkning in dubio inte skall äga rum.

Med hänsyn till vad som anförts finner TR:n att ett förmånstagarförordnande kan bedömas som arvsförskott och därmed avräknas vid bestämmande av förmånstagarens laglott i den egentliga behållningen i försäkringstagarens dödsbo. B.F. har i det inbördes testamentet otvetydigt föreskrivit att laglotten till D.F. i första hand skall utgå ur försäkringen. Förordnandet ger således klart uttryck för testators vilja att avräkning skall ske. TR:n finner därför att det i målet är fråga om ett sådant särskilt fall där avräkning kan ske. Skiftesmannens bedömning av B.F:s testamentariska förordnande är således riktigt. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Genom en lagändring, som trädde i kraft d 1 jan 1988, ändrades bestämmelserna i 104 § 2 st lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Frågan i målet är närmast om denna lagändring har fått till följd att den tidigare gällande uppfattningen om att förmånstagarförordnanden kan avräknas som förskott på arv inte längre skulle gälla (jfr Walin, Ärvdabalken I, 4:e uppl 1993 s 141).

Att ett förmånsförordnande bör kunna avräknas som förskott på arv enligt bestämmelserna i ÄB bygger på uppfattningen att ett sådant förordnande till sin natur utgör en gåva, närmare bestämt en gåva för dödsfalls skull (se Ekeberg, SvJT 1939 s 721).

Bestämmelserna i 104 § 2 st FAL gäller frågan om när jämkning av ett förmånstagarförordnande kan ske till förmån för efterlevande make och bröstarvingar. Varken i bestämmelserna såsom de lydde före d 1 jan 1988 eller såsom de numera lyder behandlas emellertid frågan om hur man bör se på förmånstagarens fång i sig. Det skall sägas att den frågan inte heller har berörts i förarbetena till 1988 års lagändring (se prop 1986/87:86).

På grund av det anförda finner HovR:n, i likhet med TR:n, att 1988 års ändring i 104 § FAL inte har inneburit någon ändring av den tidigare gällande principen om att förmånstagarförordnanden kan avräknas på arv.

HovR:n delar emellertid inte TR:ns uppfattning om att en sådan avräkning inte skall ske annat än i särskilda fall. Enligt HovR:ns mening bör huvudprincipen i stället vara att en sådan avräkning - liksom när det gäller gåvor i övrigt - regelmässigt bör ske från laglott eller arvslott, såvida särskilda skäl inte talar emot detta. Ett fall där sådana särskilda skäl skulle kunna anses föreligga kan exempelvis vara att det i testamente uttryckligen har föreskrivits att avräkning inte skall göras beträffande ett speciellt förordnande.

I detta fall har det i testamente till och med föreskrivits att avräkning skall ske. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som i övrigt här har anförts får D.F. därför anses ha erhållit sin laglott genom det utfallande förmånstagarbeloppet. D.F:s talan kan följaktligen inte bifallas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl.

Avgörande för frågan, huruvida en bröstarvinge, vilken insatts som förmånstagare till en livförsäkring, är skyldig att avräkna rätten till utfallande försäkringsbelopp som förskott på arv, är i första hand vad den avlidne försäkringstagaren avsett.

Enligt 6 kap 1 § ÄB skall vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett (jfr även 7 kap 2 § ÄB). Även en rätt på grund av återkalleligt förmånstagarförordnande till försäkring enligt 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) har ansetts kunna medföra skyldighet till avräkning enligt 6 kap 1 § ÄB. (Se rättsfallen NJA 1939 s 5321 och II samt t ex Walin, Kommentar till Arvdabalken, 4 uppl 1993 s 141 med hänvisningar.) Tolkningsregeln i 6 kap 1 § ÄB bygger på antagandet att arvlåtaren i de flesta fall önskat att avräkning skall ske. Ytterst grundas denna presumtion på den lagbestämda arvsfördelningen. (Walin a a s 1411.)

Om förmånstagare är insatt skall försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, inte ingå i dennes kvarlåtenskap, 104 § 1 st FAL. Före den lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1988 föreskrevs emellertid i paragrafens andra stycke att försäkringsbeloppet, om förordnandet hade kunnat återkallas, vid beräkningen av bl a dödsbodelägares giftorätt eller rätt till laglott skulle behandlas som om beloppet hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. I rättsfallet NJA 1979 s 649 fastslogs att termen laglott i ett testamente, om inte annat framgick, skulle tolkas som en lott bestämd med beaktande av 104 § 2 st FAL. (Se även rättsfallet NJA 1980 s 490 samt Hellner, SvJT 1982 s 404ff.)

Enligt 104 § 2 st FAL i dess fr o m år 1988 gällande lydelse kan i stället jämkning ske av ett förmånstagarförordnande, om en tillämpning av detta skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot försäkringstagarens make eller bröstarvinge. Som framhölls i förarbetena innebär detta, att en försäkring med förmånstagarförordnande inte längre påverkar fördelningen av den egentliga bobehållningen. Denna skall alltså numera fördelas enligt vanliga regler utan hänsyn till försäkringarna. De berördas lotter i bobehållningen är i stället en omständighet som inverkar på skälighetsbedömningen vid ifrågasatt jämkning av förordnandet. (NJA II 1987 s 142.)

Den nya lagstiftningen medför, såsom domstolarna funnit, inte någon ändring av principen att ett belopp som utfaller på grund av ett förmånstagarförordnande till en bröstarvinge i och för sig kan avräknas som förskott på dennes arv. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan å ena sidan en beräkning av laglottens storlek och å andra sidan en avräkning av erhållet förskott leder lagändringen emellertid till att förutsättningarna för en tillämpning av presumtionen i 6 kap 1 § ÄB angående bröstarvinges skyldighet till avräkning förändrats. På grund av förmånstagarförordnandenas särskilda beskaffenhet och speciella reglering i FAL får som utgångspunkt i stället antas att en försäkringstagare i allmänhet inte avsett att försäkringsbeloppet skall avräknas på arvet. Avräkning skall således ske endast om detta har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit försäkringstagarens avsikt.

I förevarande fall har i det inbördes testamentet föreskrivits att laglotten till D.F. i första hand skall tillgodoses med belopp som tillfäller denne i egenskap av förmånstagare till livförsäkring. Förordnandet ger således klart uttryck för den avlidnes vilja att avräkning skall ske. D.F:s talan kan därför inte bifallas.

Domslut HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 5 juli 1996 (mål nr T 3249/95).