NJA 2004 s. 276

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller, Monica Kämpe och Lars Lundgren, referent) anförde i beslut den 6 februari 2004:

Beslut

Till stöd för sitt i första hand framställda yrkande har Domstolsverket åberopat att det inte framstår som rimligt att staten bidrar till kostnaderna i målet varför ansökan i enlighet med bestämmelserna i 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) skall avslås. Verket har i denna del tillagt att rättshjälp tidigare har beviljats i samma angelägenhet och att förhållandena inte har ändrats i nämnvärd utsträckning sedan den tidigare tvisten. Verket har därvid hänvisat till ett uttalande i den proposition som föregick rättshjälpslagen. Till stöd för sitt i andra hand framställda yrkande har Domstolsverket åberopat att befrielse från rättshjälpsavgift kan ske endast i de fall den rättssökande är underårig (23 § fjärde stycket rättshjälpslagen).

B.M.S. har hävdat dels att det föreligger särskilda skäl att bevilja henne rättshjälp i målet, dels att rättshjälpsavgiften bör jämkas till noll kr eftersom hon uppbär försörjningsstöd.

Hovrättens bedömning

Enligt 8 § rättshjälpslagen får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Innebörden av bestämmelsen är bl.a. att det normalt bör vara uteslutet att rättshjälp beviljas för en angelägenhet som redan varit föremål för rättslig prövning (prop. 1996/97:9 s. 123). Undantag kan dock finnas, exempelvis när nya väsentliga omständigheter helt har förändrat förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Som exempel på fall där detta kan förekomma angavs i nyssnämnda proposition tvister om vårdnad och umgänge då ny rättshjälp i vissa fall kan vara motiverad. Om talan i sådana mål inleds på nytt inom en relativt kort tid utan att förhållandena har ändrats i nämnvärd utsträckning kan det dock - enligt vad som uttalades i propositionen - knappast anses rimligt att staten åter går in med rättshjälp; under alla förhållanden bör krävas att nya omständigheter av betydelse för en ny sakprövning tillkommit för att rättshjälp skall beviljas.

Målet vid tingsrätten avser B.M.S:s och hennes tidigare make N.S:s gemensamma dotter S.S. och rör vårdnad, boende och umgänge. Dessa frågor har tidigare avgjorts av denna hovrätt genom dom den 4 oktober 2002. Sedan N.S. överklagat domen beslutade HD den 3 april 2003 att inte meddela prövningstillstånd i målet. Talan i det nu aktuella målet vid tingsrätten har väckts av N.S. Tingsrätten har i ett beslut den 29 september 2003 i fråga om interimistiska förordnanden konstaterat att de omständigheter som N.S. åberopat såsom nytillkomna strängt taget inte är mycket mera än att hovrättens förordnanden trätt i funktion på sätt som åsyftats.

Som framgått ovan bör det normalt inte komma i fråga att bevilja rättshjälp i en angelägenhet som tidigare varit föremål för rättslig prövning. I mål om vårdnad och umgänge bör dock undantag göras när nya väsentliga omständigheter helt har förändrat förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Den nu angivna principen bör emellertid - enligt hovrättens mening - i första hand tillämpas på den part som väcker talan i det nya målet. Det är ju enbart denne som kan förfoga över talan i den meningen att talan väcks och vidmakthålls om inte tingsrätten väljer att ogilla käromålet såsom uppenbart ogrundat. Den part som intar svarandeställning måste därvid i många fall ha att utgå från att målet kommer att prövas i hela dess vidd på nytt och att hans eller hennes talan därför måste förberedas och utföras med samma omsorg som om de i målet aktuella frågorna inte tidigare hade prövats. Det sagda hindrar dock inte att i fall som nu avses särskild restriktivitet iakttas även när det gäller svarandepartens rätt till rättshjälp. En förnyad prövning av frågorna i målet kan ofta vara mindre komplicerad än den prövning som skett vid det första tillfället. En fråga som särskilt bör beaktas vid prövningen av svarandepartens ansökan om rättshjälp är om motparten företräds av ett ombud.

B.M.S. är svarandepart i målet vid tingsrätten. Hennes motpart - N.S. - företräds av ett ombud. Även om de nytillkomna omständigheterna synes vara av begränsad omfattning anser hovrätten att förhållandena i målet är sådana att B.M.S. - såsom tingsrätten funnit - bör beviljas rättshjälp i målet. Tingsrättens beslut i denna del skall således stå fast.

Den som beviljas rättshjälp skall enligt 23 § första stycket rättshjälpslagen betala en rättshjälpsavgift. Avgiften består av en viss andel av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Hur stor andel som skall betalas beror på rättshjälpstagarens ekonomiska situation. Det finns sex olika avgiftsintervaller, från två procent av kostnaderna upp till fyrtio procent (se 23 § andra stycket rättshjälpslagen). Om den rättssökande är underårig får, enligt 23 § fjärde stycket rättshjälpslagen, beslutas att någon rättshjälpsavgift inte skall betalas, om sökandens ekonomiska förhållanden ger anledning till det. Enligt 24 § rättshjälpslagen skall procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften fastställas när rättshjälp beviljas.

Någon möjlighet att befria B.M.S. från rättshjälpsavgift finns inte. På grund härav och med beaktande av vad som kommit fram om hennes ekonomiska förhållanden skall procentsatsen för beräkning av hennes rättshjälpsavgift fastställas till två procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Tingsrättens beslut skall ändras i enlighet härmed.

Slut

Hovrätten, som anmärker att den rättsliga angelägenheten som omfattas av beslutet om rättshjälp avser vårdnad om barn m.m., ändrar endast på så sätt tingsrättens beslut att den procentsats efter vilken B.M.S. skall betala rättshjälpsavgift bestäms till två procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet.