NJA 2006 not 8

Den 22:a. 8. (Ö 897-05) S.N. mot Riksåklagaren angående klagan över domvilla och resning.

Hovrätten för Västra Sverige dömde den 3 oktober 2002 S.N. för våldtäkt till fängelse ett år. Genom domen förpliktades S.N. vidare att betala skadestånd till J.J. HD fann i beslut den 5 november 2002 ej skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därför fast.

S.N. klagade över domvilla samt ansökte om resning.

Riksåklagaren motsatte sig bifall till S.N:s klagan över domvilla och ansökan om resning.

HD, beslut på förslag av föredraganden: Skäl. S.N. dömdes mot sitt nekande av hovrätten för en våldtäkt begången natten till den 28 juli 2001 mot J.J., som numera heter J.M. Dessutom ålades S.N. att betala 102 800 kr i skadestånd till J.M.

Domen grundades huvudsakligen på J.M:s uppgifter. Dessutom hördes ett antal personer som vittnen och ytterligare en person upplysningsvis. Därutöver förekom viss skriftlig bevisning, bl.a. undersökningsprotokoll, sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium, utdrag från J.M:s bankkonto och e-postmeddelanden från J.M. Hovrätten konstaterade att S.N. valt att ljuga och förnekat att han varit hos J.M. den aktuella natten samt fann, som även tingsrätten gjort, att hennes uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen. Vidare fann hovrätten att det måste ha stått klart för S.N. att de sexuella handlingarna skedde mot J.M:s vilja. Brottet bedömdes som en mindre allvarlig våldtäkt.

S.N. har till stöd för sin klagan över domvilla anfört huvudsakligen följande. Hovrätten har begått ett rättegångsfel bestående i att den inte tagit upp tre e-postmeddelanden, som han åberopat som skriftlig bevisning. Han har aldrig återkallat denna bevisning vilket det dock står i anteckningarna från huvudförhandlingen vid hovrätten. Eftersom det framgår endast av just anteckningarna från huvudförhandlingen och inte av domen att han skulle ha återkallat bevisningen och han inte fick del av anteckningarna förrän i mars 2005 fick han först då reda på rättegångsfelet.

S.N. har till stöd för sin ansökan om resning anfört huvudsakligen följande. J.M. är besatt av sin idol, M.J., och följer denne runt om i världen på bl.a. konserter och rättegångar. Hon behöver mycket pengar för detta. Han är förmögen och det visste J.M. Hon ljög i tingsrätten och hovrätten för att hon skulle få pengar till att följa M.J. Olika åklagare och poliser har begått tjänstefel genom att bl.a. försöka få honom häktad och dömd för olika brott trots att de visste att han var oskyldig. Ordföranden vid huvudförhandlingen i hovrätten har också begått tjänstefel samt varit jävig. Tjänstefelet har bestått i att ordföranden låtit bli att uppta de ovannämnda tre e-postmeddelandena som S.N. åberopade som skriftlig bevisning. Vidare var ordföranden partisk eftersom han medvetet lät bli att ta upp S.N:s skriftliga bevisning. Att inte ta upp åberopad skriftlig bevisning utgör även grovt rättegångsfel. Åklagaren har åberopat falsk skriftlig bevisning bestående i en felaktig skiss över den lägenhet som våldtäkten skall ha ägt rum i.

Riksåklagaren har i sin skriftliga förklaring uppgett bl.a. följande. I hovrättens anteckningar från huvudförhandlingen finns nedtecknat att S.N. återkallat skriftlig bevisning. Det saknas fog för S.N:s påstående att det vid handläggningen i hovrätten förekommit något grovt rättegångsfel som kan antas ha påverkat målets utgång. Domstolar som haft muntlig förhandling har betydligt bättre förutsättningar att bedöma trovärdigheten hos målsäganden än vad som är möjligt genom skriftlig handläggning. Det bör därför krävas mycket speciella omständigheter för att resning skall beviljas i resningsärenden där de nya omständigheterna eller bevisen i huvudsak har bärkraft på målsägandens trovärdighet. En enhällig tingsrätt och en enhällig hovrätt har, efter noggrann prövning av J.M:s berättelse och den övriga bevisningen, funnit att J.M:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen av åtalet. De uppgifter som S.N. nu åberopar är inte så konkreta och har inte en sådan avgörande betydelse att de enligt huvudregeln om resning i 58 kap. 2 § 4 RB kan leda till att hans ansökan om resning bifalls. Vad gäller den s.k. tilläggsregeln, i 58 kap. 2 § 4 RB, bör den ges restriktiv tillämpning och endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. Det som har tillkommit i resningsärendet är inte av den karaktären att det kan anses finnas synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om S.N. har förövat det brott för vilket han dömts. För att vidta förundersökningsåtgärder efter lagakraftägande dom bör det krävas mycket starka skäl. Eftersom resningsansökan inte innehåller sådana nya omständigheter som medför att HD kan lägga dem till grund för resning i målet har inte förundersökningen återupptagits.

HD gör följande bedömning.

S.N:s klagan över domvilla, som får anses grunda sig på 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB, har inkommit efter utgången av den tid som föreskrivs i 59 kap. 2 § 2 st. första meningen RB.

Hans klagan över domvilla skall därför avvisas.

Enligt 58 kap. 2 § RB får resning till förmån för den tilltalade beviljas bl.a. om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt tilläggsregeln i fjärde punkten samma bestämmelse får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

I brottmålet skedde en noggrann prövning av J.M:s berättelse, liksom av den övriga bevisningen. De uppgifter som S.N. nu lämnat kan inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att uppgifterna skulle ha lett till att S.N. frikänts eller att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Sammantaget medför inte heller materialet att det kan anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om S.N. förövat det brott för vilket han dömts. Resning kan därför inte beviljas på grund av nu behandlade förhållanden.

Inte heller i övrigt har S.N. visat att det föreligger några skäl att bevilja resning i målet. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.

Avgörande. HD avvisar S.N:s klagan över domvilla.

HD lämnar S.N:s resningsansökan utan bifall.