NJA 1996 s. 696

Allmän åklagare yrkade vid Mölndals TR ansvar å A.F. för försök till varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: A.F. har d 23 juli 1992 på Landvetters flygplats utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet uppsåtligen försökt att till riket införa en slangbella med 91 stycken stålkulor för vilket införselförbud råder.

Åklagaren yrkade förverkande av i beslagtagna slangbella och stålkulor.

A.F. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Berggren samt hovrättsråden Nilsson och Smith, referent) anförde i dom d 3 mars 1995: Domskäl. A.F. har i HovR:n gjort gällande att den slangbåge med tillhörande stålkulor som han försökte införa till riket inte omfattas av införselförbudet i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål. Till stöd härför har han ingett och åberopat bl a utdrag av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen.

Genom lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål infördes förbud mot att på allmän plats inneha vissa allmänfarliga föremål. Förutom knivar samt andra stick och skärvapen omfattar lagens bestämmelser föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. I den senare kretsen av förbjudna föremål ingår s k gatustridsvapen. Med detta begrepp avses enligt lagens förarbeten bl a knogjärn, batonger, kaststjärnor, karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar, blydaggar och s k precisionsslangbågar (prop 1987/88:98 s 17). Av förarbetena framgår vidare att avgörande för frågan om ett föremål skall hänföras till den förbjudna kretsen är om föremålet genom sin konstruktion är särskilt ägnat att använda som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Vid en senare tillkommen ändring i lagen uttalade departementschefen att det skall vara fråga om föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning och som således inte har något annat naturligt legitimt användningsområde (prop 1989/90:129 s 15).

Av utredningen i målet framgår att A.F:s slangbåge är en s k precisionsslangbåge, som enligt vad som ovan anförts definitionsmässigt faller in under beteckningen gatustridsvapen och som inte får innehas på allmän plats.

I förarbetena till 1988 års knivlag diskuterades om ett generellt införselförbud skulle införas beträffande gatustridsvapnen. Något sådant infördes emellertid inte utan departementschefen anmärkte att hon avsåg att återkomma till frågan om ett införselförbud med stöd av bemyndigande för regeringen i vapenlagen (1973:1176). Fördelen med en sådan lösning skulle enligt departementschefen vara att det skulle bli möjligt att på ett klarare sätt avgränsa importförbudets omfattning samtidigt som de generella reglerna i vapenlagen om bl a undantag från förbudet skulle bli direkt tillämpliga (prop 1989/90:129 s 18). Regeringen har därefter genom förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål, i dess lydelse före d 1 juli 1993, förordnat att springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar och batonger samt karatepinnar av metall, blydaggar, spikklubbor eller liknande inte får föras in i landet utan särskilt tillstånd.

Frågan i målet är om den av A.F. införda slangbågen med tillhörande stålkulor är att anse som liknande de i 1990 års förordning angivna föremålen och därför omfattas av införselförbudet i denna förordning. Varken författningstextens lydelse eller uttalanden i förarbetena till knivlagen ger direkt stöd för att så skulle vara fallet. Härtill kommer att Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (RPS FS nr 2 FAB 551-3, 2.1) upptar pil- och slangbåge, även s k compoundbåge och andra jaktpilbågar som exempel på vapen som inte kräver tillstånd för innehav och införsel. Med hänsyn härtill och till legalitetsprincipen inom straffrätten kan enligt HovR:ns uppfattning Alf F:s slangbåge med tillhörande stålkulor inte anses omfattas av införselförbudet i 1990 års förordning. Åtalet skall därför ogillas.

Vid denna utgång skall också förverkandeyrkandet ogillas.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma A.F. för försök till varusmuggling i enlighet med åtalet och bifalla yrkandet om förverkande.

A.F. som förelagts att inkomma med svarsskrivelse, lät sig inte avhöra.

Riksåklagaren anförde: Lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra föremål (knivlagen) trädde i kraft d 1 jan 1988. I förarbetena (prop 1987/88:98) anfördes beträffande förbudet att inneha s k gatustridsvapen - varmed avsågs bl a precisionsslangbågar - att innehavsförbudet var ett första steg mot ett mera generellt förbud (a prop s lOf). I förarbetena till de ändringar i knivförbudslagen som infördes d 1 juli 1990 behandlades också frågan om ett utvidgat förbud avseende gatustridsvapen (prop 1989/90:129 s 15ff). Beträffande frågan om införselförbud för sådana vapen anförde departementschefen att hon i och för sig delade utredningens uppfattning att det inte fanns skäl att tillåta import. För att ett förbud inte skulle få orimliga konsekvenser måste det dock förses med vissa undantag, bl a när det gällde batonger för legal användning samt föremål som var avsedda att ingå i museers eller enskilda personers vapensamlingar.

Med hänvisning till de svårigheter som förelåg att i lagtext ange nödvändiga undantag med tillräcklig tydlighet pekade departementschefen på möjligheten att reglera frågan om införselförbud genom användning av stadgandet i 1 § 3 st vapenlagen (1973:1176). Enligt denna bestämmelse får regeringen föreskriva att bestämmelserna om skjutvapen i vapenlagen eller vissa av dem får tillämpas även i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet. Motivet till införandet av bestämmelsen var bl a att det från tid till annan introducerades nya typer av farliga föremål för marknadsföring och försäljning och att fråga kunde uppkomma om att införa kontrollsystem för mycket specifika anordningar som det från lagtekniska synpunkter lämpade sig mindre väl att ange i en allmänt hållen lag av vapenlagens typ. Departementschefen anförde att bemyndigandet för regeringen innefattade i sak föremål som utgör gatustridsvapen. Den lagtekniska lösningen på frågan om införselförbud blev således en särskild förordning om tillstånd till införsel, förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål (knivinförselförordningen).

I såväl de ursprungliga förarbetena till knivlagen som de som behandlar frågan om införselförbud för gatustridsvapen har precisionsslangbågar angetts som ett sådant föremål som ingår i begreppet gatustridsvapen (prop 1987/88:98 s 10 och prop 1989/90:129 s 15). Det är i och för sig riktigt att utformningen av 1 § knivinförselförordningen skiljer sig från 2 § knivlagen. Exemplifieringen på farliga föremål är mer omfattande i förordningen. Enligt min mening ger emellertid förarbetena vid handen att lagstiftaren avsett att begreppet gatustridsvapen skall ha samma innebörd och avse samma farliga föremål vid tillämpningen av knivlagen och förordningen.

Utmärkande för gatustridsvapen är att deras enda funktion i princip är att de kan användas som vapen. Det rör sig således om vissa vapen eller andra föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning och som inte har något annat naturligt legitimt användningsområde (prop 1989/90:129 s 15). Den angivna beskrivningen stämmer enligt min mening väl in på precisionsslangbågar. Det kan knappast råda någon tvekan om att det rör sig om ett föremål som kan vara utomordentligt farligt; det är lätt att föreställa sig vilka allvarliga skador som kan följa på ett välriktat skott från en sådan slangbåge.

HovR:n har i sin dom beaktat Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen, RPS FS 1992:2 FAP 551-3, 2.1. Som framförs av Rikspolisstyrelsen i det yttrande som Riksåklagaren låtit inhämta i målet - vilket biläggs (återges ej här; red:s anm) - skall föreskrifterna ses mot bakgrund av vapenlagens definition på skjutvapen. Jag kan inte se att innehållet i föreskrifterna på något sätt skall påverka frågan om vilka vapen och andra föremål som skall anses omfattas av särregleringen i knivinförselförordningen.

HovR:n har i sin dom åberopat legalitetsprincipen, som innebär ett förbud mot analogisk tillämpning av strafflag.

Det finns olika tolkningar av begreppet analogisk tillämpning. En i doktrinen allmänt omfattad uppfattning är att en sådan lagtillämpning definitionsmässigt innebär att ett förfarande anses straffbart trots att det står klart att det aktuella fallet inte ryms under det ifrågakomna straffbudet. Regeringen har i prop 1993/94:130, s 16 ansett att det är fråga om analogitolkning när ett straffbud tillämpas, trots att det står klart att det aktuella fallet inte ens efter tolkning i avsikt att utröna stadgandets rätta mening, kan inordnas därunder.

Enligt min mening är det inte i detta fall fråga om någon otillåten analogitolkning utan en tolkning enligt vedertagna metoder av vad som skall anses omfattas av 1 § knivinförselförordningen och då närmast lokutionen "eller liknande".

Betänkande

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Danelius, referent, Westlander och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 1 § förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål i dess lydelse före d 1 juli 1993 fick springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar och batonger samt karatepinnar av metall, blydaggar, spikklubbor eller liknande inte föras in till landet utan särskilt tillstånd. Frågan i målet är om uttrycket "eller liknande" i denna bestämmelse är tillämpligt på den slangbåge med tillhörande stålkulor som avses med åtalet.

Vid bedömningen av om ett föremål enligt 1 § 1990 års förordning kan anses som "liknande" är det inte tillräckligt att det, i likhet med de i paragrafen uppräknade föremålen, lämpar sig för brottslig användning som vapen och vid sådan användning kan åstadkomma allvarliga kroppsskador. Formuleringen i förordningen måste i stället förstås så, att den innefattar ett krav på att ett föremål till konstruktion och verkningssätt skall vara likvärdigt eller nära besläktat med något av de särskilt angivna föremålen. Detta krav är inte uppfyllt i fråga om A.F:s slangbåge, som i väsentlig mån skiljer sig från alla dessa föremålstyper och som därför inte kan anses omfattat av införselförbudet i 1 §. Åtalet och förverkandeyrkandet skall därför, som HovR:n funnit, ogillas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 25 nov 1996 (mål nr B 1495/95).