NJA 1998 s. 685
Fråga om tillämpning av konkursförvaltartaxan.
Eguzon Städ- och Fastighetsservice AB försattes d 21 nov 1994 i konkurs vid Stockholms TR. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten R.S..
R.S. hemställde hos TR:n att konkursen skulle avskrivas enligt 10 kap 1 § KL, trots att bouppteckningsed inte hade avlagts, vilket berodde på att konkursbolagets ställföreträdare inte hade kunnat anträffas.
R.S. yrkade att TR:n skulle fastställa hans arvode till 17 500 kr inkl mervärdesskatt. Han yrkade dessutom kostnadsersättning med 878 kr. Tillsynsmyndigheten ansåg att arvode skulle bestämmas enligt gällande taxa och anförde till stöd härför bl a: Tillgångarna i konkursen har bestått av ringa behållningar på bank- och postgirokonto. Det har inte funnits någon bokföring att granska. Försök att få kontakt med ställföreträdaren har krävt extra arbetsinsats. Enligt tillsynsmyndighetens bedömning har konkursen emellertid inte varit avsevärt mer arbetskrävande än normalt.
R.S. invände bl a: Kontakt med före detta ställföreträdare i konkursbolaget har inte kunnat etableras och bolagets bokföring har inte kunnat omhändertas. I en sådan situation finns det anledning att försöka utreda om någon kan misstänkas för brott som avses i 7 kap 16 § KL. Ersättningen för sådant utredningsarbete bör inte vara beroende av om någon slutligen anmäls som misstänkt för brott. Förvaltaren kan tvingas att, innan någon mer konkret brottsmisstanke kan anges, uttömma till buds stående medel för att söka återfinna konkursbolagets ställföreträdare och dess bokföring.
Tillsynsmyndigheten förklarade sig dela uppfattningen att en av förvaltaren gjord undersökning av misstänkt ekonomisk brottslighet kan motivera att taxebeloppet överskrids. I detta fall hade emellertid bokföringsmaterial saknats, varför någon fördjupad undersökning inte varit möjlig att genomföra.
TR:n (tingsnotarien Åsa Carlsson) beslöt d 1 aug 1996 att skriva av konkursen enligt 10 kap 1 § KL.
Med anledning av konkursförvaltarens arvodesyrkande anförde TR:n i beslutet: Enligt 14 kap 4 § 2 st KL får arvode till förvaltaren inte bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. När en konkurs skrivs av enligt 10 kap 1 § samma lag skall, enligt 14 kap 4 § 3 st, arvode bestämmas enligt en särskild av Domstolsverket fastställd taxa. Enligt Domstolsverkets anvisningar till taxan får taxebeloppet överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt och endast när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften. Med den taxa som gäller sedan d 1 juli 1996 blir alltså gränsen för överskridande 12 150 kr.
Den utredning som företagits avseende eventuell ekonomisk brottslighet har inneburit att förvaltaren måst lägga ner mer arbete än i en normal avskrivningskonkurs. Med beaktande av boets omfattning - således bl a att tillgångarna varit ringa och att det inte har funnits något bokföringsmaterial att granska - kan emellertid skälig ersättning för arbetet även om den i ifrågavarande fall överstiger det normala taxebeloppet 8 100 kr sammantaget inte anses överskrida 12 150 kr. Förvaltarens arvode skall därför fastställas till taxebelopp med 8 100 kr.
TR:n fastställde förvaltarens arvode till 8 100 kr, varav 1 620 kr utgjorde mervärdesskatt.
Förvaltarens kostnadsersättning bestämdes till 362 kr 50 öre.
Svea HovR
R.S. överklagade i Svea HovR och yrkade att förvaltararvodet skulle bestämmas till 17 500 kr.
HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Broqvist, referent, och tf hovrättsassessorn Kajsa Jonsson) meddelade d 28 okt 1996 följande beslut: HovR:n, som inte finner skäl att ändra TR:ns beslut, lämnar överklagandet utan bifall.
HD
R.S. överklagade och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan. I sitt överklagande redogjorde han närmare för det arbete som utförts i konkursen och angav den totala tidsåtgången till 15,5 timmar.
Riksskatteverket bestred ändring. De åtgärder som R.S. hade yrkat ersättning för var enligt verket samtliga sådana som är normalt förekommande i mindre konkurser. Verket ifrågasatte inte den tidsuppgift avseende nedlagt arbete som R.S. hade lämnat. Om HD skulle finna skäl att överskrida konkursförvaltartaxan vitsordade verket 15 560 kr i arvode, vilket motsvarade ersättning för nedlagd tid beräknad enligt gällande timkostnadsnorm.
Konkursförvaltarkollegiernas förening avgav yttrande i målet. Föreningen ansåg att överklagandet skulle bifallas så att R.S. tillerkändes yrkat arvode enligt 14 kap 4 § 2 st KL.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Malyr, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Av 14 kap 1 § KL (1987:672) följer att en konkursförvaltare har rätt till arvode. Detta får enligt 14 kap 4 § 2 st samma lag inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. för fall då en konkurs enligt 10 kap 1 § KL skrivs av, på grund av att tillgångarna, inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och konkursboets skulder gäller enligt 14 kap 4 § 3 st samma lag och 44 § konkursförordningen (1987:916) att arvodet bestäms med tillämpning av en taxa, vilken fastställs av Domstolsverket på grundval av en kostnadsnorm som beslutas av regeringen.
Taxan (i förevarande fall den i DVFS 1996:15 B 61 föreskrivna). stadgar att ersättning gör allt arbete och för upp till en timmes tidsspillan skall utgå med visst belopp. Ordningen med fastställande av ersättning enligt taxa infördes i syfte, bl Gatt begränsa kostnaderna i de enklaste konkursärendena. Den kan emellertid inte anses innefatta något undantag från principen att förvaltaren är. berättigad till skäligt arvode. Taxebeloppet får, därför ses som ett normalarvode - som skall motsvara ett genomsnitt av den skäliga ersättningen i samtliga fall där det tillämpas..,
Taxebeloppet får enligt taxan= överskridas om konkursärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt, dock endast när rätten finner att skälig ersättning (förarbete, som det får förstås): överstiger taxebeloppet med minst hälften. Härav följer att boets omfattning och den grad av omsorg och skicklighet som visats av förvaltaren inte ensamt kan motivera ett överskridande, men väl kan motivera. att taxebeloppet inte överskreds trots att ärendet i och för sig krävt avsevärt mer arbete än normalt (jfr NJA 1989 C s 1). Med normalt krävt arbete kan rimligen inte annat avses än den genomsnittliga arbetstid som avses bli ersatt genom taxebeloppet. Vilken denna är kan uppskattas med hjälp av den tillgrund för taxan liggande timkostnadsnormen: Redan några få timmars avvikelse från denna tid skulle med normalt språkbruk kunna betecknas som avsevärd:' Intresset av att taxan skall vara lätt att tillämpa talar dock för att avsevärt mer arbete skall anses ha krävts först om den erfordrade arbetsinsatsen varit så stor att en med användande av timkostnadsnormen bestämd ersättning för den skulle överstiga taxebeloppet med hälften.
Vid bedömningen av vilket arbete, uppdraget krävt kan vissa allmänna iakttagelser beträffande; gäldenären och boet vara till ledning. Exempelvis kan det generellt antas att det krävts mer arbete än annars om gäldenären är en juridisk person, om gäldenären drivit rörelse under tiden närmast före konkursutbrottet, om gäldenären haft personer anställda och om det funnits tillgångar av vikt i boet Även sådana förhållanden som att det funnits brister i bokföringen och att förvaltaren haft svårigheter att från gäldenären, gäldenärens ställföreträdare eller annan med god inblick i gäldenärens förhållanden erhålla för konkursutredningen erforderliga}uppgifter kan, beroende på förhållandena i övrigt, peka i samma riktning. Sammanträffar många sådana omständigheter torde de utgöra en stark indikation på att uppdraget krävt avsevärt mer arbete än normalt. Rätten är i övrigt hänvisad till att pröva nödvändigheten av de enskilda förvaltningsåtgärder som redovisats av förvaltaren och uppskatta vilken tid dessa bort ta i anspråk. Det är tydligt att det i vissa fall kan förekomma att en enskild åtgärd fordrar en sådan insats att ett i övrigt enkelt uppdrag totalt sett blir avsevärt mer arbetskrävande än normalt. Detta kan exempelvis vara fallet om det finns skäl att vidta särskild undersökning för att efterforska brott av gäldenären.
I förevarande fall har gäldenären varit ett aktiebolag utan andra kända tillgångar än ringa tillgodohavanden på bank- och postgiro. Det har inte funnits någon vid tidpunkten för konkursutbrottet bedriven rörelse att omhänderta för förvaltaren. Konkursutredningen har visserligen försvårats av att bolagets ställföreträdare inte varit anträffbara och att bokföringsmaterial saknats. I detta konkursärende, liksom i många andra liknande, har dock det extra arbete som föranletts därav varit av rutinmässig karaktär och möjligt att till sin omfattning begränsa. Det synes även ha motsvarats av en viss tidsbesparing i andra arbetsmoment. Den undersökning av misstänkt brottslighet som förekommit har såvitt framgår av handlingarna i huvudsak inte bestått i annat än den av boutredningen betingade efterforskningen av bolagets ställföreträdare och bokföringsmaterial. Någon enskild förvaltningsåtgärd som kan anses ha varit osedvanligt arbetskrävande har inte redovisats av förvaltaren. Att tre inställelser vid sammanträden för edgång erfordrats borde i detta fall inte ha orsakat mer än marginellt merarbete.
Det nu anförda föranleder bedömningen att förvaltarens uppdrag har krävt mer, men ej avsevärt mer arbete än normalt. Förutsättningar för överskridande av taxebeloppet föreligger därmed inte. Som förvaltarens framställning får förstås yrkar denne inte ersättning för mer än en timmes tidsspillan. Arvodet skall därför fastställas till ett belopp motsvarande taxebeloppet.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avgörande.
HD (JustR:n Gregow, Lind och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 14 kap 4 § KL (1987:672) får arvode till konkursförvaltaren inte bestämmas till högre belopp än som kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget med hänsyn till det arbete som det har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning. För ett särskilt fall, nämligen när en konkurs avskrivs jämlikt 10 kap 1 § KL, tillämpas enligt 14 kap 4 § 3 st samma lag en taxa som fastställs efter bemyndigande av regeringen.
Regeringen har i 44 § konkursförordningen (1987:916) bemyndigat Domstolsverket att fastställa en sådan taxa på grundval av den timkostnadsnorm som regeringen bestämt. Timkostnadsnormen har för den i detta mål aktuella tiden bestämts genom regeringsbeslut d 23 maj 1996 Ju96/1445) till 1 004 kr inklusive mervärdesskatt. Av beslutet får anses framgå att normen av Domstolsverket skall användas som underlag för konkursförvaltartaxan. I taxan (DVFS 1996:15, B61) föreskrivs bl a att ersättning för arbete i konkurser som avskrivs enligt 10 kap 1 § KL skall utgå med 8 100 kr. Detta taxebelopp får överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt men endast när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften; gränsen för överskridande blir alltså 12 150 kr. Vidare anges att beloppet omfattar allt förvaltarens arbete i konkursen; därmed får förstås även arbete som utförts av annan i konkursförvaltarens kontorsorganisation. I beloppet ingår också ersättning för tidsspillan - varmed förstås tid då produktivt arbete inte utförs, trots att förvaltarens arbetstid tas i anspråk - under en timme; om taxebeloppet överskrids därför att ett ärende krävt avsevärt mer tid än normalt ersätts all tidsspillan som enligt rättens mening är ersättningsgill.
Normalbeloppet 8 100 kr får mot bakgrund av timkostnadsnormen anses grundat på en beräknad tidsåtgång om ca 8 timmars arbete. Bestämmelsen i taxan om överskridande av normalbeloppet skall därför tillampas först om handläggningen krävt mer än drygt 12 timmars arbete.
Förvaltaren har yrkat ersättning för arbete med 17 500 kr inklusive mervärdesskatt och i sin arbetsredogörelse uppgivit tidsåtgången till 15,5 timmar. Riksskatteverket har anfört att verket inte ifrågasätter tidsuppgiften men att konkursen är ett genomsnittsfall och att samtliga utförda åtgärder är sådana som skall rymmas inom taxan. Verket synes mena att, eftersom konkursen till sin typ är sådan som avsetts skola omfattas av taxan, det saknar avgörande betydelse att förvaltningen krävt arbete under den angivna tiden.
Vad som förekommit i HD ger inte anledning att göra någon annan bedömning än Riksskatteverket gjort i fråga om den faktiska tidsåtgången. Det har inte framkommit något söm föranleder att de av förvaltaren vidtagna åtgärderna skulle bedömas som överflödiga eller överarbetade. Eftersom den angivna tiden med mer än hälften överstiger den norm på vilken taxebeloppet grundats, skall ersättningen till förvaltaren därmed utgå enligt huvudregeln i 14 kap 4 § 2 st KL.
Till konkursförvaltare får utses endast personer som uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet (prop 1986/87:90 s 109). Vid 1979 års reform av konkurslagstiftningen uttalades att allmänpraktiserandejurister i allmänhet inte borde förordnas till förvaltare i ordinär konkurs; uppdragen borde i stället koncentreras till en mera begränsad grupp av personer som specialiserat sig på konkursförvaltning (prop 1978/79:105 s 157). Om de krav som bör ställas på förvaltaren uttalas i sammanhanget bl a att förvaltaren i regel behöver besitta, förutom, allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Dessutom måste han ha sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott, och i många fall måste han också vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Förvaltaren måste även förfoga över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning. (A prop s 156 f.)
Av det sagda följer att ersättningen till förvaltaren i andra fall än sådana som ersätts med taxebeloppet inte är bunden till timkostnadsnormen.
Vad förvaltaren yrkat får anses skäligt. Överklagandet skall därför bifallas.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD R.S:s arvode till 17 500 kr, varav 3 500 kr avser mervärdesskatt.
JustR:n Svensson och Victor var skiljaktiga och anförde: Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att ett konkursbos tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet ådragit sig skall rätten enligt 10 kap 1 § KL (1987:672) skriva av konkursen. Vid bestämmande av konkursförvaltararvode skall rätten i sådana fall enligt 14 kap 4 § 3 st samma lag tillämpa en taxa som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt 44 § konkursförordningen (1987:916) fastställer Domstolsverket taxan på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Enligt den i förevarande fall tillämpliga konkursförvaltartaxan (DVFS 1996:15, B 61) är taxebeloppet 8 100 kr. Beloppet omfattar ersättning för allt arbete i konkursen och för tidsspillan i en timme.
Systemet med konkursförvaltartaxa i vissa konkursärenden har använts sedan d 1 jan 1980. Taxan är utformad som en s k saktaxa vilket innebär att alla ärenden som faller under taxan i princip skall ersättas med samma belopp, oberoende av den arbetsinsats som krävts i det enskilda fallet. Taxan har utarbetats i samråd med företrädare för Sveriges advokatsamfund och grundas bl a på särskilda för ändamålet genomförda undersökningar. Taxan har sedan den infördes regelbundet omprövats. Bl a gjordes en större översyn av taxan är 1981 och år 1988 höjdes taxebeloppet med hänvisning till nya arbetsuppgifter för förvaltarna.
Ett syfte med taxesystemet har varit att domstol normalt inte skall behöva göra någon särskild prövning av arvodesfrågan i ärenden som omfattas av taxan. Enligt taxan får emellertid taxebeloppet överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt. Bedömningen av om så är fallet får, med beaktande av boets allmänna omfattning och komplexitet, göras med utgångspunkt i om förvaltaren visat att ärendet krävt arbetsmoment eller arbetsinsatser från hans sida som klart går utöver vad som normalt kan förväntas i en avskrivningskonkurs. För att taxebeloppet skall få överskridas krävs enligt vad som anges i taxan härutöver att rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften. Har förvaltaren inte visat att ärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt saknas det anledning att göra någon prövning enligt denna särskilda begränsningsregel.
Förvaltaren har i detta fall begärt ersättning utöver taxebeloppet med hänvisning till bl a att det inte varit möjligt att etablera kontakt med bolagets företrädare, att något bokföringsmaterial inte kunnat omhändertas och att tre sammanträden för edgång hållits.
Konkursboet har varit av liten omfattning och förhållandena i boet har varit okomplicerade. De arbetsmoment som förvaltaren begärt ersättning för är samtliga sådana som normalt kan förväntas i en avskrivningskonkurs. Förvaltaren kan inte anses ha visat att dessa krävt arbetsinsatser av en omfattning som går utöver vad normalt kan förväntas. Förvaltaren kan inte heller anses ha yrkat särskild ersättning för tidsspillan utöver vad som ingår i taxebeloppet. Overklagandet skall därför lämnas utan bifall.
HD:s beslut meddelades d 16 nov 1998 (mål nr Ö 5328-96).