NJA 2005 not 11

H.G. överklagade rådhusrättens dom i fråga om påföljd. Också i hovrätten erkände han att han i syfte att gå främmande makt tillhanda lämnat uppgifter till F.E. om svenska militära förhållanden. Hovrätten fann styrkt att H.G. hade lämnat F.E. flertalet av de upplysningar som rådhusrätten funnit att han lämnat till denne. Hovrätten fann på de av rådhusrätten anförda skälen att H.G:s spioneriverksamhet varit av mycket farlig beskaffenhet. Hovrätten fastställde rådhusrättens domslut beträffande honom.

H.G. överklagade hovrättens dom och återtog i samband därmed sitt erkännande. HD meddelade inte prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därför fast.

I en ansökan om resning år 1974 vidhöll H.G. att hans erkännande vid rådhusrätten och hovrätten inte var riktigt. Han gjorde gällande att även om han skulle ha lämnat uppgifter till F.E. om svenska militära förhållanden, så hade han inte haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Han framhöll att domen mot honom i väsentlig mån grundats på uppgifter från F.E., vilka domstolarna satt tilltro till. Han gjorde gällande att F.E:s uppgifter inte var sanningsenliga och att F.E. över huvud taget inte var trovärdig. I frågan om F.E:s trovärdighet åberopade H.G. en av professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi Arne Trankell verkställd utredning, som motsvarade en av Arne Trankell utgiven bok med titeln ”Chef för Grupp Norr. En dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget”. Vidare åberopade H.G. bl.a. viss utredning om en radiosändare, som F.E. haft i sin besittning, om konstruktionen av olika chiffersystem och om den sovjetiska underrättelsetjänstens arbetsmetoder. Som skäl för sitt tidigare erkännande anförde H.G. bl.a. att han varit pressad vid förhören och då, liksom vid rättegången, befunnit sig i ett fysiskt och psykiskt dåligt skick samt att han inte fått något egentligt stöd från sin offentlige försvarare. HD lämnade i beslut den 28 april 1975 H.G:s resningsansökning utan bifall. HD fann sammanfattningsvis att Arne Trankells utredning inte kunde anses ha lett till att frågan om F.E:s trovärdighet kommit i ny belysning och att det material som åberopats, i den mån det innefattade omständigheter och bevis som inte tidigare förebragts, inte sannolikt skulle ha lett till att H.G. skulle ha frikänts eller att hans brott skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse. Inte heller kunde, med hänsyn till vad som åberopats och vad som i övrigt förekommit, synnerliga skäl för resning anses föreligga.

Även F.E. är numera avliden.

Skäl.H.G. har som huvudsakligt stöd för sin ansökan hänvisat till en forskningsrapport. Han har vidare hänvisat till Arne Trankells utredning och till uttalanden bl.a. från en person som uppgetts vara talesman för det ryska utrikesspionaget och från en person som tidigare dömts för spioneri.

Den av H.G. åberopade rapporten är rubricerad ”Forskningsrapport med utredning avseende det militära sekretessvärdet rörande vissa uppgifter avseende den s.k. Enboms-affären”. Rapporten är upprättad den 11 oktober 2001 av överstelöjtnanten Stellan Bojerud vid Försvarshögskolan. I rapporten anges under rubriken utlåtande bl.a.attde uppgifter som H.G. skriftligen av rätten befunnits ha lämnat till F.E. varit av sådan beskaffenhet att de tveklöst och uppenbart inte inneburit någon som helst skada för rikets säkerhet, även om de kommit främmande makt tillhanda, attde uppgifter som H.G. av rätten befunnits ha lämnat muntligen till F.E. varit av sådan beskaffenhet att de var för sig och sammantaget inneburit försumbar eller obefintlig skada för rikets säkerhet, även om de kommit främmande makt tillhanda, och attövervägande skäl talar för att de uppgifter som H.G. av rätten befunnits ha lämnat till F.E. inte alls varit hemliga samt attdet allvarligt måste ifrågasättas om H.G. haft en sådan ställning inom försvaret att han kan anses ha särskilt betrotts med kunskap om hemliga sakförhållanden. Vidare anges bl.a. att då utlåtandet endast är en militär bedömning behövs också en juridisk granskning av ärendet.

Sedan HD i ärendet förordnat att Försvarsmakten (Högkvarteret) skulle inkomma med skriftlig förklaring och att Försvarsmakten även skulle yttra sig över vilka uppgifter som varit hemliga och grunden för dessa förhållanden har Försvarsmakten anfört bl.a. följande. Det är nu förenat med betydande svårigheter att göra en menbedömning i fråga om de uppgifter som H.G. år 1952 bedömdes ha lämnat. Försvarsmakten har ändå genomfört en förnyad menbedömning, utgående från de förhållanden som förelåg då Försvarsstaben beslutade sitt yttrande i juni 1952. Den nya bedömningen har utförts av Norra militärdistriktet i Boden, vars underrättelse- och säkerhetsavdelning haft uppgiften att göra en förutsättningslös menbedömning av de uppgifter som H.G. bedömdes ha lämnat ut. Enligt Försvarsmaktens uppfattning har inget framkommit som föranleder en annan bedömning än den som gjordes år 1952 med de då gällande bestämmelserna och de då rådande förhållandena. Försvarsmakten har, för var och en av de i ärendet aktuella uppgifterna, redovisat skälen för sin inställning. Försvarsmakten har anfört att det vid en jämförelse mellan den nya menbedömningen och Försvarsstabens menbedömning år 1952 framgår vissa smärre avvikelser men att dessa avvikelser enligt Försvarsmaktens mening inte påverkar den sammantagna bedömningen och den slutsats som dragits såväl år 1952 som i dag. Försvarsmakten har i yttrandet vidare sammanfattat sin syn på frågan om sekretess kan föreligga för uppgifter om förhållanden som i ärendet påstås vara allmänt kända.

Riksåklagaren har till stöd för att det inte föreligger skäl att bevilja resning anfört sammanfattningsvis följande. Han ställer sig bakom den slutsats och de grunder för slutsatsen som framförts av Försvarsmakten. Han anser att de omständigheter som H.G. åberopat i resningsärendet varken för sig eller sammantagna är av sådan beskaffenhet att det är sannolikt att H.G. skulle ha frikänts eller att något av brotten skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse än dem som tillämpats. Inte heller finns det, enligt riksåklagarens mening, synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om H.G. har förövat de aktuella brotten.

Till stöd för att det föreligger hinder mot att bevilja resning har riksåklagaren anfört sammanfattningsvis följande. Om Försvarsstabens menbedömning på ett auktoritativt sätt ifrågasatts år 1952 hade inriktningen på utredningen och processen blivit en annan och hovrättens dom säkerligen fått ett annat innehåll. Det är dock inte säkert att H.G. skulle ha frikänts och det är därmed inte uppenbart hur domen skall ändras. Det enda sättet att utröna den frågan är genom en ny rättegång. En meningsfull rättegång och en rättvis prövning av åtalet är i dag, mot bakgrund av den tid som förflutit sedan gärningarna begicks, inte möjlig att genomföra.

Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som tidigare inte har förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts till en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade förövat det brott för vilket han dömts.

H.G. har dömts för att han under åren 1948 och 1949 lämnat vissa uppgifter om militära förhållanden till F.E. Åtalet och domarna är inte preciserade på ett sådant sätt att det framgår vid vilka tillfällen under de aktuella åren som de olika uppgifterna har lämnats. Hovrättens dom får därför bedömas från utgångspunkten att alla de uppgifter som H.G. enligt hovrättens dom lämnat till F.E. grundat ansvar för spioneribrott enligt både de spioneribestämmelser som gällde år 1948 och de spioneribestämmelser som gällde år 1949.

Enligt år 1948 gällande spioneribestämmelser bestraffades enligt 8 kap. 9 § strafflagen den som obehörigen satte sig i besittning av eller lät anskaffa upplysning om ”något sakförhållande, som bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden”. Straffet var fängelse eller straffarbete högst fyra år eller, om faran var ringa, böter. Samma straff stadgades för den som obehörigen tog befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattade upplysning om sådant sakförhållande som avsågs i bestämmelsen. Samma straff stadgades också, enligt 10 § 1 st. samma kapitel, för den som obehörigen till annan lämnade sådan upplysning eller utlämnade sådant föremål som sades i 9 §. 2 st. i 10 § innehöll en straffskärpningsregel; om brottet begåtts av någon, vilken på grund av allmän eller enskild tjänst eller avtal särskilt betrotts med kunskap om det hemliga sakförhållandet eller med föremål som innefattade upplysning därom, skulle dömas till straffarbete högst sex år. Också 11 § i samma kapitel innehöll straffskärpningsregler. Enligt 1 st. skulle den som begått gärning som sades i 9 § för att gå främmande makt tillhanda dömas till straffarbete i högst sex år. Detsamma skulle enligt 11 § 2 st. första meningen gälla beträffande gärning som avsågs i 10 § 1 st. Om sådant spioneri förövats av någon som avsågs i 10 § 2 st. eller om vad som uppenbarats var av synnerlig vikt, var straffet enligt 11 § 2 st. andra meningen straffarbete från och med fyra år till och med tio år eller på livstid. De straffbestämmelser som H.G. dömts enligt är 8 kap. 11 § 1 st. och 2 st. såväl första som andra meningen.

I förarbetena till de bestämmelser som gällde år 1948 uttalades, beträffande innebörden av kravet på att visst förhållande borde hållas hemligt, bl.a. att sakförhållanden som av var och en tydligt kunde iakttas utan några särskilda anordningar och inte uteslutande var av militär betydelse, inte var hemliga. Som hemligt kunde inte heller anses vad som var allmänt känt, även om myndigheterna försett det med hemligstämpel. Om en hemlighet utlämnats för publicering av en myndighet upphörde den att vara hemlig i lagens mening. (Se NJA II 1941 s. 32.) Med anledning av att forskningsrapporten utgår från de militära sekretessbestämmelser som fanns 1948–1949 kan anmärkas att det i förarbetena inte antyds att uppgifter om sakförhållanden, för att kunna anses hemliga och grunda ansvar enligt år 1948 gällande spioneribestämmelser, måste ha varit sekretessbelagda enligt då gällande sekretessreglering, i första hand 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Spioneribestämmelserna genomgick omfattande förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1949. Enligt år 1949 gällande spioneribestämmelser dömdes enligt 8 kap. 4 § strafflagen den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen anskaffade, befordrade eller lämnade uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, oavsett om uppgiften var riktig eller inte, för spioneri till straffarbete i högst sex år eller, om brottet var ringa, till fängelse. Samma straff var föreskrivet för den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen framställde eller tog befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innehöll sådan uppgift. Spioneri, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet var att anse som grovt, skulle enligt 5 § i samma kapitel bedömas som grovt spioneri och föranleda straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet var grovt skulle enligt andra stycket i samma paragraf särskilt beaktas om gärningen var av särskilt farlig art med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållanden av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

I förarbetena till de bestämmelser som trädde i kraft år 1949 uttalades bl.a. att det för ansvar för spioneri inte längre krävdes att gärningen avsåg en uppgift som angick ett sakförhållande som borde hållas hemligt för främmande makt. Istället infördes kravet att ett uppenbarande av uppgiften för främmande makt skulle kunna leda till men. Vidare anfördes att uppgift om sakförhållande som var allmänt känt, inte bara inom landet, inte föll under bestämmelsen, eftersom en sådan uppgift inte kunde anses angå förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men. Det framhölls dock att ett systematiskt insamlande av uppgifter, vilka var för sig var ofarliga, kunde vara menligt för rikets säkerhet och därför falla under spioneribestämmelsen. (Se NJA II 1948 s. 254.) Departementschefen framhöll, när det gällde sådant som inte kunde medföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen, att kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsning till verkligt betydelsefulla ting (NJA II 1948 s. 259–260).

De uppgifter om militära förhållanden som H.G. enligt hovrättens dom lämnat till F.E. rör utformningen av vissa fort i Bodenområdet, platsen för en större bunker, existensen av en befästningsanläggning, vissa förråd, bl.a. för lagring av drivmedel, vissa transporter av bl.a. ammunition och en planerad befästningslinje.

Även om det är förenat med svårigheter att nu göra en bedömning med utgångspunkt i förhållandena i slutet på 1940-talet, framstår det som klart att de aktuella uppgifterna är av sådant slag att de typiskt sett borde ha hållits hemliga för främmande makt av hänsyn till rikets försvar enligt år 1948 gällande spioneribestämmelser (jfr NJA II 1941 s. 30). Det kan vidare noteras att uppgifterna rör sådana förhållanden som i 8 kap. 4 § strafflagen, i den lydelse paragrafen hade år 1949, angavs som exempel på uppgifter vars uppenbarande för främmande makt kunde medföra men (jfr Beckman m.fl., Brott mot staten och allmänheten, 1949 s. 177). Det har inte framkommit att uppgifterna var allmänt kända eller att uppgifterna offentliggjorts på ett sådant sätt att de inte var hemliga. Att uppgifter om befästningsarbeten och annat publicerats tidigare innebär inte utan vidare att de uppgifter som H.G. skall ha lämnat var offentliga. De publicerade uppgifter som forskningsrapporten hänför sig till avser en viss typ av fort och utrustning hos bemanningen av befästningar; information huruvida sådana sakförhållanden förelåg också vid tiden för H.G:s uppgiftslämnande bör ha kunnat betraktas som hemlig.

Hovrätten har med stöd av de bedömningar som gjordes i yttrandet från Försvarsstaben år 1952 ansett att de aktuella uppgifterna är av sådant slag att de kunde grunda ansvar för spioneri enligt de bestämmelser som gällde år 1948 och år 1949. Enligt Försvarsstabens yttrande rörde flertalet uppgifter förhållanden av synnerlig vikt för försvaret. Försvarsmakten har efter en förnyad bedömning år 2002 ansett att inget har framkommit som föranleder en annan bedömning än den som gjordes år 1952 med de då gällande bestämmelserna och de då rådande förhållandena.

Mot denna bakgrund finner HD att vad som nu framkommit om de uppgifter som H.G. enligt hovrättens dom lämnat till F.E. inte innebär att det kan anses föreligga skäl för resning enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB på grund av domstolarnas bedömning av dessa uppgifter. Frågorna om F.E:s trovärdighet, H.G:s återtagande av sitt erkännande och hans möjlighet att försvara sig i rättegången har prövats tidigare och det finns inte nu anledning att göra en annan bedömning än då. Det finns inte heller synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om H.G. förövat de brott för vilka han dömts. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.

Avgörande.HD lämnar resningsansökningen utan bifall.