Prop. 1974:77

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i arbetstvister, m.m

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1974

Nr 77

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i ar- betstvister, m m; given den 5 april 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed. under åberopande av bilagda utdrag av stats- rådsprotokollet över arbetsmarknadsärenden. föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

INGEM UND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om rättegången i arbetstvister. som ersätter lagen (19281254) om arbetsdomstol. Förslaget innebär en ny domstolsorganisation i arbetstvister samt ingripande förändringar i arbets- domstolens organisation och verksamhetsformer.

I syfte att främja en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister föreslås att tvister rörande organiserade parter skall handläggas direkt vid arbetsdom- stolen som första och enda domstol, medan tvister rörande oorganiserade parter först handläggs vid tingsrätt för att därifrån kunna utan begränsning fullföljas till arbetsdomstolen i andra och sista instans.

De föreslagna reglerna tar i princip sikte på alla slags arbetstvister. De avser även arbetstvister på den offentliga sektorn. Sådana tvister skall alltså i större utsträckning än f. n. kunna prövas i civilproeessuell ordning. varvid den nuvarande besvärsrätten på det offentliga området i motsvarande mån inskränks. Vissa undantag föreslås dock. I fråga om de offentliga arbets- tvisterna undantas t. ex. tvister rörande frågor som inte får regleras i avtal. Detta gäller endast om annat inte är särskilt föreskrivet. Sådana särskilda föreskrifter föreslås samtidigt beträffande exempelvis tvister om frågor som regleras i lagen (1974112) om anställningsskydd. I övrigt undantas bl.a. tvis- tiga fordringar i konkurs samt tvister om ersättning för yrkesskada.

Beträffande förfarandet i arbetstvister skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs i rättegångsbalken eller andra lagar om rättegången i di.;- positiva tvistemål. I de mål som skall tas upp av arbetsdomstolen som

Prop. 1974:77 2

första domstol skall tillämpas de regler som gäller om rättegången i tingsrätt. Härifrån föreslås vissa avvikelser. [ stort sett överensstämmer de avvikande föreskrifterna med dem som f.n. gäller för arbetsdomstolen enligt lagen om arbetsdomstol. Beträffande rättegången i arbetsdomstolen som f ullföljds- instans skall iakttas reglerna om rättegången i hovrätt. På några punkter föreslås dock andra regler. Den viktigaste avvikelsen är att överklagade mål får avgöras utan huvudförhandling. om inte muntlig bevisning skall förebringas eller eljest särskilda skäl t.ex. att målet har prejudicerande betydelse eller i övrigt är av större vikt från arbetsrättslig synpunkt för- anleder annat. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling är domstolen domför i en mindre sammansättning än i andra fall.

En reform av rättegången i arbetstvister enligt förslaget medför en ökad arbetsbelastning vid arbetdomstolen. l-lärtill kommer att andra reformer på arbetsrättens område. t. ex. den nyligen antagna lagen om anställningsskydd. kan ge upphov till ett ökat antal tvister vid denna domstol. Mot denna bakgrund föreslås en utökning av domstolens ledamöter. l domstolen skall kunna finnas tre heltidsanställda ordförande och likaledes tre vice ordfö- rande. I fråga om övriga ledamöter föreslås en fördubbling. Avsikten är att ledamöterna härigenom skall kunna arbeta samtidigt i skilda samman- sättningar. Någon formell indelning på avdelningar föreslås dock inte. utan ledamöterna bör i stället cirkulera så långt det är möjligt.

I fråga om sammansättningen vid huvudförhandling föreslås att denna inom ramen för sju deltagande ledamöter skall variera mellan en allmän- sammansättning i mål som har betydelse utöver den sektor av arbetsmark- naden från vilket det kommer och olika särskilda sammansättningar i mål som huvudsakligen har betydelse endast för det berörda förhandlingsom- rådet. l den allmänna sammansättningen bör enligt propositionen delta le— damöter som utsetts efter förslag av envar av Svenska arbetsgivarcförening- en. vissa offentliga arbetsgivare, Dindsorganisationen i Sverige och Tjäns- temännens centralorganisation. När det gäller den senare typen av mål förordas att sammansättningen bestäms med utgångspunkt från vilka le- damöter som främst företräder sakkunskap från det förhandlingsområde som målet rör.

I samband med den nya lagen föreslås en lag om lagsökning och be- talningsförcläggande för fordringsanspråk i anställningslörhållanden. som ersätter lagen (l947:638) om betalningslöreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. Dessutom föreslås vissa löljdändringar i annan lagstiftning.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974. dvs. samtidigt med lagen om anställningsskydd.

Prop. 1974:77

OJ

[ Förslag till Lag om rättegången i arbetstvister

Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 9" Denna lag äger tillämpning på rättegången i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetstvister).

Gemensamt med arbetstvist får handläggas även annan tvist mellan sam- ma eller olika parter. om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill före- ligger. kan rätten åter särskilja målen.

25 Denna lag tillämpas ej på I. mål som enligt lag får upptagas endast av viss tingsrätt eller som skall handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i rättegångs- balken eller i lagen (1974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (l921:225) eller ackordslagen (1970:847) .

3. mål om skadestånd i anledning av brott. om talan föres i samband med åtal för brottet.

4. mål om ersättning för yrkesskada. när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

Om ej annat har särskilt föreskrivits. skall lagen ej heller tillämpas på mål som gäller arbetstagare hos staten eller hos arbetsgivare som avses i l _5 kommunaltjänstemannalagen ll965z275). när tvisten rör fråga som ej får regleras i avtal eller fråga som får regleras i avtal men är reglerad i annan författning än lag.

3?) Tvist som skall handläggas enligt denna lag får i stället genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. Detta gäller dock ej tvist rörande förklaring som avses i 7,5 lagen (l928:253) om kollektivavtal. Ej heller får i tvist rörande föreningsrätt göras gällande avla]. som före tvistens uppkomst träffats om att tvisten skall avgöras av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen.

2 kap. Domstolarna i arbetstvister

] g" Arbetsdomstolen skall som första domstol upptaga och avgöra tvister om kollektivavtal samt andra arbetstvister mellan arbetsgivare eller förening

Prop. 1974:77 4

av arbetsgivare. å ena sidan. och förening av arbetstagare eller medlem i sådan förening. å andra sidan.

Att arbetsdomstolen även i annat fall än som avses i första stycket prövar arbetstvist som första domstol. därom finns särskilda bestämmelser.

Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter. om domstolen med hänsyn-till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handlägg- ning lämplig. När skäl därtill föreligger. kan domstolen åter särskilja målen.

25 Annan arbetstvist än som avses i l ;" skall upptagas och avgöras av tingsrätt.

l sådan tvist får arbetsgivaren sökas vid rätten i den ort där arbetstagaren har sitt hemvist.

3 ;;" Arbetsdomstolen är överrätt i mål som enligt 2 & upptagits vid tingsrätt och därifrån fullföljes.

Att i arbetsdomstolen talan i visst fall kan föras mot central förvaltnings- mvndighets beslut föreskrives i lagen (1969293) om begränsning av sam- hällsstöd vid arbetskonflikt.

45 Mot arbetsdomstolens dom eller beslut får talan ej föras.

55 Har mål. som enligt l ; skall upptagas och avgöras av arbetsdomstolen. väckts vid tingsrätt. skall det på yrkande av part överlämnas till arbets- domstolen. llar talan i sådant mål fullföljts till arbetsdomstolen. skall målet på yrkande av part utan stämning företagas till handläggning där. Talan skall anses väckt vid arbetsdomstolen. när ansökan om stämning inkom till tingsrätten. Finner hovrätt eller högsta domstolen att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till arbetsdomstolen. skall målet överlämnas till denna domstol. Mot beslut varigenom mål överlämnats till arbetsdomstolen får talan ej föras. flar annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet. skall ar- betsdomstolen. om den finner sig icke vara behörig. visa målet åter till den domstol som överlämnat det.

6 & Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig enligt 1 ;" att upptaga mål som väckts där. skall domstolen på yrkande av part hänvisa målet till tingsrätt som är behörig.

Meddelas i arbetsdomstolen beslut. varigenom viss tingsrätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som väckts vid tingsrätten. skall arbetsdom- stolen på yrkande av part hänvisa målet till annan tingsrätt som är behörig.

llar skilda domstolar genom beslut som vunnit laga kraft funnits obe- höriga. skall arbetsdomstolen. om den finner någon av dem vara behörig. på ansökan av part hänvisa målet till den tingsrätt som bort upptaga målet.

Prop. 1974:77 5

Sådan ansökan skall göras inom en månad från den dag då det sist meddelade beslutet vann laga kraft. ' Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej. om domstols bristande be- hörighet beror på att målet ej skall handläggas enligt denna lag.

7 g Finner arbetsdomstolen att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till hovrätt. skall arbetsdomstolen överlämna målet till vederbörande hovrätt.

3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m. m.

19" Arbetsdomstolen består av högst tre ordförande. högst tre vice ord- förande samt fjorton andra ledamöter.

Ledamot skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd. Innan ledamot tar säte i arbetsdomstolen. skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. ll ;" rättegångsbalken .

För annan ledamot än ordförande skall finnas högst tre ersättare. Vad i denna lag sägs om ledamot gäller även ersättare. om ej annat särskilt anges.

Ledamöter och ersättare förordnas av Kungl. Maj:t för tre år.

25 Ordförande. vice ordförande och två andra ledamöter utses "bland per- soner som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordförande och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i do- marvärv. De två andra ledamöterna skall ha särskild insikt i förhållandena på ar- betsmarknaden.

35 Av övriga tolv ledamöter utses fyra efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen. en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

en såsom representant för staten som arbetsgivare. fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige. två efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation. Vad i första stycket sägs om utseende av ledamot äger motsvarande till- lämpning på utseende av ersättare för sådan ledamot. Av ersättarna för de ledamöter som utses efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation skall dock två utses efter förslag av Sveriges akademikers centralorganisation.

Förslag till ledamöter och ersättare skall upptaga minst dubbelt så många personer som de som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgetts. förordnar Kungl. Maj:t ändå ledamöter och ersättare till föreskri- vet antal.

4 5 Är ordförande hindrad att tjänstgöra. får vice ordförande inträda i ord- förandes ställe. Detta gäller dock ej ersättare för vice ordförande.

Prop. 1974:77 6

Ärannan ledamot än ordförande hindrad att tjänstgöra i visst mål. inträder ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Därvid anses le- damot som utsetts efter förslag av Svenska kommunförbundet och Lands- tingsförbundet samt ledamot som representerar staten som arbetsgivare ha utsetts på samma sätt.

Kan ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt andra stycket. får ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare.

55 Ledamot har rätt att bli entledigad. om särskilda omständigheter för- anleder det. Avsägelse av uppdraget prövas av Kungl. Maj:t. Avgår ledamot. förordnar Kungl. Maj:t annan för återstoden av den tid. för vilken ledamoten varit utsedd. Därvid äger bestämmelserna i 2 och 3 i;" motsvarande till- lämpning. Ledamot som avgått- är skyldig att deltaga i fortsatt behandling av mål. i vars handläggning han förut har deltagit.

65 Arbetsdomstolen sammanträder med ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som avses i 2 & deltager högst tre och lägst en. Av de ledamöter som avses i $& deltager högst fyra och lägst två. lika många för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.

75 Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt en ledamot för var— dera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan vid måls avgörande utan huvudförhandling. vid syn utom huvudförhandling. vid prövning av yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraft- ägande dom eller beslut föreligger i målet. vid meddelande av förordnande som sägs i 4 kap. 14.5 tredje stycket denna lag eller i 50 kap. Bä andra stycket eller 52 kap. 7 ä' tredje stycket rättegångsbalken. vid behandling av fråga om prövningstillstånd som sägs i 22; lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Vill någon ledamot vid handläggning enligt första stycket att mål som fullföljts till arbetsdomstolen genom vad skall avgöras efter huvudförhand- ling elleratt eljest viss fråga skall prövas av domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 ;". gäller hans mening som domstolens beslut.

85 Vid annan handläggning än som avses i 7å' och som ej sker vid huv vtalförhandling eller syn är arbetsdomstolen domför med ordförande. Sådan handläggning kan enligt ordförandes uppdrag också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen. vilken lörordnats därtill av domstolen.

95. Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rå- dande meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast

Prop. 1974:77 7

antagit. kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 ;" förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess helhet.

När mål avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet. skall alla ledamöter eller ersättare för dem deltaga i avgörandet. Sådant avgörande kan finnas utan huvudförhandling.

105 Närmare bestämmelser om arbetsdomstolens organisation och verk- samhet meddelas av Kungl. Maj:t.

4 kap. Rättegången i arbetsdomstolen

A Ilmz'inna bcstätnntu/scr

1 & Arbetsdomstolen skall sammanträda på den ort där domstolen har sitt säte. Sammanträde kan även hållas på annan ort. om det av särskilda skäl är påkallat. Sammanträde skall hållas så ofta det behövs för arbetet.

2 & Omröstning till dom eller beslut sker i den ordning som arbetsdomstolen bestämmer.

35 Dom får grundas endast på vad som förekommit vid huvudförhandling inför arbetsdomstolen och vad handlingarna i målet innehåller. Avgöres mål utan huvudförhandling. grundas domen på vad handlingarna innehåller och vad som eljest har förekommit i målet.

Dom skall meddelas så snart det kan ske. Den skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Avskrift av domen skall utsändas till parterna samma dag som domen meddelas.

Vad som i första och andra styckena föreskrivits om dom äger mot- svarande tillämpning på slutligt beslut.

45 l protokoll över huvudförhandling behöver ej antecknas utsaga av part under sanningsförsäkran eller utsaga av vittne eller sakkunnig.

Rättegången i urht'lsr/oins/olen sunt./ämm domstol

Sä [ tvist om kollektivavtal kan förening. som slutit avtalet. väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i föreningen. [ annan arbetstvist kan förening av arbetsgivare eller arbets— tagare. vilken har tilluppgift att tillvarataga sina medlemmars intressen i sådana tvister. väcka och utföra tafatt vid arbetsdomstolen för medlem i föreningen. Den som är eller har varit medlent i förening har rätt att själv väcka och utföra tafatt. om han visar att föreningen undandrager sig att tala på hans vägnar. Vad som finns föreskrivet om part beträffande

Prop. 1974:77 8

jävsförhållande. personlig inställelse. hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör bevisningen skall även gälla den för vilken föreningen kärar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem i förening som avses i första stycket. skall i motsvarande fall som anges där även föreningen instämmas. Föreningen kan därvid svara på med- partens vägnar. om denne ej själv utför sin talan.

Vad som i denna paragraf sägs om förening gäller även om förbund av flera föreningar. Med medlem avses därvid såväl de anslutna föreningarna som deras medlemmar.

6 g Talan.som ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något. skall avvisas om det ej är av avsevärd betydelse för käranden eller den för vilken förening kärar att sådan fastställelsetalan prö- vas.

7 g" Talan fårcj upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling. som kan påkallas enligt lagen (l936:506)om förenings- och förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal. har ägt rum rörande tvistef'rågan. Detta gäller dock icke tvist huruvida stridsåtgärd företagits i strid mot kollektivav- tal eller föreskrift i särskild lag eller tvist om påföljd av sådan åtgärd.

Utan hinder av första stycket får talan upptagas till prövning. om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats. skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling rörande tvistefrågan enligt första stycket slutförts. lnnan sådan förhandling slutförts får målet icke slutligt prövas.

Har förhandling som avses i första stycket ej ägt rum. får talan ändå upptagas till prövning. om mot förhandlingen förelegat hinder som icke berott av käranden.

8 5 Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos domstolen göra skriftlig ansökan om stämning på motparten.

l stämningsansökan skall käranden uppge vad han yrkar samt de om- ständigheter som han åberopar till stöd för yrkandet. Käranden skall även uppge de skriftliga bevis som han åberopar. Av ansökan skall framgå de omständigheter som gör domstolen behörig. Ansökan bör åtföljas av de skriftliga bevis som käranden innehar. Ansökan skall vara undertecknad av käranden eller hans ombud.

förekommer ej anledning att avvisa ansökan. skall domstolen utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet.

99" Utfärdas stämning. skall förberedelse i målet äga rum. Arbetsdomstolen bestämmer efter omständigheterna i vilken mån förberedelsen skall vara

Prop. 1974:77 9

muntlig eller skriftlig.

Till muntlig förberedelse skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen. om det kan antagas att förberedelsen därigenom främjas. Skall personlig inställelse ske. kan domstolen förelägga vite.

Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse. skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sådant sammanträde. skall dom- stolen vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse. om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall målet utsättas till huvud- förhandling. Vad som nu sagts om utevaro från muntlig förberedelse äger motsvarande tillämpning. om svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter att inkomma ttted svaromål.

10 5 Sedan förberedelsen avslutats. skall arbetsdomstolen företaga målet till avgörande så snart det kan ske.

Mål avgöres efter huvudförhandling. Beslut om avskrivning eller avvi— sande av mål satttt dottt över yrkande. som medgivits eller eftergivits. får dock meddelas utan huvudförhandling. Domstolen kan också stadfästa för— likning utatt att hålla huvudförhandling.

ll 9" Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen. om hans närvaro behövs för utredningen. Skall per— sonlig inställelse ske. katt domstolen förelägga vite.

Uteblir ena parten från sammanträde för huvudförhandling. skall målet företagas till förhandling och avgörande. om motparten yrkar det. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet. Uteblir båda parterna eller framställes ej sådant yrkande. skall målet avskrivas.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling.skall förhandlingen fortsättas sna- rast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant

uppskov .

Rt't'lrcgri/tgcn i arbets-(lom_s/olen som.lit/[lii/irfsirt.slart.s

lZ ;" Talan mot tittgsrätts dom eller beslut fullföljes i arbetsdomstolen genom vad eller besvär enligt vad som föreskrives i 49 kap. rättegångsbalken . Talan skall fullföljas på sätt och inom tid som anges i 50 kap. 1 och 2.55 eller 52 kap. l ;" rättegångsbalken .

139 l fullföljdsinlagatt skall uppges det avgörande mot vilket tafatt fullföljes. den ändring häri som _vrkas satttt grunderna för den fullföljda talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas till stöd för denna talan och vad som skall styrkas ttted varje särskilt bevis. Skriftligt bevis sotn ej tidigare förebragts skall inges samtidigt ttted fullföljdsinlagan. lnlagan skall vara undertecknad av den som fullföljer tafatt eller av hans ombud.

l mål som fullföljes genom vad skall vadekärattdcn i inlagan även uppge

Prop. 1974:77 10

om han vill att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part skall äga rum eller att förnyad s_vn skall hållas.

145 Avvisas ej den fullföljda talan. förordnar arbetsdomstolen om de åt- gärder som behövs för målets beredande. [ mål som fullföljes genom vad skall vadesvaranden löreläggas att in- komma med skriftligt genmälc. [ mål som fullföljes genom besvär skall mot- parten. om anledning finns att höra honom över besvären. föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Utan att motparten lämnats tillfälle att förklara sig får ändring ej göras i tingsrättens beslut. såvitt angår hans rätt. Har tingsrätten avslagit yrkande om förordnande för tiden intill dess la- gakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. kan arbetsdomstolen ome- delbart meddela sådant förordnande att gälla till dess annorlunda förordnas. Har tingsrätten bifallit yrkande som nu sagts. kan arbetsdomstolen ome- delbart förordna att tingsrättens förordnande ej längre skall gälla.

15 5 Sedan målets beredande avslutats. skall arbetsdomstolen företaga målet till avgörande så snart det kan ske.

Mål som fullföljes genom vad får företagas till avgörande utan huvud- förhandling. om ej muntlig bevisning skall förebringas eller-eljest särskilda skäl föranleder annat.

Mål som fullföljes genom besvär företages till avgörande utan huvud- förhandling.

loä Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen. om hans närvaro behövs för utredningen. Skall per- sonlig inställelse ske. kan arbetsdomstolen förelägga vite.

Uteblir vadekäranden från sammanträde för huvudförhandling. är hans vadetalan förfallen. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet. lförklaras vadekärandens talan ha förfallit. kan han hos arbetsdomstolen göra ansökan om målets återupptagande enligt vad som föreskrives i 50 kap. 20; rättegångsbalken .

Uteblir vadesvaranden från sammanträde för huvudförhandling. företages målet till förhandling och avgörande utan hinder av hans utevaro. om hans närvaro ej är av betydelse för målets handläggning eller utredning. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling.skall förhandlingen fortsättas sna- rast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

5 kap. Övriga bestämmelser

l & Förekommer anledning att kollektivavtal. som slutits av andra än par- terna i målet. har betydelse för prövning av tvisten i målet. skall de parter

Prop. 1974:77 11

som slutit kollektivavtalet beredas tillfälle att yttra sig i målet.

lä ! mål som handlägges enligt denna lag kan förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Innehåller annan lag än rättegångsbalken bestämmelse som avviker från vad nu sagts. tillämpas dock den bestäm- melsen.

Ersättning för rättegångens förberedande utgår ej för kostnad för sådan förhandling som grundas på lagen (l936:506) om förenings— och förhand- lingsrätt eller på kollektivavtal.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål. som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol. skall fördelas mellan dem efter vad sotn är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången.

39' I allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegången i tvistemål. vari förlikning om saken är tillåten. Därvid skall beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. l fråga om rättegången i ar- betsdomstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt.

Utan hinder av första stycket skall lagen (l974z8) om rättegången i tvis- temål om mindre värden icke tillämpas i mål som upptagits av arbets- domstolen som första domstol.

l. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. då lagen (l928:254) om ar- betsdomstol skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya bestäm- melsen.

3. I fråga om mål som inkommit till tingsrätt eller arbetsdomstolen före lagens ikraftträdande tillämpas alltjämt äldre bestämmelser. Vad som i denna lag föreskrives om arbetsdomstolens sammansättning skall dock tillämpas i sådant mål. om icke huvudförhandling påbörjats i målet före lagens ikraft- trädande.

4. Har staten eller arbetsgivare som avses i l ;" kommunaltjt'insteman- nalagen (l965:275) före lagens ikraftträdant'le meddelat beslut angående ar- betstagares arbets- eller anställningsvillkor och har arbetstagaren rätt att anföra besvär mot beslutet. får talan ej föras enligt denna lag med anledning av beslutet.

Prop. 1974:77 I?!

2. Förslag till Lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsan- språk i anställningsförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

lä Lagsökning eller betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (l946:808) kan utverkas vid tingsrätt utan hinder av att tvist om anspråket skall handläggas enligt lagen (19741000) om rättegången i arbetstvister.

Besvär som avses i 34å lagsökningslagen föres i hovrätten. även om anspråket är sådant som avses i första stycket.

2 g" llänskjutes mål om lagsökning eller betalningsföreläggande såsom tvis- tigt till rättegång. skall det överlämnas till arbetsdomstolen. om tvist om anspråket skall upptagas och avgöras av denna domstol. Talan får ej föras mot beslut om överlämnande. l-lar annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet. skallarbetsdomstolen. om den finner sig icke vara behörig att pröva tvisten. visa målet åter till den domstol som överlämnat det.

Har tingsrätt meddelat utslag i lagsökningsmål eller i mål om betalnings- för'eläggande på ansökningen tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning. skall han. om tvist om anspråket skall upptagas och avgöras av arbetsdomstolen. inom tid som anges i 35 t' första stycket lagsökningslagen göra ansökan om målets upptagande vid denna domstol. Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig. skall målet överlämnas till tingsrätten. Ansökan om målets upptagande vid arbetsdomstolen skall där- vid anses som ansökan om återvinning.

Talan i mål som överlämnats till arbetsdomstolen enligt första stycket eller som upptagits av arbetsdomstolen enligt andra stycket skall anses väckt där. när ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.

3 & Beträffande förfarandet vid tingsrätt i mål som avses i denna lag gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den I juli l974. då lagen (l947:638) om be- talningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m.m. skall upphöra att gälla.

Beträffande mål där ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande gjorts före lagens ikraftträdande tillämpas alltjämt äldre bestämmelser.

Prop. 1974:77

3. Förslag till

13

' Lag om ändring i lagen (l928:253) om kollektivavtal

Härigenom förordnas att i lagen (l928:253)om kollektivavtal skall införas en ny paragraf. lOä. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande [WIP/SL" Föreslagen [vc/else lo:

Mål om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolwr. Sådant mä/ handlägges enligt lagen (1974.'0()()) om rättegången i arbets- tvister.

Denna lag träder i kraft den l juli 1974.

4. Förslag till

|

Lag om ändring i lagen ( 1936:506 ) om förenings- och förhandlings- rätt

Härigenom förordnas att 29,” lagen (l936z506) om förenings- och för— handlingsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål. som avse lil/ämpnirlgmr av denna lag. upptagas och avgöras av ar- betsdomsto/wr.

Förening. vara/ll i _7 % sägs. ägo vid arhctsdnmstrr/url väcka och llt/öra la- lan i mä/ rörande jörwringsrt'itl för ”IUI/lt"!!! I../(_J'I'Plllligl'll: ac-ll mä (lynne själv uj kära isädanl mål. med mindre han visar. att./örwringwt undandrager sig att tala (i hans vägnar. ['i/mes lnl- vrrdorganisatian. skall vad lrär sägs om . föraning gälla berrällandl' lnrvr/dwya nisalimwn.

Föreslagen lydelse 29.5

Mål om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Sådant mål handlägges enligt lagen (I974:()()()) om rättegångar! i arbets-

tvister.

Denna lag träder i kraft den I juli 1974.

Prop. 1974:77 14

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (l939z727) om förbud lnot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgö- ring m. m.

Härigenom förordnas att 7 ; lagen ( 1939:727 ) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål som avse til/äm/mingwr av (le/rv na lag upptagas av allmän dornstol: dock att md/ beträda/ida arbetstagare.

Niros/agan lyda/sa

N' .N

;f=/lil om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen ( I 974 :l)()()) om rättegången i arbetstvister.

vilkas arbetsavta/ regleras av kollek- tivavtal, sko/a anhängiggöras vid ar- bersdamsto/cn.

Ifråga om anh('ingr'ggörande och ut- . förande hos arhctsdarusla/en av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 v

lagen om arbetsdomsto/ stadgas. än- dock att målet ej är sådant som i sist- nämnda lag sägs.

I mål som avses i första stycket äga 4! f tredje slycket och 429" andra stycket lagen ( 1974:12 ) om anställ- ningsskvdd motsvarande tillämpning.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan väckts före ikraftträdandet.

' Lagens rubrik enligt prop. l974:88.

Hänvisningar till S5

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 5.4

Prop. 1974:77

6. Förslag till

15

Lag om ändring i lagen (l945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.

Härigenom förordnas att 7 ; lagen tl945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havande- skap rn. m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål. sattt avse tillämpningen av denna lag. upptagas oclt avgöras av allmän domstol: dock att mål beträf- jande arbetstagare. vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal. skola an- hängiggäras vid arbetsdomstolen.

I . fråga om anhängiggärande och ut- I/it'rande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt detttta lag ska// gälla vad i l.? s* lagen om arbetsdotnsto/ stadgas. än- dock att målet ej är sådant som i sist- nämnda lag sägs.

Föreslagen lvde/se 757

Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (I 974.000) om rättegången i arbetstvister.

I mål sattt avses 'i'/örsta st_vcket äga 4Ixx tredje stycket och 42 6 andra stvcket lagen (I974:l.7) om anställ- ningsskvdd motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan väckts före ikraftträdandet.

* Lagens rubrik enligt prop. 197488.

? .).

aragraf'cns beteckning enligt prop. 1974188.

Prop. 1974:77

7. Förslag till

16

Lag om ändring i lagen ( 1972:650 ) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare

Härigenom förordnas att 'N lagen (19722650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare skall ha nedan an—

givna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål om tillämpning av denna lag prövas. om ej annat följer av tredje stycket. av arbetsdomstolett, om att- stä/lningsavtalet regleras av kollektiv- avtal, och i annatjal/ av allntätt dom- stol. Sådant mål./är dock genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga om ta/ans väckande och ut- jörande Itos arbetsdomsto/en gäller 13 x? lagen (19.78.253) om arbetsdom- stol även om målet ej är sådant sotn avses i den lagen.

Fråga som avses i 1 ;"andra styck- et 1 och 2 prövas i den ordning Ko- nungen bestäm mer.

Föreslagen lydelse

N' h

Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagett ( 7 97 4 :()!)0) om rättegången i arbetstvister.

! mål sotn avses i jörsta stycket äger 41 If tredje stycket och 42 % andra stycket lagen (l974.'l_7) om anställ- ningsskvdd motsvarande tillämpning.

Utan hinder avjörsta stycket prövas I/i'åga. som avses i 1 & andra stycket

1 och 2. i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där talan väckts före ikraftträdandet.

Prop. 1974:77

8. Förslag till

17

Lag om ändring i lagen ( 1974:12 ) om anställningsskydd

Härigenom förordnas att 42 ä' lagen (l974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål om tillämpning av denna lag prövas av allmän domstol. om målet rör oorganiserad arbetstagare. ! annat Ila/l prövas målet av arbetsdomstolen. Tvist får genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Ifråga om talans väckande och ut- förande hos arbetsdotttstolen gäller I.? 51" lagen ( l 928.254) om arbetsdom- stol. även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Mot beslut som allmän underrätt meddelat under rättegången enligt 34; tredje stycket eller 35% andra stycket skall talan föras särskilt genom besvär. Mot hovrättens beslut för talan ej./öras.

Föreslagen lydelse 42.5

Mål om tillämpning av denna lag eller lör/aiming. som avses lZ s*". hand- lägges enligt lagen. ( I 974 :t)()(.)) om rät- tegången i arbetstvister. ..

Mot beslut som tingsrätt meddelat under rättegången enligt 34 i tredje stycket eller 35 : andra stycket skall talan föras särskilt genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77

9. Förslag till

18

Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)

Härigenom förordnas att 44 ä' arbetarskyddslagen (1949:1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål. som avse tillämpningen av 42 ä'. upptagas och avgöras av arbets— domstolen; dock skall talan mot ar- betstagare väckas vid allmän dom— stol.

Fack/örening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid är— betsdomstolen väcka och utföra talan för medlem ijöreningen; och må den— ne ej själv kära, med tnindre han visar. attföreningen undandrager sig att tala å hans vägnar. Vad somfinnes stadgat om part med hänsyn til/_jävs/örhållan— de. personlig inställelse. hörande un— der sanningsförsäkran och andra frå— gor rörande bevisningen ska/l ock gälla den för vilken förening kärar.

F öres/agen lydelse 44.5

Mål om tillämpning av 42 & prövas ' av arbetsdomstolen; dock skall talan mot arbetstagare prövas av allmän domstol.

Utan hinder av 42 f lagen ( I 974 :l2) om anställningsskydd prövar arbets- domstolen mål som rör uppsägning el- ler avskedande av arbetstagare med anledning av hans uppdrag sotn skyddsombud.

' Mål som prövas av arbetsdomstolen ham/lägges enligt lagen (1 974 .'000) om

rättegången i arbetstvister.

För tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger katt dom- stolen förordna. att 42 ,f' fjärde styc- ket ej ska/! äga tillämpning. Yrkande om sådantförordnandefår ej bila/las utan att motparten har beretts till- _fälle att yttra sig över yrkandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77 19

10 Förslag till . Lag om ändring i lagen (1963zll4) om semester”

Härigenom förordnas att 23 ;" lagen (196311 14)om semester skall ha nedan angivna lydelse. '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse- 23 &

Mål. som avse tillämpningen av Mål om tillämpning av denna lag denna lag. upptagas och atgäras av handläggas enlig/lagen(l974:000) attt allmän dotttstol; dock sko/a mål bc- rättegången i arbetstvister. träffande arbetstagare. vilkas arbets- avtal regleras av kollektivavtal. an"- hängiggöras vid arbetsdomstolen.";4tt betalttittgs/öre/äggande Ifö/1 fordran på semester/ön eller semestera/sättning enligt lag må sökas vid allmän under- rätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal. därom är särskilt stadgat.

Ifråga om anhängiggörande och ut- förande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 f lagett om arbetsdomstol stadgas. än- dock att målet ej är sådant som i sist- nämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Äldre bestämmelser tillämpas alltjämt i fråga om mål där talan väckts före ikraftträdandet.

Prop. 1974:77

11. Förslag till

20

Lag om ändring i lagen (196993) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas i fråga om lagen ( 1969:93 ) om begränsning av sam- hällsstöd vid arbetskonflikt

dels att 7 och 8 kk skall ha nedan angivna lydelse. dels att 9—1] så skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse

Talan mot central förvaltnings- myndighets beslut i den del beslutet rör tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid arbetsdomstolens prövning av he- svären gäller lagen den 22juni I 928 (nr 254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg som följer av 8—1] ff.

Angår beslutet rrredlern i samman- slutning sorn avses i l f lagen den 22 . juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal.. föres hans talan av sammans/utning- en. Medlemmen får ej själv. föra talan. om han icke visar att sammanslutning- en undandrager sig att. föra hans talan.

8

Föreslagen lydelse

& 7:

Talan mot central. förvaltnings- myndighets beslut i den del beslutet rör tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen.

Angår beslutet medlem iförening som avses i 2 l" lagen (l936.'506) om förenings- och förhandlingsrätt. kan hans talanföras avförenirrgetr. Med- lertrrnen har dock rätt att självföra ta- latt. om ltan visar att föreningen undandrager sig att./öra hans talan. Ifråga om besvär sornföres hos ar- betsdomstolen enligt denna lag skall i övrigt i tillätnpliga delar gälla vad sotn i lagen (I 974.000) om rättegången i arbetstvister föreskrives attt rättegång- en i mål somfullföljts till arbetsdom- stolen genom besvär. Besyärsmål en- ligt derrrra lag katt dock ät'enför'etagas till avgörande efter huvudförhandling.

'II:

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd. kan arbetsdomstolenförordna annat./ör ti - den intill dess-lagakraftägande beslut föreligger i målet.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål där besvär förts före ikraftträdandet.

Prop. l974:77 21

12 Förslag till . . Lag om ändring i lagen (l970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom lörordnas att 9 & lagen (l970:215) om arbetsgivares kvittnings- rätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvde/se Föresla 'en lvdelse _ å . - 9 &

Mål vari är tvist om arbetsgivares Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares rätt till kvittning mot arbetstagares Iönefordran prövas av arbetsdomsto- Iönefordran handlägges enligt lagen len. om tiänsteavta/et regleras av kol- (IW-1.000) om rättegången i arbets- lektivavtal. och i annatfall av allmän tvister. domstol.

! _ fråga om talans väekande och ut- förande hos arbetsdomstolen gäller [3 '+' lagen ( ! 928.254) om arbetsdom- stol. även om målet ei är sådant som avses i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om Iönefordran invändning om kvittning eller väcker han genkäromål om motfordran. får målet om Iönefordran avgöras utan prövning av invändningen eller genkäromålet. om sådan prövning skul- le oskäligt uppehålla prövningen av Iönefordran. '

Denna lag träderi kraft den ljuli 1974. Äldre bcstämmelsergällcr alltjämt i fråga om mål där talan väckts före ikraftträdandet.

Prop. 1974:77 22

13 Förslag till Lag om ändring i statstjänstemannalagen'(l965:274) --

Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1-965z274).

dels att 16; skall ha nedan angivna lydelse. . dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 39a &. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 &

Om från statens sida förfares i strid mot 15; första stycket eller om arbetstagarförening åsidosätter vad som åligger den enligt 15 s*; tredje styck- et. skall staten eller föreningen. även om förpliktelse till följd av kollek- tivavtal ej åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och 9 %% lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller tjänsteman. om han deltager i sådan av arbetstagarförening anordnad eller föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 15% första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages oeh avgöres av arbets- domstolen. ]. fråga om anhängiggöran- de och utförande av talan gälla be- stärrrrnelser'na i 13 %" lagen om arbets- domstol. även om målet ej är sådant som avses där.

39 a &

Mål om skadestånd enligt 16 If prö- vas av arbetsdomstolen. Sådant mål. liksom mål om tillämpning av 7 s* tred- je st_veket eller 30 s* eller av föreskrift som meddelats med stöd av dessa be- stämmelser, handlägges enligt lagen (IW—1.000) om rättegången i arbets- (vrister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77 23

14. Förslag till Lag om ändring i kommunaltjänstmannalagen (1965:275)

Härigenom förordnas att 4 ;” kommunaltjänstemannalagen ( l965:275)skall ha nedan angivna lydelse. '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 &

Om kommun förfar i strid mot 3 * första stycket eller om arbetstagar- förening åsidosätter vad som åligger den enligt 3.5 tredje stycket skall kom- munen eller löreningen. även om förpliktelse till följd av kollektivavtal ej åsidosatts. ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och 9,85 lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller tjänsteman. om han deltager i sådan av '.trbetstagarförening anordnad eller föranledd 'stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 3; första stycket.

Mål om skadestånd enligt första Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres av ar- stycket prövas av arbetsdomstolen. betsdomstolen. Ifråga om anhängrg- Sådant mål handlägges enligt lagen görande och utförande av talan gälla (1974:()()()) om rättegången i arbets— bestämme/ser'na i l.? s*" lagen om ar- 'Vi-WF— belsdomstol. även om målet ej är så- dant som avses där.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77

15. Förslag till

24

Lag om ändring i lagen ( 1965:276 ) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut

Härigenom lörordnas att lagen (196512761 om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Arbetstagare må cj föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut röran- de hans arbets- eller anställningsvill- kor. om han eller ar'betstagarförening som han tillhör äger väcka talan i sa- ken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän.

Föreslagen lydelse

Arbetstagare får ej anföra besvär mot offentlig arbetsgivares beslut rö- rande hans arbets- eller anställnings- villkor. om talan i saken enligt lagen (1974:0()0) om rättegången i arbets- tvister kan väckas vid arbetsdomsto- len eller tingsrätt eller i deras ställe in- för skiljemän.

Genom första stycket inskränkes dock ei rätt att anföra besvär mot ol'-

. font/ig arbetsgivares beslut i . fråga som

enligt avtal får avgöras av arbetsgiva-

ren .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Äldre bestämmelser om rätt att anföra besvär tillämpas alltjämt i fråga om beslut som meddelats före

lagens ikraftträdande.

Prop. 1974:77 25

16. Förslag till Lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom lörordnas. att 27 ;" lagen ( 1964:168 ) om verkställighet av bö- tesstraffskall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 27 i Vad i denna lag är stadgat om bö- Vad i denna lag är stadgat om bö- ter skall även gälla viten. ter skalläven gällaviten. Förvana'ling

må dock ej ske av vite som utdörrttsför underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som hand- lagts enligt lagen ( I 974 .'00()) om rätte- gången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77

17. Förslag till

26

Lag om ändring i lagen (1974 :8) om rättegången i tvistemål om mind- re värden

Härigenom förordnas att 1. 3 och 4 åå lagen (l974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag skall tillämpas på rät- tegången vid allmän domstol i tviste- mål vari förlikning om sakenär till- låten. om värdet av vadsom yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962z38l) om all- män försäkring bestämda basbelop- pet lör oktober näst föregående år.

Föreslagen lydelse

= l.'

Denna lag skall tillämpas på rät- tegången i tvistemål vari förlikning om saken är tillåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej översti- ger hälften av det enligt lagen (l962:38l)om allmän försäkring be- stämda basbeloppet för oktober näst föregående år. .-

Första stycket gäller ej om part första gången han skall föra talan i tvis- temålet yrkar att denna lag ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållandcn. Har ta- lan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande. skall part som begär målets hänskjutande till rättegång senast därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande kan antagas gälla. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning eller betalningsförcläggandc eller om enskilt anspråk i brottmål. avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedöm- ningen skall hänsyn ej tagas till rättegångskostnad.

Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen ( 19211225) eller ackordslagen (l970:847). eller om mål som skall upptagas omedelbart av högre rätt.

Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen ( 19212225) eller ackordslagen ll970:847). eller om mål som skall upptagas omedelbart av högre rätt el- ler arbetsdornstolen.

Prop. 1974:77 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse 4 s I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6— 22 åå rättegångs- balken och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15— 18 åå och 21 —22 åå samt 55 kap. 12 och 15 åå samma balk. gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. 1 övrigt tillämpas rättegångs- balken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jäm- ställes sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling. Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974.'000) om rättegång- en i arbetstvister skall fullföljas till ar- betsdomstolen i stället för till hovrätt tillämpasförsta stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som full/öljdsinstans.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77 28

Utdrag av protokollet över arbetsmarknadsärenden. hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 april 1974.

Nän'arande: Statsråden STRÄNG. HOLMQVIST. ASPLlNG. GElJER. BENGTSSON. NORLING. LÖFBERG. LlDBOM. CARLSSON. FELDT. SlGURDSEN. GUSTAFSSON, ZACHRlSSON. LEIJON. llJELM—WAL- LEN.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet. statsrådet Bengtsson. anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om rät- tegången i arbetstvister m. m. och anför.

1. Inledning

Tvister rörande arbetsförhållanden handläggs enligt nuvarande regler i skilda rättegångsformer. [ huvudsak gäller att tvister om förhållanden som regleras i kollektivavtal prövas av arbetsdomstolen (AD). medan andra ar- betsrättsliga tvister handläggs vid allmän domstol.

Frågan om en enhetlig ordning vid behandling av tvister på arbetsrättens område har aktualiserats vid olika tillfällen. År 1960 anhöll riksdagen att denna fråga skulle bli föremål för utredning. I samband med att särskilda sakkunniga' tillkallades i december 1969 för att utreda frågan om ökad trygg- het i anställningen uppdrogs åt de sakkunniga att även utreda frågan om vidgad behörighet för AD att pröva arbetsrättsliga tvister.

De sakkunniga. som antagit namnet utredningen rörande ökad anställ- ningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen. har detta år av- lämnat betänkandct (SOU 197418) Rättegången i arbetstvister. De lagförslag som innefattas i betänkandet torde fä fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga I .

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). Svea hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge. kammarrätten i Stock- holm. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. Luleå tingsrätt. domstols- väsendets organisationsnämnd (DON). postverket. statens järnvägar (SJ). statens avtalsverk (SAV). skolöverstyrclsen (SÖ). juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Stockholm. AD:s ordförande. 1972 års do- marutredning. arbetsrättskommitten. Svenska kommunförbundet. Lands--

' Landshövdingen Valter Åman. ordförande. direktörerna Eugen Björkman och Styr- björn von Feilitzen. förbundsjuristcn Stig Gustafsson. rättschefcn Börje llårdcfelt. lörbundsiuristen Ove Kjellgren. direktören Gunnar Lindström samt Ritbundsordlö- randen Valdemar Lundberg. Kjellgren har sedermera ersatts av lörbundsordförandcn Åke Nilsson.

Prop. 1974:77 29

tingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Skogs- och lant- arbetsgivareföreningen. Sveriges redareförening. Kooperationens förhand- lingsorganisation (KFO). Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO). Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Statstjänstemän- nens riksförbund (SR). Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. AD:s f.d. ordförande justitie- rådet Bengt Hult samt. såvitt gäller avsnittet 4.5.3 Ämbetsmannaledamö- tema. av högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter.

Yttrande över betänkandet har dessutom inkommit från Lärarnas riks- förbund. '

En sammanställning över remissyttrandena torde få fogas till statsråds- protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Nuvarande ordning för prövning av arbetsrättsliga tvister

2.1 lnledning

Tvistemål handläggs normalt vid de allmänna domstolarna. Rättegången i allmän domstol regleras i rättegångsbalken (RB). Vid sidan av den ordinära domstolsprocessen kan ett mera summariskt förfarande tillämpas i mål av inkassokaraktär. Detta förfarande regleras i lagen (19461808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslagen). Ett domstolsförfarande leder till en för parterna bindande lösning av tvisten. och ett domstolsavgörande kan verkställas enligt bestämmelserna i utsökningslagen. Beträffande tvis- ter. vari förlikning får ingås (s. k. dispositiva tvistemål). kan parterna i regel träffa avtal om att tvisten i stället för att avgöras av domstol skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Skiljeförfarandet regleras i lagen (19291145) om skiljemän. En skiljedom kan verkställas på samma sätt som domstols dom.

För vissa slag av tvistemål har särskilda rättegångsordningar ansetts be- hövliga. Behoven av avvikelser från den processuella reglering som RB in- nehåller har tillgodosetts på olika sätt. genom inrättande av specialdomstolar med sakkunnig- eller intresscrepresentation. genom särskild sammansättning av allmän domstol. genom koncentration av handläggningen till viss eller vissa domstolar samt genom avvikelser från allmänna regler om förfarande. fullföljdsrätt och instansordning. Som exempel på mål för vilka sådana av- vikande regler gäller kan nämnas mål som skall handläggas av fastighets- domstol. h_vres- och arrendetvister. vattenmål och patentmål. För vissa tvis- temål som gäller mindre värden har särskilda bestämmelser meddelats i lagen (197418) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Beträffande arbetsrättsliga tvister gäller att de under vissa förutsättningar skall prövas av AD som enda behöriga domstol. Så är fallet med tvister som avser tolkning eller tillämpning av kollektivavtal eller lagen (19281253) om kollektivavtal. Även tvister om tillämpningen av vissa andra lagar — såsom lagen (19631114) om semester skall prövas av AD. om tvisten rör

Prop. 1974:77 30

arbetstagare vars anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Beträf- fande rättegången i tvister som upptas och avgörs av AD gäller lagen (19281254) om arbetsdomstol (LAD). Tvister i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare handläggs vid allmän domstol på samma sätt som andra tvistemål. För vissa inkassokrav kan vidare enligt lagen (19471638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. en summarisk prövning ske vid allmän domstol. även om tvist rörande fordringsanspråket skall tas upp och avgöras av AD.

På det offentliga området gäller särskilda bestämmelser för prövningen av arbetsrättsliga tvister. Tvister rörande fråga som omfattas av det s.k. avtalslörbudet i 35 statstjänstemannalagen (19651274) eller 2 & kommunal- tjänstemannalagen (19651275) prövas genom besvär i administrativ ordning. i sista hand hos regeringsrätten eller. i vissa fall. av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sådana frågor kan dock i princip prövas även av allmän domstol i form av en skadeståndstalan. Tvister rörande fråga som faller utanför det angivna avtalslörbudet prövas av allmän domstol eller. om tvisten rör kollektivavtal. av AD. Beträffande statstjänstemän kan rättelse av myndighets beslut i sådan fråga dessutom som regel sökas genom förvaltningsbesvär. dock ej om målet hör under AD. Beträffande det statligt reglerade kommunala området gäller den skillnaden att besvär över beslut av kommunal styrelse eller nämnd som omhänderhar reglerad förvaltning ibland skall löras genom kommu- nalbesvär i stället för genom förvaltningsbesvär. För arbetstagare på det kom- munala området i övrigt kan besvär föras endast i form av kommunalbesvär.

2.2. Tvistemålsprocessen vid allmän domstol 2.2. l Domslo/soriga/iisatiancn

De allmänna underrätterna utgörs av 104 tingsrätter. Tingsrätt kan vara delad i två eller flera avdelningar. Lagfarna domare i tingsrätt är lagman och rådmän. 1 dispositiva tvistemål är tingsrätt domför med tre eller högst fyra lagfarna domare. I vissa fall är tingsrätt dock domför med endast en lagfaren domare. Detta gäller vid måls avgörande utan huvudförhandling. vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn och vid sådan huvudförhandling som hålls i förenklad form.

Talan mot tingsrätts dom kan utan begränsning fullföljas till hovrätt. Sådan talan förs genom'vad. Annat avgörande än dom kan överklagas till hovrätt genom besvär. l hovrätt finns hovrättspresident. en eller flera hov- rättslagmän samt hovrättsråd. vilka samtliga skall vara lagfarna. Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning består av presidenten eller en hovrättslagman som ordförande samt minst tre hovrättsråd. av vilka en är vice ordförande på avdelningen. Hovrätten är domför med fyra le- damöter. Fler än fem ledamöter får inte sitta i rätten.

Talan mot hovrätts dom kan i princip fullföljas till högsta domstolen.

Prop. 1974177 31

Sådan talan förs genom ansökan om revision. Annat avgörande än dom överklagas genom besvär. För att ett mål skall tas upp-till prövning i högsta domstolen krävs emellertid att domstolen meddelar prövningstillstånd. Möj— ligheterna att erhålla sådant tillstånd är begränsade. 1 princip skall högsta domstolen pröva endast mål som har prejudikatintresse. Högsta domstolen. som består av justitieråd. är delad i tre avdelningar. Ett av justitieråden utses att för sin tjänstetid vara högsta domstolens ordförande. Denne är även ordförande på en avdelning. Till ordförande på annan avdelning utses någon av övriga ledamöter. l behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre ledamöter delta. 1 övrigt prövas och avgörs mål i högsta domstolen ' av fem ledamöter. I vissa fall kan högsta domstolen dock bestämma att ett mål skall avgöras av domstolen i dess helhet. varvid alla justitieråd bör delta i avgörandet. Sådant s.k. pleniavgörande kan förekomma när fråga uppkommer att meddela ett avgörande som strider mot en av domstolen tidigare antagen rättsgrundsats eller lagtolkning.

Sedan tiden för fullföljd av talan mot ett avgörande gått till ända. vinner detta avgörande laga kraft. Detta innebär att den avgjorda frågan inte kan prövas på nytt. I vissa extraordinära fall kan avgörandet dock angripas med särskilda rättsmedel. dvs. ansökan om resning och besvär över domvilla. Om någon försuttit tid för fullföljd av tafatt. kan vidare den försuttna tiden under vissa förutsättningar återställas. Ansökan om resning eller åter- ställande av försutten tid prövas av högsta domstolen. Besvär över domvilla förs hos den rätt där talan mot avgörandet skulle ha fullföljts eller. om fullföljd inte var tillåten. hos högsta domstolen.

2.2.2. Rättegången [ tingsrätt

Tvistemålsförfarandet enligt RB vilar på principerna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Muntlighetsprincipen innebär att allt som parterna vill åberopa i målet skall läggas fram muntligen för domstolen vid det sammanträde då målet avgörs. Målets avgörande skall omedelbart och uteslutande grundas på detta material och alltså inte på innehållet i ingivna handlingar som inte föredragits vid sammanträdet och ej heller på vad som antecknats i protokoll över tidigare sammanträden. Detta förutsätter att den förhandling vid vilken målet avgörs kan koncen- treras till ett enda rättegångstillfalle eller i varje fall till rättegångstilllällen som ligger varandra så nära i tiden att domstolen ännu haren god uppfattning om vad som har förekommit när målet avgörs.

Den som vill föra talan vid tingsrätt skall till rätten inge en skriftlig ansökan om stämning på motparten. Stämningsansökan skall innehålla uppgift om bl. a. grunden för talan. det yrkande som framställs och de. skriftliga bevis som käranden åberopar. Genom stämningsansökan anges ramen för pro- cessen. och ansökningen har till syfte att göra det möjligt att målet blir snabbt och fullständigt förberett. Som huvudregel gäller att den genom stäm-

Prop. 1974:77 32

ningsansökan väckta talan inte därefter får ändras. Domstolen skall nämligen i princip endast döma över de yrkanden och grunder som käranden angett i sin stämningsansökan. Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för rättegång. skall den avvisas. I annat fall utfärdar rätten stämning på svaranden.

Den fortsatta handläggningen vid tingsrätt är uppdelad på två olika stadier. förberedelse och huvudförhandling. Förberedelsen har till främsta syfte att få målet så väl förberett att det vid den kommande huvudförhandlingen kan slutbehandlas i ett sammanhang. Huvudförhandlingens uppgift är att ge underlag för domen.

För—beredelsen skall enligt huvudregeln vara muntlig. Rätten får emellertid förordna om skriftlig förberedelse. om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet för part att inställa sig eller om det med hänsyn till målets beskaffenhet eljest är lämpligare med skriftlig förberedelse. Rätten kan även förordna att skriftlig förberedelse skall övergå i muntlig förhandling eller att muntlig förberedelse skall fortsättas genom skriftväxling. Vid för- beredelsen skall rätten. som då är domför med en lagfaren domare. iaktta en aktiv processledning. Möjligheten att lörebringa nya omständigheter och bevis i högre rätt är nämligen begränsad. Det är därför viktigt att rätten vid förberedelsen verkar för att parterna anger allt som de vill åberopa i målet och att rätten även ser till att parternas ståndpunkter blir klarlagda. Förberedelscn inleds med att svaranden avger svaromål. Av detta skall fram- gå om svaranden medger eller bestrider kärandens yrkande. Bestrids kä- romålet skall grunderna fördetta anges. Under fortsättningen av förberedelsen skall parterna ange de ytterligare omständigheter som de vill åberopa och yttra sig över vad motparten anfört. 1 vissa särskilt angivna fall kan målet avgöras i sak redan under förberedelsen. Så är fallet när talan medges eller efterges. Vidare kan tredskodom meddelas då ena parten uteblir från muntlig förhandling. om den part som kommit tillstädes yrkar det. Det är vanligt att parterna förliks under förberedelsen. Förlikningen kan stadfästas av rätten och tas då in i en dom.

Om målet inte slutbehandlas under förberedelsen. skerdet i stället vid huvudförhandling. 1-1uvudförhandlingen kan i vissa fall hållas i förenklad form av den domare som lett förberedelsen. Sådan förenklad huvudför- handling kan hållas antingen i direkt anslutning till förberedelsen eller inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Vad som förekommit under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades behöver då inte upprepas vid huvudförhandlingen. Om huvud- förhandling inte äger rum i förenklad form. skall rätten bestå av tre ju- ristdomare. Därvid måste alla yrkanden. invändningar och omständigheter som parterna vill åberopa i målet redovisas på nytt för rätten. Huvudför- handlingcn följer ett visst schema. Först fixeras tvistefrågan genom att käran- den framställer sitt yrkande och svaranden anger om han medger eller be- strider käromålet. Därefter följer sakframställningen. Käranden redogör för

Prop. 1974:77 33

vilka omständigheter han åberopar till stöd för sin ståndpunkt. Svaranden yttrar sig sedan över vad käranden har anfört. Efter sakframställningen före- bringas bevisningen. Förutom skriftlig bevisning kan det härvid bli fråga om förhör med part under sanningsförsäkran eller förhör med vittne eller sak- kunnig. Sedan bevisningen tagits upp får parterna tillfälle att slutföra sin talan. Om målet inte kan slutbehandlas under en dag. får huvudförhand- lingen fortsättas under de följande dagarna. Avbrott i handläggningen får ske under två eller. om särskilda skäl finns. tre dagar i veckan. Om längre uppehåll görs föreligger uppskov med huvudförhandlingen. Överstiger det sammanlagda uppskovet femton dagar. måste ny huvudförhandling hållas. Därvid måste i regel hela processmaterialet redovisas på nytt. Om uppskovet är kortare kan däremot huvudförhandlingen fortsätta där den slutade.

Parterna är skyldiga att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse. om det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Vid huvudförhandling skall parterna vara personligen närvarande. om deras närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen. När part inte behöver inställa sig personligen får han i stället företrädas av ombud. Uteblir part helt skall tredskodom meddelas mot honom. om den part som kommit tillstädes yrkar det. Om sådant yrkande inte framställs skall målet avskrivas. Part mot vilken tred- skodom meddelats kan inom viss tid söka återvinning vid den domstol som meddelat tredskodomen. Målet företas då i samma skick vari det förelåg före det sammanträde då parten uteblev.

I fråga om processmaterialet bygger RB på den s. k. dispositionsprincipen. Denna innebär att det är parterna som anger ramen för processen. Rätten kan inte döma över annat än vad part i föreskriven ordning har yrkat. och domen får inte heller grundas på andra omständigheter än dem part har åberopat. Det är vidare i första hand parterna som har att sörja för utredning och bevisning i målet. Visserligen kan rätten självmant föranstalta om be- visning. men den får inte utan framställning av part höra vittne. som inte förut hörts på parts begäran. eller .mcddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis. Om rätten anseratt det för prövning av fråga. vars bedömning kräver särskild fackkunskap. är nödvändigt att anlita sakkunnig. kan rätten inhämta yttrande av sakkunnig.

Sedan målet har slutbehandlats och överläggning hållits meddelar rätten” dom i målet. Detta skall ske så snart som möjligt. helst samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller påföljande dag. Anstånd får dock ske om det behövs rådrum föratt besluta eller avfatta domen. Om synnerligt hinder inte möter skall dom dock meddelas senast inom två veckor efter förhand- lingens avslutande.

Enligt huvudregeln skall den part som förlorar målet ersätta motparten dennes rättegångskostnadcr. I vissa fall gäller dock undantag från denna regel. Målets beskaffenhet kan föranleda att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad (s.k. kvittning). Kvittning av parternas kostnader kan vidare ske bl.a. om den omständighet varav utgången berodde inte före

Prop. 1974:77 34

rättegången var känd för den förlorande parten och denne inte heller hade bort ha kännedom därom. Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter. svarar de solidariskt för denna kostnad. I vissa undantagsfall kan dock kost- naden fördelas mellan dem.

Skyldigheten att ersätta motpartens rättegångskostnader gäller även om den förlorande parten åtnjuter rättshjälp enligt rättshjälpslagen (19721429). Den som beviljats rättshjälp behöver däremot inte svara för sina egna rät- tegångskostnader. Rättshjälp kan i princip beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet. där behov av sådan hjälp finns. Vissa undantag härifrån gäller dock. Bland annat får rättshjälp inte lämnas annan juridisk person än dödst och ej heller näringsidkare i fråga om angelägenhet. som har samband med hans näringsverksamhet. om inte särskilda skäl föreligger.

2.2.3. Rättegången i hovrätt

Processen i hovrätt följer i stort sett samma linjer som underrättsprocessen. Den äri princip muntlig. Möjlighet finns dock att avgöra mål på handlingarna.

Den som vill överklaga en dom som har meddelats av tingsrätt skall inom en vecka från domen anmäla vad hos tingsrätten. Detta kan ske munt- ligen eller skriftligen. Sedan vad anmälts skall talan fullföljas inom tre veckor från domen genom att en till hovrätten ställd vadeinlaga ges in till tingsrätten. Om en part har vädjat kan domen överklagas av motparten även efter tre- veckorsfristens utgång. Sådant anslutningsvad måste dock ske inom en vecka från denna tidpunkt. alltså inom fyra veckor från domen. Om vadetalan inte fullföljs på föreskrivet sätt eller inom rätt tid skall den avvisas av tingsrät- ten.

Vadeinlagan fyller i hovrätten samma funktion som stämningsansökan i underrättsprocessen. nämligen att ange ramen för den fortsatta rättegången. l vadeinlagan skall uppges bl. a. den överklagade domen. grunderna för va- detalan. den ändring i domen som yrkas och de bevis som vadekäranden åberopar. Är vadeinlagan så bristfällig att den inte kan läggas till grund för rättegång i hovrätten. skall vadetalan avvisas av hovrätten. I annat fall skall hovrätten vidta åtgärder för målets beredande.

1 hovrätten förbereds målet genom skriftväxling mellan parterna. Vade- inlagan skall delges vadesvaranden. som föreläggs att inkomma med skriftligt genmäle. Därefter kan ytterligare skriftväxling ske. om det behövs för att målet skall bli tillräckligt förberett. Möjlighet finns även att hålla förbe- redande förhör med parterna eller andra som bör höras i målet samt att vidta andra förberedande åtgärder.

Sedan de förberedande åtgärderna avslutats skall målet utsättas till hu- vudförhandling. För huvudförhandlingen gäller i stort sett samma regler som i tingsrätten. Till huvudförhandlingen skall parterna inställa sig per- sonligen. om deras närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen. Uteblir vadekäranden från huvudförhandlingen. förfaller hans vadetalan. 1

Prop. 1974:77 35

så fall kan ltan dock inom viss tid ansöka om målets återupptagande. Uteblir vadesvaranden. kan målet avgöras i hans utevaro. om hans närvaro inte behövs för målets handläggning eller utredning.

Även i hovrätten gäller att målets avgörande skall grundas uteslutande på det material som läggs fram vid huvudförhandlingen. Den bevisning som lagts fram i tingsrätten beaktas alltså endast om den förebringas på nytt i hovrätten. Det är emellertid inte alltid nödvändigt att de muntliga förhör som hållits i tingsrätten görs om i hovrätten. I princip är det tillräckligt att protokollet i tingsrätten över dessa förhör gås igenom i hovrätten. Om avgörandet i hovrätten beror på vilken tilltro som bör sättas till denna be- visning. får tingsrättens dom emellertid inte ändras utan att denna bevisning tas upp på nytt i hovrätten. dvs. att nya förhör hålls där. Möjligheterna att i hovrätten åberopa omständigheter eller bevis som inte förut åberopats i tingsrätten är å andra sidan starkt begränsade. Detta får nämligen ske endast om parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller om det av annan särskilt] anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

Som förut nämnts finns det i vissa fall möjlighet att avgöra ett mål på handlingarna. alltså utan att huvudförhandling hålls i hovrätten. Så kan för det första alltid ske när prövningen avser något annat än själva hu- vudfrågatt i målet. Vidare kan mål avgöras på handlingarna när vadetalan har medgetts eller är uppenbart ogrundad. ] dessa fall ärju utgången given. och en förhandling framstår därför som onödig. ] viss utsträckning kan hu- vut'lförhandling emellertid underlåtas också när målet kräver en mera ingå- ende prövning. Så är fallet när målet rör mindre värden än ett basbeIOpp enligt lagen (1962z38l) om allmän försäkring — dvs. f.n. 8100 kronor och inte båda parterna vill ha förhandling. Vidare kan målet på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om det enligt hovrättens mening är uppenbart att sådan förhandling inte behövs.

Den reglering som nu har genomgåtts avser mål som överklagats genom vad. Som tidigare nämnts skall andra avgöranden än dom dvs. beslut som meddelats av tingsrätt - överklagas genom besvär. För sådana besvärs- mål gäller särskilda regler. Den tid inom vilken besvär skall föras uppgår till fjorton dagar räknat från beslutets meddelande eller. i vissa fall. från den dag när parten fick del av beslutet. Handläggningen i besvärsmål är skriftlig. Muntliga förhör kan dock hållas, om det behövs för utredningen. Målet avgörs alltid utan huvudförhandling. ibland även utan att motparten hörts över besvären. Ändring får dock inte ske i tingsrättens beslut utan att motparten lämnats tillfälle att förklara sig över besvären.

2.2.4. Rättegången i högsta domstolen

Mot hovrätts dom eller beslut kan talan fullföljas genom revisionsansökan eller besvär inom fyra veckor från det domen eller beslutet meddelades

Prop. 1974:77 36

(i fråga om besvär räknas tiden i vissa fall i stället från den dag när parten fick del av beslutet). Rätten att fullfölja talan till högsta domstolen är emel- lertid inskränkt i flera avseenden. I fråga om vissa slags avgöranden får talan över huvud taget inte fullföljas dit. De viktigaste hindren följer dock av bestämmelserna om prövningstillstånd. Det har visat sig nödvändigt att göra långtgående inskränkningar i fullföljdsrätten för att begränsa högsta domstolens arbetsbörda och inrikta dess verksamhet på de särskilda uppgifter som tillkommer den högsta instansen. Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning. såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt miss- tag. Högsta domstolen har härigenom i princip fått ställningen av preju- dikatinstans.

Det förberedande förfarandet i högsta domstolen är. liksom i hovrätten. i princip skriftligt. Sedan skriftväxlingen avslutats. bestämmer högsta dom- stolen om prövningstillstånd skall meddelas. Denna fråga avgörs alltid på handlingarna. ! övrigt gäller beträffande rättegången i högsta domstolen i allt väsentligt samma regler som gäller för hovrätt.

2.2.5 Rättegången i tvistemål om mindre värden

Beträffande tvistemål om mindre värden har nyligen genomförts en re- form. som syftar till att åstadkomma ett enklare rättsligt förfarande än som medges enligt RB:s regler. Reformen får i viss mån ses som en försöks- verksamhet vars resultat senare får utvärderas. eventuellt i samband med en allmän reform av rättegångsförfarandet (prop. l973:87 s. 135).

Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden är tillämplig på dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde inte överstiger hälften av det enligt lagen om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år. Under år l974 uppgår värdegränsen alltså till 3 950 kronor. Lagen kan även tillämpas på tvistemål om högre värden. om parterna är överens om det och rätten anser att detta är lämpligt. Lagen skall å andra sidan inte tillämpas. om part första gången han skall föra talan i målet yrkar det och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Lagen är inte heller tillämplig på mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning (t. ex. arrende- eller hyrestvist. patentmål eller tryckfrihetsmål) eller med tillämpning av kon- kurslagen (19211225) eller ackordslagen(l970:847) eller mål som skall tas upp omedelbart av högre rätt.

För att parternas rättegångskostnader inte skall behöva bli alltför höga har förfarandet i tvistemål om mindre värden utformats så att parterna skall kunna föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Tingsrätterna skall gå

Prop. 1974:77 37

allmänheten tillhanda med allmänna råd och upplysningar om olika möj- ligheter att få tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan. Om en tvist förs till domstol. skall domstolen bistå och vägleda parterna när de utför sin tafatt. Domstolen skall vidare se till att tvistefrågorna blir klarlagda och att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Rätten skall alltid söka förlika parterna. om inte särskilda skäl föreligger mot detta.

I fråga om rättegångskostnaderna gäller huvudregeln i RB att den som förlorar målet skall ersätta motparten dennes kostnader. De kostnader som den förlorande kan åläggas att ersätta motparten begränsas emellertid starkt i det förenklade förfarandet. Bl.a. ersätts biträdeskostnad endast i obetydlig omfattning. Syftet med detta är att en part inte på grund av risken att behöva ersätta motpartens rättegångskostnader skall hindras från att gå till domstol med en mindre tvist.

Själva tfomstolsförfarandet skall vara informellt. Liksom i den vanliga rättegången inleds förfarandet genom ansökan om stämning på motparten. Sådan ansökan skall innehålla uppgift om vad som yrkas samt de omstän- digheter som åberopas till stöd för yrkandet. Den fortsatta handläggningen är inte formellt uppdelad i förberedelse och huvudförhandling. Om stämning utfärdas skall svaranden föreläggas att yttra sig över käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. [ det senare fallet upptecknas yttrandet genom rättens försorg. Därefter slutbehandlas målet vid sammanträde. om inte enbart skriftlig handläggning är lämpligare. Fler än två sammanträden får inte hållas annat än om synnerliga skäl föreligger. Vid sammanträde. varvid rätten är domför med en lagfaren domare, skall parterna redogöra för sina ståndpunkter samt bevisningen tas upp. Som förut antytts gäller som allmän princip att rätten skall utöva en stark processledning. Rättens avgörande skall grundas på vad som har förekommit vid sammanträde och vad handlingarna i målet innehåller. Tredskodom kan meddelas mot ute- bliven part. Rätten har dock möjlighet att i stället avgöra målet utan hinder av parts utevaro.

Rätten att fullfölja talan mot ett avgörande som tingsrätt meddelat i det ' förenklade förfarandet är begränsad. Sålunda krävs för överprövningi hovrätt att prövningstillstånd meddelas. Sådant tillstånd får beviljas endast om an- ledning förekommer till ändring i tingsrättens avgörande eller på vissa i övrigt angivna grunder. som i väsentliga avseenden överensstämmer med dem som gäller för prövning i högsta domstolen. frågan om prövnings- tillstånd skall meddelas avgörs sedan skriftväxlingen avslutats i hovrätten. Vid behandling av sådan fråga är hovrätten domför med två ledamöter. Om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd. gäller hans mening som hovrättens beslut. Mot hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd får talan inte föras. [ övrigt gäller beträffande rättegången i hovrätt. att hand- läggningen i princip skall vara skriftlig. Undantag gäller endast om det i ett vädjat mål föreligger särskilda skäl att sammanträde hålls. Beträffande sådant sammanträde tillämpas i huvudsak samma bestämmelser som för sammanträde i tingsrätt.

Prop. 1974:77 38

2.3. Rättegången i arbetsdomstolen

Enligt LAD skall för hela riket finnas en arbetsdomstol. som har till uppgift att ta ttpp och avgöra mål om kollektivavtal samt vissa andra mål enligt vad som föreskrivs i särskild lagstiftning.

' AD är en i förhållande till den allmänna domstolsorganisationen fristående domstol för vissa arbetstvister. Den är — med visst undantag som senare skall beröras både första och sista instans i de mål som hör trnder denna domstol. I dessa mål utgör AD exklusivt forum. Allmän domstol får inte ta upp ett sådant mål utan är skyldig att självmant visa målet från sig. Parterna har inte möjlighet att avtala om att AD skall vara behörig domstol även för andra mål än de specialmål som hör under denna domstol.

2.3.1 .rfrbetstlomstolens sammansättning

För AD gäller särskilda regler om dess sammansättning vilka ger AD en särprägel gentemot flertalet övriga dömande organ. Dessa regler bygger på tanken att AD genom att parterna på arbetsmarknaden bereds repre- sentation i domstolen skall få den sakkunskap som behövs om förhållandena på arbetsmarknaden och de rättsuppfattningar som utbildats på detta ömråde.

AD består av ordförande och åtta ledamöter. Av ledamöterna skall två vara särskilda ledamöter. en för mål där offentlig arbetsgivare (dvs. staten eller arbetsgivare som avses i kommunaltjänstemannalagen) är part och en för tjänstemannamål. Endast ordföranden är heltidsanställd vid AD. medan ledamöterna innehar sitt uppdrag vid sidan av sin civila gärning. För varje ledamot skall finnas ersättare. Såväl ordföranden som ledamöter och ersättare förordnas av Kungl. Maj:t. Vid förfall för ledamot och ersättare kan ord- föranden tillkalla annan lämplig person i stället (s. k. tillfällig ersättare).

(_)rdförandcn och två ledamöter skall representera det neutrala inslaget i domstolen och får inte företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. De förordnas för viss tid. Ort'lförantlen och en av dessa ledamöter. som förordnas att vara vice ordförande. skall ha domarkompetens och vara erfarna i do- marvärv. Den andre letlamöten skall ha särskild insikt och erfarenhet i ar— betslörhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera av de nämnda ledamöterna skall finnas två ersättare. som uppfyller de behörig- hetsvillkor som föreskrivits för ledamoten.

Övriga sex ledamöter och tre ersättare för varje ledamot förordnas för två år i sänder efter förslag av vissa av huvudorganisationerna på arbets- marknaden. Dessa ledamöter och ersättare. sorn skall ha erfarenhet och kun- nighet i arbetsförhållanden. är inte att betrakta som intresserepresentanter i egentlig mening utan har ställning som domare. Två ledamöter och sex ersättare för dem förordnas efter förslag av de svenska arbetsgivareförening- arnas förtroenderåd. Lika många ledamöter och ersättare förordnas efter för- slag av LO. De två särskilda ledamöterna och deras ersättare utses efter

Prop. 1974:77 39

ett särskilt system. Vid förordnande av den särskilde ledamoten för mål där offentlig arbetsgivare är part och av de tre ersättarna för denne ledamot skall iakttas. att minst två utses efter förslag av kommunförbund. De övriga två anses företräda staten som arbetsgivare. Den särskilde" ledamoten för tjänstemannamål och två ersättare för honom utses efter förslag av TCO. Den återstående ersättaren för denne ledamot utses efter förslag av annan huvudorganisation för tjänstemän. som inte är ansluten till LO. F. n. utses denne ersättare av SACO.

AD är domför med ordförande och fyra ledamöter. Som regel brukar dock ordföranden och sex ledamöter sitta i domstolen. Av de ledamöter som företräder arbetsgivar- eller arbetstagarsidan skall lika många närvara för varje sida. i förekommande fall skall särskild ledamot inträda i stället för en av ledamöterna på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan. I vissa fall är AD domför även med färre ledamöter än som nyss sagts. Besiktning på ' arbetsplats eller annan sådan förrättning får nämligen verkställas av ordfö- randen och två ledamöter. en för arbetsgivarsidan och en för arbetstagarsidan. Vidare kan ordföranden ensam ombesörja handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller sådan förrättning som nyss nämnts. Detta gäller dock inte om handläggningen innefattar avvisande av mål. Sådant beslut skall alltid fattas av AD i reguljär sammansättning.

2 . 3 . 2 :l rbefsc/omsto/elts behörig/ter

Till de mål om kollektivavtal som skall tas upp och avgöras av AD hänförs enligt ll & LAD mål. vari tvisten gäller l)kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd. 2')frågan huruvida visst förfarande strider mot kollek- tivavtal eller mot föreskrift i kollektivavtalslagen. eller 3)påföljd av för- farande som påstås strida mot kollektivavtal eller nämnda lag.

För att AD skall vara behörig att pröva en kollektiv-.tvtalstvist krävs i princip att tvisten angår ett kollektivavtal som är bindande mellan parterna enligt kollektivavtalsfagens regler. Enligt dessa regler kan kollektivavtal ingås endast mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare. å ena sidan. och fackförening eller liknande förening. å andra sidan. De avtalsslutande par- terna kan givetvis alltid vända sig till AD med en tvist om avtalet. Enligt kollektivavtalslagen är emellertid ett kollektivavtal bindande inte endast för de parter som ingått avtalet utan även för medlemmar eller förutvarande medlemmar i en avtalsslutande organisation. Detta innebär att även tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare om ett för dent bindande kollektivavtal. vilket reglerar anställningsförhållandet mellan dem. skall prövas av AD.

En tvist om innehållet i ett kollektivavtal kan uppstå även i vissa fall när arbetsgivaren eller arbetstagaren inte är bundna av detta avtal. Om en arbetstagare. som inte är medlem i en avtalsslutande organisation. sysselsätts på en arbetsplats där kollektivavtal gäller. anses ofta kollektivavtalets villkor ingå som ett led i arbetstagarens anställningsavtal. om inte annat särskilt

Prop. 1974:77 40

överenskommits mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Vidare kan en ar- betsgivare. som inte är bunden av kollektivavtal. ha utfäst sig gentemot sina anställda att tillämpa bestämmelserna i det för branschen gällande kol- lektivavtalet utan att han träffat någon särskild överenskommelse med ar- betstagarnas organisation om detta. I båda dessa fall kan det för tvistens avgörande vara nödvändigt att ingå i prövning av det ifrågavarande kol- lektivavtalet. Så kan även vara fallet nted tvister som hänför sig till tid då 5. k. avtalslöst tillstånd råder. I inget av de nämnda fallen är AD behörig. utan tvisten skall i stället prövas av allmän domstol. AD:s behörighet att pröva tvister mellan kollektivavtalsbundna parter är vidare beroende av att det anspråk som tvisten gäller grundas på ett kol- lektivavtal eller på kollektivavtalslagen. På grund härav kan det inträffa att vissa krav i ett kollektivavtalsreglerat anstäIlningsförhållande skall fram- ställas vid AD. medan andra krav idetta anställningsförhållande måste väckas vid allmän domstol. AD har emellertid i några fall ansett sig kunna pröva även icke kollektivavtalsgrundande anspråk. när dessa framställts i en tvist som i övrigt grundats på kollektivavtal.

Slutligen krävs för AD:s behörighet att pröva en kollektivavtalstvist. att det anspråk som målet gäller är tvistigt mellan parterna. Ostridiga krav skall alltså inte handläggas vid AD utan vid allmän domstol. Denna begränsning i AD:s behörighet torde dock gälla endast beträffande sådana krav som upp- kommit i enskilda anställningstörhållanden. Beträffande andra krav torde AD vara behörig. även om tvist inte föreligger i målet. För att AD skall vara behörig fordras i övrigt inte bara att kravet är tvistigt. tttan som förut nämnts krävs även att tvistefrågan hänför sig till ett kollektivavtald Även om ett på kollektivavtal grundat anspråk är tvistigt hör målet inte under AD. om de invändningar som framställs mot anspråket inte har samband med kollektivavtalet utan t. ex. går ut på att anspråket är preskriberat enligt vanliga regler om fordringspreskription eller att betalning har skett. Denna regel lider dock en inskränkning såtillvida som AD är behörig även när tvisten inte gäller hur kollektivavtalet skall tolkas eller tillämpas utan avser frågan om vissa faktiska omständigheter föreligger som gör att kollektiv- avtalets bestämmelser i visst hänseende blir tillämpliga. Tvisten gäller ex- empelvis frågan om en arbetstagare varit berusad i arbetet och på grund härav kunnat sägas upp enligt en bestämmelse därom i kollektivavtalet. Vidare är AD enligt lagen (l970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt behörig att pröva tvister om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lön. om anställningsavtalet i något hänseende regleras av kollektivavtal. [ detta fall är AD alltså behörig även om tvistefrågan inte hänför sig till kollek- tivavtalet.

Utöver de kollektivavtalstvister som nämns i ll ;" LAD är AD behörig att ta upp och avgöra tvister. som gäller tillämpningen av vissa lagar be- träffande arbetstagare vars anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Till de lagar som är av denna karaktär hör lagen (1939z727) om förbud mot

Prop. 1974:77 41

arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m.. lagen (1945:844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.. lagen (1963: 1 14) om semester samt lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Frånsett att forumregeln i dessa lagar avser endast krav som grundas på lagarna och inte på kollektivavtal skiljer sig denna forumregel från behörighetsregeln i 11 & LAD på två sätt. Dels behöver anspråket inte vara tvistigt. utan även ostridiga krav kan enligt forumregeln prövas av AD. Dels saknar beskaffenheten av svarandens invändningar betydelse för forumfrågan. Bara anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal är AD enligt dessa lagar behörig. Om kollektivavtalet innehåller bestämmelser i ämnen som regleras av sådan lag. t. ex. beträffande semester. har AD:s be- hörighct i domstolens praxis emellertid avgjorts enligt 11 & LAD och inte enligt forumbestämmelsen i den särskilda lagen. Så har skett också då kol- lektivavtalet endast innehållit en allmän hänvisning till bestämmelserna i sådan lag. Även då har frågan ansetts reglerad av kollektivavtal. I dessa fall krävs alltså för AD:s behörighet att anspråket är tvistigt och att tvis- tefrågan hänför sig till kollektivavtalet.

Enligt andra lagar ankommer det på AD att ta upp och avgöra vissa mål oavsett om ett kollektivavtalsreglerat anställningsförhållande föreligger eller inte. Sålunda skall Al) enligt lagen (1936:506) om förenings- och förhand- lingsrätt döma i mål som avser tillämpningen av denna lag. AD är även behörig domstol i mål mot arbetsgivare. som i strid mot arbetarskyddslagen (1949:1) eller lagen (l974:l3) om vissa anställningsfrämjande åtgärder har hindrat skyddsombud eller företrädare enligt sistnämnda lag att fullgöra sina uppgifter eller som på grund av denna deras verksamhet försämrat deras anställningsvillkor eller skilt dem från derasanställning. AD skall vidare ta upp och avgöra mål om skadestånd enligt lös" statstjänstemannalagen (1965:274) och 4 & kommunaltjänstemannalagen ( 1965:275). 1 de nu nämnda fallen saknar det betydelse om tvisten rör en oorganiserad arbetstagare eller inte. Till skillnad härifrån skall tvister om tillämpningen" av lagen (1974:12) om anställningsskydd alltid prövas av allmän domstol. om tvisten rör en oorganiserad arbetstagare. 1 övrigt skall emellertid tvister om tillämpningen av denna lag prövas av Al). även om anställningsförhållandet inte regleras av kollektivavtal.

Slutligen kan nämnas att AD enligt lagen om förenings- och förhand- lingsrätt samt lagen (l920:245) om medling i arbetstvister katt få till uppgift att förelägga part vid vite att fullgöra förhandlingsskyldighet eller andra i samband därmed hörande skyldigheter.

I samtliga fall som nu har genomgåtts är AD första och enda domstol. 1 ett särskilt fall skall AD emellertid tjänstgöra som fttllföljdsinstans. Enligt lagert (196993) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt har AD nämligen att pröva besvär över central förvaltningsmyndighets beslut rörande tillämpningen av denna lag.

Prop. 1974:77 42

2.3.3. Ovriga process/örtlrsäi"ringar

Utöver kravet att AD skall vara behörig enligt de bestämmelser som genomgåtts i föregående avsnitt gäller vissa ytterligare förutsättningar för rätten att väcka talan vid AD.

Fastställelsetalan har stor betydelse på det område som omfattas av AD:s behörighet. eftersom AD:s avgöranden i allmänhet har prejudicerande be- tydelse. Sådan talan är också vanligt förekommande vid AD. För rätten att föra fastställelsetalan vid allmän domstol gäller särskilda begränsningar enligt RB. Inte heller vid AD får fastställelsetalan enligt LAD föras i obe- gränsad omfattning. Om det inte är av avsevärd betydelse för käranden att sådan talan prövas. kan talan nämligen avvisas av AD.

Beträffande rätten att föra talan vid AD gäller vidare regler som ger or- ganisationerna på arbetsmarknaden en dominerande ställning. Sålunda får förening som slutit kollektivavtal väcka och utföra talan för sina medlemmar utan särskild fullmakt från deras sida. Enskild medlem får inte själv väcka talan. om han inte kan visa att föreningen undandrar sig att tala på hans vägnar. Om någon vill föra talan mot medlem av förening. somlslutit kol- lektivavtal. måste även föreningen stämmas in. Föreningen kan därvid utföra medlemmens talan om denne inte själv gör det.

För rätten att få en kollektivavtalstvist prövad av AD gäller som hu- vudregel det ytterligare villkoret. att förhandlingsskyldighet som kan ha föreskrivits i kollektivavtal måste ha uppfyllts. De flesta kollektivavtal in- nehåller eller hänvisar till bestämmelser om viss förhandlingsordning som skall ha iakttagits innan part får påkalla avgörande av AD. [ regel föreskrivs att tvisten först skall ha prövats vid lokala förhandlingar mellan de av frågan berörda parterna på arbetsplatsen trnder medverkan av den lokala arbets- tagarorganisationen och därefter ha blivit föremål för centrala förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarförbunden. På grund av dessa regler kom- mer Al) i själva verket ofta att inta ställning som tredje instans och behöver endast undantagsvis handlägga kollektivavtalstvister som inte är ordentligt förberedda. Ett undantag från kravet. att förhant'llingsskyldighet som kan ha föreskrivits i kollektivavtal skall ha fullgjorts innan talan får väckas vid A D. gäller om det inte beror på käranden att förhandlingarna inte har blivit slutförda. Av AD:s praxis framgår vidare att tvist huruvida pågående strids- åtgärd är olovlig eller inte får väckas vid AD utan hinder av att förhandlingar rörande denna fråga inte har ägt rum. Det nämnda kravet gäller inte heller vid tvister om tillämpningen av de lagar som AD utöver kollektivavtalstvister har att pröva. såvida inte de lagreglerade frågorna kan anses vara reglerade även genom kollektivavtal (exempelvis genom en hänvisning i kollektiv- avtalet till dessa lagar).

Prop. 1974:77 43

2.3.4. För/intuitivt vid arbeta/mnsto/en

Reglerna om förfarandet vid AD utgår från bestämmelserna i RB om rättegången i tingsrätt i dispositiva tvistemål. l vissa hänseenden har emel- lertid avvikelser föreskrivits. vilka har föranletts av AD:s ställning som spe- cialdomstol och av att domstolen på grund av sin sammansättning har behov av friare arbetsformer än de allmänna domstolarna.

Liksom gäller vid de allmänna domstolarna skall den som vill väcka talan vid AD göra skriftlig ansökan om stämning på motparten. Stäm ningsansökan skall innehålla uppgift om grunderna för käromålet och det yrkande som käranden framställer. Förekommer inte anledning att avvisa stämningsansö- kan. skall AD utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet.

Utfärdas stämning. skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen vid AD skall vara skriftlig. om inte domstolen anser att muntlig förberedelse är lämpligare och att part kan inställa sig utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Förberedelsen handläggs av AD:s ordfört'tnde. Enligt de domför— hctsregler som gäller för AD kan denne inte ensam avgöra målet (se avsnitt 2.3.1 ). Detta innebär att målet inte — som vid allmän domstol — kan avgöras under förberedelsen när talan medges eller ef'terges. Förlikning som ingås under förberedelsen kan därvid inte heller stadfästas av domstolen genom dom. Vidare lämnar donrförhetsreglerna inget utrymme för förenklad hu- vudförhandling i omedelbar eller nära anslutning till förberedelsen.

Sedan förberedelsen avslutats. skall parterna kallas till huvudförhandling. lluvudförhandlingen får pågå så länge som behövs för att målet skall kunna avgöras. Ny huvudförhandling behöver alltså inte hållas. även om det skulle föreligga längre uppskov i huvudförhandlingen än som är tillåtet enligt RB. Liksom vid allmän domstol skall i princip allt processrnaterial redovisas vid huvudförhandlingen. AD har dock möjlighet att grunda sin dom även på annat material än som har lagts fram vid huvudförhant'llingen. Vidare kan A D föranstalta om bevisning i vidsträcktare omfattning än som är medgivet för de allmänna domstolarnas del. AD kan vid behov självmant meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis. Al) haräven rätt att självmant inkalla vittne som inte förut har hörts på parts begäran-. om det är påkallat med hänsyn till avgörandets betydelse utöver målet.

Beträffande parts skyldighet att inställa sig personligen vid muntlig för- beredelse gäller samma regel som vid allmän domstol. nämligen att sådan inställelse skall ske om det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Däremot behöver part inte inställa sig personligen vid huvudförhandling annat än om hans närvaro behövs för utredningen. Med part likställs i detta sammanhang medfern för vilken förening kärar med stöd av den särskilda talerättsbcstämmelsen i LAD. Uteblir part från sammanträde för muntlig förberedelse. kan AD välja mellan att vidta åtgärder för fortsatt förberedelse. om detta kan antas vara till gagn för målets tttredning. och att sätta ut målet till huvudförhandling. Skulle part utebli från sammanträde för hu-

Prop. 1974:77 44

vudförhandling. kan domstolen trots partens utevaro hålla förhandlingen och avgöra målet. om den part som har kommit tillstädes yrkar det. Framställs inte sådant yrkande. skall målet i stället avskrivas. Någon möjlighet att som vid allmän domstol meddela tredskodom mot part som uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling finns alltså inte.

Sedan huvudförhandlingen avslutats.skall AD meddela dom i målet. Den tid inom vilken domen skall meddelas har inte fixerats i vidare mån än att detta skall ske så snart som möjligt. Den i RB uppställda tvåveckorsregeln gäller alltså inte för AD:s del.

Beträffande rättegångskostnaderna gäller att AD kan förordna att vardera parten skall bära sin kostnad förutom i de fall som anges i RB även när den förlorande parten med hänsyn till målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol. Om flera medparter står på den förlorande sidan skall vidare — med avvikelse från RB — solidarisk be- talningsskyldighet för rättegångskostnaderna inte föreligga.

För det fall att AD fungerar som fullföljdsinstans enligt lagen om be- gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt gäller vissa särskilda bestäm- melser om förfarandet. AD kan nämligen avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling. och AD eller dess ordförande kan även i vissa fall meddela interitnistiska beslut i avbidan på att besvären slutligt prövas. Anmärkas kan också. att besvären inte behöver delges med behörig motpart. om det uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång.

Hänvisningar till S2-3-4

2.4. Summarisk betalningsprocess 2.4.1 Lagstiftning och br)ra[nings/örclr'igga/rde

Beträffande ostridiga eller på annat sätt uppenbara betalningsanspråk kan ansökan göras hos tingsrätt om lagsökning eller betalningsföreläggande. Häri- genom kan ett indrivningsbart avgörande utverkas på ett enklare. snabbare och billigare sätt än genom den vanliga tvistemålsprocessen. Förfarandet i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande regleras i lagsökningslagen.

Ansökan om lagsökning kan komma i fråga för förfallen fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis. Ansökan skall göras skriftligen. Om hinder inte möter för att ta upp ansökningen. skall rätten förelägga gäldenären att skriftligen svara på ansökningen. När del- givning skett skall rätten. om gäldenären inte svarar. avgöra målet på band- lingarna. Svarar gäldenären kan ytterligare skriftväxling ske. Bestrider gäl- denären ansökningen prövar rätten med hänsyn till gäldenärens invändningar om målet skall hänskjutas till rättegång vid tingsrätten. För att detta skall ske krävs i princip att gäldenären styrker sina invändningar med skriftligt bevis. Om rätten inte finner skäl att hänskjuta målet till rättegång. skall betalningsskyldigbet åläggas gäldenären.

Prop. 1974:77 45

Ansökan om betalningsföreläggande kan begagnas för att få ut en pen- ningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd. Sådan ansökan kan göras skriftligen eller muntligen. Om hinder inte möter för att ta upp ansökningen. skall rätten förelägga gäldenären att inom viss tid efter delgivning skriftligen anmäla om han vill bestrida ansökan. Bestrider gäldenären inte ansökan. skall rätten på det ena exemplaret av ansökningen teckna bevis om att ansökan lämnats obestridd och att utmät- ning för fordringen och kostnaden i målet omedelbart får ske. Ont gäldenären bestrider ansökningen skall målet. om borgenären yrkar det. som tvistigt hänskjutas till rättegång vid tingsrätten.

1 mål om lagsökning eller betalningsföreläggande som hänskjutits till rät— tegång tillämpas bestämmelserna i RB om rättegången i dispositiva tvis— temål. Målet kan dock omedelbart sättas ut till huvudförhandling. om för— beredelse inte behövs. Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller har i mål om betalningsföreläggande bevis meddelats att utmätning får ske. kan gäldenären inom viss tid söka återvinning hos rätten.

2.4.2 Beta/nings/öre/äggam/eför vissaförr/ringar på arbets/ön nr. in.

Som tidigare nämnts (se avsnitt 2.3.2 ) är AD enligt 11 & LAD inte behörig att ta upp tvister som gäller rena inkassokrav. även om kravet grundas på ett kollektivavtal. Sådana tvister skall i stället handläggas vid de allmänna domstolarna. Om en arbetstagare. vars anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. har krav mot sin arbetsgivare på en fordran som kan antas vara ostridig. kan han alltså framställa detta krav vid tingsrätt genom en ansökan om bctalningsföreläggande enligt lagsökningslagen. även om kravet grundar sig på kollektivavtalet. Skulle arbetsgivaren emellertid bestrida kra- vet genom en invändning som hänför sig till kollektivavtalet. är tingsrätten enligt reglerna i 11 & LAD inte längre behörig. Målet skall då i stället avgöras av AD. Enligt lagsökningslagen skall emellertid mål om betalningsföreläg- gande vid bestridande hänskjutas till rättegång vid den domstol där an- sökningen gjordes. 1947 års lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m.m. har tillkommit för att lösa denna konflikt mellan 11 & LAD och lagsökningslagen. Den har vidare till syfte att förhindra att Al) skall behöva tjänstgöra som inkassodomstol beträffande krav som grundas på semesterlagen . Enligt forumregeln i denna lag skall nämligen sådana krav prövas av AD. om arbetstagarens anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. även om kraven är ostridiga.

Enligt 1947 års lag kan en arbetstagare. oavsett om hans anställnings- förhållande regleras av kollektivavtal eller ej. alltid göra ansökan vid allmän domstol om betalningsföreläggande för fordran på arbetslön eller på semes- terlön eller sernesterersättning enligt lag. Bestrids ansökningen och målet med anledning härav hänskjuts till rättegång. skall målet enligt 1947 års lag överlämnas till AD. om tvisten visar sig vara av sådan beskaffenhet

Prop. 1974:77 46

att den hör under denna domstol. Skulle arbetsgivaren i ett sådant fall inte bestrida ansökningen men. sedan rätten tecknat bevis att utmätning får ske. vilja söka återvinning. skall han i stället inge stämningsansökan till AD inom den tid som föreskrivs i lagsökningslagen för ansökan om återvinning.

1947 års lag är endast tillämplig på kollektivavtalstvister och tvister om tillämpningen av semesterlagen . Motsvarande bestämmelser finns däremot inte för tvister om tillämpningen av andra lagar vilka i likhet med semes- terlagen innehåller den forumregeln att tvisten skall tas upp och avgöras av AD. om anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal. Lagen är inte heller tillämplig när det är arbetsgivaren i ett kollektivavtalsreglerat anställ- ningsförhållande som vill framställa vissa krav mot arbetstagaren. I dessa fall kan AD alltså behöva ta upp även ostridiga krav och därigenom tjänstgöra som inkassodomstol. Någon möjlighet att i sådana fall göra ansökan om betalningslöreläggande vid AD finns inte.

Hänvisningar till S2-4

2.4.3. Pågående la_gslr'lirri/rgsrrfbe/e

År 1963 lade lagberedningen fram förslag till vissa ändringar i lagsök- ningslagen ( SOU 1963:28 ). Sedan förslaget rernissbehandlats har frågan om en revision av nuvarande bestämmelser om summariskt förfarande i skuld- fordringsmål tagits tipp i en inom justitiedepartementet år 1972 utarbetad promemoria angående summarisk betalningsprocess (Ds .lu 197220). Sedan innehållet i promemorian diskuterats med företrädare för olika myndigheter och organisationer. förbereds f.n. inom justitiedepartemcntet en ny pro- memoria angående summarisk betalningsprocess.

1 den år 1972 utarbetade promemorian diskuteras bland annat att slå sam- man de nuvarande processformerna lagsökning och betalningsföreläggande till ett enhetligt förfarande. benämnt lagsökning. Förfarandet skall enligt detta förslag bli tillämpligt på fordran som avser pengar och som är förfallen till betalning. [ promemorian förordas att handläggningen av den sumnrariska processen flyttas från tingsrätt till kronofogdemyndighet. llandläggningen skall i princip bara avse fall där egentlig tvist inte föreligger. Bestrids inte kravet utfärdas exekutionstitel. Om gäldenären kommer med motiverade invändningar skall ansökningen förklaras förfallen. Borgenären får då i stället framställa sitt krav vid domstol i ordinär rättegång.

Det ovan beskrivna förfarandet föreslås bli tillämpligt även på fordringar som annars sktrlle höra under spccialdornstol. Skulle en ansökan om lag- sökning för fordran som om den är tvistig hör under AD förklaras förfallen. har borgenären alltså att i stället väcka tafatt vid AD om denna fordran. Genomförs förslaget i denna del kommer 1947 års lag om betal- ningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. således inte längre att behövas.

Prop. 1974:77 47

2.5. Skiljeförfarande 2.5.1 Skiing/ör/ärarit/() iir/("ir skl'h'cnrärr

Avtal om skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän förekommer i två olika former. För det första kan parterna i anledning av en redan uppkommen tvist kotnma överens om att tvisten skall avgöras av skiljemän. Det är emel- lertid vanligare att parterna i ett mellan dem ingånget avtal tagit in en be- stämmelse om att de tvister som kan uppkomma i framtiden med anledning av avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Ett skiljeavtal kan vidare innehålla bestämmelser om skiljemännen och hur de skall utses. hur förfarandet skall gå till och andra frågor av liknande beskaffenhet.

Avtal om skiljeforfarande utgör rättegångshinder. Om ena parten har väckt talan vid domstol i en fråga som enligt skiljeavtal skall avgöras av skiljemän. skall käromålet vid domstolen avvisas. om den attdre parten yrkar det.

Parterna avgör själva hur skiljemännen skall utses och httr många de skall vara. Inom vissa branscher är det vanligt att skiljemän skall utses av branschorganisation eller att tvisten skall hänskjutas till en fast skiljenämnd. Om ingen överenskommelse har träffats om skiljemännen. skall dessa vara tre och utses så. att vardera parten väljer en medan de sålunda valda skil- jemännen utser den tredje. Denne blir i regel ordförande i skiljenämnden.

Skiljeförfarandet inleds med att någon av parterna påkallar skiljedom. Detta sker vanligen i en skrift till motparten. Den som påkallar skiljedom brukar samtidigt med detta uppge vem han har utsett till skiljeman. Detta får till följd att motparten blir skyldig att inom 14 dagar lämna uppgift om sitt val av skiljeman. ] den skrift varigenom förfarandet inleds brukar uppgift lämnas om vad saken gäller och vilket yrkande som framställs. Yrkanden och grunder kan emellertid framställas även i ett senare skede.

Vid handläggningen av målet hos skiljenämnden fungerar en av skil- jemännen som ordförande. Denne bestämmer tid och plats för skiljenämn- dens sammanträden samt utfärdar erforderliga förelägganden för parterna. Vid sammanträdena leder han förhandlingen och svarar för att protokoll förs i den utsträckning som det är lämpligt.

Skiljemännen skall i princip tillämpa vad parterna kan ha föreskrivit om förfarandet och i övrigt handlägga saken opartiskt.ändamålsenligt och skynd— samt. Parterna och skiljemännen har alltså fria händer att anpassa förfarandet till vad tvisten kräver i det särskilda fallet. Skiljemännen avgör efter om- stäruligheterna om förfarandet skall vara skriftligt eller muntligt. Skiljemän— nen är skyldiga att bereda parterna tillfälle att skriftligen eller muntligen utföra sin talan. Om någon part trtan giltigt skäl underlåter att begagna sig av denna möjlighet. får skiljemännen avgöra målet på den föreliggande utredningen. Om parterna inte har bestämt annat. får skiljemännen vidta olika åtgärder för att målet skall bli tillräckligt utrett. De kan exempelvis anmoda part. sakkunnig eller annan att infinna sig för att höras i saken. Vidare kan de uppmana någon som innehar skriftlig handling eller föremål.

Prop. 1974:77 48

som kan antas vara av betydelse som bevis. att hålla handlingen eller före- målet tillhanda. Skiljemännen kan även förordna om syn. De har emellertid inte rätt att använda tvångsmedel. Inte heller får ed eller sanningsförsäkran avläggas. För bevisupptagning enligt RB:s bestämmelser är skiljemännen hänvisade att vända sig till domstol och begära dess medverkan.

Samtliga skiljemän skall delta i avgörandet av tvisten. Skiljedomen skall avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen. Om parterna inte har bestämt viss tid för skiljedomens meddelande. skall den meddelas inom sex månader från den tidpunkt då parterna avtalade om att tvisten skulle avgöras av skiljemän eller. om skiljeavtalet avsåg framtida tvist. från det att skiljedom påkallades. Skiljedomen är bindande för parterna. om de inte i skiljeavtalet förbehållit sig rätt att klandra domen. Har sådant förbehåll gjorts är lagen å andra sidan över huvud taget inte tillämplig på skiljeavtalet. Enligt lagen kan parterna alltså inte angripa skiljedomen på materiella grun- der. Skiljedom kan inte heller bli föremål för resning eller domvillobesvär. Däremot kan vissa formella felaktigheter inverka på skiljedomens giltighet. l vissa fall kan bristerna medföra att skiljedomen betraktas som utan vidare ogiltig. 1 andra fall leder bristerna till att skiljedomen kan hävas. om part klandrar domen inom viss tid.

Parterna är skyldiga att betala skiljemännen för deras arbete och omkost- nader. De är solidariskt ansvariga för denna ersättning. Förutom skiljeman- nakostnaderna uppkommer givetvis också vanliga processkostnader. t. ex. ombudsarvode. inställelsekostnad och ersättning till sakkunnig. Om parterna inte har kommit överens om hur skiljemannakostnaderna och processkost- naderna skall fördelas mellan dem. kan skiljemännen på yrkande av part pröva om och i vad mån motparten skall ersätta parten dennes kostnader.

2.5.2. Pågående lagsti/iningsar'hc'lc om .s'killicf/ör'läramle iir/ör skiffer/(moral

Gentemot det beskrivna skiljeförfarandet har ibland invänts att det inte alltid innefattar lika goda garantier för ett materiellt riktigt avgörande som domstolsförfarandet. Vidare kan detta skiljeförfarande ofta bli ganska dyrbart med hänsyn till att parterna utöver sedvanliga rättegångskostnader har att svara även för skiljernännens arvoden. Mot bakgrund härav har domstols- kommittén i betänkandet ( SOU 1972:221 Skiljedomstol utarbetat ett alter— nativ till det nuvarande skiljeförfarandet som är avsett att ta till vara för- delarna med detta förfarande samtidigt som dess nackdelar undanröjs. Detta förslag är f.n. föremål för departementsbehandling.

Domstolskommittens förslag innebär att avtalstvister såväl redan upp- komna som framtida tvister — skall genom skriftlig överenskommelse kunna hänskjutas till avgörande av särskilda till den allmänna domstolsorganisa- tionen knutna skiljedomstolar vars utslag inte får överklagas. Som skilje- domstol skall tjänstgöra tingsrätt i särskild sammansättning. Skiljedomstol får inte pröva tvist för vars handläggning är föreskriven annan särskild sam-

Prop. 1974:77 49

mansättning av rätten. t. ex. patentmål. vattenmål eller mål som hör under fastighetsdomstol. Frånsett denna kompetensinskränkning gäller i fråga om skiljedomstols behörighet samma forumregler som för vanlig tingsrätt.

Skiljedomstol skall bestå av tre lagfarna domare samt två av parterna ut- sedda skiljemän. Parterna kan dock överenskomma att skiljemän inte skall ingå i domstolen. Skiljemännen behöver inte vara lagfarna. De skall emel- lertid inta samma ställning i skiljedomstolen som lagl'aren domare och skall därför avlägga domared och vara underkastade ämbetsansvar. Skiljeman skall ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Denna ersätt- ning fastställs av skiljedomstolen. Kostnaden för skiljemännen skall stanna på statsverket.

[ fråga om skiljedomstol och rättegången vid skiljedomstol skall i princip gälla vad som är föreskrivet om allmän domstol. Vissa modifikationer föreslås dock. Den enda större avvikelsen rör onentlighetsprincipen. Sålunda skall förhandling vid skiljedomstol hållas inom stängda dörrar. om parterna inte begär offentlig förhandling. Har förhandlingen inte varit offentlig.ska11 vidare dom eller beslut i målet avkunnas inom stängda dörrar. om parterna inte begär att avkunnandet skall ske offentligt. Slutligen föreslås i.ett tillägg till sekretesslagen att dom eller beslut och vad i övrigt hör till akten i mål vid skiljedomstol inte får utlämnas utan dess tillstånd under de närmaste två åren. Detta skall dock inte gälla. om förhandling i målet har varit offentlig eller domen eller beslutet avkunnats offentligt.

Som förut nämnts skall skiljedomstols avgöranden inte kunna överklagas. Talan mot sådana avgöranden skall dock få fullgöras på extraordinär väg. alltså genom ansökan om resning eller besvär över domvilla.

2.5.3. Skil/eniimnder i vissa arbetstvister

Enligt 11 & LAD får tvist som annars skulle höra under AD i stället enligt avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. Ett särskilt undantag har dock föreskrivits för tvister som gäller förklaring enligt 75 kollektivavtalslagen att kollektivavtal inte skall gälla eller att part skall vara befriad från förpliktelse enligt sådant avtal. Enligt AD:s praxis gäller ett ytterligare undantag för avtal om framtida tvist om föreningsrätt.

På arbetsmarknaden har inrättats ett flertal fasta skiljenämnder för pröv- ning av olika slags kolIektivavtalstvister. Särskilt kan nämnas den verksamhet som enligt vissa huvudavtal och trygghetsavtal skall utövas av arbetsmark- nadsnämnden och liknande nämnder för prövning av bl. a. uppsägnings- tvister. En utförlig redovisning för dessa nämnder lämnas i betänkandet (s. 76 ff). F. n. pågår förhandlingar om ändringar i dessa avtal bl. a. med an- ledning av tillkomsten av lagen om anställningsskydd. Det är ännu inte klart om och i så fall i vilken utsträckning dessa nämnder kommeratt behållas för prövning av tvister om uppsägning enligt denna lag.

Prop. 1974:77 50

2.6. Den processuella behandlingen av tvister i offentliga anställningsför- hållanden

Förhållandet mellan staten och dess tjänstemän regleras dels i avtal. främst kollektivavtal. dels i lag eller annan författning. Enligt 39' första stycket statstjänstcmannalagen skall i anställningsförhållande. varå lagen är tillämp- lig. gälla vad som är bestämt i avtal. Från denna princip gäller emellertid vissa undantag enligt 3 & andra stycket statstjänstemannalagen. Det förbud att förhandla och träffa avtal om anställningsförhållande som denna bestäm- melse innehåller har fr. o. m. den ljanuari 1974 begränsats avsevärt. Numera gäller detta s. k. avtalsförbud endast beträffande inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt samt beträffande myndighets verksamhet och vissa anställnings- eller arbetsvillkor, t. ex. i fråga om uppsägning eller avsättning'För tjänstemän hos kommuner och en del icke-statliga allmänna inrättningar gäller enligt Zå kommunaltjäns- temannalagen bestämmelser som i huvudsak svarar mot 3;*' statstjänste- mannalagen. De avtalsförbjudna frågor som anges i dessa lagar är förbehållna offentligrättslig reglering. Denna kan ha formen av lag eller annan författning men kan också bestå i föreskrifter meddelade av myndighet. Även beträf- fande vissa avtalsbara frågor främst i fråga om pensioner och förmåner i samband med tjänsteresa och förrättning — tillämpas fortfarande en of- fentligrättslig reglering i avbidan på att avtal träffas. Blir sådan fråga reglerad i kollektivavtal. upphör dock tttfärdad administrativ bestämmelse att gälla.

I fråga om de offentliga arbetstagare som inte är tjänstemän saknas mot- svarighet till bestämmelserna i statstjänstemannalagen och kommunaltjäns- temannalagen. På den statliga sidan är det numera endast arkiv- och be- redskapsarbetare samt några speciella arbetstagargrupper som inte har tjäns- temannaställning. Däremot utgörs en betydande del av personalen hos kom- muner och landstingskommuner av arbetstagare på vilka kommunaltjäns- temannalagen inte är tillämplig. För hithörande grupper regleras anställ- nings- och arbetsvillkoren i avtal. I vissa fall regleras dock pensions- och traktamentsfrågor samt liknande frågor i särskilda författningar i stället för i avtal.

På det offentliga tjänstemannaområdet skall tvister rörande fråga som får regleras i avtal prövas av AD, om tvisten rör kollektivavtal eller en fråga som enligt särskilda lagbestämmelser hör under AD. och i annat fall av allmän domstol. Dessutom kan offentlig tjänsteman i princip anföra besvär i administrativ ordning över myndighets beslut i sådan fråga. Enligt lagen ( 1965:276 ) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut gäller dock det undantaget. att arbetstagare inte får föra talan mot arbetsgivarens beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor. om han eller arbetstagarförening som han tillhör har rätt att väcka talan i saken vid AD. Detta innebär inte att en av kollektivavtal bunden tjänsteman är helt utesluten från möjligheten att anföra besvär beträffande beslut rörande

Prop. 1974:77 51

avtalsbara frågor. 1 den mån en sådan fråga inte regleras i kollektivavtal står möjligheten att anföra besvär öppen. Härvid är att märka. att de kol- lektivavtal som reglerar de offentligt anställdas arbets- eller anställnings- villkor innehålfer många bestämmelser. vilkas tillämpning beror av myrt- digheternas diskretionära prövning (s.k. skälighetsf'rågor). En arbetstagare som är missnöjd med prövningen men inte gör gällande annat än att myn- dighetens beslut ryms inom de befogenheter kollektivavtalet ger myndig- heten. har ansetts inte kunna få sina anspråk prövade av AD eftersom det då inte föreligger någon tvist om kollektivavtalets innebörd (se AD 1967 nr 23 ). Arbetstagaren får i sådant fall i stället anlita möjligheten att föra besvär över beslutet (se RÅ 1968 ref 63 och KÅ 1968 rcf 5).

Beträffande avtalsförbjud na frågor kan rättelse av myndighets beslut endast sökas besvärsvägen. Sådana frågor kan även komma under allmän domstols prövning i form av en skadeståndstalan. Allmän domstols prövning av en avtalsförbjuden fråga sträcker sig dock inte längre än till ett fastställande av visst fordringsbclopp. Domstolen kan alltså inte upphäva myndighetens beslut. Härutöver kan nämnas att fråga om avsättning av offentlig tjänsteman på grund av brott - ämbetsbrott eller annat brott kan prövas av allmän domstol i den ordning som gäller för brottmål-i allmänhet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att besvärsrätt inte föreligger beträf- fande frågor som regleras i kollektivavtal eller som enligt särskilda lagbe- stämmelser skall avgöras av AD, medan rättelse av myndighets beslut i andra frågori princip kan sökas besvärsvägen. För statstjänstemän föreligger i dessa fall besvärsrätt (s. k. förvaltningsbesvär). om inte annat har föreskrivits i lag eller av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Enligt 39% statstjän- stemannalagen gäller dessutom att rätten att anföra besvär över myndighets beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen (t. ex. statstjänstemannästadgan) inte får inskränkas. Motsvarande principer angående besvärsrätt (förvaltningsbesvär) har genom olika författ- ningsbestämmelser införts även på det statligt lönereglerade kommunala området. t. ex. i författningar rörande lärare. församlingspräster. tjänstemän vid försäkringskassor etc. Beträffande det kommunala området i övrigt får besvär föras endast som kommunalbesvär.

I fråga om förvaltningsbesvär gäller att talan mot beslut av t. ex. centralt ' ämbetsverk eller länsstyrelse som regel förs direkt hos allmän förvaltnings- , domstol eller hos Kungl. Maj:t, medan talan mot beslut av regional verks- myndighet eller chefi allmänhet först prövas av den centrala verksmyn- digheten som mellaninstans. Gränsdragningen mellan de allmänna förvalt- ningsdomstolarna och Kungl. Maj:t kan med ett visst mått av förenkling beskrivas så att frågor om avlöningsförmåner. som inte skall prövas av AD. samt disciplinära åtgärder och frågor om uppsägning prövas av förvaltnings- domstolarna. medan exempelvis besvär rörande tjänstetillsättning prövas i statsrådet. Rätt att anföra förvaltningsbesvär tillkommer i princip part och

Prop. 1974:77 52

den som beslutet eljest rör. I ett tillsättningsärende har alltså även en för- bigången medsökande rätt att besvära sig. Däremot kan t. ex. statlig myn- dighet inte överklaga besvärsmyndighetens beslut. Utmärkande för förvalt- ningsbesvär är att besvärsinstansen prövar inte bara det överklagade beslutets laglighet utan även dess lämplighet. Om besvärsinstansen vid denna prövning finner beslutet vara oriktigt eller olämpligt. kan den sätta annat beslut i stället.

Kommunalbesvär förs i länsstyrelse och kan därifrån föras till regeringsrät- ten. Rätt att anföra kommunalbcsvär tillkommer arbetstagare som är man- talsskriven i kommunen eller eljest är kommunmedlem. Är han inte det. saknar han alltså möjlighet att anföra besvär över arbetsgivarens beslut. Be- svärsrätt tillkommer även annan kommunmedlem än den arbetstagare som berörs av beslutet. Likaså kan en kommunal myndighet. vars beslut undanröjts av länsstyrelsen. överklaga länsstyrelsens beslut till regeringsrät- ten. Vid kommunalbesvär kan den kommunala myndighetens beslut an- gripas endast på vissa i kommunallagen angivna grunder. Besvärsprövningen avser beslutets laglighet. inte dess lämplighet. Besvärsmyndigheten kan vis- serligen undanröja det kommunala beslutet. om detta visas vara olagligt. men den har inte rätt att sätta annat beslut i det undanröjda beslutets ställe. Från dessa regler gäller emellertid ett undantag för det fall att s. k. kommunal besvärsnämnd finns inrättad. Besvärsrätt i mål som faller under besvärs- nämnds prövning — dvs. vid vissa beslut om tjänstetillsättning. förordnande, entledigande eller disciplinär åtgärd tillkommer varje arbetstagare som är missnöjd med en kommunal myndighets beslut i sådan fråga rörande honom. oavsett om han är kommunmedlem eller ej. Besvärsprövningen hos kom- munal besvärsnämnd omfattar inte endast beslutets laglighet utan även dess lämplighet. Vid talan mot besvärsnämndens utslag gäller dock de begränsade reglerna om kommunalbcsvär.

] vissa fall är besvärsrätten inskränkt genom särskilda författningsbestäm- melser. Besvär får t. ex. inte föras mot beslut av statens tjänstebostadsnämnd angående tjänstebostadshyra m.m. eller mot beslut- av statens gruppliv- nämnd angående utbetalning av försäkringsbelopp m.m. Dessa nämnder har karaktären av skiljenämnd med bl. a. representation för de statsanställdas huvudorganisationer. En ytterligare begränsning gäller beträffande skälig- hetsfrågor. På det statligt lönereglcrade området ligger beslutanderätten i sådana frågor i vissa fall hos den berörda förvaltningsmyndigheten och i andra fall hos statens avtalsverk. En del skälighetsfrågor avgörs direkt av Kungl. Maj:t (i statsrådet). Avtalsverkets avgöranden fattas efter hörande av en särskild arbetsgrupp. vari de anställdas huvudorganisationer är re- presenterade. Talan får inte föras mot dessa avtalsverkets beslut. 1 den mån beslutanderätten ligger hos förvaltningsmyndighet kan däremot besvär anfö- ras till Kungl. Maj:t. Skälighetsfrågor på det rent kommunala området avgörs vanligen av kommunens lönemyndighet. Besvärsrätten torde här i praktiken

Prop. 1974:77 ' 53

vara avskuren med hänsyn till de begränsningar som föreligger i fråga om kommunalbesvär.

3 Utländska förhållanden

l flera europeiska länder gäller särskilda regler om rättegången i vissa arbetstvister. I det följande redovisas huvudinnehållet i den gällande lag- stiftningen i Danmark, Norge och Västtyskland. Härutöver kan nämnas. att arbetstvister i Finland prövas efter i stort sett samma regler som nu gäller i Sverige (förslag till nya regler beträffande den finska arbetsdomstolen har dock nyligen lagts fram i en proposition. som f. n. är föremål för riks- dagsbehandling).

3.1. Danmark

Enligt 1973 års lov om arbejdsretten skall vissa tvister om kollektivavtal och olovliga stridsåtgärder tas upp av arbejdsretten som enda behöriga dom- stol.

Arbejdsretten består av en ordförande, tre vice ordförande samt tolv Ie- damöter. Dessutom skall finnas två ersättare för vice ordförandena och 28 ersättare för ledamöterna. Ordföranden samt vice ordförandena och deras ersättare väljs på tre år av de andra ledamöterna. Dessa utses i sin tur på tre år av organisationerna på arbetsmarknaden. Därvid utses på arbetsgi-l varsidan tre ledamöter och sex ersättare av Dansk arbejdsgiverforening. en ledamot och fyra ersättare av vissa andra privata arbetsgivarorganisatio- ner gemensamt samt två ledamöter och fyra ersättare av vissa offentliga arbetsgivare gemensamt. På arbetstagarsidan utses fyra ledamöter och sju ersättare av LO samt två ledamöter och sju ersättare av vissa tjänste- mannaorganisationer gemensamt.

Arbejdsretten sammanträder med ordförande och tre ledamöter från var- dera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. [domstolen skall dessutom tjänstgöra två vice ordförande. om parterna före förhandlingen begär det samt ordlö- randen och vice ordförandena gått med på denna begäran eller om ordfö- randen under sammanträdet beslutar sig för detta.

Arbejdsretten är behörig att ta upp tvister om överträdelse eller tolkning av huvudavtal mellan Dansk arbejdsgiverforening och LO eller liknande huvudavtal. tvister om kollektivavtals bestånd och om brott mot kollek- tivavtal samt tvister om lovligheten av varslade eller vidtagna stridsåtgärder. Arbejdsretten kan vidare ta upp andra tvister mellan arbetsgivare och ar- betstagare. om domstolen anser detta lämpligt samt vederbörande arbets- givar- och arbetstagarorganisation har träffat avtal därom. Domstolen kan avvisa tvist som skall avgöras genom skiljedom, om inte parterna är ense

Prop. 1974:77 54

om att tvisten skall avgöras av arbejdsretten. Domstolen katt också avvisa tvist som avser frågor av så ringa betydelse att en prövning inte står i rimligt förhållande till kostnaderna i målet.

Rätt att föra talan vid arbejdsretten tillkommer endast arbetsgivar- eller arbetstagarföreningar. Sådan förening kan föra talan vid arbejdsretten även för sina medlemmars räkning. Undandrar sig en förening att föra en medlems talan. kan denne inte få saken prövad vid arbejdsretten. Däremot kan han i detta fall väcka och utföra sin talan vid allmän domstol.

Beträffande förfarandet vid arbejdsretten gäller i huvudsak samma pro- cessuella bestämmelser som vid allmän domstol.

Det kan anmärkas att tvister om tolkning av kollektivavtal inte hör under arbejdsretten. Sådana tvister handläggs i stället enligt särskilda regler. 1 första hand skall medling ske. Förliks inte parterna därvid. skall förhandlingar äga rum i tvisten. [ sista hand avgörs tvisten genom skiljedom. [ praktiken är detta det vanligaste. '

3.2. Norge

Enligt l927 års lov om arbeidstvister och 1958 års lov om offentlige tjenestetvister skall Arbeidsretten som första och enda domstol ta upp tvister om olovliga stridsåtgärder och tvister om kollektivavtal. [ undantags'fall'kan dock en kollektivavtalstvist i stället prövas av allmän underrätt. varvid Ar- beidsretten är andra och sista instans.

Arbeidsretten består av ordförande och sex andra ledamöter. För var och en av dessa ledamöter skall finnas två ersättare. Samtliga ledamöter och ersättare utses av Kungl. Maj:t på tre år. Fyra av ledamöterna och ersättarna för dem utses — lika många för vardera sidan bland personer som föreslagits av arbetsgivarföreningar och arbetstagarföreningar av viss storlek. Av övriga ledamöter skall ordföranden och ytterligare en ledamot uppfylla de krav som gäller för domare i Norges högsta domstol. Den återstående ledamoten får inte ha sådan ställning eller sådant yrke. att han kan betraktas som re- presentant för någon av parterna. För samtliga ledamöter gäller bl.a. att de inte får tillhöra styrelsen för en arbetsgivar- eller arbetstagarförening och inte heller vara fast anställda vid sådan förening. Arbeidsretten är domför endast med alla ledamöter. Vid handläggningen av mål enligt loven om offentlige tjenestetvister deltar i stället för de fyra ledamöter, som utsetts efter förslag av vissa arbetsmarknadsorganisationer. två ledamöter som utsetts efter förslag av det departement, vilket handlägger statens lönefrågor, och två ledamöter som utsetts efter förslag av de förhandlingsberättigade hu- vudorganisationerna på den offentliga sektorn. För dessa ledamöter gäller samma krav som för övriga ledamöter.

Arbeidsretten skall sotn första domstol ta upp tvister om olovliga strids- åtgärder och tvister om kollektivavtals giltighet. innebörd eller bestånd samt tvister om anspråk som grundar sig på kollektivavtal. Tvister som rör det

!

Prop. 1974:77 55

enskilda anställningsförhållandet hör i princip inte till Arbeidsrettens utan till de allmänna domstolarnas kompetensområde. Arbeidsretten kan dock i samband med en kollektivavtalstvist pröva även anspråk som grundar sig på anställningslörhållandet. om tvisten i denna del kan bli omedelbart avgjord genom domen i kollektivavtalstvisten.

Rätt att föra talan i en kollektivavtalstvist tillkommer endast arbetsgivare eller huvudorganisation som slutit avtalet. Enskilda medlemmar eller en avdelning av en avtalsslutande organisation har alltså inte någon möjlighet att själva föra talan vid Arbeidsretten. Detta gäller även om huvudorga- nisationen undandrar sig att föra deras talan. I ett sådant fall kan medlemmen endast grunda tvisten på det enskilda anställningsförhållandet och föra denna talan vid allmän domstol. Trots att denna domstol därvid kan behöva ingå i prövning av det kollektivavtal. som bestämmer villkoren i det enskilda anställningsförhållandet. anses den ändå behörig att pröva en sådan tvist. I en kollektivavtalstvist vid Arbeidsretten får den enskilde medlemmen eller avdelningen inte heller uppträda som intervenient på kärandesidan, om inte käranden samtycker till detta. Förs talan mot vissa medlemmar av en av- talsslutande förening. skall även medlemmarna stämmas in vid sidan av föreningen. En förutsättning för att ett mål skall tas upp av Arbeidsretten - är vidare. att förhandling dessförinnan har ägt rum mellan parterna i tvisten eller att käranden utan resultat sökt få till stånd sådan förhandling.

Förfarandet vid Arbeidsretten är uppdelat på förberedelse och huvud- förhandling. Förberedelsen är alltid skriftlig, medan huvudförhandlingen skall vara muntlig om inte parterna samtycker till skriftlig handläggning och domstolen medger detta. Vid huvudförhandlingen skall domstolen se till att målet blir fullständigt utrett. För detta ändamål kan domstolen själv- mant föranstalta om den bevisning som den finner erforderlig. Vid utevaro av någon part meddelas inte tredskodom. Målet företas istället till avgörande. om den part som kommit tillstädes yrkar det och det varken är upplyst eller sannolikt att den uteblivne parten har laga förfall för sin utevaro. Därvid skall målet såvitt möjligt behandlas som om också den uteblivne parten varit närvarande. Dom i målet skall meddelas så snart som möjligt efter huvudförhandlingens avslutande. Om mer än en vecka förflyter innan do— men meddelas. skall domskälen tas tipp i domen.

Som förut nämnts kan en kollektivavtalstvist i vissa fall prövas av allmän underrätt i första instans. Så gäller beträffande tvister om kollektivavtal som slutits av enskild arbetsgivare eller av arbetsgivarlörening av mindre storlek. Sådant mål skall tas upp av underrätten på den ort där det aktuella företaget har sitt säte. Målet kan dock föras över till Arbeidsretten. om en av parterna begär det. Målet kan även stämmas in direkt till Arbeidsretten. om ord- föranden för denna domstol medger detta. Vidare kan en vid Arbeidsretten väckt tvist på ansökan av någon av parterna föras över till allmän underrätt. Slutligen kan parterna även i andra fall avtala om att en tvist. som hör

Prop. 1974:77 56

under Arbeidsretten. skall prövas av allmän underrätt enligt bestämmelserna i loven om arbeidstvister.

Vid handläggningen av en kollektivavtalstvist vid allmän underrätt skall i domstolen ingå två nämndemän, en arbetsgivare och en arbetstagare. De utses av domstolens ordförande efter förslag på tre personer från vardera parten. Som nämndeman får inte utses någon som är tjänsteman i en ar- betsgivar- eller arbetstagarförening eller som är avlönad i sådan förening och har denna syssla som sitt huvudsakliga yrke. Beträffande förfarandet gäller samma bestämmelser som för Arbeidsretten. Underrättens dom får utan begränsning överklagas till Arbeidsretten. Över beslut, varigenom målet avvisats. kan besvär föras hos Arbeidsretten.

3.3. Västtyskland

Enligt 1953 års lag om arbetsdomstolar handhas rättsskipningen i arbets- tvister dvs. tvister om kollektivavtal. tvister om fackliga stridsåtgärder och tvister om enskilda anställningsförhållanden av särskilda arbetsdomstolar. Dessa utgörs i första instans av lokala arbetsdomstolar (Arbeitsgerichte). För närvarande finns det 1 13 sådana domstolar i Västtyskland. [ varje förbunds- stat skall finnas minst en arbetsöverdomstol fLandesarbeitsgericht), till vilken talan med vissa begränsningar kan fullföljas från de lokala arbetsdomstolarna i förbundsstaten. Arbetsöverdomstolarna är för närvarande 12 till antalet. För hela förbundsrepubliken finns en högsta arbetsdomstol (Bundes- arbeitsgericht). Till denna domstol kan talan i vissa fall fullföljas från en arbetsöverdomstol genom revisionsansökan. l undantagsfall kan talan även fullföljas dit direkt från en lokal arbetsdomstol.

"Arbetsdomstolarna består i samtliga instanser av juristdomare samt lek- mannaledamöter. vilka utses efter förslag från arbetsgivar- och arbetsta- garorganisationer. För dessa ledamöter gäller vissa krav i fråga om ålder samt erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor. Arbetsdomstolarna arbetar i de båda lägsta instanserna på avdelningar. bestående av en ordförande och två lek- mannaledamöter (en från arbetsgivarsidan och en från arbetstagarsidan). [ vissa kollektivavtalsmål fördubblas antalet lekmannaledamöter. Vid behov kan även särskilda avdelningar inrättas för handläggning av tvister inom vissa yrken och näringsgrenar samt för vissa grupper av arbetstagare. Även den högsta arbetsdomstolen arbetar på avdelningar med viss saklig fördelning av målen på de olika avdelningarna. Dessa består av ordförande. tvåjuridiska bisittare och två Iekmannaledamöter (en arbetsgivar- och en arbetstagar- representant). l undantagsfall. då fråga är om vissa formella beslut. är av- delningen beslutför med endast de tre juristdomarna. Då en avdelning i en rättsfråga vill avvika från ett tidigare avgörande eller då det är erforderligt för rättsbildningen eller för främjande av enhetlig rättstillämpning. skall den högsta arbetsdomstolen döma i en särskild sammansättning. bestående av domstolens president. den till tjänsteåren äldste avdelningsordföra'nden, fyra

Prop. 1974:77 57

andra vid domstolen tjänstgörandejuristdomare och två lekmannaledamöter.

Arbetsdomstolarna är exklusivt behöriga att pröva vissa kollektiva tvister samt vissa arbetsrättsliga tvister mellan enskilda personer. Arbetsdomstolarna är vidare behöriga att gemensamt med en arbetstvist pröva även andra tvis- tefrågor än rent arbetsrättsliga vilka har ett rättsligt samband med arbets- tvisten eller en omedelbar anknytning till de tvistande parternas verksamhet. Lagen innehåller en uppräkning av de olika tvister som arbetsdomstolarna är behöriga att ta upp. Denna uppräkning är uttömmande. och parterna kan inte komma överens om att hänföra andra tvister än de uppräknade till arbetsdomstol. Behörigheten prövas av arbetsdomstolarna självmant i första instans men i övriga instanser endast efter invändning av part. Rätten att framställa sådan invändning i dessa instanser är vidare begränsad till rena undantagsfall. Finner en arbetsdomstol att den inte är behörig. skall målet på yrkande av käranden hänvisas till den domstol som är behörig. Framställs inte sådant yrkande. skall målet i stället avvisas.

De kollektiva tvister som arbetsdomstolarna är behöriga att pröva utgörs av tvister om kollektivavtal.om på ena sidan uppträder en kollektivavtaISpart. samt tvister mellan parter som är behöriga att sluta kollektivavtal eller mellan en sådan part och en tredje person angående otillåtna stridsåtgärder eller föreningsrättskränkningar. Arbetsdomstolarnas behörighet att pröva tvister mellan enskilda personer avser framför allt tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras rättsinnehavare. Med arbetstagare likställs i proces- suellt hänseende s.k. beroende uppdragstagare. Däremot anses inte stats- tjänstemän i denna egenskap som arbetstagare. Till de tvister mellan ar- betsgivare och arbetstagare. som arbetsdomstolarna är behöriga att pröva. hör tvister som grundar sig på anställningsförhållandet eller som gäller frågan huruvida ett sådant förhållande föreligger eller inte. Till tvister om anställ- ningsförhållanden räknas även tvister om de förhandlingar sotn förts om anställningslörhållandets ingående t. ex. tvister om utfästelse att ingå ett anställningsavtal eller om ersättning för kostnader som uppstått på grund av att ett avtal inte har kommit till stånd samt tvister om efterföljande verkningar av anstälIningslörhållant'let. t. ex. tvister på grund av konkur- rensklausuler, pensionsanspråk osv. Med tvister om anställningsförhållanden likställs vidare tvister om otillåtna handlingar som har samband med an- ställningen. Slutligen är arbetsdomstolarna behöriga att ta upp även vissa tvister mellan arbetstagare inbördes. t. ex. krav som en arbetstagare har mot en arbetskamrat på grund av skador som denne vållat i arbetet.

Förmågan att vara part vid arbetsdomstol följer allmänna processrättsliga regler. Däremot avviker reglerna om de processuella företrädarna vid ar- betsdomstolarna från de regler som gäller vid allmän domstol. Sålunda råder i princip advokatförbud vid de lokala arbetsdomstolarna, där parterna endast får biträdas av förbundsfunktionärer. Vid arbetsöverdomstolarna måste par- terna däremot i likhet med vad som gäller vid hovrätt — företrädas av ombud. Som sådana får både advokater och förbundsfunktionärer uppträda.

Prop. 1974:77 ' 58

Vid den högsta arbetsdomstolen gäller ett absolut advokattvång.

[ fråga om dmnstolsförfarandet gäller vissa avvikelser från de allmänna reglerna. Dessa avvikande föreskrifter har till syfte att främja större snabbhet. enkelhet och omedelbarhet i rättegången och att gynna förlikningar och ett mindre kostsamt förfarande. I de båda första instanserna skall dom med- delas omedelbart. om inte särskilda omständigheter gör detta omöjligt. och inte i något fall senare än tre dagar efter det att förhandlingen avslutades. lnnan ett mål företas till förhandling skall ett särskilt förlikningslörfarande ske införavdelningsordföranden. Om förlikning inte kommer till stånd. skall de fortsatta förhandlingarna ske i omedelbar anslutning till förlikningssam- tnanträdet. Därvid inkallas hela avdelningen utom i vissa särskilda fall. då ordföranden har rätt att ensam avgöra målet. Vid förhandling i målet skall parterna infinna sig personligen. Om part uteblir. riskerar han att hans ombud avvisas eller att tredskodom meddelas mot honom. Bevisningen i målet skall förebringas inför hela avdelningen. Bevisupptagning kan dock ske även vid annan arbetsdomstol eller vid allmän domstol. [ de båda högsta in- stanserna är rätten att åberopa nya rättsfakta eller att förebringa ny bevisning starkt begränsad. Vad slutligen gäller rättegångskostnaderna har för rätte- gången i den lägsta instansen föreskrivits. att vinnande part inte har rätt till ersättning för tidspillan eller för ombuds arvode utan i huvudsak endast för nödiga resekostnader.

För vissa slags tvister. t. ex. tvister mellan ett driftsråd och en arbetsgivare eller tvister rörande frågan om ett avtal utgör ett kollektivavtal eller ej. gäller i stället för det rättegångsförfarant'le som nu beskrivits ett särskilt förfarande vid arbetsdomstolarna. vilket benämns Beschlussverfahren. [ tvis- ter mellan arbetsgivare och driftsråd förekommer även skiljeförfarande.

Talan mot en dom som meddelats av en lokal arbetsdomstol kan föras hos en arbetsöverdomstol genom vad, om tvisteförcmålets värde överstiger 300 D-mark (f.n. motsvarande omkring 525 kronor) eller om den lokala arbetsdomstolen medger att sådan talan får föras på grund av tvistens be- tydelse. vilket skall anges i domen. Vadetiden uppgår till två veckor. och efter ytterligare två veckor måste grunderna för vadetalan ha angetts. En dom som meddelats av en arbetsöverdomstol kan inom en månad överklagas genom revision till den högsta arbetsdotnstolen. antingen om tvistelöre- målets värde överstiger 6 000 D-tnark (f. n. motsvarande 10 500 kronor) eller om arbetsöverdomstolen tillåtit att domen på grund av tvistens natur får överklagas eller domen avviker från ett tidigare prejudikat av den högsta arbetsdomstolen eller av högsta domstolen. I vissa sällsynta fall får en dom som meddelats av en lokal arbetsdomstol överklagas direkt till den högsta arbetsdomstolen. Detta kan ske om det är fråga om en kollektiv tvist och dessutom antingen förbundsrepublikens arbetsminister förklarat att det i all- mänhetens intresse är nödvändigt att tvisten avgörs omedelbart av den högsta arbetsdomstolen eller tvisteföremålets värde överstiger 6 000 D-mark och motparten har samtyckt till att tvisten prövas direkt av den högsta

Prop. 1974:77 59

arbetsdomstolen.

Bestämmelserna om rättegången i arbetstvister är i princip tvingande och kan inte sättas ur kraft genom avtal om skiljeförfarande. Skiljeförfarande kan dock ske mellan kollektivavtalsparter beträffande tvister om kollek- tivavtal. Vidare är skiljeförfarande tillåtet beträffande anställningstvister för vissa arbetstagarkategorier (bl. a. konstnärer och artister samt vissa arbets- tagare inom sjöfarten).

4 Utredningen

4.1. Inledning

Utredningen framhåller inledningsvis. att AD i dagens läge arbetar med små marginaler som inte medger någon nämnvärd ökning av dess arbets- börda. om inte särskilda åtgärder vidtas. Enligt utredningen finns det emel- lertid anledning räkna med att AD:s arbetsbörda inom en nära framtid kan komma att påverkas i betydande omfattning av de reformer på arbetslivets område som f. n. förbereds eller håller på att genomföras. Den nyligen an- tagna lagen om anställningsskydd kan väntas medföra en ökning av antalet tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare beträffande de frågor som regleras i'lagen. Utredningen framhåller att det dock ännu är för tidigt att yttra sig om i vilken utsträckning detta kan komma att ge utslag i måltillström— ningen till AD. Bl.a. är det osäkert i vad mån tvister om uppsägning enligt denna lag kommer att hänskjutas till avgörande av de skiljenämnder som inrättats på arbetsmarknaden för behandling av denna typ av tvister. Vidare kan resutatet av arbetsrättskommittens utredningsarbete komma att medföra att AD i framtiden tillförs ett antal tvister av hittills inte förekommande slag. Enligt utredningen är det dock självfallet inte möjligt att f. n. förutsäga hur stor ökning av AD:s arbetsbörda som kan bli följden härav. Sedan ut- rymmet för kollektivavtalsreglering på det offentliga området vidgats fr. o. m. den 1 januari 1974. kan AD också komma att tillföras ett ökat antal kol- ' lektivavtalstvister från detta område. Även den reform av ämbetsansvaret som föreslagits av ämbetsansvarskommitten (SOU l972:l) kan medföra en ökning av AD:s arbetsbörda. Enligt uttalande av denna kommitté måste det dock bedömas som osäkert hur stor denna ökning kan komma att bli. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att det alltså är åtskilliga osä- kerhetsmoment som föreligger. när det gäller att bedöma hur stor ökning av måltillströmningen till AD som kan bli följden av de nämnda reformerna. men att det är tydligt att redan dessa reformer motiverar'en översyn av AD:s framtida sammansättning och verksamhetsförmer.

Utredningens uppdrag avser emellertid något annat. Genom direktiven har utredningen ålagts att utarbeta förslag till en processuell ordning som bättre än den nuvarande kan garantera en enhetlig rättstillämpning i tvister av arbetsrättslig natur. F.n. råder en processuell dualism vid prövningen

Prop. 1974:77 60

av sådana tvister. i princip skall tvister som uppkommeri ett av kollektivavtal reglerat anställningsförhållande tas tipp och avgöras av AD som enda instans. medan andra tvister om enskilda anställningsavtal handläggs vid de allmänna domstolarna. På grund härav kan samma arbetsrättsliga fråga komma att prövas både av AD och av allmän domstol. Utredningen framhåller att det därvid givetvis föreligger en risk för att bedömningen kommer att utfalla på olika sätt. Enligt utredningen är detta särskilt olyckligt när det gäller tillämpningen av en lag av så central betydelse från arbetsrättslig synpunkt som den nyligen antagna lagen om anställningsskydd. i fråga om denna lag synes det nödvändigt att skapa garantier för att tillämpningen av lagen blir så enhetlig som möjligt. Men också i övrigt är det enligt utredningen angeläget att den nuvarande processuella dualismen kan undanröjas. Enligt de regler som nu gäller skall tvister om innebörden av ett kollektivavtal. vilket inte är bindande för båda parter men som indirekt bestämmer an- ställningsvillkoren mellan dem. prövas av allmän domstol. Givetvis krävs dock för ett riktigt bedömande av en sådan tvist samma sakkunnighet och erfarenhet av kollektivavtalsförhållanden som när tvisten avser ett mellan parterna direkt tillämpligt kollektivavtal. Även i de fall när tvisten inte rör innehållet i ett kollektivavtal föreligger enligt utredningen behov av en ge- mensam processuell behandling. Fullständiga garantier för en enhetlig rätts- tillämpning kan nämligen erhållas endast om i princip alla arbetstvister handläggs i en och samma processuella ordning åtminstone på det sättet att de i sista hand kan avgöras av en gemensam överinstans.

Utredningen framhåller att önskemålet om en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister givetvis bäst tillgodoses, om den slutliga prövningen kan göras av AD med dess erfarenhet och speciella sakkunskap av sådana tvister. Enligt utredningens mening bör dock denna lösning godtas endast under förutsättning att AD:s nuvarande karaktär inte därigenom riskerar att gå förlorad. AD bör inte genom en reform av detta slag få tillföras så många mål att det blir svårt att utse tillräckligt antal ledamöter inom den för- hållandevis begränsade krets av företrädare för organisationerna från vilken de hittills brukat rekryteras. Även från andra synpunkter är det enligt ut- redningen viktigt att AD inte på grund av en kraftigt ökande arbetsbörda tvingas växa i alltför stor utsträckning. Bland annat skulle svårigheter då kunna uppstå att bevara kontinuiteten i rättstillämpningen. Utredningen betonar vidare att tyngdpunkten i AD:s verksamhet även efter en sådan reform bör ligga på de mål för vilka domstolen tillskapats. dvs. mål som organisationerna har ett intresse av att få prövade i domstolen. Enligt ut- redningens mening bör det dock vara möjligt att genomföra denna reform på sådant sätt att den tillgodoser dessa synpunkter. Givetvis förutsätter re- formen en förstärkning av AD:s nuvarande arbetskapacitet. Detta motiveras även av den ökade måltillströmning som andra reformer på arbetsrättens område kan väntas ge upphov till. Utökningen av AD synes emellertid kunna hållas vid en fördubbling.

Prop. 1974:77 61

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att den nuvarande ord- ningen för avgörande av arbetstvister ändras så. att dessa tvister i sista hand kan prövas av AD. De nya reglerna föreslås samlade i en lag om rättegången i arbetstvister. som ersätter den nuvarande lagen om arbetsdomstol (LAD). Utredningen föreslår dessutom en särskild lag om lagsökning och betal- ningsföreläggande för fordringsanspråk som uppkommit i anställningsför- hållanden. vilken ersätter 1947 års lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m.m.

4.2. Riktlinjer för en ny domstolsorganisation i arbetstvister

Antalet arbetstvister som handläggs vid tingsrätterna — med undantag för tvister om skadestånd på grund av olycksfall i arbetet uppgår enligt en av utredningen utförd undersökning för åren 1968—1970 till omkring 500 om året. varav ca 300 avgörs genom dom eller annat slutligt beslut än avskrivningsbeslut. Enligt utredningen kan detta antal komma att stiga sedan lagen om anställningsskydd trätt i kraft. Vidare tillkommer de tvister i offentliga anställningsförhållanden som bör behandlas i samma processuella ordning som arbetstvisterna på den privata arbetsmarknaden. Denna fråga. behandlas i avsnitt '4.8. Å andra sidan utgörs mer än hälften (ungefär 60 %) av de till tingsrätterna inkomna målen av mål om tvistiga fordringar i konkurs. Sådana mål bör enligt utredningens mening inte omfattas av en reform av rättegången i arbetstvister (se. avsnitt 4.3). Även om dessa mål borträknas torde det enligt utredningen emellertid stå utom all tvekan att de återstående målen — i förening med de mål som enligt nuvarande regler hör under AD omöjligen kan handläggas av AD som första och enda domstol utan _att dess organisation och verksamhetsformer i övrigt måste ändras i grunden. Dessa mål torde vidare som regel inte vara lika ordentligt förberedda genom förhandlingar före process som de mål vilka i dag handläggs av Al). Dessutom skulle målen sannolikt ofta sakna intresse från organisationernas synpunkt. En lösning som innebär att AD gjordes till enda instans i alla mål om anställningsförhållanden skulle av dessa skäl strida mot den utgångspunkt som utredningen anlagt för sina överväganden. nämligen att AD:s nuvarande karaktär inte bör rubbas. Mot denna lösning talar även att det inte rimligen kan krävas att enskilda personer i olika landsändar skulle behöva fara till Stockholm för att redan i första instans utföra sin talan.

En lösning som går ut på att AD skulle bli enbart sista instans i alla arbetstvister synes inte heller vara tänkbar. Enligt utredningens mening bör det inte komma i fråga att ändra på den nuvarande ordningen enligt vilken arbetsmarknadens organisationer kan vända sig med sina tvister direkt till Al). Det skulle också vara klart olämpligt om prövningen av kollektiv- avtalstvister skulle i någon instans utföras av ett annat organ än AD. som tillskapats särskilt för detta ändamål.

Prop. 1974:77 62

Den lämpligaste vägen för att tillgodose önskemålet om en enhetlig pro- cessuell behandling av arbetstvister synes alltså vara att AD som första dom- stol får handlägga i stort sett samma mål som enligt nuvarande ordning hör under denna domstol. medan övriga mål först får handläggas av en lägre instans innan de, efter överklagande, prövas av AD.

Enligt utredningens mening bör det inte komma i fråga att tillskapa fri- stående lokala arbetsdomstolar för handläggningen i första instans av de ar- betstvister som inte skall prövas av AD som enda domstol. Denna hand- läggning bör i stället ske inom ramen för det allmänna domstolsväsendet. Däremot skulle kunna diskuteras att koncentrera handläggningen till ett mindre antal underrätter. Rättsskipningen i dessa tvister skulle exempelvis kunna knytas till en tingsrätt inom varje län. Genom en sådan koncentration skulle enhetlighet i rättstillämpningen i arbetstvister kunna främjas och de utvalda domstolarna kunna bibringas större erfarenhet av denna särskilda måltyp. Det övervägande antalet arbetstvister som de allmänna domstolarna har att avgöra torde emellertid vara av förhållandevis enkel beskaffenhet. Mot denna bakgrund finns det enligt utredningens mening inte anledning att för detta slags tvister göra några skillnader mellan de olika underrätternas inbördes kompetens. Inte heller bö_r tingsrätterna ha en särskild sammansätt- ning i dessa mål, utan de bör ha samma sammansättning som i andra dis- positiva mål, dvs. bestå av tre yrkesdomare.

Enligt utredningen talar vissa skäl för att hovrätterna skulle utgöra mel- laninstans och AD alltså tjänstgöra först som tredje instans i de arbetstvister som inte skall prövas av AD som enda domstol. För parterna skulle det kunna vara förenat med mindre kostnader och olägenheter i övrigt att i andra instans inställa sig vid en hovrätt än vid AD. Särskilt om någon form av tillståndsprövning infördes i AD skulle man härigenom också få garantier för att AD inte skulle bli så överbelastad med överklagade mål att dess nuvarande karaktär förändras. AD skulle i så fall inte heller behöva ta be- fattning med tvister som saknar större principiellt intresse från arbetsrättslig synpunkt. Mot en sådan lösning talar emellertid framför allt att många ar- betstvister är av sådan beskaffenhet att de kräver ett relativt snabbt avgö- rande. Särskilt gäller detta i fråga om tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Ett förfarande i tre instanser skulle för dessa tvister kunna medföra en tidsutdräkt som inte bör godtas. Härtill kommer att ett sådant förfarande ställer sig dyrare för parterna än om tvisten prövas endast i två instanser. Enligt utredningen är ett tvåinstansförlarande därför att före- dra framför ett förfarande i tre instanser. AD bör alltså vara andra och sista instans i de arbetstvister som skall tas upp av tingsrätterna i första instans.

Utredningen anser att det i ett tvåinstansförfarande saknas anledning att genom regler om tillståndsprövning införa begränsningar i rätten att fullfölja talan till AD. Det är nämligen en grundläggande princip i vår rättsordning att ett mål skall kunna överprövas i sak i åtminstone en instans. Det föreligger då risk för att AD:s arbetskapacitet i betydande grad kommeratt tas i anspråk

Prop. 1974:77 63

för de mål som fullföljs från tingsrätterna. Det gäller därför att finna andra former för att så långt möjligt avlasta AD från det arbete, som en fullständig överprövning av alla fullföljda mål skulle kunna medföra. utan att dock befogade rättssäkerhetskrav därmed sätts åt sidan. Enligt utredningens me- ning skulle det vara en framkomlig väg att införa vidsträckta möjligheter för AD att i en mindre sammansättning avgöra dessa mål på handlingarna. Målen skulle härvid prövas i sak men på det material som förebragts i underrätten. dvs. de skriftliga bevis och de protokollförda förhör som där tagits upp. Om muntlig bevisning skall förebringas eller om annars särskilda- skäl föranleder annat. bör målet enligt utredningen dock hänskjutas till avgö- rande vid huvudförhandling inför domstolen i en större sammansättning.

Reglerna om behörigheten för AD resp. tingsrätt att handlägga arbetstvister i första instans bör enligt utredningens mening utformas så att AD tillförs i huvudsak enbart tvister som kan antas ha ett kollektivt intresse, dvs. ett intresse från organisationsmässig synpunkt. Tyngdpunkten i AD:s dömande verksamhet bör ju ligga på dessa tvister. För detta ändamål bör vidare or- ganisationerna ges samma rätt som de f.n. har att utan fullmakt väcka och utföra talan för sina medlemmar i de mål som skall tas upp av AD som första och enda domstol. Dessutom bör normalt krävas att förhandlingar, som kan påkallas enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, har skett i målen innan dessa får prövas av AD. Enligt utredningen bör ett sådant krav gälla beträffande i princip alla tvis- tefrågor som kan komma under AD:s prövning. Härigenom erhålls en garanti för att dessa frågor kommer att vara väl förberedda när de skall behandlas av AD. Vidare kan ett sådant krav bidra till att AD tillförs endast mera betydelsefulla tvister. Tvistefrågor av bagatellartad natur brukar nämligen sållas bort vid den förhandlingsproccdur som tillämpas på arbetsmarknaden. Överhuvudtaget görs det övervägande antalet tvister upp på förhandlings- stadiet. Detta är en starkt bidragande orsak till att AD, trots att dess be- hörighet undan för undan vidgats. hittills inte tillförts fler mål än som skett.

Utredningen framhåller att de arbetstvister som skall börja i tingsrätt i regel inte torde vara förberedda genom förhandlingar innan de stäms in till tingsrätten. Genom handläggningen i tingsrätten kommer emellertid de mål som fullföljs att ha blivit lörbercdda innan de kommer under AD:s bedömande. Genom detta flerinstanssystem kan vidare en nödvändig sovring ske av de mål som slutligen hamnar i AD. Den undersökning som ut- redningen utfört angående de arbetstvister - med undantag för mål om skadestånd på grund av olycksfall i arbetet som avgjorts av tingsrätterna under åren l968—197O visar att endast'ungelär l %, dvs. omkring 30 mål om året. förs vidare till högre instans.

Utredningen föreslår slutligen vissa regler om vad som skall iakttas när en arbetstvist instämts eller överklagats till fel domstol. I princip skall tvisten då överlämnas till den domstol till vilken den rätteligen skulle ha stämts in eller överklagats. '

Prop. 1974:77 64

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 4.6

4.3. Tillämpningsområdet

Utredningens förslag avser rättegången i tvister om kollektivavtal och tvister i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana tvister kallas arbetstvister. Med arbetstagare skall enligt utrednings- förslaget likställas s. k. beroende uppdragstagare. dvs. den som utan att an- ställningsförhållande föreligger utför arbete för annans räkning och därvid intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

Frågan om en tvist är en arbetstvist eller ej skall enligt utredningen tas upp av domstolen självmant. Domstolen skall alltså pröva om tvisten upp- kommit i ett anställningsförhållande. oberoende av om detta påstås eller ej.

Enligt utredningsförslaget kan lagen om rättegången i arbetstvister under vissa förutsättningar tillämpas även på tvister som inte har uppkommit i ett anställningsförhållande. Utredningen framhåller att det i vissa fall kan vara lämpligt från processekonomisk synpunkt. att en tvist som inte angår för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap får handläggas gemensamt med en arbetstvist mellan dessa parter. På grund härav förordar utredningen att sådan gemensam handläggning skall kunna ske. om parterna är ense om det och dessutom rätten med hänsyn till ut- redningen och övriga omsländigheter finner sådan handläggning lämplig.

Utredningen framhåller att vitt skilda tvistefrågor kan uppkomma i ett anställningsförhållande samt att vissa sådana frågor inte lämpligen bör handläggas'i den särskilda processuella ordning som bör gälla för ar- betstvister i allmänhet.

Till denna kategori hör enligt utredningen tvister som enligt särskild före- skrift skall handläggas i en speciell processuell ordning. Även i ett anställ- ningsförhållande kan sådana tvister uppkomma. De praktiskt sett mest be- tydelsefulla fallen utgörs av hyrestvister. t.ex. om tjänstebostad i vissa fall. samt arrendetvister. Enligt utredningens mening bör reglerna om rättegången i arbetstvister inte ta över de Specialregler som gäller för sådana slags mål. Anledning finns inte att behandla dessa specialmål annorlunda bara därför att parterna står i ett anställningslörhållande till varandra. Rör tvisten till- ' lämpningen av ett kollektivavtal t.ex. tvist rörande kollektivavtalsbe- stämmelser om tjänstebostad bör den emellertid prövas i den för andra arbetstvister föreskrivna ordningen. Så gäller redan enligt nuvarande be- stämmelser.

En annan kategori för vilken särskilda handläggningsregler gäller är tvis- temål som avser endast mindre värden. Enligt en nyligen antagen lag om rättegången i tvistemål om mindre värden skall i dessa mål tillämpas ett förenklat rättegångsförfarande i syfte främst att nedbringa parternas kost- nader. Tvistcr som enligt nuvarande regler faller under AD:s behörighet omfattas dock inte av denna lag. Enligt utredningens mening finns det i

Prop. 1974:77 65

och för sig inte anledning att från lagen om rättegången i arbetstvister undanta vissa mål som endast rör mindre värden. En annan sak är emellertid att de regler om ett förenklat förfarande som enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skall gälla i sådana mål bör i motsvarande mån kunna tillämpas även när det är fråga om arbetstvister som avser mindre värden. Som gäller f. n. bör reglerna om ett förenklat förfarande dock inte tillämpas på rättegången i AD som första domstol.

Även beträffande tvister om fordringar som bevakats i konkurs föreligger speciella förhållanden. Är sådan bevakning tvistig, skall den hänskjutas till prövning av rätten (s. k. jävsprocess). Genom dom i en sådan process avgörs endast den rätt som tillkommer fordringen i konkursen. Domen har med andra ord inte rättskraft utom konkursen. Vill parterna få en fullständigare Prövning av fordringen. kan de vid sidan av konkursen inleda särskild rättegång härom. Mot denna bakgrund finns det enligt utredningens mening inte någon anledning att tvister som föranleds av konkurs skall, när det gäller en fordran av arbetsrättslig natur. handläggas i en särskild processuell ordning som syftar till att åstadkomma enhetlighet i rättstillämpningen.

Enligt utredningen bör ett undantag vidare uppställas för mål om ska- destånd i anledning av brott, när talan förs tillsammans med åtal för brottet. ! så fall skall nämligen bestämmelserna om rättegången i brottmål tillämpas. Om skadeståndsanspråket emellertid inte handläggs i den för brottmål före- skrivna ordningen. bör anspråket — om det uppkommit i ett anställnings- förhållandc -— handläggas i samma ordning som skall gälla för andra ar- betstvister.

Utredningen framhåller slutligen att något behov av en sådan processuell behandling som skall gälla för andra arbetstvister inte synes föreligga bc- träffande mål om ersättning på grund av yrkesskada. Tvisten har i detta fall knappast något sådant arbetsrättsligt inslag som motiverar en special- behandling. Om ersättningsfrågan reglerats i kollektivavtal. bör tvist om detta avtal dock prövas i den för andra arbetstvister föreskrivna ordningen.

Beträffande arbetstvister på den offentliga sektorn anser utredningen att vissa särskilda undantag från lagen om rättegången i arbetstvister måste uppställas. Dessa undantag behandlas i avsnitt 4.8 .

F.nligt utredningsförslaget får tvister som skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister i stället genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. Härifrån uppställs dock två undantag. Det ena undantaget avser tvister som gäller förklaring enligt 7å kollektivavtalslagen att kol- lektivavtal inte skall gälla eller att part skall vara befriad från förpliktelse enligt sådant avtal. Det andra undantaget gäller tvister rörande föreningsrätt. I dessa undantagsfall skall alltså lagen om rättegången i arbetstvister alltid tillämpas.

Frågan om införande av ett särskilt skiljeförfarande för prövning av upp- sägningstvister behandlas i avsnitt 4.9 .

Prop. 1974:77 66

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 4.2

4.4. Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas be- [rörighet

Enligt nuvarande behörighetsregler skall tvister som rör ett mellan parterna gällande kollektivavtal prövas av AD. oavsett om tvisten gäller mellan de parter som slutit avtalet eller mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas anställningsförhållande regleras av detta avtal. Tvistefrågor som inte kan hänföras till ett kollektivavtal hör däremot enligt huvudregeln under allmän domstol. även om de uppkommer i ett kollektivavtalsreglerat anställnings- förhållande. Enligt utredningen kan denna reglering inte sägas ha fått en i alla avseende tillfredsställande utformning. Att regleringen inte tillgodoser önskemålet om en enhetlig behandling av arbetsrättsliga frågor av likartat slag har tidigare berörts. Denna olägenhet bör dock kunna undanröjas genom en reform av rättegången i arbetstvister enligt de riktlinjer som utredningen dragit upp. i övrigt har behörighetsreglerna den nackdelen. att de inte till- godoser önskemålet att alla tvistefrågor som uppkommer i ett anställnings- förhållande kan handläggas i samma processuella ordning. lnncfattar ett kol- lektivavtal inte en fullständig reglering av dessa frågor blir nämligen skilda domstolar behöriga. om parterna i anställningsförhållandet framställer krav som endast i vissa delar grundar sig på kollektivavtalet. En uppdelning av målen mellan skilda domstolar måste även ske. om vissa av de invändningar som framställs mot flera kollektivavtalsgrundade anspråk inte hänför sig till kollektivavtalet eller om några av kraven är ostridiga. Ytterligare olä- genheter från processekonomisk synpunkt kan uppstå på grund av den kon- struktion som behörighetsreglerna har erhållit. AD:s behörighet att pröva en kollektivavtalstvist är nämligen beroende av beskaffenheten av de invänd- ningar som svaranden kan komma att framställa mot käromålet. En följd härav är att frågan om AD eller allmän domstol är behörig ibland inte kan avgöras förrän svaranden. kanske först på ett sent stadium av rättegången. slutgiltigt preciserat sin ståndpunkt. I vissa fall kan det då bli nödvändigt att vid annan domstol göra om en stor del av den rättegång som inletts vid fel forum. Slutligen är reglerna enligt utredningens mening komplicerade och förhållandevis svåra att tillämpa.

Utredningen framhåller att det även vid en reform av rättegången i ar- betstvister enligt utredningens förslag blir nödvändigt att reglera vilka mål som i första instans skall tas upp av AD resp. av tingsrätt. Enligt utredningen bör en utgångspunkt för denna reglering vara att talan som en organisation utför för egen del alltid prövas av AD som enda domstol. Detsamma s_vnes i princip böra gälla beträffande tvister mellan kollektivavtalsbuntlna arbets- givare och arbetstagare. i den mån deras organisation utför talan vid AD för deras räkning med stöd av den talerättsregel som f.n. gäller och som enligt utredningen bör återfinnas även i den nya lagstiftningen. I dessa fall kan det förutsättas att AD inte kommer att belastas med tvistefrågor av mindre 'vikt.

Prop. 1974:77 - 67

Enligt utredningen är det mera tveksamt vad som skall gälla i fråga om sådana tvister där organisationen inte funnit skäl att biträda sin medlem vid utförande av dennes talan vid AD. F. n. gäller att medlemmen i ett Sådant fall har rätt att själv väcka och utföra talan vid AD. Eftersom "AD i första hand skall tjänstgöra som ett sakkunnigt forum för organisationerna på arbetsmarknaden skulle det emellertid vara följdriktigt om bara dessa organisationer tilläts att väcka talan direkt vid AD. Det kan även synas mindre tillfredsställande att AD skall belastas med mål där medlemmens- egen organisation anser att dennes talan saknar fog eller i varje fall inte lämpar sig för prövning i AD. Dessa mål kan även komma att orsaka AD oproportionerligt mycket arbete. Om endast organisationerna på arbetsmark- naden tilläts att väcka talan vid AD skulle vidare regleringen av AD:s och tingsrätternas inbördes kompetens kunna göras mycket enkel. [ och för sig skulle det nämligen då vara tänkbart att inte uppställa några strikta forumregler utan i stället överlåta åt dessa organisationer att själva avgöra Vilka mål som är av den betydelsen att de bör prövas av AD. Regleringen skulle alltså utformas så att AD blev behörig så snart en organisation för talan antingen för egen del eller för en medlems räkning. medan tingsrätterna skulle vara behöriga att ta upp tvister mellan enskilda parter. Förutom att en sådan reglering är enkel och lätt att tillämpa skulle den medge att alla frågor som uppkommer i ett anställningslörhållande kan om organisa- tionerna anser det önskvärt bedömas i ett sammanhang.

Mot att tillåta endast organisationer att föra talan vid AD talar emellertid enligt utredningen vissa skäl. Särskilt när det gäller kollektivavtalstvister är det enligt utredningens mening inte lämpligt att den rättsliga prövningen utförs av någon annan domstol än AD. som ju har särskild sakkunnighet och erfarenhet av sådana tvister. Även när en organisation har en annan uppfattning än sin medlem om hur kollektivavtalet i visst hänseende är att förstå, bör det vara AD som avgör kollektivavtalets rätta innebörd. Vidare bör beaktas den risk som ligger i att medlemmens organisation kan göra en felbedömning när den undandrar sig att väcka och utföra medlemmens talan vid AD. Behov kan därför finnas av den säkerhetsventil i detta hän- seende som en rätt för medlemmen att själv väcka och utföra talan vid AD skulle innebära. Då denna fråga av utredningen diskuterats med före- trädare för arbetstagarnas huvudorganisationer har de av bl.a. dessa skäl motsatt sig att enskilda medlemmar utan sin organisations stöd skulle be- handlas annorlunda än andra medlemmar och inte heller få samma rätt som sin organisation att väcka talan omedelbart i AD. Den lösning av ' behörighetsfrågan som skulle kunna uppnås. om endast organisationer tilläts att föra talan vid AD. är inte heller invändningsfri. Av olika skäl är det nämligen mindre lämpligt med en reglering som överlämnar åt parterna att själva bestämma forum. Vid övervägande av de- nu anförda syn- punkterna anser utredningen att de skäl. som talar för att även enskilda medlemmar utan stöd av sin organisation bör få väcka talan direkt i AD.

Prop. 1974:77 68

väger tyngre än de skäl som kan anföras till stöd för den motsatta upp- fattningen. Den risk som föreligger för att AD med en sådan lösning kan orsakas ett betydande merarbete får enligt utredningens mening inte över- drivas. ! varje fall bör denna risk inte föranleda en reglering som utifrån organisationspolitisk synpunkt kan te sig mindre lämplig. särskilt som de mål varom nu är fråga torde höra till undantagsfallen.

Utredningens överväganden i denna del mynnar alltså ut i slutsatsen att någon ändring inte bör ske i de nuvarande reglerna om enskild medlems rätt att väcka och utföra talan i AD. Däremot finns enligt utredningens mening anledning att överväga ändringar i den i övrigt gällande regleringen av AD:s behörighet. Givet är att reglerna även i fortsättningen bör utgå från att mål om kollektivavtal skall avgöras av AD som enda behöriga dom- stol. En ledande tanke bör emellertid därutöver vara att alla tvistefrågor som uppkommeri ett och samma anställningsförhållande skall kunna handläggas i samma ordning. Självfallet _bör också eftersträvas att reglerna blir så enkla och lättillämpade som möjligt. En lösning som enligt utredningens mening tillfredsställer dessa synpunkter är att låta alla tvister som uppkommer i kollektivavtalsreglerade anställningsförhållanden avgöras av AD som enda domstol, även om tvisten till äventyrs inte skulle röra själva kollektivavtalet. Någon större risk för att AD med en sådan lösning av forumfrågan skulle komma att tillföras ett flertal mål som saknar kollektivt intresse föreligger knappast. ] regel torde tvisten i varje fall på något sätt beröra det kollektivavtal som reglerar parternas mellanhavande. För övrigt får det antas att orga- nisationerna i de flesta fall kan tillse att rent bagatellartade tvister inte förs till AD. Den förordade regeln bör enligt utredningens mening kompletteras med en regel av innebörd att också tvister mellan parter. vilkas anställ- ningsförhållande brukar regleras av kollektivavtal. skall prövas av AD som ' enda domstol. Enbart den tillfälliga omständigheten. att ett kollektivavtal löpt ut innan det hunnit ersättas av ett nytt kollektivavtal. bör nämligen inte medföra att tvister som hänför sig till sådan tid skall i forumhänseende behandlas annorlunda än andra tvister mellan parterna.

Utredningens förslag innebär alltså att AD enligt huvudregeln skall vara behörig att som första domstol pröva tvister mellan parter vilkas anställ- ningsförhållande regleras eller brukar regleras av kollektivavtal. Från denna huvudregel finns emellertid enligt utredningens uppfattning anledning att överväga undantag i Vissa hänseenden. Utredningen betonar dock att det med hänsyn till värdet av enhetliga forumregler bör krävas starka skäl för att uppställa sådana undantag.

Enligt den nämnda huvudregeln skulle AD vara behörig att pröva även ostridiga krav. Enligt utredningen kan det emellertid ifrågasättas om det är lämpligt att AD skall handlägga mål som enbart rör ostridiga krav. Ut- redningen framhåller att det uppenbarligen inte skulle vara tillfredsställande om AD kom att tjänstgöra som inkassodomstol. Att undanta sådana mål från AD:s behörighet är dock enligt utredningens uppfattning inte lämpligt.

Prop. 1974:77 69

Frågan om rätt forum skulle nämligen då bli beroende av vilka invändningar motparten kunde komma att framställa. Enligt utredningen bör risken för att AD skulle behöva handlägga rena inkassokrav i stället kunna motverkas genom att möjlighet öppnas att i dessa fall erhålla en summarisk prövning vid allmän domstol. Utredningen föreslår därför att 1947 års lag om be- talningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. ersätts med en lag som gör det möjligt att vid en tingsrätt ansöka om lagsökning eller betalningsföreläggande beträffande alla fordringar som kan uppstå i ett an- ställningsförhållande utan hinder av de ovan berörda reglerna om prövning vid AD som första domstol av tvist om fordringen. Härigenom kan en cxekutionstitel erhållas på ett enklare och snabbare sätt än om målet instäms till AD. Det kan därför enligt utredningen förutsättas att kärandepart i mål som enbart rör ostridiga krav kommer att föredra detta sutnmariska för- farande framför en prövning i vanlig rättegång vid AD.

Utredningen framhåller vidare att det för vissa slags tvister kan föreligga ett särskilt behov av att den rättsliga prövningen utförs av AD som enda behöriga domstol. även om anställningsförhållandet inte regleras av kol- lektivavtal och även om det inte rör sig om organiserade arbetstagare. Till denna kategori hör tvister som avser frågan huruvida uppsägning. permit- tering eller återanställning skett i strid mot de bestämmelser om turordning som gäller på arbetsplatsen. Frågan om den processuella behandlingen av sådana tvister berördes vid tillkomsten av l974 års lag om anställningsskydd. Det framhölls då att några processuella regler som garanterar en samlad prövning för alla berörda arbetstagare inte behövdes. om sanktionssystemet vid brott mot turordning begränsades till att avse endast skadestånd (prop. l973:129 s. 184). Mot bakgrund av de olika talefrister. som i dessa fall gäller när förhandlingar påkallats rörande tvistefrågan och när så inte har skett. torde det inte heller vara möjligt att alltid få till stånd en sådan samlad prövning även om tvisterna hänförs till en enda domstol. Enligt utredningens mening bör man dock i görligaste mån undvika att skilda domstolar kommer till olika resultat i frågan om vilka arbetstagare som har företräde enligt turordningsbestämmelserna. Turordningstvisterna är även av sådan speciell beskaffenhet att de kräver en särskilt sakkunnig behandling. Av dessa skäl bör AD utses att som enda behöriga domstol pröva alla dessa tvister.

Även beträffande tvister som rör brott mot fredsplikten kan enligt ut- redningen behov uppkomma av särskilda forumregler. Om en stridsåtgärd vidtagits i strid mot bestämmelserna i kollektivavtal eller kollektivavtalslagen och även arbetstagare. som inte omfattas av dessa bestämmelser. deltagit i denna åtgärd, föreligger ett starkt intresse av att stridsåtgärdsfrågan kan prövas i ett sammanhang och då närmast i AD. Detta är emellertid inte möjligt enligt nuvarande forumregler. ] och för sig skulle anledning därför finnas att vid den översyn av dessa regler som nu företas uppställa en särskild bestämmelse av innebörd. att frågan om påföljden för deltagande i sådan stridsåtgärd som nyss nämnts skall prövas i hela dess vidd av AD som

Prop. 1974:77 70

enda behöriga domstol. Lämpligheten av en sådan bestämmelse är enligt utredningen emellertid bland annat beroende av vilka påföljder som därvid kan komma i fråga. Spörsmålet om ett enhetligt påföljdssystemi sådana situationer torde komma att övervägas av arbetsrättskommittén. Utredning"- en anser därför att man bör avvakta de förslag som denna kommitté kan komma att lägga fram. innan slutlig ställning tas till den resta forumfrågan.

Utöver mål om kollektivavtal kan AD f. n. pröva tvister om tillämpningen av vissa arbetsrättsliga" lagar. ] några fall gäller därvid som förutsättning för AD:s behörighet att anställningsförhållandet regleras av ett mellan par- terna gällande kollektivavtal. Annars skall målet tas upp av allmän domstol. Så gäller t. ex. enligt semesterlagen. Enligt utredningens mening föreligger inte något hinder mot att låta den förut förordade huvudregeln om AD:s behörighet gälla även för dessa tvister. Denna" huvudregel motsvarar ju i huvudsak vad som för dessa gäller redan nu. Dessutom blir det då möjligt att få en gemensam processuell behandling av både de krav som grundas på dessa lagar och krav som i övrigt kan uppkomma i anställningslörhållandet. [ några lagar återfinns dock f. n. en reglering av forumfrågan som avviker härifrån. En sådan avvikelse återfinns i exempelvis lagen om förenings- och förhandlingsrätt. där AD utsetts att vara ensam behörig domstol. På denna punkt bör enligt utredningens mening någon ändring i den bestående ordningen inte göras. Slutligen har forumfrågan lösts på ytterligare ett sätt när det gäller tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Enligt denna lag skall talan om skadestånd på grund av lagen som en organisation utför för egen del alltid" prövas av AD. Detsamma gäller när tvisten rör en organiserad arbetstagare. oavsett'om anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal eller ej. Tvist som rör en oorganiserad arbetstagare skall däre- mot prövas av allmän domstol. Också enligt utredningens uppfattning bör tvister som avser en organisations rätt till skadestånd enligt denna lag tas upp av Al). även om organisationen inte är bunden av kollektivavtal. I fråga om tvister i övrigt om tillämpning av lagen om anställningsskydd med undantag för vad ovan sagts om turordningstvister — bör emellertid den förut angivna huvudregeln för tvister mellan arbetsgivare och arbets- tagare gälla. Tvister som rör arbetstagare vilkas anställningsförhållande reg- - leras eller brukar regleras av kollektivavtal bör såledesprövas av AD. medan andra tvister först bör tas upp av tingsrätt innan de efter överklagande kan komma under AD:s bedömande. Detsamma bör enligt utredningens mening gälla beträffande tvister som rör tillämpning av de lagar som i övrigt reglerar frågan om uppsägning eller avskedande i vissa fall (vid värnplikt. havan- deskap etc.).

Utredningen framhåller att de nu genomgångna forumreglerna i vissa si- tuationer kan leda till mindre tillfredsställande resultat. När det gäller lagen om anställningsskydd kan en organisation komma att utföra talan vid AD om skadestånd för egen del pågrund av att lagens bestämmelser åsidosatts i förhållande till en medlem i organisationen. samtidigt som denne medlem

Prop. 1974:77 71

skall vända sig till tingsrätt med krav som han kan ha på grund av ar- betsgivarens åsidosättande av lagen. Även andra situationer kan uppkomma. där det kan vara fördelaktigt om en tvist som enligt huvudregeln skall avgöras av tingsrätt kan handläggas gemensamt med en tvist vid AD. På grund härav föreslår utredningen en särskild bestämmelse som kan medge en sådan handläggning s. k. kumulation —_i dessa fall. En förutsättning föratt tvis- terna skall få handläggas gemensamt vid AD bör dock vara att parterna är överens om det och att AD finner en sådan handläggning lämplig.

Hänvisningar till S4-4

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 4.9

4.5. Arbetsdomstolens organisation och sammansättning

Som tidigare berörts kommer en reform av rättegången i arbetstvister enligt utredningens förslag att medföra en ökad arbetsbelastning vid AD. Härtill kommer att andra reformer på arbetsrättens område kan ge upphov till ett ökat antal tvister vid AD. Lika uppenbart som det är att måltill- strömningen till domstolen kommeratt öka. lika svårt är det emellertid att med något större mått av säkerhet uppskatta hur stor denna ökning kan bli. Enligt utredningens mening gäller det därför att bygga upp en or- ganisation av AD som är stark nog att möta denna ökning samtidigt som den är tillräckligt fiexibel för att kunna anpassas till svängningar i mål- tillströmningen. Utredningen anser det vara mest realistiskt att räkna med att det nuvarande antalet ledamöter vid AD behöver fördubblas föratt på sikt svara mot den väntade måltillströmningen. En sådan utökning torde enligt utredningen inte nämnvärt komma att påverka AD:s nuvarande ka- raktär. Däremot bör en ytterligare utökning inte ske utan att starka skäl föreligger.

Utredningen framhåller att denna utökning syftar till att AD:s ledamöter i fortsättningen skall kunna arbeta samtidigt i skilda sammansätiningar. Däre- mot bör domstolen enligt utredningens mening inte formellt indelas på Siir- skilda avdelningar. En sådan indelning kan. vid sidan av det inslag av by- råkrati som alltid ligger i en organisattzwisk uppdelning. leda till att det inom domstolen uppkommer ledamotsgrupper som utbildar sinsemellan olika praxis eller på annat sätt kommer att stå mot varandra i den dömande verk- samheten. En sådan utveckling är enligt utredningens mening inte önskvärd och bör förhindras. Domstolsarbetet bör självfallet i princip fördelas lika mellan ledamöterna. Av praktiska skäl kan det därför förekomma att målen . fördelas på olika ordförandes rotlar och att ledamöterna inkallas till olika på förhand bestämda grupper av sessionsdagar etc. Detta bör dock ske på sådant sätt att största möjliga cirkulation mellan ledamöterna förektimtmer inom domstolen. Av bland annat detta skäl bör enligt utredningens åsikt någon form av tjänstgöringslista upprättas. En sådan synes också vara nödvändig för att ledamöterna på förhand skall kunna reservera tid för tjänst- göring i AD. Dessa och andra frågor av administrativ eller kameral natur bör lämpligen regleras i en instruktion eller arbetsordning för domstolen.

Prop. 1974:77 72

Därvid bör frågor av större vikt tas in i en instruktion som fastställs av Kungl. Maj:t efter samråd med arbetsmarknadens parter och berörda be- fattningshavare vid AD. Åtgärder av mer rutinmässig karaktär torde dom- stolen själv kunna bestämma om i en arbetsordning.

Utredningen påpekar att en fördubbling av antalet ledamöter vid AD gi- vetvis ställer krav på ökade ekonomiska resurser för domstolen. Detta gäller inte bara beträffande lön eller arvoden till ledamöterna. Även i fråga om övriga befattningshavare vid domstolen — sekreterare och kanslipersonal kan uppkomma behov av personalförstärkning och därmed också av ökade anslag för löner etc. Domstolens behov av fler lokaler torde även behöva utredas. Någon närmare undersökning rörande dessa frågor har inte gjorts inom ramen för utredningens arbete. Utredningen framhåller att en sådan undersökning dock bör ske innan den föreslagna reformen träder i kraft.

Utredningens förslag innebär att AD. såsom f. n., skall bestå av ämbets- mannaledamöter samt ledamöter som utsetts efter förslag av parterna på arbetsmarknaden. lika många från arbetsgivarsidan och från arbetstagarsidan. Liksom enligt gällande ordning skall vidare ersättare finnas för alla ledamöter utom ordförande. Även beträffande dessa ersättare föreslås en fördubbling. Utredningen framhåller dock att det i görligaste mån bör eftersträvas att AD i varje mål får en så ordinarie. sammansättning som möjligt. När en ledamot är förhindrad att tjänstgöra. bör i första hand en annan ledamot tillkallas. Först när ingen ledamot kan tjänstgöra, bör en ersättare tillkallas. Finns inte heller någon ersättare tillgänglig. skall ordföranden enligt ut- redningens förslag kunna kalla annan lämplig person att tjänstgöra som till- fällig ersättare. Genom det ökade antalet ordinarie ledamöter och ersättare bör dock användningen av tillfälliga ersättare kunna begränsas.

[ fråga om ä m b e t 5 rn a n n a l e dam ö t e r n a föreslår utredningen att två heltidstjänster inrättas som ordförande. Av dessa bör en utses för sin tjänstetid att vara chef för domstolen i administrativt hänseende och leda överläggning i plenum. I övrigt är det enligt utredningen meningen att de dömande uppgifterna skall fördelas lika och fritt mellan de två ordförandena. [ den dömande verksamheten skall de alltså i alla avseenden vara likställda. Förordnandena som ordförande bör liksom hittills vara tidsbegränsade. Bak- grunden härtill är att ordförandena i sin tjänstgöring i AD måste ha ar- betsmarknadsorganisationernas förtroende. liöt'ordnandetiden föreslås uppgå till tre år. Utredningen föreslår vidare att ordförande skall inneha annat ordinarie domarämbete. Den som tjänstgör som ordförande bör nämligen kunna återgå till annan dömande verksamhet efter förordnandetidens utgång. Härigenom kan ordförandena uppnå samma anställningstrygghet och själv- ständiga ställning som en domare har i andra domstolar. Utredningen fram- håller att ordförandena liksom hittills torde komma att hämtas i första hand bland personer med erfarenhet av tjänstgöring som ledamot i någon av de högsta dömande instanserna.

Även beträffande vice ordförande i AD föreslår utredningen. att antalet

Prop. 1974:77 73

tjänster utökas till två och att i varje fall den ena tjänsten ombildas till en heltidstjänst. Motivet för heltidstjänsten är den ådagalagda svårigheten att i mera nämnvärd mån avlasta ordföranden. om befattningen har ka- raktären av bisyssla. Även förordnandena som vice ordförande föreslås bli begränsade till tre år i sänder. Mot denna bakgrund är det enligt utredningens mening befogat att även beträffande en på heltid förordnad vice ord förande uppställa kravet att han bör inneha annat ordinarie domarämbete. 1 en framtid torde detta komma att gälla båda befattningarna som vice ordförande. Vice ordförande har i utredningens förslag tillagts kompetens att i alla avseenden träda i ordförandes ställe. Utredningen framhåller att man torde få räkna med att även vice ordförande kommer att självständigt handlägga vissa mål i AD. Enligt utredningen bör man dock inte genom en uttrycklig regel om att vice ordförande skall inneha annat ordinarie domarämbete utesluta exempelvis den som redan innehar uppdrag som vice ordförande eller ersät- tare för vice ordförande i domstolen. Utredningen föreslår därför endast att vice ordförande skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv samt att han. bör inneha ordinarie domartjänst i annan domstol. Även de båda vice ord- förandena skall i alla avseenden vara likställda beträffande tjänsteställning och kompetens. .

Utredningen föreslår härjämte ytterligare två befättningar som ämbetsman- naledamot i AD. Även dessa helättningshavare bör enligt utredningen förord- nas på tre år. Befattningshavarna skall i likhet med övriga ämbetsmanna- Iedamöter utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. De skall vidare ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.

För envar av de båda vice ordförandena och de båda övriga ämbetsman- naledamöterna föreslår utredningen att tre ersättare förordnas på tre år. Sam- manlagt skall alltså tolv ersättare utses för ämbetsmannaledamöterna. l'ör dent gäller samma behörighetsvillkor som för den ordinarie ledamoten. Även tillfällig ersättare bör kunna tillkallas för dessa ledamöter. Sådan tillfällig ersättare bör ha motsvarande kompetens'som den ordinarie ledamoten. [ ordförandes ställe bör dock enligt utredningens mening endast någon av de ordinarie vice ordförandena kunna inträda. Detsamma gäller behörigheten att vid förfall för den därtill utsedde ordföranden uppehålla chefsskapet i administrativt hänseende eller tjänstgöra som ordförande i plenum. Ut- redningen förutsätter att i första hand den andre ordföranden och i andra hand den till tjänstetiden äldste vice ordföranden i denna situation uppe- håller befattningen som domstolens chef.

Beträffande arbetsgivar- och arbetstagarledatnöterna är det enligt utredningens mening uppenbart att dessa bör delta i den dömande verksamheten inte såsom företrädare för rena fackintressen utan föratt bereda AD sakkunskap om avtalsförhålfanden och synsätt på arbetsmarknaden i allmänhet. Sammansättningen i AD bör vidare igörligaste mån hållas kon- stant föratt ledamöterna skall växa in i rollen som domare. Domstolen börinte

Prop. 1974:77 74

ges karaktären av skiljenämnd med en intresserepresentation som skiftar från fall till fall. Det är viktigt att sörja för kontinuiteten inom domstolen. Med dessa utgångspunkter främjas också domstolens anseende för objek- tivitet. Det gäller att skapa en sådan sammansättning att domstolen genom sina ledamöter får en förankring hos organisationerna på arbetsmarknaden och därmed förtroende hos dem. vilkas tvister domstolen har att pröva. Härvidlag spelar givetvis organisationernas representativa bredd en avgö- rande roll. Det är hos de organisationer som _även i övrigt påverkar rätts- bildningen på arbetsmarknaden som man främst finner den representation på ett mera allmänt plan som nu berörts. Enligt utredningens mening kan mot denna bakgrund endast vissa större organisationer ges representation i AD. De faktorer som med hänsyn härtill ärav betydelse för representationen i AD är enligt utredningen det antal arbetstagare som berörs av organi- sationernas verksamhet. antalet mål i AD som kommer från organisatio- nernas förhandlingsområde samt vilka organisationer som i övrigt främst vid kollektivavtalsförhandlingar etc. styr rättsutvecklingen på arbetsmark- naden. Från dessa synpunkter framstår enligt utredningens uppfattning SAF. staten. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet på arbetsgi- varsidan samt LO. TCO och SACO på arbetstagarsidan som klart domineran— de vid en jämförelse med andra organisationer på arbetsmarknaden. Endast de angivna organisationerna bör därför komma i fråga för representation i AD. Detta överensstämmer också i stort sett med vad som gäller f.n. Vissajusteringar bör dock enligt utredningens mening göras i de nuvarande reglerna. så att endast dessa organisationer ges den formella rätten att föreslå ledamöter eller ersättare i AD.

I fråga om fördelningen av de tillgängliga ledamots- och ersättarplatserna innebär de nuvarande sammansättningsreglerna. att högst sju ledamöter tre ämbetsmannaledamöter. två arbetsgivarledamöter och två arbetstagar- ledamöter — tjänstgör på en gång samt att i vissa typer av mål. offentliga mål och tjänstemannamål. en särskild ledamot inträder i stället för en av de ordinarie ledamöterna på arbetsgivarsidan resp. arbetstagarsidan. De or- dinarie ledamöterna utses efter förslag av SAF och LO. medan de offentliga arbetsgivarna och TCO endast företräds genom särskilda ledamöter. Det- samma gäller ersättarna för ledamöterna. För dem gäller dessutom den sär- skilda bcstämmelsen att en av ersättarna för den särskilde tjänstemanna- ledamoten utses efter förslag av annan huvudorganisation för tjänstemän än TCO vilken inte är ansluten till LO. F.n. utses denne ersättare efter förslag av SACO.

Efter att ha berört. att TCO under utredningsarbetets gång framställt be- gäran hos chefen för dåvarande inrikesdepartementet om att beredas ordinarie representation i AD. har utredningen till en början diskuterat om detta önske- mål kan tillgodoses inom ramen för ett bibehållet antal av sju ledamöter. Ett alternativ till den nuvarande ordningen skulle enligt utredningen vara en domstol där arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna generellt represen-

Prop. 1974:77 75

terade hela arbetsmarknaden och tjänstgjorde i alla typer av mål. Enligt detta alternativ skulle SAF. de offentliga arbetsgivarna. LO och TCO re- presenteras i domstolen av en ledamot var. Detta alternativ har dock för- kastats av utredningen. Ett annat alternativ, som tar hänsyn till vissa alltjämt rådande olikheter inom olika sektorer av arbetsmarknaden men dock ut- mönstrar skillnaden mellan ordinarie och särskilda ledamöter. skulle vara att resp. organisationer blev exklusivt representerade var och en på sitt om- råde. I exempelvis mål på den offentliga sektorn skulle på arbetsgivarsidan tjänstgöra endast offentliga arbetsgivarrepresentanter. medan i tjänsteman- namål. där inte LO var part. två TCO-representanter skulle delta på ar- betstagarsidan. Inte heller detta. alternativ har emellertid vunnit gehör inom utredningen. Även de berörda organisationerna har förklarat sig sakna in- tresse för en sådan lösning. Ett tredje alternativ avser att inom ramen för det ökade totala antalet ledamöter och ersättare i domstolen bättre än f. n. tillgodose representationen för TCO och de offentliga arbetsgivarna. Även detta alternativ bygger på att systemet med särskilda ledamöter skall slopas. Om det totala antalet arbetsgivarledamöter utökas till fyra, skulle enligt detta alternativ tre av dessa nomineras av SAF och en av de offentliga arbets- givarna. På motsvarande sätt skulle tre av de ordinarie arbetstagarledamö- terna utses efter förslag av LO och en efter förslag av TCO. TCO och de offentliga arbetsgivarna skulle samtidigt ges en förbättrad turordning bland ersättarna. Även detta alternativ har emellertid förkastats av utredningen.

Sedan samtliga nu angivna alternativ till den nuvarande ordningen således avvisats. har utredningen övergått till att undersöka vilken representation som kan vinnas inom ramen för en utvidgning av antalet tjänstgörande ledamöter till nio. Utredningen nämner att tanken på en sådan lösning först förts fram av TCO i deras-förut nämnda hemställan om utvidgad repre- sentation i AD. En lämplig ordning skulle enligt TCO vara. att en ordinarie ledamot utsedd efter förslag av TCO inträder i alla mål tillsammans med de två ledamöter som utses efter förslag av LO. Den offentliga arbetsgi- varsidans representation .i AD skulle enligt TCO:s mening kunna utformas på motsvarande sätt som för TCO. Ett annat alternativ som förts fram inom utredningen går ut på att representationen på arbetsgivarsidan skulle alternera mellan två SAF-ledamöter och en företrädare för de offentliga arbetsgivarna i mål på den privata sektorn samt en SAF-ledamot och två företrädare för de offentliga arbetsgivarna i mål på den offentliga sektorn. Representationen på arbetstagarsidan skulle däremot enligt detta alternativ utformas i enlighet med TCO:s förslag. dvs. två företrädare för LO och en företrädare för TCO i alla mål.

lnom utredningen har delade meningar rått om hur representationen i AD skall anordnas. Ledamöterna Åman. von Feilitzen. Gustafsson och Hår- defelt har anslutit sig till det sist nämnda alternativet. medan ledamöterna Björkman. Lindström. Lundberg och Nilsson anser att den nuvarande ord- ningen bör behållas.

Prop. 1974:77 76

Ledamöterna Åman. von Feilitzen. Gustafsson och Hårdefelt anför till stöd för sitt ställningstagande bland annat följande: Sedan de nuvarande principerna om AD:s sammansättning första gången lades fast år l928. har stora förändringar inträffat på arbetsmarknaden. Tjänstemannakåren har ökat såväl absolut sett som i relation till övriga arbetstagargrupper. Denna ökning torde komma att fortsätta. De till TCO anslutna förbunden har numera också kollektivavtal över hela tjänstemannaområdet. och fr.o.m. år 1974 har det avtalsbara området på den offentliga sektorn vidgats betydligt. Ämbetsansvarskommitténs och utredningens eget förslag rörande den pro- cessuella behandlingen av offentliga arbetstvister torde vidare leda till att ett nytt inte oväsentligt ämnesområde förs in under AD:s kompetens. Tra- ditionellt betingade olikheter på arbetsmarknaden utmönstras också mer och mer. I viktiga avseenden t. ex. i fråga om anställningstrygghet. arbetsmiljö.- medinllytande pågår via lagstiftning en rättsutveckling vars principer kom- mer att gälla lika för hela arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund "kan det inte anses befogat att beträffande AD:s sammansättning permanenta en ord- ning som ger uttryck åt delvis försvinnande skillnader mellan olika arbets- tagargrupper och sektorer av arbetsmarknaden. TCO och de offentliga ar- bethivarna bör därför få lika kontinuerligt delta i den dömande verksam- heten i AD som de deltar i rättsbildningen och utvecklingen i övrigt på arbetsmarknaden. Systemet med särskilda ledamöter som inträder endast i vissa mål bör alltså utmönstras. I stället bör AD. samtidigt som det totala antalet ledamöter och ersättare fördubblas. i fortsättningen sammanträda med nio ordinarie ledamöter. varav tre arbetsgivar- och tre arbetstagarle- damöter. Av de sammanlagt sex ledamotsplatserna på arbetsgivarsidan bör SAF få föreslå fyra och de offentliga arbetsgivarna två. Den ene av de två sistnämnda ledamöterna bör företräda staten som arbetsgivare. medan den andre ledamoten utses efter förslag av Svenska kommunförbundet och Lands- tingsförbundet. Arbetsgivarledamöterna bör alternera i de olika målen så att två SAF-ledamöter-och en företrädare för de offentliga arbetsgivarna deltar i mål på den privata sektorn. medan en SA F-ledamot och två företräda- re för de offentliga arbetsgivarna tjänstgör i mål på den offentliga sek- torn. På arbetstagarsidan bör LO få föreslå fyra ledamöter och TCO två le- damöter. Dessa ledamöter bör tjänstgöra i alla typer av mål. I varje mål bör alltså delta två LO-ledamöter och en TCO-ledamot. En utökning av antalet tjänstgörande ledamöter till nio enligt detta förslag kan inte medföra att AD blir ohanterlig. I varje fall får praktiska svårigheter. som för övrigt torde vara av övergångskaraktär. inte hindra en representation som är mer allsidig än den nuvarande och bättre än denna tillgodoser befogade krav på medverkan.

Ledamöterna Björkman. Lindström. Lundberg och Nilsson har till stöd för sin uppfattning att de nuvarande sammansättningsprinciperna bör be- hållas åberopat bland annat följande: En utvidgning av antalet tjänstgörande ledamöter till nio kan komma att tynga de administrativa rutinerna vid

Prop. 1974:77 77

domstolen och ofördelaktigt påverka målens handläggningstid. Det måste vara lättare att i de enskilda målen få till stånd en ordinarie sammansättning. att kalla till långvariga eller brådskande mål och att förkorta tiden för cir- kulation av domsutkasten. om antalet ledamöter sätts till sju i stället för till nio. En sammansättning med nio ledamöter leder också till komplicerade och i vissa avseenden mindre tillfredsställande domförhetsregler. En sådan utvidgning skulle vidare medföra en inte önskvärd förskjutning i propor- tionen mellan företrädarna för parterna på arbetsmarknaden och ämbetsman- naledamöterna. De förra skulle nämligen bli dubbelt så många som de senare. En fördelning av ledamotsplatserna i överensstämmelse med övriga utred- ningsledamöters förslag skulle också leda till en överrepresentation i AD för de organisationer som f. n. företräds av särskilda ledamöter i domstolen. Även om det rent principiellt kan ifrågasättas om systemet med ordinarie resp. särskilda ledamöter bör bestå. kan förhållandena inte anses ha nämnvärt förändrats sedan statsmakterna senast — år 1965 — stadfäste den nuvarande ordningen. Inte heller i de övriga utredningsledamöternas förslag uppges tanken på specialrepresentation. Enligt detta förslag skall ju sammansätt- ningarna på arbetsgivarsidan men av någon anledning ej på arbetstagarsi- dan — växla beroende på målens karaktär. Målen på SAF—LO-området do- minerar alltjämt. F. n. är det endast ett mål av fem som rör den offentliga sektorn och endast ett mål av fyra som utgör tjänstemannamål. Det finns inte heller några tecken på förskjutningar härvidlag. Även om förhållandena på arbetsmarknaden i fortsättningen-kommer att kännetecknas av att lag- stiftning av generell räckvidd införs. bygger denna lagstiftning som regel också på att parterna genom kollektivavtal skall kunna anpassa lagstiftningen. till de särskilda förhållanden som råder. Även enligt arbetsrättskommitténs kommande förslag torde kollektivavtalsbildningen Spela en avgörande roll. De nuvarande sammansättningsreglerna torde av de skäl som nu nämnts väl svara mot de förhållanden som råder på arbetsmarknaden. I varje fall finns det f.n. inte anledning att frångå den rådande ordningen.

Enligt utredningen bör liksom hittills tre ersättare finnas för varje ar- betsgivar— och arbetstagarledamot. Beträffande förordnande av ersättarna an- ser utredningen att motsvarande principer skall gälla som för utseende av ledamöterna. Av ersättarna på tjänstemannasidan bör dock endast fyra utses efter förslag av TCO. medan de två övriga utses efter förslag av SACO. Utredningen är enig om att SACO inom ramen för ett fördubblat antal ersättare bör ges en förbättrad representation mot vad som f.n. gäller. Ut- redningen föreslår därför att en av de ersättare som utses efter förslag av SACO skall sättas först på listan bland ersättarna på tjänstemannasidan.

Arbetsgivar- och arbetstagz-trledamöterna samt ersättarna för dem skall en- ligt utredningens förslag förordnas på tre år.

Utredningen berör också frågan om AD:s dom förhet. Enligt nu— varande regler kan AD:s ordförande inte ensam avgöra mål som förekommer

Prop. 1974:77 78

vid domstolen. Även utredningen har den uppfattningen att de ledamöter som representerar parterna på arbetsmarknaden bör delta i alla avgöranden som domstolen fattar. Däremot bör de handläggningsåtgärder som måste vidtas i målen kunna ombesörjas av en ordförande ensam. Denne bör även. liksom hittills. leda muntlig förberedelse vid domstolen. I vissa fall bör de åtgärder som nu nämnts på ordförandens uppdrag kunna utföras också av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen. En förutsättning bör dock vara att domstolen funnit denne lämplig härför.

Även om de ledamöter som företräder arbetsgivar- och arbetstagarsidan således bör delta i domstolens alla avgöranden är det enligt utredningens uppfattning inte nödvändigt att dessa avgöranden alltid fattas av domstolen i full sammansättning. Som tidigare berörts föreslår utredningen att vissa överklagade mål skall kunna avgöras på handlingarna av domstolen i en mindre sammansättning. Även i andra fall. när ett mål avgörs utan hu- vudförhandling eller när beslut skall fattas som inte angår själva saken utan exempelvis innebär prövning av ett interimistiskt yrkande. bör domstolen vara domför i denna mindre sammansättning. Därvid bör domstolen enligt utredningens mening bestå av tre ledamöter. nämligen ordförande samt en ledamot från vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. En särskild fråga är hur representationen bland dessa senare ledamöter bör utformas i dessa fall. lIärvid bör enligt utredningen utgångspunkten vara och på denna punkt är utredningen enig att vardera sidan representeras av den ledamot. vilken företräder det förhandlingsområde som tvisten rör. De offentliga arbetsgi- varlöreträdarna bör dock betraktas som en enhet.

När ett mål avgörs vid huvudförhandling. skall domstolen enligt utred- ningens förslag alltid uppträda i en större sammansättning. Som förut nämnts är utredningen inte enig om hur många ledamöter som domstolen därvid skall bestå av. Utredningens ena alternativ. enligt vilket högst sju ledamöter skall delta i domstolen. innebär att'denna är domför med ordförande och fyra ledamöter. Enligt utredningens andra alternativ skall domstolen vid huvudförhandlingcns början bestå av nio ledamöter men vara domför med minst fem. om ledamot sedan förhandlingen påbörjats skulle få laga förfall. inträffar under pågående förhandling förfall för en ledamot på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan. skall enligt båda alternativen en ledamot från den motsatta sidan avträda.

Om det vid överläggning till dom eller beslut visar sig föreligga majoritet för en mening. som avviker från domstolens tidigare praxis. bör frågan enligt utredningens uppfattning kunna hänskjutas till avgörande av domstolen i plenum. varvid samtliga ledamöter skall närvara."

4.6. Rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen

Beträffande förfarandet vid AD innehåller LAD vissa bestämmelser som tillkom år 1947. De utgår från att RB:s regler om rättegången vid tingsrätt

Prop. 1974:77 79

i dispositiva tvistemål i princip skall tillämpas även på rättegången vid AD. Bestämmelserna innehåller dock vissa avvikelser från RB:s regler.

Om AD i enlighet med utredningens förslag i viss mån inlemmas i den allmänna domstolsorganisationen är det enligt utredningen självfallet an- geläget att de bestämmelser om rättegången som gäller för de allmänna domstolarna i allt väsentligt tillämpas även av AD. Särskilt viktigt är detta i fråga om sådana bestämmelser som skall tillämpas av AD både som första domstol och som fullföljdsinstans. Grunden för förfarandet vid AD bör därför. liksom f. n.. utgöras av RB:s bestämmelser om rättegången i dis- positiva tvistemål. Utredningen betonar dock att det också är betydelsefullt att AD lämnas relativt stor frihet att anpassa rättegången efter målens be- skaffenhet och de särskilda förhållanden under vilka domstolen arbetar. RB:s regler kan därför för AD:s del behöva modifieras i vissa hänseenden.

[ fråga om rättegången i de mål som AD har att ta upp som första domstol bör enligt utredningen i princip tillämpas de bestämmelser som gäller om rättegången i tingsrätt. De avvikande föreskrifter härifrån som LAD inne- håller synes i stort sett utgöra en lämplig avvägning mellan de i viss mån motstående intressen som nyss berörts. På några punkter där LAD innehåller avvikande föreskrifter kan det dock enligt utredningens mening ifrågasättas om tillräckliga skäl föreliggeratt för AD:s del frångå RB:s regler. Utredningen framhåller att det vidare blir nödvändigt att även reglera förfarandet vid AD som fullföljdinstans. Något hinder mot att därvid tillämpa de bestäm- melser som gäller om rättegången i hovrätt synes inte föreligga annat än på någon enstaka punkt.

lfrågaomdenyttreramen förförfarandet vid AD som första do m stol gäller f. n.'utan undantag de bestämmelser som RB innehåller om rättegången i tingsrätt. Av vad nyss återgetts framgår att denna ordning enligt utredningens uppfattning bör behållas i lagen om rättegången i ar- betstvister. Beträffande den närmare regleringen av rättegången har utred- ningen dock i vissa hänseenden övervägt modifieringar av RB:s bestäm— melser.

Liksom gäller enligt RB skall rättegången i AD inledas genom ansökan om stämning på motparten. Utredningen framhåller att stämningsansök- ningens uppgift är att utgöra underlag för den fortsatta rättegången. För att ansökningen skall kunna fylla denna funktion är det nödvändigt att den innehåller så fullständiga uppgifter om målet som möjligt. På grund härav bör enligt utredningens mening reglerna i 42 kap. 2; RB om vad stämningsansökan skall innehålla i princip gälla också i rättegången vid AD. Utredningen anser det dock vara av värde att det även av lagen om rät- tegången i arbetstvister framgår vilka krav som vid AD ställs på en ansökan om stämning. i likhet med vad som gäller enligt 16.5 LAD bör därför en särskild bestämmelse härom tas in i den nya lagen. Bestämmelsen bör in- nehålla. att käranden i ansökan skall uppge vad han yrkar. dc omständigheter som han åberopar till stöd för yrkandet samt de skriftliga bevis som han

Prop. 1974:77 80

åberopar. Av ansökan skall vidare framgå de omständigheter som gör dom- stolen behörig. Käranden bör slutligen tillsammans med ansökningen ge in de skriftliga bevis som han innehar.

Om anledning inte förekommer att avvisa stämningsansökan. skall AD enligt utredningens förslag utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet. Utfärdas stämning. skall förberedelse i målet äga rum. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt RB. Beträffande formen för för- beredelsen innehåller utredningsförslaget emellertid en avvikelse från 42 kap. 9å RB. Enligt detta stadgande skall förberedelsen enligt huvudregeln vara muntlig. Möjlighet finns dock att förordna om skriftlig förberedelse. F. n. gäller enligt 18.5 LAD den motsatta principen för AD:s del. Enligt utredningens mening torde det ofta vara lämpligt att förberedelsen vid AD inleds med att svaranden föreläggs att avge skriftligt svaromål. För att målen skall bli noggrant genomgångna före huvudförhandlingen torde det emel- lertid därutöver i regel vara erforderligt med ett muntligt inslag i förbe- redelsen. AD bör alltså vara obunden i valet mellan muntligt och skriftligt förfarande. så att förberedelsens form kan anpassas till vad det enskilda målet kräver. Denna obundenhet bör enligt utredningens mening under- strykas genom en särskild föreskrift om att AD efter omständigheterna be- stämmer i vilken mån förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig.

Enligt 42 kap l7_$ RB bör rätten. om det bedöms lämpligt. söka förlika parterna under förberedelsen. Denna bestämmelser gäller f. n. även för AD:s del. Enligt utredningens mening föreligger emellertid i fråga om AD särskilda förhållanden. som gör det befogat att ifrågasätta om förfarandet vid AD bör inriktas på förlikning i högre grad än som förutsätts i RB. För att AD inte i ftill sammansättning skall behöva befatta sig med bagatellartade tvister eller tvister som annars saknar principiell betydelse är det nämligen väsentligt att alla möjligheter tas till vara att under förberedelsen åstadkomma förlikning i sådana mål. Utredningen erinrar emellertid om att enligt dess förslag talan i princip inte får prövas av Al) förrän förhandlingar har ägt rum .i målet. Dessa förhandlingar har till syfte att så långt möjligt undanröja de menings- skiljaktighcter som föreligger mellan parterna. Visserligen kan visst utrymme för förlikningsförsök från domstolens sida föreligga även sedan sådana för- handlingar har ägt rum. Enligt utredningen synes dock möjligheterna att få till stånd förlikning i målet tillfredsställande kunna tas till vara genom en förnuftig tillämpning av föreskriften i RB om rättens förlikningsaktivitet. Någon särskild föreskrift i detta hänseende har utredningen därför inte ansett vara påkallad.

Sedan förberedelsen avslutats. skall målet enligt utredningens förslag före- tas till avgörande så snart det kan ske. Bestämmelserna i 42 kap 16 och 17%; RB om att mål i vissa fall får avgöras under förberedelsen av den domare som leder denna bör enligt utredningens mening inte vinna tillämp— ning i förfarandet vid AD. Som tidigare berörts anser nämligen utredningen att ett mål vid AD inte bör kunna avgöras av en domare ensam. De avgö-

Prop. 1974:77 81

randen som vid allmän domstol kan komma i fråga under förberedelsen frånsett tredskodom. som överhuvudtaget inte bör förekomma vid AD —— behöver emellertid enligt utredningens mening inte fattas av AD vid htt- vudförhandling. l likhet med andra fall när AD avgör mål utan huvud- förhandling bör det vara tillräckligt att avgörandet fattas av domstolen i en mindre sammansättning. alltså av ordförande och två ledamöter.

Frånsett de fall som nu berörts skall målen vid AD avgöras efter hu- vudförhandling. Något utrymme för en tillämpning av 42 kap 20% RB om att huvudförhandling i vissa fall kan hållas i förenklad form av den domare som lett förberedelsen bör enligt utredningens mening inte finnas för AD:s del. Som nyss nämnts bör ett mål vid AD inte kunna avgöras av en domare ensam. Även på en annan punkt föreslår utredningen ett avsteg från de bestämmelser som enligt RB gäller för huvudförhandling i tingsrätt. Om en inledd huvudförhandling måste skjutas tipp. får förhandlingen enligt 43 kap ll & RB inte fortsättas där den avbröts. om uppskovet är längre än femton dagar. i så fall måste ny huvudförhandling hållas. varvid i regel hela processmaterialet skall redovisas på nytt. Utredningen framhåller att det för AD:s del föreligger svårigheter att vid uppskjuten huvudförhandling samla ledamöterna till fortsatt sammanträde inom femton dagar. Med hänsyn härtill anser utredningen att det är nödvändigt med en särskild bestämmelse om att AD får fortsätta en uppskjuten huvudförhandling även när uppskovet har varat längre tid.

I fråga om parts skyldighet att inställa sig till muntlig förberedelse gäller enligt 11 kap 5 & RB att part skall infinna sig personligen. om det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Denna-bestämmelse utgör enligt ut- redningens mening en ändamålsenlig reglering även för rättegången vid AD. Däremot anser utredningen att ett undantag bör uppställas från bestämmelsen i 11 kapS & RB om att part vid huvudförhandling skall infinna sig personligen. om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen i målet. När det gäller huvudförhandling vid AD bör nämligen av processekonomiska skäl personlig inställelse inte krävas i andra fall än när detta behövs för utredningen i målet. Om personlig inställelse skall ske. bör AD enligt ut- redningens mening ha samma rätt som allmän domstol att genom före- läggande om vite framtvinga inställelse vid förhandling inför domstolen. Någon ovillkorlig skyldighet att förelägga vite för part som skall infinna sig personligen bör dock inte uppställas. När det gäller parts skyldighet att inkomma med skriftligt svaromål eller annan infordrad skrift saknas enligt utredningens mening anledning att behålla nuvarande bestämmelse i 185 LAD. enligt vilken AD genom vite kan framtvinga denna skyldighet.

Om part uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller huvud- ' förhandling. kan rätten enligt 44 kap 2 och 4 åk" meddela tredskodom mot den uteblivne parten. om den part som kommit tillstädes yrkar det. Enligt utredningens mening bör denna reglering inte gälla för AD:s del. Med hänsyn till att ett avgörande av Al.) kan få betydelse långt utöver det enskilda fallet

Prop. l974:77 82

är det nämligen inte tillfredsställande. om AD vid ena partens utevaro skulle vara tvungen att meddela en tredskodom och därigenom bli förhindrad att pröva målet i sak. Liksom gäller f.n. enligt 19% LAD bör AD vid parts. utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse i stället vidta åtgärder för fortsatt förberedelse. om detta 'kan antas vara till gagn för målets ut- redning. och i annat fall sätta ut målet till huvudförhandling. Uteblir part från sammanträde för huvudförhandling. skall AD enligt utredningens för- slag ändå hålla förhandlingen och avgöra målet. om den part som kommit tillstädes yrkar det. Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling eller framställs vid huvudförhandling inte yrkande om dom i motpartens utevaro. skall målet enligt utredningens förslag avskrivas.

Som tidigare nämnts anser utredningen att de bestämmelser som gäller om rättegången i hovrätt i princip bör tillämpas på fö rfa randet vid A D som ful l följdsi nstans. Vissa enstaka avvikelser från dessa bestämmelser föreslås dock.

I avsnitt 4.2 har berörts att AD enligt utredningens mening bör ges vidsträckta möjligheter att avgöra ett överklagat mål utan huvudför- handling. För hovrätt gäller att mål som fullföljts genom vad i princip skall avgöras efter huvudförhandling. ] vissa särskilt angivna fall får huvudför- handling dock underlåtas även i sådana mål (se 50 kap 21 & RB). Utredningen anser att huvudregeln för AD:s del emellertid bör vara den motsatta mot vad som gäller för hovrätt. Handläggningen bör alltså i princip vara skriftlig. och målet bör därvid kunna avgöras av domstolen i en mindre sammansätt- ning. IIuvudförhandling bör” hållas endast om särskilda skäl föreligger. t.ex. om muntlig bevisning kommer i fråga eller om målet har ett principiellt intresse från arbetsrättslig synpunkt. Om någon ledamot vid den skriftliga handläggningen anser att sådana särskilda skäl som nu nämnts föreligger. bör målet dock enligt utredningens mening inte kunna avgöras annat än efter huvudförhandling. dvs. i den större sammansättningen av Al).

I fråga om möjligheterna att fortsätta en uppskjuten huvudförhandling gäller för hovrätt — liksom för tingsrätt att detta inte får ske sedan längre tid förflutit än femton dagar (50 kap lSå RB.). Utredningen framhåller att vad som förut anförts om att AD som första domstol måste kunna hålla fortsatt huvudförhandling. även när ttppskovet har varat längre tid än femton dagar. har giltighet också när AD är fullföljdsinstans. Ett undantag från reglerna i RB om fortsatt huvudförhandling bör därför enligt utredningen uppställas även i detta fall.

Liksom gäller i tingsrätt är part i hovrätten skyldig att inställa sig per- sonligen till huvudförhandling. om hans närvaro inte kan antas sakna be- tydelse för utredningen (ll kap Sä RB). Som förut berörts förordar utred- ningen att part. när AD är första domstol. inte skall behöva inställa sig personligen till huvudförhandling annat än om hans närvaro behövs för utredningen. [ konsekvens härmed bör motsvarande gälla även vid huvud-

Prop. 1974:77 83

förhandling inför AD som fullföljdsinstans.

Även beträffande frågor som är gemensamma för fö r fa ra n det vid AD både som första domstol och som ftillföljdsin-_. stan s föreslår utredningen vissa avvikelser från de ordinära rättegångsbe- stämmelserna enligt RB.

] fråga om möjligheten att självmant infordra bevisning gäller f.n. en skillnad mellan AD och de allmänna domstolarna. Enligt Zl & LAD har AD nämligen rätt att självmant meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis. en rätt som de allmänna domstolarna saknar. Vidare kan AD i motsats till allmän domstol självmant inkalla vittne som inte förut har hörts på parts begäran. om detta är påkallat med hänsyn till avgörandets betydelse utöver målet. Utredningen anser emellertid det från principiella synpunkter möta betänkligheter mot att tillerkänna AD större möjligheter att självmant infordra bevisning än som är medgivet enligt RB. Något egent- ligt behov härav synes enligt utredningen knappast heller föreligga. Det torde nämligen i de flesta fall vara möjligt för domstolen att inom ramen för den processledning som skall iakttas enligt RB animera parterna att åbe- ropa den bevisning som kan fordras för ett riktigt bedömande av målet. I praktiken torde AD också ha förfarit på detta sätt. när fråga uppkommit att infordra bevisning som parterna inte av sig själva tänkt på att åberopa. I ett hänseende anser utredningen det dock vara motiverat med ett avsteg från principen om parternas frihet att disponera över processmaterialet. Lik- som hittills bör AD nämligen ha möjlighet att självmant bereda parter som slutit ett kollektivavtal tillfälle att yttra sig så snart ett mål gäller inne- börden av ett annat avtal som hämtat sitt innehåll från kollektivavtalsparter- nas avtal. Härigenom kan målet tillföras de synpunkter på tolkningsfrågan som dessa kan ha att anlägga. Ett uttryckligt stadgande härom bör enligt utredningens mening tas in i lagen om rättegången i arbetstvister.

Även beträffande frågan vilket material som får läggas till grtind för dom i målet gäller f. n. skilda regler för AD och de allmänna domstolarna. Utöver vad som förekommit vid huvudförhandlingen får AD nämligen till grund för domen lägga också andra omständigheter som har förebragts i målet (26 & LAD). Enligt utredningens mening bör detta undantag från de allmänna rättegångsreglerna i princip behållas även i lagen om rättegången i arbets- tvister. Bland annat bör AD som förut nämnts avgöra ett mål i sak även när ena parten har uteblivit från huvudförhandlingen. Uppenbarligen för- utsätter denna ordning att Al) vid målets avgörande kan ta hänsyn till vad handlingarna i målet innehåller. Denna möjlighet bör enligt utredningen stå domstolen till buds även i det fallet att det vid överläggning till dom framkommer att visst material. som lagts fram vid förberedelsen. av för- biseende inte redovisats vid huvudförhandlingen eller att vissa komplet- terande uppgifter behövs för domsskrivningen. Givetvis bör dock motparten i ett sådant fall beredas tillfälle att yttra sig över detta material. Detta synes emellertid inte alltid behöva ske vid en fortsatt muntlig förhandling. I vissa

Prop. 1974:77 84

fall torde det vara tillräckligt att motpartens yttrande görs skriftligen. Av de skäl som nu angetts anser utredningen att AD bör kunna ta hänsyn även till vad handlingarna i målet innehåller. Domstolen bör emellertid inte ha möjlighet att efter fritt skön avgöra i vilken utsträckning detta material skall läggas till grund för domen. Bestämmelsen bör därför ha den innebörden att domen alltid skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhand- lingen och vad handlingarna innehåller.

När det gäller omröstning till dom eller slutligt beslut gäller enligt 25.5 LAD två undantag för AD:s del från bestämmelserna i 16 kap RB. För det första är AD inte bunden av RB:s reglering av ordningen för omröstning. utan domstolen får själv bestämma i vilken ordning omröstning skall äga rtiin. Med hänsyn till de särskilda arbetsförhållanden som råder _inom AD har det nämligen inte ansetts lämpligt med stela bestämmelser om den ord- ning i vilken AD:s ledamöter skall yttra sig vid omröstning. Detta skäl har enligt utredningen alltjämt giltighet. Den nämnda undantagsbe- stämmelsen bör därför behållas i lagen om rättegången i arbetstvister. Det andra undantaget från RB:s omröstningsregler innebär att särskild omröst- ning inte skall ske i AD beträffande olika omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet (s. k. omedelbart relevanta omständigheter). Enligt utredningens mening bör detta undantag i princip gälla för AD:s del även i fortsättningen. Sedan möjligheten enligt 17 kap 5 & RB att meddela mellandom utvidgats år 1971. kan det emellertid i vissa fall vara lämpligt att särskild omröstning kan ske även vid AD beträffande s. k. omedelbart relevanta omständigheter. Enligt nämnda bestämmelse kan på begäran av part mellandom meddelas beträffande varje omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i ett mål. om det med hänsyn till utredningen är lämpligt att sådan mellandom meddelas. En förutsättning för att en fråga på detta sätt skall kunna brytas ut och göras till föremål för mellandom är emellertid självfallet att omröstningsreglerna gör det möj- ligt att rösta särskilt om den frågan (prop. l97l:45 s. 104). Bestämmelsen om mellandom gäller visserligen formellt även för AD:s del. men på grund av omröstningsreglerna i LAD kan domstolen i realiteten inte tillämpa be- stämmelsen. Enligt utredningen synes det emellertid från processekonomisk synpunkt lämpligt att även AD har möjlighet att meddela mellandom enligt detta stadgande. På grund härav bör AD på samma sätt som de allmänna domstolarna kunna uppställa omedelbart relevanta omständigheter till sär- skild omröstning. om det är påkallat på grund av yrkande ont mellandom. Däremot föreslår utredningen att bestämmelsen i RB om särskild omröstning beträffande rättegångskostnad inte skall gälla för AD:s del.

Den tid inom vilken dom eller slutligt beslut skall meddelas har för AD:s del f. n. inte fixerats i vidare mån än att detta skall ske så snart som möjligt efter huvudförhandlingens avslutande (26.8 LAD). Den i 17 kap. 9å RB uppställda tvåveckorsrcgeln gäller alltså inte för AD. Med hänsyn till AD:s arbetsformer är det enligt utredningen också uppenbart att denna regel inte

Prop. 1974:77 85

kan tillämpas för AD:s (fel. AD bör alltså inte heller i fortsättningen bindas av några snäva tidsmarginaler i detta hänseende. Enligt utredningen bör för AD:s del inte heller gälla det i 17 kap 95% RB uppställda kravet att parterna vid huvudförhandling skall underrättas om tiden och sättet för domens meddelande. Däremot bör AD vara skyldig att utsända en avskrift av domen till parterna samma dag som domen meddelas.

[ 6 kap. RB finns utförliga bestämmelser om vad protokoll skall innehålla. Dessa gäller f.n. även för AD:s del utom på en punkt. Till skillnad från vad som gäller för tingsrätt och hovrätt behöver nämligen utsaga av vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran inte antecknas i pro- tokoll vid huvudförhandling inlör AD (245 LAD). Bakgrunden till bestäm- melsen är givetvis att AD:s domar eller beslut inte får överklagas och att något behov av att bevara detta bevismaterial därför i regel inte föreligger. Enligt utredningen gör sig denna synpunkt gällande även efter en reform av rättegången i arbetstvister enligt de riktlinjer som föreslås av utredningen. Bestämmelsen bör därför behållas i lagen om rättegången i arbetstvister.

Beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna bör enligf utredningens mening även för rättegången i AD gälla den huvudregel som föreskrivits i 18 kap. l & RB. nämligen att den förlorande parten skall ersätta motparten hans kostnad om inte annat är föreskrivet. Utredningen framhåller att denna regel emellertid ibland kan leda till ett resultat som framstår som alltför hårt mot den förlorande parten. För parterna föreligger ofta ett gemensamt intresse att få ett auktoritativt besked av AD. oavsett hur utgången kan komma att bli. Målen har vidare många gånger ett stort intresse utöver det enskilda fallet. Det sagda gäller framför allt i fråga om kollektivavtalsmålen. Dessa synpunkter gör sig emellertid gällande även i de andra mål som AD kan komma att pröva vare sig som första domstol eller som fullföljdsinstans. Också i dessa fall kan omständigheterna ha varit sådana att den förlorande partens talan inte har lett sig obefogad. Avgörandet kan vidare ibland ha stor betydelse utöver målet. AD bör alltså i alla mål ha möjlighet att förordna att parterna skall svara för sina egna kostnader (s. k. kvittning) i de fall när den förlorande parten hade skälig anledning att få tvisten prövad. Utredningen framhåller att AD i princip bör ha möj- lighet att förordna om kvittning oavsett vilken part som förlorat målet. Enligt 41 & tredje stycket lagen om anställningsskydd gäller dock en särskild regel i detta hänseende. Denna bestämmelse innebär att kvittning av rät- tegångskostnaderna kan ske. om arbetstagaren förlorar mål om tillämpning av lagen men hade skälig anledning att få tvisten prövad. Motsvarande regel gäller däremot inte om arbetsgivaren förlorar målet. 1 utredningens nyligen framlagda förslag till följdändringar i allmän arbetsrättslig lagstiftning (SOU 197356) har en hänvisning till bestämmelsen intagits i de särskilda lagar som innehåller förbud mot uppsägning och avskedande i vissa fall. Denna bestämmelse bör enligt utredningens mening inte rubbas av den motsvarande bestämmelse som enligt vad nyss förordats bör tas in i lagen om rättegången

Prop. 1974:77 86

i arbetstvister. 1 sistnämnda bestämmelse bör därför ett undantag göras för de avvikande bestämmelser som gäller enligt lagen om anställningsskydd m. m.

Även beträffande fördelningen av rättegångskostnad mellan flera med- parter innehåller utredningens förslag en avvikelse från vad som gäller enligt RB. När rättegångskostnad skall ersättas av flera medparter svarar de enligt 18 kap. 9å RB solidariskt för denna kostnad. Enligt 18 kap. 11 & RB kan rätten dock. på yrkande av någon av dem. med hänsyn till omständigheterna pröva hur kostnaden skall fördelas mellan detn eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden. Till skillnad från dessa bestämmelser gäller enligt 28% andra stycket LAD att rättegångskostnad som flera medparter är skyldiga att ersätta alltid skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången. Solidarisk be- talningsskyldighet skall alltså inte åläggas dem. Denna bestämmelse hänger samman med föreskriften i 9å kollektivzwtalslagen om att skyldighet för flera att utge skadestånd skall fördelas mellan dem efter den större eller mindre skuld som ligger envar till fast. Denna föreskrift skulle bli i viss mån illusorisk. om de förlorande parterna i ett kollektivavtalsmåf kunde åläggas solidarisk ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader. Även i andra mål som AD har att ta upp som första domstol bör denna princip om rättegångskostnadernas fördelning gälla. såvitt angår förhållandet mellan en organisation och dess medlemmar. Enligt utredningen finns där- emot inte någon anledning att göra den nämnda bestämmelsen tillämplig även i de mål som fullföljs till AD från en tingsrätt. Bestämmelsen bör alltså gälla endast när AD är första instans.

Slutligen föreslår utredningen ett undantag från RB:s bestämmelser om ' vad som utgör ersättningsgill rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 85 RB skall ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara bland annat kostnaden för rättegångens förberedande. Som åtgärd för rättegångens förberedande skall därvid anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan. Denna bestämmelse är tillämplig även i rät- tegången vid IAD. Enligt utredningen kan lämpligheten härav emellertid ifrågasättas. Enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt kan förhandling om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare påkallas av å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare vari denne är medlem samt å andra sidan förening av arbetstagare. vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Mot bakgrund av denna reglering har på arbetsmarknaden ut- bildats ett reguljärt förhandlingssystem för biläggande av tvister mellan ar- betsgivare och arbetstagare. Detta förhandlingssystem ingår som ett led i organisationernas normala verksamhet. Enligt utredningen skulle det te sig främmande om kostnaden för denna förhand]ingsverksamhet kunde tas ut i rättegång. Ett undantag från skyldigheten att ersätta motpartens kostnader för rättegångens förberedande bör därför gälla beträffande förhandlingar som grundas på lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal.

Prop. 1974:77 87

4_.7 Rättegången i tingsrätt

Som förut berörts förordar utredningen att de arbetstvister. som inte skall tas upp omedelbart av AD. prövas av tingsrätt i samma sammansättning som andra dispositiva tvistemål. dvs. av tre yrkesdomare. Enligt utredning- ens mening bör även i övrigt beträffande rättegången i tingsrätt i allt väsentligt gälla samma processuella regler vid handläggningen av en arbetstvist som de vilka skall iakttas i andra dispositiva tvistemål — dock med undantag för att tvisten skall överklagas till AD och inte till hovrätt. På några enstaka punkter finns det emellertid enligt utredningen anledning att överväga av- vikelser från de regler om rättegången som gäller i allmänhet.

För de arbetstvister som handläggs vid tingsrätt föreslår utredningen en särskild forttmregel. som kompletterar bestämmelserna i 10 kap. RB om laga domstol. Ett tillämpning av sistnämnda bestämmelser kan enligt ut- redningen ibland lcda till att en arbetstagare som vill föra talan mot sin arbetsgivare i en arbetstvist måste väcka denna talan vid en tingsrätt som ligger långt från hans eget hemvist. En sådan situation kan uppstå framför allt när arbetstagaren är anställd vid ett bolag som har sitt säte på annan plats än den där arbetet utförs eller när staten eller t. ex. landsting är ar- betsgivare. Med hänsyn till att resckostnaden i dessa fall kan bli betydande för arbetstagaren förordar utredningen att i lagen om rättegången i arbets- tvister tas in en särskild forumregel som innebär att arbetsgivaren får in- stämmas där arbetstagaren har sitt hemvist. Utredningen påpekar att en sådan regel visserligen kan komma att innebära vissa olägenheter för ar- betsgivaren. Enligt utredningen torde denne dock i allmänhet ha större möj- ligheter än arbetstagaren att bära de särskilda kostnader för inställelsen vid rätten som den föreslagna regeln kan leda till.

Ett ytterligare avsteg från de allmänna rättegångsreglerna som utredningen har funnit påkallat berör den s. k. dispositiott'sprincipen. Enligt denna princip skall parterna fritt få bestämma vilket processntaterial som skall föras in i målet. Som förut återgetts har utredningen för AD:s del funnit skäl tala för att i lagen om rättegången i arbetstvister ta in en bestämmelse om att de parter som slutit ett kollektivavtal skall beredas tillfälle att yttra sig så snart en part i ett mål påstår att detta kollektivavtal har betydelse förprövning av tvisten i målet. Detta skall ske. oavsett om parterna i målet begär det eller ej. De skäl som motiverar denna avvikelse från dispositionsprincipen gör sig gällande även i en arbetstvist i tingsrätt som gäller innebörden av ett kollektivavtal. vilket utan att vara bindande mellan parterna i tvisten likväl är av betydelse för prövning av denna tvist. Den förordade bestäm- melsen bör därför gälla även för rättegången i tingsrätt.

Beträffande rättegångskostnadcrna i en arbetstvist har utredningen som tidigare berörts förordat att Al") skall kunna förordna att vardera parten skall bära sin kostnad även i sådana fall när detta inte är medgivet enligt RB. Utredningen har därvid förklarat att de synpunkter som åberopats till stöd

Prop. 1974:77 88

härför gör sig gällande även beträffande mål som AD kan komma att pröva som fullföljdsinstans. Uppenbarligen gäller detsamma när ett sådant mål i första instans handläggs i tingsrätt. Den förordade bestämmelsen bör därför gälla även för tingsrätternas del. Också det tidigare förordade undantaget från reglerna i RB om skyldigheten att ersätta motpartens kostnader för rättegångens förberedande nämligen beträffande sådana kostnader vilka hänför sig till förhandling som grundas på bl. a. lagen om förenings- och förhandlingsrätt — bör äga tillämpning på rättegången i tingsrätt.

Utredningen drar slutligen upp frågan. om ett särskilt förlikningsförfarande bör införas vid tingsrätt i de arbetstvister som handläggs där. Förebilder till ett sådant förfarande finns bl.a. i västtysk och fransk rätt. Enligt ut- redningens mening bör emellertid ett sådant avsteg från de eljest gällande reglerna om rättegången i tingsrätt övervägas i ett vidare sammanhang. t. ex. i samband med den allmänna översyn av tvistemålsprocessen som aviserats i prop. 1973z87 med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden (s. 135). .

Hänvisningar till S4-6

4.8. Arbetstvister på den offentliga sektorn

Utredningen framhåller till en början att behovet av enhetliga prövnings- regler gör sig gällande med särskild styrka på den offentliga sektorn. Lagen om rättegången i arbetstvister bör därför i princip vara tillämplig även på tvister i offentliga anstälIningsförhållanden. Den nuvarande besvärsrätten i sådana tvister bör i motsvarande mån inskränkas. så att någon dualism inte uppstår i prövningsförfarandet. Denna princip kan dock enligt utred- ningens mening inte genomföras undantagslöst. I vissa fall är det nämligen lämpligare att tvisterna alltjämt avgörs besvärsvägen och inte i den ordning som förutsätts i lagen om rättegången i arbetstvister. Utredningen framhåller att uppdelningen av ett avtalsbart resp. icke avtalsbart område på den of- fentliga sektorn bör kunna tjäna som utgångspunkt för gränsdragningen mellan tvistemål och besvärsmål.

1 fråga om tvister rörande avtalsförbjudna frågor föreslår utredningen att den nuvarande besvärsrätten i princip skall bestå. Lagen om rättegången i arbetstvister bör i motsvarande mån inte bli tillämplig. Detta skall dock gälla endast om annat inte är särskilt föreskrivet. Rättsfrågor av allmän ar- betsrättslig natur t. ex. angående uppsägning. stridsåtgärder el. dyl. — bör enligt utredningens mening behandlas lika för hela arbetsmarknaden enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Utredningen föreslår därför antingen generella bestämmelser härom i lagar. såsom lagen om förenings- och för- handlingsrätt och lagen om anställningsskydd. eller särskilda regler i de of- fentliga tjänstemannaförfattningarna i detta hänseende. De gällande föreskrif- terna i statstjänstcmannalagen och kommunaltjänstemannalagen om be- hörighet för AD att handlägga mål rörande stridsåtgärder på det offentliga tjänstemannaområdet bör också behållas. Utredningen förutsätteratt behovet av liknande ändringar beträffande. exempelvis avskedande och disciplinära

Prop. 1974:77 89

åtgärder uppmärksammas vid den pågående bearbetningen av ämbetsan- svarskommitténs förslag.

Beträffande frågor som tillhör det avtalsbara området föreslås den motsatta regeln gälla. Tvister rörande sådana frågor skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta gäller vare sig tvisten gäller kollektivavtalsreglerade frågor eller ej och oavsett om arbetstagaren är organiserad eller oorganiserad. Från denna regel uppställer utredningen dock två undantag. Det ena undantaget avser tvister om frågor som trots att de är avtalsbara ändå regleras i annan författning än lag. Undan- taget tar sikte på rättsområden där speciella författningsbestämmelser gällt under lång tid — t.ex. beträffande traktamente. pensioner etc. och en fast praxis utbildat sig vid de besvärsmyndigheter som har att pröva tvister på dessa ibland invecklade områden. I dessa fall är det enligt utredningens mening lämpligast att dessa frågor alltjämt prövas av dessa besvärsmyn- digheter. Det andra undantaget gäller tvister om frågor som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren. Med detta undantag avser utredningen sådana fall där arbetsgivarens beslutanderätt inrymmer en skälighetsprövning. Tvis- ter om sådana skälighetsfrågor bör enligt utredningen liksom hittills inte behandlas i civilprocessuell tttan i administrativ ordning.

Även om den föreslagna ordningen i betydande mån leder till en en- hetligarc behandling av arbetstvisterna på den offentliga sektorn. kan det enligt utredningen inträffa att en rättsfråga som skall avgöras besvärsvägen även kommer upp till behandling i annan ordning. Utredningen föreslår nämligen inte någon begränsning av rätten att vid allmän domstol föra talan mot staten eller annat offentligt rättssubjekt i en fråga som tidigare behandlats besvärsvägen. Sådant mål är emellertid inte att anse sotn en arbetstvist. och den skall således inte handläggas enligt lagen om rättegången i arbets- tvister. Utredningen framhåller också att det föreslagna regelsystemet lika litet som f. n. utesluter att ett och samma fall kan kotnma under prövning av både besvärsmyndighet och domstol med hänsyn till att alternativa grun- der anförs.

Hänvisningar till S4-8

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 4.3

4.9. Skiljeförfarande i uppsägningstvister

Enligt direktiven skall utredningen pröva om ett skiljeförfarande. liknande det som f. n. tillämpas enligt vissa huvudavtal på arbetsmarknaden. bör an- vändas i stället för domstolsrsrövning av uppsägningstvister i ett system där uppsägningsskyddet är reglerat i lag. När det gäller att ta ställning till den genom direktiven resta frågan bör man enligt utredningens mening skilja mellan de fall. när en uppsägningstvist — om den skulle handläggas i rätte- gång enligt de förut förordade forumreglerna skall avgöras av AD som första domstol. och de fall när tvisten först skall behandlas av en tingsrätt innan den efter överklagande kan komma under AD:s prövning.

Beträffande de sistnämnda uppsägningstvisterna där parterna i regel inte

Prop. l974:77 90

har hjälp av någon organisation vid utförande av sin talan synes ett skil- jeförfarande kunna erbjuda vissa fördelar framför domstolsförfärandet. Domstolsförfarandet är offentligt. och ett avgörande i flera instanser kan medföra ökade kostnader och tidsutdräkt. Den omständigheten att parterna saknar inflytande på domstolens sammansättning kan också upplevas som en brist. Ett skiljeförfarande är inte behäftat med dessa olägenheter men kan av andra skäl ibland framstå som ett mindre godtagbart alternativ. Fram- för allt gäller detta på grund av de kostnadsrisker som är förenade med skiljeförfarandet. Detta kan nämligen komma att bli dyrbart med hänsyn till att parterna utöver sedvanliga rättegångskostnader har att svara även för skiljemännens arvoden. Möjlighet att få rättshjälp för dessa kostnader finns inte. För de tvister som det nu är fråga om föreligger därför enligt utredningen ett behov av ett av staten tillhandahållet processuellt alternativ till skiljeförfarandet. vilket kan ta till vara fördelarna med detta förfarande men samtidigt undanröja dess nackdelar. Olika lösningar kan därvid tänkas. En enligt utredningens mening godtagbar lösning utgör det förslag till sär- skilda till den allmänna domstolsorganisationen anknutna skiljedomstolar. som förts fram av domstolskommittén (SOU 1972222). Enligt detta förslag skall som skiljedomstol tjänstgöra tingsrätt i särskild sammansättning. Skil- jedomstolens avgöranden får inte överklagas. Handläggningen vid sådan domstol omgärdas med sekretess. Parterna får utse var sin skiljeman i skil- jedomstolen och kostnaderna för dessa skall stanna på statsverket. Genomförs detta förslag. synes de nya skiljedomstolarrm kunna tillgodose det behov av ett alternativ till såväl domstolsförfärande som skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän. vilket enligt vad nyss sagts kan föreligga för de uppsägnings- tvister som annars skulle avgöras av tingsrätt i första instans.

När det gäller de uppsägningstvister som täcks av AD:s behörighet ligger saken enligt utredningen annorlunda till. [ dessa fall torde talan i regel föras av någon organisation. Med hänsyn härtill har kostnadsaspekterna inte sam- ma betydelse som när talan förs av enskilda parter. Ett av parterna själva arrangerat skiljeförfarande ter sig därför inte från ekonomisk synpunkt fika ofördelaktigt som det eljest kan göra. Vidare är AD både första och sista instans. varför behovet av ett skiljeförfarande i stället för domstolsprövning inte från denna synpunkt är lika framträdant'le som i andra fall. Något intresse för ett av staten tillhandahållet organ. som skulle vid sidan av AD och de skiljenämnder som finns inrättade på arbetsmarknaden slita de uppsäg- ningstvister som det nu gäller. har inte heller framkommit vid de över- läggningar som utredningen haft med företrädare för olika arbetsmarknads- organisationer. För dessa organisationer synes valet i stället stå mellan att antingen låta de nuvarande skiljenämnderna avgöra även tvister om upp- sägning som grundas på lagen om anställningsskydd eller att vända sig till AD med dessa tvister. Utredningen har visserligen diskuterat att med dom- stolskommitténs förslag somförebild tillägga AD uppgiften att fungera som ett slags skiljedomstol för de uppsägningstvister. som eljest skulle avgöras

Prop. 1974:77 91

av AD i vanlig sammansättning. Av de skäl som nyss angetts har utredningen emellertid förkastat tanken att lägga fram något sådant förslag.

4.10 Ikraftträdande m. m.

Lagen om rättegången i arbetstvister föreslås träda i kraft den i juli |974. Utredningen framhåller att denna tidpunkt valts av den anledningen att lagen om anställningsskydd då träder i kraft. Intresset av en enhetlig rätts- tillämpning gör sig ju särskilt starkt gällande beträffande tvister om till- lämpningen av denna lag. I och med att lagen om rättegången i arbetstvister träder i kraft skall LAD upphöra att gälla.

Enligt utredningens förslag till övergångsbestämmelser skall senast med- delade förordnanden för ledamöter och ersättare i AD upphöra att gälla vid utgången av juni 1974. Nya förordnanden skall meddelas fr. o. m. den I juli l974. Därvid får — med avvikelse från huvudregeln om förordnande för tre år förordnandetiden första gången sättas till två år för högst hälften av ledamöterna och ersättarna. Enligt utredningen kan det nämligen med hänsyn till domstolens kontinuitet vara olämpligt att alla förordnandena behöver omprövas samtidigt.

Vidare föreslår utredningen den övergångsbestämmelsen, att äldre bestäm- melser alltjämt skall tillämpas i mål som inkommit till tingsrätt eller AD före den nya lagens ikraftträdande. Om inte huvudförhandling i målet då har påbörjats. skall de nya bestämmelserna om AD:s sammansättning dock vinna tillämpning även i sådant mål.

Slutligen föreslås en övergångsbestämmelse angående talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Har sådant beslut meddelats före den nya lagens ikraft- trädande. skall alltjämt äldre bestämmelsertillämpas om arbetstagaren enligt dessa bestämmelser har rätt att anföra besvär över beslutet.

Även den av utredningen föreslagna lagen om lagsökning och betalnings- föreläggande för fordringsanspråk som uppkommit i anställningslörhållan- den. som ersätter 1947 års lag om betalningslöreläggande för vissa fordringar på arbetslön m.m.. föreslås träda i kraft den i juli 1974. Beträffande mål om lagsökning eller betalningsföreläggande som inkommit till tingsrätt före ikraftträdandet skall dock äldre bestämmelser alltjämt tillämpas.

Som berörts i avsnitt 4.4 föreslår utredningen vidare vissa ändringar i de forumregler som f. n. återfinns i vissa arbetsrättsliga lagar. Detta gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt. semesterlagen . lagen om arbets- givares kvittningsrätt. lagen om anställningsskydd och de andra lagar som reglerar uppsägning eller avskedande i vissa fall samt den offentliga tjäns- temannalagstiftningen. l sistnämnda lagstiftning liksom i kollektivavtals- lagen skall enligt utredningens förslag även vissa nya forumregler föras in. Utredningen föreslår också vissa ändringar i lagen om begränsning av sam- hällsstöd vid arbetskonflikt. lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. rättshjälpslagen och lagen om verkställighet av bötesstraff.

Prop. l974:77 9-2

Hänvisningar till S4-9

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 4.3

5 Departementschefen

5.1. Allmänna utgångspunkter

Under 1970-talet har ett flertal betydelsefulla reformer genomförts på ar- betslivets område. I åtskilliga hänseenden griper dessa reformer in i det rättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Lagfästandet av ett allmänt anställningsskydd utgör ett exempel härpå. Vidare kan erinras om att utrymmet för kollektivavtalsreglering på den offentliga sektorn har vidgats avsevärt fr. o. m. den I januari l974. Ytterligare reformer av detta slag är att vänta inom den närmaste tiden. Det finns anledning räkna med att det nuvarande ämbetsansvaret för arbetstagare i offentlig tjänst inom kort avskaffas i väsentliga avseenden och ersätts av ett privaträttsligt ansvar av i huvudsak samma natur som det vilket tillämpas på den privata ar- betsmarknaden. Mot slutet av år 1974 väntas arbetsrättskommitten (ln l97lz3) lägga fram förslag till regler som ger arbetstagarna och deras or- ganisationer ett ökat inflytande inom företag och myndigheter. Jämsides med dessa reformer av allmän arbetsrättslig natur ges också arbetstagarnas representanter i dessa och andra frågor vidgade befogenheter och en starkare ställning gentemot arbetsgivarna. Så har nyligen skett med skyddsombuden. Det förslag till lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. som kommer att anmälas senare denna dag (prop. l974:88). har samma syfte. .

Den nya arbetsrättsliga lagstiftning som redan har genomförts eller som skymtar i en nära framtid kommer sannolikt att föra med sig åtskilliga tvister. framför allt i ett inledande skede innan erfarenhet vunnits om lag- stiftningen och ledning erhållits genom domstolsavgöranden. Den ökade arbetsbelastning som reformerna kan antas medföra för domstolarna torde bli särskilt märkbar hos arbetsdomstolen (AD). De nya lagreglerna innebär nämligen att uppkommande tvister till stor del skall avgöras av denna dom- stol samtidigt som de förutsätter snabba avgöranden. AD är emellertid redan nu arbetsmässigt hårt belastad. Skall AD kunna möta de krav som refor- merna kornmer att ställa på domstolen. blir det uppenbarligen nödvändigt att förstärka dess resurser i olika avseenden.

Tillkomsten av den nya lagstiftningen aktualiserar också behovet av en enhetlig processttell behandling av tvister av arbetsrättslig natur. AD till— skapades ursprungligen för att avgöra tvister om kollektivavtal. Därefter har dess behörighet undan för undan vidgats genom särskild lagstiftning. Al) har numera att pröva även tvister rörande lagen ( 19361506)om förenings- och förhandlingsrätt samt tvister om tillämpning av vissa andra lagar — såsom semesterlagen tl%3:l 14) och lagen tl*)7():215) om arbetsgivares kvitt— ningsrätt beträffande arbetstagare vars anstälfningsförhållande regleras av kollektivavtal. Andra arbetsrättsliga tvister handläggs emellertid vid allmän domstol. Det ligger i sakens natur att identiskt lika rättsfrågor kan upp— komma i ett anställningsförhållande. vare sig detta regleras av kollektivavtal

Prop. 1974:77 93

eller ej. En följd av den nuvarande processuella fördelningen av. tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare är alltså att samma arbetsrättsliga fråga kan komma att prövas såväl av AD som av allmän domstol. Härigenom föreligger uppenbarligen risk för att bedömningen kommer att utfalla på olika sätt. Denna risk blir alltmer påtaglig och därmed också alltmer be- aktansvärd ju mer ingående som rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare lagregleras.

Olägenheterna med en uppdelning av arbetsrättsliga tvister på olika dom- stolsorgan har tidigare påtalats i de skilda lagstiftningssammanhang. när det har varit aktuellt att föra över nya målgrupper till AD:s kompetensområde. Därvid har betonats att den rådande processuella dualismen inte är till- fredsställande och att det är angeläget att den undanröjs. Att den trots detta kommit att stå kvar synes närmast bero på att frågan betraktats som alltför svårlöst för att avgöras utan dröjsmål med den vid varje tillfälle aktuella lagstiftningen i övrigt. Och ett sådant dröjsmål har därvid inte ansetts motiverat enbart av den processuella frågan. vilken synts lagstiftaren vara av underordnad betydelse i jämförelse med den föreslagna lagstiftningen i dess helhet. Frågan aktualiserades emellertid på nytt år 1960. Med anledning av en detta år väckt motion hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t att frågan om enhetlig ordning vid behandlingen av tvister på ar- betsrättens område skulle göras till föremål för utredning. Riksdagsskrivelsen överlämnades till domstolskommittén att vara tillgänglig vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag. I samband med att domstolskommittén år l968 fick nya direktiv beslöt Kungl. Maj:t att den i riksdagsskrivelsen upptagna frågan därefter inte skulle behandlas av kommittén. l stället lades uppgiften att utreda tlenna fråga på utredningen (ln 197030) rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen.

Utredningen. som tidigare lagt fram förslag som lett till lagstiftning om anställningsskydd m.m.. har i januari i år avlämnat sitt slutbetänkande (SOU l974z8) Rättegången i arbetstvister. Betänkandet upptar förslag till en reformering av den processuella behandlingen av tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande anstå-illningsförhållanden. s. k. arbetstvister. I en särskild lag om rättegången iarbetstvister. som ersätter den nuvarande lagen (19281254) om arbetsdomstol (LAD). föreslås regler som bl.a. innebär en ny domstolsorganisation för dessa tvister samt ingripande förändringar i AD:s organisation och verksamhetsformer.

Utredningens förslag vilar på uppfattningen att en processuell ordning bör tillskapas som bättre än den nuvarande kan garantera en enhetlig rätts— tillämpning i arbetstvister. Enligt utredningen är den lämpligaste vägen för att tillgodose detta önskemål att vissa slag av arbetstvister handläggs av AD som första och enda domstol. medan övriga arbetstvister först handläggs vid tingsrätt i vanlig sammansättning för att därifrån kunna utan begränsning fullföljas till AD i andra och sista instans. Med hänsyn till den ökade ar— betsbelastning vid AD. som kommer att bli följden av detta förslag och

Prop. 1974:77 94

av de andra reformer på arbetsrättens område som förut berörts. föreslår utredningen att antalet ledamöter i AD fördubblas och att ytterligare hel— tidstjänster inrättas för domstolens ämbetsmannaledamöter.

Utredningens förslag har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredning- ens uppfattning att förutsättningar bör skapas för en enhetlig rättstillämpning i tvister av arbetsrättslig natur. De riktlinjer för en ny domstolsorganisation isådana tvister som utredningen dragit upp anses även i stort sett godtagbara, även om några remissinstanser är kritiska på vissa punkter. Den av ut- redningen föreslagna fördubblingen av antalet ledamöter i AD tillstyrks av samtliga remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del.

Enligt min mening är det inte tillfredsställande att arbetsrättsliga frågor av samma eller likartat slag kan komma att bedömas av olika typer av domstolar utan möjlighet till ett enhetligt avgörande åtminstone i sista in- stans. Olägenheterna härav framträder särskilt tydligt när det gäller till- lämpningen av en lag av så central betydelse för förhållandet mellan ar- betsgivare och arbetstagare som den nyligenantagna lagen om anställnings- skydd. Men även i övrigt är det givetvis angeläget att tvister rörande sådana rättsförhållanden kan bli så enhetligt bedömda som möjligt. I likhet med utredningen och remissinstanscrna anser jag därför att man bör försöka finna ett system som skapar förutsättningar för enhetlighet i rättstillämp- ningen i arbetstvister.

Som utredningen har framhållit är det givet att önskemålet om en enhetlig rättstillämpning bäst tillgodoses.om den slutliga prövningen av arbetstvister görs av AD med dess speciella erfarenhet och sakkunskap av sådana tvister. Samtidigt är det dock väsentligt att en sådan utvidgning av AD:s verksamhet inte medför att domstolens nuvarande karaktär av prövningsinstans för prin- cipiellt viktiga arbetstvister går förlorad. Liksom hittills bör tyngdpunkten i domstolens verksamhet ligga på de mål som arbetsmarknadsorganisatio- nerna har särskilt intresse av att få prövade i domstolen. AD:s verksamhet bör vidare även i fortsättningen kunna bedrivas under sådana former att i domstolen kan ingå framträdande företrädare för arbetsmarknadsorgani- sationerna. vilka tjänstgör i domstolen vid sidan av sina ordinarie arbets- uppgifter. Från denna synpunkt framstår det som angeläget att den utökning av AD. som blir ofrånkomlig vid en sådan reform som nu nämnts i förening med en av andra arbetsrättsliga reformer föranledd ökad måltillströmning. kan hållas vid den av utredningen föreslagna fördubblingen av antalet le- datnöter. Även från andra synpunkter skulle det vara olyckligt. om AD på grund av en kraftigt ökande arbetsbörda tvingades att växa utöver denna ram. Bland annat skulle svårigheter då kunna uppstå att bevara kontinuiteten i rättstillämpningen.

Ett konsekvent genomförande av tanken på en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister skulle. leda till att alla sådana tvister lades på AD som enda domstol. En sådan lösning är emellertid enligt min mening helt otänkbar.

Prop. 1974:77 95

Bl.a. skulle den utan tvekan spränga den förut angivna ramen för en ut- ökning av AD och även i övrigt rubba AD:s nuvarande karaktär på ett högst olyckligt sätt. Inte heller är det lämpligt att låta AD bli enbart sista instans för alla arbetstvister. alltså även för de tvister som f. n. handläggs där. Den enda framkomliga vägen för att tillgodose önskemålet om en en- hetlig rättstillämpning i arbetstvister är således. som utredningen funnit. att vissa tvister prövas av AD som första och enda domstol medan övriga tvister handläggs av en lägre instans innan de. efter överklagande. kan kom- ma under AD:s bedömande.

För att AD som första domstol skall tillföras i huvudsak enbart sådana tvister. som kan antas ha ett intresse från organisationsmässig synpunkt. har utredningen föreslagit vissa begränsningar i rätten att väcka talan vid denna domstol. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget i denna del. Jag förordar alltså att organisationerna ges samma rätt som de f. n. har att utan fullmakt väcka och utföra talan för sina medlemmar vid AD. Genom den förprövning som organisationen därigenom måste företa kan AD besparas en hel del onödiga eller bagatellartade tvister. Vidare bör normalt krävas att förhandlingar har ägt rum beträffande i princip alla tvistefrågor som kan komma under AD:s prövning. Härigenom erhålls en garanti för att dessa frågor kommer att vara väl förberedda när de skall behandlas av AD. Detta krav kan även bidra till att AD tillförs endast tvisterav mera principiell karaktär. Övriga tvister brukar som regel sållas bort vid den förhandlings- proccdur som tillämpas på arbetsmarknaden. Överhuvudtaget bringas f. n. det övervägande antalet tvister ur världen förhandlingsvägen. Detta är en starkt bidragande orsak till att AD. trots att dess behörighet undan för undan vidgats. hittills inte tillförts fler mål än som skett.

Beträffande de mål som inte skall tas upp omedelbart av AD synes det mig uppenbart att prövningen i lägre instans inte. bör förläggas till särskilda för detta ändamål inrättade specialdomstolar. En sådan lösning har även avvisats under remissbehandlingen. Däremot har en remissinstans föreslagit att handläggningen i första instans skall koncentreras till ett mindre antal tingsrätter. exempelvis en i varje län. ] likhet med utredningen och övriga remissinstanser anserjag emellertid inte att detta skulle vara lämpligt. Tings- rätterna bör alltså som hittills utan åtskillnad vara första instans för de arbetstvister som inte skall tas upp omedelbart av AD. Som utredningen utan erinran från någon remissinstans föreslagit bör tingsrätterna därvid ha samma sammansättning som i andra dispositiva tvistemål. dvs. vid hu- vudförhandling bestå av tre yrkesdomare.

Frågan om tingsrätternas avgöranden i arbetstvister skall kunna överklagas direkt till AD eller om hovrätt bör utgöra mellaninstans har under remiss- behandlingen blivit föremål för delade meningar. Utredningens förslag att AD skall vara andra och sista instans tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. AD:s ordförande och de båda hovrätterna för-

Prop. 1974:77 96

ordar dock att hovrätt införs i instansordningen. Även SAF anser att denna fråga bör övervägas ytterligare.

Från de utgångspunkter som jag nyss har redovisat talar starka skäl för att instanskcdjan mellan tingsrätt och AD inte bryts av att hovrätt sätts in mellan dessa båda instanser. Intresset av en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister talar egentligen för att AD som enda instans handlägger alla . dessa tvister. När detta av andra skäl inte är möjligt är det emellertid mest följdriktigt att tingsrätternas avgöranden får överklagas direkt till AD. Detta medför visserligen att de arbetstvister som tas upp av tingsrätt inte blir inordnade i ett treinstanssystem på samma sätt som flertalet tvister av annat slag. Jag vill emellertid erinra om att detta system underkastats en väsentlig inskränkning genom den begränsning av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen som genomfördes år 1971. Med hänsyn härtill finner jag inte att någon bärande invändning från denna synpunkt kan riktas mot att man på det arbetsrättsliga fältet tillämpar ett system som innebär att talan mot tingsrätts avgörande fullföljs direkt till AD. Frågan gäller i stället närmast om praktiska hänsynstaganden lägger hinder i vägen för denna lösning.

De remissinstanser som förordat hovrätt som mellaninstans har uttryckt farhågor för att AD annars kommer att tillföras så många mål. delvis av annan än rent arbetsrättslig natur. att dess nuvarande karaktär förändras. Jag har tidigare sagt att en sådan utveckling inte är önskvärd och bör för- hindras. Om remissinstansernas bedömning är riktig. skulle det alltså vara nödvändigt att bortse från de skäl. som talar för ett tvåinstansförlarande. och föra in hovrätt i instanskcdjan. Emellertid är jag inte övertygad om att farhågorna för en sådan utveckling kommer att besannas. om AD i stället är andra och sista instans. Enligt utredningen uppgår antalet arbets- tvister som handläggs vid tingsrätterna med undantag för tvister om ska- destånd på grund av olycksfall i arbetet till omkring 500 om året. varav ca 300 avgörs genom dom eller annat slutligt beslut än avskrivningsbeslut. Av de inkomna målen utgörs mer än hälften av mål om tvistiga fordringar i konkurs. Enligt vad jag förordar i avsnitt 5.2 skall emellertid sådana mål inte omfattas av den processuella reform som det nu är fråga om. Av de av tingsrätterna avgjorda målen förs endast ungefär 10%. dvs. omkring 30 mål om året. vidare till högre instans. Hur stor andel härav som utgörs av mål om tvistiga fordringar i konkurs ärokänt. Som utredningen framhållit kan visserligen antalet arbetstvister komma att öka. sedan lagen om an- ställningsskydd trätt i kraft. och detta bör givetvis även påverka antalet överklagade mål. Även med beaktande härav torde det emellertid vara endast ett förhållandevis begränsat antal arbetstvister som skulle komma att full- följas till AD om målen fick överklagas direkt till denna domstol.

] detta sammanhang bör vidare beaktas att den nyligen antagna lagen (l974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden enligt utredningens förslag skall tillämpas även på de arbetstvister som handläggs i tingsrätterna. Denna lag är tillämplig på dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde

Prop. 1974:77 97

inte överstiger f. n. 3 950 kronor. Lagen har till syfte att förbättra den en- skildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas rättegångskostna- der. Detta sker genom förenklingar av det nuvarande rättegångsförfarandet. Rätten att fullfölja talan mot ett avgörande som tingsrätt meddelat i det förenklade förfarandet är begränsad. Prövning i högre instans får ske endast efter prövningstillstånd. Sådant tillstånd får beviljas endast om anledning förekommer till ändring i tingsrättens avgörande eller på vissa i övrigt an- givna grunder. Frågan om prövningstillstånd avgörs av den högre instansen i en mindre sammansättning på grundval av vad handlingarna i målet in- nehåller. Utredningens förslag. att denna lag skall tillämpas även på rät- tegången i de arbetstvister som handläggs vid tingsrätt. har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Ävenjag finner detta förslag vara lämp- ligt. Det finns anledning räkna med att en inte oväsentlig del av de ar- betstvister som handläggs vid tingsrätt är av sådan beskaffenhet som avses med den nämnda lagen. På grund av det dispensprövningssystem som lö- reskrivs i den lagen kommer sannolikt de fullföljda arbetstvister. där AD skall göra en fullständig överprövning. att bli relativt få.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt synes uppfattningen. att AD i ett tvåinstanssystem kommer att tillföras ett stort antal fullföljda arbets- tvister. inte ha fullt fog för sig. Enligt utredningens förslag skall vidare de fullföljda målen enligt huvudregeln avgöras på handlingarna i en rriindre sammansättning. lluvudförhandling inför domstolen i sedvanlig samman- sättning skall i dessa mål hållas endast om muntlig bevisning skall före- bringas eller eljest särskilda skäl t. ex. att målen har ett allmänt intresse eller i övrigt är av principiell betydelse från arbetsrättslig synpunkt för- anleder det. Om en av ledamöterna i den mindre sammansättningen anser att sådana särskilda skäl föreligger. skall dock hans mening gälla som dom- stolens beslut. Denna lösning. som i huvudsak godtagits under remissbe- handlingen. synes mig väl funnen. Härigenom kan antalet fullföljda mål som skall avgöras av AD i en större sammansättning kunna hållas ytterligare nere. Domstolen torde vidare i denna större sammansättning endast undan- tagsvis behöva handlägga tvister av bagatellartad natur. samtidigt som den dock har möjlighet att pröva sådana tvister för vilka den genom sin speciella sakkunskap och erfarenhet är särskilt lämpad. Som utredningen framhållit synes detta förfarande vidare innebära en sådan kostnadsbesparing för par- terna. att förfarande även från denna synpunkt ter sig motiverat. Dessutom bör snabbheten i avgörandena i dessa mål kunna främjas genom detta lör- farande. Samtidigt tillgodoses även befogade rättssäkerhetskrav genom att målen skall företas till avgörande vid huvudförhandling inför domstolen i den större samtmtnsättningen så snart någon ledamot i den mindre sam- mansättningen påyrkar det. Jag biträder alltså utredningens förslag i denna del.

Enligt min mening kommer således det tillskott av överklagade mål. som kan bli följden om AD görs till andra i stället för till tredje instans

Prop. 1974:77 98

för de mål som i första instans skall tas upp av tingsrätt. inte att i någon större utsträckning påverka AD:s arbetsbörda. Vid bedömningen av om AD eller hovrätt skall vara andra instans är emellertid också av betydelse hur många mål AD i övrigt kan komma att tillföras på grund av de in- ledningsvis nämnda reformerna på arbetsrättens område. Om AD:s arbets- kapacitet även vid en fördubbling av antalet ledamöter kommer att till större delen tas i anspråk för de mål. som AD har att pröva som första domstol. minskar ju i motsvarande mån utrymmet för AD att inom angivna ram handlägga även överklagade mål. Emellertid finns enligt min mening inte anledning att räkna med en sådan utveckling. Att AD på grund av dessa reformer kommer att sammanlagt tillföras ett flertal nya mål harjag redan förut sagt. Den nya lagstiftningen genomförs emellertid etappvis — exem- pelvis kan lagstiftning på grund av arbetsrättskommitténs arbete väntas träda i kraft först om någon tid — och det är allmänt känt att det antal tvister som föranleds av ny lagstiftning efter en tid brukar minska i takt med prejudikatbildningen på det nya området. Med hänsyn härtill harjag goda förhoppningar att en fördubbling av AD:s arbetskapacitet kommer att vara tillräcklig för att bemästra den ökade måltillströmning som kan väntas i framtiden. även om AD för de överklagade målen utgör andra instans. Jag anser det alltså inte vara nödvändigt att föra in hovrätt som en instans mellan tingsrätt och AD.

Att i dagens läge bilda sig någon säker uppfattning om den framtida mål- tillströmningen till AD är emellertid givetvis inte möjligt. Alla sådana be- dömningar måste bli mer eller mindre godtyckliga. Skulle utvecklingen ta en annan riktning än den jag har bedömt som den mest sannolika. får frågan om den lämpligaste ordningen för avgörande av arbetstvister tas upp till förnyat övervägande.

Av vad jag nyss har sagt framgår att jag även tillstyrker utredningens förslag att antalet ledamöter vid AD fördubblas. Detta tar dock endast sikte på de ledamöter i domstolen som representerar parterna på arbetsmarknaden. Beträffande de heltidsanställda ledamöterna. liksom den fast anställda per- sonalen i övrigt. återkommer jag i avsnitt 5.4 .

Det nu förda resonemanget ger alltså vid handen att jag ansluter mig till utredningens förslag i fråga om de grundläggande linjerna för en ny domstolsorganisation i arbetstvister. Även i övrigt synes utredningsförslaget väl avvägt. [ detaljer kan visserligen jämkningar behöva göras och i något fall andra lösningar böra väljas. Som helhet är utredningens förslag emellertid enligt min mening väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Utredningen har föreslagit att de nya reglerna skall träda i kraft den I juli 1974. dvs. samtidigt med lagen om anställningsskydd. Detta innebär visserligen att den tid som återstår till ikraftträdandet blir kort. I likhet med utredningen och några remissinstanser TCO och AD:s ordförande anserjag emellertid att det är ytterst angeläget att tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd redan från början kan handläggas enligt de

Prop. 1974:77 99

nya rättegångsbestämmelserna. Som jag tidigare sagt gör sig ju intresset av en enhetlig rättstillämpning särskilt starkt gällande beträffande sådana tvister. Att som från något håll föreslagits låta de nya reglerna till en början bli tillämpliga endast på dessa tvister anser jag å andra sidan inte lämpligt. Det kan nämligen ofta antas föreligga ett nära samband mellan dessa tvister och andra arbetstvister. och ett särskiljande skulle därför kunna medföra betydande processuella svårigheter. De föreslagna processuella reglerna bör alltså i sin helhet träda i kraft den 1 juli 1974.

Med anledning av påpekanden från vissa remissinstanser vill jag framhålla. att jag har för avsikt att innan de nya reglerna träder i kraft sörja för att berörda domare och annan personal i tingsrätterna på lämpligt sätt ges be- hövlig information om de nya reglerna.

Jag vill nämna att reformarbetet beträffande AD:s verksamhet inte är avslutat i och med detta lagstiftningsärende. Arbetsrättskommittén har näm- ligen enligt sina direktiv till uppgift att behandla sådana frågor rörande AD som inte har tagits upp i förevarande sammanhang. Bland annat åligger det arbetsrättskommittén att undersöka hur rättsbildningen vid domstolen skall kunna anpassas till utvecklingen på arbetsmarknaden.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Tillämpningsområdet

Enligt utredningens förslag skall lagen om rättegången i arbetstvister i princip tillämpas på alla tvister om kollektivavtal och andra tvister som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana tvister kallas i lagförslaget arbetstvister. Från lagens tillämpningsområde undantar ut- redningen dock vissa tvister som trots att de rör anställningsförhållanden likväl till övervägande delen avser annat än arbetsrättsliga frågor eller av annan anledning inte bör handläggas i samma ordning som skall gälla för arbetstvister i allmänhet.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag godtagits eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Från några håll föreslås dock vissa jämk- ningar. I allmänhet går dessa ut på att tillämpningsområdet skall begränsas ytterligare. '

Enligt min mening är det uppenbart att lagen i första hand skall vara tillämplig på alla tvister om kollektivavtal. Sådana tvister har sedan år 1928 prövats av AD. och anledning finns inte att nu införa begränsningar i möjå ligheten till sådan prövning. I likhet med utredningen anser jag att detta bör komma till klart uttryck i lagtexten. I enlighet med vad jag förut har anfört bör lagen vidare tillämpas på andra tvister som rör det kontrakts- rättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. För lagens till- lämpning bör det därvid sakna betydelse om tvisten avser tillämpning av en lag eller författning. instruktioner. reglementen etc.. som i ett eller annat hänseende reglerar anställningsförhållandet. eller om tvisten angår det per- sonliga avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som i övrigt tyst

Prop. 1974:77 100

eller uttryckligen bestämmer anställningsvillkoren. Liksom utredningen anser jag att lagen i princip bör gälla alla tvister som grundas på ett sådant förhållande. Tillämpningsområdet för tvister om kollektivavtal och andra tvister om anställningsförhållanden bör nämligen så långt möjligt samman- falla. På annat sätt går det svårligen att undanröja den processuella dualism som förevarande reform har till syfte att motverka.

l några remissyttranden påpekas att ett så vidsträckt tillämpningsområde medför en risk för att AD i alltför hög grad utvecklas till något annat än en domstol för tvister av specifikt arbetsrättslig natur. Reformen anses i så fall kunna ge upphov till en dualism av annat slag än den som nu råder inom arbetsrätten. Svårigheter förutses även uppkomma när det gäller att avgöra om en tvist är att anse som en arbetstvist eller ej. För egen del anser jag emellertid att denna kritik är överdriven. Till viss del riktar sig invändningarna f. ö. även mot den fördelning av mål mellan allmän domstol och AD som har gällt alltsedan tillkomsten av denna Specialdomstol och som såvitt känt inte i detta hänseende medfört några påtagliga olägenheter (att svårigheter däremot kunnat uppstå när det gällt att avgöra om ett mål är en kollektivavtalstvist eller ej är en annan sak). Givetvis kommer varje tänkbar gränsdragning att vålla större eller mindre principiella och praktiska problem. Att AD kan få anledning att vici sidan av de allmänna domstolarna tillämpa regler som är gemensamma för alla avtalstyper — t. ex. beträffande avtals giltighet och tolkning. preskription av fordringsanspråk. skadestånd i kontraktsförhållanden etc. torde vara ofrånkomligt hur grän- sen än dras. l undantagsfall kan en arbetstvist även i övrigt inrymma rätts- frågor som inte är av arbetsrättslig natur. Sådana tvister kan vidare givetvis röra rena bevisfrågor eller eljest te sig mindre betydelsefulla från arbetsrättslig synpunkt. Emellertid synes en avgränsning efter tvisternas större eller mind- re intresse från arbetsrättslig synpunkt inte kunna ske. Det torde inte vara möjligt att genom en uppräkning i lagtexten avskilja mål som inrymmer specifikt arbetsrättsliga frågor från mål som inte är av denna beskaffenhet. Och uppenbarligen är det inte utförbart att dra någon allmängiltig gräns mellan sådana mål. De remissinstanser som uttryckt farhågor för att AD med det förordade tillämpningsområdet kommer att tillföras ett stort antal tvister. där behovet av en från arbetsrättslig synpunkt särskilt sakkunnig behandling är mindre framträdande. har inte heller antytt hur gränsen för tillämpningsområdet bör dras. Jag kan vidare inte finna att gränsen mellan arbetstvister och andra tvister kommer att vålla större svårigheter än om endast vissa arbetstvister hänförs under lagen. ! själva verket torde det för- hålla sig tvärtom. Svårigheten att avgöra om en tvist är en arbetstvist eller ej kommer man ju inte från. även om gränsen dras på ett annat sätt än jag förut har förordat. För övrigt bör denna svårighet inte överbetonas. ! praktiken torde det i de flesta fall inte medföra några problem att konstatera att en tvist utgör en arbetstvist.

Risken för att Al) skall tillföras en mångfald tvister som saknar större

Prop. l974:77 101

arbetsrättsligt intresse bör enligt min mening motverkas på annat sätt än genom en allmän begränsning av lagens tillämpningsområde. Som utred- ningen föreslagit bör undantag göras för vissa typer av tvister beträffande vilka en prövning i AD av olika skäl inte är lämplig. Till dessa undantag återkommer jag strax. I övrigt torde de begränsningar i måltillström ningen till AD som jag förut har förordat leda till att det vid remissbehandlingen väckta problemet rörande lagens tillämpningsområde reduceras högst vä- sentligt. ] fråga om de mål som kommer från den organiserade sektorn av arbetsmarknaden bör kravet att tvistefrågorna skall ha blivit föremål för förhandling mellan parterna. innan de får prövas av AD. utgöra en ef- fektiv spärr i detta hänseende. Beträffande övriga mål torde endast ett be- gränsat antal komma att fullföljas från tingsrätt till AD. Av dessa kommer vidare de flesta troligen att ha sådana arbetsrättsliga inslag att en prövning i AL) ter sig befogad. Skulle min bedömning härvidlag visa sig felaktig. får som jag tidigare har sagt frågan om den lämpligaste ordningen för behandlingen av arbetstvister tas upp till förnyat övervägande.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen föreslagna huvudregeln att lagen skall vara tillämplig på alla tvister om förhållandet mellan ar- betsgivare och arbetstagare. vare sig tvisten rör kollektivavtal eller enskilda anställningsförhållanden. Som jag nyss sagt bör emellertid vissa undantag från denna huvudregel göras för tvister som är av den särskilda beskaf- fenheten. att de inte lämpligen bör handläggas i samma ordning som andra arbetstvister.

Till denna kategori hör till en början tvister vilka skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning. Även sådana tvister kan ibland röra förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Så är exempelvis fallet med hyrestvister.t. ex. om tjänstebostad. samt arrendetvister. De special- regler som gäller för dessa tvister sätts inte automatiskt ur spel av lagen om rättegången i arbetstvister. när tvisten samtidigt utgör en arbetstvist. Därvid skall den emellertid också handläggas enligt föreskrifterna i denna lag. Om undantag inte görs för dessa tvister antingen i de bestämmelser som reglerar förfarandet i hyres- resp. arrendetvister eller i den nu föreslagna lagen. uppstår alltså en konkurrens mellan de båda regelsystemen. Det- samma gäller beträffande andra arbetstvister som skall handläggas enligt särskilda processuella regler. t. ex. patenttvister. militära tvistemål. sjörätts- mål. Enligt utredningen bör sådana mål som nu nämnts inte behandlas annorlunda än andra specialmål bara därför att parterna står i ett anställ- ningsförhållande till varandra. Jag delar denna bedömning. som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Dessa mål bör därför undantas från lagen om rättegången i arbetstvister. ( den mån ett sådant mål på grund av särskild föreskrift undantagits från de speciella reglerna därför att tvisten rör kollektivavtal. kommer det emellertid att prövas på samma sätt som andra arbetstvister. Sådana särskilda föreskrifter gäller f. n, för hyrestvister.

Beträffande tvister om fordringar som bevakats i konkurs föreligger spe-

Prop. 1974:77 102

ciella förhållanden. För fastställande av en borgenärs rätt till utdelning för fordran i konkurs gäller ett särskilt förfarande inom konkursens ram. Sedan en konkursfordran bevakats. kan annan borgenär som bevakat fordran i konkursen liksom konkursförvaltaren och konkursgäldenären inom viss tid därefter framställa anmärkningar mot den bevakade fordringen. Dessa an- märkningar behandlas vid ett lörlikningssammanträde. Träffas inte förlik- ning vid detta sammanträde, skall bevakningen hänskjutas till prövning av rätten (s.k. jävsprocess). ! denna process tillämpas i olika avseenden andra regler än de som gäller för rättegång i allmänhet. Bl. a. avgörs genom domen i processen endast den rätt som tillkommer fordringen i konkursen. Domen har med andra ord inte rättskraft utom konkursen. Eftersom en bevakad fordran många gånger inte kan utgå med fullt belopp. har det ansetts att en bevakande borgenär inte skall behöva lägga ned mer arbete och kost- nader på målet än som motsvarar vad han kan vinna i konkursmålet. Vill parterna få en fullständigare prövning av fordringen. kan de vid sidan av konkursen inleda särskild rättegång härom. Därvid har konkursdomstolen- att fastställa borgenärens rätt i konkursen till det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången. Enligt utredningen finns det mot denna bakgrund inte någon anledning att tvister som föranleds av konkurs skall. när det gäller en fordran av arbetsrättslig natur. handläggas i den särskilda ordning som föreslås gälla för arbetstvister i allmänhet. [ utredningens förslag har därför ett undantag gjorts för sådana tvister. Detta undantag har mött viss kritik under remissbehandlingen. Därvid framhålls att dessa tvister ofta inrymmer arbetsrättsliga frågor av principiellt intresse som helst bör avgöras av AD som sista instans.

Av vad jag förut har sagt framgår att bestämmelserna i lagen om rät- tegången i arbetstvister inte kan ta över de bestämmelser som skall iakttas när en arbetsrättslig fordran handläggs ijävsprocess. Att helt undanta sådana fordringar från konkurslagens regler om jävsprocess för att i stället låta dem prövas i samma ordning som andra arbetstvister är emellertid uppenbarligen inte lämpligt. Inte heller synes det mig vara någon framkomlig väg att låta AD varesigsom första domstol ellersom fullföljdsinstans handlägga dessa fordringar i konkursdomstolens ställe men i övrigt med tillämpning av de för jävsprocess gällande reglerna. Något undantag från dessa regler bör alltså inte göras för fordringar av arbetsrättslig natur. Om tvistiga ford- ringar i konkurs inte heller undantas från lagen om rättegången i arbets- tvister. uppstår emellertid den förut diskuterade konkurrensen mellan olika regelsystem. Å ena sidan skall fordringen enligt konkurslagen prövas ijävs- process. Å andra sidan kan konkursdomstolen inte självständigt pröva bor- genärens rätt i denna process. om tvist om fordringen skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Motsvarande problem föreligger redan i dag. om tvisten rör en fråga som AD enligt 11 .: LAD eller andra be- stämmelser är ensam behörig att pröva. Dessa bestämmelser innehåller näm- ligen inte något undantag för fordringar. som skall prövas i jävsprocess.

Prop. 1974:77 103 .

Problemet har i rättstillämpningen lösts på så sätt att konkursdomstolen hänvisat parterna ijävsprocessen att inleda särskild rättegång om tvistefrågan i AD. varefter AD:s dom fått bli bestämmande för utgången ijävsprocessen. Denna lösning synes emellertid knappast lämplig i fortsättningen. när alla arbetstvister skall handläggas i en särskild processuell ordning med tingsrätt som första instans för vissa arbetstvister. En enligt min mening bättre lösning är att i enlighet med utredningens förslag ta undan alla tvistiga fordringar i konkurs från lagen om rättegången i arbetstvister. Härigenom blir kon- kursdomstolen oförhindrad att i jävsprocessen pröva även arbetsrättsliga fordringar. Vill parterna få en fullständigare prövning i den ordning som föreskrivs i lagen om rättegången i arbetstvister. kan de inleda särskild rät- tegång om fordringen enligt denna lag. ijävsprocessen får fordringen då enligt [09% konkurslagen fastställas till det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången.

Problem av liknande slag som de jag nu har berört kan uppkomma även i andra konkursrättsliga sammanhang. Exempelvis katt i ett konkursan- sökningsmål tvist uppkomma. huruvida konkurssökanden en arbetsta- gare — har den fordran som åberopas som grund för arbetsgivarens för- sättande i konkurs. Eftersom en sådan tvist skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. skulle konkursdomstolen inte självständigt kunna pröva denna fråga utan vara tvungen att hänvisa tvisten till särskild rättegång i den ordning som föreskrivs i denna lag. Detta är dock uppen- barligen inte någon tillfredsställande lösning. På grund härav bör ett särskilt undantag uppställas för alla mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen. Samma undantag bör även uppställas för mål som skall handläggas enligt ackordslagen. eftersom motsvarande problem kan uppkomma även i dessa mål.

Enligt utredningens förslag skall skadeståndsanspråk som grundas på ett anställningsförhålla nde handläggas i samma ordning som andra arbetstvister. Detta gäller även skadestånd i anledning av brott. Ett undantag föreslås dock för det fall att talan förs tillsammans med åtal för brottet. Detta undan- lag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Däremot anser några remissinstanser att lagen över huvud taget inte skall tillämpas på talan om skadestånd i anledning av brott. För egen del finnerjag det emel- lertid uppenbart att det inte går att uppställa ett generellt ttndantag för tvister om ersättning för skada som uppkommit genom brott. i den mån den ska- degörande handlingen utgör ett kontraktsbrott. synes det inte tillfredsstäl- lande att frågan om påföljden för detta kontraktsbrott inte kan avgöras i samma ordning som i övrigt gäller för brott mot anställningsavtalet. Ett sådant undantag skulle vidare skapa svårbemästrade problem i forumhän- seende. Frågan om lagens tillämpning skulle nämligen då bli beroende av om den skadegörande handlingen oavsett om åtal väcks eller inte dess- utom utgör brottslig gärning. l likhet med utredningen anser jag därför att lagen i och för sig bör tillämpas på varje skadeståndsanspråk som grundas

Prop. l974:77 104

på ett anställningsförhållande. Lagen bör dock givetvis inte gälla. om talan om sådant anspråk förs i samband med åtal för brott. i så fall skall be- stämmelserna om rättegången i brottmål i stället tillämpas. i praktiken torde de flesta anspråk på skadestånd i anledning av brott komma att handläggas i denna ordning. Någon risk för att AD med den nu förordade lösningen skall tillföras ett flertal skadeståndsmål föreligger därför knappast.

En remissinstans har ifrågasatt om inte ett undantag bör göras för mål som avser återkrav av felaktigt utbetald lön. Jag kan emellertid inte finna" att sådana mål på något avgörande sätt skulle skilja sig från andra arbets- tvister. Jag är alltså inte beredd att uppställa ett särskilt undantag för mål av denna beskaffenhet.

Som utredningen utan erinran från remissinstanserna föreslagit bör där- emot mål om ersättning för yrkesskada undantas från lagens tillämpning. Sådana mål har knappast något arbetsrättsligt inslag som motiverar spe- cialbehandling. Vidare är målen ofta utredningsmässigt svårbemästrade. Reg- leras ersättningsfrågan i kollektivavtal. bör tvist om kollektivavtalets rätta innebörd dock prövas i samma ordning som andra arbetstvister. Undantaget för mål om ersättning för yrkesskada bör alltså begränsas till sådana fall när tvisten inte rör kollektivavtals rätta innebörd.

Som utredningen framhållit uppkommer särskilda problem när det gäller arbetstagare i offentlig verksamhet. De undantag från lagen som kan behöva uppställas för sådana arbetstagare behandlas i avsnitt 5.7 .

Några andra undantag utöver dem som nu har genomgåtts har jag inte funnit anledning att uppställa. i övrigt bör lagen alltså vara tillämplig på alla tvister som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt utredningens förslag skall härvid som arbetstagare anses även s. k. beroende uppdragstagare. dvs. sådana som utan att anställnittgsförltållande föreligger utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Detta förslag har kritiserats av några remissinstanser. som anser att lagens tillämpningsområde härigenom blir för vagt och dessutom onödigt vid— sträckt. Jag har förståelse för denna kritik. Visserligen skall tvister mellan uppdragsgivare och beroende uppdragstagare f. n. prövas av A D. om tvisten rör kollektivavtal eller tillämpning av lagen om förenings- och förhand- lingsrätt. Någon ändring på denna punkt bör givetvis inte ske. Om även andra tvister mellan sådana parter förs in under lagen föreligger emellertid en risk för att AD kommer att tillföras tvister där rättsfrågan är av annan än rent arbetsrättslig natur. Exempelvis torde handelsresande. agenter. dis- tributörer etc. i vissa fall kunna betraktas som beroende uppdragstagare. och tvister rörande förhållandet mellan dessa och deras uppdragsgivare kan givetvis komma att innefatta frågor av utpräglat handelsrättslig natur. Som påpekats under remissbehandlingen skulle vidare begreppet beroende upp- dragstagare kunna ge upphov till svårigheter när det gäller att avgöra om lagen är tillämplig på en viss tvist eller inte. Lagen bör därför inte tillämpas

Prop. 1974:77 105

på tvister mellan uppdragsgivare och beroende uppdragstagare i andra fall än när tvisten rör kollektivavtal. föreningsrätt eller förltandlingsrätt.

Frånsett sistnämnda undantag bör tvister som inte grundar sig på ett attställningslörhållande i princip inte kunna handläggas enligt den föreslagna lagett. Under reittissbehandlittgen ltar visserligen ifrågasatts om inte lagen bör göras tillämplig även på tvister mellan en förening av arbetsgivare eller arbetstagare å ena sidan och medlemmar eller förutvarande medlemmar i sådan förening å andra sidan. Jag anser dock inte att detta skulle vara lämpligt. Även om frågor med arbetsrättslig anstrykning någon gång skulle kunna uppkomma också i sådana tvister. är dessa dock generellt sett av ett annat slag än tvister rörande attställningsförhållanden. De bör därför även i fortsättningen handläggas vid allmän domstol.

Enligt utredningens förslag kan lagen om rättegången i arbetstvister under vissa förutsättningar tillämpas även på tvister som inte utgör arbetstvister. Utredningen framhåller att det ibland katt vara lämpligt från processeko- ttontisk synpunkt att en tvist tnellan arbetsgivare och arbetstagare. som inte angår attställningslörhållandet mellan dettt. får handläggas gemensamt med en arbetstvist mellan dessa parter. På grund härav föreslår utredningen en bestätttmelse.enligt vilken sådan gemensam ltandläggningfs. k. kumulation) kan ske om parterna är överens om det och dessutom rätten ttted hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner denna handläggning lämp- lig. Under'remissbehandlingen har detta förslag utsatts för viss kritik. Ju- ridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser bestämmelsen mindre lämp- lig och förordar att den utgår. SAF. AD:s ordförande och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anser att något krav på att parterna skall vara överens om gemensam handläggning inte bör uppställas. Övriga remiss- instanser läntnar bestämmelsen utatt erinran.

Jag delar uppfattningen att det många gånger kan vara lämpligt att parterna i ett arbetstvist katt få alla sitta rättsliga ntellanltavattden behandlade i samma rättegång. även om vissa tvistefrågor inte hänför sig till deras anställnings- förhållande. l och för sig kan det sägas ligga en riktig tanke i att ingen skall kuttna tvingas få en ivistefråga prövad i en annan rättegångsordning ätt som egentligen gäller för den. Något ovillkorligt krav på att parterna skall vara överens för att gemensant handläggning skall kunna ske bör dock inte uppställas. Ett sådant krav skulle i vissa fall kuttna begränsa möjlig— heterna till sådan hattdiäggttittg i alltför ltög utsträckning. Särskilt itär frågan har ett sådant samband med anställttingsförhållandet. att det ter sig naturligt och ändamålsenligt att den beltandlas samtidigt nted arbetstvisten. synes detta krav inte vara nödvt'indigt. i stället bör det läggas på dotttstolen att nted hänsyn till sattttliga föreliggande omständigheter avgöra om gentensam handläggning är lämplig och därför bör tillåtas. Därvid utgör naturligtvis parternas inställning till detttta fråga en viktig omständighet. Med detttta jämkning katt jag alltså tillstyrka utredttingens förslag.

Av allmänna regler följer att tvister som skall handläggas enligt lagett

Prop. 1974z77 106

om rättegången i arbetstvister i stället kan genom avtal hänskjutas till av- görande av skiljemän. l utredningens lagförslag har tagits in en erinran om detta. (.J'tredningsförslaget innehåller emellertid även två undantag här- ifrån. Det ena undantaget avser tvister rörande förklaring enligt 7å lagen tl928:253) om kollektivavtal att kollektivavtal inte skall gälla eller att part skall vara befriad från förpliktelse enligt sådant avtal. Detta undantag. som hämtats från lI ;" andra stycket LAD. har allmänt godtagits vid remiss- behandlingen. Även jag finner detta undantag vara lämpligt. Det andra undantaget gäller tvister rörande föreningsrätt. Som SAF och AD:s ord- förande framhållit bör emellertid detta undantag. i överensstämmelse med AD:s praxis. begränsas till avtal om framtida tvister rörande föreningsrätt. Slutligen har TCO föreslagit att ett undantag bör uppställas även för tvister rörande trakasserier av skyddsombud och tvister rörande fackliga förtro- endemäns ställning på arbetsplatsen. Detta förslag är jag etnellertid inte beredd att biträda. Vad beträffar tvister om skyddsombuds rätt till skadestånd av arbetsgivaren framhölls vid tillkomsten av arbetarskyddslagen (1949:1). att hinder inte bör föreligga att genom avtal hänskjuta sådan tvist till av- görande av skiljemän ("prop. 1948z298 s. 240). Det förslag till bl. a. lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. som kommer att anmälas senare i dag (prop. l974:88). utgår från samma uppfattning beträffande tvister om tillämpning av denna lag. Jag finner inte anledning att i förevarande lagstiftningsärende inta en annan ståndpunkt.

Hänvisningar till S5-2

5.3. Gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas behörig- het

Enligt nuvarande behörighetsregler skall AD pröva mål om kollektivavtal. Härmed förstås enligt ll ;" LAD tvister om kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd. tvister huruvida visst förfarande strider mot kollek- tivavtal eller mot föreskrift i kollektivavtalslagen samt tvister om påföljd av sådant förfarande. AD är vidare behörig att pröva mål om tillämpning av vissa lagar t. ex. semesterlagenom tvisten rör arbetstagare vars an- ställningslörhållande regleras av kollektivavtal. F.nligt andra lagarankommer det på AD att ta upp och avgöra vissa mål. oavsett om ett kollektivav- talsreglerat anställningsförhållande föreligger eller inte. Sålunda skall AD enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt döma i alla mål som avser tillämpningen av denna lag. Slutligen gäller enligt lagen om anställnings- skydd att mål om tillämpning av denna lag prövas av AD. om tvisten rör en organiserad arbetstagare eller en arbetstagarorganisation som för talan för egen del om skadestånd på grund av lagen. Arbetstvister som inte skall prövas av AD handläggs vid allmän domstol.

Utredningens förslag innehåller vissa avvikelser från de nu gällande be- hörighetsreglerna. Enligt htn'tnlrogeln i förslaget är AD behörig att pröva tvister om kollektivavtal och andra tvister mellan arbetsgivare och arbets-

Prop. 1974:77 107

tagare vilkas anställningsförhållande regleras av kollektivavtal. Utredningen framhåller att denna regel innebär en förenkling jämfört med de nuvarande ganska invecklade behörighetsreglerna i 11 ;" LAD. Regeln syftar vidare till att i större utsträckning än f.n. göra det möjligt att alla tvistefrågor i ett och samma anställningsförhållande handläggs i samma rättegång. Den förordade huvudregeln kompletteras i utredningens förslag av en ti/läggsrcgel. som tar sikte på tvister avseende tid då avtalslöst tillstånd har rått. F.nligt de'-tina regel är AD behörig att pröva även tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas anställningsförhållande brukar regleras av kollektivav- tal. Från dessa regler föreslår utredningen vissa undantag. Ett mir/antag avser tvister om turordning vid uppsägning. vid permittering. vid återintagning efter permittering eller vid ny anställning till vilken arbetstagare har fö- reträdesrätt. Sådana tvister skall prövas exklusivt av AD. även om anställ- ningsförhållandet varken regleras eller brukar regleras av kollektivavtal och även såvitt gäller oorganiserade arbetstagare. Däremot skall tvister som rör frågan om en arbetstagare över huvud taget har företrädesrätt till ny an- ställning prövas enligt huvudregeln. Ett annat undantag gäller tvister om tillämpning av bl.a. lagen om förenings- och förhandlingsrätt. I likhet med vad som gäller f. n. skall sådana tvister alltid tas upp av AD. Ett tredje undantag föreslås beträffande tvister om tillämpning av lagen om anställ- ningsskydd (l974:12). Enligt detta förslag skall talan om skadestånd. som en arbetstagarorganisation utför för egen del. prövas av AD oavsett om organisationen är eller brukar vara bunden av kollektivavtal. Tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare prövas däremot enligt den förut nämnda hu- vudregeln. Sådana tvister skall alltså tas tipp av AD endast om anställ- ningsförhållandet regleras eller brukar regleras av kollektivavtal. Tvister som inte skall prövas av AD enligt de nu nämnda reglerna skall tas upp av tingsrätt.

Under remissbehandlingen har de föreslagna forumreglerna i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Några remissinstanser framhåller dock att reglerna är komplicerade och kan ge upphov till tillämpningssvårigheter. Flera remissinstanser vänder sig särskilt mot regeln att AD är behörig att pröva tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas anställningsför- hållanden brukar regleras av kollektivavtal. Av dessa remissinstanser anser Vissa att denna regel är för obestämd föratt kunna användas som forumregel. medan andra tncnar att bestämmelsen måste omarbetas så att den ger klart uttryck åt vad den är avsedd att täcka. Ett par retnissinstanser kritiserar även den föreslagna forumregeln för tvister om tillämpningen av lagen om anställningsskydd. Enligt dessa remissinstanser bör denna forumregel vara så utformad. att talan som en organisation utför för egen del och talan som förs för en medlem i organisationen alltid kan tas upp av samma dom- stol.

Som utredningen framhållit är det givetvis angeläget att reglerna om grän- sen mellan AD:s och tingsrätternas behörighet blir så enkla och lättilfämpade

Prop. l974:77 108

som möjligt. Dessutom bör eftersträvas att alla tvistefrågor som uppkommer i ett och samma anställningsförhållande kan handläggas vid samma domstol. Den av utredningen föreslagna huvudregeln tillgodoser båda dessa önskemål. Genom de tilläggs- och undantagsregler som utredningen samtidigt föreslagit ger emellertid hela regelkomplexet intryck av att vara ganska svårtillämpat. och som utredningen själv framhållit kan de föreslagna reglerna även leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. Eftersom de olika reglerna uppbärs av skilda syften är det visserligen naturligt. att de har fått en olika utformning i olika fall. Olägenheterna härav bör inte heller överdrivas. Som bl.a. AD:s ordförande framhållit skulle dessa troligen inte i praktiken kom- ma att bli särskilt framträdande. Emellertid bör det enligt min mening vara möjligt att åstadkomma enklare regler utan att de krav som i övrigt kan ställas på regleringen behöver efterges.

Vid fördelningen av arbetstvister mellan AD och tingsrätterna bör givetvis en ledande tanke vara att till AD hänföra i huvudsak endast tvister som är av principiell betydelse från arbetsrättslig synpunkt. Som jag tidigare har nämnt bör ju tyngdpunkten i AD:s dömande verksamhet ligga på sådana tvister. Mot denna bakgrund synes mig en naturlig utgångspunkt vara att skilja mellan sådana fall. när förhandlingar rörande tvistefrågan kan påkallas enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt. och sådana fall när detta inte kan ske. I enlighet med mitt förslag skallju sådana förhandlingar normalt ha ägt rum. innan en tvist får komma under AD:s bedömande. Som jag förut har angett har detta krav uppställts för att AD skall komma att tillföras endast väl förberedda tvister av mera principiell karaktär. Rätt att påkalla sådana förhandlingar föreligger på hela den organiserade sektorn av arbets- marknaden beträffande alla tvistefrågor som kan uppkomma i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Undantag gäller endast i vissa fall på det offentliga området. Detta återkommer jag till i avsnitt 5.7 . 1 övrigt synes det från den nu anlagda synpunkten inte föreligga något hinder mot att göra AD till behörig domstol för alla tvister mellan organiserade parter. l-luruvida anställningsförhållandet regleras av kollektivavtal eller ej saknas däremot betydelse från denna synpunkt. l tvister mellan oorganiserade parter saknas å andra sidan sådan förhandlingsrätt. Dessa tvister bör därför inte tas upp av AD utan först behandlas vid tingsrätt. l:"ördelningen mellan AD och tingsrätterna synes alltså böra ske på så sätt att AD blir behörig domstol för mål som rör organiserade parter. medan övriga tvister hänförs till tings- rätt. En sådan regel. som har förebild i 42; lagen om anställningsskydd. är enkel att tillämpa och medger att alla tvistefrågor i ett anställningsför- hållande kan tas tipp av samma domstol. Regeln innebär vidare att tvister som hänför sig till tid då avtalslöst tillstånd har rått alltid kan prövas av AD. Regeln löser även det problem beträffande tvister om tillämpning av lagen om anställningsskydd. som några remissinstanser har pekat på.

Vad jag nu har sagt tar främst sikte på sådana fall när talan vid AD förs av en organisation för egen del eller -— med stöd av den talerättsregel

Prop. 1974z77 109

som jag tidigare har förordat — för en medlems räkning. En fråga för sig är om även en medlem. vars organisation undandrar sig att föra hans talan. skall ha rätt att föra talan vid AD. I detta fall föreligger en risk för att målet inte på samma sätt som när en organisation för medlemmens talan kommer att vara förberett genom förhandlingar mellan parterna. Rätt att påkalla förhandling enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt till- kommer nämligen inte enskilda medlemmar utan endast deras organisa- tioner. Det tidigare förordade kravet att förhandling skall ha ägt rum. innan tvisten tas upp till prövning av AD. kan därför inte upprätthållas i detta fall. Med hänsyn härtill skulle det kunna te sig följdriktigt att enskilda medlemmar som saknar stöd av sin organisation inte tillåts väcka talan vid AD utan i stället får vända sig till tingsrätt. Under remissbehandlingen har i några yttranden förordats en sådan bestämmelse. I likhet med tit- redningen anser jag emellertid inte påkallat att nu göra någon ändring i de regler om enskild medlems rätt att väcka och utföra talan i AD som gällt alltsedan domstolens tillkomst. De fall när en medlem inte nöjer sig med organisationens beslut att målet ej bör prövas i AD torde. som hittills. bli rätt fåtaliga. Även om medlemmen inte själv har rätt till förhandling med motparten har vidare hans organisation vanligtvis förhandlat för hans räkning också när den sedermera undandragit sig att föra hans talan i AD. Som utredningen framhållit skulle det _även vara klart olämpligt om en kollektivavtalstvist kom att prövas av någon annan domstol än AD. som ju har särskild sakkunnighet och erfarenhet av sådana tvister. Den förut förordade forumregeln bör alltså gälla vare sig talan förs av en organisation eller av en medlem som saknar organisationens stöd.

1 övrigt kan anledning finnas att överväga undantag i vissa hänseenden från denna forumregel. Med hänsyn till värdet av enhetliga forumregler bör det dock krävas starka skäl för att uppställa sådana undantag.

Enligt nuvarande forumregler ankommer det på AD att pröva vissa slags tvister även om de rör oorganiserade arbetstagare. Sålunda skall AD döma ialla mål som rör tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Vidare är AD behörig domstol i mål mot arbetsgivare. som i strid mot arbetarskyddslagen(194911 ) eller lagen (197413) om vissa anställningsfrz'im- jande åtgärder har hindrat skyddsombud eller företrädare enligt sistnämnda lag att fullgöra sina uppgifter eller som på grund av denna deras verksamhet försämrat deras arbetsförhållanden eller anställningsvillkor eller skilt dem från deras anställning. Slutligen skall AD ta upp och avgöra mål om ska- destånd enligt 16 ;" statstjänstemannalagen tl965:274) eller 4_5 kommunal— tjänstemannalagen (1965:275) för otillåten stridsåtgärd. Enligt utredningen bör någon ändring i den bestående ordningen inte göras i dessa fall. Jag delar denna bedömning. som allmänt godtagits under remissbehandlingen.

Som förut nämnts anser utredningen att tvister om turordning vid upp- sägning. permittering eller återanställning skall prövas av AD som enda behöriga domstol även såvitt gäller oorganiserade arbetstagare. Denna stånd—

Prop. 1974z77 110

punkt har under remissbehandlingen endast föranlett det påpekandet. att även tvister om företrädesrätt till ny anställning bör behandlas på samma sätt som dessa turordnittgstvister. För egen del vill jag erinra om att frågan om den processuella behandlingen av tvister om turordning enligt lagen om anställningsskydd berördes vid tillkomsten av denna lag. Chefen för dåvarande inrikesdepartementet förklarade då att några processuella regler som garanterar en samlad prövning för alla berörda arbetstagare inte behövde tillskapas. om sanktionssystemet vid brott mot turordningsbestämmelserna på sätt som skedde begränsades till att avse endast skadestånd (prop. 1973:129 s. 184). Jag finner inte anledning att i detta lagstiftningsärende inta en annan ståndpunkt. För övrigt torde det inte vara möjligt att få till stånd en samlad prövning av turordningstvisterna. även om de hänförs till en enda domstol. Enligt lagen om anställningsskydd gällerju olika talefrister när förhandlingar rörande tvistefrågan har påkallats och när så inte har skett. Något undantag från den förut förordade huvudregeln bör alltså inte upp- ställas för turordningstvister.

Utredningen har vidare dragit upp frågan om behovet av en särskild fo- runtregel för tvister rörande stridsåtgärder. Om en stridsåtgärd vidtagits i strid mot bestämmelser i kollektivavtal eller kollektivavtalslagen och även arbetstagare. som inte omfattas av dessa bestämmelser, deltagit i denna åtgärd. föreligger nämligen ett starkt intresse av att stridsåtgärdsfrågan kan prövas i ett sammanhang i AD. Utredningen anser emellertid att lösningen av denna fråga bör anstå till dess arbetsrättskommittén slutfört sitt arbete. Under rentissbehandlingen har arbetsrättskommitte'n instäntt i detta utta- lande. Även jag är av samma uppfattning.

Slutligen ifrågasätter utredningen om tvister som enbart rör ostridiga krav bör undantas från AD:s behörighetsontråde. Utredningen framhåller att det uppenbarligen inte skulle vara tillfredsställande ont AD kom att tjänstgöra som inkassodomstol. Risken härför bör emellertid enligt utredningen mot- verkas genom att en möjlighet öppnas att i dessa fall erhålla en sumntarisk prövning vid allmän domstol. Utredningen föreslår därför att lagen (l947:638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. ersätts av en lag som gör det möjligt att vid tingsrätt ansöka om lagsökning eller betalningsföreläggande beträffande alla fordringar som kan uppkomma i ett anstälIningsforhåflande. Jag biträder detta förslag. som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Som utredningen framhållit kan det ibland vara fördelaktigt om en ar- betstvist. som enligt huvudregeln skall avgöras av tingsrätt. kan handläggas gemensamt med en arbetstvist vid AD. Utredningens förslag innehåller en bestämmelse som medger sådan gemensam handläggning. om parterna är överens om det santt AD finner denna handläggning lämplig. Denna bestämmelse har allmänt godtagits urtder remissbehandlingen. Några re- ntissinstanser anser dock att kravet på att parterna skall vara överens bör utgå. Av vad jag tidigare har anfört beträffande den motsvarande bestäm-

Prop. 1974:77 111

melsen om gemensam handläggning av en arbetstvist nted en tvist av annat slag (se avsnitt 5.2 ) framgår attjag delar denna synpunkt. Med denna jämk- ning tillstyrker jag den av utredningen föreslagna bestämmelsen.

l utredningens förslag återfinns vissa regler om vad som skall iakttas när en arbetstvist instämts till tingsrätt i stället för till AD och tvärtom. Enligt dessa regler skall tvisten då överlämnas till rätt domstol. om part yrkar det. Därvid skall talan anses väckt redan när ansökan om stämning kom in till den första domstolen. Genom dentta regel förhindras att talerätten preskriberas i dessa fall. Utredningens förslag i denna del har allmänt god- tagits under remissbehandlingen. Även jag finner förslaget lämpligt.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 5.10

5.4. Arbetsdomstolens organisation och sammansättning

I fråga om AD:s sammansättning gäller särskilda regler som ger domstolen en särprägel gentemot flertalet övriga dömande organ. AD består av ord- förande och åtta andra ledamöter. Endast ordföranden är heltidsanställd vid AD. medan övriga ledamöter innehar sitt uppdrag vid sidan av sin ordinarie gärning. Ledamöterna kan indelas i två grupper. Den ena gruppen utgörs av ordförande. vice ordförande och ytterligare en ledamot. Dessa s. k. ämbetsntannaledamöter får inte företräda arbetsgivar- eller arbetstagar- intressen. De förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid. Ordföranden och vice ordföranden skall ha dontarkompetens och vara erfarna i domarvärv. Den tredje ämbetsmanr'taledamoten skall ha särskild insikt och erfarenhet i ar- betsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor. För varje ämbetsman- naledantot skall finnas två ersättare. Den andra ledamotsgruppen består av ledamöter som utsetts efter förslag av parterna på arbetsmarknaden. Dessa ledamöter. som skall ha erfarenhet och kunnighet i arbetsförhållanden. är inte att betrakta som intresserepresentanter i egentlig mening. Meningen är att AD genom dessa ledamöter skall få den sakkunskap som behövs om förhållandena på arbetsmarknaden och de rättsuppfattningar som ut— bildats på detta område. Av ledamöterna. vilka förordnas av Kungl. Maj:t för två år i sänder. utses två efter förslag av de svenska arbetsgivareför- ettingarnas förtroenderåd och två efter förslag av LO. Dessutom finns två särskilda ledamöter. varav en företräder de offentliga arbetsgivarna och en utses efter förslag av TCO. I mål där offentlig arbetsgivare är part och i tjänstemannamål inträder dessa särskilda ledamöter i stället för en av de andra ledamöterna på arbetsgivarsidan eller arbetstagarsidan. För varje lc— damot skall finnas tre ersättare. Vid förfall för både ledamot och ersättare kan ordföranden kalla annan lämplig person i stället ts. k. tillfällig ersättare).

Denna blandade sammansättning av ämbetsmannaledamöter och fram- trädande företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna har visat sig än— damålsenlig. AD ltar genom sin sammansättning kunnat uppträda med den auktoritet som är nödvändig för att dess avgöranden skall vinna allmän efterföljd på arbetsntarknaden. Anledning att nu gå från denna ordning

Prop. 1974:77 112

finns givetvis inte. Med hänsyn till att ledamöterna tas ur en begränsad krets av personer som kan avsätta endast en mindre del av sin arbetstid för domstolens räkning bör även ersättare finnas för dem. Om varken le- damot eller ersättare kan tjänstgöra bör som hittills en s. k. tillfällig ersättare kunna tillkallas. ] likhet med utredningen anserjag dock att det nuvarande bruket av sådana ersättare bör begränsas så långt det är möjligt.

En reform av rättegången i arbetstvister enligt de riktlinjer som jag förut har dragit upp kontmer uppenbarligen att medföra en ökad arbetsbelastning vid AD. Domstolens arbetsbörda kan även väntas ökat kraftigt på grund av de andra reformer som håller på att genomföras eller redan har genomförts på arbetsrättens område. Ett ofrånkomlig följd av dessa reformer är alltså att AD:s nuvarande arbetskapacitet förstärks. Som jag har framhållit i avsnitt 5 .l synes en realistisk bedömning vara att utgå från att AD skall kunna fullgöra sina :nya arbetsuppgifter inom ramen för en fördubbling av dom- stolens ledamöter. åtntinstonc såvitt gäller de ledamöter som utses efter för- slag av parterna på arbetsmarknaden. Genom dentta utökning kan domstolen arbeta i flera sammansättningar på en gång. och domstolens arbetskapacitet bör vid ett effektivt utnyttjande härav kunna ökas till mer än det dubbla. En fördubbling av ledamotsantalet bör dock inte medföra att domstolen formellt indelas på särskilda avdelningar. Något egentligt behov härav kan inte anses föreligga. En sådan indelning skulle dessutom kunna leda till att olika praxis utbildas vid de olika avdelningarna. I likhet nted utredningen och LO anser jag att ledamöterna i stället bör cirkulera inom domstolen i så stor utsträckning som möjligt.

I fråga om ämbetsntannaledamöterna vid AD innebär utredningens för- slag. att två heltidstjänster inrättas som ordförande. att antalet tjänster som vice ordförande också utökas till två. varav i varje fall den ena ombildas till heltidstjänst. santt att ytterligare två tjänster tillsätts som ämbetsman- naledamot i domstolen. Under remissbehandlingen har detta förslag mött erinran från LO och AD:s ordförande. LO föreslår att båda befattningarna som vice ordförande omgående inrättas sont heltidstjänster. AD:s ordförande anser att antalet heltidsanställda ordförande bör bestämmas till högst tre. medan vice ordförandena. som också bör vara högst tre. inte bör inneha detta uppdrag som heltidstjänst utan enbart vid sidan av sin ordinarie gär- ning.

Som utredningen framhållit har den ende f. n. heltidsanställde ledamoten vid AD domstolens ordförande inte minst under senare år haft en utomordentligt tung arbetsbörda. Det har också visat sig svårt för domstolens vice ordförande att. vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter. avlasta ord- föranden i någon mera betydande mått. Som jag tidigare nämnt bör en fördubbling av de övriga ledamöterna i domstolen medföra att domstolens möjligheter att avgöra mål katt ökas väsentligt. Därvid måste uppenbarligen en utökning ske även av de heltidsanställda ledamöterna. Som jag nämnt i avsnitt 5.1 är det i dagens läge utomordentligt svårt att bedöma vilken

Prop. 1974:77 113

omfattning måltillströmningen till AD kan få i framtiden. Det är därför inte möjligt att nu bedöma om flera'n två heltidstjänster kommeratt behövas. Emellertid bör man redan vid den genomgripande omorganisation av AD som nu är aktuell ta ställning till i vilken form ett eventuellt kommande önskemål härom bör tillgodoses. Härvid kan man gå till väga på två sätt. Antingen kan man enligt utredningens och LO:s förslag ombilda tjänsterna som vice ordförande till heltidstjänster. Eller också kan man som AD:s ordförande föreslagit utöka de fast anställda ordförandena till tre. För egen del föredrarjag detta senare alternativ. Uppgiften att mera regelbundet tjänst- göra som ordförande i målen bör enligt min mening vila på befattningshavare som innehar ställning som ordinarie ordförande i domstolen. Det bör alltså . redan nu slås fast i lagen att AD kan bestå av tre ordförande. Av vad jag nyss har sagt framgår att det emellertid f. n. är tillräckligt med två ord- förande. Skulle arbetsläget i framtiden bli sådant att ytterligare en ordförande behöver utses. bör även en tredje vice ordförande kunna tillsättas. Även beträffande vice ordförande bör alltså fastslås att de kan vara tre. När det däremot gäller de återstående befattningarna som ämbetsmannaledamot sy- nes det vara tillräckligt med två sådana tjänster.

Enligt utredningens förslag skall ämbetsmannaledamöterna förordnas av Kungl. Maj:t för tre år. Ordförandena skall inneha annan ordinarie domar- tjänst medan vice ordförandena. som skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. bör inneha sådan tjänst. De återstående ämbetsmannaledamö- terna skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Under remissbehandlingen ansluter sig SACO och SR till förslaget att ordförande skall och vice ordförande bör inneha annan ordinarie domartjänst. Ett flertal andra remissinstanser. däribland högsta domstolens och regeringsrättens le- damöter. JK. DON och 1972 års domarutredning. avstyrker dock detta för- slag. Regeringsrättens ledamöter anser att domare med heltidstjänst i AD bör ha ordinarie anställning i den domstolen.

l förarbetena till den av riksdagen nyligen slutligt antagna regeringsformen anförs att det med domstolarnas självständiga ställning rimmar bäst att de dömande befattningshavarna i största möjliga utsträckning utgörs av befattningshavare som åtnjuter ett sådant anställningsskydd som tillkommer ordinarie domare. Samtidigt uttalas dock att bl. a. AD arbetar under så spe- ciella förhållanden att det kan vara motiverat att ledamöterna där även i fortsättningen förordnas endast för viss tid. I likhet med utredningen delar jag denna ståndpunkt. En förutsättning för att AD skall kunna fylla sin uppgift att slita tvister mellan parterna på arbetsmarknaden är nämligen att dessa känner förtroende för domstolen och dess befattningshavare. "Örister detta förtroende. minskar domstolens betydelse i motsvarande mån. Ord- förandena i AD bör av denna anledning inte ges ordinarie anställning i den domstolen utan som hittills förordnas med arvodestjänst endast för begränsad tid. Självfallet kan nytt sådant förordnande meddelas när denna tid löpt ut.

Prop. 1974:77 114

Genom det föreslagna kravet att ordförandena i AD skall inneha annat ordinarie domarämbcte har utredningen emellertid på en omväg velat till- försäkra dem samma anställningstrygghet och självständiga ställning som tillkommer domare i andra domstolar. Samtidigt förutsätter utredningen att till ordförande i första hand utses justitieråd eller regeringsråd. som i sådant fall skall vara tjänstlediga från denna tjänst under tiden för för- ordnande som ordförande i AD. För egen del vill jag till en början framhålla. att något större behov av en sådatt ordning som föreslagits av utredningen inte torde föreligga. Hittills har det inte varit aktuellt att på grund av ntistat förtroende underlåta förlängt förordnande för någon ordförande i AD. och det ärinte sannolikt att något sådant komnter att inträffa i framtiden. Även om så skulle bli fallet. katt det tas för visst att denne därvid kontnter att beredas annan likvärdig tjänst. Sortt framhållits under remissbehandlingen kan den föreslagna ordningen vidare få konsekvenser. som från olika syn- punkter ter sig mindre tillfredsställande. Beträffande högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter har sedan gammalt gällt att de skall uppehålla sin tjänst i dessa domstolar och att som följd härav vikarier inte skall kunna förordnas. Denna princip har kommit till uttryck i en särskild bestämmelse i den alltjämt gällande regeringsformen . Visserligen har denna bestämmelse inte medtagits i den nya regeringsformen . men detta innebär inte någott ändring i det synsätt som legat bakom bestämmelsen. Det skulle inte vara någon lycklig utveckling om antalet justitieråd och regeringsråd kom att öka till följd av att de togs i anspråk för tjänstgöring i annan befattning. För högsta domstolen och regeringsrätten skulle en sådan utveckling också kunna medföra svårigheter av praktisk art. Slutligen skulle ett krav på att ordförande i AD skall inneha annan ordinarie domartjänst kunrta onödigtvis begränsa kretsen av personer från vilka ordförandena kan hämtas.

Av de skäl som jag nu redovisat har jag efter samråd med chefen för justitiedcpartementet kommit till den uppfattningen att de nuvarande reg- lerna om förordnande av ämbetsntattnaledamöter i AD inte bör ändras på annat sätt än att förordnandctiden enligt utredningens av ingen remissinstans kritiserade förslag bestäms till tre år. Beträffande ordförande och vice ord- förande bör alltså endast krävas att de är lagkunniga och erfartta i domarvärv. De återstående ämbetsmannaledantöterna bör liksom hittills ha särskild itt- sikt i förhållandena på arbetsmarknaden.

Med kravet att ordförande skall vara lagkunnig och erfaren i dontarvärv kan det emellertid inträffa att innehavare av annan ordinarie domartjänst än förjustitieråd eller regeringsråd förordnas att vara ordförande i AD. Med tillämpning av gällande regler om förening av tjänst inträffar då att ve- derbörande. om han inte begår entledigande från sin domartjänst. lörettar sin arvodestjänst i AD med sitt ordinarie dontarfjänst från vilken han är tjänstledig, Härigenom uppkommer den olägettheten att sistnämnda tjänst under avsevärd tid får uppehållas endast ttted vikariat. Dentta olägenhet för den domstol. där ifrågavarande tjänst är inrättad. bör undanröjas. ] detta

Prop. 1974:77 1 15

fall. liksont vad gäller vid förening mellan ordinarie tjänst och annan or- dinarie tjänst tillsatt nted förordnande tills vidare. bör Kungl. Maj:t be- myndigas att besluta att den ordinarie dontartjänst. som ordförande i AD kan inneha i annan domstol. får föras över stat.

Vid förfall för ordförattde bör enligt utredningens tttenittg endast attttan ordförande eller vice ordförande kutttta inträda i dennes ställe. Detta är även enligt ntin mening lämpligt. Beträffande envar av de övriga ämbets- tttattttaledantöterna föreslår utredningen att tre ersättare skall finnas. dvs. en ersättare mer än som f.n. utses för dessa ledantöter. Bakgrunden till denna utökning är att det särskilt på senare tid har varit vanligt att tillkalla s. k. tillfälliga ersättare i deras ställe. vilket visar att det nuvarande antalet ordinarie ersättare är för litet. Med hänsyn härtill katt jag i princip biträda utredningens förslag. som lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Skulle antalet vice ordförande i framtiden utökas till tre. torde det dock vara tillräckligt med endast två ersättare för envar av dent. På grund härav bör f. n. endast slås fast att högst tre ersättare skall ftttnas för varje annan äntbetsmannaledantot ätt ordförande.

Jag övergår härefter till den grupp ledamöter vilka utses efter förslag av parterna på arbetsmarknaden. Härvid uppställer sig till en börjatt frågan vilka organisationer som skall ha rätt att föreslå dessa ledamöter. Ettligt utredningens mening bör endast SAF och de offentliga arbetsgivarna santt LO. TCO och SACO kontma i fråga för representation i AD. Denna upp- fattning kritiseras av KFO. som anser att utrymme bör finnas även för representation från den kooperativa sektorn. och SAC. som begär att bli representerad i dontstolett när mål behandlas som rör syndikalistiskt or- ganiserade arbetstagare. Vidare framhåller en minoritet inom Svenska kont- munförbundet. att samtliga huvudorganisationer på arbetsmarknaden bör ha rätt att vara företrädda i AD när det gäller mål som berör den egna organisationen.

Frågan om rätten att föreslå ledamöter till AD har tidigare diskttterafs vid åtskilliga tillfällen. Statsntakterna har därvid hittills intagit den stånd— punktett att endast de tongivande organisationerna på arbetsmarknaden bör beredas sådan representation. Skälen härtill är flera. Vid AD:s tillkontst bereddes parterna på arbetsmarknaden representation i domstolen för att dentta därigenom skulle tillförsäkras sakkunskap om avtalsförhållanden och Synsätt på arbetsrttarknaden i allmänhet. Samtidigt räknade man nted att AD på så sätt skulle tillvinna sig förtroende hos dem. vars tvister AD hade att pröva. Av denna anledning ansågs det även viktigt att detta represen- tantskap hölls på ett så allmänt plan som möjligt. Mcningett var inte att ledamöterna skulle tjänstgöra som intresserepresentanter i egentlig mening. alltså som talesmän för de i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill avvisades bestämt tanken på att ledamöterna skulle växla efter tttålens beskaffenhet. Sammansättningen i AD skulle i stället hållas så konstant som möjligt.

Prop. l974:77 116

Sedan dessa principer lades fast. har enligt tttin mening inte något inträffat som motiverar ett annat synsätt. Med hänsyn till den pågående utvecklingen mot en allt större utjämning av tidigare föreliggande skillnader mellan olika arbetstagargrupper finns tvärtom ännu mindre anledning än tidigare att låta representationett växla från fall till fall. Men därnted mittskar givetvis också utrymmet för deltagande av ledamöter från ett flertal arbetsmarknadsor- ganisationer. Vid en konstant sammansättning kan endast ett fåtal orga- nisationer göra anspråk påatt bli representerade i domstolen. Vid utväljandet av dessa organisationer bör uppenbarligen organisationernas representativa bredd fälla utslaget. Det är hos de organisationer. vilka även utanför AD påverkar rättsbildningen på arbetsmarknaden. som man främst finner den representation på ett ntera allmänt plan som förut har berörts. Det är vidare både naturligt och lämpligt att omfattningen av denna representation svarar mot det antal mål som kommer från motsvarande sektor på arbetsmarknaden. Utredningens förslag innebär att Kungl. Maj:t av ledamöterna på arbets- givarsidan skall utse fyra efter förslag av SAF. en efter förslag av Svenska kontntunlörbundet och Landstingsförbundet santt en såsom represen- tant för staten som arbetsgivare, medan av ledamöterna på arbetstagar- sidan fyra utses efter förslag av LO och två utses efter förslag av TCO. Vidare skall tre ersättare för varje ledatttot utses på motsvarande sätt. dock att två av ersättarna för de båda TCO-ledamöterna utses efter förslag av SACO. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt utgör detta förslag enligt ntin mening en lämplig avvägning ntellan de olika intressen som kan göra sig gällande i detta hänseende. Härigenom tillförsäkras dontstolen den för verksamhetens bedrivande nödvändiga förankringen hos organisationerna på arbetsmarknaden samtidigt som ledamöter står till förfogande från de olika organisationerna i en utsträckning som i huvudsak svarar mot ntålens fördelning på arbetsmarknadens olika sektorer. Jag ansluter mig således till detta förslag. Jag biträder även utredningens förslag att förordnandetiden för ledamöterna och ersättarna. på samma sätt som för ämbetsmannale- damöterna. bestäms till tre år.

Ett särskild fråga som återstår att besvara är hur representationen i dom- stolen bör utformas i det enskilda fallet. Därvid bör till en början behandlas vilken santmansättning AD skall ha vid huvudförhandling. lnont utred- ningen är meningarna delade i denna fråga. Hälften av utredningens le- dantöter anser att den nuvarande ordningen. enligt vilkett de offentliga ar- betsgivarna och TCO endast företräds i vissa mål genom särskilda ledamöter. bör behållas. Övriga ledamöter i utrednittgett menar att också de offentliga arbetsgivarna och TCO bör beredas perntanent representation i domstolen genom att antalet vid huvudförhandling tjänstgörande ledamöter ökas från sju till nio. Även blattd remissinstanserna bryter sig åsikterna i dentta fråga. Röster ltöjs för båda de alternativ som inom utredningen ställts mot varandra. Också andra lösningar föreslås. AD:s ordförande och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. som anser att AD vid huvudförhandling inte

Prop. l974:77 117

bör bestå av fler än sju ledamöter. föreslår att tttan vid bestämmande av domstolens sammansättning skall skilja ntellan mål som inryntnter frågor av mer allmän karaktär och mål som mera exklusivt berör ett visst av- talsontråde. [ de förra målett skulle AD kunna ha en allsidig sammansättning av arbetsgivar- och arbetstagarledantöterna. medan ntan beträffande de se- nare målen skulle kunna tänka sig en exklusiv partsrepresentation.

Som jag ser det är det en felaktig utgångspunkt att låta antalet tjänst- görande ledamöter i AD bestämmas av hur de olika organisationerna därvid bör vara representerade. [ stället bör representationen anpassas efter hur ntåttga ledamöter som bör tjänstgöra vid huvudförhandling för att domstolen bäst skall kunna utföra sin uppgift. Med denna utgångspunkt är det enligt min mening uppenbart att AD inte bör sammanträda med fler än de sju ledamöter som domstolen f. n. består av." AD:s ordförande har framhållit att det redan med denna sammansättning föreligger betydande svårigheter att samla erforderligt antal ledamöter. Dessa svårigheter gör sig i särskild grad gällande ttär mål skall sättas ut till fortsatt huvudförhandling eller till särskilt överläggningssantntanträde. En utökning av domstolen skulle givetvis öka dessa svårigheter och även i andra avseenden göra domstolen mera otymplig. En sådan utöktting skulle vidare medföra inte önskvärd förskjutning i proportionen mellan äntbetsmannaledatttöterna och övriga ledamöter.

Jag kan alltså inte biträda det av utredningens alternativ som innebär att antalet vid huvudförhattdling deltagande ledantöter ökas. Detta betyder emellertid inte att jag förordar att den nuvarande ordningen skall bestå. Som jag tidigare har sagt pekar utvecklingen tttot att det numera finns väsentligt mindre anledning ätt tidigare att lägga avgörande vikt vid om de arbetsgivar- eller arbetstagarledatttöter som deltar i avgörandet av ett visst mål är utsedda efter förslag av den ena eller den andra organisationen. lblattd katt visserligen behovet av speciell sakkunskap från det område. som ett mål härrör från. vara starkt framträdande. Ofta rör målen dock frågor som är gemensamma eller eljest av allmän betydelse för hela ar- betsntarknadett. oavsett om ntålett kontnter från den ena eller den andra sektorn. I dessa fall synes parternas orgattisationstilIhörighet sakna betydelse för AD:s satttntansättttittg. Enligt tttitt rtterting finns därför inte längre att- Iedning att behålla den nuvarande ordningen med särskilda ledamöter som inträder endast i mål från vissa sektorer av arbetsntarknaden. I stället bör övervägas en ordning där alla ledamöter i så stor utsträcknittg som möjligt deltar i den dömande verksanthetett. Härigenom kan domstolen i de mål. som är av allmän betydelse för förhållandena på arbetsmarknaden. få den allsidiga sammansättning som därvid är önskvärd. Samtidigt kan ledamö- terna bibringas den erfarenhet av AD:s dömande verksamhet som är nöd- vättdig föratt de skall kunna fylla sitt funktion som domare i domstolen. Genom denna ordning befrämjas även kontinuiteten i domstolens arbete. När det gäller tvister som mera exklusivt berör ett visst avtalsområde. främst

Prop. l974:77 118

mål om tolkning av kollektivavtal. är det emellertid befogat ttted en förstärkt representation för organisationerna på det berörda området. I dessa fall lö- religger ttämligen i regel behov av särskild sakkunskap från just detta område.

Enligt min mening bör en sammansättning inom ramen för sju deltagande ledamöter alltså variera mellan en allmän sammansättning i mål som har betydelse utöver den sektor av arbetsmarknaden från vilken det kommer och olika särskilda santntattsättttingar i mål som huvudsakligen har betydelse ettdast för det berörda förhandlingsontrådet. [ den allmänna sammansätt- ningen bör delta ledamöter som utsetts efter förslag av envar av SAF. de offentliga arbetsgivarna. LO och TCO. I den senare typen av mål bör sam- ntansättnittgen bestämmas nted utgångspunkt från vilka ledamöter som främst företräder sakkunskap från detta område. Det synes emellertid inte vara nödvändigt att tynga lagtexten nted särskilda bestämmelser häront. Det bör vara tillräckligt att i lagen tas in en bestämmelse om att AD. liksom f. n.. är dontför med ordförande och fyra ledamöter santt att lika många ledamöter skall delta för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Närmare riktlinjer för sammansättningen i olika fall synes med fördel kuntta fästställas i en instruktion för domstolen. I sista hand bör det ankontma på domstolen själv att bestämma om sin sammansättning i det enskilda fallet. Jag åter- kommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

1 avsnitt 5.1 harjag förordat att vissa överklagade mål skall ktttttta avgöras på ltandlingarna av domstolen i en mindre sammansättning. Enligt tttred- ningens förslag skall domstolen vara domför i dettna sattttttansättning även i andra fall. ttär ett mål avgörs utan huvudförhandling eller när beslut skall fattas som inte angår själva saken utan exempelvis innebär prövning av ett interimistiskt yrkande. 'liill dettalörslag. som i huvudsak godtagits uttder rentissbeltattdlittgett. kan jag ansluta mig.

Ett särskild fråga är hur dentta mindre sammansättning bör utformas. Enligt utredningens ntcning bör dotttstolett därvid bestå av tre ledamöter. nämligen ordförande santt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Detta förslag har inte kommenterats av någon rentissin- stans. ] likhet ttted utredningen anserjag det vara av värde att de ledatttöter som represettterar parterna på arbetstttarknaclen deltar i alla avgöranden som domstolen fattar. Jag biträder alltså utredningens förslag i dentta del. Som utredningen framhållit bör arbetsgivar- och arbetstagarsidatt i detta fall re- presenteras av den ledamot. vilken företräder det förhattdlingsområde som tvisten rör. En särskild bestämmelse härom bör tas in i den förut nämnda instruktionen.

Enligt utredningens förslag kan en ordförande inte ettsam avgöra ett mål vid AD. Däremot skall ordförande kuntta ombesörja de hattdläggnittgsåt- gärder som måste vidtas i tttålett liksom leda muntlig förberedelse vid dont- stolen. Sådana åtgärder skall även på ordförandens uppdrag kunna utföras av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen. om dentta funnit honom lämp- lig härför. Under rentissbehattdlingen ltar förslaget i denna del i allmättltet

Prop. 1974:77 119

lämnats utan erinran. AD:s ordförande anser dock att en ordförande bör vara behörig att fatta vissa avvisningsbeslut. För egen del ansluter jag mig till utredningens uppfattning att en ordförande inte bör ensam kunna avgöra något ntål vid AD utan att de ledamöter som representerar parterna på arbetsmarknaden bör ta del i alla slutliga avgöranden som domstolen fattar. Med hänsyn till att domstolen torde kontma att sammanträda tämligen regelbundet i den mindre sammansättningen synes det inte heller kuttna medföra några större olägenheter att ordföranden inte omedelbart kan fatta beslut om t. ex. avvisning. Jag biträder även utredningens förslag i övrigt i denna del.

Om det vid överläggning till dom eller beslut visar sig föreligga majoritet för en mening. som avviker från domstolens tidigare praxis. skall frågan enligt utredningens förslag kunna hänskjutas till avgörande av domstolen i plenum. varvid samtliga ledamöter eller ersättare för dent skall närvara. Detta förslag tillstyrks av LO och lämnas utan erinran av övriga remiss— instanser. Även jag finner förslaget lämpligt. Härigenom undviks att AD i sina olika sammansättningar blir alltför bundett av avgöranden som dom- stolen tidigare har fattat.

Den omorganisation av AD som jag nu har behandlat ställer givetvis krav på ökade ekonomiska resurser för AD. Jag vill därför i korthet beröra vilka kostnader som kan uppkomma på gruttd härav. 1 det föregående har jag frattthållit att det bör slås fast att antalet heltidsanställda ordförande .skall vara högst tre och antalet vice ordförande likaledes högst tre. Som jag tidigare har sagt synes det emellertid f.n. tillräckligt med två heltids— anställda ordförande och två vice ordförande. Vid tttitt kostnadsberäknittg. som avser budgetåret 1974/75. utgårjag därför från att AD t. v. bör tillföras ytterligare en heltidstjänst som ordförande och ytterligare en tjänst som vice ordförande. Vidare bör. som förut nämnts. antalet övriga ledamöter fördubblas. De nu nämnda utökningarna bör enligt ntin mening också för— anleda att domstolens kansli förstärks med bl.a. två lteltidstjänstgörattde sekreterare. Mot denna bakgrund räknarjag ttted att omorganisationen med— för ett ökat medelsbehov av ca 434000 kr. Under elfte huvudtiteln har för budgetåret 1974/75 anvisats ett förslagsanslag av 752 000 kr. till AD:s löner och omkostnader. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att ställa de ytterligare medel. som behövs till följd av omorganisationen. till AD:s förfogande genom medgivande att överskrida detta anslag. Beträffande av- talsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.

Hänvisningar till S5-4

5.5. Rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen

Bestänttttelserna i LAD ont förfarandet vid AD utgår från att RB:s regler om rättegången vid tingsrätt i dispositiva tvistemål i princip skall tillämpas även på rättegången vid AD. Sålunda skall talan vid AD väckas genom

Prop. 1974:77 120

stämningsansökan santt ntålen förberedas innan de avgörs efter huvudför- handling. Bestämmelserna innehåller dock vissa avvikelser från RB:s regler. vilka har föranletts av AD:s ställning som specialdomstol och av att dom- stolen på grund av sin sammansättning har behov av friare arbetsformer än de allmänna domstolarna.

Enligt utredningens förslag skall grunden för förfarandet vid AD. liksom hittills. utgöras av RB:s bestämmelser om rättegångett i dispositiva tvistemål. Utredningen framhåller clock att AD bör lämnas relativt stor frihet att an- passa rättegången efter målens beskaffenhet och de särskilda förhållanden under vilka domstolen arbetar. RB:s regler har därför i vissa hänseenden modifierats för AD:s del. [ lagtekniskt hänseende har rättegångsbestänt- melserna utformats så att de ger en översiktlig bild av rättegångens förlopp både när AD är första domstol och ttär AD fungerar som fullföljdsinstans. medan bestämmelser angående frågor som är gemensamma för förfarandet vid AD i båda dessa funktioner förts samman till en särskild avdelning.

Beträffande förfarandet vid AD som första domstol skall enligt utred- ningens förslag i princip men med vissa avvikelser — tillämpas de be- stämmelser som gäller om rättegången i tingsrätt. Talatt vid AD skall väckas genom skriftlig ansökan om stämning. Denna ansökan skall innehålla i stort sett samma uppgifter som föreskrivs i RB. Avvisas inte ansökan. skall domstolen utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet. Därefter skall förberedelse äga rum i målet. Till skillnad från vad som gäller enligt RB kan AD efter omständigheterna bestämma i vilken tttått förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig. Sedan förberedelsett avslutats. skall målet företas till avgörande så snart det kan ske. Någon motsvarighet till be- stämmelserna i RB ont avgörande av mål urtder förberedelsen föreslås inte för AD:s del. Däremot kan AD i dessa fall avgöra ntålet utan huvudför- handling. I övrigt skall målet avgöras efter huvudförhandling. Skyldigheten för part eller ställföreträdare för part att inställa sig personligen vid hu- vudförhandling är något uppntjukad i förhållande till vad som gäller enligt RB. Sådan skyldighet skall nämligen föreligga bara om partens eller ställ- företrädarens närvaro behövs för utredningen. Uppskjutes huvudförhand- lingen. kan AD fortsätta huvudförhandlingen även sedan längre tid har förflutit än som är medgivet enligt RB. Slutligen saknas motsvarighet till reglerna i RB om ett särskilt tredskoförfarattde vid parts utevaro från sant- ntanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling.

Utredningens förslag i denna del har på något undantag när. som jag återkommer till i specialmotiveringen. godtagits under remissbehattdlingen. Även jag finner förslaget lämpligt. De avvikelser från bestämmelserna i RB som förslaget innehåller ntotsvarar i stort sett dent som gäller f. n. och motiveras av AD:s ställning som enda domstol för vissa specialntål och de särskilda förhållanden under vilka domstolen i övrigt arbetar. Såvitt känt har några olägenheter av dessa avvikelser inte hittills gett sig till känna. Det rör sig ju i huvudsak inte heller om några avsteg från de grundläggande

Prop. l974:77 121

principer som RB bygger på.

I fråga om förfarandet vid AD som fullföljdsinstans skall enligt utred- ningetts förslag tillämpas de bestämmelser som gäller om rättegången i hov- rätt. Härifrån föreslås dock motsvarande undantag. som för rättegången i AD som första domstol uppställts beträffande skyldigheten för part eller parts ställföreträdare att inställa sig personligen vid huvudförhandling och beträffande skyldigheten att hålla fortsatt huvudförhandling inom viss kor- tare tid. Som nämnts i avsnitt 5.1 skall vidare enligt utredningens förslag ett överklagat mål kuttna avgöras på handlingarna. om inte muntlig be- visning eller eljest särskilda skäl föranleder annat. Detta undantag från de allmänna rättegångsreglerna har jag tidigare tillstyrkt. Jag biträder även de andra föreslagna undantagen. vilka lämnats utan erinran vid remissbehand- lingen.

När det gäller frågor som är gemensamma för förfarandet vid AD som första dontstol och som fullföljdsinstans bchattdlar utredningen vilka ntöj- ligheter domstolen bör ha att självmant infordra bevisning santt vilket ntate- rial som bör läggas till grund för donten. Vidare berör utredningen vissa frågor om omröstning. om meddelande av dom och om rättegångskostttad. Utredningens förslag i dessa delar har mött viss kritik under remissbehand- lingen. och jag tar därför upp dessa frågor till närmare behandling.

I fråga om möjligheten att självmant infordra bcvistting gäller f.n. en skillnad mellan rättegången i AD och i de allmänna domstolarna. Enligt LAD har AD nämligen rätt att självmant meddela föreläggande om fö- reteettde av skriftligt bevis. en rätt som de allmänna domstolarna saknar. Vidare kan AD i motsats till allmän dontstol självmant inkalla vittne som inte förut har hörts på parts begäran. om detta är påkallat ttted hänsyn till avgörandets betydelse utöver ntålet. l utredningens förslag har ttågon tttotsvarighet till dessa bestämmelser inte tagits ttted. Utredningen anser nämligen det från principiella synpunkter möta betänkligheter mot att till- erkänna AD större möjligheter att självmant infordra bevisning ätt som är tttedgivet enligt RB. I ett hänseende anser utredningen det dock vara motiverat nted ett avsteg från principen om parternas frihet att disponera över processntaterialet. Liksom hittills bör AD nämligen ha möjlighet att självmant bereda parter som slutit ett kollektivavtal tillfälle att yttra sig så snart ett mål gäller innebörden av ett annat avtal som hämtat sitt innehåll från kollektivavtalsparternas avtal. Utredningen föreslår därför en särskild bestämmelse härom.

Under remissbehandlingen förordar SAF att AD får behålla den möjlighet att självmant infordra bevisning som domstolen f.n. har, Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att AD bör ha denna ntöjlighet ttär den är första domstol.

För egen del finner jag det uppenbart att AD inte som fullföljdsinstans bör tillämpa andra regler om infordrande av bevisning än som gäller för tingsrätterna. Skall den nuvarande bestämmelsen i LAD behållas, bör den

Prop. l974:77 122

alltså gälla endast när AD är första domstol. Emellertid synes det inte till- fredsställande. om AD skulle tillämpa olika regler i detta hänseende som första domstol och som fullföljdsinstans. Något egentligt behov av den nu- varande bestämmelsen i LAD synes inte heller föreligga. I de flesta fall torde det vara möjligt för AD att inom ramen för den processledning som skall iakttas enligt RB animera parterna att åberopa den bevisning som kan fordras för ett riktigt bedömande av målet. l själva verket synes det främsta skälet till den nämnda bestämmelsen i LAD ha varit ett annat än att ge AD möjlighet att självmant infordra bevisning. Genom denna bestämmelse har man nämligen velat göra det möjligt för domstolen att bereda parterna i ett branschavtal eller liknande avtal tillfälle att framlägga sina synpunkter på tolkningen av en i målet omtvistad avtalsbestämmelse. som visserligen inte omedelbart gäller deras eget avtal men likväl har beröring med detta (såsom fallet är när en oorganiserad arbetsgivare träffat ett s. k. hängavtal. dvs. ett avtal som genom hänvisning till ett branschavtal hämtar sina be- stämmelser från ett sådant avtal). Detta önskemål tillgodoses emellertid genom den av utredningen föreslagna nya bestämmelsen. Jag tillstyrker denna bestämmelse med en viss redaktionell ändring och finner i övrigt inte anledning att införa någon motsvarighet till bestämmelsen i LAD.

Även beträffande frågan vilket material som får läggas till grund för domen gäller f. n. skilda regler för AD och de allmänna domstolarna. Vid rätte- gången i allmän domstol får domen grundas endast på vad som har fö- rekommit vid huvudförhandling. AD får emellertid till grund för domen lägga också andra omständigheter som har förebragts i målet. Enligt ut- redningen bör detta undantag från de allmänna rättegångsreglerna i princip gälla även i fortsättningen men ges en något annan utformning. Utred- ningens förslag innebär att domen alltid skall grundas på vad som har fö- rekommit vid huvudförhandling och vad handlingarna i målet innehåller. Detta förslag kritiseras av vissa remissinstanser. Några anser att den be- stämmelse som nu gäller för AD:s del inte börändras. Andra menar däremot att de allmänna rättegångsreglerna bör gälla även vid rättegången i AD. Slutligen framhåller ett par remissinstanseratt AD inte bör vara ovillkorligen skyldig att beakta allt som handlingarna i målet innehåller.

Enligt min mening kan det i vissa fall vara lämpligt att AD har möjlighet att beakta också andra omständigheter än som har förebragts vid huvud- förhandling. Bl.a. bör en sådan möjlighet finnas. om det vid överläggning till dom skulle framkomma att visst material. som åberopats vid förbe- redelsen. av förbiseende inte har redovisats vid huvudförhandlingen eller att vissa kompletterande uppgifter behövs för domsskrivningen. I många fall synes det vara onödigt med en fortsatt huvudförhandling för att AD skall kunna beakta även dessa omständigheter. En särskild bestämmelse som gör detta möjligt bör därför uppställas för AD:s del. Den bestämmelse som nu gäller i detta hänseende synes emellertid föra för långt. Det bör inte komma i fråga att AD tar hänsyn till andra omständigheter än sådana

Prop. l974:77 123

som framgår av ingivna handlingar eller eljest av akten i målet. Givetvis skall omständigheterna även ha åberopats av någon av parterna föratt kunna läggas till grund för domen. Enligt min mening bör bestämmelsen ha det innehållet. att domen vid AD får grundas endast på vad som har förekommit vid huvudförhandling och vad handlingarna i målet innehåller.

Den tid inom vilken dom eller slutligt beslut skall meddelas har för AD:s del f.n. inte fixerats i vidare mån än att detta skall ske så snart som möjligt efter huvudförhandlingens avslutande. Den i RB upp- ställda tvåveckorsregeln gäller alltså inte för AD. Enligt utredningen är det med hänsyn till AD:s arbetsformer uppenbart att AD inte heller i fort- sättningen bör bindas av några snäva tidsmarginaler i detta hänseende. Jag delar denna uppfattning. som har lämnats utan erinran under remissbe- handlingen. Enligt utredningens förslag skall vid AD inte heller gälla det i RB uppställda kravet att parterna vid huvudförhandling skall underrättas om tiden och sättet för domens meddelande. Som LO framhållit under remissbehandlingen är det emellertid inte tillfredsställande för parterna att inte alls veta när dom kommer att meddelas i målet. Enligt min mening bör det vara möjligt för AD att redan vid huvudförhandlingen åtminstone preliminärt fastställa en tidpunkt när domen är att vänta. Skulle det se- dermera visa sig att den angivna tiden är otillräcklig. finns ju möjlighet att förlänga denna tid. Jag anser alltså att det är varken lämpligt eller nöd- vändigt att uppställa något undantag från de allmänna rättegångsreglerna 'i detta hänseende.

När det gäller omröstning till dom eller slutligt beslut gäller f. n. för AD:s del två undantag från bestämmelserna i RB. För det första är AD inte bunden av RB:s reglering av ordningen för omröstningen. utan domstolen får själv bestämma i vilken ordning omröstning skall äga rum. Detta undantag har behållits i utredningens förslag. Någon erinran häremot har inte framställts under remissbehandlingen. Det andra undantaget från RB:s omröstnings- regler innebär att särskild omröstning inte skall ske i Al) beträffande olika omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet (s. k. omedelbart relevanta omständigheter). Enligt utredningen bör detta undantag i princip gälla för AD:s del även i förtsättningen. Utredningen föreslår dock den jämkningen. att särskild omröstning skall ske i dessa fall. om det är påkallat på grund av yrkande om mellandom. Utredningen föreslår vidare att särskild omröstning inte skall ske i AD beträffande rät- tegångskostnad. Några remissinstanser vänder sig mot utredningens förslag i dessa delar. AD:s ordförande och Sveriges domareförbund anseratt särskild omröstning bör ske i fråga om rättegångskostnad. Juridiska fakulteterna vid Stockholms och Uppsala universitet menar att något undantag från RB:s regler om särskild omröstning överhuvudtaget inte bör uppställas för AD:s del.

I likhet med utredningen anser jag att AD även i fortsättningen skall kunna bestämma i vilken ordning omröstningen skall ske. Däremot delar

Prop. l974:77 — 124

jag inte utredningens uppfattning i fråga om behovet av undantag från RB:s regler om särskild omröstning beträffande omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet. När AD nu får ställning även som fullföljdsinstans kan detta undantag svårligen behållas. Det är nämligen inte lämpligt. om olika omröstningsregler kan komma att användas i samma mål i skilda instanser. En sådan ordning skulle kunna få till följd att en överklagad dom ändras i AD trots att rösterna fördelat sig på samma sätt som i tingsrätten. Omröstningsreglerna bör vidare vara lika för AD både som första domstol och som fullföljdsinstans. AD bör alltså i fort- sättningen tillämpa Rst regler om särskild omröstning i det nu behandlade fallet. Som framhållits under remissbehandlingen bör särskild omröstning i AD ske även i fråga om rättegångskostnad.

Beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna gäller för både AD och allmän domstol som huvudregel att part som förlorar målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. om inte annat är fö- reskrivet. Vissa undantag från denna regel finns dock. Utredningen föreslår det ytterligare undantaget att vardera parten skall svara för sina kostnader. om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Denna undantagsregel. som har förebild i LAD. gäller vare sig det är ar- betsgivaren eller arbetstagaren som står på den förlorande sidan. En liknande regel återfinns även i 4l &" lagen om anställningsskydd. Denna bestämmelse tar dock sikte endast på det fallet att det är arbetstagaren som har förlorat målet. I detta fall kan rätten förordna att vardera parten skall svara för sina kostnader. om arbetstagaren hade skälig anledning att få tvisten prövad. Enligt utredningen bör denna bestämmelse inte rubbas av den motsvarande bestämmelsen som i övrigt skall gälla i arbetstvister. l sistnämnda bestäm- melse har därför ett undantag gjorts för den härifrån avvikande bestäm- melsen i lagen om anställningsskydd. Under remissbehandlingen godtas i allmänhet den föreslagna bestämmelsen i lagen om rättegången i arbets- tvister att vardera parten skall svara för sina kostnader. om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Juridiska fakul- teten vid Uppsala universitet avstyrker dock denna bestämmelse. Ett par remissinstanser är vidare kritiska mot det föreslagna undantaget från be- stämmelsen beträffande tvister om tillämpning av lagen om anställnings- skydd. Enligt dessa remissinstanser bör detta undantag utgå.

Enligt min mening bör AD i en arbetstvist kunna förordna titt var- dera parten skall svara för sina kostnader. om omständigheterna är sådana att den förlorande parten haft skälig anledning att få tvisten prövad. När parterna utgörs av organisationer är avsikten med deras talan ofta att få till stånd ett vägledande avgörande. Att i dessa fall strikt hålla fast vid principen att den förlorande parten skall ersätta motparten hans kostnader synes inte befogat. Beträffande enskilda parter kan denna princip medföra att den alltför starkt påverkar dem att inte inlåta sig på rättegång vare sig som kärande eller svarande. Den kan nämligen ibland leda till ett resultat

Prop. l974:77 125

som framstår som alltför hårt mot den förlorande parten. Omständigheterna kan ha varit sådana att hans talan ingalunda har tett sig obefogad. Utgången kan ha berott på omständigheter som från början varit okända för honom. Rättsläget kan också ha varit mycket svårbedömt. Visserligen finns en be- stämmelse i RB som innebär att parterna skall svara för sina egna kostnader. om den omständighet varav utgången berodde inte var känd förden förlorande ' parten och han inte heller hade bort känna till den. Denna bestämmelse täcker dock inte alla de situationer som åsyftas med den av utredningen förelslagna bestämmelsen. Jag biträder alltså denna bestämmelse. som bör kunna tillämpas av AD både som första domstol och som fullföljdsinstans. Föreligger sådana särskilda omständigheter som motiverar att vardera parten svarar för sina kostnader. bör AD i princip ha möjlighet att förordna härom oavsett vilken part som förlorat målet. Som utredningen framhållit bör den särskilda bestämmelse som lagen om anställningsskydd innehåller i detta hänseende dock inte rubbas. Denna bestämmelse har antagits av riksdagen så sent som i höstas. och därefter har inget inträffat som gör det befogat att ändra den. Ett undantag för denna bestämmelse bör därför uppställas.

Även beträffande fördelningen av rättegångskostnad mellan fiera med- parter innehåller utredningens förslag en avvikelse från vad som gäller enligt RB. Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål. som upptagits av AD som första domstol. skall nämligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången. Jag tillstyrker detta förslag. som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

I fråga om vad som utgör ersättningsgill rättegångskostnad gäller för både AD och de allmänna domstolarna att ersättning för rättegångskostnad skall motsvara bl. a. hela kostnaden för rättegångens förberedande. om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Enligt en bestäm- melse som nyligen införts i RB skall som åtgärd för rättegångens förbe- redande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan. Syftet med denna bestämmelse är att stimulera tvistande parter att söka lösa sina meningsskiljaktighetcr genom förhand- lingar (prop. 1973:30 s. 85). Bestämmelsen är f.n. tillämplig även i rätte- gången vid AD. Enligt utredningen är detta emellertid inte lämpligt. Ut- redningen föreslår att skyldighet att ersätta motpartens kostnader för åtgärder för förberedande av rättegång i AD inte skall gälla beträffande förhand- lingar som grundas på lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal. Detta förslag kritiseras av vissa remissinstanser. TCO mot- sätter sig förslaget. eftersom detta skulle medföra att medlemmar i en facklig organisation hindras att utnyttja rättshjälpslagens förmåner. Sveriges ad- vokatsamfund framhåller. att det har blivit allt vanligare att en organisation anlitar ombud vid förhandlingar före rättegång. och anser det vara skäligt att organisationen kan få kostnaden för sådant ombud ersatt av motparten.

Prop. l974:77 126

Enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt kan förhandling om för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare påkallas av å ena sidan ar- betsgivaren eller förening av arbetsgivare vari denne är medlem samt å andra sidan förening av arbetstagare. vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Förhandlingsskyldighet kan också grundas på kollektivavtal. De flesta kollektivavtal innehåller bestämmelser om sådan skyldighet. Enligt dessa skall förhandling i regel ske vid såväl lokala som centrala förhandlingar. Mot bakgrund av denna reglering har på arbetsmark- naden utbildats ett reguljärt förhandlingssystem för biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detta förhandlingssystem ingår som ett led i organisationernas normala verksamhet. Enligt min mening skulle det te sig främmande om kostnaden för denna förhandlingsverksamhet kun- de tas ut i rättegång av motparten. Detta gäller vare sig organisationen vid förhandlingarna använder sig av egna funktionärer eller anlitar ett utomstående ombud. Som utredningen funnit bör alltså ett undantag från skyldigheten att ersätta motpartens kostnader för rättegångens förberedande gälla beträffande förhandlingar som grundas på lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal. Jag vill tillägga. att detta undantag inte hindrar att rättshjälp beviljas medlem i en organisation för de kostnader han ådrar sig vid sådana förhandlingar (jfr. prop. 1972:4 s. 240).

Slutligen vill jag beröra frågan om expeditionsavgifter för AD:s domar eller slutliga beslut samt protokoll. Enligt LAD har parterna rätt att erhålla sådana handlingar utan avgift. l utredningens förslag återfinns en motsva- rande bestämmelse. Det är även enligt min mening lämpligt att parterna skall kostnadsfritt erhålla dessa handlingar. Någon uttrycklig föreskrift här— om behöver emellertid inte uppställas i lagen om rättegången i arbetstvister. Expeditionskungörelsen ( 1964:618 ). som innehåller bestämmelser om ex- peditionsavgifter vid bl. a. domstolar. gäller nämligen inte för AD:s del i dessa avseenden. Härav följer att någon avgift inte skall tas ut för ifrå- gavarande expeditioner. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen kan därför utgå.

Hänvisningar till S5-5

5.6. Rättegången i tingsrätt

Jag har tidigare förordat att de arbetstvister. som inte skall tas upp ome- delbart av AD. prövas av tingsrätt i samma sammansättning som andra dispositiva tvistemål. dvs. av tre yrkesdomare. Även i övrigt bör beträffande rättegången i tingsrätt i allt väsentlig gälla samma processuella regler vid handläggningen av en arbetstvist som de vilka iakttas i andra dispositiva tvistemål — dock med undantag för att tvisten skall överklagas till AD och inte till hovrätt. Detta överensstämmer även med utredningens uppfattning. På några enstaka punkter föreslår utredningen dock avvikelser från de all- männa rättegångsreglerna.

Prop. 1974:77 127

För de arbetstvister som handläggs vid tingsrätt föreslår utredningen en särskild forumregel. som kompletterar bestämmelserna i 10 kap. RB om laga domstol. Denna särskilda forumregel innebär att arbetsgivaren i en arbetstvist får instämmas till rätten i den ort där arbetstagaren har sitt hem- vist. Under remissbehandlingen har TCO hälsat detta förslag med tillfreds- ställelse. Några remissinstanser, främst sådana som företräder arbetsgivar- intressen. anser dock att tillräckliga skäl inte fintts att gå från de principer om forum som gäller enligt RB. dvs. att svaranden som regel skall sökas vid rätten i den ort där han har sitt hemvist. Övriga remissinstanser lämnar den föreslagna forumregeln utan erinran.

Som utredningen framhållit torde arbetsgivaren och arbetstagaren ofta ha sitt hemvist på samma ort. Forumreglerna i RB innebär att en arbetstvist då kan prövas av tingsrätten på den orten. vare sig talan väcks av arbets- givaren eller arbetstagaren. lbland kan dock en tillämpning av dessa regler leda till att en arbetstagare. som vill föra talan mot sitt arbetsgivare. måste väcka denna talan vid en tingsrätt som ligger långt från hans eget hemvist. Ett sådan situation kan uppstå framför allt när arbetstagaren är anställd vid ett bolag som har sitt säte på annan plats än den där arbetet utförs eller när staten eller t.ex. landsting är arbetsgivare. I dessa fall kan re- sekostnaden bli betydande för arbetstagaren. Med hänsyn till att denne som regel är den ekonomiskt svagare parten bör. som utredningen föreslagit. för arbetstvisterna införas en särskild forumregel som innebär att arbets- givaren får sökas där arbetstagaren har sitt hemvist. Givetvis får arbets- tagaren dock därvid ta i beräkning att han. om han förlorar målet. kan bli tvungen att ersätta arbetsgivaren högre rättegångskostnader än om målet stämts in till dennes hemvistforum.

I övrigt innebär utredningens förslag att tingsrätt. i likhet nted AD. skall bereda kollektivavtalsslutande parter tillfälle att yttra sig i en arbetstvist när deras avtal har betydelse för prövningen av dentta tvist samt att tingsrätt på samma sätt som AD skall kuttna förordna att vardera parten skall bära sin kostnad även i sådana fall när detta inte är medgivet enligt RB. Förslaget har i dessa delar i allmänhet inte kommenterats under rentissbehandlingen. Jag finner förslaget lämpligt och ansluter mig alltså till detta.

Hänvisningar till S5-6

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 7.1.5

5.7. Arbetstvister på det offentliga området

Förhållandet mellan staten eller kommun och deras tjänstemän regleras i princip genom avtal. Enligt 3; statstjänstemannalagen och 2,5 kommu- naltjänstemannalagen får avtal dock inte träffas om inrättande eller indrag- ning av tjänst eller tjänsteorganisationens utfornttting i övrigt. Avtal får inte heller träffas om myndighets verksamhet eller om vissa anställnings- eller arbetsvillkor. Till följd av detta avtalsförbud saknas även förhand- lingsrätt i sådana frågor. Är en tjänsteman missnöjd med arbetsgivarens beslut i en avtalsförbjuden fråga. kan han överklaga beslutet genom besvär

Prop. 1974:77 128

i administrativ ordning. Tjänstemannen kan dessutom föra skadeståndstalan vid allmän domstol under åberopande av att han genom beslutet berövats en rättighet som tillkommer honom på grund av anställningen. Däremot kan tvister rörande avtalsförbjudna frågor inte komma under AD:s prövning. Till skillnad härifrån skall tvister om avtalsbara frågor prövas av AD enligt samma regler som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. AD är alltså behörig att ta upp tvister som rör kollektivavtal och tvister som avser tillämpning av viss lag. 1. ex. scmesterlagen. beträffande arbetstagare vars anställnings- förhållande regleras av kollektivavtal. I sådana tvister saknas rätt att anföra besvär över arbetsgivarens beslut. Tvister om avtalsbara frågor som inte skall tas upp av AD prövas av allmän domstol. [ dessa fall finns emellertid dessutom möjlighet att genom besvär söka rättelse av arbetsgivarens beslut.

Enligt utredningens mening bör i princip alla tvister rörande avtalsbara frågor i fortsättningen handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. ] den mån en sådan tvist inte skall tas upp av AD som första domstol. skall den alltså föras vid tingsrätt för att därifrån kunna fullföljas till AD i andra och sista instans. Rätt att anföra besvär över arbetsgivarens beslut i sådana frågor bör enligt utredningen inte finnas. Beträffande tvister rörande avtalsförbjudna frågor anser utredningen att den motsatta principen bör gälla. Den nuvarande besvärsrätten bör bestå i dessa frågor, och den föreslagna lagen om rättegången i arbetstvister bör inte tillämpas på tvister om sådana frågor. Avgörande för om ett mål skall handläggas enligt denna lag eller i administrativ ordning skall alltså enligt huvudregeln vara om målet rör en avtalsbar fråga eller inte.

Utredningens uppfattning. att arbetstvister på den offentliga sektorn bör i större utsträckning än f. n. handläggas i samma processuella ordning som andra arbetstvister. har godtagits eller lämnats utan erinran under remiss- behandlingen. De remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag i denna del anser även att uppdelningen mellan avtalsbara och inte avtalsbara frågor bör kunna tjäna som utgångspunkt för avskiljandet av de mål, som skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. och de mål som även i fortsättningen skall behandlas som administrativa besvärsmål. Några remissinstanser framhåller dock att gränsen mellan avtalsbara och inte avtalsbara frågor är vag och kan komma att vålla tillämpningssvårig- heter.

l rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare har utvecklingen på senare tid gått mot en allt större utjämning av tidigare föreliggande skill- nader mellan anställning i offentlig och privat verksamhet. Mot denna bak- grund framstår det som naturligt att även det processuella förfarandet i tvister rörande sådana rättsförhållanden utformas efter så lika principer som möjligt för hela arbetsmarknaden. Härför talar givetvis också det önskemål om en enhetlig processuell behandling av arbetstvister. som utgör det ha- komliggande motivet till den nu föreslagna reformen av rättegången i sådana tvister. ] likhet med remissinstanserna ansluter jag mig därför till utred-

Prop. l974:77 129

ningens förslag att lagen om rättegången i arbetstvister så långt som möjligt görs tillämplig även på arbetstvister som härrör från den offentliga sektorn. Jag delar även uppfattningen att den besvärsrätt. som f. n. föreligger på detta område. i motsvarande mån bör inskränkas så att inte skilda myn— digheter kommer att ta befattning med samma tvister.

Som utredningen funnit kan emellertid principen om en för alla arbets— tvister lika behandling inte upprätthållas undantagslöst. I vissa avseenden föreligger alltjämt skillnader mellan den offentliga och den privata arbets— marknaden. som gör det påkallat med olika prövningsförfaranden. Sålunda råder den väsentliga skillnaden. att förhandlingar inte kan påkallas i of— fentliga anställningsförhållanden i samma utsträckning som på arbetsmark- naden i övrigt. Som jag förut har nämnt saknas nämligen förhandlingsrätt beträffande frågor som inte får regleras i avtal. Om lagen om' rättegången i arbetstvister gjordes tillämplig även på tvister om sådana frågor. skulle alltså AD som första domstol behöva behandla tvister som inte dessförinnan förberetts genom förhandlingar mellan parterna. AD skulle då också riskera att tillföras ett flertal tvister utan principiell betydelse. vilka inte sållats bort vid den förhandlingsprocedur som allmänt iakttas på arbetsmarknaden i övrigt. Jag har tidigare sagt att en sådan utveckling inte är önskvärd och bör förhindras. Från den föreslagna lagen bör därför undantas sådana tvister om avtalsförbjudna frågor som i annat fall skulle tas upp av AD som första domstol. Ett motsvarande undantag bör då givetvis gälla även för de tvister om avtalsförbjudna frågor för vilka AD annars skulle vara fullföljdsinstans. Jag biträder alltså utredningens förslag att lagen enligt huvudregeln inte skall tillämpas på tvister som rör sådana frågor.

Enligt tttredningsförslaget skall denna huvudregel inte gälla. om annat särskilt föreskrivits. Detta undantag tar framför allt sikte på tvister om sådana avtalsförbjudna frågor som regleras i lagen om anställningsskydd. Några remissinstanser vänder sig mot detta undantag när det gäller dess tillämpning på skolområdet. Där förekommer nämligen ett betydande antal uppsägningar varje år. Mot bakgrund härav framhåller TCO att frågan om förhandlingsrätt i dessa tvister först måste lösas. innan de kan föras in under den föreslagna lagen. Liknande synpunkter framförs av Lärarnas riksförbund.

Av vad jag nyss har anfört framgår att jag i princip delar uppfattningen att avtalsförbjudna frågor inte bör omfattas av lagen om rättegången i är- betstvister sålänge förhandlingsrätt saknas i dessa frågor. Beträffande tvister rörande sådana avtalsförbjudna frågor som regleras i lagen om anställnings- skydd föreligger emellertid särskilda omständigheter som starkt talar mot att undanta dem från den nu föreslagna lagen. Som jag tidigare nämnt är det av stor vikt att tillämpningen av lagen om anställningsskydd blir så enhetlig som möjligt. Av denna anledning skulle det vara olyckligt om inte alla tvister beträffande frågor som regleras i den lagen kunde slutligt prövas av en och samma domstol. dvs. AD. En uppdelning av vissa tvister på AD och andra tvister på förvaltningsdomstol skulle alltså vara otillfreds-

Prop. 1974:77 130

ställande från denna synpunkt och skulle dessutom kunna leda till olä- genheter i andra hänseenden. Vid en uppsägning skulle uppsägningens gil- tighet prövas av förvaltningsdomstol. medan fråga om uppsägningslönens storlek skulle avgöras av AD. Även AD skulle få anledning att pröva upp- sägningens giltighet. om arbetstagarens organisation vill yrka skadestånd för egen del under åberopande av organisationens intresse av att lagen iakttas i förhållande till dess medlemmar. Däremot skulle arbetstagaren själv inte kunna yrka skadestånd vare sig vid förvaltningsdomstol. som saknar möj- lighet att döma ut sådan ersättning. eller vid AD. dit vägen ju skulle vara stängd för honom. För att han inte skulle vara helt utesluten från möjligheten att erhålla skadestånd enligt lagen om anställningsskydd fick man i denna lag föra in en särskild forumregel. enligt vilken skadeståndstalan i detta fall skulle prövas av allmän domstol. Men därmed skulle lagen om an- ställningsskydd på en omväg komma att tillämpas även av allmän domstol. i sista hand av högsta domstolen. trots att syftet med förevarande reform är att undanröja en sådan dualism i prövningsförfarandet.

Det anförda visar enligt min mening att tvister rörande avtalsförbjudna frågor som regleras i lagen om anställningsskydd inte gärna kan undantas från lagen om rättegången i arbetstvister. Mot detta står alltså att förhand- lingsrätt f. n. saknas i dessa frågor. Härvid är emellertid att beakta. att frågan om förhandlingsrätten över huvud f. n. ses över av arbetsrättskommitte'n och förhandlingsutredningen. Till frågan om förhandlingsrätt i tvister rö- rande de nu avsedda avtalsförbjudna frågorna finns därför anledning att återkomma.sedan arbetsrättskommittén slutfört sitt uppdrag. Det kan vidare anmärkas att problemet får minskad betydelse genom att reglerna i lagen om anställningsskydd om turordning vid uppsägning och återanställning enligt vad som förordats i prop. l974z88 t.v. inte skall göras tillämpliga på den offentliga sektorn. I övrigt bör det överläggningsförfarande som enligt lagen om anställningsskydd skall föregå varje tillämnad uppsägning delvis kunna tjäna samma syfte som ett regelrätt förhandlingsförfarande. Dessa omständigheter minskar betänkligheterna mot att göra lagen om rättegången i arbetstvister tillämplig på de tvister om avtalsförbjudna frågor som regleras i lagen om anställningsskydd. Av de skäl som jag nu har nämnt biträder jag utredningens förslag på denna punkt.

Med utredningens förslag att lagen om rättegången i arbetstvister skall tillämpas även på tvister om avtalsförbjudna frågor. när detta särskilt fö- reskrivits. avses vidare tvister om påföljd för olovlig stridsåtgärd enligt 16 ;" statstjänstemannalagen och 4 ;" kommunaltjänstcmannalagen. Detta undan- tag från huvudregeln att avtalsförbjudna frågor inte skall prövas av domstol gäller redan i dag. Det har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag tillstyrker förslaget även i denna del.

Jag övergår härefter till att behandla frågan vilket processuellt förfarande som bör gälla för tvister om avtalsbara frågor. Beträffande sådana frågor föreligger inte samma skillnader mellan den offentliga och den privata sek-

Prop. l974:77 131

torn som beträffande de avtalsförbjudna frågorna. Som jag förut har nämnt kan tvister i offentliga anställningsförhållanden om avtalsbara frågor redan i dag handläggas vid allmän domstol eller AD. Den skillnaden gäller dock. att arbetstagare på den offentliga sektorn även kan anföra besvär i sådana frågor som inte skall prövas av AD. Om AD blir fullföljdsinstans för de arbetstvister som inte skall tas upp av.-denna domstol redan i första instans. ter det sig emellertid naturligt att ha samma processuella regler för alla tvister rörande avtalsbara frågor. De bör därför helt handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. och den besvärsrätt som f.n. föreligger i sådana frågor bör alltså inte längre behållas. Mot denna lösning har visserligen under remissbehandlingenn invänts. att AD härigenom skulle kunna kom- ma att tillföras ett stort antal tvister. t. ex. beträffande tjänstledighet. vilka från domstolens synpunkt framstår som .bagatellartade. För egen del hyser jag dock inte samma farhågor för en sådan utveckling. Det finns nämligen ingen anledning att tro att de begränsningar som jag förut har förordat för prövning av tvister i AD skulle fungera mindre effektivt i dessa än i andra fall.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen föreslagna huvudregeln. att lagen om rättegången i arbetstvister skall tillämpas på alla tvister som rör avtalsbara frågor. Även från denna huvudregel föreslår utredningen dock vissa undantag. Ett undantag gäller sådana frågor som trots att de är av- talsbara ändå regleras i annan författning än lag. Detta undantag.som främst tar sikte på frågor om pensionsförmåner samt förmåner i samband med tjänsteresa och förrättning. godtas i allmänhet av remissinstanserna. JK och kammarrätten i Stockholm kritiserar dock detta undantag och menar att sakligt likartade frågor inte bör behandlas på skilda håll. Också SACO och SR framhåller att det föreslagna undantaget även om det i och för sig har visst fog för sig — inte främjar en enhetlig. processuell behandling av arbetstvister. Jag har förståelse för dessa synpunkter. somju överensstämmer med min egen grundsyn på dessa frågor. Å andra sidan bör beaktas att en fast praxis har utbildat sig vid de besvärsmyndigheter som f. n. har att pröva tvister om de ofta ganska invecklade författningar vilka det nu är fråga om. Det finns anledning räkna med att dessa författningar kommer att ersättas av regler i kollektivavtal. Att temporärt föra över tvister om dessa författningar från förvaltningsmyndigheterna till domstolar som inte kunnat tillägna sig samma erfarenheter härav synes mig inte lämpligt. Mot denna bakgrund kan jag tillstyrka utredningens förslag i denna del.

Utredningen föreslår vidare ett undantag för tvister om frågor som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren. Med detta undantag avser utredningen sådana fall. där arbetsgivaren i kollektivavtal tillerkänts rätt att avgöra vissa frågor efter skälighet (s. k. Skälighetsfrågor). Detta undantag har under re- missbehandlingen föranlett erinran endast från juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. som förordar att undantaget utgår.

Prop. 1974:77 132

De. kollektivavtal som reglerar de offentligt anställdas arbets- eller an- ställningsvillkor innehåller många bestämmelser. vilkas tillämpning beror av arbetsgivarens diskretionära prövning. Som exempel på sådana frågor som överlämnats åt arbetsgivaren att avgöras efter skälighet kan nämnas frågor om skyldighet för arbetstagare att lämna uppgift om bisyssla eller att upphöra nted bisyssla. frågor om anställnings upphörande utan iakt- tagande av uppsägningstid som gäller för arbetstagaren samt frågor om lö.- ncavdrag under tjänstledighet för studier. Denna arbetsgivarens fria pröv- ningsrätt är inskränkt endast så till vida att den inte får utnyttjas på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt. Frågan om arbetsgivaren vid fattande av beslut i en skälighetsfråga överskridit sin fria prövningsrätt kan prövas av domstol. Har arbetsgivaren emellertid hållit sig inom ramen för denna prövningsrätt. kan domstol inte pröva frågan om arbetsgitarcn skäligen bort fatta ett annat beslut. Arbetstagaren kan i stället föra besvär över arbets— givarens beslut i vanlig ordning. dock ej beträffande beslut som meddelats av avtalsverket. Överprövningen i administrativ väg av detta beslut omfattar avgörandet i dess helhet. alltså även däri ingående skälighets— och lämp- lighetsfrågor.

En tvist om skälighetsfrågor är i och för sig att anse som en arbetstvist på vilken den föreslagna lagen är tillämplig. Eftersom arbetsgivarens be- dömning i en sådan fråga emellertid inte kan överprövas av domstol. så länge arbetsgivaren hållit sig inom ramen för sin fria prövningsrätt. synes ett undantag från lagen för dessa tvister inte fylla någon funktion. Som framhållits under remissbehandlingen skulle ett sådant undantag även kunna ge det felaktiga intrycket att domstol inte heller kunde pröva frågan om arbetsgivaren vid fattandet av sitt beslut överskridit sin fria prövningsrätt. Jag anser därför att något undantag för tvister om skälighetsfrågor inte bör uppställas i lagen. Den omständigheten. att dessa tvister därigenom formellt sett kommer att omfattas av lagen. bör dock inte medföra att den nuvarande besvärsrätten i sådana frågor avskärs. Till skillnad från övriga fall. rtär lagen är tillämplig. kan ju ett bibehållande av besvärsrätten inte i detta fall medföra någon dualism i prövningsförlarandet.

Av vad jag nu har anfört framgår att gränsen för den föreslagna lagens tillämpning på den offentliga sektorn enligt huvudregeln — men med vissa avvikelser — bör dras i enlighet med gränsen för det avtalsbara och det inte avtalsbara området inom denna sektor. Med hänsyn till att den gräns som nu gäller bestämts så sent som den I januari 1974 i samband med den då genomförda utvidgningen av det avtalsbara området har denna gräns visserligen hittills varit i tillämpning endast en kort tid. På grund härav kan vissa övergående svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra om en offentlig arbetstvist skall handläggas enligt den föreslagna lagen eller ej. Mot bakgrund härav har ett par remissinstanser uttryckt önskemål om särskilda regler av innehåll. att ett mål som anhängiggjorts vid fel forum skall överlämnas av förvaltningsrnyndighet till domstol och omvänt samt

Prop. 1974:77 133

att part i dessa fall skall för bevarande av talerätt få åberopa den felaktigt väckta tafatt. För egen del tror jag emellertid inte att gränsen mellan det avtalsbara och det inte avtalsbara området i praktiken kommer att föranleda några större bekymmer i detta hänseende. Denna gräns går f.n. med vissa undantag som inte torde ge upphov till några tolkningssvårigheter vid vad som kan anses utgöra myndighets verksamhet. Frågan om ett beslut av arbetsgivaren rör myndighetens verksamhet synes endast undan- tagsvis kunna bli föremål för meningsskiljaktigheter. Och gäller tvisten just denna fråga. synes förumfrågan bli beroende av vad käranden påstår i detta hänseende. Utredningen har för sin del inte funnit skäl att föreslå sådana regler som remissinstanserna efterlyser". Att nu ställa upp regler av detta innehåll utan att konsekvenserna härav blivit närmare utredda synes mig vara vanskligt. Jag är därför f. n. inte beredd att föreslå sådana regler. Skulle det småningom visa sig föreligga behov härav. får frågan tas upp till förnyat övervägande.

Hänvisningar till S5-7

5.8. Skiljeförfarande i uppsägningstvister

Enligt lagen om skiljemän kan parterna i vissa rättsförhållanden avtala att redan uppkomna tvister mellan dem inte skall avgöras av domstol utan av en eller flera skiljemän. En sådan överenskommelse är bindande och leder till att domstol i princip inte kan pröva tvist som avses med avtalet. Skiljeförfarandet. som inte är offentligt och vars utformning i åtskilliga hän- seenden bestäms av parterna. avslutas som regel genom att skiljedom med- delas. Denna dom är slutgiltigt bindande för parterna och kan verkställas i samma ordning som en domstols dom. Kostnaderna för skiljeförfarandet — bl.a. ersättningen till skiljemännen — betalas av parterna.

i allmänhet torde skiljeförfarande tillämpas med sikte på en viss. enstaka tvist. Främst strävan efter att bereda parterna tillgång till kvalificerade och opartiska skiljemän har dock på flera områden lett till en inte obetydlig institutionalisering av skiljenämnder. Inte minst har detta skett på den sven- ska arbetsmarknaden. därett flertal fasta skiljenämnder inrättats för prövning av olika slags kollektivavtalstvister. Särskilt kan nämnas den verksamhet som enligt vissa huvudavtal skall utövas av arbetsmarknadsnämnden och liknande nämnder för prövning av bl.a. trppsägningstvister.

Enligt sina direktiv har utredningen haft att pröva om ett skiljeförfarande. liknande det som f. n. tillämpas enligt huvudavtalen. bör användas i stället för domstolsprövning av uppsägningstvister också i ett system där upp- sägningsskyddct är reglerat i lag. När det gäller att ta ställning till denna fråga bör man enligt utredningen skilja mellan de fall. när en uppsägnings- tvist om den skulle handläggas i rättegång skall avgöras av AD som första domstol. och de fall när tvisten först skall behandlas av en tingsrätt innan den efter överklagande kan komma under AD:s prövning. Beträffande de senare tvisterna anser utredningen behov föreligga av ett staten tillhan— dahållet processuellt alternativ till det nuvarande skiljeförfarandet. vilket

Prop. 1974:77 134

kan ta tillvara fördelarna med detta förfarande men samtidigt undanröja dess nackdelar. En enligt utredningens mening godtagbar lösning utgör det förslag till särskilda. till den allmänna domstolsorganisationen anknutna skiljedomstolar. som förts fram av domstolskommitten (se SOU l972:22). Beträffande de uppsägningstvister som hör under AD som första domstol anser utredningen något behov inte föreligga av.ett alternativ till dom- stolsförfarandc eller ett av parterna själva arrangerat skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän.

Utredningen har alltså stannat för att inte lägga fram något eget förslag i den genom direktiven resta frågan. Detta ställningstagande har inte föranlett någon kommentar under remissbehandlingen. För min del ansluterjag mig till utredningens uppfattning. Beträffande de uppsägningstvister som. om de handläggs i rättegång. skall tas upp av tingsrätt synes frågan om ett alternativ till det nuvarande skiljeförfarandet böra övervägas i ett större sammanhang och inte lösas fristående för enbart dessa tvister. När det gäller uppsägningstvister som rör organiserade arbetstagare föreligger inte något intresse hos arbetsmarknadens organisationer för ett av staten tillhandahållet organ. som skulle vid sidan av AD och de skiljenäntnder som finns inrättade på arbetsmarknaden slita dessa tvister. För organisationerna synes valet i stället stå mellan att antingen låta de nuvarande skiljenämnderna avgöra även tvister om uppstigning som grundas på lagen om anställningsskydd eller att vända sig till AD med dessa tvister.

5.9. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Som jag har anfört i avsnitt 5.1 bör lagen om rättegången i arbetstvister träda i kraft den 1 juli l974. så att lagen om anställningsskydd redan från ' början kan handläggas enligt de nya rättegångsreglerna. Samtidigt därmed bör LAD upphöra att gälla.

Som utredningen har föreslagit bör äldre bestämmelser alltjämt tillämpas i mål som inkommit till tingsrätt eller AD före den nya lagens ikraftträdande. Ont inte huvudförhandling i målet då ännu påbörjats. bör dock de nya bestämmelserna om AD:s sammansättning vinna tillämpning även i sådant mål.

Enligt utredningens förslag till övergångsbestämmelser skall senast med- delade förordnanden för ledamöter och ersättare i AD upphöra att gälla vid utgången avjuni l974. Samtidigt skall enligt förslaget nya förordnanden meddelas fr.o.m. den 1 juli 1974. För min del anser jag dock lämpligast att de förordnanden som hittills har meddelats får gälla under återstoden av förordnandetiden. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inte hel- lcr beträffande förordnande av nya ledamöter. Den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen bör därför utgå. '

I likhet med utredningen anser jag att en särskild övergångsbestämmelse behövs angående talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Har sådant beslut

Prop. 1974:77 135

meddelats före den nya lagens ikraftträdande. bör alltjämt äldre bestäm- melser tillämpas. om arbetstagaren enligt dessa bestämmelser har rätt att anföra besvär över beslutet.

Hänvisningar till S5-9

5.10. Följdändringar

[ avsnitt 5.3 harjag förordat vissa nya regler om gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och tingsrätternas behörighet. De forumregler som f. n. återfinns i vissa arbetsrättsliga lagar bör anpassas till de nya reglerna. Vissa nya forumregler bör även föras in i kollektivavtalslagen och den offentliga tjänstemannalagstiftningen. Också lagen om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonfiikt bör anpassas till de nya rättegångsreglerna. Jag återkom- mer tiff dessa frågor i specialmotiveringen ( avsnitt 7.3 ).

Som nämnts i avsnitt 5.1 bör lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden tillämpas även på de arbetstvister som skall tas upp av tingsrätt. Eftersom AD och inte hovrätt är fullföljdsinstans för dessa tvister måste vissa ändringar göras i denna lag. Enligt utredningen bör också den ändringen vidtas. att AD skall kunna meddela prövningstillstånd i dessa mål. förutom på de grunder som anges i den lagen. även när part visar att talans prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver målet. Under remissbehandlingen har en remissinstans ställt sig tveksam inför denna ändring. Jag delar denna tveksamhet och har efter samråd med chefen förjustitiedepartementet stan- nat för att inte i detta hänseende behandla arbetstvister som rör mindre värden på annat sätt än andra tvistemål om mindre värden.

Utredningen har vidare föreslagit en ändring i 8 & 3 rättshjälpslagen. som innebär att det däri upptagna undantaget för näringsidkare inte skall gälla i arbetstvister. Detta förslag har i regel inte kommenterats av remissin- stanserna. För egen del har jag emellertid svårt att inse varför arbetstvister i rättshjälpshänseende skulle behandlas annorlunda än andra rättsliga an- gelägenheter som uppkommer i näringsverksamhet. Skälen för undantaget för näringsidkare i Så 3 rättshjälpslagen har sålunda. enligt min mening tillämpning också på arbetstvister. De i det föregående föreslagna ändringarna i den arbetsrättsliga processordningen utgör inte heller tillräcklig anledning att rättshjälpslagens tillämpningsområde nu tas upp till omprövning. Efter samråd med chefen för justitiedcpartementet förordar jag därför att utred- ningens förslag i denna del f.n. inte skall föranleda någon åtgärd.

Slutligen har utredningen föreslagit att vite. som ålagts någon för un- derlåtenhet att fullgöra dom eller beslut i en arbetstvist. inte skall kunna förvandlas. l utredningens förslag har därför en föreskrift härom tagits in i lagen om verkställighet av bötesstraff. Till detta förslag. som inte föranlett något yttrande trnder remissbehandlingen. kan jag ansluta mig.

Prop. l974:77 136

6

Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upp- rättats förslag till

|. 2.

10. ll.

])

13. 14.

13.

16. 17.

2.

lag om rättegången i arbetstvister.- lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningslörhållanden. lag om ändring i lagen (1928253) om kollektivavtal. lag om ändring i lagen (19361506lom förenings- och förhandlingsrätt.

. lag om ändring i lagen (19391727) om förbud mot uppsägning eller av- skedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m..

lag om ändring i lagen ( 1945:844 ) om förbud mot uppsägning eller av- skedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havande

!

skap m. m.. lag om ändring i lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid del- tagande i svenskundervisning för invandrare. lag om ändring i lagen (l974:12) om anställningsskydd. lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1). lag om ändring i lagen (19632114) om semester. lag om ändring i. lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

lag om ändring i lagen (l970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. lag om ändring i statstjänstemannalagen (19651274). lag om ändring i kommunaItjänstemannalagen (l965:275). lag om ändring i lagen (l965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff. lag om ändring i lagen (19743) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Samråd har ägt rum med chefen förjustitiedepartementet ang. lagförslagen 16 och 17. med statsrådet Lidbom ang. lagförslaget 12 och med statsrådet Löfberg ang. laglörslagen 13—15.

7 7.

Specialmotivering 1 Lagen om rättegången i arbetstvister

Lagen om rättegången i arbetstvister ersätter lagen (1928:254) om arbets- domstol (LAD). Den är uppdelad i fem kapitel. Der/Finsta kap/flm behandlar lagens tillämpningsområde. ] ] ääterlinns huvudregeln att lagen är tillämplig på rättegången i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (s. k. arbetstvister). ! 2 s*" med- delas vissa undantag från denna regel. I 3 ;" erinras om att tvister som skall

Prop. l974:77 137

handläggas enligt lagen kan avgöras även av skiljemän. frånsett vissa undan- tagsfall. Det andra kapitlet innehåller bestämmelser om vilka domstolar som skall döma i arbetstvister. Enligt 1 & skall vissa mål upptagas och avgöras av AD som första och enda domstol. Övriga arbetstvister avgörs enligt 2; i första instans av tingsrätt men kan enligt 3; överklagas till AD i andra och sista instans. Att AD:s dom eller beslut inte kan överklagas fram- går av 4 ä'. 1 5—7 & anges vad som skall ske när ett mål instämts eller överklagats till fel domstol. Bestämmelser om AD:s sammansättning m. m. återfinns i det tredje kapitlet. [ 1—5 ä;" föreskrivs vilka ledamöter som skall finnas i AD och hur de skall utses m. m. 1 6—8 i;" regleras vilka ledamöter som skall deltaga i behandlingen av mål vid AD. 9 & innehåller en föreskrift om handläggning i plenum. Enligt 10%" kan Kungl. Maj:t utfärda närmare föreskrifter om AD:s organisation och verksamhet. 1 (lut [iii/vlc kapil/vr reg- leras rättegången i AD. Detta kapitel innehåller tre ttnderavdelningar. 1 den första avdelningen (1—4 åå) ges vissa allmänna bestämmelser som är gemensamma för AD både som första domstol och som fullföljdsinstans. 1 1 & regleras var och när AD skall hålla sammanträde. 1 2—4 ä;" upptas regler om omröstning. om dom och om protokoll. Den andra avdelningen (5—- 11 ;;") innehåller bestämmelserom rättegången vid AD som första dom- stol. 1 5—7 ä;" regleras rätten attväcka och utföra talan. medan 8—lläåbe- handlar själva förfarandet. Den tredje avdelningen (12—16 åå) upptar be- stämmelser om rättegången i AD som fullföljdsinstans. 1 12 ;" erinras om vad som skall iakttas vid fullföljd av talan mot tingsrätts dom eller beslut. 1 13" 16 åå återfinns bestämmelser om förfarandet i överklagade mål. Det jemte kapitlet slutligen innehåller vissa övriga bestämmelser som är tillämp- liga för rättegången både i AD och i tingsrätt.

Regleringen i den föreslagna lagen är inte uttömmande. Som framgår av 5 kap. 3; i lagförslaget skall beträffande rättegången i arbetstvister i tillämpliga delar även iakttas vad som i rättegångsbalken(RB) eller annan författning föreskrivits om rättegången i dispositiva tvistemål. i den mån det ej strider mot bestämmelserna i den föreslagna lagen.

Under remissbehandlingen har några remissinstanser förklarat att de be- stämmelser som rör rättegången i tingsrätt enligt deras mening bör föras samman till ett särskilt kapitel i lagen eller arbetas in i de bestämmelser i RB som reglerar rättegången i tingsrätt i allmänhet. Jag anser dock att den lagteknik som utredningens förslag utgår från är att föredra.

Hänvisningar till S5-10

  • Prop. 1974:77: Avsnitt 7.3

7.1.1. Lagans til/('im/mingsotnråtlr' (I kap.) 1 kap. 1 ;"

I denna pantgntfreglems vilka tvister som skall handläggas iden särskilda ordning som föreskrivs i lagen. s. k. arbetstvister. Paragrafen kompletteras av 1 kap. 2 &. som innehåller vissa undantag från den i förevarande paragraf

Prop. l974:77 ' 138

givna huvudregeln. Av paragrafen framgår inte om en tvist som faller inom lagens tillämpningsområde skall tas tipp av AD eller av tingsrätt. Denna fråga regleras i stället i 2 kap. 1 och 2;;.

Begreppet ”tvist” har i lagen samma innebörd som i 10 kap. RB och andra processuella bestämmelser. där begreppet avser den sak som är föremål för process (processtöremålet). Givetvis avses endast rättstvister. S. k. in- tressetvister prövas inte av domstol.

Enligt första stycket är lagen tillämplig på tvister om kollektivavtal. dvs. avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare. å ena sidan. och fackförening eller liknande förening av arbetstagare. å andra sidan.om villkor som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare (l ; första stycket kollektivavtalslagen), Lagen omfattar vidare andra tvister som rör förhål- landet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Också i dessa fall kan tvisten gälla innebörden av ett kollektivavtal som utan att parterna är bundna därav likväl bestämmer villkoren i deras anställningsförhållande (se specialmoti- veringen till 5 kap. 1 ;). Men även tvister som inte på något sätt berör ett kollektivavtal skall handläggas enligt denna lag. bara tvisten rör en fråga som uppkommit i ett anställningsförhållande. Som arbetstvist anses alltså varje tvist som har sin grund i ett anställningsförhållande. Det kan tilläggas att även sådana tvister där frågan just gäller om ett anställningslörhållande föreligger eller ej utgör arbetstvister.

Under remissbehandlingen har hävdats att det i lagtexten begagnade ut- trycket "förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare" är oklart och inte med erforderlig tydlighet ger vid handen att lagen är tillämplig endast på tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap. Detta uttryck är emellertid vedertaget i arbetsrättslig lagstiftning för att utmärka att endast sådana frågor avses (se 1 ; första stycket kollektivavtalslagen samt 1 ; första stycket och 4 ; första stycket lagen om förenings- och för- handlingsrätt). ochjag finner inte anledning att i detta sammanhang använda något annat uttryckssätt.

En arbetstvist kan inrymma frågor av olika slag. Utöver tvister om kol- lektivavtal kan de avse tillämpning av instruktioner. reglementen etc.. som i ett eller annat hänseende reglerar anställningsförhållandet. eller angå det personliga avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som i övrigt * tyst eller uttryckligen bestämmer anställningsvillkoren. De kan också gälla frågor som är reglerade i lag. F.n. föreskrivs i åtskilliga lagar. att tvister som rör tillämpningen av dessa lagar skall prövas av AD eller i vissa fall av allmän domstol. Dessa forumregler har anpassats till den nya lagen om rättegången i arbetstvister eller i vissa fall ersatts med en hänvisning till denna lag. Detta berörs i avsnitt 7.3 . Även tvister. som rör tillämpningen av bestämmelser i en lag. vilken inte innehåller en sådan forumregel eller en hänvisning till den nya rättegångslagen. skall handläggas i den ordning som föreskrivs i denna lag. om tvisten grttndar sig på ett anställningslör-

Prop. 1974z77 139

hållande. 1 första hand kommer här i betraktande sådan lagstiftning som direkt reglerar anställningsförhållandet i något avseende. såsom lagen ( 1949:345 ) om rätten till arbetstagares uppfinningar. lagen ( 1970:943 ) om arbetstid m. m. i husligt arbete och sjömanslagen (l973z282). Men också i andra fall kan det givetvis även i en arbetstvist bli fråga om att tillämpa rättsregler som återfinns i särskilda författningar. exempelvis i lagen ("191512181 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om- råde ( avtalslagen ) och skadeståndslagen (1972z217). Ibland kan också de prin- ciper som återfinns i viss lagstiftning. t. ex. arbetarskyddslagen (1949:1) och allmänna arbetstidslagen (1970le3). få betydelse för bedömningen av en arbetstvist. även om lagen inte är direkt tillämplig i tvisten.

För lagens tillämpning är alltså avgörande om tvisten när den inte enbart rör ett kollektivavtal som sådant grundar sig på ett anställnings- förhållande eller ej. Härvid är av betydelse vilken innebörd som skall ges åt begreppet arbetstagare. 1 avsaknad av en definition av detta begrepp i gällande lagstiftning har innebörden därav hittills fått bestämmas i rätts- praxis. En rikhaltig litteratur finns härom (se t.ex. Adlercreutz. Arbets- tagarbegreppet. 1964. och Schmidt. Arbetsrätt 11. 1973. s. 39 ff). Vid till- lämpningen av denna lag bör det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. i första hand med den innebörd det har i semesterlagen. användas. 1 vissa fall är lagen tillämplig även på tvister mellan uppdragsgivare och s. k. beroende uppdragstagare. dvs. sådana som utan att anställningsförhålfande föreligger utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Vid tvister om kollektivavtal eller om tillämpning av kollektivavtalslagen eller lagen om förenings- och förhamflingsrätt likställs nämligen beroende uppdragstagare med arbetstagare (se 1 ; andra stycket kollektivavtalslagen och l ; andra stycket lagen om lörenings- och förhandlingsrätt). ] övrigt anses emellertid tvister mellan uppdragsgivare och beroende uppdragstagare inte som arbetstvister. Detta innebär en ändring i f'i'irhållande till utred- ningens förslag (se avsnitt 5.2).

Lagen kan även bli tillämplig på tvister mellan arbetsgivare och förut- varande arbetstagare. om tvisten grundar sig på deras tidigare anställnings- förhållande (exempelvis tvist om avgångsförmåner eller om rätt till pension).

Utanför lagens tillämpningsområde faller alltså tvister mellan andra parter — med undantag för organisationer än arbetsgivare och arbetstagare. Lagen gäller således inte tvister mellan arbetstagare inbördes (jfr. forumregeln i 44; första stycket arbetarskyddslagen) eller mellan en förening av ar- betsgivare eller arbetstagare. å ena sidan. och medlemmar eller förutvarande medlemmar i föreningen. å andra sidan (jfr. AD 1940 nr 28. 1948 nr 73 och 1965 nr 29). Sådana tvister handläggs vid allmän domstol enligt vanliga processuella regler. Lagen skall självfallet inte hellertiflämpas på mål rörande straffrättsligt ansvar för brott begångna i tjänsten. Sålunda skall exempelvis ansvar för ämbetsbrott även efter lagens ikraftträdande utkrävas i straff-

Prop. 1974:77 140

rättslig ordning vid allmän domstol. om brottet inte bestraffas genom dis- ciplinärt förfärande i administrativ väg (se 20 kap. brottsbalken samt 18—25 ;; statstjänstemannalagen och 18—24 ;; kommunaltjänstemannastad- gan). Som nämnts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.1 ) innebär dock ämbetsansvarskommitténs förslag till nya regler om ämbetsansvaret (SOU l972:1)att det straffrättsliga ansvaret för ämbetsbrott avskaffas i väsentliga avseenden och ersätts av ett privaträttsligt ansvar av i huvudsak samma natur som det vilket tillämpas på den privata arbetsmarknaden. 1 processuellt avseende föreslår ämbetsansvarskommitten att tvister rörande sådant dis- ciplinärt ansvar skall prövas på samma sätt som andra arbetstvister. Genom- förs det förslaget. kommer även ifrågavarande tvister att falla in under den nu föreslagna lagen. Vidare är lagen tillämplig på tvister om skadestånd i anledning av brott som begåtts i tjänsten. Detta gäller dock inte. om talan förs i samband med åtal för brottet (se 1 kap. 2; första stycket 3). Lagen är givetvis inte heller tillämplig på s.k. anmärkningsmål (dvs. mål om an- märkningar som framställs vid räkenskapsgranskning) som handläggs i ad- ministrativ ordning (se KF 2.6.1961 om förfarandet i anmärkningsmål). Där- emot skall lagen tillämpas på tvister om utbetalning av för mycket utbetald lön (beträffande sådana tvister på det offentliga området se JO 1974 s. 547 f).

I vissa undantagsfall är lagen tillämplig. även om en arbetsgivare eller en arbetstagare inte är part i målet. Ett sådant fall är när arbetsgivaren försatts i konkurs och därför inte själv får föra talan i mål om egendom som hör till- konkursboet (se 22; konkurslagen; jfr. AD 1963_nr 28). Ett annat undantag föreligger. om arbetsgivaren eller arbetstagaren avlidit och talan därför förs av dödsboet. Detsamma gäller. om en fordran som upp- kommit i ett anställningsförhållande överlåtits för inkassering på annan vil- ken därvid för talan som part i eget namn (angående detta fall se Söderlund. Rättegångsbalken. 1970. s. 291 ffoch där åberopad litteratur) eller om genom avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren eller deras rättsinnehavare ska- pats en rätt för tredje man som inte själv är part i avtalet (se AD 1971 nr 25). f fråga om rättegången i AD kan erinras om den i 4 kap. 5 ; första stycket i lagförslaget intagna regeln om att förening i vissa fall kan väcka och utföra talan för arbetsgivare eller arbetstagare som är eller har varit medlem i föreningen. I dessa fall uppträder föreningen som part och inte den enskilde medlem som tvisten egentligen rör. Ett specialfall. när de bestämmelser som den föreslagna lagen innehåller om rättegången i AD är tillämpliga även på mål där en arbetsgivare inte är part. är slutligen när talan förs mot central förvaltningsmyndighets beslut enligt lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt (se 2 kap. 3; andra stycket i lagförslaget).

Frågan om en tvist är av sådan beskaffenhet att den skall handläggas enligt den föreslagna lagen skall tas upp av domstolen självmant. Domstolen skall alltså pröva om tvisten grundar sig på ett anställningsförhållande. obe- roende av om detta påstås eller ej. llärvid torde domstolen emellertid ha

Prop. 1974:77 141

att utgå från de omständigheter som käranden åberopar till grund för sin talan. Är det för ett bifall till käromålet avgörande att ett anställningsför- hållande föreligger. synes tvisten böra handläggas enligt denna lag. även om domstolen sedermera ogillar käromålet därför att ett anställningsför- hållande anses inte föreligga (se NJA 1973 s. 1: jfr. Kungl. Maj:ts beslut den 4 april 1973 nr SÖ 1250).

När en tvist väcks vid tingsrätt synes rättens prövning av om tvisten är en arbetstvist eller ej i allmänhet inte medföra några komplikationer. Tingsrättens behörighet att ta upp en sådan tvist sammanfaller i princip med dess behörighet att ta upp tvister som skall prövas i vanlig processuell ordning. Lagförslaget innehåller emellertid i 2 kap. 2; andra stycket en specialregel om forum i arbetstvister. För att en tingsrätt skall vara behörig att ta upp en tvist med stöd av denna regel måste tingsrätten självmant ' pröva om tvisten är en arbetstvist eller ej. 1 övrigt gäller beträffande hand- läggningen i tingsrätt i stort sett samma regler för arbetstvister som för andra tvister. I samband med att tingsrätten avgör ett mål måste den dock ta ställning till om målet enligt den föreslagna lagen skall överklagas till AD eller om det enligt vanliga processuella regler skall fullföljas till hovrätt.

Om ett avgörande av tingsrätt överklagas och fullföljdsinstansen finner att tingsrätten felaktigt bedömt frågan om tvisten är en arbetstvist eller ej. skall målet enligt 2 kap. 5 ; andra stycket resp. 2 kap. 7; i lagförslaget överlämnas till den domstol. till vilken målet vid en riktig bedömning av denna fråga skulle ha fullföljts.

Även när en tvist väcks vid AD som första domstol måste givetvis avgöras. om tvisten grundas på ett anställningsförhållande. Detta ären grundläggande förutsättning för AD:s behörighet enligt 2 kap. 1 ; i lagförslaget. Brister denna förutsättning skall tvisten alltså avvisas. En sådan prövning måste AD företa även enligt nuvarande ordning (beträffande vissa gränsfall se dock AD 1933 nr 69. 1934 nr 92—95. 1936 nr 37 och 1939 nr 49'. jfr. även AD 1946 nr 17).

Genom andra stycket utvidgas lagens tillämpningsområde i vissa fall även till tvister som inte har sin grund i ett anställningsförhållande. Det rör sig i dessa fall om tvister som inte angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap.

1 14 kap. RB finns bestämmelser om förening (kumulation)av mål. Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande. skall käromålen enligt 14 kap. 1 ; RB handläggas i en rättegång om de stöder sig på väsentligen samma grund. Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak som har gemenskap med denna eller talan rörande fordran som kan gå i avräkning mot kärandens. skall enligt 14 kap. 3;- RB båda målen handläggas i en rättegång. om svaranden begär det före huvudförhandlingen. Enligt 14 kap. 6; RB får olika mål även i annat fall handläggas i en rättegång. om det är till gagn för utredningen. Dessa bestämmelser är tillämpliga även ) rättegånget i arbetstvister. En

Prop. l974:77 142

förutsättning härför är dock att de mål som skall handläggas gemensamt är av sådan beskaffenhet som anges i första stycket i förevarande paragraf. dvs. utgör arbetstvister. Däremot får bestämmelserna i RB inte tillämpas. om parterna vill att en tvist av annan beskaffenhet skall handläggas ge- mensamt med en arbetstvist. eftersom olika rättegångsformer då är till- lämpliga (se 14 kap. 7 ; RB). Som jag har frattthållit i den allmänna moti- veringen kan en sådan gemensam handläggning emellertid i vissa fall vara lämplig från processekonomisk synpunkt. På grund härav har i andra stycket föreskrivits att detta kan ske. om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. Vid avgörandet av denna fråga bör domstolen beakta bl.a. kärandens intresse av att ett avgörande av arbetstvisten inte fördröjs av den gemensamma handläggning- en. '

En tvist kan enligt andra stycket handläggas gemensamt med en arbets— tvist såväl vid tingsrätt som vid AD. En förutsättning härför är emellertid att talan väckts genom stämningsansökan vid samma domstol som upptagit arbetstvisten. Målen behöver dock inte ha väckts samtidigt. Sedan målen förenats vid tingsrätt med stöd av andra stycket. kan de handläggas ge- mensamt även vid fullföljd av talan till AD. Sådan kumulation kan däremot inte ske först där. när målen inte har handlagts gemensamt vid tingsrätten. Talan mot tingsrättens avgörande i målen skall ju då fullföljas till olika domstolar. AD resp. hovrätt. Att kttmulation inte heller kan ske i AD av en dit fullföljd arbetstvist med en tvist som över huvud taget inte prövats av tingsrätten framgår av vad nyss anförts om att talan i målen måste ha väckts vid samma domstol.

11ar mål förenats med stöd av andra stycket hindrar detta inte att rätten sedan särskiljer målen. om detta anses lämpligare. Sådant särskiljande kan Ske. oavsett vilken inställning parterna har till denna fråga. Givetvis utgör dock parternas inställning en viktig omständighet vid bedömningen om särskiljande skall ske. Särskiljs målen i tingsrätt. får de inte överklagas ge- mensamt till AD. 1 så fall kan endast arbetstvisten överklagas dit. medan talan beträffande den andra tvisten får fullföljas till hovrätt. Sker särskiljandet först sedan de överklagats till AD. kan endast arbetstvisten prövas. Den andra tvisten bör med tillämpning av principerna för 2 kap. 7 ; i lagförslaget i stället överlämnas till den hovrätt. till vilken talan skulle ha fullföljts om tvisterna hade särskiljts redan i tingsrätten. Detsamma gäller om ar- betstvisten återkallas eller avvisas i AD. Någon uttrycklig lagregel härom har jag inte ansett erforderlig.

För AD:s del innefattar andra stycket också en forumregel. Bestämmelsen skulle ju annars vara meningslös. Däremot innebär bestämmelsen inte att tingsrätt blir automatiskt behörig att ta upp ett sådant mål som avses i andra stycket. Någon särskild forumbestämmelse har inte heller i övrigt meddelats for att underlätta gemensam handläggning enligt denna bestäm—

Prop. 1974:77 143

melse. Föratt sådan handläggning skall kunna ske. krävs alltså att tingsrätten enligt bestämmelserna i 10 kap. RB - är behörig att ta upp detta mål.

1 kap. 2 ;

Denna paragraf innehåller vissa undantag från den i 1 kap. 1 ; givna huvudregeln om lagens tillämpningsområde.

ljörsta styckar anges i fyra punkter vissa generella undantag. 1 punkt 1 undantas mål som enligt lag får tas upp endast av viss tingsrätt eller som skall handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i RB eller i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Detta undantag tar sikte på bl. a. hyrestvister. arrendetvister. patenttvister. vissa tvister om upphovsrätt eller om rätt till fotografisk bild. militära tvis— temål. sjörättsmål. Sådana tvister som nu nämnts torde i vissa fall kunna uppkomma även i anställningsförhållanden och därigenom vara att anse som arbetstvister. På grund av punkt 1 faller de dock utanför den nu fö- reslagna lagen. Beträffande hyrestvister är dock att märka. att dessa enligt särskild föreskrift i vissa fall skall prövas av AD och inte av fastighets- domstol. Enligt 12 kap. 71 ; jordabalken skall nämligen klandertalan mot beslut av hyresnämnd. liksom hyrestvister som inte ankommer på hyres- nämnds prövning. tas upp av AD. om tvisten rör kollektivt'rvtal. Denna bestämmelse lämnas orubbad av den nu föreslagna lagen.

Enligt punkt 2 gäller ett undantag för mål som skall handläggasav tingsrätt med tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen . Detta undantag. som bl.a. tar sikte på tvistiga konkursfordringar vilka handläggs i jävsprocess. har behandlats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.2 ).

1 punkt 3 föreskrivs ett undantag för mål om skadestånd i anledning av brott. om talan med stöd av 22 kap. 1. 3 eller 4; RB förs i samband med åtal för brottet. Den domstol som upptagit åtalet för brottet är i ett sådant fall behörig att ta upp också anspråket om skadestånd. även om domstolen saknar behörighet enligt de forumregler som annars gäller för domstolen enligt 10 kap. RB . Llpptas skadeståndsanspråket. handläggs målet i sin helhet enligt reglerna för brottmål. Genom undantaget i punkt 3 blir det möjligt att i samband med åtal för brott vid allmän domstol även föra talan om sådant anspråk på skadestånd i anledning av brott vilket grundas på ett anställningsförhållande. Möjlighet finns alltså i ett sådant fall att välja mellan att yrka skadestånd i en arbetstvist. som handläggs enligt den nu föreslagna lagen. eller att framställa yrkandet i samband med åtal för brottet. varvid denna lag inte blir tillämplig. Denna möjlighet finns vare sig ska- deståndsanspråket. om det framställs i en arbetstvist. skall i första instans prövas av tingsrätt eller av AD.

Enligt 22 kap. 5 ; RB kan domstol. som upptagit ett skadeståndsanspråk i samband med åtal för brott. därefter förordna att detta anspråk skall som särskilt mål handläggas i den ordning som gäller för tvistemål. om detta

Prop. 1974:77 144

med hänsyn till utredningen eller av andra skäl är lämpligt. Sker detta blir lagen om rättegången i arbetstvister åter tillämplig. om skadeståndsanspråket grundas på ett anställningsförhållande. Är arbetstagaren organiserad. bör det avskilda målet rörande skadeståndsanspråket med tillämpning av prin- ciperna för 2 kap. 5; första stycket i lagförslaget överlämnas till AD. om part yrkar det. Framställs inte sådant yrkande. skall målet i stället avvisas. När domstol i samband med åtal för brott tagit upp ett skadeståndsanspråk. som rör oorganiserad arbetstagare. och därefter förordnar att anspråket skall handläggas som ett särskilt mål. upphör inte domstolens behörighet att pröva detta anspråk även om sådan behörighet skulle saknas enligt 10 kap. RB . Det avskilda målet rörande skadeståndsanspråket fullföljs dock till AD och inte till hovrätt.

Punkt 4 innehåller ett undantag för mål om ersättning för yrkesskada. Denna term har inte definierats i den föreslagna lagtexten men bör ges samma innebörd som den har enligt lagen ( 1954:243 ) om _vrkesskadeför- säkring. Enligt den lagen skall med yrkesskada förstås skada till följd av olycksfall i arbetet — vartill hänförs även olycksfall vid färd till eller från arbetsstället. om färden föranletts av och stått i nära samband med an- ställningen — vidare skada som i annat fall har orsakats av arbetet och fram- kallats genom inverkan av ämne eller strålande energi samt slutligen. om Kungl. Maj:t så föreskriver. skada som på annat sittt än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga. ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser. av fortgående. upprepat eller ovanligt tryck. av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta (se vidare en med stöd härav utfärdad kungörelse 1954z644). Med skada avses enligt nämnda lag kröppsskada samt skada på konstgjord fem eller därmed jämförlig anordning.

Mål om ersättning för yrkesskada skall alltså enligt punkt 4 liksom hittills avgöras av allmän domstol i vanlig processuell ordning. Ett undantag föreslås dock för det fall att tvisten rör kollektivavtals rätta innebörd. 1 så fall skall tvisten handläggas enligt den föreslagna lagen och alltså med stöd av 2 kap. 1 ; tas tipp av AD som första domstol. Det kan tilläggas att undantaget i punkt 4 inte heller hindrar att talan förs vid AD om kollektivavtalets giltighet eller bestånd. [ detta fall gäller ju målet inte ersättning för yr- kesskada. även om utgången i denna kollektivavtalstvist är avgörande för om rätt till sådan ersättning föreligger. Också påföljd för brott mot kol- lektivavtalet kan givetvis föras vid AD. även om brottet består i att be- stämmclserna i avtalet om ersättning för yrkesskada inte har iakttagits.

flirt/ra styr-kat innehåller vissa undantag från lagen för tvister på den of- fentliga sektorn. Som utvecklats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.7 ) dras gränsen förlagens tillämpningsområdei huvudsak i enlighet med grän- sen för det avtalsbara och det inte avtalsbara området. Tvister om avtals- förbjudna frågor skall inte handläggas enligt denna lag. om inte annat särskilt föreskrivits. Sådana särskilda föreskrifter föreslås i lagen om anställnings-

Prop. l974:77 145

skydd. de övriga lagar som reglerar uppsägning eller avskedande i vissa fall samt i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagcn (se av- snitt 7.3). Tvister om tillämpning av dessa lagar faller alltså in under den nu föreslagna lagen även såvitt gäller avtalsförbjudna frågor. Enligt äm- betsansvarskommittens förslag till nya regler om disciplinansvar för of- fentliga tjänstemän skall detta gälla även beträffande tvister om sådant ansvar. Beträffande tvister om avtalsbara frågor skall lagen i princip tillämpas. Ett särskilt undantag uppställs dock för tvister om sådana frågor som trots att de är avtalsbara ändå regleras i annan författning än lag. Detta undantag tar främst sikte på frågor om pensionsförmåner samt förmån i samband med tjänsteresa eller förrättning.

I den mån den föreslagna lagen blir tillämplig på tvister som härrör från den offentliga sektorn. avskärs den administrativa besvärsrätt som f. n. kan fm- nas på denna sektor. Detta gäller dock inte beträffande tvister om s.k. skälighetsfrågor. dvs. frågor som enligt avtal skall avgöras av arbetstagaren (se förslaget till ändring av lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut).

1 kap. Bä

Denna paragraf. som i huvudsak motsvarar 11 a' andra stycket LAD. in- nehåller bestämmelser om verkan av skiljeklausul i arbetstvister.

Enligt l & lagen om skiljemän kan tvister angående sak. varom förlikning är tillåten. genom avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän. En erinran om att detta gäller även i fråga om ar- betstvister har intagits i förevarande paragraf. Från denna regel har dock uppställts två undantag. Det ena undantaget. som f. n. återfinns i ll &" andra stycket LAD. avser tvister som gäller förklaring enligt 7ä kollektivavtals- lagen att kollektivavtal inte skall gälla eller att part skall vara befriad från förpliktelse enligt sådant avtal (angående detta undantag se prop. 192859 5. 183). Det andra undantaget. som står i överensstämmelse med AD:s praxis (se AD l954 nr 12). gäller framtida tvister rörande föreningsrätt. Detta undantag är tillämpligt vare sig tvisten grundas på lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller avser tillämpningen av ett kollektivavtal som till äventyrs innehåller en självständig reglering av föreningsrätten. Frånsett dessa undantag kan emellertid varje arbetstvist avgöras av skiljemän. Detta gäller även beträffande tvister om olovliga stridsåtgärder (jfr. AD l966 nr 20).

En skiljeklausul utgör hinder föratt få tvisten prövad vid domstol. Detta rättegångshinder är dock inte av sådan beskaffenhet som skall beaktas av domstolen självmant. Enligt 34 kap. 2;' RB skall invändning om sådant rättegångshinder framställas av svaranden då han första gången skall föra talan i målet vid domstolen. Underlåter han det. förfaller hans rätt att fram- ställa denna invändning. Var han av laga förfall hindrad att då göra in-

Prop. 1974:77 -' 146

vändningen. skall han i stället framställa denna så snart det kan ske efter det att förfallet upphörde.

När skiljeklausul intagits i kollektivavtal. uppstår ett särskilt problem be- träffande en enskild föreningsmedlems bundenhet härav. 1 och för sig är det tydligt att en sådan klausul liksom andra bestämmelser i kollektivavtal — binder inte bara avtalsslutande organisation utan även dess medlemmar (se prop. 1928:39 s. 183 samt AD 1929 nr 20. 1933 nr 98. 1962 nr 8 och 1972 nr 30; jfr. AD 1962 nr 21). Som AD i ett fall framhållit skulle en i kollektivavtal intagen skiljeklausul vara föga effektiv. om den enskilde medlemmen inte tillsammans med sin organisation skulle vara bunden av denna. 1 så fall skulle nämligen klausulen utan större svårighet kunna kring- gås av organisation som av något skäl önskar undvika skiljeförfarande. Vid skiljeförfarande enligt en sådan klausul torde organisationen med tillämp— ning av den i 4 kap. 5 & första stycket i lagförslaget intagna bestämmelsen kunna föra talan för medlemmens räkning. om kollektivavtalet inte ut- tryckligen föreskriver annat eller avtalsparterna eljest kommit överens om att organisationen inte skall ha sådan talerätt. Fråga uppstår dock vad som skall gälla för det fall att organisationen undandrar sig att föra medlemmens talan. Denna fråga måste till en början bli beroende av om kollektivavtalet kan anses ge medlemmen rätt att i ett sådant fall själv föra talan vid den med skiljeklausulen avsedda skiljenämnden. Innebär kollektivavtalet att en- dast organisationer får uppträda inför nämnden och att en enskild medlem utan sin organisations stöd alltså saknar rätt att själv föra talan inför denna nämnd. torde denne i stället kunna föra sin talan vid domstol. Medlemmen kan ju inte vara utesluten från rätten att få sin talan prövad av vare sig skiljenämnd eller domstol. I detta fall utgör skiljeklausulen alltså inte något hinder för prövning av dennes talan i rättegång vid domstol. Annorlunda förhåller det sig emellertid. om kollektivavtalet medger medlemmen att själv föra talan inför skiljenämnden för den händelse hans organisation undandrar sig att föra hans talan. 1 ett sådant fall blir medlemmen bunden av skiljeklausulen. om han kan inverka på valet av skiljemän. Praxis hos AD uppvisar exempel på att ett skiljeavtal. enligt vilket skiljemännen skall utses av de avtalsslutande parterna. i en sådan situation som nu nämnts modifierats av parterna på så sätt att medlemmen fått överta sin organisations rätt att utse skiljemän (se AD 1933 nr 98 och 1962 nr 21; jfr. AD 1929 nr 20). Om medlemmen emellertid inte ges något inflytande på valet av skiljemän. blir frågan om hans bundenhet av skiljeklausulen enligt AD:s praxis beroende av vilka garantier som ändå finns för en opartisk prövning av medlemmens talan inför skiljenämnden (sc AD 1972 nr 30).

Prop. l974:77 147

Hänvisningar till S7-1-1

7.1.2. Domstolarna i arbetstvister (2 kap.)

2 kap. 1.5

I denna och följande paragrafdras gränsen mellan AD:s och tingsrätternas behörighet att som första domstol uppta och avgöra en arbetstvist. I fö- revarande paragraf" regleras området för AD:s behörighet. Att AD härvid är enda domstol framgår av 2 kap. 4 ;" i lagförslaget. De motsvarande regler om AD:s behörighet som gäller f. n.' och som ersätts av de nu föreslagna reglerna återfinns i 1 och flå LAD.

AD:s behörighet att ta upp en tvist enligt förevarande paragrafskall prövas av. domstolen självmant. alltså oberoende av om svaranden gör invändning om rättegångshinder eller ej. Framställs sådan invändning först på ett sent stadium i rättegången hindrar detta inte om den är riktig att målet då avvisas (se 34 kap. RB).

Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 1 kap. ] 5 skall enligt lag- förslaget med begreppet "tvist" förstås den sak som är föremål för process. Till skillnad från vad som ansetts gälla vid tillämpningen av LAD är AD således enligt lagförslaget behörig att ta upp även mål där någon menings- skiljaktighet inte råder mellan parterna. alltså ostridiga krav. Att sådana krav emellertid kan framställas vid tingsrätt genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. även om tvist rörande anspråket enligt huvudregeln i 2 kap. 1 & skall tas upp och avgöras av AD som första domstol. framgår av den föreslagna lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för ford- ringsanspråk i anställningsförhållanden (se avsnitt 7.2).

Enligt första stycket är AD för det första behörig att ta upp tvister om kollektivavtal. Härmed förstås tvister om kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd. tvister huruvida visst förfarande strider mot kollek- tivavtal samt tvister om påföljd av sådant förfarande (jfr. 4 ;" första stycket 1 kollektivavtalslagen och 11 & första stycket LAD).

l l & första stycket kpllektivavtalslagen definieras kollektivavtal som ett avtal mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och å andra sidan fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare om villkor. som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetstagare. eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vid tillkoms- ten av kollektivavtalslagen och LAD förutsattes att också kollektiva upp- görelser mellan arbetsgivare och sådana grupper av arbetstagare som inte framträdde som organisationer skulle kunna betraktas som kollektivavtal. trots att kollektivavtalslagen inte var tillämplig på ett sådant "avtal. Före- dragande departementschefen uttalade i anslutning härtill att även tvister om avtal av detta slag borde kunna prövas av AD (prop. 192839 5. 248 och 250; jfr. s. 234—235. där lagrådet uttalade sig i motsatt riktning). AD har också i början av sin tillvaro ansett sig behörig att pröva även tvister om andra kollektiva avtal än sådana som avses i kollektivavtalslagen (AD 1932 nr 104;jf'r. AD 1935 nr 149 och 1939 nr lO7).-Numera torde emellertid

Prop. l974:77 148

begreppet kollektivavtal i varje fall i allmänt språkbruk vara förbehållet så- dant avtal som regleras i kollektivavtalslagen. 1 det nu föreliggande lag- förslaget har det däri använda begreppet kollektivavtal samma innebörd som det har enligt kollektivavtalslagen. AD:s behörighet att pröva kollek- tivavtalstvister enligt första stycket av förevarande paragrafomfattar således endast tvister om kollektivavtal som ingåtts mellan arbetsgivare eller för- ening av arbetsgivare. å ena sidan. och förening av arbetstagare. å andra sidan. Rättsverkningarna av ett i kollektiva former slutet avtal. som dock ej är att anse som kollektivavtal i den nu angivna bemärkelsen. får i stället prövas i samma ordning som tvister om andra arbetsavtal vilka inte är av kollektivavtals natur. I sista hand kan denna prövning med stöd av 2 kap. 35 i lagförslaget ändå utföras av AD.

En kollektivavtalstvist kan i visst fall röra även en oorganiserad arbets- tagare. Av 25” kollektivavtalslagen framgår att kollektivavtal som slutits av förening är bindande för föreningens medlemmar även efter det att dessa trätt ut ur föreningen, under förutsättning att de inte är bundna av annat kollektivavtal. Det kan därför inträffa att en arbetstagare. som trätt ut ur sin förening och därefter inte gått in i en annan förening. alltjämt är bunden av kollektivavtal som slutits av den förening han tidigare tillhört. En tvist mellan denne arbetstagare och hans arbetsgivare om detta kollektivavtal skall prövas av AD som första domstol. För att AD skall vara behörig att ta upp denna tvist krävs inte att arbetstagaren är bunden av kollek- tivavtalet vid tidpunkten för talans väckande. Däremot måste tvisten hänföra sig till en tidpunkt då han var bunden av avtalet. Enligt 4 kap. 5 & i lag- förslaget har arbetstagarens förra förening rätt att väcka och utföra talan vid AD på den förutvarande medlemmens vägnar. Denne får inte själv väcka talan vid AD. om inte föreningen undandrar sig att föra hans kä- randetalan.

Enligt första stycket är AD vidare behörig att pröva andra tvister mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena sidan. och förening av arbetstagare eller medlem i sådan förening. å andra sidan. Frånsett det fallet att en oorganiserad arbetsgivare uppträder som part är alltså för AD:s be- hörighet avgörande att en förening av arbetsgivare eller arbetstagare eller medlemmar i sådan förening står som parter i målet. I detta fall avgörs AD:s behörighet med hänsyn till organisationsförhållandena vid tidpunkten för talans väckande (jfr 10 kap. 15; RB).

Andra stycket innehåller en erinran om att AD på grund av annan lag- stiftning kan vara behörig att som första domstol ta upp även andra tvister än som avses i första stycket. Enligt mitt förslag till följdändringar med anledning av den nu föreslagna lagen (se avsnitt 7.3) kommer sådana av- vikande forumregler att finnas i kollektivavtalslagen. lagen om förenings- och förhandlingsrätt. statstjänstemannalagen. kommunaltjänstemannalagen och arbetarskyddslagen. Enligt dessa lagar liksom enligt den senare i dag anmälda lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen — skall

Prop. 1974:77 149

AD nämligen alltid vara behörig att som första domstol pröva tvist om tillämpningen av lagarna eller vissa bestämmelser däri. även om tvisten rör oorganiserade arbetstagare.

Det kan anmärkas att AD enligt särskild lagstiftning även kan komma att handlägga Vissa slags ärenden. Sålunda tillkommer det AD enligt 26 och 27 så lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt 6 & lagen om med— ling i arbetstvister att i vissa fall förelägga part vid vite att fullgöra för-| handlingsskyldighet och andra i samband därmed hörande skyldigheter.

I tredje stycket återfinns en kumulationsregel av liknande slag som intagits i 1 kap. 1 ;" andra stycket i lagförslaget. Enligt 14 kap. RB kan under vissa förutsättningar olika mål förenas vid AD. om dontstolen är behörig be- träffande dessa mål. Sådan förening av mål kan ske även mellan olika parter, om det är till gagn för utredningen ( 14 kap. 6 & RB). Enligt den nu föreslagna kumulationsregeln kan emellertid även arbetstvister. som AD enligt första eller andra stycket i förevarande paragraf inte är behörig att ta upp. i vissa fall handläggas gemensamt med en tvist mellan samma eller olika parter vilken omfattas av AD:s behörighet. En förutsättning härför är dock att AD anser sådan gemensam handläggning lämplig med hänsyn till utred- ningen och övriga omständigheter. Om skäl föreligger. kan domstolen där— efter särskilda målen. '

Regeln i tredje Stycket tar endast sikte på arbetstvister. alltså sådana tvister som angetts i 1 kap. 1 & första stycket i lagförslaget. Den i andra stycket i samma paragraf intagna kumulationsregeln medger dock att även tvis- tefrågor. som inte hänför sig till förhållandet mellan arbetsgivaren och ar- betstagaren i denna deras egenskap. kan handläggas gemensamt med tvister som avses i förevarande paragraf.

2 kap. 2 &

Denna paragraf innehåller bestämmelser om behörig domstol för de ar- betstvister som inte skall tas upp av AD som första domstol.

Enligt första stycket skall alla andra arbetstvister än de som anges i 2 kap. 1 _S i lagförslaget tas upp och avgöras _av tingsrätt. Tingsrätt är alltså behörig att pröva en arbetstvist så snart den rör en oorganiserad arbetstagare (utom i de undantagsfall som angetts i specialmotiveringen till 2 kap. 1 å).

Frågan om rätten är behörig att pröva en arbetstvist enligt första stycket skall beaktas av rätten självmant. I regel torde domstolen emellertid kunna nöja sig med en uppgift av arbetstagaren att han är oorganiserad. Något hinder mot att domstolen gör ytterligare efterforskningar. om denna uppgift synes strida mot vad som i övrigt framkommer i målet. föreligger inte från vare sig föreningsrättslig eller annan synpunkt (jfr. .10 1968 5.369).

1 andra stycket ges en särskild forumregel för sådana arbetstvister som i första instans skall tas upp av tingsrätt. Enligt denna regel får arbetsgivaren sökas där arbetstagaren har sitt hemvist (dvs. i regel den ort där han är

Prop. l974:77 150

mantalsskriven.jfr 10 kap. 1 & andra stycket RB). Bestämmelsen komplet- terar de forumregler som finns i 10 kap. RB. Arbetstagaren kan alltså väcka talan antingen vid sitt eget hemvistforum eller vid något av de fora som anvisas i 10 kap. RB. t.ex. i 1021 (arbetsgivarens hemvist). 10:2 (den ort där myndighet som företräder Kronan har sitt säte) eller 10:5 (näringsidkarcs driftställe).

I motsats till vad som gäller i fråga om tingsrätts behörighet enligt första stycket att ta upp en arbetstvist skall den i andra stycket intagna särskilda forumregeln inte beaktas av rätten självmant. lnvändning om att rätten inte är behörig enligt denna forumregel skall utom när laga förfall föreligger framställas när parten första gången skall föra talan i målet. Underlåter han det. får han inte därefter framställa denna invändning (34 kap. 2; RB). 1 ett sådant fall skall tvisten i stället anses väckt vid rätt domstol (10 kap. 18 ; RB). Av vad som tidigare anförts framgår dock att detta inte hindrar att tvisten senare avvisas på den grund att den i stället skulle ha upptagits av AD som första domstol eller att den nu föreslagna lagen inte är tillämplig på tvisten.

Någon motsvarighet till den särskilda forumregeln i andra stycket be- träffande arbetstagares talart mot arbetsgivare har inte getts för det fall att arbetsgivaren för talan mot arbetstagaren. I detta fall gäller alltså enbart de forumregler som intagits i 10 kap. RB . I regel leder dessa till att tvisten även då skall tas upp av rätten i den ort där arbetstagaren har sitt hemvist.

Frånsett den särskilda forumregeln i andra stycket gäller för tingsrätternas handläggning av en arbetstvist i princip samma processuella regler som för tvistemål i allmänhet. De enda ytterligare avvikelser som förekommer utgörs av den i 1 kap. 1 & andra stycket intagna kumulationsregeln samt reglerna i 5 kap. 1 och 2 åå om underrättelse till kollektivavtalsslutande parteri vissa fall och om rättegångskostnad. Dessutom skall. som framhållits tidigare. tingsrätternas avgöranden i arbetstvister överklagas till AD och inte till hovrätt (2 kap. 3.5).

Med hänsyn till de i vissa avseenden skilda regler som gäller för ar- betstvister och för andra tvister bör rätten. när den funnit att en tvist är att anse som en arbetstvist. fästa parternas uppmärksamhet på att tvisten skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

2 kap. 3 ;"

Denna paragraf anger att AD ( vissa fall fungerar som fullföljdsinstans. Ertligtjörsla stycket skall de avgöranden som meddelas av tingsrätt i en arbetstvist överklagas till AD. Detta gäller vare sig tingsrättens avgörande har formen av dom eller beslut. Även för beslut som inte är slutligt är AD överrätt. om det meddelats i ett mål som handläggs enligt denna lag. Angående innebörden av dom och beslut hänvisas till specialmotiveringen till 4 kap. 12 ;". På vad sätt och inom vilken tid talan mot tingsrätts avgörande

Prop. l974:77 151

skall fullföljas till AD framgår av det nämnda stadgandet.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte vissa beslut. mot vilka särskild talan skall föras. bör överklagas till hovrätt i stället för till AD. trots att besluten meddelats i ett mål som skall handläggas enligt denna lag. För min del anser jag dock med hänsyn till värdet av enhetliga full- följdsregler att även sådana beslut bör överklagas till AD.

Frågan om ett avgörande av tingsrätt skall överklagas till AD eller till hovrätt beror av om tingsrätten funnit lagen om rättegången i arbetstvister vara tillämplig eller ej. Om tingsrätten bedömt denna fråga felaktigt och på grund härav hänvisat den klagande parten till fel fullföljdsinstans. skall denna enligt 2 kap. 5 ; andra stycket resp. 2 kap. 7 _.— i lagförslaget överlämna målet till den domstol. till vilken målet rätteligen skulle ha fullföljts.

Även om AD således är överrätt i de arbetstvister som upptagits av tings- rätt. kan tingsrättens avgöranden sedan de vunnit laga kraft genom ansökan om resning komma under högsta domstolens prövning (se 58 kap. 1.4 och 10 s;” RB). Beviljas resning.skall målet på nytt tas upp av tingsrätten (58 kap. 7 och lOs'ä RB). Det ligger i sakens natur att den_i 58 kap. 7ä första stycket RB angivna möjligheten för högsta domstolen att. om _saken är uppenbar. omedelbart ändra tingsrättens avgörande normalt inte bör till- lämpas i ett sådant fall. Prövningen av målet i sak skall ju i sista instans inte utföras av annan domstol än AD. Även ansökan om återställande av försutten tid för fullföljande av talan mot tingsrättens avgöranden skall göras hos högsta domstolen (58 kap. 11 och 12 ä;" RB). Däremot skall besvär över domvilla i mål som blivit rättskraftigt avgjort av tingsrätt föras hos AD (59 kap. Zi RB).

Andra stycket innehåller en erinran om att AD i vissa fall är fullföljdsinstans även i fråga om talan mot central förvaltningsmyndighcts beslut. som med- delats med stöd av lagen (l969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

2 kap. 4 s'

Enligt denna paragraf. sotn motsvarar 15 & LAD. får talan inte föras mot AD:s dom eller beslut. Detta fullföljdsförbud gäller utan undantag. vare sig fråga är om dom. slutligt beslut eller beslut som inte är slutligt.

Även om AD:s dom eller beslut alltså inte får angripas med allmänna rättsmedel. hindrar fullföljdsförbudet inte användning av de särskilda rätts- ntedlen resning och besvär över domvilla. Fullföljdsförbudet inskränker inte heller AD:s möjligheter att med stöd av 17 kap. 15; RB självmant rätta uppenbar oriktighet i dess dom eller beslut.

2 kap. 5 &

Denna och efterföljande två paragrafer innehåller bestämmelser om vad som skall iakttas när en arbetstvist instämts eller överklagats till fel domstol.

Prop. l974:77 152

! förevarande paragraf regleras det fallet att en arbetstvist rätteligen skulle ha upptagits av eller fullföljts till AD.

Första stycket avser sådana arbetstvister som enligt 2 kap. l ä i lagförslaget skall tas upp och avgöras av AD som första domstol men som trots detta instämts till en tingsrätt. Man har därvid att skilja mellan olika fall.

Ett fall är när tingsrätten själv konstaterar att den saknar behörighet att ta upp tvisten. Enligt nuvarande processuella regler skall tingsrätten i ett sådant fall avvisa målet. varefter käranden får väcka ny talan vid AD. Därvid kan emellertid kärandens rätt till talan under tiden ha förfallit. För rätten att väcka talan fordras nämligen ofta både enligt kollektivavtal och enligt arbetsrättslig lagstiftning att detta måste ske inom en viss tid. Om talan väcks vid fel domstol och till följd härav avvisas. anses avbrott i preskrip- tionstiden inte ha skett (se AD 1966 nr 13). För att förhindra att talerätten i ett sådant fall går förlorad föreskrivs i första stycket att målet på yrkande av part skall överlämnas till AD i stället för att avvisas. Talan anses därvid väckt vid AD. när ansökan om stämning inkom till tingsrätten. Framställs inget yrkande om överlämnande. skall tingsrätten emellertid avvisa målet. Sådant beslut får dock givetvis inte meddelas utan att tingsrätten. sedan den funnit sig sakna behörighet. berett part tillfälle att framställa yrkande om målets överlämnande till AD.

Ett annat fall är när tingsrätten antingen inte uppmärksammar att tvisten skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister eller också fel- aktigt anser att den inte skall göra det. Med anledning av den av tingsrätten begångna felaktigheten kan målet. eller viss fråga i målet. komma att full- följas till hovrätt. Hovrätten skall då undanröja det överklagade avgörandet enligt 50 kap. 26 äjämfört med 59 kap. [ ä' [ RB samt. om part begär det. överlämna målet till AD. Motsvarande gäller. om hovrätten gör sig skyldig till samma fel som tingsrätten och målet därifrån fullföljs till högsta dom- stolen. 1 så fall skall båda de lägre instansernas avgöranden undanröjas (se 55 kap. 155 andra stycket RB) och målet på yrkande av part överlämnas till AD. Överlämnas målet till AD. anses talan väckt där. när ansökan om stämning inkom till tingsrätten.

Ett tredje fall är när tingsrätten visserligen varit medveten om att tvisten skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister men felaktigt ansett att tvisten enligt 2 kap. 2; skall tas upp av tingsrätten och inte av AD. Fullföljer part. sedan tingsrätten avgjort målet. talan mot detta avgörande i AD. skall denna domstol som fullföljdsinstans undanröja av- görandet med stöd av 50 kap. 265 jämfört med 59 kap. 1 ;" ] RB och. om part yrkar det. utan stämning företa målet till handläggning vid domstolen såsom första domstol. Talan anses även då 'väckt vid AD. när ansökan om stämning inkom till tingsrätten.

När ett mål med stöd av bestämmelserna i första stycket överlämnas till AD. bör bestämmelserna i 4 kap. Så i lagförslaget beaktas. Käranden torde i ett sådant fall föreläggas att visa. om sådan i detta stadgande avsedd

Prop. 1974:77 153

förening vari han är eller. i vissa fall. har varit medlem vill utföra hans talan eller undandrar sig att göra det. Vidare bör förening vari svaranden är (eller har varit) medlem instämmas. om föreningen är sådan som sägs i nämnda stadgande (jfr. 2_.*' andra stycket i 1947 års lag om betalnings- föreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.). Även bestämmelserna i 4 kap. 755 i lagförslaget torde uppmärksammas.

Andra stvcket tar sikte på sådana arbetstvister som enligt 2 kap. 2 ;" i lag- förslaget skall tas upp av tingsrätt men som i stället föratt därifrån fullföljas till AD felaktigt fullföljts till hovrätt. Det rör sig i detta fall om samma situation som det i kommentaren till första stycket behandlade fallet nr2 nämligen att tingsrätten antingen inte uppmärksammat att tvisten skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister eller också felaktigt ansett att den inte skall göra det — blott med den skillnaden att arbetstvisten i detta fall skall i första instans tas upp av tingsrätt och inte. som i det andra fallet. av AD. Hovrätten skall i den nu behandlade situationen över- lämna målet till AD. Detta skall ske oberoende av om yrkande framställs därom eller ej. Begår hovrätten samma fel som tingsrätten och därför un- derlåter att meddela sådant beslut. kan målet komma att fullföljas vidare till högsta domstolen. i så fall skall högsta domstolen undanröja hovrättens — men inte tingsrättens — avgörande och överlämna målet till AD.

Enligt tredje stycket får talan inte föras mot beslut om överlämnande. AD.är emellertid inte bunden av sådant beslut. såvida det ej meddelats av högsta domstolen. I övriga fall kan AD. om den finner beslutet om överlämnande vara felaktigt. visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Ett sådant återförvisningsbeslut är bindande för denna domstol i så måtto att domstolen då givetvis inte kan ännu en gång överlämna målet till AD.

2 kap. 6 ;"

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet när en arbetstvist. som enligt 2 kap. Zä i lagförslaget skall tas upp av tingsrätt. väckts vid AD eller vid en tingsrätt som förklaras obehörig enligt forumreglerna i 10 kap. RB eller den särskilda forumregel som intagits i 2 kap. 2 åandra stycket i lagförslaget. _

[första sti-fiket regleras det fallet att tvisten väckts vid AD. Målet skall därvid hänvisas till tingsrätt som är behörig. om part yrkar det. En sådan hänvisning är bindande för tingsrätten. som har att utan stämning ta upp målet till behandling. Talan vid tingsrätten anses i detta fall väckt när an- sökan om stämning inkom till AD. l likhet med vad som gäller enligt föregående paragraf för det fall att en arbetstvist felaktigt väckts vid tingsrätt i stället för vid AD löper käranden alltså ingen risk att få rätten till talan preskriberad därför att han valt fel domstol. Framställs emellertid inget yrkande om hänvisning till behörig tingsrätt. skall tvisten i stället avvisas.

Prop. l974:77 154

Andra stycket. som ersätter 10 kap. zog' första stycket RB. reglerar det fallet att tvisten väckts vid en tingsrätt. som efter fullföljd av talan till AD vare sig denna talan avser huvudfrågan i målet eller enbart forumfrågan förklaras inte vara behörig att ta upp tvisten. Frågan om tingsrättens be- hörighet skall inte prövas av AD Självmant utan endast på talan av part (se 10 kap. 19 ä'). En förutsättning för att AD skall pröva en sådan talan om tingsrättens bristande behörighet är vidare att parten gjort invändning därom inom den tid som föreskrivs i 34 kap. 2,5 RB. Bifaller AD partens talan. skall domstolen. om någon part yrkar det. hänvisa målet till annan tingsrätt som är behörig.

Trot/iv SMT/(Gl. som ersätter 10 kap. 20; andra stycket RB. behandlar det fallet att två eller flera tingsrätter genom lagakraftvunna beslut förklarat sig vara obehöriga trots att en av dem är behörig. [ så fall skall AD på ansökan av part hänVisa målet till den behöriga tingsrätten. Bestämmelsen täcker även det fallet. att en tingsrätt genom lagakraftvunnet beslut felaktigt förklarat att arbetstvisten ej skall upptas av tingsrätten utan av AD samt att AD enligt första stycket i förevarande paragraf förklarat sig sakna be- hörighet att ta upp tvisten utan att part yrkat att tvisten hänvisas till behörig tingsrätt.

Ansökan som avses i tredje stycket skall göras inom en månad från det att det sist meddelade beslutet vann laga kraft. Denna tidsbegränsning är att se mot bakgrund av att talan. om målet hänvisas till tingsrätt. anses väckt när ansökan om stämning gjordes vid denna tingsrätt. Möjligheten att med stöd av tredje stycket få tvisten upptagen till prövning synes med hänsyn härtill inte böra kvarstå under obegränsad tid. Om part av laga förfall varit förhindrad att göra ansökan som nu avses inom den angivna tiden. kan han hos högsta domstolen göra ansökan om återställande av försutten tid (58 kap. 11.5 RB).

Enligt [iii/'de stvcket avser bestämmelserna i denna paragraf—enbart arbets- tvister som väckts vid fel domstol. antingen vid AD istället för vid tingsrätt eller också vid en tingsrätt i stället för vid en annan tingsrätt. Är en domstol inte behörig att ta upp en tvist emedan denna i själva verket ej är en ar- betstvist eller i varje fall inte skall handläggas enligt den nu föreslagna lagen den skall exempelvis såsom en hyrestvist väckas vid fastighets- domstol saknar AD befogenhet att hänvisa tvisten till behörig domstol. Väcks talan i ett sådant fall vid AD. skall den alltså avvisas. Väcks den i stället vid tingsrätt. som förklarar sig inte vara behörig att ta tipp tvisten. blir bestämmelserna i 10 kap. 20.5 RB tillämpliga. Det fallet. att tingsrätten felaktigt anser att tvisten skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister och att målet därefter fullföljs till AD. regleras i 2 kap. 7,5 i lagfi'örslaget.

Prop. l974:77 ' 155

2 kap. 7 &

Denna paragraf behandlar det fallet att ett mål felaktigt fullföljts till AD. AD skall i detta fall överlämna målet till vederbörande hovrätt. Anser hov- rätten å sin sida att målet skulle ha fullföljts till AD. får högsta domstolen enligt grunderna för 10 kap. 20 ä' RB lösa denna kompetenskonflikt. Finner hovrätten å andra sidan att målet är exempelvis en fastighetstvist. som borde ha tagits upp av fastighetsdomstol i stället för av den tingsrätt som avgjort målet. skall hovrätten enligt 50 kap. 26 så jämfört med 59 kap. 1 ;" ] RB undanröja tingsrättens avgörande och enligt 10 kap. 20 s'- första stycket RB hänvisa målet till vederbörande fastighetsdomstol. om part yrkar det.

7.1.3 .ffrbetsdomstolwts sammansättning m. m. (3 kap.) 3 kap. 155

Denna paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om ledamöterna och ersättarna i AD.

[fästas—tycket, som motsvarar 2 ;" LA D. anges det totala antalet ledamöter i AD. Förslaget innebär i princip en fördubbling av det nuvarande antalet ledamöter. Den skillnaden föreligger dock att AD kan bestå av tre ordförande och tre vice ordförande. Som framhållits i den allmänna motiveringen (av- snitt 5.4) synes det till en början vara tillräckligt med enbart en för- dubbling av även dessa ledamöter. Skulle behov småningom uppkom- ma av ytterligare en ordförande och en vice ordförande. kan emellertid dessa utses med stöd av lagen utan att den behöver ändras. 1 övrigt består AD av 14 ledamöter. Av dessa utgörs två av de ämbctsmannaledamöter som avses i 3 kap. 2.5 tredje stycket. medan övriga tolv är arbetsgivar- och arbetstagarledamöter som utsetts enligt 3 kap. 3 s*.

Av ledamöterna är endast ordförandena heltidsanställda. Övriga ledamöter fullgör sina uppdrag i domstolen vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4") skall AD inte formellt indelas på särskilda avdelningar. Av praktiska skäl kan det förekomma att målen fördelas på olika rotlar och att ledamöterna inkallas till olika på förhand bestämda grupper av sessionsdagar etc. Detta bör dock ske på sådant sätt att ledamöterna cirkulerar i så stor utsträckning som möjligt. Självfallet bör domstolsarbetet också organiseras så att det i princip fördelas lika mellan ledamöterna. Av dessa skäl bör någon form av tjänst- göringslista upprättas. Härigenom kan ledamöterna även på förhand reser- vera tid för tjänstgöring i AD. Närmare bestämmelser härom bör tas in i en instruktion för domstolen (se 3 kap. 10 ;").

AD sammanträder f. n. i genomsnitt en huvudförhandlingsdag i veckan. Genom den av mig förordade utökningen av domstolens ledamöter bör antalet huvudförhandlingsdagar kunna fördubblas samtidigt som varje le- damot fortfarande tjänstgör i huvudsak en huvudförhandlingsdag i veckan.

Prop. 1974:77 . 156

Därvid sammanträder AD som regel med sju ledamöter. även om domstolen är domför med fem ledamöter (se 3 kap. 6 ;"). Vid sidan härav sammanträder domstolen i vissa fall i en mindre sammansättning. bestående av tre le- damöter (se 3 kap. 7 ;"). 1 särskilda fall kan domstolen sammanträda med alla ledamöter. Detta sker vid plenum i de situationer som anges i 3 kap. 9 ;".

1 andra stvckct. som motsvarar 4 ; fjärde stycket och 8 ;" LAD. har ställts upp vissa generella behörighetskrav för ledamöterna i AD. 1 likhet med vad som gäller enligt 4 kap. 1 ;" RB för utövande av domarämbete skall ledamöterna vara svenska medborgare och får inte vara omyndiga eller i konkurstillstånd. Till skillnad från vad som gäller enligt LAD uppställs inte något krav på att ledamöterna skall ha fyllt 25 år. Detta ålderskrav har utmönstrats. såsom skett i andra liknande sammanhang (se prop. 1973:30 s. 66). Vidare har behörighetsbestämmelsen utformats så att den. i motsats till LAD. formellt sett gäller lika för alla ledamöter. Slutligen krävs enligt andra stycket att ledamot skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11; RB innan han tar säte i AD.

Tredje stycket innehåller vissa bestämmelser om ersättare i AD. Är en ordförande hindrad att tjänstgöra kan endast annan ordförandeeller vice ordförande inträda i hans ställe (se 3 kap. 4 ; första stycket i lagförslaget). För ordförande skall således inte utses ersättare. För varje annan ledamot skall emellertid finnas ersättare. Som regel utses tre ersättare för envar av dessa ledamöter. Beträffande ämbetsmannaledamöterna innebär detta en utökning mot vad som gäller f. n. enligt 3 ;" andra stycket LAD. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) kan det emellertid vara obehövligt med så många ersättare för vice ordförandena. om dessa småningom utökas till tre. 1 så fall torde det vara tillräckligt med enbart. två ersättare för envar av dem. På grund härav innehåller tredje stycket av förevarande paragraf endast den bestämmelsen att högst tre ersättare skall finnas för varje annan ledamot än ordförande.

Genom den förordade fördubblingen av det nuvarande antalet ledamöter vid AD bör domstolen i större utsträckning än f.n. kunna sammanträda med ordinarie ledamöter. Vid förfall för en ledamot bör som regel först annan ledamot som utsetts på motsvarande sätt tillkallas innan det blir. aktuellt att inkalla en ersättare.

1 fråga om ersättarna gäller samma behörighetsvillkor som för de leda- möter. för vilka de utsetts. Ersättare för vice ordförande skall alltså ha do- markompetens. Även i övrigt gäller enligt huvudregeln samma bestäm- melser för ersättare som för vederbörande ledamot. I några fall anges dock undantag härifrån (se 3 kap. 3; andra stycket och 4; första och andra styckena).

Att vid förfall för både ledamöter och ersättare s. k. tillfälliga ersättare kan tillkallas framgår av 3 kap. 4; tredje stycket i lagförslaget.

Enligt fjärr/v stvt'ker förordnas ledamöter och ersättare av Kungl. Maj:t.

Prop. 1974:77 157

Av 3 kap. 3 ; tredje stycket framgår att förslag på arbetsgivar- och arbets- tagarledamöter och deras ersättare skall ta upp dubbelt så många personer som de som skall utses med ledning av förslaget. Kungl. Maj:t kan således välja mellan dessa personer. När det gäller ämbetsmannaledamöterna lör- ordnas de av Kungl. Maj:t utan särskilt förslag.

Ledamöterna och ersättarna skall förordnas för tre år. Att förordnandetiden skall vara begränsad överensstämmer med vad som nu gäller enligt 3 ;" första stycket och 4; första stycket LAD. I fråga om förordnandetidens längd skiljer sig emellertid den föreslagna bestämmelsen från de nuvarande reg- lerna. Beträffande ämbetsmannaledamöterna gäller f. n. endast att de skall förordnas för viss tid. I praktiken har ordföranden som regel förordnats på tre år. medan de övriga ämbetsmannaledamöterna och deras ersättare har brukat förordnas på två år. Övriga ledamöter skall enligt LAD förordnas på två år. Anledningen till att förordnandetiden i fortsättningen skall be- stämmas till tre år för samtliga ledamöter är att kontinuiteten iden dömande verksamheten därigenom skall tryggas.

3 kap. 2;

Denna paragraf. som motsvarar 3; LAD. innehåller bestämmelser om ämbetsmannaledamöterna i AD.

Enligt/älsta styckat består ämbetsmannaledamöterna av ordförande. vice ordförande och två ytterligare ledamöter. Dessa utses bland personer. som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. och utgör således det neutrala inslaget i domstolen.

, 1 andra stycket regleras befattningarna som ordförande och vice ordförande. Liksom hittills gäller att de skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Däremot Uppställs inte något krav på att de skall inneha ordinarie domar- tjänst i annan domstol. Detta krav. som föreslagits av utredningen. har inte medtagits i departementsförslaget. Skälen härtill har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.).

Av ordförandena bör. som utredningen föreslagit.en utses'för sin tjänstetid att vara chef för AD i administrativt hänseende och leda överläggningar i plenum. Föreskrifter härom bör tas in i instruktionen för domstolen. i övrigt bör de dömande uppgifterna fördelas lika och fritt mellan ordfö- randena. vilka i den dömande verksamheten är i alla avseenden likställda.

Även vice ordförandena är i alla avseenden likställda i den dömande verksamheten. Vice ordförande deltar som regel som ledamot vid huvud- förhandling i dc mål där ordinarie ordförande uppehåller ordförandeskapet. Vice ordförande kan emellertid också inträda i ordförandes ställe. när denne är hindrad att tjänstgöra (se 3 kap. 4; första stycket).

Trot/ja styckat behandlar de två övriga ämbetsmannaledamöterna. Beträf- fande dem gäller inte något krav på domarkompetens. De skall i stället ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Denna formulering

Prop. 1974:77 158

skiljer sig något från den nuvarande regeln i 3 ; första stycket LAD. Någon saklig förändring är dock inte avsedd.

3 kap. 3;

1 denna paragraf. som motsvarar 4 ; LAD. regleras hur övriga ledamöter i AD utses.

Till skillnad från ämbetsmannaledamöterna utses de tolv ledamöter som avses i denna paragraf efter förslag av vissa organisationer på arbetsmark— naden. Som framhållits i den allmänna motiveringen skall de dock inte uppträda som representanter för någon intressegrupp. utan de skall företräda erfarenhet och synsätt från arbetsgivare och arbetstagare generellt sett. Något formellt krav att de skall vara erfarna och kunniga i arbetsförhållanden. som föreskrivs i 4; första stycket LAD. har inte uppställts. Liksom ut- redningen anser jag att det bör kunna läggas på de förslagsberättigade or- ganisationernas eget ansvar att endast föreslå ledamöter som besitter de egenskaper och insikter som kvalificerar dem för tjänstgöring i AD.

Även de ledamöter som avses i denna paragraf är sinsemellan likställda i alla avseenden. Deras tjänstgöring bör i görligaste mån fördelas lika. Att endast vissa av dessa ledamöter inträder i vissa slags mål. främst kollek- tivavtalsmål. berörs dock-i specialmotiveringen till 3 kap. 6 ;. Däremot finns ingen motsvarighet till reglerna i LAD om särskilda ledamöter som inträder endast i mål där offentlig arbetsgivare är part elleri tjänstemannamål. Detta har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4).

llförsra sti-'ckar anges vilka organisationer som har rätt att föreslå ledamöter och htir många ledamöter de skall utse. Av de sex ledamöterna på arbets- givarsidan utses fyra efter förslag av SAF samt en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Dtndstingsförbundet. Den återstående arbetsgivar- ledamoten representerar staten som arbetsgivare. och några regler om för- slagsrätt behövs inte för detta fall. På arbetstagarsidan utses fyra ledamöter efter förslag av LO och två ledamöter efter förslag av TCO.

Frånsett den tidigare berörda lördttbblingen av antalet ledamöter skiljer sig bestämmelserna i första stycket från 4; LAD på två sätt. I enlighet med utredningens förslag har nämligen den nuvarande förslagsrätten för de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd överflyttats på SAF. var- jämte Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet fått uttrycklig rätt att föreslå en ledamot i AD.

Enligt andra srvt'kct skall ersättare för ledamöterna utses på motsvarande sätt. Med tre ersättare för varje ledamot utses alltså på arbethivarsidan tolv ersättare efter förslag av SAF. tre ersättare efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt tre ersättare såsom re- presentanter för staten som arbetsgivare. På arbetstagarsidan utses tolv er- sättare efter förslag av LO. Beträffande ersättare för TCO-ledamöterna gäller dock ett undantag från den angivna regeln. i detta fall skall två av de sex

Prop. l974:77 159

ersättarna för dessa ledamöter utses efter förslag av SACO. medan övriga fyra utses efter förslag av TCO. I förhållande till de nuvarande reglerna i LAD innebär denna regel den skillnaden att SACO uttryckligen angetts i lagtexten.

För att bereda SACO ökade möjligheter att ta del i den rättsbildning som sker genom AD:s verksamhet har utredningen föreslagit. att SACO inom ramen för ett fördubblat antal ledamöter och ersättare ges en förbättrad representation bland ersättarna för TCO-ledamöterna. Utredningens lagför- slag innehåller därför en bestämmelse om att en av de ersättare som utses efter förslag av SACO skall vara förste ersättare. Jag har samma uppfattning som utredningen i denna fråga. Som anförs i specialmotiveringen till 3 kap. 4 ; andra stycket bör emellertid reglerna om den ordning i vilken ersättare skall tillkallas tas in i instruktionen för domstolen. Av denna anledning harjag inte behållit den av utredningen förordade regeln i själva lagförslaget. Denna regel kommer alltså i stället att återfinnas i instruktionen.

Enligt tredje stycket skall organisationerna föreslå dubbelt så många le- damöter och ersättare som de som skall utses med ledning av förslaget. Härigenom har Kungl. Maj:t valrätt när det gäller att förordna ledamöter och ersättare.

Det synes lämpligt att organisationerna vid upprättandet av sina förslag ser till att dessa om möjligt inte upptar personer. vilka till följd av sin verksamhet inom organisationen kan i stor utsträckning komma att hamna i jävssituationer i sin tjänstgöring vid AD.

Om behörigt förslag inte avges. utgör detta inte hinder för Kungl. Maj:t att tillsätta ledamöter och ersättare. Härvid bör givetvis utses sakkunniga personer som kan anses representera den sida arbetsgivarsidan eller ar- betstagarsidan för vilken de tillsätts.

3 kap. 4;

I denna paragraf behandlas vad som skall ske när en ledamot är hindrad att tjänstgöra.

Första stycket avser det fallet att hindret gäller en ordförande. 1 sådant fall bör i första hand annan ordförande tjänstgöra. Är detta inte möjligt kan även vice ordförande inträda i ordförandens ställe såväl vid förberedande uppgifter av olika slag t. ex. sammanträde för muntlig förberedelse — som vid huvudförhandling eller sammanträde med den mindre samman- sättningen. Enligt uttrycklig föreskrift får dock ersättare för vice ordförande inte inträda i ordförandes ställe. Detta innebär en ändring i förhållande till den gällande regeln i 3; tredje stycket LAD. som dock veterligen inte kommit till användning under senare tid. Genom den förordade utökningen av det sammanlagda antalet ordförande och vice ordförande bör det inte behöva inträffa att domstolen på grund av förfall för dem hindras från att sammanträda.

Prop. 1974:77 160

1 andra stycket regleras det fallet att annan ledamot än ordförande är hind- rad att tjänstgöra i visst mål. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 3 kap. 1 ; tredje stycket bör därvid i första hand inträda annan ledamot som utsetts på motsvarande sätt. Går inte det. får ersättare tillkallas. Detta bör i princip ske i den ordning som de har blivit förordnade (se dock spe- cialmotiveringen till 3 kap. 3 ; andra stycket). Närmare bestämmelser härom bör tas in i den förut nämnda instruktionen för AD. Ersättare är alltså inte att anse som personliga suppleanter för en viss ledamot. Urvalet ersättarna emellan skall dock ske inom den grupp som utsetts på motsvarande sätt som den ledamot vilken har fått förfall.

Enligt en uttrycklig regel skall de offentliga arbetsgivarledamöterna vid tillämpningen av andra stycket anses ha utsetts på samma sätt. Vid förfall för exempelvis ledamot som utsetts efter förslag av de båda kommunför- bunden inträder således i första hand den ledamot som representerar staten som arbetsgivare. Är även denne hindrad att tjänstgöra. kan det vara naturligt att ersättare i första hand hämtas bland de personer som utsetts efter förslag av kommunförbunden.

Kan varken ledamot eller ersättare tillkallas till visst mål. får ordföranden i målet enligt trediastvckvt _ som motsvarar 7 ; LAD — kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare. Även vice ordförande som tjänst- gör i ordförandes ställe har rätt att tillkalla en tillfällig ersättare. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) bör det på senare tid tilltagande bruket av sådana ersättare begränsas. Den förordade utökningen av ledamöter och ersättare bör bidra till en sådan begränsning. Helt torde dock tillfälliga ersättare inte kunna undvaras i fortsättningen.

l kravet på att det skall röra sig om en lämplig person ligger att även tillfälliga ersättare bör ha motsvarande kompetens som den ledamot i vars ställe de skall tjänstgöra. Givetvis bör också tillses att den tillfällige ersättaren företräder samma intressen som ledamoten. Beträffande tillfälliga ersättare för arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna torde det kunna förutsättas att organisationerna liksom hittills tillställer AD:s kansli en förteckning över personer som de anser lämpade att tjänstgöra som sådana ersättare.

Det kan anmärkas att tillfällig ersättare.som tjänstgöri en vice ordförandes ställe. lika litet som en ordinarie ersättare kan uppehålla ordförandeskapet i något mål.

3 kap. Så

Paragrafen. som motsvarar 6; LAD. behandlar ledamots avgång från sitt uppdrag. Enligt 3 kap. 1 ; tredje stycket i lagförslaget gäller bestäm- melserna i denna paragraf" även för ersättare.

Enligt-första Sfl't'kt'f har ledamot rätt att bli entledigad. om särskilda om- ständigheter föranleder det. Med hänsyn till vikten av kontinuiteten i AD:s verksamhet har ledamöterna inte medgetts obegränsad rätt att avsäga sig

Prop. l974:77 161

sitt uppdrag före förordnandetidens utgång. Avsägelse av uppdraget skall prövas av Kungl. Maj:t. '

Om ledamotens begäran beviljas. skall Kungl. Maj:t förordna annan le- damot för återstoden av den avgångne ledamotens förordnandetid. Den nye ledamoten skall förordnas på motsvarande sätt som den avgångne le- damot. dvs. efter förslag på två nya ledamöter av den Organisation som utsett den avgångne ledamoten. Denna bestämmelse bör även kunna till- lämpas. om en ledamots uppdrag förfaller därför att han inte längre uppfyller de behörighetsvillkor som föreskrivs i 3 kap. 1 ; andra stycket i lagförslaget.

Enligt andra stycket är ledamot söm avgått vare sig detta skett under förordnandeperioden eller vid förordnandetidens utgång skyldig att del- taga i fortsatt behandling av mål. i vars handläggning han förut har deltagit. Bestämmelsen överensstämmer med 4 kap. 9; RB. Anledningen till be- Stämmelsen är att ett byte under pågående handläggning av ett mål skulle kunna leda till olägenheter från processuell synpunkt. Bestämmelsen tar i första hand sikte på det fallet att ledamoten tidigare deltagit i huvud- förhandling ellerannan handläggning för slutligt avgörande av målet. Någon - gång kan det emellertid vara lämpligt att även ledamot som på annat sätt deltagit i tidigare handläggning kan ta del i fortsatt behandling av målet. Bestämmelsen medger att ledamoten kan inkallas även i ett sådant fall.

3 kap. 6;

I denna paragraf. som motsvarar 10 ; första stycket LAD. regleras AD:s domförhet. Paragrafen kompletteras av de två följande paragraferna. som reglerar AD:s domförhet i vissa särskilda fall.

Enligt paragrafen är AD. liksom f. n.. domför med ordförande och fyra ledamöter. Fler än sju ledamöter får inte sitta i rätten. Av dessa får inte fler än tre vara ämbetsmannaledamöter och inte fler än fyra vara ledamöter på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Beträffande de sistnämnda ledamöterna gäller det kravet att lika många måste närvara för vardera sidan.

Domförhetsregeln i denna paragraf innebär att AD redan från början kan bestå av färre än sju ledamöter. Domstolen är domför med sex ledamöter. om dessa utgörs av ord förande och ytterligare en ämbetsmannaledamot samt sammanlagt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamötcr. Domstolen kan ock- så sammanträda med fem ledamöter. antingen ordförande och två andra ämbetsmannaledamöter samt två arbetsgivar- och arbetstagarledamöter eller också ordförande samt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Även om det oftast torde vara lämpligt att domstolen sammanträder med sju leda- möter. kan omständigheterna i vissa fall vara sådana att det kan anses befogat med ett lägre antal ledamöter. Som Sveriges domareförbund påpekat under remissbehandlingen synes domstolen särskilt i överklagade mål. som gäller rena bevisfrågor eller eljest saknar intresse från arbetsrättslig synpunkt. med fördel kunna sammanträda med tre ämbetsmannaledamöter samt två ar- betsgivar- och arbetstagarledamöter. Denna sammansättning uppfyller de

Prop. 1974:77 162

krav som kan ställas på domstolen från rättssäkerhetssynpunkt samtidigt som inte alltför många arbetsgivar- och arbetstagarledamöter behöver tas i anspråk för uppgifter. där något uttalat behov av deras särskilda erfarenhet och sakkunskap av förhållandena på arbetsmarknaden inte föreligger. Några fasta regler om när domstolen skall sammanträda i den ena eller den andra sammansättningen synes inte böra uppställas. Det torde kunna överlåtas åt domstolen att själv avgöra från. fall till fall hur många ledamöter som bör tjänstgöra.

Som jag nyss nämnt torde AD dock normalt sammanträda med sju Ie- damöter. varav tre ämbetsmannaledamöter samt fyra arbetsgivar- och ar- betstagarledamöter. Om någon av dessa ledamöter under pågående förhand- ling insjuknar eller får annat förfall. upphör domstolen inte att vara domför utan kan fortsätta målet i ledamotens frånvaro. Den frånvarande ledamoten får därvid helt avträda från den fortsatta behandlingen av målet och kan alltså inte inträda på-nytt. om förfallet skulle upphöra innan målet blivit slutbehandlat. Beträffande ämbetsmannaledamöterna gäller. som tidigare nämnts. den begränsningen att ordförande inte får saknas i målet. Vid förfall för den ordinarie ordföranden under pågående förhandling kan den i målet tjänstgörande vice ordföranden inträda som ordförande. under förutsättning att han är behörig därtill. En ersättare som tjänstgör som vice ordförande kan inte inträda i ordförandes ställe (se 3 kap. 4 ; första stycket i lagförslaget). 1 ett sådant fall är domstolen alltså inte domför. Vid förfall för en ledamot på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan måste en av ledamöterna på den mot- satta sidan avträda. så att lika antal ledamöter deltar för vardera sidan. Några särskilda regler har inte uppställts om vem av ledamöterna som därvid skall avträda. Regler härom bör i stället tas in i instruktionen för domstolen.

En särskild fråga är vilka arbetsgivar- och arbetstagarledamöter som skall inträda i de olika målen. Om endast två sådana ledamöter skall tjänstgöra ligger det närmast till hands att dessa hämtas från den grupp ledamöter som företräder erfarenhet från det förhandlingsområde tvisten gäller. När fyra sådana ledamöter skall tjänstgöra bör emellertid. som jag har sagt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.4 ). sammansättningen variera mellan en allmän sammansättning i mål som har betydelse utöver den sektor av arbetsmarknaden från vilket det kommer och olika särskilda sammansätt- ningar i mål som huvudsakligen har betydelse endast för det berörda för- handlingsområdet. Några bestämmelser härom har inte tagits in i lagen. utan närmare riktlinjer för sammansättningen i olika fall bör tas in i en instruktion för domstolen. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa min principiella syn på dessa frågor. Därvid synes en naturlig ut- gångspunkt för bedömningen av om ett mål är av allmän eller speciell natur vara om målet huvudsakligen rör tillämpningen av en lag eller av ett avtal.

Mål om tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning bör i princip anses vara av allmän natur. Med några få undantag gäller ju denna lagstiftning alla arbetstagare. Mål om t.ex. föreningsrättskränkning gäller föreningsrätten

Prop. l974:77 163

som sådan. och det är härvid utan betydelse om den kränkte arbetstagaren för att ta några exempel'ur AD:s praxis- tillhör en syndikalistisk ar- betarorganisation eller en strejkande akademikergrupp. Tvister rörande kollektivavtalslagen kan visserligen formellt röra endast ett visst kollek- tivavtal men dock avse kollektivavtalsrätten som sådan. vilken ju gäller alla arbetstagare. Flera av de-"lagar som tillkommit under senare år. t. ex. lagen om anställningsskydd. bidrar också till att utjämna de skillnader som av tradition har rått mellan arbetare och tjänstemän eller mellan arbetstagare på den privata och den offentliga sektorn. 1 varje fall när ett mål gäller tvingande bestämmelser i lagar som kollektivavtalslagen-. lagen om för- enings- och förhandlingsrätt. semesterlagen. skadeståndslagen. lagen om anställningsskydd m. fl. liknande lagar bör AD i princip ha den förordade allmänna sammansättningen med företrädare för arbetsgivare både på den privata och den offentliga sektorn samt för arbetstagare från såväl LO:s som TCO:s förhandlingsområden.

Till skillnad från den arbetsrättsliga lagstiftningen inriktas kollektivavtalen främst på en bransch eller en grupp av arbetstagare. låt vara att många kollektivavtal kan ha betydelse utanför den egna branschen med hänsyn till att de grundas på uppgörelser mellan huvudorganisationerna. Tvister om tolkning av kollektivavtal bör enligt min mening normalt vara att anse som mål av speciell natur som bör handläggas i en särskild sammansättning. Den allmänna sammansättningen synes dock ligga närmast till hands när en kollektivavtalstvist huvudsakligen rör allmänna frågor såsom principer för avtalstolkning. bevisbörda etc.

När det blir fråga om tillämpning av lagstiftning som rör endast vissa yrkesgrupper. t. ex. statstjänstemannalagen eller sjömanslagen . eller om till- lämpning av kollektivavtalsbestämmelser som trätt i stället för dispositiva lagregler synes sammansättningen bli beroende av omständigheterna i det enskilda målet. Ett mål om tillämpning av administrativa föreskrifter be- träffande visstidsanställning på statstjänstemannalagcnsområde bör förmod- ligen betraktas på motsvarande sätt som ett mål om sådana bestämmelser i kollektivavtal på den privata sektorn. Mål om tillämpning av statstjäns- temannalagens regler om stridsåtgärder bör däremot i första hand avgöras i samma allmänna sammansättning som vid-prövning av de motsvarande reglerna om stridsåtgärder i kollektivavtalslagen.

När domstolen skall sammanträda i den allmänna sammansättningen upp- står inga problem att avgöra vilka ledamöter som skall tjänstgöra. I detta fall deltar nämligen en representant för envar av SAF. de offentliga ar- betsgivarna. LO och TCO. När det gäller de särskilda sammansättningarna kan däremot problem uppkomma vid valet mellan olika ledamöter på ar- betsgivarsidan och arbetstagarsidan. Avgörande för sammansättningen bör i första hand vara det förhandlingsområde som tvisten huvudsakligen rör. Gäller det t. ex. en tvist om tillämpning av verkstadsavtalet eller bygg- nadsavtalet bör ledamöterna hämtas bland de ledamöter som utsetts efter

Prop. l974:77 164

förslag av SAF och LO. Detta bör gälla även om parterna i målet inte skulle vara knutna till dessa organisationer men tvisten härrör från det om- råde av arbetsmarknaden där erfarenheterna i AD företräds av SAF och LO (t.ex. då tvisten rör KFO:s. SFO:s eller Redareföreningens förhand- lingsområden eller då arbetstagaren är oorganiserad eller tillhör en arbets- tagarorganisation vid sidan av LO). Om tvisten rör ett område av den privata sektorn. där gränsdragningstvister kan förekomma mellan LO och TCO. eller ett område där ingen av dessa organisationer är representerad kan det vara naturligt att ledamöter inträder som utsetts efter förslag av båda dessa organisationer. om tvisten har allmän betydelse på arbetstagarsidan. Rör målet den offentliga sektorn. inträder på arbetsgivarsidan två ledamöter från detta område. Enligt 3 kap. 3 ä' första stycket i lagförslaget skall en av dem vara utsedd att företräda staten. medan den andre utsetts efter förslag av kommunförbund. I fråga om ledamöterna på arbetstagarsidan bör i de of- fentliga målen iakttas samma principer som beträffande mål från den privata sektorn. Gäller tvisten t. ex. det s.k. anstaltsavtalet. där Kommunalarbe- tareförbundet är ensam arbetstagarpart. eller det 5. k. städavtalet. där Stats- anställdas förbund likaledes är ensam arbetstagarpart. bör ledamöterna häm- tas bland dem som utsetts efter förslag av LO. Rör målet tillämpningen av sådana kollektivavtal för undervisningsområdet. där endast TCO och SACO är part på arbetstagarsidan. bör ledamöterna i stället hämtas bland de ledamöter som utsetts efter förslag av TCO (med bl. a. ersättare som utsetts efter förslag av SACO). När både LO och TCO står som part i det omtvistade kollektivavtalet såsom fallet är med t.ex. ABT-avtalet på den kommunala tjänstemannasektorn och AST—avtalet på det statligt Iö- nereglerade tjänstemannaområdet bör i enlighet med vad jag nyss har sagt arbetstagarplatserna i domstolen ofta kunna delas mellan LO och TCO.

Av vad jag nu har sagt framgår att gränsdragningsproblem kan uppkomma både när det gäller att bestämma om ett mål skall avgöras i allmän eller i speciell sammansättning och. i det senare fallet. beträffande vilka ledamöter som skall inträda i målet. Givetvis kan inte alla dessa problem lösas genom en reglering i instruktionen för domstolen. ] sista hand får det ankomtna på domstolen att själv avgöra vilken sammansättning den skall ha. Det bör emellertid anmärkas att domstolens val av sammansättning inom ramen för förevarande paragraf inte inverkar på domstolens domförhet.

3 kap. 7.5

Denna paragraf reglerar den s. k. mindre sammansättningen av AD. dvs. den sammansättning där Al.) består av ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Avsikten med denna sam- mansättning är att inte alla domstolens ledamöter vid ett ökat målantal skall behöva engageras i mål och ärenden av förhållandevis okomplicerad eller särskilt brådskande natur.

Prop. l974:77 165

Ifö/sm stycka! anges i vilka fall domstolen är domför med den mindre sammansättningcn.

En av de viktigaste arbetsuppgifterna för den mindre sammansättningen torde bli att avskilja och avgöra de mål som överklagats från tingsrätt där tvistefrågan är av förhållandevis okomplicerad natur. Dock krävs i sådant fall att målet lämpligen katt avgöras ut'an huvudförhandling (se 4 kap. 15 så). fin annan viktig uppgift för denna mindre sammansättning är att meddela interimistiskt beslut. inte bara i mål om tillämpning av t.ex. lagen om anställningsskydd utan även i mål rörande stridsåtgärder. Även om den mindre sammansättningen avses skola fatta beslut främst på grundval av handlingarna i målet. dvs. utan huvudförhandling. finns det inte något hin- .der mot sammanträde med parterna inför AD i denna sammansättning (jfr. 42 kap. l3å RB). Så sker exempelvis redan nu med den större sam- mansättningen innan AD fattar interimistiskt beslut. Någon ändring här- vidlag åsyftas inte. Genom den nu behandlade bestämmelsen avses endast att den mindre sammansättningen skall kunna fatta interimistiskt beslut på grundval av handlingarna. dvs. i klara fall. Annars fattas sådana beslut liksom hittills i den större sammansättningen.

Det förhållandet. att AD enligt förevarande paragraf är behörig att besluta i viss fråga i den mindre sammansättningen. innebär alltså inte något hinder mot att frågan ändå prövas i den större satttmansättningen. Detta gäller alla de frågor som anges i paragrafen. således även fråga om prövnings- tillstånd enligt 22; lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Bestämmelsen skiljer sig härigenom från vad som gäller enligt 24 ;" nämnda lag om sammansättningen vid dispensprövning i hovrätt. liksom f.ö. från vad som gäller enligt RB beträffande dispensprt'ivning i högsta domstolen.

Som ordförande i den mindre sammansättningen tjänstgör antingen en ordinarie ordförande eller en vice ordförande. På arbetsgivar- och arbets- tagarsidan bör tjänstgöra sådan ledamot som utsetts efter förslag av den organisation vars förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör. Närmare bestämmelser härom bör tas in i instruktionen för domstolen. Som anmärkts i specialmotiveringen till föregående paragraf inverkar domstolens val av ledamöter i det enskilda fallet inte på dess domförhet. så länge bestäm- melserna i denna lag om domstolens sammansättning är uppfyllda.

I andra stycket har tagits in en särskild omröstningsregel av innehåll att tnålet eller ärendet skall avgöras i den sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6 s*". om någon av de tre ledamöterna i den mindre santmansättningcn yrkar det.

3 kap. 8.5

i denna paragraf". som motsvarar ll); tredje stycket LAD. har tagits tipp bestämmelser om behörighet för en ensamdomare att företa förberedande åtgärder i målet. Det rör sig om sådana åtgärder som tillhör inledningen av förfarandet. t. ex. utfärdande av stämning. förelägganden. kallelser m. m..

Prop. 1974:77 166

liksom hållande av muntlig förberedelse i målet. Behörighet att vidta sådana åtgärder tillkommer ordförande och i dennes ställe vice ordförande. [ över- ensstämmelse med vad som gäller enligt LAD skall.-även annan lagfaren tjänsteman vid domstolen. dvs. dess sekreterare. kunna på uppdrag av ord- föranden företa sådana handläggningsåtgärder som nu nämnts. om dom- stolen funnit honom lämplig till detta. Att sekreterare håller muntlig tör- beredelse torde dock. liksom hittills. höra till undantagen.

3 kap. 9.5

Denna paragrafinnehåller bestämmelser om plenum. Dessa bestämmelser. som saknar motsvarighet i LAD. betingas av att antalet ledamöter utökats och att ledamöterna förutsätts tjänstgöra parallellt. "

Enligt/älsta s(vt'ker kan AD. om det vid överläggning till dom eller beslut visar sig föreligga majoritet för en mening som avviker från domstolens tidigare praxis. hänskjuta målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga till avgörande av domstolen i plenum. Sådant hänskjutande katt dock ske endast från den större sammansättningen. Skulle'en principfråga komma upp i den mindre sammansättningen. får målet tas upp i den större sam- tnansättningen för att eventuellt därifrån hänskjutas till plenum.

Enligt andra stycket skall alla ledamöter eller ersättare för dem delta vid avgörande i plenum. Vid förfall för både ledamot och ersättare kan tillfällig ersättare tillkallas (se 3 kap. 4; tredje stycket). Detta bör dock ske endast i Sådana undantagsfall när avgörandet inte kan uppskjutas till ett från sam- mansättningssynpunkt lämpligare tillfälle. ' '

[ överensstämmelse med vad som gäller enligt 55 kap. l2 & andra stycket RB har föreskriVitS att avgörandei plenum kan fattas utan huvudförhandling.

3 'kap. 10%

Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj:t utfärda närmare bestämmelser om AD:s Organisation och verksamhet.

Som jag tidigare har nämnt på flera ställen bör en instruktion utfärdas för AD. vari vissa kompletterande bestämmelser om AD:s sammansättning . ges. Även regler om arbetsfördelningen mellan ledamöterna bör tas in i instruktionen. liksom åtskilliga andra frågor av administrativ och kameral natur. Jag avser att föreslå Kungl. Maj:t att före den 1 juli [974 utfärda en sådan instruktion.

Hänvisningar till S7-1-2

7.1.4. Rättegången i arhelsdoms[()/en (4 kap.) .4/l/71iinng hL'SfäIHNIP/SCI'

4 kap. 1.5

i denna paragraf. som motsvarar 9 ;" LAD. regleras var och när AD skall hålla sammanträde.

Prop. 1974:77 167

Beträffande platsen för sammanträde gäller som huvudregel att domstolen skall sammanträda på den ort där den har sitt säte. l lagen har lämnats öppet var AD skall ha sitt säte. Uppenbarligen bör domstolen dock som hittills vara förlagd till Stockholm. Dettna fråga synes lämpligen regleras i den instruktion för domstolen som jag tidigare har berört (se 3 kap. 10.5). Med hänsyn till att AD har hela riket till domkrets kan det i vissa fall uppkomma behov av att domstolen sammantrt'ider utom förläggnittgsorten. Sålunda kan det ibland vara lämpligt att domstolen i mål med ett stort antal parter eller vittnen från en avlägsen ort håller sammanträde på denna ort. När det gäller huvudförhandling synes det dock liksom hittills _ endast i undantagsfall kontnta i fråga att AD santmanträder utont för- läggningsorten. Det torde exempelvis i regel stöta på betydande svårigheter att samla alla tjänstgörande ledamöter till ett sådant sammanträde. om inte resan till santmanträdesorten kräver helt obetydlig tid. Samma svårigheter gör sig inte gällande beträffande sammanträde för muntlig förberedelse. Gi- vetvis katt entellertid inte heller sådana santntanträden i någon större ut- sträckning förläggas till platser utanför Stockholm. Med hänsyn till vad nu anförts har i paragrafen föreskrivits att det skall föreligga särskilda skäl för att santtttanträde skall hållas utom förläggningsorten.

Part som önskar att AD skall hålla santntanträde på annan ort än där domstolen har sitt säte bör så snart det katt ske göra framställning härottt ltos AD och därvid ange skälen härför. Domstolen är dock olörhindrad att även utan sådan framställning besluta om sådant samntanträde. Av 3 kap. 8 s*" i lagförslaget framgår att frågan får avgöras av ordföranden ensant. Denne kan dock. om han anser det läntpligt. hänskjuta frågan till avgörande av dontstolett i den mindre eller större sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6 resp. 7 & i lagförslaget. Aktualiseras frågan sedan huvudförltandling inletts i målet. ligger det i sakens natur att det är de därvid deltagande ledamöterna som får ta ställning till denna fråga.

Härutöver innehåller paragrafen den i och för sig självklara regeln. att sammanträde skall hållas så ofta det behövs för arbetet. Föreskriften utgör emellertid samtidigt ett undantag från den i 1 kap. 6; RB meddelade be— stämmelsen att huvudförhandling i första instans skall hållas å allmänna ting på vissa bestämda tider. F.n. brukar AD sammanträda en bestämd dag i veckan. Det torde även i fortsättningen vara lämpligt att dontstolett håller huvudförhandling på vissa bestämda sessionsdagar. så att ledamöterna i förväg katt hålla dessa dagar lediga för tjänstgöring i domstolen. Vid en fördubbling av domstolen bör antalet fasta sessionsdagar kunna ökas till två i veckan. llärtill kontnter de santntanträdesdagar då vissa mål skall beltandlas av dontstolett i en mindre santntattsättning.

Prop. 1974:77 168

4 kap. 2;

Dettna paragraf. som har sin motsvarighet i 25ä första stycket LAD. innehåller bestämmelser om ordningen för ontrösttting i AD.

Av 17 kap. 9; RB följer att AD skall hålla överläggning innan dom beslutas. När ltuvudförhandling har ägt rum. skall överläggning hållas sam- ma eller senast nästa helgfria dag. [ annat fall skall överläggning hållas så snart det katt ske. Motsvarande gäller enligt 17 kap. 12.5 RB i fråga om slutligt beslut. Dessa bestämmelser hittdrar ej att överläggningen. när den inte kan slutföras i ett sammanhang. fortsätter i den formen att ett eller flera av ordföranden utarbetade utkast till dom eller slutligt beslut cirkulerar bland ledamöterna inttattde tar slutlig ståndpunkt.

Visar det sig vid överläggningen att skiljaktiga meningar föreligger. skall omröstning sket 16 kap. 1 ;" första stycket RB). Med hänsyn till AD:s speciella sammansättning och de särskilda arbetsförltållanden som råder för AD:s del är det inte lämpligt att införa stela bestämmelser om den ordning i vilken AD:s ledamöter skall yttra sigvid omröstning. l förevarande paragraf anges därför att domstolen får själv bestämma i vilken ordning omröstning skall ske. Dentta föreskrift ersätter 16 kap.. 1 ;" andra stycket RB.

Av 16 kap. l ä' tredje stycket RB framgår att varje ledamot vid avgivande av sin röst skall ange de skäl som han gruttdar sitt mening på.

När flera olika frågor föreligger till samtidigt bedömande. skall omröstning i princip ske i ett santtttanhang beträffande alla dessa frågor. Härifrån gäller dock ettligt 16 kap. 2; RB. som är tillämplig även för AD:s del. undantag för vissa frågor som i stället skall uppställas till särskild omröstning. Bland annat skall. om sakens beskaffenhet fordrar det. varje omständighet som är av otttedelbar betydelse för utgången uppställas till särskild omröstning. Den avvikande föreskrift. som 25; andra stycket LAD innehåller i detta ltänseende. har inte behållits i den nu föreslagna lagen. i motsats till vad utredningen föreslagit skall AD också rösta särskilt om rättegångskostnad. Beträffande anledningen till att RB:s regler skall gälla för AD även i dessa delar kan hänvisas till den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.5 ).

Av 16 kap. 2 ;" tredje stycket RB frantgår att varje ledamot. som då särskild omröstning skett i AD hamnat i minoritet. är skyldig att deltaga i senare omröstning.

Förevarande paragraf kompletteras av bestämmelserna i 16 kap. 3 och 4 &" RB. vari regleras vilken mening som skall gälla. ttär ledantöterna inte kan enas om utgången. 1 16 kap. 335 fastslås huvudregeln. nämligen att den mening gäller som har vunnit absolut majoritet. dvs. som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Detsamma gäller om en mening erltållit exakt ltälften av rösterna och'bland dessa är m'dförandens. Ordföranden har alltså i detta fall utslagsröst. Katt absolut ntajoritet inte uppnås för någon mening. tillämpas 16 kap. 4.5 RB. Enligt dettna bestämmelse har tttan att skilja ntellan olika fall. När fråga är om pengar eller "annat som

Prop. l974:77 169

utgör viss myckenhet". skall rösterna för den större ntyckettheten läggas samntan ttted rösterna för den närmast mindre. Satttmanläggnittgett av röster skall fortsättas på detta sätt tills ttågon mening erhållit absolut majoritet. När fråga ej är om pengar eller liknande. gäller den mening som erhållit relativ majoritet. dvs. som utatt att omfatta mer ätt hälften av de avgivna rösterna likväl erhållit fler röster än någon annan mening. Föreligger inte heller sådan majoritet utan är rösterna för flera meningar lika många. gäller den mening som biträtts av den frätttste bland dent som röstat för någon av dessa meningar. Med uttrycket "den främste" torde för AD:s del förstås ordlörattden eller. om detttte röstat för annan mening. den till tjänsteåren äldste ordinarie ledamoten.

Från de nu återgivna bestämmelserna i RB- om röstberäkttingen gäller enligt 3 kap. 7s' andra stycket i lagförslaget ett undantag för de fall ttär domstolen santntattträder i den mindre sammansättning som föreskrivs i nämnda paragraf. dvs. nted ordförande santt en ledamot för vardera ar- betsgivar- och arbetstagarsidan. Vill någon ledamot i denna sammansättning att mål. som fullföljts till AD genom vad. skall avgöras efter huvudför- handling. skall hans mening gälla som domstolens beslut även om de båda andra ledamöterna är av motsatt uppfattning. Detsamma gäller om en av ledamöterna anser att en fråga. som får avgöras i den mindre samman- sättningen. även i annat fall bör prövas av domstolen i den större sam- tttansättnittg som föreskrivs i 3 kap. 65 i lagförslaget.

Ett liknande uttdatttag från bestäntntelserna i RB om röstberäknittgett återfinns i 24 ;" lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Enligt dettna bestämmelse. som även i AD är tillämplig på rättegången i ett sådant mål. skall prövningstillståttd enligt nämnda lag beviljas så snart en av Ie- datttöterna vill det.

4 kap. 35

Denna paragraf. som delvis ntotsvarar 26 och 27 ;; LAD. innehåller be- stättttttelser om dom och slutligt beslut som meddelas av AD.

1 17 kap. 1 .:" RB ges vissa definitioner av begreppen dottt och beslut. Som dom betecknas avgörande av den fråga som målet gäller (dvs. det rättsförhållande som utgör rättegångens föremål. processförentålet). Andra avgöranden kallas beslut. Beslut. som innebär att domstolen utatt att pröva målet i sak skiljer detta från sig. är slutligt beslut. Exempel på sådana beslut är avskrivnings- och avvisningsbeslut. Andra beslut. som alltså inte ittnebär att ntålet därigenom avgörs. nteddelas antingen under rättegången eller i santband ttted målets avgörande genom döttt eller slutligt beslut.

ljörsta styckar regleras vilket material som skall läggas till grund för domen. När målet avgörs efter huvudförhandling gäller att dotnett får grundas endast på vad som förekommit vid detttta förhandling och på vad handlingarna i målet innehåller. Bestämmelsen innebär en avvikelse från den i 17 kap.

Prop. l974:77 170

2 ; första stycket RB intagna föreskriften att endast vad som förekommit vid huvudförhandlingen får läggas till gruttd för domen. Skälen till att en härifrån avvikande ordning har ansetts påkallad för AD:s del har redovisats i den allmäntta motiveringen ("avsnitt 5.5). I viss motsats till vad som hittills gällt enligt 26; LAD kan AD dock inte. utöver vad som förekommit vid huvudförhandlingett. beakta andra omständigheter än sådana som framgår av handlingarna i målet. Att dessa omständigheter skall ha åberopats av någon av parterna för att kunna läggas till grund för domen framgår av 17 kap. 3 ; RB. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5) kan domstolen å andra sidan beakta sådant material. även om det inkomntit först sedan huvudförhandlingett avslutats men innan donten fallit. Skulle det vid överläggnittgett eller vid uppsättandet av domen visa sig att visst kompletterande material behövs för domsskrivningen. kan domstolen alltså upptttatta parterna att ge in detta material och grunda domen härpå utan att fortsatt huvudförhandling behöver hållas. Givetvis bör domstolen dock endast utnyttja dettna möjlighet beträffande material som kan antas vara ostridigt elleri varje fall inte ge upphov till någon vidlyftigare argumentation från parterna. Annars bör en fortsatt förhandling hållas. Ett förutsättning för att domstolen skall kunna beakta material. som begärts in efter hu- vudförhandlittgetts avs1utande. är vidare att motparten beretts tillfälle att yttra sig över detta material.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling. grundas döttten på vad hand- littgarna itttteltåller och vad som eljest har förekommit i målet. Detta mot- svarar vad som gäller enligt 17 kap. 2; andra stycket RB. Eftersom ett mål vid AD inte får avgöras under förberedelsen. finns i de nu avsedda fallen i regel inget utrymme för domstolen att beakta annat material ätt som frantgår av handlingarna i tttålet. lnget hindrar emellertid att domstolen i samband nted avgörande av ett mål i den mindre sammansättning. som föreskrivs i 3 kap. 7 ; i lagförslaget. håller sammanträde nted parterna enligt 42 kap. 13; eller 50 kap. 12; RB. 1 så fall skall donten grundas även på vad som förekommit vid detta sammanträde.

ändra stycket intteltåller bestämmelser om tiden och sättet för domens meddelande.

Målett vid AD kräver ofta ingående överväganden. Detta medför även att domens uppsättande katt bli mycket tidskrävande. Med hänsytt härtill och till de särskilda förhållanden under vilka AD arbetar är det inte läntpligt att AD skall vara bundett av de tider för domens meddelande som enligt 17 kap. L); andra stycket RB gäller för de allmänna domstolarnas del. [ Stället föreskrivs i andra stycket att dotttctt skall meddelas så snart det kan ske. Givetvis bör detttta tid göras så kort som möjligt. Framför allt gäller detta i fråga om mål som ettligt särskild föreskrift skall behandlas med förtur.

l fråga om sättet för domens meddelande gäller att den katt avkunnas vid huvudförhandlittgett. Därvid skall enligt 17 kap. 9; femte stycket RB

Prop. 1974:77 171

dontskälett och domslutet återges. 1 regel torde det emellertid i AD inte vara möjligt att avkttnna donten vid huvudförhandlingen. Enligt 17 kap. 9 ; andra stycket RB skall parterna därvid underrättas om tiden och sättet för domens meddelande. Som jag ltar nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5) har jag inte funnit anledning att behålla det undantag från" detttta bestämmelse. som f. n. gäller för AD:s del. Vidare skall enligt andra stycket i förevarande paragraf avskrift av domen utsändas till parterna sant- nta dag som donten meddelas. Någon avgift uttas därvid inte av parterna. Detta följer av att bestämmelserna i expeditionskungörelsen (19641618) om expeditionsavgift för domstols dom inte gäller för AD:s del.

Donten skall enligt andra stycket underskrivas av dent som deltagit i avgörandet. Bestämmelsen ersätter 17 kap. 10; första stycket RB..

Enligt tra/ie stycket skall de nu genomgångna bestämmelserna äga mot- svarande tillämpning på slutligt beslut. Uppenbart är att bestämmelsen i andra stycket om undertecknande av alla dent som deltagit i avgörandet inte vinner tillämpning på slutligt beslut som upptagits i protokollet nted stöd av 6 kap. 3; RB.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser inte beslut som ej är slutliga. Beträffande sådana beslut gäller 17 kap. 13; RB.

4 kap. 4;

Beträffande protokoll vid AD gäller bestäntntelserna i 6 kap. RB. Härifrån föreskrivs dock i förevarande paragraf. som ntotsvarar 24 ; LAD. det undan- taget att utsaga av part under sanningsförsäkran eller utsaga av vittne eller sakkunnig inte behöver antecknas i protokoll över huvudförhandling. Bak- grunden härtill är givetvis att AD:s dötttar eller beslut inte får överklagas och att något behov av att bevara detta bevismaterial därför i regel inte föreligger. Däremot måste givetvis bevisning som upptas vid annat sant- mattträde än huvudförhandling antecknas i protokollet över detta samman- träde. ont bevisningett skall åberopas vid huvudförltandlingen. Sådan att- tecktting bör ske även i protokoll vid huvudförhattdling.om det före utsagans avgivande står klart att förhandlingen måste uppskjutas. 1 praktiken synes för övrigt sådana utsagor som nämns i dettna paragraf regelmässigt tas upp på band vid förhandling inför Al). Enligt 6 kap. 9; RB ersätter sådan upp- tagning anteckning i protokollet.

Rc'ittagringcn i arbetsdwnstolv/z .santfölsta dontsto/ 4 kap. 5 ;

1 dentta paragraf regleras rätten att väcka och utföra talan vid AD. Pa— ragrafen ltar sitt förebild i 13; LAD.

Kollektivavtalsslutande förening har vidsträckt behörighet att företräda sitta medlemmar vid förhandlingar om anspråk som grundas på kollek— tivavtalet. Detta är en konsekvens av bestämmelserna i 2; kollektivav—

Prop. 1974:77 17'2

talslagett att ett kollektivavtal är bindande inte bara för de parter som slutit avtalet utatt även för medlemmar eller förutvarande medlemmar i ett av- talsslutattde förening. Föreningens behörighet att företräda sitta medlemmar är dock inte obegränsad. Föreningen torde nätttligen inte ha rätt att t. ex. efterge en medlems anspråk på förtttånerenligt kollektivavtalet. vilka denne redan tjänat in. För att en sådan rätt skall kunna avstås ttted bindande verkan för ntedlemtttett krävs särskilt bemyndigande från dennes sida (AD 1958 nr 23 11 och 1966 nr 25'. jfr även AD 1947 nr 13. 1966 nr 27 och 1970 nr 24).

Rätten att väcka och utföra tafatt vid domstol tillkotttttter i princip med- lemmen själv i fråga om dennes egtta rättsanspråk. Även om hans förening har företrätt honom vid förhandlingar katt föreningen inte utan fullmakt utföra talan å hans vägnar vid allmän domstol. 1 fråga om tafatt vid AD har dock alltsedan domstolens tillkomst gällt särskilda regler. som gett or- ganisationerna på arbetsmarknaden en dominetttnde ställning. Sålunda har förening som slutit kollektivavtal rätt att väcka och utföra talan för sina tttcdlettttttar utan särskild fullmakt från deras sida. Ettskild medlem har inte rätt att själv väcka talan. om han inte kan visa att föreningen undandrar sig att tala på hans vägnar. Om någon vill föra talan mot medlem av kol- Iektivavtalsslutattde förening måste även föreningen stämmas in. Därvid kan föreningen utföra medlemmens sv:.trandetalan. om denne inte själv gör det. Bakgrunden till dentta talerätt för kollektivavtalsslutattde föreningar är blattd annat att ntan därigenom velat förhindra att enskilda tttedletttmar vilka inte på samma sätt som de organisationer som slutit ett kollek- tivavtal katt lta kännedom om de förutsättningar 'under vilka detta kol- lektivavtal tillkomtttit — skulle genom medgivanden eller bristfälligt ut- förande av sitt tafatt föranleda ett felaktigt domslut ttted faktiskt preju- dicerande verkningar för de avtalsslutattde parterna. En annan orsak till att tttedlettttttarna hänvisats att i första hand söka sin organisations med- verkan vid väckande och utförande av tafatt i AD är att det genom den förprövning som organisationen därigenom måste företa sker en behövlig sovring av de mål som hänförs till AD. Slutligen är ett ytterligare skäl till dessa regler att det från praktisk synpunkt ären fördel om en organisatiott som biträder ett stort antal medlemmar i en tvist inte behöver fordra in fullmakter från alla dessa medlemmar. Sedan reglerna av de nu nämnda orsakertta införts i LAD ttted avseende på tvister om kollektivavtal. har där- efter motsvarande regler tillskapats ttär det gäller sådana tvister om tillämp- ttingett av vissa lagar (t. ex. setttesterlagett och lagett ont anställningsskydd) som skall tas ttpp och avgöras av AD.

1 den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.1 ) ltar frattthållits att de nämnda reglerna om kollektivavtalsslutattde förettittgars rätt att väcka och utföra talan vid AD för sitta medlemmars räkning bör tas in även i den nu föreslagna lagen. Dessa regler har därför i det närmaste oförändrade överförts till fö- revarande paragraf. Den skillnaden föreligger dock. att förenings talerätt enligt paragrafen utökats i samma utsträckning som området för AD:s be-

Prop. 1974:77 173

hörigltet att som första domstol ta upp och avgöra vissa tttål vidgats genom fagförslagct. 1 överensstämmelse härmed tillkommer sådan talerätt inte bara förening som slutit kollektivavtal rörande förhållattdct mellan arbetsgivaren och arbetstagaren utan även annan förening av arbetsgivare eller arbetstagare vilken har till uppgift att ta tillvara sina medlem mars intressen i arbetstvister. Sådan talerätt föreligger å andra sidan endast beträffande frågor som upp- kommit i ett attställttittgsförhållande.dvs. beträffande arbetstvister. Bestäm- melserna i denna paragraf är alltså inte tilläntpliga på talan som förs ttted stöd av 1 kap. 1 ; andra stycket i lagförslaget. Sådan talan kan endast med- lentmen själv föra. Det katt tilläggas. att bestämmelserna gäller även när medlemmens dödst eller kottkursbo inträtt i dennes rättsförhållattde och övertagit hans anspråk tttot motparten eller näranspråket överlåtits på annan som vill föra talatt i tvist om detta anSpråk.

Ifö/sla styckat regleras föreningens rätt att kära på medlemmens vägnar. Beslutar föreningen sig för att väcka och utföra medlemmens talan intar föreningen ställning som part i målet. Medlemmen däremot är i ett sådant fall inte att betrakta som part. I vissa hänseenden är han dock likställd nted en part. Sålunda katt ersättning som yrkas i målet komma att utdötttas till honom och inte till föreningen som forntellt sett är part i målet. Praxis utvisar dock exempel på att AD förpliktat motparten att i stället utge er— sättningen till föreningen för vidare utbetalning till de medlemmar för vilka tafatt förts i målet (se t. ex. AD 1965 nr 19. 22 och 23). Vidare skall med- lemnten enligt uttryckligt stadgande i denna paragraf likställas nted part ttär det gäller frågor om jäv för domstolens ledantöter i förhållande till dentte och beträffande personlig inställelse. hörande under sanningsförsäkran och andra frågor rörande bevisnittgett. Ytterligare gäller enligt 4 kap. 6; i lag— förslaget att det beträffande frågan om fastställelsetalatt får föras för en med- lcttts räktting skall beaktas vilken betydelse det ltar för dentte att sådan talan vinner prövning. Slutligen torde donten i tttålct vinna rättskraft mot medlemmen ettligt 17 kap. 11 ; RB (se AD 1966 nr 25). Å andra sidan synes domen sakna sådatt verkan tttot den som forntellt sett men utatt cgct anspråk uppträder som part. dvs. föreningen.

Ett i viss tttått tveksattt fråga är i vad tttått en medlem. vars kätandetalan utförs av hans förening. katt inverka på talans utförande vid AD. 1 samband ttted 1947 års revision av reglerna i LAD om förfarandet vici AD uttalade departementschefen. att ntedlemnten inte hade rätt att företa rättshandlingar i målet som stred mot vad föreningen önskade (prop. l947:224 s. 31). Å andra sidan torde den ontständigheten. att förening som förut har nämnts inte katt utan medlemmens bemyndigande efterge förmåner som denne redan itttjänat. innebära att medlemmen enligt 14 kap. 9; RB kan inträda som självständig intervenient i tttålct. Det torde som hittills få överlätttnas åt rättstillätttpttittgett att fastställa bestättttttelsetts ttärtttare innebörd.

Skulle föreningen undandra sig att väcka och utföra ntedletttntetts talan har dettne rätt att själv föra dettna tafatt vid AD. Föreskriften är tillämplig inte bara när föreningen helt och hållet undandtttr sig att föra medlemmens

Prop. 1974:77 174

talan utan även ttär föreningen endast i vissa delar utför dennes talatt. [ övriga delar katt ntedlentntett alltså uppträda som part vid sidan av för- ettingen.

För att en enskild medlem skall ha rätt att väcka och utföra talan som kärande vid AD krävs enligt första stycket att ltan visar. att hans förening undandragit sig att tala på hans vägnar. Detta är en processförutsättning som AD skall självmant beakta.

Andra stycket tar sikte på det fallet att förettingsmedlent är svarande i målet. l ett sådattt fall skall även föreningen instänttttas i målet. Föreningen har emellertid inte talerätt för medlemmen i andra fall ätt när denne inte själv vill utföra talan i målet. Och även om föreningen utför ntedlentntens talan upphör inte dennes ställning som part i målet.

! tredje stt/eker föreskrivs att bestämmelserna i första och andra stycket gäller även beträffande förbund av flera föreningar. Med medlem avses där— vid både de anslutna föreningarna och deras medlemmar.

4 kap. 655

I denna paragraf. som i huvudsak ntotsvarar 12;" LAD. regleras förut- sättningarna för rätten att föra fastställelsetalan vid AD. Paragrafen ersätter den motsvarande bestämmelsen i 13 kap. 2; RB.

Den nuvarande bestämmelsen i lZä LAD har sedan lång tid ansetts väl lämpad för AD:s del. Anledning föreligger inte att nu göra ändrittg i dentta bestämmelse. Den har i förevarande paragraf endast kompletterats ttted en föreskrift om att fastställelsetalan får ske även i det fall att sådan talan är av avsevärd betydelse för medlem. vars talan med stöd av 4 kap. 5.5 första stycket i lagförslaget utförs av hans förening. Detta tillägg står i överensstämmelse nted AD:s praxis (se AD l969 nr 30).

4 kap. 7;

Denna paragraf. som'motsvarar l4ä LAD. innehåller en föreskrift om att förhandling som regel skall ha skett mellan parterna innan en tvist dras under AD:s prövning.

ljörsra stycke! fastslås till en början huvudregeln. nämligen att förhandling skall ha ägt rum innan talan får väckas vid AD. Bestämmelsen skiljer sig från 14 ;" LAD därigenom att förltandling skall ha skett. även om förhand- lingsskyldighet inte föreligger på gruttd av kollektivavtal. Förhandling skall vidare ske inte bara angående frågor som rör kollektivavtal utan även be- träffande andra frågor som tvisten kan gälla. En förutsättning är dock att käranden har rätt att påkalla förhandling enligt lagett om förenings- och förhandlingsskyldighet eller kollektivavtal. Kravet att förhandlingar skall ha skett gäller alltså inte när en enskild medlem. som inte har stöd av sitt organisation. väcker talan vid AD eller ttär en tvist i offentliga an-

Prop. 1974:77 175

ställningsförhållanden rör en s. k. avtalsförbjuden fråga. Ett generellt undan- tag från förhandlingskravet gäller vidare för tvister om olovliga stridsåt- gärder. Detta undantag står i överensstämmelse med AD:s praxis (se AD . 1965 nr 6 och 1966 nr 20). Det ligger vidare i sakens natur att förhandling inte behöver ha skett. om målet gäller förhandlingsvägran.

Ont skyldighet att förhandla i tvisten gäller på grund av kollektivavtal. Skall dess bestämmelser'i detta hänseende ha iakttagits. innan saken får upptas till prövning av AD. Vanligen skall därför både lokala och centrala förhandlingar ha föregått talans väckande vid AD.

Föreskriften att förhandling skall ha ägt rum innan tvisten får upptas till prövning av AD är en processförutsättning. som enligt 34 kap. l & RB skall beaktas av domstolen då anledning förekommer därtill. Enligt ntin mening bör frågan om förhandlingskravet är uppfyllt beaktas först efter invändning från motpartens sida.

1 AD:s praxis har förekommit att domstolen hänvisat parterna att ta upp förhandlingar i målet eller del av denna med rätt för parterna. om över- enskommelse inte nås. att efter ny stämning dra frågan under AD:s prövning (se t.ex. AD 1964 nr 2 och nr 29). Enligt mitt mening bör AD även i fortsättningen kunna tillämpa ett sådant förfarande. Någon särskild lagregel härom synes dock inte böra uppställas. 1 andra SÖT/((*! meddelas ett undantag från kravet på förhandling. när det gäller tttål vari framställs ett interimistiskt yrkande. t. ex. enligt 34% tredje stycket eller 35 äandra stycket lagen om anställningsskydd. Ett sådant yrkande kan framställas endast i ett vid domstolen anhängiggjort mål (prop. 1973:129 5. 279). Eftersom ett sådant yrkande måste kunna framställas innan förhandling rörande tvistefrågan har slutförts. får ntålet i ett sådant fall tas upp till prövning trots att förhandlingen alltjämt pågår. Sedan domstolen tagit ställning till det interimistiska yrkandet. skall målet dock vila i avbidan på lörhattdlingens slutförande. Målet får inte slutligt prövas förrän förhand- lingen slutförts.

Enligt treaf/c» stycket gäller inte den i första stycket givna huvudregeln. om det mot förhandling har förelegat hinder som ej berott av käranden. Detta undantag står i överensstämmelse med vad som gällt enligt 14 & LAD.

4 kap.8s*'

Denna paragraf. som motsvarar 16,5 LAD. ittnehåller bestämmelser om väckande av talan vid AD.

ljörsta stycket föreskrivs att den som vill väcka talan vid AD skall hos domstolen göra skriftlig ansökan om stämning på motparten. Stadgandet överensstämmer med vad som gäller enligt 13 kap. 45 första stycket och 42 kap. 1 s RB.

Talan vid AD skall anses väckt då ansökan om stämning inkom till dont- stolen. se 13 kap. 45 tredje stycket RB. Närmare bestämmelser om ttär en

Prop. 1974:77 176

handling skall anses ha inkommit till domstolen återfinns i 33 kap. 3? RB. Denna tidpunkt får betydelse frantför allt i sådana fall ttär talan ettligt särskild föreskrift skall väckas inottt viss tid för att rätten till talan inte skall gå förlorad. Föreskrifter av detta innehåll uppställs regelmässigt i kol- lektivavtalens förhandlingsordningar. Bestäntntelser av detta slag fittns även iarbetsrättslig lagstiftnittg. t. ex. i lagett om anställnittgsskydd (37 och 40 åå) och semesterlagen (22 s*). I dessa fall är'det alltså tillräckligt att stämnings- ansökan inkontnter till domstolen inom den angivna tiden. Ansökningen behöver inte dessutom ha delgetts motparten inom dettna tid.

I några undantagsfall katt ett mål anltängiggöras vid AD som första dont- stol på annat sätt ätt genom attsökatt om stämning. Av 2 kap. 5,5 första stycket i lagförslaget fratttgår att ett vid tingsrätt väckt mål katt överlämnas till AD. om det enligt 2 kap. 1 ;" rätteligen hör under dettna domstol. Har målet. trots att det hör under AD. avgjorts av tingsrätten och överklagats till AD. katt målet likaledes utan stämning företas till handläggning vid AD som första dontstol. Talan skall i dessa fall anses väckt där redan när ansökan om stämning inkom till tingsrätten. Vidare gäller enligt den fö- reslagna lagett om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsan- språk i attställnittgsförhållanden (se avsnitt 7.2). att mål som avses i den lagen skall överlämnas till AD om det som tvistigt hättskjuts till rättegång enligt bestätttntelserna i den allmänna lagsökningslagen santt anspråket är av sådan beskaffenhet att tvist om detta hör under AD. Även sedan tittgsrätt meddelat utslag i lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande teck- nat bevis på ansöknittgen att utntätnittg får ske. kan AD efter ansökan av gäldenären komma att ta befattning ttted målet. I båda dessa fall skall målet tas upp av AD utatt stämning. Talan skall därvid anses väckt ttär ansökningen om lagsökttittg eller betalttittgslöreläggande gjordes hos tings- rätten.

Stämningsansökningens uppgift är att utgöra underlag för den fortsatta rättegången. 1 andra stycket regleras vad stämningsansökan vid Al) skall innehålla. Regeln ersätter 42 kap. 2; RB men har utformats i nära över- ensstämntelse med detta stadgande.

Enligt andra stycket skall käranden i stämningsansöknittgett uppge vad han yrkar. Av 42 kap. 4s första stycket RB framgår att yrkandet skall vara preciserat. Av yrkandet skall såluttda framgå om käranden för fast- ställelse- eller fullgörelsetalan. Yrkas betaltting. skall ett bestämt belopp att- ges. 1 stäntttittgsansökningen skall käranden också uppge de otttstättdiglteter som han åberopar till stöd för sitt yrkande. l'lärmed avses de faktiska ont- ständigheter som utgör grunden för käromålet. Omständigheter som är av betydelse som bevis för kärandens talan behöver däremot inte uppges i detta skede av rättegången. även om det ibland katt vara lämpligt att så sker (se Gärde. Nya rättegångsbalken. 1949. s. 574). Liksom gäller ettligt 42 kap. 2 & RB för rättegången vid de allmänna domstolarna katt det även vid AD vara lämpligt att omständigheterna uppställs i kronologisk ordning eller efter sitt rättsliga eller logiska sammanhang. Frantställs flera yrkanden.

Prop. l974:77 177

bör grunden för varje yrkande särskilt anges. Stämningsansökningen skall vidare innehålla uppgift om de skriftliga bevis som käranden åberopar. Där- emot behöver den muntliga bevisning som käranden avser att åberopa i målet ittte uppges förrän under förberedelsen. Av stämningsansökningen skall slutligen framgå de omständigheter som gör Al) behörig. Ont målet rör en ettskild arbetstagare. skall det alltså framgå att dentte är medlem i en arbetstagarorgattisation.

Den omständigheten. att käranden redan i stämningsansökningen skall uppge sina yrkanden samt de grunder och skriftliga bevis som han-åberopar. innebär inte i och för sig att han därefter är förhindrad att framställa nya yrkanden eller åberopa nya grunder eller skriftliga bevis. Enligt 13 kap. 3 % RB gäller dock som huvudregel att den genom stämningsansökan väckta talan inte får ändras. Nya yrkanden får därefter framställas endast i vissa särskilt angivna fall. Däremot får i princip nya grunder åberopas. om saken inte därigenom ändras. Nya bevis kan vidare utan inskränkning åberopas senare under förberedelsen. Ont kärandens försummelse att i stämnings- ansökningen uppge allt som han vill yrka eller åberopa skulle föranleda uppskov i målet eller eljest vålla kostnad för motparten. katt emellertid käranden enligt 18 kap. 65 RB i vissa fall bli skyldig att ersätta motparten dettna extra kostnad.

1 andra stycket föreskrivs vidare att käranden samtidigt nted stämnings- ansökningen bör inge de skriftliga bevis som han innehar. Åberopar käranden som bevis skriftlig handling som innehas av annan. kan han i ansökningen yrkat att handlingen skall tillhandahållas enligt bestäntntelserna i 38 kap. RB eller 38% lagen (1937z249) om inskränkningar i rätten att utbekontma allmänna handlingar.

Slutligen gäller enligt andra stycket att stätttningsansökttingen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud. Är den under- tecknad av ombud. skall enligt 12 kap. 9 ;" RB fullntakt för ombudet bifogas. Det kan anntärkas att förening som nted stöd av 4 kap. 5 ;" första stycket i lagförslaget för talan för medlems räkning inte är att anse sotn ombud för denne utan i stället intar ställning som part. Någon fullmakt från med- lentnten behövs således inte i detta fall. Bevis ont medlemsskapet behövs som regel inte heller för att styrka föreningens ställning som part (se 11 kap. 4.5 RB). En annan sak är att sådant bevis i undantagsfall katt behöva förebringas för att styrka att AD är behörig.

De nu genomgångna bestämmelserna i andra stycket kontpletteras av 33 kap. 1 s RB. vari ges vissa formella föreskrifter om vad stämnings- ansökan skall innehålla nted avseende på parternas och. i förekommande fall. ontbuds namn och hemvist santt andra omständigheter som är av be- tydelse för delgivning nted parterna. I detta sammanhang kan erinras om den i 4 kap. 5 & andra stycket i lagförslaget intagna bestämmelsen att även förening vari svaranden är medlem skall instämmas. 1 ett sådant fall skall alltså även denna förening och dess hentvist uppges i stämningsansökningen.

Om stäntningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i andra stycket

Prop. 1974:77 178

eller om den på annat sätt är ofullständig exempelvis därför att den inte innehåller de uppgifter om nanttt och hemvist etc. som anges i 33 kap. 1 ;RB—skall domstolen enligt 42 kap. 3 ; RB förelägga kärattdett att avhjälpa bristen. Av 32 kap. 1 ; RB frantgår att viss tid härför skall utsättas i fö- reläggandet. Underlåter käranden att inom föreskriven tid avhjälpa bristen och består detttta i att ansökningen inte innehåller bestämt yrkande eller i att de omständigheter varpå käranden grundar sitt talan inte är tydligt angivna. skall ansökan avvisas enligt 42 kap. 4; första stycket RB. Det- samma gäller. ont bristen i övrigt är så väsentlig att attsökningett är otjänlig som grund för rättegång. Enligt 42 kap. 4; andra stycket RB skall an- sökningen också avvisas. om domstolen finner det uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan upptas till prövning. Detta stadgande är tillämpligt. när domstolen finner sig inte vara behörig att upptaga målet. Avvisning med stöd av stadgandet kan även kontnta i fråga. om talatt enligt undantagsstadgandet i 4 kap. 5; första stycket i lagförslaget förs av en enskild medlem som inte visat att hans förening undandragit sig att föra hans talan eller om förening. i strid tttot andra stycket i nämnda paragraf. inte instämts till AD vid sidan av den enskilde medlem som målet gäller. 1 dessa fall skall rättegångshindret beaktas av dontstolen självmant. 1 andra fall när ett rättegångshinder skall beaktas av domstolen endast efter in- vändning häront av motparten såsom då föreskriven tidsfrist för väckande av talan inte iakttagits kan domstolen däremot inte avvisa stämnings- ansökningen nted stöd av stadgandet i 42 kap. 4; andra stycket RB. Av- visning kan i sådana fall kontnta i fråga först under förberedelsen.

Under rentissbehandlingett har AD:s ordförande framhållit att bestäm- ntelsertta i 42 kap. 4 ; RB om avvisande av stämningsansökan bör uttryck- ligen anges i förevarande paragraf. Jag anser emellertid inte att detta är nödvändigt. Att dessa bestämmelser är tilläntpliga även på förfarandet vid AD framgår av 5 kap. 3; i lagförslaget.

Enligt 17 kap. 1 ; RB sker avvisande av stämningsansökan genom slutligt beslut. Av 3 kap. 7 ; i lagförslaget framgår att AD därvid är domför med ordförande och två partsledamöter. Föreläggande att avhjälpa brist i stäm- ningsansökan får utfärdas av ordförande eller annan lagfaren tjänsteman vid domstolen som förordnats därtill (se 3 kap. 8; i lagförslaget).

Ont anledning inte förekommer att avvisa stäntningsansökningen. skall AD enligt fred/"e sft'ckaf utfärda stämning. Stämningen innebär ett föreläg- gande för svaranden att svara på käromålet. Av 42 kap. 10 och 14 ;; RB framgår att svaranden i stämningen dessutont skall föreläggas att inställa sig till första inställelse eller att avge skriftligt svaromål.

Stämning får utfärdas av ordförande eller annan lagfarett tjänsteman vid domstolen som förordnats därtill (se 3 kap. 8; i lagförslaget).

Attgåettde delgivning av stämning gäller bestänttttelsertta i 33 kap. RB samt delgivningslagen(1970:428) och den i anslutning därtill utfärdade del- givningskungörelsett (1970:467). Av dessa bestämmelser framgår. att del- givningen skall ombesörjas av domstolen. Begär käranden att själv få om-

Prop. l974:77 179

besörja delgivningen. kan domstolen dock medge detta ein det kan ske utan olägenhet. Däremot saknar domstolen möjlighet att förelägga käranden att verkställa delgivningen när denna inte själv begärt det. Jag har inte funnit anledning att i den nu föreslagna lagen uppställa ttågon motsvarighet till den föreskrift som 17; LAD innehåller i detta hänseende.

4 kap. 9;

1 denna paragraf. som har sin motsvarighet i 18 och 19 ;; LAD. ges föreskrifter om förberedelsen vid AD.

Utfärdas stämning skall enligtI/örs/a styckar förberedelse äga rum i målet. Bestämmelsen överensstämmer ttted 42 kap. 6; första stycket RB. Som anmärkts i förarbetena till denna föreskrift gäller skyldigheten att hålla för- beredelse endast i fråga om den talan som angetts i stämningsansökningen. Ändras denna talan under rättegången. får det bero av omständigheterna om även denna ändrade talan skall bli föremål för förberedelse (SOU 1938:44 S. 431). Ofta torde väl detta vara lämpligt. Ändras talan först vid huvud- förhattdlingen. kan det emellertid många gånger medföra olägenhet om för- handlingen måste uppskjutas i avbidan på att ny förberedelse äger rum i målet. 1 såfall bör målet såvitt möjligt behandlas vid huvudförhandlingen utan hinder av att det inte i sin helhet förberetts dessförinnan. Vidare kan en särskild förberedelse nted anledning av att talan ändrats frantstå som onödig. om ändringen endast är av mera obetydligt slag.

Enligt 3 kap. 8; i lagförslaget är AD vid förberedelsen dontför nted ordförande. I vissa fall kan även annan lagfaren tjänsteman vid domstolen hålla förberedelsen (se specialmotiveringen till nämnda stadgande).

Beträffande förfarandet vid förberedelsen återfinns vissa bestämmelser i RB vilkaärtillämpliga även i rättegången vid AD. Huvudprincipen kontnter till uttryck i 42 kap. 6; andra stycket. enligt vilken föreskrift målet under förberedelsen skall så beredas att det vid huvudförhandlingen katt slutföras i ett sammanhang. Förberedelsen inletts enligt 42 kap. 7 ; RB nted att sva- randen avger svaromål. Detta skall innehålla förutom de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra — bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande. Bestrids käromålet. skall svaranden även ange grunden för bestridandet samt yttra sig om de omständigheter. varpå käranden grundar sin talan. och ange de omständigheter som svaranden själv vill anföra. Svaranden skall vidare uppge de skriftliga bevis som han åberopar. De skriftliga bevis som han innehar bör genast inges. Under fort- sättningen av förberedelsen skall parterna enligt 42 kap. 8; första stycket RB ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra santt yttra sig över vad motparten har attfört. De skall också. om det inte har skett tidigare. uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis som inte redan har f'öretetts skall genast framläggas. Part är skyldig att på framställning av motparten uppge vilka andra bevis som

Prop. 1974:77 180

han innehar.

De nu genomgångna bestämmelserna i RB kompletteras av föreskriften i 42 kap. 8 ; andra stycket. vari dontstolett åläggs att iaktta en aktiv materiell processledning vid förberedelsen. Sålunda. skall domstolen verka för att parterna anger allt de vill åberopa och genom frågor och erinringar se till att parternas ståndpunkter klarläggs. Med hänsyn till att AD:s avgöranden ofta katt få betydelse utöver det enskilda fallet är det viktigt att domstolen utövar en stark processledning så att målet blir så allsidigt belyst som möjligt. Genom frågor till parterna bör domstolen förvissa sig om att parterna är klara över vad deras ståndpunkter leder till och bereda dent tillfälle att ändra sitta ståttdpunkter. Domstolen bör även. om anlednittg förekommer till det. efterforska om det finns ttågon omständighet som inte har berörts i målet. Vad gäller bevisningen kan erinras om att AD i den nu föreslagna lagen inte getts ntöjlighet att självmant infordra bevisning i vidsträcktare omfattning ätt som medges enligt RB. Mot denna bakgrund finns särskild anledning för domstolen att under förberedelsen tillsammans med parterna noggrant gå genom framför allt förekommande rättsfrågor så att parterna ges tillfälle att överväga den utredning som behövs för en riktig belysning av dessa frågor. Vidare bör domstolen. när det bedöms lämpligt. vara aktivt verksam för att parterna förliks (se 42 kap. 17; RB).

Under rentissbehandlingen har Sveriges domareförbund ifrågasatt om inte behovet av en särskilt stark processledttittg i AD borde komma till uttryck i lagtexten. Enligt ntin mening är detta dock inte nödvändigt. Domstolen torde inom ramen för de befogenheter som RB ger kunna utöva en sådan processledning som jag nu har förordat. Givetvis förutsätter emellertid dettna processledning att domstolen ägnar särskild omsorg åt att inte ge intryck av att vilja gynna etta parten på den andras bekostnad.

Förberedelsen vid AD kan vara muntlig eller skriftlig. I valet mellan muntlig eller skriftlig förberedelseforttt har AD enligt första stycket i fö- revarande paragraf fria händer. Ettligt dentta föreskrift bestämmer nämligen domstolen efter omständigheterna i vad mån förberedelsen skall vara munt- lig eller skriftlig. Detta inttebär en ändring tttot vad som hittills gällt enligt 18 ; första stycket LAD. där företräde getts åt skriftlig förberedelse. Stad- gandet ersätter även de bestäntntelser i 42 kap. 9. 12 och 14 ;; RB. som reglerar frågan i vilken utsträcknittg förberedelsen katt vara muntlig eller skriftlig. I regel torde det vara lämpligt att förberedelsen vid AD inleds genom skriftväxling och därefter fortsätter genom muntlig förhandling. Genom den ittledattde skriftväxlingen kan parterttas ståndpunkter prelimi— närt klarläggas. så att kännedont katt erhållas om vad processen gäller. Där- utöver är emellertid ett muntligt inslag i förberedelsen ofta nödvändigt för att målet skall kuntta bli tillräckligt berett för huvudförhandling. Vidare kan domstolens möjligheter att utöva en aktiv materiell processledning och att verka för förlikning givetvis bäst tas till vara vid en muntlig förhandling. Visar det sig vid den ntuntliga förhandlingen att förberedelsen kan vinna

Prop. 1974:77 181

på ytterligare skriftväxling. är domstolen oförhindrad att förordna därom. Ibland kan det vara obehövligt att förberedelsen efter en inledande skrift- växling fortsätter genom muntlig förhandling. Detta katt t.ex. vara fallet. om de faktiska omständigheterna är ostridiga mellan parterna och målet enbart gäller den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Målet kan då sättas ut till huvudförhandling så snart skriftväxlingen avslutats. 1 vissa fall kan det å andra sidan vara lämpligt att underlåta en inledande skriftväxling i målet. Så bör ske. om det finns anledning räkna ttted att svaranden inte kommeratt avge något skriftligt svaromål men istället kont- mer att infinna sig vid en ntuntlig förhandling. Kan det antas att svaranden över huvud taget inte kommer att svara i målet. bör däremot ettbart skriftlig förberedelse ske. varefter målet direkt sätts ut till huvudförhandling (jfr tredje stycket i förevarande paragraf). Även i vissa mål av brådskande natur — såsom tvister rörande pågående stridsåtgärder eller tvister som enligt lagen om anställningsskydd skall behandlas med förtur bör parterna så snart stämningsansökan inkommit kallas till första inställelse i målet. lttget hindrar emellertid att Svaranden sattttidigt därmed föreläggs eller bereds tillfälle att inkomma med skriftligt svaromål före inställelsett. Detta torde tvärtom ofta vara lämpligt.

Till muntlig förberedelse vid AD skall part enligt andra stycket kallas att infinna sig personligen. om det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Detsamma gäller ställföreträdare för part. Bestämmelsen överens- stämmer med vad som föreskrivs i 11 kap. 5; RB beträffande muntlig förberedelse vid tingsrätt. Den är tillämplig både på förening som med stöd av 4 kap. 5 ; första stycket i lagförslaget för talan för en medlems räkning och på denne medlem. Förenittgen har nämligen i detta fall ställning som part. och medlemmen — som därvid forntellt inte är part skall enligt nyssnämnda stadgande behandlas som part bland annat i fråga om personlig inställelse vid domstolen. Underlag för bedömningen om personlig inställelse bör ske torde ofta kunna erhållas genom den inledande skriftväxlingen. Vid avgörande av om annan än förening bör kallas att infinna sig personligen vid förberedelsen bör hänsyn tas bland annat till om en personlig inställelse skulle vara förenad nted särskilda besvär eller ontkostnader ttted hänsyn till reseavståndet. Isåfall torde det många gånger vara tillräckligt om parten inställer sig endast genom ombud eller om den för vilkett förening kärar enbart företräds av föreningen.

Anser domstolen personlig inställelse nödvändig. katt den enligt andra stycket förena kallelsen till förberedelsen nted föreläggande om vite. 1 mot- sats till vad som gäller enligt 42 kap. 10; andra stycket RB föreligger inte ttågon ovillkorlig skyldighet för dontstolen att meddela vitesföreläggande i ett sådant fall. Som utredningen framhållit bör vitesföreläggande i regel kunna uttderlåtas när det gäller kallelse av en organisation som för talan i målet. Om part eller dennes ställföreträdare trots vitesföreläggande inte infinner sig personligen utan endast genom ombud. kan förberedelsen dock

Prop. 1974:77 182

avslutas om domstolen finner att detta är möjligt trots partetts eller ställ- företrädarens frånvaro (se 44 kap. 6; RB). 1 så fall skall det förelagda vitet inte dömas ut (9 kap. 8; tredje stycket RB). Detta skall inte heller ske. om parten eller ställföreträdaren delgetts kallelsen så sent att han inte haft möjlighet att inställa sig (jfr 32 kap. 1 och 3 ;; RB) eller om det kan antas att han har laga förfall (32 kap. 6; RB).

Beslut om utdöntande av förelagt vite får vid förberedelsen fattas av ord- föranden ensam (3 kap. 8; i lagförslaget).

Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 18; andra stycket LAD om att AD kan förelägga part vid vite att fullgöra vad han skall iaktta vid skriftlig förberedelse. I likhet med utredningen harjag inte funnit anledning att behålla denna från RB avvikande bestämmelse.

Tredje stycket innehåller föreskrifter om påföljd för parts utevaro från sam- manträde för muntlig förberedelse eller för underlåtenhet att vid skriftlig förberedelse inkomma nted svaromål.

Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse. skall målet enligt tredje stycket avskrivas från vidare handläggning. Bestämmel- sen överensstämmer nted vad som gäller enligt 44 kap. 1 ; RB men saknar uttrycklig motsvarighet i LAD. Ett undantag från regeln att målet skall avskrivas vid båda parternas utevaro gäller. om anledning förekommer till antagande att någon av parterna haft laga förfall för sin utevaro. 1 så fall få målet inte avskrivas (se 32 kap. 6; RB). Beslutet om målets avskrivning fattas av domstolen i den sammansättning som näntns i 3 kap. 7; i lag- förslaget.

När ena parten uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse medger tredje stycket inte att tredskodom meddelas. Bestämmelsen skiljer sig där- igenom från vad som enligt 44 kap. 2; RB gäller vid tingsrätt. Vid parts utevaro kan AD i stället välja ntellan att antingen vidta åtgärder för fortsatt förberedelse. om detta katt antas vara till gagn för målets utredning. och att sätta ut målet till huvudförhattdlittg. Väljer domstolen att fortsätta för- beredelsen. kan detta ske i form av skriftväxling mellan parterna. om detta anses lämpligt. eller genom en ny muntlig förhandling.

Enligt en rentissinstans bör vid kärandens utevaro målets fortsatta hand- läggning bli beroende av om svaranden fratttställer yrkande därom. Något egentligt behov av en regel av detta innehåll torde emellertid knappast fö- religga. Jag finner därför inte anledning att ställa upp en sådan regel.

Även vid svarandens underlåtenhet att inkomma nted skriftligt svaromål innehåller tredje stycket en avvikelse från vad som gäller enligt RB. Vid sådan underlåtenhet skall rätten enligt 42 kap. 14; andra stycket RB alltid kalla parterna till första inställelse. Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall detta emellertid ske endast om det kan antas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall målet direkt sättas ut till huvudförhandling. Samma ordning gäller alltså som vid parts utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse vid AD. I praktiken torde det när skriftligt svaromål

Prop. 1974:77 183

inte inkommit inom föreskriven tid ofta vara lämpligt att domstolen tar kontakt med svaranden och undersöker anledningen till försuntmelscn (jfr prop. l947:224 s. 36). Härigenom kan underlag erhållas för bedömningen om förberedelsen skall fortsättas eller om målet i stället skall sättas ut till huvudförhandling. Inte sällan torde för övrigt en sådan underhandskontroll leda till att svaranden inkommer med det infordrade svaromålet.

Det torde vara lämpligt att part i det föreläggande. varigenom han kallas till sammanträde för muntlig förberedelse eller anntodas att inkomma nted ' skriftligt svaromål. erinras" om de påföljder som enligttredje stycket kan inträda vid underlåtenhet att iaktta föreläggandet.

1 19; LAD återfinns även en bestäntntelse om vad som skall iakttas. när part vid skriftlig förberedelse underlåter att inkomma med annan in- fordrad skrift än svaromål. En sådan bestämmelse torde emellertid inte behövas. Av RB framgår att domstolen i detta fall kan välja mellan att fortsätta förberedelsen i muntlig eller skriftlig form eller att sätta ut målet till huvudförhandling.

Av 18 kap. 6 ; RB framgår att part. som föranlett uppskov i ntålet genom att utebli från domstolen eller genom att inte iaktta föreläggande som dont- stolen meddelat. under vissa förutsättningar kan förpliktas att ersätta mot- parten rättegångskostnad som denne vållats på gruttd av detta uppskov.

4 kap. 10;

1 denna paragraf ges bestämmelser om vad som skall iakttas vid måls avgörande sedan förberedelsen avslutats. '

När ett mål genom förberedelsen blivit tillräckligt berett för avgörande. skall förberedelsen avslutas. Av 42 kap. 12'; RB framgår att målet vid för- beredelsen inte får uppskjutas längre ätt som oundgängligen påkallas. Sedan förberedelsen avslutats. skall AD enligt I/örsra suv-kcr företa målet till av— görande så snart det kan ske.

1 andra styr-kcr föreskrivs att mål skall avgöras efter huvudförhandling. Från denna regel gäller dock undantag för vissa uppräknade fall. litt sådant fall är när beslut skall meddelas om avskrivning av mål. vare sig detta sker på grund av återkallelse av ntålet eller i anledning av parternas utevaro från förberedelse (se 4 kap. 9 ; tredje stycket i lagförslaget). Ett annat undan- tagsfall avser beslut om måls avvisande. Som angetts i specialntotiveringen till 4 kap. 8; kan avvisning på gruttd av brist i stämningsansökan eller på gruttd av uppenbart rättegångshinder ske redan innan stämning utfärdas. Även sedan förberedelsen inletts katt fråga uppkomma ont avvisning av målet på gruttd av rättegångshinder. Av 42 kap. 13 ; RB framgår att särskilt sammanträde kan utsättas för behandling av en sådan fråga. Ett ytterligare fall. när mål får avgöras utan huvudförhandling. är när dottt ttteddelas i anledning av talan om anspråk som ntedgetts eller eftergetts. Har talatt ntedgetts endast till viss del. katt särskild dottt ges däröver uttder de för-

Prop. 1974177 184

utsättningar som anges i 17 kap. 4 eller 5; RB. Även stadfästelse av för- likning kan ske utan huvudförhandling. .

1 de fall som nu behandlats kan målet vid allmän domstol avgöras under förberedelsen av den domare som leder denna (se 42 kap. 16 och 18 ;; RB). Vid AD finns emellertid inte något utrymme för att tillämpa dessa bestämmelser. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) är det inte lämpligt att ett mål vid AD skall kunna avgöras av en domare ensam. Enligt 3 kap. 7 ; i lagförslaget är AD vid sådana avgöranden. som får fattas utan huvudförhandling. i stället domför med ordförande och två ledamöter. en från arbetsgivarsidan och en från arbetstagarsidan. Av- görattdet fattas därvid på handlingarna i målet (se 4 kap. 3 ; i lagförslaget). Även om de avgöranden som det nu är fråga om får fattas av domstolen i den mindre sammansättningen katt det emellertid i vissa fall vara lämpligt att frågan'i stället avgörs av domstolen i den större sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6; i lagförslaget (se specialmotiveringen till 3 kap. 7 ;). Av 3 kap. 7 ;andra stycket framgår att en fråga som behandlas av domstolen i den mindre sammansättningen skall hänskjutas till dontstolen i den större santtttansättttingen så sttart någon ledamot påkallar detta.

Den omständigheten. att de avgöranden som anges i andra stycket kan fattas utan huvudförhandling. hindrar givetvis inte att domstolen vid hu- vudförhattdling fattar ett sådant avgörande. om detta aktualiseras vid dettna förhandling. När det gäller avvisnittgsbeslut på grund av rättegångshinder kan det även någon gång vara lämpligt att hålla en särskild huvudförhandling för avgörande av denna fråga. Sådan huvudförhandling_kan äga rum. även om förberedelsen ännu inte har avslutats (se 42 kap. 20; första stycket RB). Att dontstolett vid huvudförhandling ettdast katt uppträda i den större sammansättningen framgår av 3 kap. 7; i lagförslaget.

4 kap. 11 ;

Denna paragraf. som ntotsvarar 20 och 22 ;; LAD. innehåller vissa regler om huvudförhandlingen vid AD.

Beträffande själva förfarandet vid huvudförhandlingen gäller de förhål- landevis detaljerade bcstäntntelser därom som finns i 43 kap. RB. Dessa bygger på att målet är väl förberett. så att det vid huvudförhandlingen kan utan avbrott behandlas i ett sammanhang (se 43 kap. 11 ; första stycket). Huvudförhandlingen inleds därför nted att domstolen undersöker om hinder ntöter mot huvudförhandlingen (43 kap. 1 ;). Föreligger sådant hittder. t. ex. därför att parter eller vittnen vilkas närvaro behövs för utredningen inte har infunnit sig till förhandlingett. skall denna inställas och utsättas till en annan dag (43 kap. 2 ;). I vissa fall får förhandlingen dock påbörjas. om det kan antas att målet kan avgöras vid en fortsatt huvudförhandling (43 kap. 3 ;). Vid huvudförhandlingen. som alltid är muntlig (43 kap. 5 ;). skall parterna framställa sina yrkanden och utveckla sin talatt samt yttra sig över vad motparten har anfört (43 kap. 7 ;). Därefter förebringas be-

Prop. l974:77 185

visningen i målet (43 kap. 8 ;). Slutligen skall parterna beredas tillfälle att slutföra sin tafatt. dvs. hålla plädering (43 kap. 9 ;).

Enligt 43 kap. 4; RB skall domstolen se till att målet blir uttömmande behandlat och att saker som inte har betydelse ej dras in i målet. Genom frågor och erinringar skall domstolen vidare verka för att de uttalanden som görs under förhandlingen blir så tydliga och fullständiga som möjligt. Vad som anförts i specialmotiveringen till 4 kap. 9 ; om vikten av att AD vid förberedelsen iakttar en aktiv materiell processledning har samma gil- tighet beträffande domstolens processledning vid huvudförhandlingen. Vid denna förhandling tillkontmer att domstolen har ett ansvar för att vad par- terna åberopat vid förberedelsen förs fram även vid huvudförltandlingen. Vid AD kan visserligen donten grundas inte enbart på vad som förekommit vid huvudförhattdlingett utatt även till skillnad från vad som gäller för de allmänna domstolarnas del. på vad handlingarna i målet ittnchåller (se 4 kap. 3; lagförslaget). Detta innebär att AD vid målets avgörande kan beakta vad partertta enligt dessa handlingar har åberopat. även om detta inte kommit fram vid huvudförhandlingen. Uppenbarligen är det emellertid från alla synpunkter att föredra att dessa omständigheter åberopas på nytt vid huvudförhandlingett.

Till huvudförhandling inför AD skall part enligt/älstas(vckeli förevarande paragraf kallas att infinna sig personligen. om hans närvaro behövs för ut- redningen. Detsantnta gäller ställföreträdare för part. Detta innebär en av- vikelse från vad som föreskrivs i 11 kap. 5; RB beträffande huvudför- handling i tingsrätt. Genom vad som framkommer vid förberedelsen torde AD kuttna få tillräckligt underlag för bedömningen av behovet av att parten eller hans ställföreträdare infinner sig personligen vid huvudförhandlittgett.

Om personlig inställelse bör ske. katt kallelsen till huvudförhandlingen enligt första stycket förenas nted vite. I likhet nted vad som gäller för för- beredelsen vid AD behöver vitesföreläggande inte alltid tillgripas så snart personlig inställelse skall ske (se specialntotiveringen till 4 kap. 9 ;). Detta innebär också en avvikelse mot vad som gäller enligt 42 kap. 21 ; RB.

Andra styr/rel reglerar påföljden för parts utevaro från huvudförhandling vid AD. Uteblir en av parterna har den andra partett inte. såsom vid tingsrätt (se 44 kap. 2; RB). möjlighet att erhålla tredskodom. Däremot kan han enligt andra stycket i förevarande paragraf yrka att målet skall företas till huvudförhandling och avgörande. Erinran om detta skall tas in i kallelsen till sammanträdet. Frantställs sådattt yrkande får domstolen emellertid inte avgöra målet. om anledning fintts att den uteblivna parten har laga förfall för sitt utevaro (32 kap. 6; RB). 1 så fall skall förhandlingen istället inställas och sättas ut till en annan dag. Med hänsytt till att part som uteblivit från huvudförhandling vid AD inte kan söka återvinning mot en dom som med- delas i hans utevaro är det angeläget att domstolen undersöker anledningen till utevaron innan sådan dom meddelas. Ont yrkande ommålets avgörande i motpartens utevaro inte framställs. skall domstolen enligt andra stycket avskriva målet från vidare handläggning. Detsamma gäller.om båda parterna

Prop. 1974:77 186

uteblir från huvudförhandlingen. Detta överensstämmer nted vad som gäller enligt RE (44 kap. 1 %. 2.5 första stycket och 45 första stycket).

Träd/"a styckar innehåller bestämntelser om uppskov i huvud förhandlingen. Av 43 kap. 11 & första stycket RB framgår att påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast i vissa fall när det är absolut nödvändigt med hänsyn till utredningen i målet. Beslutas uppskov av sådan anledning är det an- geläget. att målet kan tas upp på nytt ittont sådan tid att ledamöterna alltjämt har en klar minnesbild av vad som förekommit vid det första förhand- Iingstillfället. Med hänsyn härtill föreskrivs i tredje stycket att förhandlingen skall fortsättas snarast möjligt.

Vid uppskov i huvudförhandlingen vid AD gäller inte föreskriften i 43 kap. ll : RB om att förhattdlingen får fortsättas endast om den sammanlag- da uppskovstiden inte överstiger femton dagar. För AD:s del är det nämli- gett nödvändigt med en särskild bestämmelse som gör det möjligt för domsto- len att fortsätta huvudförhandlingen. även när längre tid än femton dagar för- flutit mellan förhandlingstillfällena. I tredje stycket föreskrivs därför att ny huvudförhandling inte behöver hållas. när uppskov skett i målet. [ och för sig finns det inte något hinder mot att en ledantot. som övervarit den tidigare förhandlingen. ej är närvarande när huvudförhandlingen fortsättes. En förutsättning för att förhandlingen skall kunna fortsättas är dock att dontstolen då alltjämt är domför ettligt 3 kap. bä i lagförslaget. Brister dettna förutsättning. katt hindret inte undanröjas genom att en annan le- damot. som ej tidigare deltagit i huvudförhandlingen. tar säte i domstolen. Detta är nämligen inte tillåtet ettfigt 17 kap. 2 ;" första stycket andra punkten RB. 1 så fall måste i stället en ny huvudförhandling hållas. Därvid måste allt som förekommit vid den tidigare huvudförhandlingen redovisas på nytt (l7 kap. 2.5 första stycket tredje punkten RB).

Rättegången i arbetsdomsto/cn som lill/följdsinsmns 4 kap. l2 ;"

Denna paragraf innehåller en erinran om de bestämmelser i RB som skall iakttas vid fullföljd i AD av tafatt mot tingsrätts dom eller beslut.

Som nämnts i kommentaren till 4 kap. 3; skiljer ntan mellan dom och beslut. Donten betecknar ett avgörande av den fråga som målet gäller. Andra avgöranden kallas beslut. Dessa kan vara slutliga eller inte slutliga. Ett slutligt beslut innebär att domstolen utan att pröva målet i sak skiljer det från sig. Exempel på sådana beslut 'är avskrivnings- och avvisningsbeslut. Beslut som inte är slutliga meddelas antingen uttder rättegången eller i sant- band nted tttålets avgörande genom dom eller slutligt beslut.

Några begränsningar i rätten att fullfölja talan mot tingsrätts dom eller beslut gäller inte ettligt RB. Talan tttot tingsrätts dom fullföljs genom vad (49 kap. ] ;" RB). Talan mot tingsrätts slutliga beslut fullföljs genom besvär.

(!

Prop. 1974:77 187

Meddelas i samband nted dom slutligt beslut varigenom saken till viss del inte upptas till prövning. skall beslutet dock överklagas på samnta sätt som domen (49 kap. 2 ;" RB). [ fråga om talan mot tingsrätts beslut i övrigt finns bestämmelser i 49 kap. 3—8 ä;" RB. Mot beslut som meddelats under rättegången skall särskild talan föras genom besvär i vissa fall som anges i 49 kap. 3 och 4 ä;" RB. Så skall även ske beträffande interintistiska beslut som meddelats enligt 34 ;" tredje stycket eller 35 å andra stycket lagen om anställnittgsskydd. I övrigt får beslut under rättegången överklagas endast i samband med dom eller slutligt beslut i målet (49 kap. 8 ;" RB). Detsamma gäller som regel i fråga om beslut som meddelats i samband med domen eller det slutliga beslutet (49 kap. 8 &; se dock 49 kap. 5,5 RB).

Frågan hur ett avgörande av tingsrätt skall överklagas beror i det enskilda fallet på vad tingsrätten föreskriver härom. Enligt 49 kap. 10;" RB är näm- ligen en part som följer dettna föreskrift bevarad vid sin rätt. även om föreskriften är felaktig.

Skillnaden mellan rättsntedlen vad och besvär visar sig bl.a. i de tider som skall iakttas vid fullföljd av talan. När talan skall fullföljas genom vad. skall vadeanmälan göras hos tingsrätten ittom en vecka från donten (50 kap. l ;" första stycket RB). Sådan anmälan kan ske muntligen eller skriftligen. Görs anmälan av ombud. som inte tidigare ingett fullmakt i målet. måste han förete sådan vid vadeanntälan. Annars godtas inte denna anmälan (12 kap. 9,5" RB). Sedan vad anmälts. skall talan fullföljas inom tre veckor från donten genom att en vadeinlaga ges in till tingsrätten (50 kap. l å andra stycket RB). Ont en part har vädjat. katt donten överklagas av motparten även efter treveckorsfristens utgång. Sådant anslutningsvad måste dock ske inom en vecka från denna tidpunkt. alltså inom fyra veckor från domen. Återkallas eller förfaller den första vadetalen. förfaller även den senare vadetalan (50 kap. 2; RB). När talan förs genom besvär mot tingsrättens beslut skall en besvärsinlaga ges in till tingsrättctt inom två veckor från beslutet. Har beslut under rättegången nteddelats på annat sätt än vid sammanträde för förhandling. räknas dock besvärstidcn från den dag då parten ftck del av beslutet (52 kap. lä RB).

Fullföljdsinlagan skall alltså ges in till tingsrätten och inte till den dontstol dit talan skall fullföljas. Finner tingsrätten att talan inte fullföljts på fö- reskrivet sätt eller inom rätt tid. skall den avvisas av tingsrätten (50 kap. 3 ;" och 52 kap. 2 ;" RB). I annat fall skall fullföljdsinlagatt och övriga hand- lingar i målet vidarebefordras till fullföljdsinstansen (50 kap. 5,5 och 52 kap. 4.5 RB).

De nu genomgångna bestämmelserna i RB gäller även vid fullföljd i AD av talan mot tingsrätts dom eller beslut. Ont målet handlagts enligt lagen om rättegåttgett i tvistentål om mindre värden gäller dock de begränsningar i fullföljdsrätten som föreskrivs i den lagen.

Prop. 1974:77 188

4 kap. 13 ;

1 dentta paragraf regleras vad fullföljdsinlagan i AD skall innehålla. Pa- ragrafen ersätter de bestämmelser som i dessa hänseenden meddelats i 50 kap. 4; och 52 kap. 3; RB men innehåller i stort sett motsvarande be- stämmelser.

Enligt jörsta stycket. som avser både vadeinlaga och besvärsinlaga. skall i inlagan uppges det avgörande (dvs. den dom eller det beslut) mot vilket talan fullföljs. Vidare skall uppges den ändring i detta avgörande som yrkas och de grunder som åberopas-till stöd härför. Bevisuppgif t skall även läntnas. Skriftliga bevis som inte tidigare har förebragts skall inges samtidigt med fullföljdsinlagan. Slutligen föreskrivs att inlagan skall vara undertecknad av den som fullföljer talan eller av ltans ombud. Av 12 kap. 9; RB framgår att ombud. som inte tidigare ltar företett skriftlig fullmakt. skall göra det då fullföljdsinlagan ges in till AD.

Beträffande vadeinlaga innehåller andra stycket ytterligare den föreskriften att vadekäranden skall uppge om han vill att förnyat förhör nted vittne eller sakkunnig eller part skall äga rum eller att förnyad syn skall hållas. Innehåller vadeinlagan sådan uppgift framgår det härav att vadekäranden vill att ntålet skall avgöras efter huvudförhandling. Även i övrigt är det lämpligt att vadeinlagan innehåller uppgift om vadekärandens inställning till denna fråga. Vill han att huvudförhandling skall hållas. är det lämpligt att han också uppger om han öttskar att motparten skall inställa sig per- sonligen vid denna förhandling (jfr 50 kap. 4 ; andra stycket sista punkten RB). '

Uppfyller fullföljdsinlagan inte föreskrifterna i förevarande paragraf eller är den ofullständigt i ttågot annat avseende. skall AD förelägga den som fullföljer tafatt att avhjälpa bristen. Ont dentte inte efterkontmer sådant fö- reläggande. skall den fullföljda talan avvisas. om bristen är så väsentlig att inlagan inte kan läggas till grund för rättegång i AD (se 50 kap. 7; resp. 52 kap. 6; RB).

Föreläggande att avhjälpa brist i fullföljdsinlagan kan utfärdas av ord- förande eller annan Iagfaren tjänsteman vid dontstolcn (se 3 kap. 8; i lag- förslaget). Beslut om avvisning kan dock endast fattas av domstolen antingett i den mindre sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 7; eller. om det attscs lämpligare. i den större sammansättning som anges i 3 kap. 6; i lagförslaget.

4 kap. 14 ;

Dentta paragraf innehåller bestämmelser om målets beredande för av- görande.

Enligt-första styckat skall AD. om den fullföljda talan inte avvisas. förordna om de åtgärder som fordras för målets beredande. Förutom de åtgärder

Prop. 1974z77 189

som anges i andra stycket kan även andra åtgärder kontnta i fråga (se 50 kap. 10—12;; och 52 kap. 9—10;; RB).

Enligt andra stycket gälleri fråga om målets beredande genom skriftväxling en skillnad mellan de vädjade ntålen och besvärsmålen. 1 de förra ntålen skall vadesvaranden alltid föreläggas att inkomma nted skriftligt genntäle. Detta överensstämmer nted vad som gäller enligt 50 kap. 8; RB. 1 be- svärsmålett föreligger däremot inte någon ovillkorlig skyldighet att höra motparten över besvären i andra fall än när ändring görs i det överklagade beslutet. Ont anledning ftttns att göra sådan ändring. skall tttotparten fö- reläggas att ittkontma nted skriftlig förklaring. Detta överensstämmer nted vad som gäller enligt 52 kap. 7; RB.

Enligt 50 kap. 8; andra stycket och 52 kap. 7 ; tredje stycket RB gäller ett undantag från skyldigheten att höra motparten innan målet företas till prövning. Undantaget tar sikte på vissa åtgärder som fordrar omedelbar prövning. såsom när tingsrätten avslagit yrkande om kvarstad. sklngrittgs- förbud eller annan handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd. I dessa fall kan AD omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordttas. Detsamma gäller om tingsrätten har beviljat sådan åtgärd som nu sagts eller förordnat att dom får verkställas utatt hinder av att den inte äger laga kraft. I dessa fall kan AD omedelbart förordna att vidare åtgärd för verkställighet inte får ske.

Tredje styrkt»! av förevarande paragraf innehåller ytterligare ett undantag från huvudregeln enligt andra stycket. Detta undantag tar sikte på sådana fall ttär tingsrätten meddelat beslut i anledning av yrkande om sådant in- terintistiskt förordnande som nämns i 34; tredje stycket eller 35; andra stycket lagen om anställningsskydd. Har tingsrätten avslagit sådattt yrkande. kan AD ontedelbart meddela interimistiskt förordnande. Det bör dock ob- serveras att AD enligt 41 ; andra stycket lagen om anställningsskydd likväl ntåste bereda motparten tillfälle att yttra sig över yrkandet. om dettne inte ändå haft tillfälle därtill i tingsrätten. Ottt tingsrättett i stället bifallit yrkande om sådant förordnande. kan AD omedelbart besluta att detta förordnande inte längre skall gälla. Sådant beslut som det nu är fråga om katt fattas av AD i den ntindre santmansätttting som anges i 3 kap. 7 ; i lagförslaget.

Sedan AD fattat beslut i de frågor som anges i tredje stycket eller i 50 kap. 8 ; andra stycket resp. 52 kap. 7 ; tredje stycket RB. skall motparten höras i enlighet nted vad som föreskrivs därom i attdra stycket av förevarande paragraf.

4 kap. 15 .;

Denna paragraf reglerar i vilka fall huvudförhandling skall hållas ittttan ett ntål avgörs.

Första stycket innebär. i likhet nted 4 kap. 10 ; första stycket i lagförslaget. att mål skall företas till avgörande så snart det kan ske sedan målets be—

Prop. 1974:77 190

redande avslutats.

Andra srvcket. som ersätter 50 kap. 21 ; RB. avser mål som fullföljs genom vad. Huvudregeln är att sådant mål avgörs på handlingarna utan huvud- förhandling. Domstolen är därvid dontför i den mindre satttmattsättnittg som föreskrivs i 3 kap. 7 ; i lagförslaget. Skall muntlig bevisning förebringas i AD eller föreligger eljest särskilda skäl. skall ntålet dock avgöras efter huvudförhandling. Särskilda skäl som tttotiverar huvudförhandling bör anses föreligga. om det framstår som tveksantt huruvida tingsrätten rätt bedömt den muntliga bevisningen. Vidare får bestätttntelsen i 50 kap. 23 ; RB be- tydelse för bedöntnittgen om huvudförhandling skall hållas. Beror avgö- randet i AD på tilltron till ett i tingsrätten hört vittne. måste för att ändring skall kunna göras i tingsrättens dom vittnet höras på nytt vid huvudför- handling inför AD. Hänskjutande till huvudförhandling bör även ske i så- dana mål där avgörandet katt ha prejudicerande betydelse eller eljest är av större vikt från arbetsrättslig synpunkt. Slutligen bör huvudförltandling hållas om målet rör större värden eller om det av andra skäl frantstår som befogat nted en prövning av domstolen i den större sammansättning som föreskrivs i 3 kap. 6; i lagförslaget.

Av 3 kap. 7; andra stycket framgår. att målet skall hänskjutas till hu- vudförhandling inför domstolen i den större sammansättningen. om någon ledamot i den mindre sammansättningen anser att sådana särskilda skäl som nu näntnts föreligger.

Enligt [rad/"(> stycket avgörs besvärsntål alltid utan huvudförhandling. Detta överensstämmer ttted vad som gäller enligt RB. Före avgörandet av sådant mål kan dock part eller annan höras muntligen. om det behövs för ut- redningen. se 52 kap. 10; RB.

Beträffande besvär som förs i AD enligt lagen (l969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt gäller enligt den lagett ett undantag från tredje stycket i förevarande paragraf. Sådana besvärsntål skall nämligen även kunna avgöras efter huvudförhandling (se avsnitt 7.3.3).

4 kap. 16 ;

Dentta paragraf inttehåller bestämmelser om huvudförhandling. Beträffande förfarandet vid huvudförhandlingen gäller 50 kap. 15— 18 ;; RB. I stort sett skall samma förfarande iakttas som vid huvudförhandling inför AD som första domstol.

Hörs/a stycket av förevarande paragraf regleras skyldigheten för part och ställföreträdare för part att infinna sig personligen. Stadgattdet ersätter 11 kap. 5; RB. 1 överensstäntntelse med vad som gäller enligt 4 kap. 11 ; första stycket i lagförslaget beträffande huvudförhandling vid AD som första domstol föreskrivs att personlig inställelse behöver ske bara om partens eller ställföreträdarens närvaro erfordras för utredningen. Av hand-lingggna _ i det fullföljda målet torde i regel framgå i vad ntått personlig inställelse .

Prop. 1974:77 191

bör ske. Ont sådan ittställelse attses nödvändig kan kallelsen till huvud- förhandlingen förenas nted vite.

Andra styckat behandlar påföljden för vadekärattdens utevaro från huvud- förhandling. 1 överensstämntelse med vad som gäller enligt 50 kap. 14; andra stycket RB föreskrivs att vadekärandens talan förfaller. om han uteblir från huvudförhandlingen. Förklaras hans vadetalatt ha förfallit. kan han hos domstolen göra ansökan om målets återupptagande. Sådan ansökan skall enligt 50 kap. 20 ; andra stycket RB göras skriftligen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Uteblir han på ttytt. förfaller hans rätt till målets återupptagande.

1 tredje styckat regleras påföljden för vadesvarandetts utevaro från huvud- lörhattdlingett. l huvudsaklig överensstämmelse nted 50 kap. 14; andra stycket RB föreskrivs. att målet kan företas till förhandling och avgörande utatt hinder av vadesvarandetts utevaro.om hans närvaro inte ärav betydelse för ntålets handläggning eller utredtting. Ont detta skall vadesvarattdett erin- ras i kallelsen till huvudförhandlingen.

Fjärde stvc'k'et innehåller en bestämmelse om uppskov i huvudförhand— lingen. som motsvarar vad som i 4 kap. 11 ; tredje stycket föreskrivits beträffande huvudförhandling vid AD som första domstol.

Hänvisningar till S7-1-4

7.1.5. Övriga bestämmelser (5 kap.) 5 kap. 1 ;

I denna paragraf. som är tillämplig på rättegången både i AD ochi tingsrätt. ges en bestäntntelse om skyldighet för domstolen i vissa fall att bereda kollektivavtalsslutande parter tillfälle att yttra sig i ntålet.

För avgörande av en tvist kan det ibland bli nödvändigt att pröva in- nebörden av ett kollektivavtal som har slutits av andra än parterna i ntålet. Vid AD kan detta bli aktuellt bl. a. när en oorgattiserad arbetsgivare träffat ett s. k. hängavtal. dvs. ett avtal som genom hänvistting till ett brattschavtal eller liknande avtal hänttar sitta bestämmelser från detta större avtal. Fö- rekommer attledttittg att sistnämnda kollektivavtal har betydelse för pröv- ningett av tvisten i målet. skall de parter som slutit detta avtal beredas tillfälle att yttra sig i målet. Härigenom katt dessa fratttlägga sina synpunkter på tolkningsfrågan. Yttrandet. som katt göras muntligen eller skriftligctt. utgör processntaterial i målet och skall beaktas av dontstolen oberoende av om någon part åberopar yttrattdet eller ej.

Även i en tvist vid tingsrätt kan fråga uppkomma om innebörden av ett kollektivavtal. Kollektivavtalen anses nämligen i stor utsträcknittg nor- merande även för anställttingsförhållandet mellan parter som inte är bundna av sådant avtal (se t.ex. NJA 1948 s. 1). Frantkontnter det i ett mål vid tingsrätt att ett kollektivavtal är av betydelse för prövning av tvisten. blir förevarande paragraftillämplig. De parter som slutit detta avtal skall alltså

Prop. 1974:77 192

beredas tillfälle att yttra sig i målet. och deras yttrande skall beaktas av domstolen vid målets avgörande. Detta utgör ett avsteg från den vid de allmänna domstolarna eljest gällande dispositionsprincipen.

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag frattt- hålla. att de avtalsslutande parternas yttrande inte är att anse som sak- kunttigbevisning i egentlig mening.

Skulle de avtalsslutande parterna anse den uppkomna tolkningsfrågan vara av prittcipiellt intresse. kan de genom en fastställelsetalan dra denna fråga under AD:s prövning. Tvisten rör i detta fall fortttellt sett inte santnta fråga som den tidigare väckta tvisten. varför stadgandet i 13 kap. 6; RB inte lägger hinder i vägen för detttta fastställelsetalatt. Väcks sådan talan. torde det ntcrendels vara läntpligt att den andra tvisten förklaras vilande i avbidan på utgången i tvisten mellan de avtalsslutande parterna.

5 kap. 2 ;

Dettna paragraf innehåller vissa bestämmelser om rättegångskostnad. Av paragrafen är första stycket tillämpligt både vid AD och vid tingsrätt. Andra och tredje styckena avser däremot endast rättegången vid AD som första domstol.

Enligt/Finsta stycket. som för AD:s del har motsvarighet i 28 ; första stycket LAD. kan dontstolen förordtta att vardera parten skall bära sin rättegångs- kostnad. ont den förlorande parten hade skälig anledning att få tvisten prö- vad. Bestämmelsen. som ittttebär en avvikelse från huvudregeln i 18 kap. 1 ; RB om skyldighet för förlorande part att svara för motpartens kostnader. har behandlats i den allmänna tttotivcringett (avsnitt 5.5 och 5.6).

Från föreskriften i första stycket gäller ett undantag för sådana fall ttär annan lag ätt RB intteltåller andra bestämmelser om fördelningen av rät- tegångskostnaderna mellan parterna. Detta undantag tar sikte på den be- stänttttelse. som återfinns i 41 ; tredje stycket lagen om anställningsskydd och som enligt ntin mening bör gälla även vid tvister om tillämpning av de särskilda lagar som ittnchåller förbud mot uppsägning eller avskedande i vissa fall (se avsnitt 7.3 ). Enligt dettna bestämmelse skall den princip som kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragrafvintta tillämpning endast ttär det är arbetstagaren som ltar förlorat målet.

1 andra stveket föreskrivs att ersättning för rättegångens förberedande inte skall utgå för kostttad för sådan förhandling som grundas på lagen om för- enittgs- och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal. Bestämmelsen. som ut- gör en avvikelse från 18 kap. 8 ; första stycket tredje punkten RB. får be— tydelse endast i rättegången vid AD som första dontstol. Förhattdfing enligt nämnda lag kan ju bara påkallas på den organiserade sektorn av arbets- marknaden. Bcstäntmclsen ltar behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5).

Tredje stt-eker. som ntotsvarar 28 ; andra stycket LAD. innehåller en be-

Prop. 1974:77 ' 193

stäntntelse som tar sikte p å det fallet att flera tttedparter står på den förlorande sidan. Ettligt bestätttmelscn skall skyldighet att ersätta motpartens rätte-. gångskostnad fördelas mellan dent efter vad som är skäligt ttted hänsyn till deras förhållande till saken och rättegåttgett. Till skillnad från vad som gäller cttligt 18 kap. 9; RB skall solidarisk betalningsskyldighet för rät- tegåttgskostnadett alltså inte åläggas ntedparterna. Bestämmelsen. vilken så- som förut framhållits endast är tillämplig i rättegången vid AD som första domstol. har behandlats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 5.5 ).

Denna paragraf reglerar förhållandet mellan den nu föreslagna lagen och de processuella bestämmelser som i övrigt gäller om rättegången i-dispositiva tvistemål.

Enligtmtsta stycket skall vad som föreskrivs i RB eller annanförfattning- om rättegången i dispositiva tvistentål tillämpas även på rättegångett i ar- betstvister. i den ntån det inte strider mot vad som skall gälla enligt lag- förslaget. Beträffande rättegången i AD som första domstol skall därvid tillämpas de bestämmelser som reglerar rättegåttgett i tingsrätt. I fråga om rättegången i AD som fullföljdsittstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt.

Andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln enligt första styc- ket. Detta undantag gäller för rättegåttgen i de mål som AD har att ta upp som första domstol. 1 dessa mål skall lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden inte tillämpas (se vidare avsnitt 7.3).

7. l .6 Öt'etgdtt_t.'sbestätttnte/ser

Enligt puttkt 1 skall lagett om rättegåttgett i arbetstvister träda i kraft den 1 juli 1974. dvs. samtidigt nted lagett om anställningsskydd. Vidare föreskrivs i punkt 1 att LAD skall upphöra att gälla i och med att lagen om rättegången i arbetstvister träder i kraft. Som frantgår av puttkt 3 skall LAD dock tillämpas även efter detttta tidpunkt såvitt gäller ntål som dess- förinttan inkommit till AD.

Enligt punkt 2 skall. om i lag eller annan författning förekommer hän- visning till föreskrift som ersatts genom bestänttttelse i lagen om rättegången i arbetstvister. i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

Punkt 3 innehåller ett undantag från den i punkt 1 givna huvudregeln om den nya lagens ikraftträdande. Dettna lag skall nämligen inte tillämpas i fråga om ntål. som inkommit till tingsrätt eller AD före lagens ikraftträ- dande. Beträffande sådana mål tillämpas i stället äldre bestämmelser. Detta innebär t. ex. att mål som före nämnda tidpunkt inkommit till tingsrätt alltjämt överklagas till hovrätt och inte till AD. Beträffande mål som in- konttttit till AD skall emellertid huvudregeln i punkt 1 i ett hänseende gälla

Prop. 1974:77 194

även när målet inkommit före lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i denna lag om AD:s sammansättning skall nämligen tillämpas även i dessa ntål. Detta gäller dock inte om huvudförhandling enligt bestämmelserna i LAD redan har påbörjats i ntålet. 1 så fall kan givetvis de nya reglerna inte slå igenom.

Övergångsbestämmelsen i punkt 4 tar sikte på de olika regler som föreslås angående talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Vissa tvistefrågor på den offentliga sektorn kontmer fr.o.m. den 1 juli 1974 att i stället för att be- handlas besvärsvägen prövas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Har före denna tidpunkt ett besvärsförfarande redan påkallats eller inletts. bör förfarandet självfallet inte avbrytas utatt fullföljas enligt äldre bestäm- ntelser. Detsamma bör gälla även om besvär inte förts vid ikraftträdandet eller om besvärstidcn löper även efter ikraftträdandet. Detta innebär att de vid beslutets meddelande gällande rättsntedlcn får bestå. och det även om besvärstidcn till en del infaller efter den 1 juli 1974.

Hänvisningar till S7-1-5

7.2. Lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden

Beträffande ostridiga eller på annat sätt uppenbara betalningsanspråk kan f. n. ansökan göras hos tingsrätt om lagsökning eller betalningsföreläggande. Härigenom kan ett indrivningsbart avgörande utverkas på ett enklare. snab- bare och billigare sätt än genom den vanliga tvistemålsprocessen. Förfarandet i ntål om lagsökning eller betalningsföreläggande regleras i lagsökningslagen (l946z808). Enligt lagen ( 1947:638 )om betalningsföreläggande för vissa ford- ringar på arbetslön m.m. kan ansökan om betalningsföreläggande göras hos tingsrätt även beträffande sådan fordran på arbetslön eller på semesterlön cllcr sentesterersättning. som när tvist råder om anspråket skall prövas av AD.

Enligt lagen om rättegången i arbetstvister skall tvister om fordrings- anspråk som uppkommit i anställningsförhållandett i fortsättningett hand- läggas i en särskild processuell ordning. vari AD bildar högsta instans. Detta bör dock inte hindra. att lagsökning eller betalningsföreläggande kan ut- verkas vid tingsrätt även för sådatta anspråk. Den nu föreslagna lagen innebär att detta skall kunna ske även i den nya ordning för avgörande av ar- betstvister som skall gälla enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

] .;

Ifö/sta stycket slås fast att lagsökning eller betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen kan utverkas vid tingsrätt utan hinder av att tvist om anspråket skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Detta gäller vare sig sådan tvist enligt den lagen skall tas upp av tingsrätt eller av AD. Det sistnämnda fallet regleras närmare i 2 ;.

Prop. 1974:77 195

Av 31 ; i lagsökningslagen framgår att ansökan om lagsökning eller be- talningsföreläggande skall göras hos den tingsrätt som är behörig att ta upp tvist om anspråket. Ansökan kan alltså göras hos tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. RB eller enligt den i 2 kap. 2 ; andra stycket lagen om rät- tegåttgett i arbetstvister intagna forumregeln.

Enligt 34; lagsökningslagett kan talan mot beslut. varigenom ansökan om lagsökning eller betalttingsföreläggande avvisats. föras genom besvär - i hovrätten. Detsamnta gäller beträffande andra utslag i lagsökningsntål än som innebär att borgenärens tafatt bifalles. Enligt utredningens förslag skall. när det gäller anspråk- som uppkommit i anställningsförhållanden. sådana besvär i stället föras i AD. Vissa skäl talar enligt ntitt mening också för en sådan ordning. Den medför entellertid att tingsrätt i varje lagsökningsntål måste undersöka om det anspråk som avses nted ansökan grundas på ett anställttingsförhållande. Detta skulle i praktiken ge upphov till svårigheter för tingsrätterna. På grund härav har jag stannat för lösningen att besvär som nu avses skall föras i hovrätten även om tvist om anspråket skall handläggas enligt lagen om_rättegången i arbetstvister. En bestämmelse här- om har tagits in i andra stycket.

2;

1 dentta paragraf regleras vad som skall ske. när ett anspråk visar sig vara tvistigt och därvid skall handläggas av AD som första dontstol. 1 detttta del ersätts 1947 års lag om betalttingsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön rn. m. av den nu föreslagna lagen. Till skillnad från 1947 års lag innebär emellertid den ttya lagen. att ansökatt ont lagsöknittg eller be- talningsföreläggande kan göras för alla fordringsanspråk som uppkommit i ett anställningsförhållande. under förutsättning givetvis att de villkor som uppställs i lagsökningslagen för sådan ansökan är uppfylld. Blattd anttat kan inte skadeståndskrav prövas i denna ordning. Den nya lagen innehåller också den utvidgningen gentetttot 1947 års lag att inte bara arbetstagare utan även arbetsgivare kan göra ansökan om lagsökning eller betalnings- föreläggande nted stöd av lagen.

ljörsta stycket behandlas det fallet att anspråket såsont tvistigt hänskjuts till rättegång enligtlagsökningslagen. I detta fall skall målet. oavsett om yrkande framställs däront eller ej. överläntnas till AD. Mot beslut om över- lämnande får talan inte föras. Har annan dontstol än högsta domstolen överläntnat målet. är.AD dock inte bunden av detta beslut. om den finner sig inte vara behörig att pröva tvisten. 1 så fall skall AD visa ntålet åter till den domstol som överlämnat det.

Ont AD finner sig vara behörig att ta upp det överlämnade målet. följer av 4 kap. 5 ; första stycket lagen om rättegången i arbetstvister att förening. vari borgenären är ntedlem. skall föra dennes talan om han inte visar att föreningen undandrar sig att göra detta. Vidare skall förening vari gäldenären

Prop. 1974:77 196

är medlem instämmas (4 kap. 5; andra stycket nämnda lag). lnttatt AD tar upp målet skall borgenären vidare visa att förhandling. som kan påkallas enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt eller som anges i kollek- tivavtal. har ägt rum beträffande tvistefrågan i målet (se 4 kap. 7 ; nämnda lag). Under remissbehandlingen har AD:s ordförande anfört att en erinran om de nu nämnda bestämmelserna i lagen om arbetstvister bör tas in i förevarande paragraf. Enligt min mening är detta emellertid inte nödvändigt.

1 andra stycket regleras det fallet att tingsrätten meddelat utslag i lag- sökningsntål eller i mål om betalttingsföreläggande tecknat bevis på an- sökningen ont att uttttätning får ske samt att gäldenären vill söka återvinning. 1 detta fall skall han inom den tid som gäller för återvinningsansökatt enligt lagsökningslagen göra ansökan hos Al) om målets upptagande där. Ont AD emellertid finner sig inte vara behörig. skall målet överlämnas till tings- rätten. 1 så fall skall gäldenärens ansökan om målets upptagande vid AD anses som ansökan om återvinning.

Finner AD sig vara behörig att ta upp ntålet. behålls den ursprungliga partställningen (jfr 35 ; lagsökningslagen och 44 kap. 10 ; RB). Borgettären blir alltså kärande i målet. För att AD skall ta upp ntålet krävs att de pro- cessförutsättningar som anges i 4 kap. 5 och 7 ;; lagen om rättegången i arbetstvister ärluppfyllda. 1 annat fall skall borgenärens talan avvisas. 1 så fall torde tingsrättens utslag eller bevis samtidigt uttdanröjas.

Enligt tredje stycket skall talan i mål som överlämnats till AD enligt första stycket eller som upptagits av AD enligt andra stycket anses väckt där. när ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten (jfr 33; och 35; tredje stycket lagsökningslagen).

3;

1 dettna paragraf anges att lagsöknittgslagett i övrigt skall tillämpas bc- träffande förfarattdet i mål som avses i denna lag.

Övergångsbestämtttelser

Den föreslagna lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974. alltså santtidigt ' nted lagett om rättegången i arbetstvister. Som förut nämnts skall 1947 års lag upphöra att gälla i och nted att den nu föreslagna lagen träder i kraft. ' 1 likhet med vad som föreskrivits i punkt 3 i övergångsbestäntntelscrna till lagen om rättegåttgen i arbetstvister skall den ttya lagett inte tillämpas på mål som ittkontntit till tingsrätt före lagetts ikraftträdande. I detta fall tillämpas alltjämt äldre bcstänttttelser.

Prop. l974:77 197

Hänvisningar till S7-2

7.3. Följdändringar

Kol/ektivuvtu/slagen. 1 11 ; LAD föreskrivs att tvister huruvida visst för— farande strider mot bl. a. kollektivavtalslagen samt tvister om påföljd för förfarande som påstås strida mot den lagen skall tas upploch avgöras av AD. Denna hänvisning till kollektivavtalslagen har inte medtagits i lagen om rättegången i arbetstvister. I stället har .kollektivzwtalslagen tillförts en ny paragraf. 10 ;. vari anges att tvister om tillämpningen av kollektivav- talslagen skall tas upp och avgöras av AD och därvid handläggas enligt lagen om rättegången i'arbetstvister.

Lagen unt/örenings- ochjär/tamt/ingsrätt. Ändringen i denna lag är av for- mell natur och innebär ingen förändring i sak gentemot nuvarande regler.

. Lagen om anst("il/ningsskydd m. m. De nuvarande forum reglerna i lagen om . anställningsskydd och de andra lagar, som reglerar uppsägning eller av- skedande i vissa fall. har bytts ut mot nya regler. som innebär att-_mål om tillämpningen av dessa lagar skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Detsamma skall gälla beträffande mål om tillämpning av författning som avses i 2; lagen om anställningsskydd. l överensstämmelse med vad utredningen föreslagit i betänkandet SOU l973z56 har i de lagar som reglerar uppsägning eller avskedande i'vissa särskilda fall intagits en hänvisning till bestämmelsen i lagen om anställ- ningsskydd om rättegångskostnad i mål om uppsägning eller avskedande.

.4rbetal'.sk_t-'da'slugen. Forumrcgeln i 44 ; första stycket arbetarskyddslagen innebär att tvister om tillämpningen av skyddsombuds rättigheter enligt 42 ; skall prövas av AD. Därvid saknar det betydelse om skyddsombudet är medlem i en arbetstagarlörening eller ej. Detta innebär alltså ett undantag från huvudregeln i lagen om rättegången i arbetstvister rörande gränsdrag— ningen mellan ADzs och tingsrätternas behörighet. Enligt 44 ; andra stycket skall detsamma gälla även beträffande tvister om uppsägning eller avske- dande av arbetstagare med anledning av hans uppdrag som skyddsombud. Detta motsvarar vad som tidigare har gällt enligt paragrafen. 1 övrigt hand- läggs dessa tvister enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Ett särskilt undantag från de nu nämnda forumreglerna har uppställts när det gäller tvister mellan skyddsombud och andra arbetstagare. Som jag har nämnt i kommentaren till I kap. l ; lagen om rättegången i arbetstvister skall tvister mellan arbetstagare inbördes inte handläggas enligt denna lag utan i stället vid allmän domstol enligt vanliga rättegångsregler.

1 ett fjärde stycke av 44 ; arbetarskyddslagen har tagits in en bestämmelse som motsvarar nuvarande 42 ; fjärde stycket sista punkten (se prop. 1974188).

Lagen om semester. [ denna lag har den nuvarande forumregeln bytts ut mot en bestämmelse vari erinras om att tvister om tillämpningen av lagen skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Lagen om begränsning av samhällsstöd vid arbetskan/Iikl. Beträffande denna lag föreslås ändringar som är av övervägande redaktionell natur. Ändringarna

Prop. 1974:77 ' 198

avser endast förfarandet vid AD. Liksom enligt gällande lag bör t. ex en oorganiserad arbetstagare få anföra besvär direkt till AD i de mål som nu avses (prop. 1969176 5. 127).

De år 1969 införda särskilda förfarandereglerna för dessa typer av mål har sin grund i att det hittills saknats regler om måls avgörande i AD utan huvudförhandling. 1 och med att en sådan ordning nu föreslås. finns det inte anledning att vidmakthålla några olikheter i fråga om förfarandet. Mål angående de s.k. konfliktdirektiven bör således kunna handläggas i AD:s mindre sammansättning. dock med möjlighet att hänskjuta målet ' till förhandling inför den större sammansättningen, om en fråga är av prin- cipiell natur. Eftersom dessa tvister formellt behandlas som besvärsmål och sådana mål enligt 3 kap. 7; och 4 kap. 15; lagen om rättegången i ar- betstvister skall avgöras på handlingarna av den mindre sammansättningen bör det tillägget göras i lagen att sådant mål också kan företas till avgörande efter huvudförhandling (jfr prop. 1969: 765 . 1260

Lagen om arbetsgivares kvitt/tingsrätt. Den forumregel som denna lag f. n. innehåller ersätts av de regler härom som skall gälla enligt lagen om rä't- tegången i arbetstvister. Forumregeln i kvittningslagen har därför utmönst- rats och ersatts av en bestämmelse som erinrar om att tvister om arbets- givares kvittningsrätt skall handläggas enligt lagen om rättegången i ar- betstvister.

Statstiänstemanna/agen. 1 proposition som anmäls senare i dag (prop. 1974: 88) föreslås att statstjänstemannalagen| 7 och 30; ; skall tillföras vissa bestämmelser om tidsbegränsad anställning och om uppsägning [ en ny paragraf 39 a ;, har tagits in en bestämmelse om att tvister om tillämpning av nämnda paragrafer skall handläggas enligt lagen om rättegången i ar- betstvister på samma sätt som tvister om tillämpning av motsvarande be- stämmelseri lagen om anställningsskydd. Detsamma skall gälla beträffande tvister om tillämpning av författningar som utfärdats med stöd av dessa paragrafer. Vidare har den forumregel som 'f. n. finns i 16; statstjänste— mannalagen beträffande tvister om skadestånd på grund av olovliga strids- åtgärder förts över till 39 a; .Enligt denna forumregel skall alla sådana tvister prövas av AD, alltså även såvitt gäller oorganiserade arbetstagare.

Kommunaltidnstemanna/aqen. 14; kommunaltjänstemannalagen . som in- nehåller regler om stridsåtgärder på det kommunala området. har den nu- varande forumregeln anpassats till reglerna i lagen om rättegången i ar- betstvister. _

Lagen om inskränkning irätten anföra talan mot Glitnir/it: arbetsgivares beslut. 1 avsnitt 5.7 har jag förordat att den besvärsrätt som f. n. föreligger på det offentliga området skall inskränkas i samma mån som en offentlig arbetstvist skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. dock ej såvitt gäller tvister om s.k. skälighetsfrågor. Bestämmelser härom har tagits in i inskränkningslagen.

Lagen om verkställighet av bötesstralll Av allmänna rättsregler följer att

Prop. l974:77 199

domstol i princip kan förena ett påbud i dom eller beslut med vitessanktion. Enligt AD:s praxis gäller dock den begränsningen. att arbetstagare inte kan förpliktas vid vite att återgå i arbete (AD 1970 nr 9). Vite som någon förelagts för underlåtenhet att fullgöra påbud i dom eller beslut kan. sedan det ut- dömts, förvandlas enligt lagen om verkställighet av bötesstraff(frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet är emellertid f. n. föremål för utredning. se Ju l970:53). Enligt 30; LAD gäller dock ett undantag härifrån för AD:s del. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.10) saknas anledning att vid en reform av rättegången i arbetstvister utmönstra detta undantag. Det bör vidare utsträckas att gälla även i de fall när vitet i en arbetstvist förelagts och utdömts av tingsrätt.-Undantaget synes. som ut- redningen föreslagit. lämpligen böra tas in i 27; lagen om verkställighet av bötesstraff. Det kan anmärkas att bestämmelsen är tillämplig endast på viten som utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut som rör själva saken. Viten som någon förelagts i kallelse till sammanträde inför rätten e.d. omfattas inte av undantagsbestämmelsen.

Lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. För klargöra att denna lag skall tillämpas även på rättegången i sådana tvistemål om mindre värden. vilka enligt lagen om rättegången i arbetstvister fullföljs till AD i stället för till hovrätt. hari 1 ; borttagits den där gjorda begränsningen till rättegång vid allmän domstol. Syftet med denna begränsning har varit att från lagens tillämpning utesluta de mål som skall tas upp och avgöras av AD. 1 3; har nu i stället ett uttryckligt undantag gjorts för sådana mål.

1 4; har gjorts det tillägget att vad som i lagen om rättegången i ar- betstvister särskilt föreskrivits om rättegången i AD som fullföljdsinstans skall tillämpas i de mål som fullföljts till AD. även om det strider mot bestämmelserna i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. 1 övrigt gäller emellertid bestämmelserna i den lagen.

Hänvisningar till S7-3

8 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga förslagen till 1". lag om rättegången i arbetstvister.

2. lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningslörhållanden. lag om ändring i lagen (1928z253) om kollektivavtal. lag om ändring i lagen (l936:506) om förenings- och förhandlingsrätt. lag om ändring i lagen (1939:727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m..

6. lag om ändring i lagen (l945:844) om förbttd mot uppsägning eller

'Jl-Fh'v-l

Prop. 1974:77 . 200

avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havande- skap m. m.. .

7. lag om ändring i lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare.

8. lag om ändring i lagen (1974112) om anställningsskydd.

9. lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1). 10. lag om ändring i lagen (1963zl 14) om semester. 11. lag om ändring i lagen (l969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt. 12. lag om ändring i lagen (|970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. 13. lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965z274). 14. lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen tl965:275). 15. lag om ändring i lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. . . 16. lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff. 17. lag om ändring i lagen (197428) om rättegången i tvistemål om mindre värden. '

samt att bemyndiga Kungl. Maj:t att föra över stat annan ordinarie do- martjänst än förjustitieråd eller regeringsråd som förenas med tjänst som ordförande i arbetsdomstolen. '

Förslagen bör behandlas under vårsessionen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas preposition av den lydelse bilaga till detta protokoll "utvisar.

Ur protokollet: Britta G_v/lensten

Prop. l974:77 201

1 kap. Lagens tillämpningsområde.

Förslag till . Lag om rättegången i arbetstvister

Härigenom förordnas som följer.

] ;” Denna lag äger tillämpning på rättegången i tvister om kollektivavtal och tvister i övrigt rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbets- tagare (arbetstvister).

Gemensamt med tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare enligt första stycket får handläggas annan tvist mellan dem, om parterna är ense därom samt rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständig- heter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan rätten åter särskilja målen.

Om prövning av arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares Iönefordran stadgas i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.-

2 ; Om ej annat är särskilt föreskrivet gäller ej 1 ; beträffande

]. mål som handlägges i annan ordning än som sägs i rättegångsbalken eller lagen ( 1974:8 )_om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2. mål som avses i 109 ; konkurslagen(1921:225),

3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres isamband med åtal för brottet.

4. mål om ersättning på grund av yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtal.

5. mål som gäller arbetstagare hos offentlig arbetsgivare, om tvisten rör fråga som icke får regleras i avtal, fråga som får regleras i avtal men som är reglerad i annan författning än lag eller fråga som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren. '

3 ; Tvist som skall handläggas enligt denna lag får i stället'genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. Detta gäller dock ej tvister rörande förklaring som avses i 7 ; lagen (1928:253) om kollektivavtal eller tvister rörande föreningsrätt.

4; Som arbetstagare skall vid lagens tillämpningävcn anses den som. utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räk- ning och därvid till denne. intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Härvid skall den för vars räkning arbetet utföres anses som arbetsgivare enligt lagen.

Med offentlig arbetsgivare förstås i denna lag staten och arbetsgivare som avses i l ; kommunaltjänstemannalagen (19652275).

Prop. l974:77 202

2 kap. Domstolarna iarbetstvister

l & Arbetsdomstolen skall som första domstol upptaga och avgöra

1. tvister om kollektivavtal samt tvister i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare vilkas anställningsförhållande regleras eller brukar regle- ras av kollektivavtal,

"2. tvister om turordning vid uppsägning, vid permittering, vid återin- tagning efter permittering eller vid ny anställning till vilken arbetstagare har företrädesrätt.

Om prövning av arbetsdomstolen som första domstol även i annat fall än som anges i första stycket gäller vad därom stadgas i annan lag.

Gemensamt med arbetstvister enligt första eller andra stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om dessa är ense därom samt domstolen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan domstolen åter särskilja målen.

2 & Annan arbetstvist än som avses i l & skall upptagas och avgöras av tingsrätt.

[ sådan tvist får arbetsgivaren sökas vid rätten i den ort där arbetstaga- ren har sitt hemvist.

35 Arbetsdomstolen är överrätt i mål som enligt 25 upptagits vid tingsrätt och därifrån fullföljes. Att i arbetsdomstolen talan i visst fall kan föras mot central förvalt— ningsmyndighets beslut stadgas i lagen (l969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

4 5 Mot arbetsdomstolens dom eller beslut får talan ej föras.

5 & Har mål, som enligt 1 5 skall upptagas och avgöras av arbetsdomsto- len som första domstol, väckts vid tingsrätt, skall ddt på yrkande av part överlämnas till arbetsdomstolen eller, om denna domstol funnit tingsrät- ten vara obehörig, utan stämning företagas till handläggning där. Talan skall anses väckt vid arbetsdomstolen, när ansökan om stämning inkom till tingsrätten. .

Meddelas i hovrätt eller högsta domstolen beslut, varigenom dit fullföljt mål förklaras ha bort fullföljas till arbetsdomstolen, skall målet samtidigt därmed överlämnas dit.

Talan får ej föras mot beSlut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den domstol som överlämnat det.

6 & Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig enligt 1 5 att upptaga mål som väckts där, skall domstolen på yrkande av part hänvisa målet till tingsrätt som är behörig.

Prop. l974:77 203

Meddelas i arbetsdomstolen beslut, varigenom viss tingsrätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som väckts vid tingsrätten, skall arbetsdomstolen på yrkande av part hänvisa målet till annan tingsrätt som är behörig.

Har skilda domstolar genom beslut som vunnit laga kraft funnits obehöriga, skall arbetsdomstolen, om den finner någon av dem vara behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den tingsrätt som bort upptaga målet. Sådan ansökan skall göras inom en månad från det att det sist meddelade beslutet vann laga kraft.

Vad som föreskrivits i denna paragraf gäller icke, om domstols bristande behörighet beror på att målet ej skall handläggas enligt denna lag.

75 Meddelas i arbetsdomstolen beslut, varigenom dit fullföljt mål förklaras ha bort fullföljas till hovrätt, skall arbetsdomstolen samtidigt därmed öVerlämna målet till vederbörande hovrätt.

3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m. m.

l & Arbetsdomstolen består av sammanlagt aderton ledamöter. De sex ledamöter som avses i 2—4 55 utses bland personer som icke kan anses företräda arbetsgivar— eller arbetstagarintressen. Övriga tolv ledamöter utses enligt 5 eller 6 5.

För annan ledamot än ordförande skall finnas tre ersättare. För ersätt-are gäller samma bestämmelser som för ledamoten.

Ledamöter och ersättare förordnas av Kungl Maj:t för tre år. Ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd. lnnan ledamot eller ersättare tar säte i arbetsdomstolen skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 & rättegångs- balken.

2 & Två ledamöter förordnas att tjänstgöra som ordförande. Ordförande skall inneha ordinarie domartjänst i annan domstol.

En av ordförandena utses för sin tjänstetid att vara chef för domstolen i administrativt hänseende och att tjänstgöra som ordförande vid avgöran- de som avses i l2 %. .

3å Två ledamöter förordnas att tjänstgöra som vice ordförande. Vice ordförande skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv samt bör inneha ordinarie domartjänst i annan domstol.

Är ordförande hindrad att tjänstgöra, får vice ordförande inträda i ordförandes ställe. Detta gäller dock ej ersättare för vice ordförande.

4 & Utöver de ledamöter som anges i 2 och 3 55 utses två ledamöter som har särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden.

Prop. l974:77

Alternativ 1

Så Fyra ledamöter utses efter förslag av Svenska arbetsgivareför- eningen. llärjämte utses två sär- skilda ledamöter för mål där offentlig arbetsgivare är part. Av dessa företräder den ene staten

204

Alternativ 2

Så Fyra . ledamöter utses efter förslag av Svenska arbetsgivareför- eningen. En ledamot utses efter förslag av Svenska kommunför- bundet oeh- Landstingsförbundet varjämte en ledamot utses att fö-

såsom arbetsgivare medan den reträda staten såsom arbetsgivare. andre utses efter förslag av Sven- ska kommunförbundet och Lands-

tingsförbundet.

I fråga om ersättare äger första stycket motsvarande tillämpning.

Alternativ ] Alternativ 2

65 Fyra ledamöter utses efter förslag av Landsorganisationen i Sverige. Härjämte utses två särskil- da ledamöter för tjänstemannamål efter förslag av Tjänstemännens

6 5 Fyra ledamöter utses efter förslag av Landsorganisationen i Sverige. Två ledamöter utses efter förslag av Tjänstemännens central- organisation.

centralorganisation.

[ fråga om ersättare äger första stycket motsvarande tillämpning. Dock skall två av ersättarna för de ledamöter som utses efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation, varav den ene skall vara förste ersättare, utses efter förslag av Sveriges akademikers centralorganisation.

75 Förslag till ledamöter och ersättare som avses i 5 eller 65 skall upptaga minst dubbelt så många personer som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgivits, förordnar Kungl Maj:t ändå ledamöter och ersättare som här avses.

Ledamot eller ersättare äger rätt att bli entledigad, om särskilda omständigheter föranleder det. Avsägelse av uppdraget prövas av Kungl Maj:t. Avgär ledamot eller ersättare, förordnar Kungl Maj:t på motsva- rande sätt annan för återstoden av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Avgår ledamot eller ersättare. som deltagit i handläggning av ett mål, innan målet har blivit avgjort. är han skyldig att tjänstgöra vid fortsatt handläggning av detta mål.

8 & Är ledamot som avses i 3—6 && hindrad att tjänstgöra i visst mål, inträder ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Om hindret gäller ledamot från den offentliga arbetsgivarsidan, inträder ledamot eller ersättare från denna sida.

Kan ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt första stycket, får ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare.

Prop. l974:77

Alternativ I

9 & Arbetsdomstolen är domför med ordförande och fyra leda- möter.

Vid handläggning av mål, som huvudsakligen rör offentlig arbets- givare, inträder på arbetsgivarsidan en särskild ledamot i stället för en av de ledamöter som utsetts efter förslag av Svenska arbethivareför- eningen.

Vid handläggning av tjänste- mannamål inträder på arbetstagar- sidan en särskild ledamot i stället för en av de ledamöter som utsetts efter förslag av Landsorganisatio— nen i Sverige, om målet huvudsak- ligen rör arbetstagare inom annat än denna organisations förhand- lingsområde.

Av ledamöter som avses i 5 och 6 åå skall lika många närvara för vardera sidan. Vid förfall för så- dan ledamot skall ytterligare en- sådan ledamot avträda, om det fordras för att lika många leda- möter skall närvara för vardera sidan.

Första—fjärde styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättare.

205

A lrernativ 2

95 Arbetsdomstolen sammanträ— der med ordförande, vice ordfö- rande och ledamot som avses i4 5 samt tre ledamöter som företräder arbetsgivarsidan och tre ledamöter som företräder arbetstagarsidan. Av de ledamöter som företräder arbetsgivarsidan inträder i mål, som huvudsakligen rör enskild ar- betsgivare, två som utsetts efter förslag av Svenska arbetsgivareför- eningen och en som företräder offentlig arbetsgivare. I mål, som huvudsakligen rör offentlig arbets- givare, inträder en som utsetts ef- ter förslag av Svenska arbetsgivare- föreningen och två som företräder offentlig arbetsgivare. Av de ledamöter som företräder arbetstagarsidan inträder två som utsetts efter förslag av Landsorga- nisationen i Sverige och en som utsetts efter förslag av Tjänste- männens centralorganisation. Inträffar förfall för ledamot se.- dan huvudförhandling påbörjats, är arbetsdomstolen ändå domför om ordförande och två ledamöter från vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan är närvarande. Om hindret gäller ledamot, som avses i 5 eller 6 5, skall därvid en ledamot från den motsatta sidan avträda, om det fordras för att lika många ledamöter skall närvara för vardera sidan. Avträdande le- damot på arbetsgivarsidan utses bland de. två ledamöter som före- träder samma arbetsgivarintressen och på arbetstagarsidan bland de två ledamöter som utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige. Första—fjärde styckena äger motsvarande. tillämpning i fråga om ersättare.

Prop. 1974:77 206

10 & Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt en ledamot från vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan vid syn, vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid prövning av yrkande om förordnande för- tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet, vid meddelande av förordnande som sägs i 4 kap. 15 & tredje stycket samt vid behandling av fråga om prövningstillstånd som sägs i 22% lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Av de ledamöter som företräder arbetsgivarsidan inträder ledamot som utsetts efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, om målet huvud- sakligen rör enskild arbetsgivare, och ledamot som företräder offentlig arbetsgivare, om målet huvudsakligen rör sådan arbetsgivare.

Av de ledamöter som företräder arbetstagarsidan inträdenledamot som utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige. Dock inträder vid tjänstemannamål, som avser annat än denna organisations förhandlings- område, ledamot som utsetts efter förslag av Tjänstemännens centralorga- nisation.

Vill någon ledamot vid handläggning enligt första stycket att mål som fullföljts till arbetsdomstolen genom vad skall avgöras efter huvudför- handling eller att eljest viss fråga skall. prövas av domstolen i den sammansättning som föreskrives i 9 &, gäller hans mening som domsto- lens beslut.

Första—fjärde styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättare. Beträffande ersättare för ledamot i tjänstemannamål gäller även 6 &; andra stycket. _

11 5 Vid annan handläggning än som avses i 9 eller 10 5 och som ej sker vid huvudförhandling eller syn är arbetsdomstolen domför med ordföran- de. Sådan handläggning kan enligt dennes uppdrag också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen, vilken förordnats därtill av domstolen.

125 Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 9 & förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess helhet. När mål avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet, skall aderton ledamöter närvara. Sådant avgörande kan fattas utan huvudförhandling.

13 & Närmare bestämmelser om arbetsdomstolens organisation och verk- samhet meddelas av Kungl Maj:t.

4 kap. Rättegången [arbetsdomstolen

Allmänna bestämmelser

1 & Arbetsdomstolen skall sammanträda på den ort där domstolen har sitt säte. Sammanträde kan även hållas på annan ort, om det av särskilda

Prop. 1974:77 207 skäl är påkallat. Sammanträde skall hållas så ofta det behövs för arbetet.

2 & Omröstning till dom eller beslut sker i den ordning som arbetsdom- stolen bestämmer.

Särskild omröstning skall ske över fråga som hör till rättegången samt, när i saken är flera käromål, beträffande varje käromål. Över fordran som åberopats till kvittning skall också röstas särskilt. I övrigt skall särskild omröstning icke ske, såvida det ej är påkallat på grund av yrkande av mellandom.

3å Dom skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandling inför arbetsdomstolen och vad förhandlingarna i målet innehåller.

Dom skall meddelas så snart det kan ske. Den skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Särskild underrättelse om tiden och sättet för meddelande av domen erfordras ej. Avskrift av domen skall dock utsändas till parterna samma dag som domen meddelas.

Vad som i första och andra styckena föreskrivits om dom äger motsvarande tillämpning på slutligt beslut.

4å ] protokoll över huvudförhandling behöver ej antecknas utsaga av part under sanningsförsäkran eller utsaga av vittne eller sakkunnig.

5 & Parterna har rätt att utan avgift erhålla avskrift av arbetsdomstolens dom eller slutliga beslut samt protokoll.

Rättegången iarbetsdomstolen som första domstol

6 & I tvist rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare kan förening, som slutit eller brukar sluta kollektivavtal som reglerar anställ- ningsförhållandet, väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i föreningen. Denne har dock rätt att själv väcka och utföra talan, om han visar att föreningen undandrager sig att tala på hans vägnar. Vad som finns föreskrivet om part beträffande jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör bevisningen skall även gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutva- rande medlem i förening som avses i första stycket, skall även föreningen instämmas. Föreningen kan därvid svara på medpartens vägnar, om denne ej själv utför sin talan.

Vad som i denna paragraf sägs om förening gäller även om förbund av flera föreningar. Med medlem avses därvid såväl de anslutna föreningarna som deras medlemmar.

75 Talan, som ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något, skall avvisas om det ej är av avsevärd betydelse L'för käranden eller den för vilken förening kärar att sådan fastställelsetalan vinner prövning.

Prop. l974:77 208

85 Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän för- handling, som kan påkallas enligt lagen (19361506) om förenings- och förhandlingsrätt eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan. Detta gäller dock icke tvist huruvida stridsåtgärd företagits i strid mot kollektivavtal eller stadgande i särskild lag eller tvist om påföljd av sådan åtgärd. Utan hinder av första stycket får talan upptagas till prövning, om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraft- ägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling rörande tvistefrågan enligt första stycket slutförts. Innan sådan förhandling slutförts får målet icke slutligt prövas. Har förhandling rörande tvistefrågan ej ägt rum enligt första stycket, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen förelegat hinder som icke berott av käranden.

95 Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos domstolen göra skriftlig ansökan om stämning på motparten. l stämningsansökan skall käranden uppge vad han yrkar samt de omständigheter som han åberopar till stöd för yrkandet. Käranden skall även uppge de skriftliga bevis som åberopas av honom. Av ansökan skall framgå de omständigheter som gör domstolen behörig. Samtidigt med ansökan bör inges de skriftliga bevis som käranden innehar. Ansökan skall vara undertecknad av käranden eller hans ombud. Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet.

10 & Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Arbetsdom— stolen bestämmer efter omständigheterna i vilken mån förberedelsen skall vara muntlig eller skriftlig. .

Till muntlig förberedelse skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen, om det kan antagas att förberedelsen där- igenom främjas. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sådant sammanträde, skall domstolen vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse, om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning, och i annat fall utsätta målet till huvudförhandling. Detsamma gäller, om part vid skriftlig förberedelse. försummar att inkomma med svaromål eller annan infordrad skrift.

11 5 Sedan förberedelsen avslutats, skall arbetsdomstolen företaga målet till avgörande så snart det kan ske.

Mål avgöres efter huvudförhandling. Beslut om avskrivning eller avvi- sande av mål samt dom i anledning av talan om anspråk, som medgivits eller eftergivits, får dock meddelas utan huvudförhandling. Domstolen kan också stadfästa förlikning utan att hålla huvudförhandling.

Prop. 1974:77 209

12 5 Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen, om hans närvaro erfordras för utredningen. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir ena parten från sammanträde för huvudförhandling, skall målet företagas till förhandling och avgörande, om den part som kommit tillstädes yrkar det. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträ- det. Uteblir båda parterna eller framställes ej sådant yrkande, skall målet avskrivas. '

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

Rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans

13 & Talan mot tingsrätts dom eller beslut fullföljes i arbetsdomstolen genom vad eller besvär enligt vad som föreskrives i 49 kap. rättegångs- balken. Talan skall fullföljas på sätt och inom tid som anges i 50 kap. 1 och 2 åå eller 52 kap. l & rättegångsbalken.

14 ä 1 fullföljdsinlagan skall uppges det avgörande mot vilket talan fullföljes, den ändring häri som yrkas samt grunderna för den fullföljda talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberOpas till stöd för denna talan och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall inges samtidigt med fullföljdsin- lagan. lnlagan skall vara undertecknad av den som fullföljer talan eller av hans ombud.

[ mål som fullföljes genom vad skall vadekäranden i inlagan även uppge om han vill att förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part skall äga rum eller att förnyad syn skall hållas.

15ä Avvisas ej den fullföljda talan, förordnar arbetsdomstolen om de åtgärder som erfordras för målets beredande.

I mål som fullföljes genom vad skall vadesvaranden föreläggas att inkomma med skriftligt genmälc. [ mål som fullföljes genom besvär skall motparten, om anledning finns att höra honom över besvären, föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Utan att motparten lämnats tillfälle att förklara sig får ändring ej göras i tingsrättens beslut, såvitt angår hans rätt. _

Har tingsrätten avslagit yrkande om förordnande som avses i 345 tredje stycket eller 35 å andra stycket lagen (1974112) om anställnings- skydd, kan arbetsdomstolen omedelbart meddela sådant förordnande att gälla till dess annorlunda förordnas. Har tingsrätten bifallit yrkande som nu sagts, kan arbetsdomstolen omedelbart förordna att tingsrättens förordnande ej längre skall gälla.

165 Sedan målets beredande avslutats, skall arbetsdomstolen företaga målet till avgörande så snart det kan ske.

Prop. 1974:77 2l0

Mål som fullföljes genom vad får företagas till avgörande utan huvudförhandling, om ej muntlig bevisning skall förebringas eller eljest särskilda skäl föranleder annat.

Mål som fullföljes genom besvär företages till avgörande utan huvud- förhandling.

17 5 Till huvudförhandling skall part ochställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen, om hans närvaro erfordras för utredningen. Skall personlig inställelse ske, kan arbetsdomstolen förelägga vite.

Uteblir vadekäranden från-sammanträde för huvudförhandling, är hans vadetalan förfallen. Erinran härom skall intagas i kallelsen till samman- trädet. Förklaras vadekärandens talan ha förfallit, kan han hos arbets- domstolen göra ansökan om målets återupptagande enligt vad som föreskrives i 50 kap. 20 & rättegångsbalken.

Uteblir vadesvaranden från sammanträde för huvudförhandling, före- tages målet till förhandling och avgörande utan hinder av hans utevaro, om hans närvaro ej är av betydelse för målets handläggning eller utredning. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

5 kap. Övriga bestämmelser

lå Påstår part att kollektivavtal, som slutits av annan än parterna i målet, har betydelse för prövning av tvisten i målet, skall de parter som slutit kollektivavtalet beredas tillfälle att yttra sig i målet.

25 I mål som handlägges enligt denna lag kan förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Innehåller annan lag än rättegångsbalken bestämmelse som avviker från vad nu sagts, tillämpas dock den bestämmelsen. Ersättning för rättegångens förberedande utgår ej för kostnad för sådan förhandling som grundas på lagen (19361506) om förenings— och förhandlingsrätt eller på kollektivavtal. Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål, som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol, skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången.

3 & I allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller eljest är stadgat om rättegången i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten. Därvid skall beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. I fråga om rättegången iarbets- domstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt.

Prop. 1974:77 211

Utan hinder av första stycket skall lagen (197428) om rättegången i tvistemål om mindre värden icke. tillämpas i mål som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (19282254) om arbetsdomstol skall upphöra att gälla.

2. Senast meddelade förordnanden för ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1974. Efter. förslag till sådana förordnanden skall dessförinnan meddelas nya förord- nanden från och med den 1 juli 1974. Utan hinder av 3 kap. l & tredje stycket får förordnandetiden vid detta tillfälle sättas till två år för högst hälften av ledamöterna och ersättarna. .

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4. I fråga om mål som inkommit till tingsrätt eller arbetsdomstolen före lagens ikraftträdande tillämpas alltjämt äldre bestämmelser. Vad som i denna lag föreskrivits om arbetsdomstolens sammansättning skall dock tillämpas i sådant mål, om icke huvudförhandling påbörjats i målet före lagens ikraftträdande.

5. Har arbetstagare enligt äldre bestämmelser rätt att anföra besvär mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets— eller anställnings- villkor och har beslutet meddelats före lagens ikraftträdande, tillämpas alltjämt dessa bestämmelser i stället för denna lag.

Prop. l974:77 212

Förslag till Lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk som uppkommit i anställningsförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

1 & Lagsökning eller betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946:808) kan utverkas vid tingsrätt utan hinder av att tvist om anspråket skall handläggas enligt lagen (I974:000) om rättegången i arbetstvister.

Besvär som avses i 34 & lagsökningslagen föres i arbetsdomstolen. Har ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande gjorts hos tingsrätt med stöd av första stycket och skall tvist om anspråket upptagas och avgöras av arbetsdomstolen, gäller vad som föreskrives i 2 5.

25 Hänskjuts mål som avses i lä tredje stycket såsom tvistigt till rättegång, skall det överlämnas till arbetsdomstolen. Talan får ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen, om den finner sig icke vara behörig att pröva tvisten, visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Har tingsrätten meddelat utslag i lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande på ansökningen tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning, skall han hos arbetsdomstolen inom tid som anges i 35 5 första stycket lagsökningslagen göra ansökan om målets upptagande vid denna domstol. Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig. skall målet överlämnas till tingsrätten. Ansökan om målets upptagande vid arbetsdomstolen skall därvid anses som ansökan om återvinning. Talan i mål som överlämnats till arbetsdomstolen enligt första stycket eller som upptagits av arbetsdomstolen enligt andra stycket skall anses väckt där, när ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes vid tingsrätten.

35 Beträffande förfarandet vid tingsrätt i mål som avses i denna lag gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (19471638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m.m. skall upphöra att gälla. _

Beträffande mål där ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggan- de giorts före lagens ikraftträdande tillämpas alltjämt äldre bestämmelser.

Prop. 1974:77

Förslag till

213

Lag om ändring i lagen (1928z253) om kollektivavtal

Härigenom förordnas att i lagen (19282253) om kollektivavtal skall införas en ny paragraf, 10 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

lOä

Föreslagen lydelse

Ma'l om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Så- dant mål handlägges enligt lagen (] 974.000) om rättegången i ar- betstvister.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1974.

Förslag till Lag om ändring i lagen (l936:506) om förenings- och förhandlingsrätt

Härigenom förordnas att 29å lagen (l936:506) om förenings- och förhandlingsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

Förening, varom i 2 5 sägs, äge vid arbetsdomstolen Väcka och ut- föra talan i mål rörande förettings- rätt för medlem i föreningen; och må denne själv ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att ta- la å hans vägnar. Finnes huvudor- ganisation, skall vad här sägs om förening gälla beträffande huvud- organisationen.

Föreslagen lydelse

29%

Mål om tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen. Så- dant mål handlägges enligt lagen (I974:000) om rättegången i ar- betstvister, dock att vad som sägs i 4 kap. 6 $ andra stycket ej ska/[ äga tillämpning. Vad som i den lagen föreskrives i 4 kap. 6 5 förs- ta och tredje styckena om talans väckande och utförande vid ar- betsdomstolen skall gälla även i fråga om förening av arbetsgivare eller arbetstagare som varken slu- tit eller brukar sluta kollektivav- tal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. l974:77

Förslag till

214

Lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom förordnas att 42 & lagen (1974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

425

Mål om tillämpning av denna lag prövas av allmän domstol, om '

målet rör oorganiserad arbetstaga- re. I annat fall prövas målet av arbetsdomstolen. Tvist får genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 135 lagen (l928:254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Mot beslut som allmän under- rätt meddelat under rättegången enligt 34% tredje stycket eller 35 å andra stycket skall talan fö- ras särskilt genom besvär. Mot hovrättens beslut får talan ej fö- ras.

Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbetstvis- ter. Utan hinder av vad som före- skrives i den lagen skall talan som föres av arbetstagarorganisation för egen del prövas av arbetsdom- stolen.

Mot beslut som tingsrätt med- delat under rättegången enligt 34 & tredje stycket eller 35 5 and- ra stycket skall talan föras särskilt genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (l939z727) om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

Härigenom förordnas att 7 5 lagen (19392727) om förbud mot arbets- tagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. rn. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsa vtal reg-

Föreslagen lydelse

Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbetstvis- ter. Utan hinder av vad som före-

Prop. 1974:77

Nuvarande lydelse

leras av kollektivavtal, skola an- hängiggöras vid arbetsdomstolen.

[ fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 5 lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Förslag till

215

Föreslagen lydelse

skrives i den lagen skall talan. som föres av arbetstagarorganisation för egen del prövas av arbetsdom- stolen.

I mål som avses [första stycket äga 41 5 tredje stycket och 42 3? andra stycket lagen (19 74:12) om anställningsskydd motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

lag om ändring i lagen (l945:844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m m

Härigenom förordnas att 6 5 lagen (1945:844) om förbud mot arbets- tagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m m skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål, .som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän domstol; dock att mål be- träffande arbetstagare, vilkas ar- betsavtal regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbets- domstolen.

I fra'ga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 5 lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som [ sistnämnda lag sägs.

Föreslagen lydelse

Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974: ()00).0m rättegången i arbets- tvister. Utan hinder av vad som föreskrives i den lagen skall talan som föres av arbetstagarorganisa-

tion för egen del prövas av arbets- domstolen.

] mål som avses iförsta stycket äga 41 3? tredje stycket och 42 5 andra stycket lagen (1974."12) om anstå/lningsskydd motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. l974:77

Förslag till

216

lag om ändring i lagen ( l972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare

Härigenom förordnas, att 95 lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål om tillämpning av denna lag prövas, om ej annat följer av tredje stycket, av arbetsdomsto- len, om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. Sådant mål får dock genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Ifråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 135 lagen (1928:254) om arbetsdomstol även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

Fråga som avses i 15 andra stycket 1 och 2 prövas iden ord- ning Konungen bestämmer.

9%

Föreslagen lydelse

Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbets- tvister. Utan hinder av vad som föreskrives i den lagen skall talan som föres av arbetstagarorganisa- tion för egen del prövas av arbets- domstolen.

I mål som avses iförsta stycket äger 41 _? tredje stycket och 42 5 andra stycket lagen (197412) om anställningsskydd tillämpning.

Utan hinder av första stycket prövas fråga, som avses i 1 5 andra stycket 1 och 2, i den ordning Kungl Maj:t bestämmer.

motsvarande

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77

Förslag till

217

Lag om ändring i lagen ( l963:l 14) om semester

Härigenom förordnas att 23 5 lagen (l963zl 14) om semester skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Mål. som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas ar- betsavtal regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomsto- len. Att betalningsförcläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kol- lektivavtal, därom är särskilt stad- gat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 5 lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Föreslagen lydelse

23%

Mål om tillämpning av denna lag handläggas enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbetstvis- ter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas att 9 5 lagen (19702215) om arbetsgivares kvitt- ningsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse

Mål vari är tvist om arbetsgi- vares rätt till kvittning mot arbets- tagares Iönefordran prövas av ar- betsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol.

95

Föreslagen lydelse

.Mål vari är tvist om arbets- givares rätt till kvittning mot ar- betstagares Iönefordran prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavta- let regleras eller brukar regleras av kollektivavtal, och i annat fall av

Prop. l974:77

Nuvarande lydelse

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13; lagen (19.78.2541 om arbetsdomstol. även om målet ej är sådant som avses i den lagen.

218

Föreslagen lydelse

tingsrätt. l övrigt handlägges målet i enligt lagen (I974:000) om rätte- gången i arbetstvister.

Gör arbetsgivare i mål om Iönefordran invändning om kvittning eller väcker han genkäromål om motfordran, får målet om Iönefordran avgöras utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordran.

Förslag till

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Lag om ändring i lagen (l969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas i fråga om lagen (196993) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

dels att 7 och 8 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att 9—1 1 55 skall upphöra att gälla.

Nu varande lydelse

Talan mot central förvaltnings- myndighets beslut i den del be- Slutet rör tillämpningen av den- na lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid arbetsdom- stolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol i tillämpliga de— lar med de ändringar och tillägg som följer av 8—11 H.

75

Föreslagen lydelse

Talan mot central förvaltnings- myndighets beslut i-den del beslu- tet rör tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbets- domstolen.

Angår beslutet medlem i före- ning som avses i 2 5 lagen (1936: 506) om förenings— och förhand— lingsrätt, kan hans talan föras av föreningen. Medlemmen har dock rätt att själv föra talan, om han visar att föreningen undandrager sig att föra hans talan.

[ fråga om besvär som föres hos arbetsdomstolen enligt denna lag skall i övrigt i tillämpliga delar "gälla vad som i lagen (I974:000) om rättegången i arbetstvister föreskrivits om rättegången i mål

Prop. l974:77

Nu varande lydelse

Angår beslutet medlem i sam- manslutning som avses i ] _55' lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen. .Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslutningen undan- drager sig att föra hans talan.

Avvisas ej besvären, delger ar- betsdomstolen besvären med den som är behörig motpart, om det icke uppenbarligen saknar bety- delse för målets utgång.

Har myndighet beviljat eller av- slagit framställning om samhälls- stöd, kan arbetsdomstolen dess ordförande förordna annat i avbidan på att besvären prövas slutligt.

eller

Arbetsdomstolen får avgöra be- svärsmål enligt denna lag atari hzwudförhandling.

219

Föreslagen lydelse

som fullföljts till arbetsdomstolen genom besvär. Mål som nu avses kan dock även företagas till avgö- rande efter huvudförhandling.

Har myndighet beviljat eller av- slagit framställning om samhälls— stöd, kan arbetsdomstolen förord- na annat för tiden intill dess laga- kraftägande beslut föreligger i målet.

9 % (Utgår)

10%

(Utgår)

11%

(Utgår)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77 220

Förslag till Lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965274)

Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1965 :274) dels att 16 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 39 a 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 5

Om från statens sida förfares i strid mot 15 5 första stycket eller om arbetstagarförening åsidosätter vad som åligger den enligt 155 tredje stycket, skall staten eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal ej åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och 9 åå lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller tjänsteman, om han deltager i sådan av arbetstagarförening anordnad eller föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 15 % första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen. I fråga om an- hängiggörande och utförande av talan gälla bestämmelserna i 13 5 lagen onz arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses där.

39a5

Mål om tillämpning av 75 tred- je stycket eller 30 59 eller av före- skrift som meddelats med stöd av 41 5 andra stycket eller om skade- stånd enligt 16 5 handlägges enligt lagen (I974:000) om rättegången i arbetstvister.

Mål enligt 16 5 prövas av ar- betsdomstolen som första dom- stol. Vad som i 4 kap. 6 5 lagen om rättegången i arbetstvister föreskrives om talans väckande och utförande "vid arbetsdomsto- len skall dock gälla även ifråga om förening av arbetstagare som varken slutit eller brukar sluta kol- lektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Prop. 1974:77 221

Förslag till Lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (19651275)

Härigenom förordnas att 4 & kommunaltjänstemannalagen (1965275) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4.83

Om kommun förfar i strid mot 3 5 första stycket eller om arbetstagar- förening åsidosätter vad som åligger den enligt 3 % tredje stycket, skall kommunen eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektiv- avtal ej äsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och 9 55 lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller tjänsteman, om han deltager i sådan av arbetstagarförening anordnad eller föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 3 5 första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen. ] fråga om an- hängiggörande och utförande av talan gälla bestämmelserna i 13 5

Mål om skadestånd enligt första stycket prövas av arbetsdomstolen som första domstol. Sådant mål handlägges enligt lagen (1974: 000) om rättegången i arbetstvis- ter. Vad som i den lagen föreskri- ves i 4 kap. 6 5 om talans väckande och utförande vid arbetsdomsto- len skall dock gälla även ifråga om förening av arbetstagare som varken slutit eller brukar sluta kol- lektivavtal.

lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses där.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i stadgan (19651602) om vissa tjänstemän hos kommuner m fl

__ Härigenom förordnas att i stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner mfl skall införas en ny paragraf, 45 5, av nedan angivna lydelse samt att till denna paragraf skall införas en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Prop. 1974:77

Nuvarande lyd else

45%

222

Föreslagen lydelse

Talan mot myndighets beslut

Mål om tillämpning av 105 andra stycket eller 36 ; handläg— ges enligt lagen ("1974:000) om rättegången i arbetstvister.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till Lag om ändring i lagen (l965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut

Härigenom förordnas att lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Arbetstagare må ej föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställ- ningsvillkor, om han eller arbets— tagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdom— stolen eller i dess ställe inför skil- jemän.

Föreslagen lydelse

Arbetstagare får ej anföra be— svär mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets— eller anställningsvillkor, om han eller arbetstagarorganisation som han tillhör äger väcka talan i saken enligt lagen (I974:000) om rätte- gången i arbetstvister eller inför skiljemän.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Har arbetstagare enligt äldre bestämmelser rätt att anföra besvär mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor och har beslutet meddelats före lagens ikraftträdande, tillämpas alltjämt dessa bestämmelser i stället för lagen (I974:000) om rättegången i arbetstvister.

Prop. 1974:77

Förslag till

223

Lag-'om ändring i lagen ( l974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom förordnas, att 1 och 4 %% lagen (197428) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse

Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i tvistemål vari förlikning om saken är tillåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälf- ten av det enligt lagen (19622381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst före- gående år.

Föreslagen lydelse

Denna lag skall tillämpas på rättegången i tvistemål vari för- likning om saken är tillåten, om värdet av vad som yrkas uppen- bart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år. Lagen är dock ej tillämplig på rättegången i mål som enligt lagen (I974:000) om rättegången i ar- betstvister skall upptagas och av- göras av arbetsdomstolen som första domstol.

Första stycket gäller ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållan- den. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall part som begär målets hänskjutande till rättegång senast därvid framställa yrkande som nyss sagts. . _

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande kan antagas gälla. Har talan väckts genom ansökan om lagsök- ning eller betalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn ej tagas till rättegångskostnad.

45

I stället för bestämmelserna om förberedelse i' 42 kap 6—22 55 rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap, 50 kap 15—18 %% och 21—22 55 samt 55 kap 12 och 15 55 samma balk, gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämställes sammanträde enligt denna lag med huvudför- handling.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (I974:000) om

Prop. l974:77

Nuvarande lydelse

224

Föreslagen lydelse

rättegången i arbetstvister skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för till hovrätt tillämpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskilt! föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans. Utöver vad som föreskrives i 22,39 får pröv- ningstillstånd meddelas i sådant mål, om part visar att talans pröv- ning skulle ha synnerlig betydelse utöver målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom förordnas att 85 rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Allmän rättshjälp får ej lämnas

Föreslagen lydelse

l. i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas i landet, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för

rättshjälp,

2. den som ej är bosatt i landet, om han ej är svensk medborgare eller särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans nä- ringsverksamhet, om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska för- hållanden eller sakens beskaffen- het,

3. näringsidkare iangelägenhct som har samband med hans nä- ringsverksamhet utan att röra för- hållandet mellan honom och hans anställda, om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hän- syn till hans ekonomiska förhål- landen eller sakens beskaffenhet,

4.i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration,

Prop. 1974:77 225

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan Kungl Maj:t förordna att allmän rättshjälp ej skall lämnas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan Kungl Maj:t förordna att medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1974.

Förslag till lag om ändring i lagen (1964zl68) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 27 & lagen (l964:168) om verkställighet av bötesstraff skall ha nedan angiven lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 27 5 Vad i denna lag är stadgat om Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten. böter skall även gälla viten. För-

vandling må dock ej ske av vite vartill någon blivit fälld för under- låtenhet att fullgöra dom eller be- slut som meddelats iarbetstvist enligt lagen (I974:000) om rätte- gången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

] Allmänna synpunkter på utredningsförslaget

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1974:8) Rät- tegången i arbetstvister, avgivet av utredningen rörande ökad anställnings- trygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). Svea hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge. kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, dom- stolsväsendetsorganisationsnämnd(DON),postverket,statensjärnvägartSJ), statens avtalsverk (SAV), skolöverstyrelsen (SÖ), juridiska fakulteterna vid Uppsala och Stockholms universitet,-AD:s ordförande, 1972 års domarut- redning, arbetsrättskommittén, Svenska kommunförbundet, Landstingsf'ör- bundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Skogs- och lantarbetsgiva- reföreningcn, Sveriges redareförening, Kooperationens förhandlingsorgani- sation (KFO), Statsföretagens förhandIingsorganisation (SFO), Landsorga- nisationen i Sverige(LO). Tjänstemännens centralorganisationen (TCO), Sve- riges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksför- bund (SR), Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), Sveriges advokat- samfund. Sveriges domareförbund och arbetsdomstolens f. d. ordförande justitierådet Bengt Hult samt, såvitt gäller avsnittet 4.5.3 Ämbetsmanna- lcdamöterna, av högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. Yttrande över betänkandet har dessutom inkommit från Lärarnas riksförbund. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt Sveriges redareförening instämmer i SAFzs yttrande. Justitierådet Hult åberopar utom beträffande avsnittet 4.5.3 i allt väsentligt vad AD:s ordförande har anfört.

Utredningens förslag till lagstiftning om rättegången i arbetstvister har i allt väsentligt fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Samtliga remissinstanser ansluter sig till vad utredningen har anfört om behovet av att få en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister. Utredningens uppfattning att detta behov tillgodoses bäst genom att den slutliga prövningen görs hos AD delas av remissinstanserna. dock med ett undantag. Flera remiss- instanser. bl. a. Svea hovrätt. AD:s ordförande. arbetsrättskommitten. Lands- tings/örbumlet och LO. stryker under utredningens uppfattning att tyngd- punkten i AD:s vcrksamhet även efter en reform med angiven inriktning bör ligga på de mål för vilka domstolen skapats. nämligen på mål som organisationerna på arbetsmarknaden har ett intresse av att få prövade i domstolen.

Med utgångspunkt i de nyss angivna riktlinjerna finner Göteborgs tingsrätt. Luleå tingsrätt. arbetsrättskormnittén. Svenska kommurl/örbundet. Landstings- _förbundet. KFO. SFO och Sveriges domareförbund utredningens förslag väl

Prop. 1974:77 227

avvägda. Av övriga remissinstanser ställer sig flertalet, däribland LO. TCO. SACO och SR. i huvudsak positiva till utredningens förslag. Bland dessa remissinstanser finns det flera som på vissa punkter även huvudpunkter anmäler avvikande mening eller ställer sig tveksamma tilllöreslagnalös- ningar. Huvudintrycket är dock att flertalet invändningar. frånsett de som gäller tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om rättegången i ar- betstvister. företrädesvis är av processteknisk natur eller gäller detalj- och specialfrågor. Sålunda ställer sig bl.a. SAI-"i huvudsak positiv till den fö- reslagna processreformcn men framhåller som en huvudsynpunkt att för- slaget kräver åtskilligt mera bearbetning än som är möjlig om förslaget skulle forceras till lagstiftning under innevarande vårriksdag.

LO framhåller att det är av största betydelse att en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister åstadkommes. Den nuvarande situationen är inte tillfreds- ställande,och behov föreligger av en vidgad behörighet för AD i arbetstvister. De bedömningar som ligger till grund för utredningens förslag delas av LO och det är också organisationens mening att AD:s karaktär av domstol för i huvudsak tvister av intresse för organisationerna inte förändras. AD bör som första instans fortsättningsvis handlägga i stort samma mål som hittills men för rättlikhetens skull som andra och sista instans vissa andra arbetstvister. LO påpekar att domstolens ställning som prejudikatsbildandc instans inte har belysts närmare och gjorts föremål för överväganden i bc- tänkandet. Enligt LO finner man hos AD en större bundenhet vid tidigare avgöranden än hos högsta domstolen. LO utgår emellertid från att arbets- rättskommittén i enlighet med sina direktiv kommer att behandla de frågor som har samband med AD i denna dess funktion. Sammanfattningsvis anför LO att utredningens förslag — med beaktande av de reservationer och påpekanden som LO gjort — motsvarar enligt LO:s mening kraven på en lagstiftning som skall medverka till en mer enhetlig rättstillämpning i arbetstvister.

Enligt arbetsrättskommitten synes utredningens förslag till lag om rätte- gången i arbetstvister — även om det i vissa delar främst på grund av ämnets natur är ganska svårtillgängligt i huvudsak vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Kommittén erinrar om att den enligt sina direktiv har att se över sådana frågor rörande AD:s verksamhet som inte omfattas av det reformarbete som återspeglas i det nu framlagda betänkandet. Härvid kommer i blickfa'ltet frågor som rör det eventuella behovet av att förbättra förutsättningarna för en levande rättsbildning i AD:s dömande verksamhet och andra med denna verksamhet sammanhängande frågor. Om detta utredningsarbete inom kommittén kan komma att aktualisera några organisatoriska frågor rörande AD låter sig inte nu bedömas.

Bland de remissinstanser som ansluter sig till huvudprinciperna för den föreslagna reformen anser JK att när det gäller att närmare avgränsa lagens tillämpningsområde är utredningens förslag inte tillfredsställande. JK anser att utredningen har gått för långt i sin strävan att sammanföra tvister mellan

Prop. l974:77 228

arbetsgivare och arbetstagare. vilket innebär risk för att domstolen utvecklas till något annat än ett forum för tvister av specifik arbetsrättslig natur. AD:s ordförande anser att det skulle vara olyckligt om den föreslagna reformen skulle föra med sig att domstolen förlorade sin nuvarande karaktär. I ett par väsentliga avseenden har utredningen valt lösningar som visserligen sedda för sig kan ha goda skäl för sig men som inte är ofrånkomliga för att uppnå de uppställda målen för omorganisation. Däremot bidrar de till en sådan ökad belastning av domstolen som det enligt AD:s ordförandes mening finns anledning att undvika. AD:s ordförande syftar på dels in- stansordningen beträffande de arbetsrättsliga mål som hänförs till tingsrätten i första hand, dels gränsdragningen mellan AD och tingsrätt när organi- sationsmedlem för talan i arbetsrättslig tvist utan stöd av sin organisation. I detta sammanhang bör även beaktas hur de arbetsrättsliga tvisterna bör avgränsas från andra måltyper.

Svea hovrätt kan biträda. utredningens förslag'att i princip alla arbetstvister skall inordnas i en rättegångsordning med AD som enda eller sista instans för att åstadkomma enhetlig rättstillämpning i arbetstvister. Utredningens kritik av gällande ordning förefaller dock något överdriven. Påståendet att en riktig bedömning av de rättsfrågor som kan uppkomma i en arbetstvist kräver särskild förtrogenhet med rättsuppfattningarna hos arbetsmarknadens organisationer och AD:s praxis synes också för kategoriskt formulerat mot bakgrund av att tingsrätt ändå föreslås vara första instans i åtskilliga grupper av arbetstvister. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om ut- redningens uppfattning att dess förslag om inrättandet av AD som gemen- sam överinstans för alla arbetstvister kommer att medföra fullständiga garantier för en enhetlig rättstillämpning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att det utan ett närmare klar- läggande och en exemplifiering är svårt att bedöma om uttalade farhågor för rättsosäkerhet på grund av den nuvarande ordningen har besannats. Risken för oenhetlighet finns inbyggd i varje system som rymmer spc- cialdomstolar, vilkas avgöranden inte kan föras upp till högsta domstolen. I brist på besked huruvida högsta domstolen och AD avgjort principfrågor på olika sätt får man begränsa sig till den fråga som utredningen har behandlat. nämligen hur man genom avgränsningen av AD:s behörighet skall kunna tillse att risken för oenhetlig rättstillämpning blir så liten som möjligt. I detta hänseende har hovrätten inte något att invända mot önskemålet att principfrågor i typiska arbetstvister skall kunna i sista hand avgöras av AD, oavsett om de hänför sig till kolIektivavtalsreglerade förhållanden eller till enskilda anställningsförhållanden. Hovrätten är tveksam om utredningen har lyckats tillgodose detta önskemål på ett sätt som inte äventyrar AD:s karaktär. Hovrätten anser att förslaget i sina detaljer inte tillräckligt beaktar denna synpunkt. Sålunda bör det bl. a. finnas bättre möjligheter att strängare avgränsa vad som genom fullföljd får föras fram till AD. Utredningens förslag häver visserligen den nuvarande processuella dualism för arbetstvister

Prop. 1974:77 229

men inför samtidigt en ny sorts dualism för civilrättsliga tvister av annat slag genom sin bestämning av begreppet arbetstvister. Enligt hovrättens mening har utredningen inte på ett sätt som kan anses i huvudsak in- vändningSfritt löst problemet hur nuvarande processuella dualism i behand- lingen av arbetstvister skall kunna hävas. Hovrätten avstyrker därför att lagförslaget i sitt nuvarande skick läggs till grund för lagstiftning.

En kritisk attityd till förslaget intas av SAC. SAC delar inte utredningens uppfattning att AD efter hand vunnit allmänt förtroende hos organisatio- nerna på arbetsmarknaden. Utredningens påstående torde äga giltighet en- dast i fråga om den krets organisationer som är representerade i domstolen. SAC ifrågasätter lämpligheten av att AD är och föreslås förbli högsta rätts- organ för behandling av arbetstvister. SAC anser att AD:s ställningstaganden måste kunna överklagas till högre rätt.

Flera remissinstanser, bl. a. JK. Stockholms tingsrätt. juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. SAF , LO. SACO. SR. Sveriges advokatsam/ilnd och Sveriges dornare/örbund. anmärker att remisstiden varit för kort för att medge en mera ingående detaljgranskning av utredningsförslaget. Detta gäl- ler främst de processtekniska delarna av lagförslaget.

Några remissinstanser kritiserar lagförslaget från processteknisk synpunkt. Sålunda anför Stockholms tingsrätt att av en lagstiftning av processuell natur måste krävas att den är utformad med klarhet och stringens. I detta hän- seende briSter utredningens förslag i betänklig mån och detta även ijäm- förelse med gällande rätt. Vad som sagts nu har enligt tingsrätten särskilt avseende på forumbestämmelserna.

Hovrätten över Skärte och Blekinge. Göteborgs tingsrätt. juridiskafakulteten vid Uppsala universitet och SAF anser att lagförslaget inte utan en grundlig bearbetning kan läggas till grund för lagstiftning. SAF hävdar med skärpa att det är nödvändigt med en lagrådsgranskning innan proposition läggs fram för riksdagen. även om detta medför att lagstiftningens ikraftträdande skjutes till den 1 januari 1975. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt. Sveriges domareförbund förutsätter att lagrådsgranskning kommer att äga rum.

TCO och AD:s ordförande stryker under vikten av att den nu föreslagna lagen träder i kraft den l juli l974. dvs. samtidigt med lagen om anställ- ningsskydd och lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. De av utredningen i tre betänkanden föreslagna lagarna måste enligt TCO ses som ett lagkomplex där det inte är möjligt att utan avsevärda nackdelar bryta ut lagen om rättegången i arbetstvister.

JK hävdar att även om de föreslagna lagreglerna i avseende på svår- tillgänglighet inte riktigt kan mäta sig med de nuvarande när det gäller avgränsning av AD:s behörighet är de ändå mycket komplicerade och delvis även otydliga. Ett rätt handhavande av de nya forumreglerna kommer — i synnerhet om utredningens förslag genomförs — att kräva en ingående författningskännedom hos de tjänstemän som skall avgöra frågorna. JK

Prop. 1974:77 230

utgår från att arbetsmarknadsdepartementet sörjer för att berörda domare och annan personal i tingsrätterna i god tid före den nya lagens ikraftträdande på lämpligt sätt ges behövlig information eller undervisning rörande den nya lagens tillämpning. Liknande synpunkter anförs av DON som tillägger att för att man skall kunna undvika en olikartad rättstillämpning i arbets- tvister är det angeläget att tingsrätterna har tillgång till fortlöpande och aktuell information om AD:s praxis. KFO stryker under behovet av in- formation till arbetsmarknadens parter, organisationer m.fl.

2 Riktlinjer för en ny domstolsorganisation i arbetstvister

Utredningens förslag till riktlinjer för en ny domstolsorganisation har i huvudsak godtagits av flertalet remissinstanser. bl. a. av arbetstagarorga- nisationerna LO. TCO. SACO och SR men också av arbetsgivarorganisa- tionen SAF. Bland de remissinstanser som i stort godtar huvudlinjerna i utredningens förslag till ny domstolsorganisation återfinns JK. DON. Stock- holms tingsrätt. Luleå tingsrätt. juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. 5.4 V. arbets-rättskwnmitten. Landstings/örbtInt/et. KFO och SFO.

Enligt IK:s mening är de allmänna riktlinjer för domstolsorganisationen i arbetstvister som utredningen har ställt upp väl avvägda. Detta gäller såväl avgränsningsfrågorna som frågorna om vilka tingsrätter som bör handlägga mål om arbetstvister och vilken sammansättning de därvid bör ha. JK delar också uppfattningen att AD bör vara andra och sista instans i de arbetstvister som jämlikt den föreslagna lagen tas upp av ting'sr'ätt som första instans. Den lösning som utredningen föreslagit som en ersättning för ett system med tillståndsprövning vid fullföljd till AD anser JK vara väl funnen och klart överlägsen.

Med ett undantag godtar remissinstanserna förslaget att al la ti n gs - rätter skall vara behöriga att handlägga arbetstvis- t e r. Sveriges advokatsamfund har en avvikande mening och anför att, även om utredningens bedömning att det övervägande antalet arbetstvister som tingsrätterna har att avgöra torde vara av förhållandesvis enkel beskaffenhet är riktig. bör man dock räkna med att antalet arbetstvister — och kanske främst antalet komplicerade arbetstvister kommer att öka. Den omfat- tande nya lagstiftningen på det arbetsrättsliga området kommer att medföra särskilda problem för domstolarna. Fördelarna med en koncentration till vissa tingsrätter är uppenbara. Utöver vad utredningen har anfört härom ls. 122) kan enligt samfundet framhållas. att man genom en koncentration i avsevärd grad kan minska olägenheterna av att ett större antal likartade tvister mellan en arbetsgivare och dennes anställda handläggs vid ett flertal olika tingsrätter i ett storstadsområde. Olägenheterna för parterna av att mål hänförs till vissa domstolar får anses vara måttliga och inte större än för parter i mål om t. ex. hyra och expropriation. Samfundet föreslår därför att handläggningen i första instans av arbetstvister som inte skall tas upp

Prop. l974:77 231

av AD koncentreras till vissa underrätter, t.ex. en i varje län.

Nästan samtliga remissinstanser anser i likhet med utredningen att t a l a n mot tingsrätts avgörande i arbetstvist skall ske hos AD. Några remissinstanser ifrågasätter dock om inte hovrätt bör vara mellan- instans. SAF anser att ytterligare överväganden bör ägnas Spörsmålet hu- ruvida mål, som anhängiggjorts i tingsrätt. skall kunna överklagas direkt till AD eller om hovrätt bör vara mellaninstans. Även här gäller att praktiskt bedöma konsekvenserna för AD av den ena eller andra lösningen. Ett för.- hastat steg kan skapa svårigheter att behålla den karaktär hos AD som alla parter synes angelägna att bevara.

Svea hovrätt. som delar utredningens uppfattning att det är angeläget att AD:s vidgade behörighet inte leder till att dess karaktär av prövnings- instans för principiellt viktiga arbetstvister går förlorad. anser att det finns särskild anledning att beakta risken för att AD i alltför stor utsträckning tas i anspråk för överprövning av från tingsrätt fullföljda mål. Ett sätt att komma till rätta med detta problem är att införa hovrätt som mellaninstans. något som också skulle medföra mindre kostnader och olägenheter för par- terna. när de skall inställa sig vid överprövningsinstansen. De skäl som utredningen anfört för sitt ställningstagande tidsutdräkt och de stora kostnaderna i ett treinstansförfarande är emellertid av sådan allmän natur att de skulle kunna åberopas i fråga om åtskilliga andra målgrupper som nu är inlemmade i den ordinära instansgången. Härtill komtner att de typer av arbetstvister som kräver ett snabbt avgörande skulle kunna handläggas med förtur eller om de rör ny arbetsrättslig lagstiftning, för vilken en klargörande prejudikatbildning är angelägen rent av åtminstone i ett in- ledningsskede föras direkt till AD. Hovrätten anser det därför böra övervägas att låta ifrågavarande arbetstvister fullföljas till hovrätt som mellaninstans. Härigenom skulle även beträffande dessa mål kunna vidmakthållas den allmänna principen att ett mål utan inskränkning skall kunna prövas i två instanser. För hovrätt som mellaninstans talar också att utredningen så starkt betonat att handläggningen av andra arbetstvister än kollektivavtalstvister är en sekundär arbetsuppgift för AD.

Även AD:s ord/Firande har en avvikande uppfattning i fråga om instans- ordningcn. AD:s ordförande ifrågasätter om utredningen vid utarbetandet av sitt förslag i tillräcklig grad har beaktat att domstolens kapacitet är mycket begränsad även med utgångspunkt i att domstolens organisation byggs ut. Taket för domstolens kapacitet bestäms enligt AD:s ordförandes mening av den utsträckning i vilken organisationsledamöter kan tas i anspråk. Dessa tas ur en begränsad krets av personer som naturligen kan avsätta endast en mindre del av sin arbetstid för domstolens räkning. Det är ur samma krets som det ytterligare antal ledamöter som fördubblingen skulle kräva måste tas. Eftersom organisationerna själva har bedömt att en fördubbling av ledamotsantalet är möjlig. torde förslaget dock i denna del få godtas. Det föreligger emellertid enligt AD:s ordförandes mening mycket små möj-

Prop. l974:77 232

ligheter att öka ledamotsantalet därutöver.

AD:s ordförande gör vidare den beräkningen att målavverkningen med fördubblingen av ledamotsantalet och ett något effektivare utnyttjande av törhandlingstiden kan ökas från 40 år 50 mål till 120 mål per år. Härefter söker AD:s ordförande bedöma domstolens framtida arbetsbörda med hän- syn till bl.a. de nya målgrupper som kan väntas komma till AD genom t. ex. lagstiftningen om anställningsskydd, ökad kollektivavtalsreglering på - den offentliga sektorn och ett genomförande av ämbetsansvarskommitténs förslag angående mål om disciplinär påföljd och om skiljande från tjänsten. AD:s ordförande pekar även på att resultatet av arbetsrättskommitténs arbete kan komma att påverka AD:s verksamhet. Slutsatsen blir att även om någon förändring av AD:s behörighet inte görs, det med säkerhet kommer att krävas en väsentlig utbyggnad av organisationen. Det är troligt att det allra mesta av den ökade kapacitet som utredningen vill tillföra domstolen be- höver tas i anspråk redan för de nämnda nytillkommande målkategorierna. Vidare kommer lagen om anställningsskydd otvivelaktigt att ge upphov till ett inte obetydligt antal mål angående oorganiserade arbetstagare. ln- förandet av AD som överinstans kommer sannolikt dessutom att öka full- följdsbenägenheten. Ett målantal på mellan 40 och 50 mål kan enligt AD:s ordförandes mening utgöra en realistisk bedömning. Det ligger i öppen dag att AD kommer att lå mycket stora svårigheter att bemästra ett så betydande nytillskott av mål.

Med utgångspunkt i det nu anförda är det enligt AD:s ordförandes—mening ofrånkomligt att ta till vara alla möjligheter att begränsa flödet av mål till AD i den mån detta kan ske utan att uppge målsättningen för den föreslagna reformen. AD:s ordförande är tveksam om utredningens förslag, att de över- klagade målen skall kunna avgöras av AD i en mindre sammansättning på handlingarna i den mån muntlig bevisning ej åberopas och målet inte har ett allmänt intre