NJA 1992 s. 625

Svea HovR meddelade d 24 aug 1990 dom i mål mellan allmän åklagare och R.D. m fl angående grovt narkotikabrott m m. Sedan R.D. fullföljt talan mot domen, fann HD i beslut d 15 okt 1990 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast. I beslut d 21 nov 1991 avslog HD en resningsansökan från R.D..

I ansökan som inkom till HD d 12 juni 1992 sökte R.D. ånyo resning. Han åberopade, att en person som hörts i målet ändrat sina uppgifter, samt gjorde gällande att man allvarligt kunde betvivla R.D:s skuld och att de nu lämnade uppgifterna, om de framkommit i målet, skulle ha lett till att åtalet mot R.D. ogillats.

Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen.

Föredraganden, RevSekr Zelano, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: R.D. har mot - - - se HD:s beslut - - - leverantör av amfetamin.

Med beaktande av den utredning som förekommit i HD finner HD ej sannolikt att förebringandet av den bevisning R.D. åberopat skulle ha lett till att han frikänts. Inte heller föreligger det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om R.D. begått de brott för vilka han dömts. HD avslår resningsansökningen.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lind, Gad, referent, och Törnell) fattade följande slutliga beslut: R.D. har mot sitt nekande dömts till fängelse sju år för grova narkotikabrott bestående i dels överlåtelser vid minst 5 tillfällen under första halvåret 1989 av sammanlagt ett kilo amfetamin, dels överlåtelser vid minst 11 tillfällen under andra halvåret 1989 av sammanlagt åtminstone två kilo amfetamin. HovR:ns dom grundas väsentligen på uppgifter som framkom i förhör med medtilltalade A.R..

R.D. har som grund för sin resningsansökan främst åberopat att A.R. numera ändrat sina uppgifter. Hon har i inspelat samtal med R.D:s advokat uppgett att hon felaktigt angivit att R.D. gjort sig skyldig till narkotikabrott. I ett kompletterande polisförhör med A.R. som riksåklagaren har låtit hålla har hon bekräftat att hon tidigare lämnat felaktiga uppgifter. A.R. har som förklaring till sina tidigare uppgifter i huvudsak angett att hon då ville hämnas på R.D.. - Hon var vid tiden för förundersökningen mycket förtjust i R.D.. Hon fick genom någon av förhörsledarna den uppgiften att R.D. yttrat sig kraftigt nedsättande om henne och att han inte ville ha något mer att göra med henne. På grund av sitt dåvarande dåliga psykiska tillstånd beslöt hon sig då för att ange R.D. som sin leverantör av amfetamin.

Under förundersökningen samt vid rättegången i TR:n och HovR:n lämnade A.R. tämligen detaljerade och sammanhängande uppgifter om den i målet aktuella narkotikabrottsligheten. Såvitt gällde prövningen av ett åtal mot ytterligare en medtilltalad, C.N., vann uppgifterna stöd av vad en fjärde medtilltalad, M.S., hade berättat. Bl a mot bakgrund härav fann både TR:n och HovR:n A.R:s uppgifter trovärdiga.

De uppgifter som A.R. lämnat i resningsärendet angående vad som inträffat är knapphändiga. Hon har vid det kompletterande polisförhöret uppgett, att hon inte vill namnge den verklige leverantören av narkotikan, eftersom hon anser det hela överspelat. Sammanfattningsvis kan sägas att den berättelse som A.R. lämnat i resningsärendet verkar föga övertygande. Det kan inte anses sannolikt att A.R:s nya uppgifter skulle ha lett till att R.D. hade frikänts, om uppgifterna hade förebringats i HovR:n.

Enligt den s k tilläggsregeln i 58 kap 2 § 4 RB får resning beviljas bl a om det med hänsyn till ny åberopad bevisning och vad som i övrigt förekommit finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan, om den tilltalade förövat det brott för vilket han dömts. Med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel bör tilläggsregeln ges en restriktiv tillämpning. Den bör i fall av ny bevisning användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA II 1940 s 158 och 171 samt Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 218 ff). En sådan särskild omständighet kan vara att resonemanget i den dom resningsansökningen avser verkar mindre övertygande i belysning av de nya bevisen. Enbart det förhållandet att någon som hörts i brottmålet ändrat sin berättelse kan däremot inte utgöra en sådan särskild omständighet som föranleder att tilläggsregeln tillämpas; det måste också finnas något som innefattar en plausibel förklaring till att berättelsen ändras.

I det aktuella fallet saknas förutsättningar att tillämpa tilläggsregeln. HD avslår resningsansökningen.