NJA 2004 s. 266
Dimensioneringen av en i en gemensamhetsanläggning ingående sektion har ansetts inte stå i strid mot bestämmelserna i anläggningslagen (1973:1149).
Lantmäterimyndigheten i Uddevalla kommun
Sedan lång tid tillbaka löper en väg, som enligt laga skifte 1870 är samfälld för fastigheterna Orrevik 1:4, Orrevik 1:7 och Orrevik 2:1 i Uddevalla kommun, från vägen Orrevik ga:1 över Orrevik 2:1:s ägor ner till en stenbrygga, som är belägen mittför den närbelägna Kalvöns nordöstra hörn. I anslutning till stenbryggan finns en mindre parkeringsplats. Utöver de fastigheter för vilka vägen är samfälld har ytterligare ett antal fastigheter genom servitutsupplåtelse haft rätt att nyttja vägen och stenbryggan. Vägen och bryggan har använts, förutom av nyssnämnda rättighetsinnehavare, av olika fastighetsägare på såväl Bokenäset som Kalvön. Tidigare löpte vägen genom brukningsenheten på Orrevik 2:1, som ägs av M.S., men lades av denne för några år sedan om så att den fick sin sträckning söder om brukningsenheten.
Efter ansökan av två personer som har fastigheter på Kalvön beslöt lantmäterimyndigheten i Uddevalla kommun att utreda förutsättningarna för bildande av en gemensamhetsanläggning som kunde tillgodose behovet av väg, parkeringsplats och brygga för berörda fastighetsägare.
Vid förrättningen behandlades inledningsvis fyra alternativ till vägsträckning, men efter viss utredning kom endast alternativ ett och tre att studeras närmare. Alternativ ett skulle innebära att nyss nämnd väg, parkeringsplats och stenbrygga skulle omvandlas till gemensamhetsanläggning. Länsstyrelsen och miljö- och stadsbyggnadsnämnden förordade detta alternativ.
Lantmäterimyndigheten (förrättningslantmätaren Karin Holmström) beslöt den 19 juni 2000 att en gemensamhetsanläggning skulle inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ ett. Deltagande i anläggningen var 16 fastigheter, av vilka några var belägna på Kalvön.
Som skäl för anläggningsbeslutet anförde lantmäterimyndigheten: Området ligger utanför detaljplanelagt område, men delvis innanför strandskyddat område. - Bildandet av gemensamhetsanläggningen berör befintlig väg, parkering och del av befintlig stenbrygga som har använts under mer än 30 års tid. Sex fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen har redan idag servitut på vägen. Tre av dem som har servitut på brygga kommer att delta i gemensamhetsanläggningen. Övriga servitutshavare på brygga kan gående ta sig ut till den yttre delen av bryggan och där utnyttja sin rättighet. (Av karta framgår att den yttre delen av bryggan inte ingår i gemensamhetsanläggningen. Red:s anm.) - Fördelarna av ekonomisk eller annan art av den yrkade gemensamhetsanläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Behovet för de boende på Kalvön att ta sig ut till sina fastigheter kan inte tillgodoses godtagbart på något annat sätt. - Anläggningen kan inrättas i enlighet med bestämmelserna i 8-11 §§anläggningslagen. - Samråd har skett med miljö- och stadsbyggnadsnämnden och länsstyrelsen, vilka förordat aktuellt läge m.m. för gemensamhetsanläggningen.
För fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande och drift indelades anläggningen i tre sektioner. Sektion 1 omfattade väg, sektion 2 parkeringsplats inklusive uppläggningsplats för båtar och sektion 3 gångväg och tillfällig körväg från parkeringsplats till brygga samt brygga. Alla de 16 deltagande fastigheterna fick andelstal i sektion 1.11 fastigheter tilldelades andelstal också i sektion 2 och sektion 3.
Härutöver beslöts om fastighetsreglering, innebärande att den del av den samfällda vägen som M.S. redan hade tagit bort inte längre skulle vara samfälld väg, samt om skyldighet för vissa fastighetsägare att utge ersättning till M.S. för dennes kostnader för anläggande av vägen i den nya sträckningen och för upplåtet område för vägen.
Göteborgs tingsrätt, fastighetsdomstolen
M.S. överklagade i Göteborgs tingsrätt, fastighetsdomstolen, och yrkade att domstolen skulle undanröja förrättningen i dess helhet, alternativt undanröja förrättningen och återförvisa ärendet till lantmäterimyndigheten med direktiv om att gemensamhetsanläggning i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ tre skulle inrättas. För det fall detta yrkande inte skulle bifallas yrkade han vissa ändringar i beslutet, bl.a. att den av honom ägda fastigheten Orrevik 2:11 skulle anslutas till gemensamhetsanläggningen.
Till grund för sitt yrkande om undanröjande av förrättningen i dess helhet anförde M.S.: Den befintliga bryggan rymmer på sin höjd sju mindre båtar. Det får förutsättas att alla till gemensamhetsanläggningen anslutna fastigheter kan komma att kräva att få nyttja bryggan som förtöjningsplats. Detta är inte möjligt. Ändamålet med gemensamhetsanläggningen kan därmed inte tillgodoses. Vid sådant förhållande får gemensamhetsanläggning ej inrättas.
De motparter som yttrade sig över överklagandet bestred yrkandet om undanröjande av förrättningen men hade inte något att erinra mot att Orrevik 2:11 anslöts till gemensamhetsanläggningen.
Fastighetsdomstolen (chefsrådmannen Marika Estreen, rådmannen Gunnar Krantz, fastighetsrådet Bertil Mattsson jämte nämndemän) höll syn på platsen och meddelade utslag den 9 maj 2001.
Fastighetsdomstolens överväganden
Fastighetsdomstolen bedömde det tilltänkta vägområdet enligt alternativ tre som helt olämpligt för en anläggning av aktuellt slag och ansåg att inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt alternativ tre inte kunde komma på fråga. Härefter anförde fastighetsdomstolen i sina överväganden:
Något alternativ till gemensamhetsanläggning enligt alternativ ett föreligger således inte. Fråga uppkommer då om en gemensamhetsanläggning enligt alternativ ett är tillräckligt ändamålsenlig för att en gemensamhetsanläggning skall få inrättas enligt detta alternativ. M.S. har här särskilt pekat på att den del av den befintliga bryggan som ingår i gemensamhetsanläggningen inte har tillräcklig kapacitet för att rymma de anslutna fastigheternas båtar.
Vid synen har fastighetsdomstolen i fråga om brygganläggningen kunnat konstatera bl.a. följande. Den del av bryggan som ingår i gemensamhetsanläggningen är belägen längs den södra sidan av en mindre, relativt grund havsvik. Motstående sida av havsviken, som också ingår i gemensamhetsanläggningen, utgörs av sandstrand. Längs bryggan har kraftiga stockar lagts ut. De båtar som var sjösatta vid synetillfället var förtöjda i dessa stockar. Enligt fastighetsdomstolens bedömning kan 10-15 mindre båtar förtöjas längs den del av bryggan som ingår i gemensamhetsanläggningen. Därtill kommer att det synes finnas vissa möjligheter att längs den motstående sidan av viken anordna ytterligare förtöjningsplatser. Sammanfattningsvis finner fastighetsdomstolen därför att gemensamhetsanläggningen såväl i fråga om bryggkapacitet som i övrigt är lämplig för sitt ändamål. Skäl att undanröja beslutet om inrättande av gemensamhetsanläggning föreligger således ej.
Fastighetsdomstolen behandlade härefter vissa andra av M.S. framförda yrkanden.
Domslut
Fastighetsdomstolens avgörande
Fastighetsdomstolen förordnade att Orrevik 2:11 skulle ingå i gemensamhetsanläggningen och bestämde andelstal för denna fastighet i samtliga sektioner. I övrigt skulle lantmäterimyndighetens beslut stå fast, bortsett från en viss jämkning på en här ej aktuell punkt.
Hovrätten för Västra Sverige
M.S. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att anläggningsbeslutet skulle undanröjas, i andra hand att förrättningen skulle återförvisas till lantmäterimyndigheten för ny handläggning. Han begärde vidare att hovrätten skulle hålla syn på stället eller uppdra åt en ledamot i hovrätten att verkställa undersökning på platsen.
Lantmäterimyndigheten yttrade sig på begäran av hovrätten.
Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsråden Ola Olsson och Henrik Winman, referent, samt fastighetsrådet Stig Landin) anförde i utslag den 28 juni 2002:
Hovrättens skäl
Hovrätten anser, med hänsyn till nedanstående bedömning av sakfrågan, att anledning saknas att hålla syn på stället eller uppdra åt ledamot i hovrätten att verkställa undersökning på platsen.
M.S. har som grund för sitt förstahandsyrkande angett att anläggningen inte tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse. Han har därvid vidhållit att inte samtliga 17 fastigheter som är anslutna till anläggningen kommer att kunna få båtplats vid den del av bryggan som ingår i anläggningen. M.S. har i hovrätten åberopat ett utlåtande av ett båtvarv. Enligt utlåtandet finns det vid denna del av bryggan plats för ca tio båtar.
M.S. har som grund för sitt återförvisningsyrkande angett att lantmäterimyndigheten inte utrett den nyss nämnda frågan.
Anläggningen är delad i tre sektioner. Sektion tre omfattar bl.a. bryggan med den avgränsning som framgår av anläggningsbeslutet. Endast fastigheter som har fått andelstal i den sektionen kan göra anspråk på att få båtplats där. I den nämnda sektionen har åtta fastigheter fått andelstal 1, vilket enligt lantmäterimyndighetens yttrande motsvarar en båtplats för var och en av dessa fastigheter. Det anförda innebär enligt hovrättens mening att det behov av båtplats som kan uppkomma med anledning av anläggningsbeslutet kommer att kunna tillgodoses genom det utrymme som tagits i anspråk. Gemensamhetsanläggningen tillgodoser alltså ändamål av stadigvarande betydelse för de fastigheter som är anslutna till den. På grund av det anförda skall det överklagade beslutet stå fast.
Domslut
Hovrättens avgörande
Hovrätten avslår överklagandet.
Högsta domstolen
M.S. överklagade och yrkade i första hand att anläggningsbeslutet skulle undanröjas, i andra hand att förrättningen skulle återförvisas till lantmäterimyndigheten för ny handläggning.
Övriga delägare i den tilltänkta gemensamhetsanläggningen hemställde att hovrättens avgörande skulle fastställas.
Lantmäteriverket avgav yttrande.
I sitt yttrande anförde Lantmäteriverket:
Inledning
Lantmäteriverket anser att de principiellt avgörande frågorna i målet är dels om det är möjligt att inrätta en gemensamhetsanläggning bestående av flera sektioner med olika deltagarkrets - inte bara skilda andelstalsserier - dels vilken rätt att utnyttja de olika sektionerna vid en sektionsindelning som deltagarna i en gemensamhetsanläggning har. Beroende på hur dessa frågor bedöms uppkommer frågan hur de olika anläggningarna som omfattas av de skilda sektionerna skall dimensioneras för att gemensamhetsanläggningen skall uppfylla kraven i anläggningslagen.
Frågan om sektionsindelning
Beträffande den företeelse som kallas sektionsindelning av en gemensamhetsanläggning kan först konstateras att regleringen av denna endast indirekt kan utläsas av lagtexten i 15 § anläggningslagen enligt vilken det för varje fastighet skall anges andelstal. I departementspromemorian, Ds Ju 1971:16, med förslag till anläggningslag m.m. var den föreslagna lydelsen ”ett andelstal”. Av propositionen framgår emellertid att man lagtekniskt gav möjligheten att sektionsindela en gemensamhetsanläggning genom att ersätta begreppet ”ett andelstal” med ordet ”andelstal”. Det uttalades bl.a. att hinder inte borde resas mot en sektionsindelning men att en sektionsindelning dock i allmänhet borde undvikas, inte minst med hänsyn till de komplikationer i fråga om förvaltningen av anläggningen som kunde uppkomma, prop. 1973:160, s. 218.
Anläggningslagens regler och de redovisade uttalandena i förarbetena ger således ett klart stöd för att det är möjligt att sektionsindela en gemensamhetsanläggning vid fördelningen av kostnaderna för gemensamhetsanläggningens utförande och drift. En följdfråga som återstår är om det är möjligt för en deltagande fastighet att ha andelstalet noll - dvs. inte erhålla något andelstal - för såväl utförande som drift i någon eller några sektioner i en sektionsindelad gemensamhetsanläggning.
I 41 och 48 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) finns regler om uttaxering av kostnader respektive rösträtt beträffande uttaxering av kostnader för skilda verksamhetsgrenar. I 48 § 1 st. SFL stadgas följande: ”I fall som avses i 41 § andra stycket får vid avgörande av fråga som enbart rör viss verksamhetsgren rösträtt utövas endast av de medlemmar som är bidragsskyldiga till denna verksamhetsgren.” I specialmotiveringen i förarbetena till lagrummet, prop. 1973:160, s. 436-437, uttrycks att en samfällighetsförenings verksamhet i vissa fall kan delas upp på skilda verksamhetsgrenar och då kan det inträffa att en del föreningsmedlemmar inte är skyldiga att bidra till kostnaderna för samtliga verksamhetsgrenar. Sammantaget finns således i lagen om förvaltning av samfälligheter och dess förarbeten belägg för att lagstiftaren utgått ifrån att medlemmar i en samfällighetsförening som omfattar flera verksamhetsgrenar - vilket bland annat är fallet när en gemensamhetsanläggning är sektionsindelad - inte skall behöva bidra till kostnaderna i alla verksamhetsgrenar, se prop. 1973:160 s. 218. Det betyder i sin tur att utgångspunkten torde ha varit att det skall vara möjligt att åsätta fastigheter andelstalen noll i en eller flera sektioner.
Ett praktiskt exempel på förekomsten av gemensamhetsanläggningar där fastigheter åsätts andelstalen noll i vissa sektioner utgör gemensamhetsanläggningar bestående av vägnät där det finns en huvudväg och ett antal stickvägar. Stickvägarna används enbart av fastighetsägarna längs dessa. Övriga deltagande fastigheter har inget behov av stickvägarna för transporter till och från olika typer av verksamheter till skillnad från de förhållanden som vanligtvis råder inom detaljplaneområden.
Sammanfattningsvis anser Lantmäteriverket, med stöd av det ovan anförda, att det inte föreligger hinder mot att fastigheter som ansluts till en gemensamhetsanläggning, som är indelad i sektioner, kan erhålla andelstal i vissa sektioner, samtidigt som de inte erhåller andelstal i andra sektioner. Däremot kan, enligt Lantmäteriverkets mening, en fastighet inte anslutas med andelstalet noll både vad avser utförande och drift till en gemensamhetsanläggning i dess helhet.
Rättighet att använda en gemensamhetsanläggnings olika delar
Det skall understrykas att de åberopade lagreglerna och förarbetsuttalandena avser fördelningen av kostnader för utförande och drift i en gemensamhetsanläggning och i anslutning därtill vissa rösträttsregler i samfällighetsföreningen. Ifråga om rättigheten att nyttja en gemensamhetsanläggning och dess olika sektioner behandlas inte företeelsen sektionsindelning. Enligt Lantmäteriverkets mening handlar alltså den så kallade sektioneringen om skyldigheten att bidra till anläggningens kostnader. Det är således inte fråga om en sektionering av rättigheterna. Det förtjänar påpekas att en majoritet av fastighetsägare utan andelstal inte kan besluta över huvudet på en minoritet av fastighetsägare med andelstal. Som redan har berörts har en fastighetsägare utan andelstal i en viss sektion inte rösträtt vid stämman, när en fråga som rör endast den sektionen behandlas, se den ovan omnämnda 48 § SFL.
Enligt 14 § 1 st. anläggningslagen är gemensamhetsanläggning och rätt till utrymme samfälld för de deltagande fastigheterna. En logisk följd av att gemensamhetsanläggningen och utrymmet för denna är samfälld för de deltagande fastigheterna är att de har samfälld rätt att nyttja hela anläggningen. En annan sak är att en fastighet som åsatts andelstalen noll i en sektion inte bedömts ha nytta och användning av den aktuella sektionen. Om fastighetens behov av att använda gemensamhetsanläggningen vid ett senare tillfälle inte längre står i proportion till andelstalet bör andelstalet ändras.
Vad gäller frågan om rättigheter är, som redan framgått, Lantmäteriverkets bedömning att det genom ett anläggningsbeslut skapas en rätt för alla deltagande fastigheter i en gemensamhetsanläggning att nyttja alla delar - sektioner - av densamma, men att andelstalen återspeglar vilka fastigheter som de facto har behov av ett sådant nyttjande och därför skall bidra till kostnaderna för anläggningens utförande och drift. En sektionsindelning av en gemensamhetsanläggning innebär således inte att fastigheter som saknar andelstal i en sektion rättsligt utesluts från rätten att nyttja den sektionen, även om något faktiskt behov inte föreligger. Genom avsaknaden av andelstal utesluts dock, vilket ter sig logiskt, de utan andelar från att ha inflytande på förvaltningen av de delar av anläggningen som de bedömts inte ha något behov av.
Dimensionering av en anläggning
Under denna rubrik anförde verket efter en genomgång av olika bestämmelser i anläggningslagen:
Lantmäteriverket anser således med utgångspunkt från vad som anförts ovan, att en gemensamhetsanläggning med en sektionsindelning som innebär att fastigheter har andelstalen noll i en viss sektion och där utrymme inte finns även för de i anläggningen ingående fastigheterna som inte tilldelats andelstal i sektionen att nyttja sektionen, är förenlig med anläggningslagens bestämmelser om inrättande av gemensamhetsanläggning. Enligt Lantmäteriverkets mening skulle, som framgått ovan, en dimensionering av olika sektioner i en gemensamhetsanläggning som innebär att utrymme finns för även de fastigheter som inte bedömts ha ett behov av de skilda sektionerna till och med kunna stå i strid med de ovannämnda bestämmelserna av betydelse för dimensioneringen.
Lantmäteriverket fann den aktuella gemensamhetsanläggningen tillåten enligt bestämmelserna i anläggningslagen.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Bo Widegren, föreslog i betänkande följande utslag:
Domskäl
Skäl
Den bildade gemensamhetsanläggningen är inrättad för 17 deltagande fastigheter och uppdelad i tre sektioner, vari fastigheter har åsatts olika andelstal och vissa fastigheter ej alls i någon sektion åsatts sådant. M.S. har nu gjort gällande att den i sektion 3 ingående bryggan inte lämnar utrymme för tillräckligt antal båtplatser, så att var i gemensamhetsanläggningen ingående fastighet erhåller en båtplats. Härvid har han påstått att bryggan endast ger utrymme för 10 båtplatser.
Han har särskilt invänt mot hovrättens utslag i det att däri skulle ha fastslagits, att de fastighetsägare som inte tillagts andelstal i sektion 3 inte kunde göra anspråk på att få nyttja bryggan och få båtplats där.
Överklagande som riktar sig mot domskäl kan inte tas upp till prövning. Klagandens talan kan emellertid ses som ett påstående, att den beslutade gemensamhetsanläggningen inte fyller de krav som anges i anläggningslagen att den skall tillgodose ett ändamål av stadigvarande betydelse för de deltagande fastigheterna.
Av 14 § första stycket anläggningslagen framgår att anläggningen och upplåtet utrymme härför är samfällt för de fastigheter som ingår i anläggningen. Innebörden härav är att samfälligheten har en sakrättslig anknytning till fastigheterna såsom tillbehör, prop. 1973:160 s. 207 och 213 f.
I lagen om förvaltning av samfälligheter regleras hur samfälligheten skall förvaltas och hur beslut fattas beträffande denna förvaltning. I 41 och 48 §§ nyssnämnda lag finns regler om uttaxering av kostnader och rösträtt när anläggningen omfattas av skilda verksamhetsgrenar. Skilda verksamhetsgrenar inom en anläggning brukar ge en indelning i sektioner med en sektion för var verksamhetsgren. I anmärkta proposition s. 218, uttalas att sektionsindelning i regel bör undvikas då det kan medföra komplikationer vid förvaltningen. Härav följer också att sådan indelning är tillåten om tillräckligt goda skäl finns. På samma ställe framgår också att sektionsindelning kan vara lämplig i vissa fall för att åsätta fastigheter olika andelstal allteftersom fastighet har nytta av sektionen. Detta innebär också att fastighet kan ges andelstalet noll inom viss sektion där fastigheten bedöms kunna åtnjuta endast ringa nytta. Förhållandet återspeglas i rösträttsreglerna för samfällighetsförening, a. prop. s. 359, 381 och 436 f., där bl.a. uttalas att ”medlemmarna bör … inte få vara med och fatta beslut som enbart rör verksamhetsgren till vilken de inte har bidragsskyldighet”.
Av den aktuella lagstiftningen följer inte någon annan konsekvens av att en fastighet inte åsatts andelstal inom viss sektion än att rösträtten på nyssnämnt sätt är begränsad. Däremot är en fastighet inte utesluten från rätt att nyttja även denna sektion eftersom utrymmet för anläggningen enligt 14 § anläggningslagen är samfällt. Rättigheten att använda gemensamhetsanläggningen och dess olika sektioner regleras alltså endast genom nämnda 14 §. Denna rättighet uppkommer genom anläggningsbeslutet. Redan i anläggningsbeslutet kan emellertid vissa föreskrifter meddelas som rör exempelvis indelning av en parkeringsplats eller en båtbrygga; i detta jämför Hemström, Gemensamhetsanläggningar, s. 96 ff. och 163 f., och Österberg, Samfälligheter, s. 88 och 118 ff. Dylika föreskrifter kan också inom ramen för ändamålet föreskrivas av samfällighetsföreningen. Föreningen kan även upplåta begränsad rätt till viss nyttighet av anläggningen, se a. prop. s. 334 f. och 377.
Frågan om dimensionering av anläggningen får aktualitet i det att densamma först med en riktigt avvägd dimensionering kan anses ändamålsenlig. När det gäller denna fråga aktualiseras tillämpning av 1, 5, 6 och 8 §§anläggningslagen.
I anmärkta proposition, s. 177 f., anges att syftet med 1 § inte är att ställa villkor för anläggningsbeslutet utan allmänt beskriva vilka anläggningar som omfattas av lagen. Bestämmelsen ersatte den i tidigare lagstiftning gjorda exemplifierande uppräkningen av olika anläggningar varå lagen ägde tillämpning. Uttrycket stadigvarande betydelse skulle uppfattas mer principiellt i den meningen att anläggningens syfte var att tillgodose ett långsiktigt behov. Däremot var det inte meningen att låsa läget för all framtid. Det framgår också av att anläggningen kunde begränsas i tiden samt justeras vid ändrade förhållanden. Ifrågavarande anläggning, som syftar bl.a. till att ge Kalvöborna båtplats och parkering på fastlandet samt tillsammans med andra vid vägen en utfartsväg till allmän väg, har typiskt sett ett långsiktigt ändamål. Ändamålet faller alltså inom lagstiftningens ram.
Tillämpning av 5 § anläggningslagen är inte aktuell eftersom förrättningsmannen när det gäller andelstal i de olika sektionerna gått på fastighetsägarnas önskemål om anslutning till respektive sektion. Klaganden har inte önskat anslutning till bryggsektionen. Därför kan han inte heller påkalla att hans behov av båtplats vid bryggan skall få påverka dimensionering av den aktuella stenbryggan. Vad nu sagts innebär å andra sidan inte att de fastigheter som inte ges andelstal i sektion 3 för tillfälliga behov skulle vara förhindrade att nyttja denna del av anläggningen. Om han önskar att hänsyn skall tas till hans behov av fast båtplats vid dimensioneringen får han begära förrättning att pröva anslutning av hans fastighet till anläggningssektionen i fråga. Någon tanke att tvångsansluta hans fastighet enligt 5 § anläggningslagen har inte funnits.
Innebörden i båtnadsvillkoret 6 § anläggningslagen är att fördelarna med anläggningen måste överväga kostnader och andra olägenheter. I detta ligger bl.a. att bryggsektionen inte får överdimensioneras på ett sådant sätt att det medför onödigt stor ekonomisk belastning för dem som åsatts andelstal.
Gemensamhetsanläggningen/sektionen skall enligt 8 § anläggningslagen utföras på ett sådant sätt att ändamålet med densamma vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Överdimensionering kan, även om båtnadsvillkoret är uppfyllt, medföra oskälig kostnad. Ändamålsprövningen medför inte att alla samfällighetsägare samtidigt skall kunna nyttja en viss verksamhet i en gemensamhetsanläggning. Anläggningens dimensionering vilar på en bedömning av hur stor anläggningen behöver vara för att svara mot ett rimligt behov. Härvid är det naturligt att utgå från dem som tilldelats andelstal i sektionen och alltså deltar i sektionsverksamhetens utrustning, underhåll o.d. En dimensionering som garanterar alla delägare egen båtplats, när sådant önskemål inte ens framställts, skulle kunna bedömas ge en oskäligt stor kostnad för dem som åsatts andelstal och alltså otillåten enligt bestämmelsen.
Prövningen enligt 6 och 8 §§anläggningslagen av anläggningens storlek, omfattning och utförande i övrigt ger inte anledning till annan bedömning än den som gjorts i ärendet. På grund av det anförda bör därför det avgörande som hovrättens utslag innehåller fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens avgörande.
Domskäl
HD (justitieråden Svensson, Lennander, Victor, referent, Lundius och Wersäll) meddelade den 19 maj 2004 följande utslag:
Skäl
Det överklagade avgörandet innebär inrättande av en gemensamhetsanläggning som beträffande kostnader för anläggningens utförande och drift (jfr 15 § anläggningslagen 1973:1149), indelats i tre sektioner omfattande 1. väg, 2. parkeringsplats inklusive uppläggningsplats för båtar och 3. gångväg och tillfällig körväg från parkeringsplats till brygga och brygga. Av de 17 i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheterna har endast 12 tilldelats andelstal i sektion 3.
Som grund för sina yrkanden i HD har M.S. åberopat att det inte finns ett tillräckligt antal båtplatser vid bryggan för att tillgodose samtliga i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheters rätt till båtplats varför anläggningen, i strid mot 1 och 8 §§anläggningslagen, inte är utförd på ett sådant sätt att ändamålet med anläggningen vinnes.
Som Lantmäteriverket utvecklat i sitt yttrande till HD innebär anläggningslagen inte något hinder mot att en gemensamhetsanläggning för fördelningen av kostnaderna för anläggningens utförande och drift indelas i sektioner. Det avgörande för hur andelstal i sådana fall bör fördelas inom varje sektion är främst den nytta som varje deltagande fastighet har av sektionen och den omfattning i vilken fastigheten kan beräknas använda denna. Något hinder föreligger därvid inte mot att någon viss eller vissa av de i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheterna inte tilldelas något andelstal i en sektion. Att så sker utesluter inte att anläggningen ändå, i överensstämmelse med 1 § anläggningslagen, i sin helhet kan anses tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för de deltagande fastigheterna.
Enligt 14 § anläggningslagen är en gemensamhetsanläggning samfälld för de fastigheter som deltar i anläggningen. Att en viss fastighet inte tilldelats andelstal i en viss sektion innebär således inte i sig att fastigheten inte skulle ha rätt att utnyttja sektionen. Av 8 § anläggningslagen får emellertid anses följa att inte endast anläggningen som sådan utan även i anläggningen ingående sektioner skall dimensioneras så att ändamålet vinnes med minsta möjliga intrång och olägenhet och utan oskälig kostnad. Detta innebär att dimensioneringen av en sektion skall anpassas efter i vilken omfattning som de i gemensamhetsanläggningen deltagande fastigheterna kan beräknas använda sektionen.
I förevarande fall har såväl fördelningen av andelstal i den sektion som bryggan ingår i som dimensioneringen av bryggan anpassats efter de önskemål som uttalats från de deltagande fastigheterna. Den utredning som förebringats ger inte anledning till annan bedömning av brygganläggningens kapacitet än den som fastighetsdomstolen gjort efter att ha företagit syn på platsen. Dimensioneringen av bryggan kan under sådana förhållanden inte anses stå i strid mot bestämmelserna i anläggningslagen. Hovrättens avgörande skall därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens avgörande.
HD:s utslag meddelat: den 19 maj 2004.
Mål nr: Ö 2989-02.
Lagrum: 1, 8, 14 och 15 §§anläggningslagen (1973:1149).