NJA 2005 not 1
S.Y. mot C.L. angående grovt tjänstefel m.m.
Den 4:e. 1. (B 4952-04) S.Y. mot C.L. angående grovt tjänstefel m.m.
Göteborgs tingsrätt ogillade genom dom den 19 februari 2004 ett åtal mot S.Y. Sedan åklagaren överklagat domen avslog Hovrätten för Västra Sverige i beslut den 16 april 2004 S.Y:s begäran om att åklagarens överklagande skulle avvisas. I hovrättens avgörande deltog, som referent i målet, hovrättsrådet C.L. Sedan S.Y. på nytt begärt att åklagarens överklagande skulle avvisas erhöll han från C.L. en skrivelse, upprättad den 28 oktober 2004, i vilken denne upplyste honom om att hovrätten inte funnit skäl att ändra uppfattning i frågan.
S.Y. väckte åtal mot C.L. för grovt tjänstefel. Vidare yrkade han att HD skulle besluta att åklagarens överklagande av tingsrättens dom skulle avvisas och tingsrättens dom fastställas.
HD:s dom. Domskäl.S.Y:s yrkanden om att HD skall avvisa åklagarens överklagande av tingsrättens dom och fastställa tingsrättens domslut kan inte prövas av HD i denna ordning. Dessa yrkanden skall därför avvisas.
HD finner att åklagarens överklagande, sett mot bakgrund av hans talan i tingsrätten, uppfyller kraven i 51 kap. 4 § RB.
Det är därför uppenbart att åtalet mot C.L. är ogrundat. Åtalet skall ogillas och dom i målet meddelas utan att stämning utfärdas.
Domslut
Domslut.HD, som avvisar S.Y:s yrkanden beträffande åklagarens överklagande och tingsrättens dom, ogillar det enskilda åtalet.
Den 8:e. 2.(Ö 2111-03, Ö 4682-04) R.E. mot Riksåklagaren och E.E. angående resning.
Svea hovrätt dömde den 23 december 1993 R.E. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse tre år. Genom domen förpliktades R.E. vidare att betala skadestånd till E.E. HD fann i beslut den 15 mars 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd.
R.E. ansökte om resning i målet. Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.
HD, beslutpå förslag av föredraganden:R.E. dömdes vid Falu tingsrätt och i hovrätten mot sitt nekande för att han vid två tillfällen under tiden augusti 1987– april 1989 haft sexuellt umgänge med sin dotter E.E., född år 1979. Domarna grundades på E.E:s uppgifter under förundersökningen samt på stödbevisning bl.a. i form av ett läkarutlåtande beträffande skador i underlivet.
Tingsrätten uttalade att de skador i E.E:s underliv som dokumenterats var helt avgörande för bedömningen. Skadorna hade uppdagats i samband med en läkarundersökning som skedde efter det att E.E. i förhör lämnat uppgifter om samlag. I målet hördes bl.a. överläkaren K.O. och leg. psykologen K.B. K.O. hade medverkat vid läkarundersökningen och utfärdat läkarutlåtandet. K.B. hade som rättens sakkunnige utfärdat ett utlåtande och uttalat sig om tillförlitligheten i E.E:s uppgifter. Tingsrätten fann sammantaget ställt utom rimligt tvivel att R.E. haft samlag med E.E. vid minst två tillfällen under påstådd tid.
Hovrätten fann att E.E:s uppgifter fick sådant stöd av läkarutlåtandet och av övrig bevisning i målet att man inte fann skäl frångå tingsrättens bedömning.
R.E. har till stöd för sin ansökan om resning anfört att E.E. på senare tid för flera personer, bl.a. för hans ombud i detta ärende, berättat att hennes utpekande av honom varit oriktigt och att han inte begått de gärningar för vilka han dömts samt att hon blivit påverkad av annan att säga att hon utsatts för sexuella övergrepp.
På uppdrag av Riksåklagaren har kompletterande förundersökning ägt rum. Förhör har därvid hållits, bl.a. med E.E.
E.E. har vid det kompletterande polisförhöret berättat att hon inte minns så mycket från den aktuella tiden. Hon har vidare berättat att hon och fadern återupptog kontakten när hon var runt 20 år och att hon ungefär ett halvår före resningsansökan blev kontaktad av sin far, som ville att de skulle klara ut allting kring anklagelserna mot honom. Före det hade hon inte tänkt på att hon tidigare talat osanning och hon har inte heller tidigare tänkt på att hon skulle vilja få saken överstökad. En tid senare sade hennes pappa att han hade skaffat en advokat så att de skulle få ordning på det här som hon straffat honom för. Hon har i det nya förhöret vidare uppgett att hon berättade om övergreppen först för sin fostermor och att hon kände sig pressad av fostermodern att berätta om att hon utsatts för sexuella övergrepp trots att hon själv förnekade detta. Fostermodern sade åt henne att berätta vad fadern gjort med henne. Hon vet inte var hon fick allt ifrån som hon berättade under förhören. Tillfrågad om de skador som dokumenterats i samband med utredningen har hon i det nya förhöret uppgett att hon inte vet varifrån dessa kommer och att hon inte minns att hon blivit läkarundersökt eller att skadorna konstaterades. Hon kan inte minnas att hon varit utsatt på något annat sätt eller varit med om någon olycka som skulle ha kunnat orsaka skadorna. Hon har förklarat att hon innerst inne vet att hon inte blivit utsatt för övergrepp men att hon inte kan förklara hur.
De påstådda övergreppen ägde rum när E.E. var åtta till tio år gammal. Vid tiden när E.E. lämnade de nya uppgifterna hade det förflutit tio år från hovrättens dom och fjorton år från tiden för de påstådda gärningarna. De uppgifter som E.E. nu lämnat vid polisförhör är vaga och ger inte någon vidare information om den tid som åtalet mot R.E. avser. Uppgifterna synes närmast innebära att de övergrepp som hon berättade om under 1993 inte alls har ägt rum.
I brottmålet skedde en noggrann prövning såväl av de uppgifter som E.E. då lämnat som av den övriga bevisningen. Mot den bakgrunden, och med beaktande även av den tid som förflutit efter hovrättens dom, kan de nya uppgifterna inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att de nya uppgifterna skulle ha lett till att R.E. frikänts eller till att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 225 ff.). Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om R.E. förövat de brott för vilka han dömts. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.
HD avslår resningsansökningen.