NJA 2003 not 44

Den 28:e. 44. (Ö 4407-00) L.W. m.fl. mot Statens Fastighetsverk (SFV) ang. äganderättsutredning. På initiativ av Domänverket förordnade LSt:n i Kalmar län 10/12 91 med stöd av lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering fastighetsbildningsmyndigheten (FBM) i Kalmar lantmäteridistrikt att företa äganderättsutredning avseende ett antal skär samtliga belägna i Oskarshamns kommun. Regeringen beslutade i regleringsbrev 30/9 93 att Domänverkets fastighetsinnehav fr.o.m. 1/1 94 skulle överföras till SFV. FBM höll sammanträde 22/11 94 varvid SFV framförde anspråk på samtliga här aktuella skär. Vid sammanträdet närvarande fastighetsägare till Örö skifteslag hävdade äganderätt till de holmar och skär som är belägna utanför Örö. L.J. för Södra Uvö 1:2 och 1:3 gjorde anspråk på Uvö Både och Hammarhällarna. FBM utfärdade föreläggande enligt ovannämnda lag. Efter sammanträde 16/3 95 då FBM redovisade utredning om äganderätten och 12/5 95 fattade FBM beslut och upprättade äganderättsförteckning. SFV överklagade i Kalmar TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att beslutet skulle undanröjas såvitt gällde vissa av skären. Vissa av motparterna yrkade i första hand att överklagandet skulle avvisas och i andra hand att överklagandet skulle lämnas utan bifall. Vissa andra av motparterna bestred ändring. I utslag 9/3 98 lämnade TR:n yrkandet om avvisning utan bifall och ändrade på närmare angivet sätt äganderättsförteckningen. – Samtliga parter överklagade utslaget i Göta HovR. Staten yrkade att staten skulle upptas som ägare till vissa ytterligare holmar och skär förutom dem som FBM hade beslutat om. L.J. yrkade att HovR:n skulle förklara honom som ägare till Uvö Både och Hammarhällarna. L.W. m.fl. yrkade att HovR:n skulle avvisa statens yrkande och i allt fall fastställa lantmäterimyndighetens beslut. K.W., Y.E. och T.W. yrkade att HovR:n skulle fastställa lantmäterimyndighetens beslut. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden. HovR:n anförde i beslut 25/10 00. Skäl. Någon ny utredning har ej förebragts i HovR:n. HovR:n finner ej skäl föreligga att göra annan bedömning än TR:n. Överklagandet kan därför ej bifallas. Utslag. HovR:n, som ej finner skäl föreligga att hålla förhandling, fastställer fastighetsdomstolens utslag. – L.W. m.fl. samt L.J. överklagade. L.W. och medparter yrkade att HD skulle fastställa FBM:s beslut och således förklara att Idingshällan, Örö Sankor, Saltrevet, Stora Båden, Lilla Båden, Smällen och Skatbädden utgör samfälld mark till Örö 1:2, Örö 1:13–1:16. L.J. yrkade att HD skulle fastställa FBM:s beslut och förklara att Uvö Både och Hammarhällarna hör till fastigheten Södra Uvö 1:3. SFV yrkade i första hand att HD skulle fastställa HovR:ns utslag i fråga om själva saken och i andra hand att HD skulle fastställa att de omtvistade holmarna skulle tas upp som kronoholmar med staten som ägare. Lantmäteriet avgav yttrande.

HD: Skäl. L.W., A.W., A.Wi., B.S., S.W., B.W., G.W. och J.W., ägare till Örö 1:2, har i allt väsentligt åberopat samma omständigheter som anförts i underinstanserna i fråga om äganderätten till Idingshällan, Örö Sankor, Salrevet (ibland kallat Saltrevet), Stora Båden, Lilla Båden, Smällen och Skatbåden. De har härutöver särskilt påpekat att SFV inte ifrågasatt att landbildningarna utnyttjats för jakt. Utöver den vid fastighetsdomstolen åberopade bevisningen har de hänvisat till de fotografier av landbildningarna som de gav in i HovR:n. De har liksom i HovR:n också hävdat att redovisningen av fastighetsdomstolens syn, som ägde rum under förberedelsen i fastighetsdomstolen och vid vilken ingen av parterna var närvarande, inte ger en rättvisande bild av landbildningarna.

L.J. har i allt väsentligt åberopat samma omständigheter som han gjort i underinstanserna i fråga om äganderätten till Uvö Både och Hammarhällarna. Även han har hävdat att vad som redovisats från fastighetsdomstolens syn inte ger en riktig bild av förhållandena. Han har härutöver särskilt påpekat att SFV i HovR:n vitsordat att han och föregående ägare bedrivit kontinuerlig sjöfågeljakt vid landbildningarna och hävdat att ägarna till Södra Uvö 1:3 bedrivit denna jakt alltsedan storskiftet i slutet av 1700-talet.

Underinstanserna har bedömt att samtliga landbildningar ligger i allmänna vattenområdet. HD finner inte skäl att göra annan bedömning. När det sedan gäller om de också skall anses vara en del av allmänna vattnet uttalade departementschefen vid införandet av lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde att holmar och skär, som Lantmäteristyrelsen påpekat, kunde vara så små att de följde vattenområdet och därför inte ingick i fastighet. Någon storleksgräns kunde inte ges, utan avgörandet fick bero på prövning av varje enskilt fall. Inte bara storleken utan även värdet av holmarna och skären och i vad mån de utnyttjats praktiskt fick beaktas. (NJA II 1951 s. 365.) Vid följdändringar i jaktlagen sammanhängande med 1950 års vattengränslagstiftning poängterades att frågan inte borde avgöras enbart med hänsyn till landbildningens storlek. Det kunde uppenbarligen få betydelse om den dittillsvarande ägaren utövat jakt från landbildningen. Om så varit fallet fick åtminstone i allmänhet enskild äganderätt anses föreligga. (NJA II 1951 s. 507 f.)

När det gäller först Idingshällan, Örö Sankor, Salrevet, Stora Båden, Lilla Båden, Smällen och Skatbåden bedömde fastighetsdomstolen vid synen Idingshällan vara en kal klippö ungefär en meter över havet, Örö Sankor vara två kala klippskär med bränning emellan högst en meter över havet, Salrevet vara en flat klippö, maxhöjd en halv till en meter över havet och utbredande sig 10–20 meter, Stora och Lilla Båden vara knappt mer än bränningar uppstickande högst en meter över havet och Smällen ett kalt klippskär högst en meter över havet och utbredande sig högst tio meter. Södra Skathällarna, som av SFV här angivits vara identiska med Skatbåden, bedömde fastighetsdomstolen som två flata hällar knappt uppstickande ur vattnet. Underinstanserna fann sedan att det saknades praktisk möjlighet att utnyttja öarna för annat än möjligen fiske och att landbildningarna var av så obetydlig beskaffenhet att de var en del av själva vattnet.

I HD har SFV, efter att vid en här åberopad fotogrammetrisk mätning av landbildningarna menat sig ha fått fram nya uppgifter om höjd över havet, som dock angivits vara behäftade med en betydlig felmarginal, ändrat uppfattning i fråga om Idingshällan och Örö Sankor. Idingshällan bedömer SFV numera ha ringa storlek men inte ringa höjd över havet och därför inte ingå i allmänna vattnet. Örö Sankor bedömer SFV varken vara av ringa storlek eller ha ringa höjd över havet och därför inte ingå i allmänna vattnet. De andra landbildningarna har SFV alltjämt menat ha så ringa storlek och höjd över havet att de ingår i allmänna vattnet.

Det råder följaktligen alltjämt viss oklarhet om landbildningarnas storlek, men de förhållanden som antecknats i fastighetsdomstolens beskrivning får läggas till grund för bedömningen i målet. Avgörande för om landbildningarna skall anses vara en del av vattnet synes då i praktiken vara möjligheterna att faktiskt utnyttja dem. Det är ostridigt att det redan på 1860-talet var tvist om rätten att jaga vid Örö Sankor. Inte bara Örö Sankor utan också Salrevet, Stora Båden, Lilla Båden, Smällen och Skatbåden ingår samtliga i det sedermera bildade jaktvårdsområdet. SFV har också vitsordat att det jagats där.

När det sedan gäller Uvö Både och Hammarhällarna bedömde fastighetsdomstolen vid synen Hammarhällarna vara två små kala klipphällar höjande sig under en meter över havet och Uvö Både vara låga, flacka, kala klipphällar med högsta höjd en meter över havet. Underinstanserna gjorde samma bedömning av dessa landbildningar som i fråga om Örö Sankor med flera.

I HD har SFV, efter att ha mätt även dessa landbildningar, ändrat uppfattning om Uvö Både. Denna landbildning bedömer SFV numera vara av varken ringa storlek eller höjd över havet och därför inte ingå i allmänna vattnet. Det råder även i fråga om dessa landbildningar alltjämt viss oklarhet om deras storlek. Det är dock ostridigt att de utnyttjats för jakt; L.J. har bland annat anfört att han inte bara själv jagar utan även upplåter jakt till andra.

Hur jakten vid de två grupperna av landbildningar tillgått saknas det emellertid närmare utredning om. I HovR:n åberopade klagandena viss muntlig bevisning angående jakten. Denna bevisning upptogs emellertid inte av HovR:n, som avgjorde målet utan att hålla förhandling, trots att frågan om jakten behandlades i överklagandena. I överklagandena till HD har klagandena hävdat att HovR:n felaktigt bortsett från frågan om jaktens betydelse för avgörandet av spörsmålet om landbildningarna ingår i allmänna vattnet.

I det läge där målet befinner sig bör ytterligare utredning förebringas angående jaktens bedrivande vid landbildningarna för att det skall kunna utrönas huruvida jakten skett från landbildningarna eller dessa annars utnyttjats för jakt på ett sätt som talar för att de inte bör anses utgöra del av vattnet. Det synes mest lämpligt att HovR:n tar upp sådan bevisning.

Underinstanserna har bedömt att landbildningarna ägs av staten därför att de ingår i allmänna vattnet. Att landbildningar ingår i allmänna vattnet innebär emellertid inte att de också skall redovisas som ägda av staten i äganderättsförteckningen (se t.ex. NJA 1966 II s. 382 ff.). Med utgångspunkten att – som SFV numera vidgår – åtminstone vissa av landbildningarna inte ingår i allmänna vattnet ställs emellertid i målet frågan om vem dessa landbildningar tillhör. Frågan om äganderätten till sådana landbildningar skall prövas på den grunden att de skall ingå i fastighetsindelning, något som inte lämpligen sker i HD som första domstolsinstans.

Sammanfattningsvis finner HD med hänsyn till det anförda att målet bör tas upp på nytt av HovR:n för erforderlig handläggning. Avgörande. HD undanröjer HovR:ns utslag och visar målet åter till HovR:n för erforderlig handläggning.