NJA 1996 s. 495
Arrangör av organiserad forsränning på annan tillhörig fastighet har, då uppkomna skador och olägenheter klart överstigit vad fastighetsägaren måste tåla på grund av allemansrätten, förbjudits vid vite att fortsätta sin verksamhet.
TR:n
P.N. förde vid Sjuhäradsbygdens TR den talan mot K.Y. som framgår av TR:ns dom.
Domskäl
TR:n (tf rådmannen Last och tingsfiskalen Säterberg) anförde i dom d 3 juni 1994: Bakgrund. P.N. är ägare till fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:1. Till fastigheten hör ett naturskönt område, där Atran bildar en mindre fors kallad Norrströmmen. Denna del av fastigheten är mycket attraktiv för det rörliga friluftslivet, bl a används Norrströmmen till s k forsränning. Till Svenljunga Mårdaklev 3:1 gränsar en fastighet, Nyabygget (Svenljunga Mårdaklev 3:9), som ägs av K.Y. på vilken K.Y. bedriver verksamhet i form av bl a uthyrning av utrustning för forsränning. Den plats där K.Y. hyr ut utrustningen är belägen ungefär 1 km från Norrströmmen. K.Y. bedriver sin uthyrningsverksamhet under firman "White Water Rafting". Ett ganska stort antal personer nyttjar årligen K.Y:s gummiflottar eller kajaker och tar sig väg över P.N:s fastighet dels genom att färdas ner i Norrströmmen, dels genom att passera och uppehålla sig på stigar i området.
Yrkanden m m. P.N. har yrkat att TR:n fastställer att K.Y. saknar rätt att utan P.N:s medgivande, på fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:1 arrangera eller på annat sätt medverka till organiserade flottfärder, s k forsränning, samt att TR:n, vid vite om 500 000 kr, förbjuder K.Y. att fortsätta härmed.
K.Y. har bestritt P.N:s yrkanden.
Till stöd för sin talan har P.N. anfört bl a följande. K.Y. har under ca 15 år arrangerat friluftsresor för danska ungdomar till sin fastighet. Friluftsresorna har bl a innefattat kanotpaddling i Atran. K.Y. började år 1987 arrangera s k forsränning i gummiflottar och kajaker nedför Norrströmmen. Verksamheten är i dag av mycket stor omfattning och bedrivs i kommersiellt syfte. Norrströmmen, där forsränningen sker, är ca 150-200 m lång. Deltagarna i forsränningen åker denna sträcka ett flertal gånger. När de åkt ner för forsen, tar de sina flottar och går tillbaka till utgångspunkten. På tillbakavägen klättrar de i forsbranterna och förorsakar därvid skador på så sätt att jorden eroderar och faller ner i strömmen. Vidare trampar deltagarna upp stigar på hans fastighet då de förflyttar sig från och till K.Y:s fastighet. Antalet deltagare i den av K.Y. organiserade forsränningsverksamheten uppgår till ca 6 000 per år. Förutom uthyrning av kanoter, kajaker och gummiflottar tillhandahåller K.Y. våtdräkter och hjälmar m m. Vidare anvisar K.Y. deltagarna till Norrströmmen, där K.Y. eller någon av dennes anställda undervisar i forsränning. Porsränningen påverkar fiskbeståndet negativt, bl a genom att fiskens fortplantning störs under lektiden. Vidare är det inte möjligt att bedriva fiske under den tid då forsränningen pågår. Det stora antalet deltagare medför även olägenheter vid bedrivande av jakt på fastigheten. Blotta närvaron av flera tusen personer på hans fastighet är även störande för honom bl a genom att han inte längre själv kan nyttja denna del av fastigheten. Han har dock inte något emot normal friluftsaktivitet på fastigheten så länge detta sker inom ramen för allemansrätten. Karsten Y är så gott som ensam om att arrangera forsränning i Norrströmmen. Av de som ägnar sig åt forsränningen i Norrströmmen härrör flertalet från K.Y:s verksamhet. I vart fall är dessa av så stort antal att de ensamma orsakar skador på Mårdaklev 3:1. Allemansrätten innefattar rätt för envar att som privatperson fritt röra sig över annans mark samt att fritt färdas över annans vatten. Däremot tillkommer inte allemansrätten myndigheter, organisationer eller företag. Inte heller enskild organisatör av fritidsverksamhet kan åberopa allemansrätten och på så sätt betinga sig rätt att nyttja annans fastighet utan fastighetsägarens medgivande. Varje åtgärd som syftar till en kanalisering av människor till en särskilt utpekad plats på annans fastighet, kräver fastighetsägarens medgivande. Tillgången till hans fastighet utgör en nödvändig förutsättning för att K.Y. skall kunna tillgodogöra sig inkomster från forsränningsverksamheten. Karsten Y:s verksamhet innefattar kanalisering av större grupper människor till hans fastighet. Något tillstånd att bedriva verksamheten har inte K.Y. Då sådant tillstånd saknas och arrangemangen medför skada samt är till påtagligt förfång för honom, skall K.Y. förbjudas att personligen eller genom bolag eller bulvan bedriva sin verksamhet såvitt avser forsränning. För tryggande av förbudets efterlevnad måste detta förenas med ett vite. Vitesbeloppet bör sättas högt med hänsyn till verksamhetens kommersiella art. - Grunden för fastställelsetalan är att enligt allmänna rättsgrundsatser ingen överhuvudtaget, oberoende av om skador därvid uppstår eller ej, har rätt att utan tillstånd bedriva verksamhet på annans fastighet. Grunden för förbuds- och vitestalan är dels, i första hand, att K.Y. inte har tillstånd av P.N. till verksamheten, dels, i andra hand, att Karsten Y:s verksamhet medför skador på fastigheten som P.N. inte behöver tåla emedan de överstiger vad en fastighetsägare normalt har att acceptera på grund av allemansrätten.
K.Y. har till stöd för sitt bestridande anfört bl a följande. Hans rörelse består av uthyrning, vilken inte bedrivs på P.N:s fastighet. Han är inte att betrakta som arrangör eller organisatör av fritidsverksamhet. Hans verksamhet består av uthyrning av utrustning i form av kanoter, gummiflottar och kajaker, samt tillhandahållande av instruktörer i bl a forsränning. Han anordnar inte färdiga friluftsresor som inbegriper användning av fastigheten Mårdaklev 3:1. Hans uthyrningsverksamhet bedrivs på så sätt att han kontaktas av enskilda gäster som önskar hyra utrustning. Gästerna ordnar själva resa och uppehälle under vistelsen. De flesta gästerna övernattar i medtagna tält på hans fastighet. Han marknadsför inte verksamheten, men tillhandahåller turistbroschyrer som upplyser var naturresurserna är belägna. Han upplyser i broschyrerna vidare om att han hyr ut utrustning. De personer som hyr hans utrustning måste till följd av de rådande geografiska förhållandena förflytta sig mellan uthyrningsstället och den plats där kanot, gummiflotte eller kajak sätts i strömmen. Av säkerhetsskäl instrueras deltagarna om hur de skall bete sig vid forsränning. Han ger vidare noggranna upplysningar om vad deltagarna skall iaktta i den svenska naturen. Den närmaste vägen från uthyrningsstället till Norrströmmen går över Mårdaklev 3:1. Såväl hans gäster som andra besökare torde, då de tar sig väg över Mårdaklev 3:1, kunna åberopa allemansrätten. Av det totala antalet kanotister i Norrströmmen är ca 70 % ej hänförliga till hans verksamhet. Någon allvarlig skada på Mårdaklev 3:1 har inte uppkommit. Påståendet att forsbranterna rasar är felaktigt. Visst slitage har dock uppstått, vilket mest visat sig i att det uppstått en upptrampad stig till det ställe där isättning sker. Uppgifterna om förfång för fisket torde vara väsentligt överdrivna och det har inte heller påvisats att fisken störs av de aktiviteter som utövas i Norrströmmen. Fisken finns i grundare vatten än vad som är fallet där forsränningen äger rum. Norrströmmens vatten tillhör inte P.N. och den utrustning som tillhandahålles används uteslutande på Norrströmmen. - Han gör i första hand gällande att han inte arrangerar eller organiserar forsränning och att, även om så vore fallet, rättslig grund saknas att förbjuda verksamheten då det råder fri etableringsrätt för företagare. I andra hand gör han gällande att den förslitning som hans verksamhet eventuellt medför inte överskrider en nivå som P.N. på allemansrättsliga grunder måste acceptera.
Domskäl.
Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. P.N. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och K.Y. samt vittnesförhör med S.S. G.S. A.L. K-O.L. och G.S. K.Y. har för sitt vidkommande åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv.
P.N. har bekräftat vad han sakframställningsvis har anfört samt har därutöver uppgett i huvudsak följande. Under slutet av 1970-talet anlade han en väg fram till Norrströmmen för att han och hans fru skulle komma dit, men han hade inte något emot att även allmänheten nyttjade platsen. Kort tid därefter började K.Y. med sin kanotuthyrningsverksamhet, vilken medförde att förslitningar uppstod på hans fastighet. Han kontaktade därför kommunen som installerade bl a soptunnor och toaletter. Sedan K.Y. under senare delen av 1980-talet hade utvidgat sin verksamhet till att omfatta även forsränning, träffades ett avtal dem emellan att forsränningen, med hänsyn till flora och fisk, fick bedrivas endast under månaderna maj till september mellan kl 11.00-16.00. Vid denna tidpunkt uppstod inte några större problem och han tyckte i början att det rent av var ganska trevligt att bevittna forsränning. År 1989 började K.Y. att tillhandahålla tält- och parkeringsplatser på hans mark, varför avtal om årlig ersättning på 4 000 kr träffades. I februari månad 1991 sade han upp avtalet på grund av att K.Y. bröt deras överenskommelser. I mars månad 1992 erhöll han 10 000 kr från någon som varken hade angett avsändare eller vad beloppet avsåg, varför han vägrade att ta emot pengarna. Numera kommer forsränningsdeltagare med buss till K.Y:s fastighet. Det rör sig om ett omfattande kommersiellt utnyttjande. Ungdomsledare har uppgett för honom att de till K.Y. betalat 200 kr per person. Platsen har varit välbesökt under i vart fall varje helg i april 1994. Som exempel kan anges att det lördagen d 9 april, kl 16.30, var en grupp om ca 15 deltagare som omväxlande tog sig ned för forsen eller klättrade i forsbrantema. Lördagen d 30 april uppskattade han antalet deltagare till mellan 50 och 70 personer. Det är alltid K.Y:s danska gäster som han träffat på då han uppsökt platsen och han känner igen de gummiflottar som används. Problemet i dag är att verksamheten är för omfattande. Jakten störs av att deltagarna tar väg över hans fastighet till forsen. Han har upphört med att försöka fiska i forsen, eftersom laxfisken har blivit skygg och störd av alla människor som trampat upp forsbottnen. Deltagarna klättrar vidare i forsbranterna, vilket fått till följd att rötterna på avverkningsbara träd blottas och slits. Träden kommer att falla ner i forsen om verksamheten får fortsätta. Tidigare hade han en husvagn uppställd vid forsen för att han och hans fru skulle kunna få lugn och ro och de bevistade platsen ofta. Numera är det inte någon lugn plats. Han betraktar det hela som likställt med någon form av servitut och tror att det skulle vara svårt att sälja fastigheten under rådande förhållande.
K.Y. har bekräftat vad han sakframställningsvis har anfört och därutöver uppgett bl a följande. Han började med kanotuthyrning i området för att kunna livnära sig på sitt stora intresse - friluftsliv. Han har härigenom även kunnat ge friluftsupplevelser åt ungdomar. De kanotister som färdas mot Norrströmmen är tvungna att bära kanoterna förbi forsen. Under slutet av 80-talet växte iden om att tillhandahålla även farkoster med vilka ungdomar kunde fara ner genom forsen. Han har en fast anställd person, som ger instruktioner nere vid forsen såväl på land som i vattnet, och hans uthyrningsverksamhet omfattar i dag 65 kanoter, 15-20 gummiflottar och 6 kajaker. Gummiflottarna är av sådan typ som kan köpas i vilken sportaffär som helst i Danmark eller Sverige. Hans gäster består till stor del av skolklasser från Danmark. Det är vanligen samma lärare som årligen återkommer med en ny grupp elever. Gästerna klättrar i berg, paddlar kanot och forsränner, allt efter deras egna önskemål. Han uppskattar antalet deltagare, som det senaste året utnyttjat gummiflottar, till ca 3 000. Det finns minst tre vägar till Norrströmmen, varför det inte är nödvändigt att komma till platsen genom hans försorg. P.N. har sagt upp det dem emellan tidigare träffade avtalet beträffande forsränningen.
S.S. har uppgett i huvudsak följande. Han är fd fiskerikonsulent och fd chef för fiskenämnden i Älvsborgs län samt har arbetat med marinbiologiska undersökningar sedan år 1959. Norrströmmen är lekplats och uppväxtområde för laxartad fisk, såsom laxöring, varför strömmen under hans aktiva tid i fiskenämnden planerades bli fiskevårdsområde. Om fisken störs under lekperioden i september-november blir det inte några avkommor. Även kräftor och ål påverkas. Trampas marken runt strömfåran upp, eroderar jorden och täcker bottnen, vilket medför en absolut negativ effekt på fiskbeståndet. För att påvisa vilka skador som uppstått i det ifrågavarande fallet bör närmare undersökning företas.
G.S. har uppgett bl a: Han är en naturintresserad sportfiskare och ordförande i Atrans Sportfiskeklubb. Han har fiskat öring i Norrströmmen sedan 1985-1986. Under åren 1990-1991 fiskade han mycket öring där. På senare tid har fisket blivit allt sämre. Fisken försvinner helt då forsränning pågår och fisken kommer inte tillbaka förrän efter ett par dagar, varför han idag tvingas återvända hem från platsen i åtta fall av tio utan att ha bedrivit något fiske. De gånger han försökt fiska trots att forsränning pågått har han fått skäll av danska ungdomar. Fisk i åldern ett till två år finns överhuvud inte kvar i området. Forsrännarna går på bottnen där fisken leker, varför han tror att forsränningen är anledningen till att fiskbeståndet har minskat. Möjligen skulle försurning av vattnet kunna åstadkomma motsvarande förändring av fiskbeståndet. Emellertid har kalkning företagits i området, varför vattenkvaliteten i dag är bättre än under år 1990. Det har även blivit en markant förändring av vegetationen runt forsen det senaste året. Vid regn sköljs jorden ner i forsen. Då han bevistade platsen år 1986 uppmärksammade han överhuvudtaget inte något slitage.
A.L. har uppgett: Hon bor på en fastighet i närheten av Norrströmmen. På grund av den ökade tillströmningen av kanotister i området, fick hon i uppdrag av kommunen att inventera rastplatser och intervjua fastighetsägare. Om det funnits andra uthyrare av forsränningsutrustning i området än K.Y. så tror hon att hon hade känt till dessa.
K-O.L. har uppgett: Han känner P.N. sedan lång tid tillbaka och de har jagat tillsammans sedan 1962. Han är jaktledare i jaktvårdsområdet, vilket omfattar 22 fastigheter eller 1 120 hektar. Beträffande det ifrågavarande området runt Norrströmmen, så utgör detta ett naturligt område där älg uppehåller sig. Förr om åren jagades detta område av separat, genom att passkyttar sattes ut. Detta är numera omöjligt, dels på grund av säkerhetsskäl, dels på grund av att älgen inte uppehåller sig i området då verksamhet pågår. Problemet är att forsrännare tar sig väg från Nyabygget till Norrströmmen. Såvitt han förstår finns det inte någon anledning för andra än forsrännare att ta den vägen.
G.S. har uppgett: Han bor på "andra" sidan Atran och ca 250 m från det ställe där gummibåtarna sätts i strömmen. Han ser därför ut mot Norrströmmen flera gånger per dag. Forsränning har pågått under de senaste åtta till tio åren. De forsrännare han har iakttagit har uteslutande kommit gående från fastigheten Nyabygget och tagit samma väg tillbaka efter avslutad verksamhet i forsen. Det är inte omöjligt att forsrännare kan ha kommit från ett annat håll, men om så har skett har han inte sett dem.
TR:ns bedömning.
TR:n, som konstaterar att saken inte rör ersättning på grund av skada på fastighet, byggnad eller annan anläggning på annans mark och därför finner sig oförhindrad att uppta den i målet förda talan till prövning, gör följande bedömning.
P.N. har gjort gällande att målet i första hand inte skall bedömas utifrån allemansrättsliga hänsyn, utan i stället från äganderättsliga, och att en organisatör av en verksamhet inte under åberopande av allemansrätten kan bereda sig och sina deltagare tillträde till annans mark utan tillstånd från fastighetsägaren. Vidare har han gjort gällande att varje åtgärd syftande till en kanalisering av människor till fastigheten således är förbjuden och att detta är fallet oavsett vilka skador kanaliseringen kan tänkas medföra.
Enligt TR:ns uppfattning är denna P.N:s bedömning av rättsläget felaktig. Vid prövning av huruvida skadeståndsskyldighet eller vitesförbud kan komma i fråga på grund av verksamhet på annans mark, oavsett om verksamheten skett i enskild eller organiserad form, skall bedömningen enligt TR:n ske utifrån huruvida verksamheten medför, kommer att medföra eller har medfört förslitningar eller obehag i en omfattning som går utöver vad fastighetsägaren normalt måste tåla på grund av allemansrätten (jfr Ljungman, Om skada och olägenheter från grannfastighet s 268). Det framstår som klart att den som anordnar ett kollektivt nyttjande av annans mark kan krävas på skadestånd för skador som genom vållande från arrangörens sida förorsakas av deltagarna, oavsett om deltagarna var för sig uppträder på ett sätt som faller inom ramen för allemansrätten. (Se bl a Bengtsson" SvJT 1985, s 431-432.) Enligt TR:ns uppfattning möter inte heller några teoretiska hinder mot att arrangören jämväl kan åläggas vitesförbud att i fortsättningen genomföra samma slags arrangemang och i samma omfattning som tidigare. Skadeståndstalan eller talan angående vitesförbud kan i enlighet härmed med framgång föras endast till den del som motsvaras av störningar överstigande vad fastighetsägaren måste tåla. (Jmf NJA 1946 s 468, SOU 1983:7 s 251, Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl s 53-56, SvJT 1985 s 431-432.)
I målet har P.N. genom den åberopade bevisningen visat att K.Y. genom annonsering, väganvisningar samt tillhandahållande av utrustning och instruktörer i stor omfattning och i förvärvssyfte anordnat kollektivt nyttjande av P.N:s fastighet, och att den s k forsränningen i stort sett uteslutande härrör från K.Y:s verksamhet. Genom P.N:s egna uppgifter och vittnesförhör med främst S.S. G.S. och K-O.L. är det vidare i målet visat att den av K.Y. bedrivna verksamheten, till följd av dess omfattning, medför skador och andra olägenheter för P.N. som överstiger vad P.N. på allemansrättsliga grunder måste tåla. Det får anses ligga i sakens natur att vållande i detta avseende exempelvis kan vara att arrangemangets deltagarantal är för stort på grund av att arrangören inte tillräckligt uppställt begränsningar därvidlag. P.N. har emellertid själv uppgett att han inte har något emot att hans fastighet nyttjas normalt inom ramen för allemansrätten och att han beträffande forsränningen anser att den i dag är av för stor omfattning, men att han till en början rent av tyckte att forsränningen var trevlig att se på. P.N. har således inte i målet gjort gällande att forsränning som företeelse i och för sig är till förfång för honom. Det saknas vidare utredning beträffande vid vilket antal flottar eller under vilka tidpunkter sådant förfång uppstår. Vid sådant förhållande och i enlighet med TR:ns ovan redovisade uppfattning, äger K.Y. således kanalisera en viss okänd mängd människor till Norrströmmen, utan att P.N. gett sitt medgivande därtill. Med hänsyn till det ovan anförda, kan P.N:s yrkande om ett absolut förbud för K.Y. att direkt eller indirekt arrangera verksamhet på Svenljunga Mårdaklev 3:1 inte bifallas.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
Tf lagmannen Kvist var skiljaktig och anförde: K.Y:s verksamhet kan enligt min mening indelas i två delar, nämligen en renodlad uthyrningsverksamhet av kanoter och kajaker för användning i det sjö- och vattensystem som omger Mårdaklev samt uthyrning av gummiflottar och våtdräkter m m för uteslutande bruk i Norrströmmen. Hyran för gummiflottar inkluderar även nödvändiga instruktioner i Norrströmmen av instruktörer, som är anställda av K.Y. Om förstnämnda verksamhetsgren är nu ej fråga.
Lika med majoriteten finner jag visat att K.Y. genom annonsering, tillhandahållande av utrustning och instruktörer, i stor omfattning och i förvärvssyfte anordnar kollektivt nyttjande - s k forsränning - av P.N:s fastighet och att den forsränning som förekommer i stort sett uteslutande härrör från K.Y:s verksamhet.
Genom att mot ersättning lämna instruktioner på ort och ställe, vilka instruktioner ur säkerhetssynpunkt är en nödvändig förutsättning för forsränningen, kan det på goda grunder sägas att K.Y. tar betalt av allmänheten för att de förnöjer sig på P.N:s fastighet. För denna typ av verksamhet, som ostridigt sker utan samtycke från markägaren, saknas stöd i såväl lag som sedvänja. Då verksamheten enligt utredningen länder P.N. till icke blott obetydligt förfång, utgör den en oacceptabel inskränkning av hans äganderätt till marken. Den bör därför förbjudas. Jag anser således att P.N:s yrkande om vitesförbud skall bifallas.
HovR:n för Västra Sverige
P.N. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
K.Y. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg och hovrättsrådet Björnberg) anförde i dom d 12 juli 1995: Domskäl. Parterna har i HovR:n vidhållit de grunder för sin talan som de enligt TR:ns dom åberopat vid TR:n. P.N. har dock förtydligat att de av honom åberopade grunderna inte skall uppfattas som en första- och en andrahandsgrund utan som jämställda grunder.
P.N. har utöver vad som antecknats i TR:ns dom sakframställningsvis anfört att K.Y. marknadsför sin verksamhet i bl a Danmark genom att tillhandahålla broschyrer och affischer samt att deltagarna i forsränningsverksamheten trampar ned plantor och skadar trädrötter, vilket är till förfång för honom.
I HovR:n har P.N. och K.Y. hörts på nytt. På P.N:s begäran har förnyat vittnesförhör hållits med A.L. P-H.B. har på P.N:s begäran hörts som nytt vittne i HovR:n. S.S:s. G.S:s och G.S:s berättelser inför TR:n har återgetts genom banduppspelning och K-O.L:s berättelse har föredragits på sätt den antecknats i TR:ns dom.
Utöver vad som framgår av TR:ns dom har ovan nämnda personer berättat bl a följande.
P.N: Det finns särskilt iordningställda platser för isättning och upptagning av främst kanoter men även flottar ovanför och nedanför själva Norrströmmen. Trots detta tas flottar upp på andra platser, vilket skadar forsbranterna. Instruktörerna som han sett vid forsen har vid flera tillfällen inte informerat forsrännarna om var isättning och upptagning av flottar skall ske. - Han uppsöker Norrströmmen i medeltal tre-fyra gånger i veckan och han har iakttagit att forsen utnyttjas mest intensivt under månaderna april-maj och augusti-oktober.
Under dessa tider på året kan antalet forsrännare uppgå till 120-150 personer varje dag. Efter TR:ns dom har antalet forsrännare snarare ökat än minskat. Det har vid flera tillfällen förekommit att han inte kunnat fiska vid forsen på grund av att forsrännare uppehållit sig där. Han har även blivit uppmanad av personer som K.Y. anlitat att inte fiska så länge forsränning pågår. Av säkerhetsskäl går det inte längre att jaga på markerna, bl a uteblev hela förra årets "bockjakt". De träd som finns längs forsen har blivit rötskadade av att deltagarna klättrat i forsbranterna varvid rötterna blottlagts och skadats. Även vissa växtarter har försvunnit på grund av aktiviteterna i forsen.
K.Y: De personer som hyr utrustning av honom ringer, huvudsakligen i början av året, och bokar utrustning till vissa dagar. De flesta av gästerna övernattar i medförda tält. I en ladugård på fastigheten finns dock möjlighet till inkvartering. Han tillhandahåller kallt vatten och torrklosett samt i vissa fall proviant. Huvuddelen av provianten får gästerna införskaffa själva. Han uppskattar antalet personer, som det senaste året utnyttjat de 20-25 gummiflottar han har till uthyrning, till drygt 3 000. De flesta som forsränner i Norrströmmen hyr sin utrustning av honom. Det förekommer dock forsrännare med egna kajaker och gummiflottar. Antingen han själv eller någon som han anlitat informerar gästerna angående vilka ordningsregler som gäller på hans fastighet samt hur forsränningsutrustningen skall användas och vilka säkerhetsregler som gäller vid forsränning. Information lämnas såväl på hans fastighet som vid Norrströmmen. - En alternativ förklaring till att fiskbeståndet reducerats de senaste åren, vilken han i och för sig inte kan vitsorda, kan vara att en industri längre upp i Atran släpper ut ämnen som kan påverka miljön. - De affischer som åberopats som bevisning i målet ger han till gäster som ett minne och broschyrerna sprids i Danmark, huvudsakligen på skolor.
A.L: Vid inventeringen var det, såvitt hon kommer ihåg, endast K.Y. som hyrde ut gummiflottar. Det fanns dock andra personer som hyrde ut kanoter. - Vid ett tillfälle när hon befann sig vid Norrströmmen kom en grupp om 30-40 personer för att forsränna. De kom med största sannolikhet från K.Y:s fastighet. En i gruppen sade att det skulle komma sammanlagt 150 personer den aktuella dagen. Hon fick ett tydligt intryck av att en person i gruppen instruerade de andra.
P-H.B: Under åren 1990-1993 paddlade han kanot flera gånger i veckan, bl a i Norrströmmen. Han kontaktades av K.Y. som bad honom att hålla kurser i forsränning. Han accepterade erbjudandet men redan efter en kurs avslutade han samarbetet eftersom han ansåg att K.Y:s verksamhet inte var seriös. K.Y. har instruktörer anställda som upplyser gästerna bl a om platser för iläggning och upptagning av flottar och kajaker. Under den tid han var aktiv kom forsrännare i Norrströmmen nästan uteslutande från K.Y:s fastighet. K.Y:s gäster märks genom att de bär flytvästar och hjälmar med speciella kännetecken. Hjälmarna var tidigare märkta med en dekal på vilken det stod "Lion-Ferry". På grund av K.Y:s verksamhet är Norrströmmen överexploaterad. K.Y. har för honom uppgett att det inte skall sägas att gästerna instrueras i forsränning. Det finns inte någon annan person i området som hyr ut gummiflottar.
Den vid TR:n åberopade skriftliga bevisningen har åberopats även i HovR:n. HovR:n har vidare hållit syn på platsen.
HovR:ns bedömning.
I målet är ostridigt att K.Y. på sin fastighet mot betalning bl a tillhandahåller utrustning som är avsedd att användas vid forsränning samt att de personer som hyr utrustning av K.Y. instrueras antingen av honom eller av anlitad personal angående hur utrustningen skall användas och vilka säkerhetsregler som gäller vid forsränning. Instruktioner ges bl a vid Norrströmmen. Därtill har Karsten Y låtit framställa och sprida broschyrer över sin uthyrningsverksamhet. Broschyrerna hänvisar till möjligheten till forsränning i Norrströmmen. Mot denna bakgrund finner HovR:n det klarlagt att den utrustning för forsränning som K.Y. tillhandahåller mot betalning är avsedd att användas i Norrströmmen. Mot samma bakgrund samt med beaktande av vad som har kommit fram om omfattningen av K.Y:s uthyrningsverksamhet - låt vara att K.Y:s uppgifter härvidlag får godtas - finner HovR:n vidare utrett att K.Y. i förvärvssyfte anordnat kollektivt utnyttjande av P.N:s fastighet i betydande omfattning. Huruvida K.Y. är att betrakta som arrangör eller organisatör av verksamheten saknar betydelse i sammanhanget
P.N. har gjort gällande att K.Y:s verksamhet medför såväl skador på hans fastighet som andra olägenheter för honom samt att skadorna och olägenheterna överstiger vad han måste tåla. HovR:n har vid syn i målet kunnat konstatera bl a att en stig trampats upp längs den ena forsbranten, att marken längs forsbranten har förslitits på åtminstone tre ytterligare platser samt att vissa trädrötter blivit synliga på grund av markens förslitning och den erosion som förvärrats på grund av förslitningen. Av de uppgifter som P.N. K.Y. och P-H.B. lämnat framgår att Norrströmmen utnyttjas intensivt av framförallt personer som har hyrt gummiflottar av K.Y. Mot bakgrund därav saknas det anledning att ifrågasätta P.N:s uppgifter att hans möjligheter till rekreation samt till bedrivande av fiske och jakt vid Norrströmmen starkt begränsats. Av utredningen i målet framgår att fiskbeståndet av laxartad fisk i Norrströmmen på senare tid minskat. Det kan emellertid inte anses klarlagt att K.Y:s uthyrningsverksamhet i någon större mån bidragit till fiskbeståndets minskning.
Sammantaget finner HovR:n visat att K.Y:s verksamhet från Nyabygget medför såväl skador på P.N:s fastighet som andra betydande olägenheter för denne. Skadorna och olägenheterna är av sådan beskaffenhet att de inskränker P.N:s möjligheter att fritt förfoga över fastigheten.
Den enskildes egendom är numera grundlagsskyddad mot kränkning enligt 2 kap 18 § 1 st regeringsformen, vari stadgas att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Enligt 3 st samma lagrum skall alla, oberoende av vad som föreskrivs angående egendomsskyddet i bl a 1 st, ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Till förtydligande av förhållandet mellan egendomsskyddet och allemansrätten anges i förarbetena att sista stycket innebär att en fastighetsägare oberoende av vad som i övrigt föreskrivs i §:n, även fortsättningsvis måste acceptera att det är tillåtet för var och en att nyttja naturen enligt vad som för varje tid följer av allemansrätten (prop 1993/94:117 s 50). Detta medför att prövningen i målet i första hand skall ta sikte på frågan huruvida K.Y. överskridit gränserna för allemansrätten. Den omständigheten att äganderätten jämväl skyddas genom artikel 1 i tilläggsprotokoll d 20 mars 1952 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken artikel gäller som svensk lag sedan d 1 jan 1995, leder inte till ett annat ställningstagande.
Allemansrätten är grundad på sedvana och den finns inte definierad i någon författning. Den får sitt innehåll främst genom motsatsvisa tolkningar av vissa straffstadganden (se bl a Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl s 14-15). Allt nyttjande av annans fastighet som går fritt från straff kan dock inte anses tillåtet. Allemansrätten har i kommentaren till naturvårdslagen beskrivits som en befogenhet för envar att i viss utsträckning nyttja annans fastighet, oavsett om man äger någon särskild rätt i den (se Jonzon-Delin-Bengtsson, Naturvårdslagen, 3 uppl s 35). Nyttjandet får dock inte gå så långt att fastighetens ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t ex en nytt janderättshavare) tillfogas nämnvärd olägenhet eller skada. I kommentaren (s 36) anges vidare att det mera närliggande vid en tolkning av oklara lagregler på detta område är att särskilt beakta den allmänna tendensen i bl a naturvårdslagen att tillvarata allmänhetens intresse av rörelsefrihet i markerna, så länge markägaren inte tillfogas nämnvärd ekonomisk skada eller störning i hemfriden och inte heller nämnvärd olägenhet uppkommer från naturvårdssynpunkt. Även övrig doktrin på området talar för att allemansrätten har det nu angivna innehållet (se bl a Ljungman, Om skada och olägenheter från grannfastighet s 262-270 och Bengtsson, Allemansrätt och markägarskydd).
Som HovR:n tidigare konstaterat medför K.Y:s verksamhet skador på P.N:s fastighet och betydande olägenheter för denne. Med beaktande av det nyss anförda angående innehållet i allemansrätten finner HovR:n att skadorna och olägenheterna klart överstiger vad P.N. på allemansrättsliga grunder måste tåla.
HovR:n har härefter att ta ställning till om K.Y. såsom yrkats, vid vite helt kan förbjudas att arrangera eller på annat sätt medverka till organiserad forsränning på P.N:s fastighet.
P.N:s påstående att en organisatör av en verksamhet inte under några förhållanden kan bereda sig och sina deltagare tillträde till annans mark utan tillstånd från fastighetsägaren saknar stöd i såväl doktrin och praxis som sedvana (beträffande sedvana se Naturvårdsverket, Allemansrätten och kommersen s 11). Situationen torde inte förändras av att verksamheten är kommersiellt betingad (jfr bl a Bengtsson vid 29:e Nordiska Juristmötet, del 1 s 250). Däremot kan den som anordnar ett kollektivt nyttjande av annans mark bli ersättningsskyldig för skador som genom vållande från arrangörens sida förorsakas av deltagarna, oavsett om deltagarna var för sig uppträder på ett sätt som faller inom ramen för allemansrätten (jfr bl a Bengtsson, SvJT 1985 s 431432). En sådan skadeståndstalan kan emellertid vinna framgång endast om de olägenheter och skador som uppkommit överstiger vad som normalt måste tolereras på grund av allemansrätten. Det råder enligt HovR:ns mening knappast någon tvekan om att P.N. om han utformat sin talan som ett skadeståndsanspråk, hade varit berättigad att få ersättning av K.Y. för de skador som orsakats av deltagare i de av K.Y. anordnade forsfärderna.
En fastighetsägare torde även kunna föra talan om vitesförbud för en arrangör att använda hans mark på det ena eller andra sättet (jfr bl a Bengtsson vid 29:e Nordiska Juristmötet, del 1 s 248 och SvJT 1985 s 432). Fråga är då om ett sådant förbud under de omständigheter som målet gäller kan avse verksamheten i dess helhet, trots att en viss mindre del av den leder till sådana ingrepp som måste godtas enligt allemansrätten, eller om ett förbud, i likhet med vad som gäller för ett skadestånd, kan avse endast den del av verksamheten som ligger ovanför toleransgränsen. Som TR:n har konstaterat bör ett visst mått av forsränning kunna tolereras i Norrströmmen, något som också P.N. medgett.
Det bör framhållas att målet gäller frågan om den verksamhet som K.Y. bedriver från sin fastighet leder till skador och olägenheter som går utöver vad P.N. måste tåla på grund av den, numera grundlagsfästa, inskränkning i äganderätten som följer av allemansrätten. Enligt HovR:ns mening finns det - i allt fall i fråga om utnyttjande av annans mark på kommersiell basis - ett flertal omständigheter som kan leda till att den på allemansrätten grundade skyldigheten att tåla skada och intrång försvagas. Detta bör gälla exempelvis aktiviteter som är ensidigt inriktade på ett bestämt sorts utnyttjande av en fastighet, är starkt koncentrerade till ett begränsat område eller är av större omfattning och har en viss grad av varaktighet eller upprepning. Ett arrangemang som har sådana inslag är nämligen till sin karaktär ägnat att ge upphov till skador eller olägenheter för markägaren och det ligger i dessa fall nära till hands att anta att arrangören inser risken för sådana följder. Kravet på arrangören att vidta åtgärder för att minimera eller helt undanröja skaderiskerna bör kunna ställas högre i sådana fall. Skulle de åtgärder som rimligen kan vidtas inte leda till att en förutsebar risk för skada undanröjs bör i sista hand kunna krävas av arrangören att han avbryter aktiviteten. Detta torde dock förutsätta att arten av arrangemang och omständigheterna i samband med detta är speciella och att risken för bestående skador är starkt uttalad.
En kommersiell aktivitet av större omfattning som medför risk för skador på annans mark, vilken i och för sig inte kan leda till straffansvar för arrangören men som på goda grunder kan förutsättas ge upphov till ett skadeståndsansvar för denne, måste enligt HovR:ns mening kunna förhindras eller förebyggas med stöd av rättsordningen genom ett vitesförbud. Det förhållandet att ett visst mått av utnyttjande kan bedömas vara tillåtet enligt allemansrättsliga grundsatser bör inte nödvändigtvis innebära att ett vitesförbud alltid måste innehålla undantag för en tillåten nivå. Om ett begränsat förbud bedöms inte kunna få den effekt som eftersträvas med förbudet, bör verksamheten kunna förbjudas helt.
Genom att från Nyabygget kommersiellt och i organiserade former arrangera forsränning utnyttjar K.Y. P.N:s fastighet. Verksamheten är strängt lokaliserad till ett bestämt område på P.N:s fastighet och koncentrerad till sin art. Den bedrivs intensivt under de för forsränning lämpliga tidsperioderna. Verksamheten har gett upphov till såväl skador på fastigheten som andra olägenheter för P.N, något som K.Y. har varit medveten om. De åtgärder som K.Y. har vidtagit och som i och för sig kan ha varit ägnade att förebygga de negativa effekterna har visat sig inte vara tillräckliga. Det finns grundad anledning att anta att skador och olägenheter även fortsättningsvis uppkommer om verksamheten fortsätter.
Sammanfattningsvis finner HovR:n att omständigheterna i målet är sådana att K.Y. bör förklaras sakna rätt att från Nyabygget utan medgivande av P.N. arrangera eller på annat sätt medverka till organiserad forsränning i Norrströmmen på fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:1, samt att han vid vite bör förbjudas att fortsätta verksamheten. Vitet bör bestämmas till 200 000 kr.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns dom förklarar HovR:n att K.Y. saknar rätt att från fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:9 (Nyabygget) utan medgivande av P.N. arrangera eller på annat sätt medverka till organiserad forsränning i Norrströmmen på fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:1 samt förbjuder HovR:n Karsten Y vid vite om 200 000 kr att fortsätta verksamheten.
Hovrättsrådet Petersson och referenten, tf hovrättsassessorn Svensson var skiljaktiga. De förklarade sig instämma i majoritetens bedömning t o m det stycke som slutar med orden "anordnade forsfärderna" och yttrade därefter följande: I målet har inte framkommit att en viss begränsad sådan verksamhet som K.Y. bedriver och som syftar till kollektivt nyttjande av P.N:s fastighet för forsränning i Norrströmmen skulle medföra sådan olägenhet eller skada för P.N. som överstiger vad han på grund av allemansrätten måste tolerera. En talan om vitesförbud bör endast få föras angående olägenhet eller skada som överstiger toleransgränsen. Ett mer långtgående vitesförbud får ju anses innebära att förbudet också riktas mot verksamhet som inte medför olägenhet eller skada och som således enligt allemansrätten är tillåten. Frågan om inskränkning i verksamheten till en lägre nivå för att minska eller eliminera skadeverkningarna är inte föremål för prövning i målet. Med hänsyn till det anförda kan P.N:s yrkande inte bifallas. TR:ns domslut bör således fastställas.
HD
K.Y. (ombud advokaten L.E.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla den av P.N. förda talan om vitesförbud.
P.N. (ombud förbundsjuristen A.L.) bestred ändring. Han yrkade i andra hand att HD skulle fastställa att K.Y. saknade rätt att utan medgivande från P.N. arrangera eller på annat sätt medverka till organiserad forsränning i Norrströmmen på fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:1, utom såvitt avsåg arrangemang under högst en timma per dag med ett maximalt dagligt deltagarantal om tio personer under perioden juni t o m augusti, eller den lägre nivå som HD fann skälig samt att HD skulle vid vite om 200 000 kr förbjuda K.Y. att fortsätta därmed.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Jacobsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl, Lika med HovR:n anser HD det klarlagt att K.Y. genom sin marknadsföring av uthyrningsverksamheten och genom att tillhandahålla erforderlig utrustning härför i betydande omfattning och i förvärvssyfte anordnat kollektivt utnyttjande av P.N:s fastighet.
Allemansrätten grundas på sedvana som har kommit till uttryck i bl a 2 kap 18 § 3 st regeringsformen som anger att alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten, och 1 § 1 st naturvårdslagen enligt vilken naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Det föreligger inte någon lagstiftning angående allemansrättens närmare innehåll varför innebörden härav är svår att fastställa. Nyligen har Miljöbalksutredningen i betänkandet SOU 1996:103 med förslag till miljöbalk valt att inte lagreglera allemansrättens innebörd. Som en allmän utgångspunkt kan det därför vara närliggande att särskilt beakta den allmänna tendensen bl a i naturvårdslagen att tillvarata allmänhetens intresse av rörelsefrihet i markerna, så länge markägaren inte tillfogas nämnvärd ekonomisk skada eller störning i hemfriden och inte heller nämnvärd olägenhet från naturvårdssynpunkt (se Jonzon m fl, Naturvårdslagen, 3 uppl, 1988 s 36).
De berörda bestämmelserna om allemansrätten tar primärt sikte på förhållandet mellan den enskilde och markägaren och inte på den omfattande friluftsverksamhet som under senare år utvecklats genom olika organisationer och näringsidkare. Gällande rätt saknar emellertid bestämmelser som förbjuder organiserad friluftsverksamhet på allemansrättslig mark (a betänkande s 322 och Naturvårdsverket, Allemansrätten och kommersen, 1995 s 10). Det torde därför inte vara möjligt att förhindra organisationer eller enskilda från att utnyttja allemansrätten kommersiellt eller på annat sätt, så länge verksamheten inte blir så omfattande att den s k toleransgränsen överskrids.
Den forsränningsverksamhet som K.Y. organiserat har inneburit ett ianspråktagande av P.N:s fastighet. Enligt vad som framkommit i HovR:n har denna verksamhet inneburit skador på fastigheten och olägenheter för P.N. i en utsträckning som klart ligger utöver vad som kan ske med stöd av allemansrätten. Förbud skall därför meddelas K.Y. att bedriva verksamhet till den del denna överstiger vad som ur allemansrättslig synpunkt kan tolereras. I brist på närmare utredning härom bör verksamheten lämpligen begränsas till vad P.N. i andra hand har yrkat.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att K.Y. ej äger utan medgivande av P.N. arrangera eller på annat sätt medverka till organiserad forsränning i Norrströmmen på fastigheten Svenljunga Mårdaklev 3:1, utom såvitt avser arrangemang under högst en timma per dag med högst tio deltagande personer under perioden juni t o m augusti månad.
HD (JustR:n Knutsson, Gregoza, Lind, Nyström, referent, och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Såsom HovR:n närmare har utvecklat är allemansrätten en rätt för den enskilde att i sitt umgänge med naturen nyttja annan tillhöriga mark- och vattenområden; rätten är emellertid begränsad på det sättet att nyttjande av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare. Även om allemansrätten tillkommer den enskilde kan den naturligen utövas av ett flertal personer tillsammans, under förutsättning att envar håller sig inom ramen för allemansrätten. Skulle ett sådant kollektivt nyttjande emellertid innebära påtaglig skada eller olägenhet, kan det medföra att allemansrätten inte får utnyttjas längre på det viset. Hinder föreligger vidare inte mot att allemansrätten utnyttjas kommersiellt; inte minst för att göra avlägsen eller eljest svåråtkomlig natur tillgänglig för fler enskilda människor finns också på många håll i vårt land anläggningar för att underlätta olika slag av friluftsliv.
Det får antas att envar forsrännare som nyttjar Norrströmmen på P.N:s fastighet håller sig inom ramen för allemansrätten. Den av K.Y. organiserade och även marknadsförda verksamheten innebär emellertid att han tillhandahåller utrustning och uttryckligen anvisar ett bestämt avgränsat område av P.N:s fastighet för ett kollektivt utnyttjande. Detta utnyttjande har sammantaget blivit så intensivt och med hänsyn till växt och djurliv även olämpligt att det - som HovR:n funnit - medfört avsevärda skador och olägenheter för P.N. Detta måste K.Y. ha insett. Skadorna och olägenheterna överstiger klart vad P.N. i sin egenskap av fastighetsägare måste tåla på grund av allemansrätten. Grundad anledning förekommer att, som HovR:n uttalat, anta att motsvarande skador och olägenheter även fortsättningsvis uppkommer om K.Y:s verksamhet får fortgå.
K.Y. skall därför förklaras sakna rätt att från sin fastighet utan medgivande från P.N. arrangera eller på annat sätt medverka till organiserad forsränning i Norrströmmen på P.N:s fastighet samt förbjudas vid vite om 200 000 kr att fortsätta sin verksamhet.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d 27 sept 1996 (mål nr T 3615/95).