NJA 2007 not 73

Den 28:e. 73.(T 122-05) A.A. och C.A. mot Aktiebolaget Fönstermäster JK angående skadestånd.

Makarna C.A. och A.A. äger Runsa Gård i Upplands Väsby. Sedan år 1994 hyrde AB Fönstermäster JK en lokal i en till fastigheten hörande ladugård där bolaget drev en verkstad. Den 20 april 1999 förstördes byggnaden genom brand. Ur den för fastigheten gällande förstariskförsäkringen fick makarna A. drygt 3,6 milj. kr i ersättning för den nedbrunna byggnaden.

Makarna A. väckte talan mot Fönstermäster vidSollentuna tingsrättmed yrkande att bolaget skulle förpliktas att till dem betala 5 625 194 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 5 164 344 kr ersättning för byggnaden, 45 210 kr uteblivna hyresintäkter, 97 840 kr saneringskostnader och 317 800 kr förlorat lösöre. Till grund för sin talan anförde makarna A. i första hand att bolaget i enlighet med vad som stadgades i det mellan parterna gällande hyresavtalet inte förmått visa att bolaget eller någon för vilken bolaget svarat inte vållat skadan.

Fönstermäster bestred bifall till käromålet. I tingsrättens dom antecknades att Fönstermäster vitsordade yrkade belopp och ränta som i och för sig skäliga förutsatt att byggnaden skulle återuppföras; i annat fall vitsordades 2,5 milj. kr som skäligt belopp för byggnadens värde. Till grund för bestridandet anförde bolaget i första hand att makarna A. enligt hyresavtalet haft att svara för att byggnaden var försäkrad samt att makarna fått full ersättning ur försäkringen. Därutöver åberopade Fönstermäster bl.a. att bolaget inte hade vållat branden.

Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes C.A. under sanningsförsäkran.

Tingsrättenfann i domden 31 oktober 2002 att Fönstermäster hade att svara för den skada som uppkommit genom branden. I fråga om skadans storlek konstaterade tingsrätten att C.A. i förhör uppgett att han ämnade återuppföra byggnaden och att på grund av den uppgiften tvist inte rådde om yrkat belopp. Tingsrätten förpliktade därför Fönstermäster att till makarna A. betala yrkade belopp. Vidare förbehölls makarna A. rätten att senare yrka ytterligare ersättning för annan skada än den på i målet aktuell byggnad uppkomna och på däri förvarade inventarier i anledning av branden samt för sanering i anledning härav.

Sedan Fönstermäster överklagat tingsrättens dom iSvea hovrättogillade hovrättengenom domden 10 december 2004 makarna A:s talan i huvudsaken. Däremot fastställde hovrätten tingsrättens dom i den del som gällde förbehållet om rätt att senare kräva ytterligare ersättning på grund av branden.

Makarna A. yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för ny handläggning. Till stöd för yrkandet hävdade makarna A. att hovrätten hade begått sådana fel att grund för resning och domvilla förelåg. De anförde i huvudsak följande.

Hovrätten har genom förbiseende eller grovt misstag underlåtit att pröva målet i alla dess delar. Detta har påverkat målets utgång. Käromålet omfattar fyra poster. Fönstermäster har reservationslöst vitsordat kraven på ersättning för uteblivna hyresintäkter, sanering och förlorade inventarier. Frågan om byggnadens återuppförande är inte av betydelse för prövningen av yrkandet avseende dessa krav. I dessa delar har hovrätten inte prövat målet.

Hovrätten har felaktigt antecknat att parterna är ense om att en förutsättning för att makarna A:s talan skall bifallas är att det är utrett att byggnaden skall återuppföras. Frågan om byggnadens uppförande är emellertid inte en omständighet som är av avgörande betydelse för bifall till makarna A:s talan. Omständigheten är av betydelse, dock inte ensam, för frågan om skadans storlek med avseende på byggnaden, dvs. den del som avser kravet på 5 164 344 kr. Om makarna A. inte kunde anses ha visat att de hade för avsikt att återuppföra byggnaden, hade hovrätten haft att ta ställning till vilket värde byggnaden då skulle åsättas vid bestämmandet av skadans storlek. Någon enighet om att byggnaden inte betingat ett värde som översteg utbetald försäkringsersättning föreligger inte.

Vidare har hovrätten, i strid mot 50 kap. 23 § RB, ändrat tingsrättens dom utan att hålla omförhör med C.A. Hovrätten har grundat sitt avgörande på en ändrad bedömning av tilltron till hans uppgifter i tingsrätten. Synnerligt skäl för att värdet av förhöret är ett annat än vad tingsrätten antagit föreligger inte.

Domen är dessutom oklar när det gäller frågan om rätten att föra talan avseende annan skada i framtiden. Sådant förbehåll bör endast kunna meddelas under förutsättning att hovrätten funnit att Fönstermäster är skadeståndsskyldigt i anledning av branden.

Fönstermäster bestred bifall till makarna A:s överklagande. Bolaget anförde bl.a. följande.

Hovrätten har inte genom förbiseende eller misstag som är grovt underlåtit att pröva målet i alla dess delar. Under alla förhållanden har hovrättens agerande, eller eventuella brist på agerande, inte påverkat målets utgång. Fönstermästers inställning i aktuell del har hela tiden byggt på att Fönstermäster ansett att den försäkringsersättning som makarna A. uppburit utgör full kompensation för den skada som orsakats på grund av branden. Hovrätten har gjort rätt som har utgått från förutsättningen att det måste vara utrett att byggnaden skall återuppföras för att talan skall bifallas. Makarna A:s ombud bekräftade på direkt fråga vid huvudförhandlingen i hovrätten att detta var en förutsättning för målet.

Förhöret med C.A. utgör inte en sådan tilltrosbevisning som avses i 50 kap. 23 § RB i frågan om återuppbyggnad skall ske. Dessutom har makarna A. på intet sätt själva inför hovrättens prövning gjort gällande att C.A:s vittnesmål med hänsyn till tilltrosreglerna måste tas upp genom omförhör.

HD, besluti huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden: Skäl.En grundläggande skadeståndsrättslig princip är att den som har lidit skada inte skall få en ersättning som överstiger skadan. I de fall då den skadelidande har en försäkring som täcker en del av skadan skall ersättning därför utgå för den del av förlusten som inte täcks av försäkringsersättningen. I förevarande fall har makarna A. haft en s.k. förstariskförsäkring för byggnaden, vilket innebar att den ersättning som makarna A. var berättigade till vid skada på byggnaden var på förhand bestämd till ett visst högsta belopp, nämligen 3 609 000 kr. Makarna A. drog av detta belopp från det beräknade nyanskaffnings- och återuppbyggnadsvärdet när de bestämde sitt krav på ersättning för byggnaden.

Hovrätten har vid huvudförhandlingen, enligt vad som antecknats i domen och hovrätten uttalat i sitt yttrande till HD, uppfattat att parterna var ense om att en förutsättning för bifall till makarna A:s talan var att byggnaden skulle återuppföras. Makarna A. har hävdat att de aldrig har gett uttryck för en sådan uppfattning och att hovrätten har missuppfattat det processuella läget i målet. Fönstermäster har gjort gällande att hovrättens uppfattning rätt återspeglar vad som sagts vid huvudförhandlingen. Det har inte varit möjligt att klarlägga vad som sades vid huvudförhandlingen. I sitt yttrande till HD har hovrätten förklarat att utgångspunkten för den uppfattning hovrätten fick vid huvudförhandlingen var vad tingsrätten hade antecknat i sin dom om Fönstermästers inställning till käromålet.

Av ansökan om stämning framgår att makarna A:s krav kan delas upp i två delar. En del avser byggnaden, den andra delen avser övriga tre poster. Frågan om återuppbyggnad skall ske är relevant endast för kravet på ersättning för byggnaden. För övriga krav saknar denna fråga betydelse. Av skriftväxlingen vid tingsrätten framgår att Fönstermäster redan från början vitsordat storleken på de senare yrkade beloppen. Inställningen har inte ändrats under målets gång. För bifall till talan i den delen har således inte krävts att makarna A. fört bevisning om skadans storlek. Det har varit tillräckligt att de har förmått styrka att Fönstermäster var skyldigt att ersätta skadan. Denna skillnad mellan makarna A:s olika kravposter synes hovrätten inte ha uppfattat. Hovrätten har således förfarit felaktigt när den inte har prövat Fönstermästers skyldighet att utge ersättning för makarna A:s krav avseende uteblivna hyresintäkter, kostnader för sanering och förlorade inventarier.

Frågan om värdet på byggnaden kom i tingsrättens beredning av målet att behandlas först kort tid före huvudförhandlingen. Sedan saken aktualiserats i skrifter hölls i anslutning till huvudförhandlingen en muntlig förberedelse. Vid denna uppgav Fönstermäster på fråga från makarna A. att storleken på skadan för byggnaden vitsordades såvida makarna A. kunde visa att den skulle återuppföras. Inte heller denna inställning, som återgavs – något omformulerad – i tingsrättens dom och låg till grund för domslutet, synes därefter ha ändrats under målets handläggning.

Handlingarna i målet får anses relativt klart utvisa att frågan om byggnadens återuppförande är en omständighet som har haft betydelse endast för storleken på den ersättning som eventuellt skulle utgå för byggnaden. Parterna har således inte, som hovrätten anfört i domen, varit ense om att en förutsättning för att makarna A:s talan skulle bifallas var att det var utrett att byggnaden skulle återuppföras. Det har ankommit på hovrätten att först pröva huruvida Fönstermäster haft att utge skadestånd för byggnaden. Beroende på resultatet av den prövningen kunde hovrätten därefter ha att ta upp frågan om byggnadens värde. Även i detta avseende har hovrätten förfarit felaktigt.

Om vid huvudförhandling i tingsrätten part har hörts inför rätten under sanningsförsäkran rörande viss omständighet och avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen får enligt 50 kap. 23 § RB tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. Ändring får dock göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

Tingsrätten har lagt förhörsuppgifter av C.A. till grund får slutsatsen att makarna A. avsett att återuppföra byggnaden. Med hänvisning enbart till de uppgifterna har tingsrätten fastslagit att tvist inte rått om yrkat belopp. Visserligen har även skriftlig bevisning förebringats i frågan. Annat har dock inte framkommit än att avgörandet även i hovrätten berott av tilltron till förhöret med C.A. Synnerliga skäl har inte funnits för att bevisets värde varit ett annat än det tingsrätten antagit. Hovrätten borde därför inte ha ändrat tingsrättens dom i denna del utan att ha hört C.A. på nytt. Genom att göra det har hovrätten brutit mot tilltrosregeln i 50 kap. 23 § RB.

Med den utgång målet i övrigt fått i hovrätten blir det förbehåll som tingsrätten har lämnat makarna A. och som hovrätten har fastställt oklart till sin innebörd och verkan.

Av det anförda framgår att hovrätten har gjort sig skyldig till fel i de avseenden som makarna A. påtalat. Felen, som är såväl materiella som processuella, har påverkat målets utgång i hovrätten och kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD. Hovrättens dom skall därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten för ny handläggning.

Fönstermäster har i HD gjort gällande att makarna A. har åberopat ny grund och ny bevisning samt att detta inte skall tillåtas. Det får ankomma på hovrätten att pröva dessa frågor efter återupptagandet.

Avgörande.HD undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för ny handläggning.