NJA 2003 not 36

Den 30:e. 36. (Ö 4141-01) SACO-S genom akademikerförbundet SSR ang. resning. Sedan två manliga socialkonsulenter i april 1999 hade anställts vid länsstyrelsens i Skåne län sociala funktion väckte SACO-S talan mot staten i Arbetsdomstolen (AD) med yrkande att staten skulle förpliktas att betala skadestånd till tio vid den sociala funktionen anställda kvinnliga socialkonsulenter, bl.a. K.J. Till skillnad från de andra kvinnliga socialkonsulenterna tillsvidareanställdes hon vid samma tid som männen efter att först ha haft ett vikariat. Till grund för sin talan anförde SACO-S att de kvinnliga socialkonsulenterna hade utsatts för otillåten lönediskriminering. AD avslog SACO-S talan genom dom 23/5 01. SACO-S yrkade att HD skulle bevilja resning i det avgjorda målet såvitt avsåg K.J. Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. SACO-S har till stöd för resningsansökningen åberopat bestämmelsen i 58:1 1 st. 4 RB. Enligt denna må, sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, resning beviljas till förmån för någon av parterna om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. Som exempel på fall som kan medföra resning enligt bestämmelsen anförs i förarbetena då domstolen förbisett eller uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse eller då domstolen tillämpat ny lag, som i det föreliggande fallet inte var tillämplig, i stället för gammal eller omvänt (se NJA II 1940 s. 166). AD har haft att vid sin bedömning för tiden före 1/1 01 pröva saken enligt 18 § jämställdhetslagen i dess dåvarande lydelse och därefter enligt 15 § jämställdhetslagen. AD har funnit att staten har visat att de löneskillnader som under aktuell tid har förekommit mellan K.J. å den ena sidan samt B.S. och M.S. å den andra har saknat samband med arbetstagarnas kön. AD är en specialdomstol i tvister rörande kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. AD ansvarar i hög grad för rättstillämpningen på detta område. Domstolens avgöranden kan inte överklagas på ordinär väg. Det är därför naturligt att möjligheten att resning skall beviljas i en fråga som gäller tillämpning av den särskilda lagstiftning som AD har ansvaret för måste vara begränsad (se t.ex. Johan Lind i SvJT 1989 s. 291 ff. Högsta domstolen och arbetsrätten, jfr prop. 1974:77 s. 151). Av AD:s dom framgår att domstolen varit väl förtrogen med de lagregler som domstolen haft att tillämpa i målet och de bakomliggande EG- rättsliga principerna. All rättskipning är i viss mån förenad med en tvekan om den riktiga rättstillämpningen (se NJA II 1940 s. 151). Den rättstillämpning som ligger till grund för AD:s dom är dock inte uppenbart stridande mot lag. Resningsansökningen skall därför avslås. Avgörande. HD avslår resningsansökningen.

HD: Som grund för sin ansökan om resning har SACO-S åberopat 58:1 1 st. 4 RB och hävdat att den rättstillämpning som ligger till grund för AD:s dom uppenbart strider mot lag. AD har enligt SACO-S bl.a. åsidosatt diskrimineringsförbudets tvingande karaktär genom att godta att männens löner sattes med hänsyn till ett presumerat kommande högre löneläge under det att K.J:s lön sattes i ett befintligt lägre löneläge. SACO-S har vidare hävdat att AD använt fel bevisregel och tillämpat en svag bevispresumtion i stället för EG-rättens strängare bevisregler vid prövningen av frågan huruvida lönediskriminering skett eller inte.

AD har i domen utförligt redovisat de regler den haft att tillämpa i målet, både vad avser jämställdhetslagen och EG-rätten inklusive EG- domstolens praxis på området. AD har vidare konstaterat att vid bevisprövningen skall en undersökning göras om de givna förklaringarna till en arbetsgivares lönepraxis motsvarar verkliga behov hos arbetsgivaren samt om förklaringarna är adekvata och nödvändiga för att uppnå det eftersträvade resultatet. Vid en samlad bedömning av vad som framkommit fann AD att staten visat att löneskillnaderna inte hade samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

AD, som har att som högsta instans tillämpa de regler som var aktuella i målet, har godtagit att de två männens löner sattes i ett annat och högre löneläge än det som K.J:s lön sattes i. Det saknas grund för HD att anse att en sådan lagtillämpning uppenbart strider mot vare sig jämställdhetslagen eller EG-rätten. Det kan av AD:s dom inte utläsas annat än att domstolen tillämpat de bevisregler som gäller enligt nyss nämnda regelsystem och som SACO-S menat också skulle tillämpas i målet. Den rättstillämpning som ligger till grund för AD:s dom kan alltså inte anses uppenbart strida mot lag.

HD avslår resningsansökningen.