lagen.nu

NJA 1997 s. 256

En renägare som utan iakttagande av reglerna om renmärkning i 83 § 1 och 2 st rennäringslagen (1971:437) märkt en vuxen omärkt ren har dömts för stöld.

(Jfr 1948 s 307)

Allmän åklagare yrkade vid Gällivare TR ansvar å L.E, född 1944, för stöld enligt följande gärningsbeskrivning: L.E har d 1 april 1994 vid Heijoberget väster om byn Torrivaara i Gällivare kommun genom att märka en omärkt treårig ren med hustrun A.E:s renmärke olovligen tillägnat henne renen, som tillhör Gällivare skogssameby. Tillgreppet har inneburit skada för Gällivare skogssameby.

Åklagaren åberopade 8 kap 1 § och 23 kap 7 § BrB. Gällivare skogssameby framställde enskilt anspråk.

TR:n (ordf lagmannen Åkne) anförde i dom d 5 dec 1994: Domskäl. L.E har förnekat ifrågavarande gärning och bestritt bifall till det enskilda anspråket. --

TR:n noterar inledningsvis såsom ostridigt i målet att Gällivare skogssameby innefattar - förutom ett mindre område benämnt Muddus - fyra större områden, nämligen Purnu västra, Purnu östra, Raatukkavaara och Flakaberg. Några gränser finns inte mellan nämnda områden men renskötseln bedrivs i görligaste mån gruppvis inom ettvart av områdena. L.E och hans hustru A.E är medlemmar i samebyn och ingår i Flakabergsgruppen. S-E.P., med vilken åklagaren påkallat målsägandeförhör, är också medlem, tillika styrelseledamot i samma sameby, och ingår i gruppen Purnu östra.

Åklagaren har sakframställningsvis anfört i huvudsak följande: I rennäringslagen - nytryck se (SFS 1993:36) - finns bestämmelser om bl a märkning av renkalv. 183 § 1 st och 2 st stadgas följande: "Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske intill utgången av april nästföljande år, om märkningen ombesörjes av samebyn eller utföres i närvaro av någon som byns styrelse utser eller inför två vittnen. Även efter utgången av april får märkning ske, om samebyns styrelse medger det".

I 84 § 1 st anges följande: "Anträffas inom samebys betesområde ren som ej blivit märkt inom den i 83 § 1 st andra punkten angivna tiden och märkes ej renen enligt 2 st i samma paragraf, skall den tagas om hand av samebyn och säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn".

I proposition nr 64 år 1960 med förslag till lag om renmärken m m uttalas (s 27) bl a att "man har numera allmänt klart för sig att en omärkt ren tillhör antingen moderdjurets ägare eller lappby" samt "att den som i sitt märke märker ren, som han inte äger, praktiskt taget alltid gör sig skyldig till förmögenhetsbrott, i regel stöld".

Vad gäller förevarande fall befann sig jaktbevakaren B.A.J. på bevakningsuppdrag intill Heijoberget. Därvid upptäckte han skoterspår, vilka tydde på att någon med skoter hade följt efter och tagit fast en ren. Blod hade droppat ned i snön på den plats där renen hade tagits fast. J. tog kontakt med S-E.P., som ingår i Gällivare skogssamebys styrelse. J., P. samt ytterligare en person begav sig till platsen och de kunde därvid finna bitar från ett renöra. Efter att ha följt renspåren anträffade de en treårig vaja med blod i pälsen och ett färskt renmärke i örat. Märket visade sig tillhöra A.E, hustru till L.E. Denne hade setts i närheten av platsen och vid senare förhör bekräftade han att det var han som utfört renmärkningen. Han gjorde emellertid gällande att renen tillhörde honom och att den före nu ifrågavarande märkning hade varit märkt med en plastbricka, försedd med hans namn.

L.E har genom sin försvarare advokaten N. i anslutning till åklagarens sakframställning anfört bl a följande: Renmärkning sker normalt inte under den kalla årstiden i syfte att förhindra köldskador på renen i fråga. I stället kan i avbidan på varmare och torrare väderlek - lämpad för märkning genom snitt i renens öra - vederbörande renägare märka sina omärkta renar med en plastbricka. Så har skett i förevarande fall.

N. har vid huvudförhandling förevisat en bricka av nyssnämnt slag. Den förevisade brickan är blå till färgen och bär texten "L.E - - ='. Brickan, bestående av två i ena änden sammanfogade plastskivor, fungerar i stort sett som en tryckknapp. Brickan förs in över renörat till den plats där den skall anbringas. Den ena skivan är längst ut försedd med ett nålliknande metallföremål som vid sammanpressning av skivorna åstadkommer ett hål i ytterörat på renen varefter metallföremålet fäster i en därtill anpassad fördjupning i den andra skivan.

På åklagarens begäran har hållits målsägandeförhör med S-E.P.., som lämnat en berättelse av väsentligen följande innehåll: Under höst och vinter samt fram till månadsskiftet april-maj förekommer inom samebyn att man säljer vuxna omärkta renar på auktion. Vid kall väderlek förekommer inom vissa grupper att man därvid anbringar plastbrickor på renarna i fråga. När märkning medelst snitt i renens öron senare äger rum gäller inom den grupp, i vilken han ingår, att plastbrickan får sitta kvar. Däremot förekommer inte i "hans" grupp att brickor används på omärkta vuxna renar. - När det gäller en omärkt ren som är försedd med plastbricka märks den i ägarens namn. Oftast sker sådan märkning när renarna tagits in i hage för exempelvis skiljning och vid märkningen finns väl ofta någon annan medlem från samebyn i närheten.

Vad så gäller den händelse som avses med åtalet har S-E.P. berättat bl a följande: På långfredagen blev han uppringd av B.A.J.., som berättade att någon med skoter hade "jagat" en ren ungefär två kilometer och att han hade sett blod efter renen. Senare åkte han tillsammans med J. och en person vid namn L.T.P. till platsen för J:s iakttagelser. J. visade därvid var renen hade tagits fast. - Man kunde se en grop i snön och när S-E.P. grävde med händerna i snön hittade han fyra bitar från renöron. Bitarna togs om hand av L.T.P.. Sedan kunde de ta fast renen efter att ha följt efter blodspåren från denna. Vid tillfället förekom snöblandat regn. De tillvaratagna bitarna passade "identiskt" i renens öron. Sårkanterna i örat var färska och blodspåren gick ända fram till renen. I övrigt var renens öron hela och det fanns inte någonting som tydde på att renen skulle ha varit försedd med plastbricka. Inte heller syntes märken efter plastbricka på de öronbitar, som man tog hand om på "märkningsplatsen" och som man fortfarande har kvar. - Inom den grupp som han tillhör förekommer inte att man märker vuxna renar som befinner sig ute i renskogen. Av den anledningen vet han inte om det inom samebyns andra grupper förekommer att en renägare, som i skogen upptäcker en ren på vilken anbringats en plastbricka med ägarens namn, påbörjar märkning av renen medelst snitt i dess öra utan att dessförinnan tillkalla en annan medlem i samebyn.

L.E har, hörd över åtalet, berättat i huvudsak följande: Han har sysslat med renskötsel sedan 1958. Det har förekommit att han köpt omärkta renar på auktion. Den 23 dec 1992 bevistade han en auktion i Angesbyn och ropade därvid in tre vajor, fyra tjurar samt även kalvar. De inköpta djuren förvarades sedan i en skiljningshage fram till den 25 eller 26 dec då de fraktades därifrån. I anslutning därtill sattes plastbrickor med hans namn på renarna. Vid ett tillfälle, troligen i januari 1993 smet ett antal renar från den plats, där de förvarades. Han sökte efter de försvunna renarna och när han vid ett tillfälle i april 1994 kom till trakten av Heijoberget fick han syn på en ren med en blå plastbricka i örat. När han kom närmare kunde han se att renen, en vaja, tillhörde honom, varför han "kastade fast den" varefter han märkte den. Märkningen skedde med användande av hans hustrus märke. Han brukar märka med hennes märke av den anledningen att hans eget märke är snarlikt ett märke som innehas av en annan renägare vid namn E.N.. Vid ifrågavarande märkning lade han snittet vid plastbrickan så att denna kunde plockas bort. Härefter släppte han vajan. Han brukar vid märkning aldrig lämna kvar plastbrickan i renens öra av den anledningen att om renen skulle fastna med brickan kan denna riva upp ett "nytt" jack och därigenom åstadkomma ett helt nytt renmärke. - Han brukar i regel sätta fast plastbrickan på sådant ställe att brickan kan skäras bort när den "normala" renmärkningen äger rum och det kan därvid hända att snittet blir sådant att det praktiskt taget inte går att se var plastbrickan suttit.

B.A.J.. har i sitt vittnesmål lämnat en berättelse av huvudsakligen följande innehåll: När renen anträffades var den blodig. S-E.P. lyckades med att "kasta fast" renen. Denna hade nyligen blivit märkt med jack i öronen. Fyra bitar från öronen påträffades och man såg att bitarna passade in i utskärningarna, som hade raka kanter. J. gick fram till renen och kände på dess öron. Bårkanterna var jämna. Om "plastmärkning" hade förekommit skulle det bli ett stort hål som vid läkningen medför ärrbildning vid hålkanterna. Vad han kunde se fanns inte någonting som tydde på att renen hade varit försedd med plastbricka.

TR:ns överväganden.

Genom vad som framkommit i målet är till en början utrett att under den kalla årstiden en form av provisorisk renmärkning med plastbricka kan förekomma inom samebyn vad gäller tidigare omärkta renar varefter den normala renmärkningen medelst snitt i renens öron därefter sker vid lämpligare väderleksförhållanden.

L.E har medgivit att han vid den med åtalet avsedda tiden utfört märkningen av ifrågavarande ren men hävdat, att renen tillhört honom och vid tillfället i fråga varit försedd med en plastbricka med uppgift om hans namn. Han har till stöd för sitt bestridande lämnat en sammanhängande och detaljerad berättelse om sitt förvärv av renar, om det fortsatta händelseförlopp, som ledde fram till den renmärkning varom nu är fråga och om hur själva märkningen gått till.

S-E.P., vars berättelse i väsentliga delar vinner stöd av vad B.A.J. omvittnat, har å sin sida berättat att han vid undersökning av dels de på märkningsplatsen påträffade och omhändertagna öronbitarna, dels öronen på den senare påträffade, märkta renen inte funnit någonting, som tydde på att denna tidigare skulle ha varit försedd med plastbricka.

I målet har inte framkommit någon omständighet, ägnad att ifrågasätta riktigheten i och för sig av de uppgifter som lämnats av S-E.P. och B.A.J. och detta förhållande talar för att L.E kan ha handlat på sätt som åklagaren gjort gällande. Å andra sidan kan enligt TR:ns uppfattning inte bortses från följande förhållanden.

Såvitt får anses utrett var ifrågavarande ren blodig vid tiden för S-E.P:s och B.A.J:s iakttagelser varjämte vid tillfället förekom snöblandat regn. Dessa omständigheter bör enligt TR:ns bedömning rimligen ha varit ägnade att försvåra upptäckt av eventuella spår eller märken efter plastbricka på renen. Härjämte finner TR:n att av utredningen i malet inte klart framgår med vilken noggrannhet undersökningen av renen bedrivits. I sammanhanget må slutligen noteras L.E:s förklaring att spår efter plastbrickan kan ha undgått upptäckt beroende på det sätt, som snitten vid ifrågavarande märken anlagts. Denna förklaring kan inte anses som så osannolik att den bör lämnas utan avseende.

Sammanfattningsvis finner TR:n på grundval av vad som förekommit att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att renen före märkningen inte var försedd med sådan plastbricka som L.E påstått och således inte skulle ha ägts av honom. Med hänsyn till det anförda finner TR:n därför inte tillförlitligen styrkt att L.E gjort sig skyldig till stöld. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. TR:n ogillade åtalet

och lämnade skadeståndsyrkandet utan bifall.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle döma L.E för stöld till fängelse.

L.E bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Sjöblom och Viksten samt nämndemännen Pekkari och Paavola) anförde i dom d 2 maj 1995: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har, utöver L.E, S-E.P. och B.A.J. hörts på nytt. Vidare har på åklagarens begäran hörts ett nytt vittne, renskötaren L.T.P.. L.E, S-E.P. och B.A.J. har i HovR:n lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. De har emellertid tillagt följande.

S-E.P.: Han har med undantag för åren 1976-1981 arbetat med renskötsel sedan 1970. När han, B.A.J. och L.T.P. kom till platsen där B.A.J. funnit blodspår efter renen grävde alla tre i snön. De använde B.A.J:s snöskyffel. L.T.P. tog hand om de fyra öronbitarna de hittade. När de kom ifatt renen såg de att den hade A.E:s märke. Det är mycket lätt att ändra andra renmärken till hennes. Hennes märke fordrar endast fyra snitt i renörat. Jacken i renörat var drygt en centimeter. Han kände på renens öra för att förvissa sig om att inga spår fanns efter plastmärken. Det gjorde även de andra. Observationerna försvårades inte av vädret på något sätt. Plastbrickorna brukar sättas mitt i örat.

L.E: De renar som han köpt i Ängesbyn försvann från en rengärda omkring d 9-10 jan 1993 tillsammans med 100-150 andra. Han har fått tillbaka några av dem. Han brukar sätta fast plastbrickan i renörat så att han kan skära bort den när han märker renen med kniv. I regel sätter han brickan i vänster öra 8-10 millimeter från underkanten. Hans hustrus renmärke fordrar i de flesta fall att minst fem bitar skärs bort, ibland sex. Det får inte finnas minsta tendens till rundning kvar efter plastbrickan för då kan det inskurna renmärket misstas för ett annat. Han vet inte om han skar bort fem eller sex bitar vid detta tillfälle. Han brukar ta tillvara plastbrickan ur renörat för att kunna använda den igen. Han var inte ute och sökte efter de bortsprungna renarna när han träffade på vajan.

B.A.J.: Han har inga renar själv men kan mycket om renskötsel. Han videofilmade såväl platsen där renen tagits fast och märkts som renen när de återfann denna. Han, S-E.P. och L.T.P. hjälptes åt att leta upp bitarna från renörat där renen tagits fast. Alla tre undersökte renens öron för att se om det fanns några märken efter plastbricka. Det fanns inga förhårdnader längs sårkanterna som tydde på att det funnits en plastbricka i örat.

L.T.P. har uppgivit bland annat följande: Han har arbetat som renskötare i fem år. Han följde med S-E.P. och B.A.J. till platsen där renen fångats. På platsen var snön nedtrampad på en yta med en diameter på ungefär en och en halv meter. De grävde i snön med B.A.J:s snöskyffel och hittade fyra bitar från ett renöra. Dessa låg en bit under snön. Han har kvar bitarna. De hade raka och fina kanter. De följde sedan spåren efter renen tills de hittade den. Han såg med en gång att bitarna stämde överens med märkningen i renens öron. Han kände efter i renens öron för att undersöka om renen varit märkt med plastbricka. Det fanns inga spår efter märken. Normalt sätts plastbrickorna mitt i renens öra för att renen inte av misstag skall kunna riva bort den. Han har också sett att renar tillhöriga L.E har plastbrickan mitt i örat. Har plastbrickan satts i örat på vintern sluter vävnaden tätt runt den del av brickan som går genom örat.

I HovR:n har förevisats den videofilm B.A.J. tagit från platsen där renen fångats och märkts och på renen. Vidare har plastbrickor av den aktuella typen förevisats, liksom ett renöra med ärr efter plastbricka.

Domskäl. Avgörande för utgången i målet är bedömningen av L.E:s påstående om att den ren som han märkt med hustruns renmärke fram till denna märkning varit märkt med en plastbricka.

Vad först gäller trovärdigheten av L.E:s invändning med avseende på plastbrickan synes han göra gällande att han anbringat denna som ett sorts provisorium som han avsett att senare avlägsna i samband med öronmärkning med kniv. Vad som framkommit i målet bland annat genom syn på ifrågavarande typ av plastbrickor talar mot att en märkning med brickorna överhuvudtaget behöver bytas ut på det sätt som L.E antytt. Även med utgångspunkt från att en märkning med plastbricka varit provisorisk måste det ifrågasättas om L.E skulle ha placerat brickan nära örats kant i stället för mitt på; en placering nära kanten måste rimligen innebära en större risk för att brickan skall slitas bort och trasa sönder öronkanten vilket dessutom måste försvåra en senare tydbar öronmärkning med kniv.

Trots att det redan av dessa skäl finns anledning att ifrågasätta trovärdigheten av vad L.E påstått om en tidigare märkning med plastbricka krävs likväl att åklagaren bevisar att invändningen är osann.

Såväl målsäganden S-E.P. som vittnena B.A.J. och L.T.P. har berättat att de noggrant undersökte öronen på renen i fråga utan att hitta något hål eller märke av en plastbricka. De har beskrivit snitten efter den märkning som L.E utfört med kniv som jämna och fina samt uppgivit att de fyra utskurna öronbitar, som de hittat på platsen för märkningen till form och storlek stämt väl med det inskurna märket på renens öra. L.T.P. har vidare, under hänvisning till de iakttagelser som han gjort på renen och de återfunna öronbitarna, hållit det för helt uteslutet att L.E kan ha avlägsnat en plastbricka när han märkte renen med hustruns renmärke. Han har dessutom uppgivit att han sett renar som L.E märkt med plastbricka och att dessa brickor placerats mitt på renörat.

HovR:n finner att S-E.P., B.A.J. och L.T.P. inte har någon anledning att lämna medvetet osanna uppgifter i målet. De har vidare, vilket framgått av deras berättelser, detaljgranskat renens öron och de utskurna bitarna utan att se några spår av en märkning med plastbricka. Bevisläget är sådant att HovR:n finner styrkt att L.E inte märkt den ifrågavarande renen med någon plastbricka, innan han skurit in sin hustrus renmärke i renens ena öra. På grund härav, och med beaktande av att renen såsom omärkt tillhört samebyn, har L.E olovligen tillägnat hustrun renen på det sätt som åklagaren angivit. Han har därigenom gjort sig skyldig till stöld.

Vid valet av påföljd anser HovR:n att det i ett fall som detta, då en medlem av en sameby frånhänt samebyn äganderätten till en ren genom att märka en omärkt ren, inte finns anledning att se allvarligare på brottet än på stöldbrott i allmänhet. Det kan inte anses röra sig om en brottstyp som är mer samhällsskadlig än andra förmögenhetsbrott och upptäcktsrisken är knappast mindre än vid flertalet andra stöldbrott. Brottet företer heller inte sådana likheter med grovt jaktbrott att det finns anledning att jämställa brotten i påföljdshänseende. Av dessa skäl bör påföljden för L.E:s brott bestämmas med utgångspunkt från vad som gäller för stöldbrott i allmänhet. L.E är tidigare ostraffad och det saknas särskild anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Han bör därför dömas till villkorlig dom jämte böter.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i ansvarsfrågan dömer HovR:n L.E för stöld enligt 8 kap 1 § BrB till villkorlig dom och dagsböter 60 å30kr.

Referenten, tf hovrättsassessorn Sjöstedt, var skiljaktig och anförde: L.E har även i HovR:n lämnat en sammanhängande och detaljrik berättelse. Inte i något avseende har den varit så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Den får därför godtas i de delar den inte är vederlagd.

L.E har redogjort för hur han vid kall väderlek märker med plastbricka för att vid tjänligare väder märka med kniv. Han har hävdat, att han sätter brickan nära kanten på örat för att kunna skära bort den när han märker med kniv. Detta påstående är måhända, med tanke på risken för att renen lättare river bort brickan där än om den sitter i mitten på örat, möjligen mindre trovärdigt, men inte på något sätt vederlagt. Det förtjänar härvid att påpekas, att enligt uppgift från andra i målet hörda så sluter vävnaden i örat vid märkning på vintern tätt runt den enbart några millimeter tjocka del av brickan som går genom örat, något som torde minska risken för att plastbrickan slits ur örat.

L.E har vidare hävdat, att han använde fem eller sex snitt för att märka renen med sin hustrus renmärke. Detta kan i och för sig förefalla mindre troligt med beaktande av L.E:s långa erfarenhet av renskötsel. Uppgiften kan dock inte anses vederlagd på något sätt. Att de övriga inte fann mer än fyra bitar av ett renöra, vilka bitar inte kan ha varit mer än någon centimeter stora, när de gemensamt, under snöglopp, letade med en snöskyffel på en plats där snön var nedtrampad på en yta med en diameter av en och en halv meter kan inte tillmätas större betydelse.

S-E.P., L.T.P. och B.A.J. har alla tre berättat, att de såg att de fyra bitarna från renörat passade in på renmärket som var utskuret i renörat. Ingen har dock ens påstått, att de sökte passa in bitarna mot renörat för att utesluta att ytterligare en bit skurits bort, för övrigt något som vid tillfället måste ha framstått som helt överflödigt. De har alla tre vidare uppgivit, att de kände på renörat och sårkanterna och att de då inte märkte några spår efter andra märken. Att utifrån deras ögonbesiktning av renen utesluta, att ytterligare en bit skurits bort är dock enligt min mening inte möjligt, särskilt som L.E berättat om hur noga han är med att se till att kanterna på märkningen inte har ens tendens till rundning efter platsmärkning.

Sammantaget är enligt min mening L.E:s berättelse inte vederlagd. Även om omständigheterna är besvärande för L.E, har då inte heller åklagaren förmått styrka sin talan. Åtalet skall därför ogillas. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

L.E (offentlig försvarare advokaten B.N..) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring. I andra hand gjorde han gällande att gärningen skulle bedömas som egenmäktigt förfarande enligt 8 kap 8 § BrB och justerade därvid gärningsbeskrivningen till följande lydelse: L.E har d 1 april 1994 vid Heijoberget väster om byn Torrivaara i Gällivare kommun genom att märka en omärkt treårig ren med hustrun A.E:s renmärke olovligen tagit och tillägnat hustrun renen, som tillhörde Gällivare skogssameby. Gärningen har inneburit skada för samebyn.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Solemd, referent, Nilsson och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. HovR:n har funnit styrkt att L.E inte hade märkt den ifrågavarande renen med någon plastbricka innan han skurit in sin hustrus renmärke i renens öra. I HD har inte förekommit något som föranleder en annan bedömning på denna punkt.

I likhet med HovR:n anser HD att L.E skall dömas för stöld (jfr NJA 1948 s 307). Anledning saknas att bestämma påföljden annorlunda än HovR:n gjort.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Lind, Solerud och Thorsson tillade för egen del: Utgången i målet innebär att en omärkt vuxen ren som befinner sig inom en samebys betesområde anses tillhöra samebyn och vara i samebyns besittning, samt att den som märker renen med någons registrerade märke utan att iaktta den föreskrift om medgivande från samebyns styrelse som ges i 83 § 2 st rennäringslagen (1971:437) anses ha olovligen tagit renen.

Ståndpunkten att den omärkta renen skall anses tillhöra samebyn och befinna sig i byns besittning grundas huvudsakligen på föreskriften i 84 § 1 st rennäringslagen. Enligt denna skall en ren, som anträffas inom samebys betesområde och som inte märks efter vederbörligt medgivande enligt 83 § 2 st rennäringslagen och inte heller tidigare blivit märkt enligt övriga regler i denna paragraf, tas om hand av samebyn och säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn. Angiven ståndpunkt står i god överensstämmelse med det synsätt som HD anlade redan i rättsfallet NJA 1948 s 307. Det saknas skäl att frångå detta på grund av ändringar av berörd lagstiftning eller av andra förhållanden.

Emellertid ger förevarande mål anledning att överväga den närmare innebörden av nämnda ståndpunkt. Som framgår av TR:ns och HovR:ns domar har dessa domstolar nämligen ansett det vara av avgörande betydelse för utgången om renen, när L.E märkte den med hustruns märke, redan hade en plastbricka med hans namn fästad i örat. Med andra ord ansågs möjligheten stå öppen för L.E att med hjälp av en dylik bricka visa att han i själva verket var ägare till renen. Om han hade haft framgång med detta skulle han således inte ha dömts för stöld. Han skulle då inte ha tagit en ren som tillhörde någon annan än honom själv.

Med uttrycket omärkt ren i 84 § 1 st rennäringslagen måste förstås en ren som inte i enlighet med de i 83 § samma lag angivna reglerna märkts med ett märke som registrerats (jfr 73 § 1 st i lagen). Om utgångspunkt tas enbart i detta skulle en sålunda omärkt ren kunna anses tillhöra samebyn, alldeles oavsett om en enskild renägare, t ex med stöd av märkning av annat slag, kan visa att han i själva verket borde betraktas som ägare till renen.

Det kan emellertid sättas i fråga om den ståndpunkt som HD intog i 1948 års fall verkligen innebär att den angivna konsekvensen skall dras av renmärkningsreglerna. Även om det anses att en omärkt ren skall betraktas som samebyns, förefaller det att gå alltför långt att anse den äganderätt som en gång tillkommit någon annan ha gått oåterkalleligt förlorad till följd av bestämmelserna i 84 § 1 st rennäringslagen. En sådan följd av regleringen är så ingripande för den enskilde att den i vart fall borde framgå av lagtexten (jfr uttryckssätten i motsvarande bestämmelser i § 16 sista stycket i den norska reindriftsloven).

I linje med de resonemang som ligger till grund för underinstansernas bedömning i förevarande mål bör det således stå en renägare till buds att visa att han i själva verket äger den ren som förblivit omärkt i den mening som angetts i det föregående. Erforderlig bevisning härom torde visserligen i allmänhet bli svår för den enskilde att förebringa, men det kan inte uteslutas att det någon gång kan göras med framgång. Beroende på de närmare omständigheterna skulle en märkning av renen med plastbricka eller på något annat sätt härvid kunna vara till viss hjälp.

Av det föregående framgår att en omärkt vuxen ren som befinner sig inom en samebys betesområde anses vara i samebyns besittning. Detta kan sägas följa av att det normalt kan antas att det också är samebyn som är ägare till omärkta vuxna renar. En konsekvens av denna ståndpunkt är att besittningsförhållandet får bedömas vara detsamma, även när det kan tänkas att någon skulle kunna visa att det i själva verket är han och inte samebyn som är ägare av renen.

Även om följderna av brott mot berörda bestämmelser i 83 § 1 och 2 st rennäringslagen begränsas på sätt antytts ovan såvitt avser äganderätten till en omärkt ren, synes det inte finnas skäl att beträffande dylika renar göra undantag från skyldigheten att iaktta där angivna regler för hur märkningen skall göras. Även i det fall att någon sedermera med framgång kan visa att en omärkt ren tillhör annan än samebyn, bör således krävas att nämnda regler om märkningsförfarandet följs. Detta kan visserligen framstå som en praktisk olägenhet, men sådana olägenheter är inbyggda i hela märkningssystemet i övrigt och får antas motsvara vad som åsyftas med lagregleringen.

En följd av det anförda torde således vara att den som utan att iaktta berörda föreskrifter i rennäringslagen märker sin egen omärkta ren inom en samebys betesområde har olovligen tagit, eller med ett annat ord tillgripit, renen och därmed gjort sig skyldig till ett tillgreppsbrott, närmast egenmäktigt förfarande enligt 8 kap 8 § BrB. Med detta har naturligtvis ställning inte tagits till huruvida speciella förhållanden inom en viss sameby kan leda till en annan bedömning.

HD:s dom meddelades d 7 maj 1997 (mål nr B 2473/95).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1997-05-07
Målnummer
B2473-95
Lagrum
8 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
83 § 1 st. rennäringslagen (1971:437)
83 § 2 st. rennäringslagen (1971:437)
Rättsfall
NJA 1948 s. 307
Litteratur
Sökord
Stöld
Ren
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation