NJA 2002 s. 463

D. L. överklagade i Svea HovR och yrkade att konkursbeslutet skulle upphävas och att HovR:n skulle avvakta med sitt beslut till dess att frågan om skönstaxering hade avgjorts av skattemyndigheten.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson samt hovrättsråden Lindgren och Bergendal, referent) anförde i slutligt beslut d. 31 jan. 2002: HovR:n - som inte anser att skäl föreligger att avvakta med ett beslut till dess att frågan om skönstaxering har avgjorts - finner att D. L. inte har visat att han är solvent. HovR:n avslår därför överklagandet.

D. L. överklagade och yrkade att konkursbeslutet skulle upphävas. Riksskatteverket förklarade sig inte ha något att erinra mot bifall till yrkandet.

Konkursförvaltaren avgav yttrande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Mosesson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna framgår följande: (Inledningsvis lämnades en redogörelse av händelseförloppet fram till TR:ns konkursbeslut; red:s anm.)

Enligt konkursbouppteckningen d. 11 febr. 2002, med de tillägg och ändringar som gjorts i denna, uppgick D. L:s tillgångar till ca 3 750 kr medan de prioriterade skulderna uppgick till drygt 375 000 kr och utgjordes av ansökningskostnad och skatteskulder och de oprioriterade skulderna uppgick till omkring 28 400 kr.

D. L. har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande. I avsaknad av inlämnade deklarationer har skattemyndigheten påfört honom skönsmässigt uppskattad inkomst av näringsverksamhet. I princip har han inte bedrivit någon sådan verksamhet, utan han har varit sjukskriven. Han har haft inkomst endast från försäkringskassan. Fram till nyligen hade han aldrig deklarerat. Sedan han ingett deklarationer och begärt att skattemyndigheten omprövar sina beslut om skönstaxeringar m.m., har skattemyndigheten meddelat beslut som innebär att det inte har förelegat någon skatteskuld som kunnat läggas till grund för ett beslut om försättande i konkurs. Han är numera fast anställd med lön. Sammantaget kan han inte anses vara på obestånd.

Riksskatteverket har anfört bl.a. följande. De skulder som föranledde att staten ingav konkursansökningen utgjordes till största delen av skatteskulder som byggde på skönstaxering. Efter konkursbeslutet har D. L. kommit in med deklarationer, varefter skattemyndigheten har helt nedsatt skatteskulderna. D. L:s kvarstående skulder till staten uppgår till totalt 12 500 kr och består i dels grundavgifter om sammanlagt 10 000 kr, dels bötesmedel och avgift till brottsofferfonden om tillhopa 2 500 kr. I lägre rätt har staten åberopat endast obeståndspresumtionen enligt 2 kap. 8 § KL. Riksskatteverket har inte någon annan utredning som visar att D. L. är insolvent.

Beslutet om D. L:s försättande i konkurs har grundats på en tillämpning av obeståndspresumtionen i 2 kap. 8 § första ledet KL, dvs. att vid verkställighet enligt 4 kap. UB D. L. saknat tillgångar till full betalning av statens då aktuella utmätningsfordran.

Frågan i målet är, huruvida konkursansökningen nu skall lämnas utan bifall med hänsyn bl.a. till att efter konkursbeslutet skattemyndigheten har meddelat beslut om omprövning enligt vilka D. L. inte längre har någon skatteskuld och att hans skuld till staten numera uppgår till ett väsentligt lägre belopp än vad som tidigare antagits.

Eftersom D. L. såväl vid tidpunkten för konkursansökningen och TR:ns prövning av denna som nu häftar i skuld till staten var och är staten behörig att söka honom i konkurs.

När kronofogdemyndigheten färdigställde sin tillgångsundersökning och enligt beslut d. 11 sept. 2001 fann att D. L. saknade kända utmätningsbara tillgångar till täckande av skulden, var som angetts utgångspunkten den att D. L. hade företrädesvis skatteskulder om drygt 320 000 kr. Av den fortsatta händelseutvecklingen har framkommit att denna utgångspunkt var i grund felaktig.

I den föreliggande situationen bör det inte komma i fråga att anse att presumtionsregeln i 2 kap. 8 § första ledet KL är tillämplig vid prövningen av om D. L. skall vara försatt i konkurs. På grund härav och då utredningen i övrigt inte ger vid handen att han är på obestånd, skall konkursbeslutet upphävas.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K. Beckman, Lennander, referent, Regner och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Den omständigheten att Riksskatteverket har förklarat sig inte ha någon erinran mot att konkursbeslutet upphävs kan inte i sig läggas till grund för avgörande av målet (jfr 2 kap. 22 § KL, 1987:672, och t.ex. NJA 1992 C 30).

Av utredningen framgår bl.a. följande. Till stöd för konkursansökningen åberopade staten att D. L. var restförd för skatter och avgifter om 324 372 kr och att han vid verkställighet enligt 4 kap. UB två veckor tidigare hade befunnits sakna tillgångar till full betalning av skulden, varför han enligt 2 kap. 8 § KL fick anses insolvent. Utmätningsfordringen utgjordes till största delen av skatteskulder som hade uppkommit genom skönstaxering. Efter HovR:ns beslut nedsattes skatteskulderna helt. D. L:s kvarstående skulder till staten, avseende grundavgifter m.m., uppgick därefter till totalt 12 500 kr.

D. L. har hävdat att han inte är insolvent och anfört bl.a. att han numera är fast anställd med lön.

Riksskatteverket har uppgivit att verket inte har någon utredning, utöver det angivna utmätningsförsöket, som visar att D. L. är insolvent. Även om statens fordran efter konkursbeslutet nedsatts till ett väsentligt lägre belopp har staten varit behörig att ansöka om att D. L. skulle försättas i konkurs (2 kap. 6 § KL).

Av betydelse vid bedömningen av D. L:s insolvens (jfr 1 kap. 2 § KL) är huruvida den företagna utmätningen under förhandenvarande förhållanden kan ligga till grund för en tillämpning av insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § KL. Är detta fallet skall konkursbeslutet upphävas endast om D. L. kan visa att han är solvent. Är detta inte fallet skall konkursbeslutet upphävas om det inte på annat sätt framgår av utredningen att han är insolvent.

Syftet med den presumtionsregel som uppställs i 2 kap. 8 § KL är att underlätta för borgenären att visa gäldenärens insolvens; i den i bestämmelsen angivna situationen, där gäldenären vid utmätning inom viss tid före konkursansökan befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordran, får han antas vara insolvent utan att någon ytterligare prövning av hans ekonomiska ställning behöver ske.

Om det emellertid skulle framkomma att den fordran som låg till grund för det misslyckade utmätningsförsöket var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären, kan utmätningsförsöket inte generellt sägas ge en så tillförlitlig bild av gäldenärens betalningsförmåga att insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § KL kan anses tillämplig (jfr NJA 1996 C 79).

I förevarande fall skedde utmätningen på grundval av en fordran om 324 372 kr medan statens fordran i själva verket uppgick till endast 12 500 kr. Den angivna insolvenspresumtionen kan därför inte tillämpas. Detta innebär att D. L:s insolvens måste styrkas på annat sätt.

Av utredningen framgår inte att D. L. är insolvent. Konkursbeslutet skall därför upphävas.