NJA 2006 not 25

Den 28:e. 25.(B 585-06) G.E.D. mot S.B. m.fl. angående tjänstefel.

G.E.D. ansökte – som det fick förstås – om stämning å S.B. m.fl. justitieråd i HD med yrkande om ansvar för tjänstefel och visst skadestånd. Han ansökte vidare om att rättshjälpsbiträde skulle förordnas för honom.

HD,beslut på förslag av föredraganden: Skäl.Enligt 12 kap. 8 § 1 st RF och 20 kap. 10 § 2 RB är G.E.D. inte behörig att väcka åtal för brott i utövning av tjänst som ledamot i HD. Han får inte heller enligt 22 kap. 8 § RB väcka talan om enskilt anspråk. G.E.D:s ansökan skall därför avvisas såvitt nu är i fråga.

Avgörande.Såvitt nu är i fråga lämnar HD G.E.D:s begäran om rättshjälpsbiträde utan bifall och avvisar hans ansökan om stämning.

Den 12:e. 26.(B1806-05) Riksåklagaren mot S.A. angående tjänstefel.

Bakgrund. Den 1 maj 2003 var det en ”Reclaim the city-demonstration” i Stockholm vid bl.a. Stureplan. Demonstrationen ledde till omfattande kravaller. Ett stort antal personer som deltog i dessa gick till angrepp mot poliser genom att bl.a. kasta flaskor och stenar på dem. Två polisbilar blev nedklottrade och sönderslagna. Polisen använde i flera fall våld mot personer i samband med våldsamheterna.

Polisinspektören S.A. tjänstgjorde som gruppchef i en s.k. deltagrupp vid Stureplan. Sedan kravallerna vid Stureplan klingat av kom vissa grupperingar av demonstranter att uppehålla sig vid Skeppsbron. Senare uppstod nya kravaller vid Björns Trädgård på Södermalm. S.A. kom att delta i ett gripande av en person på Skeppsbron nära Slussplan. R.S. och S.Ö.S. vilka hade varit vid Stureplan när kravallerna ägde rum, passerade Skeppsbron och platsen för gripandet. De var i sällskap med sina kamrater E.E. och K.H. samt ytterligare en kamrat. S.A. eller någon annan polis uppmanade dem att lämna platsen där gripandet av personen skedde. När flickorna gick från platsen i riktning mot Slussen gick S.A. och en annan polis efter dem. I samband därmed knuffade S.A. R.S. tre gånger i ryggen. S.Ö.S. reagerade på detta genom att peka finger mot S.A. Denne sprang efter henne och tog tag i henne samt förde upp och tryckte henne mot ett räcke vid Slussplan. Under händelseförloppet höll S.A. en batong i en av sina händer. Han förde S.Ö.S. till en polisbuss för att skyddsvisitera henne. I samband med visiteringen sparkade eller puttade han henne med sin fot på hennes högra vad. Polisen tog S.Ö.S. från platsen i polisbussen. J.E., som hade varit på Stureplan under kravallerna, såg den aktuella händelsen från kajsidan på Skeppsbron och videofilmade den.

Åklagaren yrkade vidStockholms tingsrättansvar mot S.A. för misshandel, alternativt ofredande, alternativt tjänstefel bestående i att han under tjänstgöringen som polis hade misshandlat S.Ö.S. genom att med batong tilldela henne minst två slag på kroppen och ett slag på armen samt sparka henne på benet, vilket medfört smärta, ömhet och blåmärken. Genom dom den 29 juni 2004 ogillade tingsrätten åtalet.

Sedan åklagaren överklagat domen iSvea hovrätt fastställde hovrätten i dom den 6 april 2005 tingsrättens dom.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle döma S.A. för tjänstefel enligt följande i HD justerade gärningsbeskrivning. S.A. har under tjänstgöring som polis vid Polismyndigheten i Stockholms län den 1 maj 2003 på Skeppsbron i Stockholms kommun av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att ta tag i S.Ö.S., lyfta henne och trycka henne mot ett räcke för att genomföra en tjänsteåtgärd trots att andra medel inte varit otillräckliga och det dessutom med hänsyn till omständigheterna inte varit försvarligt. Gärningen är inte att bedöma som ringa. S.A. bestred ändring.

HD (justitieråden Blomstrand, Pripp, Lundius och Virdesten, referent) dom:Domskäl.

Den 1 maj 2003 förekom omfattande demonstrationer i Stockholm som ledde till våldsamma kravaller vid bl.a. Stureplan. S.A. tjänstgjorde där som gruppchef. Sedan kravallerna klingat av fick S.A. order att stävja nya oroshärdar. På Skeppsbron gjorde han i detta syfte ett ingripande mot S.Ö.S. för att avlägsna henne från platsen.

Riksåklagaren har påstått att S.A. vid ingripandet mot S.Ö.S. av oaktsamhet använt ett våld som inte varit tillåtet enligt 10 § polislagen (1984:387) och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Allmänna principer för polisingripanden finns i 8 § polislagen där de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna läggs fast. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske bara när det är nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det aktuella fallet och enligt proportionalitetsprincipen skall arten och varaktigheten av ingripandet stå i rimlig proportion till det mål som man avser att uppnå (prop. 1983/84: 111 s. 73 f.). Enligt 10 § 1 st. 4 polislagen får en polisman, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, bl.a. om polismannen med laga stöd skall avlägsna någon från ett visst område. Sådant våld mot person får emellertid enligt paragrafens andra stycke brukas endast om polismannen möts av motstånd. Med motstånd avses inte bara motstånd med våld utan även passivt motstånd. I förarbetena till 10 § polislagen framhålls att det av behovs- och proportionalitetsgrundsatserna följer att onödig kraftutveckling skall undvikas. Det är t.ex. otillåtet att använda smärtsamma grepp eller utdela slag om det för att genomföra en viss åtgärd är tillräckligt att använda mindre kraftfulla medel. När man i efterhand bedömer ett händelseförlopp måste man dock se till situationen som helhet (a. prop. s. 93 ff.)

.

Riksåklagaren har inte ifrågasatt S.A:s beslut att vid det aktuella tillfället avlägsna S.Ö.S. Eftersom hon försökte springa från platsen har hon enligt riksåklagaren gjort sådant motstånd som avses i 10 § 2 st. polislagen och förutsättningarna för att S.A. skulle ha rätt att bruka våld vid ingripandet mot S.Ö.S. har alltså förelegat. Det våld som S.A. brukat har emellertid enligt riksåklagaren varken varit behövligt eller försvarligt i den mening som avses i denna paragraf.

Riksåklagaren har åberopat en videofilm av vilken framgår att S.A. sprang efter S.Ö.S. och att han, sedan han tagit tag i henne, förde henne några steg framåt mot ett räcke för att direkt därefter tillsammans med en poliskollega leda bort henne till en polisbil.

S.Ö.S. har inför hovrätten uppgett att S.A. slängde in henne i räcket men att hon inte vet om han lyfte henne. S.A. har å sin sida bestämt förnekat att han skulle ha lyft S.Ö.S. men han har medgett att han förde henne mot räcket. Anledningen härtill var att han ville ha ryggen fri med tanke på att det fanns mycket folk på platsen.

Även om det för att genomföra ingripandet hade varit tillräckligt om S.A., sedan han tagit tag i S.Ö.S., hållit fast henne, måste det med hänsyn till omständigheterna på platsen och den allmänt oroliga situationen efter händelserna vid Stureplan anses försvarligt att han förde henne mot räcket. Händelseförloppet var snabbt och det går inte att av videofilmen dra några säkra slutsatser om vilket våld S.A. brukade framme vid räcket. Visserligen syns det att S.Ö.S:s kropp böjer sig över räcket och att hennes fötter lyfter från marken. Det framgår emellertid varken av videofilmen eller av utredningen i övrigt att S.A. lyfte S.Ö.S. eller att han använde mer kraft än som behövdes för att fullfölja ingripandet mot henne. Det kan därför inte anses klarlagt att det våld som S.A. använde vid ingripandet var oförenligt med 10 § polislagen och att han därigenom skulle ha förfarit oaktsamt vid myndighetsutövning.

På grund av det anförda skall åtalet för tjänstefel ogillas.

Domslut:HD fastställer hovrättens domslut.

(JustitierådetSkarhed var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan på sätt framgår av följande yttrande:

Den fråga målet gäller i första hand är om det våld S.A. använt mot S.Ö.S. varit behövligt och försvarligt i den mening som avses i 10 § polislagen (1984:387). Vid denna prövning har HD att utgå från Riksåklagarens bedömning att det inte finns skäl att ifrågasätta S.A:s beslut om att avlägsna S.Ö.S. från platsen och att hennes försök att springa iväg var ett försök att undkomma som är att bedöma som en sådan form av motstånd som avses i 10 § 2 st. polislagen vilket givit S.A. rätt att använda våld för att genomföra tjänsteåtgärden.

Bestämmelsen om polismans befogenhet att använda våld i 10 § polislagen innebär emellertid inte att polismannen ”skall” använda våld om förutsättningarna för detta är uppfyllda utan att han ”får” göra det ”i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt”. Bestämmelsens formulering markerar att polismannen alltid skall välja den minst ingripande åtgärden för att lösa en uppkommen situation.

Som framgår av den videofilm som Riksåklagaren åberopat och som också anges i tingsrättens dom reagerade S.A. kraftigt på att S.Ö.S. pekade finger åt honom. Detta skedde i ett läge när S.Ö.S. och hennes tre kvinnliga kamrater hade förflyttat sig ett gott stycke från den plats på Skeppsbron där polisen höll på att säkerställa att en gripen person kunde föras in i en piketbuss. Av filmsekvensen framgår att S.A. och hans kollega stannade upp, såvitt kan bedömas för att de inte ansåg sig behöva följa efter de fyra flickorna längre, men att S.A. därefter närmast explosivt tog sats och sprang mot S.Ö.S. som då försökte springa därifrån men blev upphunnen. Ingenting har framkommit som tyder på att S.A., när han beslutade sig för att avlägsna S.Ö.S. från platsen, ropade till henne att stanna för att därmed kunna genomföra åtgärden utan användning av något våld. Även om detta inte var möjligt var det möjligt och fullt tillräckligt för honom att låta det stanna vid det våld det skulle ha inneburit att när han kom fram till henne hålla fast S.Ö.S. Det framgår emellertid av videofilmen att han, sedan han tagit tag i henne, med sin kroppstyngd tryckte henne mot ett räcke på ett sådant sätt att henne överkropp och huvud böjdes över räcket och han kom att lyfta henne så att hennes fötter lämnade marken. Detta var inte nödvändigt och kan inte heller anses försvarligt med hänsyn till tjänsteåtgärdens syfte och övriga omständigheter. Jag delar därvid Riksåklagarens uppfattning att de tidigare samma dag inträffade allvarliga händelserna vid Stureplan inte innebär att en högre grad av våldsanvändning än som annars skulle vara tillåtet kan accepteras i samband med den nu aktuella tjänsteåtgärden.

Med hänsyn till de särskilda krav på noggrannhet och omsorg som måste ställas på varje polis vid ingripanden som begränsar enskildas grundläggande fri- och rättigheter och då S.A. som erfaren gruppchef måste förutsättas ha erfarenhet av att hantera situationer som den nu aktuella och besitta nödvändiga kunskaper om tillåten och otillåten våldsanvändning har han genom att bruka mer våld mot S.Ö.S. än som varit tillåtet enligt 10 § polislagen av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polis. Den situation i vilken ingripandet skedde var inte så stressad att detta kan påverka oaktsamhetsbedömningen.

Vad som anförts om omständigheterna vid och kring händelsen och om de särskilda krav som måste ställas på polisen när det gäller användande av våld innebär att gärningen inte kan anses som ringa.

S.A. bör därför dömas för tjänstefel.

)