NJA 1997 s. 808

Allmän åklagare väckte vid Sundsvalls TR åtal mot L.D. för brott mot lagen om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker m m enligt följande gärningsbeskrivning: L.D. har d 26 aug 1996 såsom befälhavare ombord i motorfartyget Nordtrader ankommit till Sundsvalls hamn från Danmark, som liksom Sverige är medlem i den Europeiska unionen. L.D. har därvid uppsåtligen underlåtit att anmäla skattepliktiginförsel av 41 sprit, som varit avsedd för privat bruk.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sin vid TR:n förda ansvarstalan.

L.D. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hegrelius Jonson samt hovrättsråden Berg och Lind, referent) anförde i dom d 29 maj 1997: Domskäl. Lagen om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen tillkom i samband med Sveriges inträde i EU. Inom EU gäller - enligt det s k cirkulationsdirektivet (92/12/EEG) - fri rörlighet över gränserna för bl a alkoholdrycker. Detta innebär att alkohol som är beskattad i ett EU-land får - om den är avsedd för privat bruk - fritt föras till andra medlemsländer. I samband med förhandlingarna om medlemskap begärde Sverige att få tillämpa särskilda restriktioner vid privatpersoners inresa till riket. Den överenskommelse som då träffades innebär bl a att Sverige övergångsvis fått rätt att tillämpa skatteregler som avviker från den princip som har slagits fast i cirkulationsdirektivet. Detta undantag, som gäller införsel för privat bruk, innebär en rätt för Sverige att ta ut punktskatt på bl a alkoholdrycker som inköpts i ett annat EU-land, om införseln överstiger vissa angivna kvantiteter. För beskattningsrätten saknar det betydelse om varan redan är punktbeskattad i det EU-land där den är inköpt eller om införseln avser en vara som har inhandlats i taxfree-systemet. Överstiger den sammanlagda mängd alkohol som tas in till Sverige angivna kvantiteter, har Sverige således rätt att ta ut punktskatt på den överstigande mängden. Någon högsta gräns för vad som över huvud taget får tas in för privat bruk finns inte. En annan sak är att införseln kan avse så stora kvantiteter att den måste anses som yrkesmässig import. Undantaget fick sin utformning i anslutningsfördraget (SFS 1994:1501 art 112 jmf med bilaga XII) och i den i anledning därav antagna lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen. Denna lag saknade självständiga straffbestämmelser fram till d 1 juli 1996 då den erhöll nu aktuell lydelse. I lagens 1-4 §§ regleras bl a vilka mängder som får införas utan skatteplikt samt skattesatser och beskattningsmyndighet. 15 § stadgas att den som inför skattepliktig vara skall anmäla detta på visst sätt, antingen till Tullverket eller, om detta inte är möjligt, inom tre dagar till beskattningsmyndigheten, som i detta fall är Skattemyndigheten i Dalarnas län. 16 och 7 §§ regleras frågor om dröjsmålsavgift och särskild avgift. Beslut i fråga om sådana avgifter fattas av beskattningsmyndigheten. Den särskilda avgiften utgår om någon underlåtit att anmäla införsel eller lämnat oriktig uppgift vid införsel. Avgiften uppgår till 50 % av den skatt som annars skulle ha påförts. Vidare stadgas i 9 § att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel döms till böter; i ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Det anmärks särskilt i bestämmelsens 2 st att skattebrottslagen och lagen om straff' för varusmuggling - med vissa undantag - inte är tillämpliga på införsel som omfattas av lagen. I lagens resterande bestämmelser, 10-13 §§, regleras bl a frågor om eftergift av den särskilda avgiften.

I målet är utrett att L.D. vid angivet tillfälle - utöver skattefri mängd - till Sverige infört 4 1 sprit för privat bruk och att han därvid uppsåtligen underlåtit att anmäla införseln. Det är upplyst att L.D. härigenom påförts ett skattebelopp om 752 kr (4x188) och en särskild avgift med 50 % av skattebeloppet, 376 kr, eller således sammanlagt 1 128k£

När det gäller att avgöra om L.D. gjort sig skyldig till brott enligt den nyss berörda bestämmelsen i 9 § eller om hans underlåtenhet att anmäla införseln är att hänföra till ett ringa fall ger, såsom TR:n framhållit, lagtexten ingen vägledning. I motiven uttalas endast att med ringa fall "avses exempelvis att den oredovisade mängden är ringa eller det i övrigt framstår som en bagatellartad förseelse" (prop 1995/96:166 s 110).

Straffbestämmelsens placering i en skatteförfattning innebär enligt HovR:ns mening att storleken av det skattebelopp som undandragits eller kunde ha undandragits staten måste tillmätas stor betydelse vid bedömningen av överträdelsens svårhetsgrad, på samma sätt som i övrigt gäller vid överträdelser av skatteförfattningar (se t ex NJA 1984 s 384). Det skattebelopp som föreligger till bedömande i här aktuellt fall betecknas i de flesta andra sammanhang som ringa. Det ligger sålunda under den i praxis tillämpade värdegränsen för ringa förmögenhetsbrott och avsevärt under den beloppsgräns som gäller för det ringa skattebrottet skatteförseelse. För skatteförseelse får enligt 13 § skattebrottslagen åtal väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Bakgrunden till skattebrottslagens åtalsbegränsningsregel är att lagstiftaren ansett, att den administrativa avgift i form av skattetillägg, som normalt utgår vid överträdelser av de skatteförfattningar som omfattas av skattebrottslagen, oftast utgör en tillräcklig sanktion vid sådana mindre allvarliga överträdelser av skatteförfattningarna, som inte skulle föranleda strängare straff än böter. Endast mera allvarliga fall är avsedda att beivras med även straffrättslig påföljd. När det gäller överträdelser mot lagen om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker m m har lagstiftaren visserligen medvetet utformat lagen på sådant sätt att den som bryter mot lagen normalt drabbas av dubbla ekonomiska sanktioner (trots invändningar från lagrådet, se prop 1995/96:166 s 160) men undantagit ringa fall från det straffbara området. Vid avgränsningen av det från straffansvar undantagna området finner HovR:n att en gärning som den aktuella, med beaktande av det belopp som kunnat undandras staten och då några försvårande omständigheter i övrigt inte kan anses föreligga, bör bedömas som ringa och därmed inte föranleda annan sanktion än den särskilda avgiften.

Av anförda skäl finner HovR:n att TR:ns domslut skall fastställas. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Riksåklagaren överklagade och yrkade bifall till åtalet.

L.D. förklarade sig överlämna den rättsliga bedömningen till HD. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hesslow, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Enligt 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel enligt denna lag till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Vid bedömningen om ett fall är ringa eller ej skall samtliga omständigheter beaktas. I flertalet fall torde dock mängden införda varor bli avgörande vid prövningen. I förevarande mål omfattar införseln 4 1 sprit. Denna mängd är inte så obetydlig att underlåtenheten att anmäla införseln är att bedöma som ringa. Inte heller är omständigheterna i övrigt sådana att gärningen skall bedömas som ringa. Åtalet skall därför bifallas.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Lars Å Beckman, Thorsson och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att L.D. vid det tillfälle som avses med åtalet - utöver en skattefri mängd om 1 l sprit - har fört in 4 1 sprit för privat bruk från Danmark till Sverige och därvid uppsåtligen underlåtit att anmäla införseln till Tullverket.

I 5 § lagen om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen (privatinförsellagen) finns bestämmelser om anmälningsskyldighet beträffande den som för in en vara för vilken skatt skall betalas enligt lagen. Om någon inte fullgör sin anmälningsskyldighet, skall enligt 7 § en särskild avgift påföras honom. Anmälningsskyldigheten är också straffsanktionerad. I 9 § 1 st i privatinförsellagen föreskrivs sålunda att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel enligt lagen skall dömas till böter. I ringa fall skall emellertid, enligt samma lagrum, inte dömas till ansvar.

Bestämmelserna om särskild avgift och om straffansvar fördes in i privatinförsellagen genom en lagändring år 1996. Vid den lagrådsgranskning som föregick lagändringen framhöll Lagrådet bl a att det inte fanns några egentliga skäl för en ordning enligt vilken ekonomiska sanktioner för samma förfarande skulle fastställas i två skilda procedurer och att det därför borde övervägas att låta antingen bötesstraffet eller också den särskilda avgiften utgå (prop 1995/96:166 s 160). I propositionen anförde regeringen emellertid att den inte var beredd att följa Lagrådets rekommendation (a prop s 44). Som skäl framhölls bl a att det inte var lämpligt att helt avkriminalisera underlåtenhet att anmäla skattepliktig införsel och att det därför borde finnas en straffsanktion. Om å andra sidan bötesstraff skulle vara den enda sanktionen, skulle i vissa fall för exempelvis personer med låga inkomster bötesstraffet i kronor räknat bli lågt i förhållande till den undandragna skatten. De två olika sanktionerna kompletterade således i viss mån varandra.

Bestämmelsen om straffrihet i ringa fall infördes, utan någon särskild motivering, i 9 § efter lagrådsgranskningen. I propositionens författningskommentar sägs att med ringa fall avses exempelvis att den oredovisade mängden är ringa eller det i övrigt framstår som en bagatellartad förseelse (a prop s 110).

Riksåklagaren har i HD anfört att det enligt hans mening ligger närmast till hands att tolka motivuttalandena till privatinförsellagens sanktionsbestämmelser på det sättet att med ringa fall avses väsentligen sådana små mängder som vid tillämpning av varusmugglingslagen i praxis leder till rapporteftergift. När det gäller spritdrycker skulle det därmed enligt Riksåklagaren vara fråga om kvantiteter väsentligt under 11.

Med Riksåklagarens synsätt skulle bestämmelsen om ringa fall i privatinförsellagen få ett snävare tillämpningsområde än som får antas vara avsett. Att å andra sidan låta bestämmelsen omfatta sådana fall som det aktuella, när den oredovisade spritinförseln är fyra gånger större än den införsel som är skattefri, skulle stå i mindre god överensstämmelse med motivuttalandet om att det är bagatellartade förseelser som avses. Övervägande skäl talar för att gränsen, när det gäller införsel av spritdrycker, sätts vid 21. Principen bör alltså vara att om någon, utöver den skattefria mängden om 1 l, för in högst 2 1 utan att göra anmälan, det skall anses vara fråga om ett ringa fall, såvida det inte föreligger speciella omständigheter som föranleder en annan bedömning.

Vad som nu har sagts innebär att L.D. skall fällas till ansvar för brott mot privatinförsellagen.

När det gäller påföljden bör ledning kunna hämtas från Riksåklagarens föreskrifter angående ordningsbot vid varusmuggling, ringa brott (SFS 1991:2047). Av föreskrifterna framgår bl a att ordningsboten vid smuggling av spritdrycker är 300 kr, om det är fråga om en mängd av högst 1 1, 600 kr, om mängden överstiger 1 1 men är högst 31, och 900 kr vid en mängd som utgör mer än 31 men högst 51.

Vid bestämmande av böter enligt privatinförsellagen bör hänsyn tas till att, enligt vad som tidigare har sagts, en införsel av upp till 21 sprit utöver den skattefria mängden i princip inte bör föranleda straffansvar. Till följd härav bör, när det som i L.D:s fall är fråga om en införsel av 4 1, påföljden som regel bestämmas till penningböter 600 kr. Det har inte framkommit några speciella omständigheter beträffande L.D. som gör att ett annat bötesbelopp bör väljas.