NJA 2006 s. 367
Fråga om bevisbörda m.m. i ett mål avseende ersättning ur rättsskyddsförsäkring för skäliga och nödvändiga rättegångskostnader.
Den 30 juli 1998 snubblade K.B. i en grop i gatan och ådrog sig rygg- och nackskador. Hon hade en olycksfallsförsäkring i försäkringsbolaget Trygg-Hansa och anlitade jur. kand. E.M. för att biträda henne gentemot försäkringsbolaget i fråga om försäkringsersättning för personskada. Trygg-Hansa meddelade att bolaget hade bedömt att hennes besvär inte orsakats av det anmälda olycksfallet och att ersättning därför inte kunde lämnas.
Härefter bekräftade Trygg-Hansa i brev till K.B. att hon kunde utnyttja sin rättsskyddsförsäkring i tvist med bolaget angående försäkringsersättning. I brevet lämnade bolaget bl.a. följande upplysningar: ”Försäkringen ersätter skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader. Ersättning lämnas för skälig tidsåtgång och högst enligt den timkostnadsnorm som regeringen fastställt för vissa mål, f.n. 1 075 kronor/timme inkl. moms. Självrisken är 20 % av kostnaderna enligt ovan, dock lägst grundsjälvrisken som i detta fall är 1 000 kronor. Högsta ersättningsbelopp genom försäkringen är 75 000 kronor.”
K.B. väckte talan vid Stockholms tingsrätt mot Trygg-Hansa och yrkade att Trygg-Hansa skulle förpliktas att till henne betala 50 000 kr jämte ränta avseende försäkringsersättning. Efter skriftväxling hölls muntlig förberedelse, varvid parterna träffade en förlikning, som innebar att Trygg-Hansa skulle betala 25 000 kr till K.B. och att vardera parten skulle stå för sina rättegångskostnader.
Med stöd av sin rättsskyddsförsäkring översände K.B. därefter en kostnadsräkning till Trygg-Hansa om 43 046 kr 40 öre, avseende kostnader för ombudet E.M. i tvisten om försäkringsersättning. Beloppet avsåg 48 timmars arbete à 1 121 kr med avdrag för självrisk om 20 procent. Trygg- Hansa betalade 22 420 kr till K.B. och förklarade att bolaget inte avsåg att betala resterande belopp, eftersom kostnaderna i denna del inte varit skäliga och nödvändiga för att tillvarata hennes rätt.
Stockholms tingsrätt
K.B. väckte talan mot Trygg-Hansa vid Stockholms tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Trygg-Hansa att till henne betala 20 626 kr 40 öre jämte ränta.
Trygg-Hansa bestred käromålet men vitsordade ränteyrkandet som skäligt i och för sig.
K.B. anförde följande som grund för käromålet. Trygg-Hansa har medgivit att hon kunde utnyttja sin rättsskyddsförsäkring hos bolaget i den uppkomna försäkringsersättningstvisten mellan henne och bolaget. Trygg- Hansa har dock inte till fullo reglerat hennes ombuds kostnadsräkning. Kostnaderna har varit skäliga och nödvändiga för att tillvarata hennes rätt i försäkringsersättningstvisten.
Trygg-Hansa anförde följande som grund för bestridandet. Skäliga och nödvändiga kostnader för E.M:s biträde i den rättsskyddsbeviljade tvisten överstiger i vart fall inte 28 025 kr. Detta belopp har Trygg- Hansa, efter avdrag för självrisk, redan utbetalat.
K.B. anförde till utveckling av käromålet bl.a. följande. Trygg-Hansa har inte visat att några av de kostnader som debiterats varit onödiga eller oskäliga.
Trygg-Hansa anförde till utveckling av bestridandet i huvudsak följande. Av E.M:s fullmakt i tvisten om försäkringsersättning framgår att han, i anledning av olyckan den 30 juli 1998, biträtt K.B. även i mål mot If, NCC och Gatu- och fastighetskontoret. K.B. har i sin skadeanmälan till Trygg-Hansa uppgivit att hon hade olycksfallsförsäkring även i If och att hon hade gjort anmälan dit. I ärendet har framkommit att en stor del av det arbete som E.M. har nedlagt i tvisten med Trygg-Hansa har han haft nytta av även vid skaderegleringen med If och möjligen även i mål mot NCC och Gatu- och fastighetskontoret. För mycket tid har således debiterats i rättsskyddsärendet.
Trygg-Hansa meddelade slutligt beslut i skaderegleringsfallet den 3 juli 2000. Ombudet har debiterat tid för arbete som han nedlagt före nämnda datum, dvs. före det att försäkringsersättningstvisten förelåg. Den delen av arbetet omfattas inte av det beviljade rättsskyddet. - En försäkringstagare behöver inte ha anhängiggjort ett mål i tingsrätten för att rättsskydd skall kunna beviljas. Däremot måste det föreligga en tvist i villkorets mening, dvs. försäkringsbolaget skall, genom ett slutligt beslut, helt eller delvis ha avvisat försäkringstagarens framställda krav. Tvisten uppkom alltså i och med att bolaget meddelade det slutliga beslutet den 3 juli 2000. Kostnader för arbete nedlagt före nämnda beslut kan aldrig ersättas genom rättsskyddet.
Skriftväxlingen i försäkringsersättningstvisten har inte varit särskilt omfattande och målet har inte omfattat några komplicerade rättsfrågor. De medicinska sakkunnigutlåtanden som har ingivits i försäkringsersättningstvisten har inhämtats från det ärende som varit aktuellt hos If. E.M. har därför inte behövt lägga ner tid på att kontakta läkare för utfärdande av sakkunnigutlåtanden. För att kunna bedöma ombudets arvodesanspråk har Trygg-Hansa begärt att få ta del av ombudets hela akt. Ombudet har nekat detta med hänvisning till att det skulle strida mot god advokatsed att lämna ut sekretessbelagda handlingar. Sekretessen kan dock hävas om försäkringstagaren godkänner att akten lämnas ut. Bolaget har således, utöver ombudets arbetsredogörelse, endast haft sin egen akt som underlag för sin bedömning av arvodesfrågan.
Även om Trygg-Hansa utgår från att E.M. har debiterat den faktiska tid som nedlagts i försäkringsersättningstvisten, anser bolaget, på det underlag som bolaget erhållit, att nödvändiga och skäliga kostnader i vart fall inte överstiger vad Trygg-Hansa redan utbetalat.
K.B. skall visa att de åtgärder som vidtagits varit skäliga och nödvändiga.
K.B. anförde i huvudsak följande. Hon har inte genom ombudet drivit något mål mot If, NCC eller Gatu- och fastighetskontoret. Endast enstaka kontakter har tagits med If och Stockholms stad i september och oktober 2000. Efter detta har inte någon ytterligare kommunikation med dessa parter företagits av ombudet. Viss medicinsk dokumentation har erhållits från If vilken har åberopats i tvisten med Trygg-Hansa. Någon skadereglering gentemot If har inte bedrivits av ombudet. Av specifikationen till kostnadsräkningen framgår att ingen av dessa marginella kontakter har debiterats Trygg-Hansa. Syftet med fullmaktens utformning var att det inte skulle vara nödvändigt att inhämta nya fullmakter om det senare framkom omständigheter som skulle visa att det var möjligt att framgångsrikt driva mål även mot If, NCC eller Gatu- och fastighetskontoret.
Det är direkt olämpligt att lämna ut handlingarna i ombudets akt med tanke på att Trygg-Hansa varit både K.B:s försäkringsgivare och hennes motpart. Det kan heller inte uteslutas att det i framtiden kan uppstå ytterligare tvister mellan parterna.
I ett vanligt rättsskyddsärende föreligger tvist när parten inte längre erhåller ersättning för de ställda kraven. Rättsskyddet medges inte först när ett mål anhängiggörs i tingsrätten utan när det föreligger tvist, det vill säga när den skadade har ett vederhäftigt krav vilket ej motsvaras av försäkringsbolagets inställning. Tvist skall i dessa fall ej förväxlas med målet ifråga. I många fall måste ombudet avråda den skadade från att driva tvisten vidare till domstol. Oavsett om mål anhängiggörs eller ej måste en inledande utredning företas i tvisten för att lämplig rådgivning skall kunna ges. Ett inledande möte med huvudmannen för genomgång i ett ärende/mål måste alltid hållas. För det fall att ett sådant möte de facto hålls i tiden innan tvisten formellt föreligger inbesparas att möte istället nödgas hållas efter denna tvistetidpunkt. Inledande möte och åtgärder vilka möjligen har förelegat före denna formella tidpunkt utgör ca två timmar av den totala tidsåtgången i ärendet. För det fall tingsrätten ändå bedömer att dessa timmar inte skall anses höra till tvisten vitsordas själva tidpunkterna som Trygg- Hansa anfört.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Malou Ålander) anförde i dom den 25 november 2002:
Domskäl
Parterna har åberopat skriftlig bevisning, K.B. E.M:s kostnadsräkning och Trygg-Hansa handlingar ur sin akt, bl.a. viss skriftväxling mellan bolaget och K.B. samt handlingar som härrör från tingsrättens akt i målet angående försäkringsersättningen.
Det är i målet ostridigt att K.B. haft en rättsskyddsförsäkring i Trygg- Hansa, att Trygg-Hansa medgivit att hon kunde utnyttja rättsskyddsförsäkringen i den uppkomna tvisten om försäkringsersättning med bolaget och att K.B. endast har rätt till ersättning för motsvarande skäliga och nödvändiga kostnader för att tillvarata sin rätt i försäkringsersättningstvisten. Trygg-Hansa har inte ifrågasatt att K.B:s ombud, på sätt som framgår av kostnadsräkningen, nedlagt 48 timmars arbete eller att en timkostnad om 1 121 kr skulle vara skälig. Vad målet gäller är om K.B:s kostnader för ombudet E.M. till alla delar omfattas av rättsskyddsförsäkringen samt om kostnaderna, utöver vad Trygg-Hansa redan utbetalat, varit skäliga och nödvändiga. Parterna har olika uppfattning om bevisbördans placering.
Vid fastställandet av bevisbördans placering tillmäts normalt respektive parts möjlighet att säkra bevisning stor, för att inte säga avgörande, betydelse. Denna princip yttrar sig främst på det sättet att man, när man söker fastställa vem som har bevisbördan, har anledning att undersöka om någon av parterna kan och bör åläggas ett ansvar för bevissäkrande åtgärder. Skäl att i detta mål frångå denna princip saknas. Det är således enligt tingsrättens mening K.B. som har att visa att de kostnader hon haft för att tillvarata sin rätt i försäkringsersättningstvisten varit skäliga och nödvändiga.
På de av Trygg-Hansa anförda skälen finner tingsrätten att rättsskyddsförsäkringen inte omfattar ombudskostnader avseende tid innan bolaget den 3 juli 2000 meddelade sitt beslut rörande K.B:s krav mot bolaget. Det finns inte anledning att ifrågasätta K.B:s uppgift att ombudets insats för tiden innan detta beslut motsvarade två timmars arbete av total angiven tid.
Härefter återstår att pröva frågan om det varit skäligt och nödvändigt att i försäkringsersättningstvisten nedlägga 46 timmars arbete, en insats som i och för sig kan omfattas av rättsskyddsförsäkringen. Tingsrätten finner inte anledning att betvivla riktigheten av K.B:s påstående att ombudets arbete endast omfattat den tvist vari Trygg-Hansa var hennes motpart. Emellertid har K.B. mot Trygg-Hansas bestridande inte visat att hon är berättigad till ytterligare ersättning från bolaget än den som redan utgått. Käromålet skall därför ogillas.
Domslut
Domslut
Tingsrätten ogillade käromålet (punkt 1 i domslutet).
Svea hovrätt
K.B. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin talan vid tingsrätten.
Trygg-Hansa bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand, Rose Thorsén, referent, och Marinette Andersson) anförde i dom den 8 mars 2004:
Hovrättens domskäl
Parterna har i allt väsentligt åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten. De har även åberopat samma bevisning som där.
K.B. har till stöd för att hennes ombudskostnader i försäkringsersättningstvisten varit skäliga och nödvändiga åberopat en kostnadsräkning från sitt ombud, som var biträdande jurist vid en advokatbyrå. Kostnadsräkningen innehåller tidsredovisning och specifikation över det arbete som ombudet lagt ned. Trygg-Hansa, som inte ifrågasatt att ombudskostnaderna motsvaras av nedlagt arbete, har till stöd för sitt bestridande att nu ifrågavarande del av ombudskostnaderna varit skäliga och nödvändiga inte åberopat någon egentlig bevisning; den åberopade bevisningen skulle närmast kunna utgöra underlag för en skälighetsbedömning som hovrätten inte kan företa. Vid sådant förhållande finner hovrätten att K.B. fullgjort sin bevisbörda, dock med undantag för de ombudskostnader som uppstått innan försäkringsersättningstvisten uppkom den 3 juli 2000.Trygg-Hansa skall därför förpliktas att betala det av K.B. yrkade beloppet med avdrag för två timmars arbete före den 3 juli 2000 eller (20 626-2 242=) 18 384 kr.
Hovrättens domslut
Med ändring av punkten 1 i tingsrättens domslut förpliktade hovrätten Trygg-Hansa att till K.B. betala 18 384 kr jämte ränta.
Högsta domstolen
Trygg-Hansa överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för fortsatt behandling.
K.B. bestred yrkandet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Monica Ericsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Sedan K.B. till följd av en olyckshändelse drabbats av en skada uppkom en tvist om försäkringsersättning mellan henne och försäkringsbolaget Trygg- Hansa. I ett brev den 12 september 2000 bekräftade Trygg-Hansa att K.B. kunde utnyttja sin rättsskyddsförsäkring i denna tvist. Försäkringen skulle ersätta skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader. I december år 2000 väckte K.B. talan mot Trygg- Hansa, och yrkade att Trygg-Hansa till henne skulle förpliktas betala 50 000 kr avseende försäkringsersättning jämte ränta. I samband med en muntlig förberedelse vid tingsrätten träffade parterna en förlikning, innebärande att Trygg-Hansa till K.B. skulle betala 25 000 kr och att vardera parten skulle stå för sina rättegångskostnader. K.B. översände därefter en kostnadsräkning till Trygg-Hansa om 43 046 kr 40 öre avseende ombudskostnader i försäkringsersättningstvisten, och begärde att beloppet skulle betalas ur rättsskyddsförsäkringen. Trygg- Hansa betalade emellertid endast ut 22 420 kr till K.B. och förklarade att de inte avsåg att betala resterande belopp eftersom kostnaderna i denna del inte varit skäliga och nödvändiga för att tillvarata hennes rätt. K.B. väckte på nytt talan mot Trygg-Hansa och yrkade att Trygg-Hansa till henne skulle betala resterande belopp, 20 626 kr, jämte ränta.
Målet i HD gäller om det i hovrätten har förekommit något sådant rättegångsfel som medför att målet på nytt bör prövas av hovrätten. Trygg-Hansa har gjort gällande att det i hovrätten förekommit domvilla, eller att hovrätten har gjort sig skyldig till ett grovt förbiseende och ett grovt misstag när domstolen sagt sig inte kunna göra någon skälighetsbedömning. Hovrättens bedömning har enligt Trygg-Hansa även inneburit att bristen i åberopad bevisning gått ut över annan än den som har bevisbördan.
Som hovrätten har konstaterat har K.B. till stöd för sin talan åberopat en kostnadsräkning som ombudet har utfärdat, innehållande en specifikation över det arbete som har lagts ner samt en uppgift om tidsåtgången för detta arbete. Att kostnaden motsvaras av nedlagt arbete har i och för sig inte ifrågasatts av Trygg-Hansa. Hovrätten har funnit att K.B. därmed har uppfyllt sin bevisbörda såvitt gäller att hon - i den del hovrätten har funnit henne berättigad till ersättning - har åsamkats dessa ombudskostnader i försäkringsersättningstvisten. Trygg- Hansas invändning gäller att kostnaderna inte har varit skäliga och nödvändiga för att tillvarata K.B:s rätt. För detta påstående har, såsom hovrättens dom får förstås, Trygg-Hansa ålagts bevisbördan. Enligt hovrättens uppfattning har Trygg-Hansa inte fullgjort denna bevisbörda.
Mot bakgrund av hur hovrätten har fördelat bevisbördan och vad hovrätten funnit visat i målet, vilket är att betrakta som bedömningar i frågor av materiellt slag, kan det förhållandet att hovrätten ansett sig förhindrad att företa en skälighetsbedömning inte anses utgöra ett rättegångsfel. Överklagandet skall därmed avslås.
Domslut
Domslut
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Svensson, Lennander, referent, Blomstrand, Pripp och Virdesten) meddelade den 8 juni 2006 följande dom.
Domskäl
Av utredningen framgår att K.B. haft en rättsskyddsförsäkring i Trygg- Hansa, att Trygg-Hansa medgivit att hon kunde utnyttja rättsskyddsförsäkringen i en uppkommen tvist med bolaget som avsåg försäkringsersättning samt att K.B. haft rätt till ersättning ur rättsskyddsförsäkringen för skäliga och nödvändiga kostnader. Frågan i förevarande mål har framför allt gällt om de ombudskostnader hon haft i den nämnda tvisten med bolaget varit skäliga och nödvändiga.
Hovrätten anförde i sin dom bl.a. att K.B. till stöd för att hennes ombudskostnader varit skäliga och nödvändiga åberopat en kostnadsräkning från sitt ombud, en biträdande jurist vid en advokatbyrå, vilken innehållit tidsredovisning och specifikation över nedlagt arbete, och att Trygg-Hansa till stöd för sitt bestridande av ersättningsanspråket inte åberopat någon egentlig bevisning. Hovrätten fann sammanfattningsvis att K.B. fullgjort sin bevisbörda, dock med undantag för de ombudskostnader som uppstått innan försäkringstvisten uppkom. Såvitt avser sistnämnda kostnader har domen inte överklagats.
Trygg-Hansa har till stöd för sitt yrkande att HD skall undanröja hovrättens dom och återförvisa målet hävdat att hovrätten felaktigt underlåtit att göra en skälighetsbedömning av det yrkade beloppet och att hovrätten tillämpat bevisbördereglerna på ett felaktigt sätt. Bolaget har härvid anfört bl.a. följande. Uppgiften att värdera skälig försäkringsersättning i rättsskyddsärenden avviker inte från den uppgift domstolen har att värdera skälig ersättning till rättshjälpsbiträde eller offentlig försvarare eller från den skälighetsprövning som domstolen skall göra i tvistiga frågor t.ex. om skadestånd. Samtidigt som hovrätten lagt bevisbördan för beloppets skälighet på K.B. har hovrätten underkänt den bevisning som Trygg-Hansa åberopat för att ifrågasätta skäligheten. Hovrätten har därmed faktiskt lagt bevisbördan på Trygg-Hansa. Eftersom Trygg-Hansa bestritt att kostnaderna varit skäliga och nödvändiga har det varit domstolens uppgift att bedöma skäligheten och nödvändigheten.
Bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB avseende skälighetsuppskattning av en inträffad skada när full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, saknar aktualitet i ett fall som det förevarande där de faktiska kostnaderna kan styrkas genom en räkning och liknande (jfr Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 293 f.). Stadgandet i 18 kap. 8 § RB angående parts rätt till ersättning för skäligen påkallade rättegångskostnader är inte direkt tillämpligt i målet, eftersom det nu är fråga om en bedömning av kostnaderna i ett annat mål än det till vilket ersättningen hänför sig. Bestämmelsen har dock ett visst intresse i sammanhanget.
Regleringen i 18 kap. 8 § RB innebär att ersättning för rättegångskostnad, i den mån den inte är medgiven av motparten, endast ges då kostnaden anses ha varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt. Domstolen skall fastställa vilka åtgärder som är ersättningsgrundande och vad som utgör skälig ersättning för dessa. Prövningen av vilka kostnader som varit skäliga skall göras ex officio, om ersättningsanspråket inte är medgivet. Det är tydligt att den domstol vid vilken rättegångskostnader har uppkommit har de bästa förutsättningarna för att bedöma skäligheten av ett yrkat belopp. Men även för den domstolen måste det i vissa mål vara svårt att med någon större säkerhet avgöra den närmare omfattningen av det arbete som målet krävt för ett ombud. Svårigheterna att avgöra skälighetsfrågan blir givetvis än större för en överinstans, särskilt ifall enbart rättegångskostnadsfrågan överklagas. Det kan därför i många fall finnas anledning för en domstol att godta ett ersättningsyrkande, trots att möjlighet saknas att helt överblicka det arbete som målet har påkallat. (Se till det sagda rättsfallet NJA 1997 s. 854 och Heuman, JT 1997-98 s. 796 ff.)
I en situation som den förevarande, där frågan huruvida ersättningsanspråket avser skäliga och nödvändiga kostnader uppkommer i ett annat mål än det till vilket kostnaderna hänför sig, uppstår förklarligt nog särskilda svårigheter för domstolen att bedöma frågan. Det är då av särskild vikt att parterna förser rätten med material som kan utgöra underlag för bedömningen. Härvid aktualiseras reglerna om bevisbördan.
Huruvida ett yrkat belopp är skäligt eller inte är i och för sig en rättslig bedömning som det ankommer på domstolen att göra. En part kan därför knappast sägas ha bevisbördan för själva skäligheten, men däremot för de omständigheter som är avgörande för den skälighetsbedömning som domstolen skall göra. (Se t.ex. Fitger, Rättegångsbalken s. 35:18.) Som hovrätten funnit bör denna bevisbörda ligga på K.B.
Den omständigheten att K.B. ålagts bevisbördan hindrar emellertid inte att bevisskyldigheten kan växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som framlagts av parterna under processens gång. Sedan K.B. lagt fram sin bevisning och Trygg-Hansa haft invändningar mot denna, har det ankommit på Trygg-Hansa att styrka sina invändningar i den utsträckning som erfordrats för att K.B:s bevisning inte längre skulle anses tillräcklig. Genom rättens slutliga avvägning av all den bevisning som lagts fram i målet har frågan om K.B. uppfyllt sin bevisbörda avgjorts. (Jfr angående den s.k. falska bevisbördan t.ex. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005 s. 120, Ekelöf & Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 63 ff. och Fitger a.a. s. 35:18.)
Hovrätten har uppenbarligen ansett att det som Trygg-Hansa anfört inte varit tillräckligt för att kullkasta den bevisning K.B. framlagt.
Hovrättens slutsats har sammanfattningsvis, som det får förstås, blivit att hennes bevisning utgjort ett tillräckligt underlag för bedömningen att kostnaderna varit skäliga och nödvändiga.
Någon anledning att undanröja hovrättens dom föreligger inte. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut
HD lämnar överklagandet utan bifall.