NJA 2006 not 85

Den 13:e. 85.(Ö 3675-06) M.N. mot Riksåklagaren angående resning.

Hovrätten för Västra Sverigedömde den 13 maj 2004 M.N. för våldtäkt och sexuellt ofredande till fängelse tre år och ålade honom att betala skadestånd till målsäganden med 120 000 kr jämte ränta. Sedan M.N. överklagat domen beslutade HD den 17 februari 2005 att inte bevilja prövningstillstånd.

M.N. ansökte om resning.

Riksåklagaren, som förklarat att han inte funnit skäl att återuppta förundersökningen eller komplettera utredningen, motsatte sig att resning beviljades.

HD, besluti huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden: Skäl.Det sexuella ofredande som hovrätten fällde M.N. till ansvar för bestod i att han i bostaden i Mölnlycke, Härryda kommun, i slutet av augusti 2000 smekt den då 14-åriga målsäganden på låret och stoppat sin hand i hennes byxor samt under första hälften av september 2000 tagit på hennes bröst och lår samt stoppat sin hand i hennes byxor och smekt hennes underliv innanför byxorna men utanpå trosorna. Våldtäkten bestod i att han i början av december 2000, troligen den 6 december, smekt hennes bröst, lår och underliv utanpå kläderna och därefter dragit ner hennes byxor och trosor samt genom sin tyngd och styrka tilltvingat sig sexuellt umgänge i form av penetration med erigerad penis.

M.N. har till stöd för sin resningsansökan åberopat nya omständigheter och nya bevis samt gjort gällande att dessa i kombination med den utredning som tidigare förebringats sannolikt skulle ha medfört att åtalet hade ogillats i hovrätten, om underlaget hade funnits där under den ordinarie processen. Enligt M.N. föreligger det under alla förhållanden synnerliga skäl att pröva målet på nytt.

M.N. har åberopat nya vittnen och ansett att omförhör bör hållas med redan hörda vittnen samt anfört bl.a. följande.

Justitiekanslern har i en nyligen presenterad utredning uppmärksammat att det finns brister i svenska domstolars bevisvärdering, bl.a. otillräcklig granskning av berättelser från målsägande och spekulativa bedömningsgrunder, samt ansett att det finns skäl att varna för den praxis som utvecklats angående trovärdighetsbedömningar. De uppgifter som målsäganden lämnade i underrätterna och som låg till grund för hovrättens fällande dom mot M.N. fick inte stöd i övrig utredning och är enligt honom oriktiga.

M.N. har vidare hänvisat till att D.J., som varit sambo med målsäganden och stöttade henne under rättegångarna i tingsrätten och hovrätten, nu har uppgett att det finns skäl att ifrågasätta sanningshalten i hennes uppgifter. Enligt D.J. har hon på hans frågor och i samtal med väninnor erkänt att hon i målet lagt till saker och anpassat sin berättelse på grund av att hon var sur på M.N.

Enligt M.N. finns det nu också stöd för att han har alibi för den tid som den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum, nämligen onsdagen den 6 december 2000 sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen eller, enligt andra uppgifter från målsäganden, omkring kl. 20.00–21.00. Han hade från tisdag till fredag den aktuella veckan arbetat och bott tillsammans med M.K. på Malö. M.N. fick reda på att han var misstänkt för brottet först den 10 december 2002 och kan därför inte dessförinnan ha talat med M.K. om detta. M.K:s uppgift om att M.N. under en färjetur från Malö den 7 december 2000 talat om misstanken är därför felaktig. Detta hade kunnat klargöras om hovrätten hade hållit omförhör med M.K. M.A., som inte tidigare hörts, har med hjälp av sin almanacka rekonstruerat att M.N. och M.K. fanns på plats när han anlände till Malö den 6 december och att de var kvar där när han lämnade ön med färjan kl. 17.30 eller 18.00. Även om M.N. därefter skulle ha lämnat ön skulle det ta minst 1 timma och 45 minuter att ta sig från Malö till hemmet i Mölnlycke. På grund av polisens tidsutdräkt att delge M.N. misstanke om brott, 1 ½ år, gick det inte att inhämta teknisk utredning om varifrån M.N. ringt med sin mobiltelefon den aktuella veckan. Av telefonlistor, som visserligen fanns med i utredningen men som inte lyfts fram vid huvudförhandlingarna, framgår dock att M.N. den 6 december kl. 19.10 ringt till den kiosk där hans hustru arbetade och till sin bostad. Andra veckodagar än onsdagar tillbringade hon kvällen i hemmet. Det är inte sannolikt att han skulle ha ringt till dessa adresser om han då befunnit sig i Mölnlycke. K.N., som inte tidigare har hörts och är mor till M.N., har uppgett att hon befann sig i M.N:s och målsägandens bostad den 6 december 2000 kl. 19.45–24.00 samt att hon under denna tid inte lade märke till varken M.N. eller målsäganden i huset. Hela veckan dessförinnan, dvs. vecka 48, arbetade M.N. på Malö och tillbringade kvällarna där tillsammans med en arbetskamrat.

Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning. Enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får dock resning beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Hovrätten har efter förhör med målsäganden bedömt att hennes uppgifter var trovärdiga och tillförlitliga. De nya uppgifter som M.N. påstått att målsägandens tidigare sambo lämnat är av sådant slag att de får anses vara av mindre betydelse vid bedömning av de uppgifter som hon lämnade vid hovrätten.

M.N. har åberopat flera vittnen till stöd för att han inte kunnat befinna sig i Mölnlycke den 6 december 2000 sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen. Bevisvärdet av vittnesuppgifter om vardagliga händelser som utspelat sig under några få timmar för närmare sex år sedan är dock begränsat. Till detta kommer att det visserligen är så att våldtäkten enligt åtalet och vad hovrätten fann styrkt sannolikt begåtts den 6 december. Gärningsbeskrivningen är emellertid vidare än så och anger att våldtäkten har begåtts i början av december 2000. Om M.N. skulle ha alibi för eftermiddagen eller tidigt på kvällen den 6 december 2000, kvarstår målsägandens uppgift att M.N. våldtagit henne någon dag i början av december 2000. Den bevisning som M.N. nu åberopat till stöd för att han inte kunnat befinna sig i Mölnlycke just den 6 december 2000 kan därför inte anses på något tillräckligt betydelsefullt sätt inverka på bedömningen av M.N:s skuld.

Inte heller i övrigt kan den alibibevisning som M.N. har åberopat anses ha en sådan tyngd att den påverkar bedömningen av resningsfrågan på ett avgörande sätt.

De nya omständigheter och bevis som M.N. åberopat kan sammanfattningsvis inte tillmätas sådan vikt att det kan anses sannolikt att de skulle ha lett till att han frikänts eller att brotten hänförts under mildare straffbestämmelser än de som tillämpats.

I förarbetena till tilläggsregeln (se NJA II 1940 s. 158) nämns att vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger bör beaktas att det förekommit betydande meningsskiljaktigheter i de domstolar där målet behandlats och beskaffenheten av det brott som den tilltalade dömts för. Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se NJA 1992 s. 625).

Även med beaktande av de skiljaktiga meningar som förekommit i underrätterna framkallar en samlad bedömning av de nya omständigheterna och bevisen inte sådant tvivel om trovärdigheten eller tillförlitligheten i målsägandens berättelse och M.N:s skuld att resning kan beviljas med stöd av tilläggsregeln. M.N:s resningsansökan skall därför avslås.

Avgörande.HD avslår resningsansökningen.