NJA 2007 not 34

Ma Ca Mi Reklam Aktiebolags konkursbo mot B.O:s dödsbo angående återvinning i konkurs.

Den 11:e. 34.(T 2653-06) Ma Ca Mi Reklam Aktiebolags konkursbo mot B.O:s dödsbo angående återvinning i konkurs.

Ma Ca Mi Reklam AB verkställde den 12 augusti och den 3 september 2002 två utbetalningar uppgående till 110 000 kr respektive 60 000 kr, till B.O:s konto. Bolaget försattes i konkurs genom beslut av Linköpings tingsrätt den 18 november 2002. Fristdag var den 29 oktober 2002. B.O. avled den 17 november 2002.

Konkursboet väckte talan mot B.O:s dödsbo iStockholms tingsrätt och gjorde gällande att båda överföringarna var att betrakta som gåva och att de skulle gå åter.

Idom den 16 december 2004 förpliktade tingsrätten dödsboet att betala 170 000 kr till konkursboet.

B.O:s dödsbo överklagade domen iSvea hovrättsom, med upphävande av tingsrättens dom, i dom den 16 maj 2006 ogillade konkursboets talan.

Ma Ca Mi Reklam AB:s konkursbo yrkade att HD med upphävande av hovrättens dom skulle fastställa tingsrättens dom.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande dom. Domskäl, i huvudsaklig överensstämmelse med HD t.o.m. stycket som slutar: del I, s. 4:46).

I förevarande fall är det, som domstolarna konstaterat, inte visat att de medel som satts in på B.O:s konto utgjort betalning för levererade ädelstenar. Att insättningen skulle ha utgjort vederlag för någon annan prestation som kommit bolaget till godo eller att det av annan anledning förelegat en rättslig skyldighet att betala har inte gjorts gällande.

Insättningen framstår mot angiven bakgrund som en sådan frivillig förmögenhetsöverföring med benefikt syfte som kan betecknas som en gåva. Under sådana förhållanden ankommer det, enligt vad som anförts ovan, på B.O:s dödsbo att visa att transaktionen inte utgjort en gåva till henne.

Av utredningen har framgått att B.O., som var döende i cancer, en kort tid efter det att insättningen gjordes betalade ut motsvarande belopp till A.O. Det finns inget som talar för att B.O. skulle ha haft någon egen fördel av de genomförda transaktionerna eller att hon haft någon insikt i vad som låg bakom dessa. Utredningen har vidare gett vid handen att det var på uppmaning av A.O. som bolaget förde över pengarna till ett av honom anvisat konto och att avsikten var att betalningen skulle komma A.O. till handa. Med hänsyn till de nu redovisade omständigheterna får det anses visat att betalningen från bolaget inte var avsedd för B.O. utan för hennes bror och att hon endast mottagit och under kort tid innehaft de överförda medlen för hans räkning. Under sådana förhållanden kan någon gåva till B.O. som kan gå åter från henne inte anses ha lämnats. Hovrättens domslut skall därmed fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom. Domskäl.Av utredningen framgår bl.a. följande. B.O. avled den 17 november 2002. Ma Ca Mi Reklam Aktiebolag försattes i konkurs den 18 november 2002. Fristdag var den 29 oktober 2002. I augusti och september samma år gjorde bolaget två utbetalningar till B.O:s konto, den 12 augusti betalades 110 000 kr och den 3 september 60 000 kr. B.O. hade inte någon fordran på bolaget och hon hade inte utfört något arbete åt detta eller på annat sätt tillfört bolaget något värde som motsvarade de utbetalade beloppen. Efter det att pengarna flutit in på hennes konto använde hon dessa för olika betalningar avseende lån och kostnader som hennes bror A.O. haft.

Bolagets konkursbo har hävdat att de båda betalningarna till B.O:s konto är att betrakta som återvinningsbara gåvor – eller i vart fall transaktioner av gåvoliknande karaktär – från bolaget till B.O. B.O:s dödsbo har invänt att överföringarna inte varit frivilliga utan att de, enligt A.O., utgjort betalningar från bolaget till dennes företag Metal Trade Italia S.r.l. för ädelstenar som bolaget köpt. Dödsboet har vidare anfört följande. Ma Ca Mi Reklam AB utgick ifrån att kontot var A.O:s. B.O. har inte tagit emot någon del av de utbetalda medlen för egen räkning, utan betalat ut dem enligt A.O:s instruktioner. Någon gåvoavsikt har inte förelegat.

Enligt 4 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) skall en gåva gå åter, om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. Bestämmelsen anses gälla inte bara gåvor i egentlig mening utan benefika transaktioner överhuvudtaget. Vad som avses med gåva anges inte i konkurslagen. Rekvisitet får därför tolkas med utgångspunkt i det civilrättsliga gåvobegreppet, vilket förutsätter förmögenhetsöverföring, frivillighet och gåvoavsikt. (Se t.ex. Lennander, Återvinning i konkurs, 3 uppl. 2004 s. 182 och Bengtsson, Svensk Juristtidning 1962 s. 689 ff., särskilt s. 694 f., densamme, Särskilda avtalstyper I, 2 uppl. 1976 s. 21 f. samt Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 1 häftet, 4 uppl. 2005 s. 250.) Bedömningen av kravet på gåvoavsikt bör i återvinningssammanhang ske efter mer objektiva grunder där det avgörande är att rättshandlingen vid en utifrån gjord bedömning synes företagen med sådan avsikt. Det relevanta är att givaren haft klart för sig att överlåtelsen skedde utan att han erhöll något vederlag som motiverade den. (Se Lennander a.st. och Palmér och Savin, Konkurslagen, En kommentar, del I, s. 4:46.)

Bevisbördan för att återvinningsförutsättningarna är uppfyllda ligger i princip på återvinningskäranden (se t.ex. Lennander a.a. s. 255). Detta innebär i förevarande fall att konkursboet har att styrka att omständigheterna är sådana att gåva skall anses föreligga. Den omständigheten att återvinningskäranden ålagts bevisbördan hindrar emellertid inte att bevisskyldigheten kan växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som framläggs från båda sidor under processens gång. Om återvinningssvaranden har invändningar mot återvinningskärandens bevisning ankommer det på återvinningssvaranden att styrka sina invändningar i den utsträckning som erfordras för att återvinningskärandens bevisning inte längre skall anses tillräcklig. Genom rättens slutliga avvägning av all den bevisning som lagts fram i målet avgörs frågan om återvinningskäranden fullgjort sin bevisbörda. (Jfr t.ex. NJA 2006 s. 367 på s. 374, med hänvisningar.)

Den inledande bedömningen av omständigheterna i förevarande fall utmynnar i konstaterandet att bolaget frivilligt och, som det synes avsiktligt, utan att erhålla något vederlag och utan att uppställa några reservationer överfört de aktuella beloppen till B.O. Så långt framstår transaktionerna därför som gåvor från bolaget till henne.

Dödsboet har emellertid invänt att transaktionerna i själva verket utgjort betalningar från bolaget till A.O:s företag och avsett ädelstenar som bolaget köpt. Såsom både tingsrätten och hovrätten funnit motsäger utredningen att det skulle förhålla sig på det sättet. Invändningen kan därför inte tillmätas någon betydelse. Dödsboet har inte påstått att det skulle finnas någon annan förklaring till att bolaget verkställde utbetalningarna än den som hänför sig till köp av ädelstenar. Vad dödsboet i övrigt anför saknar sådant stöd i utredningen som erfordras för att konkursboets bevisning inte längre skall anses tillräcklig.

Det anförda innebär att överföringarna av de båda beloppen, om sammanlagt 170 000 kr, från bolaget till B.O. skall anses utgöra gåvor, vilka skall gå åter enligt 4 kap. 6 § konkurslagen. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut. Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.