NJA 2003 not 14

Den 31:a. 14. (Ö 3113-02) M.L. mot RÅ och M.D.L. ang. resning. Svea HovR dömde

2/11 01 M.L. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och misshandel, ringa brott, till fängelse två år. M.L. förpliktades vidare att betala skadestånd till M.D.L. HD fann i beslut 22/1 02 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom stod därmed fast. - M.L. ansökte om resning i målet såvitt avsåg brottet grovt sexuellt utnyttjande av underårig. RÅ och M.D.L. bestred bifall till resningsansökningen.

HD, på förslag av föredraganden: M.L. har mot sitt nekande dömts för att han vid två tillfällen under perioden 1/8-28/12 00 har haft sexuellt umgänge med sin dotter M.D.L., född 1989. Av avgörande betydelse för HovR:ns bedömning var trovärdigheten av de uppgifter som M.D.L. lämnade vid videoförhör med henne.

M.L. har till stöd för sin resningsansökan åberopat bl.a. följande. HovR:n har grundat sin fällande dom på M.D.L:s berättelse om att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin far. M.D.L. har därefter återtagit uppgifterna om övergrepp. Återtagandet har skett i en av henne egenhändigt undertecknad skrift, där hon berättar att hon tidigare trott att övergreppen ägt rum men att hon nu vet att det har varit en dröm. Ett utredningssamtal har i anledning härav hållits mellan målsäganden och fil.dr, leg. psykologen L.H.S., och i samband därmed har M.D.L. angett att hon varit förvirrad och drömt om de händelser hon tidigare berättat om men att de inte varit verkliga. Hon har också uppgett att hon numera önskar flytta till sin pappa, styvmor och halvsyster. Vad M.D.L. skriftligen intygat har hon också muntligen berättat dels för sin styvmor V.N., dels för sina äldre halvsyskon. Detta framgår dels av det utredningssamtal som hållits mellan V.N. och L.H.S., dels av ingivna vittnesattester. I ärendet har ingetts två sakkunnigutlåtanden. Det ena, utfärdat av L.H.S. och baserat på utredningssamtalen med målsäganden och V. N., ger stöd för att M.D.L:s återtagande av anklagelserna mot fadern är korrekt och att M.L. således aldrig utsatt henne för övergrepp. Det andra sakkunnigutlåtandet har utfärdats av docenten, leg. psykologen B.E., och anger att HovR:ns dom, oavsett målsägandens återtagande, inte varit sakligt grundad. Slutligen har åberopats RÅ:s promemoria ”Riktlinjer för ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn”, daterad 12/7 02, enligt vilken åtal numera inte skall väckas när stödbevisning saknas. Sammanfattningsvis stöds inte längre åtalet av vare sig målsägandens egna uppgifter eller annan bevisning. Däremot förekommer nya omständigheter och ny bevisning som, om de åberopats och förebringats i HovR:n, sannolikt skulle ha lett till att M.L. frikänts. Mot bakgrund av vad som framkommit finns det i vart fall synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om M.L. har förövat det brott för vilket han dömts.

På uppdrag av RÅ har kompletterande förundersökning ägt rum. Förhör har därvid hållits, bl.a. med målsäganden.

M.D.L. har vid det kompletterande polisförhöret berättat att hon har minnesbilder av övergreppen. På fråga om varför hon tidigare uppgett att det var en dröm har hon uttalat att hon inte ville att det inträffade skulle ha hänt och att hon därför bestämde sig för att så inte heller varit fallet. Hon har också uppgett att hon känner ett starkt stöd från den familj hos vilken hon numera är placerad.

M.L. har som skäl till att M.D.L. ändrat sina uppgifter angett att hon utsatts för påverkan och suggestion.

Resning till en tilltalads förmån får enligt huvudregeln i 58:2 4 RB beviljas, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tilllämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. tilläggsregeln).

De uppgifter som M.D.L. lämnat vid det kompletterande förhöret med henne, liksom vad som i övrigt förekommit i resningsärendet, förringar inte värdet av hennes berättelse i underinstanserna, snarare tvärtom. Vid en sammantagen bedömning är det inte sannolikt att den nya bevisningen, om den hade förebringats i HovR:n, skulle ha lett till att M.L. frikänts eller till att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse.

Resning enligt det andra ledet i samma punkt bör med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel ges en restriktiv tillämpning och endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA 1992 s. 625). Den nya bevisning som M.L. åberopat i HD är inte sådan att det kan anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han dömts. Hans resningsansökan skall därför lämnas utan bifall.

HD avslår resningsansökningen.